Sista konserten

Sista konserten

vittnesmål rörande musikern Peter Morellos gåtfulla avsked

Christian Lanciai (1989-90)

Det var en underbar konsert, och Stenhammarsalen var proppfull. Aldrig hade jag hört Peter uttrycka en sådan känsla i sitt spel, uppnå ett så sublimt pianissimo sostenuto in absurdum intill nästan det outhärdliga i sin tillspetsade skönhet eller komma på mer genialiska infall mitt i exekveringen. Just när man som minst anade det i ett avsnitt fortissimo kunde han plötsligt slå om till absolut pianissimo och bryta ner tempot från presto till adagio utan att musiken därav stördes eller fick mer än en extra tolkningsfiness till sin patina. Hans program bestod denna afton mest av Beethoven och Chopin, de två stora romantiska motsatserna inom pianolitteraturen, med några Schubert- och Schumannstycken som övergång mellan kontinenterna. Han spelade tre sonater av Beethoven, började märkligt nog med Appassionata åtföljd av Der Sturm och avslutade med Waldstein i sin egen originella tolkning av ursprungsversionen. Han använde Andante Favori som mellansats, och i stället för det etablerade Adagiot använde han ett Adagio i Ass-dur ur Sonata quasi una fantasia op. 27 nr. 1, ett Adagio som övergick i Ess-dur (då han utelämnade det snabba fugatot) som avlöstes av ett G-dur-ackord och den egentliga sonatens finalsats. Första satsen, denna Beethovens kanske briljantaste sonatsats, spelade han konventionellt och nästan lika lugnt som Claudio Arrau, så att hela dess marmorrena skönhet gavs fullt utrymme. Andante Favori inledde han tämligen raskt för att dra ner tempot först i avslutningen, så att ett värdigt lugn utbredde sig inför det serena Ass-dur-adagiot. Sista satsen inledde han åter lugnt, andra gången rondotemat uppträdde var det något raskare, tredje gången var det jublande av glädje och starkt allegro, och först i slutet av Prestodelen med den långa drillen i höger hand infann sig åter den lugna marmorglänsande formskönheten.

Applåderna stormade fram och dränkte honom likt krigsoffensiver flera gånger om med generösaste överväldigande kanonadmattor, och publiken vägrade sluta applådera förrän han vägrade komma in fler gånger och ta emot fler applåder.

Jag träffade honom i pausen. Han var helt slut, och hans händer darrade. Jag såg genast att hans nerver var på upphällningen. "Om du visste," sade han, "vad sådant här kostar på. I morgon är jag en död man." Han visste inte själv hur ödesdigert sant han talade.

Efter pausen lekte han fram några Impromptu av Schubert och några Fantasienstücken av Schumann innan han öppnade sitt Chopinprogram. Han inledde med balladen i G-moll, vilken han är den ende jag har känt som har kunnat spela denna spröda melodiguldgruva ännu mjukare och känsligare än Arthur Rubinstein. Som kontrast mot dess ljuva lyrik brast han sedan ut i Militärpolonäsen, och jag riktigt kände hur hela publiken nästan tvingades upp ur fåtöljerna av de uppfordrande och strikt markerade hetsande och berusande rytmerna, och därefter återvände han till den mjuka smeksamheten i balladen i F-moll, Chopins känslosammaste och mest tragiska stycke.

Hans tolkning av den överträffade alla andras. Det hade jag alltid tyckt. Inledningspartiet spelade han långsamt i strängt hållen och ovarierad rytm men desto mera mästerligt i det outhärdligt patetiska hjärtslitande uttrycket. Ända fram till den punkt var huvudtemat överges första gången i ett anfall av passioner lyckades han hålla strikt samma tempo med överväldigande verkan. Sedan började balladens utbredning och utveckling åt alla möjliga olika håll för att omsider återvända till grundtemat som åter uppträdde i samma värdiga strama och exakt orubbliga tempo.

Mina ögon tårades, salen upplöstes i dimma, och jag bara försvann i den ständigt mer patetiska och passionerade musikens ständigt upptornade inferno. Slutet på finalen hörde jag inte ens, ty jag var helt borta i min egen berusning av Chopins oerhörda smäktande pathos.

Han visste dock att detta stycke var omöjligt som avslutning på en konsert, då det ju slutar direkt nere i avgrunden. Därför hade han som avslutning valt Fantasin opus 49. Denna Chopins kanske mest klassiska komposition, så utsökt i sin typiska melodi- och harmonirikedom och så majestätisk i sin starka rytmik och storslagna form, räckte Peters krafter nu inte riktigt till för. Det hörde jag genast. Han spelade fel redan i början, och även om han lyckades korrigera sig omedelbart fylldes jag av oro och farhågor som inte släppte. Något var på tok. Peter var trött. Han lyckades inte träffa detta underbara styckes rätta stämning, han spände sig, det märktes i de rytmiska oegentligheterna, och jag led med honom genom slutet av det oformliga stycket. Applåderna brakade åter loss, men de var inte lika övertygande som de varit efter Beethoven. Peter kom tillbaka endast för att ta emot sina blommor och vägrade sedan låta sig ses mera. Min sista skymt av honom när han försökte dölja sitt anletes överspändhet bakom dåligt maskerande tulpaner var av en man som spelade en roll som var lika påfrestande för honom som det måste vara för en trapetskonstnär att behöva ställa upp som smörsångare.

Det var min sista och min sämsta konsert. Ingen anade det då och allra minst jag. Beethoven gick väl an, honom kan ingen fuska bort, hans musik är i sig så full av liv som en explosiv utveckling som ingen någonsin kan motstå eller hejda, men redan i Schumanns "Aufschwung" märkte jag att något var på tok. Mitt högra ringfinger fungerade inte som det skulle, det lydde inte min vilja, och det förekom flera snubblerier som jag dock lyckades maskera.

Jag var redan alltför spänd när jag inledde min Chopin, och enda sättet att klara av det hela var att begränsa mig till absolut pianissimo, absolut mjukhet och inga känsloutbrott som bröt sig ut ur rytmen. Endast i polonäsen kunde jag kosta på mig lite glada forten, och jag klarade mig relativt oskadd genom hela F-moll-balladen. Men sedan var det slut.

Så fort jag började med Fantasin insåg jag att det aldrig skulle gå. Något var på tok, och som på beställning kände jag genast de gamla trogna överväldigande magsmärtorna. Mitt gamla magsår var lössläppt och ute och härjade igen. Jag bet ihop tänderna, kunde inte annat än spänna mig och kunde endast med smärta ta mig till slutet i den alltför långa Fantasin, detta Chopins mest sprudlande och fria stycke, som under min hantering blev till en tortyrpärs av Bartok.

Smärtorna höll på hela natten, jag kunde inte somna, och när jag äntligen fick sova exploderade mardrömmarna med blod och sex och mord och död i alla dess tänkbara variationer utan att någon kunde hejda syndafloden.

Utvakad med påsar under ögonen, utan aptit och grå som en alkoholist med kronisk baksmälla gick jag till min läkare följande dag som undersökte mig noga. Han skakade på huvudet så fort han fick se mig och sade efter undersökningen med gastroskopi och allt: "Det är inte konstigt att du ser ut inuti som du gör. Har du läst recensionerna efter din konsert igår?" Det hade jag inte. "Man skriver att du i dina självsvåldiga tolkningar vänder ut och in på dig själv och serverar publiken alla dina makabraste inälvor inklusive blindtarm och avföring."

"Den recensenten har i så fall bara hört min misshandel av Chopins Fantasi igår. Det var då magen vände sig på mig."

"Han beklagar just att du måste avsluta en fin konsert med din sämsta tolkning av Chopin någonsin. Allt kan han förlåta dig utom det."

"Vem var det?"

"N.N. vid N-posten."

"Han vet tyvärr vad han talar om. Men han upplevde bara en sida av saken. Han kände inte mina inre smärtor."

"Peter Morello, jag har varnat dig tidigare. Jag har varnat dig många gånger, men du har vägrat ta mig på allvar. Nu måste du ta mig på allvar, för annars har du bara operationsbord och cancer framför dig under resten av ditt vilda musikerliv. Du måste sluta med musiken. Det är din enda chans."

"Doktor Belfrage, ni måste skämta."

"En läkare skämtar aldrig som läkare. Du har bränt ditt ljus i båda ändor. Du har levt på kaffe och smörgås i femton år, du har under denna tid aldrig intagit regelbundna måltider, du har ätit närhelst du varit hungrig och då vad som helst och mest kaffe, du har ständigt pressat dig till det yttersta och slösat bort din energi på oceaner av pianospel för ingenting utom fåfäng ära på bekostnad av din mage, som nu är värre än en skrumplever och trasig fotboll. Du måste sluta arbeta tio timmar om dagen sju dagar i veckan. Vila, sov och ät regelbundet och strunta i musiken. Annars blir musiken din omedelbara död."

"Men doktor Belfrage, ni förstår inte...."

"Tvärtom. Det är jag som förstår."

"Men en musiker kan inte bara sluta upp att vara musiker."

"Ibland måste han, liksom heroinister ibland bara måste sluta injicera."

"Jämställer ni min musik med knark?"

"Båda är vanebildande, ger abstinensbesvär och förstör hälsan. Det tyvärr bara är så. Somliga musiker tål att misshandla sig själva hela livet, men ni gör det inte. Ni måste sluta genast eller dö."

"Men hur kan musik göra någon människa sjuk? Och jag som dessutom bara ägnar mig åt världens ädlaste, vackraste och bästa musik!"

"Min vän, det är mycket enkelt. Ni pressar er, som man spränger en häst. Ni låter er mage aldrig vila. Den tvingas arbeta med er oavbrutet, i samma takt som ni ständigt forcerar er till vid pianot, men en mänsklig mage har ingen själ eller spirituell energi, som musiken kräver. Magen är en biologisk funktion som bara kan fungera enligt naturens lagar. Ert musikaliska stressliv är onaturligt och frestar på magen. Nerverna säger till först, när deras varningar klingar ohörda leder det till magsår, som ni haft nu i fem år, och när magsåret inte åtgärdas eller ens skonas utan bara hänsynslöst fortsätter att misshandlas av er musikaliska slavtjänst så bildar det cancerceller och börjar alltsammans brista, gå sönder och förblöda. Det är mycket enkelt. Ni måste välja att antingen behålla er mage eller behålla er musik. Väljer ni det senare förlorar ni båda."

"Er dom är fruktansvärd, doktor Belfrage."

"Skyll er själv. Kom tillbaka när ni har bestämt er, och då skall jag hjälpa er. Men om ni fortsätter klamra er fast vid musiken finns det ingenting som hjälper, och då är det ingen idé att ni kommer tillbaka, för då dör ni inom ett halvår eller blir en hjälplösare invalid än en steriliserad kastrat."

Det var doktorns sista ord. Jag var färdig därifrån. Jag kunde ingenting säga. Jag kunde bara gå hem och sörja ihjäl mig inför mitt omänskligt svåra val: att antingen ta livet av mig med musiken eller ta livet av mig med att avstå från musiken, som jag heligt hade levt för i hela mitt liv.

Efter konserten var Peter försvunnen i veckor. Jag tog för givet att det berodde på den mycket dåliga recensionen i tidningen. Huvudkritikern hade i princip flått Peter levande och dömt hela konserten efter misslyckandet med Chopin-Fantasin. Jag hade aldrig läst en mera orättvis recension. Det nervösa framförandet av Fantasin hade jag redan glömt medan jag redan visste att jag aldrig skulle kunna glömma just den konsertens Beethoven- och Chopinballadtolkningar.

Redan efter en vecka var jag orolig och började forska efter honom. Han fanns ingenstans. Jag uppsökte honom i hans bostad. Jag kunde där konstatera att grannarna varken sett eller hört honom på tio dagar och att hans brevlåda var igengrodd av ohanterade dagstidningar. Det gick då upp för mig att han var försvunnen, och jag började ana att han skulle förbli försvunnen.

Tre veckor efter konserten fick jag dock äntligen höra något om honom. "Peter Morello?" sade min kollega vid baren smuttande på sitt cognacsglas. "Han är död. Hans läkare har befallt honom att lämna musiken. Han har blivit professionell playboy i stället. Du hittar honom bland hororna i Rosenlund."

Jag var inte den som gick bland hororna i Rosenlund och letade. I stället skaffade jag mig närmare informationer genom halvunderjordiska kontakter. Ganska snart fick jag veta att han för närvarande hade drunknat i sällskapet med en mycket långhårig vamp som dessutom var blond, en riktig Diana Dors- och Jayne Mansfield-typ.

Jag ringde upp denna inom vissa kretsar välkända sexbomb, och hon hade ingenting emot att jag hälsade på henne för att diskutera fallet Peter Morello. "Men inte utan betalning," var hennes slutkläm.

