Den normaliserade

Fritänkaren

Nr. 180 September 2009

Sjuttonde årgångens nionde nummer.

 

 

Innehåll i detta nummer:

Min vän Ahasverus, del 91: Finland (forts.)

Mia Berner och Pentti Saarikoski

Den oförliknelige Guy de Maupassant – och hans kolleger

Den mystiske Tommaso Albinoni

Verdis genombrottsopera

Filmer

Kalender, oktober 2009

Resan trots allt, del 4 : Kriser och kransar i Athen

Den lugna stormresan, del 9: Vilse i Naini Tal

Nya lektioner i Zanskar, del 11: Lamayuru

Resan till Phuktar, del 1

Kinas brott mot mänskligheten

Fritänkaren ägnar sig mest åt litteratur, musik, film, politik, filosofi, religion och resor men även åt annat. Den är inte på något sätt anknuten eller ansluten till någon ideologi eller åskådning av vad slag det vara månde, utan tar tvärtom avstånd från varje institution som kräver okritisk underkastelse, och är helt oberoende humanistisk.

Beteckningen Fritänkare är ursprungligen tysk och står för person som i religiösa och ideologiska frågor inte erkänner någon auktoritet och därför är kritisk och avståndstagande mot alla religiösa och ideologiska institutioner och framför allt deras eventuella dogmatik.

Redaktion : C. Lanciai, Ankargatan 2 A, 414 61 Göteborg, tel. 031-247887.

Postgiro : 621 39 94 – 4 ("Fritänkaren", C. Lanciai)

Årsprenumeration: 250 kr (även i Danmark och Norge; i Euroland: 30 Euro)

Tvåårsprenumeration : 350 kr (40 Euro)

Avgifterna har inte höjts på över 6 år.

I Finland kan avgifter insättas på Aktia bank, kontonummer 405510-667802 (avgiftsfritt).

IBAN-nummer för folk som eventuellt vill betala prenumeration även från annat utland:

SE37 5000 0000 0500 7297 2165

Bic-code: ESSESESS

Redaktionsslut för detta nummer : 17.9.2009

Copyright © C. Lanciai med medarbetare

Letnany 204

Det nästsenaste numret av Fritänkaren finns numera alltid tillgängligt på nätet jämte andra skrifter: http://hem.fyristorg.com/aurelio

www.fritenkaren.se

e-post-adress : clanciai@yahoo.co.uk

WSN 1652-0122

 

Min vän Ahasverus, del 91 : Finland (forts.)

Nikolaj II var en beskedlig och saktmodig man, och ingen väntade sig något ont av honom. Hur blev han då så utomordentligt hatad som han blev, och hur kunde han tillåta de grymheter som begicks i hans namn? I själva verket visste han föga om vad som hände då han var föga kommunikativ: de flesta böneskrifter och deputationer som sökte sig till honom vägrade han helt enkelt att befatta sig med, då hans mesta uppmärksamhet upptogs av de allt mera hysteriska revolutionärerna i Ryssland och familjebekymret med den blödarsjuke tronarvingen. I praktiken var Nikolaj II aldrig någon tsar. Han var en rädd och verklighetsfrämmande familjeman som gömde sig bakom byråkratin i skräck för den kommunistiska faran, som han på papperet gav reaktionen alla medel att bekämpa. Därav kom det döende Tsarrysslands maktfullkomliga reaktionära ämbetsmannagodtycke, som även tog sig före att försöka avrätta den finländska frihet som inte helt hade dött 1809. Finland skulle förryskas till 100%, polisen i Finland blev rysk, militären blev rysk, folket i Helsingfors hölls i schack av beridna kosacker med sablar och piskor, tryckfriheten lamslogs, och envar som satte sig emot ryskt kränkande av hävdvunnen finländsk lag och rätt deporterades till Sibirien, som Finlands sedermera första president Per Evind Svinhufvud, som också såg sådan ut men som verkligen var en hedersman. Förryskningen av Finland, Baltikum och Polen kom av sig under rysk-japanska kriget och dess efterföljande oroligheter men återupptogs 1910 för att på nytt komma av sig för gott 1914. Ryssland hade gått för långt. Dess godtycke, omänsklighet och byråkratiska tyranni hade kommit i sken och ställde till med det första världskriget genom mobiliseringar som inte kunde tas tillbaka hur bittert de än ångrades genast, under den där vansinniga sommarveckan 1914 då den avlägsnaste kända planeten Neptunus gick in i vansinnets tecken Kräftan (vilket Pluto gjorde 1939) och Saturnus kom i kvadratur till de retrogradala och konjungerande Jupiter och Uranus som stod i sned vinkel till månens noder. Hur kunde det gå annat än illa för hela världen? Men Finland kom emellan.

Jag vill nämna två personer på vägen. Den ena var skalden Josef Julius Wecksell som skrev det historiska dramat "Daniel Hjort", någonting av det mest tragiska och melankoliska som har skrivits för scenen sedan Shakespeare skrev "Kung Lear". Samma universalpathos lyser här fram för evigt som i Runebergs "Kung Fjalar" men om möjligt ännu starkare. Wecksells melankoli överskrider alla gränser. I "Daniel Hjort" skriker ingen som i "Kung Lear", men skriket är där hela tiden närvarande och är desto mer gastkramande som det aldrig gives luft. Det är den finska melankolin som här når sin spets. Wecksell blev själv sinnessjuk och skrev sedan ingenting mera.

Den andre var Eugen Schauman, en ung student, som skrev en böneskrift till tsaren och bad om misskund med de förtryckta finländska, baltiska och polska folken och gick med denna böneskrift upp till den ryske generalguvernören Bobrikov, mannen bakom Finlands praktiska likvidering och russifiering. Bobrikov tog emot skriften och lämnade den tillbaka med ett hånskratt. Schauman hade inte väntat sig bättre. Väl förberedd tog han fram en pistol och sköt generalguvernör Bobrikov till döds. Därefter sköt han sig själv genom hjärtat och gav liv för liv. Han hade gjort sin plikt för Finland.

Han stod helt ensam, och detta heroiska politiska attentat är unikt i världshistorien. Det påminner närmast om Brutus mord på Caesar, Wilhelm Tells på Gessler, mordet på Marat eller det sista misslyckade attentatet mot Hitler men är så mycket ädlare och mera tragiskt då den avrättade verkligen var en hänsynslös buse medan hjälten som bot tog sitt eget liv. Det kan tyckas romantiskt, men sådant är Finland. Det är en naiv nation fylld av romantiska drömmar som alltid kommer i kläm mellan makterna och får slåss ensamt mot alla. Dess demokrati är snarare hysterisk än balanserad i sitt rättsnit, det har sett nästan lika många olika regeringar som Frankrike och Italien under 1900-talets lopp, det är en nation av individualister där ingen härskar men alla är demokratiska fanatiker, och dess pathos kan nästan bara jämföras med två andra likaledes ständigt i världsskedena ihjälklämda nationer, som har valt samma himmelska färger i sina nationsbanér: vitt och blått, den heliga jungfruns och den okränkbara oskuldens färger, och dessa två andra alltför nervösa nationer är Grekland och Israel.

Finlands öde löpte parallellt med Rysslands under första världskriget. När tsarväldet avskaffades våren 1917, det underbaraste inrikespolitiska initiativ som Ryssland någonsin vågat taga, betydde det allmänna val även i Finland. Men i november 1917 slogs alla ryska försök till demokrati ihjäl av en ny revolution mot revolutionen. Denna "oktoberrevolution" var i själva verket kontrarevolutionernas kontrarevolution och hade ingenting gemensamt med den franska revolutionen, som dock åstadkom frihet, jämlikhet och broderskap. När Ryssland greps om strupen av en liten klick omänskliga cyniska monster och sedan behöll det greppet med skräckens medel ville inte Finland vara med längre. Samma övergrepp försöktes i Finland av finska bolsjeviker, men en demokratiskt vald regering med Per Evind Svinhufvud som ordförande satte hårt mot hårt. Vad som följde var ett kombinerat komplicerat finländskt frihetskrig och inbördeskrig, ett frihetskrig mot diktaturen, godtycket och lagvrängningen, som genom 100 års rysk överhöghet Finland hade fått upp i halsen, och ett inbördeskrig mot de galna kommunister som valde att kämpa för fortsatt diktatur, godtycke och lagvrängning. Inbördestragedin utspelade sig under våren 1918 och slutade med demokratins, ordningens och frihetens seger. Finland var en självständig republik som till och med erkändes av Ryssland. Och så fort demokratin var etablerad under president Ståhlberg, Finlands självständiga författnings huvudredaktör, fick även kommunisterna vara med och rösta och efter laga ordning känna sig välkomna ända in i riksdagen.

Det var Finlands första avgörande moraliska seger. Dess huvudman var fältmarskalk Mannerheim, som organiserat motståndet mot de betydligt bättre rustade kommunisterna, som behärskat hela södra Finland. Han var redan då en gammal man i femtioårsåldern, en svenskspråkig aristokrat som under tsarerna utbildats till kvalificerad rysk officer och som sådan realiserat en ny fri nation bland världens gamla kulturländer.

Men ryssarna klarade av även sitt inbördeskrig, som dock inte var något frihetskrig utan tvärtom, och kommunisterna lyckades etablera sig som oinskränkta tyranner över hela Ryssland. Småningom började de inse vad de gått miste om när de låtit Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen bli fria och självständiga. Den store Stalin beslöt att återställa den ryska gendarmordningen i Europa och såg i olyckan Hitler ett lysande medel för sina syften. Som Napoleon manipulerade med Alexander I manipulerade Stalin med Hitler och spelade därvid skickligt den svagares roll. Tillsammans delade Hitler och Stalin Polen mellan sig, och därmed var det andra världskriget ett faktum. Stalin ansåg sig nu ha fria händer med Baltikum och Finland.

