Reportage

  

Berättelsen om Moa

av Liz Johansson ©


"Vid hinderlopp -

kasta först hjärtat över hindret".

Moa Martinsson

 

Moa Martinsson skrev i huvudsak om kvinnor. Arbetarkvinnor som i envis kamp mot svält och fattigdom strävade sig igenom tillvaron.
Moa gav ut sin första roman - Kvinnor och äppelträd, 1933 - hon var då 43 år.
I hennes romaner var det ingen som tog sig ur arbetarklassen och blev lycklig av det. Moa själv hade ingen längtan därifrån. Hon ville förändra samhället, fattigdom skulle inte existera, alla skulle ha rätt till en dräglig tillvaro.
Hon kämpade för rättvisa på många sätt,
bl a engagerade hon sig politiskt, gick på fackföreningsmöten, höll föredrag, skrev artiklar och böcker.
Hon var med och förändrade och bidrog till vår tids välfärd.
Hur det gick till vill jag med den här berättelsen tala om för er.
Men som brukligt är tar jag det hela från början.....

 

EWK 1957

Länkar till de olika avsnitten:


Helga Maria Swartz
Helga möter Karl
Sönerna
Livet på torpet
Helgas fackliga debut
Helga blir publicerad
Debatt om barnbegränsning
Helgas Karl
Helgas stora sorg
Signaturbytet
Moa möter Harry M
Karls självmord
Elin Wägner griper in
Fogelstad
Fogelstadsvistelsen
Harry flyttar in
1929
De fem unga
Rivalerna
Trettiotalet
Upplösningen
Samfundet De Nio
Fyrtiotalet
Moa reser till Paris
Femtiotalet

 


Helga Maria Swartz
Kristina Swartz var piga och hade plats på en gård utanför Motala. Hon var gravid och ogift. När tiden för förlossningen närmade sig var hon tvungen att resa till sina föräldrars (Nils Peter Swartz och Carin Olofsdotter) torp som låg i Vårdnäs socken några mil söder om Linköping.

Kristina födde en dotter allhelgonanatten den 2 november 1890. Hon döptes till Helga Maria. Ungefär 40 år senare skulle Helga bli Moa Martinsson.

Helga fick bo kvar hos sina morföräldrar när Kristina var tvungen att ge sig ut för att ta plats hos bönder igen. Men efter ett år blev Nils Peter sjuk och dog. Carin kunde inte ta hand om Helga själv så Kristina fick ta henne med sig..
Eftersom Kristina inte kunde ta med sig Helga på sina platser så var hon tvungen att ackordera ut henne. En kvinna som hade ett café vid Bergsbo gruvor, några mil från Vårdnäs tog hand om henne. Men där blev hon undernärd och drabbades av engelska sjukan.
Kristina tog Helga därifrån och gjorde som så många andra pigor gjorde då, hon begav sig till Norrköping där möjligheten till läkarvård var större.

Pigmamma som är Helgas första litterära försök handlar om modern och de första sju åren i Helgas liv. Romanen Mor gifter sig är en fortsättning på Pigmamma.

År 1895 träffade Kristina en trädgårdsarbetare vid namn Albert Karlsson, hon blev gravid och de gifte sig den 11 mars 1896. Kristina och Helga flyttade med Albert till gården Mellantorp söder om Norrköping där Albert hade tjänst.

Flyttningen till den gården inleder romanen Mor gifter sig.

Kristina fick tre döttrar på tre år. Ingen av dem överlevde. Orsakerna till att många barn inte överlevde på den tiden var usla bostäder, allt för hårt arbete och brist på bra och näringsriktig mat.

Alfred var en temperamentsfull man, och när sinnet rann över på honom sa han upp sin anställning och med det var familjen tvungen att flytta eftersom arbete och bostad ofta hängde ihop.
När Alfred, och många med honom hellre drack sprit än försörjde familjen, fick Kristina arbeta långa dagar med att städa i fabriker och i borgarhem för att få pengar till brödfödan.

I Mor gifter sig, Kyrkbröllop och ett par av novellerna i Jag möter en diktare skildrar Moa Martinsson ett otal skyffen, statarlängor och inhysen där hon bott under sin barndom.

När Helga slutade skolan 1903 hade hon det högsta betyget. Hon hade redan i småskolan skrivit sina första verser.
1905 konfirmerades hon i Risinge kyrka.
Efter konfirmationen tog Helga plats på en stor gård på Vikbolandet, men efter en tid dog ägaren och hon fick sluta.

I Norrköping 1906 var det en stor konst- och industriutställning. Där fick Helga plats som köksflicka på utställningsrestaurangen. Om hennes tid som köksflicka kan man läsa i Kungens rosor.
I Norrköping den här tiden besökte hon sitt första politiska möte.

En vän till Helga på restaurangen ordnade så att hon fick plast på restaurang Fenix i Stockholm som frielev. Men sedan visade det sig vara svårt att få jobb i Stockholm, så hon återvände till Norrköping.
År 1909 hade Helga jobb som kallskänka på en plats i Hallsberg, men där slutade hon. Därefter besökte hon sin mor och Albert som tagit statplats på Djursnäs gård i Ödsmo socken. Där stannade hon över vintern.

Helga möter Karl

I Ödsmo träffade Helga en nio år äldre stenarbetare. Han var lång och stilig, han hette Karl Johansson.
Karl bodde på det lilla torpet Johannedal långt inne i skogen tillsammans med sin bror Valfrid (Valle) och sin far Johan Petter.
I mars 1910 blev Helga gravid, hon var då 19 år.
De två bröderna var inga renlevnadsmän, och deras far Johan var bekymrad över dem för om de kom igång med att dricka slutade de inte förrän flaskan var tom.

Karl var angelägen om att gifta sig med Helga, men hon själv var tveksam. Anledningen till det var att hon kände till Karls rykte som suput och tanken på en framtid långt inne i skogen var nog inte heller särskilt lockande.

För att tänka över sin situation tog hon tjänst som kallskänka på Turisthotellet Elfkarleö vid Dalälven över sommaren. Men hon bosatte sig ändå på Johannedal. Orsaken var att hon själv ville ta hand om sitt barn. Föreningen ensam mor och yrke var inte förenligt 1910.

I hela sitt liv hade Helga flackat omkring, utan fast punkt. Var hon än hade hamnat hade det alltid varit fullt med folk. Möjligheten till avskildhet hade inte funnits. Kanske såg hon ändå något positivt med flyttningen till Johannesdal; möjligheten till ensamhet och närhet till naturen.