Hon var inte bara blond och fyllig utan dessutom i sin farligaste ålder: hon hade fyllt 40, medan Peter bara var 34. En sådan dam kunde lätt innebära en katastrof för vilken yngre man som helst. Lyckligtvis var jag medveten om naturen av hennes farlighet, så jag hade ingenting att frukta i hennes sällskap.

"Vad vill ni veta om Peter?"

"Var träffas han nu för tiden?"

"Han träffas inte."

"Varför inte det?"

"Han har valt att gå under jorden."

"Varför det?"

"Därför att han inte vill träffa folk längre. Han kan inte med att se dem i ögonen."

"Varför inte det?"

"Därför att han valt ett nytt liv utan musiken, åtminstone för tillfället. Han vill pröva hur det är att leva på det sättet och se om det alls är möjligt för honom."

"Han är alltså kvar i staden?"

"Det kan jag inte garantera."

"Var skulle han annars vara?"

"Det vet inte jag."

"Är ni inte hans stadiga sällskap?"

"Jag är inte stadigt sällskap åt någon, allra minst åt honom."

"Är det då så att ni avskyr honom?"

"Nej, men han avskyr mig."

"Har han då inte älskat er?"

"Nej."

"Men det är ju ert yrke. Vad har han funnit hos er om inte kärlek?"

"Ja, det är mitt yrke, men med honom misslyckades jag. Jag fick honom inte till att älska mig hur jag än försökte snärja och förföra honom. Mina garn fungerade inte på honom. Han måste vara homosexuell."

"Det kan jag försäkra er att han inte är."

"Hur känner ni då honom?"

"Vi var klasskamrater för 20 år sedan. Vi har hållit kontakten sedan dess."

"Är ni också ogift?"

"Ja."

"Och ändå påstår ni att han inte är homosexuell. Då vet jag varför ni påstår det. Ni är själv homosexuell."

"Inte alls. Men ni kommer från ämnet. Har ni verkligen ingen aning om var han befinner sig?"

"Nej, varför skulle jag ha det?"

"Ni är den enda jag känner som har umgåtts med honom den sista tiden."

"Han har säkert umgåtts med andra som jag."

"Varför?"

"Vad vet jag? Han tycks ha ett sjukligt intresse för fallna kvinnor. Jag hade ofta den känslan i hans sällskap att han aldrig egentligen upplevt någon pubertet eller ungdom. Det kändes alltid som om han gått miste om den utbildningen i sitt liv."

"Det kan mycket väl stämma."

"Därmed har han kommit in i en ond cirkel av frigiditet som han ständigt tycks förvärra för sig själv. Musiken har blivit hans livs begränsning, och ju mer han har ägnat sig åt musiken, desto mera har denna hans sexuella begränsning urartat till ren tvångströja. Det är mina åsikter om honom."

"De är mycket intressanta."

"Är ni en kollega till honom? Är ni också i denna tvångströja?"

"Nej, jag är ungkarl."

"Det är inget svar."

"Jag beklagar, madame, men jag har fått erfarenheter av sådana som er förut, och därför vet jag att de är lika lockande innan som de är bittra och förkrossande efteråt."

"Ni är alltså immun mot tillfälliga förbindelser?"

"Ja, jag tror tyvärr det."

Därmed visste hon att hon ingenting hade att hämta hos mig, och därmed visste jag att jag inte skulle få något mer av henne. Loppet var kört, och det var bara att dra sig ur spelet, så jag sade snabbt adjö och avlägsnade mig därifrån av ren barmhärtighet mot henne. Professionella fnask är respektabla som mänskokännare men hopplöst obotligt sjuka sexuellt i rent psykologisk betydelse.

Jag gick på krogen och sörjde Peter som död. Chanserna att någonsin få uppleva honom igen som musiker verkade hopplöst obefintliga, när min krogkompis slog mig på axeln och sade:

"Hör du, jag har nyheter om Peter."

"Vad då?"

"Han har rest till Norge."

"Vad gör han där?"

"Han har anmodats av en god vän att komma dit för att spela på den polarens bröllop."

"Men Peter har inte spelat orgel på tre år."

"Peter lär också ha vägrat först just av den anledningen, men polaren lyckades övertala honom ändå. Han påstod att han kände en organist i Norge som inte hade spelat orgel på tio år men som ändå gärna hade spelat på bröllopet om han inte fått förhinder. Då kunde Peter ju bara inte säga nej. Han måste resa dit om inte för annat så för att se om den andra organisten verkligen existerade eller om han bara var en vanlig norsk lögn för övertalning."

"När är bröllopet?"

"I övermorgon."

"Var?"

"Någonstans i yttre Hardanger. Kvinnherad tror jag stället hette."

Jag kände Kvinnherads kyrka mycket väl. Det var en berömd stenkyrka från 1200-talet där det ofta ordnades konserter på grund av kyrkans mångomtalade akustik. Jag hade bara en sak att göra: att resa till bröllopet bara för att på nytt få uppleva Peter som musiker.

Vid påsk var Sverre i Göteborg, och vi träffades vid en middag hos Rudolf och Helena, Rudolf, denne oförbätterlige slusk, som missbrukat hasch i tjugo år utom mycket annat, som öppet gjort uppror mot sin rike far och därför skickats utrikes i olika turer till Australien och Canada, vilket inte botat hans upproriskhet, och som nu plötsligt väntade barn med den vackra Helena, en syster till den ännu vackrare Bettina, som blivit med barn med en 40 år äldre man. Både Rudolf och Helena hade varit lagligt och olagligt gifta förut: på 70-talet gifte sig Rudolf faktiskt lagligt med en ryska bara för att hon skulle få kunna emigrera från Sovjetunionen. Så fort hon var utanför sitt lands gränser upphörde förstås äktenskapet att i praktiken existera. Helena hade levt ihop med en man som för 15 månader sedan lämnade henne under högtidliga förklaringar att han skulle begå självmord. Han hördes aldrig av, och ovissheten förblev total i mer än ett år, tills det påträffades en man nära Kungsbacka som hade hängt sig i en ek i sin egen livrem. Liket hade påträffats av några lekande barn och var naturligtvis efter ett år hängande i ett träd oidentifierbart, men med hjälp av likets så kallade kläder, som knappast längre hängde på honom, kunde man fastställa den dödes identitet. Han begravdes 16 månader efter att han hängt sig.

Men det var om Sverres besök i Göteborg jag skulle berätta. Med vid middagen var även Rudolfs syster Margareta och hennes son med sin tio år yngre sambo Woiciech, som fortfarande efter sju år talade ganska dåligt svenska. Både Rudolf och Margareta var ju som bekant Sverres släktingar i Göteborg och mina vänner sedan barndomen, då min mor och Margaretas mamma varit oskiljaktigt goda vänner. Margaretas mamma Borghild var ju från samma hemtrakter i Norge som Sverre, som alltjämt bodde där med sin familj om fyra yngre syskon plus föräldrar och andra närmare släktingar än Rudolf och Margareta.

Med vid middagen var även den strykfula men ändå trivsamma Agneta, Margaretas goda vän, med små ögon och stora glasögon och hår och temperament som en eldfängd irländska. Det var påfallande att Agneta och Sverre tyckte om varandra, men mer än så anade ingen.

Med vid middagen var även Pelle Jönsson, Margaretas olycklige älskare sedan femton år tillbaka. Han led av att behöva vistas i hennes närhet, var tyst under hela middagen och idisslade troligen endast om sin obotliga frustration.

Efter Sverres besök fick jag av Margareta veta att han lämnat en enkel biljett åt mig till Norge. Vad anledningen till denna inbjudan och generositet var fick jag inte veta.

Min förfärliga konsert följde strax därefter, och jag gick ner i varv till nolläge därefter och betraktade mig själv som död som musiker. Jag blev hastigt uppväckt ur min grav när Margareta berättade för mig att Sverre och Agneta skulle gifta sig och att han önskade att jag skulle spela på hans bröllop. Detta fick jag veta genom Margareta och inte genom Sverre själv. Jag anade genast att Margareta varit framme igen med sina förunderliga pratmakarkonster som haft detta märkvärdiga men normala resultat och undrade hur långt paret redan hade kommit i sin förening. Vanligen brukade det bli barn helt plötsligt. Jag hade för min del inte spelat orgel på tre år och sade genast till Margareta att jag hade lagt ner musiken för gott och därför omöjligt kunde spela på något bröllop. Hon bad mig förklara detta för Sverre själv per telefon.

Men Sverre kom inte själv tillbaka till Göteborg följande vecka för att hämta sin Agneta. Jag fick då träffa honom och försökte förklara för honom hur omöjligt det var för mig att spela orgel på hans bröllop med så kort varsel och när jag inte hade rört någon orgelmanual på mer än tre år. Han förklarade då för mig på sitt lugna sätt att han vidtalat en annan organist i Norge som gärna hade ställt upp om han hade kunnat fastän han inte hade spelat orgel på mer än tio år. Alla mina motargument föll, och jag hade bara att göra våld på mig själv och omgående lägga mig i hårdträning.

Jag fick öva i fred på orgeln i Annedalskyrkan, men jag visste ingenting om orgeln i Kvinnherad i det yttre Hardanger och fick inget veta om den heller. För att bekanta mig ordentligt med den i god tid före bröllopet avreste jag tisdagen den 10 maj, kom fram till Bergen morgonen till onsdagen, cyklade sedan därifrån genom hagelskurar mot Hardanger, tvingades ut på förfärliga omvägar genom att alla bilvägar in till Bergen var motorvägar och portförbjudna för hederliga cyklister, strandade på kafé Ole Bull nere vid vattnet långt bortanför alltsammans vilket kafé inte ens var öppet, missade efter några regnskurar färjan vid Venjaneset, fick vänta i 30 minuter på följande, cyklade fyra tröttsamma mil med nya regnskurar upp och ner för oändliga otaliga kilometerlånga fjällbackar bara för att komma för sent till färjan vid Gjermundshavn, fick vänta 90 minuter på nästa och kom slutligen fram till Dimmelsvik mot kvällen. Kyrkan låg i Rosendal en mil därifrån. Jag var fullkomligt körd i botten emedan jag hade cyklat de nio halsbrytande milen upp och ner för alla världens värsta och längsta backar med en ryggsäck innehållande smoking och noter och annan nödvändig rekvisita som tillsammans vägde minst tio kilogram. Den tilltänkta brudgummen hade yrkat på att jag skulle bära smoking, och min gamla smoking var tung som bly på grund av alla vadderingarna. De norska backarna är dessutom sådana att man får slita lemmarna av sig i en halvtimme för att komma upp för att sedan anstränga sig på samma sätt med att krampaktigt pressa på bromsarna för att inte spåra ur vid nerfarten. Jag har aldrig skaffat körkort, och just den vägen var känd efter olyckan med den svenska bussen året innan, en skolbuss full med skolbarn, som inne i en tunnel tappade bromsningsförmågan, varvid chauffören för att stanna bussen tvingades preja in den och krossa den mot tunnelväggen, varvid de flesta skolbarnen krossades med bussens hela högra sida. Därför hade jag valt cykel framför att eventuellt riskera att åka buss, ett val som jag fick anledning att ångra när det väl var för sent. Det är ju alltid så.

Följande dag fick jag bekanta mig med orgeln. Den var imponerande med sina förlängda manualer och överträffade i klass och välljud orgeln i Annedalskyrkan fastän den bara hade två manualer. Jag hade aldrig tidigare sett en orgel ha så många oktaver, och dessutom var den begåvad med den för mig så omistliga rullsvällaren, som Annedalskyrkan i ett skriande fattigdomsbevis saknade. Vad är en orgel utan rullsvällare? Ungefär som ett piano utan pedal. Genast kunde jag sätta i gång med att komponera koralsatser till de tre norska psalmerna som jag bara fått melodistämman till, och samma dag blev de båda bröllopsmarscherna avgjorda: till ingång skulle jag spela en judisk högtidsmarsch, och till utgång skulle jag till brudens stora förtjusning spela en egen komposition som hon var särskilt betagen i. Mendelssohn och Wagner förkastades hämningslöst till förmån för betydligt mera sakral musik. Visserligen blev det delvis judisk musik exekverad av en katolsk organist i en protestantisk kyrka, men hellre äktjudisk musik i detta sammanhang än skådespels- och operamelodier. I Frankrike och England spelas ofta Widors Toccata ur den femte orgelsymfonin som bröllopsutgångsmarsch, men jag föredrog att skarva med Händels Presto i så fall om det skulle visa sig bli nödvändigt.

Efter en angenäm bergsvandring upp till kalfjället i regn och blåst tillbringades kvällen hos en granne som var pianopedagog. Det var en vacker mogen dam som skulle vräkas från sitt hus följande månad. Det visade sig att hon fyllde år samma dag, hon höll just på med att avsluta sina sista tårtor när jag med brud och brudgum trädde in på besök, och vi var bara de första. Så småningom anlände den ena norska förtjusande fröken efter den andra, en holländsk jiu-jitsu-expert bland annat, som hade en del invändningar mot miljöorganisationen Greenpeaces hårdföra metoder bland annat, och som själv var ovanligt liten till växten och läkare till yrket. Jag nämnde ingenting om mitt brott mot min svenska läkares förhållningsorder för henne, men i hennes närhet kände jag mig hela tiden genomskådad.

