Libido

av Christian Lanciai (1990)

 

Copyright ã Christian Lanciai 1990

 

 

"Den största smärtan och ansvaret med läkaryrket är den obligatoriska och nödvändiga tystnadsplikten,

ty varje patient har sitt trauma att bära, men det är deras läkares sak att bära och ta på sig dem alla."

- doktor Torsten Nilsson.

 

Första delen.

1.

Jag kan skriva och läsa. Jag kan även tänka. Men det är ungefär allt vad jag vet om mig själv.

Jag blev frisläppt idag från kliniken. Jag vet inte ens hur länge jag har suttit där inne. Jag vet bara att jag måste ha varit ett svårt fall för mina läkare.

Det är inte bara mediciner de har gett mig. De har formligen bombarderat mig med elchocker, och dessutom har jag utsatts för någon sorts hypnotisk terapi. Mina medfångar eller medpatienter har kallat mig 'den hjärntvättade'. Varför jag skulle ha blivit hjärntvättad och till vad eller från vad har jag ingen aning om.

Men jag är fri nu. Jag har blivit en snäll människa, och jag vandrar som en oskuld ut i världen. Jag har bara att gå till arbetsförmedlingen om jag vill ha jobb, och vill jag inte det så kan jag gå till min socialassistent som garanterar mig pengar att leva på. Socialen bekostar ett lyxigt hotellrum åt mig tills jag lyckas skaffa mig en egen bostad. Hotellrummet är stort och bekvämt, och jag kan ligga i det och titta på TV hela dagarna. Jag kan få in tolv olika kanaler, men det tidsfördrivet är mycket uttråkande i längden då de flesta TV-kanalerna aldrig visar något vettigt program utan att det genast avbryts av fåniga reklaminslag som man bara får spader av att behöva se.

Nej, det viktigaste för mig att ta i tu med i mitt nya liv är jag själv. Jag måste finna mig själv igen. Jag vet att jag har haft någon identitet för mycket länge sedan, men den är förlorad nu. Den måste jag vinna tillbaka.

 

2.

Ibland när jag besöker något ställe blixtrar något till i min hjärna, som om det någonstans längst bak i mitt huvud fanns kvar något fragment av ett djupt och levande begravet minne. Då vet jag att jag har varit på det stället förut. Jag frågar då alla som är på det stället om någon av dem känner mig, men de tycker då att jag verkar underlig. Jag förklarar då för dem att jag just har kommit ut från mentalsjukhuset men att jag inte har något minne av mitt liv från före vistelsen där och att jag försöker återfinna min identitet. Då gör de stora ögon men kan inte hjälpa mig. Någon frågar mig då naturligtvis alltid: "Men varför frågar du inte din doktor om vem du är?" Då måste jag svara att doktorn inte heller kan hjälpa mig, för allt vad mina doktorer har sagt till mig om mig själv är: "Det är bäst för dig själv att du aldrig mer får veta vem du är."

 

3.

Min enda riktigt tydliga undermedvetna hågkomst är en kvinna. Någonstans i mitt undermedvetna spökar det en mycket vacker kvinna. Hon är mogen men inte för gammal, hon är vacker men inte för söt, hon är tillgiven men inte för enfaldig, och jag vet att hon kan hjälpa mig. Och jag vet, att om jag bara kan finna den kvinnan så skall jag börja kunna komma mina egna hemligheter på spåren.

Mina steg vägleds nu uteslutande av min instinkt med hennes bild som morot. Ibland känns hon plötsligt närmare, och då chansar jag på att gå in till ett ställe som råkar ligga just där. Det kan vara en restaurang eller ett kafé, ofta får jag ingen utdelning, men ibland känns det som att jag kommit ett steg närmare lösningen.

Det var en sen fredag kväll när jag var ute och gick som vanligt men mera spänd än vanligt. Det kändes precis som om någonting skulle hända som skulle föra mig närmare målet: den sanna kunskapen om mig själv. Utanför en viss lokal kände jag det där magnetiska börja dra i mig. Jag gick in i lokalen och kände genast att jag kommit rätt. Jag befann mig i en ganska sjaskig sylta. Det var ett andra klassens kafé, men det dansades där ofta. Många tycktes ha kommit dit bara för att få dansa. De dansande damerna tycktes höra hemma på stället.

Någonting föreföll mig alldeles otroligt välbekant, men jag visste inte vad det var. I hopp om att få komma till klarare insikt stannade jag där. Jag var där i timmar. Slutligen blev jag uppbjuden av en dam. Jag var inte särskilt dansant. Hon sade: "Du dansar ju som en flodhäst!" och det gjorde jag verkligen. "Jag vet vad du behöver," sade hon sedan, och hon drog mig med sig till en dörr. Hon öppnade den och stängde den bakom mig och förde mig in genom en mörk korridor. Vid andra ändan öppnade hon en dörr, och vi befann oss i en annan lokal. Då visste jag var jag befann mig. Jag befann mig i en olaglig bordell.

"Känn dig som hemma," sade min dam och lämnade mig i fred ett ögonblick. Jag tittade mig omkring. Ingen klocka ringde i min skalle. Då hörde jag plötsligt en röst som sade: "Men är det inte doktor Fabian som har kommit tillbaka!"

 

4.

Ridån skälvde till i mitt minne men gick inte upp. Jag vände mig till den som hade talat. Det var en rödhårig fryntlig och fyllig kvinna med något maskulint över sig. "Har vi setts förut?" frågade jag, "Javisst, många gånger!" sade hon leende. "Kommer du inte ihåg? Du har både gjort razzia här och varit kund här."

"Jag kommer inte ihåg," sade jag och började förklara. När jag berättat det lilla jag visste om min historia vände sig den rödhåriga, Blondie hette hon, till några andra flickor och sade: "Han är inte farlig längre. Han är inte etablerad längre. Han har varit på torken och förlorat minnet i elektriska stolen." Flickorna tycktes helt nöjda därmed. Blondie återtog: "Jag skall tala om vad vi vet om dig. Första gången du kom hit var det i en ambulans i samband med en razzia, du var då i en vit rock och ställde till med en massa besvär för oss. Som betalning kom du underst i en hög av oss tjejer som attackerade dig ursinnigt och med all rätt. Dina kamrater fick problem med att transportera ut dig härifrån.

Andra gången du kom var du civilklädd. Du hade lämnat sjukhuset bakom dig och blivit normal. Det är ingenting ovanligt. Alla hederliga mänskor går någon gång genom den fasen. De misslyckas i sitt jobb på grund av den mänskliga faktorn, så blir de uppsagda, så känner de sig misslyckade, och så kommer de på dekis. Du var inget undantag.

Men du trivdes bra hos oss. Vi hjälpte dig att komma till rätta med dig själv, och så en dag stack du med Dolores. Och nu vill vi veta: vad blev det av Dolores?"

Det kunde inte jag svara på. Jag kunde bara tillstå som det var: "Jag är ledsen, men jag minns ingen Dolores. Ni måste förstå. Jag har kanske fått tjugo elchocker."

Då svalnade deras intresse för mig. Jag var inte bara en misslyckad doktor längre. Jag var dessutom en frisläppt mentalpatient. Sämre kunde jag inte bli.

"Ack, vill ni inte hjälpa mig?" försökte jag. "Säg åtminstone hur den där Dolores såg ut!"

"Hon var svart och grann med långt hår ner till midjan. Hon kom från Spanien och var den mest temperamentsfulla av oss."

Det sade mig ingenting. Mitt omedvetna minne var av en blondin.

"Ni minns inte någon blondin härifrån?" försökte jag.

"Hur såg hon ut?"

"Hon var blond."

"Det kommer vi inte långt med." Flickorna fnittrade.

Tydligen var det något så ömkansvärt och hjälplöst över mig att en av dem i alla fall till slut tog sig an mig. Hon förde mig avsides och var mycket vänlig. Hon var mycket ung och liten till växten, men hon märkte tydligen att jag var alldeles oförarglig, som en oskuld.

"Jag ska ta hand om dig," sade hon. "Vad heter du?"

"Jag lär heta Fabian."

"Och jag heter Magda."

Hon var fem centimeter kortare än jag och hade brunt hår och mycket fräknar. Hon var inte vacker men hade ett trevligt och chosefritt sätt. Jag hade ingen anledning att tvivla på hennes goda avsikter.

Hon tog mig till ett avsides liggande rum, och där slog vi oss ned. Hon började klä av sig, men jag hejdade henne och sade: "Nej tack, lilla Magda. Jag är troligen impotent. Låt oss prata i stället."

Det var hon nöjd med då hon ändå fick sitt arvode. Hon tyckte så bra om mig att vi började umgås dagligen, och hon blev mig till mycket stor hjälp.

 

5.

Hon påminde mig nämligen om någon. Naturligtvis visste jag inte vem. Hon var ingenting annat än en kalashora, och hon trivdes med sitt yrke, men den jag sökte efter var en dygdig och fin flicka som kanske rent av var av den högre klassen.

"Hur kan du trivas med att vara prostituerad?" vågade jag fråga en dag.

"Kom inte och säg att du också vill rädda mig från träsket."

"Jag ställde bara en kanske djärv men rak fråga."

"Träsket är inget träsk. Alla som inte själva är inblandade och som känner mig har försökt hjälpa mig därifrån, men jag trivs där. Mina arbetskompisar är mina systrar, och bättre kamrater kan man inte få utanför bordellen. Vi har det gemensamt att vi känner männen. Det finns inga bättre mänskokännare än vi. Till och med präster står sig slätt mot oss och klarar sig inte i vårt sällskap. För att vi har en så god gemenskap känner jag mig trygg där. Jag har lärt mig att sovra bland kunderna, och den påfrestande sidan av arbetet är inte mer än en rutin för mig. Det finns sämre rutiner."

"Men om jag bad dig att sluta med verksamheten, skulle du överväga saken då?"

Hon tittade långt på mig. "Kanske."

"Är du så svag för mig?"

"Jo, faktiskt."

"Varför ? Du känner ju männen. På vilket sätt skiljer jag mig från dina kunder?"

"Du är den första som har kommit till mig utan att vilja pippa. Det är något gåtfullt över dig. Du tänker om dig att du är ett mentalfall som fått så och så många elchocker, så att hjärnan nästan har blåsts ut på dig, men samtidigt är du så kultiverad och fin, du har ett rikt språk och måste ha haft en god utbildning, kanske en hög utbildning..."

"Ja, jag förstår inte själv hur jag kan klara mig så bra intellektuellt fastän jag inte har något minne..."

"Där ligger kanske gåtan till ditt mysterium. Men samtidigt så tror jag att någonting lurar på bottnen hos dig som kan vara farligt, men denna djupa hemlighet, som du inte själv känner till, är oerhört lockande. Den är som ett sug efter narkotika."

"Knarkar du?"

"Aldrig."

"Jag har varit mycket nerknarkad av mediciner, men jag får aldrig veta varför jag blev det."

"Säg aldrig aldrig. Jag vill gärna hjälpa dig finna dig själv."

"Det är jag väldigt tacksam för. Men jag önskar att du i så fall ville avbryta din verksamhet."

"Men den är mitt levebröd."

"Det finns hederligare levebröd."

"Nej, det gör det inte." Hon såg trotsigt på mig och lämnade mig. Jag sprang efter henne.

"Magda! Magda! Förlåt mig! Jag ville inte såra dig!"

"Du har inte sårat mig. Du har bara sagt en osanning. Alla yrken är prostitutioner. Min prostitution är den hederligaste formen av prostitution, för den döljer inte att den bara är prostitution. Och den är verkligen bara prostitution och ingenting annat. Den är befriad från alla masker, allt hyckleri, alla kulisser och alla choser. Det är den enda icke fåfänga prostitutionen, den enda prostitutionen som inte gör sig till."

"Förlåt mig. Jag ville inte ta ditt levebröd ifrån dig. Gör som du vill."

"Menar du det?"

"Ja."

Hon kramade om mig och gav mig en puss på kinden. "I gengäld skall jag göra allt för dig. Vi skall nog finna ut vem du egentligen är."

Hennes smekande händer och puss gav mig en obeskrivlig känsla. Förnimmelserna av denna kontakt var alltför välbekanta i sin underbarhet, och likväl kände jag också ett ofattbart mörker i min själ som nästan skrämde mig.

"Om du inte vill lämna prostitutionen, vill du då åtminstone göra en annan sak för mig?"

"Vad då?"

"Jag skulle vilja förändra ditt utseende."

"Hur då?"

Jag såg på henne. Klänningen anstod ett fnask. Sminket vanställde hennes djupt begravda jungfrulighet, som endast jag alltjämt kunde se hos henne. Håret var utslaget och färgat och anstod en barservitris eller hårfrisörska som gick på gatan på sin fritid. Endast fräknarna återstod av hennes ursprunglighet och hade hon inte kunnat utplåna.

"Kom!" sade jag och drog med henne till en modeaffär.

 

6.

