Theo & Beate
jag går aldrig mer tillbaka dit jag vet nog vad de tänker om mig och jag orkar inte höra deras blickar på min rygg det är djurplågeri att utsätta sig för sånt jag önskar jag blev insnöad så skulle jag slippa gå dit dom tror att jag är knäpp allihop dom tror att jag har hittat på alltihop och jag vet att jag kan allt jag vill men inte hos dom för dom kan inte se vem jag är och jag ska äta en hel ask krita och sen ringa till Lillian ja det ska jag och sen skiter jag i vad de säger jag går inte dit aldrig mer jag ska ligga i min säng och läsa Emmas dikter om och om igen tills det kommer en ängel och räddar mig och jag ska ha choklad och varm rom och jag ska aldrig mer försöka verka som en vanlig människa deras ljumma vanlighet äcklar mig och jag vägrar att nånsin mer
När dörrklockan ringer har hon inte alls nån lust att gå ner och öppna. Hon tänker att om det är en försäljare ska hon slänga igen dörren mitt i ansiktet på honom. Det värsta av allt är i alla fall Jehovas vittnen. Men hon öppnar i alla fall, man öppnar ju sin dörr när någon ringer på. Han som står därutanför säger:
- Hej.
Hon tiger, tittar på honom, men inte på hans ansikte, det är för privat. Alla människor borde bära ansiktsmask och inte gå omkring och skylta med sitt innersta på det där sättet. Han fortsätter:
- Jag heter …
- Jag vill inte veta vad ni heter! Och jag vill inte köpa nåt heller! Tack! Nu kan ni gå!
Hon försöker stänga dörren men han sätter sin skinande svarta sko emellan. Hans byxor ser antika ut, som herrbyxor från seklets början. Hon får lust att känna efter om tyget är sådär lite stickigt av ylle som det ser ut att vara, men hon hejdar handen som redan gett sig iväg. Och nu talar han igen. Det var en förskräcklig pojke till att tala.
- Jag heter Theo.
Hon tittar rakt fram. Han har nåt slags kavaj på sig, den ser inte ut att höra ihop med byxorna. Polotröjan spänns ut lite över magen, man kan ana var naveln sitter. Han talar vidare:
- Jag ska hälsa från min mor, Maggi.
Nu möter hon hans blick, biter sig i handflatan, väser:
- Jävlarr. Vad stor du har blivit!
Hon backar och han följer efter henne in. De går i gåsmarsch uppför den smala trappan. Han ställer sin oformliga väska bland skorna i hallen. Han pratar oavbrutet, hon försöker att inte lyssna men orden tränger sig på, de letar sig fram som myror - envisa djur.
- Så du hade glömt att jag skulle komma? Ja mamma sa att du är lite glömsk men det gör inget. Jag är så glad att jag kan sova här. Det skulle ha kostat skjortan att ta in på hotell och planet går så tidigt imorgon bitti, jag har med mig en väckarklocka …
Hans mun rör sig oavbrutet, som ett litet djur som gör gymnastiska övningar. Den formas och omformas, ombildas till nya små djurs nya små gymnastikprogram. Små ettriga djur, små ilskna och påträngande djur som tycker att hela världen består av en enda stor Gymnastik. Gymnastik gymnastik gymnastik. De som gör gymnastik har alltid rätt. Man borde ordna en motståndsrörelse. Nån skulle ordna ett motstånd. Hon hör inte frågan, bara frågetecknet, svarar på måfå.
- Kanske det, jag minns inte riktigt.
Han tar stora steg ut i köket, då ser hon att hans stortå tittar ut genom hålet på strumpan, den är glad och stolt, den har en knallröd nagel. Hon undrar om han har nagellacket med sig, i så fall skulle hon kanske kunna låna det medan han sover. Rött som mogna klarbär. Ilsket och gällt. Ett högljutt nagellack. Han står med huvudet inne i kylskåpet och pratar, hon antar att han konverserar vitkålen. Hon hoppas att vitkålen uppskattar hans flöde bättre än hon själv gör. Har vitkål några öron? Har vitkål nån själ? Kan vitkålen njuta av hans uppmärksamhet? Eller vill vitkål oftast bara vara ifred? Hon går ut i hallen, det är svårt att vänta tills han har somnat, hon vill måla naglarna nu!