Vår värdinna underhöll med sång. Själv bidrog jag med egna kompositioner som jag påstod var Oskar Merikantos, eftersom de kunde ha varit hans lika bra, samt en finalsats av Beethoven, som jag nästan fastnade i. Vi diskuterade livligt huruvida Beethoven tänkt på hästar eller storm i både sonaterna 14:s och 17:s finalsatser. Själv har jag alltid varit av den åsikten att båda finalsatserna i allmänhet framförs alltför återhållsamt, Månskenssonatens final är ju ett rasande prestissimo utan några fartbegränsningar, och finalen i Der Sturm skall ju vara den definitiva Stormen och ingenting annat. Det var ju Shakespeares drama och ingenting annat som Beethoven tänkte på när han skapade denna sin kanske yppersta sonatsats, och tempoangivelsen "allegretto" är alltid mycket flexibel och skall absolut aldrig spelas för långsamt, vilket de flesta alltid gör, exempelvis i Sibelius tredje symfonis mellansats, som är en idyllisk trall och ingenting annat, medan de flesta tyvärr vill få den till en dyster historia.

Men tillbaka till Norge. Följande dag, som var fredag, började cirkusen på allvar. Sverres och Agnetas lilla enrumshem i form av backstuga halvvägs upp för fjället i romantisk Ludwig II-stil invaderades denna dag av Agnetas familj om tolv personer. De utgjorde ett obeskrivligt sällskap. De kom fram efter en mörbultande natt på tåget allmänt medtagna och förkylda. Det var först och främst Agnetas moder med sina båda män. Denna moder var en led käring med käpp som lade sig i allt och aldrig sade någonting förnuftigt. Hon verkade ha gjort denna omständliga bröllopsresa bara för att få sabotera bröllopet så mycket som möjligt. Hennes första man, brudens far, som modern skilt sig ifrån, var ett mer än 80-årigt bohemiskt troll som omedelbart intog min säng och lade sig där att snarka för resten av dagen. Om jag någonsin har sett ett gammalt bergtroll i verkligheten så var det detta. I vaket tillstånd grymtade han dessutom oavbrutet som en gris vilket bidrog till bergtrollskaraktärens pittoreska vildhet. Slipsen bar han utanför tröjan, det gråa ovårdade håret stod på ända, och det var bara öronringarna som fattades. Den man som modern övergivit sina barns far detta ärevördiga gamla original för var en pedantisk stockholmare som gjorde anspråk på att veta allting bättre än alla andra. När man lärde känna honom gjorde han ett angenämt intryck, han hade varit officer i flottan i hela sitt liv, men det där odrägliga Stockholmsdraget gav honom en dryghet som stötte alla ifrån honom utom brudens far. De hade tydligen mycket gemensamt.

Senare fick jag veta mera om detta besynnerliga familjeförhållande. Denna moder hade i sextioårsåldern börjat tröttna på sin åttioårige man och därför funnit sig en annan som bara var i sjuttioårsåldern. Åttioåringen hade hon överlåtit åt sin enda ogifta dotter att ta hand om, som var Agneta. Agneta hade levt väl tillsammans med sin far ända tills hon träffade Sverre. Modern och styvfadern hade genast gjort allt för att krossa denna förbindelse som hotade deras välordnade arrangemang för 80-åringens del. De ringde till Margareta i Göteborg, som ju var Agnetas närmaste väninna och Sverres släkting, och frågade henne vad Sverre var för en äventyrare egentligen, om Agneta var medveten om att Sverre kunde lura av bruden alla hennes pengar och ägodelar och tog liksom för givet före äktenskapets ingående att äktenskapet aldrig kunde hålla. Några djävligare svärföräldrar än denna moder och styvfar var det knappast möjligt för någon hederlig brudgum att få, och Sverre var absolut den hederligaste jag någonsin sett ställd inför sin brud. Han dyrkade henne hur elak hon än kunde vara, och jag hade anledning att frukta att Sverre kunde bli mer lidande genom detta äktenskap än den ganska grovkorniga bruden, som tyvärr i viss utsträckning bråddes på sin gemena mor. Men ingenting kunde hindra äktenskapets ingående, ty bruden var redan i andra månaden.

Agnetas syster med man hade fyra barn med sig, vilka omgående började använda sig av min dagbok för Luffarschack och "Sänka Skepp" och andra dylika tidsmördarfasoner utan att fråga om ägaren behövde sitt enda skrivblock eller inte. Det äldsta av barnen, en dotter, hade långt hår ner till stjärten och överdrev allt vad hon gjorde och sade. De tre yngre bröderna var då mera saktmodiga och älskliga. Den yngsta var bara två år och förbindligheten själv.

Vidare deltog en annan vacker systerdotter till Agneta med väninna, en trevlig bibliotekarie från Tanum, den enda företagsamma personen av alla dessa svenskar, samt ytterligare två väninnor, en liten pigg konstnärinna med sin gorillaliknande moltysta dotter som ständigt hade sömniga ögon.

På eftermiddagen fick jag samtala med prästen, en uppstyltad figur som uppträdde som om han hade klädhängaren kvar i kavajen, och som var mycket rigorös när det gällde vigselceremonins preciösa pedanteri och grundliga ordning. Jag frågade honom varför ställets organist inte kunnat tjänstgöra vid detta tillfälle när det var så besvärligt för brudgummen att bjuda in en organist från utlandet. Prästen svarade att ställets organist mycket väl hade kunnat tjänstgöra vid detta tillfälle. Alltså hade brudgummens historia om organisten som inte spelat orgel på tio år varit en fullkomligt påhittad lögn bara för att få mig till Norge som sitt bröllops organist. Alltså var brudgummen bara en reguljär Peer Gynt som alla andra riktiga norrmän.

Dagens orgelövningar stördes av att pedalen tystnade så fort den andra manualen användes, ett fel som inte kunde avhjälpas på något sätt, och dagens pianoövningar hemma hos brudgummens underbart älskvärda och generösa, positiva och hjärtegoda föräldrar stördes på ett mycket brutalare sätt. För att hålla fingrarna i gång satt jag hos dem och övade på deras slitna men användbara gamla klanglåda när den svenska familjen uppträdde i stugan. Det var bara den svenska modern med sin käpp och den dryge styvfadern från Stockholm, men det var alldeles tillräckligt. Vid sitt intrång i värdfolkets hus krävde de omedelbart att jag för deras skull skulle avbryta musiken emedan de tydligen inte tålde Beethoven. Jag vet inte varför de kom dit, de hade ingenting där att göra, de kom bara för att störa mig och brudgummens föräldrar, som bara uppskattade att jag spelade, och jag bad att åtminstone få spela stycket till slut, som just råkade vara finalsatsen i sonat nr 17. De kunde inte hindra mig från att slutföra stycket, jag kände den mentala dragkampen mellan våra viljor medan jag fortsatte, och när jag slutligen var färdig och stängde locket drog de en suck av lättnad och sade: "Äntligen!" varvid jag genmälde, behärskat men poängterat: "Jag beklagar att ni inte tyckte om det." Agnetas moder kom då med det förbluffande svaret: "Vi tyckte visst om det!" All vidare diskussion om ämnet avstods ifrån frivilligt från min sida.

Samma kväll fick jag av brudgummens föräldrar veta litet mer om ställets legendariske organist. Han var även kompositör och komponerade endast i moll. Han var dyster och spelade monotont på sin orgel som han aldrig gav något större ljud. Alla var missnöjda med honom, och han hade även haft sina psykiska problem. Ingen organist för Sverres heroiska bröllop, med andra ord.

Den stora bröllopsdagen, pingstafton, lördagen den 14-e, stod för dörren, och svenskarna gjorde allt för att sabotera allt för alla med sina klagomål. Sverre hade uppgjort ett detaljerat program med hästskjuts och roddtur från Dimmelsvik till Rosendal, men vädrets makter förhöll sig skeptiska gentemot honom. Agneta hade mått dåligt sedan hon blivit gravid sex veckor tidigare, hennes anspänning inför bröllopet hade gjort henne nervös och överkänslig intill fullständig oduglighet, varför hela bördan av ansvaret för bröllopet föll på brudgummen och hans pensionerade föräldrar. Agnetas föräldrar gjorde ingenting för att lätta någon börda för någon utan ägnade sig i stället åt att tjata på Sverre om att inställa hästskjutsen och roddturen. Svärföräldrarna ägnade sig därmed med förkärlek åt att plåga brudgummen de sista timmarna före hans bröllop som om detta var deras sista chans att göra bröllopet så misslyckat som möjligt. Att Agneta själv ingrep fick inte tyst på dem, och hon måste själv uppbringa sina yttersta energireserver bara för att få dem att sluta tjata på Sverre. Förtvivlad flydde denne fältet, han hade förlorat alltför mycket tid på att lyssna på sina odugliga svärföräldrar och fick därför nu alltför bråttom, varvid han vrickade foten. Därmed blev det omöjligt att genomföra roddturen, som inställdes, varvid svärföräldrarna triumferade, medan dock två välutsmyckade hästkärror icke övergavs utan segerrik kamp. Brudparet fick uppstiga i den ena och svärföräldrarna slapp inte den andra.

Under tiden skjutsades jag till kyrkan för att kunna förbereda mig en timme före ceremonierna. Det visade sig då att orgeln var död och att den 700-åriga stenkyrkans båda torkfläktar rasslade som katarakter. Jag fick inte ett pip ur orgeln, notställets glödlampor blinkade flämtande för livet, och allt elektriskt liv i kyrkan verkade vara på väg mot en säker död. Varken klockare, präst eller vaktmästare fanns till hands. På kyrkogården utanför fanns det en trädgårdsmästare som ingenting visste om någonting. Han hämtade en annan trädgårdsmästare som kunde konstatera att jag gjort allt som skulle göras och som jag kunde ha gjort och att jag gjort allting riktigt medan han inte förstod vad som kunde ha hänt i kyrkan. Han bekräftade även min uppfattning att det osade bränt i kyrkan i ständigt tilltagande omfattning. Han försökte ringa efter åtskilliga elektriker som alla var bortresta till pingsten. Medan jag förberedde en till nöds improviserad gudstjänstmusik med kyrkans piano fick han så äntligen tag på en funktionsduglig elektriker. Klockan var då halv två. En kvart före två anlände elektrikern som lagade felet, vilket visade sig ha bestått i att alla kyrkans säkringar hade gått. Jag hade inte kunnat förbereda mig ett skvatt, och nu började ceremonierna om tio minuter.

Efter att brudgummen hade vrickat foten och därmed gjort sig till bröllopets enda invalid hade brudparet färdats i hästskjuts i regn, sedan gått in i en Cadillac i stället för i en roddbåt för att sedan ånyo sista biten färdas i hästskjuts med bjällror i regn. Vid ankomsten till kyrkan fanns där en speleman som trakterade en genuin Hardangerfela, vilket tyvärr inte jag fick tillfälle att få höra. Jag spelade åtskilliga fel i inmarschen av ren nervositet, psalmerna gick bättre, ceremonin avlöpte smärtfritt, prästens tal var oändligt och obegripligt, och i uttågsmusiken hördes inte längre några reminiscenser av den föregående paniken. De 150 bröllopsgästerna var nöjda, och ingen hade hört några fel. Endast klockaren anmärkte på att psalmerna, med inalles 16 verser, hade gått något för fort.

Resten av festerna avlöpte på samma smärtfria lediga och spontana norska vis. Festmiddagen med gående bord, 50 inbjudna enligt placeringslista, däribland alla de bästa norrmännen och de värsta svenskarna, kröntes med tal av högsta kvalitet presterade av brudgummens far och brudens 80-åriga äkta far. Den norska fadern, vars äldste son var det sista av deras fem barn som valde att bli bortgift, och som i princip bekostat hela det väldiga bröllopet, höll ett glänsande litterärt tal med citat ur Kahlil Gibrans bok "Profeten" om kärlekens egentliga väsen, ett tal som dock stockade sig i halsen på honom på grund av hans egen rörelse. Han måste avbryta sig och överlämna den vidare diktläsningen åt den helt rutinerade ceremonimästaren. Bakom denna faders rörelse dolde sig även en tragedi. Familjegården hade gått i arv sedan 1600-talet från far till äldste son i en obruten tradition ända fram till Sverre. Sverre var nämligen ganska bohemaktig och hade verkat bli den evige ungkarlen, medan den yngste sonen Björn i stället hade visat de rätta karlatagen. Han hade därför fått överta gården medan Sverre byggt åt sig hyddan uppe i backen som en bestående ungkarlslya. Men så hade hans göteborgska kusin Margareta sammanfört honom med Agneta, och det hade som vanligt genast blivit barn. Nu stod den gamle norske bondefadern inför den situationen att två rivaliserande söner eventuellt skulle splittra familjejordbruket. Den äldste sonen var klart förfördelad, hans rättmätiga arv hade överantvardats åt hans yngste broder, och nu hade äldste sonen dessutom gift sig och skulle få barn.