Nästa dag var hon en annan mänska, och hon hade nästan blivit vacker. Jag hade gett henne anständiga kläder, en helt annan make up hade förvandlat hennes ansikte till en riktig dams, och håret hade vi gjort blont och satt upp ordentligt. Plötsligt liknade hon Evita Perón.

Men där var någonting som fattades. Vad det var kunde jag inte komma under fund med, och hon kunde naturligtvis inte hjälpa mig. Tiden fick lov att besvara mina frågor.

"Vad tror du flickorna kommer att säga om mig nu?" frågade hon skämtsamt.

"Du kommer att bli deras drottning."

"Får jag inte ta på mig mitt gamla utseende för deras skull?"

"Nej."

Jag fick rätt. Hon vållade en sensation. Hon blev den mest eftersökta modellen, och hon kunde säga nej till fler än någonsin.

Följaktligen behöll hon sitt nya utseende som dock för mig bara förblev som en erinring av en bortglömd dröm som man inte kom ihåg mera av än just att den var bortglömd.

 

7.

Vi sällskapade i två månader utan att vi kom närmare målet. Vi gick på promenader genom alla delar av staden, och ibland uppstod välbekanta förnimmelser av något opåtagligt minne som genast försvann igen när vi försökte genomtränga stället. Jag tror att vi besökte 90 procent av alla restauranger och krogar i stadens centrum på det sättet.

"Men tänk om du har levat i en annan stad?" framkastade hon plötsligt en dag. Hon kunde ha rätt, men i så fall återstod det oss alla världens hundra största storstäder att finkamma på kanske obefintliga minnen. Jag föredrog att hålla mig kvar på den enda säkra grund jag hade att stå på: den stad vars mentalsjukhus kände mig utan att vilja berätta någonting för sin patient om det som patienten inte själv visste om sig själv.

 

8.

Magda var djärv nog att våga ta initiativet till att konfrontera min läkare och tala allvar med honom. Efteråt fick jag från hennes mun höra vad som hade sagts.

"Jag beklagar," började läkaren, "men vi har strängaste tystnadsplikt beträffande våra patienter, och den gäller i allra högsta grad i ett fall som Oskar Fabian."

"Men vad är det då för märkvärdigt med Oskar Fabian? Är ni inte intresserade av att hjälpa honom bara för att ni inte har hand om honom längre?"

"Vårt bästa sätt att hjälpa honom är att låta honom vara. Och det är också bästa sättet för er att hjälpa honom."

"Ni menar att jag skulle lämna honom ensam?"

"Ja."

"Överge honom?"

"Ja, för ert eget bästas skull."

"Ni är ju omänsklig. I så fall menar ni, att det bästa för Fabian vore, att ingen människa skulle ha någonting med honom att göra. Men han är ju en människa, vilken fasansfull bakgrund han än må ha!"

"Han har glömt sin bakgrund. Låt den förbli glömd."

"Är det med flit som ni har berövat honom minnet? Vad är då en människa utan minne? En man utan identitet! Ni har i så fall bara gjort halva jobbet: ni har inte berövat honom hans minne av att en gång ha haft en identitet! Ni kan inte förvägra en människa rätten att få veta sanningen om sig själv om han en gång ber om den!"

"Allt vad ni säger äger sin riktighet, fröken Favella, men vi vet mera om saken, och det måste ni respektera."

"Jag vet att han har varit doktor tidigare men att han av någon anledning slutade vara det. Vet ni någonting om det?"

"Då vet ni mycket, fröken. Nöj er med det, och försök få veta mera av polisen än av mig. De har samma tystnadsplikt där."

"Men..."

"Vårt samtal är slut, fröken. Jag kan inte hjälpa er. Eller rättare sagt, jag kan bara hjälpa er och Fabian med att låta bli att hjälpa er. Det bästa för honom är att finna sig en ny identitet. Det kan ni hjälpa honom med. Låt den gamla vara död och begraven."

"Jag måste få veta..."

"Vi vill inte ha honom tillbaka hit igen." Läkaren hade höjt tonen. "Vi vill inte att han självmant kommer hit igen och tigger om behandling efter att ha redovisat för de senaste resultaten av sin sjukdom. Ändå fruktar jag att det är just vad som kommer att hända."

"Då är han alltså fortfarande sjuk? Då har ni alltså inte lyckats bota honom?"

"Jag har redan sagt för mycket. Adjö, fröken." Och läkaren lämnade själv rummet. Det var allt vad Magda fick veta.

När hon hade berättat detta samtal för mig, och jag tvivlade inte på hennes sannfärdighet, så slog mig plötsligt en tanke. Jag betraktade hennes ansikte intensivt. "Vad är det?" frågade hon nästan litet oroad. Och jag frågade henne:

"Magda, varför är du inte tretton år yngre?"

"Vad är det för fel på min ålder? Jag är tjugofem år och mogen för min ålder. Och varför skulle jag vara just tretton år yngre? Vad är det för en idé som har flugit i dig?"

"Du ser ut som trettio. Men jag vill ha dig till sjutton."

"Varför sjutton?" Hon var alltjämt oroad.

Då tystnade jag. Tankarna hade flugit iväg med mig, och jag hade inte kunnat kontrollera eller analysera dem. Jag hade inte kunnat följa med i min egen impuls. Förnimmelsen var som utplånad. Ingenting återstod av den oförklarliga associationen. Jag log skämtsamt och sade: "Det var ingenting. Jag trodde att jag hade kommit någonting på spåren, men det är helt borta nu."

Hon var lättad, vi försökte glömma alltsammans, men någonstans långt borta i bakhuvudet anade jag närvaron av en bländande sjuttonårig flicka. Det var bara en aning, men det att denna aning dröjde kvar fyllde mig med en outsäglig spänning blandad med bävan och en oerhörd fruktan för det ogenomträngliga mörker som skilde mig från den osynliga minnesbilden av sjuttonåringen som bara fanns där inne i mig utan att jag kunde minnas hur hon hade sett ut.

 

9.

En natt av fruktansvärda mardrömmar följde. Jag hade ont i ögonen och vaknade upp en gång i timmen badande i kallsvett utan att kunna minnas de fruktansvärda drömmar som jag hade haft. Jag var fullkomligt slut på morgonen. Jag skakade av upprördhet när jag klockan sju på morgonen satt på min sängkant och begravde mitt huvud i händerna som om jag ville vrida ut mina okända fasor därifrån. Det var söndag morgon. Desperat grep jag telefonen och ringde till min läkare.

Han var inte på sjukhuset. Lyckligtvis hade jag hans telefonnummer till hemmet. En frisk och glad kvinnoröst svarade, men denna röst tillintetgjorde mig. Jag blev fullständigt paralyserad av att få höra den. Det var något så oerhört upprörande med den att jag svårligen kunde behärska mig. Min doktor var inte hemma, men hon meddelade mig att jag kunde återkomma på eftermiddagen. "Kan jag lämna något meddelande?" frågade hon oskyldigt.

Det var något med denna kvinnoröst som fick många av mina dunklaste förhängen att rämna. Jag hade nämligen hört den förut. Denna kvinna hade jag älskat. Hon hade skilt sig för min skull från sin man som hon hade två barn med, och jag hade övergett henne efter en månad. Detta var det första säkra faktum om mig själv i mitt förflutna som jag faktiskt delvis kunde minnas. Men jag sade ingenting till henne i telefonen. Min rösts osäkerhet måste dock ha avslöjat min upprördhet för henne. Jag sade: "Hur tidigt under eftermiddagen kan jag återkomma?"

När hon hörde min skälvande röst var det som om hon själv kände igen den och inte helt kunde dölja att hon hade gjort det. Även hon skälvde på rösten när hon svarade: "Han är säkert hemma klockan två."

Vi kände varandra, och vi visste att vi kände varandra, men ingen av oss vågade visa det för den andra. Vårt samtal var formellt och intetsägande, men vi visste ändå båda mera om varandra än vad som var hälsosamt för någon av oss.

Efter samtalet tog jag ett kraftigt sömnmedel och sov fram till klockan tre. Helst hade jag tömt hela sömnmedelsburken. Ändå var jag inte mindre uppriven när jag på eftermiddagen efter några koppar kaffe äntligen fick tala med min läkare. Han insåg att mitt tillstånd var brydsamt. "Min vän, låt oss träffas i kväll," sade han. "Jag skall på en sammankomst med mina ordensbröder. Kom med. Jag bjuder dig. Det blir en trevlig kväll i gott sällskap med god mat och gott vin. Det är vad du just nu behöver."

Jag tackade ja och kände mig något lugnad. Jag litade på att hans fru inte hade sagt någonting till honom, och jag visste samtidigt att jag måste berätta vad jag visste för honom.

När jag på kvällen rentvättad och i fin kostym kom till det fina ordenshuset bjöd han mig genast på en stor whisky i baren, vilket genast stämde mig på det bästa humör. Kvällen blev sedan därefter.

Det började med en strålande underhållning. Det var ordenssällskapets kör som underhöll med grannaste manskörssång medan det på sällskapets teaterscen samtidigt framfördes ett underbart teaterspex med strålande sångare. Musiken var av Bellman, Mozart och Berwald. Spexet handlade om mordet på Silenus under Numa Pompilius tid i det gamla Rom, och de som förövade det skändliga mordet på satyren var tre romerska soldater. En av dem hade en alldeles fruktansvärt gäll röst, han var dessutom korpulent och dominerande och hade råkat ta på sig den romerska soldathjälmen bakfram, vilket allt bidrog till att hans skrikiga uppträdande blev alldeles oerhört löjligt. För mordet på Silenus fick alla de stackars intet ont anande recipienderna skulden, och det följde en parodi på en skenrättegång med en avskyvärd pennalist till åklagare, en likgiltig brännvinsadvokat till handfallen försvarare och en partisk domare som givetvis dömde alla recipienderna skyldiga till mordet en efter en, varefter de en efter en fördes ut för att halshuggas med giljotin. Den som då grep de frackklädda och fjättrade delinkventerna i kragen var en alldeles förfärlig bödel, en lång mager räkel med puckelrygg, världens smalaste ben och en sminkad nylonstrumpa dragen över huvudet. Han såg värre ut än döden själv. Dessutom haltade han och gav ifrån sig oartikulerade kvinkande gutturala pipande läten som gjorde honom till ett monster i klass med Quasimodo, Frankensteins skapelse, fantomen på operan och liknande förfärliga karaktärer. Giljotinen förevisades och var alldeles blodig. Varje gång någon av recipienderna halshöggs fördes denne bakom scenen varvid giljotinen skrällde till och ett blodigt huvud sedan lyftes fram under den smale långe puckelryggige ansiktsdeformerade bödelns oartikulerade triumferande skadeglada pip och kvinkanden. Och publiken, ordenssällskapets medlemmar, som givetvis enbart utgjordes av herrar, vrålade av skratt.

Sedan följde banketten. Min läkare satt bredvid mig, och vi delade en flaska vin tillsammans. Maten var utsökt: hjortsadel med paté som förrätt och hjortronsorbet till efterrätt, och serveringen utfördes av de näpnaste servitriser som föll alla sällskapets äldre gubbar i smaken. Över hjortronsorbeten anförtrodde jag min läkare min upplevelse av morgonens samtal med hans fru.

"Vi är mycket lyckligt gifta," sade han allvarligt, "men jag vet egentligen ingenting om henne. Hon är duktig som få, man kan lita på henne i alla väder, men några barn från något tidigare äktenskap har hon aldrig visat mig. Därför tror jag att du misstar dig."

"Vad hette hon innan ni gifte er?" frågade jag.

"Christoffersson."

"Det var hennes flicknamn. Det måste hon ha återtagit med tiden. Som gift hette hon von Schoultz. Det var hennes tredje äktenskap. Men vad kan hon ha gjort med barnen?"

"Min vän," sade läkaren bestämt, "jag vet mera om dig än vad du själv vet, och jag kan därför inte tillåta att du vet mera om min hustru än vad jag själv vet. Vi är lyckligt gifta, och vi ämnar förbli det. Jag vet ingenting om hennes liv innan vi träffades, och jag vill ingenting veta därom heller. För min del är hon gift för första gången och med mig, och den versionen av hennes liv är hon själv nöjd med. Låt det därför bliva därvid.

Däremot är jag oroad över ditt eget tillstånd. Du skall icke ha något minne av sådant, och plötsligt minns du en affär som du haft med en gift kvinna med två barn varpå hon skilt sig för din skull varpå du sedan har övergivit henne. Vem det än var, så är det oroväckande att du plötsligt kommer ihåg sådant."

"Jag har själv inte kunnat sova i natt. Jag har kallsvettats hela natten och haft förfärliga drömsyner."

"Mindes du något av dem?"

"Ingenting."

"Bra. Vad önskar du själv för åtgärder?"

"Jag måste få komma bort härifrån, ju längre bort desto bättre."

