The Lanciai Free Thinker

(click here to enter the English sites)

the webmaster/editor

Det fullständiga namnet är Magnus Christian Aurelio Lanciai, kallas Christian, avstår gärna från sitt familjenamn då det är omöjligt för andra att uttala, komma ihåg och skriva rätt. Född 1951 i Helsingfors som italiensk medborgare och katolik, farfar italienare, tre äldre syskon, alla födda som italienska medborgare i Helsingfors och katoliker, även modern (född Westerberg, finlandssvensk,) med tiden katolik. Modersmål svenska enligt finlandssvensk standard, flyttade 1952 till Argentina för att stanna där i tre år (fadern Aurelio Lanciai temporärt direktör för Finland-Sydamerika-linjens kontor i Buenos Aires) före invandringen till Göteborg, där hela familjen blev svenska medborgare efter tio år. Har fortfarande fasta kontakter med släkt och vänner i Finland och Italien – menar sig ha tre hemländer.

Nästan fullständigt självutbildad som författare och musiker (pianoelever i 15 år, kyrkorganist i sex), började skriva som åttaåring, började komponera vid 17. Har i princip alltid levt under existensminimum sedan föräldrahemmets upplösning efter oljekrisen 1973. Musikproduktionen omfattar c:a 30 timmars musik (mest piano), den litterära produktionen 270 verk, mest dramatik (225 verk) men även noveller, romaner, dikter, essayer och reseskildringar. Reser mycket (liksom far och farfar), mer än tre månader om året, helst till Italien och Grekland samt Himalaya. Refuserad av förlag och teatrar konsekvent sedan 1969 i regel utan kommentar eller motivering. Om skäl har angivits har dessa varit formalistiska.

Emellertid har verken nu (från februari 2009) börjat bli tillgängliga i bokform ("print on demand", till självkostnadspris) på <vulkan.se> — sök på Lanciai.

Fritänkaren ägnar sig mest åt litteratur, musik, film, politik, filosofi, religion och resor men även åt annat. Den är inte på något sätt anknuten eller ansluten till någon ideologi eller åskådning av vad slag det vara månde, utan tar tvärtom avstånd från varje institution som kräver okritisk underkastelse, och är helt oberoende humanistisk.

Webb-blogg:

http://clanciai.webblogg.se/

för diskussioner om musik, resor, m.m.

för avlyssning:

http://www.fritenkaren.se/Neoklassiskmusik.html

Hemsidan upprättad i Göteborg den 30.11.2001,

senaste uppdatering 15.10..2009.

Webmaster Christian Lanciai

lanciai@hem.utfors.se

clanciai@hotmail.com

clanciai@yahoo.co.uk

 Direktlänk till samtliga resor:

http://fritenkaren.se/samtliga_resor.html

För samtliga pdf-filer, gå till:

www.fritenkaren.se

För samtliga verk, gå till:

www.fritenkaren.se/gamlaskrifter.html

Lägesrapport (ur Fritänkaren nr 135)

Jag var ute och seglade med min morfar i natt. Vi var ute på tu man hand i Finlands skärgård, och allt var harmoniskt. Alltid när jag drömmer om Finland är det ett tecken på att jag mår som bäst och inte kan må bättre och samtidigt är som mest avslappnad och som minst bekymrad. Ingen uppmuntrade mig varmare som musiker än min morfar, som 1968 helt generöst gav mig en komplett uppsättning av alla Chopins pianonoter i förhoppning om att jag skulle lära mig allting utantill. Nu blev det inte så, utan det mesta av alla noterna blev bara studerat om dock jag prövade på att spela en stor del. Chopin var alltid grunden i hela min musikaliska orientering och har så alltid förblivit, om dock Beethoven var större som kompositör och både framför allt Schubert och Schumann men även Mendelssohn och Berlioz förblir oundgängliga kompletterande element. Åtminstone en framstående författare har dock framhållit Chopin som nummer ett i musikhistorien: James Hilton, som skrev "Adjö mr Chips", romanen om Shangri La och "Slumpens skördar" och som själv var en skolad musiker.