På samma sätt som Alexander I hade gjort angrep Stalin Finland. Skillnaden var den, att Alexander med ett leende hade utsträckt en vänlig hand som kamouflage för den bakom ryggen dolda förgiftade kniven, medan Stalin inte kunde förställa sig. Stalin gjorde anspråk på att vara storebror och sade rent ut: "Jag vill ha ditt land. Om du bråkar tar jag det ändå." Finland valde att bråka.

I det korta men intensiva vinterkrig som följde visade Finland sig vara redan myndigt och moget: det kämpade med framgång för sitt liv. Den ryska övermakten var förkrossande, men den finska envisheten krossade den. Det var som de tappra 300 vid passet Thermopylae: ingen ryss släpptes över bron. Division efter division av de ryske fullständigt förintades medan finnarna bet ihop tänderna och högg på. Slagen av förvåning mobiliserade Ryssland hela sin armé mot den ihärdigt bitande myran och fick äntligen bukt med den, men ryssarna hade gjort fyra gånger större förluster än Finland. Stalin fick som han ville, Keksholm, Viborg och Hangö blev ryskt, men Ryssland hade än en gång förlorat ansiktet inför världen, (annat har knappast Ryssland någonsin gjort utrikespolitiskt,) medan det lilla Finland, en femtiondedel av Rysslands befolkning, vunnit en prestige i hela världens ögon som aldrig skulle slockna. Och bakom Finland stod stora systern Sverige, som i enigt nit givit Finland all icke militärisk hjälp det mäktat uppbjuda. Och mera samarbete i fornnordisk stil stod att vänta.

1941 angrep Hitler slutligen Stalin. Det var Hitlers öde. Dittills hade Stalin och Hitler varit såta bröder i sina världskriminella avsikter. Stalin hade varit Hitlers medbrottsling i anstiftandet av andra världskriget mot alla världens civiliserade kulturländer, men nu, då det gagnade Stalin, skildes de åt, medan Hitler började löpa linan ut. Tyskland hade varit Finland behjälpliga vid det kombinerade frihets- och inbördeskriget mot kommunisterna 1918 och erbjöd nu fortsatt hjälp. Då Finland icke kunde acceptera ryssarnas ockupation av Hangö, Viborg och Keksholm accepterade Finland tyskarnas hjälp, och Finlands andra krig mot Sovjetunionen inleddes. Denna gång gick det över förväntan bra. Finnarna trängde ända fram till Svir och Onega men vägrade hjälpa tyskarna belägra Leningrad. En gammal finsk dröm tycktes vara nära att uppfyllas. I Rysslands nordligaste trakter och långt in i Sibirien fanns det kringspridda finsk-ugriska folkstammar som finnarna hade drömt om att få utgöra en modernation för. Denna dröm tycktes nu vara mer än en dröm.

Men Hitler fick USA till fiende, och vid Stalingrad började nederlaget, och Finland var än en gång fjättrat vid en tyngre och starkare nation vars öde blev Finlands. Den gamle Mannerheim lyckades med det oerhörda konststycket att lotsa Finland ut ur det andra världskriget utan att frihetsförlusterna blev större än efter vinterkriget. Personligen satsade presidenten Risto Ryti sitt liv på att kvarhålla den tyska militära hjälpen i Finland som buffert mot den ryska övermakten så att den inte skulle fara för hårt fram. Han gjorde en privat överenskommelse med tyskarna utan riksdagens kännedom därom, och därmed räddade han riksdagen och Finlands demokrati medan han i ryssarnas ögon förverkade sitt liv. Efter kriget krävde ryssarna att han dömdes som krigsförbrytare, men Finland var räddat.

Utan president Rytis heroiska självuppoffrande initiativ hade Finlands fred med Ryssland blivit mycket hårdare, då Finland då besegrats mycket grundligare. Fredsvillkoren var hårda nog ändå: Viborg, Keksholm och Sordavala förblev ryskt jämte Porkkala i stället för Hangö. Krigsskadeståndet blev astronomiskt men överkomligt och var betalat till sista fyrken 1952. President Paasikivi, Finlands politiska ärkeveteran i fredens tjänst såsom Mannerheim var det i militärens, lyckades göra det känsliga och ofrånkomliga umgänget med vulkanen Ryssland fördelaktigt för Finland, och hans linje följdes av president Kekkonen. Men ryska ingrepp i Finlands angelägenheter förekom alltid då och då och visade alltför nedslående att Finlands frihet och demokrati fortfarande med en länk var fjättrad vid Rysslands diktatur och godtycke: ett arv från tsartiden, som den ryska revolutionen hade avskaffat om den inte hade följts av den bolsjevikiska kontrarevolutionen.

Det fanns 14% svenskar i Finland 1880. Idag finns det 6%. Det var svensken Leo Mechelins regering 1905 som etablerade finskan som officiellt huvudspråk i Finland, och utvecklingen sedan dess har allt mera gynnat finskheten och inskränkt svenskheten. Efter 1918 var svenskarna i Finland ej längre en överklass utan ett släkte av utbölingar som finnarna började trakassera. 20- och 30-talet såg flera av dessa finskhetsivrande rörelser som gick ut på att utrota Finlands svenskhet. Men i och med kriget mot Sovjetunionen blev situationen en annan, ty till finnarnas häpnad stred Finlands svenskar lika tappert mot övermakten som de själva och kanske ännu till tapprare, och dessutom intog stora systern Sverige en otvetydigt lojal och generös hållning som aldrig sviktade till Finlands sak. Med ens göts finnar och svenskar i Finland samman till ett folk med ett band som ingenting kunde upplösa. Fastän endast 6% av Finlands befolkning har svenska till modersmål så är dock fortfarande 14% tvåspråkiga, och så gott som de enda som inte är tvåspråkiga i Finland är finnar. Så alltjämt lever den nu åttahundraåriga unionen mellan svenskt och finskt kvar, och numera blir den för varje år allt starkare, då Sveriges och Finlands samarbete oupphörligt intensifieras, då det finns lika många finnar i Sverige som svenskar i Finland, och då det ryska hotet idag (1984) är lika överhängande för båda länderna som det var på Torgils Knutssons tid år 1300, om inte till och med mera.

Likväl måste det erkännas att det finns en väsensskillnad mellan svenskhet och finskhet som aldrig helt kan överbryggas. Vari denna skillnad består må belysas genom två exempel.

1942 när de segrande finnarna med tysk hjälp överskred den gamla ryska gränsen och trängde ända fram till Onega och Svir jublade hela Finland i extatisk storfinsk yra över att det omdrömda Stor-Finland höll på att bli verklighet. Endast Svenska Folkpartiet höjde ett varnande finger i riksdagen och kom med propositionen att Finland officiellt inför världsopinionen skulle deklarera att det endast eftersträvade upprättandet och säkerställandet av gränserna mot Ryssland från år 1939. Denna proposition möttes av indignation av det finska folket som dömde den som ofosterländsk medan en sådan deklaration i själva verket hade varit det enda realpolitiskt vettiga, vilket visade sig efter kriget, när det var för sent.

Mot slutet av 50-talet vågade president Kekkonens partis press och den kommunistiska att hävda att presidentens utrikespolitiska linje karakteriserad av strikt neutralitet och blind ekonomisk lojalitet gentemot Sovjetunionen var den för landet enda hälsosamma, och att alla som opponerade sig mot denna kryperipolitik var farliga och skadliga för landet. Denna det regerande finska partiets subjektiva propaganda fick härja fritt och ledde till en växande opposition. Vid påföljande presidentval 1962 kallades president Kekkonen strax innan till ett möte med Chrusjtjov i Novosibirsk i Sibirien. Chrusjtjov var så nöjd med Kekkonen att han föreslog ekonomiska lättnader i umgänget den stora och den lilla nationen emellan. Med detta budskap kom Kekkonen hem lagom till valet. Då oppositionen hade tystats genom detta ryska schackdrag återvaldes Kekkonen till president och förblev president tills han blev för gammal. Han var i yngre år en notorisk svenskhatare, och ingen finländsk president har talat sämre svenska än han, medan han var högt uppburen i Sovjetunionen. Paasikivi var förnuftig men kröp aldrig medan Kekkonen kröp men endast för somliga. Finskheten i Finland är labil medan svenskheten är omutlig. Därför vågar jag vara kontroversiell och profetera och säga att Finland består endast så länge dess svenskhet består. Därför var det den av Voltaire så högt beundrade Karl XII:s enda politiska oförlåtliga brott att i egenskap av svensk lämna Finland i sticket, fastän han som konung över båda länderna nödgats lära sig god finska. Endast Karl XII:s totala övergivande av Finland kommer finskheten med all rätt aldrig att kunna förlåta Sverige, då det faktiskt, om dock helt oavsiktligt från konungens sida, kom att innebära, att Finland och dess folk blev det första i Europa som utsattes för fenomenet Förintelse i dess moderna mening. Finländarna överlevde, liksom hugenotterna i Paris 1572 och liksom katarerna i södra Frankrike efter albigenserkorståget under medeltiden, liksom även armenierna och judarna efter de båda världskrigen, men finländarnas umbäranden och partiella folkförintelse under Stora Ofreden fram till 1723, som i princip pågick under 25 år och kostade Finland 25% av dess befolkning, och som tog 50 år att reparera, kan egentligen bara jämföras med judarnas under andra världskriget, som är den enda som i proportioner har överträffat Finlands.

