Nio texter rörande

Walther Montevideos död

I urval av Carin Bräck och översättning av Sirkka Lehtonen

 

Vad är ett minne värt? Ska vi minnas alla våra döda eller bara de goda, de som är värda att minnas? Kan en människa vara enbart god? Var går gränsen? Vad är ett minne? Vad är det vi minns, människan eller bilden av henne?

Fundera tillsammans med mig över hur vi minns de som inte längre finns. Mina damer och herrar, tillåt mig presentera Walther Montevideo.

Red

 

 

1

Ur Aftenposten, 30/12 -95, under rubriken Dödsfall:

Walther MONTEVIDEO, Oslo, var född 1945 i Stavanger. Han var son till en av vår tids riktigt stora konstnärer, Ernesto Montevideo och dennes maka Synnöve, skollärare. Som 25-åring doktorerade Walther Montevideo i teoretisk fysik med en avhandling om svavels inverkan på tyngdlagen. Från 1975 innehade han en tjänst som universitetslektor vid institutionen för teoretisk fysik vid Oslo universitet.

Hans närmaste är makan Torunn och barnen Tore, Peer, Lise, Synnöve, Marilyn, Klas, Olaf, Marlon och Hege samt deras familjer.

*

 

Det är med stor sorg jag mottager meddelandet om min kollega Walther Montevideos död. Sorgen blir ännu större då jag vet att hans teorier aldrig fick det erkännande han drömde om, utan fortfarande är mycket ifrågasatta. Walther ägande sitt liv åt att försöka formulera och beräkna om tyngdlagen skulle kunna upphävas med hjälp av en inducerad reaktion mellan svavel och flytande kväve [öa: Hans teorier motsades dock av Jorma Mäkkelä i boken "Paljon lunta mutta ei jalkahoito", "Svavel, kväve och norska teorier angående tyngdlagen". Schildts förlag, Helsinkki 1976]. Om han bara hade varit mer intresserad av att praktiskt utföra det han med sina teorier försökte bevisa skulle kanske några av hans kritiker tystnat. Han var, som alla vet, en omstridd person. Vi kommer att minnas honom som en stark personlighet och dessutom som den som ordnade så att vi äntligen blev inkopplade på Internet. Att han lämnade oss på själva julafton framstår som en grym ödets ironi.

Efter sig lämnar han en trogen hustru och en stor barnaskara. Vi kommer alla att sakna honom.

Olaf Breding, Professor emeritus vid institutionen för teoretisk fysik vid Oslo universitet.

2

Utdrag ur Norsk Uppslagsbok:

Montevideo, Walther, norsk fysiker (1945 - 1995). M:s far var den mycket kände konstnären Ernesto Montevideo (se Montevideo, Ernesto), bördig från Uruguay. Ernesto Montevideo flyttade 1938 till Norge och ingick 1941 äktenskap med Synnöve Branthild Larsen. Walther föddes 9/5 1945, på den sk fredsdagen, som enda barn.

I grundskolan utmärkte sig M för begåvning inom det naturvetenskapliga området. Vid 18 års ålder började han sin bana vid institutionen för teoretisk fysik vid Oslo universitet, där han efter sju år doktorerade. Avhandlingen presenterade ovanliga [öa: och omstridda, se Mäkkleä ovan] teorier angående svavels inverkan på tyngdlagen. Detta blev hans huvudsakliga forskningsområde. Hans rön blev mycket omdebatterade inom forskarvärlden. M hade en trogen skara lärljungar men också kritiker som ifrågasatte hans teorier. 1975 blev han lektor vid ovan nämnda institution, en tjänst som han innehade till sin död 1995.

3

Radio Stavanger 2/1 - 96:

RADIOREPORTEN: Här i Stavanger storkyrka har uppskattningsvis fyrahundra människor samlats, för att ta farväl av fysikern Walther Montevideo. Och vi på Radio Stavanger rapporterar till er direkt från begravningen. Jag befinner mig inne i kyrkan, Walther Montevideo ligger i en öppen kista, fodrad med vitt siden. Jag kan inte se kistan härifrån men allt visas på en videoskärm ovanför altaret. Han är klädd i frack, hans hår är bakåtkammat. I hans knäppta händer är en vit ros instucken, det är den enda blomman. På uppmaning av änkan förekommer inga kransar. Hon har bett de sörjande att istället tänka på den nystartade stipendiefonden "Walther Montevideos minne". Många som kommit till kyrkan har istället för blommor med sig stearinljus, som de placerar runt kistan. Familjen står närmast kistan, makan Torunn och alla de nio barnen, de minsta fortfarande förskolebarn. Där står även Montevideos mor, Synnöve, en vacker dam i sjuttioårsåldern. De ser alla mycket tagna ut, troligen hade de aldrig väntat sig att så många skulle vilja ta farväl av Walther Montevideo. Kanske är det inte heller han som är huvudpersonen? Kanske är de flesta här för att de hoppades få en glimt av den legendariske Ernesto? Enligt uppgift är Walther Montevideos far, Ernesto Montevideo, allför sjuk för att kunna närvara vid sin sons begravning. Nu händer det något därframme, makan Torunn böjer sig ner över kistan, ett ögonblick ser det ut som om hon ska kyssa sin make, men hon rör vid hans näsa, sen reser hon sig igen och viskar något till en av de äldre döttrarna. Oj, nu slocknar videoskärmen helt, sorlet stiger och ingen vet vad som händer därframme. Jag ska försöka ta mig fram till koret. (avbrott, knaster)

RADIORÖST FRÅN STUDION: Där tappade vi kontakten med Hillevi Eriksen, vi hoppas att han snart ska kunna berätta för oss vad som egentligen hänt i Stavanger storkirke. Under tiden spelar vi lite musik (trudelutt med Radio Stavangeeer, en jazzskiva läggs på, hinner knappt komma igång innan studion avbryter) Nu tror jag att vi har kontakt med kyrkan igen. Hillevi, vad är det som händer?

HILLEVI: Nu har jag lyckats ta mig fram till koret, men kistan är borta. Ingen ur Montevideos familj finns kvar i kyrkan. Jag har försökt få upplysningar om vad som hände men ingen tycks veta något.

UPPRÖRD DAM: Är det från radion?

HILLEVI: Ja, men ursäkta mig, vi ligger i direktsändning nu, ni kan inte -

DAMEN: Är ni i direktsändning? Då vill jag bara tala om, för hela norska folket, att jag såg vad som hände! Han sm -

HILLEVI: (lyckas slita tillbaka mikrofonen) Jag ber om ursäkt för detta intermezzo, trängseln är stor och det vilar en egendomlig feber över människorna. Som situationen är nu så tror jag inte att jag kan få fram fler upplysningar för tillfället. Över till studion.

RADIORÖST FRÅN STUDION: Just nu tyckt ingen veta vad som egentligen hänt i kyrkan. Vi arbetar febrilt för att ta reda på sanningen. Under tiden spelar vi lite Charlie Parker. (musik, men de glömmer att koppla bort studion så vi hör både det som sägs i studion och Charlie Parker).

STUDIORÖSTEN: För fan Hillevi, vad är det som händer?

HILLEVI: Det är kaos här. Jag kunde inte stoppa henne. Och hon hade onekligen en intressant och märklig teori.

STUDION: Låt oss slippa den nu va?

HILLEVI: Jamen vet ni vad tanten sa?

STUDION: Hillevi, vi vet inte och vi VILL INTE VETA! Minns du hur det gick när du skulle bevaka invigningen av Stavangers ridhus? INVASION FRÅN MARS, va? Du har alldeles för livlig fantasi, lilla stumpan. Kom ihåg att det här är din sista chans.

HILLEVI: Men tänk om tanten har rätt.

STUDION: Vad hade du egentligen i den där jävla kyrkan att göra?

HILLEVI: Han är faktiskt en känd fysiker.

STUDION: Känd för att han har en berömd farsa och för att han teorier är helt uppåt väggarna, ja.

HILLEVI: Men det är ju en stor händelse, fyrahundra på en begravning i Stavanger och här händer det ju aldrig nåt! När Stig-Arne Knutsen begravdes kom det inte mer än hundra. Och han som varit med i schlagerfestivalen! Och nu är det fyrahundra här, minst!

STUDION: Skit samma, nu är du ju redan där. Men du får hålla lite bättre i micken.

HILLEVI: Hon slet den ur händerna på mig!

STUDION: Lilla Hillevi, om du vill fortsätta jobba här när ditt vik går ut föreslår jag att du kedjar fast den förbannade micken i handen. Inga galna kärringar i fortsättningen. En kärring till och du är arbetslös.

HILLEVI: (kväst) Okej.

