Utvecklare: Crave Entertainment
Utgivare: Ubi Soft
Format: en GD-ROM
De förstapersons-skjutare som kommit ut till Dreamcast har nästan uteslutande varit inriktade på att spelas mot andra spelare. Varken Quake 3, Unreal Tournament eller OutTrigger har någon kampanj med en handling värd namnet för den ensamme spelaren. (Man skulle kunna dra fram Maken X, men det spelet hör med sitt fokus på närstrid inte riktigt hemma i genren.) PC-konverteringen Soldier of Fortune är den diametrala motsatsen, eftersom det är till uteslutande för en spelare. Nu när det i sista minuten bestämts att Dreamcast-versionen av Half-Life inte skall ges ut, så ser det också ut som om Soldier of Fortune kommer att fortsätta vara ensamt i sitt speciella fack.
Spelaren ikläder sig rollen som John Mullins, en hemlig agent med en imponerande snorbroms som får honom att likna Tom Selleck. Med hjälp av sina kollegor Hawk och Sam får han i uppdrag att stoppa en grupp terrorister som lyckats lägga vantarna på fyra kärnvapen. Detta uppdrag kräver inte så oerhört mycket tänkande från spelarens sida, eftersom banorna man spelar på är fullständigt linjära. Du springer från punkt A till punkt B och skjuter alla terrorister längs vägen. Ibland måste du hitta en knapp att trycka på också. Komplikationer uppstår främst genom att det finns en del allierade trupper och vanliga oskyldiga förbipasserande på vissa kartor, och dem skall men helst inte skjuta ned. Till kartornas fördel kan sägas att de är väldigt variationsrika – Mullins skickas till flera olika världsdelar och får strida både inomhus och ute i terrängen. Ibland är det också någon fiffig lösning som måste till för att komma vidare i spelet, typ att skjuta sönder en del av en rörledning så att man krypa igenom den sedan. Tyvärr är det ofta långt ifrån uppenbart vilka saker i omgivningen som kan förstöras – exempelvis kan vissa dörrar öppnas med en laddning C4, men på de allra flesta funkar inte det knepet. Den smartaste strategin verkar vara att skjuta på allt för säkerhets skull. Mellan varven får man briefings om nästa uppdrag och chansen att själv välja sin utrustning. Ett hett tips är att alltid ta med sig den skottsäkra västen. Det är ganska trivsamt att ta sig igenom det här spelet, men i slutändan måste man ändå jämföra det med liknande alster på PC-sidan såsom No One Lives Forever eller Half-Life och med de referensramarna kan man inte kalla handlingen i Soldier of Fortune annat än medelmåttig. Dessutom finns det som sagt inget flerspelarläge över huvud taget, vare sig online eller splitscreen. Det gör att när man väl klarat spelet en gång finns inget mer att göra, förutom att spela igenom det igen på någon annan av de tre svårighetsgraderna.
Mitt största klagomål tänkte jag klara av först: laddningstiderna. Varje karta är uppdelad i flera mindre sektioner, och när man går mellan dem står maskinen och idisslar i flera minuter för att läsa den nya informationen från skivan. I och för sig sparas spelet också varje gång en sådan inladdning sker (den enda funktionen som finns för sparande, för övrigt) men det räcker inte som förklaring. Detta är fullständigt obegripligt och oursäktligt i ett Dreamcast-spel av så här sent datum. Shenmue, till exempel, har mycket större miljöer men inte en bråkdel av laddningstiderna.
Att styra Mullins runt kartorna går alldeles utmärkt så länge man har ett tangentbord och en mus. Handkontrollen är som vanligt klumpig att manövrera med, och har helt enkelt för få knappar för att man skall kunna få in alla kommandon som används. Det är bara att konstatera att den här sortens spel, med sitt ursprung på PC-sidan, är gjorda för att spelas med de tillbehör som en PC har.
Grafiskt är det här spelet kanske något grövre tillyxat än exempelvis Quake, med fyrkantigare människor och enklare miljöer. Men jag tycker det delvis uppvägs av att man ändå gjort ett försök till realism, istället för de fantasifigurer som förekommer i andra spel. I synnerhet vapnen är väldigt tillfredsställande; man kan riktigt känna tyngden av de större bössorna, och när man får in en träff så händer det saker. Det mest unika med Soldier of Fortune är nämligen skadesystemet: varje motståndare är indelad i 26 olika träffzoner, och reagerar olika beroende på var han får kulan. En direktträff i huvudet är oftast dödande. Dessutom: när de grövre bössorna kommer fram så dör de inte bara rätt och slätt, man kan bokstavligen skjuta av kroppsdelar så att blodet sprutar – ett hagelskott i huvudet gör att det inte finns något huvud kvar. Makabert nog kan man fortsätta skjuta på fallna fiender för att se hur många delar de går att stycka upp i.
Ljudet är helt godkänt. Musiken håller sig i bakgrunden utan att störa spelandet, vilket är mitt främsta krav på spelmusik. Röstskådespelarna är också riktigt habila. Värt att nämna är också att fienderna i spelet reagerar på oväsen som Mullins ställer till med, så ibland kan det vara värt att smyga fram (stäng av "always run") och använda de ljuddämpade vapnen för att väcka mindre uppmärksamhet. Det finns till och med en mätare på skärmen som skall tala om för spelaren hur mycket väsen han för; den fungerade inte i mitt recensionsexemplar av spelet, men förhoppningsvis är det åtgärdat i den färdiga produkten.
Ett helt OK spel om man vill ha en stunds avkopplande action. Jag hade gett ett generösare omdöme om det inte varit för de horribla laddningstiderna och den kliniska frånvaron av stöd för mer än en spelare. De blodiga effekterna kanske kan uppväga dessa brister om ni verkligen gillar sådant.
Senaste uppdatering: 2001-09-21