En kvinnas hemlighet

Letnany är ett begrepp som är intimt förknippat med Samizdat-litteraturen från Östblocket före 1989, alltså förbjuden litteratur som distribuerades underjordiskt och trycktes upp genom privatstencilering och som därför endast blev tillgänglig i liten upplaga men som överlevde det politiska systemet.

Men även västvärlden är behärskat av ett storebrorssytem, som ehuru under sken av demokrati övervakar och överkontrollerar medborgarna med oundvikligt förtryck som resultat av främst oliktänkande, varför det även i väst finns underjordisk litteratur som aldrig släpps fram officiellt utan som helst har stoppats och tystats ner på vägen. Men även denna har ibland högre överlevnadspotential än det rådande politiska modets dagfjärilsordning.

Denna samhällskritiska kvinnoskildring från 1984 kan betecknas som ett symptom därpå och därför som en representativ skildring för Letnany.

"Mitt råd är: Låt henne vara. Samhället har torkat av sina fötter på henne som på en trasa, alla män som kunnat det har missbrukat henne, hon har bara klarat sig genom att ständigt byta identitet och aldrig ha fast bostad, och ju mer vi försöker nå henne och få ett grepp om henne, desto mera konsekvent slinker hon undan. Hennes enda försvar mot sina förföljare är att jävlas med dem på ett sätt som fullständigt måste övergå deras förstånd och som kan leda till döden. Låt henne komma undan och förbli ett gäckande dåligt samvete för hela samhället och alla män. Det ser jag som den enda rättvisa vi i någon mån kan ge henne." - Bruno.

1.

Jag är inte någon misantrop. Jag älskar alla människor men jag kan inte med dem. Jag vill dem allt gott men kan inte tåla dem. Jag finner dem enfaldiga, ytliga, okunniga, vulgära och lättsinniga, och sådant tål jag inte.

Därför älskar jag ensamheten. Jag har alltid älskat den och alltid sökt den, men ödet har aldrig velat unna mig den. Jag bor som de flesta andra i en cell i ett bisamhälle var jag måste trängas och aldrig får vara i fred för dumma ytliga enfaldiga obildade grannar, som ju i vår tid är särskilt välsignade med historiens yppersta medel att terrorisera enstöringar och utbölingar med: stereorockmusiken, denna hjärntvättstidevarvets yppersta och subtilaste psykiska tortyr, som alla vanliga nollor är immuna mot och som endast de få utvalda lider så outsägligt av...

Jag är aldrig ensam. Den socialistiska människan är aldrig ensam, ty han har alltid grannar över sig, under sig, framför sig, bakom sig och bredvid sig som aldrig lämnar honom i fred i det höghus som han bor i. Jag brukar flytta en gång i året i en fåfäng jakt efter en bostad var jag äntligen någon gång kan få vara ensam, men sådana bostäder finns inte i det socialistiska samhället...

Man säger att jag är självupptagen, och ofta kritiseras jag för det. Men min åkomma är inte självupptagenhet. Min åkomma är att jag genomskådar allt och leds vid det. Jag leds vid allt vad kollektivism och socialism heter, ty hela världssocialismen är ingenting annat än bara ytlighet, okunnighet och godtycke som enbart inriktar sig på att göra livet surt för envar som vill gå sina egna vägar. Min åkomma är att jag alltid har sanningen framför ögonen, och den som går efter sanningen går aldrig samma väg som alla andra, vilket världsligheten aldrig kommer att fatta.

Som bevis på att jag verkligen inte är egocentrisk så tänker jag nu inte säga någonting mer om mig själv. Utan vad jag vill göra hädanefter är att berätta historien om en helt annan människa. Och den människan var en kvinna. Och den kvinnan var inte vilken kvinna som helst. Hon var den enda kvinna som jag aldrig kände mig ensam tillsammans med. Alla de andra kvinnorna i mitt liv, som hon som valde ett liv i Tyskland, den övergivna rumänskan med ett barn som jag en gång kunde välsigna med en lägenhet, hon som älskade alla och vem som helst bara hon slapp älska mig, hon som blev havande med en förbrytare som nästan tog livet av henne, de andra ensamstående mödrarna och de andra snorkiga blinda lättsinniga osjälvkritiska besinningslösa slynorna, fick mig alltid att känna mig mera ensam i deras sällskap än jag verkligen var, medan hon endast gjorde skäl för det underbara tilltalsordet Du. Hon var verkligen någon i motsats till alla de andra, och ändå var även hon bara en kvinna.

Ni tycker förstås att jag slösar ord på sådant som ni måste vara likgiltiga för: mina egna personliga känslor, och ni kräver väl att få höra historien genast så att ni sedan har den avklarad. Nåväl, jag skall berätta den egendomliga historien. Men kom inte sedan och anklaga mig för att ha ställt till med obehag för er. Ingen tvingar er att läsa hennes berättelse.

2.

Det var en vårdag för flera år sedan som det började. Jag brukade då regelbundet besöka goda vänner ute i skärgården för att förnya mitt syreförråd: Göteborgs stadsluft var ju Sveriges sämsta. Det märkte man om inte förr när man bytte ut den mot skärgårdens havsluft: alltid när jag for ut övermannades jag av aptit och sömnsjuka, som om både maten och sömnen i staden var lika förgiftade av avgaserna som luften.

Där ute brukade jag alltid gå på en promenad ut till de vidsträckta ljunghedarna ute vid havet. Där fanns ett stort naturskyddsområde var öfolket lät sina får gå och beta, och där var naturen nästan helt jungfrulig och obesudlad i ursprunglig storslagenhet. Jag brukade alltid gå där och njuta av de stora viddernas frihet, den friska blåsten från havet, västkustklippornas vildhet samt bristen på människor. Där var jag alltid ensam och fri med naturen, havet och Gud.

Plötsligt när jag gick där på sandstigen stelnade jag till. Mitt på stigen låg det en tjock huggorm väsande i försvarsställning och spelande med tungan. Håret reste sig på mitt huvud. Jag hade aldrig förr sett en huggorm där ute. Och denna var stor och fet och kanske havande. Jag ryste och frös plötsligt. Förgäves spanade jag efter någon sten i närheten att jaga bort ormen med, men alla stenar var där obefintliga. Ej heller fanns det någon lämplig träpinne eller något enda konkret föremål som kunde tjäna till försvar. Jag stod där paralyserad av ormens äckliga skräckvibrationer och nästan frossade i dess vedervärdighet. Så äntligen började den röra på sig och lämna stigen. Jag tråkade tydligen ut den. Den larvade sig iväg, men jag stod kvar. Jag hade fått en chock och avvaktade att min hjärtklappning skulle upphöra, ty jag hade i full fart gått nästan rakt på ormen barfota, och det fanns ingen annan människa inom den närmaste kilometern, trodde jag.

Ormen krälade iväg, och jag följde den fortfarande lika förlamad med blicken och såg den försvinna in i ett stenrös.

Jag hade aldrig observerat detta stenrös förut, och ändå låg det bara där två meter från stigen. Av någon anledning hade där tusentals små och stora stenar anhopats som i något bestämt syfte. Men det kunde inte vara något råmärke.

Och så stod hon där. Vinden blåste i hennes mörka hår. Hon tittade gäckande leende på mig. "Är ni rädd för ormar?" frågade hon.

"Vem är ni?" stammade jag helt bortkommen. Hon stod där fyra meter ifrån mig på andra sidan stigen med ryggen mot en klippa och hade säkert varit där länge, och jag hade inte sett henne.

"Vem är ni själv?" frågade hon lika muntert gäckande.

"Jag kommer från stan men kommer regelbundet hit ut till ön. Men jag har aldrig sett er här förr."

"Jag har aldrig sett er förr heller. Ni verkar fullkomligt skräckslagen." Hon var oförskämt glad.

"Skulle ni inte bli rädd om ni gick nästan rakt på en orm barfota ?"

"Är ni säker på att det var en huggorm ?"

Plötsligt blev jag osäker. Hon fick mig att tvivla på mina egna sinnen. Jag hade tyckt att det var en huggorm och tagit för givet att det var det.

"Har ni sett ormar här tidigare?"

"Jag har god hand med ormar. Jag är van vid dem."

"Jaså. Umgås ni med dem?"

"Jag drar ut tänderna på dem."

"Jaså."

Jag förstod inte vad hon menade. Drev hon med mig?

"Driver ni med mig?"

"Inte alls," sade hon lika glad, "men ni ser så handfallen ut. Håller ormen er fortfarande i schack?"

"Nej, den är borta."

"Så rör på er då."

Hon hade rätt. Jag hade ännu inte flyttat en fot. Jag slappnade äntligen av.

"Bor ni här på ön?" frågade jag.

"Delvis."

"Ni svarar undvikande på mina frågor."

"Ni frågar som en polis."

"Jag är polis."

"Är ni det?"

"Ja, fast civil."

"Så ni haffar inte brottslingar då?"

"Inte direkt."

"Nu är det ni som svarar undvikande."

"Jag säger bara sanningen."

"Akta er för sanningen. Ingenting leder säkrare till bekymmer."

"Ni har rätt, men jag slipper aldrig sanningen."

"Då vill ni aldrig slippa den."

"Kanske det."

"Är ni gift?"

"Nej."

"Ni ser ut som om ni hade varit gift."

"Det kanske jag har också."

"Går ni ofta här ute och driver?"

"Alltid när jag är här på ön, och det är åtminstone en gång i månaden."

"Konstigt att jag inte har sett er förut."

"Så ni bor här?"

"Liksom ni vistas jag här regelbundet."

"Söker ni också ensamheten?"

"Nej, jag söker motsatsen. Kom nu, Rufus!" ropade hon plötsligt.

"Vem är Rufus?"

"Min hund."

"Så ni går hit med hunden?"

"Ibland."

Fram störtade plötsligt en stor grann mycket mörk schäfer. Jag hade aldrig sett en så mörk schäfer förut. Den kom som från ingenstans framskuttande bakom några klippor.

"Är det en äkta schäfer?"

"Inte riktigt, men det är den bästa schäfer jag vet." De var verkligen goda vänner; hunden älskade verkligen sin matmor, och hon kunde umgås med den på rätt sätt.

"Ja, ursäkta," sade hon, "men vi måste gå nu. Det var kul att träffa er."

Jag försökte returnera komplimangen, men hon var redan borta. Tillsammans såg jag henne springa iväg lekande med hunden och försvinna. Hon var borta.

"Vad var det för en tös?" kunde jag inte upphöra med att undra.

Hemma i byn frågade jag genast mina vänner vem flickan kunde vara. På min beskrivning kom omsider Thomas Elving, en trögtänkt och släpigt talande stofil som dock alltid tänkte obönhörligt logiskt och klart:

"Du måste ha träffat Sonja."

"Sonja?"

"Ja, hon heter Sonja Heed. Hon kommer hit ibland och bor hos Byhoran i Missionshuset."

"Byhoran i Missionshuset?"

"Ja, det är öns största enstöring och universalgeni, en idealist och uppfinnarfantast som bebor ett före detta missionshus. Han kallas för Byhoran efter en kontrovers med den kände skådespelaren Adolf Bergwall, vars fästmö han hade tagit. Det var Adolf som för alltid gav honom namnet Byhoran."

"Är det en fruntimmerskarl?"

"Om!"

"Och hon?"

"Han har dåligt rykte för att förbruka sina medmänniskor, då mest sina älskarinnor, och hon har dåligt rykte för att förbruka sina män. Så de passar bra ihop men är bara goda vänner: hon kommer alltid hit när han är borta men lånar då hans missionshus."

"Vilket utsökt förhållande!"

"Det är inget förhållande. Hon har vad jag vet aldrig mer något förhållande med någon men älskar däremot sin hund."

"Har hon då haft något olyckligt förhållande? Har hon barn?"

"Hon har nog inga barn, men ingen vet. Alla viskar om henne men ingen vet. Det går egendomliga historier om henne."

"Som till exempel?"

"Den där graven ute vid havet, du vet?"

"Vilken grav?"

"När man går ut mot havet längs med stigen passerar man på vänster hand en grav. Där finns inget kors men väl många stenar."

Jag mindes stenröset.

"Vem vilar där?"

