Spjutspetsjournalistik på Bokmässan

En gammal kollega på en lokalradio inåt landet dök upp på bokmässan med radiomikrofonen i högsta hugg och ville intervjua. Vi brukar bara träffas en gång om året och det på bokmässan

- Jag ska gärna ställa upp på en intervju och vara så ärlig jag kan, men jag måste ställa ett villkor. En av oss måste vara anonym. Eftersom det inte kan bli jag måste det bli du.

- Inte mig emot, så länge du svarar sanningsenligt hur närgångna frågor jag än har att ställa.

- Var så god. Men låt oss försöka vara så fåordiga som möjligt.

- Jag tror det ligger i bådas vårt interesse att försöka koncentrera oss och hålla oss till sak. Jag har själv ett seminarium att passa.

- Sätt i gång.

- Varför tror du att du konsekvent har förblivit refuserad sedan 1969?

- Jag tror att det finns många bidragande anledningar.

- Vilken tror du är den mest avgörande?

- Jag är svår och okommersiell, inopportun och otidsenlig.

- Är inte de flesta författare det?

- En kanske större anledning är min blyghet. Jag har aldrig kunnat slå ett slag för mig själv, ställa mig in hos förläggare, forcera mig fram och sälja mig.

- Kan man säga att du alltid föredragit att presentera dig anonymt?

- Det kommer nära sanningen.

- Då kommer vi in på frågan om alla de andra författarna som du lanserat och redigerat. Listan är lång: John Bede, Johannes B. Westerberg, Laila Roth, Hugo Arnold, Daniel Wallenius och Josef Weiser. Finns det fler?

- Jo, det finns fler, men jag tror du nämnde de viktigaste.

- Vilka är de? Vad kan du säga om dem?

- Jag träffade John Bede på universitetsbiblioteket 1975. Det har jag utförligt berättat om åtskilliga gånger. Johannes träffade jag 1979 på en gårdsfest. Laila Roth har kommit in senare, jag minns inte riktigt när. Hugo Arnold och Daniel Wallenius är samma person: Hugo Arnold var hans pseudonym. Han tog livet av sig. Jag träffade honom på 80-talet hos Anders Johansson, min bästa vän på den tiden. Josef Weiser är inte en riktig person utan ett samlingsnamn för oss alla, som vi valde ut just för att det inte kunde bindas till någon särskild av oss.

- Ändå har Johannes Westerberg och Josef Weiser samma initialer.

- Det är en ren slump.

- Så varför valdes namnet Josef Weiser?

- Det är ett judiskt namn och dessutom ett känt musikernamn. Ingen av oss hade någon direkt judisk anknytning. Jag föreslog Josef Weiser, då det fanns en judisk chassidistisk rysk kompositör med namnet Joshua Weiser som jag älskade. Namnet föll alla i smaken.

- Så alla de andra existerar faktiskt?

- Varför skulle de inte göra det?

- Ingen har någonsin fått något grepp om dem. John Bede lär inte ha förekommit här i landet sedan början av 80-talet.

- Han har gjort korta tillfälliga besök.

- Johannes lär ha lämnat landet för mer än tio år sen. Varför?

- Han hade mer att göra utomlands och vantrivdes med det svenska samhället.

- Varför?

- Det är en lång historia.

- Hade han med kriminalitet att göra?

- Inte på något sätt. Han hade kontakter men ingenting med något kriminellt att göra. Som finländare och uppfostrad i Ryssland trivdes han inte med den svenska mentaliteten. Han fick nog av arrogansen, självgodheten och okunnigheten här.

- Var det inte ungefär det samma med Laila Roth?

- Jo. Han råkade illa ut som lärare i det svenska skolsystemet, som Olof Palme förstörde.

- Hur menar hon eller du att Olof Palme förstörde det svenska skolsystemet?

- Faktum är att han gjorde det. Han må ha haft de bästa avsikter och den godaste viljan i världen, men faktum är att han i sitt uppsåt att reformera det svenska skolsystemet, som visst behövde reformeras, kastade ut barnet med badvattnet. Han berövade därmed hela det svenska folket deras möjlighet till grundlig utbildning. Sverige är det enda land i Europa som skrotat studentexamen. Man har förstått det efteråt att det gick för långt, men man har inte kunnat reparera skadorna, som drabbade det svenska samhället i grunden, som ett hål under vattenlinjen som man bara nödtorftigt lyckats täta, medan skrovet förblir skadat för alltid.

Laila Roth försökte göra det bästa av saken som lärare men misslyckades. Hon fann skadorna för omfattande och lämnade landet.

- Så hon flyttade för gott till England och lever där anonymt någonstans i Cornwall.

- Ja, ungefär.

- Vem hade vi mer? Doktor Sandy?

- Han skriver inte. Han är bara en god vän, en äldre läkare utomlands.

- Och Daniel Wallenius, alias Hugo Arnold, tog livet av sig. Varför?

- Varför tar folk livet av sig i Sverige? De är olyckliga. Han måste försörja sig som vaktmästare och vantrivdes ohyggligt med att vara satt på undantag och aldrig få utlopp för vad han dög till. Men han var också homosexuell, vilket trasslade till det för honom och ökade bördan av hans komplex.

- Nåväl, frid över hans minne. Tydligen lever han i alla fall på något sätt vidare genom dina redigeringsarbeten. Så Josef Weiser är bara ett praktiskt gemensamt arbetsnamn för er alla?

- Så kan man se det.

- Kan man inte alls särskilja era arbeten och få veta exakt vem som skrev vad?

- Somliga arbeten går under våra egna namn. Alla mina dramer, till exempel.

- Hur många är de?

- Mer än hundra.

- De flesta har du skrivit rent nu i år. Varför tror du inte teatrarna vill ha dem?

- De är inopportuna då de är konsekvent antimodernistiska. Deras teman är vanligen historiska, de är ofta romantiska och helt realistiska, och många är rentav verserade. Sådant fnyses åt och betraktas med löje som omöjligt idag.

- Vilket arbete av alla dem som du redigerat färdigt för nätet anser du att är det främsta?

- Jag tror att jag skulle sätta "Gotisk historia" främst, som också troligen är det minst lästa. Det är en svindlande genialisk konstruktion i sin uppläggning, en dubbel släkthistoria genom många generationer, som i sig förenar både den nordiska, den keltiska, den grekiska och den germanska sagoskatten av mytologiska traditioner och sätter dem i samband med den bibliska historien i en realistisk form som reducerar alla gudar till människor. Jag skulle nästan vilja betrakta arbetet som ett modernt försök till ett traditionellt universalepos i Homeros och Dantes stil. Även Kalevala finns med i det på ett hörn.

- Som författare står du och John Bede. Men vem har skrivit det?

