dokumentär roman

av Christian Lanciai (1985)

"Fast hans skuld till 100% är självklar har i rättvisans namn själve djävulen rätt till en advokat."

Copyright ã Christian Lanciai 1985

Han dog ensam i främmande länder på ett sjukhus som inte förstod vad det var för vård han bad om och som därför faktiskt oavsiktligt vållade hans död. Jag tror än idag att hans död avsiktligt vållades av den maffia som skickade honom så långt bort utomlands som möjligt var de visste att han skulle förgås genom sina egna obotliga laster.

Han var lastbar som få men ändå inte osympatisk. Han var brottslig som få, men ändå kunde vem som helst förlåta honom, och jag är än idag säker på att jag hade kunnat ordna en villkorlig dom åt honom i den process som tyvärr aldrig fick inledas. Hur kunde man då inte bara förlåta utan även tycka om denne samhällets ärketorsk? Hur kan jag gråta vid en sådan människas minne?

Därför att han bara var en människa, och därför att han var mera människa än brottsling. Han blev brottsling för att samhället aldrig gav honom någon chans genom att backa upp honom i de ansträngningar han gjorde för att bli något. Han föddes och växte upp i träsket genom att hans egen mor var prostituerad, och därför kom han aldrig ur det hur han än ansträngde sig. Han ansträngde sig verkligen, och sin tillfälliga syssla som biträdande socialarbetare skötte han bättre än mången utbildad kurator. Även de som anställde honom som kyrkorganist var nöjdare med honom än med hans utbildade företrädare. Han var vad han var och stack inte under stolen med vad han var på gott och ont. Han stod för sina felsteg, tog konsekvenserna av dem som en man och försökte aldrig urskulda sig eller smita från sitt ansvar, som de flesta etablerade ansvariga samhällsmedlemmar alltid försöker göra och även lyckas med just för att de är etablerade. Men den oetablerade som tar ansvar för sina handlingar har ingen chans mot systemens ständiga behov av syndabockar.

Han var ingen syndabock heller. Han var bara en människa. Och det är kanske det som gör honom så oförglömlig till skillnad från de flesta etablerade ohederliga och destruktiva skurkar som man träffar dagligen och som det inte finns mycket mänskligt kvar i. Kejsar Otho var en vanärans skurk så länge han levde men hedrade sig genom att dö, och sådana är tyvärr de flesta, män som kvinnor, och undantagen från människans omänsklighet är sällsynta. Jag tror att min klient var ett sådant undantag. Om han inte var det så tror jag inte att dessa dokument hade funnits. Döm själv, kära läsare, om ni känner att ni kan sätta er till doms över en man för att han vågade vara vad han var: en torsk.

En astrolog gjorde en gång för mig mitt horoskop. Han fann att min sol och måne samt Merkurius, Venus och Pluto var i konjunktion med varandra i mitt tolfte hus i Fiskarnas tecken och tolkade denna ställning som så att jag kunde manipulera med vem som helst som jag ville. Men då var det redan för sent för mig att byta yrke. Jag var redan såld.

Det var för resten samma astrolog som slutligen kom fram till att han inte kunde fortsätta vara det. Han fann att han den vägen kunde få veta för mycket om en människa och lära känna henne bättre än vad hon någonsin skulle kunna göra själv, vilket han insåg att aldrig kunde vara hälsosamt. Han hade tjugosju välbetalande astrologiska kunder på hög som väntade på att få sina horoskop ställda av honom när han med ens upphörde med den verksamheten. Han var den enda vederhäftiga och övertygande astrolog som jag någonsin känt. "Man kan aldrig lära känna sig själv tillräckligt väl, men det är alltför lätt att lära känna andra alltför väl," var det han som sade.

Jag tycker om att leva i smuts. Att ha spindelväv i hörnen, att se dammtottarna sakta förflytta sig efter vinddraget av ens ben, att det fastnar en massa smuts och skräp i strumplästen när man går omkring utan skor på sig och att rosken söker sig in i strumporna genom hålen tycker jag att är pittoreskt. Ju smutsigare omgivning, desto mänskligare omgivning. Lumpgubben med plastpåsar på fötterna och vintermössa på sig året om utomhus och inomhus bor i mitt hus, och det är jag stolt över. En prostituerad bor bredvid mig. Hon har alltid kunder, och hon skriker alltid när hon knullar. Hon skriker så vällustigt och medryckande att hennes kunder alltid skriker i takt med henne. Det låter så underbart pittoreskt. Det är som när kattorna skriker tillsammans som spädbarn ute i parken.

Annars mår jag alltid bättre ju mindre med människor jag behöver ha att göra. Mänskorna stör mig. De är så enfaldiga och inskränkta, så självgoda och egenkära att man för det mesta bara kan spy åt dem. Det är få av dem som jag tål. Det är beklagligt att man inte kan klara sig utan dem.

Varför skriver jag då över huvud taget till er, kära förbannade människor? Jo, en eftermiddag efter att jag hade haft ett av mina anfall hade jag en förkänsla av att någonting fasansfullt skulle komma att hända, och den känslan har jag haft sedan dess. Det är som en föraning av döden, men jag vet att det är något mycket hemskare än döden. Förlåt, jag har inte beskrivit mina anfall. De yttrar sig som så, att jag får en fullständig black-out som varar i ungefär en timme. De har kommit med åren, sådant hände aldrig förr, men nu för tiden och särskilt på hösten kan de periodvis inträffa nästan varje dag. Endast en gång har det hänt i sällskap, och då varade det bara i några minuter. Det händer aldrig när jag är sysselsatt utan endast när jag kopplar av.

Med åren har jag vant mig vid detta, och jag har tagit dem med en axelryckning, men efter mitt senaste anfall, som var igår klockan fyra på eftermiddagen och varade i exakt en timme, vaknade jag upp med den definitiva känslan av att jag under anfallet hade upplevat någonting ohyggligt som jag dock inte hade något minne av. Endast känslan därav låg kvar. Och den fyllde mig med fasa.

Därför fattade jag igår kväll pennan för att försöka få sådant på pränt som bör få komma på pränt innan jag dör om jag måste dö. Jag vet att något kommer att hända mig, men jag vet inte vad det är. Jag vet bara att det är någonting absolut fasansfullt.

Den enda smuts som jag egentligen saknar hemma är råttor, och ibland beklagar jag faktiskt att jag inte har några. De hade varit så trevliga små husdjur att ha. Särskilt de vanliga skogsmössen är ju så utomordentligt söta. Men all annan civiliserad ohyra kör jag hårt med, som knark, sprit, cigaretter och värre saker. Ibland när jag verkligen behöver koppla av räcker det inte med bara en cigarett, utan då måste jag ta fram holken. Flera av mina kunder tycker om att se mig röka pipa. Min pipa är en riktig Sherlock Holmes-pipa som passar bra till min personlighet. Dofterna av innehållet i pipan bidrar till att egga upp dem. Särskilt en blir så galen av att se och känna mig röka min holk att han glömmer att själv ta sig några bloss för att i stället gå rakt till saken.

Jag tjänar bra på min hantering, för jag har aldrig saknat kunder. Jag har råd att ta mig heroininjektioner och andra trippar ibland utan att jag dock som andra i mitt fack gör det till en daglig ovana och blir beroende. Nej, så kallat missbruk blir missbruk endast om man glömmer att bara ha det som sport. Soppan håller sig bäst och längst på sparlåga: stark låga får den att brännas vid och koka bort. Längden är A och O när det gäller att underhålla något.

Fastän jag tillåter mig mycket så tillåter jag mig inte handel med barn. Jag vet att min granne, som skriker på nätterna, lär upp små barn i yrket från nio år och uppåt, och flera av dem har faktiskt blivit såväl oemotståndliga horor som oemotståndligt intagande gossar åt homosexuella, men jag tycker synd om dem. Ju vackrare man är som prostituerad, desto snabbare förbrukas man. Min hemlighet är min charm och inre begåvning. Mot sådana gåvor är den ytliga skönheten ingenting.

Däremot anser jag att Anne Linnet i Köpenhamn har fullständigt rätt, när hon kräver att prostitutionen skall institutionaliseras i statlig regi. Anne är av samma typ som jag: hon är inte speciellt vacker men oemotståndligt charmig, och hon kommer alla på fall. Vårt yrke instiftades av Eva när hon med Gud Faders goda minne gav Adam äpplet, och det är således världens äldsta yrke. Det förtjänar att vara världens högst respekterade yrke i stället för tvärtom, ty det är ingenting annat än en skön konst. Det finns ingen logisk anledning till att horor skall vara mera föraktade och ha det sämre än alla andra. Det är det som driver dem till så kallat missbruk av tabletter och knark och så många slutligen till sinnessjukhus eller självmord. Staten skulle tjäna på att öppna etablerade bordeller. Som det är nu får staten i stället betala dyra miljoner för sjukvård och medicin för prostituerades sociala missförhållandens skull. Värst har de prostituerade homosexuella männen det, ty de måste idka all sin hantering i absolut sekretess på grund av hotet och ryktet om Aids. Resultatet av deras totala hemlighetsmakeri är att deras statistik är den kraftigast stigande. Det är alltid så: det som motarbetas ökar därmed sin livsenergi. Homosexualiteten skulle få sin kraftigaste nådastöt om den etablerades genom statliga bordeller för män med män och transvestiter som horor. Men den största bristen är att det fortfarande är så ytterst ont om manliga bordeller för kvinnor. Det är inte bara män som numera önskar betala för ordentlig kärlek. Kvinnorna som vill göra det blir ständigt fler, och det är allvarlig brist på manliga prostituerade för kvinnor. Det är faktiskt mera gott om manliga prostituerade för män. Beträffande lesbisk kärlek så är den än så länge inte så kommersialiserad. De flesta som vill ge eller ha lesbisk kärlek kan få den gratis utan svårighet.

Jag har inte alltid varit en sådan som det har varit tillåtet för vem som helst att kräkas på. Den som kräktes först på mig kräktes värst. Jag var på den tiden en anständig tös i Guds tjänst såsom en av vestalerna i Vestalkören. Jag skall inte tala om vilken kyrka det var frågan om. Det torde framgå av sammanhanget vilken det var, och gör det inte det är det lika bra det. Jag var ursprungligen anställd som utexaminerad organist i två stycken kyrkor och hade det väl förspänt och levde ett synnerligen respektabelt liv fastän det var jobbigt. Jag arbetade så mycket med levande musik att jag aldrig hade tid att lyssna på radio eller grammofon och sällan var hemma utom för att sova. I den ena kyrkan gick det illa på grund av en bedrövlig schism inom församlingen som gällde frågan progressivitet kontra tradition. Jag var mycket fäst vid den kyrkoherden som hade anställt mig och som gav mig en lön som vida överträffade allt vad någon organist hade haft vid den kyrkan förut. Han kom i den olyckliga situationen att schismen inom församlingen blev för mycket för honom så att han fick nervsammanbrott och slutade. Hans efterträdare var inte alls nådig mot mig och fick mig att vantrivas, varför också jag såg mig nödsakad att sluta. Jag förlitade mig således helt på min andra anställning plus mina extraknäck som ackompagnatör och nattklubbspianist. Jag spelade faktiskt piano på en bögklubb och fick bra betalt för det. Jag hade ingenting emot det och led inget obehag av att ingen av männen gjorde mig närmanden. Tvärtom, jag njöt av att bli lämnad i fred, vilket jag sällan blev annars.

Men olyckan drabbade mig även i den andra kyrkan. På grund av en schism mellan prästen och försångaren slutade försångaren, och vi måste då skaffa oss en annan försångare. I god tid till de stora helgerna.... nej, jag kan inte berätta om det. Ingen naturlig kvinna kan någonsin helt konfrontera sin första ordentliga vanära, som sedan måste leda till ett ständigt djupare fall ned i dess träsk och slutligen nå bottnen i form av vansinne, som inte ens det är någon botten.

Kärleken är det enda träsk som inte har någon botten, och därför fastnar alla i det, ty det suger med sig allt. Som det svarta hålet i universum är kärleken det mänskliga livets oundvikliga svarta hål som alla förgås i. Och ingen vet vart det bär och var det slutar, ty det leder alltid till den andra sidan av verkligheten, varifrån man ej längre kan kommunicera till verkligheten.

Vid närmare eftertanke bör jag nog ändå redogöra för hela händelseförloppet, för hela sanningen måste ju ändå komma fram förr eller senare. Det passar ju bra att jag fattar pennan nu medan jag är rejält cognac-berusad, så kan man lita på att jag säger sanningen. Det sägs ju, att det är bara barn och berusade som talar sanning.

Jag skulle inte ha druckit den där sista konjaken. Jag trodde att det var punsch, och så var det cognac, som jag avskyr. Jag tål inte cognac. Jag tål whisky bättre än cognac. Dom skulle aldrig ha gett mig den där konjaken efter så mycket vin och glögg. Dom visste ändå att jag alltför lätt blir berusad.

Håll i pennan nu, Marianne, så att du kan få ur dig hela sanningen nu på en gång medan du är som bäst berusad. Det är ju så sällan som du är berusad.

Jo, sanningen är den, att den där typen våldtog mig. Vem var då den där typen? Jo, en mycket högt uppsatt person. Han våldtog mig och tog min oskuld ifrån mig. Det överlevde jag inte. Jag dog då, liksom Greta Garbo dog med John Gilbert redan under stumfilmsepoken. Jag har varit död sedan dess. Ty han fick inte våldta mig! Jag gav honom aldrig lov till det! Han gjorde det ändå. Han tog livet av mig.

Redan första gången jag såg honom visste jag att han skulle bli en risk för mitt liv. Det slog alarm inom mig på alla håll och kanter när jag första gången såg honom. "Den där mannen skall du ha så litet att göra med som möjligt, om du vill behålla din sinnesjämvikt," sade en röst inom mig när han steg av tåget och jag fick se honom. Och jag anade inte hur rätt den rösten hade.

Det var han som först lärde mig dricka cognac. Jag gjorde det aldrig före. Jag tyckte det smakade illa. Men han bjöd mig på cognac och fick mig berusad. Själv blev han aldrig berusad hur mycket han än drack. Han drack som en svamp, han var en svamp. Och han uppslukade mig med hull och hår som en stor porös svamp, som jag drunknade i. Jag hoppades att han skulle ha en gnutta känsla för mänsklig värdighet, men för honom var kärlek endast sexuell attraktion. För honom fanns det ingen kärlek och ingen vänskap utan endast sex. Han var ett barn av vår tid. Han var yngre än jag och ändå redan ett sådant monster. Hur kunde jag låta det ske?

Jag lät det icke ske. Han forcerade fram händelsernas gång. Han älskade mig inte. Han endast åtrådde mig. Han ville bara utnyttja mig. Jag klagade inför honom på alla som utnyttjade mig ekonomiskt, och det fann han så sexuellt attraktivt att han beslöt sig för att utnyttja mig sexuellt. Det svinet!

Ju mindre sagt om honom, desto bättre. Det räcker med att jag avslöjar att han var min förste man, mannen som borrade hål i mig så att jag blödde i dagar efteråt, och att han var den sämste av dem alla. Ändå har jag haft många, många efter honom, som, hur utslagna, obildade, medellösa och bankrutta många av dem än har varit, ändå samtliga har stått på en skyhögt mera uppsatt nivå än vad han gjorde, den första, som ändå var den högst utbildade och rikaste av dem alla.

Jag hör någon komma. Det kan vara han själv. I hopp om att åtminstone han aldrig någonsin må få se dessa anteckningar gömmer jag dem, om något skulle hända.

------------------

Mordvapnet var en normal blåmålad kofot, vars krökta ändas tudelade spets upprepade gånger höggs i huvudet på henne även fortsättningsvis efter att hon fallit omkull på köksgolvet, var hon även påträffades liggande med halva hjärnan uthackad från huvudet. Det första hugget träffade henne framifrån mitt i hjässan, det andra, som var det dödliga, i bakhuvudet, (ävenledes framifrån: hon måste ha böjt huvudet framåt;) det tredje var nästan en miss som skadade ena örat och träffade i axeln varvid nyckelbenet knäcktes, och sedan följde de återstående huggen som alla föll på sidan av huvudet efter att hon fallit. Mordvapnet har påträffats liggande bredvid henne utan några fingeravtryck eller andra uppföljbara spår efter mördaren.

Inget annat våld har förekommit i lägenheten. Vi förmodar därför att hon själv har öppnat dörren för den gäst som blev hennes mördare utan att ana hans avsikter. Vi förutsätter att det är en man eftersom en dam knappast kan begå ett mord medelst en kofot. Han har likaledes lämnat lägenheten efter sig i samma ordning som den befann sig i när han anlände.

Marianne von Bothmers liv som prostituerad har varit ett ovanligt välordnat liv. Ett fullständigt kartotek över hennes kunder har påträffats som noga dokumenterar exakt när och hur länge och hur många gånger varje kund har befunnit sig hos henne. Materialet över dessa fyrtiofyra kunder erbjuder många möjligheter till ledtrådar då hennes mördare kan vara en av dem. Varje kund bör noggrant förhöras om alla uppgifter som var och en av dem besitter om henne.

Märkligast av allt är de dagboksanteckningar som hon av allt att döma har inlett strax före sin död och som hon tydligen var sysselsatt med att utveckla vid det ögonblick då hennes mördare kom. Dessa dagboksanteckningar antyder att hon har anat sin nära förestående död. De ger dock inga ledtrådar till vem hennes mördare kan ha varit.

Mördaren har gjort ett mycket sakligt intryck då han inte har lämnat något som helst spår efter sig. Ingen i närgränsande lägenheter har heller hört något ovanligt vid den tidpunkt då mordet skedde. Mannen har knackat på, blivit insläppt, följt med henne in i köket, där fått syn på en kofot, skridit till verket utan att tveka, (inga arga röster, skrik eller rop på hjälp har konstaterats,) fått in en fullträff direkt och sedan skenat iväg med sig själv och därefter lämnat lägenheten utan att någon har sett honom.

Den enda antydan av ett spår som har upptäckts är vissa tendenser i hennes dagboksanteckningar som pekar åt att hennes mördare kan vara identisk med hennes förste älskare. Men så många älskare som hon har haft lär det bli svårt att få reda på vem som kan ha varit den förste, särskilt som det ju är ganska vanligt att hemligheten om vem som var deras första kärlek i allmänhet är den sista som damen avslöjar.

En romanförfattare som ingen läser

och som ingen heller önskar läsa,

och om någon ändå läser honom

har den läsaren ej något annat att prestera

såsom resultat av läsningen än klagomål.

En forskare som forskar gratis

och som giver gratis sina forskarrön

åt dammiga och torra akademiker,

som aldrig säger tack, som ignorerar honom

och som enda resultat av emottagandet av all hans forskning

har att återgälda honom avundsjuka, gnäll

och futtiga småaktiga protester grundade på ingenting

utöver dammigt fåfängt akademiskt torrt och elakt tvivel.

En sensibel musiker, som får en oanständig lön

för arbete på obekväma tider

och som heller aldrig röner något tack där för

är även en kompositör, men hans kompositioner

vill ej någon veta något av – de är för vackra.

Även han med all sin alltför välbehagliga musik

kan endast åstadkomma klagomål, protester och okunnigt gnäll.

En älskare av vänner och av kvinnor

blir förolämpad mest av dem han älskar,

blir som mest bedragen av dem som han älskar mest

och blir utfrusen som en utböling från varje sällskap

som han älskar, åtrår och åstundar att få dela.

Vad skall vi väl kalla sådan ensam man?

Sin egen lyckas smed? Sin egen bödel?

Han är varken eller, men han är den man

som alltför klart berättigar all bitterhet på denna jord,

och därför bör han hålla käften.

Men hans tystnad röjer denna världs och detta livets

största, djupaste, makabraste, mest skrämmande och svarta avgrund

av förtvivlan.

Tack, mina vänner, för att ni står ut med mig.

Tack även för att ni finns.

Tack, alla ni som jag älskat, min Eva,

min Gisela, min ljuva Celia och alla ni andra

som jag med så hemsk självförtärande skrämmande glöd

alltför ärligt och innerligt älskade,

så att ni drog er tillbaka från mig

om ni ej reagerade negativt –

tack för att ni kunde uthärda med mig,

och er, särskilt, ber jag så innerligt varmt om förlåtelse

för alla hårda ord som ni fick umbära från mig.

Min kärlek är alltid för sann och för äkta, för ärlig och uppriktig,

för att jag skall kunna tiga om dess allra djupaste känslor,

som ock är de svåraste.

Tack för er tanke, er vänlighet och för er kärlek

som jag aldrig riktigt förtjänade.

Tack, ljuva Sverige, för ditt ljuva välstånd,

som gjorde det möjligt för en parasit som den jag är

att parasitera på dig och få leva som sådan hos dig.

Annars hade jag aldrig fått vara mig själv.

Tack, o vinter, för din bittra dödande köld,

för att den en dag sedan skall smälta,

och ljuvlig blir den vår som kommer!

Ja, ljuvligare, ju ohyggligare denna vinter torterar oss!

Ej något kan inmönstra honom.

Otaliga damer har misslyckats med att få fast honom:

till och med nakna i sängen med honom precis lika naken

har de snöpligt misslyckats med att få honom naturlig

just då när de trodde sig lyckas.

Han gäckar naturen och all mänskligheten.

Han är ständigt hög och går liksom på moln,

och han är outhärdlig för alla som tror på systemet.

Hans idealism är obotlig:

om man skingrar någon av hans illusioner

så skaffar han sig endast nya.

Han är inte alls oförmögen till kärlek.

Han kan till och med ta sig ton till att fria.

Men friar han gör han det så ytterst tvetydigt

att ingen dam därtill kan säga ja eller nej.

Han är ensam och njuter av den ensamheten,

ty han är en självplågare, masochist och sadist

som ej kan leva utan sitt eviga lidande.

Sålunda grubblar han sig fram i livet

som en annan vandrande jude,

omöjlig att få något grepp om,

undgående intill förbannelse,

vagare och mera obestämd än någon kvinna

och mera en tvivlare än någon sann ateist,

mer en skeptiker än någon sann materialist.

Men vad lever han för? Blott för tanken.

Han flyr med sin tanke från världen för evigt

för att aldrig någonsin sjunka mot marken och stanna,

ty allt kan han uthärda, blott icke det

att ha tråkigt, och därför så kan han allt

utom att vänta på andra.

Vare min kärlek en hemlighet.

Endast när kärleken tiger kan den icke skada;

all sann kärlek är alltid olycklig.

Mitt liv är kärlek allenast,

och därför var det alltid olyckligt.

Lycklig var jag när jag älskade

utan att veta att den som jag älskade

alltid bedrog mig.

Lycklig var jag när jag älskade

utan att se den jag älskade:

endast i själen är människan vacker.

Jag känner din själ, och jag älskar den.

Det är tillräckligt för mig.

Allting annat, allt världsligt och sinnligt,

har ingenting med denna verkliga kärlek att göra

som trognast består i sin hemlighet.

Kvinnan? Nej. Människan? Nej. Icke vännen.

Personen är den som jag älskar, som angår mig.

Det är min hemlighet.

Låt mig få troget beskydda den

i största hemlighet.

Mina kärleksaffärer? Allenast självbedrägerier.

Jag älskar dem alla fortfarande

och njuter bittert av minnena av dem,

av att plåga mig med självbedrägeriet

att jag kunde älska dem.

En av dem kom i svår olycka endast för min skull:

jag var hennes första förförare och den fatalaste.

Vi älskar ännu varandra fast hon har fått barn med en annan

och fastän hon har haft tjugo älskare efter mig:

hon söker blint efter mig i dem alla

men kommer ej någonsin att återfinna mig.

Cyniskt betraktar jag henne på avstånd,

som jag så hjärtinnerligt avgudade såsom ung,

jag, som var den som gjorde den arma till manslukerska.

Henne friade jag till tre gånger.

Hon tackade nej ädelt för att hon ej ansåg sig vara lämplig.

Hon var ju en manslukerska allaredan.

Att jag hade lärt henne till det var för henne glömt redan.

Ömt genomskådade hon att jag friade endast av samvetskval.

Hon var mitt första självbedrägeri:

det som jag trodde att var min lycka

blev hennes livs eviga olycka.

När jag vaknar på morgonen efter en natt av otillfredsställd kärlek –

min kärlek är sådan att den aldrig kan tillfredsställas,

ens genom de vildaste orgier av kärlek –

så är jag helt kall, utan känsla och nästan som död.

Då är mitt tvivel på allt – på livet, på kärleken och på mig själv –

såsom värst. Då är jag bara ett tomt svart hål.

Den som då provocerar mig kan råka illa ut,

ja, han riskerar sitt liv.

Ty då är jag som farligast,

såsom en svältande tiger.

Då tiger jag mest med det hemska jag känner,

och ve den som då väcker upp vad jag tiger med.

Mitt under min allra senaste kärleksaffär

drömde jag en natt att jag skar av mig min lem

och funderade på om jag skulle därpå

äta upp den som rå eller stekt, såsom hel eller styckad.

Det hemska i drömmen var ej amputeringen

utan att jag var så fullständigt känslolös

under den hela makabra processen.

Det kändes ej alls att kastrera mig,

och min fundering på ämnet om hur lemmen

lämpligast skulle serveras

var fullkomligt saklig och likgiltig.

Detta var det fruktansvärda:

att det sexuella ej gav mig

den ringaste känsla

av obehag eller behag.

Varför är Skorpionen den mest fruktade och värst beryktade

bland alla Zodiakens symboler?

Vad är det med Skorpionen, som så skärper

Mars, Neptunus, Pluto och Uranus,

de mest farliga planeterna,

men lamslår Månens spröda känslor

och all Venus blida kärlek med ohygglig fasa?

Ingen är så intensiv som detta nattdjur skorpionen

som befinner sig i evig kamp med helvetet inom sig själv.

Det finns i varje mänskas hjärta en skorpion,

och den gör alltid ont.

Den luttrar som en Luther,

den fördömer all fåfänglighet som en Muhammed,

den är subjektiviteten själv som Augustinus,

och den är gudomlig kärlekssjukdom som hos Dostojevskij.

Doktor Jekylls skapare var en skorpion,

som tragiskt gick sin undergång till mötes

i sin kamp med Mr Hyde,

som var den lungsjukdom som tog hans liv.

Men hur har icke dessa skorpioner

sporrat sig och mänskligheten!

Kapten Cook dog som martyr för sin gudomlighet,

som Hawaiianerna förlänat honom;

han levde för att spänna äventyrarsträngen

till sin högsta ton för att få sedan brista.

Selma Lagerlöf besegrade sin sjukdom

genom att bli Sveriges ädlaste skaldinna.

Fastän skorpionen är ett giftdjur och ej alls en örn

så rymmer skorpionens symbolik i sig en örn:

i sin heroiska batalj med livets värsta fasor

är skorpionen andligen en örn

om dock den aldrig lämnar vattnet

och dess djupa dunkla mörka säkerhet.

Månens känslor överväldigas av Skorpionens havspassion,

och Venus sjuka kärlek känner sig oändligt liten

mot den manliga Skorpionens heroism.

Skorpionen är heroisk i sitt sanningssökande självplågeri

som är så mäktigt att den ensam lyckas

luttra och förändra hela världen till det bättre

i sitt nit för att bli bättre själv.

Människans mest oantastliga rätt är att få vara mänsklig.

Hon har rätt att motverka datamaskinåldern

och att försvara sitt hantverk.

Hon har rätt att med alla medel bekämpa atomåldern

och att med terror slå till genom Green Peace

mot allt som är omänskligt och allt som hotar miljön.

Hon har rätt att fritt vandalisera, förslumma och nersmutsa

hypermoderna sterila likformade bostadskvarter

där var människa lever totalt isolerad och steriliserad

i höghus, betong, gråhet, och sådan ingenjörsarkitektur

som är till för att döda all frihet till trivsel och till fantasi.

Hon har rätt att privat protestera mot samhällets

brist på förståelse för hennes mänskliga faktor

igenom att supa och knarka och sitta på lönnkrogar,

syssla med det som är brottsligt, förbjudet och farligt

och smita från skatterna.

Människan är född till frihet,

precis som naturen,

och ve den som exploaterar naturen till döds

och som vågar att inskränka människans frihet!

Den mänskliga faktorn är människolivets mest heliga mening,

och den som på något sätt vågar förgripa sig mot den,

förringa det mänskliga värdet och inskränka människans valfrihet

mellan det onda och goda, det mänskliga och det naturliga och det gudomliga,

måste man anse som hela vår mänsklighets fiende.

Jag älskar två kvinnor. Den ena är mogen och praktisk,

den andra är ung och konstnärlig.

Den ena vill gifta sig med mig och leva platoniskt med mig,

och den andra vill bara ha barn med mig men inget äktenskap.

Hon som är praktisk har humor men saknar förstående djup,

medan hon som är yngre ej är den som skämtar,

ty hon menar allvar på djupet.

Den ena blott glöder, den andra är blott passionerad;

den ena är röd, och den andra är svart.

Aldrig kan jag bedraga den ena och välja den andra.

Jag måste som så ofta förut försmå bägge två

för att ej vara orättvis mot någon av dem.

I stället bedrar de mig bägge med sådana

som då är mera beslutsamma.

Den ena ligger med en äcklig alkoholist,

som ej har något mot hårda tillfälliga övergående

tuffa förbindelser med endast hårdporr och helt utan trohet;

och den andra sällskapar dagligen med en helt oskyldig musiker,

som är än yngre än hon: en ung man att ömt dalta med.

Vem älskar jag? Båda två, desto mera så

ju mindre jag kan få någon av dem.

Min enda fröjd är att jag är den enda

av alla oss tre som blir lidande.

Giv efter för ditt öde. Sträva ej emot det,

ty då blir det bara värre.

Tag det lugnt, omfatta det med öppna armar;

det är bara ett naturligt händelseförlopp.

Om du försonas med det

kan det bli till godo,

men om du bekämpar det,

så kan det bara bli av ondo.

Mottag gudomens förmaning i ditt hjärta,

lyd ditt ödes undervisning,

så blir livet lättare i nästa liv.

Även jag har en gång älskat,

sade han, den impotente luffaren,

som satt på Solrosen och åt

mest dagligen

i sina trasiga eländiga utslitna paltor,

med sin armsvett, fotstank och på några månader

ej bytta skjorta,

sitt oklippta stripiga okammade

på några år ej tvagna hår,

och skägget som ett sedan åratal

ej renoverat skatbo.

Men han hade en gång älskat,

som en annan skinntorr fnoskig Casanova.

Och hans damer var ej oansenliga:

sin tids mest mansförbrukande hetär

föll djupt för honom: han var hennes fyrtiotredje,

men han var den förste som först ledsnade på henne

förrän hon förbrukat honom.

Många var de höga damer

som mer suveränt förmådde leka

med små män som marionetter

än vad någon man förmådde kontrollera dem,

och som blott inför honom tappade sitt ansikte.

Han hade älskat;

det stod alltför klart att läsa i hans ansikte:

de blåa pliriga finurliga små ögonen,

den obestämningsbara åldern,

och den djupa vördnad som han ingav

och som övertygade en om

att denne man, som hade upplevt allt

ock kunde genomskåda allt

och särskilt kvinnorna.

Jag mördade henne, ty hon var en kvinna.

Det var enda anledningen.

Det var det enda felet med henne,

det var hennes brott.

Det bestod i att hon såsom kvinna

tyvärr var begränsad.

Som kvinna så kunde hon icke förstå någon man

och ej ge efter taget på honom

när hon hade fått honom.

Jag var den som tog ifrån henne oskulden,

men det var helt hennes eget fel,

ty själv så sade hon att hon var erfaren.

Det gick en ilning av vällust igenom mig

när det stod klart för oss att hon var oskuld,

och då var det definitivt för sent för henne

att backa ur.

Och hon blödde därefter som en slakteributik,

och därmed började hennes olidliga svåra beroende av mig.

Hon släppte mig aldrig.

Fast hon sedan föll ner till avgrundens botten

och slutligen levde på att vara prostituerad

så fortsatte hon att utsätta mig för telefonterror,

och hon blev med åren ständigt mer giftig och grälsjuk.

Hon fattade aldrig att mannens naturliga rätt är

att få deflorera vad kvinna han vill

och att hon aldrig har någon rätt

att försvara sig eller att kräva

den ringaste trohet och lojalitet

från den kåte för det att han gav henne allt.

Vad han frivilligt ger har hon rätt till –

ej någonting mer.

Men hon blev beroende av mig

och vägrade att låta mig vara fri.

Hennes telefonterror blev för outhärdlig med åren –

den blev ständigt pinsammare ju mer hon deklinerade.

Slutligen hade hon retat mig en gång för mycket.

Jag har älskat damer med hopsydda bröst

och med mordhot i knutarna,

och alla deras uppbragta upphetsade friare

kunde jag alltför väl och klart förstå

jämte samtliga våldtäktsmän

när jag för den sista gången gick hem till den fallna

helt lugnt med en kofot i handen.

Tvivla på allt –

och mest allt vad du själv är och gör.

Tvivla mest på din kärlek, ty den är blott fåfänga.

Om du har något att arbeta för,

så tro aldrig att det skall på något sätt löna sig

eller att du skall få ens något tack av en människa.

Allt vad du får för din möda är nederlag,

bitter besvikelse, fiasko och elak kritik.

Om du så producerar den bästa musiken i världen,

så vet, att var människa lyssnar långt hellre

på den allra sämsta.

Om du skriver den bästa litteraturen i världen,

så vet, att ej någon skall någonsin fatta

vad det är du skriver.

Allt är bitter fåfänga

som endast leder till intet

och rakt ner i det svarta hålet

som är alltings ände.

Det enda du har som du kan vara glad åt

är en prostituerad som lyssnar på dig.

Men tag dig väl i akt för att ge henne kärlek,

ty du kan ju aldrig, det har det ju visat sig,

älska en människa

utan att därgenom älska den mänskan ihjäl.

Min dagliga bön är politisk –

jag erkänner det, och jag tillstår det,

och min politiska bön skall jag be

tills varenda punkt i den har infriats.

Förrän den har blivit fullständigt uppfylld

så ger jag mig inte i envist bestormande av Herren Gud.

Och om den icke uppfylles fullständigt medan jag lever,

så skall alltför talrika andra

bestorma Gud med samma bön,

och de skall alltid öka i antal

tills bönen har uppfyllts,

som gäller vår mänsklighets framtid.

Så lyder min bön:

"O Gud, hjälp mig att alltid göra vad som är rätt,

och hjälp mig att alltid vara hos dig.

Jag ber för Israel, för Kyrkan och för hela Naturen,

att du måtte ständigt ge dem ny livskraft.

Bevara och skydda, o Gud, alla som älskar dig

och som umgås med dig.

Jag ber för alla som arbetar med sina händer,

att du måtte förläna dem framgång i arbetet,

ty endast de gör ett hederligt arbete.

Jag ber för alla som arbetar för vindkraft och solenergi,

ty däri ligger framtidens försörjning.

Jag ber för polackerna och för Solidaritet

samt för alla oppositionella underjordiska rörelser i öst.

Jag ber för afghanerna och deras kamp

och för Sovjetunionens förintande som diktatur,

och för all kommunistdiktaturs snara upplösning.

Jag ber för de ryska judarna, att de snart måtte få sin frihet,

och för Tysklands äntliga återförening.

Jag ber att Islams oljeresurser snabbt måtte ta slut,

liksom kriget mellan Irak och Iran,

så att Islam blir mer religiöst än mäktigt.

Hjälp mig att aldrig förlora dig ur sikte,

hjälp mig att alltid hålla fast vid dig och älska dig,

hjälp mig att alltid tillhöra dig.

Och jag ber för allt levande liv i naturen,

och att öknarna snart måtte grönska.

Amen."

Visst förfasade jag mig över att det kunde vara han som stod bakom kofotsmordet: om den saken kunde han aldrig tala annat än gåtfullt, varför jag aldrig kunde veta om han verkligen var skyldig till något sådant ytterst rått eller om han bara fantiserade om det i sin morbida sjukliga inbillning. Därför kunde jag heller aldrig bestämma mig för att gå till polisen och berätta om hans bekännelse. Och framför allt kunde jag inte tro det om honom.

Han var ju så kultiverad. Det var astrologin som hade fört oss samman, han hade ställt mitt horoskop för mig gratis, och så hade vårt förhållande börjat. Men ju mera han avslöjade om sina astrologiska erfarenheter, desto mer började jag tvivla på dess uppbygglighet, och desto mer började jag tro på kyrkans ord att astrologi var en form av satanism, det vill säga avgudadyrkan.

Det var han som berättade för mig om sin gode vän Roland, som hade varit en synnerligen initierad astrolog. Denne Roland hade tyckt sig utläsa ur sitt horoskop när han skulle dö, och denna dag skulle infalla i februari 1983. Han sammanbodde med en klok dam som var sjuksköterska och hennes son från ett tidigare förhållande, och de bodde i ett hus ute på landet. Natten till den dag i februari då han trodde han skulle dö gick han ut i kalsongerna i skogen och kom aldrig tillbaka. Det var ju kallt, så han kunde inte annat än förfrysa, och efter en dryg månad hittades hans ihjälfrusna kropp med kalsonger och allt. Och detta berättade Josef för mig med sardonisk humor som gränsade till sadism. Det var outhärdligt.

Han hade även känt Gustav, den ökände våldtäktsmannen, som ställde unga damers horoskop och sedan gick och våldtog dem om deras horoskop stod i gynnsamt förhållande till hans. Denne professionelle astrolog Gustav menade, att om planeterna stod gynnsamt kunde ingenting förhindra att han våldtog dem, och det lyckades han i allmänhet också med. Han klarade av ett dussin innan polisen ingrep.

Så även om jag älskade Josef för hans djupa kunskaper, mänsklighet och kultur, så var det samtidigt något mörkt och kusligt över honom som skrämde mig samtidigt som det attraherade mig. Jag älskade honom men fruktade honom samtidigt, och ju mer jag älskade honom, desto mer fruktade jag honom, och ju mer jag fruktade honom, desto mer älskade jag honom.

Jag beslöt, att det som skulle bli utslagsgivande i vårt förhållande, att det som skulle få mig att ange honom eller beskydda honom, var, om han var skyldig till kofotsmordet eller ej. Jag ansåg ännu inte att jag hade tillräckliga bevis. Därför fortsatte vårt förhållande även efter hans första bekännelser, som jag hoppades att därigenom skulle bli flera.

Det blev de också.

Jag är det svarta hålet

som världen, civilisationen, kulturen och all mänskligheten

beständigt har störtat sig utför

allenast av åtrå

men utan att någonsin hava nått botten.

Jag är Herren Guds egen sinnlighet,

den som förförde herr Adam och hans hustru Eva,

det hatiska och destruktiva i urkristendomen,

som åstadkom att Rom gick under

och att kristendomen blev intolerant och dogmatisk.

Jag är den som frambragte Dante

och hela hans svarta fantastiska festliga helvete,

som inspirerade världen till avfall från kyrkan.

Jag vägledde Faust och herr Luther, Copernicus,

Gutenberg och alla de som materialiserade världen

och gjorde den mindre gudomlig.

Jag är Odysseus i hans outgrundliga mänsklighet.

Jag är den som fick en Händel, en Mozart,

en Schubert, en Beethoven och en Musorgskij

att offra sig för en idé och förtära sig för den.

Jag är demonin i Karl Marx och hans ondska,

hans vilja att störta en mänsklighet utför en avgrund.

Jag är Adolf Hitler och hans genialiska dårskap

som störtade världen åt helvete.

Och varför gjorde jag detta?

Av åtrå allenast och lust.

Jag är Herren Guds sinnlighet

som i sin nyckfullhet

utlöser världskrig och revolutioner

för att det bereder mig vällust.

Att jag därvid själv blir mest lidande

stegrar blott denna gudomliga universella

och självdestruktiva men aldrig tillfredsställda

evigt förbannade men attraktiva förtrollande åtrå.

Jag vågar inte älska.

Därför hånar mig en kvinna.

Den jag älskar vågar jag ej fria till,

ty hon som alla andra kunde skratta ut mig.

Även hon kan ju få för sig

att jag är en galning

såsom alla andra

som blott tror på kärleken.

Men jag tror ej på kärleken,

och därför är jag feg.

Min första dam, en äldre dam

som själv fräckt insisterade på att få älska med mig,

och som jag förgäves av pur artighet

försökte få ett äktenskap till stånd med,

(varje präst, tre stycken, vägrade att viga oss,)

var den värsta av bedragarsläktet:

när hon trodde sig helt säker på sin sak

och på att jag nu skulle skruva hål på henne

skaffade hon sig i lönndom en spiral

fastän hon visste att jag aldrig kunde hylla samlag

utan viljan att därmed få barn.

Hon tänkte att jag skulle vara fast

när väl hon fått mig i sitt svarta hål

och att hon ändå skulle slippa barn,

som jag mest önskade av allt.

Men hennes falskspel avslöjade sig

i det erotiska umgänget:

något stämde inte i den falas sätt

att överila sig och praktisera ojusta metoder

för att få mig i sitt hål.

Och när hon snöpligen misslyckats med

att få mig fast i sin spiral

så kunde intet längre dölja den spiralen:

"Intet hade du att frukta,

ty jag hade en spiral.

Om du var rädd för ansvaret att göra barn

så var den fruktan obefogad."

Allt jag ville var att göra barn,

och hon tog livet av det barnet,

av min kärleks barn,

i god tid innan jag ens hunnit avla det.

Hon tog min själ ifrån mig.

Endast sexuellt kan mannen

fråntagas sin själ,

och om han gör det frivilligt

kan ingenting ge honom åter

själen, som består av mänskans oskuld.

Men ej någon umgicks någonsin

med någon annan sexuellt

om ej han själv därtill var villig.

Paranoid är blott den som förföljer,

som tror att folk är just så onda

som han, paranoikern, inbillar sig.

Ingen människosjäl är egentligen ond,

ingen människa, och ingen man eller kvinna.

Ond är endast misstanken, misstrogenheten,

den ensamma tanken, som i ensamheten

i brist på uppskattning och uppmuntran

från den naturliga mänskliga positivismen

blott söker sig själv och begränsar sig

genom omedveten undermedveten

fatal självdestruktivitet,

den mest farliga av alla sorters destruktivitet,

eftersom den består i att missbruka tanken,

det heligaste mänskan har,

som är själens essens.

Jag vet att jag ej själv är en ond man,

trots att jag tog livet av henne med kofoten.

Misstrogenheten och misstänksamheten mot henne

allenast var ond. Icke handlingen,

utan blott tanken bakom den var ond.

Ej var jag led vid henne.

Jag var endast led vid den fallnas otaliga män.

I dem alla så sökte hon mig endast,

men aldrig sökte hon mig,

fastän jag fanns att tillgå.

Hon uteslöt mig ur sin vänkrets,

hon helt nonchalerade mig,

som dock alltid förblev henne trogen i vänskap och kärlek,

och inbjöd i stället varenda grobian,

alla som kunde skada och missbruka henne,

att bo hos sig och slita ut henne.

Kofoten var hennes otaliga parasiter,

de massor som fick borra henne

så att hon blev såsom ett såll.

Deras missbruk av henne materialiserades

till den ohyggliga kofot som genom min tanke,

min bitterhet mot hennes öde,

tog livet av henne.

Barmhärtighetsmord?

För den skull är jag fredlös bland människor.

Min bäste vän och min bästa väninna

har funnit varandra och älskat varandra.

Jag älskade henne, ty hon var den enda

som hade en anstrykning av någon ärbarhet

av alla kvinnor. Jag älskade honom,

ty han ensam mäktade älska platoniskt

och var icke en grobian som de andra,

de flesta, som blott söker lustarnas utlopp.

Jag älskade henne långt mer än de män gjorde

som hon beständigt omgav sig med

och som hon älskade i tur och ordning;

men aldrig tog hon själv kontakt med mig

och ännu mindre gav hon mig den kärlek,

som jag alltid hyste för henne, tillbaka.