 

Mia Berner och Pentti Saarikoski (1937-1983)

Hon träffade honom 1975 när hon själv var i 50-årsåldern och Pentti 38, som dock då redan var på fallrepet som professionell alkoholist och egentligen mera åldrad än hon, fastän han var 14 år yngre. Båda hade ett antal skilsmässor bakom sig med ett antal barn, båda hade skrivit i hela sitt liv ehuru inom olika områden, Mia var i huvudsak journalist medan Pentti var i huvudsak översättare, men de fann varandra på ett sätt som blev utomordentligt befruktande och givande för dem båda, då de så ypperligt kompletterade varandra: båda fann i den andra exakt vad han/hon behövde.

Deras innerliga och intensiva samliv varade i åtta år, då tyvärr ingenting kunde rädda Pentti från hans hopplösa alkoholism och allra minst han själv. Han försökte inte ens. Det är detta som är kruxet med allt rusgiftsberoende – ingen kan rädda en utom en själv, och vill man inte det är man förlorad. Alla kan göra det, om de vill. Det enda som behövs är en smula karaktär och god vilja, jag känner ypperliga exempel på hur det har lyckats över all förväntan med mirakulösa resultat att förundra sig över för resten av livet för somliga, med egentligen inte någon större ansträngning än ett enda fast beslut. Att Pentti inte kunde komma fram till detta måste men beklaga.

Han var nämligen ett otvivelaktigt och lysande litterärt geni. Han översatte de antika grekerna med självklarhetens lätthet, hans språkbegåvning var fenomenal och nästan einsteinsk i sin tillspetsning, och han fick flera gånger de största litterära utmärkelserna man kan få i Finland för sina insatser, kanske främst för sin bok om Eino Leino, (eg. Armas Einar Leopold Lönnbohm,) den store finske poeten som var som hans dubbelgångare karaktärsmässigt fast från 100 år tidigare.

Det kan inte råda något tvivel om att Mia Berner inte bara räddade hans liv utan även förlängde det. Han var hjälplös som ett barn i alla praktiska och sociala sammanhang och visade förbluffande prov på en total avsaknad av rationellt förnuft. Han kunde inte byta lampor och proppar utan att löpa livsfara genom kortslutning och missgrepp, och politiskt var han något så inopportunt som en stalinist. Han försvarade Stalin med att "han började bra", som så många gjorde som slutade som världens grymmaste och mest korrumperade diktatorer, och han gjorde aldrig avkall på sin kommunism. Därmed kan man säga att han var före sin tid, när man iakttar hur Ryssland idag under Putin, som förbereder sin come-back som president, bemödar sig om att skönmåla Stalin, så att han inte längre ens får kritiseras i skolorna.

Även litterärt kan man diskutera hans kvaliteter. Han skrev böcker själv men höll sig konsekvent till modernismen med fascisten Ezra Pound och dennes lärjunge T. S. Eliot som husgudar utom James Joyce och andra avskräckande nonsensförfattare. Ingenting må andragas mot envars rätt att få ha sin egen smak, men det går för långt när obegriplig experimentalism upphöjs till norm med rätt att ersätta alla tidigare normer och strunta i deras arbetsresultat, som när James Joyces "Ulysses" upphöjs till en sådan oerhörd kultstatus som "nyskapande" roman att därmed alla tidigare "ordentliga" romaner torde betraktas som passé, urmodiga och utslagna. Ursäkta mig, men visst är det ju någon skillnad mellan en obegriplig nonsensdikt utan meningsbyggnad av exempelvis Gunnar Björling och en regelrätt sonett framfilad under stor vånda och möda av till exempel Shakespeare? Och inte kan man väl då därför betrakta Shakespeare som utslagen av Gunnar Björling? Tendensen inom modernismen är en sorts kulturellt 1984-syndrom, där allt gott reduceras till motsatsen medan i stället destruktiviteten kröns till etablerat substitut för skönhet, estetisk känsla och värderingar, självkritisk grannlagenhet och mänsklig uppbyggelse, som om destruktivitetens fulhet vore något bättre. Tyvärr är jag nog inte ensam om att gärna ha läst vissa romaner av Dickens, Dostojevskij, Hugo och Tolstoj hur många gånger som helst och samtidigt ha misslyckats med att ha läst Joyces "Ulysses" ens halvvägs en gång.

I samband med detta kommer manifestdebatten i Dagens Nyheter som en frisk fläkt. Sju unga författare, Jens Liljestrand, Susanne Axmacher, Jerker Virdborg, Anne Swärd, Sven Olov Karlsson, Pauline Wolff och Jesper Högström, har vågat prestera ett ambitiöst litterärt konstnärligt program för 2010-talet. Här är några av deras utfästelser:

"Vi lovar att aldrig skriva böcker om unga shoppande kvinnor i storstadsmiljö helt upptagna av kärleksaffärer och märkesvaror. Vi lovar också att aldrig – inte ens under pseudonym – skriva romaner om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor på Öland eller Gotland eller i Skåne, Bohuslän, Närke, Västergötland, Östergötland, Uppland, Sörmland eller andra svenska landskap."

"(3.) Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livshistorier. Vi lovar att låta Elis Schröderheim, Hinke Bergegren, drottning Hedvig Eleonora, Erik Gustaf Geijer, Maria Christina Kiellström och alla andra döda få vila i frid."

"Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening."

"Vi lovar att aldrig publicera våra egna eller andras dagböcker." etc. i tio punkter.

Emellertid är Mia Berners bok om Pentti Saarikoski "PS: Anteckningar från ett sorgeår" givande läsning alltigenom för sin dokumentära grannlagenhet och ömma innerlighet. Man kan inte tvivla på att varje ord är sant, och med alla sina irrationella ofullkomligheter framstår Pentti Saarikoski i all sin extrema vilsenhet genom Mia Berners kärleksfulla för att inte saga oändliga empati ändå som en unikt begåvad och sympatisk människa. Han tog för givet att han inte skulle bli äldre än sitt diktarideal Eino Leino, som dog vid 47, men Pentti nådde inte ens fram till realiserandet av den ambitionen.

 

Den oförliknelige Guy de Maupassant – och hans kolleger

Han dog endast 43-årig efter en av den franska litteraturens mest enastående och underbara insatser. Hans noveller är 223 till antalet, och varenda en är ett fullkomligt mästerverk i sitt slag – han upprepar sig aldrig, och varje liten historia om vanligen små men mycket mänskliga människor är fullkomligt betagande. Genom sin mänsklighet ställer han både Balzac, Zola och sin egen läromästare Flaubert i skuggan, som alla tre framstår som torra och syrliga intill omänsklighet ibland, medan Maupassant, liksom Anton Tjechov i den ryska litteraturen, framstår i oförliknelig skönhet som det mänskligas talesman i det lilla.

Jämförelsen med Tjechov är helt på sin plats, fastän de är så olika är de helt jämspelta som mästare och som kanske novellens två främsta mästare genom tiderna, medan Maupassant dock mera konsekvent håller sig till strängt saklig realism och Tjechov mera är de osynliga men ständigt vibrerande nyansernas finstämda och finkänsliga stämningsskildrare. Tjechov är också roligare ibland, medan Maupassant kan vara mera mustig i sin glada galliska rabulism, där sinnligheten vanligen representerad genom uppsluppen prostitution aldrig drar sig för att göra ständigt muntrare krumsprång.

Varför dog han då så ung? Det är ett mysterium. Tjechov dog av naturlig lungtuberkulos, men Maupassant hade oturen att ådra sig syfilis vid troligen unga år, och han blev aldrig själv på det klara med sin sjukdom. Han visste inte om han ärvt den från sin hatade far, som skilde sig från modern när han var 11, eller om han fått den genom egen förskyllan. Han var dock säker på att han lyckats bota den, han var av naturen frisk och en mycket stark man, han kunde ro oändliga sträckor utan att bli trött, och genom sin novelldiktning blev han övermåttan populär – och rik, så att han till maximum kunde njuta av allt livets goda, tills sjukdomen när han blev 40 gjorde sig grymt påmind och han måste sluta sina dagar på en institution med hjärnan fullständigt upplöst av hallucinationer – ett övermåttan tragiskt och orättvist öde, som om just de mest begåvade skulle bli de grymmast drabbade.

Jämnårig med honom var Robert Louis Stevenson, som också led av bräcklig hälsa i hela sitt liv, åstadkom ett författarskap som kommer att förbli lysande genom alla tider, och dog, inte av sin sjukdom, som var lungtuberkulos, utan just när han äntligen tycktes bli frisk därifrån, av en hjärnblödning, året efter Maupassant, endast 44 år gammal.

De är många, dessa litterära genier, som kallats bort för tidigt av det orättvisaste av alla öden, döden i förtid när de nått som högst i sin skapargärning. En annan sådan var Shakespeares yngre kollega Francis Beaumont, som tillsammans med John Fletcher skrev de kanske enda dramer som efter Shakespeare kunnat mäta sig med dem som samlats under hans namn. Till dessa hör "The Maid’s Tragedy" och "King and No King", båda tillkomna när de Shakespeareska tragedierna började mattas av, från 1608. Beaumont, den främsta kraften av de två, avled endast 31-årig samma år som Shakespeare, och så högt uppskattad var han för sin gärning, att han spontant följdes av hela England till den sista vilan i Westminster Abbey. Ingen märkte och ingen brydde sig när mannen från Stratford lämnade in. Skillnaden mellan deras ryktbarhet och status var alltså enorm.