STUDION: Dessutom kom ju inte den förbannade Nestor. Jag trodde du hade hört från säker källa att han skulle komma?

HILLEVI: Det hade jag ju.

STUDION: Du kanske borde omvärdera den källan.

HILLEVI: Han kanske kommer sen?

STUDION: Inte ens liket är ju kvar, vad fan tror du?

HILLEVI: Jag vet inte…

STUDION: Nu bryter jag och du kommer med en nätt liten avrundning så att vi får att slut på det här.

HILLEVI: Okej.

STUDION: Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, noll. (musiken tonas med) Och nu har vi kontakt med Hillevi Eriksen direkt från Walther Montevideos begravning. Hillevi, har du fått någon klarget i vad som hänt?

HILLEVI: Här i Stavanger storkyrka är förvirringen stor, men ingen verkar riktigt veta vad som hänt. Klart är i alla fall att kistan nu försvunnit och Montevideos äldste son har bett alla de församlade att gå hem. Han sa att kistan kommer att gravsättas imorgon och att alla som vill hedra hans far kan göra det då. Men i folkmassan surrar envisa rykten som säger att -

STUDION: Det verkar som vi fått lite problem med mottagningen, vi kan inte alls höra dig Hillevi. (knaster och sprakanden) Hallå Hillevi? Vi spelar lite musik så länge.

4

Synnöve Montevideo berättar: Jag trodde alltid att han skulle bli konstnär, som sin far. Han ritade ofta när han var barn. Märkliga konstruktioner, hus och farkoster. När han var fem år började han rita vingar. Det var inga barnteckningar utan skisser, ritningar. Han byggde sitt första vingpar när han var åtta. De funderade naturligtvis inte, men han byggde dem i alla fall. Och många andra, men han lyckades aldrig få dem att fungera. Han gav upp när han var i 25-års åldern, då hade han redan börjat med fysiken.

Jag kunde ju se att han överlät att ta hand om familjen på Torunn, men det var inte alls av elakhet [öa: orsaken kan väl kvitta, faktum kvarstår att Torunn är utsliten och okänd medan han är berömd. Torunn spåddes en framtid som banbrytande kemist, har du glömt det?]. Nej då, men han är ju död, det får du inte glömma bort! Han kan ju inte längre njuta av sin berömmelse. Dessutom var hans berömmelse kanske lite av det skandalösa slaget, jag tror inte direkt att han njöt av den. Jag menar, hur många trodde på hans upptäckter? [öa: alldeles för många!] Varför är du så arg på honom? [öa: Jag står inte ut med Typen, helt enkelt!] Kände du honom? [öa: Nej då. Hos mig har han inga oäktingar om det är det du är rädd för. Men jag mötte honom en gång, en korridor.] Va? [öa: Det var innan jag blev översättare, jag jobbade som städerska på ett hotell i Helsinkki.] I Helsingfors? [öa: Det heter Helsinkki, det ligger ju för fan i Finland och där talar man finska. Så det så. Avbryt mig inte nu så ska jag berätta om vad den där skitförnäma sonen du hade var av för sort.] Sort? Vadå sort? [öa: Håll käften kärring! Jo, han, den där överreklamerade Walther var just en sån typ som såg rätt igenom folk. Speciellt om de var städerskor. Eller kvinnor överhuvudtaget med kläder på. Han såg bara de han kunde använda sig av. Antingen till att stoppa pitten i eller till att putta honom uppåt på karriärstegen! Sån var han! En sån som använder sig av andra människor. En snyltare. Sån var han, er tjusiga herr son!] Sådana är nog många män. [öa: Det är väl ingen ursäkt!] Nej, men inget som lille Walther ensam kan stå till svars för. Han var helt en tankens man, han var disträ, helt enkelt. Ofta svarade han inte på mina frågor och Torunn kan nog berätta ännu mer om det där. Men han hade en storhet i sin forskning [öa: … äh, lägg av! Om han hade uppfunnit en maskin som kunde städa hade det varit nåt verkligt, men det där! Han fick ju inte en enda sak att sväva. Det enda han åstadkom var ju en massa matematiska formler!] Mer än du har åstadkommit i alla fall. Och det var minsann inte så konstigt att han behövde andra som skötte marktjänsten. [öa: Han var så abstrakt att han inte fattade vad verklighet var. Fanns han alls egentligen? Och så länge det finns idioter som Torunn så kommer ojämlikheten att bestå.] Nu ska du inte tala om sånt du inte begriper! [öa: Nej, nu har jag fått nog, jag tänker inte sitta här och slava åt nån jävla överklasskärring! Nu har jag ta mej fan fått nog av den saatans Waltheri!] Sirkka, kom tilbake. Jeg må bli oversatt, ellers førstår de meg ikke! Sirkka, vent. Lille du, kom tilbake! Vær så snill, Sirkka!

