Ny sida 1

Jag slängde upp resväskan på sängen. Äntligen framme på hotellet efter en hel dags resande! Om en timme började banketten där jag skulle vara en av hedersgästerna. Tänk att mitt tjugoåriga forskningsarbete äntligen hade uppmärksammats. Mina senaste forskningsrön hade börjat röna stor uppmärksamhet jorden runt. Jag skulle hålla ett kort tal efter middagen och några av världens ledande forskare skulle komma, även världspressen skulle närvara. CNN hade kontaktat mig och ville direktsända talet.

När jag öppnade resväskan kvävde jag ett skrik. Istället för min nyinköpta festklänning, sidenskor och smycken till kvällens fest samt den dyra dräkten som jag skulle ha under morgondagens presskonferens låg där i väskan en grodmansdräkt, simfötter och snorkel! Vad hade hänt med min väska och vem hade fått den? Nu var det 55 minuter kvar tills banketten började.

Kallsvetten kom i pannan. Jag såg ner på min hemstickade cardigan, skotskrutiga kjol, kraftiga vinterstrumpor och grova promenadskor. Jag rotade i väskan för att se om det låg något under grodmansdräkten som jag kanske skulle kunna ha på mig. I ett vackert handbroderat fodral låg ett näst intill genomskinligt nattlinne i rosa och små trosor, också de i sockrigt rosa med små rosetter på. I ett annat fodral fanns ett par morgontofflor, rosa och med stora bollar av dun på ovansidan samt en morgonrock som inte gjorde skäl för namnet för den var också genomskinlig och kantad med rosa volanger. Vem var det som hade en grodmansdräkt, simfötter och snorkel i resväskan samtidigt som hon använde sig av dessa minst sagt, vågade nattkläder?

Festen hade trots allt varit lyckad. Jag hade bett portieren på hotellet att ringa och meddela min prekära situation för den organisation som hade inbjudit mig. Jag blev artigt emottagen och värden mumlade några beklagande ord i mitt öra på väg till matbordet. Visst hade det varit betydligt roligare att vara där iklädd min nya mossgröna klänning med matchande skor och smycken, men det hade trots allt gått bra. Talet hade gått lysande och tydligen hade min bortrövade resväska hjälpt mig att få mer uppmärksamhet än vad jag annars hade fått. Hotellet hade, medan jag var på middagen, skaffat mig nödvändiga toalettartiklar samt en rejäl rutig pyjamas i ett behagligt flanelltyg. Allt skulle ordna sig och med en suck av lättnad stack jag nyckeln i hotellrumslåset.

Inne i rummet var ljuset tänt. Jag kvävde ett skrik. I fåtöljen nära fönstret satt en kvinna och bredvid fåtöljen stod en resväska, min resväska! Precis likadan som den som låg på sängen innehållande grodmansdräkten och det sockerrosa nattlinnet!

-Ett misstag, väste kvinnan. Det var som om hon bet av slutet av varje ord med tänderna.

-Ska du säga, sa jag. För nu var jag mer arg än rädd.

-Min stat och mitt lands regering är naturligtvis fortfarande intresserade av din forskningshemlighet. Jag var utsänd för att hålla kontroll på dig och få reda på mer om ditt forskningsarbete.

-Bär dig åt som folk då och sluta upp med att sno andra människors väskor, skrek jag. Jag skulle äntligen få gå på en underbar fest, jag köpte en alldeles för dyr klänning och du förstör alltihopa, din eländiga gamla hagga, skrek jag.

När jag lugnat ner mig tittade jag på kvinnan som satt tyst i fåtöljen. Någon hagga var hon verkligen inte. Omkring 30 år, vältränad, klädd i svarta smidiga kläder och mjuka skinnskor såg hon mer ut som en fasadklättrare än en gammal hagga.

Det var som om hon kunde läsa mina tankar.

-Jag kom in i ditt rum via fasaden, ja, sa hon. Det var inte lätt med den resväskan. Vad har du i den? Antirynkkrämer? Jag fick klättra hit via balkongerna. Du tog fel väska på flygplatsen. Jag var utsänd att som vi säger, ta hand om dig, och jag hade räknat med att hålla kontroll på dig från swimmingpoolen. Därav dykardräkten. Jag är löjtnant i mitt lands armé och jag kan dyka.

-Jag tog hissen hit och jag kan inte dyka, väste jag.

-Mitt land är fortfarande intresserat av dina forskningsreslutat.

Hennes brytning var intressant. Varifrån kom hon?

-Mitt land är intresserat av dina forskningsresultat, sa hon igen. Vi betalar dig bra för att få ta den av dina ritningar för byggnader för förvaring av kärnvapen.

-Kärnvapen?!? Är du riktigt klok?

Jag stampade med foten i golvet och kände hur jag blev alldeles röd i ansiktet av ilska.

-Kärnvapen! Jag har då aldrig sett något sådant och jag begriper ingenting heller.

-Mitt land och mina ledare är intresserade av dina enorma forskningsresultat gällande byggnader för kärnvapen.

-Idiot, väste jag. Idiot! Jag är forskare på äpplen. Jag arbetar med att korsa olika äppelsorter och på så sätt få fram en äppelsort med starkare kärnhus. Detta kommer att få till följd att dels blir äpplet motståndskraftigare mot olika sorters sjukdomar vilket i sin tur får till följd att äpplena inte behöver besprutas, dels blir skalningsprocessen enklare vid industriell skalning när man till exempel gör äppelmos. Äppelmosindustrin kommer att kunna skala närmare 8% fler äpplen på samma tid, men till en lägre kostnad. Inser du vad det betyder? Att vi slipper en massa konstiga äpplen!

Kvinnan i fåtöljen var nu mycket blek. Hon satt och bläddrade i en liten bok. Jag satte mig på sängen och stirrade stint på henne. Nu såg jag att det var en liten parlör i svenska och så ett språk som jag aldrig hade hört talas om.

-Kärn, kärn, kärnvapen, här! Kärnhus! Ah! Kärnfrukter, äpplen. Ingenting som har med kärnvapen att göra. Ah! Den dumme överste S! Han har översatt fel igen.

Hon reste sig, gjorde honnör och bad om ursäkt för sitt lands vägnar. På en sekund var hon borta.

Jag satt kvar på sängen en bra stund och bara glodde rakt framför mig. Efter ett tag reste jag mig, tog min egen resväska och tittade i den. Där låg min vackra klänning, mina skor. Allting var kvar, trots att jag såg att någon hade rotat i den.