"Ingen vet. Efter en vinterstorm hittade man där ett ihjälfruset lik som ingen kändes vid. Han fick ligga där han låg och begravdes som en vanlig främmande skeppsbruten på ålderdomligt sedvanligt vis med att liket betäcktes med stenar."

"Så man vet inte vem det var?"

"Man misstänkte att hon ensam kände honom, men hon sade ingenting, vilket gjorde henne ännu mera misstänkt. Hon var den enda som reagerade inför liket."

"Grät hon?"

"Hon blev upprörd."

"Var det länge sedan?"

"Sju år sen."

"Hur gammal är hunden?"

"Sju år."

"Har hon haft den i sju år?"

"Ja, sedan den var valp. Ingen vet hur hon fick den."

"Ursäkta att jag frågar, men i sådana här historier är varje detalj av intresse."

Jag hade redan fängslats av berättelsen som gjorde henne ännu mera gåtfull för mig.

"Kan man hälsa på henne i Missionshuset?"

"Du kan ju försöka. Men akta dig för Byhoran."

Jag gick till det förutvarande så kallade Missionshuset redan samma dag, men ingen var hemma.

Av andra fick jag höra att Sonja Heed hade setts lämna ön med sin hund.

Men alla som jag frågade som visste något om henne visste egentligen lika litet som min flegmatiske vän Thomas Elving. Ingen visste var hon egentligen kom ifrån, ingen visste något om hennes familj, ingen visste var hon funnit sin hund, ingen visste ens hur gammal hon var, men en sak var alla säkra på: att hon ensam visste vem den begravne främlingen var under stenröset ute vid havet. Och den enda anledningen till att alla visste det var att hon så envist hade vägrat avslöja det. Och ändå hade alla som varit med vid likets påträffande sett henne ensam fälla en tår som över en kär vän.

Jag tänkte på henne hela kvällen och kvarhöll framför mig bilden av hennes svarta i blåsten gående hår, hennes nästan slaviskt svarta gnistrande diamantögon, hennes sneda oerhört charmerande leende och hennes för övrigt egentligen ganska härjade ansikte.

Och jag visste att jag skulle möta henne igen.

3.

Jag är inte någon detektiv och har aldrig ens försökt vara det. Min plats är bakom pappershögar, som det gäller att metodiskt flytta från ett ställe till ett annat och ögna igenom på vägen i fall det är något av intresse vilket det aldrig är, och inte bakom något förstoringsglas, eller nervöst skuggande någon suspekt oskyldig individ. I början var jag vakthavande poliskonstapel och fick ofta gripa in och ta i tu med folk varvid jag alltför ofta blev sönderbråkad och lät alltför många alltför skyldiga busar smita, varför jag förflyttades: mina överordnade upptäckte att jag egentligen var rädd för folk, och det får inte en tjänstgörande poliskonstapel vara. Så jag befriades från den konkreta friktionen med rättvisan och sattes i stället bakom pappershögar, och där satt jag ännu efter mitt första möte med Sonja som en ofarlig byråkrat som varken kunde göra skada eller nytta. Ibland fick jag svara i telefon, men för övrigt var jag som polis fullkomligt ofarlig.

Men fallet Sonja lockade mig ut på farliga stigar. Jag kunde inte låta bli att forska litet i hennes historia, och eftersom hon inte fanns i polisens register frestades jag till att gå utanför mina befogenheter och börja snoka på egen hand. Det var inte lätt, men jag kunde inte låta bli.

De hypermoderna dataregistren, som skall kunna avslöja allt väsentligt om varje medlem i vårt samhälle, hade inga upplysningar om henne. De berättade endast att hon var svensk medborgare och hade svenskt pass. Hennes födelsenummer avslöjade endast att hon var yngre än hon såg ut. Och så är det med alla datauppgifter: hur noggranna de än är kan de aldrig ge en levande bild av en människa. Det väsentliga med varje människa kan endast den människan själv avslöja.

Hennes adress var okänd, hennes postadress var poste restante. Mer fick jag inte veta om henne, och alla mina forskningar medförde endast det resultatet att jag visste mindre och var mera nyfiken än någonsin. Ty det är inte alla som så helt lyckas göra sig otillgängliga för staten.

Av en händelse satt jag en kväll och drack kaffe hos en gammal vän. Det var den ampra fröken Stagnertz, en rikt begåvad och djupt bildad intellektualist med lika många språk på sin tunga som yrken i det förflutna. Utan någon egentlig avsikt berättade jag för henne om mitt besynnerliga sammanträffande med den gäckande Sonja Heed.

"Jag känner henne," sade fröken Stagnertz och slog mig med häpnad.

"Känner ni henne? Ingen i denna stad vet vem hon är och allra minst någon myndighet, och så känner ni henne?"

"Ja. Hon var god vän med Stefan Schein."

"Stefan Schein - vem är det?"

"En lysande ung pianist. Han var verkligen begåvad och komponerade även själv musik

i Chopins och Liszts stil. Men han dog."

"Dog han?"

"Ja, han dog."

Jag teg och väntade på mera.

"Han var mycket ung, och han sällskapade flitigt med Sonja. Men så begick han självmord."

"Självmord? Varför det?"

"Det är det ingen som vet. Somliga påstår att det var för att myndigheterna trakasserade honom - de skönstaxerade honom av misstag, och när han bevisade sin oskuld blev han ett offer för kronofogden ändå - den svenska rättvisan är socialistisk, och han var ingen socialist, så de passade inte bra ihop hur oskyldig han än var. Andra påstår att det var för Sonjas skull han tog livet av sig."

"Vad skulle ha motiverat honom till det?"

"Jag vet inte. Du har bara sett Sonja en gång och är ändå redan så fixerad vid henne. Var det något med henne?"

"Det bör väl du veta som känner henne."

"Jag har bara träffat henne några gånger."

"Vad vet du mera om henne?"

"Har du blivit kär i henne?"

"Hur skall jag kunna veta det?"

"Akta dig. Hon är inte den man blir kär i ostraffat. Ingen har någonsin lyckats älska henne."

"Så hon är då 'fatale'?"

"Det är ingenting att skämta om. Hon är inte att leka med. Det är allt. Det är något med henne..."

"Ja, vad är det med henne?"

"Jag vet inte hur jag skulle kunna förklara det, men på något sätt är hon olycksbådande. Hon har vad jag vet inga nära vänner, varken manliga eller kvinnliga..."

"Hon bor ibland hos Byhoran i Missionshuset på Öckerö."

"Jag vet, men de träffas aldrig. Ett vet jag, och det är, att den som en gång träffat henne slipper och glömmer henne aldrig."

"Är hon så demonisk?"

"Kalla det vad du vill. För mig går det inte att konkretisera. Ond är hon inte, men hon för inget gott med sig. Övernaturlig är hon inte, men hon går inte att få något grepp om. Hon lurar alla. Det är klokast att man lämnar henne i fred."

"Hur dog Stefan Schein?"

"Han hängde sig."

"Så gräsligt! Nå, mig har ingen lurat hittills, och jag är inte heller den som går och hänger mig. Men en ovanlig flicka var hon, och det ovanligaste med henne är att hon är så helt anonym för systemet."

"Vilket system?"

"Storebror ser henne inte. Hon är en av de få som lyckats undvika hans blick."

"Jag förstår."

"Om du vet att hon ibland bor hos Byhoran i Missionshuset så kanske du också vet något om den okända graven på vägen ut mot havet på Öckerö?"

"Vad är det för en grav?"

"Den är sju år gammal, och ingen vet vem som vilar i den. Det var ett lik som hittades på stranden efter en vinterstorm."

"Var det sju år sedan?"

"Ja."

"För sju år sedan var Sonja gift. Kan det ha varit hennes man?"

"Vad hette hon som gift?"

"Jag vet inte, ty hon återtog sedan sitt flicknamn. Men gift var hon. Såg du någon vigselring?"

Det hade jag glömt att titta efter. Jag var ju inte precis någon Sherlock Holmes.

"Du får mig att längta efter att få se henne igen."

"Glöm inte min varning."

"Vadå?"

"Hon kommer ingenting gott åstad."

"Vem gör det?"

"Du ibland."

"När då?"

"Som när du eskorterar gamla tanter till Smyrnas kaffeservering om söndagar."

Jag rodnade. Hon skrattade. Jag hade alltid varit ett offer för gamla tanter, och hon visste det och drev grymt med mig för den sakens skull då och då.

"Skulle du kunna vägra gamla tanter någonting?"

"Den käring som bad mig uppoffra mig för henne gratis skulle jag be dra åt helvete."

Sådan var hon, den ampra fröken Stagnertz. Hon svor som en karl, rökte som en turk, drack som kapten Grogg och var frispråkig som Albert Engström och Sven Stolpe tillsammans. Det var inte en kvinna som teg i församlingen. Men en god vän var hon och en av mina äldsta.

"Så du tror att Sonja skulle kunna utgöra en fara även för mig?"

"Jag tror ingenting och vet ingenting, men jag misstänker mycket."

"Som vad?"

"Allt och ingenting gott."

"Det var mycket det."

Hennes insinuationer om en annan kvinna förvånade mig. Annars brukar kvinnor hålla ihop som i ett slutet religiöst sällskap och aldrig skvallra på varandra och allra minst säga någonting nedsättande om varandra inför någon man. Jag insåg att jag måste träffa fröken Heed igen.

När jag nästa gång for ut till Öckerö besökte jag på nytt den storslagna natursköna västra udden med dess väldiga fridfulla sandstrandslagun, men denna gång fann jag ingen Sonja där ute och inte ens någon orm utan endast andra får som jag.

På vägen tillbaka besökte jag dock Missionshuset och knackade för kuriositetens skull på. Dörren öppnades nästan genast. En vacker ung man visade sig med judisk örnnäsa och genomträngande gråblå romantiska ögon.

"Är det ni som är Byhoran?" frågade jag utan att tänka på vad jag sade.

"Jag heter Kurt," sade han kort.

"Ursäkta mig."

"Vad vill ni?"

"Jag söker fröken Sonja Heed."

"Hon är inte här."

"När kommer hon hem?"

"Hon bor inte här."

"Men hon kommer väl hit ibland?"

"Det vet inte jag."

"Jag trodde ni visste."

"Var det något mera?"

"Förlåt mig, men eftersom hon inte är här, - kunde jag få tala med er i stället?"

"Om vad då?"

"Om henne."

"Varför det?"

"Jag känner henne inte."

"Gör jag det då?"

"Åtminstone bättre än jag."

"Nå, kom in då, men fatta er kort."

Jag hade inte väntat mig så mycket. Jag steg in och funderade på hur jag skulle lägga upp

min strategi.

När vi hade satt oss började jag: "Jag träffade henne när jag var här på ön senast för en vecka sedan. Jag gick på en promenad ut till den fridlysta Smithska udden och upptäckte där

en grav. Det var då jag såg henne."

Han teg och väntade på mera.

"Vet ni något om den där graven?"

"Ingen vet vem främlingen var som hittades där."

"Någon i staden sade mig att det kunde ha varit Sonjas man."

"Vad har ni för intresse av saken?"

"När jag stöter på något overkligt eller mystiskt vill jag automatiskt alltid veta vad som ligger bakom."

"Är ni medveten om att ni går och snokar?"

"Får man inte göra det då för sin egen nyfikenhets skull om man ändå inte skadar någon därmed?"

"Ni vet inte hur mycket skada ni skulle kunna vålla."

"Nu gör ni mig nyfiken."

"Det var inte meningen. Det är nog bäst att ni går nu."

"Finns det ingen annan i huset?"

"Vem skulle det vara?"

"Jag känner tydligt en annan människodoft här än er egen."

"Då är det väl ni själv som luktar."

"Nej, själv luktar jag värre än ni, men denna andra doft är bättre än er."

Han reste sig och ämnade nu utan tvekan köra ut mig.

"Ni måste gå nu."

"Är ni säker på att fröken Sonja Heed inte är här?"

"Vad budskap kan jag meddela henne om hon skulle dyka upp?"

"Ni kan hälsa från polisen."

"Är ni från polisen?"

"Nej, men hon vet att jag är polis. Jag sade det till henne när vi träffades."

"Nåväl, jag ska hälsa henne det om hon dyker upp, vilket hon säkert inte gör."

"Var bor hon?"