Torpet ligger väldigt naturskönt, i söder och i öster omges det av skog. Korpberget som reser sig i öster skulle ofta komma att sätta Helgas fantasi i rörelse. Att hon trivdes gott kan man förstå eftersom hon kom att stanna där i hela sitt liv.

Sönerna
Sitt första barn Olof födde Helga den 29 november 1910.
Det lyste nio gånger för Helga och Karl i kyrkan innan de gifte sig 1922. Första gången lyste det 1911. Karls drickande gjorde att Helga tvekade. Men Helgas vänner i de ungsocialistiska kretsarna som hon umgicks med under 20-talet ville hävda att Helga levt i ett "fritt" äktenskap, för den tiden något mycket radikalt, men Helgas egen version är nog den riktiga.

Helga fick ytterligare fyra söner. Tore föddes den 22 november 1911, Erik den 13 april 1913, Manfred den 12 oktober 1914 och Knut föddes den 30 mars 1916.
När Helga födde Knut var hon ensam vid förlossningen och hans födelse blev en mycket dramatisk upplevelse.

I Kvinnor och äppelträd, som hon skrev tjugo år senare beskriver hon händelsen så här:
"Sally ligger här nu på ett golv och föder. Tänker på mycket, tänker på att hon är ensam, att hon inte får skrika högt, barnen kan väckas.
På knä kryper hon in i kammaren igen. Den blanka kopparlampan står på en stol bredvid bädden, fylld med dyr krisfotogen och lågan fladdrar ängsligt för varje rörelse Sally gör i det lilla rummet. Liter-Olles gamla kopparlampa är bra att ha nu för mat och ljus tryter i världen, endast sedlarna prasslar och kanonerna dundrar.
Ny törn, hon skriker långt ner i bröstet, hest likt en döende. Det sliter i korsryggen, svetten lackar, kroppen kommer i darrning, hon tar ner handen - nej, ännu ej - det går långsamt, går så sakta, stönar hon. Ny frist.
Hon kryper efter tråd och sax och rena trasor och lägger bredvid bädden. Ellen kommer inte förrän i morgon, inte förrän i morgon.
Nu igen, helvete, förbannelse, hjälp mig! Hon skjuter knytnävarna mot varann, över underlivet, spjärnar med fötterna mot väggen, skriker hest, tyst, långt ner i bröstet. Ny frist.
Hon känner med handen. Så långt, milde Gud om inget vatten kommer.
Hon känner hur hinnan om fostret spänner i blygden. Ursinnig, galen av smärta reser hon sig sittande, sliter med fingrarna i fosterhinnan. Den är seg och stark.
Naturen är underbar, den skyddar sina ungar underbarare än någon girigbuk sitt guld.
Svetten rinner, det ljusa håret står som en gloria kring det vackra av smärtor vilda ansiktet. Stönande sliter hon allt hon orkar i hinnan framför fostrets huvud, saxen vågar hon inte använda.
Äntligen! En ström av varmt blodblandat vatten forsar om henne, fostrets huvud nästan lösgörs ur den trånga porten. Vilken lättnad!
Hon sträcker sig bakåt, väntar på nästa värk, skjuter händerna under korsryggen och tar i allt hon förmår för att bli fri den olidliga plågan, från bändet i underlivet som vill riva hennes kropp itu.
Hon biter munnen blodig, hon reser sig, lägger sig. Den trånga porten vill inte ge efter. Äntligen tränger det fram ur en skälvande kvinnokropp, följt av blod och slem och fostervatten, tränger fram och kräver plats: Ett nytt liv, liv, ty en gäll liten stämma skriker vilt så fort jorden nås.
Sally reser sig till hälften, vänder om den lille nyfödde, ty med ansiktet mot jorden föds människan."

Den här beskrivningen har blivit kallad en vår tids litteraturs starkaste och mest helgjutna förlossningsscener.

Livet på torpet
De första vintrarna på Johannedal tycks Helga har drygat ut hushållskassan med att ha hållit kaffekrog för ett lag skogsarbetare som avverkade skogar runt torpet.
Möjligheterna till egen odling var endast lite potatis runt stugknuten eftersom marken ägdes av bönder och dessutom bestod den mest av skog.


I sjön Styran som låg i närheten fanns det gott om fisk. Karl lärde Helga både att fiska och jaga, så tiden fram till första världskriget levde de nog ett ganska drägligt liv med mat på bordet för det mesta. Men i och med kriget blev det livsmedelsbrist, och de flesta arbetarfamiljer blev drabbade av den.

När Johan Petter kom in på ålderdomshem 1914 sålde han torpet till kommunen som nu krävde Karl och Helga på hyra. Det gjorde inte situationen lättare för dem. Moa pratade ofta om den ilska som väcktes mot ett samhälle där det var fattigdom och barnen inte kunde äta sig mätta.


Det enda dokument som finns av Helgas liv i torpet med Karl och sönerna är de fyra romanerna i Betty-serien - Den osynlige älskaren, Du är den enda, Klockor vid sidenvägen och Hemligheten, och även i en del berättelser i Armén vid horisonten.
Det är tre teman som är inflätade i varandra i Betty-serien.
Först och främst är det de hårda villkoren för en arbetarfamilj på 1910-talet, och Betty som söker sin identitet, och slutligen de två makarna - Betty och Fredrik - som har svårt att finna varandra.
Det är inget lätt liv Betty får när hon kommer till torpet i skogen. Fredrik är en opålitlig man som hon inte kan lita på. Hon vet inte när han är full eller vilket humör han är på eller om han har pengar med sig hem.
Dessutom har han ett fruktansvärt humör och tar till våld ibland om Betty avvisar honom när han gör närmanden. Men i alla romaner i Betty-serien framgår det ändå tydligt hur förälskad Fredrik är i Betty. Båda makarna är stolta och har starka temperament.
När Betty allteftersom finner sig själv och blir mer självsäker försöker Fredrik bli mer ödmjuk, och förutsättningarna ökar för att de skall finna kärleken tillsammans men den fullbordas aldrig.

I de här böckerna kan man få en bild om hur Helga kunde få kraft att utvecklas till en av våra stora författare. När de "manliga" sidorna hon hade - aggressivitet, stolthet och hävdelsebegär - accepterades av henne själv fick hon styrka att ta sig upp ur det sociala och kunskapsmässiga underläge som hon befann sig i.
Något som Helga saknade på torpet var tidningar och böcker. Sorunda hade inget bibliotek, men i början på 20-talet var Helga med och utrustade ett sådant.

