Samtal med Gud
Roller: En inspelad telefonröst
Receptionisten
Carin, 30 år
Gud, miljontals år
Stella, 5 år
INSPELAD TELEFONRÖST: Du har kommit till Himlen. Just nu är det många som ringer. Vi kommer strax att ta emot ditt samtal. Du har kommit till Himlen. Just nu är det många som ringer. Vi kommer strax att ta emot ditt samtal. Du har kommit till Himlen. Just nu är det många som ringer. Vi kommer strax att ta emot ditt samtal. Du har kommit till -
En lur läggs på. Telefonton hörs.
Ett väntrum i himlen. En sur sekreterare sitter bakom ett skrivbord. Soffa, fåtöljer, platsväxter och veckotidningar finns också i rummet. Carin kommer in.
RECEPTIONISTEN: Vad kan jag hjälpa er med?
CARIN: Jag skulle vilja tala med Gud.
RECEPTIONISTEN: Har ni beställt tid?
CARIN: Nej, det har jag inte.
RECEPTIONISTEN: Då är det tyvärr omöjligt. Gud har alldeles för mycket att göra för att ha tid att ta emot såna som inte ens beställt tid.
CARIN: Men det är viktigt.
RECEPTIONISTEN: Tyvärr.
CARIN: Jag försökte ringa men jag kom inte fram.
RECEPTIONISTEN: Då väntade du väl inte tillräckligt länge, lilla vän.
CARIN: Man kommer ju aldrig fram!
RECEPTIONISTEN: I normala fall bokas besök endast per telefon, men jag är beredd att göra ett undantag för Er.
Receptionisten bläddrar i bordsalmanackan.
RECEPTIONISTEN: Han är mycket upptagen, men framåt vecka fyrtioåtta, nej- det går inte då heller, då är det så mycket med julen. Det får bli i januari nästa år. Passar den femte januari er? Klockan tio och trettio till tio och fyrtiofem?
CARIN: Men det är ju jättelänge dit!
RECEPTIONISTEN: Gud är mycket upptagen just nu. Mycket upptagen.
CARIN: Jag kan inte vänta till nästa år!
RECEPTIONISTEN: Då kan jag tyvärr inte hjälpa dig.
CARIN: Men jag kan inte vänta, det är ju bråttom. Kan du inte fråga Honom i alla fall?
RECEPTIONISTEN: Inte kan jag störa Gud med såna småsaker!
Carin blir hysterisk, skriker:
CARIN: Hälsa Honom att det gäller liv eller död!
Receptionisten suckar, ger upp:
RECEPTIONISTEN: Ett ögonblick ska jag höra vad han säger.
Receptionisten trycker ner knappen på snabbtelefonen.
RECEPTIONISTEN: Ursäkta herr Gud, men det är en mycket envis dam härinne som vill träffa Er-
GUDS RÖST: Vem?
Receptionisten vänder sig till Carin.
RECEPTIONISTEN: Ert namn?
CARIN: Carin.
Receptionisten talar i snabbtelefonen.
RECEPTIONISTEN: Hon heter visst Carin.
GUDS RÖST: Känner inte igen namnet, borde jag veta vem det är?`
Carin rusar fram och skriker i snabbtelefonen:
CARIN: Du vet inte vem jag är men jag måste få prata med dig. Det gäller liv eller död!
Guds röst låter trött.
GUDS RÖST: Ja ja, släpp in henne då.
Receptionisten släpper knappen på snabbtelefonen och vänder sig till Carin.
RECEPTIONISTEN: Och så hoppas jag att du kommer håg att man inte duar Gud hur som helst.
Receptionisten går före Carin och öppnar dörren till Guds kontor. Han sitter bakom sitt skrivbord.
GUD: Tack Monika, du kan gå.
Receptionisten går.
GUD: Jaha, och hur var det här då?
Carin är blyg, niger.
CARIN: Hej.
GUD: (frågande och lätt irriterad) Hej?
CARIN: Jag har försökt ringa, men jag kom inte fram. Jag skrev ett brev också men jag fick inget svar.
GUD: Jaha. Ja, hej på dig Karin. Jag fick ditt brev och jag hade just tänkt ringa dig men det har varit så mycket nu. Du vet, med krisen och det, det är många som ringer nu.
CARIN: Eh…krisen… Ja, den har jag hört om.
GUD: (oengagerat konverserande) Ja, man har tur som inte har några rörliga räntor, jag hoppas att du inte har några såna problem?
CARIN: Nej, det var nåt annat jag ville tala om.
GUD: Jaha.
Carin tvekar.
CARIN: Eh…
Gud trummar otåligt med fingrarna på bordet.