Hon var som de andra: hon låg med de flesta

och vem som helst bara hon slapp att få ligga med mig,

jag, den enda som älskade henne.

Och ändå var hon bland dem alla den enda

som ägde en blek skymt av ärbarhet.

Därför så umgås jag icke med folk:

dessa två, min platoniske vän och min enda väninna,

kan jag icke höra tillsammans, ty allt vad de säger

förråder blott ytlighet, lättsinne, vulgaritet

och det värsta av allt: ignorans.

Mänskors ord är blott sårande när de ej vet vad de säger,

och det vet de aldrig.

Den enda som korsfästes var icke Jesus;

med honom är all mänskligheten för evig tid korsfäst,

åtminstone alla som upplever vad han fick uppleva:

människor som icke vet vad de göra.

Förvisso förlät han dem, men icke kunde han

orka stå ut med dem.

Det gör ej någonsin någon

som hör vad de säger

och ser vad de gör

och förstår dem

mer väl än

de själva.

Min lastbarhet är utan gränser.

Jag skäms ej att medge det.

Och alla de är mitt folk

som ej skäms över att kunna medge det samma.

Den långhårige helt utflippade dåren,

med hår ner till bältet och galen av hasch,

heroininjiceraren som lever på att

proselytisera fler offer åt leverantören,

förkunnaren av narkomanevangeliet,

och alla som känner sig frälsta av droger

och därför ej någonsin upphör att använda dem,

och de stackare som får den sjukdomen Aids,

alla de som vet om denna sjukdom och som ändå vågar förbli

gränslöst lastbara som narkomaner och homosexuella

och prostituerade, är mina skyddslingar,

och jag är samtliga dessa osaligas skyddshelgon.

Det svarta hålet som de alla slungar sig in i

och som måste leda till hemskaste undergång

är även jag en sann representant för,

ty jag även har en gång varit i helvetet.

Jag älskar det vackra och ädla hos människan.

Därför är jag alltså en mänskoälskare.

Och därför hatar jag skrälingar,

alla de massor som saknar i sig det gudomliga,

som ej är sköna, som icke är någonting

annat än odugliga ignoranta barbarer.

Jag räknar till dem alla raggare,

rockmusiker och barbarer,

kroppsbyggare och alla som hyllar den råa styrkan

och varenda jävel som tillgriper överlagt avsiktligt våld.

Alla materialister och kapitalister

som sätter en rå egoism över all religion och moral

tillhör samma ohyggliga släkte av skrälingar,

kanske så mycket som tvenne miljarder av samtliga människor,

som i sin värdelöshet och sin parasitism,

skadegörelse och hänsynslöshets förblindelse

absolut skulle förtjäna att utrotas.

Låt parasiten och människoodjuret

svälta ihjäl och förgås genom sjukdom!

Det hemska vulgära förbannade människohavet

förtjänar ej annat.

Giv åter all världen åt moder naturen,

och må hon få härska i fred över människan

och över den större delen av jorden.

Så talar jag endast av människokärlek.

Låt massorna dö, så att människan

som individ kan få leva.

Jag älskade henne som barn redan.

När jag var ung var hon mitt ideal,

och jag drömde så innerligt om henne

som aldrig om någon annan.

Vi umgicks på eterns jungfruliga vingar,

och märkligast var, att jag fick genom hennes mor veta

att även min älskade upplevde vår intensiva kontakt

bortom etern och blott genom anden.

Jag blygs ej att tillstå, att fastän det bara var andligt

så älskade jag henne mer passionerat

än jag kunnat älska den mest älskogskunniga fysiskt.

Hon var, som sagt var, för mig mitt ideal,

och då redan så hade hon en kavaljer.

Hon har haft många älskare sedan.

Som mitt ideal gjorde hon aldrig annat

än drog det i smutsen och skändade det,

ty själv var hon sin digraste fiende.

Destruktiv var hon mot mitt ideal,

allt jag älskade hos henne prostituerade hon

själv helt frivilligt

utan att lämna ett brottstycke kvar

åt den trognaste älskaren att få behålla

av hennes jungfrulighet, den, som han älskade

och som han, fastän han aldrig fick komma vid henne,

fortfarande älskar,

som en idiot;

ty en dåre är oskulden

i sin befängda och fromma inopportunism

men mer envis än synden

och desto mer oövervinnelig

ju längre han avstår från att förbruka den.

"Kära Eva, ursäkta att jag skriver till dig, men vissa samtalsämnen är så allvarliga att de kräver att man sätter dem på pränt så att den andra parten i lugn och ro kan läsa om dem på nytt och sålunda eliminera alla eventuella missförstånd. Och det kan kanske glädja dig, att även jag är förföljd av otrevliga varelser av motsatt kön. Det senaste exemplet är en före-detting som telefonterroriserat mig ett antal dagar nu och senast, bara för att jävlas, föreslog att jag skulle börja umgås med henne och hennes nya kavaljer, för vilken hon har vågat förneka sin förflutna förbindelse med mig. Mitt svar blev kanske något drastiskt:

"Kära Ursula,

Du kan inte för någon och allra minst för dig själv förneka följande fakta:

Att vi så länge vi var gifta umgicks sexuellt med varandra och gjorde allt utom knullade.

Att du metodiskt utnyttjade min godtrogenhet, min oförmåga att säga nej och min önskan att ha barn till att efter behag missbruka mig sexuellt medan du samtidigt försåg dig med en spiral utan att tala om det.

Att du upprepade gånger hävdade att du efter mig, om jag lämnade dig, aldrig skulle ha en man mer, och att du omedelbart efter vår skilsmässa ringde och talade om för mig att du fått C. till att övernatta hos dig, och att du gjorde detta bara för att jävlas.

Kort sagt: jag var lika litet din sista kärlek som du var min första, och även om du var den enda som var så oförskämd att du själv gick in för att förföra mig, så har jag kunnat älska alla dem, som jag slapp ligga med, med mycket större välbehag. Sådant kallas platonisk eller odödlig kärlek. Den kärlek som du visade prov på var ingenting annat än kallhamrad sexuell opportunism.

Du var svår att genomskåda, du lyckades nästan få mig till det yttersta, men den förråder sig själv i sin falskhet som tror sig lyckas genomföra den: du skulle aldrig ha blivit för ivrig.

Jag trodde du kunde lära mig något nytt i fråga om kärlek, men du lärde mig endast hur dödlig den kan vara.

Jag kan lika litet hjälpa dig med ditt förflutna som du kan hjälpa mig med min framtid, och med att umgås kan vi bara såra varandra. Låt oss därför inte umgås."

Jag har inte hört från henne sedan mera, men för säkerhets skull svarar jag inte längre i telefonen om det är någon som bara orkar vänta några signaler. Så om du någon gång försöker ringa mig, så ge aldrig upp förrän efter sju signaler.

Även jag är bara en människa med, som de flesta andra, ett ovanligt trassligt kärleksliv som är så undermedvetet belastat, att jag blott genom astrologiska studier de senaste åren mer och mer kommit på det klara med att dess problematiks upprinnelse står att finna i tidigare liv. Jag måste ha varit fruktansvärt lastbar i tidigare liv, vilket min sjukliga dragning till fallna kvinnor i detta liv visar, och vilket mitt öde kräver att jag sonar.

Jag ber dig att läsa detta brev riktigt långsamt och flera gånger, så att du verkligen inte missförstår något. Och jag ber dig även att betrakta det som det mest konfidentiella brev du någonsin fått.

Jag har just nu varit av och an och suttit på holken och skitit, och min granne borrar i min köksvägg. Omständigheterna omkring dessa tankar är alltså de mest triviala tänkbara.

Men låt oss komma till saken. Du har kanske märkt att jag går som katten kring het gröt och verkar vara ytterst obeslutsam, hämmad och långsam. Men jag är bara försiktig.

Denna vecka blev jag erbjuden en ersättningslägenhet för min gamla lägenhet i Masthugget. Denna ersättningslägenhet är för dyr för min hyresgäst, den har två rum och kök, ligger högst upp och är i allt en idealisk lägenhet. Vill du ha den? Min hyresgäst kunde i så fall överta din gamla sketna lägenhet, som är billigare, utan att du förlorar kontraktet. Men ännu har jag inte kommit till saken.

Saken är den att jag älskar dig. Sedan vi sista gången sågs före jul har jag tänkt mera på dig än på någon annan, och jag misstänker att jag redan tyckte mer än om dig ganska tidigt i höstas, när jag bestämde mig för att göra ditt horoskop och gav dig företräde framför många andra. Sedan dess har du fått veta alltför mycket om mig från det bästa till det värsta.

Om du tackar nej till min kärlek, så ber jag dig endast som vän att bevara hemligheten som jag själv kommer att bevara den. Ingen annan har någon rätt att få veta något därom.

Om du tackar ja så betyder det allt eller ingenting. Det betyder mer än samlevnad, det betyder äktenskap, och om det kommer att betyda mer än bara äktenskap ( – barn, trygghet, försörjning och så vidare) kan jag inte lova. Jag kan inte ens lova att utgöra något ideal som äkta man, då den mänskliga faktorn alltid är outrannsaklig.

Låt oss i varje fall fortsätta leva som hittills utan att inviga yttervärlden i vår hemlighet. Ju mindre den får veta om våra förehavanden, desto mindre kan den i så fall skada oss.

Tänk över saken i lugn och ro. Din betänketid är obegränsad. Om det är ja sker ingen förändring utom långsamt, och om det är nej innebär det bara att det att en förändring hade kunnat ske måste förbli en djupt begraven hemlighet.

Din ärlige,

Josef K."

"Ni har gjort alldeles rätt i att komma till oss, fröken Larsson, men varför vill ni inte avslöja vem karlen är? Vi kan då skugga honom och sätta fast honom så fort vi får tillräckligt med bevis, men bara dessa dunkla dikter räcker inte. Som ni säger kan han mycket väl ha fantiserat ihop sina historier själv, men risken finns dock att han är den skyldige, och då svävar ni i livsfara."

"Men förstår ni då inte, att om han får veta att jag gått hit så kommer han att mörda mig!"

"Om han är en mördare."

"Jag vet att han är en mördare! Jag har bara kommit hit för att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag är livrädd för honom! Jag måste göra något. Därför kom jag hit."

"Ni får inte träffa honom mer, fröken Larsson."

"Då kommer han att undra varför jag inte vill se honom mer, då får han veta att jag har gått hit, och då kommer han aldrig att förlåta mig. Nej, jag måste gå hem nu. Han undrar säkert redan var jag är."

"Ni måste åtminstone hålla oss underrättade. Ge oss fler dikter om ni kan. Får vi behålla dessa?"

"Ja, kopiorna får ni behålla. Säg, tror ni verkligen att han skulle kunna ha hittat på vad han skriver?"

"Vi vet bara att hans dikter inte är tillräckliga bevis, ty de är sista slutligen bara dikter."

"Ja, tack då, kommissarien."

"Tack själv för ert förtroende, fröken Larsson."

"Kom ihåg: ingen får försöka ta reda på vem han är, ty om han misstänker något är jag förlorad."

"Vi är väl medvetna om sakens känsliga natur. Fastän vi är poliser är vi inga dumbommar."

"Tack."

Och Eva Larsson gick ut ur vårt kontor. Hon var en vanlig prostituerad men var ännu intagande och såg yngre ut än hon var. Antagligen brukade hon inte knark. Och att skugga hennes manliga besökare för att få veta vem av dem som skrivit dessa häpnadsväckande bekännelser skulle vara lönlöst, ty som en vanlig dam i det facket kunde hon ju ha hur många andra kunder som helst, och vi ville inte skrämma hennes kunder bort från henne med att bevaka hennes hus eller ställa dem frågor.

"Jag är ledsen, Josef, men du kan inte komma hit mer."

"Varför inte det?"

"Jag kan inte vara oärlig mot dig."

"Hur kan du vara oärlig genom att ta emot mig?"

"Jag har förrått dig."

"Hur?"

"Jag har lämnat dina dikter till polisen."

"......."

"Du svarar ingenting."

"......."

"Varför är du så tyst?"

"......."

"Vad tänker du på?"

"Har du också lämnat dem mitt kärleksbrev?"

"Nej, det behåller jag."

"Du vill alltså inte veta av mig?"

"Jag vill bara att du skall veta att jag har förrått dig."

"Vad skulle det tjäna till?"

"Varför skrämde du mig så? Och varför begick du kofotsmordet?"

"Här skiljs tydligen våra vägar. Jag gav dig min kärlek, och du angav mig till tack."

"Varför begick du kofotsmordet?"

"Det fanns ingen anledning till att jag inte skulle göra det. Hon var färdig. Hon bad om det. Hon var prostituerad, och hon började sin bana som prostituerad med att bedraga mig. Hon levde på att bedraga sina älskare. Till slut fick hon Aids. Hon bad mig ta kål på henne. 'Om du är en man så tar du livet av mig, ty själv förmår jag det inte.' Hon ville leva fastän hon var dödssjuk. Som svag kvinna kunde hon inte själv ta initiativet till den enda förnuftiga lösningen, utan hon måste be en man, och den enda man hon vågade be om den saken var den som tog hennes oskuld. Och jag tvekade inte, ty hon förtjänade det. Hon förtjänade att dö liksom alla sjuka parasiter som smittar ner samhället, alla kroniska mentalfall och långvårdsfall, alla som fallit samhället till last och inte kan upphöra att vara samhället till last så länge de lever. Hela den statskontrollerade socialvården med alla som lever på den som antingen offer eller offrare borde skrotas, ty därmed skulle staten och samhället vara räddat. Ty i dagens läge är hela socialdepartementet bara ett ständigt större svart hål som staten, samhället och hela nationen försvinner igenom genom att det ständigt slukar mera pengar och mera mänskor."

"Jag tror inte att hon hade Aids. Varför låg hon inte på sjukhus i så fall? Jag misstänker att du mördade henne bara för att hämnas på kvinnosläktet, som du hatar och är bitter på för att du ständigt blivit så besviken på alla kvinnor som du känt."

"Din misstänksamhet saknar grund. En av Mariannes kunder var en läkare, och det var han som på hennes önskan undersökte henne och fann hennes Aid-syndrom. Han beordrade henne att genast sluta med sitt yrke och gjorde sedan en grundlig kroppsundersökning på sig själv. Hon ringde mig och berättade allt för mig. Och hon bekände att hon aldrig skulle kunna sluta älska. Därför bad hon mig om råd. Jag rådde henne till självmord, då ju Aids-sjukdomen inte kan botas och alltid leder till den långsammaste och hemskaste tänkbara död. Hon sade då att hon saknade mod till att begå självmord, fastän hon medgav att det var det enda förnuftiga. 'Kan du inte hjälpa mig?' bad hon slutligen."

"Kan du ha smittats av henne? Kan jag ha smittats av dig?"

"Nej, jag kan inte ha smittats av henne."

"Men varför en kofot? Varför inte en drog, en överdos heroin eller något så enkelt och smärtfritt som sömnpiller? Det är kofoten endast som anklagar dig. Den är det enda som för mig inte får helhetsbilden att stämma. Hatade du henne?"

"Nej."

"Varför då hugga ut hennes hjärna med en kofot?"

"Jag är ledsen, men det är det enda som jag aldrig kommer att kunna förklara för dig."

"Finns det en förklaring?"

"Ja."

"Det tror jag inte förrän jag får höra den."

"Du får inte höra den."

"Då får du aldrig mera se mig."

"Adjö då, och tack för din kärlek."

"Jag gav dig aldrig något, men du gav mig desto mer."

"Tack då för din tacksamhet."

"Jag var aldrig tacksam. Därför var jag aldrig värd dig."

"Om vi skall resonera på det sättet, så har den människa aldrig funnits som förtjänade att älskas."

Med de orden gick han. Jag sade ingenting om detta samtal till polisen, och jag hoppas att polisen aldrig får tag i honom.

Men mest av allt hoppas jag att jag inte själv ska behöva ringa honom som Marianne.

Till det yttre en anständig fin kultiverad och till och med ädel ung dam

blev det uppenbart efter en tid att hon var storhetsvansinnig

till följd av, såsom det visade sig, alltför många historier

av vilka alla de senare samtliga handlade om

män som oskulder var, ofta yngre än hon,

som hon gått in för själv att förföra

och aldrig en enda gång utan att lyckas,

men alla de männen blev förr eller senare

som följd av hennes förförelse

psykiska vrak. Först med tiden,

när jag redan var hennes offer

och sanningen om henne småningom

bit efter bit uppenbarade sig

och hon visade sig som hon verkligen var

med sitt gråsprängda rika och långa hår utsläppt offentligt

och med sina alltför rött målade läppar

hysterisk av sitt sexuella begär

som ej något förmådde att stilla

och med sina rynkor och skrynklor helt nakna i ansiktet

och sin besatta harpyeblick

förstod jag att hon var en häxa och trollpacka

vars storhetsvansinne intet och inte ens jag

kunde bota. "Låt se vad du går för.

Låt oss först ha två dussin samlag minst.

Sen får vi se om jag fortsätter leva med dig eller inte."

Så lät det i början.

Men jag var den förste som lämnade henne,

som vågade visa den fräckheten att överge henne

till och med innan hon åtnjutit ett enda samlag med mig.

Ej en enda av hennes otaliga offer gav före mig henne på båten.

Hon plägade vara förbrukaren, skilsmässoinitiativtagaren,

den som skrotade partnerna och inte tvärtom.

Men jag var den förste i hennes mer än fyrtioåriga bana

som brädade henne, och därför fick jag hennes digra förbannelse:

"Aldrig skall du lyckas med någon enda person

genomföra ett samlag. Det jag ej har lyckats med

skall icke någonsin heller en annan få lyckas med."

Och dagen efter att jag lämnat henne

förförde hon en som var tjugo år yngre än hon,

och han var ej den som protesterade.

Jag var den enda i hennes liv som hon ej lyckades med,

och därför så nöjde hon sig ej

med blott en förbannelse av mig.

Vi har låtit pressen veta alla detaljer, och därigenom hoppas vi att alla prostituerade som läser tidningen skall vara på sin vakt mot diktande kultiverade kunder. Fast därigenom varnar vi förstås även mördaren. Men vi vill inte ha ett sexmord av denna karaktär till, ty det är tyvärr troligast att det rör sig om vanliga vanvettiga sexmord. Någon annan förklaring till att han strypte henne naken finns inte. Och varför strypte han henne med en plastpåse om huvudet? Ville han inte se hennes ögon när hon dog? Båda dessa mordfall ger anledning till alltför många frågor och alltför få svar."

Även jag har haft en moder god och huld

som kunde älska mig så länge jag var barn.

Även mitt livs högsta ambition var en gång

att få grunda en familjelycka, bygga upp ett hem,

uppfostra dygdiga små barn och ge mig hän

åt det sociala livet i en borgerlig tillvaro.

Även jag var en gång mänsklig och normal,

naturlig och materialistisk.

Även jag var en gång villig att få älska

helt reservationslöst, konstruktivt och varmt,

ty jag var först av allt en sentimentalist

som levde blott för mina känslor.

Dessa känslor missförstods, utnyttjades,

missbrukades och sårades

för att omsider misshandlas ihjäl

av denna världens etablerade okänslighet,

av människosamhällets känslolöshet.

Samhället och världen kräver

att man icke ger sig hän åt sina känslor.

Därför är vår värld och människosamhället

så erbarmligt fult och dött, barbariskt och omänskligt.

Denna värld och detta etablerade känslobankruttsamhälle

som ger damer piller och spiraler

och åt herrarna pornografi på bio och i tryck i varje kiosk,

som är ihjälprostituerat och ej längre äger någon själ,

är vad ej någonting kan få mig att behärska

mina farligaste och mest destruktiva känslor inför.

"Det är just därför."

"Inbillar du dig att du kan bota mig?"

"Nej."

"Tänker du försöka övertala mig att överlämna mig åt sjukhuset?"

"Nej."

"Det är ingen idé du försöker. Jag går aldrig till något sjukhus. Hellre dör jag."

"Jag vet."

"Går jag till sjukhuset dör jag nämligen säkert, men så länge jag är fri vet jag att jag lever. Varför har du kommit hit? Tänker du ta livet av mig?"

"Nej."

"Har du läst vad de har skrivit om dig i tidningarna? Alla vet att det är du utom alla de som inte skulle tveka inför att ange dig. Men du vet att alla som känner dig och som därför vet att du är mördaren aldrig skulle ange dig."

"Ja, det vet jag."

"Men varför dödade du Eva? Vad ont hade hon gjort dig?"

"Jag har inte dödat Eva."

"Men det står i tidningen att det är kofotsmördaren som också mördat henne."

"Tidningen ljuger. Eva tog sitt eget liv."

"Vad hade hon för motiv? Hon hade inte Aids."

"De flesta självmördare tar sina liv utan direkta motiv. Livet och världen som den ser ut är tillräckligt motiv för dem."

"Du har rätt. Men det står att Eva blev strypt."

"Hon tog en plastpåse om huvudet och spände ett skärp om dess öppning och halsen. Därför tror polisen att hon ströps."

"Men varför gjorde hon det naken?"

"Det var hennes protest mot det prostituerade samhället. Hon såg ingen möjlighet att komma ifrån sin egen prostitution som drabbat henne genom samhället. Bättre kvinnor än hon har prostituerat sig för att samhället drivit dem till det."

"Hur driver samhället kvinnor till prostitution?"

"Och det frågar du som är narkoman? Är du det för skojs skull eller är du det i protest mot samhället? Tog du din egen första drog frivilligt eller bjöds du på den utan att du visste det? Vad är Aids om inte vår tids stora samhällssjukdoms starkaste symptom?"

"Är du inte rädd för att bli smittad av mig?"

"Om jag blir smittad gör det mig det samma. Det är bara en tidsfråga hur länge jag ännu är fri innan polisen spårar upp mig."

"Tänker du då smitta ner polisen?"

"Det räcker med att sådana som du smittar ner alla sjukhus."

"Det njuter jag av att vi gör. Vet du, att jag ångrar ingenting. Jag ångrar inte en enda drogtripp och inte ett enda onaturligt samlag. Jag ångrar inte en enda av alla mitt livs stora överdrifter. Jag ångrar bara att de inte var större. Fick jag chansen skulle jag göra om alltsammans fast ännu bättre. Jag är stolt över alla de proselyter jag vann för hasch och LSD. Om jag blev frisk från Aid-syndromet och visste att min första omgång snö skulle ge mig återfall skulle det inte kunna hindra mig. Jag är säker på att vi narkomaner och homosexuella får ut mer av livet än någon normal person.

Men jag tror att du kan hjälpa mig. Jag tror att du ensam bland alla socialarbetare skulle ha en så god vilja att du skulle vilja låta mig, en långhårig homosexuell narkoman, som en gång var vacker men inte är det längre, fortsätta leva i evighet som långhårig homosexuell narkoman, och jag tror att du ensam inte skulle ha något emot att jag fortsatte göra nya ungdomliga oskulder till långhåriga homosexuella narkomaner. Därför tror jag att du ensam skulle kunna bota sjukdomen Aids hos alla rucklare, ty du ensam är inte något av en rucklare själv."

"Det går just nu en serie på TV om en fader vars son dött genom heroin."

"Jag vet, och som hämnd går den fadern och korsfäster heroinlangare. Den fadern vet inte vad han gör, och den författaren vet inte vad han talar om. Endast narkomaner förstår att den sonen genom sin överdos heroin dog lycklig. Vilken naturlig far vill hindra sin son från att dö lycklig? Endast egoistiska fäder som ser barnet som sin egendom och sitt eget kött och blod och som således gör anspråk på att äga det, men just sådana föräldrar måste förlora sina barn, emedan just sådana barn måste bli självdestruktiva genom att de inte tål att inte få tillhöra och vara sig själva."

"Så du hyllar heroinet?"

"Nej, jag hyllar endast hasch och LSD. Alla andra medel fyller mig med äckel och avsky lika mycket som sprit. Hasch är oskyldigt och LSD är oöverträffbart, och inget av de medlen för med sig Aids. Jag har fått Aids enbart genom min homosexualitet."

"Är du säker på att du inte fått det genom horor? Du har ju legat med sådana också."

"Jag medger att det inte är uteslutet. Men jag har alltid njutit mer av män."

"Hur tror du att jag skulle kunna bota dig?"

"Jag vet att du botade den sexuellt sjuka häxan Salome genom att helt enkelt ligga med henne."

"Jag ligger aldrig med dig."

"Det vet jag. Men du kan bota mig."

"Hur?"

"Det vet jag inte. Det är din sak att finna ut."

Jag lever blott för döden.

Jag lever blott igenom att dö.

Så länge jag dör vet jag att jag lever.

För mig är livet döden.

Jag balanserar på en rakknivsegg:

det är mitt liv, och den ska vara vass,

och den ska göra ont, ty annars

är mitt liv ej mycket värt.

För varje dag så dör jag,

och det är mitt livs enda njutning.

När döden upphör upphör livet,

men när livet upphör upphör icke döden.

Därför är just döden det enda säkra här i livet

och det enda man kan bygga någon trygghet på,

ty allting annat är förgängligt.

Jag lever ständigt fullt beredd på döden,

jag kan dö i vilket ögonblick som helst,

jag kan få hjärtslag varje natt jag sover,

emedan jag vet detta och är ständigt medveten därom

så kan jag med att leva och att härda ut

med detta helvete som kallas livet.

"Varför har du aldrig knullat?"

"Därför att jag inte vill besudla mig."

"Därför har jag aldrig tagit droger."

"Men de är inte alls så farliga som ryktet påstår. Alla icke-knarkare överdriver berusningsmedlens verkningar. De flesta som röker eller silar första gången blir besvikna bara för att ryktet därom har tagit sådana orimliga proportioner."

"Du kan inte påstå att hasch inte är vanebildande och att heroin inte är farligt."

"Nej, det har jag inte gjort heller, men det finns andra droger som är helt ofarliga."

"Börja inte predika evangelium nu igen."

"Ingen kommer någonsin att lura på dig knark eller tvinga dig att ta någon drog. Men det finns verkligen en drog som är helt ofarlig, inte alls vanebildande och som dessutom är enbart uppbygglig."

"Är det möjligen koffein?"

"Nej, det är LSD."

"Kör du med det nu? Är inte det det farligaste av allt?"

"Hör nu. Jag har experimenterat ytterst försiktigt med den. Hur farlig den är beror helt på vem som använder den. LSD har den unika effekten att det öppnar för vederbörande hela hans undermedvetna, och han blir i stånd till att se det klart som i dagsljus. Somligas undermedvetna är så belastat att de inte tål att konfronteras med det medan andra endast har att vinna på det och till och med kan njuta av det. Själv får jag alla mina intressanta uppenbarelser den vägen. Alla stora stjärnor använder LSD. Det är den mest raffinerade av alla droger. Paul McCartney använde den dagligen under långa perioder av det mest produktiva skedet i sin karriär. Och det är den enda drog som kan smugglas obehindrat överallt då den som vätska kan döljas i vilka former som helst. Därför hör man aldrig om tullbeslag av LSD, knarkligor som åker fast genom handel med LSD eller ens om att drogen existerar och används. Det är den mest underjordiska, gåtfulla och svårfångade drogen. Det är den drog som mest är influerad av planeten Pluto. Genom att dess effekt är så stark och genom att den är den enda drog som är mera lätt att sprida än att spåra, så är jag övertygad om att den kommer att bli den nya tidens religion. Alla kommer förr eller senare att falla för den. I stället för Herrens heliga nattvard kommer man att i kyrkorna dela ut den mycket verksammare söta oblaten LSD. Du skall få se. Till slut kommer du att stå ensam kvar som oskuld i en värld av LSD-frälsta eller LSD-våldtagna, beroende på hur man ser det. Har du aldrig lockats av att pröva LSD?"

"Vad får du för uppenbarelser?"

"Låt mig få fortsätta. LSD kom på modet under 60-talet i samband med Vietnamkriget. Den fick då en avgörande och positiv betydelse för konsthistorien. Se på filmerna "Wild in the Streets" och "Hair" till exempel. Se vilka färgupplevelser konstnärerna fick, se vilket lyft människors fantasi fick, se vilken dynamisk och vacker kraft ungdomsrevolten därigenom fick på 60-talet! Vad hände sedan? Jo, fördomarna gjorde slut på vad som kunde ha blivit ett paradis men som inte ens fick slå rot.

Heroin, hasch, amfetamin, kokain, marijuana och morfin är allt barnsligt nonsens mot LSD som kommer att vara den enda som överlever och stannar kvar, ty den bjuder alltid på överraskningar. Vilka uppenbarelser jag får? Jag genomskådar livet. Jag lämnar kroppen och flyger. Jag ser mitt eget och andras verkliga jag. Jag ser vad du egentligen går för. Jag har sett att du visst var den som tog livet av även Eva Larsson och att du mördar alla kvinnor som har den fräckheten att de vågar älska dig. Du är oemotståndlig som älskare för kvinnorna, de faller alla för dig, men du kan inte älska en kvinna. Du upplever ett naturligt förhållande som en förödmjukelse. Du tål egentligen inte människor då du tror att du är överlägsen alla andra. Men LSD är överlägset dig, ty LSD är något som Gud själv verkar genom."

"Du hädar."

"Du vet inte vad du talar om, för du har aldrig prövat det."

"Du är sjuk på grund av ditt missbruk."

"Du är sjuk på grund av din brist på missbruk."

"Jag dödade inte Eva."

"Polisen är av annan åsikt."

"Jag måste gå nu."

"Du tål mig inte längre. Du är rädd för att falla för LSD. Var inte orolig. Du kommer aldrig att falla, och det blir din undergång."

"Jag tänker inte träffa dig mer."

"Du slipper mig men inte ditt öde."

"Hej då."

"Välkommen åter. Jag står till din tjänst om du någon gång vill lära känna dig själv."

"Nej tack."

Dörren smälldes inte fast efter honom när han gick.

Jag idkar samlag varje natt.

Jag pippar någon oskuld varje natt.

Jag tömmer ut mig varje natt

och önskar varje gång att jag fick dö i akten,

ty så njuter jag av att ge bort mig själv till andra.

Varje natt våldtar jag någon oskuld,

varje natt så faller nya offer för mig,

men jag njuter av att komma dem på fall,

ty endast genom det att jag ger dem mig själv

så faller de och går de genom mig sin undergång till mötes:

deras undergång är mitt livs högsta njutning.

Kärleken är ljuv, ty den är döden.

Allting annat, såsom samhället och livet,

är blott tråkigt och kan icke jag stå ut med.

Döden genom kärleken är min religion,

och ingen präst kan påstå att ej Kristus hade samma.

Hatkärlek är icke kärlek.

När kärleken övergår till att bli hatkärlek

kan ej förhållandet utvecklas mera,

och det är då säkrast att bryta det

innan den ene begynner att skada den andra.

Nej, vitsen med kärlek är att den är blott och bart kärlek

och ingenting annat. Den får icke uppblandas

med mindre ädla metaller, som gräl och kritik,

hat och vrede och negativism, pessimism

eller något som icke är konstruktivt.

Ty kärlek är endast kärlek och kan blott fungera

om den är total, tjugofyra karat och helt äkta,

och ej heller någonsin tappar ett uns av sin äkthet,

som ligger i ärlighet, renhet och skapelsedrift.

Ty om kärleken tragiskt förlorar

ett gram av sin känslighets vikt

så är vågen ej mer i balans

och den kärleken död och förlorad för evigt.

Jag har aldrig tagit någon drog själv, och endast därför orkar jag med dessa ohyggliga utflippade socialfall, lyssna på dem och i den mån det möjligt är hjälpa dem. Men de är alla besatta av Gud, och det är ohyggligare än att vara besatt av djävulen.

Torvald med sin LSD-propaganda är inte att förväxla med Benjamin, som är den som lider av Aids och som jag också upptecknat ett samtal med här tidigare.

Folk tror att jag är narkoman för att jag umgås med narkomaner, de tror att jag är homosexuell för att jag kan umgås med homosexuella, i skolan beskylldes jag för att sprida LSD-propaganda bara för att jag råkade demonstrera min starka fantasi, som ensam gör att jag kan klara av mitt ohyggliga yrke som socialarbetare bland de värsta socialfallen – folk tror allt det värsta om mig utom det som är det värsta, nämligen att jag också är en mördare. Jag är nämligen inte helt utan laster, och min stora last som överträffar alla andras är kärlek med kvinnor.

Men till saken. Just när jag låg som sjukast kom naturligtvis Torvald av alla satar och hälsade på mig. Han såg alltför finurlig ut när han sade:

"Jag har nyheter åt dig."

"Vad då för nyheter?"

"Benjamin har blivit av med sitt Aids."

"Hur då?"

"Det kan du aldrig gissa."

"Hur vet man att han är frisk? Han går ju aldrig till läkare."

"Han har gjort det nu och undersökt sig från topp till tå."

"Och?"

"Han har aldrig varit friskare."

"Men han hade Aids."

"Ja, det hade han, och det vet han mycket väl."

"Hur har han då botat det?"

"Det är det du aldrig kan gissa."

"Ut med språket då!"

"Jag gav honom LSD."

"Du ljuger."

"Gå själv och fråga honom."

"Berätta allting från början."

"Han kom till mig och grät och var olycklig för att han måste dö och på så långsamt och gräsligt sätt och att han inte ville gå till doktorn. Då sade jag: 'Min vän, lev så länge du lever! Tag LSD!' Och han tog LSD. Och under sitt rus fick han det klart för sig att han inte hade Aids längre. Han var så säker på sin sak att han vågade låta läkarundersöka sig. Och läkaren konstaterade att han var fullkomligt frisk. Alla Aidsprov som han insisterade på att få genomgå var negativa."

"Då hade han aldrig Aids."

"Det är lätt för vem som helst att dra som slutsats, men du vet lika säkert som jag att han hade Aids. Det syntes redan på honom. Hans kropp höll redan på att upplösas."

"Jag måste medge att du har rätt. Men det måste finnas en förklaring. Aids botar man ju bara inte."

"Det finns en förklaring. Benjamin har exakt förklarat för mig hur han upplevde det hela. Under LSD-ruset lämnade han helt enkelt kroppen, han blev helt och hållet en själ från att ha varit alltför fixerad vid sin kropp, han tog avstånd från kroppen, och ingenting är hälsosammare för kroppen än det. Vid en dylik operation restituerar själen alla sina krafter som den vid återinträdet i kroppen kan mobilisera kroppen på nytt med. Endast själen kan bota kroppens sjukdomar, har visst redan Hippokrates bland många andra sagt, och det anser Benjamin att var vad han lyckades göra. Han är frisk från sitt Aids, och det har han att tacka mitt LSD för."

"Det är ohyggligt. Narkomaner får Aids genom sitt knarkande, och så botas de från den sjukdomen av det farligaste knarket. Det är nästan absurt."

"Och inser du konsekvenserna? Knarket får en renässans! Fritt fram för de homosexuella igen, som nu kan bli friska igen genom att dessutom bli narkomaner! En storhetstid för LSD är på väg!"

"Du är galen. Men jag måste tala med en läkare om detta. Framför allt måste jag tala med Benjamin. Är han hemma?"

"Ja, han är hemma och lycklig."

"Tack för att du kom och berättade detta för mig. Men gör mig en tjänst. Sprid inte nyheten."

"Vad menar du? Skulle jag hålla tyst med sanningen? Aldrig, gosse! Varenda prostituerad med Aids skall få veta att de kan bli friska genom blott några kraftiga omgångar LSD. Varenda Aidssjuk skall få veta att knarket kan rädda honom. Och även om det inte kan rädda alla Aidssjuka, så är det värt för dem att gå på LSD tills de dör ändå."

Och jag kunde inte hindra Torvald. Han hade mera luft under vingarna och vatten på sin kvarn än någonsin.

Men jag insåg vikten av att jag så snart som möjligt talade med en anständig läkare om saken i alla fall.

"Marta, du förstår mig inte."

"Nej, och jag vill inte förstå dig. Du skrämmer mig."

"Men vad ont har jag gjort dig?"

"Ingenting, men jag vill inte bli ditt offer som Marianne och Eva. Jag vill leva."

"Du vet ingenting om mig. Marianne tvingade mig till vad jag gjorde, och Evas ändalykt är jag helt oskyldig till."

"Det kan du försöka inbilla polisen."

"Gråt inte. Jag älskar dig. Jag älskar ditt långa rika hår. Det gör ingenting att du har gråa stänk här och där. Du är inte fulare fastän du är gammal."

"Varför plågar du mig? Om du inte mördade Eva, vem gjorde det då?"

"Ingen utom hon själv."

"Och hur kunde Marianne tvinga dig till att hugga ihjäl henne med en kofot?"

"I motsats till andra kvinnor, Marta, kan du inte vara hjärtlös och hård. Marianne kunde vara hjärtlös och hård. Min egen mor kunde vara hjärtlös och hård. Inga människor kan vara så grymma som kvinnor kan vara."

"Men de brukar aldrig våld."

"De sargar själen hos andra, och det gör mera ont, och särskilt hos en känslig natur som jag. Jag kan aldrig glömma det, och en som sårat mig i själen undviker jag att någonsin träffa mer. Jag tål inte hårdhet och hjärtlöshet."

"Så talar en mördare."

"Du vet ingenting. Vet du vad Marianne sade till mig? Hon skydde inga medel för att få mig att döda henne. Jag ville det inte. 'Om du nödvändigt vill så kan jag skaffa dig sömntabletter i överflöd.

– Nej, det duger inte. Jag måste få dö på riktigt. Sömntabletter fungerar inte alltid. Man kan hittas och magpumpas. Jag måste få känna att jag dör. Det är din plikt att döda mig, för det var du som störtade mig i olycka.

– Det var du själv som friade till mig och förförde mig.

– Ha! Säg det till polisen! De tror dig aldrig.

– Jag har i alltför färskt minne ord som du själv sade till mig. 'Om några år är du för gammal för att längre kunna bryta ditt dödläge som ungkarl.' Du skydde inga medel för att få mig till din säng. Du gick till och med kroppsligt till väga.

– Ha! Säg det till polisen! De tror dig aldrig. De vet att kvinnor aldrig våldtar män. Det vet alla, att det bara är män som kan våldta kvinnor. Du kan aldrig sätta dit mig.

– Du kan aldrig få mig till vad jag icke vill.

– Det har jag redan lyckats med en gång.

– Det är bäst att jag går hem. Jag skulle aldrig ha kommit hit.

– Om du inte vågar döda mig så har du aldrig älskat mig.

– Du vet att jag har älskat dig och att jag fortfarande gör det.

– Döda mig då! Du vet att jag har Aids. Om du inte dödar mig släpper jag dig aldrig förrän du själv har fått det.

– Hur skulle jag kunna döda dig?

– Du kan strypa mig. Det är enkelt. Du har sett hur det går till på bio.

– Det gör ont.

– Inte så ont som kärleken. Döden gör slut på all plåga, men kärlekens plåga tar aldrig slut.

– Jag kan inte döda dig.

– Då älskar du mig inte.

– Det vet du att jag gör.

– Du är homosexuell.

– Det vet du att jag ingenting föraktar så mycket som homosexualitet utom lesbicism.

– Om du inte visar dig som en man och tar det liv vars olycka du ändå har på ditt samvete så vare du förbannad för evigt. Jag förbannar dig! Frukta en kvinnas förbannelse! Den ensam är värre än hennes kärlek. Den släpper dig aldrig.

– Jag fruktar inte din barnsliga förbannelse.

– Jag förbannar dig!

Och då lyfte hon sin egen kökskofot och skulle hugga dess böjda spets i huvudet på mig. Jag tog den milt ifrån henne. Då omfamnade hon mig och fann min mun i en så passionerad kyss att jag bara kunde besvara den. Våra tungor möttes. Kyssen var lång. Så plötsligt när hon hade min tunga i sin mun så bet hon i den så kraftigt att det gjorde så förtvivlat ont att jag såg svart. Jag var aldrig arg i mitt liv före den stunden, men just i den stunden for fan i mig och jag såg allting så svart som jag aldrig sett världen förut. Hennes kyss var så varm och generös, och så försökte hon med flit bita av mig tungan! En utomstående kan inte föreställa sig hur det kändes. Jag hade kofoten i handen, och i en ren reflexrörelse som jag inte själv kunde följa med i hade jag slitit mig ifrån henne och huggit henne i huvudet med kofoten. Och då sade hon som sitt livs sista ord med ett tydligt leende som jag ännu idag inte vet om det var ironiskt eller äkta: 'Du älskar mig.' Men såret i tungan som hon hade gett mig gjorde så ont att blotta smärtan fick mig att fortsätta hugga ut hela hjärnan på henne tills hon var död. Och då log hon fortfarande."

Han tystnade. Jag vågade inte se på honom.

"Jaså, så gick det till," sade jag med en rysning halvt under rösten. Jag sade det bara för att fylla ut tystnaden.

"Ja," återtog han äntligen. "Jag kunde inte motstå hennes kyss, men när hon bet mig i tungan var det så uppenbart klart för mig att hon gjorde det enbart i avsikt att ge mig hennes sjukdom att jag aldrig någonsin hade trott att jag kunde bli så rasande som jag blev."

"Så du vet inte om du har Aids."

"Om jag har det fick jag det av henne, och det vet jag som sagt var inte. Och det vill jag inte veta heller."

"Det är bra att vi inte har legat med varandra."

"Det skulle aldrig falla mig in att utsätta dig för den faran."

"För resten så kanske jag redan har det själv ändå. Det vet man aldrig. I USA har en människa det på 500, och i städerna är tätheten större."

"Ja. Det är sällsamt om vi här har upptäckt något som kan bota det."

"Har vi det?"

"Jag känner ett Aidsfall som blivit alltför tydligt botat."

"Hur då?"

"Det skall jag berätta för dig en annan gång. Nu vill jag berätta för dig om mig själv. Du säger att du är rädd för mig för att du inte förstår min bitterhet. Läs dessa artiklar, så skall du förstå den. En gång försökte jag bli både kompositör och författare men mötte så mycket motstånd att jag gav upp."

"Har du varit organist också?"

"Nej. Hur så?"

"Här är en som heter 'Mitt liv som organist'."

"Den har inte jag skrivit. Den har Marianne skrivit. Javisst, hon gav mig en kopia för länge sedan i början av vår bekantskap. Den kan du läsa först, så får du läsa om mitt öde sedan."

Och här är de fyra artiklarna. Den första, som är skriven av henne, är, tycker jag, den enda positiva.

I kristna mässor spelar man ungefär fem olika psalmer, var och en med ett antal verser, under en längre gudstjänst, med olika preludier, postludier och liturgiska ackompagneranden därtill. I den katolska mässan är kraven på organisten-kantorn större, då han där även måste spela och delvis sjunga Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei. Men i den judiska gudstjänsten flyter musiken i ett utan uppehåll utom för Thoraläsningen och predikan och utan att någonting under gudstjänstens gång upprepas, så att gudstjänsten blir till ett mindre oratorium. På grund av den judiska gudstjänstens enorma musikbörda finns det i den en särskild kantor och en särskild organist. Kantorn sjunger oavbrutet, och organisten spelar nästan oavbrutet. Det högsta ansvaret har kantorn, medan organisten slipper sjunga och endast har att se till att orgeln och kören klaffar perfekt i samarbetet med kantorn, som står så långt ifrån orgelläktaren som han kan komma.

I stort sett är musiken för de normala sabbatshögtiderna den samma från vecka till vecka, men kantorn kan när som helst hitta på att sjunga andra saker och byta ut det ena mot det andra. Inte sällan inträffar det hastiga musikaliska beslut strax före gudstjänsten och till och med mitt under den.

