Tjuven
Veckan innan jul, en jul när jag var barn, var det inbrott i vårt hus. När jag kom hem från skolan var dörren trasig, det låg dörrblå träflisor i snön och marken var söndertrampad av steg. Inne var det en enda röra, saker låg välta överallt, men när Malva kommit hem från sin promenad med hunden och Maja kommit från fiollektionen och far kommit från Uppsala räknade vi, letade vi, och det enda vi saknade var några skivor, en silverljusstake och lite pengar som far haft i en byrålåda. Senare på kvällen upptäckte far att barskåpet var tömt. Men det var allt. Det var konstigt att de inte tagit mer, det tyckte vi alla. Jag hade många skatter gömda i mitt rum (gnistrande glasbitar, lena stenar, kartor), det hade Maja också, det vet jag. Far hade inga skatter men han hade ju oss. Malva gömde inte sina skatter, hon spred dem omkring sig, men så blev ju också hennes ljusstake stulen. Fast vi var bara lättade. Den var en julklapp från tant Majken, ingen av oss hade nånsin tyckt om den. Därför använde vi den ofta, varje dag, vi tänkte att vi skulle kunna lära oss att älska den, som man älskar ett par nergångna skor. Men den var verkligen gräslig. Vi älskade den aldrig och saknade den inte.
Det kom en man i blåställ och verktygslåda. Han svor lite och lagade vår dörr. Sen bjöd Malva honom på kaffe och bullar som jag hade bakat och vi var tvungna att sitta tysta och lyssna när han talade om sin fru. Malva gav mig saft med is för att jag inte skulle rodna, hon vet att jag rodnar när folk berättar sånt de inte borde. Sen gick han, efter att ha skakat Malvas hand lite för länge. Mig klappade han på huvudet och sade att jag var en duktig gosse. Han tänkte att det var omanligt att baka bullar. "Det ska väl du skita i", sade jag. Han tittade på mig, men bestämde sig sen för att han hade hört fel. Malva och jag skrattade länge när han hade gått.
Så var vårt hus förslutet igen, vi tänkte inte mer på det som varit. Det blev jul.Vi hatade det alla. I min familj älskar vi varandra mycket men inte alla på en gång. Alla är vi den typen som bara kan koncentrera sig på ett Du. Två och två går bra; jag och Malva, Maja och far, jag och Maja, Malva och Maja, far och jag och även Malva och far, antar jag. Men inte alla på samma gång. Det blir alldeles för mycket. Lägg sen till fars neurotiska föräldrar, och Malvas tysta systrar, hunden blir förvirrad och sitter vid dörren och gråter. Det är jul.
Så vi satt vi bordet, alldeles för många, alla tittade ner i tallriken utom fars föräldrar som febrilt försökte hålla igång någon slags konversation. Jag satt och koncentrerade mig på att kräkas - det skulle innebära att jag fick lämna bordet, de har alla bacillskräck - när det knackade på dörren. Malva och jag tittade på varandra. Ingen gjorde den minsta ansats att öppna dörren. Jag fick en otäck känsla av att vi inte borde öppna (det får jag alltid). Till sist gick far. Han kunde inte annat, hans föräldrar stirrade honom ut till dörren. Malva och jag satt stela, väntande på det värsta. Så kom far tillbaka med tjuven.
Han kom vinglande vid fars arm, hans kavaj hade varit rutig innan smutsen tog den i besittning. Han luktade gammal fylla och något ruttet (hans tänder troligen). Fars mor tog fram en parfymerad näsduk och höll för näsan. Malva tecknade år henne att låta bli men hon låtsades inte förstå. Jag stirrade förhäxad på ljusstaken i tjuvens hand. Malva fick också se den och jag såg hur ett nervöst skratt steg i henne. Far försökte göra sig fri men tjuven höll hans arm som vore den en sista rest av något verkligt viktigt. Tjuven började säga något, han talade högt men fullkomligt oartikulerat, det var alldeles omöjligt att höra vad han sade. Malva, som alltid är alldeles för snäll, sprang till köket och hämtade en tallrik till tjuven. Han fick sitta mellan henne och far, eftersom han vägrade släppa fars arm. Jag undrade varför ljusstaken var så bucklig. Kanske hade han haft den att slåss med. Kanske kom han till oss för att göra sig av med ett mordvapen. Malva stirrade argt på mig och jag försökte tänka snälla tankar istället.
På ett sätt var det skönt att tjuven kom. Vi fick något annat än våra ångestar att fundera över. Ett riktigt problem. Malva försökte pyssla om honom, hon tar hand om alla. Hennes kärlek är oändlig. Och ju otrevligare, smutsigare och skummare de är, ju mer kärlek behöver de, resonerar hon. Hon har ju tagit hand om oss alla; far, Maja, mig, hunden, katterna. Men vi ville inte dela henne med tjuven. Tack och lov verkade tjuven inte så intresserad av Malvas människokärlek. Visst tittade han lite i hennes urringning (det gör ju alla), men annars verkade han mest intresserad av spriten. Och av att hålla i fars arm. Far suckade och åt med vänster hand istället. Så åts julmiddagen upp. Malva försvann ner i källaren och slog snabbt in några julklappar åt tjuven. En flaska gin, ett par strumpor som far skulle ha fått. En bok som blivit kvar sen förra julen.