- Vill du eller vill du inte?
Han ropar frågetecken åt henne inifrån köket.
- Jag vill måla naglarna!
Han kommer ut med sex ägg i händerna, tre i varje hand. Hon håller alla sex äggen medan han letar fram nagellacket. Han är ljuvligt tyst. När hans mun inte gymnastiserar liknar den en svala.
Hon sitter på hallgolvet bland skorna och målar både tånaglarna och fingernaglarna. När hon inte har fler naglar att måla sätter hon små, små gladröda prickar på spegelns guldram, sen på spegelglaset. Hon viftar på tårna när hon går mot köket. Han har lagat mat, två stora omeletter, grönsaker i alla färger, även rött, gult och orange. Han sväljer. Jag hoppas att jag har sagt att jag vill ha, men han dukar för två så det verkar ordna sig. Att kunna steka en omelett, tänk att kunna göra det. En sån förvandling. Från gult och genomskinligt, kladdigt, klibbigt och inte smakar det så mycket heller, till detta ljusgula, doftande, pösiga. Som ett trolleri. Som en trollkarl. Han ler så att man ser alla hans tänder, hans ena framtand är lite sned, ligger liksom utanför tandraden. En rebellisk tand, som inte tycker om att stå i raka led. Hon sitter ned och allt blinkar och glittrar. Naglarna, besticken, glaset. Omeletten är en sol på tallriken. Den ler mot henne. Ät upp mig, säger den och det är tur, annars skulle hon vara rädd att skada den när hon skär i den. Men solen bara ler och ler. Ät mig. Varje tugga får åka rutschbana ner i magen. Han klingar sitt glas mot henne och tittar på henne när han dricker. Efteråt nickar han kort.
- Vad är det egentligen du gör, Beate. Mamma sa att du var …
- Jag äter, svarar hon och ser ner i tallriken.
Sa hon nåt fel nu? Han skrattar länge och bullrande. Om hon sa nåt fel så var det i alla fall roligt, hon skrattar med.
- Det är bra, svarar han skrattande och fortsätter, ät du bara. Du är fin i mitt nagellack.
Hon måste gå på toaletten och badda sig med kallt vatten. Hon tar tre djupa andetag men när hon kommer ut i köket igen tittar han inte på henne. Han diskar. Håret i hans nacke är kort och huden liksom rosig. När hon står bakom honom nåt hon honom bara till skulderbladen. Där vingarna växer ut när man blir ängel. Hans väst har en silkig baksida, hon låter kinden vila mot den, mellan skulderbladen, bara ett ögonblick. Det blir alldeles tyst i diskhon, hans kropp stillnar. Hon måste gå ut på toaletten och skölja ansiktet en gång till, med ännu kallare vatten.
Han vaknar inte av sin väckarklocka men det gör hon. Först undrar hon vad det är för en fågel som sjunger innan det ens blivit ljust men den fågeln var en entonig fan. Pip pip pip paus pip pip pip paus pip pip pip. Han sover med munnen öppen, lite saliv har runnit över kinden ner i kudden. Hon stryker med fingret över det våta på hans kind. Så drar hon ett likadant vått streck på sin egen kind, slickar på fingertoppen. Han öppnar ögonen och ser på henne. Han stänger munnen. Han är nyfödd. Hans ögon öppnas och stängs. Som i ett invecklat signalsystem, eller kanske han jämför den inre världen med den yttre. För att se vilken han ska välja. När han reser sig har han valt den yttre. Han har bara kalsonger på sig och när hon ser konturen av det som inte har något namn går hon ut i köket och häller kaffe i melittafiltret. För man kan inte springa och badda sig med kallvatten jämt. Det torkar ut huden.
Han dricker kaffet utan att tala, hans ansikte är fullt av sömn som vill fram. Hon står och ser på honom, ser hur han trutar med läpparna för att ta emot kaffets svärta. Sen går allt fort. Han är en kort stund i badrummet, plötsligt är han redan klädd och på väg nerför trappan. Hans röst där nerifrån, knappast vaken.