"Det låter mycket bra. Jag ska ge dig en adress till en kollega i Bryssel som bor nära Brugmannsjukhusets institution för psykiatri, psykologi och psykoterapi. Vad säger du om en månads semester i Belgien? Du kan resa fritt inom landet och till Paris och Amsterdam också om du vill. Jag kan garantera att du blir väl omhändertagen."

Jag beslöt att prova hans förslag, som jag visste att han endast föreslog för mitt eget bästa. Han visste mer om mig än jag själv, och jag visste att jag kunde lita på honom med ett reservationslöst förtroende. Alltså reste jag till Bryssel.

 

10.

Doktorn där hette Arnold Flackx och var mycket vänlig och förstående. Jag fick bo gratis hos denne försynte läkares moster mitt i de finaste kvarteren i söder med underbara omgivande parker och villakvarter. Det var Bryssels diplomatstad med Franklin Roosevelt-avenyn som pulsådra och med Bryssels fria universitet som landmärke. Hos den gamla halvdöva damen blev jag mer än väl omhändertagen med frukost varje morgon, middag klockan tolv, kaffe klockan tre och kvällsvard klockan halv sju alla dagar i veckan. Det gällde bara för mig att passa tiderna.

Klimatet i Bryssel var ypperligt. Våren sprack ut just när jag kom i mitten av mars, både magnoliaträd, påskliljor och pingstliljor blommade, och omgivningarna var idealiska med serveringar i alla gathörn, konditorier i alla kvarter, små specialbutiker överallt med alla världens delikatesser och med en underbar fri individualism som präglade alla belgiska mänskor jag mötte. I detta land var all socialism obefintlig, någon vulgaritet tycktes inte förekomma, ingen störande amerikanism eller hamburgerbar mötte jag någonstans, myndigheterna blandade sig inte i medborgarnas liv, skatterna var inte över 30%, och det var klass på allt. Jag trivdes förträffligt och hade redan glömt min svenske läkares hustru.

Snart vågade jag mig även ut på utflykter. Jag besökte det charmerande gamla Gent, den bedårande idyllen Brügge med sina svankanaler, det vänliga och vackra gamla Antwerpen och slutligen även det vilt bohemiska men mycket mänskliga Amsterdam. Höjdpunkten blev emellertid Paris.

När jag kom till Paris förstod jag plötsligt hela den franska revolutionen och Napoleons oemotståndliga karaktär. Paris är och förblir kontinentens huvudstad, och det kommer Europa aldrig ifrån. London må vara världens huvudstad, men Paris är Europas. Jag såg pöbelhoparna välla fram genom gatorna och storma Tuilerierna, jag noterade Ludvig XIV:s högfärdiga och omänskliga skrytsamhet med förakt, jag smälte i andakt inne i katedralen Notre Dame tillsammans med Victor Hugos romanfigurer, jag bländades av Triumfbågen som vittne över Napoleons ära och storhet, och jag besökte Louvren.

Där fanns de stora franska romantiska konstnärernas främsta arbeten av Géricault och Delacroix, 'Medusas flotte' och 'Sardanapalus död' bland andra, där fanns Rubens praktfulla Luxembourgdukar och fantastiska jättetavlor av van Dyck och Watteau, men framför allt fanns där dukar av Rafael och Leonardo da Vinci.

Rafael måste väl betecknas som konstens och renässansskedets fulländning. Rembrandt fördunklas inför Rubens, Rubens blir banal inför Tizian, och Tizian blir tungsint och dyster inför Rafaels ljuva rena klara harmoni och formfulländning. Och likväl så bleknar även Rafael inför Leonardo da Vinci.

Frankrike och Louvren har fått ärva nästan alla denne målares vackraste dukar: 'Madonnan i grottan', 'Sankta Anna' och 'Mona Lisa' framför allt. Naturligtvis vet alla utantill hur tavlan 'Mona Lisa' ser ut, och ingen har väl lyckats undgå att stöta på någon reproduktion under livets gång, men ändå hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det verkliga porträttet 'Mona Lisa' skulle vara så levande som det var. Hon tittar inte rakt på en, utan hon ser på någonting strax ovanför ens högra axel; men just det att denna blick ser strax förbi en gör att man aldrig slipper denna blick. Man känner sig ofelbart genomskådad av den, och vare sig man står långt ifrån den från vänster eller från höger så ser denna blick ändå med sitt överlägsna gåtfulla leende rakt igenom en just emedan man aldrig kan möta dessa ögon med sin egen blick. Hon betraktar road sin beundrare som aldrig kan komma henne ens så nära att han kan möta hennes blick med sin egen.

Ändå är hon ingen skönhet. Hon ser nästan maskulin ut i sin fyrkantiga nästan beniga fysionomi. Leonardos kvinnoporträtt är i allmänhet ljuvare än Rafaels, och det vill inte säga litet, men just Mona Lisa är egentligen den minst kvinnliga av hans kvinnor. Hon är könlös i det att hon varken är helt och hållet feminin eller helt och hållet maskulin men dock har tydliga drag av båda.

Ändå bleknade denna tavla inför den ohyggligt kraftfulla och gåtfulla effekt som en annan tavla där av samma mästare hade på mig. Det var hans sista tavla, som skall föreställa Johannes Döparen, profeten i kamelhår som levde på gräshoppor och måste ha varit en tämligen avskräckande och grovbarkad uppenbarelse. Men Leonardo har här målat en skön långhårig yngling.

Det är hans mest gåtfulla tavla, ty denna yngling är förförisk av mystik. Han har inte ett skäggfjun, han är halvnaken som en lockande kurtisan, och hela hans väsen utstrålar en farlig och nästan syndig magi. "Kom med," säger denne yngling, "och jag skall visa dig allt som är förbjudet här i världen, eller åtminstone allt som vanliga mänskor inte förstår sig på." Han har korset i sin hand och pekar uppåt med sitt finger, vilket någon gör på alla Leonardos tavlor som för att indikera närvaron av det gudomliga, men hans väg leder varken till himmelen eller ner till helvetet. Den leder i stället in i Leonardos eget outgrundliga mysterium som ingen någonsin har vetat något om utom han själv; och när man fastnar inför denne oemotståndligt lockande Johannes Döpare får man en känsla av att detta mysterium är direkt obehagligt och farligt. För första gången fick jag frossbrytningar efter mina sista upprörande känsloupplevelser i Göteborg.

 

11.

Min goda värdinna var judinna och pensionerad antikvitetshandlerska. Hon hade varit lyckligt gift i många år med en berömd antikvitetshandlare som under en resa till Hongkong där hade träffat en berömd skådespelerska med dåligt moraliskt rykte. När han kom hem hade han sagt till sin fru: "Nu reser jag bort, och du ser mig aldrig mer." Och följande dag var han försvunnen i okända öden för alltid. Sedan dess hade hon levt ensam med sina bridgespelande väninnor i Bryssel. Där fanns sju professionella bridgeklubbar, och hon var en prominent medlem i alla sju. Det var numera hennes enda heltidssysselsättning.

En söndag körde mig min läkare doktor Flackx med sin moster och en av hennes väninnor ut till Knokke vid havet. Det var för de gamla tanternas skull. De hade inte varit där på åratal, och utflykten blev något melankolisk, ty när de kom till Knokke kände de inte riktigt igen sig. Alla gamla vackra fina små hus med gemytliga restauranger och trädgårdar hade försvunnit och ersatts med massturisminriktade höghus överallt, varför orten i fråga mest liknade Miami Beach med en hopplös brist på parkeringsplatser dessutom. Hela Belgien tycktes vara där denna dag. Vi fick snurra runt i timmar i den heta bilen innan vi fann en parkeringsplats, medan tanternas prat mest rörde sig om: "Minns du korsvirkeshuset där i hörnan? Var är nu vårt lilla gamla stamkonditori? Vad allt är förändrat! Varför har de rivit allt? Stranden har ju inte ens längre någon sol när de har byggt så höga hus i vägen för den!" Vi fann dock till slut ett litet konditori i den hopplösa trängseln var vi drack en ansträngd kopp kaffe innan vi lämnade detta belgiska "turistparadis" fast beslutna att aldrig komma tillbaka mera.

Mera angenäm och intressant var då en utflykt som doktor Flackx tog mig med på till Antwerpen. Här kände jag mig plötsligt omedelbart som hemma. Staden var gammaldags och sliten, gatorna och torgen i centrum var hopplöst oregelbundna och uråldriga, och trots tyskarnas svåra bombning av staden under kriget så fanns här hela den kontinentala gammaldags något barocka sekelskiftesprägel kvar som jag alltid hade förknippat med det riktiga kontinentala Europa. Staden vimlade även av ortodoxa judar i sina svarta kaminrör och svarta långrockar som min läkare hade många vänner bland, men mest värdefull blev för mig bekantskapen med hans bästa vän där i Antwerpen, en finländsk sjömanspräst som hette Daniel Orädd.

"Jaså, du trivs i Antwerpen, du?" sade denne kraftige jovialiske något grove men ytterst förtroendeingivande präst. "Så du känner dig hemma här? Det är inte så konstigt. Här är allting ännu som förr i världen och tidlöst dessutom. Jag har varit i din stad Göteborg. Där hade de två vackra hus, Arkaden och Grand Hotel, och båda dessa ovärderliga, trivsamma och genuint hantverksskicklighetsutsmyckade hus rev stadens myndigheter för att i deras ställe bygga sterila betongaffärskomplex. Här i Antwerpen lever ännu Rubens och hans anda. Allt vackert älskas och tas vara på och vårdas ömt medan hela denna världens fulhet går Antwerpen obemärkt förbi. Har du noterat Antwerpens ambitioner? 'Världens kulturhuvudstad' står det på vissa anslag, och 'diamanthuvudstaden'. Du ser denna centralstationsbyggnad. Den är byggd som Uspenskij-katedralen i Helsingfors och som Sofiakyrkan i Konstantinopel, och i stationsrestaurangen, var man får en god middag med tre rätter för 50 kronor, finns även ett biljardbord för vem som helst att traktera. Här i Belgien samarbetar man och litar man på varandra. Därför behövs här ingen socialism. I Sverige är den hårt och konsekvent genomförda socialismens enda resultat en hög kriminalitet, ungdomsvandalism och medborgerlig misstro. På centralstationen i Antwerpen är restaurangbyffén lika praktfull som på Berns i Stockholm, och den är alltid öppen för hela världen.

Du ser att allting är ganska nerslitet här i Antwerpen. Tågen till Bryssel har hårda passagerarbänkar, och första-klass-kupén är av sämre klass än normal andra-klass-standard i Sverige. Här samarbetar man och kommer man väl överens emedan man är anspråkslös. Hellre en trivsam miljö med litet gammaldags charm omkring sig än all förödande teknisk standard i världen, som bara framhäver det omänskliga hos människan. Belgien är inte ett rikt land, men allt är vackert, trivsamt och mänskligt här. Sverige är ett rikt land med den påföljd att man där med 'lägsta godtagbara standard' som tillhygge har bemödat sig om att försöka utrota allt vackert, trivsamt och mänskligt. Jag föredrar Belgiens anspråkslöshet."

Denne präst, som haft med råbarkade sjömän, alkoholister och horor att göra i hela sitt liv, hade av min läkare fått höra hela min historia. Han gav mig följande råd:

"Min vän, undvik kvinnorna. Sky kärleken som pesten, ty endast den kan skada dig, och så länge du håller dig ifrån den kan ingenting skada dig. Du är en sympatisk och harmonisk människa som är lätt att tycka om och umgås med, (har någon talat om för dig att du är mycket lik Peter Paul Rubens?) och det att du inte har något minne är under omständigheterna kanske bara något för dig att vara tacksam för, så försök att undvika att få ljus in i ditt omedvetna och ditt förflutna. Umgås gärna med kvinnorna på vänskaplig nivå, det är ofta vad de helst föredrar själva, de tycker om att leva okomplicerat, men sky kärleken som elden, ty den ensam kan rubba de cirklar som för närvarande för din del åtminstone hänger ihop och fungerar."

Vi besökte Rubens underbara hus där i staden, och jag slogs faktiskt av Rubens självporträtt som av en spegelbild av mig själv i 1600-talskläder. Vi gjorde sedan även en utflykt tillsammans till Amsterdam och besökte även Rembrandts hus som gjorde ett mycket mera instängt, dystert och inåtvänt intryck. Amsterdam är visserligen en oerhört mänsklig stad, men gatan vid Rembrandts hus var helt fördärvad av betongnybyggen, och själva huset var omgjort till ett utställningsmuseum, medan Rubens hus mera hade bibehållits som just Rubens eget hem. En värme omhöljde mig genast i Antwerpen som jag kände mig oerhört hemma med. Jag hade gärna bosatt mig där. Tre gånger återbesökte jag Antwerpen medan jag bodde i Bryssel, och för varje gång blev det ännu svårare att lämna Antwerpen bakom sig...

 

12.