5

Brev från Sirkka Lehtonen till red:

Kära Carin!

Det betydde mycket för mig att du bad just mig att översätta de här artiklarna från norskan, dels har jag inte haft nåt vidare med jobb på sistone och min ekonomi är ansträngd till bristningsgränsen och dels vet jag ju att det är ett hedersamt uppdrag. Ändå känner jag mig nu tvungen att avbryta arbetet för det finns stunder då man inte har nåt val. När man måste välja mellan sin försörjning och sin övertygelse finns det inte mycket att välja på, eller hur? Jag kan inte fortsätta med den här idioten mer. Jag försöker och försöker men det kokar i mig varje gång jag tänker på honom. Varje gång jag sätter mig ner med papperena så får jag andtäppa och måste gå och koka en kopp kaffe. Jag har aldrig tidigare blivit så involverad i ett översättningsarbete och jag vet inte riktigt vad det är som händer med mig eller varför. Just nu behöver jag nog mest vila upp mig. Ta ett bad och en konjak, gå en sväng i skogen med hundarna.

med hopp om visad förståelse

Sirkka L

6

Telefonsamtal mellan Sirkka Lehtonen (SL) och Red (R):

SL: Terve.

R: Terve Sirkka, det är jag.

SL: Hm. Jo. Så du har fått mitt brev?

R: Mm. Men det går inte. Jag måste lägga fram de här texterna för redaktionen imorgon.

SL: Du får hitta nån annan. Jag blir så - Han var verkligen ett svin!

R: Hur vet du det? Och vad spelar det för roll? Det är viktigt att minnas de som är döda, om man glömmer sånt man inte vill minnas så har man ju inte en sann bild av verkligheten. Livet är inget smörgåsbord där du kan välja vad du vill ha på din lilla tallrik.

SL: Livet? Han är ju död!

R: Vi måste minnas! Allt!

SL: Han var en av dem man inte ska tala om, inte ens minnas.

R: Varje människa har rätt att bli ihågkommen.

SL: Skitsnack. Han var en sån som suger musten ur andra, han var en mansgris av värsta sorten, han har inget existensberättigande alls!

R: Har du det då? Antingen får alla människor finnas eller så har du ett jävla problem med att bestämma vem som ska välja ut de lyckliga. Eller olyckliga, beroende på hur man ser det.

SL: Men han var i alla fall en -

R: Du har redan fått ett förskott på fyratusen. Spelar det då så stor roll hur han var? Hörru sötnos, om du hoppar av vill jag ha mina fyratusen senast klockan fem.

SL: Det går inte. Jag har inga pengar. Och hyran …

R: Antingen betalar du tillbaka förskottet eller så gör du klart jobbet. Till imorgon.

SL: Men …

R: Har du mycket kvar?

SL: I stort sett bara det sista, den där dagboken.

R: Ja, den ja. Är det Heges?

SL: Jag tror det.

R: Har du något emot henne?

SL: Nej.

R: Se det då som hennes text. Jag faxar över ett litet förord och du kan väl lämna hela skiten till den där Jeppsson på redaktionen. Onsdag morgon klockan nio, inte en minut senare. Och inget tjafs nu.

SL: Du är hård mot mig.

R: Och du älskar det. Upp med hakan, baby. Vi ses!

SL: Terve.

7

Reds förord:

Själv kände jag inte alls till Walther Montevideo förrän jag tillbringade en tid hos en god vän som bor på landet i Roslagen (men det var det som jag hittade där som till slut ledde till det som du nu läser).

Min vän har utedass. Det finns inget som går upp mot ett utedass på landet, speciellt på natten när myggen har gått och lagt sig och man kan sitta med dörren öppen och titta på stjärnorna och kanske höra en sömnlös ko råma i fjärran. Ingenting är så lugnande som kor. Naturligtvis hade han ingen elektricitet, i skenet från en fotogenlykta satt jag på dasset och funderade över livet. Och korna.