- Tack så hemskt mycket för allt. Jag skickar ett kort från New York.
Och så stopp. Totalstopp. Han knuffar på dörren, stönar och stånkar, klickar med låsvredet fram och tillbaka.
- Har du polislås? Man ska aldrig låsa när man är hemma, tänk om det börjar brinna. Var
har du nyckeln?
Han stövlar uppför trappan och det slår henne att han går som en bonde. Som om hans smäckra svarta skor var ett par mattgröna stövlar med lerkokor på. Han sträcker fram handen och hon tar den, håller den mellan sina båda. Ska han stanna hos mig nu? Är det han? Han skakar hennes hand:
- Godda godda, men var har du nyckeln?
- Man behöver ingen nyckel. Det är bara att vrida på den där grejen.
De går ner tillsammans. Två människor och hans stora tysta väska får inte alls plats på den lilla golvbiten innanför dörren så de måste stå mycket nära varandra. Hon blundar och låtsas att hon åker buss. Hon drar in hans doft i stora andetag. Han väcker henne.
- Hallå? Kommer du ihåg mig? Kommer du ihåg dörren?
De hjälps åt att försöka öppna den. Buffar på den som om den vore en bil med motorstopp. Den är inte låst för den fjädrar lätt men något tar emot utifrån. Hon går upp för trappan och ska just gå ut på balkongen när den dörren inte heller vill öppna sig. Utanför är det ljusblått. Morgonblått med vitt i. Theo står bakom henne, så nära att hon känner hans andedräkt mot kinden; kaffe, tandkräm och pojke. Theo kvider:
- Snö. Vilken jävla massa snö!
Tillsammans får de upp dörren, lite i taget, snön på balkongen räcker henne till midjan. Snön på marken räcker ända upp till Beates fönster på andra våningen. Theos kropp spänns:
- Jävlar! Har du nån skovel?
- Jag tror det finns en i skjulet där borta, om du ser den där kullen, det är skjulet…
Theo hoppar ner från balkongen, han gör sig en tunnel. Hon hör hur han svär, en mullvad som vaknat på fel sida. Hon går in och sätter på radion. Den raspar lite, säger sen:
- …telefonförbindelser är brutna. Jag upprepar, hela Skåne har inatt drabbats av att svårt
snöväder med hård vind och snödjup på mellan två och tre meter. Just nu är inga vägar framkomliga, all tåg- och flygtrafik är inställd. Detta gäller även norra Danmark. Fortsätt att lyssna till din lokalradiostation för mer nyheter om ovädret. Radio Malmöhuus.
Hon går ut på balkongen, mullvaden har inte kommit så långt.
- Det går inga flyg!
Rörelsen i snön upphör.-
- Va?
- Det går inga flyg!
Mullvaden vänder hem, han blir synlig just under balkongen. Romeo, oh Romeo why areth thou Romeo. Han har snö i håret, han är blöt och kall. Hon säger tyst:
- Inga flyg.
Han slänger sig raklång i snön, hon går in och kokar varm choklad.
Hon lindar honom i en filt, han värmer sina händer mot muggen. Hon önskar att hon hade ett paket hon kunde ge honom. Med guldpapper med änglar och stjärnor, men krulliga snören. Hans blick så svart, fäst vid chokladens yta. Har jag önskat detta? Är det min snö? Han talar inte längre nu, hon får titta på honom så mycket hon vill, han märker det inte. Var är du nu? Du kommer tillbaka sen?
Hela långa dagen går. Han sitter i sin soffa hela förmiddagen, sen går han ut i köket, tömmer skafferi och kylskåp, ställer allt i raka rader på hennes rangliga köksbord. Han visslar så hon vågar komma ut i köket.
- Vi är belägrade, du har dåligt med proviant. Tur för dig att du har besök av en trollkarl och mästerkock. Hur länge tror du belägringen varar?
- Jag vet inte.
Hon känner att kinderna vill le, det liksom stramar. Hon vänder sig bort.