"Hur skulle jag kunna veta det?"

"Ni känner henne sedan gammalt."

"Jag känner henne mindre än ni gör."

Hans blick blev plötsligt en annan. Jag vet inte vad det var, men det var som om han ett ögonblick förlorade sig i en annan inre värld.

"Nåväl, jag skall inte uppehålla er längre."

Jag hörde alldeles tydligt några andra steg uppe i andra våningen när jag tog på mig i tamburen, men jag gjorde ingen min av att ha märkt dem.

När jag var utomhus gick jag framåt mot skogen utan att se mig om och försvann in bland träden, var stigen gick ner till byn. Men när jag visste att jag var utom synhåll smög jag mig tillbaka några steg och kikade fram mellan två trädgrenar mot det gamla Missionshuset. Och där såg jag alldeles tydligt i det närmaste fönstret ett kvinnligt ansikte som tittade åt mitt håll utan att se mig. Det var Sonja Heeds ansikte.

Jag fick se det i tre sekunder. Så försvann det.

4.

Det var en absolut tillfällighet som gjorde att en tjugoårig gammal kontakt med en före detta klasskamrat återanknöts. Jag sökte en adress uppe i Masthugget och hamnade i ett virrvarr av gårdslabyrinter och trappuppgångar från A till Q var det var ett nålletande i alltför många höstackar att söka en enskild medborgares bostad. Därför tvingades jag att ge upp och knackade på i några lägenheter för att fråga mig fram. Den första som var hemma av dem jag knackade på hos ( - jag hade inte ens sett namnet på brevlådan,) kände jag genast igen som en gammal klasskamrat som jag inte hade sett på fem år.

Han blev lika häpen som jag. "Tyvärr är jag hemma enbart på grund av att jag är sjuk. Jag har 39 graders feber och kan därför inte be dig komma in," beklagade han, men hur det nu var blev vi stående där i dörren och pratade så länge att han till slut insisterade på att jag skulle komma in.

Han bjöd mig på lunch bestående av blodpudding med lingonsylt och som om det inte var tillräckligt sedan dessutom även på te och rostat bröd med honung. Hans yngste son var också sjuk och hemma men hur pigg som helst och rände omkring som ett jehu på sina nyligen i nyttig användning trädda barnsben.

Vi hade alltför mycket att prata om. Jag glömde helt bort mitt egentliga ärende i Masthugget. Han hade inte bott där särskilt länge och ännu inte meddelat någon sin nya adress varför hans häpnad över att se mig verkligen var stor och blev ännu större när han hörde vilken slump som fört mig till hans dörr.

Vi frossade i gamla barndomsminnen, han plockade fram gamla klasskort, och jag blev på

nytt lika förälskad i min vackraste klasskamrat Agneta som jag hade varit då för 20 år sedan. Vi skrattade åt våra gamla lärare och gick igenom varje enskild ömsesidig klasskamrat och frågade oss var den vännen var idag ofta utan att ha en aning. Han visade även några klasskort från sina senare klasser i gymnasiet, våra vägar hade skiljts då han valt humanistisk och jag samhällsvetenskaplig linje, och jag studerade dessa senare klasskort som jag inte längre var med på mest för hans skull. Men inför ett ansikte på det andra av dessa gymnasiekort stelnade min blick. Jag blev tyst med blicken fäst på det ansiktet, och han lade märke till att jag hade paralyserats.

"Vem är det du inte känner igen?" frågade han.

"Vem är den där flickan?"

"Hon som är så mörk?"

"Ja."

"Ja, vad hette hon nu igen? Hon förekom bara ett år i min klass. Jo, hon hette Sonja. Sonja Heed hette hon."

"Det var det jag fruktade."

"Varför det?"

"Jag har träffat denna flicka helt nyligen."

"Jaså. Är hon sig lik?"

"Hon är sig fullkomligt lik. Hon har knappast förändrats alls på femton år. Hennes ansikte är idag bara en aning härjat. Här på ditt klasskort är hon ännu inte en person på vilken man kan se att hon har lidit."

"Kan man göra det idag?"

Jag svarade inte utan fortfor att betrakta det unga strålande friska anletet som tittade fram med en spjuverblick under samma rika mörka hår som jag inte kunnat glömma. Det var som om hon inte trodde att fotografen skulle kunna fånga henne. Men han hade fångat just hennes tanke att försöka gäcka kameran.

"Var du klasskamrat med henne i bara ett år?"

"Ja. Men det året var mycket speciellt."

"Varför det?"

"För hennes skull."

"Vad var det med henne?"

"Det undrar jag ännu idag. Hon var nummer ett i klassen. Hon var den absolut trevligaste av alla mina klasskamrater, och jag var inte den enda som var troget kär i henne. Hon var alltid glad och spirituell, och när hon någon gång var borta saknade alla henne. Hon hade den starkaste dragningskraft som jag har upplevat hos någon kvinna någonsin." Han tystnade.

"Varför försvann hon?"

"Hon avbröt självmant sin skolgång och slog oss alla med häpnad därmed. Vi tyckte alla att det var dumt särskilt som vi aldrig fick veta motivet, men hon var obeveklig. Hon slutade till sommaren och fortsatte vad jag vet aldrig i något riktigt gymnasium."

"Varför slutade hon? Kunde inte lärarna förmå henne till att fortsätta?"

"Lärarna kunde det minst av allt. Hon slutade, och vi saknade henne alla. Jag var kanske den enda som försökte hålla kontakt med henne efter att hon slutat, och jag var vid två tillfällen hemma hos henne. Hon hade en fantastisk familj."

"Berätta. Jag är mycket intresserad."

"Hon hade fyra syskon, två bröder och två systrar."

Den berättelse som jag nu i sanningens namn måste citera ordagrant som min gamle klasskamrat Bruno berättade för mig om Sonja Heeds familj är av mycket känslig natur. Polisen eller snarare den etablerade rättvisan har haft mycket att göra med den sällsamma rörelsen i alla civiliserade länder, det är bevisat att rörelsens ledare skriftligen uppmanat sina organisationer till skattesmitning och att han med sin världsomspännande rörelse definitivt eftersträvar världsherravälde, och att denna rörelse periodvis bevisligen inte har skytt några medel. Därmed är den inte alls värre än andra liknande rörelser från samma land såsom mormonerna, Ku Klux Klan och Livets Bord som alla i sin begynnelse haft samma totala fanatism att uppvisa. Jag har åtskilliga gånger varnats för att i skrift nämna denna rörelses namn, men jag fruktar inga eventuella repressalieåtgärder från deras sida då ändå ingenting kan tysta sanningen.

"Just det året hade alla hennes syskon involverats i det då högaktuella fenomenet Gnothology, och även hennes mor höll på att ge sig in i den rörelsen. Hennes far ensam var nykter och förtvivlad över familjemajoritetens dårskap, hela hans familj var i upplösningstillstånd, och det förekom fruktansvärda spänningar mellan honom och de andra. I mitten befann sig Sonja, och hon kunde naturligtvis varken undgå att påverkas av syskonens fanatism eller av faderns negativism. Resultatet var den kris som medförde hennes beslut att avbryta skolgången. Hon ville gå till botten med vad rörelsen egentligen var för något och ta reda på om den var sann eller ej, och bakom sig hade hon syskonen och modern. Fadern var ytterst negativ men maktlös. Det var anledningen till att hon berövade sig själv alla akademiska utbildningsmöjligheter."

"Gick hon till botten med saken?"

"Ja, efter två år var hon till sin egen ohyggliga förfäran bortom allt tvivel övertygad om rörelsens fullkomliga fåfänga, och hon insåg att hennes egen mor och alla hennes fyra syskon endast var i färd med att bedra sig själva. Hon sade själv till mig att rörelsen endast var en vansinnig vetenskapsmans på lösan sand uppbyggda korthus med religiösa Potemkinkulisser utsmyckade med science fiction-fantasterier, ungefär som ett 1700-tals ordenssällskap, som aldrig kunde överleva hans död, och att rörelsens enda goda sida var att den faktiskt kurerade narkomaner från deras laster men i stället gjorde dem till gnothologister, en ännu dyrare last som gjorde sina offer ännu mer beroende, om än inte lika fysiskt destruktivt. Hon var övertygad om att gnothologin till vissa vetenskapliga delar fungerade perfekt men kritiserade starkt att dessa särskilda hållbara terapier endast användes till självändamål: att göra folk till gnothologister och ekonomiskt bygga upp den gnothologiska världsorganisationen och sålunda jämna vägen för dess åtrådda världsherravälde. Hon menade att dess organisation var utpräglat egoistisk och därför omänsklig : altruism och oegennytta förekom där lika dåligt som i den övriga världen. Den religiösa firman fungerade i praktiken som så att den krävde allt av sina proselyter utan att ge någonting annat än drömmar tillbaka. Den var särskilt mån om att värva så duktiga mänskor som möjligt, så att utnyttjandemarginalen och -potentialen skulle vara så bred som möjligt.

'Varför lämnar du den inte då, om den är så bedräglig?' frågade jag henne, och hon svarade:

'Det är just vad jag ämnar göra.'

Och hon gjorde det. Men hennes familj tvingade henne tillbaka. Hennes två bröder förde henne med våld till deras högkvarter i Göteborg. Hon hade varnat dem och sagt att hon skulle kunna begå självmord. De hade svarat, att hon, om hon begick självmord, skulle göra det värsta som kunde göras, inte mot dem, utan mot Gnothology. Hon fick den klara uppfattningen, att de struntade i om hon begick självmord eller inte, men för deras firmas skull fick hon inte göra det, emedan det skulle vara dålig reklam för den. Vad skulle hon göra? Hon var ju bara en kvinna och ung dessutom. Men när de med våld hade fört henne tillbaka till kyrkan bakbunden och munkavlad, och där ville tvinga henne att gå igenom deras korrektionsavdelning, som var en ren hjärntvättsprocedur, störtade hon till ett fönster och hoppade ut. Hon föll tre våningar och ramlade på en bil, vars tak tog emot henne och fullkomligt ramponerades. Det gick lyckligtvis på bilägarens försäkring, och själv bröt hon bara en arm. Det stod om saken i tidningarna. Man såg till att hon hölls på avstånd från sin familj, endast hennes far fick besöka henne på sjukhuset, och han lär ha gjort det under svår kamp med sin egen gråtfärdighet. Han sade bland annat till henne: 'Du anar inte vilket helvete jag har där hemma.' Hon berättade det för mig på sjukhuset. Han led av kroniskt högt blodtryck, som börjat under familjens religiösa kris och som ständigt steg, och innan hon kom ut fick han hjärtslag och dog. Hennes mor tog hand om alla hans pengar och såg till att ingen annan fick någonting. Modern och syskonen använde sedan upp vartenda öre till det gnothologiska äventyret och dess ruinerande fåfänga. Därmed hade hela hennes familj berövats henne, genom att fadern dött och de övriga spolat sig själva ut i bankruttkloaken och gjort sig livegna hos ett amerikanskt religiöst slaveri, och den familjen var inte den enda som råkat ut för sådant. I samband med den rörelsen och andra liknande var sådant vanligt i Amerika, där så många familjer gått åt pipan och så många ruinerats, att vissa reaktionära rörelser uppstått, som betraktade alla medel som tillåtna när det gällde att bekämpa rörelser som gnothology-organisationen. Liksom gnothologerna hjärntvättade sina proselytoffer till lojalitet och livegenskap på livstid med arbetskontrakt på en miljon år, så deprogrammerade dessa avvänjningsföreningar sina hjärntvättade barn med ett slags antihjärntvättssystem. När det gällde skräckskildringar av den gnothologiska verkligheten i fråga om familjetragedier var alla överdrifter tillåtna, då inte ens sådana kunde ge en klar bild av hela sanningen. Även de vildast tilltagna överdrifter förblev endast underdrifter, enligt deprogrammerarna."

Det var hennes historia. Hon hade sedan inte haft någon familj mer. Hon hade tidvis gått i Vuxengymnasiet och ibland haft någon tillfällig anskrämlig bostad, ibland hade hon haft något oregelbundet temporärt ovärdigt arbete bara för att överleva, men vanligen hade hon bott hos goda vänner, ibland bättre och ibland sämre, ibland hade hon haft tur och ibland hade hon utnyttjats. Så hade hon nu levt i femton år.