Efter Beaumonts frånfälle fortsatte dock John Fletcher dramatisera för egen hand, och några av de sista Shakespeareproduktionerna anses vara ett samarbete med John Fletcher. Till dessa hör "Henrik VIII" och den skumma pjäsen "Two Noble Kinsmen" som är långt under den shakespeareska standarden – den erinrar närmast om de sex andra undermåliga pjäser som publicerats i Shakespeares namn utan att hamna i samlingsupplagan. Det är en dramatisering av Chaucers bästa historia, men den har helt fuskat bort poängerna i Chaucers makalösa romantik om riddare och sköna jungfrur och i stället fört fram en dålig efterapning av Ofelias patetiska karaktär. Kort sagt, det finns all anledning att betvivla att samme man åstadkommit denna pjäs, som stod bakom de stora Shakespeareska tragedierna tio år tidigare. Även om man ger John Fletcher skulden för pjäsens otillräckligheter, så är namnet Shakespeare i denna pjäs alldeles tillräckligt för att kasta en skugga över hela det shakespeareska påstådda författarskapet. Geniet Francis Beaumont hade då kunnat göra det hela mycket bättre.

Det var nu bara några av alla dessa för tidigt bortryckta genier. Vi har också syskonen Brontë, Byron, Keats och Shelley, Pusjkin, Lermontov och Gogol, Schiller och Kleist, Stagnelius och Dan Andersson, och så vidare – de är alltför många, alla de, som var alltför lovande och duktiga för att av ödet tillåtas överleva sin mest lysande ungdom.

 

Den mystiske Tommaso Albinoni (1671-1751)

Han är världsbekant genom sitt berömda "Adagio i G-moll", som efter andra världskriget blivit ett av barockmusikens mest älskade stycken, som kommit till användning i alla möjliga sammanhang, från begravningar till den oändliga ommalningen som effektfull bakgrundsmusik till Orson Welles filmatisering av Kafkas "Processen" 1962 med Anthony Perkins som Josef K. Stycket är utomordentligt stämningsfullt och kan inte annat än slå an på envar som hör det, men det föreligger ett problem. Det är inte alls av Albinoni.

Albinoni var en av de stora barockmästarna i Italiens Venedig vid sekelskiftet 1700, han komponerade kanske 80 operor och var en tidig kontrapunktmästare, som kom att betyda mycket för sonatens och instrumentalmusikens utveckling. Han nådde som högst omkring 1720, men därefter vet man inte mycket, då det mesta av hans produktion fanns samlat i Dresden, där så gott som allting gick förlorat vid den av de allierade avsiktligt framkallade bombeldsstormen den 13 februari 1945, ett av det andra världskrigets fullkomligt katastrofalt onödiga illdåd. Det var därefter som ett fragment påträffades till en av hans triosonater, som kan ha varit av honom själv, och som den florentinske musikforskaren Remo Giazotto fick hand om och arrangerade till det berömda Adagiot. Det bör alltså ses mot bakgrunden av Dresdens förstörelse, som det märkvärdigt väl stämningsmässigt passar in som ett oändligt smärtsamt ackompagnemang till.

Remo Giazotto var född 1910 och gjorde en enorm insats för den mediala musiken i Italien genom sina livslånga engagemang i radion och litterärt – han skrev ett antal biografier, om främst Vivaldi, Stradella och Albinoni, och katalogiserade alla Albinonis bevarade verk – en bråkdel av den enorma produktionen. Han var i princip aktiv som kompositör och operaproducent under minst 50 år av sitt liv, tills han 1741 drog sig tillbaka som 70-åring men levde ända till 79. Hans operor var efterfrågade och seglivade, och som instrumentalist och violinist torde han ha varit minst lika betydande som Corelli och Vivaldi och haft en plats mellan dem som Tartinis föregångare. Till skillnad från de flesta av sina kolleger från den tiden synes han ha varit mycket självständig och undvikit fasta tjänster. Hans kyrkomusikaliska insatser begränsade sig till gästspel, och ej heller delar han sina samtliga kollegers svaghet att stjäla från varandra – all hans musik är fullständigt hans egen, medan han dock, liksom hans kolleger ständigt stal från varandra, i stället stal från sig själv och därmed ständigt utvecklade sig och förbättrade sig. Han kan ha varit före Haydn i utvecklingen av stråkkvartetten, sonatformen och symfonin, och åtminstone bidrog han till den utvecklingen. Han synes ha varit en sympatisk och enkel man, småväxt och sirlig, och det enda bevarade porträttet av honom (av okänd mästare) är av en typ som erinrar om Watteau. Han var dock frisk och gift och fick sex barn, men därom vet man ännu mindre än om det mesta av hans musiks öde. Han är därmed en av många italienska barockmästare som bara väntar i sin evighets törnrosasömn på att bli återupptäckt och få en välförtjänt renässans för sin tidlöshets skull.

 

Verdis genombrottsopera

Vad man än må tycka om handlingen i "Nabucco", så är den ett enastående stycke musik. Den store kung Nebukadnessar av Babylon, en problematisk föregångare till Boris Godunov men mindre förkrossande i sin absurditet, en sorts Xerxestyp och mycket en parodi på sig själv, förekommer nästan inte alls i operan utom i slutet när han blir vansinnig, medan operan mera handlar om intrigspelet mellan hans dotter Fenele och den maktlystna Abigail, som vill utrota alla judar. Hon lyckas nästan i sitt uppsåt när Nebukdnessar blir tokig och inspärrad och berövad allt inflytande, vilket ger henne möjlighet att själv intaga tronen och hugga huvudet av Fenele; men lyckligtvis tillfrisknar Nebukadnesar lika plötsligt som han ramlade av pinn, och ordningen återställs medan Abigail får hjärtslag och dör – hon är den enda som dör i hela operan, som alltså inte alls är så bloddrypande och hemsk som så många andra senare Verdioperor, där väl priset tas av "Trubaduren", som samtidigt är hans mest melodirika. Dock finns redan här i "Nabucco" hela registret av Verdis enastående lysande melodiska rikedom och begåvning – hela operan skimrar därav, och de barbariska babyloniska riterna nästan försvinner i de svepande ljuvliga valsrytmerna och de utomordentligt välklingande körerna, som är vad som mest bär upp hela operan. Den är klart Rossinipåverkad - man känner igen Rossinis musikaliska sceneffektivitet i var och varannan scen, medan dock de Verdiska klangerna är omisskännliga. Redan här, trettio år före "Aida", triumferar den Verdiska melodin och ljuvliga oefterhärmliga harmoniska enheten – knappast någon annan italiensk kompositör var så strängt ren som Verdi. Han om någon är nästan vad man frestas till att kalla en musikalisk purist. Han bygger allt bara på det melodiska, och de enda musikaliska anteckningar och skisser han någonsin gjorde var alltid bara melodier.

Senare lät han sig bli påverkad av Wagner och föll för frestelsen att mera brodera ut det psykologiska ackompagnet till vad som försiggår i de agerandes inre sinnen, varvid han ibland flummar ut och man tappar greppet om den melodiska substansen, som nästan försvinner, till exempel i "Ödets makt", "Maskeradbalen" och "Don Carlos", medan här i den tidiga "Nabucco" från 1842 allt bara är renaste melodier – och befriande rent som sådant. Inte en överflödig ton förekommer, och melodierna är oemotståndliga. Så blev också "Va pensiero sull’ali dorate" hans främsta och oöverträffade körstycke, som än idag sjungs mera än någon av Italiens nationalsånger, som aldrig kunnat hävda sig mot denna. Den kommer först mot slutet av operan, i en nästan parentetisk scen, den tredje aktens andra scen, när hebréerna sitter vid Babylons flod, är förföljda och hänger upp sina harpor, medan deras enda hopp kung Nebukdanessar är under isen och inlåst i sin galenskap medan den blodiga Baalprästinnan Abigail härjar så gott hon kan och förbereder alla hebréers förintelse. Bipersonen Ismael, i Sinopolis oöverträffade inspelning med Berlineroperan från 1984 gestaltad av en mycket ung och skönsjungande Placido Domingo, förekom faktiskt i verkligheten och var den rätta arvingen till Jerusalems tron, så den mycket teatraliska libretton är egentligen inte så dum som den verkar, då den så gott den kunnat baserades helt och hållet på det lilla man alls kunde få reda på om den stackars övermäktige kung Nebukadnessars besynnerliga sjukdomshistoria.

 

Filmer

Det har inte blivit så många filmer på sistone av naturliga skäl, då man knappast går på bio i månbergen bortom Himalaya, men några har man ändå lyckats se.