I denna av innerlig rörelse drabbade faders tal ingick också ett beklagande av att den svensk-norska unionen spruckit vid sekelskiftet, en komplimang till de svenska gästerna. Brudens 80-årige far tog genast upp den kastade handsken och levererade ett improviserat svarstal som smickrade norrmännen så att det överträffade den norske bondefaderns alla komplimanger. Det 80-åriga bergtrollet hävdade bland annat att ett ödesdigert misstag hade begåtts redan vid unionens tillblivelse 1814 när ett gemensamt storting inte genast hade sammankallats vid Kungälv, Sveriges och Norges historiska gemensamma huvudstad strax norr om Göteborg. Om Hisingen fått bli Norges och Sveriges huvudstad från början, menade brudens fader, hade det aldrig uppstått någon anledning till unionens upplösning. Det stora felet låg i stockholmarnas ynkliga hävdande av sin prioritet i alla lägen, fortsatte han, vilket utlöste jubel i hela lokalen medan endast den enda stockholmaren mulnade. Därmed hade brudens gamle far fått in en offentlig fullträff och kunde vara nöjd med hela bröllopet.

Efter det gående bordet med lax- och sillbord samt kallskuret med rökt renkött och sallader bjöds på kaffe och tårta in absurdum. Hela tiden ackompagnerade fiolspelaren tillställningen på sin hardangerfela med mjuka väl utvalda melodier. Denne violinist var en mycket märklig man. Vid ett tillfälle hade han blivit påkörd av en bil bakifrån som körde in i en annan bil framför. Violinisten blev emellan och fick båda sina ben ordentligt krossade. Han lades på operationsbordet och fick beskedet att båda benen måste amputeras. Han vägrade finna sig i detta, och de fick i stället ersätta hans förstörda benpipor med nya skelettdelar av metall. Det blev dyrt, men efter ett halvår fungerade han fullständigt normalt igen, och ingen kunde se på honom att hans skelett delvis var av metall. Endast i tullen vid flygplatser vållade detta besvär, ty metallbenen gav alarmutslag vid den magnetiska kontrollen utan att några dolda skjutvapen kunde upptäckas på honom. Vanligen kunde han förklara sig, men vid en semesterresa till Moskva en gång vägrades han inträde över den ryska gränsen. Där var ju reglementet sådant, att om det bevisligen påträffades metallföremål hos passageraren och denne inte kunde lämna dessa utanför spärren så kunde passageraren av säkerhetsskäl på inga villkor lämnas tillträde till landet. Reglementsförordningar är reglementsförordningar, särskilt i byråkratiska länder vars regeringar enbart består av etablerade byråkrater. Detta var naturligtvis före Gorbatjovs tid.

Middagen för de 50 utvalda följdes av en kaffebjudning för 150 deltagare med ännu mera tårtor in absurdum, kaffe utan gränser, tal och diktläsning i praktfullt övermått och efteråt dans till dragspel och violin som öppnade med brudvals och polonäs. Brudvalsen utfördes av brudparet med brudgummen stapplandes med sin vrickade fot i lindor. De stod över polonäsen som leddes av den elegant nationaldräktsutstyrda ortsbefolkningen. De flesta av norrmännen bar folkdräkter medan främst svenskarna utmärkte sig genom bleka moderna stereotypa kostymer vanligen i grått eller blekblått. Endast jag hade smoking, och det var i alla fall bättre än vanlig svensk tråkig grå kostym.

Baren öppnades senare på kvällen, och alla drinkar och groggar bjöd brudgummen på, och underhållningen från scenen avmattades aldrig och varierades ständigt. Det är sed i Norge att så kallade "skottrer" infinner sig såsom störande element vid offentliga tillställningar, och dessa "skottrer" är då utklädda till oigenkännlighet i fantastiska maskeradkostymer. Under den långa kvällens lopp uppträdde både sjömän, haremsdamer, clowner, cowboys, djur, skäggiga damer, harlekiner och spöken. Klockan ett på natten gick brudparet hem, ty bruden var mycket trött, varefter festen accelererade desto mer. Även prästen var där och avslöjade för mig att kyrkan hade lidit ett fullständigt elektriskt sammanbrott. Först vid 3-tiden på morgonen urartade dansmusiken fullständigt till öronbedövande elgitarrers och slagverksarsenalers fullständiga barbari. Vad som hände därefter vet jag inte.

I stort sett var bröllopet det bästa jag har varit med om. En sådan generositet från främst brudgummens och i andra hand hans föräldrars sida har jag aldrig upplevt vid något bröllop. Det hade naturligtvis praktiskt varit mycket enklare om bröllopet arrangerats av brudens tre föräldrar i Sverige i stället där de levde i norra Bohuslän, men då hade bröllopet varken erbjudit någon hästskjuts, någon roddtursidealism, någon överväldigande Hardangerfjordskönhet eller ens kanske några klassiska folkdräkter.

Agnetas nervositet och dåliga tillstånd verkade upphöra så fort vigseln var över, och till hennes föräldrars och styvfars förtjänst må nämnas att de åtminstone ekonomiskt bidrog till bröllopet. Men ännu dagen efter bröllopet påträffade jag brudens styvfar, den kultiverade stockholmaren, sovande som en gris i min säng djupt begravd i mina sängkläder utan att bry sig om vems de var. Under min vistelse hos familjen Jens Tvedt fick jag byta sängplats sammanlagt tre gånger, och varje gång förföljdes jag av svenskar som på nytt ockuperade även min sista och mest obekväma säng. Hur dessa svenskar trivdes i Norge förtäljer inte historien, men klart är att norrmännen själva var bäst till sin fördel i Norge, medan man får hoppas att bekväma rikssvenskar åtminstone klarar sig något bättre i Sverige. Mest missnöjd blev väl förmodligen brudens moder, vars alla förhoppningar om ett allmänt bröllopsfiasko fullständigt grusades. Den rättvisan må man dock göra henne att det åtminstone inte var hon som saboterade kyrkans hela elektriska system. Den dramatiken kom direkt från ovan och gällde i första hand mig och min musik.

Tyvärr kom jag för sent till bröllopet. Däremot kom jag i tid till det stora offentliga kaffekalaset senare på eftermiddagen. Där fick jag höra en del. Det hölls flera tal vid detta väldiga kaffekalas, bland vilka märktes en ung man som läste upp en mycket opassande dikt som var djupt omoralisk. Ingen tycktes dock reagera utom brudgummens moder, en silverhårig äldre dam som strålade av godhet och behag och som alldeles tydligt varit en bedårande skönhet som ung. Hon var djupt kristen och såg med avsky på sina söners brist på religion, den yngsta sonens slavägarfasoner (såsom arvinge till sina föräldrars gård) och den äldsta sonens, brudgummens chockerande intresse för Rudolf Steiner och antroposoferna. När jag talade med folk verkade ingen ha någon förhoppning om att äktenskapet skulle hålla, utan alla tycktes ha hoppats på att Sverre, den invalidiserade brudgummen med vrickad fot, skulle ha förblivit en ungkarl för alltid. Han var oerhört omtyckt av alla, och därför missunnade alla honom att han skulle få ge sin kärlek till en enda person, som inte ens var norsk. Bruden såg inte mycket ut: små pliriga ögon bakom stora glasögon och en rufsig buske till eldrött hår — man undrade verkligen hur någon man kunde bli kär i henne. Men att brudgummen var det och ordentligt var onekligt.

Jag hörde också en hel del om Peters spel. Jag satt mitt emot en charmfull äldre dam som talade med den bredaste Bergendialekt, ett skorrande språk som inte är av denna världen som man inte förstår ett ord av om man inte som denna dam uttalar det alldeles ovanligt långsamt och tydligt, och hon förkunnade: "Så fort det första orgelackordet ljöd hörde jag genast att detta inte var vår organist." Tydligen hade Peter från början i sitt spel lyft hela församlingen till en nivå som den aldrig hade upplevt förut. En annan musikaliskt kunnig dam berättade: "Sådana harmonier till våra psalmer har ingen norsk mänska hört förut." Hon anmärkte också att Peter spelat psalmerna i en helt annan rytm än vad de varit vana vid, då han tagit hänsyn till psalmnoternas kommatecken och vid varje sådant gett församlingen en andningspaus, vilket ingen organist gjort med dem förut. En tredje dam tyckte det var synd att organisten inte fortsatt spela efter utmarschen. Jag tolkade detta på mitt eget sätt: bättre att Peter spelade ett stycke för mycket än ett för litet.

Slutligen fick jag även träffa Peter. Han verkade något uppsliten av all uppståndelsen men kände dock igen mig.

"Thomas! Vad gör du här?"

"Jag reste hit för att få höra dig spela."

"Bara därför? Har du inte hört nog av mig förut?"

"Jag kan aldrig höra nog av dig."

"Då var du inte på min sista konsert."

"Det var jag visst det."

"Vad tyckte du då?"

"I alla stycken överträffade du dig själv utom i det allra sista, som du borde ha utelämnat."

"Man kan inte avsluta en konsert med balladen i F-moll. Det blir för svart."

"Jag förstod det. Men du tog dig vatten över huvudet med att efter Appassionata och Waldstein och två Chopinballader ta upp Fantasin opus 49."

"Jag vet. Men vad gör man inte för formen?"

"Ibland är det bättre att avstå från idealismen när man inte kan leva upp till den."

"Aldrig! Idealismen måste alltid komma först vilka offer den än kräver."

"Därför har du kört ihjäl din mage."

"Det var det värt."

"Tänker du fortsätta i samma stil som hittills?"

"Nej. Det här är mitt definitivt sista uppträdande. Det har alltid sagts om mig som organist att jag inte kan spela på bröllop, men idag har jag gjort det så att det aldrig kommer att glömmas. Man har bett mig stanna kvar här och ersätta den gamla organisten när han snart tar slut."

"Tänker du göra det?"

"Nej, jag tänker ta semester och försvinna."

"Det har du redan gjort från Göteborg."

"Men nu tänker jag verkligen försvinna."

"Vart då?"

"Om jag sade det skulle mitt försvinnande vara fåfängt."

"Varför vill du då försvinna?"

"För att ta reda på om jag kan leva utan musiken. Jag har genom musiken utfört en underbar livsgärning. Alla som hört mig spela har därav blivit bättre som mänskor och fått en ny glädje i sina liv att leva för. Hör här vad en yngre kollega har skrivit till mig under våren:" Han tog fram en väl hanterad och tydligen ofta uppläst papperslapp och läste:

"Hela världen är full av vackra blommor. Blommorna älskar och trivs i ljuset. Då blomman ser sin egen skugga vänder den sig mot ljuset i en längtan efter värme. Du är en sol, och jag måste akta mig så att jag inte flyger för nära dig. Ikaros hade ingen fallskärm, och jag litar inte på min egen. Fortsätt att lysa, så ber jag att vinden sopar bort allt som samlas mellan dig och mig. Jag är ingen ros utan snarare en maskros. Din broder,"

Han sade inte skrivarens namn. Han vecklade ihop pappret och fortsatte:

"Denne unge man är inte homosexuell eller abnorm på något sätt utan enbart öppenhjärtligheten själv. Han skriver spontant vad han känner i sitt sporadiska umgänge med mig, och jag har aldrig blivit så rörd av någon annans komplimanger. Han övertygar mig om att jag aldrig har spelat förgäves och inte ens när jag bara övat utan publik.

Men min ensidiga givarförmåga i musiken har utvecklats till ett kroniskt övermod som gudarna nu straffar mig för. Jag måste sluta med musiken eller dö."

"Vad tänker du göra?"

"Utan musiken är jag som en fjättrad Prometheus, och jag tänker vara konsekvent och visa gudarna vad de gör med mig. Jag har funnit ett ödetorp uppe i fjällen mot Folgefonn. Det är en solitt byggd stuga som övergivits sedan en lavin vräkt den åt sidan från sin stengrund. Den står på kant men är fortfarande hel. Lavinen har tagit den men den har behållit väggar, tak, fönster och dörrar. Den har hållit fastän den berövats sin grund. Hela fjället har inte kunnat krossa den. Vet du vad en lavin är? Det är naturkatastrof med större och mera hemlighetsfulla krafter än en jordbävning. En gång har en lavin filmats av en man som befann sig flera kilometer ifrån den. Han stod ovanför en dal, och lavinen ägde rum på andra sidan dalen. Han filmade hela lavinen, dess ödeläggelse av hela dalen, hur den obönhörligt drog fram som en himmelsk ångvält större än något bergsmassiv, och alla som har sett denna film efteråt har isats av skräck inför lavinens fruktansvärda väldighet. Men fotografen själv fick aldrig se den, ty lavinen fortsatte till andra sidan dalen och begravde även honom utan att han hade en möjlighet att klara sig undan.

