CHEESECAKE - monolog
Marianne, 45 år, är en prydlig kvinna. Klädd i grå kjol och benvit blus, svarta nylonstumpor och pumps. Just nu har hon ett vitt köksförkläde på sig. Hennes hår är mörkbrunt, permanentat och uppsatt i knut. Hon är mycket välvårdad och har omsorgsfullt manikyrerade naglar. Nagellacket är diskret rosa. När man tittar närmare ser man dock att hon bär spår av en tids oro. Under hennes ögon finns mörka skuggor och nagellacket har börjat flagna. En maska har gått på den vänstra strumpan. Hon har ett spänt drag över munnen, som om hon kniper ihop den om något. Mariannes röst är mörk och varm, hon är i början strikt och något ironisk, under pjäsens gång blir hon mer berusad, mer teatral för att slutligen vara alldeles utlämnad och stupfull. Scenen: Kök med köksbord, köksstolar, diskbänk, spis. En grå dräktjacka (matchande Mariannes kjol) hänger på en stol. Ett cigarettpaket och en tändare ligger på bordet. Marianne finns på scenen när ljuset går upp. Hon tar ut en kaka ur ugnen, går fram till bordet med kakan i handen.
MARIANNE (till publiken) : Den här kakan har jag bakat till min man.(tittar på kakan) Min man heter Erik. Snart ska jag gå hem till Erik på middag och då ska jag ta med mig kakan. Den måste bara svalna först. (ställer kakan på bordet) Det låter kanske lite konstigt; att gå till sin man på middag. Jag kanske borde förklara mig. (tar av sig förklädet. Stryker med händerna bort osynliga smulor från blus och kjol. Hämtar ur ett köksskåp ett askfat, en flaska fin, dyr whisky och ett glas, ställer det på bordet. Tar fram isbitar ur frysen, lägger dem i en skål som hon ställer på bordet och placerar en istång vid sidan av) Jaa, Erik ja... ja, visst kan jag berätta om Erik, om min lilla Erik. (häller upp lite whisky i glaset, lägger i en isbit. Smuttar försiktigt, tänder en cigarett, ser på publiken och säger medvetet dramatiskt.) Erik har lämnat mig. (Skrattar ironiskt) Jaa, jag vet att det låter otroligt, men det har han faktiskt gjort. Maken till fräckhet har jag sällan skådat, men så är det. När han talade om det för mig fattade jag inte vad han sa. (härmar en papegoja) Va? sa jag, som en lomhörd papegoja. Va? Vad säger du?, (ur mungipan) Freud skulle väl ha sagt att jag inte ville förstå. (plötsligt allvarligt, förvirrat och frågande) Va? Vad säger du? Jag förstår inte?. Erik bara teg och kippade lite efter andan med sin fiskmun. Till slut fick han ur sig: (härmar överdrivet Erik, med stel och uppstyltad röst , mycket harklingar och mummel. Endast vissa ord hörs tydligt) Kära Marianne (tillbaka till sin egen röst) Ja att han sa Kära Marianne listade jag ut av hans tonfall, han hade alltid det tonfallet när han sa Kära Marianne... Ja i alla fall så sa han (tillbaka till Eriks röst) Kära Marianne mummel mummel livet rinna förbi mummel mummel ny kvinna mummel mummel skiljas mummel ledsen mummel mummel mummel vänner ändå? (tillbaka till sin egen röst, argt:) Kan ni tänka er en man så full av klyschor? Va? (suckar, sveper ilsket och snabbt den sista whiskyn, ställer ner glaset med en smäll, häller upp mer, lite mer i glaset än förra gången. Lägger i en ny isbit.) Det tog en liten stund, men till slut så förstod jag. (skratt) Ja, jag förstår alltid till slut. Det tar bara en liten stund att få ihop mina förväntningar på verkligheten, med verkligheten som den är, eller så är det kanske tvärt om? Ja, strunt samma. I alla fall, när jag till slut förstod (ilskan stegras) så blev jag rasande. (Säger med mycket inlevelse till stolen mittemot) Jaså din gubbsjuka idiot. Du