 

Helgas fackliga debut
Det kom några statare från Djursnäs gård, revolutionsåret 1917, till Johannesdal och bad att få hålla fackmöte. De sökte efter en neutral plats eftersom patron på Djursnäs skickade efter länsman som körde iväg dem så fort de samlades till möte.

Karl och Helga lät dem samlas på torpet och Helga började kallas "bolsjevik" i Sorunda. Ingen visste vad det betydde, annat än att det var ett skällsord på ryska som kommit efter ryska revolutionen. Karl tillhörde Nynäshamns Lokala Samarbetsorganisation - LS - den syndikalistiska rörelsen.

I maj 1921 deltog Helga för första gången i ett politiskt möte. Det var inte riktigt meningen från början att hon skulle vara med, men det blev så i alla fall. Det kom sig av att när hon promenerat en mil till Nynäshamn för att betala Karls medlemsavgift, var hon så trött att hon inte gick hem direkt efteråt.
I en intervju av Elise Ottesen-Jensen har hon skildrat mötet så här:
"En vänlig själ bjöd mig att sitta. När boken var stämplad hade jag ej vett att gå, utan satte mig igen och mötet började. De flesta tittade lite förundrade på mig, och själv var jag så bakom, att jag av pur nervositet begärde ordet och pratade mig klar i huvudet. Diskussionen kom igång. Gubbarna glömde bort mitt kön, bjöd på kaffe och bad mig vara välkommen när jag hade lust."
Intervjun stod att läsa i Vi kvinnor 1925.

I Sverige var arbetslösheten stor 1921, och Karl liksom många med honom drabbades hårt av den.

Att Helgas politiska intresse tog fart just det året är inte så konstigt. Den hjälp de drabbade fick av staten på den tiden var AK-arbeten (AK efter Statens arbetslöshetskommision som tillsattes vid arbetslöshetsvågen 1914). Den hjälpen uppfattades av de flesta som förnedrande.

Våren 1922 bildade Nynäshamns LS en avdelning i Sorunda. Den nya avdelningen hade tolv medlemmar, där Helga och Karl är inräknade. Efter att ha hållit de första mötena på Johannedal ordnade Helga så att de fick vara i Folkets Hus.
Hon stod för de flesta förslag som togs upp på mötena, stort som smått, bl a om hur de skulle få in pengar från arbetslösa medlemmar till hur förhandlingarna med ortens arbetsgivare skulle gå till för att få fram fler arbeten.

Arbetarpartiet socialdemokraterna uppmärksammade Helgas politiska intresse och hennes talang att kunna ta till orda i vilket sammanhang som helst.

1922 blev hon nominerad till kommunfullmäktige och invald i kommunalvalet i september.

 

Helga blir publicerad
Helga och Karl gifte sig till slut i april 1922.
Kanske spelade äktenskapslagen från 1921 en viss roll. Den innebar att en gift kvinna fick sin självständighet. Hon stod ej längre under makens förmyndarskap.
Helga Johansson som hon numera hette blev snart ett känt namn i hela socknen genom sina politiska engagemang både i LS och i kommunfullmäktige.

I sin egen klass blev hon snart uppskattad tack vare sin känsla gentemot de sämst ställda och för sin frispråkighet. Men de mer besuttna i Sorunda blev nog både irriterade och skrämda av arbetarkvinnan som vågade ta sig ton och som förde de sämst ställdas talan.

De egna barndomsupplevelserna och moderns berättelser om livet på gårdar och i torp på 1800-talet var kunskaper som Helga snart skulle börja ösa ur sig. Den 18 november 1922 fick hon sin första insändare publicerad i tidningen Arbetaren. Hon skrev:
"Det stod en artikel i Arbetaren lördagen den 4 november om kvinnan.
Vackert hopkommen men alldeles meningslös, tycks det mig. Den var så sentimental och så salvelsefull, som om kvinnorna voro några idioter eller söndagsskolebarn.
Skola kvinnorna ha en uppfostrande spalt i tidningen, tag då in en för männen också.
Upplys dem t ex om att man ej uppfostrar barn till medvetna medborgare med en slant eller örfil, som är så många mäns taktik."

Redaktör för kvinnosidan var Elise Ottesen-Jensen, som skrev under signaturen "Ottar". Från mars 1923 skrev Helga artiklar varje vecka i Arbetaren. Hennes medarbetsskap varade i två år.

Debatt om barnbegränsning
"Ottar" hade en livlig debatt i sina spalter i Arbetaren om fosterfördrivning och barnbegränsning. Hon var mycket engagerad i frågor som rörde sex och samlevnad.
Tjugotalets arbetarrörelse var splittrad i frågan om preventivmedlens vara eller icke vara.
Socialisterna trodde inte på att barnbegränsning skulle leda till bättre förhållanden för arbetarna. De ansåg att det inte var barnen som orsakade fattigdomen utan att det var den orättvisa fördelningen av resurser som gjorde det.

Barnbegränsning kunde på den tiden hos en del av kvinnorna uppfattas som ett hot mot deras identitet och deras stolthet som mödrar.

Helga själv var kluven i dessa frågor till att börja med, men diskussionerna med Ottar påverkade henne och något år senare hade hon funnit sin övertygelse:
Det var kvinnorna själva som skulle bestämma över och ta ansvar för barnbegränsningen.

Hon och Ottar stred tillsammans mot preventivlagarna och för att arbetarkvinnorna skulle upplysas om denna så viktiga fråga.

Enligt 1910 års preventivlag var det straffbart att förevisa och offentligt bjuda ut preventivmedel och ge anvisningar om hur de skulle begagnas.
Bland alla de som kom i kontakt med flerbarnsmödrar, arbetslösa familjeförsörjare som fasade för att hustrun skulle bli med barn igen och tuberkulösa kvinnor växte det upp en kämpande skara som ville ha bort preventivlagen.

Från början av 20-talet pågick en upplysningsverksamhet av uppoffrande människor, besjälade av en önskan att göra tillvaron lättare för så många som möjligt.
En livlig debatt pågick under 20-30-talet. Länge ansågs det skamligt om kvinnor ville ha tillfredsställelse i sexuallivet.
En ogift mor var dömd och fördömd.

Det var också en skam att vara barnlös inom äktenskapet, men sedan vetenskapen konstaterat att orsaken till barnlöshet lika ofta ligger hos mannen ändrades inställningen på det området.