Under de judiska helgerna förändras dock musikrepertoaren helt, då varje helg har sina särskilda melodier och liturgier. Helgerna är Påsk (Pesach), Pingst (Shavuot), Nyåret (Rosh Hashono), Försoningsdagen (Jom Kippur), Lövhyddohögtiden (Suckos), Thorafesten (Ssimcha Thora) och den med julen sammanfallande Tempelinvigningsfesten (Chanucka). De fyra helgerna före den sistnämnda avlöser varandra under en tre veckors period på hösten och utgör alltså ett sammanhängande helt som kräver de största musikaliska ansträngningarna under året. Nyårsfirandet pågår under två dygn och omfattar två aftongudstjänster och två tretimmars middagsgudstjänster. Men störst av högtiderna är Försoningshelgen, som pågår under ett dygn med start på kvällen och fortsättning morgonen därpå varvid den påföljande gudstjänsten sedan inte är slut förrän vid solnedgången. Under denna tio timmars gudstjänst måste hela tiden kantorn, organisten och kören fungera perfekt.

Det var några ord om de primära kriterierna och svårigheterna. Till svårigheterna för min del kom, att vår käre kantor sedan 13 år Laszlo Pasztor 1983 behagade flytta till Amsterdam, varefter vi har fått klara oss utan kantor, vilket har ställt den synagogala musiken i Göteborg på sin spets. Lyckligtvis hade vi i stället en skönsjungande rabbin, som dock bara räckte till under de ordinarie gudstjänsterna. Till de stora helgerna 1983 fick vi en gästkantor från Israel som tidigare aldrig hade sjungit till en orgel, varvid hela grunden för ett normalt samarbete mellan organist och kantor totalt försköts och i stället måste vila nästan uteslutande på improvisation. Lyckligtvis var den kantorn förvånansvärt smidig så att han kunde anpassa sig, och samarbetet med honom förflöt utan några disharmonier. Till de stora helgerna 1984 fick vi en solid kantor från Wien som aldrig hade sjungit annat än till orgel, men egendomligt nog blev samarbetet med honom allt annat än friktionsfritt, då han krävde att vi i Göteborg för hans skull skulle lära oss en helt ny repertoar som inte alls passade in i de göteborgska musiktraditionerna. Det bästa med erfarenheterna av dessa båda gästkantorer har varit att man har fått vidgade perspektiv utåt i världen inom världsjudendomen och dess musik, vår gamla ärbara Göteborgstradition att utgöra världens judiska liturgiska musiks uppsamlingsplats, (en tradition som inleddes av kantor Abraham Baer, som ledde gudstjänsterna här när Göteborgs synagoga såsom den äldsta i bruk varande i landet invigdes 1855, och vars samling av judisk liturgisk musik gjorde honom världsberömd inom judiska kretsar, då det var ett berömvärt pionjärarbete,) kan därmed skriva nya kapitel i sina hävder och sin meritlista, och vi har all anledning att se framtiden an med spänning och förväntan, då det att vara organist i Göteborgs synagoga är minst sagt en aldrig upphörande och omåttligt spännande thriller.

Då judendomen till skillnad från protestantismen inte är statsunderstödd är organistlönen i synagogan nästan lika låg som i engelska kyrkan, var jag också har gästspelat. När jag började här fick jag en bruttolön av 666:65 kronor i månaden, och den är idag 1200 kronor, det vill säga 1000 kronor i månaden efter skatt. Givetvis kan man icke leva på detta, det räcker nätt och jämnt till hyran, men denna brist kompenseras till fullo av det musikaliska utbytet, som icke kan mätas i pengar. Bättre organister än jag har före mig struntat i det världsliga och spelat sig in i paradiset. Det är det egentligen som organister är till för – till glädje för andra.

Scandinavium, denna brandgula monstruösa toffel mitt i Göteborg, denna idrottsarena för 14,000 åskådare, detta abnormt fula arkitektoniska missfoster i plåt och betong, denna Nordens största gladiatorstridsarena och största plats för rockmusikorgier, har även varit högsätet för högkulturella sammanhang av internationell vikt och klass. Wienerfilharmonikerna har spelat där under Willi Boskowski, Sixten Ehrling har där dirigerat Aida och Turandot, Birgit Nilsson och Nicolai Gedda har sjungit där jämte andra internationella artister av samma klass, och där gjorde Helena Döse sin debut i Aida sommaren 1971, som var arenans invigningsår. Den går akustiskt och arkitektoniskt inte alls upp mot exempelvis den romerska arenan i Verona, som visar dussintals titaniska operor för en 30,000-hövdad publik alla somrar; men med sina tekniska hjälpmedel och elektroniska utrustningar med högtalare och förstärkare in absurdum så duger dock även Scandinavium.

För några år sedan blev en norrman chef för Konserthuset i Göteborg, och det var han som fick idén att ställa till med ett Messiasjippo i Scandinavium med en rekordstor kör. Det skulle en norrman till för att få en sådan idé, och det skulle en norrman till för att genomföra den. De tre tusen sångarna skrapades ihop från fem olika länder, och ett sjätte land skulle ha varit Sovjetunionen. Emellertid blev det bara fem: Storbritannien, Sverige, Norge, Danmark och Finland. Den ryska kören lämnade återbud av okänd anledning, och såsom så mycket sovjetiskt försvann alla fakta i saken i en dimridå av tystnad. Den engelska truppen av 500 sångare organiserades av en mycket liten engelsman som visade sig vara den mest makalösa universalorganisator: en engelsk Napoleon i musikens tjänst. Högsta ansvaret vilade på en annan engelsmans skuldror: den haltande krigsveteranen Charles Farncombe, före detta utbildad ingenjör, numera världens främste Händelexpert och en av de två bästa dirigenter undertecknad har upplevat, (Sixten Ehrling är den andra,) och beundransvärt outtröttlig i sitt uthärdande av de tre tusendenas dåliga sång under repetitionerna: hans lidande och förtvivlan under det omöjliga repetitionsarbetet drevs konsekvent och ständigt till sin spets. Hur orkade han ta det med humor?

Solisterna utgjordes av en storslagen bas från Jamaica, vår egen altsångerska Ann Sofie von Otter med sin varma harmoniska stämma, den älskliga sopranen Barbara Hendricks, som tyvärr måste avstå från att komma på grund av långt framskriden graviditet, (sådant kan hända den bästa,) den tyske hjältetenoren Peter Schreier, som fick influensa och därför inte heller kunde komma, varför australiensaren Thomas Edwards importerades från Sydney i stället, som satte publikens hjärtan i brand av hänförelse; och i stället för Barbara Hendricks från Amerika fick vi den säkra Isobel Buchanan från Skottland, som sedan sjöng ännu vackrare i Albert Hall i London.

Naturligtvis ställer ett sådant gigantjippo till med praktiska problem. Ett är klädseln. Det var naturligtvis oundvikligt att det bland 2997 sångare i uteslutande vitt och svart även skulle förekomma tre cigarrökande danskor av vilka en blomstrade med en grönblommig väst, en annan lyste med ett knallrött skärp och den tredje bar alla regnbågens färger från topp till tå. Och det är mycket mänskligt, att ju mer man sticker av, desto mer envisas man med att fortsätta sticka av. Likaså var det oundvikligt att den mastodontdimensionerade högtalar- och förstärkaranläggningen i Scandinavium alltid då och då antingen tjöt långvarigt och högfrekvent eller också upphörde att fungera under pågående musicerande: sådant hör till ordningen i konsertsammanhang i Scandinavium. Det kan Sixten Ehrling intyga.

Men ordningen är det viktigaste av allt. Var och en av dessa 3000 sångare måste vid varje repetitions- och konserttillfälle uppvisa sin passersedel vid ingången med dess smala passage, enda öppna dörr och enda väktare, som noga måste kontrollera var och en. Allt för ordningen! Naturligtvis är abnorm köbildning oundviklig i sådana sammanhang, och vem kunde ana att det på generalrepetitionsdagen skulle vara 15 grader kallt utanför?

En vecka senare fortsattes jippot i the Royal Albert Hall i London, som är något mindre, och där inte fullt så många sångare och ej heller fullt så många körer deltog. Konserthuskören från Göteborg samt några körer från Nottingham och London var alldeles tillräckligt.

Vilken kontrast mot Scandinavium! The Royal Albert Hall är mindre men ser större ut. Den rymmer bara 6000 besökare, men i gengäld behövs varken mikrofoner, högtalare eller förstärkare: denna gigantiska konsertlokal var fullständigt fri från tekniska hjälpmedel. Och vilken akustik! Varje enskilt instrument kunde urskiljas kristallklart. Lika sublimt samspelta som Göteborgssymfonikerna är, lika sublima är musikerna i Royal Albert Hall var och en för sig. Och vilken konsertsal! Den är från förra seklet och liknar närmast interiören i Scalaoperan i Milano men är avsevärt större, och allt är i rött och gyllengult. Men det märkligaste är arkitekturen. Albert Hall är oval liksom Scandinavium. I Scandinavium framfördes verket längs långsidan, men i Albert Hall är konsertpodiet på kortsidan. Men från detta podium ser auditoriet lika brett ut som det är smalt och lika kort ut som det är långt: det ser ut som om man även här befinner sig på långsidan. Men det är en optisk förvillelse som är svår att förklara. Det praktiska resultatet är, att man tror sig och ser sig ha publiken mycket närmare än den är. I Scandinavium är det tvärtom: publiken ser ut att vara mycket längre bort än vad den är. Men i Albert Hall har man de facto publiken närmare än vad den är emedan akustiken är så underbar.

När engelsmännen kom till Göteborg hotades det med att mottaga dem med öl på Konserthuset. Mottagningsceremonierna avlöpte sedermera bakom lyckta dörrar på Börsen och med endast de få utvalda närvarande. Hur dessa tappra engelsmän verkligen togs om hand har ingen känd person någon aning om, och det fruktas allmänt att de för det mesta lämnades åt sig själva.

Annat blev det när göteborgarna kom till London. Inte bara de engelska värdarna utan hela London tog varmt emot oss med öppna armar och gav fester för oss och ville inte skiljas från oss och tackade innerligt för den stora ära som vederfarits dem i Göteborg.... Våra kalla nordiska hjärtan smälte av skamsenhet.

Och vilken värld är icke detta London! Hur mycket har icke det inskränkta lilla självgoda Sverige att lära av denna universalmetropol, som i princip har stått för civiliserandet av större delen av världen! Under våra dagar i London pågick det där en kampanj mot moms på böcker. "Don't tax reading!" stod det i alla bokaffärer: "Beskatta inte läsandet!" I Sverige har de flesta inte råd att köpa böcker och de flesta förlag inte råd att ge ut dem på grund av beskattningen av dem, och ingen ifrågasätter Systemets rätt till denna överdrivna beskattning och bestraffning av läsandet.

I London står kyrkorna öppna under natten om luffare och andra olycksbarn inte skulle ha någon annanstans att sova. I Sverige är kyrkorna kanske öppna någon timme under dagen.

I London möts det äldsta och det modernaste i full kollisionskurs. Vi bodde vid Russell Square, var det gamla anrika otroligt vackra och pampiga Russell Hotel ståtar med sin sagolika viktorianska utsmyckning med gavlar och burspråk in absurdum samt förlängda skorstenar. Vi bodde på the Royal National Hotel, ett hypermodernt hotell utan arkitektur med dusch och TV i varje rum, restaurang, krog och cafeteria utom mycket annat, men i detta perfekta moderna up-to-date-hotell fungerade ingenting som det skulle. Hissarna stannade ständigt mellan våningarna eller upphörde med sin belysning, hotellet kryllade av tjuvar, och två av våra körmedlemmar blev rånade, den ena på sitt rum och den andra i vestibylen, kaffet smakade kräkmedel, en middag för närmare 100 kronor var inte värd 30, rummens värmeaggregat dånade som helikoptrar, och rumsdörrarna saknade dörrhandtag. Aldrig ett modernt hotell igen! Man blickade längtansfullt upp mot det underbart föråldrade Russell Hotel varje gång man passerade Russell Square.

Det bästa kaffet i London drack jag på en krog utan namn nere i Wapping i skuggan av den färggrant målade och väl restaurerade Tower Bridge ( – vilken ansiktslyftning skulle inte Göteborg få om man bara målade upp den gråa Älvsborgsbron i exempelvis Göteborgs egna färger blått och vitt!) i hjärtat av East End, där jag även åt min bästa lunch, och där en engelsman nödvändigt ville gifta bort mig med sin fästmö. Detta mitt besök i Wapping kändes mycket märkligt, då hela stadsdelarna utanför mot öster, hela Docklandsområdet var helt rivet och jämnat med marken och samtliga dockor torrlagda inför det kommande uppförandet av modern bebyggelse: London skulle förbereda sig för nästa årtusende genom att bygga upp sig till en helt ny stad, framför allt i Wapping, East End och Docklands. Tyvärr nappade jag inte på kroken. Jag vågade inte tacka ja till det alltför generösa och älskvärda anbudet om att få hans fästmö till hustru gratis, fastän jag gärna hade bytt ut hela världen mot London.

Men vad skall vi då göra med alla gamla böcker som trots allt finns? Skall vi bara bränna upp dem? Och vad skall vi göra med alla de svenskar som envisas med att fortsätta njuta av Selma Lagerlöfs och Verner von Heidenstams klassiska språk och som vägrar att sluta läsa i 1917 års Bibel bara för att den har ersatts med en modernare? Vad skall vi göra med alla dem som vägrar att lära sig den nya "Fader vår" så länge de ännu kommer ihåg den gamla, som i deras öron låter vackrare, renare och mera rytmisk? Vad skall vi göra med alla musikaliska mänskor som envisas med att förbli känsliga för språkets nyanser och som vägrar att rationalisera bort synonymer? Vad skall vi göra med alla dem som lägger sig vinn om att begagna ett rikt och uttrycksfullt språk som de menar att de kan uttrycka sig bättre genom än genom ett i deras mening banalare, fattigare, tråkigare och mera barbariskt språk? Vad skall vi göra med alla dem som fortfarande lär sig latin och därigenom alla de gamla svåra och högtravande ord i vårt språk som kommer från latinet? För att inte tala om grekiskan! Och vad skall vi göra med alla våra språkkonstnärer, som Gunnar Ekelöf, Harry Martinson, Eyvind Johnsson, Frans G. Bengtsson och alla de andra obegripliga monologiserande språksnobbarna som tror att de är något för att ingen längre läser dem? Skall vi bara låtsas som om de inte fanns och aldrig hade funnits?

Det kommer i dessa dagar upp i tidningarna de befängdaste idéer och teorier. Någon påstod helt nyligen att om man förenklade Selma Lagerlöfs språk det inte längre skulle vara henne man umgicks med när man läste hennes böcker, som om en författare skulle identifiera sig med det språk som han använder! Och en annan fiffikus kläckte helt nyligen den idén att man i stället för att skrota alla otidsenliga ord skulle gå in för att ta vara på dialektala ord som i deras mening skulle berika vårt språk, och den spjuvern går till och med så långt att han vågar föreslå att man skulle återuppväcka gamla insomnade ord till liv som man påträffar hos just sådana dammiga författare som Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam och som inte har använts sedan dess, otidsenliga obegripliga ord som "ity" och "esomoftast" och "ehuruväl", och till och med önskar denne spelevink att ålderdomliga verbformer som "voro" och "skola" skulle få fritt spelrum i svenskan igen liksom alla de konjunktivformer i presens och imperfekt som vi äntligen lyckligtvis efter ett halvt sekels vedermödor lyckats göra oss av med! Det vore väl för fasligt om sådana mormorsfasoner från tjugotalet på allvar bleve upptagna i vårt avromantiserade skriftspråk igen! Lyckligtvis blev en sådan fräck artikel med så djärva förslag om att så våldsamt revolutionera vårt språk i riktning mot större ordrikedom och mindre stramt reglerade språkstrukturer grundligt refuserad av all fri press i detta land som icke tål artiklar där det inte finns en enda mening som inte saknar antingen subjekt eller predikat. Så obegriplig smörja om sådana individuella friheter och extravaganser inom det språkliga kan bara inte tolereras! Inga nya Selma Lagerlöfar och Verner von Heidenstamar här! Sådana litterära fackidioter har vi lyckligtvis en gång för alla blivit av med, och låt på inga villkor någon inbilla sig att han kan blåsa nytt liv i en gammal tradition! Nej, traditioner är i vår tid till för att begravas och helst levande. Och ve den som tror att han kan skipa rättvisa och ge folket tillbaka dess frihet att använda ett hur rikt och blomstrande språk de vill!

------------------

Kära 34 förläggare som nu har nobbat mig, vad menar ni egentligen? Vad skall en ung författare av idag ta sig till med er egentligen? Är det något fel på mig eller något fel på er? Om det är något fel på mig, varför säger ni det inte då? Var inte rädda för att såra mina känslor: känslor är till för att såras, och därför är jag inte rädd att såra edra. Men ni måste förstå, att detta liknar ingenting och är inte klokt. Det enda ni säger i era intetsägande refuseringar är att ni absolut inte engagerat er eller försökt förstå mina texter. Jag är i alla fall en ärlig författare som står för vad jag skriver och som försöker säga sanningen. Det borde räcka för vilken förläggare som helst till att acceptera vad jag än skriver utan att ens ha läst det, i sanningens, rättvisans och humanitetens namn.

Eller är det just sanningen som ni är rädda för? Är den för kontroversiell? Är ni som så många andra rädda för att stöta er med staten för sanningens skull? I så fall vill jag genast lugna er: någon mer opolitisk författare än jag har aldrig funnits. Skicka en politiker i min väg, och jag skall genast säga upp bekantskapen med honom. Politiskt medvetna personer kan en konstnär som jag bara inte tåla. Därför är jag varken kapitalist: därom vittnar min fattigdom, eller socialist: därom vittnar mitt umgänge, eller ens anarkist: därom vittnar min kärlek till rättvisan. Är det det, att jag är så opolitisk och därför så diffus som avskräcker er? En socialist vet man ju alltid var man har honom. Och det är kanske det som är så obehagligt med mig: mig vet ingen var han har. Jag är fullkomligt oberäknelig, därför att jag vägrar finna mig i ensidighet. Fördömer man Sovjetunionen anser jag också att man bör vara konsekvent och även fördöma Förenta Staterna, för deras maktmissbruks skull. Hyllar man judendomen anser jag även att man bör hylla buddhismen, som är lika from som religion. Är man religiös, så anser jag även att man bör tolerera materialismen, ty vad är religion utan tolerans? Och hatar man lögn och hädelse så som jag gör så anser jag att man bör bli diktare, ty endast i dikten kan lögnen och hädelsen uttryckas på ett acceptabelt sätt, och vilken människa gör sig icke ständigt skyldig till lögn och hädelse?

Detta var nu en liten klargörelse över var jag egentligen står, ett litet manifest angående mitt författarskap. Om min kontroversialitet fortsätter att avskräcka er, så vet, att ingenting lockar mer publik än just det kontroversiella och det förbjudna. Jag är den som vågar upprätthålla det som ingen annan tror på, plädera för det som alla andra har övergivit och skriva om det som ingen annan vågar skriva om. Jag sätter min ära i att vara motsatsen till opportun, till förbannelse för alla opportunister. Idealistiskt arbete utan lön tar min högsta flit i anspråk, till förargelse för all trög etablerad slentrian. Och mest av allt försöker jag älska allt som är mänskligt, på bekostnad av allt som är omänskligt.

Min bästa läsare gav mig en gång det rådet: "Om du någon gång vill göra lycka som författare, så skriv allt utom sanningen." Skulle jag då enbart skriva lögner? Han kan också dra åt helvete.

Min stora svaghet är att jag aldrig kan skriva en lögn, och, om man får tro de tvenne ovanstående auktoriteterna, så är det därför jag aldrig lyckats producera någon allmänt vedertaget 'god litteratur'. Jag är helt enkelt inte rumsren på grund av min kompromisslöshet med sanningen.

En annan förläggare gav mig det goda rådet: "Skriv för skrivbordslådan." Han menade, att om alla förläggare skulle svika mig, vilket de alla inklusive honom själv har gjort, så skulle skrivbordslådan inte göra det. Men skrivbordslådan är ljusets skäppa, som inte ens kan läsa. Och vad skriver man för om inte för läsare?

Ni kan dra åt helvete allihop, era förbannade litteraturtorskar, som bara parasiterar på sanningen genom att utgiva sådan oärlig och lögnaktig litteratur som är tillräckligt okontroversiell för att ni skall kunna tjäna pengar på den.

Är jag orättvis? Nej, bara arg och bitter. Under mitt tjugoåriga alltför ärliga författarskap har lika många förläggare avsiktligt fisit mig i ansiktet för min ärlighets skull som det finns dåliga författare i Sverige som går med vinst. Sven Stolpe har rätt att gnälla, ty han vet vad han talar om när han menar att ingen i Sverige kan skriva, och därmed utesluter han inte sig själv.

Men jag skall lämna er i fred, kära förläggare. Lita på mig. Jag skall fortsätta skriva för skrivbordslådan, som jag redan troget gjort i tjugo år. Ni skall aldrig behöva läsa dessa rader så länge jag lever. I fortsättningen skall jag inte skriva ett ärligt ord om mig själv längre utan endast sådant som ni vill ha och som ni kan tjäna pengar på: allt utom sanningen.

Men jag kan ju aldrig skriva en lögn? Vilket dilemma! Nåväl, ni får väl slippa mig för gott då, alla förbannade opportunistiska förlagstorskar, som konsekvent vägrar att ge en ärlig författare en chans med att läsa ett enda manuskript av honom helt igenom! Det är inte konstigt att det går dåligt för förlagen i Sverige.

En dålig författare? Nej, en envis åsna som inte sviker sanningen.

"Håll vad du skriver för dig själv, och visa det inte för andra," sade till mig en socialistisk präst som vållade mitt och sitt eget fördärv. Varför skall man då skriva det om inte andra får läsa det? Vem har någon glädje därav? Då är det i alla fall bättre att andra får läsa det, så att de som tar anstöt av sanningen får vad de förtjänar, och de som förstår att uppskatta den får lov att uppskatta den.

"Välsignad är du bland människor."

"Vet du inte att jag är en mördare?"

"Du har botat mig från mitt Aids."

"Jag?"

"Ja, du och ingen annan."

"Är det för det första så säkert att du är botad då?"

"En läkare har bevisat det. Du kan själv ringa honom och fråga."

"Och så ger du mig skulden för att ha blivit botad?"

"Ja."

"Du kan inte mena allvar. Driv inte med mig."

"Jo, det var du. Det såg jag i mitt rus."

"Och hur kunde väl jag bota dig?"

"Du ville bota mig, och det räckte."

"Hur vet du att jag ville det?"

"Du vet att jag botades genom en LSD-tripp. Men du vet inte hur jag botades genom min LSD-tripp. Under trippen lämnade jag kroppen och flög, och då såg jag allting klart. Och jag såg att det var du som stod bakom att jag kunde bli botad, ty du ville det. Det var din vilja att frälsa alla sjuka rucklare från Aids. Och du lyckades. Med mig. Med LSD, den värsta, tyngsta, farligaste av alla droger men den enda effektiva. Läkarna kommer att säga att det var LSD som botade mig, men jag vet att det var du och din goda vilja. Du har frälst mig. Vare du välsignad för den sakens skull."

"Du vet inte vad du säger. Du har fått fnatt. Du har gjort en tripp för mycket."

"Och jag är bara den förste. Nu kan alla Aids-sjuka botas genom LSD genom din goda vilja."

Med ens fick jag kväljningar. Jag var tvungen att lämna den gode Benjamin för att gå ut och spy. Och jag spydde ordentligt. Och det var bara början till en långvarig akut magkatarr.

Jag sökte upp läkaren.

"Ja, det är faktiskt ytterst sällsamt, men Benjamin är faktiskt fri från sin Aids. Han är det första kända fall som klarat av sjukdomen. Och därför grämer det oss mycket att han vägrar att tala om hur han lyckades med det. Ty något måste han ha gjort."

"Vad tror ni han kan ha gjort?"

"Jag kan bara tänka mig en sak. Han måste nästan ha funnit någon sorts healing-kur, som just i hans fall har haft effekt. Men han borde ha talat om det i så fall, ty det finns ingen anledning för honom att göra hemlighet av det."

"Han talar i stället om det för desto fler Aids-kandidater."

"Då vet ni hur han botade sig?"

"Ja."

"Vågar ni tala om det?"

"Han blev botad genom drogen LSD."

"Det menar ni inte!"

"Jo."

"Driver ni med mig?"

"Nej."

"Men det är fullkomligt omöjligt!"

"Ni kan själv ringa och fråga honom om det inte var så."

"Det får inte vara så."

"Ni verkar betänksam."

"Jag är mycket betänksam."

"Jag trodde nog att ni skulle bli det."

"Det är därför ni är här?"

"Ja, jag ansåg fenomenet tarva någon diskussion."

"Om detta kommer ut och sprider sig...."

"Får jag ställa en fråga?"

"Ja, var så god."

"Om det visar sig att LSD kan bota Aids, tänker då läkarvetenskapen använda LSD mot Aids?"

"Unge man, för det första har vi inget bevis för att denne Benjamin kurerats från sin Aids av just LSD. Han må ha tagit LSD, och han må ha blivit frisk, men det bevisar ingenting. Hans påstående är inte tillräckligt, och att ni tror på det är heller inte tillräckligt. Vi måste ha bevis.

För det andra är det omöjligt att en drog som LSD kan bota Aids. Det är vetenskapligt, biologiskt och logiskt omöjligt. I så fall kan man också bota benbrott med morfin. Nej, en sådan gubbe går bara inte. Benjamin får hitta på något annat."

"Alltså vägrar läkarvetenskapen inlåta sig på att pröva LSD mot Aids?"

"Absolut säkert, ty LSD är en livsfarlig drog som påverkar arvsmassan och sätter sig i cellerna."

"Och antag då att LSD faktiskt botar Aids. Skall läkarvetenskapens blindhet då innebära att många Aidssjuka aldrig får chansen att bli friska?"

"LSD kan aldrig bota Aids. Det är ett som är säkert."

"Om den kan det så visar det sig i längden, och då återupprepar sig den gamla historien om doktor Semmelweiss som dog för att han hade rätt och för att folk aldrig trodde på honom."

"Unge man, ni vet inte vilket ansvar ni tar på er med era utsagor. Den livsfarliga drogen LSD, vars verkningar aldrig helt har kunnat kartläggas, kan genom ett sådant rykte få en spridning som aldrig tidigare. Inte bara alla homosexuella, narkomaner och prostituerade kan bli helt fixerade vid denna drog, som lätt ger bestående hjärnskador, utan alla som ens prövat droger, homosexualitet eller varit hos prostituerade kan förse sig av drogen i blind tro på att det skall göra dem immuna. Och inte nog med det: sprider sig ryktet om att LSD botar Aids, så kan därigenom homosexualiteten, prostitutionen och narkotikamissbruket få nya vingar och ta värre fart än någonsin med katastrofala följder för hela vårt samhälle och hela vår kultur. Ni måste ju dock ha förståelse för att allt drogmissbruk är direkt självdestruktivt inte bara för individen som utsätter sig för det utan för alla som har med den individen att göra och ytterst för hela samhället."

"Men om LSD botar Aids, är det då inte värt att göra det? Vad kostar varje Aids-fall? Miljoner! Blir det inte då billigare att bota dem?"

Nu var läkaren tyst. Till slut sade han:

"Jag skall tänka på vad ni nu har sagt. Men för Guds skull, sprid inte ryktet vidare!"

"Vad vill ni att jag skall göra? Tiga?"

"Ja, ty detta ämne har en farlig känslighet som dynamit. Det kan utlösa mänskliga katastrofala kedjereaktioner."

"Jag kan icke tiga."

"Ni måste!"

"Varför?"

"För samhällets skull. Hör nu här. Jag litar på att ni är en förnuftig person. Ni har ju en gång sagt att ni hellre skulle ta livet av en Aidssjuk själv än att låta henne dö den hemskaste tänkbara död. Om ni sprider ryktet om att LSD kan bota Aids riskerar ni att väcka ett inferno till liv, som vi delvis tack vare Aids trodde oss ha fått bukt med. Jag talar om flum-kulturen, som började på 60-talet med hasch och popmusik, långt hår och total ansvarslöshet, som på 70-talet övergick i astrologi och total övertro och vidskepelse: ända fram tills Aids lokaliserades fanns det ingen hejd för människans självmissbruk. Narkomani, prostitution och homosexualitet utbredde sig utan gränser, och man såg ingen ände på eländet. Så dyker Aidssjukdomen upp som en skänk från ovan: äntligen något som kan skrämma alla de asociala samhällsfientliga elementen drogmissbruk, prostitution och homosexualitet till en smula eftertanke och välbehövlig avhållsamhet. Skall ni då få sätta i gång helveteskarusellen igen? Nej, aldrig! Hellre tar jag själv personligen livet av er! Om ni sprider detta rykte skall jag göra allt för att krossa er!"

"Om jag inte sprider det gör likväl andra det."

"Om andra gör det, som er vän Benjamin, så skall jag ändå se till att ni får skulden och att ni får betala för det. Benjamin sorterar under er. Vad han säger eller inte säger är på ert sociala ansvar. Ni får svara för honom."

"Ni har ännu inte besvarat min viktigaste fråga."

"Vad var det?"

"Om LSD kan bota Aids, är det inte då värt att göra det?"

"Saken måste utredas, och sådant tar tid."

"Under tiden avlider många Aidspatienter."

"Jag kan inte besvara er fråga. Ni kan endast göra det själv. Ni ansvarar för följderna vilka följderna än blir."

"Det finns ingen lag mot underlåtelser."

"Vad menar ni?"

"Ingen kan enligt lag straffa någon för något som han inte har gjort. Jag menar, att om ni låter många Aidspatienter dö kan ingen hålla er ansvarig där för. Adjö."

Och jag gick, men jag kände hans vreda blick i min nacke.

Hon kunde inte motstå mig, den gamla horan.

Hon var tvungen till att få mig i sin säng till vilket pris som helst,

och enda sättet för mig att bli av med henne var att samarbeta

och ge henne vad hon tålde.

Därav blev hon, till min häpnad, bara kåtare

och till min gränslösa besvikelse blott angelägen om

att aldrig släppa mig ur sikte.

Hon betraktade mig redan såsom sin

och såg med den groteskaste sorts glädje

fram emot att ha mig som sin knullare

för resten av sitt liv, som gammal led och äcklig käring!

"Du, när vi är gamla, jag är skrynklig, vissen, grå,

och du är slö, förbrukad, bortskämd av min kärlek,

då skall vi på allvar ta i tu med knullandet!"

Och hennes skratt i detta övermod

var det ohyggligaste fulaste mest falska skratt

som jag har sett i mina dagar:

det var tandlöst redan som en häxas.

Givetvis tog därmed episoden slut,

men till den avskyvärdas förmån måste vi dock

i all helig sannings namn framhålla,

att den människan var ärlig.

Hon var trogen mig i all sin hemskhet,

hur grotesk än hennes kärlek var så var den äkta,

och på heligt allvar menade hon vara mig för livet trogen;

och en sådan sanning, äkthet, trohet och fullständig offervilja

har jag aldrig mött hos någon som fortfarande var vacker

och än mindre hos en enda som var yngre än jag själv.

En kväll när där var riktigt lugnt och trevligt så kom naturligtvis galningen Benjamin dit. Jag var trött och bad honom lämna mig i fred, ty hela natten dessförinnan hade varit sömnlös på grund av en grannes oupphörliga gallskrikande yttringar av delirium tremens, men inte lämnade han mig i fred för det. Tvärtom. Det kunde han minst av allt så fort han fick se mig.

"Se, här sitter han!" skrek han så att alla i lokalen måste höra det, "mannen som frälste mig! Denne man har frälst mitt liv! Det skall ni alla få veta, att jag led av Aids och var dödförklarad, men denne man räddade mig till livet!"

"Hur kunde han väl göra det?" frågade en onykter polare.

"Han gav mig LSD, och LSD botade mig! Hör ni det, alla ni Aidssjuka i hela världen, att LSD kan göra er alla friska! Ni behöver inte lägga in er på sjukhus och där duka under för långvård och död, ni behöver inte sluta knarka eller knulla med bögar eller prostituerade, ni behöver inte sluta vara er själva! Tag LSD, och kom tillbaka efter trippen som en hel och frisk människa! Att ni lämnar hjärnan och förståndet bakom er är bara hälsosamt!"

"Är det sant att du blivit frisk från Aids genom LSD?"

"Javisst. Fråga honom där borta. Allt är hans förtjänst."

Fler och fler vände sig till mig. Jag blev allt mera irriterad.

"Har du botat honom från Aids? Har han blivit bra genom LSD?"

"Ja," svarade jag, "han har blivit botad av LSD genom en olyckshändelse, men den drogen tog han helt och hållet själv."

"Då är det sant."

"Det är inte klokt. Alla Aidssjuka kan bli friska och saliga genom LSD."

"Ta det inte för mycket på allvar," sade jag. "Det är inte vetenskapligt bevisat."

En ung slarvig dam sade till mig: "Vill du missunna oss att klara oss från Aids genom den häftigaste av alla droger? Vet du hur mycket varje prostituerad lever i skräck inför Aidshotet? De har rätt att leva de också! De förtjänar ingen Aids! Det gör ingen!"

"Ingen hindrar dig, unga dam, från att knarka ihjäl dig."

"Jo, alla, för det är olagligt, och det är myndigheterna som bestämmer här i landet."

"Men LSD är lättare att smuggla än alla andra droger," sade en ung man.

"Det är en farlig drog," sade en annan. "Min kusin blev knäpp av den och mumlar nu bara för sig själv som kroniker på lustiga huset."

"Benjamin, är det fullkomligt sant att det är LSD som gjort dig frisk? Är det fullkomligt sant att du alls hade Aids?"

Benjamin visade triumferande upp sitt friskhetsintyg. "Samma läkare kan verifiera att jag hade Aids. Jag hade Aids ända fram tills jag tog drogen. Då hade jag det inte längre."

"Du vill driva världen från vettet," sade en klok ung man till honom.

"Behövs inte. Den kan inte bli galnare."

"Han har rätt. Och alla Aidssjuka, ja, alla prostituerade och bögar och knarkare har rätt att få frita sig från skräcken för Aids genom LSD. Ingen laglig rätt i världen har rätt att hindra en individ från att kurera sig själv med vilka medel som helst."

"Då blir den sista villan värre än den första," sade den kloke.

"Vi har rätt att knarka. Vi hade rätt att knarka ända tills Aids uppstod. Nu när LSD kan bota Aids har vi rätt att knarka med LSD."

Jag satt lugnt och hörde på. Så sade jag:

"Alla ni som knarkar, vet ni vad ni gör egentligen? Är det inte väl barnsligt självdestruktivt att hålla på som ni gör? Och nu predikar ni LSD-evangelium, som är den farligaste av alla droger, som får folk att riva ut sina ögon och kasta sig ut för höghus. Om någonting kan göra människan galen så är det LSD."

"Men det är just det som behövs," sade någon som verkade mer intelligent än de andra. "Se på dessa tråkiga svenskar. Se på detta jämmerliga samhälle. Se på denna omänskliga byråkrati. Se på dessa vansinniga politiker som bara slösar pengar på kärnvapen. Vad kan bota all världens ondska? Jo, LSD!

Se på alla tråkiga tanter som bara går och gnäller över sina krämpor. Tänk så mycket trevligare de skulle bli med lite LSD! De skulle kanske rentav kunna börja skratta. Se på alla destruktiva sjuka punkare och skinnskallar. Med lite LSD skulle de glömma sitt hårresande mode och kanske börja låta håret växa igen. Se på alla poliser som anhåller cyklister för att de cyklar utan rätt ljus och trakasserar dem därför, se på alla taxeringsintendenter som skönstaxerar alla som lever under existensminimum bara för att de inte tror att man kan leva under existensminimum, se på alla präster som predikar förföljelse mot alla oliktänkande religioner, se på alla gråa mänskor här i Sverige som bara är ensamma och har tråkigt och inte vågar vara sig själva! Vilka underbart överraskande predikningar skulle man inte få höra från predikstolen av präster som preparerats med LSD! Vilken enastående ändalykt skulle inte all obegriplig kanslisvenska få i riksdagen om riksdagsmännen fick sig en omgång! Vad världen behöver är LSD! På 1700-talet var det kaffe som var den brottsliga drycken, på 1800-talet var det sprit som förbjöds, och på 1900-talet är det LSD och alla andra hälsosamma droger!"

"Och vilken ytlighet och barnslighet skulle inte bli följderna!" utbrast jag. "Alla människor skulle bli precis lika gaggiga och imbecilla som småbarn, ingen skulle mera kunna ta hand om sig själv, alla skulle bli omyndigförklarade, och all ordning skulle upphöra, ty allt förnuft skulle försvinna, som dock är det enda som upprätthåller världsordningen."

"Men folk har rätt att få vara ytliga och barnsliga," genmälde den intelligente allvarligt och menande. Han var blond och tydligen högt ansedd i dessa kretsar. "Folk har rätt att få vara lättsinniga och vulgära. De bara lider av att ständigt behöva vara så strikta och seriösa, så snusförnuftiga och behärskade intill intighet. Och du har ingen rätt att hindra någon lössläppt person från att frälsa sig från Aidsskräcken genom LSD. Kanske LSD verkligen kan bota Aids. I så fall vore det omänskligt av dig att ställa dig på myndigheternas sida mot spridningen av LSD. Det måste du erkänna själv.

Du med dina horor – skulle du kunna förbjuda en enda av dem att använda LSD om du visste att LSD kunde bota dem från Aids och du visste att de hade det?"

Jag var ställd. På något sätt var jag tvungen att erkänna att de faktiskt hade rätt. Men jag vägrade.

"Även om jag hade Aids själv skulle jag aldrig ta LSD."

"Det är en annan sak," sade den blonde führern. "Tänk på dig själv, så sköter vi om oss. Om du dör genom Aids är oss likgiltigt. Men alla vi i detta hus skulle kunna ha Aidssmittan inom oss, och inte en enda av oss skulle tveka inför att ta LSD emot det, efter vad din vän Benjamin här har berättat för oss."

Jag kunde bara säga: "Knarka ihjäl er då hela bunten. Utplåna er själva från jordens yta bara, alla era fördömda punkare, era groteska rockare, era vettlösa dagdrivare och hela ert förbannade sedeslösa och ignoranta pack! Ni kommer att dö i Aids allihop!"

"Förr gör Du det än någon av oss," sade führern lugnt och betraktade mig. Han sade det kusligt lugnt. Hur kunde han få en sådan ingivelse?

Vi skall befrias från allt tyranni

och varje form av myndighetsgodtycke.

Ingen skall bestämma över någon;

blott förnuftet skall bestämma över alla.

Alla religioner skall förlora all auktoritet,

och endast de skall överleva som helt fria är från dogmer.

Överdrifterna och fanatismen skall försvinna:

aldrig mer en Martin Luther eller en Muhammed,

aldrig mer en Marx, en Lenin eller någon Hitler,

aldrig mer en demagog, och i den mån

traditionella monarkier fortbestår

skall dessa vara främst demokratins beskyddare.

Martyrium och självuppoffring skall ej mera krävas av

en enda människa; blott heder och förnuft

skall vara ledstjärnan för alla.

Rättvisa skall vara livets högsta goda,

och den enbart skall all mänskligheten sträva efter

oupphörligt och gemensamt.

All intolerans skall vara enligt lag förbjuden,

och den stackare som hänger sig åt den ändå

med den irrationalitet, det godtycke och den dåraktighet

och självdestruktivism som därav följer skall man tycka synd om;

ty all destruktivitet skall då betraktas helt naturligt som en sjukdom.

Gud skall icke längre vara dödlig såsom korsfäst,

Satan skall förvisas till mytologi och sagovärld,

och enkelt mänskligt lugnt förnuft skall känneteckna

världens religion och ideal;

och denna bondska religion av sunt förnuft

skall innefatta och omfatta icke alla religioner blott

men även alla icke-religioner.

"Vilken sak?"

"Det här med LSD mot Aids."

"Tänk inte mer på det."

"Det är ni som ska tänka på det, inte jag."

"Jag har inte tänkt på det."

"Varför inte det?"

"Jag befattar mig inte med dumheter."

"Varken Aids eller LSD är dumheter utan blodigt allvar."

"I kombination är det bara dumheter. Aids är en allvarlig sjukdom, det medger jag, och LSD är en allvarlig drog, men LSD mot Aids är dumheter."

"Det menar inte den som blivit botad mot Aids av LSD."

"Han är en bedragare."

"Hur kan ni veta det så säkert?"

"Hör nu här. Jag är vetenskapsman och ingenting annat. Att LSD kan bota Aids är inte vetenskapligt bevisat. Och tills det är vetenskapligt bevisat faller dylika enstaka fenomen utanför mitt befogenhetsområde. Jag befattar mig inte med äventyr."

"Och ni vill inte låta möjligheten testas?"

"Aldrig! Det vore kriminellt!"

"LSD kan kanske rädda miljoner människoliv, och ni vill inte ha äran där för."

"Vänd er till någon annan."

"Jag känner ingen annan läkare än ni."

"Vänd er till THX-doktorn då eller vilken kvacksalvare som helst."

"Jag känner inga sådana."

"Hör på här. De som får Aids är fördömda. Det är inga människor som får det. Det är människovrak. Det är mänskor som ändå aldrig kan bli normala igen. De är alltid redan psykiskt skadade för livet. Det är homosexuella som lever för att förföra unga ofördärvade gossar. Det är narkomaner som lever för att göra fler till narkomaner. Det är prostituerade som lever blott för att få dö."

"Nej, de lever för att få leva."

"Du vet inte vad du talar om."

"Jag vet alltför väl vad jag talar om."

"Hör på här. De Aidssjuka är socialfall, missbrukare, kriminella och allmänt destruktiva vettvillingar, djuriska demoner och perversa vampyrer som bara ligger samhället till last och fördärvar det som råttor. Låt dem dö i sin fruktansvärda sjukdom. Låt den naturliga rättvisan ha sin gång. Låt dem få sina gärningars lön."

"Narkomanerna blir narkomaner för att de utstötts ur samhället och kommer från vidriga familjeförhållanden. Vanligen blir de först mobbade i skolan. De kallar sig inte sällan för offerlamm. De prostituerade blir prostituerade för att de en gång förförts av överlägsna män som du om de inte har våldtagits. De blir aldrig prostituerade av egen fri vilja. Endast några av de homosexuella pedofilerna kan du ha någon rätt i att förtjänar sitt straff. Men jag kan inte låta alla prostituerade och narkomaner förgås med dem."

"Du är alldeles för gentil. Men jag kan inte hjälpa dig med att hjälpa dem. Du får vända dig till någon annan."

"Du kan bara låta dem dö, som hela läkarkåren gör för övrigt."

"Vi forskar ständigt."

"Ni forskar men gör ingenting."

"Vi gör vad vi kan."

"Ni vill inte göra vad ni kan. Ni vill inte testa LSD mot Aids."

"Nej, det vill jag inte."

"Alltså vill du bara låta dem dö."

"Hör på här. Benjamins fall är ett absolut unikum. Han kan ha botats från det på övernaturlig väg genom någon sorts healingmekanism, men hur han än gjorde det, och vad han än gjorde, är det inte troligt att det fungerar på någon annan."

"Men det vill ni inte testa."

"Det är alltför absurt för att någon vetenskapsman skulle kunna ge sig in på att på allvar testa det."

"Alltså dömer vetenskapen dem till döden."

"Nej, vi forskar."

"Att forska är rena navelskådningen. I stället för att kurera människor dödar ni små vita råttor."

"Nej, ibland ger forskningen resultat. En fransman har funnit att Aids kommer av ett virus, en amerikan har nästan kommit fram till samma resultat, och de är så optimistiska att de tror att det rör sig om samma virus fastän de kallar det olika, så att det eventuellt skulle vara samma virus som angripit alla Aidssjuka i hela världen, vilket dock knappast är troligt. Bara de Aidsfall vi har här i staden skiljer sig väsentligt från varandra både vad beträffar symptomen och utvecklingen. Jag för min del tror att Aidssjukdomen har sin upprinnelse i den så kallade sjukhussjukan. Och fransmannen är så optimistisk att han redan tippar sig som säker nobelpristagare och ställer i utsikt att komma ut med ett kanske verksamt vaccin inom minst fem år...."