- Där måste jag insistera på att vi faktiskt gjorde det tillsammans. Idén var gemensam från början, och även om jag gjort redigeringsarbetet har han gjort minst lika mycket själv. Det går inte att skilja på oss här och säga att någon gjort mer än den andra eller att den ena gjort det här och den andra det där. Det går inte.

- Två andra verk åt det universella hållet är dina litteraturhistoria essayer och de historiska monologerna.

- Monologerna var nästan mitt första arbete, och där finns många omogna ingredienser. Essayerna fortsätter att växa.

- Varför har du inte lagt ut "Ahasverus"-boken på nätet?

- Ja, den är i samma kategori. Den är för omfattande, och dessutom går den som följetong i "Fritänkaren". Vi väntar med den så länge.

- Så svaret på min första fråga, varför du förblivit konsekvent refuserad, menar du att är din blyghet i förening med er produktions otidsenliga karaktär?

- Och antimodernistiska tendens och brist på kommersiell självklarhet.

- Vad skulle du kalla dig som författare? Idealist? Romantiker? Realist?

- Alla tre.

- Ett annat omfattande samlingsverk är din musikantologi med alla dina musikerbiografier. Flera av dina dramer är också musikerdramer. Vad betyder mer för dig - litteraturen eller musiken?

- Litteraturen kom först, men den är beroende av musiken. Litteraturen kan jag alltid ta med mig, men utan musik lider jag hungersnöd. De kompletterar varandra.

- Musiken var visst ditt enda levebröd någonsin.

- Ja.

- Men du lever som förtidspensionär sedan 1991. Vad hände?

- Jag arbetade huvudsakligen som pianolärare och organist i synagogan när jag blev skönstaxerad 1981 för en årsinkomst på 8000 kronor. Det var långt under existensminimum, men jag klarade mig ändå bra på det, då jag levde i en billig rivningsfastighet i Haga. Men taxeringsmyndigheterna vägrade tro på mina inkomstuppgifter och hävdade att jag måste ha tjänat minst 25,000, och de helt enkelt vägrade tro på mig fastän jag hade belägg och bevis i massor. Det var en kvinnlig taxeringsintendent som förföljde mig som åklagare genom länsrätten och kammarrätten och till och med i regeringsrätten och fick mig fälld varje gång utan bevis. I stället för den gängse rättspraxisen att hellre fria än fälla och i synnerhet i brist på bevis gick de konsekvent in för att hellre fälla än fria i synnerhet som det saknades bevis. Detta var ett mardrömsbekymmer, och 1984 var jag ruinerad och hade magsår och helt i händerna på kronofogden med indrivningsbeslut. Då jag inte ägde något kunde jag inte betala något och blev därigenom heller inte av med den pådyvlade skulden. Denna utpressning från statens sida, denna omänskliga manifestation av den typiskt rikssvenska straffskattsmentaliteten, där medborgarna skall straffas för att de är duktiga och arbetar, förstörde mitt självständiga liv och tvingade mig att ge upp ekonomiskt. Jag tvingades bli socialbidragstagare, vilket jag aldrig varit tidigare. Magsåret tvingade mig bort från organisttjänsten. Enda vägen ut var att bli förtidspensionär. Sedan dess har jag haft det bättre ställt än någonsin tidigare.

- Så du anser inte att svensk skattepolitik alltid har varit helt sund för medborgarnas del?

- Tvärtom, dess ibland överdrivna storebrorsnit har för min egen del inneburit att jag hela mitt liv varit rädd för att tjäna pengar, och dess orealistiska formalism har inneburit att kanske en majoritet svenskar inte kan klara sig utan svarta inkomster. Varken att nödgas arbeta svart eller att av systemet uppfostras till rädsla för att tjäna pengar är bra för den samhällsekonomiska moralen, eller hur?

- Du levde alltså 1981 på en årsinkomst av 8000 kronor?

- Troligen mindre, men det var slutsiffran som skattemyndigheterna slutligen skönstaxerade mig för i regeringsrätten.

- Hur mycket skatt tvingades du betala för det?

- 2000 kronor.

- Det var alltså en fjärdedel av årsinkomsten.

- Ja.

- Hade du tjänat mera tidigare?

- Nej, bara mindre. Min slutlön som organist i katolska kyrkan hade varit 800 kronor i månaden. De första åren efter att jag flyttat hemifrån levde jag på 2400 kronor om året. Min hyra var då bara 100 kronor i månaden.

- Rivningshus?

- Ja. Ingen värme, torrdass på gården. Det var det gamla idylliska Göteborg, som sedan totalvandaliserades genom rivningsraseriet. Minimalt litet finns kvar i dag av de gamla pittoreska trähusstadsdelarna. Den vackraste, Masthugget, var den första som utplånades.

- Vilka år var det?

- 60- till 80-talet.

- Du har alltså aldrig levt över existensminimum förrän du blev förtidspensionär?

- Nej.

- Varför flyttade du hemifrån om du kom i så trånga omständigheter?

- Jag hade inget val. Föräldrarna ville sälja sitt hus.

- Då kommer vi in på din familjebakgrund. Din mor är känd som pastor i scientologikyrkan. Tror du din familjs engagemang i scientologin kan ha spelat någon roll i att du aldrig blivit antagen?

- Vad menar du?

- Jag menar, att scientologirörelsen har ett allmänt rykte om sig av att ha fått folk till att bli av med väldigt mycket pengar. Vad jag har förstått är detta rykte inte helt felaktigt. De senaste tjugo åren utmärks historien om Scientology av rättsprocesser genomförda av före detta scientologer som känt sig lurade på pengar.

- Jag älskar mina syskon och min mor. Vad de gör med sina liv är deras sak.

- Är du då lika okritisk mot Scientology som de övriga i din familj?

- Jag kan inte utsträcka min kritik längre än till att medge att alla dess rättsprocesser om pengar är dess huvudsakliga black om foten.

- Du måste sträcka dig längre. Annars kommer ditt namn alltid att förbli associerat med rörelsen vare sig du vill det eller inte, precis som din familjs. Tar du avstånd från den eller inte? Om du gör det måste du kunna motivera det. Om du inte gör det är du en scientolog. Du kunde åtminstone svara på frågan om L. Ron Hubbard var en bedragare eller inte.

- Både och.

- Vad menar du?

- Han både menade allvar och bedrog sig själv.

- Utveckla vad du menar.

- Det är en mycket lång historia.

- Du bara undviker mina frågor.