1933 bildades RFSU
1938 upphävdes preventivlagen
1942 började sexualundervisningen i skolan -
1956 blev den obligatorisk
1951 - första familjerådgivningsbyrån
Till 1945 hade en arbetsgivare rätt att avskeda en kvinna om hon blev gravid
1939 kom lagen om rätt till abort

 

Helgas Karl
Helgas liv med Karl blev påverkat av att hon blivit en offentlig person i och med sin regelbundna medverkan i Arbetaren. Hon fick inget stöd av honom för sitt skrivande. I en anteckning från 40-talet skriver hon så här:
"Först fick jag stryk av karln jag var gift med då jag smög mig upp och skrev om nätterna".

Karl och Helga

Karl var nu i 40-årsåldern och hade druckit sprit i närmare 20 år och han hade varit arbetslös långa tider. Helga tjänade inte många kronor på sitt skrivande, men de pengarna hon fick retade Karl i hans roll som familjeförsörjare.

Helgas artiklar i Arbetaren visar att hon var mycket beläst redan i början av 20-talet, och hennes vänskap med "Ottar" gjorde att hon även kom i kontakt med modern arbetarlitteratur. När hon var som fattigast på 20-talet läste hon Dostojevskijs "Bröderna Karamazov".
De författare som kanske betydde mest för henne under 20-talet var två diktare; Fröding och Dan Andersson.

Helgas stora sorg
Helgas två minsta söner - Manne och Knut - drunknade i sjön Styran en aprilmorgon 1925.

De var nio och tio år gamla.Helga blev nästan tokig av sorg och hon satt länge vid deras bårar och väntade på att de skulle vakna upp igen. Varje dag såg hon hur de kom hem på stigen från sjön.
Några människor i Sorunda som inte gillade Helga för hennes radikala idéer sa att det var Guds straff att de dog och att de inte skulle komma till himlen

.Efter barnens död arbetade och skrev hon frenetiskt, för att hålla ångesten borta. Hon medverkade ofta i Vi kvinnor - en tidning som Ottar, Elise Ottesen-Jensen, startat - men den lades ner efter ett år.
Helga engagerade sig än mer för rättvisa i samhället och för bättre levnadsvillkor för arbetarna. Under vintern 1926 deltog hon tillsammans med Ottar och Eva Manus för att organisera sömmerskorna in i facket.


Helga var mycket provocerande i sin natur och hon uppfattades som ett hot även av kvinnor för att hon inte höll sig till sin traditionella kvinnoroll. Hon kom att bli omstridd även som författare för sin "dubbelhet" - stark och ödmjuk - och hon var inte bekväm för dem som ville behålla den gamla ordningen mellan män och kvinnor.

Barnens död hade påverkat Helga i sin syn på religionen, och när hon skrev artiklar i Brand 1926-1927 återkom hon ofta till religiösa teman. I novellen Nittonhundratjugosju skriver hon så här om sin syn på livet:
"Livet var en strid på ett annat plan än jag hittills anat. Man måste strida eller dö. Varför skulle inte jag dö lika meningslöst som mina barn dött, utan att veta av annat än svårigheter och armod?
Livet fordrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn - i en tid då barn faktiskt dog av långsam svält i vårt land, trots att vi inte haft krig".

Under 1926 reste Helga allt oftare till Stockholm för att besöka vänner och gå på möten.
Karl var säkert både svartsjuk och irriterad på Helgas nya liv. I ett brev till CJ Björklund (chefredaktör i Brand) skrev hon:
"Mitt privatliv är tack vare sprit och råhet ett helvete, länge till härdar jag ej ut med detta - byter nog snart om adress".
Sorgen efter de minsta pojkarna var fortfarande svår och de tre övriga var nu stora - 15, 16 och 17 år gamla - de hade egna jobb på gårdar i Sorunda. Sorgen hade givit Helga insikten om att livet levs på lånad tid och att man måste göra klart för sig vad som är viktigt och sträva mot det.

Signaturbytet
De tidningar som Helga medverkade i under 1927 var Brand, Arbetarekuriren, Arbetaren, Templarkuriren och Nynäshamnsposten.
Hon fick inga pengar för sin medverkan men ibland fick hon en femma till frimärken.
I oktober 1927 började Helga även att skriva i Tidevarvet, där Elin Wägner var redaktör, det var de frisinnade kvinnornas tidning.
Det var i den tidningen som Helga för första gången kom att skriva under signaturen "Moa".

Anledningen till att hon började använda en ny signatur sägs vara att hon var trött på namnen Helga och Mia, de namn hon omväxlande hade kallats för i barndomen. Båda namnen var vanliga i skolor hon gått i.
En annan anledning till bytet kan ha varit att hon inte ville att hennes socialistkamrater skulle veta att hon skrev i Tidevarvet eftersom det var en radikal liberal tidning.
I den tidningen började hon också att skriva fler noveller och berättelser. Sina mer politiska artiklar fortsatte hon att ge ut till syndikalistpressen under signaturen Helga.
Men hennes stil var såpass karaktäristisk för just henne att den nya signaturen inte förblev hemlig så länge.

Helga läste den danska författaren Johannes V. Jensens roman "Jökeln".
Den kom ut på svenska 1908. Romanen handlar om de första människorna och Moa är mänsklighetens stammoder.
Helga Johansson förälskade sig i urmodern och valde hennes namn för att hon fann kvinnan som bar namnet sympatisk och mer betydande än alla män Jensen där beskriver.

Första mötet med Harry Martinsson
I november 1927 ser Helga en väg ut ur sitt äktenskap. Hon får ett brev från Welinder i Göteborg. Han är chefredaktör för tidningen Arbetarekuriren och ber henne komma. Hon reser dit och hoppas på en anställning.
Men Welinder ville att hon skulle vara hans hushållerska och att hon skulle medverka i tidningen med "betalningî" mat och husrum hos honom. Helga avvisar hans förslag.

När Helga var uppe på redaktionen stötte hon ihop med två unga luffare.
Den ene var Isidor Knöös, honom kände hon från socialisternas möten i Stockholm, och den andre hette Harry Martinsson.

Honom hade Helga hört talas om. Han hade medverkat i Arbetarekuriren och även haft ett par dikter med i Brand. Harry kände till Helga från den socialistiska pressen.

Karls självmord
När Helga återvände hem från Göteborg hade Karl förändrats avsevärt.
Han började reparera stugan, något som Helga hade bett honom om i många år, men som han aldrig brytt sig om förut. Den var tapetserad med tidningar och hade en livsfarlig veranda.
Karl började nu att riva ner verandan och lovade att köket skulle brädfordras.