"Träffar du henne fortfarande?" frågade jag.

"Nej. Det har ofta gått flera år utan att jag sett henne. Jag vet till exempel inte var hon är idag. Någon sade mig att hon en gång fick missfall, men det vet jag ingenting om."

"Jag träffade henne som sagt ute i skärgården."

"Ja, du nämnde det. Det är synd på en sådan begåvning. Du anar inte hur briljant hon var. Som barn hade hon samlat på Illustrerade Klassiker, och hon kunde varenda en av dem utantill från nummer 1 till 165 och kan dem väl ännu idag. Hon var fenomenal på att memorera. Hon kunde ha blivit en underbar skådespelerska. Hon glömmer aldrig någonting. Det är kanske därför hon är så gåtfull: för att hon vet så mycket. Hon hade kunnat få ett enastående jobb till exempel i FN om hon hade fortsatt sina humanistiska studier."

"Det var något lurt med henne ute på Öckerö. Hon bodde där hos något original som kallades för 'Byhoran'. Han sade att hon inte fanns där och att han aldrig såg henne, och ändå hörde jag hennes steg ovanför oss och såg jag sedan hennes ansikte i ett fönster."

"Kanske hon är illa ute. Kanske han är en av dem som utnyttjar henne."

"Det är tyvärr inte omöjligt."

"Vad jag gärna skulle vilja göra något för den tösen!"

"Jag skulle gärna hjälpa dig."

"Vad kan vi göra?"

"Ingenting, så länge vi inte vet var hon är. Men får vi upp spåret efter henne kan vi sedan vägra släppa det."

"Jag skulle gärna ställa upp i mån av tid."

"Jag ska meddela dig när jag åter får ett livstecken från henne. Jag skulle själv bra gärna vilja skugga henne bara för att få se hur hon lever, men bara förstås så länge hon inte var medveten om det."

"Är vi två som skuggar henne i stafett skulle chanserna för att hon skulle märka det vara hälften mindre."

"Ja. Låt oss spåra upp henne."

"Och göra allt vad vi kan för henne."

"Jag skulle kunna skaffa henne ett anständigt jobb."

"Hon skulle kunna bo hur länge som helst i vårt gästrum och vara vår ständiga barnvakt, och det skulle jag avlöna henne för."

"Kanske det var hennes lycka att jag stötte ihop med dig."

"Låt oss hoppas det."

"Skulle du säga att det var den där religiösa firman som förstörde hennes liv och möjligheter?"

"Utan tvekan. Hon var ordentligheten själv innan. Hon tänkte aldrig på självmord innan den rörelsen nästan drev henne till det."

"Försökte hon begå det?"

"Jag vet inte. Hon tänkte säkert på det, och det förändrade hennes karaktär från en idealisk flicka till en grubblande tiggerska. Det var det som förstörde henne mer än något annat."

"Hur tror du hon lever?"

"Från hand till mun. Hon hankar sig fram. Hon lever väl ungefär som en hippie, men hon var aldrig någon hippie och kan aldrig bli det. Hon var alltid sig själv och sig själv nog. Hon hade sin egen stil som hon aldrig kunde förlora. Och det är anmärkningsvärt att hon under alla dessa år har överlevt utan jobb, utan medel, utan pengar, utan något annat än tillfälliga kontakter. Hon har säkert utvecklat en oerhörd överlevnadskonst. Hon är inte ens prostituerad så vitt jag vet. Hon är inte den typen."

Dessa ord gladde mig mest av allt. Vi var upprymda av våra egna idéer och vår optimism, och vårt avsked var mycket hjärtligt. Han såg också då betydligt friskare ut än vad han hade gjort när jag kom. Vårt sammanträffande hade gjort honom gott, och jag hoppades innerligast att det goda även med tiden skulle omfatta en tredje...

5.

Emedan jag var intresserad gav han mig ett intressant material om den religiösa firman som fått vår dam i sina klor eller åtminstone hela hennes familj så att även hennes liv därav blivit förstört. Det var en konfidentiell rapport från ett internationellt sällskap som bekämpade alla världens diktaturer:

"Gnothologysidan på Internet vållade en viss uppståndelse i hela världen då den avslöjade konfidentiellt material från en avancerad gnothologykurs, närmare bestämt kursen Grad 10, ur vilken kurs ett märkligt material avslöjades av avhoppare från Gnothology, som tydligen studerat kursen, tagit avstånd från den och från religionen och på Internet redovisat skälen varför.

Efter en kort tid avlägsnades denna sida på Internet av avhopparna då, enligt dem själva, gnothologister skrämt dem till att avlägsna sagda material. Materialet i fråga synes ha varit menlöst 'science fiction nonsense'.

Det märkliga är att gnothologister reagerar. Om katoliker som lämnar kyrkan avslöjar intima erfarenheter av djävulsutdrivningar och promiskuitet inom kyrkan, så rycker kyrkan på axlarna åt det och försvarar sig aldrig, utan omfattar snarast den judiska attityden att 'där får vi för våra synders skull'. Men det minsta lilla påpekande mot Gnothologykyrkan väcker genast ramaskrin hos gnothologisterna. De tolererar inte kritik.

Ändå är vi inte direkt kritiska mot Gnothologykyrkan utan lovordar tvärtom alla dess positiva sidor. Den har ett utmärkt rehabiliteringsprogram för narkomaner som fungerar, dess grundare Hubert Leroy kom med utmärkta pionjärinsatser på 40-talet mot psykiatriskt missbruk och inom kriminalvården och kunde ha gått till historien som en stor vetenskapsman och reformator inom psykiatrin, om han inte på 50-talet omvandlat sina kunskaper till en religion och marknadsfört denna för att på ett skamlöst sätt slå mynt av dogmen om människans odödlighet.

Vi menar att Gnothologykyrkans urspårning inträder när den bildas som religion och hemlighetsmakeriet kring dess material inleds. Grundarens ambitioner blir att 'ta över planeten', och på 60-talet instiftar han sin egen privata 'Sjöorganisation' på ständigt rörliga fartyg, där medlemmarna har skrivit på ett kontrakt på tusen miljoner år (1,000,000,000 år.) Massmedia har ofta förvrängt denna uppgift till bara en miljon år, men det är faktiskt en miljard års tjänstgöring kontraktet handlar om. De flesta som går på detta kontrakt är lågavlönade och arbetar för organisationen ofta dygnet runt. Ett av de mest flitigt använda citaten av Hubert Leroy av gnothologisterna är: "Sanningen skall göra dig fri," medan det samtidigt är anmärkningsvärt att gnothologisterna inte tål höra sanningen om sig själva och om Gnothology. Vi undrar också hur mycket Gnothologyreligionen och dess sjöorganisation är Hubert Leroys skapelse och hur mycket är hans sedermera inburade fru Mary Anne Leroys. I en gnothologisk publikation om grundaren som utkommit efter hans bortgång citeras han under sin ungdom i Kina ( - en parallell till Indiana Jones?) att han där i de västra utkanterna insåg sanningen om mänskligheten, alltså kom på det klara med själavandringen och hur denna som mentalt problem skulle åtgärdas genom gnothologisk teknologi. Hans mentalitet påminner mycket om kinesiska kejsares och om Mao Zedongs, vilka ofta utmärkte sig för att få idéer som de ansåg som en självklarhet att måste vara allmängiltiga. Hubert Leroy tycks från början ha tagit för givet att hans metoder måste fungera på alla mänskor och inte bara på kriminella och psykiskt sjuka. Detta har friska som utsatts för gnothologisk behandling reagerat emot. Vi omfattar också den ståndpunkten, att om Gnothology kan bota sjuka och kriminella och narkomaner etc. så bör rörelsen ägna sig enbart åt sådana och låta de friska vara i fred och framför allt inte göra friska mänskor ekonomiskt lidande genom gnothologiska övergrepp. Det finns trots allt mänskor som inte knarkar, inte blir kriminella och inte är sinnessjuka, och sådana gör enligt vår mening klokast i att hålla sig utanför Gnothology.

Det mest suspekta med Gnothology menar vi dock att är dess hemlighetsmakeri. Allt material i avancerade kurser är konfidentiellt och undfås endast mot höga avgifter, men sådant material har ändå alltid läckt ut ryktesvägen och till och med ut på Internet. Religionen har aldrig tålt att sådant material har avslöjats, och vad som en gång kommer ut på Internet kan aldrig tas bort även om sidan avlägsnas, för så länge den finns där kan vem som helst föra över den på disketter och hemdatorer. Grundaren har vidare byggt upp ett metodiskt system som omöjliggör kritik mot religionen. Gnothologister är förbjudna att nämna något nedsättande om varandra, allt nedsättande om religionen klassas som 'antiandligt', och personer som gör sig skyldiga till sådant stämplas som 'förtryckare' och exkommuniceras, med den praktiska konsekvensen att gnothologister förbjuds ha någon som helst kontakt med dem. Om de ändå har det blir de själva exkommunicerade. På detta sätt har oräkneliga familjer splittrats av Gnothologykyrkan, som därigenom blivit mycket bra på att skaffa sig oförsonliga fiender.

Vi beklagar att Hubert Leroy aldrig skrev någon självbiografi. Hade han gjort detta hade kanske många frågetecken kunnat rätas ut. Nackdelen med att avlida utan att lämna ett städat skrivbord efter sig är att man efter sin död inte längre kan försvara sig. Därmed får vi nu aldrig veta sanningen om hans två första äktenskap, som synes ha upplösts enär hans hustrur ansåg att han var galen, ett i och för sig högst sedvanligt argument vid skilsmässor. Vad vi vet säkert är att han var slängd i och gjorde lycka som författare av science fiction klass B. Han är ingen stilist, och hans fantasi är grovt stereotyp, nyanslös och okänslig. Ett exempel är romanen "Helvetesmannen", en liten äventyrsroman med ett färgstarkt galleri av äventyrliga personer, samtliga med tvivelaktigt förflutet och dito karaktär, varav hjälten är en flykting från den franska straffkolonin på Djävulsön och skurken är en gruvlig neger. Hela romanen består i stort sett bara av slagsmål och råkurr, eldstrider och mord, våld och nidingsdåd, och till slut kommer även uppgörelser med kulsprutepistoler in i bilden. Knytnävsslagsmål skildras i detalj, och många lik uppstår under händelsernas gång, som kulminerar vid den för geografin okända Tyfonön någonstans mellan Djävulsön och Martinique. Människovärdet är obefintligt - vid ett tillfälle frågar romanens enda kvinnliga person hjälten upprört: "Har ni dödat en människa?" Han har då redan dödat ett antal, och han svarar: "Ni kallar väl inte de där odjuren för människor?" Naturligtvis får denna hjälte henne till sist. Allt vad en författare skriver säger något om författarens mentalitet och beskaffenhet. I jämförelse med detta våldspornografiska dravel, den absoluta motsatsen till Joseph Conrad, är en populärförfattare som äventyrsskildraren Dennis Wheatley många klasser högre upp. Om en författare av sådant ytligt action-dravel sedan instiftar en religion är det knappast mer än naturligt att den religionen i så fall blir något som folk höjer på ögonbrynen inför. Mot slutet av hans liv, när hans tredje fru och många av hans närmaste medarbetare satt bakom galler i USA för grova skattebedrägerier, synes han ha återvänt till sitt författarskap av science fiction klass B och framlevt sina sista år isolerad på en avlägsen ranch nära Hollywood, där han först gjort sin lycka som science fiction-fantast. Vår uppfattning är att Hubert Leroys misstag var att efter 1950 börja tro så starkt på sina egna science fiction-fantasier att han uppfattade dem som en allmängiltig verklighet - all vetenskaplig distans gick förlorad.

I ett försök till en biografi över honom utgiven i England skildras hur han begav sig ut på skattletning i Karibiska Havet på sina fartyg. Emedan han var säker på att han varit Kapten Kidd i ett tidigare liv var han även säker på att han mindes exakt var sjörövarskatterna låg begravda. Denna totala självsäkerhet går som en anmärkningsvärd röd tråd genom hela den mannens liv. Han tog avstånd från regeln att "det är mänskligt att begå misstag", och hela hans livsverk den gnothologiska teknologin och organisationen utesluter "den mänskliga faktorn" som något att ta hänsyn till. Några skatter hittades likväl inte i det Karibiska Havet. Anekdoten kan vara en skröna, gnothologister hävdar detta med bestämdhet; men sådana historier går det om Hubert Leroy. Å andra sidan, om han hade hittat sina skatter i Karibiska Havet hade gnothologisterna kanske i stället hävdat ett sådant faktum som bevis för sin grundares ofelbarhet.

