Möte i nuet

-En kram, pappa, sa den lille pojken medan de gick i snöblasket på trottoaren.
-Sedan, sa pappan. Vi måste till farfar innan han stänger urmakeriet. Vi har bråttom.
-En bråttomkram, pappa? frågade hans son.
-Sedan, inte nu, sa pappan stressat. Jag måste ha ett nytt batteri i min klocka. Om du skyndar dig lite till så hinner vi.
-Jag vill inte skynda, sa pojken.
-Säg inte emot nu, sa pappan surt. Batteriet är slut och jag måste ha klockan på måndag.
-Idag är det lördag, sa pojken.
-Tyst och skynda på, sa pappan.

När de kom in i uraffären var klockan inte långt från att slå ett. Pappan och urmakaren vinkade till varandra. Flera kunder var före och de skulle se på klockor, lämna in trasiga klockor och hämta lagade. Det var mycket att göra. Pappan blev otåligare och otåligare. Varför skulle det alltid ta en sådan tid med allting? Han hade massor av planeringsarbete framför sig som han ville hålla på med i stället för att stå i en uraffär och vänta. Pojken tittade sig omkring. Hans farfar hade kommit förbi och klappat honom på kinden. Han tyckte om sin farfar och sin pappa också, för den delen. Det blev varmt inne i butiken. Pojken försökte dra av sig halsduken, men den var alldeles för ordentligt nerstoppad i jackan för att det skulle lyckas.

Till slut hade alla kunderna gått, klockan slog precis ett och urmakaren låste butiksdörren.
-Så där ja, sa han. Då var det stängt för den här veckan. Är det batteriet som du vill ha bytt? frågade han och vände sig till sin son som stod bredvid disken och beundrade nya klockor med nya finesser.
-Ja, just det. Jag vill ha den här klockan på måndag. Ska på ett viktigt möte då och jag gillar den här sa han och lade fram klockan på disken.
-Klockorna var bättre förr, sa urmakaren. Mycket bättre. Mer handverk.
-Jag gillar inte gamla klockor, jag vill ha det allra senaste. Helst något som precis har kommit ut på marknaden.
-Det var bättre förr, sa urmakaren. Man kunde laga dem då, det fanns reservdelar och uren, ja de var rent vackra inuti.
-Jag tycker om de här nya som har utvecklats en bit rent tekniskt sett, sa hans son. Man ska utnyttja tekniken. Framåt, ska vi.
-De var vackrare förr, sa urmakaren buttert, tog klockan och gick in i verkstaden för att byta batteri.

Hans son och den lille pojken följde efter. Pojken hade varit där flera gånger förut. Så mycket här fanns att titta på. Konstiga saker och massor av klockor låg på hyllorna.
-Jag är varm, jag vill ha saft. Nu, sa han.
-Klockorna var som sagt bättre förr, fortsatte urmakaren. Och barnen kunde vänta, sa han och tittade strängt på den lille pojken.
-Tekniken går framåt, sa hans son. Jag undrar hur klockorna ser ut om hundra år. Troligtvis finns det ett tidschips inopererat vid handleden på varje människa så att man kan kontrollera tiden på det sättet.

Pojken såg på sin pappa och farfar. Han förstod inte riktigt vad det var, men med barnets visdom anade han att de inte pratade riktigt med varandra. Försiktigt gick han genom en dörr längst borta i verkstaden och in i rummet som fanns där bakom. Där var hans farfars lägenhet. Det luktade på ett speciellt sätt i rummet. Hemtrevligt, på något sätt och annorlunda mot hemma. I rummet fanns ett stort skrivbord med en bekväm stol, ett kassaskåp, bokhyllor med böcker och pärmar i och så en läderlappsfåtölj med ett litet bord bredvid. Hans farfar brukade sköta pappersarbetet i det rummet. Längre bort i huset fanns rummen som han var i när han var ledig. Pojken tittade på böckerna i bokhyllan. Han kunde inte läsa ännu, bara ett ord här eller där. De såg så allvarliga ut, farfars böcker. Hans pappas böcker däremot såg inte allvarliga ut, utan nästan farliga. Det var raketer på dem och rymdskepp. Pojken visste inte riktigt vad han skulle bli när han blev stor, men när han såg alla böckerna började han fundera. Kanske laga klockor som farfar? Eller göra stora affärer och klipp som pappa? Brandman ville han i alla fall inte bli, för då fick man vänta så mycket och det ville han inte. Allt skulle ske nu, tyckte han. Brevbärare var säkert roligt, för då fick man cykla mycket och när posten kom i sina säckar så skulle den köras ut med det samma. Pojken såg på skrivbordet. Där låg högar med papper och så fanns där flera fotografier i ramar. Ett av dem var på en pojke, ungefär lika gammal som han själv. De var ganska lika till utseendet.

-Så här såg din far ut när han var lika gammal som du, hade hans farfar sagt till honom för inte så länge sedan.
Han tyckte att det var konstigt att hans pappa som var så stor kunde ha varit så liten. Där fanns också ett kort av honom själv som liten bebis och så två fotografier till, ett på hans mamma som var i himlen och ett på hans farmor, som också var i himlen. Det var bra att de var där samtidigt, tyckte han, men också mycket långtråkigt för de kom aldrig tillbaka. Farfar hade sagt att en dag skulle de alla mötas där uppe. Det var tydligen något som han skulle få vänta på, det också. Han suckade.

-Jasså, där är du.
Hans pappa stod i dörren. Han såg sur ut.
-Jag har letat efter dig. Har du varit här hela tiden?
Pojken nickade.
-Tror du att jag har tid med det? frågade hans pappa irriterat.
Hans farfar höll på i verkstaden med att plocka i ordning efter den gångna arbetsveckan.
-Förr var det mer pli på ungarna, sa farfadern. Man skulle aldrig försvinna så där, inte. Absolut inte utan lov, i alla fall.
-Men nu då? sa den lille pojken och stampade med ena foten i golvet.
-Nu? Vad menar du med nu? sa hans pappa. I framtiden kommer barnen att...
Han hann inte att fortsätta, för hans lille son avbröt honom.
-Ha ett datachips inopererat under huden precis vid handleden så att papporna kan veta var deras pojkar är, sa hans son, la huvudet så sned och såg på sin pappa.
-Var har du hört det där? sa han och satte sig på huk framför sin son. Han knäppte upp hans jacka och lossade på halsduken.
-Du säger det vareviga dag till mig, sa hans son och plutade med underläppen.
Pappan såg generad ut, reste sig och kliade sig eftertänksamt i huvudet.
-Saft, sa pojken. Jag vill ha saft. Röd saft.
Han gick ut i verkstaden till sin farfar.
-Kram, sa han. Jag vill ha en kram.
Hans farfar tänkte just säga något när den lille pojken fortsatte.
-Förr i världen kramades alltid en farfar.
Han sträckte upp sina armar mot den gamle mannen. De båda kramade varandra en lång stund.
-Nu är det väl min tur att få en kram? sa pojkens pappa.
-Du sa nu, pappa! utropade den lille pojken och kramade sin pappa.
-Bäst att jag ordnar något åt pojken att dricka, sa urmakaren. Kom, jag har något åt er i köket.

Urmakaren stängde och låste dörren till verkstaden och så gick de alla tre ut i köket.
-Jag har köpt något ifall ni skulle komma idag, sa urmakaren, öppnade kylskåpsdörren och tog fram en kartong med semlor.
-Härligt, sa hans son. Någon semla har jag inte ätit ännu i år.