Fläskprinsessan
eller
jag undrar ibland varför jag envisas med att fortsätta skriva
Sanningen är att jag skriver för att det står någon bakom mig med en Magnum .44. Hon som står där heter Modesty Blaise. Jag känner stålets kalla läppar mot mitt bakhuvud. Jag vet att det är hon; jag känner lukten av hennes korta läderkjol, jag hör hennes lackbehå knarra. Hennes söta andedräkt rinner som ett vattenfall över mina axlar, kittlar mig i nacken. Modesty luktar smultron. Modesty är en oberäknelig fan. Ibland är hon leksen som en liten apunge, klättrar på min rygg, tjattrar på arabiska i mitt öra. Ibland surar hon, sitter i ett hörn och skriker åt mig att jag ska gå och dö nånstans. Nu genast. Vi är inte vänner längre. Och förresten har hon aldrig gillat mig. Hon har bara tyckt synd om mig. Så det så. Jag sväljer både skrattet och gråten, går och kokar oss en kopp kaffe istället. Vissa dagar kan vi inte skriva för att hon måste rädda Willie. Han jagas av vilda hajar eller arga svanar. Om jag är tyst kan jag få följa med. Och mata svanarna med gammal limpa. Och mata hajarna med död strömming. Willie kallar henne för Prinsessan. Mig kallar han fläsk. Ibland stannar jag hemma och skriver utan Modesty. Jag skriver och skriver och hoppas att hon ska dyka upp. När hon ger efter ler jag och sen åker vi rutschkana rätt in i bildskärmen. Ibland skiter jag i litteraturen och spelar tetris istället. Man kan aldrig lita på Modesty. Vår symbios är spännande men obekväm. Hon är ingen man somnar i knäet på. Hennes bröstvårtor ser ut som gelehallon, men de är hemliga. Och man får aldrig se hennes kärleksbrev. Inte ens Willie får se dem. Hon tror att hon är så farlig och ser aldrig glasburens tak. Men hon kan leka. Hon har börjat ransonera mig. Kommer mer och mer sällan, vill inte lägga sig i. Jag antar att hon menar att jag kan klara mig själv nu. Men vad är det, att klara sig själv? Av vilken orsak är det önskvärt? Modesty vill inte svara, hon nickar pä finska och ger mig en ostsmörgås till. Hon klipper med sina långa ögonfransar och mumlar mantran pä swahili. Hon är en dum brud. Hon är min bästa lekkamrat. När vi leker slutar min klocka att gå. Den rusar framlänges, baklänges, den kokar the och gör frivolter frän enhandsstående. Modesty sjunger en aria ur Trollflöjten och jag simmar ryggsim, jag broderar med frihandsfattning, jag leker radioreporter och kastar hamstrar. Ingenting kan stoppa oss. Bara hennes frånvaro. Eller att hamstrarna tar slut. Modesty är morgonpigg. När jag har läst min tidning och druckit mitt kaffe krafsar hon med sina långa röda naglar på min axel. Hon putar med brösten och trutar med läpparna. Samma naiva slampighet som hos en sexårig vamp. Jag säger att jag varken är man eller lebba. Hon kniper ihop sitt ena öga. är det inte dags snart? Hon kan vifta med öronen. Det måste vara tyst. Ibland kommer hon pä natten, just innan jag ska somna. Hennes hesa röst snirklar sig in i mitt öra. Jag försöker tänka på nåt annat. Då œr hon som mest efterhängsen och viskar vilda sagor i mitt öra. Jag tror att hon känner sig ensam, Willie har så mycket att stå i. Jag blundar hårt och vänder mig bort, räknar får och biter ihop. Ibland ger jag upp, går upp och leker med henne en stund. Hon bara retas med mig. Men när Modesty hjälpt mig igång måste hon försvinna. Om hon stannar kan jag inte skriva. Hon är en dominant liten bitch, låter aldrig mig bestämma. Dessutom har hon en förkärlek för homosexuella präster. Det finns två varianter, de dör eller de byter kön. Jag har försökt förklara det där med skillnaden mellan homosexualitet och transsexualitet för Modesty men hon säger att hon skiter i såna petitesser. Jag vill inte att alla texter ska handla om Modestys präster. Därför måste hon ta semester ett tag. Åk och rädda Willie, säger jag. När jag inte vill följa med darrar hon med underläppen. Fast jag vet att det bara är teater. Hela Modesty är teater. Hon är hemligt kär i James Bond och hur jag än försöker få henne att fatta så inser hon inte att han inte är ett dugg mer verklig än hennes homosexuella präster. Hon säger att han skriver kärleksbrev till henne, ett varje tisdag. Modesty är mitt lördagsgodis, min födelsedagspresent, mitt knark. Modesty är min lyxförpackning, min helgmålsringning, min oppesittarkväll och min tomtebolycka. Modesty är min bästis. Hon kan leka hon.