"Under fem år hinner alla Aidssmittade i världen idag dö bort."

"Vi gör vad vi kan för att förlänga deras liv."

"Ja, ni isolerar ihjäl dem och murar in dem i evig karantän. De behandlas som forntiden behandlade spetälska."

"Du överdriver. För övrigt ser du inte ut att vara helt frisk själv."

"Jag har haft akut magkatarr."

"Det också? Vad jag betraktar är dina ögon. Får jag ta ett blodprov?"

"Självfallet."

"Du är så säker på att du är frisk?"

"Nej, jag är så säker på att jag är sjuk."

"Är du sjuk?"

"Om jag är sjuk så är det Aids jag har."

"Det var precis min misstanke när jag såg dina glåmiga ögon."

"Tag mitt blodprov och ställ min diagnos."

"Kan du ha blivit smittad av Aids?"

"Du vet att jag gärna umgås med prostituerade."

"Du borde vara mer försiktig."

"Du borde vara mera mänsklig."

"Du vet vad följderna är om du har Aids?"

"Jag har inte den blekaste aning."

"Du måste stanna kvar här på sjukhuset och fullständigt isoleras."

"Larva dig inte."

"Jag ringer dig om några dagar."

"Du vet mycket väl att jag, om jag har Aids, aldrig kommer tillbaka."

Han var färdig med sitt blodprov och sade bara:

"Jag ringer dig om ett par dagar."

Det var det självdestruktiva läkarbesöket. Jag vet att jag kommer att gå dit tillbaka, ty han är den ende jag vet som skulle kunna åstadkomma någon forskning i om huruvida LSD skulle kunna användas som medel i kampen mot Aids.

Han är musiker, ödmjuk och fridsam och god.

Han är gudabenådad som kompositör och improvisatör

fastän han aldrig fått någon utbildning.

Han är i samhällets ögon en nolla,

ty han saknar papper på att han kan det som han kan.

Men hans utvecklingsmöjligheter är begränsade

om icke till och med helt obefintliga,

ty han är avskuren från alla vägar till fortbildning

eftersom han icke har något papper på att han kan det som han kan.

Men han envisas ändå med att förbli musiker

i isolering, i eländig obemärkthet och i jämmerlig fattigdom,

och det har han nu helt sonika envisats med

i ett antal av aderton år, fastän hans musik,

hur tonal, vacker, gudomlig och hög den än är,

aldrig någonsin mottagits tacksamt.

En värld utstår den jämmerligaste hesaste hårdaste

mest infernaliska och nyanslösa vulgärrockmusik,

men den klagar hysteriskt och himmelshögt

när den hör denne gudomlige pianist spela med känsla.

Och därför så spelar han aldrig offentligt

men blott för sig själv i sin vrå.

Men hans envisa framhärdande i musiken som yrke

har gjort att han helt har stagnerat i ekonomin:

han är fattigare nu för tiden än han var för femton år sedan.

Och denna hans envisa fattigdom har så förbryllat

taxeringscensorerna att de har, blott för att de ej kan fatta

hans fattigdom, hårt skönstaxerat den arme.

Han har överklagat i fem års tid

men utan något som helst resultat:

kronofogden förföljer den arme för fullt.

Ju mer han har förklarat sig, desto mer hårt har de vägrat att tro honom.

Sålunda gör mänskligheten och samhället precis tvärtom

mot vad man skulle vänta sig av dem. Är icke en sådan

unik och gudomligt ren musiker värdig all uppmuntran,

uppskattning, hjälp och belöning? I stället så hjälper

de ansvariga i vårt samhälle ivrigt varandra med

att pressa ner honom längre i rännstenen,

att göra hans isolering än tyngre och svårare,

att rått förskjuta den flitige längre och längre ifrån

varje räddning och hopp, varje skymt av förlossning,

och att cyniskt påskynda särlingens, utbölingens,

den oförskämt annorlundes och skapandes

bittra ruin, hans förlust av sin frihet,

hans undergång och ofrånkomliga självmord,

så att sedan de kan vad han icke fick:

tjäna pengar på sin underbara musik.

"Ja."

"Det här är doktor Mattsson. Jag assisterade vid undersökningen av Marianne von Bothmers lik, om ni minns."

"Ja, jag minns. God dag."

"Som ni kanske kommer ihåg förbryllades undersökningen av det faktum att mordfallet hade blod i munnen som visade sig inte vara hennes eget."

"Nej, det minns jag inte."

"Också doktor Loeb avfärdade det som en ovidkommande detalj medan jag ensam vågade hävda att detta främmande blod i hennes mun var det enda säkra spår efter mördaren vi hade."

"Ja, jag minns att ni var envis."

"Ni minns kanske också att den mördade var Aids-smittad?"

"Ja."

"Jag tror mig ha funnit mördaren."

"Vad har ni för indicier?"

"Min teori är att mordoffret av någon anledning kom åt att bita sin mördare i tungan. De måste ha kyssts. Därigenom råkade hon möjligen överföra sin sjukdom på honom. Man har aldrig kunnat bevisa att det är omöjligt att Aids kan överföras genom orala slemhinnor. Om hon hade det minsta sår eller tandköttsblödning i munnen var risken definitiv. Om han visste att hon hade Aids och att han riskerade att få det av henne veta vi icke, men om han visste det kan det ha varit ett motiv till plötsligt oöverlagt dråp på henne. I varje fall, jag har funnit en man som lider av de första stadierna av Aids och vars tunga bär spår efter ett djupt sår som bitits på tvären av en annan i en tänkbar kyss. Och den mannens blodgrupp är den samma som det främmande blodet i den mördades mun."

"Vad ni berättar är häpnadsväckande. Vem är mannen?"

"En man som man minst av allt skulle kunna misstänka för mordet. Han är socialarbetare, har skrivit ett antal böcker, är djupt kultiverad och dessutom djupt musikalisk."

"Vad heter han?"

"Det har jag ingen rätt att avslöja."

"Det är det er plikt att göra!"

"Hör här, inspektorn, vi har inga bevis. Många har samma blodgrupp som han, och han kan ha blivit biten i tungan av en annan. Han kan till och med ha bitit sig själv. Han kanske rentav har epilepsi, och då kan man till och med själv bita av sig hela tungan. Och även om han verkligen blev biten av henne så behöver han inte vara mördaren för det."

"Men han måste förhöras. Kände han henne?"

"Han måste ha känt henne, ty han känner alla horor i stan."

"Ni måste medge att indicierna är starka."

"Det medger jag, men ingenting är bevisat."

"Vem är han?"

"Jag är ledsen, inspektörn, men det är jag som har högsta ansvaret för honom i egenskap av hans läkare. Han är sjuk, och han måste in hit på sjukhuset först av allt. Jag skall tala med honom, och får jag bevis på hans skuld skall jag låta er veta det. Ni får tills vidare vara tacksam för vad jag redan har berättat."

"Gör det någonting att vi har spelat in detta samtal på band och att vi behåller det?"

"Det får ni gärna göra. Det var bra att ni gjorde det, så har ni bevis i fall han skulle bli våldsam mot mig."

"Tag er i akt. Tag inga risker."

"Var lugn, inspektörn. Det svåraste blir att locka honom hit tillbaka till mitt sjukhus."

Det var det samtalet. Så fort jag hade lagt på ringde jag omedelbart till min patient. Jag visste att han visste att han hade Aids och att han aldrig frivilligt skulle komma tillbaka till mig.

"Är det Josef?"

"Ja."

"Hej. Det är Mattsson. Jag förmodar att du själv för länge sedan är medveten om att du faktiskt har Aids."

"Är det sant att jag har det?"

"Ja, det är det tyvärr."

"Förbannat också!"

"Men hur fick du det, Josef? Vet du det?"

"Vet du det?"

"Jag vet att du kan ha fått det genom Marianne von Bothmer."

Han var tyst en sekund.

"Hur vet du det?"

"Jag var med vid undersökningen."

"Samarbetar du med polisen?"

"Ibland."

"Då tror du alltså...."

"Jag vet att du var hennes mördare, och jag har sagt det till polisen."

"Hur vet du det?"

"Jag såg din tunga. Marianne hade blod i munnen som inte kom inifrån, ty det blodet var inte hennes eget. Det var ditt."

"Hur vet du det så säkert?"

"Ingenting är säkert. Men jag tror jag vet hur det gick till. Du älskade henne. Hon hade Aids. Hon hade ingenting att förlora. Det är ett känt faktum att människor medvetna om att de har Aids ibland av ren desperation avsiktligt försöker överföra sin sjukdom på andra. Ni kysstes. Hon bet dig i tungan. Du såg genast klart hennes ohyggliga avsikt med detta och slog i blint raseri ihjäl henne med kofoten."

"Har du berättat detta för polisen?"

"Ja. Men jag har inte angivit dig ännu. De vet inte vem du är."

"Jag kan ha fått Aids tidigare."

"Det spelar ingen roll. Det var hennes avsikt att ge dig Aids, och det gav dig ett fullgott motiv till att slå ihjäl henne."

"Jag beklagar."

"Jag också. Kan du ha fått Aids tidigare?"

"Allting är möjligt. Men fick jag det tidigare vet jag inte hur. Jag var alltid försiktig."

"Då är det möjligt och troligt att du fick det av henne. Hon kan ha haft det minsta obetydliga sår i munnen."

"Du tycks ha reda på allt."

"Nej, bara det mesta. Jag kan förstå varför du gjorde det. Jag kan förstå ditt raseri."

"Nej, det kommer ingen någonsin att förstå. Kommer polisen att hämta mig?"

"Nej. Du står under min vård. Du är min patient. Jag har inte ens sagt till dem vad du heter. Kom hit till sjukhuset."

"Nej."

"Jag visste att du skulle vägra."

"Jag kommer på ett villkor."

"Vilket?"

"Att du testar LSD på Aidssjuka."

"Du är inte klok."

"Då kommer jag inte. Tack för din varning."

Jag var rädd att han skulle lägga på.

"Vänta lite!"

"Du kan testa LSD på mig om du vill."

"Aldrig. Den drogen är för farlig."

"Hasch och amfetamin är farligare. De är vanebildande. Det är inte LSD."

"Man vet för litet om LSD:s efterverkningar."

"Hög tid att utforska saken då."

"Jag kan aldrig använda dig som försökskanin."

"Det betyder att många Aidssjuka kommer att dö i onödan."

"Jag har redan sagt dig: låt dem dö. De är vrak som aldrig kan bli människor igen."

Han lade tvärt på luren. Hade jag gått för långt och sagt för mycket? En läkare förlorar alltid sin auktoritet om han säger för mycket av vad han tänker och vet. Jag funderade på att ringa upp honom igen, men jag visste att han inte skulle svara. I stället ringde jag till polisen.

"Ja, hallå?"

"Är det inspektör Israelsson?"

"Ja."

"Det är doktor Mattsson igen. Patienten har just bekänt sitt mord för mig i telefonen och vägrar att komma hit till sjukhuset. Det är bäst att ni hämtar honom. Kom ihåg att han är Aidssmittad."

"Lita på oss. Vi skall isolera honom. Namn och adress?"

Jag angav min patient, polisen lade genast på luren, och jag anade att de genast skulle rycka ut för att häkta honom. Men jag visste samtidigt att Josef icke mer skulle vara hemma. Han kanske aldrig skulle komma hem mer. Ty jag visste att han var en fri man som aldrig skulle låta sig fångas. Han skulle bjuda det yttersta motstånd och kanske hellre dö än åka fast. Och samtidigt anade jag att han hade en sådan karaktär att han aldrig själv skulle ta LSD för att försöka fåfängt bota sin sjukdom, den svåraste av alla sjukdomar, som en olyckligt fallen och desperat kvinna givit honom genom sitt livs sista kyss.

Idag har jag fått höra en ytterst ovanlig bikt som mitt samvete tvingar mig att skriva ner i fall att mitt vittnesmål i saken skulle kunna ha någon betydelse juridiskt. Som katolsk präst är jag belagd med den heliga tystnadspliktens oantastliga sigill som dock i det här fallet mitt samvete ovillkorligen måste bryta.

Mannen som sökte upp mig var inte någon katolik. Själv sade han att han var poet, och vårt samtal förlöpte ingalunda under biktens former utan snarare som ett helt vanligt samtal uppe på mitt rum. Jag hoppas att ingen annan hörde det.

Men jag skall berätta alltsammans från början. Det regnade ute för femte dagen i sträck när det ringde på porten. Eftersom ingen av de andra prästerna var hemma lämnade jag min expedition och gick och öppnade. Utanför dörren stod det en våt ung man med lång mörkblå vinterkappa. Det var inte en regnkappa.

"Jag undrar om jag kan få tala med en präst," sade han.

"Jag är ledsen, men det är inga präster hemma just nu, och själv är jag strängt upptagen."

"Är inte ni en präst?"

"Jo, jag är kyrkoherde här, och eftersom ingen annan hjälper mig just nu sitter jag upp över ögonen i arbete."

"Ni kan hjälpa mig."

"Jag är ledsen, men...."

"Era plikter mot era medmänskor är viktigare än förbannad pappersexercis. Jag har begått ett mord och måste få bikta mig. Var god och släpp in mig."

Inför den myndiga tonen måste jag lyda. Han var respektingivande, och jag förstod att han inte var att leka med. Ändå försökte jag:

"Är det inte bättre att ni vänder er till polisen i så fall?"

"Det är just det jag tvivlar på," sade han genast, "och endast ni kan hjälpa mig avgöra den saken."

Jag släppte in honom. Han var lång och mörkhårig, mager men kraftig och hade ett ädelt, jag skulle vilja säga för kvinnor tilldragande utseende.

"Ni vill förstås tala i enrum?"

"Helst," sade han, och så gick vi upp på mitt rum.

När han satt i min stol och jag kom in efter att ha stängt dörren såg jag att det vilade ett tungt moln över hans väsen. Han bar på en stor djup sorg. Jag satte mig ner framför honom.

"Berätta vad som tynger er." Jag hade aldrig talat så milt förut.

Han tog ett djupt andetag och började.

"Jag behöver inte berätta mycket för att ni ska veta vem jag är. Tidningarna har skrivit om mig, och polisen är efter mig. Har ni gårdagens tidning?"

"Nej."

"Har ni läst den?"

"Nej."

"Där står det på första sidan om sexualmördaren som går fri, som har två mord på sitt samvete och som polisen förlorat alla spår av."

"Nu minns jag något. Är ni den mördaren?"

"Ja, det är jag, men jag har bara begått ett av morden som inte var ett mord utan ett dråp. Då har ni läst om mig?"

"Ja, det stod utförligt om er. När polisen kom till er bostad hade ni lämnat den redan, sagt upp telefonabonnemanget, sagt upp hyreskontraktet och troligen redan rest utomlands. Men alla tullstationer har fått ert signalement."

"Ja, det är jag det, men jag tänker inte resa utomlands. Det hoppas jag att ni inte för vidare?"

"Allt vad ni säger här är som i en bikt belagt med tystnadsplikt från min sida."

"Då är ni en hedersman. Och ni har inga mikrofoner eller hemliga bandspelare som så många myndigheter nu för tiden?"

"Sällan."

"Tack."

"Berätta bara helt enkelt hur dråpet ni gjorde gick till."

"Nej, jag måste berätta mera än så, ty ni måste förstå mig. Jag går inte härifrån innan ni har förstått mig."

"Jag skall göra mitt bästa."

"Kvinnan jag mördade var en prostituerad som led av Aids. Hon bad mig själv att döda henne, för hon kunde inte göra det själv. Jag vägrade. Då försökte hon slå ihjäl mig med en kofot. Jag tog kofoten ifrån henne. Då gjorde hon sitt yttersta för att ge mig sin sjukdom."

"Låg ni med henne då?"

"Nej, hon bet mig hårt. Hon gjorde det i avsikt att smitta ner mig. Då blev jag så arg att jag slog ihjäl henne med kofoten. Jag kunde inte behärska mig själv. Jag har aldrig varit så arg förut. Det var första gången i mitt liv jag förlorade kontrollen."

"Jag förstår. Man kan kanske säga att ni begick dråpet i självförsvar för livet?"

"Någonting ditåt."

"Jag har läst om detta kofotsmord. Det har i allmänhet framställts som det brutalaste mordet i landet på decennier. Så ni mördade inte den andra kvinnan?"

"Nej, Eva var också prostituerad men tog sitt eget liv."

"Och varför går ni inte till polisen med denna bekännelse? Jag är säker på att ni skulle få villkorlig dom om ni själv gick och anmälde er."

"Saken komplicerades genom att det småningom visade sig att även jag började lida av Aids."

"Har ni Aids?"

"Ja. Normalt är inkubationstiden lång och kan vara hur lång som helst, men hos mig måste processen omedelbart ha skenat iväg, ty jag kan inte tänka mig ett tidigare tillfälle när jag skulle ha kunnat ådra mig infektionen. Somliga får galopperande cancer genast, men jag tycks omedelbart ha fått galopperande Aids."

"Stackars människa!"

"Nej, det är inte så synd om mig som om alla de Aidssjuka som redan ligger isolerade på sjukhus förutbestämda att dö. Det är nämligen så att det finns ett sätt att bota Aids."

"Nej, det gör det inte."

"Jo, det gör det. En narkoman som led av Aids blev vetenskapligt bevisligen botad i samband med att han tog en omgång LSD."

"Ta om det där igen fast långsammare."

"Det finns ett fall här i staden som har lyckats bota sig från Aids genom LSD."

"Menar ni att LSD kan bota Aids?"

"Det är bevisat av den karlen."

"Det är alldeles omöjligt! Det är absurt! Det måste vara något misstag."

"Nej. Det har faktiskt hänt."

"Men det går inte. LSD är en kemisk artificiell drog som inte kan påverka immunsystemet. Det är elementärt och självklart. Det är fullkomligt omöjligt."

"Ja, så säger vetenskapen, men för vetenskapen är allting omöjligt."

"Har ni botat er Aids med LSD?"

"Nej, och jag tänker inte göra det."

"Är det inte värt ett försök, om det nu en gång tycks ha lyckats?"

"Jo, men det är inte etiskt. Ni förstår, jag är socialarbetare."

"Är ni det? Då blir vi nästan kolleger."

"En läkare i hög ställning på Sahlgrenska sjukhuset känner till mitt fall, det var han som ställde min Aidsdiagnos, och han känner även till fallet med mannen som blev botad från Aids genom LSD. Han skulle utan vidare kunna se till så att detta faktum blev prövat och sålunda kanske göra ett genombrott och förstå hur Benjamin lyckades göra sig frisk och därigenom få alla Aidssjuka utskrivna. Men han vägrar."

"Han vägrar att experimentera med LSD på Aidssjuka försökskaniner?"

"Ja."

"Typiskt läkarvetenskapen! Men ni är lika kortsynt och korkat ädel som då inte vill experimentera med LSD på er själv fastän ni har sjukdomen."

"Ja, och det vet min doktor. Han heter doktor Mattsson. Det är han som har skickat polisen på mig, och polisen har i sin tur skickat pressen på mig. Ni får gärna diskutera saken med honom om ni vill."

"Jag har tystnadsplikt."

"Ja, jag vet att ni har det tills vidare. Men jag tror att ni kommer att skriva ner detta vårt samtal efteråt när jag har gått, eftersom jag ju kan dö, och det får ni för min del gärna göra.

Men, kort sagt, situationen är denna: det är ett vetenskapligt faktum att LSD i åtminstone ett fall har kurerat en Aidssjuk, att läkarvetenskapen vägrar att befatta sig med detta sensationella fenomen, att läkarvetenskapen jämte poliskåren till varje pris vill fånga mig levande för att döma mig för två mord som jag inte har begått och isolera mig för en sjukdom som kan botas men som de inte tänker bota mig från. Nå, vad gör jag?"

"Har ni tänkt på, att om alla Aidssjuka tog LSD och blev botade från sin sjukdom, så skulle det innebära en enormt tilltagande prostitution, homosexualitet och allmänt drogmissbruk i samhället med ökad kriminalitet som följd?"

"Det är därför doktor Mattsson vägrar pröva LSD mot Aids. Han är rädd att det skall fungera."

"Jag förstår. Ni har hela samhället emot er inte för att ni är brottslig eller Aidssjuk utan för att ni vet att Aids kan botas genom LSD."

"Någonting sådant. Ni följer med bra. Var står kyrkan och religionen i sammanhanget? På vilken sida? Vill ni med samhället låta alla Aidssjuka dö för samhällsordningens skull, eller skulle ni hellre medverka till en renässans utan like för allt drogmissbruk?"

"Ett högst sällsamt val, som skulle vara både omöjligt och förbjudet för mig att fatta. Jag tjänar Gud i första hand och människorna och samhället i andra hand. Och i egenskap av Guds tjänare är det förbjudet för mig att vare sig ta människors parti mot samhället eller samhällets parti mot människor.

Dock måste jag avge ett betänkande mot eventuellt ökat drogmissbruk i samhället. Ni känner väl till taximordet? Tre unga män berusar sig med hasch för att få mod till att råna en taxichaufför, och när de väl är påverkade visar det sig att de har så mycket mod att de skjuter honom. Samhället har nog med kriminalitet, droger, prostitution och homosexualitet redan. Jag kan inte säga att jag med gott samvete skulle kunna medverka till att saken blev värre. Jag kan förstå samhället även om jag inte kan ta dess parti. Men vad tänker ni göra?"

"Dess värre vet jag alltför väl hur mycket ruttnare samhället är än mänskorna. Vad är samhället? Samhället är vad som står bakom haschpåverkade sovjetiska soldaters massakrer på civilbefolkningar i Afghanistan, samhället står bakom detta lands legaliserade orättvisa i form av ett omänskligt skattetryck som skönstaxerar de fattigaste som aldrig kan betala eller få någon rättvisa...."

"Det sista kan jag skriva under, ty jag har också blivit skönstaxerad för min inkomst av 10,000 kronor om året."

"....och samhället står bakom läkarvetenskapens omänskliga beslut att hellre låta samtliga Aidssjuka dö än testa en icke vanebildande drogs effektivitet mot sjukdomen. Och därför ämnar jag bekriga samhället."

"Hur?"

"Genom att göra gemensam sak med narkomanerna. Jag kommer att hjälpa till med att sprida frälsningsbudskapet att LSD kurerar Aids. Mitt hem i fortsättningen blir hos de utstötta och utslagna, de långhåriga narkomanerna i rännstenen, i rivningskåkar, i knarkarkvartar och i alla asociala sammanhang. Men jag tänker inte nöja mig med det. Jag kommer även att uppmuntra alla Aidssjuka homosexuella, prostituerade och narkomaner till att sprida sjukdomen Aids i samhället allt vad de bara kan tillsammans med sina droger, sin homosexualitet och sin prostitution, ty samhället förtjänar det. Aids är en samhällssjukdom och inte en mänsklig sjukdom. Mänskorna får sjukdomen för att samhället är som det är. Individerna i samhället slås ut för att de tvingas leva i en lyxstandard som ingen har råd med och allra minst samhället medan samhället river alla gamla vackra billiga hemtrevliga hus för att ersätta dem med steriliserad plast och betong som i stället för att uppmuntra det mänskliga hos människan isolerar henne till intighet. Jag ämnar göra allt för att riva ner samhället för att ersätta det med Människor."

"Då tar du lagen i egna händer."

"Nej, samhället har tagit lagen i egna händer mot mänskorna, och därför är mänskornas revolt ofrånkomlig. De första symptomen är verklighetsflykt genom knark, förtvivlad ekonomi som resulterar i prostitution, och degenerering som visar sig i homosexualitet. Följande symptom är sjukdomar som Aids. När sjukdomen i samhället blir akut slår revolten ut."

"Jag tvivlar på att ni har Aids."

"Det gör inte doktor Mattsson. Fråga honom."

"Gud skydde dig, min son. Mera kan jag inte säga. Din bikt förblir min hemlighet, jag avslöjar icke vad du nu här har sagt, och jag kan icke säga till dig vad du bör göra eftersom du redan bestämt dig för vad du tänker göra. Men jag tror att jag kan ge dig ett råd som snarare är en spådom. Jag tror att du kommer att klara dig både från polisen och sjukhuset och Aids om du inte tar knark själv. Men den dag du själv tar LSD mot din sjukdom tror jag att du är förlorad. Det är bara min tanke som inte alls grundar sig på något förnuft. Ta den för vad den är. Det är det enda råd och den enda absolution jag kan ge dig. Beträffande kofotsmordet så tror jag att endast Gud kan döma i den saken, och den blir förmodligen inte avgjord förrän när du åter träffar ditt offer i paradiset. Men före det har du en lång och svår väg att gå."

"Tack, fader, för ert goda råd. Tro mig, det betyder mera för mig än ni kan ana. Nu skall jag icke stjäla er tid mera. Jag hittar vägen ut själv. Tack så mycket."

Och han var märkbart lättare när han gick ut från mitt rum än vad han hade varit när han kom in.

Ej skriver jag längre för er, kära läsare,

ty ni har visat mig enbart en mördande likgiltighet,

som beror på en avskyvärd intighet,

som kommer av en förkrossande okunnighet.

Ja, jag vet: ni vill ej läsa böcker.

Ni vill bara titta på TV.

Ni vill icke mer köpa böcker, ty de är för dyra,

och ni har blott råd med er video, stereo,

television, radio med program tre

och perfekt teknisk skvalmusik,

luftförorenande bilar och allt som ger

möjlighet till fiffigt skattsmiteri.

Ni föraktar den ensamme kloke i hans isolering,

aldrig vill ni bli så kloka som han.

För ni tål ej hans sanning och uthärdar ej hans geni

som ju är kverulantiskt och negativt och nästan destruktivt

i sin förbannelse av allting lättsinnigt, ytligt, vulgärt

och omänskligt. Ni tål icke skönhet, I människor,

längre, ty ni har för länge se'n blivit för fula och

socialiserats ihjäl. Ni kan ej längre fatta

att den fantasi som är mänskans naturliga arv

är det enda som kan rädda livet och framtiden för henne.

Blunda då, era förbannade människor, för denna sanning

som jag er förkunnar: så länge er slapphet och hårdhet

och omänsklighet och okunnighet varar,

så länge skall världens narkotikasjukdom,

beroendet och konsumtionen av knark,

varje år vackert fortsätta stiga med femtio procent

rent statistiskt. Ju mera ni avvisar anden,

dess värre skall bliva ert helvete

i de allt talrikare narkomanernas fotspår

med Aids som det oifrånkomliga slutmålet.

Det finns två sorters knarkare,

som det är viktigt att skilja emellan.

Den ena tar droger för att deka ner sig,

bedöva sig, döda sitt känsloliv

och bli befriad från ansvar.

Han är den renodlade missbrukaren,

som är rent destruktiv

och alltid blir kriminell.

Men den andre är icke en sådan.

Den andre tar droger för sällskaps skull,

för att få njuta av verklighetsflykten,

för att komma från världens trista grå vardag,

för att det är spännande, för att få drömma

och ej sällan för att få bli en martyr

för ett alternativ till den sanning

som är dagens samhälles fulhet, omänsklighet

och onaturlighet. Han visar upp injektionssprutan

och säger glatt: "Ecce homo! Här är

vår tids korsfästelse! Vi dör alla som offer

för det socialistiska samhällets omänsklighet.

Vi tål icke att storebror ser, kontrollerar och styr oss

och tar hellre livet av oss som protest."

Ändå brukar ej verklighetsflyktingen

vara den som injicerar. Nej,

han håller sig mest till LSD, marijuana och hasch,

medan den som tar sprutor i regel är destruktiv

och kriminell och som blir desperat,

medan verklighetsflyktingen vanligen klarar sig,

eftersom han vet med sin fantasi vad han gör.

Sjuk och trött låg jag hemma och led,

medan grannarna firade helgen i dagarna fyra:

från långfredag ända till annandag hördes ej annat

än dunk-dunk om dagarna från deras vidriga rockmusik

och endast stön-stön och skrik-skrik om nätterna från deras samlag,

när de icke slipade golvet, när de icke grälade

och när de ej hade gäster som vred upp volymen

på den infernaliska dunk-dunk-maskinen till dubbel tortyr.

Detta förekom dagligen runt hela påsken från fredag till måndag:

blott dunk-dunk och stön-stön och skrik-skrik och gräl.

Är det konstigt att man då blir farlig som människa

när man på sådant sätt utsätts för hjärntvätt

av denna vår tids mest tidstypiska människor:

grälande ytliga lättsinniga och vulgära totalt kulturbankrutta

omänskliga men ändå etablerade mänskor

som lever i synd enligt stadgade lagen för samboende

och som man såsom idealist aldrig ens skulle drömma om

att börja umgås med frivilligt.

Fri blir man aldrig så länge man har dessa grannar

där ovanför sig som blott ger vibrationer av sämsta,

mest vidriga slag. Fria är icke heller de själva

så länge de lever tillsammans i synd.

Fri är ingen som bundit sig fast i ett äktenskap

eller ett sambolag eller fått barn. Fri är ingen

som har blivit smittad av sjukdomen sex

och som frossar i liderlighetens självdestruktivism

och som njuter av att falla ner i det svarta hål som heter åtrå.

Men vem är då fri? Endast den asociale,

den hemlöse, utstötte, fredlöse, den som föraktar

det mänskliga samhället, makten och all politik,

den som alla sociala system vill bli av med

så fort de får in denna valfisk i nätet

som blott kan förgöra det:

den skönstaxerade fattige,

konstnären som ej vill sälja sin konst,

den som hamnar på sinnessjukhus utan anledning,

knarkkungen som aldrig ertappas,

eftersom han är socialt etablerad och högt respekterad,

den kriminelle juristen som domare är i den högsta instansen,

den minst lika brottslige lagvrängaren och polischefen

som aldrig fälls eftersom de kan lagen och vränga den,

den liberale politikern som säger att alla mänskor

har rätt att få knarka,

den fiffige juden som gör så gynnsamma affärer

med judarnas värsta förtryckare ryssarna,

och icke minst den skenhelige prästen

som bara predikar om kärlek men som bara odlar sitt hat.

Endast den dubbelbottnade samhällsmedlemmen

som både är helgon och skurk är en fri man i samhället,

och endast de är naturliga fria och mänskliga människor

som står helt utanför samhället och icke har något med det att göra.

De enda fakta vi känner är följande: i avsikt att våldta henne band en man hennes händer vid hennes sängs långsidas yttre ben ovanför hennes huvud, varefter han med hammare och spik spikade fast hennes händer i parkettgolvet. Detta skedde annandag påsk på kvällen då han gästade henne. Vi vet även vem det var då hon har avslöjat hans namn. Det är vår gamle sjuke sexualförbrytare Josef, som det nu är dags att kriminalpolisen äntligen fångar in. Men det egendomliga är, att fastän hon har sagt hans namn påstår hon även att han var oskyldig. Och det mest egendomliga är, att fastän han fick henne fastspikad på golvet naken, så våldtog han henne aldrig. Han bara lämnade henne där i sin nakenhet. Och hon upprepar ständigt att han var oskyldig. Men vad som verkligen hände vill hon inte avslöja.

Det hör även till saken att hon är prostituerad och narkoman. Man har påträffat såväl valium, amfetamin som LSD i hennes lägenhet. Men hon är inte smittad av HIV.

Doktor Erik Mattsson har talat.

Det är min plikt att berätta precis allt vad som hände mellan Josef och mig den där påskkvällen, men jag kommer aldrig att visa det för någon annan än för dig själv, Josef, så att när du en gång får läsa detta, du skall förstå att jag har varit dig trogen och inte avslöjat dig för någon och framför allt att jag inte har ljugit för någon om dig. Jag har tigit om dig för alla som utfrågat mig om dig, ty du är sådan att man inte kan berätta sanningen om dig. Ty försöker man måste den missförstås, såvida inte lyssnaren är värdig att höra den, vilket ingen av alla dessa läkare och psykologer och psykiatriker är.

Jag erkänner att jag åtrådde dig. Jag har aldrig åtrått någon man som jag åtrådde dig. Du var så vacker, du var så trevlig, du var så dramatisk, och du var så stark. Jag upplevde det som en ära att du gästade mig den aftonen. Och du visste att du kunde lita på mig. Annars hade du aldrig kommit.

Rätta mig om jag har fel i något som jag nu citerar av våra samtal.

"Jag älskar dig, Josef. Jag har alltid älskat dig. Säg att du stannar hos mig i natt."

"Jag är färdig med kärleken, Maggan. Jag tänker aldrig ligga med någon mer. Dessutom är det säkert att jag skulle kunna smitta dig med mina Aidssymptom. Jag vill inte göra dig illa."

"Vet du inte att Aids numera kan botas med LSD?"

"Jag har hört talas om det."

"Har du inte prövat det?"

"Nej."

"Varför?"

"Det skulle aldrig falla mig in att börja knarka."

"LSD är inte knark. Det är eskapism."

"För mig är det bara en farlig drog som jag aldrig ämnar pröva."

"Vill du hellre dö i Aids?"

"Nej."

"Du vet inte vad du vill."

"Jag vill inte ta några risker."

"Du är feg."

"Nej, klok."

"Du har tagit risker i hela ditt liv. Hela världen vet att du vågade döda Marianne. Vad gjorde hon för att reta dig till sådant ursinne?"

"Det vet du. Hon gav mig Aids."

"Med flit?"

"Ja. Annars hade jag kunnat behärska mig."

"Så det var egentligen hon som försökte begå ett överlagt mord på dig."

"Så kan man se det."

"Men om du inte vill knarka och vet att jag är narkoman – varför kom du hit då?"

"Jag behövde träffa en människa."

"Varför valde du mig?"

"Du hör inte till de fördömda. Du kan ännu räddas. Det finns hopp för dig. Dessutom har jag alltid tyckt om dig."

"Fast du har aldrig legat med mig."

"Nej. Jag har respekterat dig för mycket."

"Varför?"

"Därför att du fastän du är prostituerad och narkoman aldrig har fallit. Du har alltid behållit din värdighet. Du har aldrig prostituerat din själ med din kropp. I själen är du ännu en oskuld. Du har distans till dig själv och till ditt liderliga liv."

"Jag vill ligga med dig."

"Fresta mig inte."

"Du måste ha lidit bra av ensamheten i påsk eftersom du kommit till mig."

"Påsken har varit ohygglig. Jag trivs inte alls i min nya hemliga lägenhet. Grannarna ovanför mig och bredvid mig ylar ständigt om nätterna som katter i sina samlag, han ovanför bedövar sig dessutom ständigt med den sämsta tänkbara rockmusik som jag får lida ont av, och den andra grannen bredvid spelar trombon."

"Du bor i ett helvete."

"Som alla människor. Men i lördags var det en underbar opera i TV. De visade 'Orfeus och Eurydike' av Gluck med Hans Arnolds dekor, och det var en oförglömlig upplevelse. Hans Arnold är ju Sveriges idag mest framstående konstnär."

"Jag har aldrig begripit mig på sagan om Orfeus och Eurydike. Vad hände egentligen mellan dem som skilde dem åt?"

"De var lyckligt gifta, men så blev hon i sin trädgård stungen av en giftorm så att hon dog. Men Orfeus var en mycket märklig man. Han sjöng så att alla ögon tårades, så att träden dansade och så att stenar rördes av hans toner. Han var guden Apollons älskling och främsta lärjunge, medan Dionysos avundades honom och hatade honom. Apollon är ju ljusets och kulturens gud medan Dionysos är rusets och vansinnets och den djuriska lustans."

"De är lika mäktiga."

"Orfeus menade att Apollon var större och föredrog honom.

Men alla älskade Orfeus för hans skönhets och för skönhetens skull i hans konst, och även Döden drogs till Orfeus och ville locka honom till sig. Det heter ju, att den gudarna älskar dör ung. Därför så sade Döden i Eros' skepnad till Orfeus att han kunde återfå Eurydike om han kom ner till dödsriket och hämtade henne. Orfeus ansåg att ingenting var omöjligt och beslöt sig för att våga försöket. Och här börjar den intressantaste episoden i hans liv, ty han är den första människan i historien som självmant har uppsökt dödsriket.

Han saknade Eurydike så djupt. Han drömde om henne varje natt, sjöng bara om henne och längtade bara tillbaka till henne. Så går han då till de fördömda, och den underjord som han besökte har skildrats ytterst olika av olika operor och filmer. I den franska filmen 'Orfeu Negro' är underjorden en nattklubb, och om jag filmade Orfeus' liv skulle jag låta honom hämta Eurydike bland narkomanerna. Hon är förlorad och fördömd, men han menar att det finns hopp för henne och går ner i helvetets djupaste träsk för att hämta upp henne. Och Döden ger henne åt honom men på ett villkor: att han aldrig vänder sig om för att se henne. Han får inte tvivla på att hon finns, tvivla på Dödens ordhållighet eller kontrollera att ingen lurat honom.

I Glucks opera så lockar Eurydike honom på alla sätt till att reagera emedan hon inte känner till Dödens list, och stackars Orfeus pinas ihjäl av att inte genast få omsluta henne i sina armar. Men i de flesta versioner går det till som så, att när Orfeus äntligen är uppe ur Underjorden och tror sig ha vunnit sin seger, så vänder han sig om för att få se henne. Men hon har inte hunnit ut ur underjorden ännu. Så varseblir Orfeus att Eurydike bara är en skugga, en själ utan kropp som aldrig kan komma åter till honom och som definitivt hör dödsriket till. Och han återvänder från helvetet utan att ha lyckats rädda henne därifrån.

Därefter ägnar han sig åt att förkunna den sinnliga kärlekens förkastande. Han menar att sexuella förbindelser endast kommer gränslöst lidande åstad och att endast platonisk kärlek är lämplig, såsom han alltjämt är trogen Eurydikes ande fastän han inte har hennes kropp. Men denna förkunnelse av frihet från kärlek väcker Dionysos' intensiva förargelse och hat, och liksom Agaue på Pentheus skickar han sina maenader på Orfeus, som söndersliter honom lem för lem. Sålunda blir han en martyr för den översinnliga kärleken och för den evigt trogna kärleken, dess renhet och helighet, och därigenom har både han och Eurydike blivit odödliga."

"Då älskade Orfeus verkligen Eurydike?"

"Om!"

"Och han trodde att han kunde rädda henne från knarkträsket?"

"Alla kan räddas från knarkträsket. Du skulle kunna rädda många därifrån om du ville. Du har karaktär och en god vilja. Du är inte destruktiv."

"Men jag är fallen."

"Ingen är fallen som vet vad hon gör och som ännu har känslor i kroppen."

"Du är också fallen. Du har Aids."

"Men vad är det för en konstig smak i teet?"

"Det är min present till dig."

"Vad har du lagt i teet?"

"Jag vill bota dig från din sjukdom."

"Svara mig! Vad har du lagt i mitt te!" Han röt och jag blev rädd.

"Jag ville bara hjälpa dig. Jag har gett dig LSD."

"Idiot!" Han reste sig så häftigt att han vräkte stolen över ända. "Vet du inte att jag har varit narkoman!"

"Har du?"

"Vet du inte hur ödesdigert det minsta lilla drogprov kan vara för en före detta narkoman?"

"Har du varit narkoman?"

"Ja, annars hade jag aldrig blivit socialarbetare!"

"Gud, vad har jag gjort!"

"Du vet inte vad du har gjort!"

"Hade jag vetat att du varit det hade jag aldrig gjort det!"

"Det kan du säga nu!"

"Min Gud! Vad skall hända?"

"Bara det värsta. En gång narkoman alltid narkoman. Var beredd på det värsta."

Han böjde sin nacke såsom i kramp. När han åter såg upp var han helt förändrad. Hans ögon brann, och han såg på mig som om han såg rätt igenom mig. En så genomträngande blick hade han aldrig haft förut. Jag kunde bara en sak göra: jag störtade fram till honom och omslöt honom i mina armar. "Förlåt mig! Jag visste inte vad jag gjorde! Jag ville bara hjälpa dig! Jag ville bara ha dig! Jag ville bara älska dig!" Och jag såg upp till hans ansikte galen av åtrå. Jag hade velat ha honom ända sedan han råkade illa ut hos Marianne.

"Det är för sent nu," sade han som om han var långt borta.

"Kom! Allt skall bli bra. Glöm dig själv och kom och lägg dig. Sov bara ut det."

"Du ville ju ligga med mig, sade du?"

"Ja!"

"Vill du det fortfarande?" Hans ögon brann ännu.

"Ja!"

"Gör då som jag säger." Han var skrämmande lugn. Och han förde mig mot min säng.

"Har du rep?" frågade han.

"Ja. Vad vill du med dem?"

"Fråga inte. Det gör inte ont. Gör bara som jag säger."

Jag visade honom mina tvättrep. Samtidigt som jag var dödligt rädd för honom fruktade jag inte det minsta för honom, för jag visste att han inte skulle skada mig. Och jag var villig att göra vad som helst för att få ett samlag.

Men när han band min ena hand vid ett av sängbenen på golvet frågade jag honom: "Vad gör du?"

"Fråga inte. Bara lyd, så får du ditt samlag. Jag tänker älska dig som ingen man har älskat dig förut."

Jag teg och lydde. När han bundit fast båda mina händer slet han av mig kläderna. Men ännu lade han sig inte hos mig. I stället hämtade han hammare och spik från köket.

"Vad gör du?" frågade jag.

"Det gör inte ont."

"Vad tänker du göra?"

"Jag tänker korsfästa dig." Jag ville skrika. "Skrik inte." Och han satte genast en trasa i min mun som han sedan band med rep runt munnen så att den satt fast i svalget. Jag nästan kvävdes. Jag ville skrika men kunde inte.

Under tiden spikade han fast mina händer. Fastän det gjorde så fruktansvärt ont så försökte jag njuta av plågorna, ty jag visste att han älskade mig, och jag försökte inbilla mig att det inte gjorde så ont bara han låg med mig sedan.

Till slut var han färdig. Han stod upp och tittade på mig. Hans lem hade inte ens rest sig. Så böjde han sig ner och frigjorde min mun. Så gav han mig en kyss som var mitt livs ljuvaste och längsta. Bara den kyssen fick mig att glömma mina fördärvade händer. Sedan sade han mycket lågt: "Jag tänker aldrig riskera att du får Aids." Så gick han.

Jag vet inte vart han tog vägen. Jag kände mig som ett fån och var lika snopen som häpen. Hade han korsfäst mig bara för att hindra mig från att försöka egga honom till ett samlag? Gud vet vad han under sin LSD-påverkan egentligen tänkte. Jag grubblade så länge på hela den vanvettiga situationen att jag inte märkte hur jag började frysa, och till slut frös jag så våldsamt att jag inte kunde annat än bara skrika. Och sedan skrek jag värre ju längre jag skrek. Jag jagade upp mig till hysteri. När äntligen sedan de första enfaldiga grannarna kom in till mig var jag redan medvetslös.

Men vad har det blivit av dig, stackars Josef? Gjorde jag fel som gav dig LSD? Kan du någonsin förlåta mig? Men Gud vet, att min innersta avsikt var bara att bota dig från din sjukdom. Lyckades jag? Och kommer jag i så fall någonsin att få veta det?

Ingen annan utom du kommer någonsin att få läsa om denna hemlighet som var mellan dig och mig, ty ingen annan har rätt till dess kännedom. Gud vare med dig och hjälpe dig, min älskade Orfeus.

"Är det doktor Mattsson?"

Jag kände genast igen Josefs röst.

"Hallå, Josef. Varför kommer du inte till polisen?"

"Hör på, doktor Mattsson. Jag mördade inte Eva Larsson, och Maggan korsfäste jag till följd av ett LSD-rus som hon själv utan att tala om det gav mig. Det kan hon och bör hon själv bekräfta. Och beträffande dråpet på Marianne så har jag lidit nog för det redan. Var vänlig och se till att pressen inte sprider mer lögner om mig."