- Det är ett känsligt kapitel. Jag har bara en familj, och de är alla scientologer. De är alla uppslukade av rörelsen, om du så vill. Jag höll på att bli uppslukad också, men jag hoppade av i tid. Detta mitt avhopp innebar att jag såg med klara ögon situationen för resten av min familj. De hade kunnat hoppa av de också, men de gjorde det inte. De hade kunnat ta mitt exempel ad notam och följt det, men de valde att stanna kvar och fortsätta i rörelsens ledband. På sätt och vis är det ett hela mänsklighetens dilemma: majoriteten och den stora massan har alltid föredragit att ledas av andra i ofrihet än att själva ta steget till frihet och oberoende. Friheten är skrämmande, medan beroendet av andras ledning är en åtminstone inbillad trygghet. Därför följde massan av Tysklands folk Hitler hellre än att våga ta något riskabelt initiativ till att göra sig av med denne monstruöse bedragare. Hemligheten bakom Lenins, Stalins, Mussolinis, Maos och Pol Pots karriärer är samma sak: folk är rädda för friheten, de vågar inte ta den i sina egna händer, de följer hellre den trygga strömmen och massan och undviker att tänka efter själva. Det är en bekvämlighetsprincip.

L. Ron Hubbard var en liknande totalitär ledare för sin rörelse, som band sina proselyter till sig med hård ekonomisk livegenskap och psykologiska tvångsband genom sin science fiction-mytologis skräckscenarion, så att det blev lättare för rörelsens medlemmar att stanna kvar i rörelsen och vara följsamma än att bryta sig ut ur dess inskränkande och begränsande ramar. Naturligtvis hade Hubbard rätt i vissa avseenden. Hans terapi fungerade naturligtvis på honom själv, men han begick misstaget att ta för givet, att den även måste fungera på alla andra bara för att den fungerade på honom själv. Det gjorde den inte. Om han som odödlig själ hade erfarenheter i det förflutna av galaktiska civilisationer som utövade extremt förtryck genom hjärntvätt och själsliga tortyrmetoder, så måste inte konsekvensen därav vara att alla andra led av precis samma erfarenheter. I synnerhet sådana som hjärntvätt inte bet på alls som personligheter hade ingenting i hans rörelse att göra, då de genomskådade den och ganska snart tog avstånd från den.

- Men försökte du inte ens få din familj ut ur den?

- Om jag försökte. Jag höll på i åratal med att påtala rörelsens anstötligheter, men de tog ingen notis av det och blev bara bedrövade och fortsatte lika fullt ändå. Det svåraste för mig var att konstatera att de lät sig fastna och det helt frivilligt. De var som folket mest: de ville låta sig ledas. De gick på det. Min äldsta bror kastade bort sin akademiska karriär, min syster hade det ena scientologiska äktenskapet efter det andra som gick åt pipan, den scientologiska äktenskapsmoralen är inte högre än Hollywoods utan följer fastmer samma standard, L. Ron Hubbard själv visade vägen med sina tre äktenskap och sju barn, där han förnekade de första två äktenskapen och sina första tre barn, medan hans äldsta son i det sista äktenskapet begick självmord för att fadern inte ville låta honom bli flygare utan ville tvinga honom att ta över rörelsen i stället.

- När hände det?

- 1976.

- Alltså tio år före grundarens egen bortgång. Vet du hur det gick till?

- Nej, det vet jag inte, men hans begravning var betecknande för hans fall.

- Hur så?

- Hans aska skulle spridas för världens vindar från ett flygplan. Det var hans sista vilja. Han ville ju alltid flyga i luften och bli flygare. Men när urnan öppnades och luckan öppnades uppe i luften under flygningen för att hans aska skulle slängas ut greps den naturligtvis av vindarna, och det var omöjligt att slänga ut den. I stället virvlade den omkring inne i flygmaskinen och satte sig i alla dess skrymslen och vrår, där det var omöjligt att få bort den helt och hållet. Så blev hans sista lämningar kvar inne i ett flygplan, för han hade ju alltid bara velat flyga.

- Stackars Quentin Hubbard.

- Ja, säg inte annat. Efter hans död spreds ryktet att han varit homosexuell bara för att släta över tragedin och ge det en scientologiskt trovärdig förklaring. Men Hubbard själv kom aldrig över tragedin och isolerade sig efter den mer och mer. När hans fru blev dömd till fängelse för skattefusk vägrade han träffa henne mer efter det, som om det var hennes fel, medan hon bara hade följt hans vägledning. Ett antal andra av hans närmaste medarbetare kom också i fängelse på några år för att de följt hans vägledning.

Ja, jag såg min egen familj, mina syskon och min mor fastna i rörelsen, men de gjorde det frivilligt och gärna, och det var ingenting jag kunde göra åt saken.

- Vad var fel med rörelsen? Var det mest den hårda kapitalistiska ekonomin?

- Ja, det var det. Den hade många förtjänster och utmärkta filosofiska ingredienser. Den lärde ut en utmärkt studieteknik, den utforskade i detalj allt om den mänskliga kommunikationen och hur denna skulle skötas på bästa sätt, den hade ett effektivt avgiftnings- och drogrehabiliteringsprogram och en sunt buddhistisk grund egentligen, men när L. Ron Hubbard fick en sådan utomordentligt ekonomisk framgång med sin bok om 'Dianetics' och tjänade miljoner på den lät han sig korrumperas därav och ville bara ha mera. Han institutionaliserade sin lära som en religion som kostade dyra pengar enligt principen ju högre upp man kom, desto dyrare. Denna mentalitet smittade av sig på hela organisationen, där de ledande ibland agerade som gangsters. Det finns många vittnesmål om detta inte minst på nätet. L. Ron Hubbard skrev själv i ett av sina direktiv till hela rörelsen, att det spelar ingen roll hur ni får in pengarna, bara ni får in dem.

- Det måste kännas underligt att ha förlorat sin familj och ändå inte ha förlorat den. Hur fungerar det i till exempel relationen med din mor?

- Naturligtvis är det smärtsamt. Jag förlorade henne delvis när jag fann mig tvungen att ta avstånd medan hon blev kvar i firman och aldrig förstod mitt avståndstagande. Det gick tider då hon tog avstånd från mig och satte på luren när jag försökte ringa till henne. Min bror Michael upplevde samma sak när han blev utesluten. Det var särskilt smärtsamt emedan jag var den enda av hennes barn som blev konstnär liksom hon. Och traumat med deras beroende av rörelsen har ständigt bara blivit värre och mer plågsamt med åren. Och så fullständigt onödigt.

- Ändå tycks ni alla stå på god fot med varandra nu.

- Ja, lyckligtvis. Vi tolererar och accepterar varandra.

- Vad var ditt sista formella mellanhavande med rörelsen?