"Jag skulle akta mig för det ordenssällskapet om jag var du," sade doktor Flackx. "Jag avrådde från början min kollega från att ha något med frimurare att göra. Fastnar man i deras nät av ceremonier och skyldigheter blir man inkapslad som i en kokong och kan man aldrig mera bli fri. Du hade tur som kom billigt undan. Du fick uppleva en trevlig kväll hos dem. Låt det inte bli flera."

"Men är dessa frimurare inte ganska oförargliga?"

"Min vän, jag skall omtala för dig en sak i största förtroende," sade min läkare och lutade sig framåt och sänkte rösten. "Samma sällskap har en loge i Paris, och där tilldrog sig följande. I sällskapets kör fanns det en ung vacker begåvad musiker som alla i sällskapet tyckte mycket om. Han åtog sig att årligen stämma alla sällskapets pianon och flyglar för halva priset. De hade väl tre flyglar tror jag och jag vet inte hur många pianon. I sju års tid utförde den unge mannen pliktskyldigast detta arbete och fick varje gång betalt av sällskapets intendent, en gammal man med örnnäsa, som plötsligt dog. När han var borta visade det sig att han inte lämnat efter sig några kvitton eller vittnesmål om musikerns arbete. Han hade brukat stämma instrumenten varje år under dagtid när ingen fanns i ordenshuset utom han och intendenten. När han det åttonde året bad om sitt arvode sade den nye intendenten: 'För vad? Här finns inga papper om något avtal mellan dig och sällskapet. Jag kan inte ge dig några pengar.' Ärendet hänsköts till högre ort inom sällskapet och blev där liggande orört för evigt.

Samma höst förlorade denna musiker sin enda fasta tjänst ute i livet. Eftersom sällskapet var rikt beslöt två äldre ordensbröder att försöka hjälpa honom och ansökte om ett stipendium åt honom från sällskapet på 6000 francs för hans långa och trogna tjänst. Sällskapets fondförvaltare beviljade honom ett stipendium på 600 francs. Dessa pengar anförtroddes den äldre av de båda pensionerade ansökarna som bodde långt utanför staden. I princip sade alltså fondförvaltarna till den unge mannen: 'Här får du några hundralappar att trösta dig med, men du får själv resa ut till St. Quentin och hämta dem om du vill ha dem.' Eftersom han behövde pengarna måste han göra det.

Den andre stipendiumansökningsbrodern häpnade så gränslöst över denna oerhörda förolämpning från sällskapets sida mot en av dess egna ordensbröder att han krävde att musikern skulle utträda ur sällskapet och göra stor affär av saken. Musikern föredrog dock att bara utebli från ordenslivet utan att göra något väsen av saken. Hans kolleger inom kören bad honom dock att komma tillbaka för musikens skull, vilket han lät sig övertalas till att göra.

Detta sällskaps ceremoniella årliga höjdpunkt utgjordes av en begravningsbankett under hösten som föregicks av en solenn musikhögtidsstund i en kyrka. Vid detta tillfälle brukade en specialkomponerad kantat uppföras som krävde omänskliga prestationer från sångsolisternas sida. Tenorsolot hade brukat framföras av vår unge musiker. Året efter kriserna gavs solot åt en annan sångare i stället som hade civilt yrke, hög inkomst och en viktig position. Den fattige musikern förbigicks och kördes över utan att han bevärdigades med ett ord.

I ett brev till dirigenten protesterade han inte mot att solot hade givits åt en annan, utan mot att man hade förbigått honom utan ett vänligt ord. Brevet besvarades aldrig. Vid följande ordenssammankomst, som vår musiker deltog i, försvann han under middagen. Han påträffades sedan i teatergarderoben följande morgon död."

"Hur hade han dött?"

"Av allt att döma genom en plötslig hjärtattack. Han var bara 36 år gammal. Saken tystades ner fullständigt, och emedan han var fattig blev hans begravning närmast ett bortsmusslande av ett lik. Detta ordenssällskap undrade mycket över det fullständigt oförklarliga mysteriet och menade att musikern själv måste ha begett sig ner in i teatergarderoben och där mött sitt oförklarliga öde. Som många ordensbröder tillhörde de mäktigaste i staden, däribland borgmästaren, diverse redaktörer för ledande tidningar och till och med ledamöter av franska akademin, så gavs saken ingen publicitet och glömdes bort då detta ansågs vara allmänt önskvärt. Men jag är övertygad om att han blev förgiftad. Det sällskapet har många kvalificerade läkare. Han hade blivit obekväm, han hade börjat ifrågasätta och kritisera ordenssällskapets ofelbarhet och maktfullkomlighet, och han röjdes följaktligen ur vägen på smidigaste möjliga vis. När det konstaterats att han somnat vid bordet avlägsnades han och städades han undan och sopades han under mattan. Städpersonalen fick ta hand om det färdiga liket sedan. För sällskapet var han bara skräp och hade lämnats i fred som sådant, om han inte hade vetat för mycket."

"Men det gjordes väl någon kriminologisk undersökning?"

"Man skulle kanske tycka det, men dessa ordenssällskap är heliga. Höga tjänstemän och byråkrater, pärer och prelater är medlemmar i dem. Om någon vill att något skall tystas ner så tystas det ner. Man kan lika litet misstänka eller anklaga frimurarna för något som man kan tillvita judarna eller araberna för vad de har gjort. De står under Guds beskydd och är ofelbara, och Gud nåde den som ifrågasätter deras moral!"

"Men denna historia verkar på något sätt bekant för mig. Hände det verkligen i Paris?"

"Nej, min vän," sade doktor Flackx, "det var i ditt eget ordenssällskap i Göteborg."

Denna historia berörde mig i mitt innersta. Jag visste att jag hade känt den avrättade musikern, och oemotståndliga känslor av harm vällde upp inom mig som på något sätt förpliktigade mig till hämnd. Jag kände att jag måste hämnas för något oerhört brott på någon som jag dock aldrig skulle kunna nå. Brottet var för oerhört för att kunna hämnas, och mina passionerade känslor av oförklarligt hämndbegär avlöstes omedelbart av en fruktansvärd vanmakt och tomhet. Känslorna var större än hela världen och omskakade mig i mitt innersta så att jag nästan blev sjuk. Men jag nämnde ingenting och visade ingenting av dessa känslor för doktor Flackx.

 

13.

Min stackars gamla fula värdinna var tyvärr inte mer än bara en kvinna. Någonstans ifrån mitt innersta kom en oöverstiglig fördom mot kvinnorna om att de allesammans innerst inne var skamlösa. Jag antog att min värdinna skulle ha hunnit passera skamlöshetens ålder. Tyvärr var hon vid 74 års ålder innerst inne lika skamlös som en 18-årig professionell lyxprostituerad.

Hon tyckte om mig, denna gamla moster. Mina läkare hade placerat mig hos henne tydligen i illusion om att det var den mest harmlösa tänkbara omgivning för mig. Hon bodde i en stor rymlig lägenhet mitt i Bryssels rikaste och förnämaste kvarter med idel vackra parker runt omkring, men mina läkare hade aldrig kunnat ana naturen av den fara som så småningom uppenbarade sig.

Hon hette Gladys och var barnlös. Hon hade avsiktligt gjort allt under sitt liv för att slippa få barn. Men hennes liv hade ingalunda saknat erotisk vidlyftighet. Ganska snart började den ena ekivoka anekdoten efter den andra att rinna ur henne om Belgiens rikaste män, utländska ministrar och ambassadörer, höga diplomater och till och med presidenter. Samtidigt blev hon allt nyfiknare på mig. Mina läkare hade ingenting berättat för henne om mig, de hade antagit att en relation mellan en så ung man och en så gammal kvinna skulle vara fullkomligt riskfri, men de hade fullkomligt bortsett från mosterns trots allt kvinnliga natur. "Hur är du inte gift när du är så ung och vacker?" frågade hon mig. Jag försökte dämpa hennes nyfikenhet med att hitta på historier om mig själv som lärt mig att vara försiktig i mitt umgänge med kvinnorna, och framför allt poängterade jag att jag omöjligt kunde gifta mig så länge jag inte var fullkomligt frisk och så länge jag saknade ekonomisk säkerhet. "Men du kan ju hitta en ung och rik kvinna som tar hand om dig. Det finns många sådana." Och hon gav sig inte. Ju mera jag försökte dämpa hennes nyfikenhet, desto nyfiknare blev hon.

Det blev så småningom outhärdligt. "Du måste gifta dig och få barn innan det är för sent," sade hon. Men kulmen nåddes när hon frågade mig om hon fick be mig om ett råd. Det hade jag naturligtvis ingenting emot. Jag bestod henne gärna med allt från diskning till springpojksärenden och bad henne lägga fram sin fråga. "Jag vet inte om jag vågar," sade hon. "Är det något farligt?" frågade jag. "Jo, det är det nog," sade hon och kom med sin fråga.

Hon hade ett gammalt fotografi som hon ville förstora och hänga på väggen. Det lät ju oskyldigt. Men fotografiet visade sig vara taget av hennes man när hon inte hade varit medveten om det. Fotografiet visade henne på en badstrand 30 år yngre liggande på rygg badande i solskenet och med det ena benet uppdraget. Och hon var fullständigt naken i en mogen kvinnas fullaste köttslighet.

Då slog någonting slint inne i mig. Jag såg någonting värre än bara rött. Det var som om mina viktigaste nervcentra fått kortslutning. Jag blev fullständigt ursinnig. Hon märkte ingenting. "Nå, är jag inte vacker?" sade hon. Jag knep ihop ögonen och lyckades med en outhärdlig kraftansträngning behärska mig. "Nå, vad tycker du?" insisterade hon utan att ana vad hon lekte med.

Jag avrådde henne från att förstora upp fotografiet. "Men varför?" - "Om jag hade blivit fotograferad naken utan att jag visste om det," svarade jag, "hade jag tagit det som en fruktansvärd förolämpning."

"Ja, det är väl annat om man är man," sade hon och lät saken vara.

Men skadan var skedd. Någonting hade väckts till liv i mitt innersta som inte kunde sättas lock på. Jag måste få avreagera mig. Någonting i mitt innersta skriade himmelshögt och hjärtskärande på hämnd och vedergällning. Ett främmmande väsen i mig som jag inte kunde kontrollera hade störts i sin sömn, och jag måste blidka det. Annars skulle det aldrig mer lämna mig i fred utan ständigt bara tortera mig i ständigt accelererande raseri.

Min värdinna anade ingenting av vad hon hade ställt till med. Jag visste att hon hade ett svagt hjärta, jag visste vilka mediciner hon tog, doktor Flackx hade instruerat mig i hur jag skulle underlätta livet för henne, och jag fick absolut inte skrämma henne. Men hon hade skadat mig mer än vad jag någonsin skulle kunna skada henne.

Hon tog ett bad varje kväll klockan nio. Badrumsdörren saknade lås. Hon litade fullkomligt på mig, hon hade kanske till och med större förtroende för mig än för sin egen systerson, som alltid retade henne för hennes snålhet, vilket jag aldrig gjorde.

Vad som följde var något som jag inte var herre över själv. Det var som om en annan hade tagit herraväldet över min kropp, och jag upplevde mina egna handlingar som fullständigt automatiska, som om jag transformerats till en robot som inte längre förde sig själv utan som manövrerades av en annan okänd och fasansfull för mig omedveten kraft.

Jag hörde hur hon tappade i sitt badvatten falskt sjungande för sig själv som vanligt. Vad jag hatade detta självgoda gnolande ! Jag upphörde med alla mina egna aktiviteter och satt bara och lyssnade till henne och hennes rinnande badvatten. Så upphörde det att rinna. Hon steg i badet. Jag förställde mig den gamla skrynkliga deformerade kvinnokroppen ligga där naken i badet, och min själ exploderade av ursinne och galenskap. Jag reste mig lugnt och stilla från min stol och gick mot badrummet.

Jag öppnade badrumsdörren ljudlöst. Hon märkte ingenting. Lugnt gick jag förbi hennes kropp utan att ägna den en blick, böjde mig ner mot hennes nakna fötter, grep tag i badkarsproppskedjan och ryckte upp proppen. Jag fångade en skymt av hennes stora häpnad men ignorerade den. Så satte jag på varmvattenskranen för fullt. Då övergick hennes häpnad till skräck. Jag såg den inte. Jag bara kände den. Hon fick inget tillfälle att ge utlopp för den. Lugnt och stilla och övermänskligt säkert tog jag så ett stadigt grepp om hennes huvud och tryckte det under vattnet. Det heta vattnet forsade ner och brände henne. Paralyserad sträckte hon upp sina skrynkliga vidriga förkrympta händer över vattnet. Jag betraktade hennes apliknande vanskapta kropp och höll henne kvar under vattnet. Så började hennes kramper. Jag såg, kände och hörde hur hennes hjärta började bryta samman. Så kom några fruktansvärda krampryckningar, och hennes motstånd upphörde. Hon var paralyserad. Jag lämnade henne kvar där under vattnet, satte åter

i proppen, stängde kranen och gick ut.

