dokumentär roman

av Christian Lanciai (1985)

"Fast hans skuld till 100% är självklar har i rättvisans namn själve djävulen rätt till en advokat."

Copyright ã Christian Lanciai 1985

Han dog ensam i främmande länder på ett sjukhus som inte förstod vad det var för vård han bad om och som därför faktiskt oavsiktligt vållade hans död. Jag tror än idag att hans död avsiktligt vållades av den maffia som skickade honom så långt bort utomlands som möjligt var de visste att han skulle förgås genom sina egna obotliga laster.

Han var lastbar som få men ändå inte osympatisk. Han var brottslig som få, men ändå kunde vem som helst förlåta honom, och jag är än idag säker på att jag hade kunnat ordna en villkorlig dom åt honom i den process som tyvärr aldrig fick inledas. Hur kunde man då inte bara förlåta utan även tycka om denne samhällets ärketorsk? Hur kan jag gråta vid en sådan människas minne?

Därför att han bara var en människa, och därför att han var mera människa än brottsling. Han blev brottsling för att samhället aldrig gav honom någon chans genom att backa upp honom i de ansträngningar han gjorde för att bli något. Han föddes och växte upp i träsket genom att hans egen mor var prostituerad, och därför kom han aldrig ur det hur han än ansträngde sig. Han ansträngde sig verkligen, och sin tillfälliga syssla som biträdande socialarbetare skötte han bättre än mången utbildad kurator. Även de som anställde honom som kyrkorganist var nöjdare med honom än med hans utbildade företrädare. Han var vad han var och stack inte under stolen med vad han var på gott och ont. Han stod för sina felsteg, tog konsekvenserna av dem som en man och försökte aldrig urskulda sig eller smita från sitt ansvar, som de flesta etablerade ansvariga samhällsmedlemmar alltid försöker göra och även lyckas med just för att de är etablerade. Men den oetablerade som tar ansvar för sina handlingar har ingen chans mot systemens ständiga behov av syndabockar.

Han var ingen syndabock heller. Han var bara en människa. Och det är kanske det som gör honom så oförglömlig till skillnad från de flesta etablerade ohederliga och destruktiva skurkar som man träffar dagligen och som det inte finns mycket mänskligt kvar i. Kejsar Otho var en vanärans skurk så länge han levde men hedrade sig genom att dö, och sådana är tyvärr de flesta, män som kvinnor, och undantagen från människans omänsklighet är sällsynta. Jag tror att min klient var ett sådant undantag. Om han inte var det så tror jag inte att dessa dokument hade funnits. Döm själv, kära läsare, om ni känner att ni kan sätta er till doms över en man för att han vågade vara vad han var: en torsk.

En astrolog gjorde en gång för mig mitt horoskop. Han fann att min sol och måne samt Merkurius, Venus och Pluto var i konjunktion med varandra i mitt tolfte hus i Fiskarnas tecken och tolkade denna ställning som så att jag kunde manipulera med vem som helst som jag ville. Men då var det redan för sent för mig att byta yrke. Jag var redan såld.

Det var för resten samma astrolog som slutligen kom fram till att han inte kunde fortsätta vara det. Han fann att han den vägen kunde få veta för mycket om en människa och lära känna henne bättre än vad hon någonsin skulle kunna göra själv, vilket han insåg att aldrig kunde vara hälsosamt. Han hade tjugosju välbetalande astrologiska kunder på hög som väntade på att få sina horoskop ställda av honom när han med ens upphörde med den verksamheten. Han var den enda vederhäftiga och övertygande astrolog som jag någonsin känt. "Man kan aldrig lära känna sig själv tillräckligt väl, men det är alltför lätt att lära känna andra alltför väl," var det han som sade.

Jag tycker om att leva i smuts. Att ha spindelväv i hörnen, att se dammtottarna sakta förflytta sig efter vinddraget av ens ben, att det fastnar en massa smuts och skräp i strumplästen när man går omkring utan skor på sig och att rosken söker sig in i strumporna genom hålen tycker jag att är pittoreskt. Ju smutsigare omgivning, desto mänskligare omgivning. Lumpgubben med plastpåsar på fötterna och vintermössa på sig året om utomhus och inomhus bor i mitt hus, och det är jag stolt över. En prostituerad bor bredvid mig. Hon har alltid kunder, och hon skriker alltid när hon knullar. Hon skriker så vällustigt och medryckande att hennes kunder alltid skriker i takt med henne. Det låter så underbart pittoreskt. Det är som när kattorna skriker tillsammans som spädbarn ute i parken.

Annars mår jag alltid bättre ju mindre med människor jag behöver ha att göra. Mänskorna stör mig. De är så enfaldiga och inskränkta, så självgoda och egenkära att man för det mesta bara kan spy åt dem. Det är få av dem som jag tål. Det är beklagligt att man inte kan klara sig utan dem.

Varför skriver jag då över huvud taget till er, kära förbannade människor? Jo, en eftermiddag efter att jag hade haft ett av mina anfall hade jag en förkänsla av att någonting fasansfullt skulle komma att hända, och den känslan har jag haft sedan dess. Det är som en föraning av döden, men jag vet att det är något mycket hemskare än döden. Förlåt, jag har inte beskrivit mina anfall. De yttrar sig som så, att jag får en fullständig black-out som varar i ungefär en timme. De har kommit med åren, sådant hände aldrig förr, men nu för tiden och särskilt på hösten kan de periodvis inträffa nästan varje dag. Endast en gång har det hänt i sällskap, och då varade det bara i några minuter. Det händer aldrig när jag är sysselsatt utan endast när jag kopplar av.

Med åren har jag vant mig vid detta, och jag har tagit dem med en axelryckning, men efter mitt senaste anfall, som var igår klockan fyra på eftermiddagen och varade i exakt en timme, vaknade jag upp med den definitiva känslan av att jag under anfallet hade upplevat någonting ohyggligt som jag dock inte hade något minne av. Endast känslan därav låg kvar. Och den fyllde mig med fasa.

Därför fattade jag igår kväll pennan för att försöka få sådant på pränt som bör få komma på pränt innan jag dör om jag måste dö. Jag vet att något kommer att hända mig, men jag vet inte vad det är. Jag vet bara att det är någonting absolut fasansfullt.

Den enda smuts som jag egentligen saknar hemma är råttor, och ibland beklagar jag faktiskt att jag inte har några. De hade varit så trevliga små husdjur att ha. Särskilt de vanliga skogsmössen är ju så utomordentligt söta. Men all annan civiliserad ohyra kör jag hårt med, som knark, sprit, cigaretter och värre saker. Ibland när jag verkligen behöver koppla av räcker det inte med bara en cigarett, utan då måste jag ta fram holken. Flera av mina kunder tycker om att se mig röka pipa. Min pipa är en riktig Sherlock Holmes-pipa som passar bra till min personlighet. Dofterna av innehållet i pipan bidrar till att egga upp dem. Särskilt en blir så galen av att se och känna mig röka min holk att han glömmer att själv ta sig några bloss för att i stället gå rakt till saken.

Jag tjänar bra på min hantering, för jag har aldrig saknat kunder. Jag har råd att ta mig heroininjektioner och andra trippar ibland utan att jag dock som andra i mitt fack gör det till en daglig ovana och blir beroende. Nej, så kallat missbruk blir missbruk endast om man glömmer att bara ha det som sport. Soppan håller sig bäst och längst på sparlåga: stark låga får den att brännas vid och koka bort. Längden är A och O när det gäller att underhålla något.

Fastän jag tillåter mig mycket så tillåter jag mig inte handel med barn. Jag vet att min granne, som skriker på nätterna, lär upp små barn i yrket från nio år och uppåt, och flera av dem har faktiskt blivit såväl oemotståndliga horor som oemotståndligt intagande gossar åt homosexuella, men jag tycker synd om dem. Ju vackrare man är som prostituerad, desto snabbare förbrukas man. Min hemlighet är min charm och inre begåvning. Mot sådana gåvor är den ytliga skönheten ingenting.

Däremot anser jag att Anne Linnet i Köpenhamn har fullständigt rätt, när hon kräver att prostitutionen skall institutionaliseras i statlig regi. Anne är av samma typ som jag: hon är inte speciellt vacker men oemotståndligt charmig, och hon kommer alla på fall. Vårt yrke instiftades av Eva när hon med Gud Faders goda minne gav Adam äpplet, och det är således världens äldsta yrke. Det förtjänar att vara världens högst respekterade yrke i stället för tvärtom, ty det är ingenting annat än en skön konst. Det finns ingen logisk anledning till att horor skall vara mera föraktade och ha det sämre än alla andra. Det är det som driver dem till så kallat missbruk av tabletter och knark och så många slutligen till sinnessjukhus eller självmord. Staten skulle tjäna på att öppna etablerade bordeller. Som det är nu får staten i stället betala dyra miljoner för sjukvård och medicin för prostituerades sociala missförhållandens skull. Värst har de prostituerade homosexuella männen det, ty de måste idka all sin hantering i absolut sekretess på grund av hotet och ryktet om Aids. Resultatet av deras totala hemlighetsmakeri är att deras statistik är den kraftigast stigande. Det är alltid så: det som motarbetas ökar därmed sin livsenergi. Homosexualiteten skulle få sin kraftigaste nådastöt om den etablerades genom statliga bordeller för män med män och transvestiter som horor. Men den största bristen är att det fortfarande är så ytterst ont om manliga bordeller för kvinnor. Det är inte bara män som numera önskar betala för ordentlig kärlek. Kvinnorna som vill göra det blir ständigt fler, och det är allvarlig brist på manliga prostituerade för kvinnor. Det är faktiskt mera gott om manliga prostituerade för män. Beträffande lesbisk kärlek så är den än så länge inte så kommersialiserad. De flesta som vill ge eller ha lesbisk kärlek kan få den gratis utan svårighet.

