Jag ser allt så tydligt framför mig, fastän jag inte vill. Verandan, nymålad i grönt, ljuset, bladen som glittrar i vattnet, de gula löven som ligger på verandagolvet. Jag ser detta trots att min tid upptas av en väntan, en väntan som först var månader, sedan veckor och som nu är dagar innan den går över i timmar, minuter, sekunder. Jag väntar, ändå ger jag mig tid att betrakta verandan med dess nymålade snickarglädje. Min väntan upptar hela mitt medvetande, min tid, ändå betraktar jag. Jag väntar att väntan snart ska övergå från veckor till dagar, till timmar, till minuter och sekunder. Väntar. Ändå betraktar jag vattnets spegel, träden, fågeln som just lyfte från trädtopparna.

När min väntan är slut kommer något nytt. Rena, sköna linjer, siluetter, dagrar och ljus. Jag väntar att denna tid snart ska vara slut och vi äntligen ska få vinter. Först då får naturen klä sig i sin skönhet. Från verandan kommer jag att kunna betrakta snön, se iskristallernas formfulländning och himlens isblå färger. Jag kommer att kunna känna kylan som möter mig när jag stiger ut på verandan om morgnarna, andas den rena luften som är fylld av livgivande syre. Mest av allt längtar jag efter mörkret, det trygga mörkret som skyddar mig. Det är nog för mig med någon timmes dagsljus, sedan vill jag att mörkret ska komma. Om kvällarna har jag sparsamt med belysning när jag sitter och skriver. Mörkret som värmer och ger tröst, mörkret som ger mig inspiration och lämnar mig ifred med mina tankar.

Jag står på verandan. Solstrålarna börjar bli sneda och de har mildrats de senaste veckorna. Detta får mig att känna förtröstan. Snart ska min väntan vara över. Snart ska snön börja falla.