Helga beskriver situationen så här i novellen Nittonhundratjugosju:
"Den ovana situationen med min mans nykterhet, hans företagsamhet med reparationen av stugan förvirrade mig. Jag tyckte jag kommit ut i något fullkomligt obekant, framtiden låg fortfarande oviss och mörk, trots ljusningarna som skymtade. Jag kunde inte tro på någon verklig ändring.
Mina pojkar kom ofta hem på besök och var också förundrade över den ändrade situationen hemma. Vi kom överens om att ge min man en skinntröja till julklapp. Han hade aldrig ägt ett så dyrt och varmt plagg.
Pojkarna lade till femton kronor och jag resten. En bra skinntröja kostade bara 40 kronor då, men var ändå för dyr för de flesta arbetare som inte hade förmansanställning. Skinntröjan poängterade oftast skillnaden mellan "bas" och arbetare.
I slutet av november blev min man nervsjuk. Fick hallucinationer, miste sömn och matlust, måste ta permission från det tillfälliga arbetet.
Julen kom och gick, med min man fortfarande sjuk men aldrig sängliggande. Han nekade att söka läkare. En söndag i mitten av januari begick han självmord någon kilometer från stugan."

Helga blev helt chockad av händelsen. Hennes mor Kristina kom till Johannedal och stannade över den första svåra tiden. Kristina som nu var 56 år var själv änka. Alfred hade dött ett år tidigare. Helga riskerade att när som helst bli vräkt från torpet som ägdes av kommunen.

Hennes vänner i Stockholm ordnade en insamling för henne så som de brukade göra när någon av kamraterna råkat i kris. Insamlingen gav 3.300 kronor och Helga köpte tillbaka torpet, men hade ändå en känsla av olust för att hon hade varit föremål för en insamling.

 

Elin Wägner griper in
När Helga var uppe på Tidevarvet träffade hon Elin Wägner, som genast såg att Helga var i behov av hjälp. Redaktionen på tidningen gav henne en skrivmaskin och satte henne på en skrivmaskinskurs hos Remingtons.
Elin Wägner och Ada Nilsson såg också till att Helga kom till Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad.

Fogelstad
Kvinnliga medborgarskolan låg på den liberala riksdagskvinnan Elisabeth Tamms gods i Fogelstad i Sörmland och startades och drevs av ungefär samma kvinnor som låg bakom den radikala kvinnotidningen Tidevarvet.
Det var Elin Wägner, Ada Nilsson, Kerstin Hasselgren, Elisabeth Tamm och Honorine Hermelin.

Alla hade varit engagerade i rösträttskampen och den 1902 grundade Landsföreningen för kvinnornas rösträtt (LKPR).
Med den kvinnliga medborgarskolan ville man uppmuntra till kvinnornas medvetna deltagande och ansvarstagande i samhällslivet. Skolan existerade mellan 1925 och 1954, helt utan statliga bidrag, och hade till mål att lära kvinnor använda rösträtten i dagens samhälle samt föra in kvinnomoralen, d.v.s. intresset för det enskilda i politiken.


Fogelstad gruppen.
Fr.v. Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Elin Wägner och (sittande) Kerstin Hasselgren.

Fogelstadsvistelsen

Helga om vistelsen på Fogelstad:
"Här togs nya skikt av min hjärna i bruk. Det jag läst och lärt på egen hand borta i torpet kom till nytta. Jag fick resonans för det jag talade om. Mina små talanger, både praktiska och rent litterära, kom till sin rätt, mina praktiska i skolans kök och trädgård, till och med vid vårfisket, min beläsenhet i lärosalen.
Stora luckor hade jag i min uppfostran, litterärt och akademiskt sett. Men det fanns luckor i de bildades vetande också, vad gällde samhället och anonymt folk, så det jämnade ut sig"
.

En glimt av optimism kan man skymta i en annan av hennes anteckningar innan hon reste hem från Fogelstad:
"Jag visste att min hjälp varit att jag fått vistas bland dessa vettiga, vänliga människor på Fogelstad och därtill fått röna så stor välvilja från arbetarhåll. Men ångesten och längtan drev mig hem. Något kanske hände där hemma, pojkarna kanske kom i olycka?
Massor av manus och skisser hade jag liggande som mor hjälpt mig samla i hop efter begravningen. Allting låg på golvet i ett rum som inte gick att begagna på vintern. Dessa manus skulle ordnas. På Fogelstad hade jag gjort ett utkast till en roman. Jag visste det var bra".


Helga hade nu helt gått över till sin nya signatur "Moa"

Harry flyttar in
I slutet av sin vistelse på Fogelstad fick Moa ett brev från Harry Martinsson.
Det var eftersänt från Ödsmo. Harry hade läst i Brand att hon blivit änka. I brevet till henne skrev han och undrade om han kunde få vistas hos henne en tid för han behövde ro till att skriva en diktsamling.

Moas vänner på Fogelstad avrådde henne att ta emot Harry, men hans brev berörde henne och hon skrev till svar att han kunde komma fram på vårkanten.När Harry kom till Moas torp var han i ett bedrövligt skick, han var både mager och härjad. Moa hade tänkt att han skulle få stanna i ett par veckor.Hon hade senare skrivit att hon vid flera tillfällen försökt bli av med honom, men att han stannade ändå. Moa och Harry hade mycket gemensamt, de var intelligenta, båda ville ge utlopp för sina tankar, känslor och upplevelser i skriftlig form. De var olyckliga och utsvultna på kärlek.

Socknen tyckte att det var förfärligt av Moa att hon lät en ung man bo hos sig så snart efter makens bortgång. Men med sitt mjuka och lite inställsamma sätt hade Harry snart fått både sockenbor och Moas söner på sin sida.
Moa och Harry skrev, läste och diskuterade böcker och författare intensivt. De levde upp, och snart började de uppleva kärleken.

1929
Det var mycket som hänt Moa sedan Karls självmord, hon hade trängt undan sorgen.
Men vid nyåret 1929 började depressionen hinna ifatt henne. I mars togs hon in på Södertälje lasarett med diagnosen "N-a", med betydelsen nerverna och att hon blev medicinerad med valeriana.
Månaden innan hade Moa fått beskedet att hennes svärfar Johan Petter Johansson hade tagit livet av sig.
När Harry hämtade Moa från sjukhuset i mars månad var hon fortfarande mycket deprimerad. Hon ville in på kurhem och hamnade på statens kuranstalt i Nynäshamn.