Efter att ha torkat handen satte jag mig och läste tidningen. Allt var dödstyst i synnerhet från badrummet. Efter en halvtimme lade jag tidningen ifrån mig. "Så egendomligt," sade jag för mig själv, "vad det är tyst i badrummet! Tanten borde väl vara färdig med sitt badande för länge sedan." Som en skådespelare reste jag mig upp, gick till badrummet, knackade på dörren och frågade: "Är allt väl där inne?" När jag väntat tillräckligt länge öppnade jag dörren. Under några minuter beskådade jag det orörliga liket som stirrade rakt på mig från under vattenytan. Det störda väsendet inom mig var tillfredsställt. Jag gick ut till telefonen och ringde doktor Flackx. "Jag är rädd att det har hänt någon olycka..."

Han kom omedelbart för att beskåda sin mosters lik. Diagnosen var säker och odiskutabel. "Hjärtattack i badet och döden genom kvävning." Jag berättade allt vad jag hade gjort efter att jag lagt tidningen ifrån mig. Jag blev inte ens misstänkt. "Jag är ledsen." sade doktor Flackx artigt, "att detta skulle hända medan du var här." Och han hoppades uppriktigt att jag inte hade fått någon chock av händelsen.

För övrigt beklagade han sig inte alls över hennes död. Han var hennes arvinge, och hon var mycket rik, och han fick ärva allt. Jag kunde se att han var mycket nöjd hur mycket han än förställde sig och ansträngde sig för att synas gråta på hennes begravning.

Och jag begrundade stilla det faktum att jag nu visste någonting om mig själv som inte ens mina båda skickliga läkare visste om.

 

14.

När jag åter var hemma i Göteborg kallades jag givetvis upp till min svenska läkare på kliniken igen. Jag såg det genast på honom att han anade dunkla oegentligheter, men jag beslöt att försöka hålla god min och satsa på ett högt spel.

"Det är mycket märkligt," sade doktor Nilsson, "att den gamla dam som du får bo hos går och får en hjärtattack i sitt badkar medan du är där. Är du säker på att du inte lyckades skrämma henne på något sätt?"

"Min käre doktor, ni känner mig bättre och vet mera om mig än jag själv. Jag satt och läste tidningen medan hon satt i badkaret. Vi var de bästa vänner, jag lärde mig verkligen att hålla av den gamla damen, och hon gav mig enbart goda skäl till att tycka om henne. Jag hade ingen anledning till att vilja skrämma henne."

"Som du säger, min käre mönsterpatient, så vet jag mer om dig än du själv, och därför anar jag att det döljer sig mera i denna historia än vad som har kommit fram. Du var det enda vittnet till dödsfallet, och det jag vet om dig gör ditt vittnesmål högeligen diskutabelt. Du är nämligen en farlig man som agerar, inte på grund av logiska motiv, utan enbart genom undermedvetna impulser. Allt är ont som kommer från det undermedvetna. Logiken och det rationella tänkandet är vetenskapens och mänsklighetens enda vapen mot människans naturliga självdestruktiva ondska som kommer från hennes omedvetna instinkter. Ondskan är till sitt innersta väsen irrationell och omotiverad. Därför är den så gåtfull, intressant, spännande och oförklarlig. Du är en man som aldrig har kunnat behärska ditt undermedvetna. Därför måste jag misstänka dig för att ha haft något finger med i spelet i denna gamla kvinnas död. Vad som mest slog an på bärgarna av hennes lik var hennes ansiktsuttryck som stelnat i dödsögonblicket. De hade aldrig sett en sådan gränslös häpnad, förskräckelse och skräckslagenhet i en människas ansikte. Hon måste ha blivit skrämd eller upprörd av något."

"Kanske hon slog på den heta kranen i stället för den kalla - eller tvärtom?"

"Det vore en mycket mänsklig och naturlig förklaring, som naturligtvis är möjlig. Men såg inte du hur rädd hon såg ut när hon var död?" Hans glasögon blixtrade mot mig.

"Nej." Jag teg om att jag bara fäst mig vid hur vanvettigt ful hela hennes uppenbarelse hade varit där i badkaret.

"Det är mycket märkligt."

"Är jag misstänkt för något?" frågade jag listigt.

"Inte i någon människas ögon utom i mina, men jag vet inte vad jag skulle misstänka dig för. Jag kan inte tänka mig att du skulle ha velat en så gammal kvinna något ont. Eventuellt skulle du av misstag ha kunnat komma in i badrummet medan hon badade, sådant är mänskligt, men varför skulle du i så fall förtiga det ? Nej, jag blir inte klok på denna historia. Och doktor Flackx, som fallet närmast berör, har bara talat gott om dig. Hans affärer var i ett kritiskt tillstånd, men nu när han har fått ärva sin gamla tant har han all anledning att vara nöjd. Vad som än har hänt så har en mänska därav blivit lycklig."

"Och det var inte min förtjänst," passade jag på.

"Det hoppas jag verkligen," sade min läkare med en genomträngande blick, och i ett obevakat ögonblick kände jag mig nästan genomskådad. Men han fortsatte genast: "Ej heller kan doktor Flackx misstänkas fastän han skulle ha haft ett iögonfallande motiv. Men om ett brott har begåtts så har det varit perfekt. Och brott som inte lämnar några spår efter sig är inga brott. Endast sådana brott får man begå, om ens samvete tillåter det. Som ett sådant brott betecknar jag mordet på Olof Palme, men det hör inte till saken. Jag anser den härmed utagerad. På tal om oåtkomlig kriminalitet - vad anser du om följande missförhållande?"

Och han visade mig följande klagoskrift:

"Rapport nummer 7 om den störande grannen J.P. på Mellangatan 12

Under tiden 15 mars till 10 april var jag bortrest. Innan jag reste meddelade jag den kroniskt störande grannen att en bekant till mig skulle förvalta min lägenhet i min frånvaro, och jag varnade grannen uttryckligen för att min förvaltare skulle vara precis lika störd som jag alltid har varit av oväsen ovanifrån.

Denne min förvaltare är en hederlig optiker och naturmedicinexpert från Småland. Vid min återkomst hade han följande att meddela: grannen hade festat oavbrutet under tre veckors tid dag och natt och därunder ständigt spelat hård rockmusik. Smålänningen hade inte vågat gå upp för att be sällskapet dämpa sig emedan han var övertygad om, att för att kunna festa så hårt och så länge utan avbrott, så måste man använda narkotika. Min första natt hemma kunde jag konstatera att min granne musicerar nattetid som om ingen någonsin bett honom låta bli därmed. Dessutom har han i sin bostad under påskveckan infört en elgitarr vars ljud går genom märg och ben då han har en förstärkare med en kapacitet av hundra decibel.

Under de snart två år som har gått sedan denna granne flyttade in har hans störningar ständigt trappats upp trots ständiga böner, tillsägelser och varningar och trots hans egna försäkringar om nedtrappning. Mitt största lidande som gammal kyrkomusiker har under dessa tjugo månader varit att denna intelligensbefriade playboy till granne så hänsynslöst ägnar sig åt så ohyggligt dålig musik. Det är bara dunder och brak, skrik och skrän och aldrig någon melodi. Han har torterat mig psykiskt i tjugo månader och är inte ens medveten om det fastän man oavbrutet påpekat det för honom. Sedan han flyttade in har jag aldrig fått ha någon hemfrid.

Likväl har hyresvärden under dessa tjugo månader aldrig gjort någonting åt saken som svar till mina besvär utom att han skrivit artiga brev till grannen i fråga och bett honom visa hänsyn. En advokat har sagt att sådana saker bäst görs upp grannarna emellan och inte inför domstol, och ingen annan i huset störs av denna granne utom jag, då den som bor bredvid honom aldrig är hemma, och då endast jag bor rakt under honom. Ej heller kan det bevisas att grannen använder narkotika vid sina musikaliska festorgier hur troligt detta än är. Att det föreligger en perfekt grogrund för en knarkarkvartsverksamhet kan man inte göra någonting åt förrän denna verksamhet eventuellt bevisligen är fullt utvecklad.

Det är bara att konstatera, att grannen trots ett och ett halvt års påpekanden fortfarande klampar kraftigt och eftertryckligt i golvet när han går, spelar på nätterna och stampar takten i golvet av alla krafter när han musicerar. Ofta är de många i lägenheten, och de drar sig inte, när jag försöker öva vid mitt piano, för att rakt ovanför mitt huvud och således med beräkning utlösa ljudbomber med sin stereo. Som indicium på misstänkt knarkverksamhet hade han natten efter Långfredagen en besökare i ärendet amfetamin, vilket både jag och min granne under mig kunde höra, då besökaren i fråga talade högt om det både i svalen och ute på gatan.

Det faktum att det nästan alltid är folk hemma hos J.P. gör att man aldrig kan slappna av hemma hos mig under honom då det alltid antingen klampas, stampas, spelas, festas, skriks eller sjungs falskt hos honom eller förs något annat outhärdligt oväsen. Detta är betänkligt ur min ständigt latenta sjukdomssynpunkt med ständigt överhängande magsårsbekymmer.

Det var meningen att min förvaltare skulle ha gett mig någon ersättning (500 kronor) för att fritt få disponera min lägenhet i en månad. När jag kom tillbaka backade han om detta emedan grannarna förstört tillvaron i min lägenhet även för honom och gjort den värdelös.

Hur kan husvärden, Hyresnämnden och mina andra grannar med, att bara tigande se på och tycka att jag är dum inför det faktum, att här en gammal yrkesmusiker håller på att få sitt liv förstört av en fullständigt känslolös och hänsynslös rockmusikhuligan?"

Min blick skymdes av tårar. Jag såg för mig denne hederlige musiker som dagligen måste pinas av barbariska grannars outhärdliga musikaliska smaklöshet.

"Varför är han inte organist längre ?" frågade jag.

"Han måste sluta på grund av magsår. Jag fick sedan skaffa honom förtidspension, men hans magsår har aldrig gått tillbaka, då han måste leva under dessa omständigheter."

"Kan man inte förmå honom att flytta ?"

"Han har bott i huset i fem års tid och trivs bra där. Han har inrett sin lägenhet själv och lagt ner mycket arbete och pengar på att reparera den. Han äger en flygel som gör sig mycket bra där både utseendemässigt och akustiskt. Lägenheten är i centrala staden, så man kan förstå att han gärna stannar kvar. Han har aldrig bott bättre tidigare, och de första två åren där beskrev han som sitt livs paradistillvaro: äntligen kunde han leva endast för att fritt få älska sitt arbete. Men hans grannar har förstört allt för honom och håller på att driva honom från vettet. Jag tänkte att du kanske skulle kunna tala med honom."

"Han skulle nog lyssna mera på sin egen läkare..."

"Nej, han är omöjlig inför mig. Ingenting som jag står för duger för honom. Jag har inte lyckats övertala honom till att ta mediciner, inte till att ändra på sitt kosthåll, ingenting, han är hopplöst egensinnig och envis som en åsna, som alla organister, och till detta kommer naturligtvis den svårigheten också att självklart ingen annan heller vill flytta in under ett sådant rockmusiknäste; men du kanske kan nå honom och få kontakt med honom med dina undermedvetna förmågor. Kanske du till och med kan göra något för att få tyst på hans grannar. Du lyckades ju så bra med doktor Flackx gamla moster."

Jag kunde inte tolka innebörden i hans menande blick. Väntade han sig något av mig, uppskattade han mig för mitt brott som han hade genomskådat, eller skämtade han bara? Vad han än menade så lämnade jag honom övertygad om att han inte själv visste vad han menade. Men jag lovade att hälsa på hos den utsatte stackars organisten.

 

15.

"Jo, jag känner honom väl," sade min goda väninna. "Jag försökte allt för att snärja honom en gång, men han var en så perfekt gentleman så att han lämnade mig i fred vilka knep jag än prövade. Jag vet allt om honom. Han är antagligen stadens mest begåvade kompositör. Han har envetet ägnat sig åt renodlad klassisk musik i 21 år fastän han under alla dessa år egentligen bara fått fan för det. Han har haft två organisttjänster. Från den första blev han avskedad för att han var för ambitiös, och den andra, som han behöll i fem år, blev han gradvis utsvulten ifrån genom underbetalning. Han är den fattigaste och den duktigaste musiker jag vet, men han har aldrig kommit fram genom att marknaden helt är tagen i beslag av rockmusiken, jazzen och den moderna atonala musiken. Han är den ende musiker jag vet som aldrig har experimenterat med vare sig jazz, pop, rock eller atonal musik. Han sätter Bach, Händel, Beethoven, Schubert, Mendelssohn och Puccini högst och är en utsökt tolkare på orgel främst av César Franck. Han är ett geni vars musik kommer att överleva all rock och pop och jazz och atonal musik i världen."

Jag hade ingen anledning att tvivla på vad min väninna sade då hon var inne i alla stadens och landets musikaliska kretsar. Av hennes lovord fick jag en bild av min man som en mycket respektabel och ordentlig musiker till skillnad från alla andra sådana.