Jag har inte alltid varit en sådan som det har varit tillåtet för vem som helst att kräkas på. Den som kräktes först på mig kräktes värst. Jag var på den tiden en anständig tös i Guds tjänst såsom en av vestalerna i Vestalkören. Jag skall inte tala om vilken kyrka det var frågan om. Det torde framgå av sammanhanget vilken det var, och gör det inte det är det lika bra det. Jag var ursprungligen anställd som utexaminerad organist i två stycken kyrkor och hade det väl förspänt och levde ett synnerligen respektabelt liv fastän det var jobbigt. Jag arbetade så mycket med levande musik att jag aldrig hade tid att lyssna på radio eller grammofon och sällan var hemma utom för att sova. I den ena kyrkan gick det illa på grund av en bedrövlig schism inom församlingen som gällde frågan progressivitet kontra tradition. Jag var mycket fäst vid den kyrkoherden som hade anställt mig och som gav mig en lön som vida överträffade allt vad någon organist hade haft vid den kyrkan förut. Han kom i den olyckliga situationen att schismen inom församlingen blev för mycket för honom så att han fick nervsammanbrott och slutade. Hans efterträdare var inte alls nådig mot mig och fick mig att vantrivas, varför också jag såg mig nödsakad att sluta. Jag förlitade mig således helt på min andra anställning plus mina extraknäck som ackompagnatör och nattklubbspianist. Jag spelade faktiskt piano på en bögklubb och fick bra betalt för det. Jag hade ingenting emot det och led inget obehag av att ingen av männen gjorde mig närmanden. Tvärtom, jag njöt av att bli lämnad i fred, vilket jag sällan blev annars.

Men olyckan drabbade mig även i den andra kyrkan. På grund av en schism mellan prästen och försångaren slutade försångaren, och vi måste då skaffa oss en annan försångare. I god tid till de stora helgerna.... nej, jag kan inte berätta om det. Ingen naturlig kvinna kan någonsin helt konfrontera sin första ordentliga vanära, som sedan måste leda till ett ständigt djupare fall ned i dess träsk och slutligen nå bottnen i form av vansinne, som inte ens det är någon botten.

Kärleken är det enda träsk som inte har någon botten, och därför fastnar alla i det, ty det suger med sig allt. Som det svarta hålet i universum är kärleken det mänskliga livets oundvikliga svarta hål som alla förgås i. Och ingen vet vart det bär och var det slutar, ty det leder alltid till den andra sidan av verkligheten, varifrån man ej längre kan kommunicera till verkligheten.

Vid närmare eftertanke bör jag nog ändå redogöra för hela händelseförloppet, för hela sanningen måste ju ändå komma fram förr eller senare. Det passar ju bra att jag fattar pennan nu medan jag är rejält cognac-berusad, så kan man lita på att jag säger sanningen. Det sägs ju, att det är bara barn och berusade som talar sanning.

Jag skulle inte ha druckit den där sista konjaken. Jag trodde att det var punsch, och så var det cognac, som jag avskyr. Jag tål inte cognac. Jag tål whisky bättre än cognac. Dom skulle aldrig ha gett mig den där konjaken efter så mycket vin och glögg. Dom visste ändå att jag alltför lätt blir berusad.

Håll i pennan nu, Marianne, så att du kan få ur dig hela sanningen nu på en gång medan du är som bäst berusad. Det är ju så sällan som du är berusad.

Jo, sanningen är den, att den där typen våldtog mig. Vem var då den där typen? Jo, en mycket högt uppsatt person. Han våldtog mig och tog min oskuld ifrån mig. Det överlevde jag inte. Jag dog då, liksom Greta Garbo dog med John Gilbert redan under stumfilmsepoken. Jag har varit död sedan dess. Ty han fick inte våldta mig! Jag gav honom aldrig lov till det! Han gjorde det ändå. Han tog livet av mig.

Redan första gången jag såg honom visste jag att han skulle bli en risk för mitt liv. Det slog alarm inom mig på alla håll och kanter när jag första gången såg honom. "Den där mannen skall du ha så litet att göra med som möjligt, om du vill behålla din sinnesjämvikt," sade en röst inom mig när han steg av tåget och jag fick se honom. Och jag anade inte hur rätt den rösten hade.

Det var han som först lärde mig dricka cognac. Jag gjorde det aldrig före. Jag tyckte det smakade illa. Men han bjöd mig på cognac och fick mig berusad. Själv blev han aldrig berusad hur mycket han än drack. Han drack som en svamp, han var en svamp. Och han uppslukade mig med hull och hår som en stor porös svamp, som jag drunknade i. Jag hoppades att han skulle ha en gnutta känsla för mänsklig värdighet, men för honom var kärlek endast sexuell attraktion. För honom fanns det ingen kärlek och ingen vänskap utan endast sex. Han var ett barn av vår tid. Han var yngre än jag och ändå redan ett sådant monster. Hur kunde jag låta det ske?

Jag lät det icke ske. Han forcerade fram händelsernas gång. Han älskade mig inte. Han endast åtrådde mig. Han ville bara utnyttja mig. Jag klagade inför honom på alla som utnyttjade mig ekonomiskt, och det fann han så sexuellt attraktivt att han beslöt sig för att utnyttja mig sexuellt. Det svinet!

Ju mindre sagt om honom, desto bättre. Det räcker med att jag avslöjar att han var min förste man, mannen som borrade hål i mig så att jag blödde i dagar efteråt, och att han var den sämste av dem alla. Ändå har jag haft många, många efter honom, som, hur utslagna, obildade, medellösa och bankrutta många av dem än har varit, ändå samtliga har stått på en skyhögt mera uppsatt nivå än vad han gjorde, den första, som ändå var den högst utbildade och rikaste av dem alla.

Jag hör någon komma. Det kan vara han själv. I hopp om att åtminstone han aldrig någonsin må få se dessa anteckningar gömmer jag dem, om något skulle hända.

------------------

Mordvapnet var en normal blåmålad kofot, vars krökta ändas tudelade spets upprepade gånger höggs i huvudet på henne även fortsättningsvis efter att hon fallit omkull på köksgolvet, var hon även påträffades liggande med halva hjärnan uthackad från huvudet. Det första hugget träffade henne framifrån mitt i hjässan, det andra, som var det dödliga, i bakhuvudet, (ävenledes framifrån: hon måste ha böjt huvudet framåt;) det tredje var nästan en miss som skadade ena örat och träffade i axeln varvid nyckelbenet knäcktes, och sedan följde de återstående huggen som alla föll på sidan av huvudet efter att hon fallit. Mordvapnet har påträffats liggande bredvid henne utan några fingeravtryck eller andra uppföljbara spår efter mördaren.

Inget annat våld har förekommit i lägenheten. Vi förmodar därför att hon själv har öppnat dörren för den gäst som blev hennes mördare utan att ana hans avsikter. Vi förutsätter att det är en man eftersom en dam knappast kan begå ett mord medelst en kofot. Han har likaledes lämnat lägenheten efter sig i samma ordning som den befann sig i när han anlände.

Marianne von Bothmers liv som prostituerad har varit ett ovanligt välordnat liv. Ett fullständigt kartotek över hennes kunder har påträffats som noga dokumenterar exakt när och hur länge och hur många gånger varje kund har befunnit sig hos henne. Materialet över dessa fyrtiofyra kunder erbjuder många möjligheter till ledtrådar då hennes mördare kan vara en av dem. Varje kund bör noggrant förhöras om alla uppgifter som var och en av dem besitter om henne.

Märkligast av allt är de dagboksanteckningar som hon av allt att döma har inlett strax före sin död och som hon tydligen var sysselsatt med att utveckla vid det ögonblick då hennes mördare kom. Dessa dagboksanteckningar antyder att hon har anat sin nära förestående död. De ger dock inga ledtrådar till vem hennes mördare kan ha varit.

Mördaren har gjort ett mycket sakligt intryck då han inte har lämnat något som helst spår efter sig. Ingen i närgränsande lägenheter har heller hört något ovanligt vid den tidpunkt då mordet skedde. Mannen har knackat på, blivit insläppt, följt med henne in i köket, där fått syn på en kofot, skridit till verket utan att tveka, (inga arga röster, skrik eller rop på hjälp har konstaterats,) fått in en fullträff direkt och sedan skenat iväg med sig själv och därefter lämnat lägenheten utan att någon har sett honom.

Den enda antydan av ett spår som har upptäckts är vissa tendenser i hennes dagboksanteckningar som pekar åt att hennes mördare kan vara identisk med hennes förste älskare. Men så många älskare som hon har haft lär det bli svårt att få reda på vem som kan ha varit den förste, särskilt som det ju är ganska vanligt att hemligheten om vem som var deras första kärlek i allmänhet är den sista som damen avslöjar.

En romanförfattare som ingen läser

och som ingen heller önskar läsa,

och om någon ändå läser honom

har den läsaren ej något annat att prestera

såsom resultat av läsningen än klagomål.

En forskare som forskar gratis

och som giver gratis sina forskarrön

åt dammiga och torra akademiker,

som aldrig säger tack, som ignorerar honom

och som enda resultat av emottagandet av all hans forskning

har att återgälda honom avundsjuka, gnäll

och futtiga småaktiga protester grundade på ingenting

utöver dammigt fåfängt akademiskt torrt och elakt tvivel.

En sensibel musiker, som får en oanständig lön

för arbete på obekväma tider

och som heller aldrig röner något tack där för

är även en kompositör, men hans kompositioner

vill ej någon veta något av – de är för vackra.

Även han med all sin alltför välbehagliga musik

kan endast åstadkomma klagomål, protester och okunnigt gnäll.

En älskare av vänner och av kvinnor

blir förolämpad mest av dem han älskar,

blir som mest bedragen av dem som han älskar mest

och blir utfrusen som en utböling från varje sällskap

som han älskar, åtrår och åstundar att få dela.

Vad skall vi väl kalla sådan ensam man?

Sin egen lyckas smed? Sin egen bödel?

Han är varken eller, men han är den man

som alltför klart berättigar all bitterhet på denna jord,

och därför bör han hålla käften.

Men hans tystnad röjer denna världs och detta livets

största, djupaste, makabraste, mest skrämmande och svarta avgrund

av förtvivlan.

Tack, mina vänner, för att ni står ut med mig.

Tack även för att ni finns.

Tack, alla ni som jag älskat, min Eva,

min Gisela, min ljuva Celia och alla ni andra

som jag med så hemsk självförtärande skrämmande glöd

alltför ärligt och innerligt älskade,

så att ni drog er tillbaka från mig

om ni ej reagerade negativt –

tack för att ni kunde uthärda med mig,

och er, särskilt, ber jag så innerligt varmt om förlåtelse

för alla hårda ord som ni fick umbära från mig.