I sin diktsamling Motsols har Moa med en dikt från den tiden:
"Ibland i skymningen då jag sluter ögonen kommer ett huvud av vit eld snurrande genom mörkret förbi mitt öra. Jag darrar av skräck men jag vill ej öppna ögonen ty jag vill se huvudet komma tillbaka och försvinna bort i mörkret.
Jag vill se det igen, det var en så underlig eld.
Men någon tänder ett ljus och ropar mitt namn och jag måste öppna ögonen och svara. Och jag tackar för man tände ljuset, men ändå.
Det var en så underlig eld".

På kuranstalten gick Moa igenom en abort. Varken hennes kondition eller hennes psykiska tillstånd tillät en förlossning.
Harry har senare sagt att han var besviken på Moa för att hon inte födde deras barn.
Under vistelsen på kurhemmet brevväxlar Moa och Harry flitigt. Den 8 augusti var Harry i Sorunda och tog ut lysning. De gifte sig den 3 oktober.
Efter bröllopet for de till Göteborg och stannade över vintern i en liten vindsvåning på Nya Varvet. De hade planer på att sälja Johannesdal pga
Moas svåra minnen därifrån, men Moa var alltför fäst vid torpet för att kunna skiljas från det.
Vintern 1929 var fysiskt jobbig för både Moa och Harry. Moa fick svåra magsmärtor och fick åka in på Sahlgrenska sjukhuset. Hon fick diagnosen gallsten. Harry hade reumatism i höften.
Men i maj återvände de hem till torpet igen.

De fem unga
Moas gamla vänkrets, anarkistvännerna och umgänget med Ottar hade helt upphört.
Harrys författarvänner från Stockholm ersatte de gamla vännerna.
Det var Artur Lundkvist, Erik Asklund, Gustav Sandgren och Josef Kellgren.
Tillsammans med Harry Martinson gav de sommaren 1929 ut en antologi som de kallade "5 unga".
De kom alla från enkla förhållanden och saknade akademisk utbildning. När antologin kom ut fick den dålig kritik, förutom ett av Harrys bidrag Klockbojen, som dock fick god kritik.

Harry var mycket uppskattad av sina kamrater, ibland vid vissa tillfällen skrev de till och med dikter tillägnade honom. Det betydde mycket för Harry som hade ett stort behov av att vara omtyckt och han kunde gå långt för att anpassa sig till sina kamraters förväntningar.
Ivar Lo tillhörde kamratkretsen men ingick inte i antologin.

Rivalerna
Det uppstod snart en svacka i Moas och Ivar Lo:s kamratskap. De skrev om samma ämne, statarfolket, men Ivar Lo skrev aldrig om de svenska arbetarna.
Enligt Ivar Lo var Sveriges förhållanden för små för att skriva om. Men Moa ansåg att det måste vara lika svårt att svälta i Sverige som i England och i Paris.
Hon läste upp ett kapitel för Ivar Lo och Gustav Sandgren vid ett av deras besök i torpet ur sin bok Kvinnor och äppelträd för att visa Ivar Lo att det visst gick att skriva om svenska förhållanden.
Kapitlet handlade om en statarflytt med oxar.
Efter det gick Ivar Lo hem och började skriva Godnatt jord.

Trettiotalet
Harry led av TBC och 1930 togs han in på sanatoriet i Kålltorp i Göteborg.
Det pågick en intensiv brevväxling mellan makarna under tiden.
Harrys kamrater i Stockholm tycktes se ett romantiskt drag i Harrys sjukdom, den gav "en brinnande livskänsla och skaparkraft".
Moa såg naturligtvis inte Harrys sjukdom på det viset. Hennes erfarenheter av TBC var lika med döden, och hon bestämde sig för att kämpa för att Harry skulle bli frisk.
Hon gav honom förhållningsorder om hur han skulle sköta sig i sin sjukdom och hon såg till att han följde dem.
Harry var nervös och orolig och 1933 togs han in på Södertälje lasarett med diagnosen "neurosis". Harry behövde lugn och ro och det blev Moa som fick se till att han fick det.
Det var mycket folk på torpet, men Moa fick sätta stopp för besöken så att Harry kunde bli klar med sin bok Kap farväl.


Harrys vänner kände sig bortstötta och de ansåg att Moa var en hönsmamma som tvingade Harry att vara hemma. Det var många känsloutbrott på Johannesdal mellan Harry och Moa, de var båda starka personligheter.

Inkomsterna blev lite bättre och för att slippa torpets olägenheter under vintern hyrde de en lägenhet i Saltsjöbaden.
Moa hade fått en idé om att Harry skulle skriva om sin barndom, han skulle bidraga till att världen skulle få veta hur arbetarklassen haft det. Moa hade mer än Harry identifierat sig med arbetarklassen.
Att förändra samhället var hennes drivkraft när hon debuterade som skribent. Men Harry hade inte samma känsla som Moa, han kände ingen klasstillhörighet och hade inget behov av att skriva om hur han haft det i sin barndom.
Men Moa var påstridig och fick Harry att samla sig och börja skriva Nässlorna blomma och Vägen ut.

Harry gick in i en depression vintern 1934. Han försvann från lägenheten i Saltsjöbaden utan att Moa visste vart han tagit vägen.

Harrys vänner lade skulden för Harrys försvinnande på Moa, men hon själv såg sambandet med hans självbiografi och depressionen.
Det han förträngt från sin barndom kom upp till ytan tack vare boken. Moa förstod att han var tvungen att bearbeta det. Men det gjorde henne inte mindre orolig för Harrys försvinnande.

Under årens lopp hände det flera gånger att Harry bara försvann utan någon som helst förklaring.
Vid ett tillfälle träffade han en kvinna vid namn Karin L. Hon följde med Harry när han på sommaren begav sig upp till Tällberg i Dalarna för att besöka en författar- och konstnärskoloni som höll till där. Harry var mycket kluven, han varken kunde lämna Moa och inte heller stanna hos henne.

Efter några veckor i Dalarna återvände Harry hem till Moa. I augusti samma år (1934) var de inbjudna till en författarkongress i Moskva.
De hade inte haft tid till att reda ut sina problem innan de for iväg, men när de kom hem igen kom de upp till ytan. Moa var svartsjuk och misstänksam över Harrys försvinnande och Harry hade dåligt samvete för sin otrohet.
Under hemfärden från Moskva berättade Harry att han inte varit ensam på de resor han gjort utan Moa under våren och sommaren.
När de var hemma igen bad Harry sina vänner att de skulle lämna honom ifred. Under hösten och vintern skrev de båda tvåmycket intensivt.
Sommaren 1935 försvann Harry igen, han var åter djupt deprimerad. Moa misstänkte att hon var gravid, men om Harry försvann för gott ville hon inte föda hans barn. Moa var snart 45 år.

