Det var sommar och varmt. Jag var fyra år och skulle resa med mamma och storasyster till min moster, morbror och kusin i Målilla. Pappa hade polletterat vårt bagage dagen innan avfärden från stationen i Malmö. Han skulle resa bort ett tag för sitt arbete och kunde inte följa med.

Jag såg verkligen fram emot resan! Det var så roligt att leka med min kusin som var lika gammal som jag och moster och morbror var alltid så snälla. Att resa så långt var också spännande.

Jag förberedde mig genom att packa min lilla väska om och om igen. Det var verkligen inte många leksaker som rymdes i den och framför allt inte dockvagnen… Till slut blev det nallen, en gul bil, en blå spade och fyra sagoböcker. Man vet aldrig vad man kan råka ut för på resor och det är alltid bra att vara välförsedd.

Äntligen var det dags för avfärd. Trots att det var förmiddag var det redan varmt. Mamma, storasyster och jag, vinkade till pappa som stod kvar på perrongen. Det var det enda sorgliga med resan, att pappa inte kunde få följa med.

När man reser så långt som från Malmö ända till Målilla hinner det hända massor av saker. Tåget susade förbi fält, ängar och samhällen. Då och då stannade tåget. Det var liv och rörelse på perrongen, några passagerare gick av och andra steg ombord. När jag tyckte att jag behövde röra på mig lite gick jag fram till någon tant eller farbror som såg snäll ut och berättade att jag skulle åka till moster och morbror och min lilla kusin och att moster alltid brukade ha köttbullar när vi kom. De flesta lyssnade intresserat och tyckte också att det lät mycket trevligt med köttbullar till middag. Storasyster läste en bok och mamma broderade. Jag hade också en bok framför mig och eftersom jag ännu inte kunde läsa fick jag hitta på sagor själv. Ibland läste mamma eller storasyster för mig.

Det var en mycket varm dag. Vi hade bytt tåg en gång. Nu var det en bit kvar tills vi skulle stiga av igen för att vänta en stund och sedan åka med rälsbussen den sista biten till Målilla. All saft som mamma haft med sig var slut, smörgåsarna, frukten och kakorna också. Vi var törstiga, mycket törstiga.

Äntligen fick vi gå av det kvava tåget.

-         Nu ska vi dricka varsitt glas saft innan vi åker vidare med rälsbussen, sa mamma.

Vi lämnade hettan på perrongen och gick in i väntsalen. Där var nästan mörkt. Golvet var av sten och fönstren var höga och långsmala. Svalkan gjorde att jag rös till. Mitt huvud dunkade och jag var torr i munnen. Vi gick fram till en disk. Jag hörde hur mamma pratade med någon som stod bakom disken, men den var så hög så jag såg inte någon. Jag hörde något om tre stora glas hallonsaft.

Plötsligt såg jag ett stort glas saft och en hand som sträckte det ner mot mig. Så härligt! Glaset var alldeles immigt. Mamma hjälpte mig att ta glaset. Jag fick inte dricka fort, för då kunde jag börja må illa sa hon. Jag fick bara dricka små klunkar och vänta lite mellan varje. Så äntligen fick jag dricka ur glaset. Trots att det var så många år sedan kan jag fortfarande känna hur härligt gott och uppfriskande det var. Det tunga i huvudet var borta, munnen var inte torr längre och jag kände mig pigg igen. Vi gick bort till ett bord och några stolar.

Storasyster hjälpte mig att bära glaset. När saften var slut kände jag det. Oj, oj, oj! Jag måste på toaletten. Fort!

-         Saften rann visst rakt igenom, sa mamma, när vi skyndade bort till toaletten.

Jag tyckte att det var konstigt att den kunde rinna precis rakt igenom mig och det var tråkigt om den gjorde det eftersom saften var så god.

Resan med rälsbussen tog lång tid, tyckte jag. Var vi aldrig framme någon gång? Jag längtade så! Vi var uppiggade av saften alla tre och mamma och storasyster turades om att läsa sagor för mig.

Till slut bromsade tåget in.

-         Det står Målilla på skylten, sa storasyster, medan hon pekade på skylten.

Äntligen var vi framme!

-         M-å-l-i-l-l-a, bokstaverade hos för mig. Storasyster visade mig ofta och gärna bokstäver och talade om vad de betydde. Idag, vid mogen ålder arbetar hon fortfarande som svensklärare.

Morbror och min kusin mötte oss vid stationen. De hade en cykelkärra med sig som morbror drog allt bagaget på. Jag såg noga efter att min lilla röda väska med nallen, bilen, spaden och sagoböckerna var med. Min kusin hade röd mössa, röd kofta och kjol på sig. På armen hade hon en liten röd väska och i den en röd portmonnä. Jag berättade för henne hur varmt det  hade varit på tåget och om saften som vi drack inne i väntsalen.

-         Var saften röd? frågade hon.

-         Ja, det var den, för det var hallonsaft, svarade jag.

Min kusin såg mycket förtjust ut. Rött var som ni förstår, hennes älsklingsfärg.

När vi kom fram till huset där moster, morbror och min kusin bodde var middagen precis färdig. Moster kom emot oss och vi blev ordentligt omkramade. På middagsbordet stod ett stort fat med nystekta köttbullar.