Men det värsta med en vanlig fjällavin är lufttrycket. När en lavin äger rum kan människor som befinner sig helskinnade ifrån den på ett avstånd av en mil dö av kvävning till följd av det luftsug som lavinens lufttryck för med sig. Det finns inget försvar mot en lavin.

Men denna ensliga fjällhytta, ensam i ett vidsträckt vildmarksrike, har överlevt lavinen. Stugan har vräkts från sin grund och ställts på ända men överlevt. Där tänker jag bo i några månader som en fjättrad Prometheus i Kaukasierna och trotsa gudarnas orättvisa medan vildörnar skriande jagar mig för att jag inkräktar på deras revir. Jag har gett mänskorna gudomlig musik. Därför straffar mig gudarna med att hota mig till livet om jag inte lämnar musiken. Jag skall lämna musiken och förbanna gudarna för att de tvingar mig därtill i månader och kanske ännu längre. Hela Hardangervidda skall genljuda av mitt oförsonliga gudstrots. Om jag segrar får jag behålla musiken och min mage och leva vidare. Om jag förlorar dör jag ej av mitt magsår men av saknaden av min musik."

Jag tittade på honom. Hans utmaning var oerhörd. Och jag kunde bara önska honom lycka till.

Han vägrade avslöja var denna hytta låg belägen. Följande dag var han försvunnen. Jag stannade kvar några dagar inkvarterad i pensionatet i Rosendal, som sköttes av en mycket fryntlig men något fetlagd blond och pratsam figur som gärna vände på flaskan. Efter två dagar hade jag tröttnat på honom och beslöt att utforska den andra världen ovan trädgränsen närmare i stället och gick följaktligen på min första fjälltur.

Jag följde Peters spår så långt det gick. Alla visste att han alltid använt sig av en och samma väg upp till fjällvärlden. Jag följde samma väg men kom snart vilse och mötte svårigheter i övergången av en strid bäck. Vattnet vid denna årstid var smältvatten direkt från fjället och glaciärerna, så det var inte lönt att skaffa sig vatten i stövlarna. Slutligen kom jag över och nådde snart krönet av den branta fjällsluttningen, bortom vilket öppnade sig en helt ny värld.

Jag valde ut ett av bergen på måfå för att få en större överblick över det närmaste fjällandskapet. Sikten var god, men vädret var mycket ostadigt, och när som helst kunde en regnby komma svepande, vilket också hände då och då mellan varven. Jag kom emellertid upp på fjället och hade därifrån en vidunderlig utsikt över hela den närmaste delen av Hardangerfjorden bort till fjordarna som sträckte ut sig mellan oss och Bergen och i öster mot hela det väldiga Folgefonnmassivet. Någon fiffig författare har i en roman skildrat hur någon levde i Rosendal och varje morgon brukade ta en liten spatsertur upp till Folgefonn. Den författaren har aldrig satt sin fot i Rosendal, ty det är tre mil därifrån till Folgefonn, och dit går man på en dag endast när det är sällsynt vackert väder någon dag på året, och man hinner inte då tillbaka förrän till kvällen. Jag var lyckligt lottad som hade kommit upp på denna dvärgtopp en dag då man åtminstone kunde se Folgefonn. Men någon enda mänsklig boning i detta oändliga överväldigande landskap av de vildaste tänkbara vidder fann jag inte ett spår av.

Efter nerstigningen tog jag vägen ut mot de väldiga fjällslätterna litet mera inåt i glaciärens riktning. Dessa vidsträckta ängar var nu mättade av smältvatten och omdanade till ett enda stort träsk. Jag märkte snart faran av att närma sig dessa sanka trakter och tog därför en omväg.

Men fjällängar om våren är ytterst förrädiska även om de verkar torra, och tar man sig inte i akt vid varje steg kan man råka ut för vad som helst. Plötsligt trampade jag ner i ett meterdjupt hål fyllt med iskallt kylvatten, och hela kroppen åkte med, och båda stövlarna vattenfylldes omedelbart. Jag lyckades dra upp mig igen, men det förfärligt kalla vattnet brände i benen som eld. Med nöd lyckades jag finna mig en torr plats, och det var bara en sak att göra: ta av sig inpå bara kroppen, vrida vattnet ur alla strumpor och sockor och byxor och sedan marschera sig varm, om det var möjligt. Lyckligtvis hade jag varit mycket snabb i räddningen av mig själv ur hålet, så att ena benet hade fått jämförelsevis litet vatten inpå sig, men det andra var desto mera genomsurt och redan avdomnat. Jag kramade ur varenda droppe vatten och stack sedan benen tillbaka in i våta strumpor, våta sockor, våta byxor och våta stövlar och började frenetiskt gå omkring. Jag visste nu att ju hetsigare jag använde benen, desto större chanser skulle jag ha att överleva.

Jag kom därigenom ut på en väldig tur mellan fjällen. Jag beslöt att ta reda på vad som fanns på andra sidan om ett mindre fjäll och tvingade mig därför att bestiga det, men vädret höll nu på att drastiskt försämras, och sikten skymde bort alla fjälltoppar för mig. När jag kom upp kunde man inte längre se Folgefonn, och vinden var rasande där uppe. Den grep mig och störtade mig mot fjällets stup, och under mig bredde då ut sig hela den djupa dalen en kilometer under mig. Jag störtade i motsatt riktning bort från stupet men mötte då ett annat stup som stupade rätt ner i Rosendalsdalen eller åtminstone en annan liten kilometerdjup grav med bebyggelsen så liten att de små husen låg där som mikroskopiska stoftkorn. Vinden var rasande och slet i mig och ville till varje pris tvinga mig över kanten. Jag kunde endast krypande på alla fyra tvinga mig mot vinden bort från farozonen. Med blotta förskräckelsen kunde jag sedan inleda nedklättringen mot en dal som jag inte visste vad det var för en dal.

Men nerklättringen var svår, ty berget var kalt och brant och låg skinande i dagen. Det hette också Skinebergsnuten. Men det värsta var att ett örnpar där stördes av min närvaro. Ursinnigt skriade de och gjorde skenanfall mot mig, vilket endast gjorde min nerklättring ännu mera panisk. Örnarna lämnade mig inte i fred förrän jag var helt nere. Då först kunde jag ta det lugnt, hämta andan och se mig om. Jag befann mig på en fjällplatå med en himmel som fullständigt begravde alla väderstrecksorienteringsmöjligheter i tjock ogenomtränglig mjölk. Jag visste inte alls var jag var och kunde bara gå på. Lyckligtvis hade stressen och paniken uppe på berget lett till att jag helt glömt bort mina frusna ben, vilka nu fungerade helt normalt. Det var ännu vått i stövlarna, men det var inte ett dugg kallt längre. Känseln var helt tillbaka, och det var bara orienteringsförmågan jag hade förlorat.

För att få en överblick över detta nya landskap trädde jag upp på en liten höjd, och framför mig bredde då ett litet Hardangervidda i miniatyr ut sig. Jag spanade noga åt alla håll och finkammade terrängen med blicken åt alla väderstreck. Så fann jag något märkligt. Nedanför glaciärens yttersta utlöpare, som ett litet sandslott mot ett hav av is, som liksom höjde sig över det mänskliga som en atlantisk störtvåg som stelnat just i det ögonblick då den bryter sig i förkrossande bränningar, såg jag på ett oändligt avstånd en alldeles fruktansvärt ensam och minimal mänsklig stuga. Det var flera kilometer dit, men jag började genast stappla framåt i ilfart. Det var redan sent på eftermiddagen, och jag ville syna denna mänskliga boning närmare om det så var det sista jag fick utfört i livet. När jag kom närmare tändes mitt hjärta av jubel: stugan stod snett, den hade rubbats från sina grundpositioner, hela glaciären hade tryckt på den och förskjutit den genom sina laviner utan att den dock hade krossats, det kunde alltså bara vara en enda stuga.

Jag stapplade och snubblade genom träsk och moras, men fram till stugan kom jag. Den lutade betänkligt i en 30-gradersvinkel, den var helt övergiven och flyttad tio meter från sin stengrund, jag såg fjället som hade öst sina laviner över hyttan och märkte till min förvåning att det var samma fjäll som jag först hade varit uppe på, alltså visste jag äntligen var jag var, men stugans alla fönster var hela, taket var alldeles intakt, och den var med andra ord ett beundransvärt byggnadsarbete.

Äntligen var jag framme vid den. Jag vågade nästan inte ens viska namnet "Peter!", ty så gripen av andakt var jag inför detta triumfens och sanningens ögonblick, och försiktigt knackade jag på dörren. Det kom inget svar. Jag knackade på nytt litet hårdare. Inget svar. Jag gick runt till ett av fönstren och kikade in. Stugan var i exemplarisk ordning fastän den lutade så farligt, men den var fullständigt tom. Intet mänskligt liv fanns att upptäcka där inne.

Jag fann lämningar i stugan efter Peters vistelse där men ingenting mera. Han hade lämnat kvar litet vatten och bröd och även skaffat färsk ved till spisen, som alltjämt fungerade, men någon värme kunde man inte få där inne då det framför allt drog genom golvet. Jag stannade dock där i två dagar i hopp om att Peter skulle dyka upp, ty så länge kunde jag klara mig där ensam. Jag skaffade mig värme genom att gå ut på långa turer och bekanta mig med omgivningen, men jag såg noga till att jag aldrig mer gick vilse. Vädret blev inte bättre men inte sämre heller. Ibland tittade solen fram i korta glimtar genom ständigt mulna molntöcken som då och då släppte ut en regnskur eller hagelskur.

Det var omöjligt att förstå vart Peter hade tagit vägen. Alla människospår här uppe på vidderna utplånades av varje regnskur, och han hade mycket väl kunnat gå ner sig i vilken som helst av dalarna eller upp på vilken som helst av topparna. Alla möjligheter låg öppna åt alla väderstreck.

Jag beslöt att stanna ut även den andra dagen men sedan bege mig tillbaka till Dimmelsvik och Rosendal för att direkt och drastiskt få Peter Morello efterlyst i radion som försvunnen och saknad. Jag hade äntligen börjat trivas med mitt nya eremitliv här uppe mellan de ensliga bergen och i den utomordentligt förfallna men trivsamma hyddan när någonting helt annorlunda störde min tillvaro. Det var en extrem och chockerande kontrast mot mitt ytterst primitiva liv. Längs en stig, som jag inte sett tidigare, ner för fjällsluttningen kom det en prydligt klädd herre med pipa i munnen och med en livlig fårhund som sällskap. Han vandrade längs stigen i rak riktning mot mitt hus. Jag trodde jag såg i syne eller hade drabbats av hallucinationer till följd av en begynnande skörbjugg minst. En människa här uppe! Jag steg ut ur stugan och hojtade en hälsning till honom.

Han blev lika häpen över att se mig. Han stannade förbluffad och tog ut pipan ur munnen medan hans hund spetsade svansen och skärpte all sin uppmärksamhet åt mitt håll. Så började mannen komma emot mig.

"Vad gör ni här uppe?" frågade jag.

"Jag tänkte just fråga er det samma."

Vi blev båda tysta medan vi funderade över vad vi skulle säga.

"Jag trodde först ni var en gengångare," sade han.

"Jag trodde själv först att jag såg i syne."

"Ni svenskar är då för egendomliga. Antingen är ni fullständigt slappa och bekväma intill total passivitet, eller också går ni till idel överdrifter, så att när ni går på tur ni bosätter er direkt vid kalfjället och glaciären. Hur länge har ni vistats här i stugan?"

"Två dagar. Jag söker efter en god vän som skulle ha varit här när jag kom hit. Men han är borta och har inte kommit tillbaka."

"Då var det honom jag träffade här för tre dagar sedan. Jag trodde ni var hans gengångare."

"Var är han? Vet ni det?"

"Han gick över Folgefonn till Odda. Där är han väl knappast kvar nu, men vart han kan ha begett sig sedan har jag ingen aning om."

"Är det långt till Odda?"

"Tre mil. Om ni skyndar er hinner ni dit före kvällen. Det är bara att följa stigen från Rosendal över bergen."

"Vilken väg tog min landsman?"

"Jag vet inte. Han gick nog upp på Folgefonn först, ty han ville nödvändigt klättra bland glaciärer. Han är kanske kvar där än, men i så fall är han död."

"Tror ni vi behöver efterlysa honom?"

"Nej, han verkade tillräckligt företagsam att kunna ta vara på sig själv. Han är en man som aldrig kan sitta stilla och som alltid klarar sig vad han än får gå igenom. Vad hade han för yrke?"

"Konsertpianist."

Mannen visslade. "Så så. På flykt undan sitt yrke, förmodar jag?"

"Ja, det kan man kanske säga."