Min kärlek är alltid för sann och för äkta, för ärlig och uppriktig,

för att jag skall kunna tiga om dess allra djupaste känslor,

som ock är de svåraste.

Tack för er tanke, er vänlighet och för er kärlek

som jag aldrig riktigt förtjänade.

Tack, ljuva Sverige, för ditt ljuva välstånd,

som gjorde det möjligt för en parasit som den jag är

att parasitera på dig och få leva som sådan hos dig.

Annars hade jag aldrig fått vara mig själv.

Tack, o vinter, för din bittra dödande köld,

för att den en dag sedan skall smälta,

och ljuvlig blir den vår som kommer!

Ja, ljuvligare, ju ohyggligare denna vinter torterar oss!

Ej något kan inmönstra honom.

Otaliga damer har misslyckats med att få fast honom:

till och med nakna i sängen med honom precis lika naken

har de snöpligt misslyckats med att få honom naturlig

just då när de trodde sig lyckas.

Han gäckar naturen och all mänskligheten.

Han är ständigt hög och går liksom på moln,

och han är outhärdlig för alla som tror på systemet.

Hans idealism är obotlig:

om man skingrar någon av hans illusioner

så skaffar han sig endast nya.

Han är inte alls oförmögen till kärlek.

Han kan till och med ta sig ton till att fria.

Men friar han gör han det så ytterst tvetydigt

att ingen dam därtill kan säga ja eller nej.

Han är ensam och njuter av den ensamheten,

ty han är en självplågare, masochist och sadist

som ej kan leva utan sitt eviga lidande.

Sålunda grubblar han sig fram i livet

som en annan vandrande jude,

omöjlig att få något grepp om,

undgående intill förbannelse,

vagare och mera obestämd än någon kvinna

och mera en tvivlare än någon sann ateist,

mer en skeptiker än någon sann materialist.

Men vad lever han för? Blott för tanken.

Han flyr med sin tanke från världen för evigt

för att aldrig någonsin sjunka mot marken och stanna,

ty allt kan han uthärda, blott icke det

att ha tråkigt, och därför så kan han allt

utom att vänta på andra.

Vare min kärlek en hemlighet.

Endast när kärleken tiger kan den icke skada;

all sann kärlek är alltid olycklig.

Mitt liv är kärlek allenast,

och därför var det alltid olyckligt.

Lycklig var jag när jag älskade

utan att veta att den som jag älskade

alltid bedrog mig.

Lycklig var jag när jag älskade

utan att se den jag älskade:

endast i själen är människan vacker.

Jag känner din själ, och jag älskar den.

Det är tillräckligt för mig.

Allting annat, allt världsligt och sinnligt,

har ingenting med denna verkliga kärlek att göra

som trognast består i sin hemlighet.

Kvinnan? Nej. Människan? Nej. Icke vännen.

Personen är den som jag älskar, som angår mig.

Det är min hemlighet.

Låt mig få troget beskydda den

i största hemlighet.

Mina kärleksaffärer? Allenast självbedrägerier.

Jag älskar dem alla fortfarande

och njuter bittert av minnena av dem,

av att plåga mig med självbedrägeriet

att jag kunde älska dem.

En av dem kom i svår olycka endast för min skull:

jag var hennes första förförare och den fatalaste.

Vi älskar ännu varandra fast hon har fått barn med en annan

och fastän hon har haft tjugo älskare efter mig:

hon söker blint efter mig i dem alla

men kommer ej någonsin att återfinna mig.

Cyniskt betraktar jag henne på avstånd,

som jag så hjärtinnerligt avgudade såsom ung,

jag, som var den som gjorde den arma till manslukerska.

Henne friade jag till tre gånger.

Hon tackade nej ädelt för att hon ej ansåg sig vara lämplig.

Hon var ju en manslukerska allaredan.

Att jag hade lärt henne till det var för henne glömt redan.

Ömt genomskådade hon att jag friade endast av samvetskval.

Hon var mitt första självbedrägeri:

det som jag trodde att var min lycka

blev hennes livs eviga olycka.

När jag vaknar på morgonen efter en natt av otillfredsställd kärlek –

min kärlek är sådan att den aldrig kan tillfredsställas,

ens genom de vildaste orgier av kärlek –

så är jag helt kall, utan känsla och nästan som död.

Då är mitt tvivel på allt – på livet, på kärleken och på mig själv –

såsom värst. Då är jag bara ett tomt svart hål.

Den som då provocerar mig kan råka illa ut,

ja, han riskerar sitt liv.

Ty då är jag som farligast,

såsom en svältande tiger.

Då tiger jag mest med det hemska jag känner,

och ve den som då väcker upp vad jag tiger med.

Mitt under min allra senaste kärleksaffär

drömde jag en natt att jag skar av mig min lem

och funderade på om jag skulle därpå

äta upp den som rå eller stekt, såsom hel eller styckad.

Det hemska i drömmen var ej amputeringen

utan att jag var så fullständigt känslolös

under den hela makabra processen.

Det kändes ej alls att kastrera mig,

och min fundering på ämnet om hur lemmen

lämpligast skulle serveras

var fullkomligt saklig och likgiltig.

Detta var det fruktansvärda:

att det sexuella ej gav mig

den ringaste känsla

av obehag eller behag.

Varför är Skorpionen den mest fruktade och värst beryktade

bland alla Zodiakens symboler?

Vad är det med Skorpionen, som så skärper

Mars, Neptunus, Pluto och Uranus,

de mest farliga planeterna,

men lamslår Månens spröda känslor

och all Venus blida kärlek med ohygglig fasa?

Ingen är så intensiv som detta nattdjur skorpionen

som befinner sig i evig kamp med helvetet inom sig själv.

Det finns i varje mänskas hjärta en skorpion,

och den gör alltid ont.

Den luttrar som en Luther,

den fördömer all fåfänglighet som en Muhammed,

den är subjektiviteten själv som Augustinus,

och den är gudomlig kärlekssjukdom som hos Dostojevskij.

Doktor Jekylls skapare var en skorpion,

som tragiskt gick sin undergång till mötes

i sin kamp med Mr Hyde,

som var den lungsjukdom som tog hans liv.

Men hur har icke dessa skorpioner

sporrat sig och mänskligheten!

Kapten Cook dog som martyr för sin gudomlighet,

som Hawaiianerna förlänat honom;

han levde för att spänna äventyrarsträngen

till sin högsta ton för att få sedan brista.

Selma Lagerlöf besegrade sin sjukdom

genom att bli Sveriges ädlaste skaldinna.

Fastän skorpionen är ett giftdjur och ej alls en örn

så rymmer skorpionens symbolik i sig en örn:

i sin heroiska batalj med livets värsta fasor

är skorpionen andligen en örn

om dock den aldrig lämnar vattnet

och dess djupa dunkla mörka säkerhet.

Månens känslor överväldigas av Skorpionens havspassion,

och Venus sjuka kärlek känner sig oändligt liten

mot den manliga Skorpionens heroism.

Skorpionen är heroisk i sitt sanningssökande självplågeri

som är så mäktigt att den ensam lyckas

luttra och förändra hela världen till det bättre

i sitt nit för att bli bättre själv.

Människans mest oantastliga rätt är att få vara mänsklig.

Hon har rätt att motverka datamaskinåldern

och att försvara sitt hantverk.

Hon har rätt att med alla medel bekämpa atomåldern

och att med terror slå till genom Green Peace

mot allt som är omänskligt och allt som hotar miljön.

Hon har rätt att fritt vandalisera, förslumma och nersmutsa

hypermoderna sterila likformade bostadskvarter

där var människa lever totalt isolerad och steriliserad

i höghus, betong, gråhet, och sådan ingenjörsarkitektur

som är till för att döda all frihet till trivsel och till fantasi.

Hon har rätt att privat protestera mot samhällets

brist på förståelse för hennes mänskliga faktor

igenom att supa och knarka och sitta på lönnkrogar,

syssla med det som är brottsligt, förbjudet och farligt

och smita från skatterna.

Människan är född till frihet,

precis som naturen,

och ve den som exploaterar naturen till döds

och som vågar att inskränka människans frihet!

Den mänskliga faktorn är människolivets mest heliga mening,

och den som på något sätt vågar förgripa sig mot den,

förringa det mänskliga värdet och inskränka människans valfrihet

mellan det onda och goda, det mänskliga och det naturliga och det gudomliga,

måste man anse som hela vår mänsklighets fiende.

Jag älskar två kvinnor. Den ena är mogen och praktisk,

den andra är ung och konstnärlig.

Den ena vill gifta sig med mig och leva platoniskt med mig,

och den andra vill bara ha barn med mig men inget äktenskap.

Hon som är praktisk har humor men saknar förstående djup,

medan hon som är yngre ej är den som skämtar,

ty hon menar allvar på djupet.

Den ena blott glöder, den andra är blott passionerad;

den ena är röd, och den andra är svart.

Aldrig kan jag bedraga den ena och välja den andra.

Jag måste som så ofta förut försmå bägge två

för att ej vara orättvis mot någon av dem.

I stället bedrar de mig bägge med sådana

som då är mera beslutsamma.

Den ena ligger med en äcklig alkoholist,

som ej har något mot hårda tillfälliga övergående

tuffa förbindelser med endast hårdporr och helt utan trohet;

och den andra sällskapar dagligen med en helt oskyldig musiker,

som är än yngre än hon: en ung man att ömt dalta med.

Vem älskar jag? Båda två, desto mera så

ju mindre jag kan få någon av dem.

Min enda fröjd är att jag är den enda

av alla oss tre som blir lidande.

Giv efter för ditt öde. Sträva ej emot det,

ty då blir det bara värre.

Tag det lugnt, omfatta det med öppna armar;

det är bara ett naturligt händelseförlopp.

Om du försonas med det

kan det bli till godo,

men om du bekämpar det,

så kan det bara bli av ondo.

Mottag gudomens förmaning i ditt hjärta,

lyd ditt ödes undervisning,

så blir livet lättare i nästa liv.