har hittat nåt yngre att sätta på. Va? VA? Ja, ut härifrån och våga inte komma tillbaka med svansen mellan benen när hon har tröttnat. (suckar, vanlig röst igen) När han inte försvann på en gång så klämde jag i med (höjer rösten igen och säger till stolen) Ut härifrån innan jag dödar dig! (vanlig röst, ler mjukt och behärskat) Det var kanske inte det bästa att säga i just då, men jag skulle faktiskt ha kunnat döda honom, eller så skulle jag kunna ha bett honom på mina bara knän att stanna, vilket skulle ha varit lika illa. Jag var tvungen att få honom därifrån innan jag gjorde något som jag skulle ångra efteråt. Men Erik gav sig inte (med Eriks röst) Men snälla du mummel lungt mummel huset mummel mummel mummel sälja mummel? Nu behövde jag inte tänka efter innan jag fattade vad han menade. (nästan skriker till Eriks stol) ²I helvete heller! Ut nu innan jag sliter dig i stycken!² (vanlig röst, ett leende växer långsamt fram). Han blev nog lite rädd då, tror ni inte det? Ni skulle ha sett vilken fart han fick. Jag antar att han stack till sin lilla älskarinna. (paus, dricker) Och dit ska jag gå på middag. Det verkar ju inte riktigt klokt. Jo ni förstår han ringde ju i förra veckan, Erik. Och jag mitt dumma fån trodde ju att han ville försonas. Det är märkligt hur mycket man hinner tänka på någon sekund. Jag hann fundera över om jag skulle låta honom komma tillbaka eller om jag skulle hålla honom på halster ett tag. Jag hann gå igenom hela vår gemensamma framtid och hur allt skulle bli, alla svårigheter som kunde uppstå. Då började han prata om huset. Han sade att huset var hans, jag hade ju bara varit hemmafru, jag hade ju inte dragit in några pengar att betala huset med. Eftersom han hade betalat det så var det hans. Och nu behövde han och Yvonne huset, de skulle nämligen ha barn i april. (mellan tänderna) Må du brinna i helvetet, tänkte jag. Konstigt att han trodde att han skulle komma undan så lätt. Han klagade på att det var så jobbigt att känna att barnen inte accepterade hans nya liv och sånt skit, tacka fan för det tänkte jag men jag teg. Och så ville han att vi skulle äta middag tillsammans. Som om det skulle hjälpa. Men jag samlade mig. Sa att jag skulle tänka på saken. Sen kom jag på hur jag skulle göra. Det finns bara en sak att göra, förstår ni. (paus) Jag hade redan innan talat med barnen om att jag ville ge dem en resa till Madeira, så jag köpte genast biljetter åt dem. Jag ringde upp Erik och sade att jag skulle komma, men att barnen tyvärr inte kunde följa med eftersom de ju var på Madeira nu. Och om jag inte finns här för att förklara när de kommer hem så ska de få varsitt brev med min förklaring. Inte hans. Det enda som retar mig är att jag inte kommer att kunna tala med honom när Yvonne är där. Ola har varit på middag hos dem och han sa att hon är ung och vacker och avgudar Erik. Ola gillade henne inte. Den jävla slampan, hon kan inte förstå min Erik. (dricker, suckar) Jag ska ta livet av dem. Jag har proppat kakan full med stryknin. Jag har hört att det ger mycket plågsamma och långdragna dödskamper. Jag kan ju också äta av den om jag vill. Mitt liv är faktiskt meningslöst utan Erik och han kommer inte tillbaka, han ska ju ha barn med den jävla idioten... (hårt:) Jag skulle vänta lite med att äta, så att jag fick se dem lida. Troligen kommer Yvonne att dö först, gift verkar ju snabbare på en mindre kropp. Erik och jag ska se hur hennes kropp kastas fram och tillbaka av alla kramper. Vi ska se hur hennes kropp försöker kräkas upp giftet, men försent. Vi ska se hur hennes