Lillan löper
Vår sorglösa lilla minsting har ni fastnat i begärets bojor. Fast hon bara är ett litet kattbarn, blott åtta månader gammal, har Lustan slagit sina klor i hennes oskyldiga kattflickskropp. Hon som förr bara var intresserad av lekar, hyss och mat tänker nu endast på en sak - SEX! Det är plågsamt att se henne. Hon ligger utspilld på golvet och vädjar till alla som går förbi "You like, mister? Special price for you!", men ingen nappar. Först ställde hon sitt hopp till Kattkillen, han är ju trots allt både katt och man. Vad hon inte visste, eller struntade i, är att han inte är man på det sättet sen sisådär nio år tillbaka (dessutom misstänker jag att han är homo eftersom han hade ett sexuellt förhållande med Tryggve, vår svarta och mycket neurotiska siamesblandning som nu jagar i de sälla jaktmarkerna). I varje fall så nappade han inte på vår lilla frökens inviter. "Res dig upp kvinna, ligg inte där och kräla" fräste han till henne, till mig sa han "titta på henne! Guud vad äcklig hon är! Tjejbaciller!" Ett något mer frivilligt offer var Hunden. En av hennes favoritsysselsättningar är att slicka katter i baken, något som ingen katt hittills har tolererat, och här hittade de plötsligt nån slags samförstånd. Eftersom Daisy körde upp baken i ansiktet på allt som rörde sig passade Hunden på. Och det tog en liten stund för Daisys omtöcknade hjärna att fatta att det inte var nån stilig hankatt som höll på där bak utan bara hundskrället. När hon insåg att inte heller hunden kunde ge henne det hon behövde övergick hon till att bearbeta Husse. Hon smekte sig hela vägen upp i hans knä och låg sen där och åmade sig med baken i vädret, alldeles skamlös, det lilla stycket. Husse klappade henne vänligt på huvudet vilket irriterade henne oerhört. "Ta mig", viskade hon och fladdrade med ögonfransarna på det mest förföriska sätt, men inte heller Husse nappade på hennes frestande anbud. När hon började bearbeta mig försökte jag få henne att tänka på nåt annat, så som små små roliga gummibollar och älsklingsmaten men hon bara tittade på mig med dimmig blick och stönade "voulez-vous coucher avec moi, ce soir?". Men en darrande tass sköt hon bort matfatet; "Tror du verkligen att jag kan tänka på sånt?"
När ingen i huset ville nappa på hennes skamliga förslag övergick hon till att försöka få kontakt med yttervärlden. Men fara för sitt eget liv balanserade hon på balkongräcket. Där skrek hon åt förbipasserande att om de ville komma upp och ha lite kul så fanns det en villig brud häruppe, och alldeles gratis. Rodnande bar vi in henne medan hon vrålade att hon "var fången här och kunde ingen stor tjusig karl komma och rädda henne från dessa elaka katt-torterare, i så fall skulle han bli rikligt belönad, ja han skulle få göra vad han ville med henne. Och ofta. Och hårt!" Då höll jag för munnen på henne och hon bet mig i handen. Det lilla stycket.
Målar med katter
Kevin Costner, släng dig i väggen. Dansar med vargar är ingenting jämfört med Målar med katter! Jag vet, jag har målat med katter.
Det är en mardröm i technicolour, det är ett drama i två akter (två strykningar). Rollerna är fyra: två livshungriga katter, en hårt prövad matte och en massa gul färg. Scenen är köket.
Jag började ambitiöst. Kvällen innan målningen skulle begås tvättade jag väggarna i köket med ammoniak (trots den vidriga lukten envisades Daisy att jaga trasan). Sen tejpade jag alla lister (gissa vem som rev loss tejp så fort hon kom åt?) samt täckte golvet med tidningar. Det sista kunde jag gott hoppat över eftersom katterna överlyckliga konstaterade att jag gjort ett lekrum åt dem. Hela natten härjade de bland tidningarna: en katt under tidningarna och en över - underbart hela natten och högt! Vi fick knappt en blund. (Släng ut katterna och stäng dörren då, invänder nu vän av ordning och då vill jag bara tala om att vi inte har någon dörr till köket. Så det så!)
Nästa morgon fick jag börja med att slänga alla tidningar katterna lekt sönder. De som var hela slätade jag ut. Äntligen dags att börja måla. Lillasyster och hennes bästis samt båda katterna anmälde sig genast som frivilliga. Pedagogisk som jag är sa jag naturligtvis inte nej till flickorna och katterna brydde sig inte alls om vad jag sade. Efter en timma var vi gula alla tre (fem inklusive katter). Katterna såg ut som två väl använda rollrar (eller vad det nu heter i plural). Flickorna kastade jag i badet, katterna är fortfarande fläckiga men köket blev fint!
Ännu finare blir det nog när jag skrapat bort alla tassavtryck från golvet. De där morrhåren som fastnade i färgen syns nästan inte alls. I alla fall inte om man har levande ljus och inte tittar så noga.