Även jag har en gång älskat,

sade han, den impotente luffaren,

som satt på Solrosen och åt

mest dagligen

i sina trasiga eländiga utslitna paltor,

med sin armsvett, fotstank och på några månader

ej bytta skjorta,

sitt oklippta stripiga okammade

på några år ej tvagna hår,

och skägget som ett sedan åratal

ej renoverat skatbo.

Men han hade en gång älskat,

som en annan skinntorr fnoskig Casanova.

Och hans damer var ej oansenliga:

sin tids mest mansförbrukande hetär

föll djupt för honom: han var hennes fyrtiotredje,

men han var den förste som först ledsnade på henne

förrän hon förbrukat honom.

Många var de höga damer

som mer suveränt förmådde leka

med små män som marionetter

än vad någon man förmådde kontrollera dem,

och som blott inför honom tappade sitt ansikte.

Han hade älskat;

det stod alltför klart att läsa i hans ansikte:

de blåa pliriga finurliga små ögonen,

den obestämningsbara åldern,

och den djupa vördnad som han ingav

och som övertygade en om

att denne man, som hade upplevt allt

ock kunde genomskåda allt

och särskilt kvinnorna.

Jag mördade henne, ty hon var en kvinna.

Det var enda anledningen.

Det var det enda felet med henne,

det var hennes brott.

Det bestod i att hon såsom kvinna

tyvärr var begränsad.

Som kvinna så kunde hon icke förstå någon man

och ej ge efter taget på honom

när hon hade fått honom.

Jag var den som tog ifrån henne oskulden,

men det var helt hennes eget fel,

ty själv så sade hon att hon var erfaren.

Det gick en ilning av vällust igenom mig

när det stod klart för oss att hon var oskuld,

och då var det definitivt för sent för henne

att backa ur.

Och hon blödde därefter som en slakteributik,

och därmed började hennes olidliga svåra beroende av mig.

Hon släppte mig aldrig.

Fast hon sedan föll ner till avgrundens botten

och slutligen levde på att vara prostituerad

så fortsatte hon att utsätta mig för telefonterror,

och hon blev med åren ständigt mer giftig och grälsjuk.

Hon fattade aldrig att mannens naturliga rätt är

att få deflorera vad kvinna han vill

och att hon aldrig har någon rätt

att försvara sig eller att kräva

den ringaste trohet och lojalitet

från den kåte för det att han gav henne allt.

Vad han frivilligt ger har hon rätt till –

ej någonting mer.

Men hon blev beroende av mig

och vägrade att låta mig vara fri.

Hennes telefonterror blev för outhärdlig med åren –

den blev ständigt pinsammare ju mer hon deklinerade.

Slutligen hade hon retat mig en gång för mycket.

Jag har älskat damer med hopsydda bröst

och med mordhot i knutarna,

och alla deras uppbragta upphetsade friare

kunde jag alltför väl och klart förstå

jämte samtliga våldtäktsmän

när jag för den sista gången gick hem till den fallna

helt lugnt med en kofot i handen.

Tvivla på allt –

och mest allt vad du själv är och gör.

Tvivla mest på din kärlek, ty den är blott fåfänga.

Om du har något att arbeta för,

så tro aldrig att det skall på något sätt löna sig

eller att du skall få ens något tack av en människa.

Allt vad du får för din möda är nederlag,

bitter besvikelse, fiasko och elak kritik.

Om du så producerar den bästa musiken i världen,

så vet, att var människa lyssnar långt hellre

på den allra sämsta.

Om du skriver den bästa litteraturen i världen,

så vet, att ej någon skall någonsin fatta

vad det är du skriver.

Allt är bitter fåfänga

som endast leder till intet

och rakt ner i det svarta hålet

som är alltings ände.

Det enda du har som du kan vara glad åt

är en prostituerad som lyssnar på dig.

Men tag dig väl i akt för att ge henne kärlek,

ty du kan ju aldrig, det har det ju visat sig,

älska en människa

utan att därgenom älska den mänskan ihjäl.

Min dagliga bön är politisk –

jag erkänner det, och jag tillstår det,

och min politiska bön skall jag be

tills varenda punkt i den har infriats.

Förrän den har blivit fullständigt uppfylld

så ger jag mig inte i envist bestormande av Herren Gud.

Och om den icke uppfylles fullständigt medan jag lever,

så skall alltför talrika andra

bestorma Gud med samma bön,

och de skall alltid öka i antal

tills bönen har uppfyllts,

som gäller vår mänsklighets framtid.

Så lyder min bön:

"O Gud, hjälp mig att alltid göra vad som är rätt,

och hjälp mig att alltid vara hos dig.

Jag ber för Israel, för Kyrkan och för hela Naturen,

att du måtte ständigt ge dem ny livskraft.

Bevara och skydda, o Gud, alla som älskar dig

och som umgås med dig.

Jag ber för alla som arbetar med sina händer,

att du måtte förläna dem framgång i arbetet,

ty endast de gör ett hederligt arbete.

Jag ber för alla som arbetar för vindkraft och solenergi,

ty däri ligger framtidens försörjning.

Jag ber för polackerna och för Solidaritet

samt för alla oppositionella underjordiska rörelser i öst.

Jag ber för afghanerna och deras kamp

och för Sovjetunionens förintande som diktatur,

och för all kommunistdiktaturs snara upplösning.

Jag ber för de ryska judarna, att de snart måtte få sin frihet,

och för Tysklands äntliga återförening.

Jag ber att Islams oljeresurser snabbt måtte ta slut,

liksom kriget mellan Irak och Iran,

så att Islam blir mer religiöst än mäktigt.

Hjälp mig att aldrig förlora dig ur sikte,

hjälp mig att alltid hålla fast vid dig och älska dig,

hjälp mig att alltid tillhöra dig.

Och jag ber för allt levande liv i naturen,

och att öknarna snart måtte grönska.

Amen."

Visst förfasade jag mig över att det kunde vara han som stod bakom kofotsmordet: om den saken kunde han aldrig tala annat än gåtfullt, varför jag aldrig kunde veta om han verkligen var skyldig till något sådant ytterst rått eller om han bara fantiserade om det i sin morbida sjukliga inbillning. Därför kunde jag heller aldrig bestämma mig för att gå till polisen och berätta om hans bekännelse. Och framför allt kunde jag inte tro det om honom.

Han var ju så kultiverad. Det var astrologin som hade fört oss samman, han hade ställt mitt horoskop för mig gratis, och så hade vårt förhållande börjat. Men ju mera han avslöjade om sina astrologiska erfarenheter, desto mer började jag tvivla på dess uppbygglighet, och desto mer började jag tro på kyrkans ord att astrologi var en form av satanism, det vill säga avgudadyrkan.

Det var han som berättade för mig om sin gode vän Roland, som hade varit en synnerligen initierad astrolog. Denne Roland hade tyckt sig utläsa ur sitt horoskop när han skulle dö, och denna dag skulle infalla i februari 1983. Han sammanbodde med en klok dam som var sjuksköterska och hennes son från ett tidigare förhållande, och de bodde i ett hus ute på landet. Natten till den dag i februari då han trodde han skulle dö gick han ut i kalsongerna i skogen och kom aldrig tillbaka. Det var ju kallt, så han kunde inte annat än förfrysa, och efter en dryg månad hittades hans ihjälfrusna kropp med kalsonger och allt. Och detta berättade Josef för mig med sardonisk humor som gränsade till sadism. Det var outhärdligt.

Han hade även känt Gustav, den ökände våldtäktsmannen, som ställde unga damers horoskop och sedan gick och våldtog dem om deras horoskop stod i gynnsamt förhållande till hans. Denne professionelle astrolog Gustav menade, att om planeterna stod gynnsamt kunde ingenting förhindra att han våldtog dem, och det lyckades han i allmänhet också med. Han klarade av ett dussin innan polisen ingrep.

Så även om jag älskade Josef för hans djupa kunskaper, mänsklighet och kultur, så var det samtidigt något mörkt och kusligt över honom som skrämde mig samtidigt som det attraherade mig. Jag älskade honom men fruktade honom samtidigt, och ju mer jag älskade honom, desto mer fruktade jag honom, och ju mer jag fruktade honom, desto mer älskade jag honom.

Jag beslöt, att det som skulle bli utslagsgivande i vårt förhållande, att det som skulle få mig att ange honom eller beskydda honom, var, om han var skyldig till kofotsmordet eller ej. Jag ansåg ännu inte att jag hade tillräckliga bevis. Därför fortsatte vårt förhållande även efter hans första bekännelser, som jag hoppades att därigenom skulle bli flera.

Det blev de också.

Jag är det svarta hålet

som världen, civilisationen, kulturen och all mänskligheten

beständigt har störtat sig utför

allenast av åtrå

men utan att någonsin hava nått botten.

Jag är Herren Guds egen sinnlighet,

den som förförde herr Adam och hans hustru Eva,

det hatiska och destruktiva i urkristendomen,

som åstadkom att Rom gick under

och att kristendomen blev intolerant och dogmatisk.

Jag är den som frambragte Dante

och hela hans svarta fantastiska festliga helvete,

som inspirerade världen till avfall från kyrkan.

Jag vägledde Faust och herr Luther, Copernicus,

Gutenberg och alla de som materialiserade världen

och gjorde den mindre gudomlig.

Jag är Odysseus i hans outgrundliga mänsklighet.

Jag är den som fick en Händel, en Mozart,

en Schubert, en Beethoven och en Musorgskij

att offra sig för en idé och förtära sig för den.

Jag är demonin i Karl Marx och hans ondska,

hans vilja att störta en mänsklighet utför en avgrund.

Jag är Adolf Hitler och hans genialiska dårskap

som störtade världen åt helvete.

Och varför gjorde jag detta?

Av åtrå allenast och lust.

Jag är Herren Guds sinnlighet

som i sin nyckfullhet

utlöser världskrig och revolutioner

för att det bereder mig vällust.

Att jag därvid själv blir mest lidande

stegrar blott denna gudomliga universella

och självdestruktiva men aldrig tillfredsställda

evigt förbannade men attraktiva förtrollande åtrå.

Jag vågar inte älska.

Därför hånar mig en kvinna.