Tjuven verkade trivas i vårt sällskap. Han skrattade gott åt julklappsrimmen, grät av rörelse när han fick sin flaska. Han snöt sig i sin nya strumpa. Jag minns inte vilka julklappar jag fick den julen. Kanske var det då jag fick tåget? Eller nån bilbana? Jo, jag fick en julklapp av tjuven. Vajande och tårögd tryckte han en brunsvart liten klump i min hand. Maja och jag lade den i en ask och kallade den för Magogs heliga sten. Flera år senare insåg jag att det var en bit hasch.
Maja fick i alla fall en ridhjälm, det minns jag för tjuven provade den och lekte häst med far. Far försökte tala sig ur leken men tjuven verkade höra lika dåligt som han talade. Till slut kröp far på alla fyra med tjuven på ryggen. Tjuven tjoade och skrattade, far såg ut att vilja dö. Malva skrattade tyst, så att inte far skulle höra. Innan han gick lånade tjuven femhundra kronor av far. Han hade ljusstaken med sig när han gick, han glömde visst att ge den till oss. Vi saknade den inte.
Den våren kom tjuven ofta till oss. Oftast brukade han försöka få far att köpa stulna saker av honom, men han hade också presenter med sig. Böcker till far, vinterdäck eller en kappa till Malva, skivor till mig och Maja. Far blev generad och frågade var alla saker kom ifrån. Tjuven svarade inte, han bara log och lånade några hundra till av far. En gång ville tjuven ge mig en stereo. Då gav far honom en tusenlapp, Malva skrattade och kallade far för hälare. Och jag fick en alldeles egen stereo. Min första. Men sen blev tjuvens besök gradvis glesare. För var gång såg han mer sliten ut. Far gav honom lite pengar, Malva försökte få honom intresserad av lite mat. Han talade inte längre, bara stod där innanför dörren. Vi var oroliga, men avvaktade. Kanske för avvaktande, för sen kom han inte mer. Jag såg honom på stan en gång. Han låg i en vindstilla port bredvid Epa. Först trodde jag att han var död, men när jag förtvivlat ruskade på honom rörde han sig. Han tittade på mig men jag tror inte att han kände igen mig. Jag sprang hela vägen hem. När vi kom tillbaka var han borta. Malva rörde upp himmel och jord, hon sprang upp på socialkontoret och skrek att någon barmhärtighet måste det finnas, man kan inte bara låta folk ligga och dö på gatan, någon måste ta han dom honom. När de äntligen förstod att de måste göra som hon sa stod tjuven ingenstans att hitta. Vi sökte överallt, far var hemma från jobbet i en hel månad, Maja och jag struntade i skolan. Vårt hem förföll, vi levde på hamburgare som vi åt i bilen när vi åkte runt och letade efter tjuven. Vi blev bekanta med alla alkoholister i hela stan, men ingen visste var tjuven höll hus. Vi letade i varenda kvart i hela stan, i varje källarhål, men ingen tjuv. "Varför gör vi det här? Vi tycker ju inte ens om honom", sade far. "Tala inte om honom i imperfekt", fräste Malva. "Dessutom handlar det inte om vad vi tyckte om honom. Man låter bara inte folk dö på det där viset". Till slut fick vi i alla fall ge upp. Ingen utom jag såg honom nånsin igen. Och jag är inte säker på att jag verkligen såg honom, eller att han var verklig när jag såg honom, om ni förstår vad jag menar.
Det var nästa jul. Alla som brukade vara där var där. Och vi mådde som vi alltid gör på julen. Luften var tjock av motvilja. De knackade på dörren. Ingen utom jag verkade ha hört knackningen. Jag vet inte varför jag sade att jag skulle gå på toaletten istället för att säga som det var. Malva brukar alltid känna på sig när någon ljuger, kanske gjorde hon det även denna gång. Hon lät mig i alla fall gå. På trappen stod vår ljusstake, nyputsad och glänsande. Jag såg en gestalt skynda bort. När jag kom in med ljusstaken reste sig Malva upp med ett litet skrik. Hon rusade mot dörren, ut i natten, hon ropade "Tjuven, Tjuven, kom tillbaka" men han kom inte. Jag minns så tydligt hur hon stod där och skrek i natten. Hennes fötter så små, och i bara nylonstrumporna i snön. Jag har aldrig sett henne så uppriven, hon skrek tills hon ingen röst hade kvar. Far försökte bära in henne, men hon vägrade. Dagen efter hade hon fyrtio graders feber. Jag vet inte om det var av nedkylningen eller av sorgen.
Jag har fortfarande ljusstaken kvar. Malva flyttade ut till sommarstugan när far lämnade oss. Maja har gift sig och fått tre barn. Själv sitter jag här på vinden med en flaska gin - den enda julklapp jag unnar mig - och begrundar gamla tider. Vi var en oslagbar kombination. Jag saknar oss. Ensamma är vi inget. Jag längtar hem!