Innan jag besökte honom ringde jag till honom och presenterade mig som en bekant till åtminstone två goda vänner till honom. Han hade ingenting emot att jag besökte honom.

När han öppnade dörren fick jag emellertid en chock. Jag hade väntat mig allt utom detta. Han såg bra ut, och hans musikerhem var alldeles bedårande gammaldags som om man steg in direkt hos Beethoven under dennes bästa tid före förfallet, men vad som förskräckte mig var hans ögon.

"Stig in," sade han. "Vad kan jag göra för er?"

"Det var er gode vän läkaren som övertalade mig att besöka er. Han var orolig över de störningar som plågar er från era grannar ovanpå."

"De stör mig inte," sade han. Mitt öra uppfattade den hårdaste grovaste tänkbara hårdrockmusik från våningen ovanpå.

"Om jag bodde här skulle jag bli hysterisk och gå upp och massakrera dem," sade jag, "om det är så här det låter alla dagar."

"Det är så här det låter alla dagar," sade han.

"Hur kan ni stå ut utan att göra någonting åt saken?"

"Jag har haft sådana grannar var jag än har bott i sjutton år. Jag har försökt göra någonting åt saken i sjutton år. Men situationen är hopplös, och jag har vant mig därvid och anpassat mig därefter."

"Men får de verkligen lov att spela så brutal och aggressiv musik så högt? Är det inte mot lagen? Och," tillade jag försiktigt, "är inte alla idkare av sådan musik beroende av narkotika?"

"Jag vet mycket väl att mina grannar går på amfetamin. De försäljer även sådant, de hade fullt med kunder särskilt på Långfredagen, och de har även andra preparat, såsom hasch, LSD och marijuana..."

"Men hur kan ni tolerera det?"

"Det är enkelt," sade han. "Under trycket av deras eviga hårdrockmusik, som de aldrig upphör att bearbeta en med, så blir man förr eller senare så desperat av ens misslyckade ansträngningar att råda bot på mardrömmen, att man till slut gör vad som helst för att bedöva sig. Om ni inte tål oväsendet så är det bara för er att gå upp och röka en pipa tillsammans med dem. Sedan tål ni vad som helst."

"Menar ni att - även ni har börjat använda deras recept?"

"Första resan fick jag gratis. Nu skaffar jag dem nya kunder."

Mitt första alarm inför hans matta beslöjade blick visade sig ha varit alldeles sant. Denne man var narkoman och hade fallit till föga för sina grannar.

"Men," sade jag, "hur går det då med er egen musik?"

"Den får vara. Det finns bättre pianister än jag. Jag blir aldrig ens så bra som Wilhelm Kempff. Och min egen musik vållade mig bara lidanden. Jag orkade inte i längden gå ensam emot en hel värld av bara ful och dålig pop, rock, jazz och atonal musik. Med hjälp av mina grannars recept har jag efter 17 år äntligen givit upp och lärt mig att flyta som en död fisk med strömmen."

Han var färdig. Det var ingenting att göra. Denna situation hade jag minst av alla väntat mig. Jag bröt ganska snart upp därifrån.

På väg ut blev jag emellertid hindrad av hans granne som bodde under honom. Det var en kraftig medelålders man som såg mycket präktig ut, men han befann sig påtagligt under Bacchi inflytande.

"Psst!" sade han. "Har du hälsat på min granne där uppe?"

"Ja."

"Varför spelar han inte längre som han gjorde förr? Jag saknar hans Beethoven, Mozart och Chopin, som alltid förr var så levande under hans händer."

"Vet du då ingenting om grannarna ovanpå honom?" sade jag.

Jag blev insläppt till honom. Han var en konstnär som försörjde sig med att arbeta i hamnen. Där fanns tavlor som föreställde Einstein, Dostojevskij, Beethoven, Rasputin och andra av hans idoler.

"Jo, jag vet nog att han har haft problem med sina grannar högst upp, men det är väl inte så farligt? Lite amfetamin ibland och lite håll i gång i bland, det är väl inte hela världen? Och hans musik hörs mycket bättre ner till mig än vad hans grannars dåliga musik hörs ner till honom."

Och han avfärdade fallet med de narkotikapåverkade rockgrannarna som en bagatell. Jag hade inte hjärta att upplysa honom om att han aldrig mera skulle få höra Beethoven, Mozart och Chopin där uppifrån.

 

16.

För läkaren hade jag ingen rapport att avlägga. "Men han måste väl ha sagt någonting," envisades han. "Fick du inte ens tala med grannarna?"

"Jag träffade bara pianisten, men det finns ingenting som jag kan yttra om saken."

Min läkare suckade och lät mig gå.

Emellertid sökte jag upp pianisten igen. Något sade mig, att även om jag inte kunde hjälpa honom med hans problem, så kunde kanske han hjälpa mig med mitt.

När jag besökte honom andra gången var han något piggare. "Jag tänkte nog att du skulle komma tillbaka. Du besöker mig nu dessutom i ett gynnsamt ögonblick, ty jag har just återkommit efter världens resa i natt."

"Har du varit utomlands?" frågade jag naivt. Han skrattade.

"Nej, jag har förstås varit ute på en LSD-tripp. Men var inte rädd. Det var inte alls farligt, och du behöver absolut inte vara rädd för att jag skall erbjuda dig några farliga frestelser."

"Jag är tämligen immun mot allt sådant, tror jag, efter alla medicineringar jag har gått igenom, av vilka jag till och med har glömt mer än hälften."

"Du ser ändå ganska kry ut."

"Ja, det tycker läkarna också, och de har gott hopp om mig, men bara så länge jag inte återfår mitt minne."

"Har du tappat minnet?"

"Ja, och därför är jag frisk, och läkarna är livrädda för att jag skall få det tillbaka."

"Vad har du egentligen varit med om?"

"Det är det jag inte vet."

"Det här med minnet är en egendomlig sak. Somliga patienter som utsätts för elchocker och sådant får sitt minne bara förtydligat och stärkt av behandlingen, medan andra, som Hemingway, förlorar det. Du har tydligen utsatts för någon sorts specialpsykobehandling som gått ut på att enbart eliminera vissa betänkliga minneshärdar, medan andra har lämnats helt intakta, som din lärdom, din språkbehandling, ditt sätt - du ger intryck av att vara minst en docent."

"En fallen kvinna visste att jag hade varit doktor."

"Alltid något. Då måste det ha varit allvarliga saker som du har befriats från i din karaktär."

"Jag har skäl att misstänka att jag är en potentiell mördare."

"Säkert inte en avsiktlig sådan. Råkar man ut för något som man inte kan tåla bygger man ofta gärna upp skuldkomplex omkring det, som man till slut inte ens själv kan urskilja de orimliga proportionerna av."

"Men berätta nu om din rafflande drogtripp."

"Du vet förstås att jag är narkoman numera. Det går inte en dag utan att jag tar någonting. Igår kväll tog jag LSD innan jag gick till sängs. Det är ett sätt att göra sina nattliga drömmar mera levande och påtagliga.

I drömmen var jag en mycket värre narkoman än vad jag är i verkligheten. Jag var en av dessa hemlösa luffare som går omkring och driver på tunnelbanestationerna i Stockholm, och jag visste precis var jag skulle träffa vem för att få de rätta drogerna. Och medan jag levde så gick jag ständigt från klarhet till klarhet som missbrukare, det vill säga, det gick ständigt utför, och mörkret tätnade om mitt liv, och till slut var det ingenting annat att vänta än döden.

Då vaknade jag upp någonstans ute i naturen. Jag var helt ensam, och allt var grönt och rent och levande omkring mig. Jag steg ut ur mitt skal och började flyga. Plötsligt förstod jag hur en fjäril måste känna sig när den kliver ut ur sin puppa och börjar använda sina vingar. Men jag var ingen fjäril. Jag var en örn, och jag flög genast kejsarstolt mot den blåaste klaraste himmel och var den friaste och mäktigaste av själar som behärskade hela livet och världen. Och jag har aldrig i mitt liv erfarit en så befriande och välgörande känsla. Och jag förstod, att så måste döden kännas, och den var underbarare än någonting som kan upplevas i livet."

"Det är kanske därför som så många LSD-påverkade hoppar ut från sina fönster och slår ihjäl sig."

"Jag låg alldeles stilla i min säng och hade ingen tanke på att röra mig ur fläcken, ty jag kände det som så, att om jag skulle röra på mig, så skulle min förtrollning brytas. Emellertid steg jag upp och gick, visserligen med något vacklande steg, till mitt skrivbord, och där satte jag mig sedan och började komponera för första gången på månader.

Sådan var min reseupplevelse. Men ditt fall intresserar mig mycket. Vad kan det vara som läkarna är rädda för att du skall komma ihåg?"

"Jag vet bara att det har med kvinnor att göra."

"Intressant. Är du en latent sexmördare?"

"Det är mycket möjligt, men jag vet inte."

"Har du några minnesbilder över huvud taget?"

"Jo, jag har olika flyktiga skymtande bilder av olika kvinnor, av vilka en är alldeles ung och ren, en annan är en vacker fullmogen vamp, en tredje är jag mera osäker på, dessa bilder liksom bara skymtar förbi ibland, plötsligt ser jag dem tydligt framför mig i vissa ögonblick, men så fort jag försöker minnas mera av dem försvinner de, och så har jag tappat tråden..."

"Vad du behöver är att få bättre kontakt med ditt undermedvetna."

"Kanske det. Och en dag när jag ringde hem till min läkare svarade hans fru, och jag kände genast igen hennes röst och var säker på att jag en gång hade älskat henne..."

"Berättade du det för läkaren?"

"Ja. Han blev orolig och skickade mig till Belgien, för att ingenting skulle hända. Därför hände det i Belgien i stället."

"Och vad hände där?"

"Min gamla värdinna, som jag bodde hos, en gammal fin bridgespelande dam, dog."

"Hade du någonting med hennes död att göra?"

"Jag är rädd för det."

"Du är en man som går omkring med många farliga hemligheter utan att själv veta om det. Jag kan hjälpa dig. Jag kan få dig att minnas, om du vill, men det är farligt. Jag måste därför be att få varna dig."

"Vad föreslår du?"

"Pröva LSD, till att börja med. Om resultatet är för obehagligt måste du avstå från fortsatta experiment i den vägen, men om du känner dig bättre efteråt har du kanske hittat början på den rätta vägen."

"Vad händer när man tar LSD?"

"Vad som händer är att man fullständigt konfronteras med sitt undermedvetna. Man ställs inför den totala avgrunden av sig själv. Man förlorar medvetandet om att man är en kropp, och kvar finns bara medvetandet om att man är en själ. Allting förandligas. Nackdelen är att man såsom själ utan kropp känner sig fullständigt naken, och man har ingenting att skyla sig med."

"Är det farligt?"

"Det vet jag inte. Det beror på dig själv. Om varken du eller jag vet någonting om dig själv kan ingen av oss veta hur farligt det kan vara. Men jag tror, att om du själv vill ta reda på mera om dig själv, och om du modigt beslutar dig för att konfrontera dina värsta avgrunder och tar steget, så är därmed den värsta faran undanröjd. Ty ingenting är farligare när det gäller hallucinogena droger och ens eget undermedvetna, än att vara rädd för det okända. Den som går in på sådant med rädsla i själen slutar lätt i panik och kan bli fullständigt galen."

Jag beslöt att gå in på hans förslag, mest för att utmana ödet och testa mig själv. Jag hade ju redan slagit in på en ny väg genom mitt brott i Belgien utan läkarnas vetskap därom. Jag kunde lika gärna fortsätta på samma väg, som enbart verkade lovande, så länge mina läkare inte fick veta någonting om det.

 

17.

Min väninna var dock mycket skeptisk mot förslaget. "Du vet inte vad du ger dig in på," var hennes huvudargument.

"Just därför är det så lockande att ge sig in på det."

"Folk har blivit galna av LSD."

"Jag är galen redan. Jag har till och med papper på det. Jag står under noggrann läkarkontroll. Om jag blir helt vriden är det bara för läkarna att ta in mig igen. Men jag ser detta som min stora chans. Jag kan göra detta experiment på egen hand utan att läkarna vet om det, och om jag kommer ut på andra sidan med förnuftet i behåll och kanske någon erfarenhet rikare så skulle

det innebära en seger för mig. Jag tror inte att någon läkare skulle missunna mig en sådan möjlighet."

"Jag är säker på att dina läkare skulle göra det just för att du är det fall du är."

"Men du ville ju själv att jag på egen hand skulle försöka forska fram min hemlighet. Nu är du plötsligt emot mig."

"Inte alls. Jag har bara en bättre metod."

"Vilken då?"

"LSD är i ett fall som detta som en handgranat som lämnar ingenting kvar efter operationen. Jag har lugnare medel som bara befriar."

"Vad då för medel? Vill du också ge mig mediciner?"