Den jag älskar vågar jag ej fria till,

ty hon som alla andra kunde skratta ut mig.

Även hon kan ju få för sig

att jag är en galning

såsom alla andra

som blott tror på kärleken.

Men jag tror ej på kärleken,

och därför är jag feg.

Min första dam, en äldre dam

som själv fräckt insisterade på att få älska med mig,

och som jag förgäves av pur artighet

försökte få ett äktenskap till stånd med,

(varje präst, tre stycken, vägrade att viga oss,)

var den värsta av bedragarsläktet:

när hon trodde sig helt säker på sin sak

och på att jag nu skulle skruva hål på henne

skaffade hon sig i lönndom en spiral

fastän hon visste att jag aldrig kunde hylla samlag

utan viljan att därmed få barn.

Hon tänkte att jag skulle vara fast

när väl hon fått mig i sitt svarta hål

och att hon ändå skulle slippa barn,

som jag mest önskade av allt.

Men hennes falskspel avslöjade sig

i det erotiska umgänget:

något stämde inte i den falas sätt

att överila sig och praktisera ojusta metoder

för att få mig i sitt hål.

Och när hon snöpligen misslyckats med

att få mig fast i sin spiral

så kunde intet längre dölja den spiralen:

"Intet hade du att frukta,

ty jag hade en spiral.

Om du var rädd för ansvaret att göra barn

så var den fruktan obefogad."

Allt jag ville var att göra barn,

och hon tog livet av det barnet,

av min kärleks barn,

i god tid innan jag ens hunnit avla det.

Hon tog min själ ifrån mig.

Endast sexuellt kan mannen

fråntagas sin själ,

och om han gör det frivilligt

kan ingenting ge honom åter

själen, som består av mänskans oskuld.

Men ej någon umgicks någonsin

med någon annan sexuellt

om ej han själv därtill var villig.

Paranoid är blott den som förföljer,

som tror att folk är just så onda

som han, paranoikern, inbillar sig.

Ingen människosjäl är egentligen ond,

ingen människa, och ingen man eller kvinna.

Ond är endast misstanken, misstrogenheten,

den ensamma tanken, som i ensamheten

i brist på uppskattning och uppmuntran

från den naturliga mänskliga positivismen

blott söker sig själv och begränsar sig

genom omedveten undermedveten

fatal självdestruktivitet,

den mest farliga av alla sorters destruktivitet,

eftersom den består i att missbruka tanken,

det heligaste mänskan har,

som är själens essens.

Jag vet att jag ej själv är en ond man,

trots att jag tog livet av henne med kofoten.

Misstrogenheten och misstänksamheten mot henne

allenast var ond. Icke handlingen,

utan blott tanken bakom den var ond.

Ej var jag led vid henne.

Jag var endast led vid den fallnas otaliga män.

I dem alla så sökte hon mig endast,

men aldrig sökte hon mig,

fastän jag fanns att tillgå.

Hon uteslöt mig ur sin vänkrets,

hon helt nonchalerade mig,

som dock alltid förblev henne trogen i vänskap och kärlek,

och inbjöd i stället varenda grobian,

alla som kunde skada och missbruka henne,

att bo hos sig och slita ut henne.

Kofoten var hennes otaliga parasiter,

de massor som fick borra henne

så att hon blev såsom ett såll.

Deras missbruk av henne materialiserades

till den ohyggliga kofot som genom min tanke,

min bitterhet mot hennes öde,

tog livet av henne.

Barmhärtighetsmord?

För den skull är jag fredlös bland människor.

Min bäste vän och min bästa väninna

har funnit varandra och älskat varandra.

Jag älskade henne, ty hon var den enda

som hade en anstrykning av någon ärbarhet

av alla kvinnor. Jag älskade honom,

ty han ensam mäktade älska platoniskt

och var icke en grobian som de andra,

de flesta, som blott söker lustarnas utlopp.

Jag älskade henne långt mer än de män gjorde

som hon beständigt omgav sig med

och som hon älskade i tur och ordning;

men aldrig tog hon själv kontakt med mig

och ännu mindre gav hon mig den kärlek,

som jag alltid hyste för henne, tillbaka.

Hon var som de andra: hon låg med de flesta

och vem som helst bara hon slapp att få ligga med mig,

jag, den enda som älskade henne.

Och ändå var hon bland dem alla den enda

som ägde en blek skymt av ärbarhet.

Därför så umgås jag icke med folk:

dessa två, min platoniske vän och min enda väninna,

kan jag icke höra tillsammans, ty allt vad de säger

förråder blott ytlighet, lättsinne, vulgaritet

och det värsta av allt: ignorans.

Mänskors ord är blott sårande när de ej vet vad de säger,

och det vet de aldrig.

Den enda som korsfästes var icke Jesus;

med honom är all mänskligheten för evig tid korsfäst,

åtminstone alla som upplever vad han fick uppleva:

människor som icke vet vad de göra.

Förvisso förlät han dem, men icke kunde han

orka stå ut med dem.

Det gör ej någonsin någon

som hör vad de säger

och ser vad de gör

och förstår dem

mer väl än

de själva.

Min lastbarhet är utan gränser.

Jag skäms ej att medge det.

Och alla de är mitt folk

som ej skäms över att kunna medge det samma.

Den långhårige helt utflippade dåren,

med hår ner till bältet och galen av hasch,

heroininjiceraren som lever på att

proselytisera fler offer åt leverantören,

förkunnaren av narkomanevangeliet,

och alla som känner sig frälsta av droger

och därför ej någonsin upphör att använda dem,

och de stackare som får den sjukdomen Aids,

alla de som vet om denna sjukdom och som ändå vågar förbli

gränslöst lastbara som narkomaner och homosexuella

och prostituerade, är mina skyddslingar,

och jag är samtliga dessa osaligas skyddshelgon.

Det svarta hålet som de alla slungar sig in i

och som måste leda till hemskaste undergång

är även jag en sann representant för,

ty jag även har en gång varit i helvetet.

Jag älskar det vackra och ädla hos människan.

Därför är jag alltså en mänskoälskare.

Och därför hatar jag skrälingar,

alla de massor som saknar i sig det gudomliga,

som ej är sköna, som icke är någonting

annat än odugliga ignoranta barbarer.

Jag räknar till dem alla raggare,

rockmusiker och barbarer,

kroppsbyggare och alla som hyllar den råa styrkan

och varenda jävel som tillgriper överlagt avsiktligt våld.

Alla materialister och kapitalister

som sätter en rå egoism över all religion och moral

tillhör samma ohyggliga släkte av skrälingar,

kanske så mycket som tvenne miljarder av samtliga människor,

som i sin värdelöshet och sin parasitism,

skadegörelse och hänsynslöshets förblindelse

absolut skulle förtjäna att utrotas.

Låt parasiten och människoodjuret

svälta ihjäl och förgås genom sjukdom!

Det hemska vulgära förbannade människohavet

förtjänar ej annat.

Giv åter all världen åt moder naturen,

och må hon få härska i fred över människan

och över den större delen av jorden.

Så talar jag endast av människokärlek.

Låt massorna dö, så att människan

som individ kan få leva.

Jag älskade henne som barn redan.

När jag var ung var hon mitt ideal,

och jag drömde så innerligt om henne

som aldrig om någon annan.

Vi umgicks på eterns jungfruliga vingar,

och märkligast var, att jag fick genom hennes mor veta

att även min älskade upplevde vår intensiva kontakt

bortom etern och blott genom anden.

Jag blygs ej att tillstå, att fastän det bara var andligt

så älskade jag henne mer passionerat

än jag kunnat älska den mest älskogskunniga fysiskt.

Hon var, som sagt var, för mig mitt ideal,

och då redan så hade hon en kavaljer.

Hon har haft många älskare sedan.

Som mitt ideal gjorde hon aldrig annat

än drog det i smutsen och skändade det,

ty själv var hon sin digraste fiende.

Destruktiv var hon mot mitt ideal,

allt jag älskade hos henne prostituerade hon

själv helt frivilligt

utan att lämna ett brottstycke kvar

åt den trognaste älskaren att få behålla

av hennes jungfrulighet, den, som han älskade

och som han, fastän han aldrig fick komma vid henne,

fortfarande älskar,

som en idiot;

ty en dåre är oskulden

i sin befängda och fromma inopportunism

men mer envis än synden

och desto mer oövervinnelig

ju längre han avstår från att förbruka den.

"Kära Eva, ursäkta att jag skriver till dig, men vissa samtalsämnen är så allvarliga att de kräver att man sätter dem på pränt så att den andra parten i lugn och ro kan läsa om dem på nytt och sålunda eliminera alla eventuella missförstånd. Och det kan kanske glädja dig, att även jag är förföljd av otrevliga varelser av motsatt kön. Det senaste exemplet är en före-detting som telefonterroriserat mig ett antal dagar nu och senast, bara för att jävlas, föreslog att jag skulle börja umgås med henne och hennes nya kavaljer, för vilken hon har vågat förneka sin förflutna förbindelse med mig. Mitt svar blev kanske något drastiskt:

"Kära Ursula,

Du kan inte för någon och allra minst för dig själv förneka följande fakta:

Att vi så länge vi var gifta umgicks sexuellt med varandra och gjorde allt utom knullade.

Att du metodiskt utnyttjade min godtrogenhet, min oförmåga att säga nej och min önskan att ha barn till att efter behag missbruka mig sexuellt medan du samtidigt försåg dig med en spiral utan att tala om det.

Att du upprepade gånger hävdade att du efter mig, om jag lämnade dig, aldrig skulle ha en man mer, och att du omedelbart efter vår skilsmässa ringde och talade om för mig att du fått C. till att övernatta hos dig, och att du gjorde detta bara för att jävlas.

Kort sagt: jag var lika litet din sista kärlek som du var min första, och även om du var den enda som var så oförskämd att du själv gick in för att förföra mig, så har jag kunnat älska alla dem, som jag slapp ligga med, med mycket större välbehag. Sådant kallas platonisk eller odödlig kärlek. Den kärlek som du visade prov på var ingenting annat än kallhamrad sexuell opportunism.

Du var svår att genomskåda, du lyckades nästan få mig till det yttersta, men den förråder sig själv i sin falskhet som tror sig lyckas genomföra den: du skulle aldrig ha blivit för ivrig.