- Det var faktiskt ganska komiskt. Det var för tjugo år sedan mitt i mina konkursprocesser. De ringde upp mig och bad mig komma ner till kontoret för en intervju. Det kostade ingenting, så jag ställde upp. Jag var ju diplomatisk och ville inte ha bråk med dem. Jag blev undersökt genom ett frågeformulär, en formell intervju inte alls lika inträngande som din, och de kom fram till att egentligen ingenting fattades mig och att jag inte hade några problem utom med ekonomin. Det problemet hade de emellertid en kurs som kunde åtgärda, och den kursen skulle vara just det rätta för mig. Med den kursen i bagaget skulle jag aldrig ha problem med att förtjäna pengar mera. Den kostade bara 500 kronor. Men det var mycket pengar för mig då, och så mycket pengar hade jag bara inte. Därmed var det kört, och sedan dess har jag aldrig mer erbjudits några kurser eller kallats till några nya intervjuer.

- Men din far tog avstånd från rörelsen från början. Genomskådade han den, eller var det affärsmannainstinkt?

- Det var nog det senare. Han var en god katolik men inte religiös av naturen. Han var en praktisk handlingsmänniska och realist som alltid ville hålla sig till det konkreta. Han var inte hård som affärsman, men han var bestämd. Detta reagerade alla vi syskon emot, och vi ville inte bli likadana, ty vi uppfattade hans affärsmannadrive som aggressiv. Han var ju en utmärkt sportsman, och även andra har karakteriserat honom som något av en övermänniska.

- Var han det?

- Absolut inte, tvärtom, men han hade en mycket tuff maskulin drive, medan han dock samtidigt innerst inne var mycket sentimental. Han var heroisk samtidigt som mycket öm.

- Vad tyckte han inte om i scientologin?

- Egentligen ingenting, utom affärsmannabiten.

- Men han ställde sig utanför rörelsen.

- Det gjorde även jag.

- Din far var en rik och välbärgad man. Hjälpte han dig aldrig?

- Nej.

- Varför?

- Han blev mycket besviken på alla sina fyra barn när ingen av dem visade något affärsintresse. Mina tre äldsta syskon blev scientologer, som han som affärsman vägrade understödja ekonomiskt på något sätt, och jag blev konstnär, vilket han betraktade som lika ekonomiskt dödfött.

- Kan man säga att hans barns och hans hustrus sökande sig till scientologin var en sorts reaktion mot hans hårda affärsmannakonkretism?

- Det tragiska var just detta, att i vårt sökande efter alternativ och en motpol till det hårda affärsmannatänkandets materialism fastnade vi för en förförisk rörelse som utåt sätt var just denna motsats men som i själva verket var en mycket hårdare affärsrörelse än vad ens vår far någonsin hade kunnat drömma om. I strävandet bort från Aurelios linje hamnade Lanciaiarna på en ännu mycket hårdare affärsmannalinje, där affärerna var allt och individualiteten uppslukades därav eller offrades för den.

- Din bror råkade sedermera illa ut för just denna affärsbiten.

- Han blev utkastad ur rörelsen för att han lyckats få alltför många scientologer att låna alltför mycket pengar för att finansiera sina kurser, vilka lån de sedan inte kunde amortera. Detta gav rörelsen dålig publicitet, och min bror fick skulden och fockades. Hade de kunnat amortera sina lån hade rörelsen inte alls haft något emot att de lånat så mycket pengar för att finansiera sina kurser. Det var den dåliga reklamen som ledde till ställningstagandet. Min bror försvarade sig sedermera med att det var många scientologer som gjorde samma sak som han, fick scientologer att finansiera sina kurser genom banklån, men att de andra aldrig blev straffade eller utkastade.

- Så din bror urskuldade sig med att han bara var en av många. Har han förblivit scientolog?

- Ja. Han upplevde sin avkoppling som en exil och var outtröttlig i sina ansträngningar att få komma tillbaka, vilket han lyckades med efter 15 år.

- Var inte han den första av er som blev scientolog?

- Jo.

- Var den främsta anledningen en reaktion mot er far, eller var det någon annan anledning?

- Jag tror att den främsta anledningen till att vi föll för scientologin var något helt annat. Det var ju mitt under 60-talet då Olof Palme härjade som skolminister och förstörde hela skolsystemet i grunden. Vi upplevde alla fyra denna jordbävning på nära håll då vi alla fyra var inkapslade i detta skolsystem mitt under sin totala rämning. Det gav oss en total otrygghetskänsla, då vi kände att vi inte kunde lita på skolsystemet eller på samhället, som förrått oss. Därför sökte vi efter alternativ. Jag hörde själv till det nya gymnasiets första generation, och jag upplevde undervisningen i gymnasiet som fullständigt tillrättalagd efter Olof Palmes ensidigt socialistiska mönster, där de viktigaste ämnena, som historia och religion, nästan helt hade fuskats bort. Det var de två ämnen som jag hade mitt största intresse i. Jag upplevde uppenbarelsen av scientologin i april 1967 som just det alternativ jag hade väntat på och längtat efter. Palmeskolan erbjöd bara slentrian och inkapsling i ett drogliberalt samhälle utan normer. Scientologin lockade med konsekvent drogfrihet, intellektuell utveckling, sunt förnuft, andlig disciplin och framför allt fördjupad religiös kunskap.

- Så helt fel var rörelsen inte?

- Nej. Den var 10% rätt, som de flesta religioner och rörelser, men föll sedan på sin egen hårt strukturerade organisations odemokratiska och blinda teknokratisering. Därför var det största fel man kunde begå som scientolog inte att över huvud taget bli scientolog utan att förbli det, att stanna kvar, att låta sig fastna. Där finns utmärkta kunskaper att hämta, men när man väl hämtat dem är det livsfarligt att inte gå vidare därifrån, att låta sig nöjas med dess mycket hårt inrutade system och att fastna i dess rutiner. All kunskap är bara ett steg i trappan. Om man stannar till måste man förr eller senare falla. Man måste alltid gå vidare och lämna alla redan tagna steg bakom sig.

- Mot vilket mål?

- Det spelar faktiskt ingen roll. Huvudsaken är att man alltid strävar vidare och aldrig låter sig nöjas.

- Tror du inte att dina syskon och din mor stannade kvar i rörelsen mest för att de aldrig funnit något bättre?

- Med att stanna kvar och fastna har de berövat sig själva möjligheten till något bättre. Buddhismen var bättre redan för 2500 år sedan och dessutom gratis och helt fri från insnärjande teknikaliteter.

- Du återkommer till kostnadsfrågan. Kan det möjligen vara så att du känner bitterhet mot scientologin för att du anser att den som värdefull filosofi förrått sina intressenter med att hemfalla åt ekonomiskt missbruk?

- Ja, det ligger nog mycket i det.

- Men är det verkligen bara det? Vad har du emot scientologin egentligen? Vad kan du inte förlåta scientologerna i din familj?

- Deras naivitet, att de svalde hela firman fullständigt okritiskt och frivilligt blundade för dess fullständigt okänsliga kapitalistiska hänsynslöshet och därmed självmant offrade sin självständighet och det på livstid.

- Mer än livstid. De skrev väl på kontraktet?