Harry kom tillbaka efter några veckor. De veckorna var säkerligen mycket svåra för Moa. Harry skrev i ett brev till Tor Bonnier under de veckor han var borta att han hade börjat inse att det var hans egen oro som drev honom på flykt.Om Moa hade han skrivit att det aldrig skulle glömmas att Moa var en gestalt, en gestalt för sig och gestalten bakom Harry själv.

Moa och Harry återförenades igen och hösten 1935 hade de åter lugn och ro.

Deras böcker sålde bra och med inkomsterna från dem började de att planera ett litet jordbruk och köpte några tunnland jord, skog och mark.
Efter några stormiga år fick de äntligen arbetsro, de trivdes med sig själva och med jordbruket de skaffat.
Harry fortsatte att skriva på sin självbiografi "Vägen ut" och Moa började på "Mor gifter sig".

Både Moa och Harry gav ut sina böcker på Bonniers förlag, men Moa kände sig inte riktigt hemma där, och från och med sin diktsamling "Motsols" som kom ut 1937 bytte hon till Tidens förlag.

Upplösningen
Under hela 30-talet hade Moa lidit av svåra magsmärtor och i början på 1937 lades hon in på Södertälje lasarett.
En röntgenundersökning gjordes och det upptäcktes att hon hade hagel i blindtarmen. Hon blev opererad och under sjukhusvistelsen brevväxlade hon och Harry. Harry skriver om vardagshändelser, men Moas brev har en mörkare ton och i breven framgår det att hennes tillit till Harry var bruten, den bröts sommaren då han hade ett förhå llande med Karin.
Det sveket var så stort att Moa aldrig kunde förlåta honom helt.
Visst älskade hon honom fortfarande men hon kunde inte lita på honom längre. Deras förhållande hade fått utstå mycket, och skilsmässan kom allt närmare. I sjuksängen på Södertälje lasarett skrev Moa på sin roman Drottning Grågyllen, i ett brev till Harry skriver Moa om boken:

"Drottning Grågyllen är blott en saga
en bikt ur mitt eget sinne
om det: att ge men ej taga
en dikt om rosor och törne
och grå-grått rasslande förne
jag giver dig den till minne".

Moa var mycket noga med vem hon släppte in på livet, av proletärförfattarna var det bara Jan Fridegård som hon umgicks med.

Makarnas inkomster sjönk under 1937 och 1938, men tack vare ett pris på10.000 kronor från De Nio, och stipendier från både Bonniers och Tidens förlag blev det ett uppsving ekonomiskt sett. De använde pengarna till att rusta upp stugan.

I början av 1939 lades Harry in på sjukhus för att hans knä svullnade upp, han hade vatten i knät och var tvungen att stanna på lasarettet hela våren.
De började åter att brevväxla.
Harry var deprimerad och Moa var orolig för hon visste inte var hon hade honom. I sina brev till Harry försökte hon få fram hur de skulle ha det i fortsättningen. Moa ansåg att Harry levde på en illusion om Karin och hon ville gå till botten med det hela. Men Harry gav aldrig Moa besked om hur han ville ha det. Under de månader som Harry låg på lasarettet fick han ofta besök av sina gamla vänner.
I maj skrev Harry att han älskade Moa och att han längtade hem. Men när han skrevs ut från sjukhuset den 13 juni 1939 återvände han inte till Johannesdal utan lämnade Moa för gott.

Samfundet De Nio
Ett samfund för främjande av svenskspråkig vitterhet genom litterära pris och genom utgivande av en tidskrift.
De Nio bildades 1913 av Lotten von Kraemer som donerade ca en halv miljon kronor och själv utsåg de första medlemmarna. Dessa väljs på livstid, fyra kvinnor och fyra män, varav ordförande är alternerande man eller kvinna.

Fyrtiotalet
Moa var nu ensam på torpet, hennes söner var ofta hos henne och hjälpte till med jordbruket.
Men hon kände sig ändå ensam efter skilsmässan från Harry. Under hela 30-talet hade hon mest umgåtts med manliga proletärförfattare men nu började hon istället träffa de borgerliga kvinnliga författarna.
Bl a Alice Lyttkens och Marika Stiernstedt som blev hennes vänner.
Alice Lyttkens hade ofta författartillställningar i sitt hem, och hon tog alltid Moa i försvar när det skvallrades om henne. Harrys f d hustru var ett populärt samtalsämne. Vid de flesta tillställningar blev det en regel att aldrig bjuda Moa och Harry samtidigt.
Harry hade gift om sig med Ingrid Lindcrantz och han sades vara lycklig i sitt äktenskap. Men han tycks ha saknat inspiration till att skriva, det han publicerade efter det att han gift om sig hade redan funnits som utkast i Johannesdal.
Moa hade skickat Harry lådvis med manuskript efter skilsmässan. Det blev inte mycket nytt skrivet av Harry.

Under fyrtiotalet blev Moa Sveriges "folkmoder".
Hennes böcker nådde stor publik och många tidningar hade "Mor gifter sig" som följetong. Hon höll föredrag och pratade i radio. Hon blev en förebild för hundratusentals svenska kvinnor. Många brev från både läsare och lyssnare strömmade in till henne, de flesta kände igen sig i Moas romaner. En del tiggarbrev fick hon också och ibland skickade hon med en tia eller mer i svarsbrev.
I slutet av 40-talet var hon som mest populär, hon var ofta med i veckotidningars reportage och journalisterna stod i kö.

Moa var alltid snabb med att bidraga med en åsikt när debatten om kvinnliga författare blossade upp. Hon fick höra talas om att Ivar-Lo hade varit i Danmark och uttalat sig i Ekstrabladet att de svenska kvinnorna inte kunde skriva. Moa skrev i Ny dag:
"Ivar LO-Johansson kanske vill på något sätt likna Strindberg och förmår inte göra det på annat sätt än yttra sig nedsättande om sina kvinnliga kolleger? Strindberg var en gnälltång när det gällde kvinnor - men - han var Strindberg.
Vagabonde skrev häromdagen att skvallerkäringar skall hålla käften. Den sentensen ska Ivar Lo-Johansson brodera på sin paradhandduk".

Ungefär tio dagstidningar hade med Moas svar.

