Nu när andra delen i den nya trilogin fått en chans att sjunka in börjar jag fundera på vilken betydelse den har i ett större perspektiv. Under väntan på den tredje delens oundvikliga ankomst känns det som en bra idé att försöka ta ett helhetsgrepp på serien så långt.
För att börja bakifrån kan jag utan omsvep konstatera att del 2 är en betydligt bättre film än del 1. Nu är inte detta någon storartad bedrift, det hade faktiskt varit en svårare utmaning att göra något ännu sämre än soppan som är Det Mörka Hotet. George Lucas har delvis svalt sin stolthet och lagat alla de ytliga fel som vi klagade över i den förra filmen. Så är till exempel handlingen betydligt mer sammanhängande och håller ett högre tempo, med effektivare klippning och fler actionsekvenser. Det vandrande hån mot publiken som bär namnet Jar Jar Binks har skuffats åt sidan och istället är det återigen C-3PO och R2-D2 som står för de komiska inslagen. Midi-klorianerna nämns inte med ett ord.
Klonerna Anfaller är alltså bättre. Men fortfarande inte riktigt bra. Det djupare problemet består: känslokylan sitter kvar i filmens märg och ben. Publiken ges aldrig någon ärlig chans att engagera sig i huvudpersonernas öden eftersom dessa förblir staffagefigurer utan någon som helst emotionell resonans. Detta gör att i synnerhet den påstådda kärlekshistorien som tar upp en stor del av filmens mittparti blir totalt olidlig.
Det går nu tydligare att se vilka huvudstråken i handlingen skall vara under den aktuella trilogin: det storpolitiska spelet varigenom Palpatine tillskansar sig mer och mer makt, Anakins utveckling mot att bli Darth Vader, och romansen som kommer att resultera i Luke och Leia. Ett problem med del 1 var att den bara beredde marken för dessa senare utvecklingar och egentligen inte hade någon egen handling. I del 2 är ett problem att Lucas bara är intresserad av de två första spåren, romansen ger ett ytterst pliktskyldigt intryck. Vi vet på förväg att här måste bli barn gjorda, så manuset lägger kärleksförklaringar i munnarna på två människor som inte har den minsta gnutta personkemi mellan sig.
Politikens rävspel utmärks av att de onda har full kontroll. De goda försöker desperat utreda vad som pågår, och det är dessa undersökningar som genererar alla actionsekvenser i Klonerna Anfaller, men de får naturligtvis inte reda på något väsentligt. Sådana avslöjanden måste sparas till del 3. Den ende som verkar ha en susning om något är Yoda. Denna docka kombinerad med datorgrafik framstår för övrigt som den mest levande karaktären i hela filmen.
Den presumptive huvudpersonen i trilogin, Anakin Skywalker, är en slags anti-hjälte. Vi vet att han kommer att falla för frestelsen från den mörka sidan av Kraften, frågorna är bara när, hur och varför. Svaret på "varför" tycks vara att han innerst inne bara är en rädd liten pojke. Som Yoda sade i Phantom Menace leder fruktan till hat och lidande. Detta gör det svårt att känna någon sympati för honom – han blir ond som kompensation för ett mindervärdeskomplex, hur imponerande är det egentligen? Hämnd antyds också som ett möjligt motiv i filmen, men det är klart underordnat rädslan: han hade inte blivit så uppriven över sin mors död om han inte varit en sådan morsgris och skräckslagen av att försöka klara sig på egen hand i livet.
Lucas har hävdat i intervjuer att han är inspirerad av mellankrigstidens filmer, men den faderlöse Anakin är snarare förankrad i den amerikanska efterkrigstidens kultur. Den som har läst Ställd av Susan Faludi känner väl igen berättelsen. Anakin saknar någon som kan lära honom att bli en man. Obi-Wan gör ett försök, men han är själv för ung och oerfaren för att bli en bra fadersfigur. Dessutom är han en produkt av Jediriddarnas klosterlika system och har nog svårt att relatera till någon som haft en så annorlunda uppväxt som Anakin. Istället är det uppenbarligen kanslern Palpatine som får bli substitutfader åt den unge Skywalker, med känt resultat. Tittar vi på hans son, Luke, så upprepas nästan historien. Men Luke har åtminstone en farbror som försöker lära honom ett hederligt yrke och när Obi-Wan kommer in i bilden tycks han ha lärt sig något av sina tidigare misstag. I slutändan är Lukes strävan att rädda sin far också ett försök att rädda sig själv: hans enträgna upprepande att Vader fortfarande har något gott inom sig är en förhoppning om någon fast grund för honom själv att stå på i livet.
Sedan är det en annan femma att hela Star Wars-fenomenet är oupplösligt förenat med den ornamentala konsumtionskultur som är den slutgiltiga boven i Faludis analys...
Senaste uppdatering: 2002-08-27