ansikte blir först rött, sen lila och sen blått. Vi ska se hur ögonen nästan tränger ur sina hålor. (reser sig upp, mässande, förkunnande) Vi ska se henne dö. Och Erik ska hela tiden veta att han står näst på tur. Medan han ser Yvonne dö ska han känna de första symptomen komma. Han ska be om nåd, be om ett motgift men jag har inget motgift, det finns inget motgift. (rasande och stolt) Erik ska fråga varför och jag ska svara honom. Jag ska berätta allt, precis som det är och han ska förstå. Sen ska jag se honom dö. (paus. Häller i ny whisky, struntar i is, dricker. Lungt:). Det är vad jag måste göra. Och jag kommer att njuta av varenda sekund. Jag har försökt att bli av med mitt hat på andra sätt, men det har inte gått. Den dagen han gick satt jag här vid köksbordet hela eftermiddan och frossade i fantasier om hur jag skulle döda honom. Ja, jag brukar fantisera mycket. Jag tror att det är nyttigt. Jag brukar kunna bli av med hat på det sättet. Jag skulle stycka honom i småbitar. Först skulle jag spetsa hans ena öga på en gaffel, precis som man spetsar en köttbulle. Jag tror att det låter som när en vindruva spricker, om ni vet hur det låter? Ett kort och knäppande ljud. Inte så högt. Sen så lyfte jag upp ögat med gaffeln och det lät som när man drar upp en stövel som har fastnat i gyttjan. När jag hade tagit ut båda ögonen sa jag: Nu kan du inte se henne längre! Näsan knipsade jag av med en tång. Det lät som när man kastrerar en häst. Ja, jag har ju aldrig kastrerat nån häst personligen, det trodde ni väl ändå inte, men jag såg nån dokumentärfilm på TV om veterinärer och där kastrerade de hästar. De knipsade faktiskt bort hela pungen, det verkar ju lite onödigt, skulle det inte räcka med att ta bort själva kulorna inuti pungen? (kort paus då hon begrundar och dricker. Förstrött:) Ett otäckt ljud i alla fall. (utåt:) Annars verkar det vara ett roligt arbete. Att vara veterinär, alltså. Förutom att man måste stå ut med det där ljudet... Hur kom jag in på det? Ja just ja, näsan ja. Ja, utan näsa skulle han aldrig mer kunna känna hennes parfym. Läpparna klippte jag bort med en sax. Det var svårt att hitta en sax som var tillräckligt vass, kökssaxen var ju alldeles för slö, men till slut provade jag med sysaxen... Ja den fick jag faktiskt som gratispremie när jag började prenumerera på den där sytidningen, vad hette den nu (paus, dricker, fyller på mer sprit, funderar på namnet), åh, jag minns inte. I alla fall var det en bra sax. Det skulle man ju aldrig kunnat tro. Att en gratispremiesax skulle vara så ovanligt bra. Jag har haft den i ett par år och inte behövt slipa den en enda gång... Så jag klippte bort läpparna med sysaxen, och det kändes ungefär som att klippa svålen från fläsk. Det finns inget annat ljud som liknar det ljud som blir när man klipper i kött, eller hur? Och utan läppar, inga kyssar, lille Erik. Tungan var krånglig. Jag hade bestämt mig för att absolut ta bort den, men när jag försökte dra ut den var den så slipprig att jag tappade taget och den slank in i munnen och gömde sig igen. Men sen kom jag pä att om jag tog en grov stoppnål och stack den genom tungan så skulle jag kunna dra ut tungan genom att hålla i nålen. Så jag hämtade en nål. Men det var otroligt svårt att få nålen genom tungan. Som att sy i läder fast värre. Man trycker och trycker och först händer ingenting, sen händer ingenting, sen händer ingenting och så tjong så är den igenom. Det var lite klurigt men så fort jag fått igenom nålen var det inget problem att dra ut tungan. Sen knipsade jag av den med