Moa reser till Paris
Moa var mycket engagerad i fredsfrågan efter andra världskrigets slut. Hon blev delegat för den svenska sektionen av Kvinnornas Demokratiska Världsförbund vid fredskongressen i Paris 1949.
Det var 2000 deltagare från 50 länder.
Det de i huvudsak diskuterade under kongressen var förbudet mot atomvapen. Under 50-talet var Moa en stark motståndare till atomvapen.

Femtiotalet
Hösten 1950 fick Moa en egen spalt i tidningen Folket i bild, hennes spalt hette "Mitt stugfönster". I spalten tog hon upp aktuella händelser och fick möjlighet till att uttrycka vad hon kände för.
Hon tog upp allt från stickning till fredsfrågan. Om barnuppfostran sa hon:

"Man smockar inte till blommor för att de ska dofta bättre".

Moa fick ofta förfrågningar om hon ville hålla föredrag från alla möjliga organisationer och föreningar. Hon svarade sällan nej och under 50-talet var hon ofta ute och föreläste.
Tidningen Folket i bild ordnade turnéer under somrarna med författare och artister och i augusti 1954 åkte Moa med Karl Gerhard, Margareta Kjellberg, Folke Fridell m fl på en sådan turné. Folke Fridell har beskrivit hur det var att resa med Moa så här:
"I Gamleby stod jag bland publiken och lyssnade på Moa när hon pratade om kärleken och om en nyligen avliden fransk författarinna. Det var mest ungdom i parken och jag har aldrig sett unga människor lyssna så allvarligt gripna, som när de lyssnade på Moa.
Moa är en folktalare som få. Ironisk, besk, öppen och mänsklig. Hon säger rättframma sanningar som ingen annan människa här i landet skulle våga säga.
På en plats satt några pojkar på scenkanten när jag talade. De förde oväsen och jag sa åt dem att det där kan ni förstås hålla på med än så länge, men vänta när Moa kommer.

Moa kom och pojkarna höll på med sitt. "Har ni inga föräldrar som kan ta hand om er" sa Moa. Det hjälpte genast och fram kom några lite skamsna mammor och drog genast iväg med bråkstakarna.

Moa brukade säga att hon var ute på sin Eriksgata. Det var sant, sant på ett riktigt sätt. En kväll åkte vår bil ut från parkeringen genom stora folkmassor. Moa satt vid fönstret och vinkade med blommor hon fått och mottog folkets hyllning. Det var Moa för hela slanten den kvällen. Tack Moa, tack Moa!
En pojke i tjugoårsåldern stack in huvudet i bilen och sa:
- Du är kul på ditt sätt, Moa.
Sällan har jag hört ord sägas med sådan känsla".

Under femtiotalet gav Moa ut sina tre sista romaner: Kvinnorna på Kummelsjö, Klockor vid Sidenvägen och Hemligheten.

I november 1954 avled Moas mor Kristina, hon blev 83 år.
Kristina och Moa hade hela livet haft ett bra förhållande till varandra. I många av sina böcker har Moa skildrat förhållandet mor - dotter på ett väldigt fint sätt.
Kristina hade varit Moas förebild. Så även i sin sista roman Hemligheten, den sista delen om historien med "Betty", där kan man se hur mycket modern betyder för Moa. Hon skriver:
"Mor var sig lik, alltid sig lik, mor var den Gud Betty ibland trodde på.
Tårarna rann åter.
- Du är slut i nerverna Betty, du måste vila, jag stannar en vecka så du får vila, får gå och hälsa pånere vid gården eller om du fått andra vänner.
Du måste ha lite ombyte. Det blir bättre bara vi flyttat hit i närheten.
Mor var Gud. Och Tallbo var jordens mittpunkt".

De sista åren
I många år hade Moa haft planer på att skriva en bok om 30-talets författarumgänge. Men hennes hälsa blev sämre, hon var fyllda 70 år.
Hennes litterära anseende hade blivit nedsatt p g a att de f d vännerna hon umgåtts med under 30-talet hade skrivit nedsättande om henne.
Den som stod för det mesta var Ivar Lo-Johansson.
Det hade länge funnits en rivalitet mellan Ivar Lo och Moa. Kanske var Moa farlig för Ivar Lo eftersom hon visste att han hämtat sin inspiration om att skriva om svenska fattigförhållanden av henne och så visste hon att han aldrig varit statare som han utgav sig för att vara.
Han hade tvärtom haft en ganska trygg barndom och dessutom kom de från samma trakt, han var uppvuxen i ett småbrukarhem strax norr om Sorunda.
I sin självbiografi Tröskeln beskrev han Moa som Harrys förmyndare och väktare och påstod att hon inte kunde skriva.
Även om hennes litterära anseende blev lågt var hon fortfarande beundrad av arbetarkvinnor. De lät sig inte påverkas av att hon blev nedskriven.
Två år innan hon dog gjorde Bertil Perrolf en tre timmar lång intervju med henne i radio.
Då hade hon ännu kvar sin humor, självironi och sitt intellekt.

In i det sista hade Moa kontakt med sin gamle vän Karl Gerhard, hon skrev till honom från sjukhuset hon låg på att hon inte ville ha besök så som hon såg ut.
Hon hade tappat både hår och tänder, och kunde varken gå eller skriva. En sköterska fick skriva brevet åt henne. Det enda hon skrev själv i brevet var: "Vid hinderlopp - kasta först hjärtat över hindret".

Moa Martinson dog den 5 augusti 1964.
Hon blev 73 år, 9 månader och 3 dagar.

Harry Martinson dog den 11 februari 1978.
Han blev 73 år, 9 månader och 5 dagar.


Källor: Litteraturförteckning

1. Witt-Brattström, Ebba (1988) Moa Martinson, skrift och drift i trettiotalet. Norstedts.

2. Engman, Kerstin och Witt-Brattström, Ebba (1990) Moa Martinson, I egen sak. Noveller, kåserier, artiklar och brev. Tidens förlag.

3. Engman, Kerstin (1990) Moa Martinson. Ordet och kärleken. Biografi. Tidens förlag.

4. Martinson, Moa (1990) Jag möter en diktare. Legenda förlag.

5. Martinson, Moa (1976) Hemligheten. Askild och Kärnekull förlag.

6. Bonniers. Bonniers Lexikon.

7. Martinson, Moa (1977) Kvinnor och äppelträd. Litteraturfrämjandet.

 

© Liz Johansson 2000. Kontakt: liz.johansson@home.se