"Vänta!" Hon reste sig upp och tog ner en flaska med ett suspekt innehåll som var grågrönt till färgen. Hon slog upp ett glas. "Drick det här," sade hon.

"Vad är det?"

"Det är ett universalmedel mot huvudvärk och magsår."

"Men det är inte det jag lider av." Jag luktade på drycken. Den luktade sprit.

"Det är bra för annat också."

"Och du menar att det skulle ha en bättre effekt på mig än LSD?"

"Jag är säker på det. Annars skulle jag inte erbjuda dig drycken."

"Jag får väl lita på dina goda avsikter då," sade jag och drack.

Det smakade kryddbrännvin, men det var något annat inblandat också. Eftersom jag inte hade kunnat äta någonting ännu den dagen gick berusningsmedlet direkt upp i huvudet på mig.

Min väninna tog det lugnt. Hon lösgjorde sitt rika långa blonda hår och skakade ut det så att det översköljde hennes gestalt. Jag kände någonting resa sig där nere. Jag var hopplöst berusad. Så började hon knäppa upp sin blus medan hon såg på mig med den där typiska kvinnliga blicken med halvslutna ögonlock och den där lugna överlägsenheten som är höjden av självsäkerhet och som bara kvinnor kan ha. Jag reste mig. Hon tvekade inför att lösgöra även sin brösthållare och reste sig så även och skakade ut sitt hår över sin annars bara överkropp. Jag var motståndslös. Hon sträckte ut armarna mot mig. "Kom till mig, min vän." Jag drogs in i hennes famn. Sedan märkte jag hur hon förde mig mot sin säng. Så fort vi låg där lösgjorde hon sin brösthållare. "Min kärlek ska befria dig, älskade," sade hon, och det är det sista jag minns...

Jag vaknade tidigt på morgonen. Klockan var sex. Vi låg båda sida vid sida under täcket i hennes dubbelsäng. Jag var utan pyjamas och hon var också naken. Jag tittade på henne. Hennes ögon var öppna men hon tycktes sova ändå. Jag rörde vid henne under täcket med min hand. Hennes nakna kropp var alldeles kall.

"Vad betyder detta?" tänkte jag. Jag rörde vid henne igen. Jag grep om hennes arm och skakade den milt. "Vakna!" sade jag. Men jag visste redan att hon var död. Mållös av fasa satte jag mig upp.

Jag tvekade inte ett ögonblick. Det fanns en telefon bredvid sängen. Jag lyfte genast av luren och ringde polisen. "Ursäkta mig, men här är en kvinna som verkar vara död..."

Mina läkare satte värde på att jag även ringde dem. De kom tillsammans med polisen och betraktade mig med medkänsla. Jag var påklädd då, och läkarna bad genast om att få tala med polisen i enrum. När de kom ut efter samtalet betraktade mig även polisen med samma deltagande...

Jag visste ingenting, och det var inte mycket jag fick veta heller. Vid ett tillfälle hörde jag polisen säga till läkarna: "Hon bjöd honom på sprit blandat med kokain," och läkarna svarade: "Det förklarar allt."

Den enda följden blev att jag fick två veckors extra psykiatrisk sluten vård. Läkarna var mycket vänliga mot mig. Dessa två veckor användes endast till samtalsterapi. Ingen extra medicinering eller annan behandling ansågs nödvändig. Men något mera om min väninnas dödsfall fick jag inte veta. Ibland försökte jag ställa frågor men fick då endast undvikande svar i stil med: "Hon var prostituerad. Sådant händer varje dag." Det närmaste jag fick veta om händelsen var följande direkta kommentar: "Du hade otur som råkade ut för henne men tur som kom så billigt undan." Det var allt.

Ryktesvis fick jag också veta att saken hade förts till domstol och att jag tydligen i så fall skulle ha varit anklagad för något. Läkarna fick hela saken att ta en annan vändning så att jag aldrig fick träffa någon jurist eller ens se någon domstol. Jag förstod dock att det hade varit mycket diskussioner om mig på hög nivå inom läkarvården och rättssystemet, men tydligen hade polisväsendet ställt sig på läkarnas sida. Jag fick det mycket underliga intrycket av läkarnas agerande att de liksom till varje pris ville hindra mig från att förekomma i något offentligt sammanhang, som om de nästan ville begrava mig levande...

Kort sagt, det var väldigt mycket som tydligen väldigt många visste om mig av vilket jag dock inte visste någonting själv.

Det var detta orättvisa förhållande, att så många visste så mycket om mig som jag inte visste, som drev mig till att åter söka upp den avdankade pianisten.

 

18.

"Du har gjort rätt som har kommit till mig," sade han till mig. "Här får du lära dig att rätt anpassa dig efter samhället. Hela Sverige beror av den så kallade Jantelagens fullkomliga och undantagslösa efterlevnad. Man skall göra som Svensson gör, och egentligen borde alla svenskar för denna lags noggranna efterlevnads skull byta sina namn till vanliga hederliga -son-namn, exempelvis Johansson. Tänk så behagligt och bekvämt det vore om alla i Sverige anpassade sig efter majoriteten och hette Johansson! Telefonkatalogerna skulle inte bli mindre tjocka för det. Alltså, det enda farliga i Sverige är att skilja sig från mängden. Gör man det är man fredlös och dödsmärkt och tabu och i princip redan levande begravd. Undantag tolereras inte i det demokratiska Sverige. Alla måste vara lika. Eftersom de dumma inte kan bli mindre dumma än vad de är så måste de intelligenta anpassas därefter. Det är ju inte mer än rätt, eftersom ju mer intelligent man är, desto mera skiljer man sig från mängden. Majoriteten är ju dum medan endast ett litet fåtal kan kallas onormalt intelligenta. Därför är det också så välordnat här i Sverige, att utbildningen helt anpassas efter de dummaste, så att dessa inte ska behöva känna sig mindre värda än de som råkar ha ambitioner. Därför är det förbjudet att ha ambitioner i Sverige. Ve dig om du vill lära dig något i skolan ! Då blir du utan betyg. Det blir du för resten ändå, för betyg kan man ju inte ha i skolan då det kan tolkas som en värdemätning av elevens kunskaper. Ingen elev kan ju ha mera kunskap än en annan. Det vore ju odemokratiskt om det vore så illa.

Och emedan de dummaste i landet knarkar så bör alla visa solidaritet med dessa och knarka själva. Det är inte mer än rättvist. Inte förrän alla svenskar dagligen röker hasch blir Sverige ett fullkomligt demokratiskt land. Därför har du gjort klokt som har kommit till mig, Oskar. Därmed utgör du ett föregångsexempel. Om alla svenskar vore lika kloka så skulle alla svenskar snart bli inlemmade och anpassade och registrerade under samma nummer i datorn såsom socialfall. Alla har rätt till socialbidrag. Vad är väl då rättvisare än att alla nivelleras till socialbidragstagarnivå? Det enda orättvisa i Sverige är ju att så många är så rika att de inte behöver ansöka om socialbidrag. Om några skall behöva vara utslagna så borde alla i rättvisans namn bli utslagna och det ordentligt, så att ingen skall behöva gå utan socialbidrag!

Alltså, Oskar, gör som Svensson gör: tag LSD!"

Och pianisten gav mig min dos. Jag tog den genast.

Dess verkningar blev syner av sällsamt slag. Så småningom klarnade bilden. Pianisten hade minsann förberett mig på att jag skulle bli bekant med de hemligaste och farligaste sidorna av mig själv, men något sådant som detta jag fick se hade jag då aldrig väntat mig.

Jag befann mig i en festvåning. Kristallkronor hängde i taket, som var utsmyckat med stuckatur och dekorationsmålningar i rokokostil, och jag satt vid ett långt festdukat bord med vita dukar, blått porslin och tre olika dricksglas vid varje kuvert, alla tre på fot. Mänskorna omkring bordet var festklädda. Damerna var utrustade med alla tänkbara smycken och långa klänningar, och alla herrar bar frack med ordnar. Även jag var klädd i frack med bländvit stärkskjorta och röd sidengördel, och till min häpnad lyfte jag ett champagneglas med min vitbehandskade hand, reste mig upp och började hålla ett högtidstal. Alla de praktfulla mänskorna lyssnade andäktigt till mig och skrattade hjärtligt emellanåt. Och jag höll ett glänsande tal till kvinnan:

"Det här talet är mycket allvarligt. Därför skall jag försöka fatta mig kort, men det blir några oundvikliga utredningar på vägen, då ämnet som sådant är ovanligt oredbart.

I detta illustra sällskap har det under decenniernas lopp blivit plägsed, att diverse talare helst bör hålla sig till sina sedvanliga tal år ut och år in och helst utan att rumstera om för mycket bland bokstäverna i desamma. Emedan detta alltmer har blivit en allmänt accepterad plägsed i detta sällskap anser jag mig även detta år böra noggrant hålla mig till exakt samma tal som jag höll

för två år sedan utan att under dessa tjugofyra månader ha flyttat om en enda bokstav från ett gammalt ställe till något nytt.

Emellertid så är det ju dock tyvärr så att vi understundom råka ut för nya erfarenheter. För två år sedan höll jag ett tal till försvar för rivjärnet, vilket alla som hörde det nu har glömt. Även detta är en plägsed. På grund av diverse nya erfarenheter sedan dess så kan jag tyvärr inte längre med fullt samma övertygelse försvara ifrågavarande rivjärn. Däremot kan jag ställa upp med att försvara betydligt mera komplexa fall av kvinnlig fäbless än enbart prosaiska rivjärn, vis av nya erfarenheter som jag har blivit under dessa sistlidna 24 månader, som har hopat betydligt värre svårigheter i min väg än bara vanliga rivjärn. För tyvärr så är det ju så att rivjärnet bara är den vanligaste kvinnoklichén. De flesta damer är eller blir vanliga rivjärn eller i bästa fall har varit det, medan det finns betydligt mera farliga och komplicerade fall av kvinnlighet i vår värld. Till de allra farligaste, och det kan man inte tro när man ser dem, hör utan tvekan jungfrur och fullständigt intäckta muhammedanskor, de förra genom sin aningslöshet och de senare genom sina muslimska män. Hur farliga sådana alltför mottagliga och alltför svåråtkomliga damer kan vara lär man sig bara genom erfarenhet.

Men för att nu återgå till ordningen, så låt oss se vad som sades om kvinnan då för två år sedan, så att vi åtminstone må orientera oss rätt om utgångsläget.

Vem är kvinnan? Denna fråga har sysselsatt mannen ända sedan hon bragte Adam på fall. I och med syndafallet inleder kvinnan sin karriär som mannens överman, och den karriären pågår ännu idag efter knappt 6000 års oavbruten och dessutom ständigt accelelerad framgång.

Dess värre kan fallet Eva, ursprunget till vår besvärliga fråga, inte besvara vår fråga, eftersom vi just inte vet mer om henne än hur hon bragte Adam på fall, vilket ännu idag fortfarande efter knappt 6000 år sätter myror i huvudet på forskarna, då de aldrig har blivit riktigt kloka på hennes äppelknep.

Nästa fatala kvinna i historien är Bat-Seba, som bringar den ädle och fromme konung David på fall med att uppväcka en sådan kärlek hos honom att han ombesörjer att hennes ende laglige man dör. Efter detta fula trick kan konung David gifta sig med Bat-Seba, varvid hon åt honom föder den store vise syndaren Salomo, som med sitt slöseri för sitt harems skull kommer hela staten Israel på fall för första gången. Dess fall har sedan dess ständigt inträffat på nytt och dessutom under ständigt accelererade dramatiska omständigheter. Idag är situationen mera spänd än någonsin. Och mer än så vet vi inte om Bat-Seba.

Så har vi den ängeln Kleopatra, som får Julius Caesar att begå äktenskapsbrott, som lockar Antonius bort från sin karriär och ner i undergångens träsk och som blott genom sitt självmord undviker att fängsla även Augustus. I stället får Augustus ärva allt vad Caesar och Antonius offrat sina karriärer för, faran Kleopatra övervinner han med att strängt tillsluta och isolera Egypten för 700 år framåt för dess sinnlighets skull, och allt går sedan bra för honom, tills han råkar ut för den goda Livia, och därmed börjar Romarrikets nedgång och fall.

Vem var då Livia? Dess värre vet vi inte det, för ingen kan bevisa att Robert Graves har rätt i sitt påstående att Livia förgiftade Augustus hela familj. Anklagelsen kommer 1900 år för sent, och allt bevismaterial har tyvärr undanröjts under tiden. Men att världens förste och mäktigaste kejsare föll för henne, vilket vi vet säkert, är kanske illa nog.