"Du vet mycket väl, Josef, att de rykten som pressen sprider inte går att ta tillbaka."

"Mitt fall är på ditt ansvar. Du kan få slut på presskriverierna med att berätta den sanning som du vet."

Jag visste att han ringde från en automat och att det var lönlöst att försöka spåra samtalet.

"Jag vet inte sanningen om dig, Josef. Jag vet bara att du är sjuk."

"Jag är inte sjuk längre."

"Vad menar du?"

"Det är därför jag ringer dig. Hör på. Jag har låst in ett aktuellt blodprov i förvaringsbox 374 på centralstationen. Nyckeln ligger i ett kuvert till dig på Postcentralen under adressen Poste Restante. Jag vill be dig att analysera mitt blod och se efter om jag fortfarande bär på HIV."

"Tror du att du blivit botad?"

"Maggan gav mig LSD i hemlighet i avsikt att bota mig. Jag hade aldrig tagit det frivilligt. Dess värre fick hon lida för följderna, vilket jag beklagar. Men om det visar sig att jag inte längre har Aids måste jag få träffa dig – utan poliser."

"Om du inte har Aids längre får du träffa mig – utan poliser." Jag menade det.

"När?"

"På onsdag."

"Mosters kafé i Haga klockan 14?"

"Det går bra."

Jag följde hans instruktioner, gick till posten, hämtade nyckeln, låste upp förvaringsboxen, fann det väl konserverade alltjämt varma blodprovet i god ordning i en liten termosbehållare, for hem igen och grep mig ivrigt an med att analysera det. Jag var klar på tisdag. Döm om min förvåning när jag fann att det inte längre fanns ett spår av antikroppar mot Aids i hans blod! Och blodet var hans. Det rådde ingen tvekan om saken. Jag fann till och med små återstående partiklar av LSD-kristaller i det som ännu inte hade tagits upp av cellerna.

Jag var mycket spänd när jag följande dag gick ensam in för att träffa honom på Mosters kafé i Haga. Han satt längst inne i hörnet. Jag kände knappt igen honom. Han bar skäggstubb, hade magrat betänkligt, bar stora mörka glasögon och en slokhatt, men han log hjärtligt när han såg mig, och då kände jag igen honom. Han tog då också av sig glasögonen varpå jag återsåg de välbekanta trevliga och innerliga, skarpa och genomträngande blå ögonen.

"Varför har du svarta glasögon?"

"Jag njuter numera av att se världen i svart. Men slå dig ned. Har du varit här förut?"

Stället var tämligen sjaskigt. I halvdunklet satt det en egendomlig samling konstnärliga figurer av vilka somliga utan tvekan var missbrukare. Två mycket långhåriga män satt närmast oss, och det rådde ingen tvekan om vad de nyligen hade rökt.

"Man beställer," förklarade han, "och sedan får man vänta i en kvart eller halv timme. Men alla som sitter här trivs bra här ändå. Alla är stamkunder utom du."

"Varför ville du träffa mig?"

"Naturligtvis har du konstaterat att jag inte längre har Aids?"

"Naturligtvis. Annars hade jag inte kommit ensam."

"Jag litar på att du har kommit ensam. Varför jag ville träffa dig? Jag ville att någon skulle förstå mitt öde. Vet du varför jag – hm – slog Marianne?" Han ville inte att obehöriga skulle förstå vad han talade om. "Därför att hon gav mig Aids med berått mod genom att i en kyss passa på att bita mig i tungan."

"Det vet du att jag redan sedan länge varit fullt medveten om."

"Det var dråp – inte mord, som tidningarna alltid har skrivit. Hon försökte först slå mig med – hm – instrumentet. Det var nästan dråp i självförsvar. Och jag visste att hon i det ögonblicket lyckades med att ge mig sin sjukdom. Jag visste omedelbart att jag hade fått Aids, och mitt raseri var fullkomligt okontrollerbart till följd av en massiv chock som skakade mitt innersta väsen. Det var det totala förräderiet av mig och av min kärlek."

"Det skulle en vanlig jury kunna förstå och frikänna dig för, om du angav dig själv. Det enda som gör dig misstänkt är att du flyr."

"Låt mig berätta färdigt. Jag fick HIV. Jag fick mitt straff. Aids bröt ut nästan genast. Jag fick feber och utslag och började kroniskt frysa och orkade inte göra något. Det kom fullt av infektioner på en gång. Först trodde jag att jag fått galopperande, nej, skenande cancer i någon skum form. Men det var värre än så. Det förstod jag nästan genast, när symptomen började driva mig från vettet i sin nyckfullhet. Men allt detta var inte det värsta. Jag kom över chocken, och jag lärde mig leva med min sjukdom. Men det värsta av allt var, att jag också blev botad från Aids."

"Liksom Benjamin."

"Ja, men jag ville det inte. Jag botades mot min vilja. Mitt raseri mot Maggan var också okontrollerbart, och jag hade säkert mördat henne också, om inte drogen hade haft den effekt som den hade."

"Berätta om dess effekter."

"Ni låter som om ni bad mig ta er med ner i avgrunden."

"Försök åtminstone förklara hur ni tror att det gick till när ni blev av med ert Aid-syndrom. Hade ni någon upplevelse av detta, och vilken roll spelade egentligen drogen, om den alls spelade någon roll?"

"Jag kan bara förklara det på följande sätt. Jag förstår fullkomligt om ni inte kan acceptera mitt resonemang. Ni är ju vetenskapsman, och jag har inga illusioner om att ni skulle kunna ha några illusioner.

Drogen var en utlösningsmekanism, som tvingade ut själen från kroppen. Själen tvingades till totalt avståndstagande och alienation från kroppen. Distansen till kroppen och allt kroppsligt var total och chockartad. Man var plötsligt en själ utan kropp, och man måste acceptera detta faktum. Effekten blev att själen måste verka och fungera utan kroppen. Man tvingades till det. Och då märkte man plötsligt hur man utifrån kunde manipulera med kroppen. Själen har oöverskådliga healingförmågor. Dessa kan utnyttjas i det oändliga, om man bara blir medveten och motiverad. Det blir man, om man plötsligt upplever sig stå helt utanför kroppen. Så ungefär skulle jag kunna förklara det."

Givetvis var det ett vetenskapligt fullständigt ohållbart resonemang. Jag skakade på huvudet och sade: "Tillbaka till saken. Vart ville du komma? Varför ville du träffa mig här?"

"Käre doktor, du måste förstå mig. Jag har drabbats av någonting mycket mera fruktansvärt än Aids. Vet ni att jag var narkoman förut?"

"Nej, det visste jag inte."

"I tonåren på 60-talet missbrukade jag både hasch och LSD i ganska stor skala tillsammans med jämnåriga spolingar som inte visste bättre. Detta ledde till kriminalitet och avgiftning, som medförde mitt beslut att göra vad som helst för att arbeta mot narkotikan. Jag var säker på att jag aldrig skulle återfalla om jag gav mig den på att motarbeta den av alla krafter. Därför blev jag socialarbetare och en effektiv sådan, ty med min erfarenhet av helvetet och beroendet visste jag hur andra narkomaner skulle tas. Men det är ett deprimerande yrke som frestar hårt på psyket genom de mänskovrak man måste ha att göra med. Min lindring för yrkets prövningar fann jag i fruntimmer. Jag vältrade mig i fruntimmer i åratal och tröttnade aldrig på dem. Ännu idag kan jag alla stadens horor på mina fem fingrar utom de allra nyaste i facket. Och denna mitt livs största glädje fördubblades genom att kvinnorna alltid älskade mig. Jag skulle fortfarande idag kunna få vilken prostituerad som helst som jag känner sedan gammalt gratis. Men inför Maggans sedan länge redan välkända saftiga kropp erfor jag någonting nytt och fruktansvärt. Jag hade ingen aptit längre. Fastän jag redan i åratal varit alltför rutinerad och för länge sedan förlorat den naturliga känslan för kärlekens helighet så förblev jag ändå alltid alltför potent. Men inför Maggan tvivlade jag plötsligt på mig själv. Och det måste ha varit drogens fel.

Min penis inte ens reste sig! När jag ställdes inför detta faktum var det som om jorden plötsligt försvann från under mina fötter. Jag har tidigare drömt om att jag en dag skulle sluta som sexuellt fullständigt likgiltig, men aldrig hade jag väntat mig att det faktiskt en dag skulle kunna hända i verkligheten! Och det var inte det värsta.

Det har dock hållit i sig. Kvinnor lockar mig inte längre. Jag har ingen sexuell aptit. Och det måste ha varit drogens fel.

Samtidigt har jag börjat få sinnesstörningar. Jag har fått tre olika black-outs under de senaste tre veckorna, och också ibland vid vaket tillstånd händer det mig alltför ofta att världen försvinner för mig, att jag inte kan tänka klart, att jag inte kan koncentrera mig, att jag inte kan tänka en tanke till slut och att jag kommer av mig mitt i ett samtal. Vad är det som händer med mig egentligen? Det var inte så så länge jag hade Aids, och aldrig erfor jag liknande kriser i min vilda tonårstid när mitt missbruk var som hetsigast. Men det är inte det värsta.

Under mina sju år som etablerad och respekterad socialarbetare har jag då och då anat, att om jag någonsin fick det minsta återfall, jag skulle vara förlorad. Därför har jag konsekvent avstått från varje form av medicin, stimulantia och till och med alkohol. Jag hade aldrig ens tagit en magnicyl eller en aspirin frivilligt.

Och så ger mig Maggan LSD utan att tala om det för mig. Avgrunden stod klar för mig så fort jag kände den försåtliga smaken och kände det gamla alltför välbekanta suget komma. Jag visste genast att det var färdigt. Och endast genom att drogen var så kraftig som den var blev hon inte mitt offer på samma sätt som Marianne.

Jag har förlorat smaken för kvinnor, men min alltid starka sexualdrift har avlösts av ett ännu starkare narkotikaberoende. Det är mycket värre än när jag höll på som ung. Den här gången slipper jag det inte utan måste jag gå till botten med det. Det kommer att bli min död.

En cynisk doktor sade till mig första gången jag var på rehabilitering: 'En gång narkoman alltid narkoman.' Jag vägrade att tro honom, men nu förstår jag hur rätt han hade. Naturligtvis finns det undantag från alla regler, mirakler kan inträffa, vilket både Benjamins och mitt fall illustrerar, men undantag är alltid undantag och ingår aldrig i statistiken. Jag är inget undantag från hans regel. För mig finns det nu ingen återvändo. Har man en gång rökt sitt första grässtrå måste det sedan bära utför så länge man lever. Det enda man kan göra är att göra utförsåkningen så svagt sluttande som möjligt. Det hjälper inte hur man rehabiliteras. Inte ens Scientology hjälper. Återfall är oundvikligt förr eller senare. Jag talar av egen erfarenhet. Finns det undantag, så känner inte jag till dem. För mig är de lika obefintliga som UFO:s, emedan jag aldrig haft kontakt med dem.

Varje morgon när jag vaknar darrar jag av skräck inför avgrundens oavlåtliga närhet. Den uppslukar mig mer och mer för varje dag. Varje dag blir mörkret intensivare. Och det enda som på något sätt för tillfället kan hålla det på avstånd är det som är själva anledningen till avgrunden, nämligen drogberoendet, den lyckliga lasten, det yttersta självbedrägeriet, som man saligt hänger sig åt väl medveten om att det bara är den yttersta självdestruktiviteten."

Han tystnade. Jag visste inte vad jag skulle säga.

"Säg till tidningarna, doktorn, att Josef K. är död. Genom er har så många lögner redan nått pressen att ni är den skyldig även denna. Och i verkligheten är jag död, ty mitt liv efter kvällen hos Maggan är inte längre ett liv och allra minst ett mänskligt liv. Det är ett oavlåtligt uppgående i det eviga mörkret och den eviga tystnaden. Farväl, doktor."

Han tog på sig de mörka glasögonen. Jag förstod att han inte hade något vidare att säga mig, och jag hade då rakt ingenting att säga honom. Tyvärr kunde inte heller jag vara av någon annan mening än att 'en gång narkoman alltid narkoman'. Jag var till och med av den meningen och erfarenheten, att även om en narkoman blir rehabiliterad och lyckas avhålla sig helt för resten av livet, så förblir han ändå i själen fortfarande en kvalificerad missbrukare. Jag skulle närmast vilja likna drogmissbruk som ett slags masturbationsvanor som man aldrig växer ifrån.

Och när jag lämnade syltan var det huvudsakliga problem som sysselsatte mina tankar följande: vad var bättre – narkomani eller Aids? Och jag kunde bara komma fram till att det ena inte kunde vara bättre än det andra.

Jag är försatt i en ytterst pinsam belägenhet genom att jag omöjligt kan göra en publicerbar artikel av den intervju som jag just haft med "det tredje offret för den farlige och alltjämt frie våldtäktsmannen". Hon ville tala med en pålitlig journalist; doktor Mattsson, som var inkopplad i fallet och som kände mig, erbjöd mig att få ta hand om det artikelstoff som hela landet väntade på, och intervjun ägde rum. "Offret" var ännu på sjukhus, men hon talade fritt och var helt klar i skallen. Ingen slask i melonen där inte.

"Är ni journalisten?" frågade hon. "Jag har kallat er för att jag anser det viktigt att hela landet, som bara fått läsa lögner om min Josef, äntligen får veta sanningen. Och den sanning som det är er plikt att skriva i tidningarna är helt enkelt den att Josef är oskyldig. Han försökte korsfästa mig emedan han var farligt påverkad av LSD som jag själv i smyg hade gett honom. Till mordet på Eva Larsson är han helt oskyldig då hon tog sitt eget liv. Och mordet på Marianne von Bothmer var ett dråp som han begick i självförsvar då hon först höjde kofoten mot honom och sedan bet honom svårt."

"Lugn, lugn, fröken, en sak i sänder. För det första: älskar ni er mördare?"

"Han är inte min mördare."

"Han försökte mörda er."

"Nej, det försökte han inte."

"Nåväl, men svara på frågan. Älskar ni honom?"

"Ja."

"Då är det inte så konstigt att ni tar honom i försvar. Och det betyder att ert vittnesmål ingenting är värt, ty ingen jury skulle tro er eftersom ni älskar honom."

"Men ni måste tro mig!"

"Det spelar ingen roll vad jag tror. Jag är här för att få en bra historia. Och er historia är inte bra. Det är inte vad folk vill läsa. De vill inte höra om er skuld utan om hans skuld och hans motiv. Varför försökte han korsfästa er?"

"Det vet jag inte. Men han var LSD-påverkad, och jag hade gett honom det utan att han visste om det!"

"Det är inte intressant. Och vad har ni för bevis på att han inte mördade fröken Larsson?"

"Jag vet att han inte gjorde det!"

"Bevis?"

"Det finns inga bevis. Hon är död."

"Alltså finns det ingen anledning att tala om för folket att han är oskyldig eftersom det inte kan bevisas. Och hur kunde han reagera mot att bli biten med att hugga ut hjärnan med en kofot på den som bet honom? Är inte det litet väl drastiskt och omotiverat?"

"Hon bet honom inte var som helst."

"Jaså. Bet hon honom i hans penis?"

"Nej. Hon kysste honom, och när de kysstes bet hon honom ett djupt sår i hans tunga."

"Nej, vet ni vad, fröken Maggan...."

"Det kan doktor Mattsson intyga."

"Er historia är absurd! Våra läsare skulle skratta åt er historia."

"Det är er plikt att upplysa era läsare om sanningen."

"Nej, det är min plikt att ge min redaktör en historia som kan säljas. Er historia skulle ingen mänska tro på. Min tidning skulle bli utskrattad."

"Jag misstog mig på er. Ändå trodde jag att er tidning var den bästa. Nu vet jag att ingen dagstidning är värd att läsas. Ni kan dra åt helvete. Jag säger ingenting mer."

"Men ni måste ge mig en bättre historia."

"Det måste jag inte alls. Dra åt helvete innan jag slår ihjäl er! Nej, för resten," plötsligt ändrade hon sig, och så följde min enda behållning av det hela, "om ni vill kan jag ordna så att ni får träffa honom själv. Han kan kanske ge er en bättre historia. Men ni måste i så fall träffa honom diskret. Han litar inte på någon och riskerar inte sin frihet. Men ni kan få träffa honom genom mig. Han kommer att ställa alla villkor, och annars går det inte. Vill ni det?"

Jag nappade genast på kroken.

"Javisst! När?"

"Så fort jag är ute. Ge mig ert telefonnummer, så skall jag ringa er."

Därmed slöt vårt samtal. Min intervju med henne var opublicerbar, och jag fick nöja mig med att kanske relativt snart få landets första pressintervju med den farlige sexmördaren själv. Och det såg jag fram emot.

För säkerhets skull sade jag än så länge ingenting om det till min chefredaktör.

levde han ytterst billigt i Haga i en idealisk lokal –

fyra hundra i månaden, två rum och kök,

ingen värme, ej varmvatten, dasset på gården,

men där kunde han musicera och skapa,

författa och arbeta långt in på nätterna

utan att störa en granne, ty våningen över och under

var evakuerade. Dessutom var hans kvarter idealiskt –

en park och en lekplats åt gården, och gatan framför

var helt tom på trafik. Endast utsikten störde –

den skändade helt demolerade krossade stadsdelen Haga.

Han trivdes och kunde där arbeta bättre än någonstans

var han bott tidigare. Men så kom ett beslut från kommunen:

just där var hans hus stod, vid foten av parken,

vid sidan av lekplatsen, skulle hans hus och ett annat

helt sonika rivas för att giva plats åt parkeringshus.

Bilar i stället för mänskor; betong och cement,

giftig gråhet i stället för pittoresk trähusbebyggelse,

mänsklig idyll och naturenlighet.

Men det var nu beslutat, och de sextio hyresbetalarna

skulle helt sonika tvingas att flytta.

De tvingades alla att flytta, den ena trögt efter den andra,

högst motvilligt, vemodigt, argt och ej någonsin utan protester.

Den siste var musikern, som stängdes in i ett hyreshus

var han ej längre förmådde betala sin hyra,

var han icke längre fick inspiration till att skapa,

var han icke längre fick arbeta uppe på nätterna,

var den moderna sterila betong- och plastarkitekturen

ej längre undfägnade mänskorna med någon ljuvlig natur,

var hans konst icke längre fick leva,

och var han så småningom blev ett socialfall.

Men hans förra hus blev helt sonika rivet.

I stället så byggdes det ett grått parkeringshus

helt i betong, som förgiftade parken och omgivningen,

och till lekplatsen kommer det aldrig mer barn för att leka.

Vintern var ovanligt sträng. Endast en bodde kvar i det hus,

den idyll, den livsmyllrande lustgård, som makthavarna

hade skändat och till varje pris ville riva

för att bygga där ett parkeringshus.

En bodde kvar, och han frös, ty makthavarna

lät honom frysa. Det var deras skyldighet

att se till att lägenheterna under och ovanför honom

hölls varma, så att det blev möjligt för honom

att kvarhålla värmen hos sig,

men makthavarna lät honom frysa.

Det var deras skyldighet att hålla huset i ordning,

men varje tom lägenhet i hela huset blev uppbruten

och lämnad öppen, så att vem som helst kunde hemsöka huset

och lunta, och makthavarna gjorde intet åt saken.

Det var deras skyldighet att se till så att dasshuset på gården fungerade,

men ingen kattskit på WC-stolsitsarna torkades bort,

vattenledningen lagades ej, lavoaren fick stå ruinerad,

och ingen fick skita där utan att därgenom bli

mera skitig själv än han var innan.

På tre långa månader gjorde makthavarna intet

trots telefonpåringningar varje vecka,

och så länge varade vintern.

Han lärde sig frysa i skiten,

den siste som bodde i huset,

som makthavarna ville jämna med marken

för att råda bot på idyllen där en gång för alla

och för att få bygga parkeringshus.

Och såsom alltid så segrade makthaveriet:

de fick bort den siste som bodde i huset,

men till vilket pris? Jo, till priset av

mänsklighet, anspråkslöshet och förnöjsamhet,

trivsel, idyll, pietet och kultur.

Det var priset som gavs för att få ett parkeringshus.

Jag är ingen frälsare åt er, fastän ni tycks se mig som sådan.

Jag bjuder er verklighetsflykt, och ni får den rätt billigt,

men ej gör jag det utan blandade känslor.

Förvisso har människan rätt till sin eviga verklighetsflykt,

hennes verklighetsflykt är berättigad med vilka medel som helst:

om blott hennes verklighetsflykt blir ett faktum och lyckas

så är allting tillåtet: litteratur och kultur, film och video,

vilken musik som helst, sex och narkotika, alkohol,

marijuana och haschisch, morfin, kokain, LSD, heroin

och tabletter: ej någon har rätt att förbjuda en människa verklighetsflykt.

Men jag är ej er frälsare för att jag giver er snö eller kitt eller gräs,

ty jag vet att en del av er icke kan handskas med droger

och följaktligen måste bli narkomaner, som jag själv har varit i åratal.

Ni har förvisso all rätt att få bli det om ni själva vill det så gärna,

men jag vet att då era öden och liv blir så tragiskt som mitt eget är.

Självmordstankar blir er bästa vän som han varit min egen alltsedan jag började

för tjugo år sedan, aldrig blir ni kvitt ert vemod, er sorg och ert helvete,

som är den eviga ständigt allt svårare lusten att droga er mera,

och aldrig kan ni mera sedan bli vanliga mänskor igen.

Det finns ej någon flykt ifrån flykten, och aldrig mer en återvändo

till det sociala, till identiteten i samhället och dess gemenskap.

Som outsiders är ni obönhörligt allt framgent fredlösa

rättslösa asociala suspekta och tacksamma kränkningsobjekt

för samhällsapparaten med socialbyråer och sinnessjukhus.

Det är viktigt att ni vet vad ni ger er in på,

den verklighetsflykten är från era kroppar och från deras bästa;

och att ni i stället kan finna er själ genom flykten

kan ingen romantisk och frälsande drogkurir

på något sätt garantera att alls är så säkert.

Jag varnar er därför för drogerna,

ty annars skulle jag ej kunna ge er dem.

Han var en profet och predikade verklighetsflykt men ej utan reson.

Han var själv narkoman sedan sju år tillbaka

och ansåg att LSD blott var ett medel till umgänge med själve Gud.

Därför ansåg han drogen som helig och önskade att den ej någonsin intogs

förutom i ytterst seriösa högtidliga disciplinerade former.

"För varje kub av denna drog som ni intager

avlider en narkoman för vår gräsliga värld

som ett vittne för sanningen att vad som helst då är bättre än världen

med dess barbari, svält och överbefolkning, politiska vanvett och kärnvapen.

För varje LSD-kub som ni intar så insjuknar en narkoman

i den hopplösa sjukdomen Aids som ett offer

för samhällssjukdomen omänsklighet

i form av plast och betong och bilism och förstöringen av vår miljö,

all naturens förgiftning, automatiseringen, datoriseringen

och den allmänna avhumaniseringen.

Därför så tar vi vår drog för att fly

ifrån människans egen omänsklighet,

och om vi själva en dag dör såsom narkomaner

så gör vi det frivilligt och i den glada förvissningen om

att vi även då dör som martyrer för mänskans omänsklighet."

Och han utdelade drogen som en Kristi nattvard,

och de som där mottog den gratis på knä

var så fromma som lamm inför mottagandet

av en för dem så helig oblat som den kristna.

Han framställde drogen helt själv liksom kuberna

helt ideellt, och han gjorde sig ingen vinst på det.

Han var en profet, och hans kall var att upphöja narkomanin

till en religion och att värva för den ständigt fler proselyter.

Med andra ord gjorde han just därigenom folk till narkomaner

som kanske ej någonsin annars ens skulle ha drömt om att bli det.

Han har aldrig tjänat så mycket att han kommit över

nivån existensminimum. Han är konstnär

och har hellre svultit än tagit ett förvärvsarbete

för att få så mycket tid över som möjligt för konsten.

Men ingen som lever för anden kan undgå materiens förtryck.

Han blev av myndigheterna hårt skönstaxerad

för att de ej trodde på hans inkomstuppgifter:

de ansåg ingen kapabel att leva på det som han uppgav.

Jag har skrivit om sådant förut. Minsann är det

verkligen en typiskt svensk ständig upprepning.

Han dras nu med kronofogden för det femte året i rad.

Två konstnärer jag känner har helt slutat att deklarera

emedan de då endast får kronofogden på sig för att

de faktiskt vågar förtjäna så litet.

Jag känner två mödrar med barn utan män

som på samma sätt stenhårt förföljdes av herr kronofogden

som varje år han kom tillbaka på nytt möttes av deras

yttersta fattigdom – sex år i rad kom han till dem

för att mäta ut vad de saknade

blott för att makthavarna vägrat tro att de faktiskt var fattiga.

Präster och munkar, då främst katoliker,

har även så drabbats för att de var fattiga blott.

På så sätt sätter staten åt de mest utblottade och de mest sårbara

och faktiskt utsätter dem för omänsklig förföljelse –

av allra renaste dumhet.

Så tro ej, ni svenskar och den tid som följer på detta,

att Sverige idag var ett rent ideal.

Nej, som samtliga namnkunniga högkulturer i världens historia

så är även Sverige idag ett rent helvete

samtidigt som det är dagens tids världs ideal.

Men journalisten, som hette Peter, blev desto mer påverkad. Han blev frälst direkt. Aldrig hade vi anat sådana sidor hos honom som han blottade. Han höll en lång svindlande monolog som var rena orgien i andlig masturbering.

Och naturligtvis var han från och med det en kvalificerad och oförbätterlig knarkare. Jag såg till att han fick vad han ville ha tills han var ordentligt invand. Sedan, när han aldrig fick sin panghistoria till tidningen och började bete sig underligt på jobbet, som till exempel genom att börja predika knarkomanevangelium, som han kallade det, och fick sparken, så fick han börja klara sin drogförsörjning på egen hand så gott han kunde. Han började snart, som så många andra, klara det med att värva nya drogproselyter och fungera som frälsningsbringande kurir.

Men hans förvandling från ambitiös journalist, som gjorde allt bara för att få förtjäna stora pengar, till pervers galning var ganska märkvärdig. Han började snart även till och med trycka en egen underjordisk tidning som hette "Knarkbladet" och som var stadens obscenaste läsning. Dess upplaga var begränsad och nådde inte utanför vissa isolerade kretsar.

Han var tydligen impotent, ty hans fall till narkomani lösgjorde alla hans hämningar på området, och sedan kunde han knappt yttra ett ord utan att det var perverst eller obscent. En av de mest uppseendeväckande artiklarna i hans tidning handlade om de gamla liken i Danmarks mossar från bronsåldern. Han citerade Tacitus' ord om de gamla germanerna, att de brukade använda mänskor som idkade självbefläckelse till offer åt gudarna, varför dessa ströps eller skars halsen av och slängdes i träsken såsom hedniska människooffer. Han menade i sin artikel att dagens människooffer var narkomanerna, som hänsynslöst stämplades som brottslingar bara emedan de knarkade, vilket var deras självbefläckelse, och att de sedan dömdes till fängelse efter hur mycket de hade knarkat såsom samhällets syndabockar. Artikeln var inte ointressant men gav läsaren det ofrånkomliga intrycket att författaren inte bara var knarkare utan även masturbant om inte rentav pederast.

Stadens varmaste allra mest mänskliga trivsamma lilla kafé

är förstört av en jukebox som ungdomen använder till

att bedöva sig med medelst hårdaste rockmusik

som gör kaféinnehavarna och alla mänskliga gäster helt döva.

Den samhällshårdheten, som går igen överallt,

är vad som är rena omänskligheten, allt mänskligt livs fiende.

Den är allt myndighetsgodtycke, kapitalismens omänskliga utsugning,

den totalt okontrollerade fria bilismen och miljöförstöringen,

den hårda materialismen, all religiös intolerans

och kriminaliseringen av all narkotika.

Ingen kan döma en knarkare som ej är knarkare själv

eller som icke varit det själv.

Ingen som icke vet vilket helvete knarkaren lever i,

som ej har provat och utforskat helvetet själv,

kan med mänsklig rätt döma en knarkare

för att han lever i helvetet

och därmed göra hans helvete värre.

Var mänskliga, människor! Var icke onda!

Var snälla i stället! Beflita er om att

till varje pris göra för medmänskorna livet lättare

och aldrig svårare.

Den som kriminaliserar narkotikan

lägger ett kors på en redan invalidiserad

ihjälgisslad halvdöd martyr.

Endast samhället kan släppa någon man fri

som har dödat sin hustru och sina två barn för att få ut

försäkringen för dem på en kvarts miljon.

Endast den etablerade psykiatrin kan förklara en sådan man frisk.

Paragrafer, bestämmelser, regler och pedanteripolitik

kan gå med på en sådan skandal, men ej människan.

Mänskor som går med på sådant är ej längre människor

utan av samhället hjärntvättade automater av omänsklighet.

Och den mänskliga faktorn är den mest obönhörliga

och mest oemotståndliga av alla världens historias faktorer.

När den icke längre kan uthärda omänskligheten

är det nog bäst för alla människor att koncentrera sig på

att blott vara som människor mänskliga och icke någonting annat.

Framtiden tillhör er, narkomaner.

Sanningen är aldrig den officiella,

de etablerade normerna.

Ju fler som följer en och samma sak,

desto falskare är den.

De falskaste lärorna på denna jord är just därför

katolicismen, all kristendom och kommunismen,

islam och buddhismen och så hinduismen

och givetvis även materialismen.

Minst av religionerna är judendomen

som av alla världsreligionerna därför är minst falsk

om dock även den är till stor del blott falskhet.

Men vad är då sanning? Att bryta mot mönstret

och söka sig själv. Den är mest religiös

som går mest emot samtliga religioner.

Den är mest politiskt sund som mest går mot

alla världens politiska läror, system och allianser.

Den är mest mänsklig som går sin egen väg mot mänskligheten,

den är mest social som är mest asocial,

den är lagenligast som ej känner och följer och lyder

en enda lag utom sitt eget förnufts och sitt samvetes lag.

Alla normer och lagar och regler är till för att brytas,

ty inramningar av den mänskliga anden, som fri är född evigt,

kan alltid i evighet blott leda hän in i döden.

Så var inte rädda, missbrukare, bröder i ödet och olyckan,

för att gå vidare och trotsa lagen, systemet och samhället

med att fromt ägna er åt salig verklighetsflykt

och att söka er själva och anden och Gud i ert rus

och i drömmarna, stämningarna och visionerna av er bedövning.

Frukta ej att synas olika och annorlunda än andra,

var ej rädda för att bli glada och öppet naturliga som Jesu barn,

var ej tveksamma inför att odla långt hår och att klä er fantastiskt:

ju mera ni vågar framhäva er själva och uttrycka er i ert sätt,

desto mer har ni kvar av er framtid och världen att vinna.

Jag upphörde aldrig att förundra mig över att hans Aids hade upphört, och därför ville jag inte att polisen skulle få tag på honom: jag ville ha möjlighet att följa med hans utveckling och liv som fri människa så länge som möjligt. Jag visste att han knarkade, att han langade knark och även bjöd proselyter, men han var ändå i mitt tycke för det inte förändrad som människa, även om han nog hade förändrats till det yttre: han bar numera alltid mörka glasögon, och han klippte varken hår eller skägg längre. Dock höll han sig ren.

Det var omöjligt att utifrån gatan gissa sig till att detta gamla trähus' källare dolde en välbesökt lönnkrog. Att sitta där inne i hjärtat av en gammal förtjusande arbetarstadsdel som bestått av träkåkar och som nu till tre fjärdedelar var jämnad med marken i en olaglig och hemlig källarkrog kändes nästan som att sitta i en judisk bunker i Warszawaghettot. Och krogen verkade harmlös: där förekom inte knark, av drycker serverades det endast öl, och krogen var som regel endast öppen på torsdagskvällar då där serverades ärtsoppa.

Emellertid kunde jag inte låta bli att sprida ryktet om denna olagliga oas i staden till mera etablerade samhällsmedlemmar som jag visste att förr eller senare skulle upplysa polisen om saken. Som alla vanliga etablerade borgare kunde jag inte åse en avstickande företeelse i samhället utan att bidraga till dess förintelse hur förtjusande den än var.

"Hur mår du, Josef? Vill du inte ta av dig glasögonen så att jag får se dig i ögonen?"

"Har du nu också slagit dig på irisdiagnostik?"

"Nej, men jag vill se hur du ser ut."

"Jag får väl lita på doktorn," sade han och tog av sig glasögonen. Han såg ut som förr, men glansen i hans blick var skarpare och något skärande.

"Du ser ju frisk ut."

"Ändå tar jag LSD varje vecka."

"Har du råd med det?"

"Jag har mina terminaler. Du vet att ingen drog är enklare att smuggla."

"Förr eller senare fångar polisen in dig."

"Inte så länge du beskyddar mig."

"Jag beskyddar dig inte. Jag är bara medicinskt intresserad av dig."

"Jag tror du också är religiöst intresserad av mig."

"Säg mig: hur kan ni hylla drogmissbruket som en religion?"

"Det gör vi inte. Vi menar bara att det vettigaste man kan företa sig inom samhället är att ta avstånd från det, och inget avståndstagande från samhället är så definitivt som att knarka, eftersom knark är totalkriminaliserat, liksom kristendomen var det i Rom."

"Men knark föder brott."

"Inte om man handskas med det med måtta."

Längre kom vi inte. I det samma hörde vi oväsen från den grottliknande ingången, och fem poliser bröt sig in i krogen. Det var en razzia. Det uppstod genast tumult och panik, och poliserna försökte förgäves lugna de trettiotals gästerna med att ropa: "Alla får gå utom de som arbetar här." Bartendern och två som serverade häktades genast och fördes effektivt ut. Först sedan kördes alla gästerna ut. Till dem som kördes ut hörde även jag och Josef.

Väl ute på gatan några kvarter därifrån sade Josef till mig:

"Du ser hur lagen, rättvisan och staten fungerar. Poliserna använder våld för att krossa en angenäm krog som hela staden frekventerar för dess speciella atmosfärs skull, dess krögare anhålls och sätts i fängelse, och den krogen får aldrig vara trivsam mer. Ändå drack man bara öl där och åt man ärtsoppa, sjöng man och spelade man där piano och gitarr. Myndigheterna mördade stället för att det var mänskligt.

Och när de bröt sig in där råkade en sedan sex månader eftersökt mördare befinna sig där. Han satt där helt öppet med slokhatt och långt hår och mörka glasögon och allt och borde genast ha fallit poliserna i ögonen, men denne mördare ställdes inte en enda fråga av poliserna. De körde i stället faktiskt ut honom i friheten. Men den varma trivsamma mänskliga anspråkslösa krogen avrättade de direkt utan rättegång, som om den för sin trivsels skull var farligare och skyldigare än någon lösdrivande mördare."

I detta land upptäcks inga talanger. De begravs levande.

Vem knarkar? Den som är för lycklig.

Den civiliserade delen av världen är ett sinnessjukhus, och U-länderna konstituerar ett hopplöst slumghetto, medan kommunistländerna utgör ett koncentrationsläger.

Jag är bara lycklig när jag är riktigt olycklig.

Förnuftet har alltid bekämpat passionen, men passionen har alltid besegrat förnuftet.

Ju fler mänskorna har blivit, desto sämre har de blivit.

Om jag ej får genomföra ett samlag var natt blir jag sjuk.

Jag har varit så länge jag levat över-stimulerad.

Som treåring drömde jag redan var natt om

maskerade kåpklädda inkvisitorer i svart

som jag såg överallt i hallucinationer så fort det blev mörkt,

som förvisso blott jagade mig för att plåga, tortera och njuta av mig.

Redan tolvårig hade jag sädesuttömning

och var sedan professionell masturbant

ända till puberteten.

Men ingen dam orkar att knulla varenda en natt.

Därför blev jag i tonåren professionell narkoman även:

när jag ej fick något samlag så tjänade knarket

tillsammans med kompisar som surrogat:

enda njutningen i knarkmissbruket har varit för min del

rent fysisk och på något sätt sexuellt masochistisk.

Dock hatar jag knarket som jag hatar kvinnorna

och som jag hatar min dödlighet, denna min kropp.

Men det har aldrig funnits en människa

som lyckats med att besegra sitt kött och dess lust.

Även Buddha var gift, även Kristus blev korsfäst i köttet

och måste ha njutit av den masochistiska upplevelsen

något oerhört, liksom var kristen martyr och var lemlästad kättare:

ej endast plågorna, inkvisitorerna, bödlarna och proffstorterarna

njuter sexuellt av de offrades plågor men även de offrade själva.

Torterades stön är exakt likadana som deras som knullar.

Det är ingen skillnad i ljudet, om dock det är skillnad på känslorna.

Marcus Aurelius, kanhända, besegrade köttet,

men till vilket pris? Han fann döden i stället

och någon sorts njutning däri,

som mest liknar en knarkares njutning i självplågeriet.

Hur skulle väl jag kunna då som den enda i världen

och i världshistorien besegra den köttsliga oron?

Det går bara inte. Den dåre som flyr ifrån köttet

kan blott råka ut för än hemskare plågor och gräsligare surrogat

såsom knark, homosexualitet, masochism och sadism

och allt annat som leder till döden

i motsats till sexualitetens naturliga utlopp i samlag med motsatta könet

som alltid skall vara det enda sätt

på vilket köttets fördärv kan utnyttjas till förmån för livet.

Jag skulle inte nämna honom alls om det inte var så att han hade haft med min förlorade patient Josef K. att göra. Och den berättelse som han har berättat för mig om sagde Josef är synnerligen märklig.

Denne äcklige engelsman har tillbringat alla sina år i vår stad med att förföra unga män. På 60-talet var det långhåriga mods, på 70-talet gick han in för att göra dem till homosexuella genom droger, och på 80-talet har han koncentrerat sig på punkare och medlemmar av NRP. Det är omöjligt att fastställa hur många unga män som han har fördärvat genom att förföra dem, kasta in dem på homosexualitetens räddningslösa bana och göra dem till narkomaner för livet.

En dag visade det sig att han led av Aids. Han hade alla skäl att ta sina sjukdomssymptom på allvar men slutade därför inte med att förföra ungdomar med knark. Någon sade till honom att Josef kände till ett sätt att bota Aids på. Den homosexuelle såg till så att han fick träffa Josef och hade ett samtal med honom. Samtalet förlöpte enligt engelsmannen:

"En dam sade till mig att du kan bota folk som har Aids."

"Har du Aids?"

"Ja."

"Rätt åt dig."

"Kan du hjälpa mig?"

"Jo, men ogärna."

"Varför?"

"Därför att du förtjänar din sjukdom. Om någon förtjänar den så är det sådana homosexuella som knarkar, sådana gamla homosexuella som ägnar sig åt att fostra en yngre generation av homosexuella, sådana homosexuella som tvingar ungdomar till underkastelse genom knark och gör dem till narkomaner. Inget av deras offer förtjänar Aids, men du har verkligen gjort det. Jag minns nog hur du försökte förföra mig en gång i tiden."

"Har jag försökt förföra dig?"

"Du gav mig mitt livs outhärdligaste kyss."

"Det är inte som du tror. Jag älskar ungdomen, men jag förför den inte. Tvärtom. Jag tar hand om sådana unga män som kommit vilse och som redan börjat knarka, och jag hjälper dem från knarket. Jag erbjuder dem ett alternativ."

"Och det alternativet är homosexualitet. Därför vänder du dig bara till unga narkomaner, ty de är lättast att vinna för homosexualitetens frälsning."

"Hjälp mig, Josef. Bara du kan göra det."

"Det enda jag skulle villigt hjälpa dig till vore självmord. Men boten för Aids är just en sorts självmord."

"Säg vad det är."

"Det är mycket enkelt. Tag LSD."

"Det har andra sagt till mig förut att det hjälper mot Aids, men jag har vägrat tro det."

"Faktum är att det har hjälpt i alla fall av narkomani och prostitution som jag känner till."

"Det är den farligaste av alla droger, och dess verkningar är oförutsägbara."

"Det är den enda bot som finns. Hjälper inte det hjälper ingenting, och de andra tröstmediciner som finns bara förlänger plågorna och lidandet."

"Nåväl, jag ska lyda ditt råd. Var kan man få tag på det?"

"Du kan få det genom mig."

Och Josef gav engelsmannen LSD, han intog det, vilket hade den förbluffande effekten att hans HIV och försiktiga Aidssymptom genast bröt ut i full sjukdom. Bara några dagar efter att han tog drogen måste han hämtas till sjukhus.

Här är alltså ett exempel på LSD:s motsatta effekt på Aids: LSD har bevisligen räddat enstaka fall av prostituerade och narkomaner från sjukdomen, men hos denne homosexuella man har sjukdomen endast förvärrats genom LSD, den farligaste och mest nyckfulla av alla droger.

Sista gången jag såg Josef och Maggan tillsammans var på den unkna lönnkrogen. Det var två dagar innan den stängdes. Jag kunde inte komma ifrån att de utgjorde ett vackert par: narkomanen och den prostituerade, han med mörka glasögon och långt brunt hår, hon med klarblåa ögon och ett ännu rikare mörkblont hår som nådde henne ner till midjan. Man kunde se på dem att de båda var mer än erfarna. Ändå var det inte lasterna som förenade dem utan en verklig ömhet utan gränser. Han höll i hennes ena hand med bägge sina, och deras kärlek var iögonfallande ädel och vacker. Jag ville inte störa dem utan lät dem sitta där och samtala ömt med varandra. Jag gick utan att ha gett mig till känna.

Samtidigt upptäckte jag just då inom mig själv en oroväckande svaghet, och det var mest därför jag gick. Jag avundades dem. Jag ville inte unna dessa båda olyckliga människor någon lycka. Och denna min missunnsamhet skrämde mig. Och det var den och ingenting annat som drev mig till att angiva krogen för myndigheterna.

Därför har jag nu desto mer dåligt samvete när Maggan är död. Ännu ett mord på en prostituerad har jag att vetenskapligt undersöka, och det är tyvärr uppenbart att det är Josef som varit framme igen. Det är omöjligt att rekonstruera hur mordet gick till. Kanske vi får höra det från Josef själv en dag. Men han har bekänt mordet, och vi har ingen anledning att betvivla att han bekänt sanningen.

Dagen efter att Maggans kropp kom in till mitt sjukhus fick jag brev från Josef med de enkla raderna: "Jag gjorde det för att hon gjorde mig till narkoman. Må Gud förlåta henne." Alltför väl visste vi ju att han redan tidigare svårt misshandlat henne under inflytande av LSD, och det är inte omöjligt att han var det även nu. Men han ströp henne bara. Ingen kofot, inga verktyg, utan bara en enkel strypning, och det får oss att misstänka att han inte var påverkad.

Det märkligaste med hans korta meddelande är att han helt sakligt bekänner mordet utan att uttrycka någon ånger. Han ber Gud förlåta henne för att hon åter gjorde honom till narkoman, och inte honom för att han tog hennes liv.

Rättvisans snara hårdnar nu om hans hals. Jag har i detalj beskrivit hans signalement som nu går ut i alla tidningar, och ingen långhårig ung man i mörka glasögon torde undgå polisens uppmärksamhet. Och om jag någonsin träffar honom igen lär jag icke låta honom klara sig. Han må vara oskyldig till Evas död, och dråpet på Marianne von Bothmer må kunna få en villkorlig dom, men det blir svårt för honom att klara sig ifrån mordet på Maggan. Han har nu dräpt en prostituerad för mycket.

Endast under den senaste månaden har jag där blivit en stamkund.

Då kommer en dag plötsligt ut ifrån det hygieniska rummet

ett ansikte som jag blott alltför väl känner igen.

Dock är jag icke säker.

Hon stryker förbi mig helt tätt, men hon ser mig ej.