Lasse Hallströms filmatisering av "Casanova" kan inte mäta sig med den fantastiska åtta-timmars iscensättningen med Peter O’Toole som den gamle döende vivören men har dock alternativa och utsökta poänger att uppvisa, främst Heath Ledger i titelrollen och regissörens hustru Lena Olin i den viktigaste birollen som mamma till en av Casanovas många tilltänkta. Australiensaren Heath Ledger beskrev en kometkarriär med enbart huvudrollsfullträffar på sin imponerande meritlista, tills han plötsligt dog 29 år gammal av medicinförgiftning, ännu ett bedrövligt fall av generös drogutskrivning mot sömnlöshet, nervositet, stress och depression, som om mediciner kunde hjälpa mot vad som är fel i ens livsföring. Det anmärkningsvärda är att den ständiga upprepningen av sådana fall, senast Michael Jackson i somras, inte alls leder till minskat medicinmissbruk eller några hämningar i läkemedelsindustrins och läkarnas syndaflod av utskrivningar utan någon kontroll alls. Manuset till filmen är fyndigt ehuru ganska långt ifrån sanningen såsom Casanova själv skrev ner den och är att beteckna som närmast en variation på Casanovamyten i form av en konstgjord skröna. Filmens största förtjänster är den utomordentliga scenografin, då hela filmen är som en praktfull konstutställning från Venedigs 1700-tal när det var som vackrast. Skådespelarna är bra, men Heath Ledger uppbär hela filmen med god assistans av Lena Olin.

Wolfgang Petersen valde som omväxling att filmatisera en fullständigt sann historia med mera imponerande resultat. Filmen heter "Den perfekta stormen" och handlar om en sådan som ägde rum i början på 90-talet utanför Newfoundland, där några fiskare hamnade mellan de olika kolliderande katastrofstormarna – en båt kom aldrig tillbaka. Det är denna båt det handlar om, med George Clooney ombord som kaptenen i sin kanske allra bästa roll, väl assisterad av Mark Wahlberg, nästan lika bra. En som överlever är Mary Elizabeth Mastrantonio, som gjorde sin stora huvudroll i "The Abyss" för några decennier sedan men som fortfarande håller stilen och i denna film utgör en viktig pendang mot de tuffa grabbarna som råkar illa ut – det är bara hon som ser vart de är på väg. Filmen överraskar genom sin slutkläm, som är ungefär det sista man har väntat sig efter allt vad den heroiska besättningen gått igenom. Effekterna är makalösa, hela filmen är hisnande i sin överrealistiska återgivning av vad en riktig storm faktiskt är, och sviter efter ett sådant magstarkt sjöäventyr är oundvikliga. Man glömmer inte en sådan storm, inte ens när det bara var film.

Lika dokumentär om inte mera är Gillo Pontecorvos (1919-2006) konsekvent sakliga filmatisering av "Slaget om Alger" från 1962. Hela filmen (utom slutklämmen) handlar om 50-talet och den ursinniga frihetskampen då som fransmännen effektivt lyckades slå ner trots allt, bara för att få hydran tillbaka med mångdubbelt fler huvuden fem år senare. Både arabernas och fransmännens grymheter och överdrifter skildras med förkrossande realistisk saklighet, som inte kan lämna någon oberörd. Det beundransvärda med denna film är just hur Pontecorvo konsekvent lyckas hålla balansen i sin dokumentation utan att någonsin bli partisk för någondera parten. Ett inbördeskrig är ett inbördeskrig och kan inte bli annat än det värsta av alla krig, är väl ungefär filmens skoningslöst rättframma sensmoral.

En annan beundransvärd dokumentärfilm var Emilio Estevez’ filmatisering av mordet på presidentkandidaten Bobby Kennedy 5 juni 1968 några månader efter mordet på Martin Luther King. Ingen skådespelare gestaltar Kennedy, utan alla filmsekvenser med honom är autentiska tagna från det året och hans kampanj, och han dominerar filmen fullständigt fastän han varit död i nästan 40 år när filmen gjordes. Resultatet är överväldigande då han framstår som så levande fortfarande, framför allt i sina tal och sina ideal. Filmen berättar bara om händelserna där på hotell Ambassador i Los Angeles under de dagarna och de människor som var verksamma där. Filmen går alltså inte alls in på mordets bakgrund. En annan dokumentär har gjort detta och förklarat mordet helt logiskt, då minsann motiv inte saknades, när Robert Kennedy väl vunnit tillräckligt mycket för att det skulle stå klart för alla att hans väg till Vita Huset var spikrak och självklart oundviklig. Så fort detta stod klart blev han mördad, och det var inte Sirhan Sirhan som gjorde det, som liksom i fallet Lee Harvey Oswald helt enkelt utplockades som lämplig syndabock. Många alltför sanna konspirationsfilmer har sedermera gjorts på detta tema, där väl den starkaste och mest övertygande var Oliver Stones bästa film "JFK".

En annan historisk film är den bara några år gamla "To Kill a King" om Cromwell och hans process mot kung Karl I Stuart, som han lyckades få avrättad, vilket han inte lyckats med om han inte gjort sig till diktator. Det är en rejäl kostymfilm av klassiskt snitt med som vanligt (när det gäller England) ypperliga skådespelarprestationer, med Tim Roth som den råe busen Cromwell och Rupert Everett som konungen. Det är intressant att jämföra denna film med den klassiska "Cromwell" från 1970 med Richard Harris i titelrollen och Alec Guinness som konungen. Den var bättre, om den dock glorifierade Cromwell något och var partisk, medan denna nog är historiskt riktigare och intressantare, då den lyfter fram Earl Thomas Fairfax (Dougray Scott), Cromwells general som sedan tog avstånd från diktatorn, och dennes hustru (Olivia Williams) som den oundgängliga feminina motparten till den martialiska maskulina hårdhetens dominans, filmens båda bästa skådespelare.

Filmen ignorerades helt i Sverige och är till och med svår att finna som DVD, då historiska kostymfilmer i Sverige betraktas som ointressanta, vilket bottnar i den allmänna svenska historielöshet som Palmeepoken stämplade Sverige med under 60-80-talen i enlighet med den socialistiska pretentionen att betrakta världshistorien som irrelevant om den inte gives en socialistisk tolkning – Karl Marx och hans diktatoriska lärjungar menade alla att den verkliga historien skulle börja med dem. Naturligtvis är detta urbota dumt, som om det skulle vara något fel på erfarenhet, vilket är allt vad historien handlar om utom faktiska lärorika mänskliga öden i all oändlighet. Därför är alla historiska filmer alltid intressanta, medan de som förtränger historien som den outtömliga skattkammarkälla till mänsklig kunskap och erfarenhet den är måste betecknas som beklagansvärt ignoranta. Ändå brukade socialdemokratin en gång hävda, att kunskap är makt, ett spår som höll socialdemokratin kvar vid makten så länge det följdes.

 

 

Kalender, oktober 2009

1 : Folkrepubliken Kinas kommunistiska enpartidiktatur fyller 60 år.

- Jimmy Carter 85 år.

3 : Eleonora Duse 150 år, Italiens största skådespelerska.

5 : Monty Python fyller 40 år.

- Moulin Rouge 120 år.

10 : Antoine Watteau 325 år.

14 : 50 år sedan Errol Flynns död 50 år gammal.

19 : Alfred Dreyfus 150 år, offret för Frankrikes värsta rättsskandal.

20 : Timothy West 75 år.

22 : Doris Lessing 90 år.

26 : Jacques Louis Danton 250 år.

- Leon Trotskij 130 år.

27 : John Cleese 70 år.

28 : Joan Plowright 80 år, Laurence Oliviers sista hustru.

29 : 80 år sedan den "Svarta Tisdagens" stora börskrasch i USA.

 

 

Resan trots allt, del 4 : Kriser och kransar i Athen

Två unga danskar delade rum med mig. De såg ut som bröder men var bara oskiljaktiga vänner sedan skoltiden. De hade till och med tillsammans varit vid högvakten och hört till drottningens björnskinnsmössor utanför Amalienborg. De skulle ut till öarna till helgen men hade biljetter över både till Akropolis och muséerna där och frågade om jag ville ha dem. Jag tog hjärtligt emot dem då jag inte varit uppe på Akropolis sedan Annabels tid.

Det slog mig med förvåning, att Athen var hemsökt av myggor. Det hade visserligen regnat, men det var bara i mitten av april, och det var mitt i staden. Inte ens i Göteborg kommer det någonsin myggor in till staden. De höll en vaken hela natten, de var små och djävliga, och när man undantagsvis lyckades klå någon av dem blev blodfläcken större än myggan. Något liknande hade jag aldrig upplevt i Athen tidigare.

Den dåliga nyheten var att detta blev resans vändpunkt. Från Lucca fick jag det sorgliga budet att mina vänner där skulle till Albanien till helgen – Paolo var sedan länge tillbaka engagerad i ett återuppbyggnadsprojekt där för just den här tiden. Det gick inte att ändra på.

Troligen var även Sergio och Silvia borta från Milano – de brukade alltid ta ledigt efter påsk. Jag brydde mig inte ens om att kontakta dem och ställde in mig på att återvända härifrån direkt till Verona efter en förlängning av Athenvistelsen med en dag.

Den goda nyheten var att en ny släkting funnit mig i Verona. Hon fann mig på Facebook, och det var sällsamt att plötsligt finna sig tjatta på facebook med en släkting jag aldrig hade sett. Hon var dotter till min gamle storonkel Michaels yngsta bror Romano, han som varit direktör för Lanciais marmorbrott i Domegliara under många årtionden, och vars son Romanino jag träffat i Cisano vid Lago di Garda 1973. Tydligen hade denna lillasyster till Romanino varit med då också, för hon mindes mig därifrån. Hon gav mig alla nyheter om alla sina släktingars familjer, och sålunda kunde jag få en välbehövlig uppdatering om vilka släktingar som egentligen fanns. Vi såg hjärtligt fram emot att få träffa varandra i Verona.

Doktor Sandy frågade mig om jag hade märkt något av den tilltagande nya fattigdomen i Grekland. Jag hade observerat att fler tiggde mig om pengar än förut, och till och med människor som kunde uppfattas som helt normala och av medelklass, och att kaffet blivit extremt mycket dyrare. Däremot hade Retsinavinet förblivit billigt.

