Black Hawk Down

1993 befann sig en amerikansk arméstyrka i Somalia som stöd till en FN-trupp. Ett försök till kommandoräd gick snett, framför allt därför att två helikoptrar av typen Black Hawk blev nedskjutna, och utvecklade sig till en utdragen batalj i stadsmiljö. Dödstalen blev 19 amerikanska soldater och hundratals (kanske så många som 1000) somalier. Strax därefter åkte amerikanerna hem. Exakt vilket det politiska tänkandet var bakom deras närvaro framgår inte av filmen. Inte heller ges någon egentlig beskrivning av bakgrunden till inbördeskriget som rasade, eller vad somalierna hade för inställning till alltihop. Boken som filmen baseras på (skriven av en amerikansk militär som var med om operationen) innehåller en hel del sådant material, men regissören Ridley Scott och hans manusförfattare har valt bort det. Filmen Black Hawk Down är uteslutande fokuserad på det amerikanska perspektivet. Scott är i mitt tycke en regissör med både toppar och svackor i sin karriär. Han har gjort klassiker som Alien och Blade Runner, men även kalkoner som G.I. Jane och Hannibal. Den här filmen placerar sig någonstans mitt emellan.

Upptakten

Den första halvtimmen används för att etablera karaktärerna och förklara det aktuella läget. Amerikanerna ser krigsherren Aidid som sin främste motståndare, och har fått nys om att två av hans närmaste män kommer att vara på ett möte i centrala Mogadishu. Sam Shepard spelar general Garrison, som planerar hur dessa personer skall kunna kidnappas. Josh Hartnett är sergeant Eversmann, som hastigt och lustigt finner sig ha befäl över en stridsgrupp. Vi presenteras också för Ewan McGregor som den kontorsbundne soldaten Grimes, längtande efter ett stridsuppdrag. Genom en annans olycka får han sin chans. Under denna introduktion är det väl meningen att vi skall fatta sympati för åtminstone de vanliga soldaterna. Det fungerar litet halvdant. Delta Force-tuffingen "Hoot" agerar mentor för Eversmann och förklarar att man inte tänker på politik när kulorna visslar förbi – "it's all about the man standing next to you." Det må väl vara hänt, men det svarar inte på frågan de diskuterar: "Varför blev du soldat till att börja med?" Vi bjuds inte på någon egentlig psykologisk insikt.

De höga officerarna är ännu svårare att sympatisera med, där de sitter och kalkylerar med människoliv. I Garrisons replik om att Washington inte ville ge honom tillgång till den utrustning han önskade anar jag en antydan om dolkstötsteori, men det spåret följs inte upp. Turligt nog, får man väl säga, eftersom det uppenbarligen inte skulle hålla: oavsett vilka helikoptrar jänkarna flugit in med, skulle de inte klarat av en raket i stjärtrotorn.

Uppdraget

Efter denna upptakt sätter räden igång, och väldigt snart är det bly i luften. Under de två timmar som är kvar av filmen pågår det skottlossning mest hela tiden. Den här delen av filmen fungerar mycket bättre. Ridley Scott visar framfötterna som actionregissör, fast den här gången med en annan teknik än i Gladiator. Våldet i Black Hawk Down är inte på något vis estetiserat; det är snabbt, brutalt och smutsigt. Det är förstås skillnad på hur de olika sidorna drabbas av det: somalier faller och dör på fläcken som statister i en Schwarzenegger-film, amerikaner blir sårade och förblöder under utdragna scener som jag antar skall illustrera hur hemskt det är med krig. Amerikanernas uppdrag går nämligen snabbt åt pepparn. Eftersom de flyger över en stad där det sitter en gerillasoldat med raketgevär på varje hustak, blir snart en helikopter nedskjuten. När marktrupperna beordras till undsättning splittras de och blir fastlåsta på olika platser, och dessutom skjuts ytterligare en Black Hawk ned. Operationen skulle ta ungefär en kvart, men det kommer att ha gått närapå ett dygn innan merparten av styrkan tagit sig tillbaks till basen.

Soldaterna framställs för det mesta som väldigt mänskliga. För många av dem är detta deras första riktiga strid, och de är naturligtvis förvirrade och rädda. Men en viss del traditionellt hjältemod visas också upp. Mest macho av alla är överste McKnight, spelad av Tom Sizemore, som inte ens duckar för kulorna. Grabbarna i Delta Force framställs också som en slags supersoldater. Det är svårt att beskriva filmens handling under detta skeende eftersom den inte har så mycket: det är för många eldstrider och explosioner för att ha tid med det. Regissören håller för det mesta kameran inne i stridens hetta, bland de vanliga soldaterna, och ägnar inte den strategiska nivån så mycket uppmärksamhet. Detta ger en ökad känsla av krigets kaos och hindrar publiken från att tänka för mycket.

Efterspel

Black Hawk Down är en anti-krigsfilm, enligt Ridley Scott. Det är ju sant på så vis att hela konflikten framstår som ganska meningslös. Men publiken lämnas att undra ifall det kanske är bristen på helhetsgrepp som skapar känslan av meningslöshet. Filmens behållning blir skildringen av modern krigsföring i stadsmiljö. Dessa partier är tekniskt välgjorda och väldigt spännande om man uppskattar den sortens film. Jag kan inte rekommendera filmen för den som önskar någon slags reflektion över den amerikanska militärens roll som världspolis. Däremot fungerar den bra som en ovanligt realistisk dos action för en tittare som kan bortse från dess dokumentära ambitioner.