Ny sida 1

Det är likadant i år igen. Precis som förra året, året dessförinnan och antagligen kommer det att bli så nästa år också. Jag är skickad på semester. Ja, jag säger skickad, för det är just så det är. Matte och husse har rest utomlands för att spela golf. Säger de, men jag vet vad de gör. De slår på en liten boll med en böjd pinne hela dagarna. Någon sorts ny apport, det är vad det är. På kvällarna går en man omkring och apporterar bollarna som husse och matte har slagit på hela dagen. Konstigt nog apporteras inte pinnarna. Det brukar jag få göra. För övrigt avskyr jag alla former av lydnadsprov. Anser att det står under min värdighet. Är självklart medlem i Svenska Kennelklubben. Matte och husse också, med de hade inte kunnat vara med där om de inte haft mig.

Nåväl, när de reser iväg på som de säger, golfsemester, så lämnar de mig till husses bror, onkel Anders och hans kära hustru Kristin. De bor på landet. Jag säger bara det. Landet. Längtar omedelbart till staden och det kulturella livet så fort jag ser de där gräsåkrarna som de omger sig med.

-Nu får du frisk luft lille vovve, säger alltid matte och kramar mig.

Hon skulle bara veta. Jag är rädd för kaniner. De är så otäcka. Springer så fort. Vips, så är de där och vips, så är de borta igen. Usch! Inte nog med det. Somliga påstår att vi hundar ska jaga dem också. Kan ni tänka er att jaga något som ni är fullkomligt vettskrämda för? Nej, jag tror inte det, men det är många hundars vardag.

Igår var min första dag här på landet. Husse och matte lämnade av mig på förmiddagen och sedan var det alldeles som vanligt. Jag skulle tas omhand. Onkel och hans kära hustru gjorde allt för att jag inte skulle längta och ha långtråkigt. Om de bara visste hur skönt det hade varit att få vara ifred ett tag. Synd bara att de inte begriper det, men det kan man inte begära, för människor har inte samma medvetande som vi hundar. Man ska vara snäll mot dem. Människorna, alltså, inte kaninerna.
När jag nu skulle tvingas till frisk luft och lantliv så måste jag också fotograferas.

Onkel har en videokamera som han filmar med i tid och otid. Mest i otid, måste jag säga. Varje år ska jag filmas och sedan plågar de varandra med att se vareviga film. Sommarfilmerna ser de på julafton och julens filmer ser de på midsommarafton. Synnerligen fånigt. Jag tycker inte om att bli videofilmad. I stan har vi en porträttfotograf. Det är mer i min stil, tycker jag. Jag får inta en pose och sedan fotograferas jag. Det är noga med bakgrunden hos fotografen också. Onkel är inte noga med bakgrunden. Han härjar mest och redigerar och viftar och visar hur jag och släktingarna ska komma och gå och titta in i kameran. Så gör inte vår porträttfotograf i stan. Han är lugn och sansad. Professionell, vill jag påstå.

Som sagt, igår skulle jag videofilmas för att troligtvis förevisas på julafton. Matte brukar tjuta till av lycka så fort hon ser mig på video.

-Min lilla vovseälskling säger hon och pussar mig på huvudet.

Ganska rart sagt, tycker jag. Hon är barnslig, men snäll.

Jag tvingades som sagt framför kameran. Onkels och tants yngsta dotter var hemma på besök och hon skulle inleda det hela med att glatt gå förbi kameran och vinka till onkel. Det är en rar flicka. Jag kan nästan bli lite förälskad i henne faktiskt. Söt, glad och snäll. Kerstin lystrar hon till. Passar så bra till mitt namn, Cognac. Hon begriper sig liksom på en hunds inre, om ni förstår vad jag menar.

Nåväl, hon gick förbi kameran och vinkade glatt. Därefter ville onkel att min tant Kristin skulle komma gående med mig. I koppel. Kan ni tänka er att bli filmade bärandes koppel? Nej, inte jag heller. Kristin är en otroligt snäll varelse. Dessutom förstår hon sig på kökets ädla konst. Hennes köttbullar är en delikatess och hon begriper att jag inte bara får vacker päls av så kallad hundmat utan att jag också behöver annan, lite mer sofistikerad näring, som till exempel köttbullar.

Kristin skulle alltså komma gående med mig i koppel, kasta en pinne och så måste jag springa efter pinnen. Därefter var det dags för oss alla tre att rusa runt på gräset och se glada ut. Allt enligt onkel. Han är egentligen en rejäl och trevlig människotyp, men lite för petig i sitt redigerande, anser jag. En pose, fotografering, klick, allt klart. Det är mer i min smak. Så som fotografen i stan arbetar.

Vi gjorde som onkel ville. Kristin och jag kom gående lite efter det att deras dotter hade gått förbi. Kristin slängde en pinne.

Det var då det hände. En stor fasansfull kanin kom springande rakt mot min älskade Kerstin. Hon såg den inte, utan fortsatte att vinka och le och gå där på gräsmattan. Jag kunde inte låta det ske. Min älskade fick inte bli skrämd av den otäcka kaninen. I samma stund slängde tant Kristin pinnen som jag skulle apportera, nästan som på golfbanan alltså. Men jag struntade i pinnen, jag skulle rädda min älskade. Snabbt rusade jag till undsättning. Min rädsla för kaniner var som bortblåst.

-Kerstin, min älskade, jag kommer, var inte rädd, gläfste jag.

För sent. Kerstin vände sig om och kaninen rusade in bland träden igen, som uppslukad av jorden. Det var då jag kände det. Halsbandet, det drog liksom i halsbandet. Jag stannade och vände mig om. Tant Kristin släpade efter mig i kopplet som en plog på en åker. Onkel skrek. Kerstin skrek. Jag ylade. Hur kunde jag? Naturligtvis skulle jag ha slitit mig loss först för att sedan rusa min älskade till undsättning, men för sent, jag hade skadat min kära tant Kristin.

-Vad skriker ni för? sa hon, reste sig upp och borstade av sig det värsta dammet.

-Så roligt har jag inte haft sedan jag och mina studiekamrater låste ut lärarna på skolgården.

Jag blev helt förstummad. Tant Kristin! Låsa ut lydnadsprovsledarna! Var det möjligt?

Allt slutade lyckligt, denna första dag på landet. Onkel fick en, som han uttryckte det, pangfilm. Tant Kristin var på gott humör och lagade köttbullar till middagen. Min älskade Kerstin och jag tog igen oss efter filmningen genom att gå en långpromenad ner till sjön långt bort från alla kaniner och videokameror. Trots allt blev det en riktigt lyckad dag. Men en tanke hade fötts hos mig. Det där med lydnadsprovsledarna, vore det något att vidareutveckla för mig och kollegorna i Kennelklubben...