"Fenomenet känns igen. Musiken är en grymmare gud än Gud själv. Musiken konsumerar mänskornas själar och gör dem till slavar i musikens tjänst så att de blir mera beroende än narkomaner. Då och då försöker någon stackars musiker bryta sig ut ur musikens onda trälbindande cirkel, men de lyckas aldrig. De lyckas bara om de dör på kuppen."

"Ni är då ingen vän av musik?"

"Musiken är den yttersta kärleken. Den är den renaste andliga kärleken men mera förtärande som sådan än vanlig sexuell kärlek. En musiker är besatt av andlig kärlek för resten av sitt liv och kan inte bli fri från den på annat sätt än genom att älska sig till döds. Det är alla musikers egentliga dödsorsak."

"Men ni tror ändå att Peter har klarat sig?"

"Han är ung ännu. Han har ännu mycket lidande framför sig. Han har bara börjat kampen. Han kommer inte att förlora den ännu på många år, men han kommer att förlora den."

"Är det så säkert?"

"Det är till 100 procent säkert," sade norrmannen och stoppade pipan bestämt i munnen. "God tur," sade han och gick vidare.

"God tur," sade jag och såg honom gå med sin hund. Han hade tydligen en hytta ännu längre bort.

Vad skulle jag göra? Jag gick samma kväll tillbaka ner till Rosendal, tog mig följande dag till Odda, lyckades där få veta att en excentrisk svensk därifrån hade tagit bussen upp till Voss, varifrån han tydligen skulle ta tåget tillbaka till Sverige.

Men i Voss hade han inte köpt biljett till Göteborg utan bara till Oslo. I Oslo skulle det bli omöjligt att spåra honom.

Jag reste tillbaka till Göteborg, men Peter Morello förblev spårlöst försvunnen i veckor och månader.

Jag träffade den internationella pianisten Peter Morello på min gamla klasskamrat Sverres bröllop, och jag tyckte mycket om honom. Han var min kavaljer vid det stora kaffekalaset, och han var mycket kultiverad. Jag hoppades få träffa honom igen innan han reste till Sverige. Själv skulle jag resa till Bergen följande dag för att veckan därpå resa till Uppsala i ett Bibelseminarium, och jag bad honom söka upp mig i Bergen om han skulle ta vägen där förbi innan han återvände till Göteborg. Jag blev mycket häpen när han faktiskt sökte upp mig i Bergen.

Vi intog en middag tillsammans, och därefter visade jag honom runt i staden. Jag hade själv studerat vid universitetet och var stolt över att få visa honom vilket förnämligt universitet vi hade, mot vilket universitetet i Oslo stod sig ganska slätt. Bergen är ju fortfarande Norges kulturella huvudstad. Oslo har aldrig kunnat ta ifrån Bergen dess historiska roll som Norges andliga huvudstad, och Bergen har en mycket äldre och mer anrik historia som Norges huvudstad än Oslo, som i princip bara existerat sedan självständigheten 1904. Det var pesten 1349 som krossade Bergen liksom den krossade Norge i det att den ryckte bort tre fjärdedelar av landets befolkning av vilka de flesta bodde omkring Bergen, och det var danskarna som sedan gjorde Christiania till Norges administrativa huvudstad bara för att Christiania låg närmare Danmark än vad Bergen gjorde. Christiania är Norges danska huvudstad medan Bergen är dess norska huvudstad.

Vi vandrade förbi de botaniska samlingarna i universitets trädgård och kom slutligen till parken där alla Bergens ungdomar nuförtiden samlas på helgdagskvällarna för att sälja och köpa knark. Vi passerade också förbi ingången till den källarlokal i berget där alla stadens rock- och popkonserter äger rum. I parken satte vi oss på en bänk emedan Peter ville det.

"Den nutida pop- och rockmusiken är ingenting annat än ett etablerat barbari som bara har fört elände med sig av vilket det svåraste är drogkulten," sade han.

"Men kan man då utan vidare skära all schlagermusik över en kam och fördöma den kategoriskt?" invände jag.

"Egentligen borde man faktiskt göra det. Vad är den utom bara oväsen som dessutom spelas för alltför hög volym? Ibland i Göteborg arrangeras det en så kallad karneval, som faktiskt är som en riktig karneval, och då härjar en rockorkester på Götaplatsen, stadens kulturella centrum, som har så fruktansvärda förstärkare att slagverksarsenalen och de hesa skriken slår lock för öronen på alla som besöker staden. Pensionärer skriver arga insändare, barn håller för öronen, alla vettiga människor överger staden, medan endast galningarna festar och tycker det är roligt. Efteråt är hela centrum översållat med ölburkar, plastpåsar, spyor och skräp som andra än galningarna får städa upp. Skall man behöva tolerera ett sådant barbari?"

"Men exempelvis popgruppen the Beatles kunde dock åstadkomma intressant musik."

"Det var de som fick schlagermusiken att spåra ur. Före Beatles kunde vanliga schlagers vara intressanta. Man sjöng rent och ofta i stämmor och vanligen hyfsade melodier, och trummorna var inte för dominerande. Beatles införde två saker: slagverk som popmusikens dominerande element och drogkulten. De använde droger dagligen, mest hasch, marijuana och LSD, och alla de ungdomsmassor som beundrade dem och som föll för deras massförförelser följde deras exempel. Så etablerades drogmissbruket i världen genom att popmusiken förråades, övergick i hårdrock och övergav alla musikaliska värderingar. Det enda som gäller i rockmusiken idag är att åstadkomma så mycket ljud som möjligt. Ju hesare man skriker och vrålar, ju mer slagverksarsenalen dränker musiken, och ju mindre melodi det är med i det hela, desto bättre, desto säkrare framgång, desto större ekonomiska vinster och desto brutalare barbari. Och det enda allt detta för med sig är att folk hjärntvättas till att glömma hur riktig musik låter. Titta på dessa ungdomar som kommer hit till denna undersköna park bara för att bedöva sig med drogtrippar, hasch och marijuana, och för att gå till den där rockmusikhålan och bedöva sig med dålig musik. Jag slår vad om att 90 procent av dem aldrig har fått höra något stycke av Beethoven, Bach, Händel eller Brahms. De vet knappt vad en melodi är för någonting. Får de höra musik så börjar de bara brutalt förstöra den med att hårt börja stampa takten. De är inte kloka. De är från vettet och fullkomligt musikaliskt miljöskadade till oigenkännlighet för resten av livet. De är fullkomligt hjärntvättade av amerikansk vulgärrocks mentalt förödande destruktivitet. Och hela den underbara värld av musik, som musikhistorien från Sibelius bakåt representerar, går alla dessa miljarder av rockmusikhjärntvättade ungdomar miste om."

"Tar då musikhistorien slut med Sibelius?"

"Nej, det gör den inte. Den kommer alltid att fortsätta. Men Sibelius var den siste store etablerade kompositören som åtnjöt världens erkännande och respekt. Efter Sibelius är det egentligen bara vissa engelsmän och ryssar som nästan kommit upp till samma nivå, som till exempel Ralph Vaughan Williams och Sergej Prokofiev. Francois Poulenc, Aram Chatjaturian, Paul Hindemith, Stravinskij, Ravel, de Falla, Carl Nielsen, Gershwin, Sjostakovitj och några till har kommit upp till nästan samma nivå men inte helt. Till och med sådana mästare som William Walton och Benjamin Britten måste betraktas som sekundära i förhållande till de absoluta klassikerna."

"Vilka är då de absoluta klassikerna?"

"Till de absoluta klassikerna skulle jag räkna Palestrina, Orlando di Lasso, Claudio Monteverdi, Heinrich Schütz, Henry Purcell, Bach och Händel, Haydn och Mozart, Beethoven och Schubert, Gluck och Rossini, Bellini och Donizetti, Verdi och Puccini, Weber och Wagner, Mendelssohn och Chopin, Schumann och Brahms, Franz Liszt och César Franck, Tjajkovskij och Musorgskij, Borodin och Rimskij-Korsakov, Grieg och Sibelius, Gounod och Berlioz, Bizet och Gershwin, Smetana, Debussy och Anton Bruckner."

"Har du inte glömt några?"

"Det är möjligt. Vilka då?"

"Dvorak till exempel."

"Dvorak blev aldrig mer än en musikalisk skomakare. Endast en av hans symfonier kan kallas klassisk — den sista — alla de övriga är rena banaliteter som man knappt kan lyssna på en enda gång ens. Den åttonde kan man kanske höra två gånger men inte mer."

"Schönberg och Bela Bartok då?"

"Schönberg var en stor begåvning som tyvärr helt spårade ur. 1900-talets skeenden fick honom att tappa huvudet. Hans införande av tolvtonsmusiken är ingenting annat än en etablering av total musikalisk anarki. Vad beträffar Bela Bartok så tycker jag mycket om hans adagio i den sista pianokonserten, men det är också det enda. De folkmelodier han ibland har använt sig av är bättre i sin ursprungliga folkmelodiska enkelhet än i hans teknokratiska arrangemang. Hans musik kommer för framtiden att framstå som en återvändsgränd. Då är till och med Zoltan Kodaly något bättre."

"Nå, Richard Strauss då?"

"Richard Strauss är ett gränsfall. Han var utomordentligt kunnig och tekniskt sett en överlägsen musikalisk expert, men han missbrukade sitt kunnande och förnedrade sig själv med att nästan enbart komponera banal programmusik och ytliga operor bestående mera av effekter än av musik. Richard Strauss var en effektsökande exhibitionist som bara lyckades åstadkomma ett enda verk av evig och äkta musikalisk universalitet: 'Metamorfoserna' för 27 stråkar."

"Nå, Gustav Mahler, då?"

"Gustav Mahler är musikens olycksbarn och sorgbarn. Han var fullständigt överlägsen som dirigent men kunde inte komponera. Endast sporadiskt förekommer det stycken i hans symfonier som man kan höra på, som första satsen i den andra symfonin, delar av den fjärde, Adagiettot i den femte och första och sista satsen i den nionde. Endast en av hans symfonier är musikaliskt hållbar alltigenom: den åttonde. Den tionde är också hållbar, men han hann bara komponera en enda sats av den. Han är faktiskt bättre som liedkompositör än som symfoniker. Han kom aldrig ifrån det rent tarvliga och småaktiga, han var en preciös petimeter för vilken detaljerna var allt och melodin någonting som inte ens behövde vara sångbart, de senare satserna av hans andra symfoni är bara billiga effekter och dessutom bitvis stöldgods från Brahms ("Guten Abend, Gut Nacht"), nej, han lyckades aldrig svinga sig upp till den renaste musikaliska nivån."

"Nå, av de trettiotals du nämnde så är det väl ändå flera som har sina skavanker även de, eller hur?"

"Förvisso. Vem skulle du vilja kritisera och dra ner från de högstas nivå?"

"Grieg, till exempel. Var inte även han ganska banal egentligen?"

"Han kunde vara alldeles otroligt banal, precis som Liszt och Wagner. Men hans pianokonsert är musikaliskt suverän i all sin troskyldiga naivitet, och första avdelningen av hans Peer Gynt-svit är oöverträffbar i sitt slag. När han verkligen blir sig själv har han en originell melodik och innerlig känsla som ingen annan nordisk kompositör. Hans underbaraste komposition är "Våren". Något sådant skulle aldrig någon annan någonsin ha kunnat skapa. Det är så nordiskt, så rent och så gudomligt att inte ens Sibelius har överträffat det."

"Nå, jag får väl medge att Grieg kunde vara ganska bra ibland. Men du nämnde själv Liszt och Wagner som otroligt banala. Vad gjorde de då som var så bra?"

"Liszts ungerska rapsodier är det bästa han har skapat. Hans uppfinning av den programmatiska symfoniska dikten måste betecknas som ett fiasko. Hans pianomusik når understundom lyriska höjder, som konsertetyden "Un sospiro" och "Liebestraum nr 3" i Ass-dur, men hela hans sakrala musikproduktion är rent jolmigt flummeri utan form och utan fason. Till och med Brahms var mera framstående som orgelkompositör än Liszt. Och Wagner skall vi inte tala om. Den fåfängaste av alla musikens narrar var en så energisk skådespelare att han lyckades få större delen av musikvärlden övertygad om att han faktiskt tog sig själv på allvar fastän han var så fullständigt absurd. Vad är "Rhenguldet"? Som musik är det bara bluff. Den operan är 1800-talets musikhistorias bottenpunkt. Där börjar operan spåra ur som konst och urarta till nonsens. Wagner tog det första steget i den riktning som sedan Mahler tog det andra steget mot: fullständig upplösning av all musikalisk form och moral. Vad är då musikalisk moral? Viljan att åstadkomma något musikaliskt uppbyggligt. Händel sade att han gjorde musik bara för att mänskorna skulle bli bättre. Wagner och Mahler är de första som gör musik i omedveten avsikt att få mänskorna att bli sämre. Likväl kunde Wagner göra stor musik. "Tristan och Isolde" är oöverträffbar som romantisk tragisk opera, det erkände till och med Toscanini, och "Parsifal" är nästan lika sakralt sublim som Bachs och Bruckners vackraste verk. "Valkyrian" är väl hans klassiskt skönaste opera medan "Siegfried" är oöverträffbar som musikaliskt drama, åtminstone de första två akterna."