Hennes frisyr är en sådan som jag aldrig sett henne bära förut,

och det ökar min osäkerhet.

Jag kan ej släppa min uppmärksamhet ifrån henne

när hon sätter sig hos en gråhårig man –

alltför väl stämmer detta med henne.

Det kan icke vara ett misstag.

Det kan icke vara en annan än du.

Skall jag resa mig upp, artigt hälsa

och störa din samvaro med den gråhårige?

Medan jag grubblar på detta och oavvänt dras av min blick till ditt hörn

utan att kunna slita mig från det att du än en gång

kan på nytt träda in i mitt liv ( – den hur mångte?)

så lyser du upp, störtar fram – du har upptäckt mig och känt igen mig.

Min älskade! Alltsedan vi läste franska tillsammans

för drygt tjugo år sedan har jag dig älskat i anden.

Och detta otroliga ögonblick i Mosters sjaskiga trivsamma sylta

har i blixtbelysning bekräftat det faktum

att sedan jag började älska dig för tjugo år sedan

har denna kärlek ej någonsin det minsta lilla förändrats.

Jag antar att mitt korta meddelande kräver en närmare förklaring. Utan hopp om att kunna bli förlåten av er eller glömd av lagen skall jag ändå förklara mig.

En icke-narkoman kan aldrig förstå en narkoman. Därför tror jag inte att vare sig ni eller lagen någonsin kommer att kunna förstå mig.

Lagen är blind och tar blott i beaktande det faktum att jag utom Marianne von Bothmer dessutom även dräpte Maggan. Sådant kan lagen knappast ge mig mindre än livstids fängelse för.

Må jag således få den dom av livstids fängelse som jag förtjänar, om lagen någonsin infångar mig. Men jag kommer att göra allt för att undvika den. Jag har redan totalt bytt utseende: ni kan lika gärna genast säga till polisen att upphöra med att ofreda alla stackars mänskor vars enda brott är att de har långt hår och bär mörka glasögon. Jag har utplånat mitt signalement ur verkligheten, och inte ens om ni fick se mig skulle ni längre kunna känna igen mig.

Den enda pardon jag har någon chans om att någonsin kunna undfå för mordet på Maggan är en mänsklig pardon, men de enda som kan ge mig en sådan är narkomaner, och sådana har ingen mänsklig talan i samhället.

Jag dräpte henne för att hon gjorde mig till narkoman. Jag dräpte henne för att hon gjorde mig till sin älskare. Jag dräpte henne för att dräpa mitt eget onda jag. Hon var den som höll mig fången i lasterna och köttet. I och med att jag dräpte henne dräpte jag mina egna laster och min fångenskap i köttet. Och jag lyckades därmed. Om jag inte hade varit säker på att jag skulle lyckas hade jag aldrig gjort det.

Faktum är att jag inte längre är narkoman och att jag inte längre lider av kronisk brunst. Mitt sexuella begär har upphört i och med den prostituerades död, och mitt narkotikabehov har upphört samtidigt. Jag handlar fortfarande med narkotika, ty det är mitt enda sätt att överleva, men jag koncentrerar mig på att leverera LSD till sådana Aidssjuka som det kan finnas hopp om att de därmed kan kurera sig själva. Det har blivit min mission i tillvaron: att bota de Aidssjuka med LSD som kan botas. De enda som inte kan botas, vilket ni torde kunna instämma med mig i, är sådana homosexuella som gått för långt.

Jag skall gärna fortsätta med att dokumentera mitt fall för er, vars historia kan vara av socialt intresse för framtiden, och om ni vill kommunicera något till mig kan ni alltid lämna ett meddelande till vilket långhårigt socialfall som helst nere i Femman. De känner mig alla, de litar på mig, jag litar på dem, och ni kan lita på att inte en enda av dem någonsin skulle förråda mig.

Hälsningar,

Josef K."

Men jag anade inte att han hade en ny kvinna som var olik alla andra.

Jag vågar icke kalla dig vid namn

av rädsla för att än en gång förlora dig.

Du är min älskade. Det vare nog.

Rättvist är vårt öde,

som förbjuder oss att träffas

på en hel outhärdlig månad.

Rättvist är mitt öde

som på nytt fört dig in i mitt liv

och ställt så hårda villkor

för att jag skall få dig.

Och ej vet jag om jag heller denna gång skall få dig.

Jag har ju aldrig fått dig tidigare

fastän vi nu känt varandra i knappt tre och tjugo år.

Och rättvis är ock du som håller dig ifrån mig

med det löftet att du endast skall bli min

om jag avhåller mig från knark och samlag

i en hel förfärlig månads tid.

Vi får ej träffas under denna månad,

då vårvädret är alldeles vintrigt i protest

och då vårt land är lamslaget av strejker

smittade av denna kärlekskris.

Jag vågar icke nämna dig vid namn.

Jag vågar ej ta risken att på nytt förlora dig.

Du är min älskade. Det vare nog.

Det vare mitt försvarsredskap mot hela världen,

mot min smärta, avgrundskris och mot mitt öde,

som onekligen skall göra allt för att

en gång för mycket störta mig ifrån dig

ner i hopplöshetens libido.

Trettio dagar återstår tills jag på nytt får se dig.

Trettio dagar återstår av denna mitt livs

svåraste omänskligaste prövning.

Skall jag härda ut? Mitt kött är vilt;

det rycker i mig och vill tvinga mig

till underkastelse och lastbarhet igen.

Och vad vet jag om jag kan lita på dig?

Kanske att du bara driver grymt med mig

och sedan när mitt straff är avtjänt

hånar mig med att då vara bortrest på semester?

Kvinnor har ej vanan att förtro sin ärlighet åt mannen.

Hon är katten lik, som mjuk och stillsam

går sin egen väg fullkomligt opålitlig

och kan såra den som kommer henne nära

mycket effektivare än hunden, mannen,

som är utan klor, som är naiv och trofastheten själv,

som blott är löjlig när han skäller

och som aldrig biter den han borde bita:

katter, kvinnor.

Men ej skall jag vara den som denna gång ger tappt,

ty Gud det vet att jag dig älskar

nu det tjugoförsta året

starkare än något av de tjugo tidigare.

Är det evig kärlek? Nära på.

Ty blott med mina tankar kan jag smeka dig,

kan jag dig vara trogen;

blott med mina önsketankar kan jag vara värdig dig

och tro att även du

kan vara trogen mig i dina tankar.

Storma mig an bara, frestelser utan tal!

Bjud mig gratis narkotika av alla sorter,

ge mig stadens vackraste dyraste hora helt gratis,

ge mig ett helt harem,

ge mig alla former av Aids

och låt varje narcoticum vara dess bane

så skall jag dock ej kunna röra en spruta,

ej en enda naken gudomlighet iklädd en kvinnokropp,

jag skall ej ens kunna drömma om snusk eller libido,

ty jag är kär.

Jag är botad från allt livets köttsliga onda,

jag är helt immun mot all sinnlighet,

frestelser kan icke längre dra ner mig till männioskodjurens nivå,

ty jag älskar.

Jag älskar på det enda sätt som är kärleken värd,

som är kärlek i anden.

Vad ni är olyckliga, ömkliga, beklagansvärda,

och vad det är synd om er, alla ni djuriska mänskor,

som klättrar som djur på varandra,

besudlar och skadar varandra med sexualitetsvåld,

– ty våld är sex alltid, hur än man begår det, –

av rå sinnlig lusta, av ren egoism och av habegär,

– ty alla som idkar sex vill blott äga sin partner

och avreagera sitt habegär på henne

samt skaffa barn, för att ägandet ständigt må utsträcka sig

över allt fler och fler andra människor, –

kort sagt, vad ni är bedrövliga, som söker kärleken

var den ej någonsin finnes men endast tar slut!

Evig kärlek är den endast

som orkar vänta för evigt

på att få bli tillfredsställd.

När hela världen blev koloniserad och civiliserad

av engelsmän, fransmän och européer

blev ock Indokina en fransk koloni.

Men i tjugonde seklet spred den kommunistiska revolutionen

fatalt ut sig från och med Ryssland och till och med Kina,

och från detta Kina spred revolutionen sig och anarkin

ner till vietnamesernas land,

som så startade inbördeskriget

i Annam, i Laos, i hela Vietnam

emot fransmännen först av allt

men även mot alla vietnameser

som föredrog europeisk kultur och civilisation

med den trygghet och livsstandard som därmed följde

mot den kommunistiska totalitära regimen.

Och inbördeskriget höll på tills Frankrike gav upp.

Fyra stater blev bildade av Indokina:

Kambodja och Laos, ett sydligt Vietnam

och ett Nord-Vietnam som var såväl kommunistiskt som helt ateistiskt.

Och snart var den legaliserade kommuniststatens

revolutionära förpliktelser med ateism, kommunism,

anarki och totaldiktatur på programmet

med våld spridda helt över Laos och över det södra Vietnam.

Då beslöt USA att försvara civilisationen i Syd-Vietnam.

Kriget höll på mer än tio år och var historiens

bäst dokumenterade, skarpast bevakade och därför

kanske mest civiliserade krig: hela världen fick se vad som hände,

varenda detalj och grov brutalitet från den civiliserade sidan,

försvarande amerikanernas, blev återgiven i massmedia,

och hela världen fick fritt protestera mot kriget så mycket den ville.

Ej någonsin har en så högt civiliserad värld

fått bevittna ett krig så autentiskt,

och aldrig har därför ett krig väckt så gälla protester.

Ej någon var tyst i sitt motstånd mot kriget,

ej någon försummade att protestera

förutom de visaste och katoliker.

Protesterna blev så totala att herr Bertrand Russell,

som efter det senaste världskriget rekommenderat

att omedelbart fälla kärnvapen över Moskva,

nu fördömde Amerika såsom Vietnamkrigets enda grobian.

Så blev herr Richard Nixon Amerikas ledare.

Aldrig har denna nation haft ett sådant totalfiasko till president.

Han utvidgade kriget med ursäkten att snabbt få slut på det,

(det samma resonemanget låg bakom Hiroshima och Nagasaki,)

och utan att varna Kambodja spred han även kriget

till detta ej tidigare alls inblandade land,

enda fridfulla delen av allt Indokina.

Han bombade städer i detta Kambodja

med den följden att intet land blev så hatiskt

mot allt europeiskt och amerikanskt som Kambodja.

Herr Nixon fick dra sig tillbaka med svans mellan benen

insyltad i digra skandaler

och fick ej den äran att avsluta kriget.

Dock inledde han den totala reträtten,

som innebar att världens bästa nation

nedrigt lämnade samtliga vietnameser och kambodjaner

som trott på Amerika, europeisk civilisation, kultur, levnadsstandard,

och allt som var mänskligt, i sticket.

Sen dess kommer det ständigt horder av flyktingar

från Vietnam och Kambodja,

som alltjämt flyr undan det ännu pågående inbördeskriget

och de kommunistiska och ateistiska och anarkistiska

aldrig upphörande digra massakrerna,

som ej får dokumenteras, ej filmas, ej ens iakttagas,

och som hela den värld, som så protesterade mot Vietnamkriget,

är lika likgiltigt tyst inför som inför Afghanistan.

Man kan dö av att icke få träffa sin älskade.

På alla sätt är det farligt:

sexuell abstinens är i längden ej hälsosamt,

man kan bli kär i en annan,

för att icke tala om att även partnern kan luras;

när sedan man äntligen träffas kan man bli besviken

på grund av för höga förhoppningar,

och icke minst är ej någon så ensam

som den som är kär men som icke får träffa sin älskade.

Kärlekslöshet är den värsta av sjukdomar,

och redan tidigt fick jag känna av dess ohyggliga plågor,

när mina föräldrar tog avstånd från mig

och ej mer lät mig träffa dem,

när mina släktingar ej ville öppna sin dörr för mig

när jag besökte dem, utan smög sig bort från dörren

i äckligt försök att ge sken av att ej vara hemma,

och när minst tre damer, som jag troget älskade,

sket i min trohet för att gå i säng med vulgäraste torskar.

Men sådant får varje man erfara som vågar älska.

Jag älskar och vet ej om den som jag älskar är trogen.

Men jag älskar henne ändå,

och jag vet att min trohet är vansinnig.

Älskade! Ännu är det tjugotre dagar kvar av min prövning,

och visst skulle jag klara dem. Första veckan är svårast.

Men jag har beslutat mig. Jag kan ej älska dig

eller ta ansvar för dig eller hänge mig åt någon lycka

med brott på mitt samvete. Jag måste sona dem först.

Därför skall jag den sista dag som jag är fri

dagen innan vi åter skall mötas,

en dag före målet och lyckan och kärleken

för att bevisa att jag kunde uthärda

i elfte timmen på aftonen gå till polisen

och ange mig själv.

Och jag vet att de icke skall tveka att taga emot mig.

Ty förr eller senare måste det ändå ta slut,

och jag vill ej riskera att du skall bli inblandad.

Förr eller senare måste jag stå inför rätta,

och då skall ej du nödgas vara ett vittne.

För kärlekens skull skall jag sona mitt brott

för att göra mig värdig en god kvinnas kärlek.

Att jag därigenom ej någonsin får den

är av underordnad betydelse.

"Hallå, doktor Mattsson i luren."

"Ni låter trött, doktor. Det är Josef."

"Josef! Var är du?"

"Hur så? Vill du sätta polisen på mig? Jag är just själv på väg dit, så du kan bespara dig mödan."

"Arme galning, vad har du nu hittat på?"

"Jag ville bara tala om att jag tänker ange mig själv."

"Det får du inte göra!"

"Vad!?"

"Jag förbjuder dig att gå till polisen! Var är du? Jag måste träffa dig."

"Har det hänt något?"

"Jag måste få tala med dig privat. Var kan vi träffas?"

"Börjes lönnkrog har öppnat igen. Det är torsdag idag. Jag går dit i kväll. Men skona Börje från polisen. Hans oas förtjänar inte en razzia till."

"Synden är envis. Nåväl, vi träffas där."

"I kväll?"

"I kväll."

"Men varför får jag inte gå till polisen?"

"Det får du veta i kväll."

Jag lade på och drog en suck av lättnad. För en gångs skull hade det hänt något positivt. Jag var faktiskt överlycklig för att Josef ännu var på fri fot. Och vilken lycksalig ingivelse att han skulle ringa upp mig just när han var i färd med att ge sig! Jag drog en suck av lättnad. Det hade varit nära ögat!

Min älskade, tack för din ärlighet!

Det finns ingenting att förlåta, ty du hade aldrig bedragit mig så

om du ej hade älskat mig. Lev väl med din äkta man

och din lyckliga tvåbarnsfamilj! Aldrig kunde jag tänka mig

att du var så etablerad i samhällets borgerliga konvention!

Du såg mig blott som ett alltför lockande äventyr

som du högst ogärna desillusionerade,

och aldrig trodde du att jag en hel månad kunde stå ut,

men nu vet du hur väl jag det kunde.

Att du då ej längre förmådde behärska ditt bedrägeri

utan full av förtvivlan och ånger avslöjade

att du var hur gift som helst och dessutom var mor till två barn

är ett tecken på ärlighet som jag blott desto mer måste dig älska för.

Jag har blott lurat mig själv,

och jag tackar dig för underbarheten i illusionen

så länge den varade.

"God afton, Josef. Det var ett tag sedan."

"Ja, som du ser," sade han och indikerade sin totala demaskering eller ommaskering. Vilkendera var det?

"Jag behöver dig."

"Till vad?"

"Jag behöver dig för ett hemligt projekt som går ut på att forska i sjukdomen Aids."

"Jaså, du har tänkt om?"

"Jag var från början ytterst intresserad av att utforska idén om att pröva LSD mot Aids. Men jag var överläkare och kunde inte riskera min ställning.

En läkare är inte bara läkare. Han är ständigt skarpt bevakad av alla sina kolleger som är beredda att skrota honom direkt om han bara skulle våga visa en blotta. Och ännu kinkigare är det att vara överläkare. I detta land kan ingen bli överläkare om han inte står i den socialdemokratiska partiboken. Det är en sorts hemlig civiliserad men ändå oändligt hjärtlös och cynisk maffia. En medlem av samhället är ej en medlem av samhället om han ej har en politisk ställning. En social ställning måste medföra en politisk ställning. Annars är ställningen icke etablerad och man förlorar den. Förstår du? Jag hade ingen chans att ta egna initiativ."

"Och vad har fått dig att ändra mening?"

"Aidssjukdomen breder ut sig. Den kommer att bli världens största problem i framtiden. Var tionde människa i Afrika är smittad."

"Vad säger du?"

"Sjukdomen upptäcktes i Haiti. Dess kärnområde är Kongobäckenet. Hela det gamla Belgiska Kongo, alltså nuvarande Zaire och länderna där runt omkring utgör en Aidssmittohärd för hela världen. Och så många människor kan icke isoleras. Afrikanerna själva gör ingenting för att förhindra sjukdomens spridning. De vill ej låtsas om den, för de vill ej förlora sina turister och inkomsterna av dem. Därför måste vi göra allt för att finna ett medel att sätta stopp för epidemin. Och därför vill jag på eget initiativ privat och i största hemlighet testa LSD och dess eventuella verkan."

"Och vad skulle bli min uppgift?"

"Du känner alla narkomaner och prostituerade i staden. Du vet säkert varenda en som misstänker sig ha Aids. För dem till mig och låt mig se vad LSD kan ha för effekt på dem."

"Du har då verkligen tänkt om. Skall jag inte skaffa dig LSD också?"

"Jo, givetvis. I obegränsade mängder."

"Och om jag vägrar att hjälpa dig?"

"Det kan du inte göra."

"Varför?"

"Hela mänskligheten står på spel. Du kan rädda miljarder människors liv. Du kan inte vägra att göra det."

"Jag vägrar att göra det."

"Vad!"

"Vad är Aids? Naturens hämnd på människan. Mänskorna kommer att vara uppe i sex miljarder medlemmar vid millenniumskiftet. Vad finns kvar av naturen om vi får bli så många? Och vad kan vi väl leva på om vi inte längre har naturen? Mänskorna har redan exploaterat ihjäl naturen! Skulle jag då hjälpa mänskorna att göra vad som återstår av naturen till en öken? Aldrig i livet! Låt regnskogarna återerövra Afrika och Sydamerika! Låt Aids reducera mänskligheten till bara en miljard, så överlever naturen och alla vilda fria djur bättre! Själv skall jag gärna kurera enskilda Aidsfall, som jag anser vara värda att botas, men mänskligheten? Nej, aldrig.

Och du har rätt, doktor Mattsson. Din ställning är svag. Kommer det ut inom sjukhusledningen att du inbillar dig att Aids kan botas med LSD blir du en driftkucku och ingenting annat, och det vet du. Så glöm det här med LSD. Det är bara en myt. Du får aldrig en enda tripp av mig."

"Du är omänsklig!"

"Vem är omänsklig? Jo, mänskligheten! Aids är Guds och naturens triumf över människorna. Det är naturens egen mekanism för att återställa den balans som människan har rubbat. Låt naturen ha sin gång. Jag är aldrig så dum så att jag försöker delta i fåfänga försök att hindra naturen från att gå sin gilla gång. Vilken människa kan ens hindra sin egen naturliga diarré? Det vore precis lika löjligt och fåfängt som att försöka stoppa hela naturen."

"Vem är du egentligen?"

"Josef K, som är här för att gå till rätta med det mänskliga samhället."

"Men du är väl ändå en människa?"

"Om jag är!"

"Tänk då åtminstone på saken. Jag kan inte ta din vägran på allvar. Ring mig när det passar."

Jag var omtumlad och upprörd. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag visste blott att Josef hade rätt och att han hade mig mellan sina fingrar. Och jag kunde ingenting göra utan honom. Hans makt var förfärlig men ofrånkomlig.

Jag bröt upp brådstörtat och under stor förvirring. Och det enda jag kunde göra var att hoppas på hans eventuella nåd i framtiden.

Jag – detta ord är det hemskaste i världshistorien.

Inför detta ord är all världen en grushög

och hela vår mänsklighet bara insekter.

Inför detta ord är historien värdelös

och religionen och till och med Gud

bara ord utan mening;

ty när detta hemska ord "jag" bliver uttalat

ryms i det ordet all framtid och hela vårt nu.

I det ordet blir hela historien avgjord,

för inför det ordet förbleknar allt annat.

Och hur är det då om vi bortser från "jag"?

Om vi utsuddar "jag" i fullkomlig självutplåning

så blir det människan som blir helt värdelös.

Då är ej mer individen en faktor att räkna med,

hela hans auktoritet är blott till för att störtas,

då är ingen människa mer än en annan,

då är inget hållbart, då måste man tvivla på allt,

då är mänskan förlorad i världsalltet, i mänskligheten,

i den allting uppslukande politiken och världens historia,

då är ingen något mot samhället, endast partiet

och det kollektiva och allmänna bästa är gångbart,

och allt individuellt initiativ måste kvävas.

Det är de två alternativen som människan har:

om hon ej väljer hädande omänskligt övermod

återstår blott en självdestruktiv orättvis from självutplåning.

Det finns dock ett tredje mer ovanligt alternativ,

och det är självhängivelsen åt Gud, naturen och drömmarna,

men detta alternativ är ej alla förunnat att finna.

Det är även hängivelsen åt den känsliga kärleken,

som alla väl måste stifta bekantskap med

någon gång under sitt liv och i någon form;

men endast få lyckas nå

den konstanta hängivelsen

åt det som ej är förnuftigt

och icke påtagligt men dock så gudomligt.

Ej alla är djärva nog att våga

ge sig förlorad i känslorna.

Och den är sällsamt unik

som har kraft att det göra med

någon övertygande konsekvens.

Mitt i första ring skildes våra smått ödesbetonade vägar.

Hon klarade ej den naturvetenskapliga strikthetens väg

och blev mer humanistisk i stället och läste sig till psykolog.

En långt äldre man blev hennes första man.

Han var en alkoholist, och hon gav sitt liv för honom

för att med sin starka kärlek försöka besegra hans laster.

Det slutade olyckligt, men hon fick sin kära dotter med honom

och räddade henne och sig ur hans livs ruin genom en skilsmässa.

Mera jämnårig var då hennes andra man,

en socialist, som uppfostrade henne till kollektivt liv.

Hon fick sin son med honom men nog av hans kärlek.

Så fann hon sin trygghets hamn i tredje mannen,

den gråhårige, som hon lever med för tredje året nu

och som jag icke vill inkräkta i hennes lycka hos.

Men innerst inne vet jag att hon fick båda barnen med mig.

Aldrig glömde hon mig, alltid tänkte hon åter på mig

när hon idkade samlag, och jag känner ansvar för barnen

fastän jag ej är deras köttslige far.

Hur kan sådant förklaras?

Jag omfattar ömt hennes tredje man som henne själv

och kan ej känna alls någon svartsjuka mot honom.

Tvärtom vill jag icke störa och bry deras lycka.

Min lycka är nog: att jag vet att hon älskar mig mest,

att jag är hennes båda barns andlige far,

och att jag älskar henne.

Du var min pubertets stora och intensiva förälskelse.

Du endast någonsin var jag fullt hågad att offra mig själv för.

På fullaste allvar funderade jag på att överge allt,

både livskall, karriär och mig själv

för att blott älska dig och ge dig allt,

min oskuld, min själ och allt vad min personlighet var.

Men vi fick aldrig chansen, ty ödet drog bort mig från dig.

Dock var det året, året med dig, mitt livs mest intensiva.

Så sökte jag mig till dig åter precis fem år senare.

Jag visste ingenting om dig men anade,

när du ej gav något gensvar, att du hade gift dig.

För den sakens skull resignerade jag än en gång ifrån dig.

Föga anade jag att din man var en alkoholist

som du gift dig med blott för att frälsa den arme.

Men det året även var ett av mitt livs intensivaste.

Vi stötte åter ihop på en julmarknad några år senare.

Du var då ensam men hade en dotter i barnvagn

och lystrade till ett nytt efternamn, som var så fint

som adressen du bodde på, att jag ej nändes att någonsin

störa din familjelycka. Men aldrig så anade jag

att ditt äktenskap hängde i yttersta tråden

och att du strax ämnade att rymma fältet

för att tyst försvinna i katolicismen och Spanien.

Vi träffades åter ett par-tre år senare.

Du hade då ädelt Stockholmsspråk

och var i din gamla stad blott på tillfälligt gästspel.

Du bodde då i Ornässtugan och var katolik.

Ornässtugan? Jag trodde du bodde i någon slottsliknande villa

och var bliven någon sorts herrgårdsfru.

Ofta när jag var i Stockholm så sökte jag stället

som dock icke lät sig upptäckas,

och aldrig så anade jag att det var ett genuint

socialistkollektiv där du levde som sambo.

Och när jag nu åter fick se dig på Mosters kafé

med en gråhårig man, kunde jag aldrig tänka mig

att han var din egen senaste tredje och redan

tre år gamle man. På sin höjd en beskyddare,

tänkte jag, och drog mig bara för det att

besvära er samvaro. Hade jag vetat

att han var din man hade jag aldrig ens

vågat störa er genom en endaste blick.

Är jag blyg? Ja, för den sanna kärleken

är jag av vördnad den blygaste i denna värld.

Kärleken är underbar i begynnelsen, ohållbar i längden, bitter vid slutet och därefter evig.

Man åtrår blott det ouppnåeliga.

Ingenting får en att längta efter sällskap så mycket som ensamheten, och ingen får en att längta så mycket efter ensamhet som sällskap.

En människa är god bara som barn. Ju äldre hon blir, desto mera fördärvad och ond blir hon. Därför är man bättre ju yngre man dör.

Ack, varför dök du åter upp i mitt liv?

Varför fick jag ej känna mig lycklig och fri

med de omkomplicerade prostituerade fnasken?

Nu har jag ej knullat på två långa veckor

av trohet till dig, och ej heller har jag vågat knarka,

och ändå så vet jag ej om jag skall få dig.

Du lever med en mycket äldre man

som du ej ens vågar avslöja namnet på för mig,

du vill både ha mig och ha honom kvar,

och ej heller vet jag hur du står i förhållande till dina barn:

lever de i ditt hem eller hos deras olika fäder?

Tre år gammalt är ditt förhållande med den gråhårige,

och ändå har ni ej barn. Det kan ej vara lyckligt.

Och ej vill jag blanda mig i ert förhållande,

trampa in i ert privatliv och vålla er olycka

med att riskera att du kanske både förlorar

din åldring till sambo och din ungdoms varmaste älskare.

Jag vill ej störa er med att riskera att ställa

det ringaste anspråk på dig. Var du fri såsom jag,

älska fritt din gråhårige gubbe som jag älskar mina

osaliga horor och hänger mig åt LSD-storhetsvansinnet.

Så kanske vi två blir lyckligast, om vi går in för

att icke riskera att fresta varandra.

Så mötas vi aldrig, så älskar vi aldrig,

så får aldrig vi två varandra,

fastän vi är brunstigast av alla älskare.

Tjugosex dagar förmådde jag uthärda –

en vecka hade jag kvar av min bot,

endast fyra av fem veckor orkade jag

vara utan min liderlighet.

Sedan föll jag på nytt – LSD, hasch och horor

och praktfulla orgier i överflöd

så som jag alltid har levat normalt.

Jag var sålunda dig icke värdig,

fastän du var sambo och hade två barn

med två tidigare kavaljerer.

Men jag måste dock få försvara mig.

Det är bara kärlek det handlar om,

och denna kärlek får icke förbjudas.

De prostituerade lever allenast för kärlek.

Porrklubbarna lever allenast för kärlek.

Aids-spridarna lever allenast för kärlek.

Skall de ej få ha rätt att älska så länge de lever?

Är icke de horor som går utanför Göteborgs skattedral

och som vet att de kan sprida Aids, – och om de icke har det

ock får det, när de fiskar torskar, för att kunna

få råd till skatten, – mer heliga och respektabla

än deras utsugare innanför taxeringsverket?

Är icke de stackars Aids-drabbade,

som tvångsintages och tvångsvårdas för att de älskat,

mer människor än de som tvångsvårdar dem,

sticker nålar i dem och förvandlar dem gradvis till

sjukhuspaket så att de sakta dör?

Ja, jag till och med måste försvara de unga oskyldiga vackra

och knarkande ungdomar, som blir till brottslingar,

tjuvar och mördare genom det socialistiska samhällets

omvårdnad, omsorg och engagemang för dem,

som ingenting annat är än helt avkristnad sterilitet.

Ingen älskar dem. Hur kan man då vänta sig av dem

någon den ringaste kärlek? Förvisso är det rätt och riktigt

att de strängt blir dömda och att deras liv blir förstörda;

men ändå blir dessa, som mördat en oskyldig taxichaufför,

och som endast är sjutton år gamla, med tiden

långt mognare, klokare och mera mänskliga människor

än de som glömde att uppfostra dem

och som aldrig bjöd dem på ett alternativ

till den vanliga andliga odling som televisionens

fördummande skvalunderhållning av lägsta klass är.

Vem är ansvarig för dessa knarkande mördare?
Alla de mänskor som aldrig tog ansvaret för dem.

Ja, till och med måste jag även försvara

de gossar på högstadiet som går till bögklubbar

och där tas vänligt om hand och blir

prostituerade gossar med generös tillgång

på knark under arbetet och under hotet av Aids.

Men de gör det ändå, ty de får ändå älska.

Den skola de lämnar, det samhälle

som de så småningom blir parasiter på,

deras föräldrar som skiter i vart de tar vägen,

det samhälle som låter bögklubbarna hålla på,

kan ej ge dessa prostituerade barn någon kärlek,

och all denna kärlek, som de aldrig fick

var den borde ha funnits, kan bögarna ge dem.

Aids är den mest heliga av alla sjukdomar,

ty alla de som har fått den har fått den emedan

de endast har vågat att älska och det outsägligt.

Den starkaste odlaren av stoltheten är förödmjukelsen.

Han var ganska lång och mörk. Hans hållning var något lutad men inte böjd. Han var anspråkslös och mild i sitt sätt att vara. Han var mager men inte spinkig. Han stod vid en flipper-maskin och spelade tillsammans med tre andra när jag och min kollega, som båda var civilklädda, kom in på kaféet. Vi visste att han skulle vara där. Ett ögonvittne hade känt igen honom.

Han var glättig till humöret på grund av flipper-spelets underhållande karaktär, och det var nästan omöjligt att tro honom om mord. Hans medspelare var typiska original från samma alltför rivningsdrabbade stadsdel: en gammal utbränd narkomanveteran, en mycket ung och mycket långhårig man, och en astrolog, som var den lugnaste och normalaste av dem. Vi lät dem spela spelet till slut. Vår man vann över de tre andra.

När spelet var slut gick vi fram till den misstänkte. "Ursäkta oss," sade min kollega, "men ni måste tyvärr följa med oss till polisstationen."

Han sade inte ett ord och följde genast med oss. "Vad har han gjort?" frågade mig astrologen. Jag sade kort: "Han har blivit igenkänd som en av dem som var med vid mordet i Rosenlund i förrgår natt."

Då frågade vår man plötsligt: "Är jag misstänkt för det mordet?" I samma stund visste jag att han var oskyldig men kanske desto mera skyldig till en hel del annat.

"Vi vill bara i lugn och ro ställa er några frågor på stationen," sade min kollega. "Om ni är oskyldig har ni ingenting att frukta."

Han följde lydigt med. Under förhöret var han hela tiden ytterst lugn och avmätt. Han svarade på våra frågor, men hans vittnesmål var minst sagt luddigt. Han hade varit vittne till mordet, medgav han, men han hade inte deltagit i det. Men när vi bad honom beskriva hur det hade gått till var hans vittnesmål oklart.

Enligt honom stämde historien med de andra vittnenas till en början. Det var riktigt att de två ynglingarna suttit vid kanalen och visslat på ett par flickor som uppenbarat sig på andra sidan. De något berusade ynglingarna hade slungat glåpord till dem i den meningen att de var fnask. Men tyvärr så var de inte det. De tre "fnasken" kom över bron till kajen och visade sig vara tre mycket långhåriga ynglingar.

"Vad menar ni med att provocera oss?" frågade en av de långhåriga. "Är ni homofiler?"

Den ena av provokatörerna insåg att de gjort en dumhet, men den andre drev gycklet vidare: "Vi är inte homofiler, men ni måste väl vara det. Varför har ni annars så långt hår? Gå och klipp er så ni slipper ha män visslande efter er."

Då drog en av de långhåriga kniv, och det var här som vårt vittne kom in i bilden. Han menade att han hade försökt avstyra bråket. "Stick kniven tillbaka i skidan, Putte," hade han sagt.

"Vill du också ha dig ett stick, din jävla torsk?" sade Putte.

"Lägg dig inte i," sade en av Puttes långhåriga kamrater till vår man. "Dessa gröngölingar måste lära sig att inte reta upp lejon i onödan."

"Det är jag säker på att de inte gör igen," genmälte vårt vittne.

Men hans fredsmäkleri kunde inte avstyra våldet. Medan Putte ännu höll kniven blottad och munhöggs med vårt vittne flög den mest provokative på honom och försökte avväpna honom. Putte svarade blixtsnabbt med att skära honom svårt i handleden. "Kom an, din jävla morsgris," sade Putte.

"Spring efter hjälp," sade den skurne till sin försiktigare kompis, och denne sprang. Sedan blir vad som skedde oklart. Enligt denne kompis förhöll sig vårt vittne passivt medan Putte högg ihjäl den som retat honom.

"Förhöll ni er passiv medan Anders mördades?" frågade vi honom.

"Jag kunde inte hindra mordet."

"Ändå säger ni att ni försökte. Kunde inte ni, Anders och Anders' kompis tillsammans ha kunnat klara av de långhåriga? Eller var ni rädda för dem?"

"Bara Putte hade kniv."

"Ännu större skäl till bättre försvarsvilja. Kunde inte ni tre ha klarat av Putte? Och kunde inte du, som var äldst i sällskapet, ha givit Putte exempelvis en knockout? Eller har du något intresse av att skydda honom? Vem var för resten denne långhårige Putte? Ingen känner honom eller hans två kompisar. Men du tycks ha känt honom. Vem var han?"

"Jag vet inte."

"Han sade att du var en torsk. Är du en torsk?"

"Ja."

"Det förklarar din närvaro vid Rosenlund. Men du blandade dig i saken utan att avstyra den. Varför?"

"Jag ville hindra en dårskap."

"Hade de tre långhåriga med knark att göra? Har du köpt knark av dem? Har du sålt knark till dem? Är du narkoman? Har du knarkat?"

"Jag kan inte förneka att jag prövat på det."

"Och de tre långhåriga?"

"Dem känner jag inte."

"Men du kände Putte."

"Bara flyktigt."

"Från vilket sammanhang?"

"Jag minns inte."

Sedan blev hans vittnesmål ständigt allt diffusare. Det var tydligt att han dolde något, men vi fick inte fram vad. Även om han tydligen var med vid mordets begående hade vi dock ingen anledning att misstänka honom som delaktig i det. Vi lät honom gå men bad honom uppge sin adress och telefon så att vi kunde hålla kontakt med honom. Då avslöjade han att han inte hade någon fast adress eller telefonnummer.

"Hur kan vi nå er då?"

"Poste restante."

"Det går inte. Har ni ingen god vän som ni sover hos ibland?"

Då uppgav han namnet och adressen till en dam. Därefter lät vi honom gå.

När vi sedan tog reda på vem denna dam var visade det sig att hon var känd såsom prostituerad sprutnarkoman.

Gyllenrött konstruktiv var du, min älskade barndom,

min evigt välsignade och bittert saknade heliga barndom,

i den mest välgörande vackra av alla miljöer,

du älskade villastad med dina lummiga lunder

och fria jungfruliga ängar och skogar och berg.

Du var konstruktiv, min goda barndom,

så glödande röd i sin kärlek och skönhet

tills livet blev svart av passion, tragedi, fanatism

och helt onödig dårskap och olycka.

Vad är kultur? Det är det som är konstruktivt,

vackert, behagligt och positivt skapande,

det är den skapande driften hos människan,

i motsats till hennes svarta destruktivitet.

Var blott röd, mänska, så länge du än får leva,

och bliv aldrig svart av tillfredsställelse över din

destruktiva och sexuella fåfänga, din dårskaps hat,

fanatism, egoism, egenkärlek och blindhet,

av din lättjas ensidighet eller av dina köttsliga lustar,

din åtrå, aptit eller lystnad.

Var röd endast, älska för evigt så länge du lever

men utan att någonsin kränka och skända;

ty så endast slipper du ångra ditt liv,

och så endast är människans liv värt att leva.

Ingens sällskap är någonsin så påfrestande som ens eget.

Den som inte kan orka med att vara förtvivlad är mera död än levande som människa. Om man inte tål mörker är man inte värdig ljuset.

Det var min assistent, som, när han fick höra om det mystiska vittnet till mordet i Rosenlund, sade: "Ni har just låtit mördaren till två prostituerade rinna genom era händer."

"Vad menar du?"

"Josef K. är ju berömd för sina intima förbindelser med prostituerade narkomaner med Aids, som han sedan mördar av barmhärtighet."

Blixten slog ner i min kriminalhjärna.

Vi kontaktade genast horan vars adress vårt vittne uppgivit. När vi omsider fick tag på henne berättade hon att hon inte sett honom på en månad. "Han är visst i Stockholm nu," sade hon.

Hon var den billigaste hora man kunde tänka sig. Hon var varken söt eller glad. Hon hade till och med koppärr i ansiktet. Hennes sätt var slappt, och det stod genast klart för oss att hon var den sista hora som vår man skulle besöka på nytt.

Även andra luddiga vittnen bekräftade att den efterlyste rest till Stockholm, varför vi med en suck gav upp och kontaktade våra kolleger i huvudstaden.

Vägen blir vackrast när den smalnar av mot den obefintliga orten Habäck, som består av inte mer än kanske två synliga hus, och blir sedan ständigt vackrare ju närmare Rävlanda man kommer. Priset tas av Bollebygd med en underbar utförslöpa i aftonsolen, som man riktigt kunde njuta av. Min gamla rostiga militärcykel skötte sig utmärkt och även mina muskler. Endast mitt vänstra knä gnällde en aning över ansträngningarna.

Strax efter nio på kvällen nåddes de vackra utkanterna av Borås. När det ej fanns plats för mig i härbärget, närmare bestämt Borås Vandrarhem, fann jag god hjälp hos en pizzeriainnehavare utanför staden som visade sig vara från Israel och hette Michel Cohen: amerikanskt namn, fransk moder, israelit och född i Marocko och fast i Borås med svensk hustru. Slutligen fann man härbärge i Hotell City för endast 75 kronor natten men utan lakan. Om resan börjar så här dyrt kan den inte pågå särskilt länge.

Borås största sevärdhet är platsen för den anrika Stadsteater som lömska kommunalgubbar rev en natt medan poliserna slog en ring runt varje telefonkiosk så att ingen av teaterns försvarare skulle kunna tillkalla förstärkning. Detta sår i varje boråsares hjärta kan aldrig läkas.

Även i Ulricehamn lär man ha rivit Europas äldsta i bruk varande sanatorium av träslottskaraktär trots hårt motstånd från den allmänna opinionen. Så tar man livet av en demokrati: man tvingar den till apati genom våld genom att genomföra den destruktivitet som mest strider mot människors önskningar och det sunda förnuftet.

Det är inte bara Göteborgs arkitektur som man förstör av pur okunnighet parad med maktfullkomlighet.

Efter resans andra dag befinner jag mig i Hjo efter en cykeltur på 17 mil via Jönköping. Vid utfarten från Borås 9.oo söktes det förgäves efter en för cyklar lämplig fortsättning österut på den gamla Boråsvägen. En cykelbaneskylt ledde mig åt fanders norrut ut på grusvägar varifrån jag dock vägrade vända tillbaka. Halsbrytande utförslöpor på lösa stenar avlöste oframkomliga sandgravar tills jag efter en betydande omväg kom ut på den normala vägen med idel fartdårar och långtradare. Järnstängslet på båda sidor om vägen som varade långt in i Jönköpings Län var synnerligen onaturligt och trist. Trots förlusten av tid på omvägar nåddes Ulricehamn före 11.oo och Jönköping före 14.oo under brännande solsken som man inte kunde ha kläder på sig i och med motvind dessutom. Uppklättringen för Galtåsen var förödande. Men landskaps-karaktärsskiftningen mellan Västergötland och Småland var intressant: i Småland blir naturen plötsligt mera högtidlig, mindre lummig, kargare och strängare.

Efter en god biff på Ringbaren i Jönköping, var jag tyvärr konstaterade att det gamla fina stationshuset hade rivits och ersatts med ett modernt och helt stillöst, fortsatte jag mot Hjo i förhoppning om att man där skulle kunna ta en båt över till Vadstena. Dess värre går det inte en båt dit förrän i nästa vecka, varför jag måste lägga om hela resan och inställa mig på värre vedermödor. Att jag inte får göra Carl XII:s klassiska resa i stormväder från Hjo till Vadstena nu när ett åskväder nalkas är något av en besvikelse.

Privatbilisterna och motorcyklisterna är värst på vägarna. De ignorerar konsekvent alla fartbegränsningsskyltar varvid motorcyklisterna ibland tar abnorma risker vid omkörningar.

Tyvärr besudlades Hjos underbara idyll med dess utomordentligt sköna Stadspark av samma svarta racerknektar med sina dånande maskiner. Sålunda måste även oasen Hjo undergå förödmjukelsen att för sin idylls och skönhets skull kränkas av självsvåld och barbari i form av skinnknuttar med sina livsfarliga helvetesmaskiner och sina vrålande stereoapparater som de ser till att bara spelar den sämsta och skränigaste tänkbara musik hela natten. Jag kan inte förneka att jag känner ett visst släktskap med dessa alltför fria landsknektar, men jag umgås inte med dem.

Mitt vänstra knä mår inte bra, och trampmekanismen på cykeln slirar ibland, så att man då och då obehagligt överraskas av att trampa i luften. Annars har allt hittills gått bra rent tekniskt, och jag blev trött och sliten i baken först idag på vägen till Hjo.

Däremot är det kris med ekonomin: jag har endast drygt 200 kronor kvar och inga svenska bankböcker.

Efter en mardrömsnatt förstörd av solbrännskador på rygg och lår, hårt snarkande rumskamrat med discodunk och knuttevrål från gatorna mår jag inte alls bra. Det regnar, men jag ämnar ändå fortsätta trots knäskadan.

När jag kom till Karlsborg hade precis båten till Motala gått, varför jag fick fortsätta till Askersund. I Askersund parkerade jag cykeln mitt på torget med väska och regnjacka och kaptensmössa och allt medan jag gick in och åt. Efter maten somnade jag vid bordet, varunder det regnade, och när jag vaknade efter en kvart hade ingen stört mig, och cykeln stod orubbad kvar mitt på torget. När jag återkom till den visade det sig att jag hade glömt att låsa den. Sådant är Askersund: alla hade lämnat mina för mig livsviktiga men för andra futtiga tillhörigheter i fred fastän de stått på torget gratis och cykeln varit tillgänglig för alla.

Kumla gjorde intryck av att vara världens mesta Medelsvenssonstad. Där fanns inte ett gammalt hus och bara en kyrka, som stod helt i utkanten av staden: österifrån såg denna kyrka ut att ligga mitt på landsbygden.