Nyligen drogs många gnothologister inför rätta för svindel, då de övertalat proselyter till att finansiera sina kurser genom banklån. När dessa banklån inte kunde amorteras trots fullbordade Gnothologykurser kom dessa proselyter i förlägenhet, och många blev bittra fiender mot Gnothology på livstid. Detta fick de ansvariga gnothologisterna på huden för av sina överordnade, då detta lett till en allmän skandalisering av hela religionen. Det är antagligt att alla dessa ansvariga och exkommunicerade gnothologister inte fått på huden om banklånarna efter fullbordade Gnothologykurser ändå kunnat återbetala sina lån.

Vi drar följande konklusioner: om kritik tystas ner blir den legitim. Ända sedan 1950 har Gnothologykyrkan vägrat lyssna på kritik. Resultatet är en maffialiknande världsdiktatur som fortsätter slå mynt av dogmen om individens odödlighet. Denna dogm kan aldrig ifrågasättas, då ingen kan bevisa vad som händer efter döden; men att slå mynt av odödlighetens princip är en annan sak.

Vi avslutar: allt vad Gnothologykyrkan säger skulle kunna användas emot den. Från detta är undantaget endast de få vetenskapliga resultat som rörelsen aldrig kan frånkännas det berömliga introducerandet av, främst den fungerande och framgångsrika behandlingen av narkomaner.

På samma sätt kan dock kommunismen, fascismen och nazismen försvaras med att de i början kom med en hel del gott, som dock inte kan gottgöra eller förringa deras skada. En diktatur är alltid en diktatur. Gnothologykyrkan förblir därigenom hopplöst kontroversiell och vansklig.

Vi är alltså bara emot Gnothology som diktatur, inte som applicerad filosofi. Denna distinktion är väsentlig."

6.

När jag följande lördag på nytt besökte mina goda vänner på Öckerö och förnyade mina i den gräsligt förpestade bilstaden fullkomligt uttömda syreförråd med den friska havsbrisen gick jag nästan genast för att avlägga ett besök hos den så kallade Byhoran i Missionshuset.

Han var hemma och tyckte inte om att se mig.

"Ni här igen?" sade han strävt.

"Ursäkta mig, men jag söker fröken Sonja Heed."

"Hon är inte här."

"Är ni säker på det?"

"Varför skulle jag inte vara det?"

"Därför att senast jag var här frågade jag er samma sak, och då var hon här."

"Hur vet ni det?"

"Jag hörde hennes steg på vinden och såg hennes ansikte i fönstret." Jag pekade ut för honom vilket fönster.

"Ni ser i syne." Men han lät märkbart osäker.

"Det var i så fall första gången i mitt liv. Kan ni på rak arm förneka att hon var här?"

"Vad vill ni henne?"

"Det är något som inte stämmer med henne. Jag vill förstå hennes fall."

"Kom in då."

Jag blev flat. Han stod inte längre hindrande i vägen utan bad mig stiga in. Plötsligt var det uppenbart att han inte längre ville dölja något för mig, medan han hittills envist önskat dölja allt. Jag steg in.

Denna så kallade Byhora var en vacker ung man. Det var något av det evigt judiska över honom, samtidigt som hela hans typ vittnade om tio seklers vikingagenerationer i ständig kamp med storm och blåst. Det var ett vilt och skönt, friskt och härjat ansikte som nästan liknade hennes.

"Vad vill ni veta?" började han.

"Vem är hon?"

"Det vet ni."

"Bor hon här?"

"Hon får bo här när hon är här, men hon vill inte träffa mig."

"Varför?"

"Därför att jag hör till dem som gjort henne illa." Han såg undergivet och nästan skamset ner mot golvet vid detta svar. "Men vad vill ni henne?"

"Jag vill bara ha reda på vem hon egentligen är. Vad kan ni berätta om henne?"

"Sätt er ner. Jag var också i början fascinerad av henne precis som ni. Det var något oemotståndligt med henne, och alla män känner så, och det är inte Gnothologykyrkans förtjänst, som förstörde hennes liv. Hon attraherar alla. Men få kommer henne nära.

Liksom ni mötte jag henne ute på udden. Det var sent en kväll, och jag hade gått dit för att få vara ensam med Vintergatan och stjärnhimlen, som ju inte syns så bra här i byn var lamporna bländar. Jag fick då vid den stora lagunen se en gestalt stå och böka vid den där främlingsgraven ni vet..."

"Röset vid vägen?"

"Ja. Jag smög mig närmare fram för att titta och såg då att det var en ung kvinna. Hon höll på att lägga en massa stenar på graven, som om hon hade grävt i den och ville dölja det."

"Det var mystiskt."

"Det var mycket mystiskt. Jag spionerade sedan alltid på henne när jag såg henne, och hon var då ganska ofta här ute med sin hund."

"Var det länge sedan?"

"En tre fyra år sedan. En gång kom hon på mig med att följa efter henne, och hon fordrade då en förklaring. Jag kunde bara säga: 'Ni är så vacker.' Jag var fånig i henne. Då accepterade hon mig som en vän och började lita på mig och umgås med mig. Det gick bra tills jag en dag gick för långt..."

"Sedan ville hon aldrig mera se er?"

"Nej. Men jag ville inte släppa henne. Jag erbjöd henne att komma och låna mitt hus när hon ville, och hon accepterade min goda vilja men lovade att bara komma när jag inte var hemma. Och det fick hon göra."

"Men senaste vecka var hon här när ni var hemma."

"Det är sällsamt att ni vidhåller det. Ingen har sett henne här då utom ni."

"Ni döljer något."

"Nej, det är ni som misstänker något."

"Ja, det gör jag."

"Vad då?"

"Vad som helst. Mord, till exempel."

Jag bara kastade fram det utan att tänka mig för, men han blev mycket upprörd och bleknade.

"Mord? På vem då?"

"Hur skall jag kunna veta det? Jag vet ju ingenting. Men jag lovar er att jag såg henne i just det där fönstret senast jag var här. Hur kan ni förneka det?"

"Därför att hon inte var här."

"Förnekar ni också stegen uppe på vinden?"

"De måste ha tillhört någon annan."

"Som vem då?"

"Alice, till exempel."

"Vem är det?"

Han ropade: "Alice!"

Snart kom det en ung vacker flicka ned för trappan. Hon var fräsch men inte så personligt intagande som Sonja Heed.

"Så detta är Alice," konstaterade jag.

"Det var kanske henne ni såg i fönstret?"

"Nej."

"Då var det någon annan."

"Vem då om inte Sonja Heed?"

"Ni måste ha sett i syne. Det kan ju vem som helst göra ibland."

"Vet ni fler unga män som ni som älskat Sonja Heed?"

"Otaliga. Jag kan fylla en bok med deras blotta namn."

"Så ni är svartsjuk?"

"Ni är väldigt misstänksam."

"Det är något misstänkt här i huset."

"Vad då?"

"Något egendomligt - en känsla - det känns som om någonting här var alldeles fel."

"En polis som ni skall väl närmare kunna precisera sina logiska slutledningar."

Det var meningslöst att stanna längre. Någonting i huset skvallrade om förfluten ofärd men jag visste inte vad.

"Jag kommer tillbaka."

"Ni är välkommen när ni vet litet mer och kanske något mera konkret."

"En kvinna är aldrig konkret," sade jag till avsked och gick.

Jag gick ut till den stora udden. Vinden blåste hårt i mina ögon så att de tårades. Men jag trotsade dess kyla och satte uddens spets i sikte som slutmål. Jag hade precis rundat ett klipphörn när den stora underbara lagunen med bländande solskensblänk fyllde mitt synfält med glittrande glädje. Men det var inte allt jag såg. Genom de av vinden frambesvärja tårarna såg jag vid den mystiska främlingsgraven där borta en ung böjd kvinnogestalt som var sysselsatt med något. Hon rotade i graven, tycktes det. Jag stod som förlamad och betraktade henne. Det var svårt att få vattnet ur ögonen så pass att jag kunde se klart. Men det var hon. Det var Sonja Heed.

Jag betraktade henne i fem minuter. Hon var sysselsatt. Men med vad? Hunden syntes inte till. Långsamt och försiktigt började jag nalkas henne.

På sju meters avstånd vände hon sig glatt mot mig och sade: "Jaså, det är ni?" som om hon redan hade sett mig i en halvtimme.

"Var är er hund?" frågade jag.

"Jag har lämnat den hemma."

"Vad är hemma?"

Hon såg på mig. "Vad har ni med det att göra?"

Hon hade rätt. "Förlåt mig." Jag var tyst en stund. "Jag träffade en gammal klasskamrat till er under veckan. Han berättade mycket om er och var ganska orolig för er."

"Vad hette han?"

"Bruno Bergström."

"Bruno! Så roligt! Jag visste inte att ni kände honom!"

"Vi var klasskamrater under flera år. Han berättade allt om er tragiska erfarenhet av den där religiös-teknologiska rörelsen."

"Jaså den. Det var den minsta av mina tragedier." Det sade hon så enkelt som om det handlade om förlorade ägg.

"Vad gjorde ni vid graven?"

"Är ni någon sorts gestapo-man ?"

"Jag är bara nyfiken."

"Det är farligt att vara nyfiken."

"Inte om man går till botten med saken."

"Ni kan aldrig gå till botten med mig."

"Varför inte det?"

"Därför att jag sjunker aldrig." Plötsligt skrattade hon och sprang bort. Jag sprang efter henne.

Jag jagade henne över stock och sten. Vi sprang som vilda tonåringar. Och hon skrattade. Till slut var vi alldeles utschasade.

"Varför sprang ni bort på det sättet?" frågade jag alldeles svettig.

"Jag ville trötta ut er."

"Och blev bara uttröttad själv."

"Nej, ingenting kan trötta ut mig."

"Inte ens Byhoran i Missionshuset?"

"Ni skrämmer mig."

"Varför?"

"Ni vet ingenting om mig, och ändå gör ni liksom anspråk på att veta allt om mig."

"Vem är ni då?"

"Det vet jag inte själv."

"Vad gör ni här ständigt vid graven?"

"Försöker finna mig själv."

"Har ni inte viktigare saker att göra?"

"Ingenting är viktigare."

"Vem vilar i denna grav?"

"En god vän."

"Som dog för er?"

"Alla skall vi dö, och den är lycklig som har någon att dö för."

"Då är den olycklig som inte har någon att dö för."

Hon log nervöst mot mig. Det var tydligt att jag hade vidrört en känslig sträng som vibrerade.

"Varför är ni så vacker fast ni inte längre är ung?"

"Varför är ni så ful fast ni fortfarande är ung?" gäckades hon.

"Jag frågade först."

"Jag besvarade frågan med en fråga."

"Tycker ni inte om mig?"

"Jag tycker inte om någon."

"Inte ens om er själv?"

"Allra minst."

"Då är ni olycklig."

Återigen det nervösa leendet. Hon var olycklig.

"Varför är ni olycklig?" frågade jag.

"Ni ställer så dumma frågor."

"Endast sådana frågor finner man dumma som man inte vill svara på."

"Därför är alla era frågor dumma."

"Men ni är inte dum."

"Varför ställer ni mig då dumma frågor?"

"Ni gäckar mig."

"Jag gäckar alla."

"Var ska ni bo i natt?"

"Hos den som ni kallar Byhoran. Jag ligger hos honom."

"Var ni där när jag förra gången kom till honom?"

"Det svarar jag inte på. Ni är specialist på dumma frågor."

"Det är polisens yrke."

"Varför är ni då polis?"

"Det bara blev så."

"Poliser är bara till för att sabotera hederliga mänskors liv. När man behöver polisens hjälp får man den aldrig, om den inte kommer för sent, medan polisen älskar att trampa in och hjälpa när den inte ska, och då lyckas den bara stjälpa. Men ni är inte som vanliga dumma poliser."