När jag skulle gå famlade jag efter toalettrullen. Min hand fann ingen rulle, istället ett svart vaxdukshäfte. (När jag frågade min vän varifrån häftet kom sa han att han hade haft en norsk väninna på besök tidigare det året, men att jag säkert inte ville veta något om min föregångare. Jag hade inte hjärta att tala om för honom att jag var betydligt mer intresserad av henne än av honom, även om det var honom jag låg med.) Häftet hade bara ett par få sidor kvar, resten hade redan använts till dasspapper. Jag är nyfiken av naturen och kunde inte låta bli att försöka läsa det som stod i boken. Bläcket hade bitvis flutit ut. Om det var vatten eller tårar som hade orsakat detta kunde jag inte fastställa. Så här stod det:

8

Heges dagbok:

… antar att han är död. Borta är han i alla fall. Tror jag. Begravningen var hemsk. Men vi var ju tvungna att ha en kropp och den var välgjord. Den var så lik honom. Men vax smälter om det blir varmt. Ingen hade tänkt på det. Och nu går det rykten om att han lever. Men det gör han inte. Tror jag i alla fall. Det var så konstigt. Vi hade ätit julbordet, de små tittade på tv, vi andra kämpade med julklappsrimmen. Alla väntade på tomten. Ingen hade ställt till bråk och snö var det också, det doftade mandariner och pepparkakor. Vi hade det ganska bra. Han skulle bara gå och köpa en tidning, ja det är ju så man säger. Vi visste alla att han skulle gå och byta om till tomte, så är det ju varje år, så har det ju alltid varit. Man kan säga vad som helst om hur han har varit som far, ofta har han låtit sitt arbete gå före allt men han har alltid, alltid varit tomte.

Om han skulle vilja lämna oss så kunde han väl ha sagt det? Han skulle väl aldrig gå utan att säga adjö? Eller skulle han det? Kan en pappa bara lämna sina barn utan att säga adjö? Kan en man lämna den kvinna han levt med i nästan trettio år utan att säga att han går? [öa: det händer varje dag, du känner inte männen, flicka lilla] Jag vet att det måste ha hänt något, han skulle sagt hejdå, i alla fall till någon av oss. I alla fall till mig, jag var ju hans lilla ögonsten. Eller sa han så till oss alla? Vi väntade och väntade, de små blev griniga och överspända och undrade om inte tomten skulle komma snart. Till slut fick Tore vara tomte istället och ingen saknade pappa. Bara jag.

Och sen är det det där med tomteluvan. Det enda sättet att förklara hur den hamnade i trädtoppen är att han faktiskt befann sig där. Och det går inte att klättra i det trädet, de lägsta grenarna sitter så högt över marken att han inte skulle ha nått dem även om han hade haft en stol att stå på. Och varför skulle han ha velat klättra i träd?

Vi vet ju alla hur det ligger till, men vi vågar inte säga det högt. Alla vet vi vad han drömde om och hur nära han var att lyckas.

Han flög. Han måste ha flugit sin väg. Det är den enda förklaringen. Han bara lyfte och flög iväg. Han tappade luvan, den föll ner och fastnade i trädets topp. Det var det enda han ville, han ville kunna tillämpa Montevideolagen på sin egen kropp, det har han velat ända sen de första matematiska formlerna, ja ännu längre, ända sen han ritade vingar som barn. Han måste äntigen ha hittat de rätta doserna för en levande kropp. Pappa, jag saknar dig.

Men om jag blundar kan jag se dig stiga till väders mot kvällshimlen som en liten, svart och mycket lycklig prick!

 

9

Aftenpostens förstasida den 15/2:

Tomten funnen död?

Ett förbryllande fynd rapporteras av den internationella polarexpedition som för sex månader sedan nådde Antarktis. Expeditionen har hittat en död man som tros vara Jultomten.

Den döde, en man i 50-års åldern, påträffades död ovanpå ett isflak på tisdagen. Fyndplatsen ligger alldeles intill den geografiska Nordpolen.

Mannen var iförd röd jacka och byxor i samma färg. Han saknade tomteluva men i närheten fanns spår av renklövar och slädmedar.

- Han såg mycket fridfull ut och log milt, säger expeditionens ledare professor Vittori Acapella.

Professor Acapella är, i likhet med expiditionens övriga medlemmar, övertygad om att det är tomten som påträffats. En enkel jordfästning har förättats på platsen.