en tång. Sådärja, nu kunde han aldrig ljuga för mig igen. Så krossade, hackade, mosade jag hela hans kropp. Inget lämnades intakt. Men det viktigaste var i alla fall (tvekar över ordvalet) själva... lemmen (skratt) Så jag lekte veterinär. Jag knipsade bort både pungen och... ja, ni vet. Men jag ville förstöra den ännu mer. Så jag strimlade alltihop i tunna strimlor och det var verkligen inte lätt. Försök strimla en pungkula nån gång så får ni se hur lätt det är. Den bara rullar iväg hela tiden. Men jag strimlade på så gott det gick även om kulorna blev lite slarviga. Sen eldade jag upp det i vår öppna spis. Det luktade stekt kött. Först fattade jag inte var lukten kom ifrån. Det tar liksom emot att betrakta mœnniskokött som kött. Ett tag funderade jag på att smaka, ja jag tyckte att det skulle ha varit passande på nåt sätt, men... jag kunde inte. Sen började det lukta bränt kött istället och då var det liksom för sent att smaka. (paus. Fyller på whisky. Dricker). Tycker ni att jag är äcklig? Det är helt naturligt det här. Freud, ja man kan tycka vad man vill om honom, men ni litar kanske mer på honom än ni litar på mig? I alla fall så menar han att Detet tillfredställs precis lika bra av fantasier som av verkliga handlingar...Fattar ni? Att om jag nu vill hämnas på Erik, så är det Detet som vill hämnas, det är djuret i mig som vill ha blod. Men eftersom Detet inte bryr sig om ifall det är riktigt blod eller ketchup, kan jag lika gärna mata Detet med ketchup. Fattar ni? (skrattar) Det är inte straffbart att fantisera och det känns mycket bättre efteråt, då Detet fått sitt. Sen kan man sätta sig ner och tänka över saken på ett mer samlat sätt. Ni borde prova det, alla borde prova det, det skulle göra vår värld till en bättre värld. Fast det har vi väl inte förtjänat... Så efter mina slaktfantasier tänkte jag att det värsta borde vara över. Jag kokade mig en kopp kaffe och så hade jag en Hänt som jag hade sparat. Ja, jag brukar verkligen inte läsa veckotidningar speciellt ofta. Men det händer (fniss) ja, det händer att jag köper Hänt (fniss), bara för att komma bort ett tag. Det vet man ju att det inte är sant det som står där. Björn Borg kan ju omöjligt skilja sig och försonas samtidigt och med samma kvinna. Det är bara underhållning. Man glömmer vardagen, och det kan man väl verkligen säga att jag behövde nu. Så jag tänkte att jag skulle få det så mysigt med min Hänt och med mitt kaffe. Men jag kunde inte koppla av. Jag kunde inte koncentrera mig på ifall Fergie borde spärras in och ifall Andrew var bög eller impotent eller vad han nu var (detta bytes mot aktuellt skvaller). (allvarligt) Eriks ansikte svävade en bit ovanför tidningen, mitt över Malin Berghagen. (argare) Erik och hans nya lilla (med eftertryck) slampa kysste varandra mitt över Jannike Björling och sonen vad han nu heter och mitt över Alice Timander. Jag blinkade och blinkade men de försvann inte.(paus, suckar, dricker. Tänder en cigarett) Ungefär då ringde Ola. Jag hade ju alldeles glömt att han och Maja skulle komma på middag den kvällen. Jag försökte ställa in middagen, jag sa Din far har blivit gubbsjuk och stuckit hemifrån. Det finns inte längre något hem att äta middag i. Och du får tala med Maja om saken. Jag vägrar. Hon kommer bara säga att det är mitt fel. Och om hon säger det till dig så tala inte om det för mig, jag vill inte höra det. Har du förstått? Det var Erik som lämnade mig, för nån yngre antar jag. Jag har ingen skuld i det här. (allvarligt, långsamt) Jag har ju bara blivit övergiven. Det var kanske lite