Skies of Arcadia

Utvecklare: Overworks

Plötsligt haglar det rollspel över Dreamcasten. Nåja, jämfört med den tidigare torkan är det i vilket fall imponerande med två typiska RPGs på kort tid: först Grandia II, och sedan Skies of Arcadia. Jag har tidigare recenserat Grandia II, och jag kommer att göra många jämförelser mellan de två spelen. Det är intressant se vilka skilda beslut som konstruktörerna fattat eftersom det visar sig att båda dessa spel för genren framåt, fast på helt olika sätt. På ett område kan det ena spelet vara oerhört modernt medan det andra är traditionsbundet, på ett annat område kan det motsatta förhållandet råda.

Handling

Den grundläggande handlingen i Skies of Arcadia är en ganska enkel tvåstegsraket: rädda först en prinsessa (eller motsvarande) från det ondskefulla imperiet, stoppa sedan sagda imperiums planer på världsherravälde. Om man dessutom begrundar att i öppningsscenen blir ett litet luftskepp med prinsessan ombord tillfångataget av en stor pansarkryssare tillhörande imperiet, så känns influenserna ganska uppenbara. Luftskepp, för övrigt: alla vet vi ju att luftskepp är bland det japaner älskar mest, det finns väl knappast något japanskt rollspel som saknar ett sådant. Här drivs denna kärlek till sin spets eftersom världen består av öar som svävar i luften, och alla resor mellan dem måste ske med luftskepp. Man stiger aldrig ned till de lägre höjderna eftersom lufttrycket där är för stort för att människor skall kunna överleva. Hjältarna i spelet är också beroende av skeppen eftersom de är luftpirater. Lyckligtvis tillhör de den snälla typen av pirater, som aldrig anfaller försvarslösa handelsmän utan bara välbeväpnade imperieskepp. De tar från de rika och ger till... sig själva, mestadels, även om de också gärna undsätter människor i nöd. Spelets huvudperson är den unge piraten Vyse, med en lapp för ögat som egentligen är en monokel. Till en början åtföljs han av sin barndomskompis Aika – hon liknar en några år äldre version av Pippi Långstrump som slåss med en elak bumerang. Ganska snart blir den tidigare nämnda prinsessan en del av gruppen, och sedan fylls det förstås på med fler karaktärer under spelets gång.

Skies of Arcadia kan tyckas likna Grandia II på så sätt att båda spelen flitigt använder sig av klichéer. Men Skies of Arcadia håller en mycket lättsammare ton, och framförallt är handlingen mycket öppnare. I Grandia II går allting på räls: det finns bara en väg att gå framåt, du kan i viss mån välja att gå tillbaks till tidigare undersökta områden om du vill döda mer monster och få mer erfarenhet, men det finns ingen egentlig motivation till det. I Skies of Arcadia ges istället möjligheten att ströva omking fritt och utforska hela världskartan, det finns många platser och skatter att upptäcka som inte har direkt med handlingen att göra och mycket av det man hittar på det viset är väldigt roligt och användbart, om än inte strikt nödvändigt. Spelaren får känna sig som en riktig upptäcktsresande. Det finns till och med ett minispel man kan ladda ned till minneskortet, och vinsterna från det laddas tillbaks in i huvudspelet. En annan rolig detalj är att i många av de dialoger där det finns olika svarsalternativ så spelar det faktiskt en viss roll vad man säger: väljer Vyse sina ord väl så förbättras hans rykte och han får lättare att värva besättningsmedlemmar till sitt piratskepp. Karaktärsutveckling sker på tre sätt. Vanliga erfarenhetspoäng gör att karaktärerna stiger i nivå och blir tuffare i största allmänhet. Som vanligt har spelaren inget att säga till om när grundvärdena förbättras. Magi är uppdelat på sex olika element, knutna till de sex månarna som finns i himlen, och med var sin färg. Karaktärer får poäng i de element som används under striderna och vid vissa poängsummor lär de sig nya formler. Alla karaktärer lär sig samma formler i samma ordning, men det kan vara smart att låta dem specialisera sig på olika element. Slutligen hittas då och då "moonberries" som kan ätas för att lära sig olika specialmanövrer, unika för varje karaktär.

Spelsystem

Så långt kan ju allt tyckas gott och väl, men vissa tekniska aspekter av Skies of Arcadia är tyvärr inte så nydanande. Dels gäller detta de slumpartade mötena med monster som är osynliga på kartan: så har det varit i RPG-genren ända sedan 8-bitars konsolernas tid och jag är hjärtligt trött på det. Game Arts har i båda sina spelserier, Grandia och Lunar, visat att man kan sköta detta på ett roligare sätt. Det är ingen nyhet heller: det första Lunar-spelet gjordes redan till en 16-bitars maskin. Varför har så få andra konstruktörer tagit efter dem? Jag förstår det inte.