Jag trodde du kunde lära mig något nytt i fråga om kärlek, men du lärde mig endast hur dödlig den kan vara.

Jag kan lika litet hjälpa dig med ditt förflutna som du kan hjälpa mig med min framtid, och med att umgås kan vi bara såra varandra. Låt oss därför inte umgås."

Jag har inte hört från henne sedan mera, men för säkerhets skull svarar jag inte längre i telefonen om det är någon som bara orkar vänta några signaler. Så om du någon gång försöker ringa mig, så ge aldrig upp förrän efter sju signaler.

Även jag är bara en människa med, som de flesta andra, ett ovanligt trassligt kärleksliv som är så undermedvetet belastat, att jag blott genom astrologiska studier de senaste åren mer och mer kommit på det klara med att dess problematiks upprinnelse står att finna i tidigare liv. Jag måste ha varit fruktansvärt lastbar i tidigare liv, vilket min sjukliga dragning till fallna kvinnor i detta liv visar, och vilket mitt öde kräver att jag sonar.

Jag ber dig att läsa detta brev riktigt långsamt och flera gånger, så att du verkligen inte missförstår något. Och jag ber dig även att betrakta det som det mest konfidentiella brev du någonsin fått.

Jag har just nu varit av och an och suttit på holken och skitit, och min granne borrar i min köksvägg. Omständigheterna omkring dessa tankar är alltså de mest triviala tänkbara.

Men låt oss komma till saken. Du har kanske märkt att jag går som katten kring het gröt och verkar vara ytterst obeslutsam, hämmad och långsam. Men jag är bara försiktig.

Denna vecka blev jag erbjuden en ersättningslägenhet för min gamla lägenhet i Masthugget. Denna ersättningslägenhet är för dyr för min hyresgäst, den har två rum och kök, ligger högst upp och är i allt en idealisk lägenhet. Vill du ha den? Min hyresgäst kunde i så fall överta din gamla sketna lägenhet, som är billigare, utan att du förlorar kontraktet. Men ännu har jag inte kommit till saken.

Saken är den att jag älskar dig. Sedan vi sista gången sågs före jul har jag tänkt mera på dig än på någon annan, och jag misstänker att jag redan tyckte mer än om dig ganska tidigt i höstas, när jag bestämde mig för att göra ditt horoskop och gav dig företräde framför många andra. Sedan dess har du fått veta alltför mycket om mig från det bästa till det värsta.

Om du tackar nej till min kärlek, så ber jag dig endast som vän att bevara hemligheten som jag själv kommer att bevara den. Ingen annan har någon rätt att få veta något därom.

Om du tackar ja så betyder det allt eller ingenting. Det betyder mer än samlevnad, det betyder äktenskap, och om det kommer att betyda mer än bara äktenskap ( – barn, trygghet, försörjning och så vidare) kan jag inte lova. Jag kan inte ens lova att utgöra något ideal som äkta man, då den mänskliga faktorn alltid är outrannsaklig.

Låt oss i varje fall fortsätta leva som hittills utan att inviga yttervärlden i vår hemlighet. Ju mindre den får veta om våra förehavanden, desto mindre kan den i så fall skada oss.

Tänk över saken i lugn och ro. Din betänketid är obegränsad. Om det är ja sker ingen förändring utom långsamt, och om det är nej innebär det bara att det att en förändring hade kunnat ske måste förbli en djupt begraven hemlighet.

Din ärlige,

Josef K."

"Ni har gjort alldeles rätt i att komma till oss, fröken Larsson, men varför vill ni inte avslöja vem karlen är? Vi kan då skugga honom och sätta fast honom så fort vi får tillräckligt med bevis, men bara dessa dunkla dikter räcker inte. Som ni säger kan han mycket väl ha fantiserat ihop sina historier själv, men risken finns dock att han är den skyldige, och då svävar ni i livsfara."

"Men förstår ni då inte, att om han får veta att jag gått hit så kommer han att mörda mig!"

"Om han är en mördare."

"Jag vet att han är en mördare! Jag har bara kommit hit för att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag är livrädd för honom! Jag måste göra något. Därför kom jag hit."

"Ni får inte träffa honom mer, fröken Larsson."

"Då kommer han att undra varför jag inte vill se honom mer, då får han veta att jag har gått hit, och då kommer han aldrig att förlåta mig. Nej, jag måste gå hem nu. Han undrar säkert redan var jag är."

"Ni måste åtminstone hålla oss underrättade. Ge oss fler dikter om ni kan. Får vi behålla dessa?"

"Ja, kopiorna får ni behålla. Säg, tror ni verkligen att han skulle kunna ha hittat på vad han skriver?"

"Vi vet bara att hans dikter inte är tillräckliga bevis, ty de är sista slutligen bara dikter."

"Ja, tack då, kommissarien."

"Tack själv för ert förtroende, fröken Larsson."

"Kom ihåg: ingen får försöka ta reda på vem han är, ty om han misstänker något är jag förlorad."

"Vi är väl medvetna om sakens känsliga natur. Fastän vi är poliser är vi inga dumbommar."

"Tack."

Och Eva Larsson gick ut ur vårt kontor. Hon var en vanlig prostituerad men var ännu intagande och såg yngre ut än hon var. Antagligen brukade hon inte knark. Och att skugga hennes manliga besökare för att få veta vem av dem som skrivit dessa häpnadsväckande bekännelser skulle vara lönlöst, ty som en vanlig dam i det facket kunde hon ju ha hur många andra kunder som helst, och vi ville inte skrämma hennes kunder bort från henne med att bevaka hennes hus eller ställa dem frågor.

"Jag är ledsen, Josef, men du kan inte komma hit mer."

"Varför inte det?"

"Jag kan inte vara oärlig mot dig."

"Hur kan du vara oärlig genom att ta emot mig?"

"Jag har förrått dig."

"Hur?"

"Jag har lämnat dina dikter till polisen."

"......."

"Du svarar ingenting."

"......."

"Varför är du så tyst?"

"......."

"Vad tänker du på?"

"Har du också lämnat dem mitt kärleksbrev?"

"Nej, det behåller jag."

"Du vill alltså inte veta av mig?"

"Jag vill bara att du skall veta att jag har förrått dig."

"Vad skulle det tjäna till?"

"Varför skrämde du mig så? Och varför begick du kofotsmordet?"

"Här skiljs tydligen våra vägar. Jag gav dig min kärlek, och du angav mig till tack."

"Varför begick du kofotsmordet?"

"Det fanns ingen anledning till att jag inte skulle göra det. Hon var färdig. Hon bad om det. Hon var prostituerad, och hon började sin bana som prostituerad med att bedraga mig. Hon levde på att bedraga sina älskare. Till slut fick hon Aids. Hon bad mig ta kål på henne. 'Om du är en man så tar du livet av mig, ty själv förmår jag det inte.' Hon ville leva fastän hon var dödssjuk. Som svag kvinna kunde hon inte själv ta initiativet till den enda förnuftiga lösningen, utan hon måste be en man, och den enda man hon vågade be om den saken var den som tog hennes oskuld. Och jag tvekade inte, ty hon förtjänade det. Hon förtjänade att dö liksom alla sjuka parasiter som smittar ner samhället, alla kroniska mentalfall och långvårdsfall, alla som fallit samhället till last och inte kan upphöra att vara samhället till last så länge de lever. Hela den statskontrollerade socialvården med alla som lever på den som antingen offer eller offrare borde skrotas, ty därmed skulle staten och samhället vara räddat. Ty i dagens läge är hela socialdepartementet bara ett ständigt större svart hål som staten, samhället och hela nationen försvinner igenom genom att det ständigt slukar mera pengar och mera mänskor."

"Jag tror inte att hon hade Aids. Varför låg hon inte på sjukhus i så fall? Jag misstänker att du mördade henne bara för att hämnas på kvinnosläktet, som du hatar och är bitter på för att du ständigt blivit så besviken på alla kvinnor som du känt."

"Din misstänksamhet saknar grund. En av Mariannes kunder var en läkare, och det var han som på hennes önskan undersökte henne och fann hennes Aid-syndrom. Han beordrade henne att genast sluta med sitt yrke och gjorde sedan en grundlig kroppsundersökning på sig själv. Hon ringde mig och berättade allt för mig. Och hon bekände att hon aldrig skulle kunna sluta älska. Därför bad hon mig om råd. Jag rådde henne till självmord, då ju Aids-sjukdomen inte kan botas och alltid leder till den långsammaste och hemskaste tänkbara död. Hon sade då att hon saknade mod till att begå självmord, fastän hon medgav att det var det enda förnuftiga. 'Kan du inte hjälpa mig?' bad hon slutligen."

"Kan du ha smittats av henne? Kan jag ha smittats av dig?"

"Nej, jag kan inte ha smittats av henne."

"Men varför en kofot? Varför inte en drog, en överdos heroin eller något så enkelt och smärtfritt som sömnpiller? Det är kofoten endast som anklagar dig. Den är det enda som för mig inte får helhetsbilden att stämma. Hatade du henne?"

"Nej."

"Varför då hugga ut hennes hjärna med en kofot?"

"Jag är ledsen, men det är det enda som jag aldrig kommer att kunna förklara för dig."

"Finns det en förklaring?"

"Ja."

"Det tror jag inte förrän jag får höra den."

"Du får inte höra den."

"Då får du aldrig mera se mig."

"Adjö då, och tack för din kärlek."

"Jag gav dig aldrig något, men du gav mig desto mer."

"Tack då för din tacksamhet."

"Jag var aldrig tacksam. Därför var jag aldrig värd dig."

"Om vi skall resonera på det sättet, så har den människa aldrig funnits som förtjänade att älskas."

Med de orden gick han. Jag sade ingenting om detta samtal till polisen, och jag hoppas att polisen aldrig får tag i honom.

Men mest av allt hoppas jag att jag inte själv ska behöva ringa honom som Marianne.