"Det har en förunderlig egenskap, detta retsinavin," sade han. "Det är världens underbaraste vin, men bara i Grekland. Så fort du försöker föra det utomlands blir det äckligt. Det är något med klimatet och luften här som saknas annanstans och som gör retsina bara drickbart här. Jag försökte ta en flaska med mig till Malta, men där hade den helt förlorat sin smak – omedelbart, som i ett trolleri, som i Jesu underverk vid bröllopet i Kana fast tvärtom."

Jag hade tidigare år märkt, att när jag tagit med mig överblivet retsinavin till Italien hade det där inte alls längre smakat likadant. Han hade rätt. Retsina, liksom Recioto i Italien, dög bara på hemmaplan men var där oöverträffbart.

Jag försökte få honom att berätta mera om Malta, men han var inte helt villig därtill. "Det är en tickande bomb," sade han. "Du har väl märkt att här i Athen också förekommer det fler negrer och somalier än någonsin? Skulden ligger i Västeuropas bortskämdhet. De vande sig vid en ständigt ökande standard och välstånd, kräsenheten tog över, fler och fler ville inte arbeta längre och framför allt inte ägna sig åt lägre yrken som hederligt hantverk och jordbruk, mer och mer industrialiserades bort och automatiserades, varpå priserna ständigt växte, och så måste man börja importera utländsk arbetskraft för det nödvändiga grov- och slavarbete som de vita ansåg sig för fina och dryga för. Och så började det. Lavinen tilltar hela tiden. Vi kommer knappast att få uppleva nya Spartacusuppror, men visst kommer alla dessa färgade från utomeuropeiska länder, främst muslimer, att kräva mer och mer rättigheter och inflytande, men de vita kommer aldrig att vilja släppa fram dem. Då blir det bråk."

Nästa morgon var det vackert väder, och jag gick för att utnyttja danskarnas överblivna biljetter till Akropolis. Det visade sig att de inte var giltiga. Själva inträdesfliken var bortriven. De hade alltså använt biljetten bara till att gå upp till Akropolis och struntat i alla muséerna där, till vilka biljetterna fortfarande gällde, men man blev inte uppsläppt utan inträdesfliken. Om jag ville upp dit måste jag köpa ny biljett för hela köret för 12 Euro.

De hade gett mig biljetterna i god tro naturligtvis, okunniga om hur de fungerade. De hade missat det mesta och velat låta mig få det i stället, men det var redan kört genom deras inträde.

Överallt där uppe blev man bjuden vattenflaskor av färgade invandrare. Då utbudet var så stort var det ingen som köpte, då de flesta hade egna vattenflaskor. När jag träffade doktor Sandy över en kopp kaffe för "elevenses" förklarade jag situationen. Han kom med en utläggning.

"Det är kapitalismen i ett nötskal. Någon kommer på att sälja egna vattenflaskor på strategiska ställen i stället för alla de som säljs i affärerna, och han gör lysande affärer. Genast tar alla andra efter idén, marknaden mättas på rekordtid, och så finns det ett överskott av försäljare som ingenting får sålt. Så fungerar kapitalismen. De första initiativtagarna gör lysande affärer på bekostnad av alla de som faller i farstun för girighetens frestelse och vill göra samma sak men för sent, som alla blir offer. Några vinnare och många förlorare, och så blir de rika rikare och de fattiga fattigare i all oändlighet. Kommunismen försökte råda bot på detta och nivellerade alla med våld till samma nivå, men det klasslösa samhället var dödfött, då det inte finns två människor som är likadana, lika begåvade, har samma mentala resurser och duger till samma sorts liv. Varje människa är en unik individ med alldeles egna personliga förutsättningar, fallenheter och begåvningar, som det gäller att ta vara på och inte reducera. Kommunisterna trodde de kunde reducera alla människor till en gemensam nämnare som blev Homo Sovieticus, som aldrig blev mer än en oacceptabilitet, då alla människor var honom olik."

(I nästa nummer: Reträtten.)

 

Den lugna stormresan, del 9 : Vilse i Naini Tal

Mr Shah var alldeles otroligt pigg och skärpt för sina 90+ år men hade dock haft känningar. Blodtrycket måste hållas nere, varför han måste ta sina piller. En gång glömde han det, (alltför lätt hänt,) varpå blodtrycket genast rusade i höjden och sprängde några blodkärl i hjärnan, så att han förlorade synen på ena ögat. Med det andra läste han dock fortfarande utan glasögon.

Resans största problem tycktes vara den otillräckliga tiden. Det hade varit guld värt att få stanna en dag extra även i Almora för att närmare undersöka Kesaar Devi-området med dess charm och magi och udda kollektiv (med haschrökande israeler) som levde där omkring. Än en gång fick det vänta till en annan gång.

Resan till Naini Tal gick på förvånansvärd rekordtid, 55 km på 2,5 timmar inklusive byte från buss till jeep i Bowali. Detta är osedvanligt snabbt för indiska förhållanden och särskilt för förhållanden i Kumaon.

För en gångs skull ankom jag till Naini Tal utan att det var insvept i kalla moln och dimmor. Turen med vädret hade i princip förföljt mig precis hela vägen med den enda senare molniga dagshälften i Joshimath som undantag, och nu i Naini Tal var vädret fullkomligt kristallklart.

Jag erbjöds flera hotellalternativ vid framkomsten men ville först pröva mitt gamla – gammal lojalitet brukar löna sig desto bättre med åren. Tyvärr var min fjolårsvärdinnas hotell Vikrant fullt, och hon hade bara dyra rum kvar. Då prövade jag ett av alternativen och hamnade inte långt ifrån på Punjab hotell för 200 rupier med dusch men utan varmvatten. TV fanns, men chanserna var stora att jag skulle slippa stökiga grannar som körde hårt med TV-oväsen hela natten. Hos mr Shah hade jag varit helt välsignad av obefintligheten av televisioner i närheten. En tjeck hade bott i rummet bredvid natten innan, han hade sett ut som jag, städpojkarna trodde först att jag var han, så där missade jag ännu en dubbelgångare.

Tyvärr gjorde jag samma erfarenhet i Naini Tal som i Almora: alla mina gamla restauranger var borta. I stället låg där nya med hutlösa priser och skrällande skräpmusik ägnad att stressa livet ur en. Som jämförelse: på Annapurna Café i Almora, ett gammalt ställe, kostade en kopp te 3 rupier. På ett nytt ersättningsställe i Naini Tal kostade en kopp te 15 rupier. Uppåt Kesaar Devi hade jag fått en generös lunch för 27 rupier. I Naini Tal kostade någonting liknande uppåt 100, och överallt denna förfärliga hjärntvättsmusik, som om det var obligatoriskt att alla måste lyssna på den för den allmänna fördumningens skull.

Det var således en kulturchock att komma från det mystiska och folkliga, enkla och anspråkslösa Gwaldam, Kausani och Almora till det rika turistparadiset Naini Tal för snobbar och nyrika, där man var helt vilse som backpacker.

Denna vilsenhet accentuerades ytterligare genom att Almora hade gett ett bättre intryck än någonsin. Tidigare hade det nästan varit avvisande, kanske för att man varit västerlänning och för att Kesaar Devi dragit till sig flockar av degenererade västerlänningar som bara kommit för att röka och odla sitt egoistiska självsvåld genom konstgjorda egotrippar, men nu var Almora som en omvänd hand, kanske för att kulten kring Kesaar Devi och Vivekananda återfått en mer religiös prägel och vunnit ny respekt, så att fromheten vunnit insteg medan ytligheten kommit på skam. Det var det intryck jag fick, och om det stämde var det ytterst positivt.

Naini Tal dominerades dock av den vidrigaste tänkbara discomusik som spelades för högsta volym hela eftermiddagen och kvällen (till halv 11) från hotell Sheela, ett finare hotell uppåt sluttningen, så att det stressiga dunket genljöd över precis hela samhället. Det kunde inte bli vidrigare. Man var fullkomligt vilsen. Tydligen firades någonting, ty det förekom också fyrverkerier och parader och till och med smällare, som om Diwaliterrorn fortfarande gällde.

I gryningen gick jag upp till Naini Peak på 2611 meter där man äntligen kunde få lite frid. Vädret var perfekt, jag hade sällan sett bergen från Himachal till Nepal så klart urskiljbara, och det var nästan så att man kunde se ända till Kailash. Det kunde man för 80 år sedan. Mr Shah berättade om det, och om man såg det heligaste av alla kultberg nu så var det dock knappast urskiljbart allra längst bort bland de vitglänsande diffusa bergmassorna längst i nordost.

Alam var där, som varit där redan vid min första bestigning för 13 år sedan, men detta var bara tredje gången som han tjänstgjorde som meteorologisk vädervakt där uppe under mina nio besök där. Han beredde mig världens godaste te och en präktig omelett. Trots allt var jag glad att jag kommit till Naini Tal, även om jag delade mr Shahs besvikelse över ortens kulturella förfall och vulgarisering.

Jag hade tur, ty när jag följande morgon på nytt gick upp dit var det Alams sista dag där: han skulle resa till Rom med sin fru. Det var verkligen nya tider på gång i Indien.