Dessutom är nu mina grannar bortresta varför jag kan känna mig något så ovanligt som helt fri i min musikutövning - jag behöver inte riskera att de utlöser granatattacker och ljudbombsattentat för att jag övar eller komponerar. Skräcken är tillfälligt borta.

Fastän musiken utgjort mitt livs huvudsakliga levebröd kom den dock alltid i andra hand. Mitt första intresse var litteraturen, det var det jag främst ville satsa mitt liv på, och det var egentligen först sent vid 10 års ålder som jag beslöt att ta upp musiken på allvar som komplement. Den har rent praktiskt alltid haft den mycket viktiga funktionen i mitt liv att den disciplinerat mig och hållit mig klar i knoppen. Musik kräver koncentration och daglig övning både praktiskt och intellektuellt, vilket gör att själen aldrig kan slappna av - man hålls vaken, pigg och alert på ett kanske mer effektivt sätt än vad någon annan konstgren kan erbjuda. Därigenom har musiken blivit livsviktig för mig för så länge jag lever, fastän egentligen alla mina musikaliska karriärer bara blev fiaskon. Som pianist kunde jag aldrig bemästra min anatomiska defekt i höger hand, som organist blev jag desillusionerad över orgelns tillkortakommande som ren mekanik utan nyanseringsmöjligheter, som pianolärare förlorade jag alla mina bästa elever åt musikhögskolor eller utlandet medan jag aldrig blev av med alla de sämsta, medan endast sång- och körverksamheten fortfarande fungerar någorlunda. Som kompositör har min huvudsakliga insats varit en vidareutveckling av Chopins balladform, men all denna melodiska musik ligger fortfarande otryckt i manuskriptform för det mesta oläslig utom för mig själv och i tekniskt mycket ofullkomliga kasettbandsinspelningar. Jag trodde datortekniken skulle underlätta renskrivning av musik, men det visade sig nästan vara tvärtom: det tar längre tid och är mer komplicerat att skriva ut noter för dator än för hand.

Problematiken är kusligt identisk i min litterära verksamhet. Hur mycket jag än skrivit, hur intressanta ämnen jag än engagerat mig i, vad jag än har berättat och hur felfritt och klart jag än försökt renodla mitt språk har jag inte lyckats åstadkomma mycket mer respons än bara refuseringar. Kanske jag borde ha ansträngt mig mer och friat till förlagen mer aggressivt. I regel har jag inte kontaktat mer än ett förlag i stöten (för att inte splittra en satsad lojalitet); och då ett förlag kan ta upp till tre månader på sig i betänketid har det inte blivit mer än några lätträknade frierier i året. Efter de första årens (1969-71) försiktiga trevanden gjorde jag inga försök alls fram till 1978, varefter jag dock alltid haft något manuskript inne någonstans. Min enda framgång i det litterära har varit vad jag utgivit själv med egna medel, främst då tidskriften 'Fritänkaren', som sedan starten 1992 långsamt men säkert utvidgat sin prenumerantskara med 40%. Till detta kommer Internetmöjlighetens våldsamma expansionklarsignal, som lett till att inte alla tidigare nummer av 'Fritänkaren' utan även mer än 90% av all vår litterära produktion sedan 1969 ligger tillgänglig på nätet, vilket även omfattar andras produktion än min egen.