GUD: Och vad var det då?
CARIN: …jo…det var det där men … Livet.
Gud tittar frågande på Carin.
GUD: Livet?
Gud pekar på en stol.
GUD: Sätt dig ner förresten.
CARIN: Tack.
Sätter sig.
CARIN: Ja, du vet, Livet…
GUD: Öh?
CARIN: Jag får inget sammanhang i det.
GUD: Det låter flummigt.
CARIN: Ja, jag förstår det.
GUD: Exakt Vad är det du vill veta? Du förstår jag har lite bråttom nu och jag kan inte hjälpa dig om jag inte vet exakt vad det är du vill veta.
CARIN: Jo, jag menar, finns det nån tanke bakom det här jävla - åh, förlåt, det här kaotiska livet? Vad går det ut på? Eller handlar det bara om att stå ut och fördriva tiden?
GUD: Vad tror du själv, Carina?
CARIN: Carin. Det är just det. Jag vill inte tro, jag vill veta. Jag är trött på att tro i blindo.
GUD: Varför det?
CARIN: Det bara är så! Jag vill ha något att hålla i! Allt är så jävla - förlåt - men allt är så relativt. Jag vill veta något säkert. Är det så svårt att fatta?
GUD: Hoppsan, man var visst lite stingslig idag. Vaknat på fel sida kanske … inte det? Kära lilla Katrin -
CARIN: Carin!
GUD: Kära lilla du, som jag ser det vill du inte ta ansvar för ditt eget liv.
CARIN: (ironisk) Nej, det är alldeles riktigt, det vill jag helst inte. Tror du att du kan fixa så jag slipper?
GUD: Är du ironisk nu?
CARIN: Vad fan tror du? Ursäkta men varför kan du inte svara på en enkel fråga? Jag trodde du var till för sånt! Det är faktiskt meningen att du ska ta hand om oss, fattar du inte det? Det finns faktiskt människor som har andra problem än rörliga räntor. Du måste ju finnas för oss också!
GUD: (arg) Jaså, det tycker du. Jag ska visst finnas till för alla jag, men vem finns till för mig? Du kanske inte vet att idag handlar nittiofem procent av alla böner om villaräntor och andra ekonomiska frågor? Om jag ska kunna besvara dessa så måste jag specialisera mig på det området. Inte ens jag kan specialisera mig på allt och det är faktiskt ytterst få böner som handlar om filosofiska och existentiellt frågor och sånt tjafs idag. Det är inte inne längre. Så jag har helt enkelt skurit ner på den biten. Allt för att ge bästa service till så många som möjligt.
CARIN: Va? Vad i helvete säger du?
GUD: Så så, nu tar vi och lugnar ner oss. Jag föreslår att du själv försöker besvara dina frågor. Det är det enda råd jag kan ge.
CARIN: Då är vi ju där igen. Jag vill inte tro, jag vill veta. En enda sanning minns du väl fortfarande, även om du nu helst fördjupat dig i räntorna, din svikare. Ge mig bara en enda sanning så ska jag sluta tjata sen. Det gör inget om den är gammal och sliten, bara den är äkta. Snälla Gud…
Gud tvekar.
GUD: En sanning…
CARIN: Bara en enda, annars tror jag inte på dig.
GUD: Tror du att jag bryr mig om ifall du tror på mig eller inte? Du är ju bara till besvär i alla fall. Ärligt talat vore det skönt att vara av med dig.
CARIN: Ja, men du blir av med mig, om du bara ger mig min sanning först.
GUD: Jag kommer inte på något. Har bara ränteavdrag i huvudet just nu. Du kanske kunde återkomma efter deklarationen? Och efter krisen?
CARIN: Det är ju alltid kris. Ge mig min sanning nu.
Carin tänker.
CARIN: (elakt) Om du inte ger mig min sanning talar jag om för hela världen vilken svikare du är.
GUD: Jamen, jag ger ju folk det de vill ha.
CARIN: Men tänk på kultureliten. Du kommer att bli uthängd och utskälld på varenda kultursida i hela världen. De bryr sig inte om vad folk vill ha. De har inga räntor att tänka på. De har högre ideal, och du sviker deras höga ideal. Jag sak krossa dig om jag inte får min sanning. Tärd och vacker, gråtande, sak jag vara på bild i alla tidningarna och tala om vilken svikare du är.
Gud tvekar.
GUD: …eh…
CARIN: Om jag inte får min sanning.
Gud suckar djupt.
GUD: Du är verkligen krävande Charlotta.
CARIN: Carin heter jag ju!