"Då har du i alla fall medgett att Grieg, Liszt och Wagner hade sina ganska allvarliga fel."

"Jag tillstår gärna att de inte hörde till de allra främsta."

"Gjorde någon verkligen det? Skulle man inte kunna finna liknande fel hos varenda en av dem? Gershwin, till exempel — var han inte ganska begränsad? Och Schumann — är inte hälften av hans symfonier ganska misslyckade? Bellini och Donizetti — var de inte ganska ytliga? Debussy och Weber — kunde inte de göra ganska bleka och intetsägande operor? Gluck, Beethoven, Berlioz och Tjajkovskij — var de inte ganska odrägliga och tvivelaktiga som karaktärer?"

"Jo, men nu kommer du in på en helt annan sak — en musikers mänskliga sidor, som aldrig får röras ihop med hans musik. Att Gluck och Beethoven var odrägliga är ganska omöjligt att komma ifrån, liksom att Berlioz och Tjajkovskij var svaga karaktärer, men deras musik är det inget fel på. Den är tvärtom underligt nog bara desto bättre. Utan sina diktatorsfasoner hade Gluck aldrig kunnat höja operan till den nivå som sedan blev utgångsläget för Mozart, och utan sin dövhet, som var orsaken till alla Beethovens problem, hade han aldrig kunnat komponera musik som måste anses höra till alla tiders mest gudomliga. Utan sin hypernervösa karaktär hade Berlioz aldrig nått upp till en så fullkomligt romantisk musikuppfattning som han gjorde, och utan sin totala själsliga blödighet hade Tjajkovskij aldrig i sin musik kunnat uttrycka ett sådant känslodjup som till exempel i Pathétiquesymfonins första sats och uvertyren till "Romeo och Julia". De hade svåra sår i sina själar, de sista tre, men detta hjärteblod blev till desto renare och mera innerlig musik. Vi måste förlåta dem deras fel och svagheter för den musiks skull som de åstadkom i stället."

"Men du motsäger mig inte angående de övriga — Gershwin, Schumann, Bellini, Donizetti, Debussy och Weber?"

"Nej, det gör jag inte."

"Då har vi åtminstone fått ner nio från den absoluta nivån."

"Vem mer tänker du försöka rucka på? De 29 som är kvar är tämligen orubbliga."

"Är de? Hur är det med Verdi? Är inte de flesta av hans operor ganska tråkiga och intetsägande egentligen?"

"Vilka tänker du närmast på som misslyckade?"

"När jag hörde 'Maskeradbalen' och 'Don Carlos' fann jag ingenting i dem som jag efteråt kunde minnas med glädje. Och hans sista två operor, 'Otello' och 'Falstaff', är väl tämligen värdelösa om det inte var så att Shakespeare gav dem ett visst dramatiskt värde?"

"Jag håller med dig så långt, att de enda operor av Verdi som håller alltigenom är 'Rigoletto', 'La Traviata', 'Trubaduren' och 'Aida'. Även hans Requiem är altigenom högeligen inspirerat, men jag måste erkänna att all hans musik lider av en viss brist på originalitet och fantasi hur oöverträffad han än är som melodiker."

"Alltså har vi fått ännu en ner från den absoluta nivån."

"Det återstår 28."

"Jag tror vi kan utesluta ett antal av dessa bara för deras begränsade produktions skull."

"Vilka då?"

"De äldsta, Palestrina, di Lasso, Monteverdi, Schütz och Purcell är för primitiva i sina kunskaper för att kunna jämföras med senare mer utbildade mästare, eller hur? Allt de åstadkom är visserligen av högsta klass med deras egen tids mått mätt, men nådde någon av dem upp till Bachs och Händels nivå?"

"Bara Purcell i så fall."

"Men han dog så ung och hann åstadkomma så litet. Till samma grupp med alltför liten produktion kan man hänföra alkoholisten Musorgskij, läkaren Borodin, den stackars hjärtsjuke supertalangen Bizet, syfilitikern Smetana och vår vän Gluck, emedan endast de sista av hans operor har stått sig på repertoaren."

"Alltså fick du Gluck fälld till slut i alla fall."

"Det ser inte bättre ut."

"Då har vi ändå 18 kvar."

"Men jag har fått 20 fällda, vilket är mer än hälften."

"Någon av de aderton skall väl till slut kunna överleva alla dina vildaste attacker."

"De är inte vilda. Jag vill bara påvisa att ingen av dina idoler är perfekta."

"Ändå har jag fortfarande aderton kvar."

"Jag är ännu inte färdig med utsorteringen av mästarna med alltför små produktioner. Jag skulle vilja ha dit även Rossini, Rimskij-Korsakov och César Franck."

"Motivera din avrättning."

"Endast en av Rossinis operor har överlevt i sin helhet: Barberaren. Av alla de andra återstår i princip endast uvertyrer. Dessutom slutade han komponera när han blev rik och fet."

"Det är inte alldeles riktigt. Du glömmer hans två underbara ålderdomsverk 'Stabat Mater' och 'Messe Solennelle', två unika sakrala verk som tål en jämförelse med både Bach och Bruckner."

"Då har vi tre verk av Rossini som överlevt i sin helhet. Är inte det litet för litet?"

"Jag accepterar ditt argument."

"Samma gäller Rimskij-Korsakovs operor. Endast hans uvertyrer spelas allmänt idag.".

"Men de är desto bättre."

"Men likväl endast uvertyrer och sviter."

"Accepteras. Men César Franck är svårare att få fälld."

"Alla hans betydande verk tillkom under hans ålderdom. En stor kompositör kan inte få gälla som sådan om han bara komponerade som gubbe. Av samma skäl vill jag även sålla bort Gounod, som bara tillhör evigheten genom en enda opera."

"Gounod faller i så fall djupare än César Franck, som dock åstadkom en häpnadsväckande produktion under sin sena ålderdom."

"Jag har all respekt för César Franck och hans underbara verk i världen, men medge att sista satsen i hans enda symfoni inte når upp till de första två satserna."

"Nåväl, vi får avstå från César Franck. Då återstår fjorton. Vem vill du angripa härnäst?"

"Chopin, för att han bara kunde komponera för piano."

"Chopin kunde komponera för hel orkester och gjorde det även. Vi har två pianokonserter av honom utom en hel del annat."

"Han behärskade endast pianot. Endast en av pianokonserterna är formellt lyckad."

"Vilken?"

"Den i E-moll opus 11, men även som pianokompositör hade han sina formella brister."

"Som vad?"

"Jag menar, att om Beethoven var den som höjde pianomusiken till dess yppersta klassiska standard så var Chopin den förste som började dra ner den därifrån med att fuska med formerna och införa oegentliga harmonier och dissonanser."

"Nämn något exempel."

"Det bästa exemplet är alla Chopins tre sonater. Jämför dem med Beethovens. Chopin behärskade bara det illa formatet."

"Du glömmer balladerna och fantasin."

"De har alla fria former och är alltså egentligen formlösa trots sin överlägsna skönhet."

"Jag böjer mig för ditt argument. Chopin är fallen."

"Puccini måste också falla. Han friade till publiken med sina val av operalibretton. Han var kyrkomusiker egentligen men föll för operan. Han var utomordentligt kvalitetsmässig och mera så än Verdi, men han gjorde även plattityder som 'Flickan från Vilda Västern' och operetten 'La Rondine' för att inte tala om pratoperan 'Gianni Schicchi'."

"'Flickan från Vilda Västern' består av fullödig musik alltigenom och är en orättvist undervärderad opera genom att intrigen tyvärr råkar vara ganska amerikanskt banal. Hans operett har jag tyvärr aldrig hört, men 'Gianni Schicchi' är i själva verket hans musikaliskt mest genialiska opera, då hela operan är uppbyggd på ett enda tema, en komisk och suggestiv melodi i stråkarna som ger hela operan dess evigt oförglömliga prägel. Den enaktaren kommer alltid att finnas på alla operors repertoarer. Emellertid böjer jag mig för ditt argument att Puccini som kyrkomusiker övergick till att faktiskt direkt smickra och fria till operapubliken, vilket inte minst visar sig i hans övergång från opera seria till opera buffa och från opera buffa till operett. Jag måste släppa Puccini. Men de återstående tolv kan du inte rubba."

"Vilka är de?"

"De är Bach, Händel, Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Berlioz, Brahms, Bruckner, Tjajkovskij och Sibelius."

"Kan man förlåta Bach all hans profana tillfällighetsmusik? Eller Händel alla hans ytliga operor? Eller Haydn alla hans 80-tals sekundära symfonier? Eller Mozart alla hans rokoko-ytligheter? Eller Beethoven alla hans ospelbarheter? Eller Schubert alla hans otaliga aldrig spelade juvenilia? Eller Mendelssohn samma sak? Eller Berlioz alla hans storhetsvansinniga strävanden? Eller Brahms hans pedanteri? Eller Bruckner hans ofta totala brist på intressant musikaliskt material? Eller Tjajkovskij hans upprepningar och manér? Eller Sibelius att han upphörde att komponera? Kan du försvara något av allt detta?"

"Jag kan försvara dem med att påvisa deras oangripliga punkter. Kan du angripa någon detalj av Bachs sakrala musikproduktion eller av Händels bibliska oratorier? Kan du angripa någon enda av Haydns stråkkvartetter, oratorier eller sista fyra symfonier, som ändå är fler än till och med Mozarts väsentliga symfonier? Kan du angripa någon detalj i någon enda av Mozarts operor? Även om Beethoven ofta är svårspelad, kan du någonsin påvisa att han någon gång gjort sig skyldig till att komponera något som inte rent musikaliskt var perfekt? Har Schubert någonsin överträffats som lyrisk melodiker? Och är inte just melodin alltid all musiks kärna och ursprung? Har det någonsin funnits en mera skicklig och mångsidig kompositör än Mendelssohn? Kan något av Berlioz mastodontverk någonsin förbättras med att bantas ner? Nej, ty det är i deras musikaliska natur att vara just mastodontiska och ingenting mindre! Har det någonsin funnits en mera exakt kompositör än Brahms? Nej! Han ensam är en lika stor perfektionist som Beethoven efter Beethoven! Har någon någonsin komponerat vackrare och grannare musik än Bruckner när denne når sin romantiska tonkonsts högsta skönhet i exempelvis de sex senare symfonierna och Te Deum? Nej! Har Tjajkovskijs innerliga känslodjup någonsin överträffats? Nej, och inte heller hans balettmusik! Och varför tror du att Sibelius slutade komponera? Jo, för att sådana som du hänsynslöst häcklade honom med att som Leibowitz hävda att han var världens sämsta kompositör fastän han var den bäste!"

"Du kan åtminstone försvara dina ideal. Det förnekar jag inte."

"Låter du mig behålla dem?"

"Jag måste erkänna att var och en av dina sista tolv mästare har uppnått höjdpunkter inom musiken som ingen någonsin kan dra ner dem ifrån."

"Tack."

Så slutade den debatten där bland de haschhandlande ungdomarna framför Bergens enda discothèque.

10.

Jag mötte henne på det där norska bröllopet. Sverre hade faktiskt presenterat henne för mig redan i Göteborg genom att berätta allt om henne, och antagligen hade han på samma sätt sedan hemma i Norge förberett henne på mig. Av någon anledning ville han tussa oss samman, och jag förstod denna anledning så småningom.

Jag lade märke till henne redan när hon anlände till den stora kaffebjudningen. Jag visste inte då att det var hon själv, men jag frapperades genast av hennes intressanta personlighet. Hon var mörk och intensiv och hade varit mycket vacker om hon inte redan varit alltför tidigt alltför gråsprängd och haft djupa ringar under ögonen av otaliga nätters sömnlöshet. Hon var i ett ständigt smått febrilt tillstånd och höll tydligt på med att förtära sig själv inifrån. Hon behövde en man till varje pris innan det var för sent. Åtminstone trodde hon det om sig själv.

Hon hade varit Sverres bästa vän innan han träffade Agneta, och när de en stund satt tillsammans under bröllopsfestaftonen såg jag hur goda vänner de var. De förstod varandra och passade även för varandra. De hade varit klasskamrater och var lika gamla, och innan Sverre träffat Agneta hade hon och Sverre varit deras klass enda återstående ogifta personer. Naturligtvis kände Sverre dåligt samvete för hennes skull efter att han vunnit sin Agneta, och han hade sett mig som en lämplig ersättningsungkarl åt den försmådda.