Mitt bästa ställe i Naini Tal förblev Cyberia, Kumaons första Internet Café, som också inhyste restaurang och kondis till mycket rimliga priser: 1 timmes nätsurfning för 20 rupier (3 kronor), min resas kraftigaste frukost för 8:50 kronor (två paranthas och en kanna te med fyra koppar,) och en kopp kaffe med bakelse för 3:50. Gamla restaurang Negi i Mallital höll också stilen liksom Shana Punjab med utsikt över hela strandpromenaden och sjön.

Fem mycket intresserade ungdomar från Jarkhand (f.d. södra Bihar) intervjuade mig ingående, men västerlänningarna var som alltid i Naini Tal ytterst få: högst fyra om dagen. På tisdag kom det verkliga Naini Tal-vädret med kompakta dimmoln tillbaka, vilket för mig var signalen till att bryta upp. Mitt hotell hade fräckheten att kräva extra betalt för nattäcket – annars hade jag fått frysa med bara en filt. Så jag skildes inte från Naini Tal denna gång med någon saknad.

På stationen i Kathgodam var allting nytt – man kände inte igen någonting alls, och restaurangen var helt förstörd av drastisk modernisering. Även de gamla kyparna var borta. Man var mera vilsen än någonsin.

(I nästa nummer: Bisarr ankomst till Darjeeling.)

 

 

 

Nya lektioner i Zanskar, del 11: Lamayuru

För första gången på hela resan var himmelen alldeles molnfri när vi reste från Kargil till Lamayuru den 20 augusti, en fem timmars bussfärd, så att hela resan från Padum till Lamayuru tagit nästan 19 timmar. Vi hade dock sovit gott under natten, Margarete, Hasso och jag, även om ett flertal försökt ta sig in i vårt rum, som lyckligtvis hade kunnat reglas. Naktal är ett livligt hotell där livligheten verkar accelerera under natten, och det är lätt att gå fel, vilket ett flertal gör. Margarete observerade, att många av de livliga unga männen på hotellet gick med gröna pannband, vilket kunde tyda på någon shiitisk kongregation. Marianne, fransyskan, var av annan mening och vägrade sova där. "Bordelle!" sade hon och gick. Hon fann sedermera the Tourist Bungalow inte långt ifrån, ett rent, propert och billigt ställe, där ingen försökte ta sig in till henne under natten, så hon kunde lugna sig.

Vi var alltså ovanligt utvilade inför den sista etappen, vars enda egentliga ansträngning var den förfärliga videoapparaten. Där visades en förskräcklig film med både buskis och musikalinslag som bara handlade om krig och våld och massakrer, alla sköt ihjäl varandra på löpande band och speciellt, tycktes det, kvinnor och barn, som alla sköts i ryggen när de försökte fly. Moskéer och islam var involverade, så man kan misstänka det värsta: en indisk SK-film i kvadrat. Ackompagnemanget var perfekt därefter: min store kluns till granne sov hela vägen och klättrade på mig hela vägen, som om han ville begrava mig i sin sömn. Var det inte benen som täckte mina, huvudet som rammade mitt eller hela kroppen som tycktes vilja pressa ut mig genom fönstret, så var det armbågen som grävde sig in i min mage eller något annat. Han var fullständigt omedveten om allt vad han höll på med i sömnen och därvidlag ett fenomen, och fastän han väcktes av motstötar ibland när det gick för långt somnade han genast in på nytt med sitt stora rullande raglande huvud och sina slingrande tentakler till armar och ben. Han var minst 1.90 och kraftigt byggd, vilket är mycket stort för Ladakh. Det fanns ingen annan ledig plats i bussen, och videon larmade på med allt blodigare massakrer och mer vrål och skrik.

Jag lämnade bussen i Lamayuru mitt under fullt inbördeskrig med nya massakrer på gång, och bombkrevaderna från bussen hördes ännu långt därifrån – volymen var som allting annat i indisk film drastiskt överdriven. Ingen västerlänning ombord kunde njuta av detta, medan ladakhierna var alerta som på en vilda-västern-matiné.

En ljuv frid rådde som kontrast i Lamayuru. Ingen turist syntes till, och mitt trogna värdfolk tog översvallande väl emot mig med en kopp te och ville höra allt om Zanskar. Jag berättade bland annat om den hårda blåsten där med de korta men frenetiska vågräta regnskurarna, som när man gick med paraply gjorde benen alldeles genomdränkta medan resten av kroppen klarade sig. Efter att ha fått ta mitt gamla rum i besittning var jag klar för välbehövlig trek (efter 19 timmars hårdsittande) till Wanla.

Det var en underbar dag, och inga incidenter saboterade vandringen till Wanla. En naturupplevelse måste dock nämnas. När jag kom ner från det som alltid berusande och hänförande passet Prinkiti La, som blottade hela Zanskarkedjan med alla dess spetsigaste toppar, möttes jag av en dal full av getter. Två herdar ledde en astronomisk getabocksflock genom bergen, som fyllde hela dalen. De var minst hundra.

I Wanla kunde jag konstatera att renoveringsarbetet av klostret fortgick med framgång, så att det nu var betydligt lättare att komma fram och upp till dess svåraste delar. När jag första gången besökt Wanla hade det nästan varit oframkomligt och mycket svårtillgängligt.

Hemma igen efter drygt sex timmar kom jag i samspråk med en belgare och en ryska, som båda arbetade i Delhi och hade tagit en tolv dagars semester, vilket var i kortaste laget för Ladakh. Hon var från Petersburg, född i Leningrad, och naturligtvis blev det mycket tal om Ryssland. Hennes perspektiv var kort sagt: Lenin var bra, Stalin var dålig, Gorbatjov var bra, Putin var dålig. För henne var Putin KGB, och hon tyckte inte om dagens utveckling i Ryssland. Förr hade Ryssland och Indien varit bästa vänner, många indier hade därför kommit till Ryssland för att studera, men nu vågade de inte gå ut på kvällarna om inte i en grupp på minst 10, ty Ryssland hade blivit hårt, främlingsfientligt och rasistiskt. Jeltsin hade varit bra i början men tappat greppet redan 1993 och spårat ur, och det var han som dragit fram Putin.

Jag kunde inte hålla med om Lenins förträfflighet, som beordrat massakern på tsarfamiljen och startat upp Gulag, men vi var helt överens om att maoismen, som fortfarande förhärskar i Kina, var till och med värre än stalinismen.

I Lamayuru mådde jag bättre än någonsin efter den uppfriskande vandringen till Wanla, min första genomgripande dusch på sex dagar efteråt och med det godaste teet i Ladakh hittills, men Johannes mötte inte upp här denna gång. Han var upptagen med problemen i Kashmir, i Kargil hade jag på ett cybercafé fått underrättelsen att vi skulle träffas senare, han hade låtit sitt hår växa igen, så han varnade mig och hoppades att jag skulle känna igen honom.

Mina ögon hade plötsligt blivit drastiskt mycket bättre, intet spår var kvar av något ryggont, vid nedstigningen till Kargil (på bara 2500) hade huvudvärken kommit tillbaka men genast vikit igen i Lamayuru, som om den hade med lufttrycket att göra: någon menade att jag hade för mycket i huvudet, medan ett lättare lufttryck även lättade huvudtrycket. Det är en teori så god som någon. Klart är att mitt huvud som barometer är ytterst känslig för förändringar i väderlek och lufttryck – i Ladakh är det normalt mycket torrt, och Lamayuru hörde till de allra torraste platserna.

Jag mindes från förut att kocken på det ytterst primitiva hotell Shangri La kunde göra en utsökt Thenthuk, och fastän den var fullständigt olik alla Thenthuk jag ätit slog den alla rekord – jag hade aldrig förplägats med någon bättre. Den kostade 40 rupier, de kunde inte växla min hundralapp, så de bad mig betala i morgon. Jag lovade att gärna återkomma i morgon för en ny delikat omgång Thenthuk.

Teet intog jag dock på Dragon, därmed firade jag kanske resans finaste dag hittills, jag hade lovat mitt värdpar att stanna en dag till, det hade jag råd till då jag låg bra till i tidtabellen och hade vunnit en dag och inte förlorat någon på force majeure typ sjukdomar eller infektioner. Bara mina tår var krossade: nackdelen med sandaler är att alla trampar en på tårna utan att märka det, särskilt i överfulla bussar, och när man vandrar i bergen slipper man aldrig vassa stenar. Det räcker med en oavsiktlig kollision med en olyckligt extra skarptandad sten, och en nagel är krossad och sandalen badar i klibbigt blod, vilken äckliga klibbighet saboterar vandringen. Det är bara att plåstra om tårna när man är hemma igen. Mina tår var ett praktexempel på en tåmanikyrists yttersta mardröm.

(I nästa nummer: Farväl, Lamayuru.)

 

 

Resan till Phuktar – del 1

Det började bra. Utgångsläget för min nionde resa till Ladakh var det bästa tänkbara. Det hade regnat hela juli i Göteborg, Sverige hade haft den regnigaste juli på 50 år, varför alla ens planerade utflykter under juli funnit sig inställda av regnet, varför man hade skäl minsann att längta bort hur långt som helst. Samtidigt reste min kusin i Verona Paola Lanciai till Mongoliet och skulle stanna lika länge där som jag i Ladakh. Lanciaiarna invaderade alltså Asien på två fronter. Hon jublade i Facebook: "Djingis Khan, här kommer jag!" och skulle förbli isolerad utan cyberkaféer ute på Mongoliets stäpper hela resan, medan jag dock skulle förbli kontaktbar hela tiden. Så dök det plötsligt upp ett ressällskap: Birgit från vår tibetanska förening skulle för första gången resa till Indien och då just till Ladakh, dess mest extrema landsända. Hon visade sig vara en glad dam i min egen ålder och mycket redo för improvisationer. Hon hade ordnat sin resa med "Läs och Res", men det var tydligen si och så med den organisationen, då hon inte visste om hon först skulle fara till Taj Mahal eller något annat ställe före Ladakh, som hon tydligen ändå skulle ta den svåra bussresan upp till i stället för flyget. Där var det minsann bäddat för improvisationer.