"Därför är jag farligt intresserad av er."

"Så ni inser faran av att känna mig?"

"Ja, men jag måste känna er ändå, för jag tror inte ni inser er egen fara. Ni har något att dölja, men ingenting kan hållas hemligt utom det som är skumt. Det som man har att dölja döljer man bara emedan det kan vara farligt för en själv."

"Nu talar vi inte längre om oss själva. Låt oss glömma att vi är. Tänk på naturen i stället."

Hon tog mig plötsligt under armen, och tillsammans fortsatte vi promenaden mot havet. Jag kände en sällhet i mitt hjärta. Hon hade fått förtroende för mig, denna ogripbara vildmarksflicka som ingen visste något om, med ett tragiskt förflutet höljt i dunkel och med ett ännu dunklare bekymmer i nuet som ständigt plågade henne svårare och svårare, och på något sätt verkade detta hennes ofrånkomliga bekymmer, denna hennes outrannsakliga hemlighet, ha enbart med hennes egen identitet att göra.

7.

Vi skildes inte. Jag presenterade henne för mina goda vänner på Öckerö, och hon trivdes väl

i deras hus. Då mörkret föll frågade hon en aning förskrämt:

"Får jag sova över här?"

Vår värdinna var fullkomligt naturlig.

"Naturligtvis. Du kan få hela Lillstugan till ditt förfogande."

Hon ville inte gå till Byhoran. Det var anledningen.

Följande morgon for vi tillsammans in till staden. Jag visade henne min lägenhet, och hon ryste inför dess mörker och trånghet. Jag bebodde då en etta på bottenvåningen av en av stadens mörkaste gator, och mitt så kallade hem var överbelamrat med alldeles för stora möbler. Min säng var upphissad i taket. Jag hade inget sinne för heminredning och hade aldrig kunnat göra det trivsamt för mig.

Så visade hon för mig sin bostad. Det var en etta högst upp på Värmlandsgatan. Det var omodernt, brusfåtöljen låg i svalen och brusade natt och dag, hon hade bara en kokvrå som kök, lägenhetens golv var skamfilade plankor på vilka hon låg direkt med bara en madrass under sig som hon städade undan varje morgon. Hon ägde ingen säng. Men utsikten var underbar mot den lilla lekplatsen och Oskar Fredriks vackra gotiska fasad och med de närmaste jugendhusens torn och tinnar. Lägenheten var mera primitiv än min men mycket trivsammare.

Det blev sedan min vana att hälsa på henne varje dag. Vi kunde sitta och prata långt in på natten. Men hur väl vi än lärde känna varandra var det någonting som tog emot. Det fanns en avdelning i hennes hjärta som hon aldrig öppnade för mig. Den var låst och hon hade kastat bort nyckeln. Därför förstod jag henne aldrig helt och hållet. Jag fick inget grepp om henne. Alltid när jag äntligen tycktes nå ända fram till henne var det någonting i henne som alarmerade mig och sade: "Stopp! Hit men inte längre!" Därför vågade jag aldrig röra henne. Någonting avhöll henne från att berätta allt för mig.

Älskade jag henne? Jag trivdes i hennes sällskap. Den saken var säker. Men älskade jag henne? Jag var osäker. Jag undrade ständigt: är det kärlek eller bedrar jag mig själv? Och det var som om hon själv också ständigt tvivlade på sig själv i förhållande till mig. Jag fick då och då en omisskännlig känsla av att hon skämdes inför mig för det som hon inte kunde berätta för mig. Någonting med henne var hopplöst oavslöjbart, och jag kunde inte låta bli att sätta det i samband med något av en viss grovhet som besjälade henne. Det var något med henne som inte stämde, men det var absolut omöjligt att finna vad det var. På något vis var hon för fullkomlig: hon saknade den kvinnliga päronformen, så att hon hade en ovanligt liten och smärt stjärt. Jag vet att det låter löjligt, men det var det närmaste jag kunde komma i min eviga utrannsakning av vad det var som skilde henne både från andra kvinnor och från mig.

Vi gick ibland på bio tillsammans. En dag gick vi och såg Alfred Hitchcocks "Vertigo". Varken hon eller jag visste något om den. Jag tyckte att huvudpersonernas förhållande till varandra kusligt starkt liknade vårt eget. James Stewart spelade en polisman som blev förälskad i en alltför gåtfull kvinna. Jag märkte tydligt att även Sonja berördes allvarligt av filmen: det var som om hon satt på nålar och helst hade velat rusa ut från föreställningen. Hon andades häftigt och var tydligt mycket upprörd.

Efter filmen vägrade hon att se mig i ögonen.

"Varför tog du med mig på den filmen?" frågade hon.

"Jag trodde den skulle vara bra."

"Den var för bra."

"Det tyckte jag också."

"Visste du vad den skulle innehålla?"

"Jag hade ingen aning."

Hon såg på mig.

"Då är du oskyldig."

"Till vad?"

"Till att med avsikt ha sammanfört mig med kvinnan på vita duken."

Jag förstod inte vad hon menade.

"Vad menar du, kära Sonja? Varför är du så upprörd?"

"Mannen i filmen var polis som du. Kvinnan i filmen var bedragerska som jag."

"Är du en bedragerska? Kom inte med sådana dumheter!"

Plötsligt omfamnade hon mig.

"Patrik, tycker du om mig?"

"Mycket."

"Håll hårt om mig."

"Så länge du vill."

"Så länge jag lever."

"Vill du gifta dig med mig?"

Hon slet sig loss och stirrade på mig.

"Aldrig," sade hon.

"Varför?"

Hon omslöt mig på nytt.

"Därför att jag är en så usel bedragerska."

"Sonja, gör dig inte till."

"Du vet ingenting om mig."

"Vad spelar det för roll?"

"Du älskar mig alltså."

"Ja, jag tror det." Jag kunde inte ljuga.

Då slet hon sig loss ifrån mig och började springa därifrån. Hon sprang mycket snabbt, precis som den första gången och då, när hon sprungit ifrån mig. Förgäves sprang jag efter henne och ropade "Sonja! Sonja!" efter henne, men när jag rundade ett hörn var hon försvunnen. Jag svor och slog mig i näven. "Fan också! Vad gjorde jag för fel?" Och jag var dum nog att inte begripa att det enda fel jag hade gjort var att jag inte hade gjort något fel.

Hon var inte anträffbar i sin bostad de närmaste dagarna, och jag såg mig förgäves om efter henne var jag gick. Jag tyckte mig känna igen henne bland folk då och då men hade alltid tagit miste. Man känner sig så ytterst fånig när man närgånget går in på en människa som sedan visar sig vara en total främling. Allt det som man kände igen hos henne försvinner spårlöst när hon dumt tittar tillbaka på en som på en komplett idiot. Det fick jag erfara många gånger, och för varje gång kände jag mig ännu dummare.

När lördagen kom for jag åter ut till Öckerö. Mina vänner där informerade mig om att hon hade setts komma till ön. Man hade sett henne i sällskap med Byhoran Kurt. Jag blev upprörd och gick så snart jag kunde till Byhorans Missionshus.

Han var hemma. Han öppnade dörren. Bakom honom såg jag Sonja.

"Söker ni Sonja?" frågade han.

"Ja."

"Hon är här."

"Hon är alltid här."

"Vad vill du mig?" frågade Sonja.

"Vad gör du här?" frågade jag.

"Jag bor här."

"Umgås du med honom?" Jag pekade ofint på den vackre ädle Byhoran.

"Ja, jag tillhör honom."

"Det var bara det jag ville veta," sade jag och gick.

Bakom mig hörde jag dörren slå igen med en skräll.

Jag gick tillbaka till mitt värdfolk djupt upprörd. Jag visste nu att jag älskade henne. Men hur skulle jag vinna henne? Det var omöjligt så länge Byhoran var vid liv. Jag var ju bara en snäll och dum polis.

Hela natten låg jag vaken och grubblade. Skulle jag enlevera henne? Varför ville hon inte gifta sig med mig? Vad var det för fel på mig? Varför höll hon sig till Byhoran när hon inte tyckte om honom? Var han ett kort som hon spelade ut mot mig? Vad ville hon egentligen? Vad var det med henne egentligen? Vad skulle jag ta mig till?

Det var förnuftigast att ge upp. Det bestämde jag mig för dagen därpå. Jag for tillbaka till staden med den föresatsen att aldrig mer hoppas på ett förhållande med henne. Men jag kunde inte sluta tänka på henne.

Jag gick och såg filmen "Vertigo" en gång till. Vad var det med den filmen som så djupt hade drabbat hennes innersta? Jag tog mod till mig och gick efter filmen hem till hennes bostad. Det lyste i hennes fönster. Jag öppnade portdörren och klev in.

Den slog igen med en skräll. Den dörren kunde ingen stänga tyst. Varje gäst som kom in i huset hördes av hela huset. Och trappuppgången var ett akustiskt fenomen. Varje steg någon tog hördes i hela huset. Ett knastrande sandkorn hördes ända upp till översta våningen. Hon måste höra varje steg jag tog och förstå att det var mina steg.

Älskade Sonja! Vad tänkte hon? Satt hon och våndades över att det var jag, eller var hon av den anledningen lycklig?

Jag ringde på hennes dörr. Hon öppnade efter någon sekund. Hon såg på mig utan ett ord.

"Visste du att det var jag?" frågade jag.

"Naturligtvis."

"Jag älskar dig," sade jag rakt på sak. Hon utbrast:

"Äntligen!" och omfamnade mig tvärt. Våra läppar möttes i en lång smäktande kyss.

Efter vårt första samlag började vi samtala lugnt med varandra.

"Du vet ingenting om mig," sade hon lugnt.

"Vad behöver jag veta?"

"Allt."

"Behöver du berätta allt?"

"Jag vill åtminstone berätta en del."

"Vem är du? Det är det enda jag vill veta."

"Det vet jag inte själv, så det kommer du aldrig att få veta."

"Vad är det med dig då?"

"Jag är behäftad med ett olyckligt öde."

"Det är vi alla."

"Inte på det här sättet."

"Vilket sätt?"

"Alla män som jag har älskat har dött för mig."

Jag svalde men kom snart över förvirringen.

"Inte Byhoran."

"Honom utnyttjar jag som vän men inte som man."

"Har du utnyttjat mig som man?"

"Jag fruktar det."

"Hur många män har dött för dig?"

"Bara tre."

"Bara tre? Det är ju ingenting! Värre hade det varit om du hade tagit livet av dem."

"Det var kanske det jag gjorde."

Åter svalde jag.

"Älskade du dem mycket?"

"Så mycket som en kvinna kan älska en man."

"Hur dog de då?"

"Våldsamt."

Nu svalde jag inte längre.

"Tro inte att du kan skrämma mig."

"Dem kunde jag inte skrämma heller. De trodde inte på sanningen."

"Vad är sanning?"

"Att jag är en hora."

Hon såg ursinnigt på mig och väntade sig tydligt en reaktion.

"Jaså. Säljer du dig?"

"Aldrig."

"Då är du ingen riktig hora."

"Du tror inte heller på sanningen."

"Inte förrän jag har sett den."

"Du driver med mig."

"Nej. Det är du som driver med mig. Vart vill du komma?"

"Du vet inte vilken fälla du har hamnat i."

"Jag njuter av den."

"Vill du verkligen gifta dig med mig?"

"Mitt anbud gäller fortfarande. Det är aktuellare än någonsin."

"Svaret är och förblir nej."

"Varför?"

"Du vet ingenting om mig. Du ser inte ens toppen av isberget."

"Vad är toppen av isberget?"

"Att jag är något mycket värre än bara en hora."

"Du är ju inte ens någon hora. Det har vi ju slagit fast."

"Och jag har gjort något mycket värre med män än bara fått dem att dö."

"Som vad?"

"Du skulle aldrig tro mig om jag sade sanningen."

"Jag tror sanningen när jag ser den. Allt vad du sagt hittills har bara varit överdrifter."

"Kärleken kan driva vem som helst från vettet. Du anar inte vilken galenskap jag ibland lyckats åstadkomma."

"En snäll och dum polis som jag blir aldrig galen. Du kan lugnt gifta dig med mig."

"Jag behöver vänner och vill gärna ha din vänskap men aldrig kärlek."