Var vägen delar sig i Läppe vid den undersköna Hjälmaren i två riktningar åt Katrineholm och Eskilstuna ringde jag till den senare orten för att höra om de hade plats på sitt vandrarhem, vilket de inte hade. Av en impuls frågade jag då på ett kafé nedanför vägskälet om det kunde finnas plats för en ensam cyklist under natten i den lägerliknande anläggningen där. Det visade sig att anläggningen var i kristen-baptistisk regi och att det tillfälligt fanns plats. Jag fick ett helt rum för mig själv med fyra sängar för ett acceptabelt pris, (jag hade endast 125 kronor kvar i reskassan,) och i den underbara kvällssolen kunde jag svalka min illa brända kropp i Hjälmarens salvmjuka vatten. Samtidigt som en klunga lägerdeltagare firade gudstjänst på stranden med psalmsång och levande eld satt det tio meter därifrån ett gäng långhåriga motorcykelknuttar och pratade skit medan flickorna i serveringen lyssnade på rockmusik och lägrets personal lyssnade på inspelad frälsningsmusik: fyra mänskliga dårskaper på en gång och blandade med varandra: naivt fromleri, satanistisk djävulskult, dålig musik representerande det förra och dålig musik representerande det senare. I någon mån kunde jag sympatisera med de långhåriga motorcykelknuttarna, som kanske rentav var kristna, men för den fromlande församlingen på stranden med sina naiva psalmer och sina barnsliga böner kunde jag inte känna någonting alls. På sin höjd kunde jag uppskatta att deras livsföring innebar en påtaglig trygghet för barnen.

Platsen är underbar, sjön hör till de vackraste i Sverige, miljön är ännu bättre än Hjos, och jag kommer att kunna sova gott här i natt efter dagens 16 mil och sålunda kunna samla mig för morgonens spurt in till Stockholm.

Efter en lång och mycket vederkvickande sömn samt utmärkt frukost på denna för familjer, kvinnor och barn så idealiska och paradisiska Hjälmaregården startades färden närmare 10 mot Eskilstina i hällregn, som med alltför få och korta pauser kom att vara ända fram till Strängnäs. Dagen fylldes av motgångar. Den första inträffade vid en korsväg, där en vägskylt visade rakt fram mot Hållsta och en annan till vänster åt Eskilstuna. Eftersom jag skulle till Eskilstuna och i hällregnet inte ville ta fram kartan för att kontrollera Eskilstunaskyltens vederhäftighet vek jag av till vänster. Det skulle jag aldrig ha gjort. Efter några kilometer vid Hjälmaresund visade det sig att jag på grund av den fatala Eskilstunaskylten hade letts vilse på en meningslös omväg. Nog för att Hjälmaresund hade varit vackert, om vädret hade varit bättre.

Eskilstuna blev denna resas skräckupplevelse. Vid ett strandcafé ute på vattnet stod ett ansenligt antal cyklar, och kaféet drällde av cyklister. Kunde jag ha kommit rättare? På min förfrågan om det fanns varm mat fick jag svaret att det fanns ärtsoppa i papperstallrikar för 10:50. Två sådana, mjölk och en kopp kaffe hade varit en idealisk lunch för mig. Men en annan servitris blandade sig i och frågade mig om jag tillhörde den övriga gruppen. Den övriga gruppen visade sig bestå av fredscyklister från Danmark på väg till Västerås. Att jag hade cyklat från Göteborg på en gammal militärcykel hjälpte inte: jag fick inte vara med och måste betala 21 kronor för papperssoppan om jag ville ha den. Sålunda råkade jag för första gången på denna resa ut för den taskiga svenska byråkratins pedantiska formalism som är Sveriges nationalsynd och vars uppgift är att förtränga den mänskliga faktorn. Jag förklarade mig då hellre vilja äta lite bättre för ett hyggligare pris någon annanstans.

Jag hamnade på en till synes normal gatubar var jag intog en pyttipanna. Men där visade det sig att de inte kunde bestå mig någon mjölk. De hade inte mjölk på det stället. Sålunda intogs lunchen utan dryck.

För att dock få något att dricka hamnade jag på Obs! varumarknad var jag köpte mig en yoghurt och sedan med den gick in på Obs! restaurang, var jag tog en kopp kaffe. Restaurangen var billig men förfärlig: allt var i grällaste blågult, personalen var stel och opersonlig, och där satt folk och åt bara för att de inte hade råd att gå någon annanstans. Krampaktigt satt de där med sina nästan färdigtuggade portioner och polerade potatisar med hela servisen av plast och försökte trivas och känna sig hemma, vilket var komplett omöjligt, ty miljön var den onaturligaste tänkbara. Staten tar folks pengar i skatt varpå folket sedan endast har råd att äta ute på sådana plastade ställen medan vackra trivsamma personliga krogar och gästgiverier försvinner. Det är socialism.

Svenska flaggans färger i all ära, men finns det något oaptitligare än en hel restaurang i bara blågult?

Tyvärr var Gästis i den annars fina staden med två majestätiska katedraler stängt för säsongen.

I regnet fortsattes det till Strängnäs, en förtjusande håla, varifrån det inte gick några båtar till Stockholm den dagen. Från Strängnäs till Mariefred hade jag nu rak besvärlig motvind, varför de två milen tog lika lång tid som tre mil tar annars. På den vägen och i Mariefred kom dagens två sista och häftigaste regnskurar.

Även Mariefred var en förtjusande idyll med det grannaste och mest dramatiska av Wasaslotten med sin historia bakom sig om två fängslade konungar, Erik XIV och Gustav IV Adolf, och om landsöversittaren Bo Jonsson Grip, släkten Grips huvudman och största skurk, han som kastade ut Magnus Eriksson den gode.

Vädret blev vackrare, vinden bättre och farten större på gamla vägen mot Södertälje, som genomfors utan landningsuppehåll. I Södertälje börjar Stockholm med de första höghusen i blickfånget efter avskedet från Göteborg. Båda knäna var i ett bedrövligt tillstånd, men likväl blev farten bättre och bättre. Den sista tian hade gått i Mariefred, och strax före Salem intogs de sista russinen. Allt jag hade kvar var några mynt, några sötmandlar och några druvsockerpastiller. Efter den sista andhämtningen på en runstensbacke nära Sturehov började den dramatiska inresan till Stockholm.

Tydligen har ingen tänkt sig att någon skulle cykla från Södertälje till Stockholm. Då och då förekom sporadiska cykelvägar som dock alltid ledde åt fanders. Alla vägar till Stockholm ledde upp på den stora sexfiliga autostradan. I det längsta lyckades jag undvika att hamna på den, men vid hotellen Kungs Hatt och Gyllene Ratten var det inte längre möjligt: jag hade inget val längre utan måste upp på den.

Vindhastigheten var god och blåste mig rakt i ryggen. Med bara armar och uppkavlade byxben på en gammal 40-tals militärcykel for jag mitt bland Sveriges tyngsta och mest rasande trafik och höll takten förvånansvärt bra. Några pojkar i en bil skrek till mig: "Så där fort får man inte cykla!" Och förbi mig svävade hela Stockholm på avstånd i den makalösa dramatiska stormskymningen, över vilket man från Essingeleden hade en mera storslagen panoramautsikt än från någon lägre bil på samma körbana. I svindlande hastighet flög man över broar och dök man ner genom tunnlar till Stockholms centrum, som inte är gjort för cyklister, vilket ju Alf Sjöberg av alla bevisade, vars genanta överkörning i egenskap av cyklist omsorgsfullt förtegs inför allmänheten; men den som cyklar väl i Stockholm kör bättre i huvudstaden än någon bilist.

Ankomsten till min moder på Holländargatan inträffade tio minuter i tio, exakt 76 timmar efter uppbrottet från Göteborg.

Tio kronor i mynt har jag kvar i fickan. Alltså har resan gått med tio kronors vinst.

Resans hittills värsta sensation var rumskamraten i Hjo, den berömde snarkaren av Guds nåde, vars timmerstocksdragande gjorde det omöjligt till och med att sova i korridoren utanför. Om det förekommer två snarkare i samma vandrarhem, sätt dem då ensamma i samma rum och ljudisolera dörren!

Efter en månad av längtan fick jag ej ens träffa dig.

Din gamle man bad mig ringa på nytt någon halv timme senare

eftersom du måste lägga och stoppa om barnen.

Jag ringde en halv timme senare. Då var du

åtminstone så barmhärtig att du kunde svara personligen.

Ljuv var din röst trots din Stockholmsaccent.

Du är den mjukaste av alla kvinnor jag känt.

En gång när vi var ungdomar gav du mig något

som skulle ha varit en örfil, men den var

den mjukaste örfil jag någonsin mottagit.

Hårdare var då den du gav mig i telefonen:

du hade ej tid för mig, du kunde inte alls träffa mig,

dina barn skulle precis sluta skolan med fester,

och du skulle just ha en diger tentamen.

Men på något sätt är just hindren emellan oss

ägnade att desto mer odla tillgivenheten emellan oss

och göra vänskapen ännu mer intakt.

Ej något beseglade vårt ödes sanna förening så definitivt

som det faktum att du sammanlevde med en gammal gubbe

som du inte kunde helt hjärtlöst kassera.

Ditt fjärmande från mig intensifierade

min djupa fromhet för dig, och att vi nu

ej ens alls får träffas förhöjer blott ännu mer

den ömsesidiga ömheten. Ack, denna råkalla stad,

denna känslolöshetens råbarkade huvustad,

den etablerade borgerlighetens förmörkade täckmantel,

den kalla borgerlighet som försöker att kalla sig

socialistisk men är lika avskyvärt borgerlig och etablerad ändå,

Sergels Torgs hemska isande kyla, är inget för kärleken.

Kärleken är Göteborg, var man ej fruktar Aids

och ändå vågar älska med horor och sprutnarkomaner

mitt på öppen gata. Så länge du var göteborgska

så hade du ingenting mot att få träffa

en asocial fredlös som dock kände kärleken

bättre än någon beroende träl i etablissemanget.

Den ädlaste av alla kvinnor, har jag alltid älskat min mor

mest av alla, för hennes okuvliga storsinthets skull

och för den goda vilja och oomkullrunkeliga optimism

som besjälat allt vad hon har gjort, alla som hon har känt,

alla hennes barn och hela hennes heroiska liv.

En son till henne har varit knarkande rockmusiker.

Han har gift sig tre gånger och samtliga gånger

med frånskilda damer med barn, och den senaste

gav honom två barn som redan var födda.

En dotter till henne har just genomdrivit

avslutningen på äktenskap nummer två,

ett som varade i tio år och som gav henne två barn.

Och båda de barnen, min bror och min syster,

bor fjärran i främmande länder var mor ej kan hjälpa dem.

Själv ägnar hon sig åt frivillig och oavlönad socialhjälp:

hon hjälper missbrukare till ett normalt liv

och krigar heroiskt mot samhällets intolerans.

Men den största tyngst vägande sorgen och prövningen för henne

är hennes yngsta son, jag, en helt asocial dåre,

en mördare och narkoman, torsk och brottsling,

som blott lever för livets skummare sidor

och blott lever på andras olycka.

Vad skall det bli av mig? Hur mycket vet hon om mig?

Ingenting. Det är min enda tröst.

Ty om hon visste sanningen

så skulle inte ens hennes,

det starkaste, bästa och mest altruistiska av alla hjärtan,

stå rycken mot sanningens ondskas ohyggliga verklighet.

Vi är allesammans bara människor, och alla har vi våra begränsningar och fel, och störst bland alla våra begränsningar och fel är att vi aldrig är fullt medvetna om dem.

Fredagen den 13-e cyklade jag en kilometer omkring i Stockholms centrum och försökte bland annat skaffa närmare information om Ålandsfärjorna från Finlandshuset. Det skulle vara öppet till 16.oo med lunchstängt mellan 12 och 13. När jag var där 11.20 stod det en lapp på dörren som sade: "Kommer strax." Efter att förgäves ha väntat där i en kvart återkom jag sedan 14.40, och då stod där en ny lapp som sade: "Fredagen den 13-e stänger vi 14.30." Så mycket fick jag veta därifrån.

Solskenet och värmen var strålande när jag lämnade Stockholm följande dag 10.oo. Efter en blindtur till Lidingö, var ett plakat längst bort förkunnade att vägen till Roslagen var avstängd, befann jag mig åter i Stockholm på Valhallavägen tjugo minuter senare. Trots alla dessa cykelvägar, som bara krånglar till det för den som vill komma någonstans, lyckades jag komma på rätt väg till Åkersberga, var man föll för matstället Frestelsen och intog utom matsäck även kaffe med präktigt wienerbröd. På vägen till Norrtälje överfölls man av gräsliga regnmoln med åska. Under blixtars sken nåddes Norrtälje, var jag stannade vid ett vandrarhem som lämpligt dök upp vid vägen. Det skulle inte vara öppet, men jag kunde dock stiga in och ta skydd för ovädret, som sedan inte slutade förrän 19.oo. Då hade jag redan intagit middag samt beställt rum och frukost för morgonen.

Knäna är inte bättre än i torsdags. Det högra är nu värre däran än det vänstra. Dagens bästa behållning har varit minnet av gårdagens bio i huvudstaden: Andrzej Wajdas "Danton", en franskproducerad film, där dock de bästa skådespelarna inte var de franska utan de polska, och framför allt den som karakteriserade Robespierre, som egentligen hela filmen handlar om mest, en av världens största skurkar, som genom sin makalöst dubbelbottnade natur utgör ett av de mest fascinerande personlighetsämnen som finns för en god karaktärsskådespelare.

Norrtälje är en lika idealisk och underbart anspråkslös idyll som Askersund. Nattens sömn på resans andra vandrarhem blev emellertid nästan lika dålig som på det första på grund av en ny snarkare i sängen bredvid. Emellertid är det mera välgörande med en aning för litet sömn än en aning för mycket.

Frukost serverades i vandrarhemmet, och det är en mycket positiv sak som jag önskar kunde förekomma i alla vandrarhem, ty det är vid frukostbordet man knyter de flesta kontakterna. Där lär man känna folk helt och hållet utan att egentligen få veta något om dem, vilket är det bästa.

Cykelfärden ut till Grisslehamn gick på rekordtid: 46 kilometer på 115 minuter, fastän jag dessutom stannade och bajsade på vägen i en vänlig restaurang. Den insparade tiden utnyttjades till ett besök hos Albert Engström i dennes tidlösa ateljé vid stranden av Ålands hav.

Vädret var vindstilla men mulet, men solen bröt fram genom diset i samma ögonblick som jag lämnade det rikssvenska fastlandet.

Överfarten från Grisslehamn till Eckerö skedde i fullkomlig dimma, som solen ibland med nöd sken igenom. På det åländska fastlandet bröt den dock fram helt och belyste färden till Mariehamn på 34 kilometer och 80 minuter. Men i Mariehamn bröt småningom regnet ut och varade till kvällen. Jag kunde ändå inte ta färjan vidare österut förrän till kvällen, så det var till att ha tråkigt och ta det lugnt i regnskydd i Mariehamn så länge.

Det åländska landskapet har genast en annan karaktär än det rikssvenska, och samma förändring märks genast i mentaliteten och landsstämningen. På Åland är naturen flackare och kargare än i det vänligt mysande rosiga Roslagen, och civilisationen på Åland är genast mera anspråkslös och mänskorna mera allvarliga och härdade. Samtidigt träder en friskhet och naturlighet en till mötes som är något nytt: man slipper inte ifrån känslan av att Finland är ett friskare land. Det är en yngre demokrati som kämpat och förblött under båda de världskrig som lämnade Sverige i fred. I Finland är ansträngningen för att leva större, ty här är livets utmaningar större. Man möter större motstånd i livet, därför anstränger man sig mer, och därför blir livet här hälsosammare.

I det stiliga Mariehamn möter en dock civilisationen med breda gator och flotta hus. Över huvud taget är den finländska stilkänslan avgjort högre stående än den svenska. Som en vandrargäst i Norrtälje sade vid frukosten: "För hundra år sedan visste också svenskarna att göra allting vackert, men idag vet de det inte längre." Se på alla Stockholms fasansfulla förorter med sina kyrkor som liknar allt utom kyrkor och med sina moderna mastodontskulpturer som inte liknar någonting. Modern konst i all vanära, den är lika förfärlig och skrotmässig var den än uppträder, men finländarna har kunnat göra sin moderna arkitektur angenäm för ögat. Hur moderna deras kyrkor än är ser man ändå att de är kyrkor som inte försöker gömma sig och som ingen har försökt gömma.

I Mariehamn mötte mig den nedslående uppgiften att den enda färjan österut gick först sent på kvällen och inte längre än till Kökar. Dessutom är mina pengar ånyo slut: jag har 30 mark kvar. Av alla dagar har jag råkat komma till Åland på den sämsta, en söndag, då färjorna går som glesast, och att sitta på Åland på en söndag och vänta på färjor vare sig i regn eller vackert väder, i Mariehamn eller Långnäs, är aldrig roligt.

Ändå tog den sista etappen ut till Långnäs på drygt tre mil endast 75 minuter. Därmed har dagens färd på 11 mil tagit endast 4 1/2 timmar.

Av någon anledning trampar jag mera energiskt här borta i Finland.

Överfarten till Kökar i skymningen var överväldigande i sin skönhet. Utom jag förekom endast två andra passagerare, två ynglingar, och vid Överö kom det ytterligare ombord tre tältande fotograferande finska flickor. Ynglingarna kunde ge mig ett övernattningstips, och natten tillbringades på Antons Gäststuga på västsidan inte långt från kyrkan. Så gott och så bekvämt har det inte sovits sedan i Borås, men det kostade lika mycket. Pank som jag var hade dock Kökar en bank som jag kunde besöka måndag morgon under en sight-seeing-tur på ön. Kyrkan och Franciskanerklostret besöktes. I det senare hade en stor och högljudd ladusvalefamilj sitt bo: de flög helt ogenerat in och ut ur 1400-talsklostrets överbyggda kapellbyggnad.

Två norska damer övernattade med mig på pensionatet. Uppehållet på Kökar kostade mig 83 mark eller ungefär en hundralapp i svenska pengar, men det var värt det.

Men med sådana kostnader kan jag inte stanna särskilt länge i Finland.

Liksom igår färjan till Kökar försenades en trekvart på grund av motorkrångel försenades även dagens färja till Korpo en trekvart på grund av för många segelbåtar. Det är skönt att konstatera att det även här liksom i Bohuslän finns fler seglare än motordårar. På grund av förseningen kom man till Korpo först klockan 15, och det plus nordostlig motvind plus ytterligare tre färjor innan man kom till fastlandet plus det obehagliga faktum att man måste cykla nästan ända fram till Åbo för att komma in på vägen österut gjorde dessa sju mil föga behagliga. Pargas var dock en mycket småtrevlig stad med vacker kyrka och Runebergsminnen, men barbiträdet som gav mig kaffe med köttpirog var nog ganska trött. Och det var inte så konstigt, ty även i hennes bar, liksom tydligen i alla barer i Sverige och Finland, spelades non-stop denna den sämsta tänkbara rockmusik med idel slagverk och hesa skrik, som numera tycks vara allenarådande inom musikvärlden i populistiska sammanhang. Då är det bättre och mildare mot såväl personal som gäster att ha en musiklåda som gästerna själva får välja musik i och sätta på med ett mynt, eller hur?

Orterna längs med vägen från Åbo österut är alla finsktalande. Ett uppehåll gjordes vid en typisk finsk pub med feta fruntimmer, svettiga putmagar och rockmusikungdomar. Kaféet var riktigt sjaskigt, men stämningen var ändå förvånansvärt god. Det var med saknad man lämnade denna trivsamma plats var man inte ägt ett enda ord gemensamt med de trivselidkande stamkunderna, som var ganska skickliga vid sitt utslitna biljardbord.

Även Salo är en helt och hållet finsk stad. Som alla finländska städer har den stil, den är bred och öppen, snygg och tilltalande och har en kyrka på högsta kullen, som sig bör. Jag hamnade på ett urflott kafé med en TV-bildsförstoringsapparat som förvandlade kaféet till en biosalong. Sålunda hamnade man där mitt i högsta Hollywoodsocieteten med miss World och hur många andra superhögdjur som helst. Bartendern där trodde jag kom från England och hade den stora vänligheten att ge mig te och äppelkaka fastän det var efter stängningsdags. Jag måste tyvärr beröva honom hans illusioner med att avslöja den banala sanningen att jag var från Göteborg.

Det fanns ett vandrarhem i Salo, men det låg bakom mig, och jag ville inte vända tillbaka. I stället startade jag mot Ekenäs fastän klockan var halv elva. Det var knappt sex mil dit, och jag emotsåg denna resas första midnattscykling. Det gick med en rasande fart, för första gången denna dag hade jag ingen motvind längre, och precis vid midnatt passerades landskaps- och länsgränsen till Nyland. I det samma kom de första regndropparna.

Regnet tilltog med mörkret, och nattkörningen blev föga inspirerande. Dessutom var det ytterst få mötande bilister som dämpade sina lyktor fastän de måste ha sett mitt cykelljus. Resan utför i mörkret blev en kapplöpning med regnet och mörkret som båda ständigt blev värre, Bjärnå passerades utan att det märktes, och klockan ett nåddes Ekenäs.

Vid en korvkiosk var försäljarna mycket beredvilliga med att förklara vägen till stadens vandrarhem. En full taxichaufför bjöd mig där på en varm korv med senap och mjölk och hävdade att cyklandet i regn var ingenting eftersom man blev betydligt våtare av att simma.

Vandrarhemmet nåddes halv två. Expeditionen var stängd. En full polsk student som bodde därstädes gav mig några uppmuntrande bevis på välvilja men kunde inte hjälpa mig. Men jag ringde ett reservtelefonnummer, och genast kom värden med bil och ordnade åt mig en hel flygel för natten var jag kunde duscha och husera ensam bäst jag ville, då vandrarhemmet var långt ifrån fullt. Maken till gästfrihet och vänligt mottagande i en stad har jag knappast upplevat.

Jag går nu och lägger mig efter dagens 175 kilometer på 7-8 timmar. Klockan närmar sig tre.

Uppvaknandet skedde i en värld av hällregn. Dessutom var vinden ostlig. Ekenäs förblev dock lika idealiskt för en udda främling som jag, och en massiv frukost intogs vid Kaffehörnan. Efter mycket tvekan togs ett motvilligt och sentimentalt avsked av det alltför intagande och tillgivna Ekenäs i hällregn och motvind.

Efter 16 kilometer nåddes Karis. Tyvärr måste jag undvara Snappertuna och Fagervik på vägen. Tämligen modfälld frågades det en frodig karisiska om hon inte kände till någon lämplig besvärjelse mot det hopplösa och tröstlösa motvädret, som ju var det sämsta tänkbara. Hon kom med den önskade besvärjelsen: meteorologerna hade lovat samma väder för fem dagar framåt. Alltså var det ingen idé att vänta ut ovädret utan bara att fortsätta.

Som om besvärjelsen haft önskad effekt var det uppehåll ända fram till Ingå, min morfars hemby, där två värmande koppar kaffe intogs hos Inga mitt emot kyrkan. Även Ingå brygga beträddes innan fortsättningen vidtog i åter begynnande hällregn och snart fullkomnad rotblöta.

Ingenting önskades hellre än att vara framme vid målet bortom Borgå till natten. Sedan fick det klarna hur mycket det ville. Att uppnå målet var inte orealistiskt, då man vande sig vid genomsurheten som vid allting annat och inte frös så länge man trampade på, och det var bara 12 mil kvar, men så dök skylten Kyrkslätt upp vid vägen. Där bodde min moders äldsta och bästa vän med ansenlig familj. Antagande att ingen var hemma ringde jag vid framkomsten till Kyrkslätt upp dem ändå varvid svar erhölls jämte instruktioner om rätta vägen fram. Mottagandet blev sedan hjärtligt, och torrt ombyte ställdes till förfogande, vilket jag kunde undvara, då jag hade torrt ombyte själv i sadelväskan. Men åtskilligt behövde hängas på tork och hängdes även på tork. Det var bara jag själv som inte direkt behövde komma på torken.

Så tillbringar jag då natten hos goda vänner på Sigfrids gård i Kyrkslätt efter ett telefonsamtal till släktskapet bortom Borgå med meddelandet om att målet var inom räckhåll.

Sålunda blev dagens etapp endast sex mil under 3-4 timmar men i motvind och obönhörligt hällregn.

Till i morgon har de lovat något färre regnskurar.

Morgonen förlöpte lugnt i goda vänners hägn till ackompagnemang av ständigt varandra åtföljande regnskurar. Här på Sigfrids har jag fått veta att jag i Ekenäs gick miste om en unik utställning av Helena Schjerfbecks konst: ingen talade om det för mig i Ekenäs.

Starten skedde från Sigfrids en kvart i tolv i tillfälligt uppehållsväder, som sedan ständigt uppklarnade mer och mer. Liksom vid infarten till Stockholm fann jag ej heller vid infarten västerifrån till Helsingfors någon lämplig cykelbana varför jag i stället konkurrerade ut bilarna på motorvägen. När jag blev påtutad andra gången lämnade jag motorvägen för att söka en mindre väg till höger men kom då bara till havets strand: det fanns alltså ej heller här något alternativ. Alltså höll jag på motorvägen i stället nästan lika hög fart som bilarna och som vid infarten till Stockholm trots att jag här hade motvind. Vid ankomsten till huvudstaden efter 3_ mil från Sigfrids var klockan 13.05, och vädret var strålande.

I många år hade jag hört talas om Ekbergs gamla konditori vid Bulevarden och skumpade nu äntligen dit över denna gatas kullerstenar för att njuta av stället i fråga, som gamla helsingforsare brukade gå till. Jag tog med mig min flaska vatten, mitt ägg och mina fyra smörgåsar in utan att ana oråd och utan att tänka på att jag med mitt lurviga skägg, mina lurviga ben och mina lurviga armar kunde väcka anstöt på ett fint konditori. Min tanke var att förbruka min matsäck från Sigfrids och komplettera den med kaffe från Ekbergs. Så förvildad var jag av min vilda cykelresa att jag inte kunde tänka mig att det inte skulle gå.

Efter en stund kom det en servitris fram till mig som tydligt hade finska till modersmål. Hon var småfet, blonderad och kraftigt läppstiftad och bad mig gå därifrån eftersom jag hade kommit för att äta min egen mat. Jag förklarade då att jag gärna ville ha kaffe också. Det fick jag inte. Jag fick bara gå därifrån. Detta var för mig obegripligt. Aldrig förr har jag vägrats servering på något utskänkningsställe. Handfallen slutade jag att äta. (Det hör till saken att jag inte ens i Kyrkslätt hade kommit mig för att se mig i spegeln.)

Efter en stund gick jag fram till disken och bad att få beställa en kopp kaffe. Damen bakom disken var svenska men tydligen påverkad av den feta finskan, ty hon invände: "Bara kaffe?" Sedan tillade hon: "Vi serverar bara vid borden. Ni får vänta tills någon kommer till er."

Jag satte mig ner och väntade och väntade. Jag försökte göra tecken till alla de tre olika servitriserna inklusive min speciella vän, men ingen kom. Ingen ville servera mig.

Situationen var unik. Här var jag, en ursprunglig finlandssvensk i min egen födelsestad i ett renodlat finlandssvenskt konditori och vägrades servering. Var det för tydligt att jag kom direkt från landet? Bredvid mig satt ett ungt finskt par med ett barn. De sade till mig: "Ta bort era smörgåsar och vattenflaskan från bordet, så kanske de serverar er." Jag gjorde så och fortsatte vänta förgäves. Längre bort satt några unga män och intog var sin läckra omelett. Jag hade gärna beställt en sådan omelett och sade det till det unga finska paret. Jag talade inte tyska flytande och kunde inte finska, så vi umgicks på engelska. De åtog sig att medla mellan mig och servitriserna. Vänligt nog steg de upp och gick för att tala med servitriserna som vid disken hade samlats för att överlägga om mitt fall, bekymrade över att jag inte gick utan vidare.

Den unga finska frun kom tillbaka och sade: "Jag är ledsen, men de vägrar helt enkelt att servera er. Ni har ingenting annat att göra än att gå härifrån." Och de bekände att de var upprörda över hur dumt gjort det var av serveringen.

Då stod jag upp och sade till mina finska vänner: "In that case they will have to miss a customer from abroad," tog mina saker och gick därifrån. Det finska paret med barnet kom snart ut efter mig, upprepade sitt beklagande över den dåliga behandlingen av mig och uttryckte sin indignation över saken med orden: "How stupid of them!" Jag tackade dem för deras medkänsla, och vi skildes. Jag åt sedermera mina tre återstående smörgåsar, mitt ägg och drack min flaska vatten utan kaffe och omelett på en bänk utanför Uspenskijkatedralen.

Den ovanstående situationen kräver en närmare granskning. Jag har kommit fram till att det hela måste vara ett utslag av den finländska finsk-svenska problematiken. Jag kan inte förklara det på annat sätt. Konditoriet var svenskt och frekventerat av svenskar. Servitriserna måste ha tolkat min lantliga uppenbarelse med smörgåsar och vatten som att jag var en typisk oförskämd finne. Men ingen av de svenska servitriserna hade mage och hjärta att köra ut mig. Endast en fetlagd led finsk käring kunde med att komma fram till mig och på svenska säga att jag inte var önskvärd, förmodligen i tron att jag inte kunde svenska och skulle avskräckas av att man enbart talade svenska där. Antagligen var mitt omedelbara svenska gensvar helt oväntat för henne. Men då hade serveringen redan tagit första steget och kunde inte mera gå tillbaka. Det måste ha varit svårt för dem och särskilt för de andra servitriserna.

I Sverige har jag under denna resa kommit in på utskänkningsställen med matsäck med mig utan att det har berett vare sig mig eller serveringen några som helst problem, och jag har alltid på sådana ställen kompletterat min matsäck med något av vad stället haft att bjuda på. Men den finländska finsk-svenska problematiken kan åstadkomma bergskedjor av krångel för ingenting.

Denna problematik har sin upprinnelse i den väsentliga skillnaden mellan finskt och svenskt kynne. Jag har redan nämnt att endast den helfinska servitrisen kunde med att öppet förolämpa mig som gäst. Den finska naturen är hetsigare, mera obehärskad och mycket mera oberäknelig än den svenska, som är lugnare och gärna tar allting lättare. Jag känner en finsk familj där modern tvingades till äktenskap därigenom att hennes tillkommande våldtagit henne före förlovningen, och precis samma öde drabbade hennes äldsta dotter. I någon mån påverkad av detta öde sade denna samma moder till sin yngsta dotter efter dennas första brustna förlovning: "Jag har bett till Gud, o du min yngsta dotter, att han skulle döda dig innan du var tjugo år så att du skulle få slippa uppleva manlighetens kränkning av vårt kön!" En moder önskade på fullt allvar sin egen yngsta dotters död innan hon var tjugo, bara för att hon var kvinna och skulle få slippa uppleva kärleken! Så kan väl endast en finsk moder tänka.

Ty den finska mentaliteten är något hysterisk och obalanserad. Där saknas stabilitet och pålitlighet. Den är för ursprunglig och mera arktisk än europeisk. Det märks även på att Finland länge hade den högsta frekvensen i världen på självmord och sinnessjukdom och inte minst på den omåttliga konsumtionen av brännvin och fläsk.

Och hos dessa finnar bor då sex procent svenskar. Finland var en del av Sveriges rike i 650 år, inte som provins utan som 'östra rikshälften', och svenskarna övade efter 1362 aldrig förtryck mot finnarna som ryssarna sedan dess alltför ofta har försökt göra. Tvärtom: svenskarna gav finnarna ett skriftspråk genom reformatorn Mikael Agricola från Pernå på 1500-talet, svenskarna gav finnarna deras integritet genom svensken Johan Vilhelm Snellman, svenskarna drog fram den finska kulturen ur skogarna, tonsatte det finska kynnet i universella kompositioner genom svensken Johan Julius Christian Sibelius och gav Finland dess lag och rätt, civilisation och ordning, som sedan endast ryssarna har försökt kränka. Den finska kulturen hade varit omöjlig om den inte från början stått på svensk grund.

De för hundra år sedan 14 procenten svenskar bebodde då utom det helsvenska Åland även kustlandet utmed Österbotten och kustlandet utmed Nyland. I Åland har svenskheten slagits vakt om genom internationell lagstiftning i Förenta Nationerna 1920. Men i det övriga Finland, och särskilt i Nyland, måste det kosnstateras att svenskheten har farit illa på grund av många finnars önskan och metodiska strävan efter att rationalisera bort den. Därur har vantrivseln uppstått bland svenskar i Finland och den följdenliga emigrationen.

Den största katastrofen för Finland och dess svenskhet var andra världskriget, denna vanvettiga tvekamp mellan slaver och germaner, som ingendera vann och som oskyldiga folk kom emellan i, som ungrare, balter och finländare. När Sovjetunionen tog Karelen tvangs omkring 400,000 finskspråkiga karelare flytta därifrån västerut. De evakuerades och placerades i stor utsträckning i de svenskspråkiga bygderna i Österbotten och Nyland. Sålunda blev i ett slag bygder som i minst 800 år varit helsvenska plötsligt mera finska än svenska.

För svenskheten tragisk blev även den finska övergången från bondesamhälle till industrisamhälle. Bondekulturen är alltid konstruktiv och oumbärlig, medan industrialismen i hela världen på lång sikt kommer att komma mera ont än gott åstad – se bara på miljöförstöringen. När Finland blev ett industrisamhälle anlades många industrier vid kusterna i hjärtat av svenskbygder, och till dessa industrier flyttade då tiotusentals enspråkigt finskatalande arbetare. Sålunda blev städer som Borgå och Lovisa, var svenskheten alltid varit i majoritet, plötsligt som vilka vanliga finska arbetarstäder som helst. Borgå, Runebergs stad, där den vackraste och renaste finlandssvenskan talas, var en ålderdomlig lärdomsidyll med en utomordentligt känslig småstadsmiljö innan den blev mer en finsk industristad med finska raggare och väskknyckare på gatorna som började göra räder utåt den svenska skärgården när de behövde mera pengar till knark. Svenskbygderna är oerhört sårbara i sin anspråkslösa naturliga vänlighet och godtrogenhet, gästfrihet och välvilja, och busar från industrighetton har i kulturområden ingenting att göra. Att se Tove Janssons avlägsna ö i Pellinge skärgård förvandlad till en avskräckande fästning efter ett inbrott i hennes stuga ett år var hjärtskärande. Åland lyckades klokt nog från början slå vakt om sitt, och måtte det lyckas behålla sina speciallagar. Österbotten har den fördelen att det har så nära kontakt med Sverige. I västra Nyland med Ekenäs som intakt jungfru är förhållandena jämförelsevis stabila medan östra Nyland har gåtts hårt åt. Jag trodde aldrig för 14 år sedan att Borgå och Lovisa så skulle kunna förfinskas till nästan oigenkännlighet och på bara några få år, som har skett efter 1972.

Detta är den finländska finsk-svenska problematiken: finskt överdåd kontra svenskt martyrskap, finsk obetänksamhet som kan verka som översitteri kontra svensk ömtålighet, finsk brist på behärskning kontra svensk finkänslighet, finnar som gör anspråk på att få äga och förfinska bygder som i alla tider varit ursvenska bara för att de nu ingår i deras land Suomi, kontra svenskar som genom sin minoritet saknar självförtroende och inte har något bakom ryggen och känner sig som främlingar i sitt eget land, finska medel-Sisunens i överväldigande majoritet kontra svenska outsiders i krympande minoritet, och så vidare.

Det är ett oändligt ämne, och dess traumatiska tragik går tillbaka inte bara till andra världskriget utan till alla de föregående krigen från ryskt håll, främst 1809 och Stora Ofreden under Carl XII.

Att komma ut från Helsingfors österut med cykel var en fullkomlig omöjlighet, då det visade sig vara förbjudet att cykla på alla större utfartsvägar. Dessutom ledde som vanligt alla specialkonstruerade cykelvägar alldeles åt fanders. Kom man på höger sida om landsvägen dirigerades man av skyltarna ner till stranden och Sandhamn, och kom man till vänster om Borgåvägen dirigerades man mot Lahtis. Först omkring 15.40 kom man äntligen ut på gamla Borgåvägen, väg 170, vid Vanda och Botbyhöjd 15 kilometer utanför staden, och man kunde fortsätta med bättre fart och mod.

Ju längre österut man kommer, desto starkare blir vemodet och innerligheten. Den finländska naturen är inte vackrare än den svenska, men den är vildare, den är mera poetisk, och den sjunger mera, och detta intryck blir starkare ju längre österut man kommer. Borgå är inte någon glad Grinzingidyll, utan här är vemodet och allvaret i högsta grad förhärskande. I denna Runebergs stad kom Fänrik Ståls vilt romantiska men vackra och vemodiga sägner till, och här föddes och utvecklades den ödesmättade Kung Fjalar. Härifrån kom även Eugen Schauman, som ensam på eget initiativ sköt Bobrikov, den värsta ryska förtryckaren i Finlands historia, varefter han som bot för detta berättigade politiska mord även sköt sig själv. Borgå är endast 100 år yngre än Stockholm och tre hundra år äldre än Göteborg. Det är två hundra år äldre än Helsingfors och Finlands äldsta stad efter Åbo. Det gamla Borgå lever ännu i sin tidlöshet medan det moderna finska Borgå redan flagnar och deklinerar i sin ytlighet.

Borgå lämnades klockan 18. Vid passerandet över till Pernå socken började det ånyo regna. Motvind hade jag haft hela dagen.

Den sista milen var grusvägen så dålig och smal att det var svårt att hållas på den. Annars var vägarna och landskapet tysta i det beklämmande vädret. Framkomsten till min morfars och mormors famn ägde rum precis klockan 19.45 efter fyra mil efter Borgå. Fjärden mellan oss och den legendariska president Rytis sommarresidens, mannen som offrade sig för Finland och blev andra världskrigets finska syndabock, låg mörk och grå inför himmelens tunga och ösande skyar. Hemkomsten blev våt men innerlig.

Till Helsingfors var det tre mil och till Borgå fem. Dagens etapp på tolv mil avslutar denna andra fas av cykelresan med dess 47 mil på cykel efter Stockholm. De 60 milen till Stockholm tog drygt tre dygn endast, medan dessa 47 milen på grund av sex längre och kortare, försenade och länge väntade skärgårdsfärjor, tog hela fem dagar (knappt 4_ dygn) i anspråk.

Ekonomiskt har denna cykelresa blivit en katastrof mest på grund av den utdragna restiden och ej så mycket på grund av de oförutsedda övernattningarna på Kökar (83 fmk) och i Borås trevliga City-hotell (95 skr). Dock kan kanske denna frivilliga cykelresa på en antik tungtrampad och enväxlad militärcykel på rekordtid längs alla tänkbara omvägar och avvägar från Göteborg till Lill-Pernåviken på något sätt rent sportsmässigt lägga plåster på Sveriges och Finlands sargade ära efter den sorgliga olympiaden i Los Angeles, var svenskarnas skandalösa fusk endast överträffades av finnarnas, medan det vid tidigare olympiader endast har brukat vara ryssar som fuskat. Men det lär dröja innan vi får uppleva en ny riktig olympiad. I Moskva uteblev amerikanarna, och i Los Angeles uteblev ryssarna. Vår senaste klassiska och alltigenom acceptabla olympiad var den i Montreal 1976, som även den gick med lika kännbar ekonomisk förlust för Canada som denna cykelresa gjorde för mig.

Det är bättre att dö än att sluta utvecklas.

En människa är aldrig så farlig eller så dum som hon ser ut: det är dumt att frukta henne och farligt att förakta henne.

Helsingfors är liksom alla huvudstäder i Skandinavien utom Köpenhamn en mördande steril stenöken. Fastän jag är född där känner jag mig varje gång jag återkommer dit mera som en främling där än någon annanstans. Visserligen har den ett vackert läge vid havet, visserligen finns där tre magnifika kyrkor, och visserligen är Esplanaderna, Alexandersgatan och Bulevarden trevliga stråk och Sveaborg historiskt intressant, men den är ändå en stressbetonad storstad med alltför modern prägel och utan några parker inne i staden. Vad som gör London och Göteborg till så gröna leende mänskliga orter saknas helt i Helsingfors, som bara är sten, asfalt och betong mest överallt.

Saken blir inte bättre av att staden är så ointernationell. Den är mest bara finsk, det finska språket dominerar här lika mycket som norskan i Oslo, fastän det finns en sjättedel helsingforsare som har svenska till modersmål. Men svenskarna i Finland har ingen egen identitet, de förlorar sig i den finska massan, som med sin "sisu" kör alla icke-finnar ner i diket utan att vända sig om och se efter om de kommer upp ur diket igen, vilket de aldrig vågar göra förrän den brutale finnen försvunnit ur sikte, vilket han i Finland aldrig gör. Ty försvinner en bortom vägen dyker det upp en annan från andra hållet, precis som biltrafiken, när man skall gå över en väg. Så länge omänskligheten, dvs. biltrafiken får härska kommer människan aldrig över vägen, dvs. dit han skall.

Återresan inleddes efter en vecka av dagligt regn: efter den rekordheta och -vackra maj kom sommaren helt av sig och har förblivit ostadig sedan dess.

I Borgå intogs en enkel lunch hos Ulrika. Jag hade kommit till kaffet när två goda vänner passerade revy på gatan utanför. Jag skyndade ut och i fatt dem och stod sedan där och pratade med dem i 20 minuter innan vi skildes. När jag återvände till Ulrika stod kaffekoppen kvar orörd, och jag kunde lugnt inmundiga dess återstående innehåll: serveringen hade tagit hänsyn till min utflykt och ej avlägsnat min ensamma kaffekopp.

Vägen till Helsingfors togs via Hindhår, Söderveckoski och Sibbo. Den var en mil längre än den vanliga vägen, men det var värt det: den var mindre trafikerad och vackrare. Men vid annalkandet till Helsingfors vidtog helvetet: så fort man lämnade Lahtisvägen och följde en cykelbaneskylt i stället åkte man genast åt fanders: Helsingfors är även i norr fullt av förorter till vilka breda vackra vägar leder som sedan slutar i hopplösa återvändsgränder. Som utländsk cyklist i Helsingfors får man det outplånliga intrycket att alla skylthänvisningar till cyklister bara satts upp för att till varje pris få bort dem från vägarna, där de ur biltrafikssynpunkt naturligtvis bara är i vägen. Så bort med dem! Ut till skogs med dem bara, för vägarna är till för bilister och inte för cyklister! Effekten av denna politik blir då motsatsen till den avsedda, när cyklisterna då upptäcker, att enda sättet att komma någonstans är att söka sig upp på autostradan.

I Helsingfors anlitades Silja Line som omväxling: tidigare har jag alltid anlitat Viking, som inte bara är billigare utan även trivsammare, medan Silja är större, finare och bekvämare.

Inför återbeträdandet av svensk jord måste erkännas att man erfar en viss lättnad. Finland var mitt hjärtas hemland så länge släktens hem låg i Helsingfors och utgjorde den tryggaste punkten i min tillvaro, men efter dess upplösning har Helsingfors blivit till en hård och främmande storstad för mig; och för en i Göteborg uppvuxen finlandssvensk som aldrig gått i skola i Finland och aldrig fått lära sig finska måste det allestädes närvarande pladdret på finska i Finland som man ej begriper ett ord av ganska snart gå en på nerverna och medföra vantrivsel, och när till och med ens närmaste talar finska sinsemellan får man det upp i halsen. Det är ju dessutom ett så hårt språk, då det saknar alla mjuka vokaler utom V. Dess språkmelodi måste därför göra ett mycket onyanserat hårt intryck på alla som har ett annat modersmål än finska. De genuina finlandssvenskarna som fäster större avseende vid att vårda sitt modersmål än vid att tala finska blir allt färre, och ändå är det vettigare att lära sig ett språk väl än två språk dåligt, som många gör; och svenska är trots allt det viktigaste språket i Norden.