hårt att säga det så rakt på sak, men jag har alltid trott på att berätta sanningen för barnen. Det blir bara jobbigare för dem om de blir intrasslade i en massa lögner. Om man alltid berättar sanningen så vet de vad de har att hålla sig till. (nickar instämmande åt sina egna ord, dricker) Ja, iallafall så frågade Ola om de skulle komma över. Jag sade att det behövde de verkligen inte men de kom ändå. Och det var ju sött av dem, visst var det det. De lagade mat åt mig. Maja frågade ingenting. Inte ett ord. Jag blev riktigt rörd. Båda två sa att de kunde flytta hem ett tag om jag ville, men (skakar på huvudet) det ville jag inte. Jag sa att jag klarade mig ändå. Jag skulle inte orkat ha dem här. Då hade jag fått gå runt och se övergiven och förtvivlad ut dygnet runt. Det skulle ha knäckt till och med mig. För jag måste ju se förtvivlad ut. Jag ville inte att Erik skulle få nån sympati av dem. Dessutom var jag ju sorgsen, jag var ju förtvivlad, men det var inget jag orkade dela med dem. Det var så mycket att jag knappt orkade erkänna det för mig själv. Ibland högg det till i bröstet och det gjorde så (söker ord, förvånat) ...ont. Jag vågade inte tänka på Erik, jag vågade inte känna efter. För om jag kände efter var det som att se rätt in i mörkret. Som ett se över kanten på ett stup och nästan falla. Så jag försökte att inte känna efter. Men det värkte ändå. Dovt och dunkande. (paus. Dricker. Tänder en cigarett. Försöker samla sig) Så tiden gick. Den gör ju det, konstigt nog. Vad som än händer så går tiden. Man tror att den ska stanna. När hela världen går i kras så tror man att tiden ska stanna. Men det gör den inte. Tiden går. Egentligen är vi alla små flugskitar på en tennisboll. Och tennisbollen rullar på. Den bryr sig inte om ifall (nära gråt) min värld går i kras. Eller ifall din värld gör det. Det är grymt, men så är det. (suck) Så fick jag ett brev från hans advokat. Erik ville ha huset, han ansåg att det var hans.(ny energi, ilska) Men då blev jag förbannad. Jag ringde upp advokaten och sa: Jag flyttar ingenstans. (ironiskt) Ska jag vara tvungen att betala med mitt hem för att få förmånen att bli övergiven? Nej du, unge man. Med mig kommer du ingenvart. Han hörde aldrig av sig igen.(paus, röker) Ja. Erik... (dricker) Jag fattar fortfarande inte hur han kan lämna mig. Det borde ju vara tvärtom. (Paus, begrundar, reser sig sen, går ut i vardagsrummet. Kommer tillbaka med ett tjockt fotoalbum i handen) Nu ska ni få se. Nu ska jag berätta om Eriks och mitt liv. (öppnar albumet, bläddrar sedan fram nya bilder allteftersom hon kommenterar dem. I början visar hon dem för publiken men glömmer sedan mer och mer att hålla upp albumet. Ibland talar hon till bilderna. Tar på dem med fingret. Glatt igenkännande:) Här är vi innan vi förlovade oss. Erik tittar på mig och jag tittar in i kameran. Det var så det var. Är det inte rörande? Alltså, Erik var inte ful, det kan ni ju själva se. Han var bara tråkig. Men själva grundförutsättningarna var bra. Han hade rena drag och lång var han också. Man kunde se att han skulle kunna bli en stilig karl. Om han bara inte hade varit så förbannat osäker på sig själv. Han klarade inte av nånting. Han hade inget självförtroende förstår ni. Men jag ville ha honom. Jag kunde ha fått vem jag ville, men det var honom jag ville ha. Det kanske verkar lite konstigt, men jag visste vad jag gjorde. Så här är det: jag hatar gräl, men om bara en bestämmer kan det inte bli några gräl. Så enkelt var det. Jag älskade hans osäkerhet. Så jag förlovade mig med Erik, och