"Vad har du gett mig nu då?"

"Det är du som har gett mig din kärlek. Inte tvärtom. Om du visste vad jag var för en skulle du spy. Nu skonar jag dig, säger ingenting och endast tackar och tar emot."

"Jag är tacksam för att du tar emot den."

"Men jag blir aldrig din."

"Jag tror det är därför jag älskar dig. Ingenting är mera åtråvärt än det som aldrig kan ägas."

Så förflöt den natten.

8.

Fastän jag verkligen älskade henne och hon besvarade min kärlek utan någon reservation, så förekom det ändå alltför många och långa stunder under vilka hon var spårlöst försvunnen för mig. Jag visste då varken var hon var eller vad hon gjorde, och hon berättade det heller aldrig. När jag någon gång försiktigt vågade antyda att jag var nyfiken på vad hon hade gjort och var hon hade varit under de tre dagar då jag inte lyckats nå henne svarade hon kort: "Kom ihåg att vi inte är gifta."

"Men vi älskar varandra. Åtminstone älskar jag dig."

"Hur kan du tvivla på min kärlek?"

"Jag tvivlar inte på den."

"Varför ställer du mig då sådana frågor?"

Och därvid blev det. En stor del av hennes liv fick jag finna mig i att aldrig bli insläppt i. Och den delen var större än den delen av hennes liv som var öppen för mig.

När det en gång gått fem dagar under vilka hon aldrig varit hemma och inte heller kontaktat mig blev jag smått hysterisk. Hur kunde hon vara så grym mot mig? Det var lördag, och jag reste ut till Öckerö. Utan att vilja djävlas, utan någon baktanke och allra minst eller mest med någon tanke på bråk gick jag på en promenad till Byhoran och knackade på.

"Jaså, är ni här igen?"

"Vet du något om Sonja? Jag har inte sett henne på hela veckan."

"Var glad för det. Ha inte för mycket med henne att göra. Det kan sluta illa."

"Hur då?"

"Och så är jag trött på ditt eländiga snokande här. Vad gör du över huvud taget ute på Öckerö, din eländiga landkrabba? Håll dig till din byråkällare i staden!" Och han smällde fast dörren inför ansiktet på mig. Det var första gången han var direkt fientlig.

Vad skulle jag tro? Skulle jag tvivla på Sonjas kärlek? Det kunde jag inte. Skulle jag ifrågasätta hennes moral? Hade hon någon?

Jag gick på min vanliga promenad ut till de sälla vidderna mot havet. Där var hon.

Den här gången smög jag mig inpå henne. Jag ville ta henne på bar gärning. Hon stod vid den okändes grav men gjorde ingenting. Jag smög mig så nära henne jag kunde utan att bli upptäckt. Sedan ropade jag "Hallå!" och gav mig till känna.

Hon vände sitt huvud i min riktning. Vinden blåste hennes hår i hennes ansikte. Hon försökte hålla det från sina ögon.

"Vad gör du här?" frågade jag.

"Vad gör du själv här?"

"Jag letar efter dig."

"Här är jag."

"Vad gör du vid denna gravvård?"

"Ingenting."

"Varför går du alltid hit då?"

Hon teg och betraktade gravens nakna stenar.

"Vad har du för samband med denna grav?" försökte jag på nytt. Hon teg. "Jag vill veta det."

"Varför?"

"Därför att jag älskar dig."

"Då skall du aldrig få veta det."

"Varför?"

"Därför att det skulle krossa din kärlek."

"Varför?"

"Därför att du då skulle inse att du bara inbillar dig att du älskar mig."

"Skulle jag bli så svartsjuk på mannen som ligger här, som bara är ett förmultnande lik?"

"Det är ingen att bli svartsjuk på."

"Det är ju det jag säger!"

"Varför blir du så arg?"

"Jag är inte arg! Jag blir bara frustrerad av alla dina mystifikationer!"

"Nåväl. Du ska få veta vem som ligger här. Det är jag själv som ligger där under stenarna."

Vad tusan menade hon? Påstod hon sig vara ett spöke? Jag tog tag i henne.

"Driver du med mig?"

"Släpp mig!" Jag släppte henne genast.

"Vad tusan menar du?" frågade jag en aning mildare.

"Jag menar att det är jag själv som ligger där. Du älskar en död kvinna."

Jag kunde inte för mitt liv begripa mig på henne. Aldrig hade hon varit mig så främmande och avlägsen som hon var nu.

"Prata inte sådana dumheter," försökte jag mera sansat. "Alla vet ju att en okänd man ligger här. Kände du honom?"

Hon undvek min blick och såg ner mot graven. "Ja."

"Ändå vägrade du identifiera honom?"

"Ja."

"Varför?"

"Han var min man."

Vad var det för logik? Vägrar man identifiera ett lik för att man känner det? Men nu vägrade jag släppa tråden.

"Var ni gifta?"

"Vi var borgerligt gifta."

"Hur länge?"

"Tre år."

"Det var ganska länge."

"Det var en evighet." Hon såg på mig, men hennes blick var inte hennes egen.

"Vad hände?"

"Han begick självmord."

"Är det sant?"

"Ja."

Jag gick fram och lade min arm omkring henne.

"Varför gjorde han det?"

"Därför att jag älskade honom."

Åter denna förbluffande logik som liknade ingenting. Begår man självmord för att man är älskad?

"Tog han livet av sig för att du älskade honom?"

"Ja."

"Det kan inte stämma."

"Det gör det inte heller. Därför vägrade jag identifiera honom ."

"Kan du förklara det närmare för mig?"

"Han älskade också ihjäl sig för mig. Därför ligger han där."

"Det stämmer inte. Om ni båda älskade varandra, varför begick han då ensam självmord?"

"Det är det jag aldrig kommer att kunna förklara för dig."

"Förstår du det själv?"

"Tyvärr."

"Ja eller nej?"

"Det finns inga ja eller nej i sådana här frågor, men det kan aldrig du begripa."

Jag skakade på huvudet.

"Du gör dig bara mera mystisk för mig ju längre vi känner varandra."

"Du måste inte älska mig."

"Ingen skulle kunna hindra mig."

"Jo, jag."

"Varför?"

"Det vet du inte."

"Nej, och det är därför jag frågar."

"Det får du heller aldrig veta."

"Varför?"

Nu såg hon på mig, och det syntes tydligt att hon hyste ett oändligt deltagande med mig. Hon tyckte verkligen mycket synd om mig. Sedan sade hon:

"Fråga inte. Älska mig bara."

"Det skulle jag nöja mig med att göra om du inte var så nyckfull. Varför har du inte givit mig ett livstecken på fem dagar, och varför har du inte varit hemma under den tiden? Har du varit bortrest?"

"Nej."

"Var har du varit då?"

"Jag har varit här."

"Hos Byhoran?"

"Ja."

"Tror du jag skulle kunna dela dig med någon annan?"

"Du måste ta mig som jag är eller vara utan mig."

"Om jag inte är nöjd så kan jag gå, med andra ord."

"Ungefär."

"Det kan jag inte nöja mig med."

"Vad begär du mer av mig?"

"Hela dig."

"Det kan du aldrig få."

"Då älskar du mig inte. Då är min kärlek för dig ensidig. Men det tror jag inte den är. Då hade du inte gett mig vad du redan har gett mig. Men hur kan jag älska dig om du inte vill låta mig förstå dig?"

"Du begär det omöjliga."

"Gör mig inte svartsjuk."

"Det finns ingen anledning till svartsjuka."

"Varför döljer du då mer än halva ditt liv för mig?"

"Därför att jag inte vill göra dig ledsen."

"Jag blir aldrig ledsen."

"Du anar inte hur ledsen du kommer att bli."

"Vad menar du?"

"Du får se."

"Du talar i gåtor som gör mig vild."

"Det är inte meningen. Det är du själv som framprovocerar dem."

"Det är som om du hela tiden ville hålla dig på avstånd från mig. Ju närmare vi kommer varandra, desto mer distansierar du oss från varandra. Och jag blir galen av att jag ju hårdare jag springer bara kommer desto längre bort från målet."

"Sluta spring då och vila dig och ta det lugnt."

"Hur skulle jag kunna göra det när du ständigt går ifrån mig?"

"Patrik, du har den bästa delen av mig. Allt vad jag skänkt dig är allt det goda jag har. Det du begär är bara ondska, som du åtrår för att du tror att det är lika gott som det du känner, men det är det inte. Det är livsfarligt. För din egen skull ber jag dig avstå från det som jag inte vill ge dig, för din egen skull."

"Vad är det då?"

"Jag har varnat dig från början."

"För vad? Det är inte du som är farlig! Det är bara ditt hemlighetsmakeri som gör mig galen!"

"Jag vill inte göra dig galen. Jag vill inte göra dig lika ledsen som jag var."

"Jag har ju sagt att jag inte kan bli ledsen! Vad är det du gömmer för mig?"

"Du älskar en död kvinna som inte är en kvinna."

"Nu börjar hon igen," tänkte jag. "Det blir bara värre och värre. Jag blir galen!"

Och som om hon hade hört min tanke sade hon:

"Jag tror det är bäst vi gör slut."

"Varför?"

"För ditt eget bästa."

"Nu när vi är som lyckligast!"

"Ja. Det är rätta ögonblicket."

"Du kan inte mena allvar."

"Jag menar allvar."

"Vi som har varit så lyckliga!"

"Jag vill att vi skall förbli det."

"Jag vill inte skiljas från dig. Jag har aldrig älskat någon som dig."

"Det kommer du även att säga till nästa."

"Jag har aldrig sagt det till någon förut."

"Försök inte, käre Patrik. Jag vet hur kärleken fungerar, men du vet inte hur kvinnan fungerar."

"Undervisa mig!"

"Det är för sent. Din kärlek är missriktad, och du är inte ens medveten om det. Den var falsk från början. Den bästa kärlekslektion jag kan ge dig är att lämna dig för att skona dig."

"Det är aldrig för sent att börja om från början."

"Du vet inte vad du talar om."

"Jag skulle aldrig kunna gå med på att vi skiljs nu. Vi har ju bara så länge vi känt varandra utvecklats, trivats och blivit ständigt mer lyckliga."

"Jag har tyckt mycket om dig, Patrik."

"Jag vet det. Du kan inte skiljas från mig."

"Jag måste."

"Säg mig en vettig anledning som jag kan tro på."

"Vi måste skiljas för att jag älskar dig."

"Är det logik?"

"Det är kärlek."

"Det kan jag inte acceptera."

"Du måste acceptera att det kan vara av bara kärlek som jag lämnar dig. Det är din enda chans."

"Det är inte logiskt."

"Kärleken är aldrig logisk. Den ryms inte i logikens ram."

"Men jag vill gärna förstå din nyckfullhet. Så länge jag inte kan förstå den kan jag inte acceptera den."

"Det är inte nyckfullhet. Det är högre visdom."

"Det om något kallar jag ologiskt och nyckfullt."

"I så fall älskar du mig inte och vill du inte ge mig fri."

"Har jag inte tillåtit dig all frihet?"

"Du har velat inkräkta på den."

"För att jag älskar dig."

"För att du vill äga mig."

"Jag vill bara älska dig och det för evigt."

"Det är det jag vill undvika att du gör, för evigheten finns bara i döden."

Jag vädjade till henne. "För mig fanns evigheten i sängen."

"Du bedrog dig." Hon såg rätt igenom mig. "Kärlekens evighet är något mycket mer än vad som kan finnas mellan två lakan. Om du verkligen trodde dig finna kärleken där så är det stor risk för att den kärleken blir din död."

Jag teg. Hon förnekade allt, och jag kunde inte begripa varför. Vad skulle jag ta mig till? Hon ville ju inte eller kunde kanske inte hjälpa mig. Nu såg jag ner i marken och betraktade den hemlighetsfulla graven.

Jag kände hur hon tog mig om hakan. Jag mötte inte hennes blick. Så sade hon ömt bara:

"Glöm mig."

Jag ville inte se på henne. Jag ville inte acceptera hennes förryckta önskan att göra slut.

När jag såg upp såg jag att hon sprang sin väg. Hon sprang tyst och smidigt mot havet. Åter slogs jag av det alltför formfulländade i hennes starka, smärta, smidiga getalt. Ändå hade hon en gång haft missfall. Hennes fysiska perfekta beskaffenhet motsade alla hennes lidanden. "Sonja!" skrek jag och sprang efter.