Hur har jag då kunnat klara detta liv ekonomiskt med nästan bara ideellt arbete hela livet? Många har undrat över detta. Jag medger att det var svårt till en början, det var till och med mycket svårt under 70-talet, men tack vare min materiella anspråkslöshet har det egentligen aldrig varit något större problem. Man fick från början lära sig att vända på slantarna och undvika onödiga utgifter, så klarade man sig och kunde man alltid räkna med ett litet plus. Framför allt har det hjälpt att jag aldrig supit, rökt eller odlat andra laster. Därigenom kunde man också alltid prioritera det ideella, så att detta aldrig behövde vika för det materiella. Sedan min senaste flyttning 1991 har jag gått med klar vinst varje år. Den kanske största ekonomiska lättnaden i mitt liv var arvet från min far, som lämnade efter sig en ansenlig reskassa "som helst bara skulle användas till resor", vilket innebar att jag kunde fortsätta vara på resande fot tre månader i året utan ekonomiska problem.

Enda nackdelen med resandet är att musiken under min bortavaro måste ligga nere, då jag inte kan ta mitt piano med mig, och då det sällan dyker upp andra pianon i min väg. Även min körverksamhet måste bli lidande av detta. I gengäld får jag mycket läst och skrivet under mina resor som jag har svårt att hinna med hemma. Det finns alltså ingen anledning att ändra mitt sätt att leva pendlande mellan vidsträckta "fortbildningsresor" och hårt disciplinerat effektivt och intensivt arbete hemma. Dock skulle det vara önskvärt att bli accepterad litterärt av åtminstone något förlag någon gång.

En del av problemet är att svensk litteratur är en lokal företeelse med snäva begränsningar. Det fanns ytterst få svenska författare som skrev för en publik bortom Svedala, egentligen bara Runeberg och Fröding, Strindberg och Selma Lagerlöf. Hade jag varit verksam i exempelvis England eller Italien, Frankrike eller Tyskland hade jag klarat mig ifrån problemet med det svenska syndrom som Strindberg så utmärkt definierade: "I Sverige är allting omöjligt." När jag började skriva på allvar hade jag ambitionen att satsa på engelska, men inget världsspråk kan ersätta ens modersmål. En del av Fritänkarens artiklar har jag översatt till engelska, och kanske att jag borde ha satsat mera på detta. Man kan alltid göra mer än vad man gör, men det hemska är, att ju mer och hårdare man arbetar, desto mer känner man att man har kvar att göra. Allt arbete leder till mera arbete, som leder till mera arbete….

Kärleken då? Hur kan jag leva utan kärlek? har många frågat sig. Genom de misstag jag begick som ung genom att falla för "fel" damer och skaffa mig negativa erfarenheter av både hur falsk ytlig skönhet kunde vara och hur brutal erfarenheten kunde vara, lärde jag mig att hellre klara mig utan än ta risker. Naturligtvis har jag dock aldrig kunnat leva utan kärlek. Romain Rolland skrev om Beethoven, att fastän han var döv och inte kände kvinnor "så gick han alltid och var förälskad". Kärleken är viktigare för mig än reella förhållanden. Goda vänner betyder mera för mig än bindande förbindelser. Ingen kan hindra mig från att alltid älska, men jag är rädd att ingen kommer att kunna binda min kärlek till jorden….

Göteborg 5 februari 2005, Runebergsdagen.

Fritänkaren

är en unik kulturtidskrift som på ett personligt sätt förmedlar filmupplevelser och kunskap i musik och litteratur jämte reseskildringar från främst medelhavsländerna och Himalaya med oförglömliga möten med andra folk, mentaliteter och unika personligheter, samtidigt som den genom utforskningar i politik och religion försöker pejla de stora djupens underströmmar i världen och hålla koll på dem som ett slags spirituell världsbarometer.

Nästsista numret finns alltid tillgängligt här:

nr181; nr180; nr179; nr178; nr177; nr176; nr175; nr174; nr173; nr172

nr171; nr170; nr169; nr168; nr167; nr166; nr165; nr164; nr163; nr162

nr161; nr160; nr159; nr158; nr157; nr156; nr155; nr154; nr153; nr152

nr151; nr150; nr149; nr148; nr147; nr146; nr145; nr144; nr143; nr142

nr141; nr140; nr139; nr138; nr137; nr136; nr135; nr134; nr133; nr132

Nr131; Nr130; Nr129; Nr128; Nr127; Nr126; Nr125; Nr124; Nr123; Nr122

Nr121;

För tidigare nummer, gå till:

http://goto.glocalnet.net/paurelio/fritankaren-arkiv.html

och/eller

http://hem.fyristorg.com/daurelio/index4.html

Register

Alla Fritänkare finns tillgängliga i PDF här:

http://fritenkaren.se/all_issues.html

Presentation av Josef Weiser.