krossade många pojkhjärtan (fniss). Bara det gjorde att Erik fick betydligt högre tankar om sig själv. Det att jag valde just honom. Jag hjälpte honom köpa kläder, välja ny frisyr. Jag hjälpte honom att träna bort sin dialekt. Och alla som först undrade varför jag förlovat mig med den tönten undrade sen ifall han kanske hade något speciellt ändå. Jag gjorde om honom. Det var inte så svårt, han var ju inget innan jag träffade honom. Han var så lätt att forma. Om jag berömde någon sida av honom växte den. Om jag kritiserade någon sida försvann den. Han var så mån om att vara mig till lags så han gjorde vad som helst. Och han förändrades mycket. Alla märkte det. När det blev tal om befordran valde jag en mycket urringad klänning till nästa firmafest. Under hela middagen flirtade jag med Eriks chef. I hallen tryckte han upp mig mot en vägg och körde upp handen under min klänning. Jag fnittrade blygt, kysste honom och slingrade mig ur hans omfamning. (utåt) För mycket och för litet skämmer allt. Tänk ändå vad män är lätta att manipulera. Han var alldeles till sig, chefen. Ville att vi skulle ses ensamma nån gång. Visst, sa jag, men aktade mig noga för att bestämma någon tid. Fast det fick ju Erik aldrig veta, att jag hade flirtat med hans chef. Han trodde att alla förändringar berodde på honom. Det är viktigt med män att de får tro det. De kan ju aldrig erkänna att de har en kvinna att tacka för något. Eller hur? (Paus, dricker, fyller på glaset. Tittar vidare i albumet). Titta här! Här är vårt bröllopsfoto! Till och med där tittar Erik på mig. Man brukar väl titta in i kameran på sitt bröllopsfoto? Men inte Erik. Fast vi hade det bra. Det blev inga gräl, jag bestämde allt. Och jag tror att Erik tyckte att det var skönt. Att slippa bestämma. Freud skulle ju (avbryter sig själv) ja jag är lite svag för Freud, det har ni kanske märkt. Det var en karl det. I alla fall skulle han ha sagt att jag tog över efter Eriks mamma, och visst är det väl så. Det gör ju inte saken mindre bra, eller hur? Vi var perfekta för varandra. Det är ett vackert foto, bröllopsfotot. Vi var vackra då - ja det är vi ju fortfarande, både jag och Erik, men ungdomen har något speciellt som aldrig kommer tillbaka. Och hans blick... (paus, begrundar fotot. Dricker, sjunker nedåt i sorgen. Allvarligt och ledset:) Jag undrar om det hade hjälpt ifall jag hade tittat på honom nån gång? (slår bort det och gaskar upp sig) Ja ja, det var ett vackert bröllop. Sen har vi hemmet, Här. (visar publiken, sitter ett tag med albumet utåt, kikar själv över kanten. Pekar på alla bilder hon talar om) Och min mage som växer. Tomtebolycka, Ola som bebis, Ola går. Ola klappar magen med Maja i, Ola klappar Maja på huvudet. Höstpromenad med svärmor. Erik tittar fortfarande på mig, ser ni det? Maja ler med gröt i hela ansiktet,(utåt) åh, är hon inte söt? Dom var så fina. De är bäst när de är så små. De är så djuriska och så luktar de så gott. (Tillbaka till albumet, vänder det mot sig igen. Tomma sidor, sorgset:). Här satt bilderna på lilla Julia, men jag har tagit bort dem. Jag vill inte bli påmind. Jag undrar hur det fortfarande kan göa så ont, kan man börja älska nån så mycket på en månad? Julia var mitt barn. Ola och Maja kom för att det skulle vara så, och för att vi ville det också förstås, men Erik ville inte ha Julia. Fast vi talade ju aldrig om det, men jag märkte på honom att han inte var glad. Det var den enda, eller skulle jag kanske säga första, gången han haft en åsikt som skiljer sig från min. Ja (suck) jag undrar om han tog livet av henne. Det skulle han ju faktiskt kunnat göra. Ungar dör inte sådär hur som helst och plötslig spädbarnsdöd det säger de ju alltid när de inte har nåt annat att säga. Det var kanske det han gjorde, han dödade henne. För jag tror att han hatade henne. Ja, vad vet jag, när jag kom hem var hon stendöd.