- Ja, åtminstone en av dem skrev på deras miljardårskontrakt.

- Kan man beskriva det som en Faustpakt med djävulen?

- Absolut. Trösten med den pakten är att ett sådant kontrakt bara är en symbolisk handling och omöjligt att göra gällande i praktiken. Liksom allt som har med all fantasi om djävulen att göra är det bara en absurditet. Det farliga är att förväxla fantasin med verkligheten, vilket L. Ron Hubbard gjorde från början och omsatte i praktiken till en lönsam affär.

- På bekostnad av sin familj.

- Nej, på bekostnad av sina familjer.

- Så du kan inte förlåta honom heller?

- Nej, aldrig. Varför skulle jag göra det så länge hans science-fiction-religiösa organisation fortsätter att skörda ekonomiska offer och förstöra människors liv?

- Men är det inte så hela Amerika fungerar?

- Faktum är att jag var aldrig kritisk mot något amerikanskt förrän jag såg skäl att ta avstånd från Scientology. L. Ron Hubbards religiösa kapitalism lade en mycket solid grund för min anti-amerikanism, som med regimerna Nixon, Reagan och Bush sedan dess bara har förstärkts.

- Det låter nästan som om du föraktade de dina.

- Inte förakt. Bara besvikelse. Man har bara ett liv, vare sig det fortsätter efter döden eller inte, och de har spelat bort det liv och de möjligheter de fick av vår far Aurelio på en hänsynslöst kapitalistisk science-fiction-religion och låtit sig bindas upp av den på bekostnad av alla sina andra möjligheter. De kallar det religiöst förnuft och betecknar mig som förlorad, men tyvärr måste jag konstatera av alla de erfarenheter jag har av alla världens religioner att det inte finns något förnuft i någon religion utom i buddhismen, som inte är någon religion.

- Vad är det då om inte en religion?

- Bara en filosofi, som försöker koncentrera allt mänskligt tänkande på bara sunt förnuft. Den utesluter all övertro. Det är förnuftigt men inte religiöst.

- Din förkastelse av scientologin och din besvikelse på dina egna antyder att du tillerkänner dem ett lägre människovärde än dig själv.

- Låt mig säga så här. När jag dör kommer ingen scientolog i familjen att få ett öre av mig i arv. Jag har själv uteslutits av dem från all arvsrätt till vårt familjeställe i Finland, fastän jag vistats där och arbetat där med händerrna mer än någon av dem. De har förskrivit sina själar till scientologin och därmed förkastat sin egen familjeidentitet för att i stället anta scientologernas. Det är en nästan teknisk integritetsfråga som inte har något att göra med deras människovärde, som naturligtvis är det samma som mitt eget.

- Men har du inte själv förskrivit din själ åt konsten och musiken?

- Umgänge med musiken, i synnerhet i dess klassiska form, är umgängelse med Gud. Det är något helt annat än umgängelse med L. Ron Hubbards förvridna science fiction-fantasier.

- Men kräver inte vanlig human tolerans att du accepterar din familjs engagemang i denna organisation?

- Inte i en tid som haft nazismen, fascismen och kommunismen att uppvisa med två världskrig och hela folkutrotningar som följd samt, värst av allt, ett Hiroshima och ett Nagasaki åstadkommet av ett USA som världens enda supermakt som kallar sig demokrati fastän det använder militärer som försökskaniner i LSD-experiment utan att tala om vad de gör med dem, som bygger upp totalitära regimer som Suhartos, Pinochets och Saddam Husseins och som startar krig med falska förevändningar, precis som Sovjetunionen gjorde mot Finland och Nazityskland mot Polen. Man får inte vara okritisk i en sådan tid och försöka försköna verkligheten med eufemistiska namn. Det var det de gasade judarna i Auschwitz försökte göra: förtränga verkligheten med att inbilla sig att dess fulhet var lögner. Därför gick de på dem och blev gasade. Man måste identifiera skurkar vid deras rätta namn eller bli deras offer.

- Var L. Ron Hubbard en skurk?

- Nej, han var ingen skurk.

- Vad var han då? En bluff eller medveten charlatan?

- Låt oss säga så här, att låt dem som är nöjda med hans terapi få använda sig av den. Det har ingen någon rätt att förvägra dem. Men det är inte värt att ruinera sig för den.

- Tack för det diplomatiska svaret. Så du menar, att alla i din familj blev blåsta på sina liv av scientologirörelsen?

- Nej, det är du som menar det.

- Så, är du för eller emot?

- Måste jag vara antingen eller? Det är omöjligt att vara helt emot den med tanke på dess fördelar och omöjligt att vara helt för den med tanke på dess nackdelar.

- Kan du göra en summering av för- och nackdelarna?

- Dess avgörande fördelar är tre praktiska faktorer som fungerar. Den har ett fungerande program för avgiftning och rehabilitering av missbrukare. Den har en fungerande och effektiv studiteknik. Och dianetiken är definitivt en psykisk terapi som fungerar. Den har två nackdelar. Genom sin råkapitalism måste den skaffa sig oförsonliga fiender genom folk som frestats till att skuldsätta sig och ruinera sig för den och som sedan känner sig lurade och aldrig kan få rättelse och är ekonomiskt skadade för livet. Tyvärr känner jag ett antal sådana, som alla förlorat bortåt en halv miljon till en miljon kronor på kuppen. Den andra nackdelen är att den frestar till missbruk, att den blir en sorts andlig narkomani som man aldrig kan ta sig ur och som kostar tid och pengar och tenderar att uppsluka ens liv, som en dyr hobby som blir till en mani. Man bringas till att förstöra sitt livskapital enligt det amerikanska konsumtionssamhällets slit-och-släng-kortsynthet i stället för att förvalta det. Det är definitivt ingenting för friska människor med begränsade medel medan den skulle kunna göra mycket gott och stor nytta för missbrukare och mentalt labila och sargade själar. Där har du min summering.

- Finns det då inget du kan direkt anklaga grundaren för? Inga invändningar mot någonting alls hos honom?

- Det skulle i så fall vara det, att han saknade det absolut nödvändigaste om man, som han gjorde, föresätter sig att rädda världen. Han saknade empati, den rätta känsligheten för att kunna förstå mänskligheten.

- Vem har den?

- Jag tror Buddha hade den.

- Inte Jesus?

- Nej, inte i lika hög grad, ty Jesus kunde bli förbannad. Men kanske Franciscus, Thomas á Kempis, Lao-Tse, Voltaire, och kanske några till, exempelvis Dag Hammarskjöld. Men har man den rätta känsligheten och förståelsen för mänskligheten försöker man inte rädda den. Då räcker det för dess räddning att man är med den. All frälsning med våld eller med vilka medel som helst måste slå fel.

- Medlidandets mirakulösa verkan?