Vem är Josef Weiser? Det är det ingen som vet utom alla de som inte är det. Han är nämligen ett antal okända personer. Är han Laila Roth eller John Bede, och vem är dessa? Han är absolut Johannes B. Westerberg, men vem är han? Det finns andra namn, som Daniel Wallenius, som ingen mera vet vem han var, ty han är död. Är då Josef Weiser någon sorts samlingsnamn för döda poeter? Ja, nu börjar det brännas.

Så låt oss glömma alla namnen bakom namnet och koncentrera oss enbart på samlingsnamnet. Låt oss glömma John Bedes bittra kamp under 20 år för att åstadkomma fred på Nordirland utan att lyckas, vilket vi aldrig fått någon inblick i om han inte haft en fot i Sverige. Låt oss glömma alla Laila Roths bittra besvikelser på Sverige som lärare under 70- och 80-talet och i förlagsvärlden och unna henne den lugn och ro hon tycks ha funnit i Cornwall. Låt oss glömma Johannes B. Westerbergs konsekventa livslånga fattigdom som offer för sitt livs kamp för förtryckta kristna minoriteter i Orienten och det av Kina sönderförtryckta Tibet. Och låt oss glömma Daniel Wallenius självmord och alla anledningarna därtill.

Må alla författare glömmas och endast deras verk varda ihågkomna som forum för att de trots allt kunde tänka och ha lyckliga stunder.

Ljuset lyser i mörkret för att vi skall koncentrera oss på ljuset och kunna glömma mörkret, på det att ljuset må bli bestående.

Sålunda tecknar sig

Josef Weiser

Apologi för en invandrare

"I Sverige är man inte mycket för att skriva med tårar. Ej heller känslor, och ska det vara kärlek är det bara dess konkreta former som är gångbara. Men all romantik utan sex måste inte stinka av sliskig sentimentalitet. Det vet vi, som tvingats pröva på att överleva i ett annat Europa än den svenska nästan tvåhundraåriga freden och välfärden. Världskrig och inbördeskrig överlevs inte bara genom blod, svett och tårar utan framför allt med poesi och insikt i högre värden och mer romantiska världar än den timliga. Europa hade en underbar tradition av hög litterär romantik ända fram till första världskriget, när allting kom av sig och i synnerhet skönheten, som fick det mycket svårt att överleva med bibehållna ideal. En av invändningarna mot föreliggande historieberättande är att det luktar 1800-tal både språkligt och bildligt. Fick då inte 1800-talets magnifika romantradition lov att leva vidare utan att oupphörligt trakasseras som Pasternak, tvingas i landsflykt som Robert Graves, hånas som Graham Greene eller tvingas till självmord som Stefan Zweig? Ska då modernismens bibel som Joyces "Ulysses", Samuel Becketts absurda teater, konstig poesi utan kommatering, rim eller meter och artificiell science fiction helt få dominera och leda fulhetens förryckta århundrade utan konkurrens?

Låt en sista överlevare från det gamla Europa med drömmarna av skönhet och själslig romantik ännu i behåll få överleva, även om det bara må vara som mullvad. Är det för mycket begärt av en outsider-invandrare från en annan värld, som åtminstone var vackrare?"

Laila Roth

Refuseringen

av Bo Olsson

Vi beklagar djupt, men vi måste refusera dig.

Det spelar ingen roll hur bra du skriver.

Du faller nämligen inte inom ramen för vår smak,

och din stil passar inte våra läsare.