(tvekar) Men Erik kan väl inte döda nån, han som inte ens kan knyta sin egen slips. (försöker slå bort det, bläddrar vidare i albumet) Sen är det mest jul bad jul bad jul bad, som om det inte fanns nån tid emellan. Äh skit samma (kastar argt albumet på golvet, fyller på glaset ordentligt, ilsket:). Och nu har han mage att säga att han vill lämna mig! (tänder en cigarett, berusad, viftar med pekfingret, med gradvis stigande desperation härifrån till slutet) Jag ska bara säga er en sak, att det är jag som ska lämna honom, om nu nån ska lämna nån, och jag tänker inte lämna honom just nu. (nickar bestämt, beseglande, tänker högt) Han måste ha träffat nån som kan ta över efter mig. Nån som kan tala om för honom vad han ska ha på sig, vad han ska säga, vad han ska äta, vad han ska tycka. (utåt) Fast huset får han inte. Det är bra att jag har nåt som han vill ha. Om nu ett hus kan vara så viktigt. Men lite sur blir han väl alltid. Jag undrar om jag ska inleda ett förhållande med hans chef? Om jag hade riktig tur kunde jag kanske få honom att kicka Erik. Det vore kanske ingen dum ide? (paus, röker, dricker) Vet ni? Jag har slängt bort alla hans saker. Utom de som han tyckte mest om, de eldade jag upp istället. Det kändes bra. Jag skrattade när jag såg hur hans älskade stereo smälte ner som glass i solsken. Ha! Och så grät jag en massa. Ja, det är lite pisamt, det är ett tecken på svaghet och jag gör det bara när ingen ser, men det blir faktiskt bättre efteråt.(paus) Ja Erik. (allvarligt och sorgset) Jag saknar honom faktiskt. Man vänjer sig, man växer ihop. Fast mest saknar jag honom nog som han var i början. Som en liten hund, så oskyldig, så full av kärlek. Han har gröna ögon, visste ni det? (tyst) Jo gröna, som havet...(skriker) fan Erik (reser sig slänger glaset i golvet, sjukner ihop på stolen igen, lång paus då hon gråter och gråter) Jag hatar att bli älskad. Ditt jävla äckel, jag står inte ut med att se din hundblick. Jag trodde inte att du var så svag. Om du bara hade kunnat säga nej. En enda gång. Säga nej. Varför lät du mig göra om dig? Hade du ingen ryggrad? Om du verkligen hade älskat mig så hade du inte låtit mig hunsa dig! Erik, kom tillbaka. Kom som du var innan. Innan vi gifte oss. Innan jag gjorde om dig. Du är den enda som har älskat mig. Varför sa du aldrig nej? Varför lät du mig ändra dig? Nu finns ju inte ett äkta uttryck kvar hos dig. Nu är ju allt yta. Men det gjorde ont, då i början. Det gjorde ont att bli så älskad. Jag stod nästan inte ut. fast jag stod inte ut med det andra heller. Fan, Erik...(vrålar allt hon kan utåt) VARFÖR FÖRSTÅR MAN ALLTID FÖR SENT?... Jag vill bara få en chans att förklara för honom vad jag har förstått. Vad det var som var felet och hur bra allt hade kunnat bli om han bara hade kunnat genomskåda mig. (gråtande) För det var ju jag som var liten. Jag ville ju att han skulle vara stor för mig. Jag ville ju att han skulle se mig. Jag ville ju bara bli älskad... Är det för mycket begärt? (Marianne sitter apatisk och stirrar ut i luften framför sig. Så ser hon kakan, tar med handen och gräver djupt i den mjuka smeten. Hon äter kakans kladdiga innehåll och det rinner smetigt nerför hennes haka. Säger sen uppgivet, för sig själv:) Var det för mycket begärt?