|
JözzeJassen
Arvika Jazzfestival
Olssons Brygga
5 - 7 augusti 2005
|
Värmlands Folkblad
www.vf.se
text: Olle Hernegren
|
|
Högklassig jazzfestival
Rejäl musikalisk spännvidd
inom jazzens vida ramar - se där
en hygglig beskrivning av Jözzejassens
program 2005.
Här samsas trettiotalsswing
med modern jazz. Om man ska dra
en rågång så får
det bli mot den allra friaste jazzen
- ett stadigt beat är alltid
närvarande när det spelas
i Arvikas hamn ett par dagar i augusti
vartannat år.
MARKNADSANSVARIGE Fredrik Kaudern
är mycket nöjd med årets
festival, såväl publikt
och musikaliskt som meteorologiskt,
eftersom regnet höll sig på
mattan.
- Vi räknar med en total publiksiffra
på 4000 personer under helgen,
inklusive de många spelningarna
på stan på lördagen.
Även i hamnen var det mycket
folk och när Rigmor Gustafsson,
en av festivalhöjdpunkterna,
sjöng i fredags var det helt
fullt.
FESTIVALGENERALEN Bengt Ericson
var lite bekymrad över att
en del missar finessen med en festival.
- De köper en festivalbiljett,
kommer hit och lyssnar på
sin favorit och knallar sedan hem
igen. Det är synd, för
vitsen med en festival är ju
att utsätta sig för musik
man annars aldrig lyssnar på.
MEN DET VAR ÄNDÅ
många som fick nya intryck.
I Jazztältet ville swing-fansen
bevaka sina platser inför Arne
Domnerus framträdande, och
följaktligen fick de sina hörselgångar
rejält rensade av Lasse Lindgrens
kraftfulla musik.
Andra utslag av modern jazz var
kritikerhyllade bandet Oddjob, som
stod för en stark spelning
på fredagen. På swingsidan
fanns Jörgen Zetterquist med
vänner och Bosse Tigrén
Swing Trio. Sven Zetterberg spelade
sin soulmättade blues och på
lördagkvällen fanns jazzklubbens
speceilla favoriter Knock-Out Greg
& Blue Weather på Stora
scenen för att med sin explosiva
och kompromisslöst svängiga
rhythm´n´blues höja
temperaturen några grader.
ÅRETS JÖZZEJASS blev
en musikfest av genomgående
hög klass, och med några
upplevelser som höjde sig extra:
Oddjob, Lasse Lindgren och Dompan.
Arne Domnérus
Höjdpunkt: Överväldigande
möte med en legend
I år är det Anno Domneri
81 och nationalsaxofonisten Arne Domnérus
har mer än någonsin greppet
om sin publik. Från de första
tonerna av Dear Old Stockholm - jazzvärldens
namn på Ack, Värmeland
- till avslutande Sweet Georgia Brown
blir hans framträdande på
Jözzejassen en ömsesidig
kärleksförklaring.
Arne Domnérus stil har alltid
varit mer lyriskt nordisk än
het bebop, och den lyriska ådran
har blivit än mer framträdande.
Han spelar med mera luft i tonen är
förr och tämjer inte ett
bångstyrigt rörblad lika
lätt som i sin fulla krafts dagar.
Men hans grundläggande uttryck
är oförändrat kraftfullt,
med väl utvalda toner, framförda
med eftertanke. Med påtaglig
känsla hyllar han Monica Z, som
han kom att betyda så mycket
för i början av hennes karriär.
Tillsammans med pianisten Daniel Nolgård,
basisten Robert Henriksson samt Arnes
generationsfrände, trumslagaren
Nils-Bertil Dahlander, varvar han
sedan klassiker av Ellington och Goodman
med anekdoter och skrönor ur
sin karriär. Han spelar altsax
i Take the A-train, men ofta är
det klarinetten som får tala,
som i balladen What kind of fool am
I.
Med 65 år i branschen finns
det nog med repertoar att ösa
ur - Arne vann Orkesterjournalens
solistpris som klarinettist redan
som 16-åring och drog sedan
iväg på den bana som gjorde
honom till vår mest uppmärksammade
jazzmusiker.
Folkets kärlek och fem VF - we
love you madly, Dompan!
Lasse Lindgren Hip Bop Constellation
Höjdpunkt: Sällsynt
svängig slagverksduell.
L.L.H.B.C presenterar en musik som
har få motstycken i sitt enormt
energirika uttryck. Bandet inleder
med tungt sväng i en mycket egen
version av Putting on the Ritz. Den
vitala musiken kretsar förstås
till stor del kring kapellmästaren,
som spelar trumpet och flygelhorn
med en lyrisk ton mitt i det ruffiga
svänget. Han bidrar också
med en uppsjö av rytminstrument
och är i största allmänhet
en katalysator. På slagverk
och trummor finns David Sundby och
Göran Kroon som magnifikt drivande
krafter, och som dessutom är
inblandade i en slagverksduell av
sällan skådat slag. Till
det tunga beatet bidrar också
Peter Janson med funkig bas. Johan
Öijen, liksom Peter från
Karlstad, spelar kreativa gitarrsolon
med ett sound som sitter fint i ensemblen.
Hot Club de Norvège
Höjdpunkt: Swing som är
mogen men fräsch.
Hot Club de Norvège är
både till namn och stil inspirerat
av Hot Club de France, den legendariska
ensemblen med Django Reinhardt och
Stephane Grappelli. Musiken är
rotad i 30-talets gypsyswing, och
framförs ofta i högt tempo.
Detta kan vara en fälla för
gitarrister som vill visa upp sig,
men Jon Larsen faller inte i den.
Hans solon är musikaliska och
melodiösa, fjärran från
de skalövningar som förkommer
i branschen.
Basisten Svein Aarbostad dubblerar
som vokalist med en frasering som
inte är av denna världen
och Finn Hauge spelar violin och tar
solon på både munspel
och såg.
Det är swing i toppklass som
är fräsch som en daggdroppe! |
uppä
|
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
 |
|
Teckna dig för vårt nyhetsbrev
och få rykande färsk information
om vår verksamhet och kommande evenemang.
Klicka här
för mer information.
|
|
|