- Du är söt när du ler, säger han och tar om hennes haka med sin hand, allt är i slow
motion - alla ljud försvinner, han vrider milt hennes ansikte mot sig. Hon blundar, det är också ett sätt att se bort. Det nästbästa sättet. Han drar med sitt finger över hennes panna näsa underläpp haka hals. Linjen som delar henne i två. Sen kommer ljudet tillbaka, han vänder sig mot bordet.
- Nu ska vi se vad vi har här.
Han flyttar paket och burkar, tar hennes sallad mellan pekfingret och tummen.
- Vad är det här?
Han höjer ironiskt sitt ena ögonbryn.
- Jag tror det var sallad en gång (nu stramar det i kinderna igen) men det var längesen.
Och nu kan hon inte hindra skrattet som tränger sig genom strupen och slår ut som en röd julamaryllis i hennes mun. De skrattar tillsammans och nu gör ingenting nånting längre, nu får det vara såhär och hans hår är nästan svart men hans ögon är blå, hans hud är som lingon med mjölk och hans läppar så röda att hon undrar om han använder läppstift. Din kyss mot min.
När man väl har tappat fotfästet är det omöjligt att sluta falla. Inte förrän man slår i marken är det möjligt att hejda rörelsen. Hon faller rätt in i hans famn och sen är det inte mer med det. Det går inte att förändra. Hon är där hon ska vara just nu. De reder sig ett bo i hennes säng. Strömmen har gått nu och det är iskallt. Men under alla täcken och filtar huset kan uppbringa leker två mullvadar tittut med sina kroppar. Ingenting kunde vara enklare.
Hon har alldeles stängt av huvudet. Om huvudet suttit där det skulle hade hon varit tvungen att gå upp ur sängen. Gamla kvinnan i säng med en artonåring, det är bättre utan huvud.
Dagarna går, utan att någon kan räkna dem. Theo lagar lite mat när de blir hungriga, de tar ett bad, sover en stund. Men mest av allt kärlek. Drypande, dunkande, frustande.
Maggi finner dörren olåst. Hon har ringt hundra gånger och när det första planet lämnade Arlanda för att flyga söderut var hon ombord. Hon måste få veta vad som hänt hennes son. Hon ropar deras namn i trappen, morgonsolen strilar försiktigt in genom halvt fördragna spetsgardiner, hon ser dem i alla fall. Nakna, sammanslingrade. Täckena har glidit ner på golvet. De vaknar av hennes blick, mörka, skrämda ögon. Ingen kan tala, det finns inget man kan säga, huvudet sitter plötsligt på sin vanliga plats. Utan ett ord vänder Maggi och går nerför trappan. Theo rusar upp ur sängen.
- Vänta, mamma, det är inte alls som du tror.
Naken faller han nerför trappan. Maggi går, rak, rasande. Han följer henne ut i snön.
- Jag älskar henne.
Det hör inte Beate, hon låser badrumsdörren om sig.
När Theo kommer tillbaka är han hes, trots att han förklarat så gott han kunde har Maggi vägrat att förstå. Beate har låst in sig på toaletten. Hon vägrar att svara när han säger hennes namn, hon vägrar att öppna när han knackar. Hon kunde lika gärna ha krupit ut genom fönstret, han kan inte höra henne andas. Han slår sönder dörren med en stol, hon sitter hopkrupen under handfatet, skakande. Hon håller fram sina smala handleder, tvärs över finns tunna rispor. Hon talar så tyst att han nästan inte hör vad hon säger:
- Inte ens det klarar jag.
Han tar henne i sin famn, bär in henne i rummet, lindar henne i en filt, så som hon lindade honom. Hon vägrar att titta på hans ansikte.
Och aldrig mer hans doft aldrig mer nån sol på himmelen min ängel är död dom drar honom bort dom släpar honom i hans vingar och det blir en bred röd gata i snön hans huvud hänger slappt mot axeln hans blodiga hår klibbar mot kinden hans ögon öppna men blicken krossad och han som var min ende min ende nånsin och nu är det slut inget mer kvar och jag vet inte vem det är som står där och liknar honom för min ängel är död nu han går ifrån mej nu. Ta mej med dej!