- Ja, och kedjereaktion, som är en naturkraft.

- Är inte den kristna kärleken just detta?

- Jo, det är den.

- Du sade tidigare att du inte kunde förlåta de dina deras naivitet. Men är inte naivitet något oskyldigt?

- Jo, i högsta grad. Och vi kom alla från Mumindalen, "the realm of perfect innocence".

- Och medlidandets naturliga kedjereaktion - det låter som en bestickande teori.

- Testa den i praktiken, och du skall se att den fungerar. Det är ingen teori. Det är den buddhistiska principen.

- Har du någon religion?

- Jag föddes som katolik, och jag har aldrig tagit avstånd från katolska kyrkan, fastän den har urartat sedan Andra Vatikankonciliet 1962.

- Omfattar du deras trosbekännelse?

- Nej, det gör jag inte.

- Men ändå förblir du katolik?

- Jag går inte i kyrkan. Jag tror inte att Jesus var mer än en människa. Jag kan varken förneka Gud eller reinkarnationsmöjligheten. Jag tror att alla religioner har mycket sanningsvärden i sig, men jag tror inte att någon dogm kan ha det.

- Varför började du egentligen med Fritänkaren?

- Det fanns två anledningar. Vi hade börjat publicera "Gotisk historia" i en katolsk tidskrift när denna plötsligt visade sig vara rasistisk, och John Bede blev förbannad och anklagade mig. Jag måste hitta en ny tidskrift åt honom. Samtidigt höll kyrkoherden i Annedal, där jag tjänstgjorde som korist och repetitör, på första advent inför en fullsatt kyrka en predikan om att Hitler och Saddam Hussein eventuellt kunde komma till himlen - kyrklig populistisk jolmighet när den var som allra värst. Detta krävde debatt. I Annedal fanns resurser att i hemlighet trycka upp en liten blygsam primitiv tidskrift, och så kom första numret av Fritänkaren ut.

- Finns det några kvar av de ursprungliga prenumeranterna?

- Åtskilliga. Av de 65 prenumeranter vi lyckades samla in under den första årgången hänger nästan fortfarande hälften kvar.

- Hur många prenumeranter har du idag?

- Drygt 80 betalande.

- Och icke betalande?

- Det varierar.

- Vad har upplagan varit som störst och som minst?

- Som mest 130 och aldrig mindre än 100.

- Har du någon aning om hur många som läser den på nätet?

- Nej, men fler och fler hör av sig. Vi har ingen besökarstatistik.

- Är du inte rädd för att det kan kopieras från nätet och att era andra skrifter där kan kopieras och ges ut av andra?

- Om vi bara finner en förläggare som kan erbjuda alternativ är det lätt att stänga hemsidan. Så länge det inte finns alternativ är det bättre att ha en tillgänglig hemsida än ingenting alls.

- Hur kom det sig att du började skriva så mycket?

- Jag hade inget val. Jag bara måste.

- Var det medfött?

- Nej. Det var när jag fick läsa "Romeo och Julia" av Shakespeare som barn som jag bestämde mig för att bli författare.

- Hur gammal var du då?

- Åtta år.

- Så det var Shakespeare som förförde dig.

- Oåterkalleligen.

- När började du skriva?

- Det följande året.

- Tillbaka till musiken. Under dina 120 nummer har det förekommit mer än 150 musikartiklar. Kan man kalla musiken den viktigaste röda tråden i Fritänkaren?

- Jag tror nästan det.

- Kan man kalla ditt musikaliska skriftställeri en ersättning för dina förlorade musikanställningar?

- Med eller utan anställning har jag alltid arbetat hårt med musik ändå. Musikartiklarna är bara en del av jobbet.

- Men du blev avskedad från katolska kyrkan, och du hade en liknande kris i synagogan, där du också förlorade din anställning.

- Det var två helt olika situationer. I katolska kyrkan blev jag direkt politiskt obekväm för att jag försvarade latinet som kyrkomusikens främsta språk vilket inte passade ledningen, varför jag avskedades dagen innan jag skulle resa på en semester. Det var mycket traumatiskt, då jag aldrig väntat mig någonting sådant och i stället hade förtjänat löneförhöjning för att jag arbetat så hårt och nästan på heltid för 800 i månaden.

- Vem var ansvarig? Var det kyrkorådet?

- Nej, kyrkorådet gav kyrkoherden fria händer att göra vad han ville.

- Då var han väl inte svensk?

- Jo, han var skåning.

- Hur var det då i synagogan?

- Min anställning i katolska kyrkan var bara 16 månader. I synagogan satt jag kvar i 56, men huvudanledningen till att jag slutligen lämnade in var att jag tröttnade på orgeln som instrument. Jag upplevde den mer och mer som alltför mekanisk och onyanserbar medan samtidigt mitt pianoanslag blev mer och mer oförenligt med den. Orgeln och piano kräver helt olika fingertekniker. Orgeln kräver bara precision och anslaget betyder ingenting, men för pianospel betyder anslaget allt, och det kräver mera själ än precision. Jag föredrog därför det senare.

- Nu försöker du kringgå frågan igen. Hade du inte svårigheter också med synagogans ledning? Var du inte skamligt illa avlönad där?

- Det var inte det som var problemet.

- Vad var då problemet som ledde till att du frivilligt tog avsked från ditt livs längsta anställning?

- Församlingen anställde en rabbin som var ortodox och som satte sig i ledningen för den klick som ville ha bort orgel- och körmusik ur gudstjänsten.

- Och du gav efter och avgick frivilligt?

- Inte utan kamp. Jag höll barrikaden och försvarade musiken och traditionen så länge jag kunde.

- Men du tog avsked. Vad avgjorde saken?

- En predikan, som rabbinen höll den sista påskgudstjänsten den 2 maj 1986, då han försvarade president Reagans överfall på Libyen. Att försvara överlagda våldshandlingar och mordförsök från en predikstol i en synagoga på en sabbat tyckte jag var lite väl tjockt till och med för en ortodox rabbin. Men vad som avgjorde saken var att vid församlingskaffet efteråt församlingens ordförande försvarade rabbinens predikan och gav den sitt fullaste stöd. Det blev tårta på tårta. Det blev för mycket. Då avgick jag följande dag.

- Hur mycket hade du då i lön?

- 1500 i månaden före skatt.

- Vad sade Svenska Musikerförbundet om det?

- Enligt normala normer var jag berättigad till betydligt mer, och en medlem i församlingsrådet gav mig helt rätt, men han utmanövrerades.

- Hur gick det sedan för musiken i synagogan efter att du avgått?