GUD: (arg och förtvivlad) Ja ja. Jag ska komma ihåg alla namn. Jag ska svara på alla böner, utan att få ett dugg igen. Nu tror folk inte på mig längre men de begär ändå att jag ska svara på deras böner. Det är ta mej fan inte lätt att vara god ska du veta Helena. Ingen tackar mig för vad jag gör, ingen lyssnar på vad jag vill, alla bara kräver och kräver men jag får inte ens bli arg.
Gud är nära gråten.
GUD: Inte ens trött får jag bli. Jag ska bara ge och ge som nån sorts jävla jultomte. Ingen bryr sig om mig.
Tystnad.
CARIN: Oj då … förlåt … Jag menade inte att ta i så hårt… Du …
Gud snyter sig.
GUD: Nej nej, det är okej men fattar du att man kan bli trött ibland?
CARIN: Jo, visst förstår jag det. Förlåt, jag tänkte mig inte för.
Carin tänker.
CARIN: Du förstår att folk vet inte att du kan bli trött. Alla tror att du orkar hur mycket som helst. Jag trodde ju också det. Som en stor pappa. Fader vår…
GUD: Men så är det ju inte.
CARIN: Jag förstår det nu.
GUD: Jag har ju ingen att gå till.
CARIN: Nej. Det låter hemskt.
GUD: Jag vet inte mer om sanningar än du vet.
CARIN: Fast kanske lite mer. Jag menar du är ju så mycket äldre än jag.
GUD: Ja, det skulle vara därför i så fall.
CARIN: Har du det inte ensamt däruppe i din himmel?
GUD: Joo, det kan du ge dig fan … hm … hoppa upp och sätta dig på. Fast jag har ju änglarna förstås.
CARIN: Jaså, finns de? Jag trodde att änglar bara var sagofigurer.
GUD: Nej, visst finns de. Men de är rätt jobbiga. De är så andliga och upphöjda. De blir aldrig arga. De har helt enkelt inga känslor alls. Om jag ska vara ärlig är det faktiskt rätt osjälvständiga också. De hänger mig i kjolarna hela dagen, det är riktigt irriterande. Och om jag blir arg på någon av dem börjar allihop omedelbart att gråta. Så det är ensamt, fast jag har änglarna.
CARIN: Du har ju din receptionist också.
GUD: Om jag ska vara ärlig så är jag faktiskt lite rädd för henne. Hon är alltid så sur. Hon är inte direkt nån man kan anförtro sina problem åt.
CARIN: Jag förstår vad du menar. Hon verkade lite … sträng.
GUD: Mm.
CARIN: Ja, jag kanske borde gå. Jag menar … jag vill inte ta upp mer av din tid. Jag är ledsen att jag besvärade.
GUD: Det är ingen fara. Det var faktiskt riktigt uppfriskande med ett litet … ska vi kalla det meningsutbyte?
CARIN: Meningsutbyte låter bra.
GUD: Egentligen skulle jag hellre svara på såna frågor som du ställer, men nu, mitt i alla räntechockerna … jag går på knäna nu helt enkelt. Men jag är ledsen om jag lät arg. Det var inte min mening.
CARIN: Det är ingen fara. Ja, hej då Gud. Om du vill kan du ju alltid höra av dig nån gång. Jag menar när du har bättre med tid… Jag ska inte be dig om nåt, men om du bara vill prata eller så. Adressen står på mitt brev.
GUD: Tänk, det är aldrig förut nån som har sagt så till mig.
CARIN: Som har sagt vadå?
GUD: Att jag kan höra av mig om jag vill prata.
CARIN: Jaså.
GUD: Tack ska du ha Carin. Tack.
CARIN: Åh, det är inget att tala om. Vad gör man inte för en vän?
GUD: Är du min vän?
CARIN: Om du vill så.
GUD: Jaa, det vill jag. Vet du att du påminner mig om när jag var ung.
CARIN: Jaså.
GUD: Jag letade också efter sanningar då.
CARIN: Hittade du några?
GUD: Jo, fast inte så många. Men jag kom att tänka på en nu.
CARIN: Jaha?
GUD: Vill du ha den?
CARIN: Bara om du vill ge bort den.
GUD: Vad gör man inte för en vän?
Mörker. Ett barns röst (Stella) berättar en vits på barns vis, rörigt.
STELLAS RÖST: Mamma, att vet du, det var en dansk, en tysk och en Bellman som skulle tävla om vem som kunde bygga högst flaggstång. Och så byggde tysken en som var lika hög som kyrkan. Och så byggde dansken en som räckte upp till molnen.
Stella börjar fnissa.
STELLAS RÖST: Men Bellman, han byggde en som petade Gud i röven!
Stella gapskrattar.