Mitt andra lilla klagomål gäller stridssystemet, som i och för sig slår många äldre spel rejält på fingrarna, men inte riktigt når upp till Grandias perfektion. Initiativsystemet är dolt för spelaren, vilket begränsar möjligheterna till taktiskt planerande. Karaktärerna och monstren flyttar sig över spelplanen, men det tar ingen tid och spelaren har ingen kontroll över förflyttningen eftersom alla vapen kan användas både i närstrid och på avstånd, och vilket det blir i varje enskilt fall slumpar datorn fram. Detta gör att man inte som i Grandia medvetet kan sprida ut sina karaktärer för att undvika en fiendes area-attacker. Taktik i Skies of Arcadia består mest i att välja fiende att anfalla och att välja vilka element som skall knytas till sitt vapen. Det går också att blockera, använda prylar, kasta magi, göra en specialattack eller "focus". Det sistnämnda har att göra med att magi och specialattacker kräver att det spenderas "spirit points" ur en pott som är gemensam för hela gruppen och som fylls på automatiskt under stridens gång. Men om man tycker det går för långsamt kan en karaktär använda en runda till att fokusera, och därmed fylla på med extra poäng. Magi kräver dessutom magipoäng som är mycket svårare att få tillbaks, så man måste hushålla mer med formlerna än i Grandia II. Detta får som bieffekt att de prylar som simulerar magiska effekter blir väldigt viktiga i det här spelet, jämfört med Grandia II där spelaren i princip aldrig behövde bry sig om dem. Skies of Arcadia har kort sagt ett habilt stridssystem som fungerar smidigt och bra, men jag ser inte fram mot striderna på samma sätt som i dess närmaste konkurrent.

Det som är unikt för Skies of Arcadia är att det även har ett system för skeppsstrider. När Vyse och kompani fått ett eget skepp att segla omkring i himlen med händer det då och då att de möter fientliga farkoster som vill mucka gräl. Dessa strider är en aning mer uppstyrda – hjältarnas skepp och fienden alternerar handlingar på ett sätt som gör planering viktigare än karaktärernas snabbhet. Det blir helt centralt att analysera motståndarens drag för att bedöma de riktiga ögonblicken att anfalla, försvara eller utföra andra handlingar. Nästan alla attacker kostar spirit points i skeppsstriderna, så dessa poäng blir ännu väsentligare än i de vanliga striderna. Konflikterna med andra skepp tillhör spelets höjdpunkter, mitt enda klagomål är att de hade kunnat vara fler – fast å andra sidan kanske de är så roliga just därför att de är litet sällsynta.

Grafik

Det första jag måste säga om grafiken är att det inte heller i detta spel finns något 60 Hz-läge, men jag saknar det ännu mindre än i Grandia II eftersom konverteringen är så välgjord. Marginalerna är så små att de knappt märks, och jag känner inget som helst behov av att spelet skulle gå snabbare.

Skies of Arcadia är väldigt konsekvent i att använda spelmotorn till allting som visas – man klipper aldrig till någon filmsnutt i annan stil, vilket faktiskt gör att spelet känns mer helgjutet. När äventyrarna springer omkring i städer och andra miljöer ligger kameran i en tredjepersons-vinkel bakom ryggen på huvudkaraktären, närmare handlingen än i Grandia II. Man kan också när som helst gå över i ett förstapersons-läge och rotera kameran precis hur som helst för att titta in i alla skrymslen och vrår, vilket ger en känsla av rymd och att spelet verkligen är tredimensionellt. Under dialoger och andra dramatiska scener zoomas det in ännu närmare på karaktärerna och det klipps mellan olika vinklar på ett filmiskt sätt. Grandia II har mer detaljerade karaktärsmodeller, men de i Skies of Arcadia animeras bättre, med fler kroppsrörelser och till och med riktiga ansiktsuttryck som förmedlar deras känslor. Dessutom är det större omväxling i utseendet på folk som dyker upp under handlingens gång, och även birollerna har fått ett en egen mimik. Miljöerna uppvisar stor detaljrikedom och variation, och de maffigare vyerna är riktigt imponerande, särskilt med tanke på att man som sagt aldrig lämnar spelmotorn. Magieffekter under striderna är däremot inte lika imponerande. De flesta använder sig av enkla 2D-illustrationer som i och för sig är stilfulla men inte så tekniskt avancerade. Inte heller finns till exempel realistiska skuggor, såsom Grandia II har (kasta ett eldklot i det spelet och titta på hur den rörliga ljuskällan påverkar skuggorna). Däremot har specialattackerna flådiga 3D-animationer knutna till sig, och ett stort plus jämfört med liknande sekvenser i exempelvis Final Fantasy är att det i detta spel går att hoppa över dem med en knapptryckning när du börjar tycka att du sett dem tillräckligt många gånger. I slutändan måste det erkännas att Overworks har haft en konsekvent vision om vilket visuellt intryck de vill ge, och om de hade satsat på grafik i Shenmue-nivå skulle det här spelet varit på tio skivor istället för två.

Ljud

Det första som slår mig vad beträffar ljudet är den suveräna musiken. Redan titelmelodin ger känslan av att det är en klassisk matinéfilm som visas, jag förväntar mig nästan att få se Errol Flynn eller Indiana Jones på skärmen. Fortsättningen är lika bra: i varje scen passar musiken precis den stämning som skall förmedlas. Bakgrundsljuden fungerar också som de skall. Det är mycket begränsat med tal, men det snarast förhöjer stämningen därför att känslor förmedlas via bilder istället. Min enda kritik är att kommentarerna som fälls i strid är något begränsade – att precis all magi åkallas med frasen "Moons give me strength!" känns snabbt uttjatat. I Grandia II har varje karaktär en eller ett par unika repliker kopplade till varje formel. Men den lilla missen kan inte förstöra helhetsintrycket, som blir att Skies of Arcadia har en suverän ljuddesign.