Till det yttre en anständig fin kultiverad och till och med ädel ung dam

blev det uppenbart efter en tid att hon var storhetsvansinnig

till följd av, såsom det visade sig, alltför många historier

av vilka alla de senare samtliga handlade om

män som oskulder var, ofta yngre än hon,

som hon gått in för själv att förföra

och aldrig en enda gång utan att lyckas,

men alla de männen blev förr eller senare

som följd av hennes förförelse

psykiska vrak. Först med tiden,

när jag redan var hennes offer

och sanningen om henne småningom

bit efter bit uppenbarade sig

och hon visade sig som hon verkligen var

med sitt gråsprängda rika och långa hår utsläppt offentligt

och med sina alltför rött målade läppar

hysterisk av sitt sexuella begär

som ej något förmådde att stilla

och med sina rynkor och skrynklor helt nakna i ansiktet

och sin besatta harpyeblick

förstod jag att hon var en häxa och trollpacka

vars storhetsvansinne intet och inte ens jag

kunde bota. "Låt se vad du går för.

Låt oss först ha två dussin samlag minst.

Sen får vi se om jag fortsätter leva med dig eller inte."

Så lät det i början.

Men jag var den förste som lämnade henne,

som vågade visa den fräckheten att överge henne

till och med innan hon åtnjutit ett enda samlag med mig.

Ej en enda av hennes otaliga offer gav före mig henne på båten.

Hon plägade vara förbrukaren, skilsmässoinitiativtagaren,

den som skrotade partnerna och inte tvärtom.

Men jag var den förste i hennes mer än fyrtioåriga bana

som brädade henne, och därför fick jag hennes digra förbannelse:

"Aldrig skall du lyckas med någon enda person

genomföra ett samlag. Det jag ej har lyckats med

skall icke någonsin heller en annan få lyckas med."

Och dagen efter att jag lämnat henne

förförde hon en som var tjugo år yngre än hon,

och han var ej den som protesterade.

Jag var den enda i hennes liv som hon ej lyckades med,

och därför så nöjde hon sig ej

med blott en förbannelse av mig.

Vi har låtit pressen veta alla detaljer, och därigenom hoppas vi att alla prostituerade som läser tidningen skall vara på sin vakt mot diktande kultiverade kunder. Fast därigenom varnar vi förstås även mördaren. Men vi vill inte ha ett sexmord av denna karaktär till, ty det är tyvärr troligast att det rör sig om vanliga vanvettiga sexmord. Någon annan förklaring till att han strypte henne naken finns inte. Och varför strypte han henne med en plastpåse om huvudet? Ville han inte se hennes ögon när hon dog? Båda dessa mordfall ger anledning till alltför många frågor och alltför få svar."

Även jag har haft en moder god och huld

som kunde älska mig så länge jag var barn.

Även mitt livs högsta ambition var en gång

att få grunda en familjelycka, bygga upp ett hem,

uppfostra dygdiga små barn och ge mig hän

åt det sociala livet i en borgerlig tillvaro.

Även jag var en gång mänsklig och normal,

naturlig och materialistisk.

Även jag var en gång villig att få älska

helt reservationslöst, konstruktivt och varmt,

ty jag var först av allt en sentimentalist

som levde blott för mina känslor.

Dessa känslor missförstods, utnyttjades,

missbrukades och sårades

för att omsider misshandlas ihjäl

av denna världens etablerade okänslighet,

av människosamhällets känslolöshet.

Samhället och världen kräver

att man icke ger sig hän åt sina känslor.

Därför är vår värld och människosamhället

så erbarmligt fult och dött, barbariskt och omänskligt.

Denna värld och detta etablerade känslobankruttsamhälle

som ger damer piller och spiraler

och åt herrarna pornografi på bio och i tryck i varje kiosk,

som är ihjälprostituerat och ej längre äger någon själ,

är vad ej någonting kan få mig att behärska

mina farligaste och mest destruktiva känslor inför.

"Det är just därför."

"Inbillar du dig att du kan bota mig?"

"Nej."

"Tänker du försöka övertala mig att överlämna mig åt sjukhuset?"

"Nej."

"Det är ingen idé du försöker. Jag går aldrig till något sjukhus. Hellre dör jag."

"Jag vet."

"Går jag till sjukhuset dör jag nämligen säkert, men så länge jag är fri vet jag att jag lever. Varför har du kommit hit? Tänker du ta livet av mig?"

"Nej."

"Har du läst vad de har skrivit om dig i tidningarna? Alla vet att det är du utom alla de som inte skulle tveka inför att ange dig. Men du vet att alla som känner dig och som därför vet att du är mördaren aldrig skulle ange dig."

"Ja, det vet jag."

"Men varför dödade du Eva? Vad ont hade hon gjort dig?"

"Jag har inte dödat Eva."

"Men det står i tidningen att det är kofotsmördaren som också mördat henne."

"Tidningen ljuger. Eva tog sitt eget liv."

"Vad hade hon för motiv? Hon hade inte Aids."

"De flesta självmördare tar sina liv utan direkta motiv. Livet och världen som den ser ut är tillräckligt motiv för dem."

"Du har rätt. Men det står att Eva blev strypt."

"Hon tog en plastpåse om huvudet och spände ett skärp om dess öppning och halsen. Därför tror polisen att hon ströps."

"Men varför gjorde hon det naken?"

"Det var hennes protest mot det prostituerade samhället. Hon såg ingen möjlighet att komma ifrån sin egen prostitution som drabbat henne genom samhället. Bättre kvinnor än hon har prostituerat sig för att samhället drivit dem till det."

"Hur driver samhället kvinnor till prostitution?"

"Och det frågar du som är narkoman? Är du det för skojs skull eller är du det i protest mot samhället? Tog du din egen första drog frivilligt eller bjöds du på den utan att du visste det? Vad är Aids om inte vår tids stora samhällssjukdoms starkaste symptom?"

"Är du inte rädd för att bli smittad av mig?"

"Om jag blir smittad gör det mig det samma. Det är bara en tidsfråga hur länge jag ännu är fri innan polisen spårar upp mig."

"Tänker du då smitta ner polisen?"

"Det räcker med att sådana som du smittar ner alla sjukhus."

"Det njuter jag av att vi gör. Vet du, att jag ångrar ingenting. Jag ångrar inte en enda drogtripp och inte ett enda onaturligt samlag. Jag ångrar inte en enda av alla mitt livs stora överdrifter. Jag ångrar bara att de inte var större. Fick jag chansen skulle jag göra om alltsammans fast ännu bättre. Jag är stolt över alla de proselyter jag vann för hasch och LSD. Om jag blev frisk från Aid-syndromet och visste att min första omgång snö skulle ge mig återfall skulle det inte kunna hindra mig. Jag är säker på att vi narkomaner och homosexuella får ut mer av livet än någon normal person.

Men jag tror att du kan hjälpa mig. Jag tror att du ensam bland alla socialarbetare skulle ha en så god vilja att du skulle vilja låta mig, en långhårig homosexuell narkoman, som en gång var vacker men inte är det längre, fortsätta leva i evighet som långhårig homosexuell narkoman, och jag tror att du ensam inte skulle ha något emot att jag fortsatte göra nya ungdomliga oskulder till långhåriga homosexuella narkomaner. Därför tror jag att du ensam skulle kunna bota sjukdomen Aids hos alla rucklare, ty du ensam är inte något av en rucklare själv."

"Det går just nu en serie på TV om en fader vars son dött genom heroin."

"Jag vet, och som hämnd går den fadern och korsfäster heroinlangare. Den fadern vet inte vad han gör, och den författaren vet inte vad han talar om. Endast narkomaner förstår att den sonen genom sin överdos heroin dog lycklig. Vilken naturlig far vill hindra sin son från att dö lycklig? Endast egoistiska fäder som ser barnet som sin egendom och sitt eget kött och blod och som således gör anspråk på att äga det, men just sådana föräldrar måste förlora sina barn, emedan just sådana barn måste bli självdestruktiva genom att de inte tål att inte få tillhöra och vara sig själva."

"Så du hyllar heroinet?"

"Nej, jag hyllar endast hasch och LSD. Alla andra medel fyller mig med äckel och avsky lika mycket som sprit. Hasch är oskyldigt och LSD är oöverträffbart, och inget av de medlen för med sig Aids. Jag har fått Aids enbart genom min homosexualitet."

"Är du säker på att du inte fått det genom horor? Du har ju legat med sådana också."

"Jag medger att det inte är uteslutet. Men jag har alltid njutit mer av män."

"Hur tror du att jag skulle kunna bota dig?"

"Jag vet att du botade den sexuellt sjuka häxan Salome genom att helt enkelt ligga med henne."

"Jag ligger aldrig med dig."

"Det vet jag. Men du kan bota mig."

"Hur?"

"Det vet jag inte. Det är din sak att finna ut."

Jag lever blott för döden.

Jag lever blott igenom att dö.

Så länge jag dör vet jag att jag lever.

För mig är livet döden.

Jag balanserar på en rakknivsegg:

det är mitt liv, och den ska vara vass,

och den ska göra ont, ty annars

är mitt liv ej mycket värt.

För varje dag så dör jag,

och det är mitt livs enda njutning.

När döden upphör upphör livet,

men när livet upphör upphör icke döden.

Därför är just döden det enda säkra här i livet

och det enda man kan bygga någon trygghet på,

ty allting annat är förgängligt.

Jag lever ständigt fullt beredd på döden,

jag kan dö i vilket ögonblick som helst,

jag kan få hjärtslag varje natt jag sover,

emedan jag vet detta och är ständigt medveten därom

så kan jag med att leva och att härda ut

med detta helvete som kallas livet.

"Varför har du aldrig knullat?"

"Därför att jag inte vill besudla mig."

"Därför har jag aldrig tagit droger."

"Men de är inte alls så farliga som ryktet påstår. Alla icke-knarkare överdriver berusningsmedlens verkningar. De flesta som röker eller silar första gången blir besvikna bara för att ryktet därom har tagit sådana orimliga proportioner."

"Du kan inte påstå att hasch inte är vanebildande och att heroin inte är farligt."

"Nej, det har jag inte gjort heller, men det finns andra droger som är helt ofarliga."

"Börja inte predika evangelium nu igen."

"Ingen kommer någonsin att lura på dig knark eller tvinga dig att ta någon drog. Men det finns verkligen en drog som är helt ofarlig, inte alls vanebildande och som dessutom är enbart uppbygglig."