Tre hundra år tidigare hade hon säkert fått rykte om sig av att vara en häxa. Hon var alldeles för intelligent för att vara en vanlig kvinna, hon hade studerat sig till läkare men hoppat av den utbildningen när hon genomskådat läkarvetenskapens officiella hyckleri, hon hade i åratal ägnat sig åt djuplodande bibelstudier, och hennes logiska tankeförmåga var ytterst skärpt. Dess värre kunde jag inte göra mera för henne än vara artig mot henne.

När jag kom till Voss beslöt jag emellertid att söka upp henne i Bergen. Jag hade ju ändå ingenting att förlora. Jag kunde lika gärna tillbringa en dag i hennes sällskap och utbyta tankar om till exempel musiken som hon ju hade studerat i åratal och visste mera om än någon annan i Rosendal: hon hade en underbar sångröst som hon hade skolat väl, och hon gnolade hela tiden på en melodi som ingen av oss visste var den kom från och som jag misstänkte att kom från hennes egen musikaliska fantasi. Vi intog en middag tillsammans, och hon visade sig vara så utsvulten att hon somnade vid bordet direkt efter kaffet. Men sedan gick vi på en mycket lång promenad omkring i det undersköna Bergen som jag visste så litet om. Jag imponerades av dess vackra universitet och parkanläggningarna där omkring men måste tyvärr konstatera att ungdomslivet i Bergen var precis lika stökigt och dekadent som i Göteborg. Samma ungdomliga fyllon regerade på gatorna i Bergen om kvällarna med skränandets medel som i det inte ett dyft mera bråkiga Göteborg. Jag blev nästan chockerad.

Vi talade om musik hela tiden. Jag hoppades på något orakelspråk från hennes sida som kunde belysa min situation och mitt öde men fick ingen klarhet däri. Hon försökte bara avglorifiera alla de stora kompositörerna, och hon lyckades med de flesta, men när hon förgrep sig på Bach, Beethoven, Brahms och Bruckner var jag tvungen att försvara mina ideal, och jag lyckades övertyga henne om att de var försvarbara. Sedan kom vi in på andra ämnen.

Som jag redan tidigare anat visade det sig att hon var lysten på en karl, och hon frågade mig rent ut om jag aldrig hade varit kär. Naturligtvis hade jag varit kär och det alltför många och fatala gånger, men vad hade hon med det att göra? Jag var ju tyvärr inte alls kär i henne.

"Men hur kan ni leva utan en kvinna?" frågade hon. "Vad har livet för mening om man inte har någon att älska? Vad finns kvar i livet utan kärleken utom döden?"

"Ni har alldeles rätt, Bergljot, men även kärleken är en form av rena döden. Har man en gång lidit skeppsbrott i kärleksförbindelser så har man tyvärr själsligen delvis avlidit på kuppen och det oåterkalleligt."

"Men är inte kärleken om något någonting som alltid kan födas på nytt?"

"Aldrig fullständigt. Det är vad jag tror åtminstone. Jag har åtminstone aldrig fått göra den angenäma erfarenheten att få hela min ungdoms kärleksförmåga pånyttfödd."

"Men ni har väl haft många damer som varit kära i er?"

"Jag kan tala om att det har funnits många damer som jag har tackat nej till."

"Av vilken anledning?"

"Jag har ej velat bedra dem. Jag har ej varit kär i dem."

"Måste man vara förälskad för att kunna älska?"

"Ja, ty annars är det inte kärlek utan bara könsdrift."

"Är det inte en och samma sak?"

"Aldrig för en konstnär och allra minst för en idealist."

"Er idealism fjärmar er från livet och kärleken."

"Jag anser att den gör tvärtom."

"Vet ni om att ni är en mycket stilig man? Jag tror vilken kvinna som helst skulle kunna falla för er."

"Jag är glad att inte vilken kvinna som helst gör det."

"Vilken kvinna skulle ni vilja att gjorde det? Hur ser er idealkvinna ut?"

"Jag har många kvinnliga vänner men vill aldrig ha någon älskarinna. Erfarenheten har lärt mig att det är det enda smärtfria sättet att leva."

"Men det måste vara tråkigt."

"Inte alls. Jag har ju musiken."

"Men ni måste ju avstå från den om ni inte vill dö."

"Även om jag avstår från den har jag kvar de tolv absoluta ideal som ni inte lyckades avrätta fastän ni är en kvinna, och den musiken kan jag när som helst fylla mitt liv med. Det finns ju grammofon, kasettband, stereo och nu för tiden till och med CD-skivor."

"Den musiken är bara ett substitut och surrogat för vanlig mänsklig naturlig kärlek. Den enda funktionen med all riktig musik är att stimulera sensualismen."

"Det anser inte jag. Det är för mina öron en mycket krass definition. Den enda funktionen med all riktig musik är för mig snarare att göra mänskorna bättre och lyfta dem upp till en högre moralisk och estetisk livskvalitetsnivå."

"Det är en långsökt och verklighetsfrämmande filosofisk definition som är ganska ljusblå och svävande."

"Ni föraktar alltså filosofin?"

"Ja, ty de flesta filosofer är homosexuella."

"Beethoven menade att musiken är en högre uppenbarelse än visheten och filosofin, och han var inte homosexuell."

"Hur vet ni det?"

"Hur vet ni att han var det?"

"Ingen vet huruvida han var det ena eller det andra."

"Jag är tämligen säker på att han inte var det, ty jag känner att jag förstår Beethoven, och jag är absolut inte homosexuell själv."

"Alla som förnekar att de är det brukar vara det om än de förtränger det intill krampaktighet. Naturliga normala mänskor brukar alltid bekänna att de är bisexuella."

"Jag är varken bisexuell, homosexuell eller heterosexuell."

"Då är ni absurd och abnorm."

"Nej, jag har sinnesfrid."

"Har ni då aldrig legat med en kvinna?"

"Nej, faktiskt aldrig. Naturligtvis har man råkat ut för kyssar ibland och till och med nakna damer i samma säng som en själv, men jag har aldrig haft sexuell utlösning med någon."

"Är ni då kastrerad eller impotent?"

"Ingendera. Jag har sexuell utlösning ibland i sömnen och ganska regelbundet till och med."

"Har ni då aldrig varit kåt på en annan mänska?"

"Aldrig så att jag gjort henne något ont eller så att det har lett till någon utlösning. Jag kan nog få stånd när jag ser en vacker kvinna, men längre än så bär det aldrig iväg med mig."

"Jag har aldrig träffat en sådan som ni förut."

"Jag har däremot träffat många som ni."

"Är alla musiker sådana?"

"Nej, jag tror de flesta är mera efter er smak."

"Jag föraktar många män, men ni är en som jag aldrig skulle kunna förakta."

"Jag kommer heller aldrig att kunna förakta er, för jag kommer aldrig att genomföra något samlag med er."

Så höll vi på tills det var dags för oss att återvända till järnvägsstationen och ta nattåget till Oslo. Hon tog en sittplats för att spara pengar medan jag kostade på mig en plats i en sovkupé där jag dock inte alls sov bättre den natten än vad jag hade gjort om jag hade haft en vanlig obekväm sittplats bredvid hennes.

Som medpassagerare i sovkupén hade jag en angenäm amerikanare från New Orleans, som mot mig försvarade jazzmusikens egenvärde. Jag lät honom få sin vilja fram då jazzmusik i alla fall var avgjort sundare än både all pop- och rockmusik, eller hur?

Morgonen därpå i Oslo fortsatte den norska damen vår våldsamma musikhistoriska debatt som vi inlett i Bergen. Hon hade kommit på flera tonsättare som vi hade glömt och tänkt ut nya försvar för några som vi avrättat.

"Nå, Antonio Vivaldi då? Borde inte han medtagas också bland de allra främsta?"

"Har ni något till övers för honom, den celibatäre prästen som bara musicerade samman med damer?"

"Ni kan inte utdöma honom bara för att han var en människa."

"Nå nej, och jag medger faktiskt att jag glömt bort honom och att han förtjänar en plats bredvid Händel och Bach."

"Sedan glömde du också Debussy."

"Nej, vet du vad, den dekadente manieristen? Han skrev en utomordentlig stråkkvartett och några idylliska stycken för piano, men det är allt. Han var inte bättre än Grieg."

"Nåväl, jag offrar Debussy om du går med på att ta med Chopin och Puccini i din canon i alla fall."

"Hur vill du försvara deras svagheter?"

"Fastän Chopin var ensidig som pianokompositör har dock hans pianomusik aldrig överträffats i renhet, melodik, lyrik och sofistikerad känslighet."

"Det medges. Jag är beredd att uppta Chopin."

"Och Puccini är den mänskligaste av alla operakompositörer. Hans librettoval är unikt för sin känsla för djupt mänskliga ämnen och karaktärer, hans 'Madame Butterfly' är vackrare än Wagners 'Tristan och Isolde', och hans melodik är lika ren och stark och bärande universell som någonsin Chopins, Schuberts eller Verdis."

"Nåväl, jag accepterar Puccini. Men då måste du också acceptera Verdi, för han är ingalunda sämre än Puccini."

"Låt gå för det då."

"Då har vi sexton. Men fler får det inte bli, för nu finns det ingen mer som når upp till våra sextons nivå."

"Nåväl, jag får väl acceptera att ingen har varit bättre än Vivaldi, Händel, Bach, Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Chopin, Berlioz, Verdi, Brahms, Bruckner, Tjajkovskij, Sibelius och Puccini."

"Ja, det är nog så."

Sedan skildes vi inför olika resmål.

11.

Jag har nu framför mig det smärtsamma företaget att skildra min beundrade vän Peter Morellos följande musikaliska företag i Finland. Han hade sedan gammalt goda konstnärsvänner i Borgå och i trakterna där omkring, och det var dessa som inbjudit honom att ge en konsert i samband med en konstutställning strax söder om staden. Initiativtagaren till denna konsert var en mycket intressant person. Han var en 45-årig guldsmed med ett oerhört förflutet som invalid i 30 år. Vid femton års ålder, mitt i puberteten, blev han överkörd av en lastbil med släpvagn som smet efter att ha kört över ynglingens mage. Pojken fick nästan samlas ihop i bitar, och det var inte mycket mer än själva det elementära livet kvar i honom. Han var yngst av tre syskon, och likväl offrade föräldrarna allt bara för att rädda honom. På den tiden fanns det plastkirurgi i Skandinavien endast i Göteborg på Sahlgrenska sjukhuset, och där fanns den enda moderna kirurgi som kunde rädda livet på pojken. Alltså sålde föräldrarna allt och flyttade till Göteborg för att där inleda ett nytt liv under betydligt svårare förhållanden: fadern var i 50-årsåldern och hjärtsvag, och den största bördan föll på modern, en sjukgymnast, som parallellt med sitt yrke måste tjänstgöra som ständig sköterska för sin son. Vid ett tillfälle blev det nödvändigt för henne att offra sin ena njure åt honom, vilket hon inte tvekade inför att göra, varefter hon blev lidande av kroniskt högt blodtryck. Knappt 60-årig avled hon plötsligt en natt i en hjärnblödning.

Under tiden sattes sonens inälvor ihop gradvis under ett oändligt finpusslande och under fler än 100 olika operationer. De flesta patienter orkar inte med mer än ett tjugotal innan de blir galna. Men denne pojke gick igenom allt och blev såpass frisk att han vid 20 år åter kunde stå på benen och röra sig fritt, att han vid 25 år redan var utbildad silversmed, att han år 1980 var en färdig guldsmed och att han som krona på verket gifte sig och fick barn och tvillingar dessutom. Denna otroliga patient var guldsmeden som fick Peter Morello att tillkännage en konsert utanför Borgå.

Planeringen och annonseringen sköttes perfekt. Såväl finskspråkiga som svenskspråkiga tidningar intervjuade honom utförligt och publicerade vackra bilder på honom, det annonserades även i radio, och det skickades ut program och inbjudningar till ett hundratal personer. Ändå var det ett farligt vågspel. Konserten skulle ske utomhus, Morello visste ingenting om vad det var för instrument han skulle få spela på, vädret kunde mycket väl komma med obehagliga överraskningar som kunde få all musik att regna bort, och själv skulle han bo hos goda vänner fem mil därifrån.

Men allt såg ut att kunna fungera. Två dagar före konserten besökte han platsen för evenemanget och provade pianot, och allt var till hans belåtenhet. Därefter cyklade han ut till sitt nattkvarter fem mil därifrån och badade bastu trots strömavbrott till följd av åska och blixtnedslag i lokala transformatorer. Han hade den dagen cyklat 11 mil allt som allt från Helsingfors med en tiokilos ryggsäck som bagage. Följande dag cyklade han tillbaka till evenemangslokaliteten, repeterade hela eftermiddagen från 13 till 18, intervjuades av två olika tidningar, cyklade tillbaka de fem milen igen (med sin ryggsäck) och badade bastu. En intuitiv ingivelse sade till honom att stanna över natten hos värdfolket på konsertstället, men tyvärr lyssnade han i