Låt oss inte blanda in jungfru Maria i sammanhanget, vi har redan snuddat vid problemet jungfrulighetens utomordentliga kinkighet, och i särfallet Maria fördubblas dessutom problematiken genom att ingen kan bevisa huruvida hon verkligen var jungfru eller inte när hon födde Jesus. Idag är det för sent att närmare vetenskapligt undersöka saken då tyvärr ingen vet var hennes lik finns, vilket innebär att alla hennes trogna anhängare lugnt kan fortsätta hålla på hennes intakta jungfrudom fastän hon födde Jesus, utan att vara rädda för att motsatsen någonsin kommer att kunna bevisas. Vi får nöja oss med, och det är kanske tillräckligt att veta om henne, att hennes ende son kom en hel världsordning på fall.

När som substitut för denna den första kristna statskyrkan etablerades i Nicaea år 325 diskuterades det väldeligen mellan de heliga biskoparna om kvinnan hade en själ eller inte. De förlorade sig i frågeställningen, diskussionen urartade till handgripligheter och slutade med att de bånkade varandra i huvudet med böcker och pulpeter, varvid frågan bordlades och den mörkaste medeltiden tog vid, som varade fram till Dantes Beatrice.

Ingen dam har som hon blivit älskad av en skald, och han är den förste som upptäcker att en vanlig enkel kvinna faktiskt kan vara hur gudomlig som helst, och på den epokgörande upptäckten kom han ända upp till Paradiset, vilket han dock är historiens enda kända och väldokumenterade fall av lyckad framkomst till.

Berusad av sin nya frihet förlänad henne av skalder som Dante, Chaucer (han med abbedissorna), Boccaccio (han med alla nunnorna) och de kanske klokt nog försiktigt anonyma författarna till 'Tusen och en natt', (Muhammed motsatte sig ju alla andras fabler och tolererade endast sina egna, som han stal från Bibeln och fyllde Koranen med,) så framträder ur medeltidens nya friska kvinnosak en parant dam oss till mötes som begåvas med det ekivoka namnet Kung Byxlös. Denna dam, som verkligen historiskt förekom utan byxor, råkade vara drottning över Danmark, Norge, Sverige, Finland och Island och var faktiskt den första och kanske enda som fick ett enigt nordiskt samarbete att fungera med eller utan byxor, fastän det var i Kalmar och inte i Lund. Tyvärr hade hon dock en oförlåtlig svaghet: hon föll för frestelsen att ge Kalmarunionen i arv till en person med byxor.

Under renässansen blir sedan kvinnorna så utomordentligt framstående att de ger upphov till en alldeles ny sorts kvinnolegender. Vi behöver bara nämna några exempel som Lucrezia Borgia, Katarina av Medici och Beatrice Cenci ur högen. Alla dessa förgiftade eller hade incest med antingen sina bröder, sina söner eller sina fäder. Vanligen kom incesten först och likvideringen av den djärve initiativtagaren sedan, men ibland kom också likvideringen direkt utan några nödvändiga incestceremonier.

Vilket helt oförmodat för oss över till den blodiga Maria av England och hennes logiska konsekvens Jungfrudrottningen, (igen ett tveksamt och kinkigt fall av yrkad bibehållen jungfrudom ehuru hon lät halshugga sin sista och yngsta älskare hertigen av Essex,) vilket osökt frambringar ytterligheter hos Shakespeare som Julia och Lady Macbeth. Den ena tar livet av sig av lojalitet med sin döde make, som hon vägrar att överge fastän han är död, och den andra tar livet av sig som naturlig följd av makens maktambition och karriär. Båda blir fullständigt offrade för maken, liksom Desdemona, liksom Ofelia för sin älskare Hamlet och Cordelia för sin fader den galne kung Lear, och därmed uppstår det Brittiska Imperiet, som varar ända fram till Lady Chatterley, den första bevisligen och väldokumenterat otrogna och omoraliska engelska kvinnan. Sedan kan ingenting längre hålla samman det Brittiska Imperiet.

Goethes Margareta tar sitt liv, men hon tar också livet av sitt enda barn. Varför? Därför att mannen har förfört henne i egoistisk avsikt och med brott som resultat. Hennes exempel är den första moderna protesten mot mannens oförbätterligt gemena avsikter.

Utvecklingen går sedan via den vilseförda Kameliadamen till Anna Karenina, den aldrig färdigutredda gåtan Greta Garbos båda främsta roller. Genom sitt äktenskapsbrott, sitt offrande av allt för en tölpaktig älskare, sitt missbruk av droger och sitt tagande av konsekvenserna av sitt handlingssätt är Anna Karenina, liksom Greta Garbo, ett problem för alla tider, ty man måste älska henne ändå med eller mot sin vilja utan att man själv begriper varför, och det samma gäller i stort sett alla Ibsens galna primadonnor, Dostojevskijs besynnerliga skrikor och hysterikor och den oöverträffbara Madame Bovary, den gifta damen som hade två älskare samtidigt. På 1800-talet spårar kärleken ur, den förlorar gradvis all självdisciplin och all moral, och följden blir det även politiskt fullständigt lössläppta och förryckta 1900-talet.

För att nu den här gången bemöda oss om att försöka undvika det alltför oundvikliga rivjärnet, så låt oss inte närmare beakta någon exakt summa av denna tämligen brokiga och bråkiga damsamling. Vi män har tillräckligt av bekymmer med henne ändå även utan att hon dessutom utmärker sig och etablerar sig som rivjärn. Olof Palmes resolution att tvinga alla kvinnor ut i arbetslivet var, som vi vet idag, med herr statsministerns ödessaga i färskt minne, endast en tillfällig lösning av problemet, inte ens Margaret Thatcher verkar bli så alldeles lätt att bli av med ens som pensionerad, och vem rår väl på eller vågar ens gå nära den östtyska världsmästerskan i kulstötning, den bulgariska världsmästerskan i tyngdlyftning eller en amerikansk svärmor? Inte ens amerikanarna kan ju gå i land med att slänga morsan av tåget.

På detta problem är exemplen många och problematiska nog för förtvivlan i all evighet. Redan Sokrates saliga Xantippa blev ju Sokrates inte av med förrän han själv tömde giftbägaren, Ciceros kvinnliga Herkules till hustru Tullia blev han inte av med förrän han lyckats åvägabringa hela den romerska republikens fall för att själv bli av med livet, Shakespeares gåtfulla död endast 52 år gammal har aldrig direkt kunnat sättas i samband med hans många år äldre änka som ensam rådde om honom under hans sista år och till vilken han ingenting testamenterade utom sin nästbästa säng, och drottning Viktoria skall vi inte tala om, som hetsade ihjäl sin prins Albert så att han inte blev äldre än 42. Finns det då egentligen några lyckliga och hållbara äktenskap över huvud taget?

Rivjärn är vanligen äldre än sina äkta män. Finns det exempel på motsatsen? De är mera sällsynta, medan det däremot finns intressanta exempel på motsatsen till motsatsen, alltså hustrur som var yngre än sina män utan att vara rivjärn. Charlie Chaplin var ungefär 35 år äldre än sin sista hustru med vilken han fick åtta barn, och varken han eller hon lär ha klagat. Dostojevskijs andra fru var 25 år yngre än han själv, de fick fyra barn, och Dostojevskij var åtminstone aldrig lycklig dessförinnan. Leo Tolstoj var 17 år äldre än sin fru, äktenskapet var synnerligen lyckligt och fruktbart, men slutade illa, ty hon blev ett rivjärn, och han flydde hemifrån, så regeln att ju äldre mannen är än sin hustru, desto lyckligare blir äktenskapet, är tydligen inte heller alldeles pålitlig.

På något sätt så betecknar denna författares roman om Anna Karenina höjdpunkten av kvinnans historiska karriär som kvinna. Efter henne bär det utför med det kvinnliga som urartar till kulstöterskor och tyngdlyfterskor och annat sådant; så låt oss en aning dröja vid just denna kvinna Anna Karenina ett slag och den höjdpunkt och vändpunkt som hon tydligen representerar.

Hon är lyckligt gift och har en son med sin perfekte make. Familjen står socialt på toppen, mannen är näst intill ett statsråd i dåtidens mäktigaste stat, men han är 20 år äldre än hon, och hon fryser andligt i hans torra och kalla sällskap. Det som hon saknar erbjudes henne av den granne militären och kvinnotjusaren Vronskij, som målmedvetet förför henne och gör henne med barn. Sedan följer hennes tragedi.

Leo Tolstoj frossar i att återge alla dess detaljer, hur hon utfryses av societeten, hur hon blir beroende av morfin för att få sova, alla detaljer i hennes undergång redogöres för med vetenskaplig noggrannhet, och slutligen överges hon av sin förförare, varpå hon begår självmord. Fait accompli. Det är ingenting att göra, och de som överlever rycker på axlarna och menar tydligen att det var hennes eget fel alltihop eftersom hon gick under på köpet. Men är det så enkelt?

Äktenskapsbrottet har oavbrutet tilltagit i vanlighet så länge det har förekommit och som fenomen betraktat i dessutom ständigt accelererande hopplöshet. Detta faktum är onekligen äktenskapets stötesten. Varför gifta sig när det sker så mycket skilsmässor? Varför älska när det så ofta slutar med krig? Rivjärnet är inte kvinnans svar på frågan eller hennes lösning av problemet. Rivjärnet är, liksom den muslimska hustrun täckt från topp till tå i kolsvart, följden av hennes tragiska och hopplösa resignation.

Vad Leo Tolstoj i sin roman aldrig omnämner är förförarens faktiska skuld. Det är Vronskij som förför den gifta damen och gör henne med barn, men Anna Karenina, offret, den ljuvaste kvinnan i världslitteraturen, får bära hela skulden.

Nu finns det olika slag av äktenskapsbrott. Alla blir inte så väl dokumenterade som det märkliga fallet Anna Karenina. Jag känner till ett fall bland belgiska kolonialister i Kongo. Mannen var ingenjör och lyckligt gift med en vacker fru som hade en hemlig älskare. Den äkta mannen går en dag på jakt längs Kongos stränder tillsammans med några goda vänner till den för honom obekante älskaren för att skjuta fåglar. Nu är krokodilerna ovanligt lömska där i urskogen, och de syns aldrig förrän de slår till. Plötsligt greps denne äkte man i benet av en hungrig krokodil som blixtsnabbt drog med sig sin middag ut i vattnet varpå båda försvann i en orgie av ensidig matvraksaptit. Av den äkta mannen blev det bara reptilavföring, som aldrig ens kom upp till ytan. Den äkta frun och hennes älskare umgås dock fortfarande än idag men är dock fortfarande, liksom före olyckan, "bara vänner".

Detta är ett undantagsfall. Det är sällan man lyckas genomföra äktenskapsbrott på ett så smidigt sätt att det undandrar sig varje försök till vetenskaplig analys och intentionsrekonstruktion, och att det över huvud taget lyckades kan faktiskt ha berott på en olyckshändelse - tro det den som vill. Åtminstone det överlevande vänskapsparet vill gärna synas tro det. Men tyvärr så är det nog så att ingen äktenskapspart är så dum att han eller hon låter sig luras i längden.

Misstaget som alla äktenskapsbrytare begår är att de tror att den de är gift med kan bedragas. De går själva på detta bedrägeri och tror att de klarar sig tills de obönhörligen en dag ställs inför att vara totalt genomskådade. Och då försvinner de vanligen rent integritetsmässigt som genom en lucka i golvet, och där tar humorn i det hela ohjälpligt slut. De har tappat ansiktet och kan aldrig få det tillbaka.

Kärleken är sann endast så länge den håller inför prövningar och tvivel. Kärleken för kärlekens egen skull, som den första ungdomskärleken eller det ljuva äktenskapsbrottet i begynnelsen av sin utförsåkning, håller aldrig. Och den som går på detta misstag och bedrar sig själv är normalt alltid mannen, varför offret vanligen för det mesta blir kvinnan. Det gäller även tragiska fall av omotiverad svartsjuka, och de enda kategoriska undantagen från denna regel är väl när kvinnan är mera manlig än mannen och vice versa. Även kvinnor som bedrar sina män är vanligen snarare offer för andra förförare, som Anna Karenina, och inte själva skyldiga till sitt äktenskapsbrott, i vilket fenomen följaktligen kvinnan normalt för det mesta är det tragiska offret. Det är mannen som förför, till kvinnornas olycka, och kvinnan som blir förförd eller låter sig förföras, till sin egen förskräckliga olycka. Något annat måste betraktas som någonting onormalt. Därför är det enligt min mening och erfarenhet alltid kvinnan som har rätt i ett äktenskap. Ty den goda följden av att hon blir offret för männens idéer och äventyrligheter är att hon kan genomskåda mannen medan mannen aldrig kan genomskåda en riktig kvinna. Praktexemplen är de klassiska eviga jungfrurna, som håller på sin jungfrulighet vare sig de har någon sådan kvar eller inte, vilket är omöjligt att utröna, som i fallen jungfru Maria, drottning Elisabet och Greta Garbo. Om mannen är kvinnan överlägsen fysiskt och logiskt så är hon honom alltid överlägsen på det rent intuitiva planet, vilket mannen är för inskränkt i sin begränsade logik för att någonsin kunna fatta. Vilken tur d