Felet med dig är att du inte faller inom någon ram,

och passar man inte in i något fack får man finna sig i att stå utanför.

Ditt språk är för ordrikt, din stil är för stiliserad,

dina berättelser är för klara, din realism är för konkret,

dina karaktärer är för personliga, och din fantasi är för fantastisk.

Kort sagt, du är för annorlunda och dessutom överkvalificerad,

och det finns ingenting som är mera omöjligt och förbjudet i vårt samhälle än det.

Se det som en andlig tvångströja,

så att din andlighet inte skall sippra ut utanför dig själv.

Alltså måste vi vägra att publicera dig,

då jobbet att omredigera och anpassa dig skulle bli för digert.

Vänd dig till ett annat förlag,

men jag är säker på att alla andra förlag tänker som vi,

ty vi måste alla tänka på försörjningen,

och då är alla utbölingar tabu.

Alltså återstår för dig endast Byrålådan.

Eller häng ut dig på nätet.

Där kan folk läsa dig utan att behöva betala för det,

och där kan du publicera dig utan att få dina alster omgjorda och censurerade

av inskränkta och penningsjuka förläggare.

Intervju med Fritänkaren

Musik (mer än 220 artiklar, oktober 2009)

Fritänkarens andra hemsida:

<http://hem.fyristorg.com/maurelio/index2.html>

(klicka på ovanstående adress)

med bl.a.

1. Tibet

2. Resor. Del 1 (1987-93)

3. Sagor från Underjorden (12 sagor tills vidare)

4. The Free Thinker Diary (1968-75)

5. Den mänskliga tragedin (historia)

Fritänkarens tredje hemsida:

<http://hem.fyristorg.com/caurelio/index3.html>

(klicka på ovanstående adress;

försök igen om det inte går.)

med bl.a.

Gotisk historia

Dokumentära romaner

Fritänkarens fjärde hemsida:

http://hem.fyristorg.com/daurelio/index4.html

(klicka på ovanstående adress)

med bl.a.

Fritänkaren Nr. 102-151

Resor 1993-97

Resor 1997-2000

Nya resor (2000-02)

Fritänkarens femte hemsida:

http://hem.fyristorg.com/baurelio/index5.html

(klicka på ovanstående adress)

 med alla Fritänkarens dramer (c:a 170 st.)

med fortsättning i följande hemsida:

Fritänkarens sjätte hemsida:

http://hem.fyristorg.com/faurelio/index6.html

(klicka på ovanstående adress)

med alla

De modernare dramerna

Fritänkarens sjunde hemsida:

http://goto.Glocalnet.net/gaurelio/index7.html

(klicka på ovanstående adress)

med alla de

Litteraturhistoriska Essayerna

del 1 – 7

samt

Shakespearedebatten

Historiska romaner

 Dikter i urval

Samlade dikter (1972-2006)

Fritänkarens åttonde hemsida:

Fotoalbum

http://goto.Glocalnet.net/haurelio/fotoalbum.html

(klicka på ovanstående) 

se även

http://www.flickr.com/photos/lanciai

samtliga album för bredbandsanpassning

Fritänkarens nionde hemsida:

De senaste arbetena

med framför allt de senaste 25 dramerna

http://goto.Glocalnet.net/jaurelio/index9.html

(klicka på ovanstående)

"Att inte göra motstånd mot orättvisan är att låta den vinna, vilket bara är feghet."

"Not to resist injustice is to let it win,

which is cowardice."

- Marcus Tullius Cicero

*

Copyright © C. Lanciai 2001-2009,

gäller samtliga nio hemsidor med allt av de innehåller.

Utskrift och/eller kopiering av dessa textfiler, vare sig elektroniskt eller i någon annan form, är endast tillåten i ett enskilt exemplar av enskild individ för privat studiesyfte.

Att i något annat syfte göra kopior i större antal är inte tillåtet, om inte tilltstånd först skriftligen erhållits av redaktören/copyrightinnehavaren.

*