Samtidigt anlände Dalai Lama till Ladakh där han skulle stanna i nästan tre veckor fram till den 29 augusti. Det kom som en överraskning i nyheterna att han plötsligt landat och välkomnats i Leh dagen före min avresa.

Halvar ställde vänligen upp igen med upplåtandet av sin lägenhet natten före min avfärd, vart jag anlände vid midnatt efter den vanliga prisvärda vandringen genom ett mycket lugnt nattligt Göteborg – jag var tacksam för att få slippa regn. Emellertid kom jag på morgonen ihåg två saker som jag glömt. Tidigt på avresemorgonen fick jag därför låna Halvars cykel, snabbt ta mig hem och stänga köksfönstret, som jag avsett att stänga men ändå glömt öppet, medan jag fick glömma den andra detaljen: Suzys introduktionsbrev för mig till abboten för klostret i Mune. Det var inte livsviktigt, och jag hade inte tid att leta efter det. Kvällen innan hade jag förlorat en timme på att söka rätt på försäkringsbevis och reservsandaler.

På vägen tillbaka till Halvar bröt störtskuren ut, så att man kom fram genomsur till Halvar. Som sagt, dagen började bra. Man hade åtminstone sluppit morgonhuvudvärken på kuppen.

Denna utgjorde fortfarande efter tre och ett halvt år mitt livs ständiga problem. Den saboterade min verksamhet, den gjorde ont, den vållade bekymmer, och den var fullständigt oberäknelig och nyckfull och kunde spela en vilka spratt som helst. Var det migrän eller Horton eller något värre? Den kunde inte ens definieras. En teori var elallergi, då jag ständigt arbetar med datorer. Vid minsta resa försvann den men kom i regel tillbaka efter två veckor hemma. Hur skulle jag försöka lura bort den för gott den här gången?

En annan teori var hemaglobulinfaktorn. Jag trivdes och mådde bättre på högre höjder, vilket tydde på förträfflig syresättning av blodet, som på lägre höjder och under normala förhållanden kunde få det att tjockna.

Ett annat problem inför resan var utebliven kontakt med Johannes. Han var försvunnen. Han hade varit försvunnen förut, som det visade sig efteråt, under dramatiska omständigheter, så risken var att något hänt nu igen, som kunde resultera i nya dramer och romaner. Det sista jag visste om honom var att han begivit sig till Swat och Hunza, riskabla nordliga områden i Pakistan, där hans engagemang i Kashmirfrågan, talibanfrågan och islam var minst sagt oroväckande.

Halvar var i full färd med att studera teologi, men fast han hade Koranen uppslagen hade han aldrig läst den från pärm till pärm. Han höll med mig om att det var en ganska avskräckande aggressiv bok – en filosof hade kallat den "världens argaste bok". Nummer två i ligan för aggressiv religiös marknadsföring var vi båda överens om att var Paulus. Både hinduismen och buddhismen är kliniskt fria från aggressivitet med undantag för Bhagavad-Gita, där aggressionstemat dock bara är en del av dess mångsidighet och mångtydighet i mystisk mångfald utan like.

En annan faktor att ta i beaktande och ständigt bevaka var naturligtvis vädersituationen. Som bäst rasade tropiska stormar över Japan och Taiwan som vräkt hela hotell och tiovåningshus ut i havet, vilka förödande stormar nu väntades in över Kina. I Delhi var det dock 35 grader och solsken medan det ösregnade i Calcutta. Man fick göra med vädret som med huvudvärken: leva med det och göra det bästa av saken.

Vädret i Helsingfors, där jag skulle byta flyg, lovade mulet och regnskurar, men under vår fem timmar långa väntan ljusnade utsikterna. När vi sedan lyfte från Vanda klockan 7 på kvällen var vädret perfekt, och flyget gjorde en lov först norrut för att sedan passera söderut väster om Helsingfors. Det betydde att jag fick hela Helsingfors utanför mitt fönster. Så väl hade jag aldrig fått se min födelsestad tidigare. Hela centrum kom i focus med Drumsö och Sveaborg, och det var bara att fotografera. För en gångs skull hade jag fått uppleva min ursprungliga hemstad i det gynnsammaste av alla tänkbara lägen, väder och belysningar.

(I nästa nummer: Manali.)

 

 

 

Kinas brott mot mänskligheten (i tre punkter)

(Johannes B. Westerberg)

"Jag ber dig att än en gång anteckna Kinas brott mot mänskligheten så som jag ser dem.

För det första är det den massiva miljöförstöringen av hela centrala Kina initierad av Mao och sedan konsekvent ledd och förvärrad av kommunistpartiet. I delar av Kina ser man aldrig mera himmelen då smogen aldrig lyfter, och alla människor där är som apatiska zombies, i bästa fall arbetande maskiner tills de dör, vilket Kina helst vill ha alla till.

Sedan är det den långa litanian om politiska brott i först och främst den etniska rensningen av Manchuriet, där ursprungsfolket manchurierna reducerats till en procent, i Öst-Turkestan, de turkiska uighurernas land, varifrån turkarna ursprungligen kom för 1500 år sedan, där uighurerna reducerats till en minoritet, i Tibet, där Kina överlagt och metodiskt försökt utrota en hel kultur genom massiv nästan total förintelse av alla kloster, skolor och tempel utom skrifter och nationalidentitet genom att omvandla hela Tibet till ett fängelse och koncentrationsläger för alla som försökt bevara sin frihet, varför det enda alternativet för dessa varit att utrymma landet och prisge det åt den kinesiska universalförstörelsen; i Kambodja, där Mao-Tse-Tung backade upp Pol Pot-regimen med Sydostasiens mest omfattande folkmord som resultat, i Burma, där Kina alltjämt håller världens nästvärsta skurkdiktatur om ryggen, i Nordkorea, världens skurkdiktatur nummer ett, som bara kunnat existera genom Kinas stöd, samt i andra skurkdiktaturer som Sudan, Mugabes Rhodesia, i Iran och Pakistan där Kina stått bakom deras kärnvapenprogram vilka ekonomiskt utarmat dem som länder, för att nämna några typiska exempel.

Men Kinas värsta brott mot mänskligheten är mot dess egna medborgare. Mao Zedong hade slutligen omkring 100 miljoner kinesers onaturliga död på sitt samvete och struntade i det, då han ansåg det kinesiska folket som något man kunde slösa obegränsat med. Genom den forcerade industrirevolutionen, som blev ett katastrofalt fiasko, genom den vanvettiga jordbrukspolitiken, som hade utrotningen av sparvar på programmet med insektsinvasioner som resultat, samt tvångsodling av vete i Tibet som slog helt fel, vilket bara ledde till massvält över hela Kina och de ockuperade Tibet och Turkestan med 43 miljoner offer, och som tvingade många kineser till kannibalism – ett inte ovanligt fenomen i kommunistdiktaturer – och genom den absurda vattenpolitiken med miljökatastrofer som Three Gorges Dam som resultat, har Kina gjort sig till det värsta inrikespolitiska skräckexemplet i historien. Människan kan inte gå emot naturen utan att det hämnar sig. Hennes enda val är att samarbeta med henne och låta sig undervisas av henne. Kinas kommunistparti har genomgående bara gått emot naturen och visat sig som historiens värsta fiende till allt naturligt, främst friheten och den naturliga rätten till ett naturligt liv."

Och i allt detta har Kina entusiastiskt backats upp och uppmuntrats av hela den internationella affärsvärlden.

Dock har därmed Johannes utelämnat det mesta, främst Kinas behandling av kvinnorna, där av årligen 13 miljoner abortfall de flesta varit ofrivilliga och påtvingade.

Samtidigt har presidenten i Kinas Högsta Domstol hävdat, att partiets intressen står över lagen.

Samtidigt pågår i Spanien en äntlig rättegång mot Kina där alla dess brott under sin 60-åriga diktaturs historia nagelfars, där man bland annat tar upp Kinas vana att skjuta ner flyktingar som med risk för ihjälfrysning flyr från Tibet över pass på över 6000 meter i Himalaya. Kina försöker naturligtvis genom politiska påtryckningar sätta stopp för denna process.

För åtta år sedan publicerade journalisten Gordon Chang efter tjugo års verksamhet som advokat i Shanghai en bok med titeln "The Coming Collapse of China", som vi tyvärr inte kommit över ännu. Däri utmålar han tre realistiska scenarion för Kina: en allmän börskollaps, ett misslyckat krig mot Taiwan eller Indien eller båda, och allmänt uppror bland folket mot partikorruptionen, där dock det troligaste scenariot skulle vara en kombination av alla tre. Partiet utmålar han som en korrupt, arrogant och grym byråkratiorganisation som ingen längre kan kontrollera och som för varje dag hatas mer av folket. Kina är "halvvägs på väg mot ingenstans, och ingen har något begrepp om framtiden".

Kort sagt, det värsta blir hela tiden värre.

 

 

-----

 

I nästa nummer, som blir årgångens avslutande nummer, skall vi som vanligt koncentrera oss på Bokmässan.

 

 

 

 

 

 

Göteborg 16 september 2009