"Är det möjligen koffein?"

"Nej, det är LSD."

"Kör du med det nu? Är inte det det farligaste av allt?"

"Hör nu. Jag har experimenterat ytterst försiktigt med den. Hur farlig den är beror helt på vem som använder den. LSD har den unika effekten att det öppnar för vederbörande hela hans undermedvetna, och han blir i stånd till att se det klart som i dagsljus. Somligas undermedvetna är så belastat att de inte tål att konfronteras med det medan andra endast har att vinna på det och till och med kan njuta av det. Själv får jag alla mina intressanta uppenbarelser den vägen. Alla stora stjärnor använder LSD. Det är den mest raffinerade av alla droger. Paul McCartney använde den dagligen under långa perioder av det mest produktiva skedet i sin karriär. Och det är den enda drog som kan smugglas obehindrat överallt då den som vätska kan döljas i vilka former som helst. Därför hör man aldrig om tullbeslag av LSD, knarkligor som åker fast genom handel med LSD eller ens om att drogen existerar och används. Det är den mest underjordiska, gåtfulla och svårfångade drogen. Det är den drog som mest är influerad av planeten Pluto. Genom att dess effekt är så stark och genom att den är den enda drog som är mera lätt att sprida än att spåra, så är jag övertygad om att den kommer att bli den nya tidens religion. Alla kommer förr eller senare att falla för den. I stället för Herrens heliga nattvard kommer man att i kyrkorna dela ut den mycket verksammare söta oblaten LSD. Du skall få se. Till slut kommer du att stå ensam kvar som oskuld i en värld av LSD-frälsta eller LSD-våldtagna, beroende på hur man ser det. Har du aldrig lockats av att pröva LSD?"

"Vad får du för uppenbarelser?"

"Låt mig få fortsätta. LSD kom på modet under 60-talet i samband med Vietnamkriget. Den fick då en avgörande och positiv betydelse för konsthistorien. Se på filmerna "Wild in the Streets" och "Hair" till exempel. Se vilka färgupplevelser konstnärerna fick, se vilket lyft människors fantasi fick, se vilken dynamisk och vacker kraft ungdomsrevolten därigenom fick på 60-talet! Vad hände sedan? Jo, fördomarna gjorde slut på vad som kunde ha blivit ett paradis men som inte ens fick slå rot.

Heroin, hasch, amfetamin, kokain, marijuana och morfin är allt barnsligt nonsens mot LSD som kommer att vara den enda som överlever och stannar kvar, ty den bjuder alltid på överraskningar. Vilka uppenbarelser jag får? Jag genomskådar livet. Jag lämnar kroppen och flyger. Jag ser mitt eget och andras verkliga jag. Jag ser vad du egentligen går för. Jag har sett att du visst var den som tog livet av även Eva Larsson och att du mördar alla kvinnor som har den fräckheten att de vågar älska dig. Du är oemotståndlig som älskare för kvinnorna, de faller alla för dig, men du kan inte älska en kvinna. Du upplever ett naturligt förhållande som en förödmjukelse. Du tål egentligen inte människor då du tror att du är överlägsen alla andra. Men LSD är överlägset dig, ty LSD är något som Gud själv verkar genom."

"Du hädar."

"Du vet inte vad du talar om, för du har aldrig prövat det."

"Du är sjuk på grund av ditt missbruk."

"Du är sjuk på grund av din brist på missbruk."

"Jag dödade inte Eva."

"Polisen är av annan åsikt."

"Jag måste gå nu."

"Du tål mig inte längre. Du är rädd för att falla för LSD. Var inte orolig. Du kommer aldrig att falla, och det blir din undergång."

"Jag tänker inte träffa dig mer."

"Du slipper mig men inte ditt öde."

"Hej då."

"Välkommen åter. Jag står till din tjänst om du någon gång vill lära känna dig själv."

"Nej tack."

Dörren smälldes inte fast efter honom när han gick.

Jag idkar samlag varje natt.

Jag pippar någon oskuld varje natt.

Jag tömmer ut mig varje natt

och önskar varje gång att jag fick dö i akten,

ty så njuter jag av att ge bort mig själv till andra.

Varje natt våldtar jag någon oskuld,

varje natt så faller nya offer för mig,

men jag njuter av att komma dem på fall,

ty endast genom det att jag ger dem mig själv

så faller de och går de genom mig sin undergång till mötes:

deras undergång är mitt livs högsta njutning.

Kärleken är ljuv, ty den är döden.

Allting annat, såsom samhället och livet,

är blott tråkigt och kan icke jag stå ut med.

Döden genom kärleken är min religion,

och ingen präst kan påstå att ej Kristus hade samma.

Hatkärlek är icke kärlek.

När kärleken övergår till att bli hatkärlek

kan ej förhållandet utvecklas mera,

och det är då säkrast att bryta det

innan den ene begynner att skada den andra.

Nej, vitsen med kärlek är att den är blott och bart kärlek

och ingenting annat. Den får icke uppblandas

med mindre ädla metaller, som gräl och kritik,

hat och vrede och negativism, pessimism

eller något som icke är konstruktivt.

Ty kärlek är endast kärlek och kan blott fungera

om den är total, tjugofyra karat och helt äkta,

och ej heller någonsin tappar ett uns av sin äkthet,

som ligger i ärlighet, renhet och skapelsedrift.

Ty om kärleken tragiskt förlorar

ett gram av sin känslighets vikt

så är vågen ej mer i balans

och den kärleken död och förlorad för evigt.

Jag har aldrig tagit någon drog själv, och endast därför orkar jag med dessa ohyggliga utflippade socialfall, lyssna på dem och i den mån det möjligt är hjälpa dem. Men de är alla besatta av Gud, och det är ohyggligare än att vara besatt av djävulen.

Torvald med sin LSD-propaganda är inte att förväxla med Benjamin, som är den som lider av Aids och som jag också upptecknat ett samtal med här tidigare.

Folk tror att jag är narkoman för att jag umgås med narkomaner, de tror att jag är homosexuell för att jag kan umgås med homosexuella, i skolan beskylldes jag för att sprida LSD-propaganda bara för att jag råkade demonstrera min starka fantasi, som ensam gör att jag kan klara av mitt ohyggliga yrke som socialarbetare bland de värsta socialfallen – folk tror allt det värsta om mig utom det som är det värsta, nämligen att jag också är en mördare. Jag är nämligen inte helt utan laster, och min stora last som överträffar alla andras är kärlek med kvinnor.

Men till saken. Just när jag låg som sjukast kom naturligtvis Torvald av alla satar och hälsade på mig. Han såg alltför finurlig ut när han sade:

"Jag har nyheter åt dig."

"Vad då för nyheter?"

"Benjamin har blivit av med sitt Aids."

"Hur då?"

"Det kan du aldrig gissa."

"Hur vet man att han är frisk? Han går ju aldrig till läkare."

"Han har gjort det nu och undersökt sig från topp till tå."

"Och?"

"Han har aldrig varit friskare."

"Men han hade Aids."

"Ja, det hade han, och det vet han mycket väl."

"Hur har han då botat det?"

"Det är det du aldrig kan gissa."

"Ut med språket då!"

"Jag gav honom LSD."

"Du ljuger."

"Gå själv och fråga honom."

"Berätta allting från början."

"Han kom till mig och grät och var olycklig för att han måste dö och på så långsamt och gräsligt sätt och att han inte ville gå till doktorn. Då sade jag: 'Min vän, lev så länge du lever! Tag LSD!' Och han tog LSD. Och under sitt rus fick han det klart för sig att han inte hade Aids längre. Han var så säker på sin sak att han vågade låta läkarundersöka sig. Och läkaren konstaterade att han var fullkomligt frisk. Alla Aidsprov som han insisterade på att få genomgå var negativa."

"Då hade han aldrig Aids."

"Det är lätt för vem som helst att dra som slutsats, men du vet lika säkert som jag att han hade Aids. Det syntes redan på honom. Hans kropp höll redan på att upplösas."

"Jag måste medge att du har rätt. Men det måste finnas en förklaring. Aids botar man ju bara inte."

"Det finns en förklaring. Benjamin har exakt förklarat för mig hur han upplevde det hela. Under LSD-ruset lämnade han helt enkelt kroppen, han blev helt och hållet en själ från att ha varit alltför fixerad vid sin kropp, han tog avstånd från kroppen, och ingenting är hälsosammare för kroppen än det. Vid en dylik operation restituerar själen alla sina krafter som den vid återinträdet i kroppen kan mobilisera kroppen på nytt med. Endast själen kan bota kroppens sjukdomar, har visst redan Hippokrates bland många andra sagt, och det anser Benjamin att var vad han lyckades göra. Han är frisk från sitt Aids, och det har han att tacka mitt LSD för."

"Det är ohyggligt. Narkomaner får Aids genom sitt knarkande, och så botas de från den sjukdomen av det farligaste knarket. Det är nästan absurt."

"Och inser du konsekvenserna? Knarket får en renässans! Fritt fram för de homosexuella igen, som nu kan bli friska igen genom att dessutom bli narkomaner! En storhetstid för LSD är på väg!"

"Du är galen. Men jag måste tala med en läkare om detta. Framför allt måste jag tala med Benjamin. Är han hemma?"

"Ja, han är hemma och lycklig."

"Tack för att du kom och berättade detta för mig. Men gör mig en tjänst. Sprid inte nyheten."

"Vad menar du? Skulle jag hålla tyst med sanningen? Aldrig, gosse! Varenda prostituerad med Aids skall få veta att de kan bli friska genom blott några kraftiga omgångar LSD. Varenda Aidssjuk skall få veta att knarket kan rädda honom. Och även om det inte kan rädda alla Aidssjuka, så är det värt för dem att gå på LSD tills de dör ändå."

Och jag kunde inte hindra Torvald. Han hade mera luft under vingarna och vatten på sin kvarn än någonsin.

Men jag insåg vikten av att jag så snart som möjligt talade med en anständig läkare om saken i alla fall.

"Marta, du förstår mig inte."

"Nej, och jag vill inte förstå dig. Du skrämmer mig."

"Men vad ont har jag gjort dig?"

"Ingenting, men jag vill inte bli ditt offer som Marianne och Eva. Jag vill leva."