Samtidigt är dock det största nationalbrott som har begåtts i nordisk historia ett svenskt brott. Det är Sveriges svek mot Finlands svenskar. Det började med Carl XII, som lät Finland ödeläggas av ryssarna och 25% av dess befolkning förgås utan att han rynkade på näsan av harm däröver. Det fortsatte med de ansvariga för förlusten av Finland 1809, som hellre ägnade sig åt palatsrevolutioner och Napoleonflirtanden i Stockholm än åt att beslutsamt försvara det land som varit Sveriges östra rikshälft i 650 år mot en rysk inkräktare som inte nöjde sig med att redan besitta världens största land. Det fortsatte med det fega vägrandet att ge Finland och Gustaf Mannerheim militär hjälp mot samma ryska översittare under andra världskriget. Och det fortsätter än idag i den allmänna rikssvenska uppfattningen att Finland är ett finskt land för enbart finnar där svenskar inte har någonting att göra i egenskap av en otidsenlig överklass, – som om den rikssvenska socialdemokratin inte var en mera besutten och ordentligt fastmyglad överklass än vad som någonsin har förekommit i Finland; där detta lands statsminister deltar i altruistiska kulturevenemang för att till dem bidraga med offentlig poesihögläsning. När har en rikssvensk statsminister senast personligen framträtt opolitiskt och oegennyttigt för främjandet av högre kultur? Det är det nog ingen som kommer ihåg.

Jag startade från Stockholm omkring halv 12. Total mulenhet och ett tätt duggregn kombinerat med nordvästlig blåst med ishavskyla gjorde situationen betänklig. Tidningarna lovade bättre väder. I väntan på detta intogs en lätt lunch i en underbar gammal sylta med flipperspel vid Hornstull. När det tycktes klarna halv två fortsatte jag, men jag bedrog mig: duggregnet endast tätnade, och utanför staden visade sig vinden vara så hård och kall att mina händer, då jag saknade handskar, genast blev förlamade av svidande kyla. Vid Hägersten kunde jag ej fortsätta längre utan tvingades till återtåg.

På kvällen meddelade väderleksrapporten att den högsta temperaturen under dagen varit 12 grader omkring Stockholm.

Klart solsken och värme dagen därpå föranledde ett nytt entusiastiskt försök att lämna Stockholm. Efter en flygande start klockan 10 upptäcktes det snart att jag glömt sadelväskan med bland annat denna journal hemma hos min moder. Det upptäcktes vid Slussen, och på grund av detta missöde gick en halv timme förlorad.

Med sadelväska inleddes en ny start halv 11. Jag hade noga studerat Stockholms karta och ämnade ta väg 226 via Tumba och Tullinge till Trosa och sedan vidare via Nyköping och Norrköping till Motala längs Motala ström och sedan via Gränna och Jönköping till Göteborg. Men hast du mir gesehen! Följande Götgatan ut mot söder upptäcktes aldrig någon Tumbaindikation med väg 226. Samvetsgrant följde jag cykelbanorna i tålmodig väntan på att den rätta avtagsvägen skulle dyka upp, tusen avtagsvägar uppenbarade sig men aldrig den rätta, och till slut återupplevde jag mardrömmen för jag vet inte hur mångte gången under denna resa att cykelvägarna ledde mer och mer åt helvete och in på återvändsgränder och ut på grusstigar som alltid slutade ingenstans om inte i moras. Slutligen stannade jag och frågade om vägen, och det visade sig att jag måste återvända hela vägen tillbaka till Stockholm för att komma rätt. Då blev jag förbannad. Jag befann mig då ute vid den judiska kyrkogården vid Farsta, ett lämpligt ställe att slå till reträtt och ge upp vid.

Det blev droppen. Vid vägverkets hänsynstagande till biltrafiken har biltrafiknätets hänsynstagande till cykeltrafiken reducerats till noll. Det gäller både Sverige och Finland. Underbara autostrador har byggts åt bilisterna så att de kan somna vid ratten på oändliga raksträckor så mycket de vill, medan cyklisterna förbjudits dessa vägar och hänvisats till terrängen. Särskilt runt Helsingfors och Stockholm har man gjort sitt yttersta för att göra det så svårt för cyklister som möjligt att över huvud taget komma någonstans. Endast i Göteborgsregionen är ett vettigt cykelbanenät med framgång genomfört.

Låt cyklisterna cykla på alla vägar, och tvinga bilisterna att ta hänsyn till dem! Åtminstone borde det vara varje regerings sak i hela världen att hårt genomdriva avgasrenartvång för varje bilist samt endast tillåta blyfri bensin, (ett område som japanerna som på så många andra har kommit längst på,) då ingen är värre än bilisterna i att förgifta den luft som mänskligheten måste andas för att överleva.

De tyska skogarna kunde ha räddats – för tio år sedan. Nu först försöker man rädda vad som finns kvar. De svenska skogarna kan ännu räddas. Men om de inte räddas måste hotet om skogsdöd så småningom även komma till Finland, som bara har sina skogar att leva på.

Urled efter min tredje reträtt tillbaka till Stockholm vidtog jag den drastiska åtgärden att lämna in min cykel på tåg vid Centralstationen för 40 kronor och själv sätta mig på ett annat för 218. Hade min kamera varit hel hade jag fortsatt trots allt, ty vilken väg i Sverige är vackrare än den längs Vätterns östra strand? Men denna åtgärd vidtog jag främst som en privat liten protestdemonstration mot bilismens världsförgiftande godtycke, liksom Thor Heyerdahl brände "Tigris" som protestdemonstration mot världens politiska vanvett och antipacifism. Aktionen har ingen som helst praktisk betydelse, men kanske att Gud tar upp den i sitt protokoll när ändå ingen annan gör det.

Vädret på lördagen blev ganska snart vedervärdigt igen, och under tågresan regnade det hela vägen från Hallsberg till Göteborg.

På söndag morgon hämtade jag ut min kära gamla cykel på Göteborgs Centralstation. Den har arbetat hårt under 120 långa mil i 50 mils regnväder och motvind utan en enda punktering, utan att ha strejkat en gång och utan att jag ens behövt pumpa den. Denna långa väg har den burit mina 66 kilo plus 9 kilos extra bagage utan att så mycket som gnissla en gång. Är inte en sådan cykel värd en applåd? Förtjänar min Häffaklump inte rentav en medalj för detta oslagbara uthållighetsprov under tolv dagar eller 60 timmars trampning?

Av alla dess etapper var dock den styvaste den i Finland över Kökar från Korpo via Salo till Ekenäs på 175 kilometer från klockan 15 till klockan 01.oo. En sådan cykel skulle förtjäna att förgyllas. Men hon får vara glad om hon någon gång befrias från sin rost.

Ett intressant fenomen, om än deprimerande, var alla liken som kantade hela vägen från Göteborg till Pernå. Vem av alla bilister, de skyldiga, ägnar alla överkörda harar, igelkottar, katter, gulsparvar, sädesärlor, orrar, mårdar, rävar och möss och andra djur en tanke? Orren och mården påträffades nära Tiveden. I Finland blev offren mindre: mest gråsparvar, men inte färre. Det skall till en cyklist för att ens märka alla dessa för evigt obegravda lik, mördade i förbigående för fartens skull.

För att förhindra att älgar korsade vägen hade man i Finland färgglada band utmed vägen, vilket måste vara en mycket billigare och säkert lika effektiv åtgärd som de höga trista oforcerbara järnstaket som kantade vägen mellan Ulricehamn och Jönköping.

Slutligen ber jag att få citera min Morfar från Ingå. Han sade en gång en sak som jag har funnit vara ganska sann. Han karaktäriserade de olika delarna av Norden sålunda:

"Finland är paradiset för pensionärer, Danmark är det för barn, Sverige är ungdomens förlovade land, medan Norge är landet för en riktig man."

Och till det geografiska klassiska Norge och den vilt romantiska natur som karaktäriserar den atlantiska delen av Norden vill jag även räkna Bohuslän med Göteborg.

Post scriptum: Efter blott några dagars cyklande omkring i Göteborg fick jag punktering genom glassplittret efter alla bilolyckor som dagligen äger rum i en normal storstad.

Min cykel stals natten till en onsdag. Den stod väl låst med försäkringsgodkänt lås vid ett cykelställ tillsammans med ett dussin andra mycket finare cyklar, som ej var lika omsorgsfullt låsta. Min var den enda rostiga av dem, den enda trögtrampade, den enda enväxlade och den enda ekonomiskt värdelösa. Ändå stals just den och ingen av de andra som var så mycket finare.

Jag satte upp ett anslag som lovade 100 kronor i hittelön åt tjuven om han kom tillbaka med cykeln. Han kom aldrig tillbaka med cykeln. Tydligen hade han haft öga för denna tunga cykels inre egenskaper och fått sina aningar om dessa bekräftade.

Jag köpte en ny cykel av något äldre modell och med ballongdäck. Den har något mindre hjul och är därför lättare att färdas med i staden men tyngre på längre sträckor.

Hon samlar på män för att låta sig misshandlas av dem.

Den förste, som tog hennes mödom, en vild narkoman,

slog ihjäl henne nästan,

och ändå så levde hon med honom i flera år

tills han lugnat sig, blivit normal, etablerat sig

och blivit god och human.

Då begav hon sig från honom,

övergav honom och lämnade honom i sticket,

för hon hade tröttnat på honom:

han gav henne ej någon mer dramatik.

Hennes senaste man – den hur mångte? –

en drickande rökande oduglig slashas,

gav henne ett barn – icke för att han önskade det,

utan blott för att hårdare trälbinda henne vid honom.

Han är nästan åtta år yngre än hon,

och han misshandlar henne och barnet,

han kallar det "bortskämt" och "hennes barn"

och aldrig sitt barn, som om han ej kände sig som barnets fader.

Hon har redan ett antal gånger bedragit sin supande slarver,

så fort han är borta gör hon vad som helst

för att undvika ensamhet.

Sålunda samlar hon på sig otaliga karlar

som samtliga utnyttjar henne och misshandlar henne,

och hon är för god för att ens kunna köra bort

den mest oduglige av dem, den mest parasitiske,

den mest olämplige, den som hon plågas av mest –

tvärtom håller hon fastare om honom

ju mera han plågar henne.

Jag var hennes första förförare,

fastän jag aldrig tog mödomen från henne.

Jag ensam skändade aldrig den brutalast skändade,

men jag var den som förförde och initierade henne

i kärlekens oro och helvete,

som hon i sexton år bränt sig i alltsedan dess.

Därför bär jag allt ansvar för henne,

jag ensam, och mitt ansvar är därför

tungt och totalt och förkrossande.

Det som icke kan fås med kärlek kan ej heller fås med någonting mindre än kärlek.

Alla människor är självrättfärdiga, men ingen är rättfärdig.

----------------------------

Plötsligt fick alla stadens poliser eld i baken, och alla gav sig samtidigt ut i staden enkom för att infånga hormördaren. Men han syntes inte längre. Han var försvunnen, och vi trodde nästan att han hade lämnat staden, vilket vår chef grälade på oss för och kallade défaitism och dålig moral, när vi fick säkra bevis för att han verkligen hade lämnat staden.

"Hur har han lämnat staden, och vart har han rest? Har han cyklat till Finland nu igen?" vrålade chefen.

"Enligt säkra källor har mördaren själv sagt att han ämnat cykla till Norge."

"Till Norge? Är han galen? Varför? Har han en moster där också?"

"Därom vet vi intet."

"Fånga honom innan han når Norge! Och det genast!" vrålade chefen så kraftigt så att vi nästan blåstes baklänges ut ur rummet.

Att snoka reda på en cyklist som cyklar på en gammal rostig militärcykel på vägen till Norge kan tyckas böra vara en lätt uppgift för en poliskår med en obegränsad arsenal av bilar utan fartbegränsning till sitt förfogande, men vi tänkte inte genast på att han kunde tänkas använda andra vägar till Norge än E-6-an. Glatt for vi ut på autostradan till Kungälv och tänkte att han strax skulle vara fast, men vi såg inte en enda cyklist på hela autostradan, helt enkelt därför att cyklar inte får förekomma på motorvägar. Det kom vi att tänka på när vi nådde Kungälv.

Vi var fyra stycken poliser i en bil, och vår stridsmoral var på toppnivå: vi tvivlade inte ett ögonblick på att vi skulle få fast den ensamme cyklisten, som alla som såg honom måste observera. Därför stannade vi i Kungälv. Vi var alla fyra helt övertygade om att han måste passera Kungälv på väg norrut, vilken väg norrut från Göteborg han än hade använt. Och hade han passerat Kungälv så måste någon i Kungälv ha sett honom och fäst sig vid hans otidsenliga cykel.

En av mina kollegor fick en snilleblixt. "Varför använder vi inte en helikopter? En sådan kan övervaka alla vägar i Bohuslän."

"Chefen vill att vi tar honom på marken. Han vill inte att vi flyger i luften."

"Det är inte skälet. En helikopter skulle bara varna hormördaren och få honom att gömma sig för oss. Glöm inte, att Bohuslän är stort, och vägarna har många tunnlar. Vi vet ju inte ens vilken väg han kan ha tagit. Han kan ju rentav ha kommit över Kornhamns färja."

Den vägen går väster om Kungälv, och den vägen behöver man inte passera Kungälv för att komma norrut i Bohuslän. Det hade vi inte tänkt på. Men vi hoppades på Kungälv ändå. Huvudsaken var ju att vi gjorde något, och nu var vi ju ändå i Kungälv.

Hela den eftermiddagen gick åt till att göra förfrågningar i Kungälv. Ju mera obefintligt resultatet av våra efterforskningar blev, desto mera ansträngde vi oss för att finkamma hela staden ännu mera noggrant. Vi skickade ut ständiga meddelanden i lokalradion, vi kontaktade alla rektorer i alla skolor och bad dem föra budskapet vidare till alla barn, och sent på kvällen fick vi äntligen napp. En religionslärare hade faktiskt sett vår man och samtalat med honom. Vår instinkt hade varit helt riktig. Vi hade inte lurat oss själva.

Religionsläraren var en ung och trind flintskallig liten man. Han var väl försörjd och hade tre barn.

"Jo, jag träffade faktiskt mannen ni söker med sådan frenesi, men varför efterlyser ni honom?" sade den pussige mannen med de stora barnsliga blå ögonen som vittnade om all oskuld i hela världen.

"Han är en mördare," sade min kollega.

"Ursäkta mig," inföll jag, "men det är inte alldeles säkert. Däremot är han skäligen misstänkt för mord."

"För mord? På vem?"

"På tre prostituerade kvinnor."

"Det förvånar mig verkligen. Det skulle jag aldrig kunna tro om honom. Vi hade inte setts på fem år när han cyklade in här på sin gamla trevliga cykel. Vi sjöng i samma kör på den tiden. Han var den snällaste av alla mina sångarbröder."

"Knarkade han inte ens?"

"Nej, han bara drack. Det gjorde vi alla i den kören. Det hörde till."

"Sade han vart han skulle?"

"Han frågade mig om vägen norrut längs med älven."

"Det går ingen väg norrut längs med älven."

"Det sade jag till honom också."

"Sade han vart han skulle?"

"Jo, han skulle till Svartedalen."

"Svartedalen? Var i Svartedalen?"

"Hur skulle jag kunna veta det?"

"Svartedalen är ju halva södra Bohuslän."

"Dit skulle han i alla fall."

"Och vilken väg visade du honom?"

"Vägen till Trollhättan förbi Romelanda."

"Tog han den vägen?"

"Ja, det tror jag nog."

"Det är bra. Du har lämnat oss en ovärderlig hjälp. Vi var nästan färdiga att ge upp. Vi trodde nästan inte längre på att han skulle cykla till Norge."

"Till Norge? På den cykeln?"

"Ja. Han har cyklat till Finland förut."

"Vad håller ni på med egentligen? Jagar en kyrkorganist som ni tror att inte bara är en mördare utan dessutom att han tänker cykla till Norge på en gammal 20-kilos militärcykel? Jag tror, herrar poliser, att ni är inne på fel spår. Han är ingen mördare, och den cykeln kommer aldrig till Norge."

"Det är det vi är till för att ta reda på och hindra."

"Han har säkert Aids också," sade min kollega. "Vi måste stoppa honom innan han smittar ner hela världen."

"Så ni jagar honom för att ni tror att han har mördat fnask och för att ni misstänker honom för att ha Aids? Har ni inte viktigare saker att göra?"

"Han är säkert knarkare och langare också," envisades min kollega.

"Jag tänker inte önska er lycka till. Jag trodde polisen hade brottslingar att jaga."

"Men han är ju en brottsling."

"Hur vet ni det? Sade ni inte, att han bara var misstänkt?"

"Det räcker. Vi kan säkert skaffa fram bevis, bara vi får fast honom."

"Jag vet bara, att han är världens snällaste människa. Han sysslade på den tiden varken med fruntimmer eller med knark eller något annat i den vägen. Och när han drack tog han aldrig mer än två snapsar och drack nästan bara vin. Han var nästan nykter."

"Sade du att han var kyrkorganist?"

"Ja, det var han då vi sjöng tillsammans för fem år sedan."

"Varför skulle en kyrkorganist gå och mörda prostituerade?"

"Det är det jag undrar också."

"Det är något här som inte stämmer."

"Det är det jag menar."

Och därmed skildes vi från den gode religionsläraren.

När vi rapporterade till chefen samma kväll frågade han argt:

"Har ni fått tag på honom?"

"Vi har fått ett spår."

"Har ni fått tag på honom, sade jag!" skrek han.

"Inte ännu."

"Var är han då?" skrek han.

"Någonstans i Svartedalen."

Chefen fick ett raserianfall.

Att fortsätta jakten i Svartedalen samma natt var otänkbart då där inte fanns en enda väglampa. Vi fick uppskjuta fortsättningen till följande dag.

Följande dag finkammade vi hela Svartedalen. Ingen hade sett vår cyklist. Åter basunerade vi ut våra efterlysningar i radio, och åter fick vi äntligen svar först mot kvällen. Det visade sig att vår cyklist hade druckit kaffe hos ett par som inte var av denna världen.

Lyckligtvis ägde mannen en radio, och det hade förmedlat kontakten med oss. Mannen var mindre alkoholiserad än frun, som svämmade över av fetma och stank sprit på tio meters håll. Henne fick vi inte tala med. Vi slapp det gärna.

Cyklisten hade sökt deras granne som han kände, stannat och druckit kaffe med det alkoholistiska paret, tackat nej till en sup och sedan plötsligt brutit upp när det börjat regna. Jo, han hade haft en gammal militärcykel, men han hade bara frågat efter vägen till Stenungsund, inte till Norge. Alltså var Stenungsund nästa.

Paret var mycket förvånade över att cyklisten var efterlyst för mord. Jag ställde dem frågan om han gjort intryck av att vara kriminell eller känna sig efterlyst eller jagad på något sätt, och då fick jag det förbluffande svaret från damen, som just då behagade komma ut i badkostym och allt med hela sin glänsande fetma praktfullt svettandes och skvalpandes i den varma kvällssolen:

"Han var den friaste man jag har träffat. Han hade absolut ingenting på sitt samvete. Det borde däremot ni ha, som jagar en så oskyldig och trevlig man. Eller hur, Vicke?" frågade hon sin man, som om han bara skulle våga något annat än instämma.

"Om den killen har fixat någon eller haft något fuffens för sig, så har jag mördat Abraham Lincoln," sade Vicke med övertygande allvar.

"Där hör ni," återtog damen. "Vicke har alltid rätt."

Det var ingen mening med att stanna där och argumentera med dem. Vad vi än sade, och hur rätt vi än visste att vi hade, så skulle de aldrig gå med på det. Den saken var klar. Det var ingenting att göra.

Vår rapport till chefen den aftonen lämnade vi via en annan polis, så att vi skulle slippa få höra något svar. Vi meddelade helt kort att vi hade säkra bevis för att han hade sökt sig till Stenungsund och att vi ämnade söka honom där följande dag.

"Varför vill ni inte framföra det till chefen själva?" sade vår budbärare.

"Det får du se när du talar med chefen," sade vi.

Vi finkammade även Stenungsund lika metodiskt som Kungälv och Svartedalen och förlorade därvid en hel dag precis som i de båda föregående ställena, och även i Stenungsund fick vi resultat först mot kvällen. Visserligen hade stationskafeterian sålt en portion köttbullar åt honom och ett par gatuarbetare hade sett honom äta och beundrat hans gamla slitstarka cykel, men ingen hade samtalat med honom eller hört vart han skulle eller varifrån han kom. Ledtråden fick vi från en villa på Stenungsön.

Han hade kommit till villan när ingen var hemma. Han hade suttit på trappan i skydd för en regnskur och efter regnskuren cyklat vidare efter att ha lämnat en lapp i dörren. På den hade han skrivit: "Tack för välkommet regnskydd. Hoppas ni är hemma nästa gång jag kommer förbi. Hälsningar, J. på väg med cykel mot Norge."

Vi frågade villaägarna hur de kände honom.

"Han var här och spelade en kväll på en 75-årsdag. Ingen som var här då glömmer det någonsin, för han spelade så vackert hela kvällen. Visserligen saknade 75-åringen lite Gershwin, Rodgers och Cole Porter och andra populär-musicals, men det var desto mera Schubert och Schumann, Beethoven och Chopin och också egna improvisationer. Jag kände honom från restaurang Valand i Göteborg, var han brukade leka på dagarna ibland för sitt eget nöjes skull på de gamla utslitna flyglarna."

"Var han en skicklig pianist`?"

"Det har ingenting med saken att göra!" avbröt mig min kollega. "Vi är ute efter att haffa en brottsling och inte efter att upptäcka talanger."

"En brottsling? Vad har han då gjort?" frågade värden.

"Han är misstänkt för mord."

"Jaså, bara det. Ja, det har han då åtminstone inte begått."

"Vad har han gjort då?" passade min kollega genast på.

"Det vet jag inte. Men han har alltid varit förföljd av skattemyndigheterna för att han aldrig har förtjänat någonting, liksom ni tycks jaga honom enbart för att han inte har gjort någonting."

"Det är det varken er eller vår sak att ta reda på vad han har gjort eller inte gjort. Det får lagen ta reda på. Vi vill bara sätta fast honom."

"Ni finner honom aldrig."

Mera fick vi inte veta av honom. Vilka vägar till Norge cyklisten tänkte ta hade han naturligtvis ingen aning om och inte vi heller. Eftersom han kommit till Stenungsön var det dock troligt att han också tänkte sig över Tjörn och Orust och kanske till Lysekil över Fiskebäckskil. Men så mycket tid som vi redan förlorat hade han i så fall högst sannolikt redan hunnit över både Tjörn och Orust och kunde befinna sig var som helst mellan oss och Norge. Inte ens med helikopter skulle man kunna söka honom på någon av öarna, och vägarna dit norrut var så många med alla sina bivägar, att ett eventuellt projekt att blockera dem alla bara skulle väcka löje. Han kunde ju när som helst försvinna i till exempel en höstack, och inte ens med alla Sveriges radiobilar lönar det sig att leta efter en nål i en höstack. Men vi hade ett spår, och det kunde vi alltid följa.

Vår rapport till chefen den kvällen var vår mest nedslagna hittills. Till vår förvåning fick vi dock ett vänligt svar från honom: "Ni gör ett bra jobb. Tappa bara inte spåret, och fånga honom innan han når Norge, så är jag nöjd." Och vi kunde sova lugnt den natten.

Våra gissningar slog in. Han hade setts cykla mitt på motorkörbanan över Tjörnbroarna (fastän det fanns cykelbana och det var livsfarligt för en cyklist att cykla på de höga broarnas hårt trafikerade smala körbanor,) och han hade också setts på färjan mellan Fiskebäckskil och Lysekil. I Dingle hade han ätit en lunch och somnat i en stol utanför restauranten och sovit så skönt att ingen nänts väcka honom. Varifrån han kom och vart han sedan tagit vägen visste ingen.

Vi sökte honom i Strömstad. Där hade han köpt en film till sin kamera, och hans cykel hade väckt uppmärksamhet vid turistinformationen, där han hade frågat efter något ställe var han kunnat köpa film till sin kamera. Han hade sett ut som en vanlig troskyldig cyklist men varit fattigare klädd än de flesta. Inte heller där visste någon varifrån han kommit eller vart han varit på väg. Både i fotoaffären och på turistinformationen hade man trott att han kommit från Norge och varit på väg söderut.

Det stod nu klart för oss att vi inte skulle lyckas få honom fast i Sverige. För sent kom vi på idén att vi naturligtvis måste ordna en polisblockad vid gränsen. Det var när vi kom på det som vi kom på att han redan säkert måste vara i Norge. Molokna beredde vi oss att återvända till Göteborg och avlägga rapport om nederlaget. Men chefen gav sig inte så lätt.

"Ni har gjort ett bra jobb," sade han, "och jag insisterar på att ni ska fortsätta. Ta av er era uniformer och klä er civila. Jag ska tala med mina kolleger i Oslo. Fortsätt och förfölj honom i Norge. Ni måste få honom fast. Jag upprepar, ni måste få honom fast, död eller levande! Vid behov skall den norska polisen samarbeta med er, men jag hoppas, ja, jag vågar lita på att ni klarar honom ensamma och diskret. Vi vill inte att norska regeringen skall få veta att svenskar jagar en svensk brottsling på norskt område. Det räcker med att några medlemmar av norska poliskåren vet om det. Men fånga honom! Jaga honom till Lofoten om det behövs! Det enda som ni får stoppa inför är den ryska gränsen. Hela Göteborg skrattar ut oss för hans skull, och det skrattet ska jag tvinga staden att ta tillbaka! För han är en mördare! Jag vet det! Och det vet ni med. Iväg nu, och se till att något blir gjort."

Och vi tog en normal bil och klädde oss i civila kläder för att förfölja en svensk cyklist in på norskt område. Och norska polisen visste om det och lovade att tiga så länge vi skötte affären diskret.

Vad i all världen gjorde han i Norge? Det undrar jag ännu idag. Ville han verkligen bara titta på fjällen och fjordarna som vanliga turister? Varför envisades han då med att trampa sig fram över dessa fjäll och längs dessa oändliga otaliga fjordar med den tyngsta tänkbara cykel? Dessutom var han handikappad, men det fick vi veta först senare.

Vi fick genast upp spåret vid Svinesund, på norska sidan kom valutaväxlarna ihåg en kultiverad person som växlat pengar hos dem och haft en beundransvärt gammal och stadig cykel. Men det var inte mycket pengar som han växlat. Det var bara fem hundra kronor, som han knappast kunde klara sig länge i Norge med.

Ytterst värdefull information fick vi även från hans sista övernattningsställe i Sverige. Det var en läkares sommarbostad ute på Resö söder om Strömstad. Det visade sig att denne läkare hade känt vår man sedan han var barn. "En mycket snäll och begåvad gosse och genommusikalisk. Han gav mina båda döttrar pianolektioner under tre år. Men han var alltid litet vild av sig. Han har faktiskt en gång paddlat hit i kanot från Göteborg genom oväder, åska och storm och vågade då trotsa Tjurepannan i 17 sekundmeter. Samma dag förliste en båt utanför Orust, men det fick vi veta först efteråt. Jag har hans uppsats om den kanotresan här om ni vill läsa den. Den är mycket intressant."

Vi hade inte hjärta att avslöja för denne läkare varför vi jagade hans döttrars pianolärare. Även han antog att det var för problemet med skattemyndigheterna. Olyckligtvis försade sig min kollega och svarade nej. Då ville läkaren prompt veta varför vi efterlyste cyklisten, och vi blev tvungna att avslöja sanningen.

"Han besitter värdefull information om två mord som har begåtts i Göteborg." Mera fick läkaren inte veta, som tydligen var mycket fäst vid vår mördare.

Han berättade att han kommit cyklande till Resö när de inte var där och att han bara använt huset för övernattning och sedan passerat vidare. Men de hade talat med honom i telefon och fått veta att han ämnat cykla till Norge. De hade gripits en aning av bestörtning inför sådana storhetsvansinniga planer och avrått från ett sådant projekt, men han hade bara ignorerat alla invändningar. Sin följande natt hade han tänkt tillbringa hos sin brors svärmor i Drammen, och sedan hade han tänkt fortsätta mot Stavanger och Hardanger. Det gav oss ovärderliga ledtrådar till hur vi skulle fortsätta jakten. Vi andades ut av lättnad inför att slippa bekymra oss om Oslo.

Men för att göra vår flykting rättvisa presenterar vi här skildringen av hans kanotresa en sommar från Göteborg till Resö, som må belysa vår handgångne mans osedvanliga sportsmannaanda.

"Denna sommarresa var planerad så, att jag skulle paddla hela vägen från Göteborg genom Göta Kanal via Åland till Pernå skärgård i sydöstra Finland. Emellertid blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig....

Vädret var idealiskt men motvinden besvärlig liksom den gropiga motsjön. Snart konstaterades det att ett vattentätt plagg hade behövts på överkroppen. Josef hade endast en skjorta samt vindjacka, som snart var genomvåta. Med tillfredsställelse konstaterades dock även att man kunde köra rätt igenom de digraste nordsjövågor utan att en droppe vatten kom in i kajaken.

En flock svanar på 23 fullvuxna medlemmar passerades utan att de lyfte, då den fem meter långa kajaken gled fram som en stor svan själv. Ute vid Galterö vid rundningen av Brännö mellan denna ö och Vinga fyr påträffades talrika fågelflockar och även sällsynta andarter som ej tillhörde svensk fauna. Vid skären söder om Galterö kördes det vilse i en återvändsgränd beroende på alltför lågt vattenstånd, varvid mycket tid förlorades. Hamnen inte långt från Brännö brygga vid den stora öns sydspets nåddes exakt 20.30.

Något vatten påfanns då ändå ha trängt in i mittbrunnen trots kapellet, varvid fördelen med de två vattentäta skotten konstaterades.

En värdig jungfrufärd på tio kilometer i besvärlig motvind och motsjö har därmed inlett den engelsk-konstruerade Baidarka-kajaken "Hybris" karriär.

Den andra resan företogs trots dåliga förebud. Ett litet hål i förstävens vattenlinje vållade mycken sorg och oro framför allt genom att anledningen var okänd, ( – hade någon på Brännö "lånat" kajaken?) "skäddan" eller kursstabilisatorn fungerade inte längre, och dessutom hade kajaken redan hunnit bli föremål för mycket gräl från fästmöns sida. Trots hård nordvästlig motvind företogs resan till min moders barndomsvän en gammal sjöman på Fotö och tillbaka. Tillbakavägen blev mycket tröttsam då min hjärtligt underhållande värd dock varken bjudit på mat eller dryck.

Följande dag den 7 maj dog min förlovning knall och fall.

Två veckors sjukdom som följd av den uppslagna förlovningen tog hårt på krafterna och omintetgjorde vidare kanotprojekt för en längre tid. Avsikten hade varit att paddla till Finland i juni, men på grund av försvagad hälsa uppsköts denna långfärd till senare. Emellertid företogs den 3 juni en färd till Tistlarna, den bohuslänska arkipelagens yttersta utpost i söder, som sent skall glömmas. Havet låg stilla och vinden knappt svalkade. En kilometer från Tistlarna, denna stora ensliga ö långt ute till havs, gled kajaken in i ett hav av tusentals fåglar som vilade på vattnet. När en sedan lyfte och alla de andra tusen varelserna följde exemplet lät det som ett tropiskt slagregn då 2000 vingar samtidigt klapprade mot vattnet. En stackars ejder var så fet och tung att den aldrig fick luft under vingarna. Två tumlare uppenbarade sig även två gånger i majestätisk sävlighet.

På återvägen från Tistlarna gjorde sig hungern påmind, och på grund av trötthet måste ett besök i Hjuvik på Hisingens västspets vänta till en annan dag.

Till pingsten reste jag konventionellt till Finland och återhämtade där krafterna fram till och med Midsommar.

Vid återkomsten till Göteborg den 26.6 var vädret tämligen avskräckande, varför jag i stället för till havs for inåt landet till Svartedalen på två dagar. Men den 29-e for jag åter till Brännö för att den 30-e lägga ut i mulet väder med nordvästlig vind. Efter knappt två timmar uppnåddes Hjuvik där drygt två timmar tillbringades i en god väns och hans faders goda sällskap på denna sällsynt vackra plats med utsikt såväl ända upp till Marstrand i norr som ner till Tistlarna i söder. Efter god lunch fortsattes färden norrut den yttre farleden sydväst om Klåverön och in till Marstrand i präktig havsdyning. Kvällsfärden i gyllene solnedgång var magnifik, och tyvärr är det de vackraste bilderna man aldrig kan fotografera. Marstrand nåddes 21.30 efter en dagsetapp på 17-18 sjömil som man kan ha anledning att vara stolt över.

Natten tillbringades i sovsäck på Båtellet utan överenskommelse med personalen i ett bullrigt lördagsaftonsfirande Marstrand som inte lät en få vare sig någon särskilt god eller längre sömn. Varm korv på kvällen samt frukost på Bergs konditori betingade ett pris av 44:50. Om det blir en daglig utgift kan resan inte pågå särskilt länge.

Även har jag hört, att kanoter ej får gå genom slussar uppåt, utan att kanoter då i stället måste bäras förbi dem. Min kanot kan ej bäras utan hjälp, och om den dessutom vid varje sluss måste packas ur och packas ner på nytt blir mödan avsevärd. Dessutom betingar beträdande av kanalen från Lilla Edet till Slätbaken ett pris av 730 kronor enligt officiell taxa. Dessa oväntade uppgifter ställer hela min planerade resa genom Göta Kanal betänkligt på kant.

Jag har ringt mina goda vänner i Lökeberg som inte var hemma. Jag planerar ändå paddla in till dem i Lökebergs Kile, viken som skär djupt in i fastlandet innanför den höga Brattön eller Blåkullen.

Gårdagens underbara aftonfärd från Rörö runt Klåverön till Marstrand var bara den en tillräckligt stor upplevelse för att denna sommar skulle vara räddad. Och att som ensam kanot komma inpaddlandes inför hela Marstrands hamn med 500 mer eller mindre motordrivna vidunder förankrade i stum beundran igår kväll var något av en triumf.

På morgonen fann jag äntligen någon personal på Båtellet som jag kunde göra upp med: de lät mig komma billigt undan på villkor att jag inte olovandes smög mig in och tjuvövernattade en gång till. Att jag kunnat göra så var deras eget fel då de lämnat huset helt utan tillsyn en lördagsafton.

Vägen ut från Marstrand togs genom det smala sydöstra sundet. Vinden var mild och vädret gott till en början, men vinden friskade i och visade sig vara sydostlig. Färden in till Lökeberg förlöpte utan intermezzon, och vid ankomsten till Lökeberg visade sig familjen Särnmark vara hemma, vilket jag aldrig hade trott. De hade anlänt en kvart tidigare. Efter stadig lunch med fläskkotletter och bernaisesås företogs en kortare färd av och an till Brattön. (Färden Marstrand-Lökeberg, sju sjömil, tog 2_ timme, två timmar tillbringades i land för bland annat bestigning av Lökeberget, och 15.30 inleddes Brattöexpeditionen.) Vinden hade då svängt om till en frisk sydväst, och kampen i motvinden var svår. Brattön med dess 131 meter över havet bestegs, utsikten från toppen har av sakkunniga bedömts som förnämare än utsikten från Sockertoppen i Rio de Janeiro, och när återfärden anträddes inträffade katastrofen. För första gången stjälpte jag med kanoten, då sjön var hög och svår vid starten från stranden, varvid allt dess innanmäte inklusive kamera och papperssjökort vattenskadades. På dåligt humör företogs återfärden till Lökeberg.

Kapsejsningen innebar ett skott i vattenlinjen för min och Baidarkakajakens säkerhet. Hur kan jag fortsätta med bibehållen värdighet och självförtroende och kunna fortsätta lita på den alltför ostadiga kajaken?

Baidarkakajaken har uppvisat påfallande brister. De vattentäta skotten är inte vattentäta, vid varje resa har antingen det främre eller det bakre sugit åt sig vatten från däcket vid luckornas skarvar, och vid varje dusch över kapellet tar sig några droppar ner i sittbrunnen. Den är inte säkrare än den 35-åriga träkanoten "Holiday" i Finland, som jag under 17 somrars användning aldrig har stjälpt med. Snarare är den farligare fastän den inte läcker. Den saknar "Holiday":s rörelsefrihet och utrymme, den går långsammare, den är visserligen vackrare, men den är de facto mindre sjösäker och sjöduglig.

Konklusion: att min finländska träkanot med öppen sittbrunn, som min Morfar klinkbyggde 1948, så länge den hålls samman bör bibehållas, underhållas och användas för kortare skärgårdsresor inom Pellingearkipelagen. Vad blir då Hybris' öde? Kanske den får sin stadigvarande hamn på Marstrand, då Bohusläns skärgård är makalös och då "Hybris" endast lämpar sig för havskanotering. Havet ensamt är värt att ägna sig åt då man har en sådan båt.

Här hos Särnmarks har jag fått torka mina kläder och sovsäcken i deras bastu samt hugnats med god mat och god sömn. Idag den 2.7 är vädret tämligen avskräckande: västanvinden ligger på, himlen är mörk, och åskan mullrar på avstånd. Jag gör det enda förnuftiga: bär upp kanoten hit i skydd och lä för storm och tjuvar och följer med Särnmarks i deras bil in till staden för att där under några dagar reflektera över situationen.

Hittills har "Hybris" klarat av 6, 10, 16, 17 samt 10 sjömil på fem olika dagar. Det ger knappt 60 sjömil och 12 sjömil per dag. Jämför det med "Holiday":s 90 sjömil på fem dagar av och an förbi Helsingfors mellan Pernå och Porkkala.

Vi hade knappt satt oss i bilen innan regnet började ösa ner. Tyvärr måste jag i Göteborg vänta ända till onsdag 4.7 innan jag kunde fortsätta resan norrut. Startade efter lunch hos Särnmarks omkring 16.oo i motvind ut mot Rönnäng på Tjörns sydvästra spets, som angjordes två timmar senare. Efter två timmars uppehåll i denna vackra hamn fortsattes det (trots att Rönnäng är det sista vandrarhemmet före Fiskebäckskil) utan flytväst norrut i hisnande havsdyning förbi hela Tjörn, denna mäktiga ö med sina branta karga klippor, genom Kyrkesundet och ut genom dess mynning. Tältet kom till användning för första gången, men sömnen blev ordentligt dålig på grund av ojämn kamp mot myggor och dagg. Tältet håller mot regn, men när daggen sätter sig och en ny vind börjar blåsa från fel håll under natten (i det här fallet från nordost) vaknar man av en dusch inomhus som inte är helt och hållet angenäm. Dessutom påfanns kanoten, som på kvällen lyfts extra högt på skäret på grund av rädsla för under natten stigande hav, på morgonen i stället ha hamnat 20 centimeter ännu högre upp på land, då havet kraftigt hade sjunkit. Att få ner den till havet igen var ett bestyr.

5.7. 6.30. Upp ur sovsäcken huttrande av väta och köld och avfärd 8.10. För första gången lyckades man dock här komma i kanoten torrskodd och utan att en droppe vatten lade sig i sitsen. Tom mage och sömnbrist gjorde överfarten till Mollösund på Orusts sydvästspets något sordinerad.

Flytvästen är definitivt i vägen när man paddlar men är ändå ett måste när man paddlar till havs då det inte finns något mera oberäkneligt än havsdyningar.

Gårdagens sträcka Lökeberg-Rönnäng-Kyrkesund på fyra timmar (16 sjömil) är rekord. Det verkar som om "Hybris" hört mina klagomål, skärpt sig och lagt in en högre växel.

Vid Gullholmen klarnade vädret för första gången ordentligt. Klart solsken förlänade denna glödande granitarkipelag en skönhet utan gränser och följde mig ända fram till Dragsmark och huset Fritzelius nära Fiskebäckskil vid Orusts nordvästliga utkanter: Gabriels broder Alexander med fru och dotter och hund tog översvallande väl emot mig emedan jag var kanotist: den egenskapen öppnar alla dörrar på västkusten. Även dagens etapp är på drygt 16 sjömil men har tagit mera tid i anspråk på grund av besvärlig motvind först från nordost och sedan från nordväst. Endast vid den undersköna resan österut från Gullholmen över Ellösefjorden åtnjöts medvind, men då var krafterna på upphällningen.

6.7. I idealiskt solskensväder lämnades Dragsmark, och Lysekil nåddes utan svårigheter efter två timmar. Från Lysekil, där Napoleon stod staty strax invid den suveräna kyrkan, gick färden i samma envisa nordvästliga och starka motvind via Kornö smalsund tvärs över Malmöfjorden till Smögen, Tången och Gravarne, som nåddes efter den tuffaste etappen hittills på bara drygt tre timmar (16.30-19.45). När Kungshamn lämnades 22.oo rådde fullkomlig stiltje, och vid midnatt uppnåddes Sotenkanalens norra mynning. När tältet slogs upp syntes olycksbådande molnstrimmor snabbt dra sig norrut från söder rakt mot vinden. Illavarslande tecken på drastisk förändring i väderleken? Under natten blev vindkantringen från nordväst till sydväst ett faktum, och allt blev mulet, blåsigt och kallt. Det i vinden rasslande tältet omöjliggjorde all sömn, och ett slag sovs det utanför det på kala berget. (Sovsäcken hade helt blivit genomdränkt i det "vattentäta" främre skottet.) Klockan 04.oo upphörde alla försök till att sova, och i stället började jag 05.oo utnyttja den förliga vinden norrut förbi Hunnebostrand och ut på Ösö breda och öppna fjärd.

Dagens kvot på 21 sjömil (Dragsmark-Lysekil 7, Lysekil-Kungshamn 9, Kungshamn-Ramsvik 5) tillfredsställer för första gången mina krav på kajaken och mig själv.

7.7. Medvinden var rak och bekväm ut på Ösö fjord, och djärvt ställdes kursen direkt på Saltskär och Röskär, vart det var 12 sjömil över öppet hav. Emellertid visade sig havsdyningen småningom bli väl magstark och dessutom dubbel, då den gamla från nordväst ännu levde. Utan flytväst liksom hela dagen igår möttes endast två ensamma fiskare, som gungade betänkligt högt upp och ned i den tilltagande gropiga dyningen, som ständigt lovade bli värre, varunder de svårligen kunde uträtta sitt värv, på hela vägen till det första uppehållet i sundet mellan Jakobsö och Köttö efter en hårresande gryningspaddling på mellan 2 och 3 timmar. Aldrig var Bohusläns vilda nordliga natur mera imponerande än denna tidiga våta kalla mulna morgon bland dessa gigantiska berg mitt i havet där de ständigt allt större och mera dånande dyningarna förvandlade vattnena omkring dem till kokande vitt skum av raseri och malströmmar. Frusen och våt och trött fortsattes det på tom mage till Fjellbacka efter tröttsam vilsekörning, vilken ort nåddes 8.30. Där gjorde jag ett längre uppehåll under ivrigt frukosterande och promenerande i fåfänga försök att bli torr och varm i den stormiga och kulna kylan. Vinden friskade ständigt i.

Resans andra katastrof var ett faktum när jag från byn återkom till "Hybris" och fann henne slående vid stranden och sittbrunnen med alltjämt fungerande kamera och sjökort helt vattenfylld: havet hade stigit en kvarts meter under mitt besök i byn och nästan slitit kanoten från stranden. Avresan skedde efter tillbörlig beundran inför Fjellbacka bronsansikte som skulle förestålla byns främsta barn Ingrid Bergman, vilket man borde känna till för att se likheten, omedelbart efter middag i rasande fart förbi Musö, Otterö och Pinnö till ett längre uppehåll på ön Käften.

På grund av den hårresande medvinden, som verkligen var alltför medryckande, lämnades sålunda både Hamburgsund med dess kanal och Grebbestad i sin vik helt åsido. På ön Käften begrundades läget noga.

Stormen var ett faktum, hela Nordsjön vräkte på genom Skagerack på norra Bohuslän, och mellan mig och Havstenssund låg två sjömil fullkomligt öppet hav på Väckers fjärd, som det inte fanns någon annan väg förbi. Vindstyrkan var sådan, att skummet blåste bort från de höga vågbergens långa skumkammar och försvårade sikten betänkligt, vilket tydde på omkring 8 beaufort eller 15-20 meter i sekunden, det var allt