- De anställde aldrig mer en organist, och kören avskedades efter lång och trogen tjänst. Det var en damkör av halvprofessionella sångerskor som alltid troget ställt upp för en ringa ersättning. Därmed bröts den synagogans gudstjänstmusiktradition som varit obruten sedan den invigdes 1855 med Smetanas landsman och gode vän Josef Capek vid orgeln. Rabbinen var kvar några år till men avskedades sedan när han begärde en villa i Bohuslän av församlingen för sina insatser till församlingens fromma.

- Men den församlingen har sedan förblivit utan musik.

- De organiserade en helt judisk kör som fungerade bra i några år men utan orgel, men även den kören dog ut. Ja, i stort sett har den församlingen förblivit utan riktig musik sedan 1986.

- Vilket avsked var värre - katolska kyrkan eller synagogan?

- På sätt och vis synagogan, ty den musiken lärde jag mig älska och kom jag in i på ett annat sätt. I katolska kyrkan var det mest bara psalmer, men i synagogan var det rena oratorieframförandena till de stora helgerna, vilket var rena himmelriket för mig. Det var också mycket svårt att förlika sig med att en judisk församling kunde göra sig av med sin musik. Inget folk är ju så musikaliskt som judarna. Ändå kunde en ortodox rabbin gå bärsärkargång med sin egen församlings musiktradition av rent formalistiska skäl.

- Vad var han för landsman?

- Amerikan. Han var mycket trevlig. Vi samarbetade bra till en början utan att han någonsin meddelade mig sin avsikt att skrota synagogans orgelmusik och anställda kör. Det fick jag veta genom andra, och som anställd lågavlönad kristen och främling i församlingen hade jag ingenting att försvara musiken med mot ortodox fanatisk formalism.

- Så sedan dess har du bara arbetat vidare inom musiken med pianot och körer.

- Ja.

- Men även med pianot har du haft svårigheter.

- Det hade jag redan som barn. Det är inget fel på min vänsterhand, men min högerhand har alltid varit kass. Därför blev jag aldrig någon pianist. Jag upptäckte inte själv mitt handikapp förrän jag redan kommit så långt att min pianolärare vägrade låta mig sluta. Det var bara att fortsätta och göra det bästa av saken.

- På vilket sätt är högerhanden kass?

- Den är mycket trögare, den är ungefär hälften så långsam som vänsterhanden, och dessutom har jag skadat tre fingrar i olika trafikolyckor.

- Du fastnade med ett finger i en gräsklippare. Vad hände med de andra fingrarna?

- Jag krockade en gång med cykeln med en pållare. Tummen kom emellan och har aldrig blivit helt bra sedan igen. När min bäste vän dog plötsligt i vintras ramlade jag samma dag jag fick nyheten så illa med cykeln att ringfingret kom i kläm, och det gör ont fortfarande.

- Efter nio månader?

- Ja. När jag spelar ser man hur olika mina händer är. De är omöjliga att synkronisera med någon precision, och det var alltid huvudproblemet.

- Ändå har du aldrig gett upp musiken.

- Tänker aldrig göra det heller.

- Är det den som håller dig i gång?

- Det är något särskilt med musiken som saknas i alla andra konstarter. Det är kanske det att den är den mest själsliga av konsterna. Samtidigt ställer den absoluta krav på intellektet i högre grad än någon av de andra konstarterna. Musiken skärper sinnena och tränar koncentrationen medan de andra konsterna är slappare.

- Är din musik neoklassicistisk?

- Snarare anknyter jag direkt till senromantiken. Min favoritperiod är första hälften av 1800-talet med Beethoven, Schubert, Schumann och Chopin i centrum. Deras musik är oöverträffad och både den renaste och mest själsliga som finns.

- Så du vill fortsätta där de slutade?

- Det har jag gjort när det gäller pianomusik.

- Men om du är så handikappad och aldrig har lyckats få en anständigt avlönad musiktjänst och aldrig har slagit igenom med din musik måste musiken även innebära ett stort lidande. Har jag rätt?

- Jag brukar kalla musiken mitt livs stora olyckliga kärlek.

- Hur är det med kärleken för övrigt? Har du något kärleksliv?

- Vem har inte det?

- Men man har aldrig sett dig med någon flicka, och du lever som en eremit. Är du så ensam som du verkar?

- Jag är aldrig ensam.

- Vem är ditt sällskap?

- Hela världen.

- Jag menar nu intimt mänskligt sällskap. Man måste samarbeta för att överleva. Utan kärlek dör man. Du är över femtio. Känns det inte vanskligt att leva ensam i den åldern?

- Jag har inte haft problem hittills.

- Har du haft några kärleksaffärer?

- Jag har haft två samboförhållanden. Inget av dem genomfördes.

- Kvinnor båda två?

- Ja.

- När var det senaste?

- 1984.

- Det är snart tjugo år sedan. Du har alltså levat ensam sedan dess, om man får tro skenet. Medge att det verkar misstänkt att en sådan som du inte ger sken av att ha haft en flicka på tjugo år. Jag känner många som har spekulerat i att du eventuellt är en smygbög.

- Jag har ingen erfarenhet av sådant. Är man homosexuell så är man det tillsammans med en manlig partner. Då jag aldrig haft sex med en manlig partner vet jag inte om jag kanske är homosexuell.

- Men du har aldrig heller genomfört det med en flicka.

- Nej.

- Har du försökt?

- Låt oss inte gå in på alla mina misslyckade frierier. Jag ville aldrig satsa på lösa förbindelser, utan ville jag ha en förbindelse över huvud taget ville jag ha den fast från början. Därför friade jag alltid.

- Utan framgång?

- I regel blev jag bara bemött med samma nedlåtande och förolämpande kalla hand som av alla förläggare.

- Varför, tror du?

- Jag var alltid fattig. Det tror jag var mitt livs huvudsakliga handikapp, som jag aldrig kunnat ta mig ur. Ingen kvinna har något att vinna på en fattig man. Jag hade helt enkelt ingenting intressant att komma med.

- Om du haft framgång och fått mycket pengar, tror du då du hade varit gift och haft barn och villa och sådant, som din far?

- Det kommer vi aldrig att få veta, men givetvis är det inte omöjligt.

- Är du lycklig?

- Jag tror det, när jag jämför mig med andra, som bara odlar sina bekymmer, med bilen, med sina relationer, med barnen, med börsen, med hälsan och sin dåliga kondition. Jag saknar alla sådana problem och har i stället musiken och litteraturen, min frihet och mina resor.

- Men du är fattig.

- Jag har alltid kunnat göra det bästa av saken.

- Vad anser du är det viktigaste i livet för att överleva?

- Jag tror fantasin är det viktigaste. Så länge man har en fantasi att kunna använda kan man fortsätta utvecklas. Fantasin är alltid kreativ, och har man den kan man alltid ta sig vidare och ombilda sig själv efter behov.

- Vad menar du med att "ombilda sig själv"?

- Livet förändras hela tiden. Om man själv upphör att förändras i takt med livets naturliga föränderlighet måste man stagnera och gå under. Man måste hela tiden vara i rörelse inte bara fysiskt utan kanske först och främst intellektuellt. Man får aldrig upphöra att sträva, och fantasin är motorn som alltid kan få flygplanet att lyfta. Om det får stanna på marken rostar det sönder.

- Vad är det högsta du önskar i livet?

- Att få fortsätta arbeta så länge som möjligt.

- Och vad anser du att är det värsta du varit med om? Vad hade du helst varit utan? Har du någonting att ångra?

- Absolut ingenting. Men en sak hade jag gärna varit utan. Det värsta jag har varit med om i mitt liv är någonting jag förföljs av ännu idag. Problemet började så fort jag hade flyttat hemifrån, och det har aldrig lämnat mig i fred, var jag än har bott. Det är problemet med grannar som spelar dunka-dunk-musik, där man bara hör basdunket, som går genom märg och ben och genom alla golv och väggar, och som bara mal och mal och fullständigt förstör alla ens koncentrationsmöjligheter. Enbart på grund av detta kan man inte leva i ett hyreshus utan att ständigt ha behov av öronproppar natt och dag. Det har kanske varit särskilt förödande för mig, som arbetar med känslig musik och är överkänslig och dessutom har behov av total koncentration för mitt arbete, men det har under mina senaste trettio år konsekvent varit mitt livs fasligaste sabotage.

- Om du tycker så illa om modern musik, vad tycker du då om Sveriges bokförlagsvärld, som refuserat dig i 33 år?

- 34. Min första refusering var 1969.

- Vad gällde den?

- En novell till en novelltävling utlyst av Åhlén & Åkerlunds förlag. Den kom tillbaka med beskedet att den inte vunnit pris och ej heller rekommenderats för publicering. Det hade räckt med det första beskedet.

- Är de alltid lika nedlåtande?

- Nej, Sune Stigsjöö på Zindermans, René Coeckelberghs och förlaget Skorpionen i Lund var mycket positiva och uppskattande. René ringde upp mig personligen. Alla tre kämpade mot omöjliga ekonomiska svårigheter, så de hade råd att vara generösa i ord. Man frågar sig varför rikare förlag inte har råd att vara lika generösa.

- René Coeckelberghs var belgare. Tror du det kan ha påverkat hans inställning till en annan osvensk kollega?

- Vi talade faktiskt italienska med varandra. Han var ett språkgeni, var djupt kultiverad och hade en känsla för smak och stil som jag aldrig annars mött hos något svenskt förlag. Ja, han var internationalist och osvensk som jag, och vi fann varandra. Han ville till och med ha mig till sin medarbetare.

- Varför tackade du nej?

- Villkoret var att jag måste bo i Stockholm. Jag hade mitt organistjobb i Göteborg att sköta. Det gick inte att kombinera.

- Så, tre förlag var uppskattande av hur många? Tre refuseringar var positiva av hur många?

- Jag slutade räkna när det gick över hundra för femton år sen. Men alla förlagen var inte alltid oförskämda och förolämpande. De flesta håller sig med ett automatiskt schablonsvar som inte säger någonting och inte ens visar om manuset blivit läst.

- Hade du aldrig med Bo Cavefors att göra?

- Nej, han råkade illa ut för myndigheterna innan jag nådde fram till honom.

- Vad vet du om hans fall?

- Han var Sveriges modigaste och driftigaste förläggare och hade fått beställningen att få ge ut den nya Strindbergupplagan när han utsattes för en orättvis skatterazzia, som ruinerade honom, då han för den skull förlorade sitt livs största beställning. Det tvingade honom i landsflykt på livstid. Vi får inte glömma att även Ingmar Bergman tvingades i landsflykt av världens klumpigaste skattemyndigheter.

- Hur känns det att bli refuserad?

- Det känns varje gång exakt som när jag fick avsked på grått papper av katolska kyrkan för att jag jobbat häcken av mig. I stället för någon sorts lön för utomordentliga arbetsinsatser får man ett slag på käften och blir utkastad utan möjlighet till överklagande. Jag har aldrig förstått den svenska mentaliteten.

- Så, att ständigt skicka in manus och ständigt bli refuserad är för dig som ett oupphörligt självplågeri?

- Ja, men vad ska jag annars göra? Är levande begravning i byrålådan bättre?

- Varför menar du att du bör publiceras?

- Bland annat av ett av de skäl som du anger att jag blivit refuserad för - jag är så osvensk. 99% av svenska författare är vanliga helsvenskar. Det kan behövas en kontrast. Theodor Kallifatides är ett utmärkt exempel. Men svenska är mitt modersmål, och som finlandssvensk har jag språkvårdspieteten i ryggmärgen. Som konservativ språkvårdare kan jag utgöra en motvikt mot de dominerande språkförflackarna i massmedia. Dessutom vinnlägger jag mig om att bara försöka berätta bra historier. En bra historia är värd att berättas och förtjänar en publik. Dessutom lider nästan allt vad jag skriver av en viss fantasi och romantik, som är ovanlig idag, särskilt i Sverige. Man får det intrycket av den rådande refuseringsmentaliteten att något sådant inte får förekomma och att det att man är ovanlig är anledning nog till berättigat förlöjligande och diskriminering, när det borde vara tvärtom: i kulturländer tas ovanliga förmågor om hand och hjälps fram och uppskattas för vad de är. Men i Sverige tycks det i stället vara som Nils Ferlin skrev:

"När skönheten kom till byn, då var klokheten där,

då hade de bara törne och galla.

Då sköto de efter henne med tusen gevär,

ty de voro ju så förklokade alla."

- Jantelagen?

- Jantelagen är en dansk variant. H.C.Andersen skrev sin mest gripande historia om den i romanen "Bara en speleman".

- Det har hänt att okända författare begått självmord när de fått en refusering för mycket. Har du någonsin övervägt självmord?

- Aldrig av den anledningen.

- Av vilken anledning?

- Av många anledningar.

- Vilken var den senaste?

- När de sociala myndigheterna 1986 krävde att jag skulle överge min skapande verksamhet inom musiken och litteraturen som villkor för att jag skulle få socialbidrag, när skattemyndigheterna tvingat mig in i det hörn att jag måste söka det.

- Kom de på andra tankar?

- Ja, när jag konstaterade inför dem att jag hellre skulle begå självmord.

- Så du skulle kunna begå självmord?

- Bara om människors djävlighet skulle tvinga mig till det, men om jag verkligen tvingades in i ett sådant hörn skulle jag inte tveka.

- Tiden är ute. Tack ska du ha.

- Tack själv.

Naturligtvis har intervjun i efterhand beskurits och redigerats. Den fick aldrig sändas på radio, men i stället fick vi åtminstone en utskrift.

Göteborg i oktober 2003.