Men jag hann inte upp henne. Jag hade klumpiga stövlar på mig medan hon bar lätta sandaler. Efter en mödosam och löjlig språngmarsch stannade jag flåsande och var helt genomsvettig. Hon var försvunnen.

Jag gick tillbaka till byn som en fullkomligt besegrad stackare. Jag gick inte mera till Byhorans Missionshus, var dyster och hängig hela kvällen och återvände följande dag till staden utan att ha sett henne.

Men jag stod inte ut med att vara utan henne de närmaste dagarna. Jag gick till hennes lägenhet. Hon var inte hemma och hade inte varit hemma. Med min kopia av hennes nyckel, som hon själv givit mig, gick jag in i hennes enkla rum och konstaterade att allt var orört.

En vecka gick. Hon hade inte kommit tillbaka.

Efter två veckor hade fortfarande intet livstecken uppenbarat sig. Jag talade med grannen i hennes uppgång. Den käringen, som tydligen hade ordning och reda på sig, försäkrade att hennes granne aldrig tidigare varit borta längre än ett helt dygn i sträck.

Jag blev orolig. Ute på Öckerö tog jag mod till mig och besökte Byhoran. Han var inte hemma. Dessutom var huset övergivet. På tomten var ett anslag uppsatt som sade: "Till salu."

Sonja hade inte setts på ön på mer än två veckor. Byhoran hade setts men ensam. Han skulle inte komma tillbaka till ön mera. Ingen visste vart han hade tagit vägen.

Jag var förbryllad, orolig och kunde inte släppa saken ur tankarna. Det hela luktade alltför starkt för att jag skulle kunna släppa vittringen.

Jag besökte min gamle klasskamrat Bruno och berättade allting för honom. Han medgav att det hela verkade alltför mystiskt.

"En flicka gör inte slut på det sättet. Det är inte naturligt. Hon måste ha haft överväldigande skäl för att uppoffra dig, så som du fortfarande älskade henne, eller också måste du ha gjort henne något illa."

Jag försäkrade honom att något ont var det sista jag hade gjort henne, vilket också skulle vara det första som hon skulle intyga. Han skakade på huvudet och var konfunderad.

"Varför tog du inte kontakt med mig medan du hade henne, som vi hade kommit överens om?"

Jag medgav att detta hade varit en blunder. Jag hade helt enkelt glömt bort det, då min samvaro med henne hade varit så intensiv. "Nu får vi kanske aldrig se henne mera," yttrade han förargat som för att få mig att känna mig skyldig. Men ingen av oss trodde på allvar att hon inte skulle dyka upp igen.

Jag gick en dag i Botaniska Trädgården som bäst och överlade om jag skulle avskriva hela episoden ur mitt liv eller om jag på allvar skulle sätta i gång och gräva i vad som kunde vara en illaluktande dynghög. Orden 'ju mera man gräver, desto värre luktar det,' kom för mitt sinne. Jag märkte knappt den schäfer som trippade fram på en mötande stig. Flyktigt registrerade min syn att det var en ovanligt mörk schäferhund. Omedelbart slog blixten ner i min hjärna.

Schäfern var ensam, men det var den schäfern. Det var samma granna mörkgyllenglänsande välskapta jycke. Den hade halsband men var utan husse. Den var lika ensam som jag. Jag började följa den.

9.

Det var tydligt att den var herrelös. Den visste inte vart den skulle utan irrade omkring helt på måfå och snusade. Ingen kom och tog hand om den, och den hade ingen att uppsöka. Diskret följde jag efter den och observerade hur snäll den var: aldrig att den antastade någon eller gick någon för när. Men var den inte hungrig? Hur skulle den få mat?

Jag fick lösningen på den frågan. Han hade tydligen en vän. På eftermiddagen uppsökte han en korvkiosk och skällde glatt på innehavaren, så att denne fångade hans uppmärksamhet. Innehavaren, en ung glad italienare, svarade: "Jaså, är du här nu igen!" och gav honom vänligt två korvar, som Rufus, som jag mindes att hunden hette, ivrigt slukade. När han sedan skällde på nytt och bad om mer trädde jag in i bilden.

Jag erbjöd mig att bli förmedlaren av mat. På det sättet ville jag vinna hundens hjärta. Samtidigt frågade jag försäljaren om han visste något om hunden.

"Det är fröken Sonjas hund. Han kommer hit varje dag. Tydligen är Sonja borta."

"Känner ni Sonja?"

"Vem känner inte Sonja?"

"Har ni känt henne länge?"

"Hon brukar springa omkring med hunden här i parken nästan varje dag."

"Ni tror inte det kan ha hänt Sonja något?"

"Vad skulle det ha varit?"

"Jag vet inte."

Jag lyckades bara göra honom orolig, men jag lyckades vinna Rufus över på min sida. Han följde med mig hem där han fick en god middag med brustna hjärtan.

Sedan var Rufus min så länge, i väntan och avvaktan på att Sonja en dag skulle komma och kräva honom tillbaka.

Men Sonja förblev försvunnen. Jag lämnade en lapp i hennes lägenhet om att hunden fanns hos mig. Men ingen kom och läste den lappen.

Jag besökte alltjämt Sonjas lägenhet regelbundet. Jag kunde sitta där stilla i mörkret i timmar och bara tänka på henne och se hennes glittrande ansikte framför mig.

Alltför ofta drömde jag om henne, men hon var och förblev borta. Jag drömde om vår kärlek, jag drömde om henne tillsammans med Byhoran, som i mina drömmar alltid var butter och löjlig, och när jag omsider vaknade kunde jag ligga i timmar och bara fundera över vad det kunde vara som kunde ha hänt.

Mitt förhållande med Rufus blev allt bättre. Han blev nu min bästa vän. Jag fick allt större distans till människorna och levde i stället allt närmare hunden och naturen. Mina utflykter med honom i Slottskogen och Botaniska och längre bort ändå blev mitt högsta nöje. Varför kunde inte Sonja dela det med oss?

Det var fem veckor efter att jag hade sett Sonja för sista gången som jag mitt bland mänskorna på Kungsportstorget tyckte mig se ett bekant ansikte som måste vara Byhorans. Rufus var med mig. Jag rusade in i hopen vid spårvagnshållplatsen och visste knappt vad jag gjorde när jag ropade: "Byhoran! Byhoran!" och trängde folk till höger och vänster, och hunden förlorade jag kontakten med i brådskan. Folk stirrade skräckslagna på mig och försökte med aggressiva blickar liksom meddela att de var i stånd till att tillkalla ambulans från Lillhagen med tvångströja. De kunde ju inte veta att jag hade glömt vad Byhoran hette. Som för att försvara mitt panikartade förfaringssätt ropade jag desto starkare: "Det är Byhoran som står där borta!"

Naturligtvis stod han inte kvar när jag äntligen hann dit. Femtio människor hade försökt hindra mig, som om det hade varit deras plikt att se till att jag inte fick råka den människa jag sökte. Byhoran var fullständigt försvunnen. Jag befann mig ensam med hundra bestörta och fientliga människor. "Står allting rätt till?" frågade en. "Mår ni riktigt bra?" "Hur är det där oppe?" frågade en tredje och indikerade tinningen. Jag kunde bara säga: "Jag är säker på att jag såg honom stå där."

"Honom?" frågade den närmaste.

"Ja, jag är polis," förklarade jag mig, vilket löste hela situationen. Folk började skratta.

När deras uppmärksamhet inte längre höll mig i schack började jag söka efter hunden. "Rufus! Rufus!" kallade jag, men hunden var försvunnen.

"Är Rufus en hon?" frågade en fiffikus och fick folk att fortsätta skratta. Jag svarade nästan argt: "Nej, Rufus är en hund." Skrattet blev värre.

"Har ingen av er här sett min hund?" frågade jag alla naivt. "Han var med mig för fem minuter sedan."

"Vilken då han? Byhoran?" Och folk skrattade igen. Ingen kunde längre ta mig på allvar.

Sonjas hund var borta. Det hjälpte inte hur jag letade. Någon hade tagit kopplet och gått bort med honom. Det kunde vara Öckeröskökan eller någon hans hejduk. Då kom jag äntligen på Byhorans namn igen, men det var för sent. Kurt! Jag stönade fram namnet och såg patetisk ut. Det kom en spårvagn som de flesta människor försvann in i, och ännu från fönstren skrattade de och pekade de på mig. Jag kände mig plötsligt som en byfåne. Skulle det stå om Byhoran Byling, - Byfånen som var polis, i morgondagens Göteborgs-Posten? Jag kände en skam utan like och kände tårar i ögonen. Och som pricken på i-et stammade jag inför de närmaste: "Ni förstår inte." Och de bara skrattade och skakade på sina huvuden.

Ruffe, som jag kallade honom, var som uppslukad av kullerstenarna. Jag hade inte ens hört honom skälla. Det kändes som om jag hade svikit den dyraste av alla mina plikter mot Sonja därför att det hade varit den sista. Jag hade slarvat bort hennes hund. Mitt sista obefintliga band med henne var brutet.

Jag minns inte mycket sedan av den dagen. Jag minns att jag gick till hennes lilla primitiva lägenhet, sträckte ut mig på hennes madrass på golvet och grät.

Det hjälpte inte heller att jag på kvällen gick och såg "Vertigo" för tredje gången, den här gången ensam, utan henne. Det var sista gången den visades. Den besatte mig djupare än någonsin, och jag gick ut från föreställningen mera insnärjd i mina egna upplevelser av alla mina kvinnor än någonsin. Jag var som James Stewart i den sista bilden: ensam och handfallen med sin älskade för andra gången och definitivt förlorad och själv ensam skyldig till det. Ingenting återstod, kändes det, utom lagens långa arm och dess förkrossande rättvisa eller orättvisa, - det kom på ett ut.

Men en sorts fruntimmer var jag alltid till glädje och svek mig aldrig med sin tillgivenhet, och det var de snälla rara gamla små tanterna. Det var särskilt en som jag varje söndag brukade eskortera till Smyrnakyrkans söndagsöppna hus för kaffesugna gamla tanter. Hon hette Eulalia och var en förtjusande gammal ungmö, lika envis och naiv som ett barn och lika gränslöst oskyldig och harmlös. Henne kunde jag i lugn och ro ta hand om under idel vänskaplig ytlighet.

Trots att de gamla tanterna där allesammans var både pratsjuka och egenkära intill det orimliga och löjligt absurda, och behagsjuka dessutom, så trivdes jag i deras mitt, och där fanns flera gamla unga ensamma män som jag, som inte hade något bättre att göra än att umgås med dem och ständigt göra alla dagens aktuella småaktigheter ännu banalare. Och kaffet som serverades där var mycket gott. Ack ja, Göteborgs gamla tanter, den förr så beryktade och respektingivande göteborgska Käringmaffian, är någon annan gång värd en hel egen volym för sig med utförliga utredningar om alla skvallerkedjor som utgjort ryggraden i Göteborgs djungeltelegraf genom årtiondena.

Jag minns inte om det var den andra eller den tredje söndagen efter Ruffes försvinnande, som jag sedan aldrig såg igen, men en solig söndag förekom där i dessa dejliga damers mitt en betydligt yngre dam. Första gången jag såg henne höll jag på att tappa andan, ty hon var alltför lik Sonja. Det kunde ha varit hennes syster. Men hon var bara ännu mindre, ännu magrare och ännu mörkare.

Jag fick veta att hon befann sig där av en slump. Hon hade tillfälligt engagerats som en sällskapsdam till en av de äldre, som blivit blind och därför behövt hjälp med sin korrespondens: uppläsning av brev samt besvarande av dem efter diktamen. Denna mer eller mindre halvblinda fanns också där, den mest förryckta av dem alla: hon brukade dela ut psalmböcker, sjunga Jesuspsalmer för sig själv och till och med predika den gode Jesus kärlek till alla människor som hon kom åt, alltså alla sina ålderstigna väninnor, som om dessa behövde informeras om detta, som om de inte var goda tillräckligt redan. Alla var utleda på henne och hoppades troligen att hon snart skulle bli så blind att hon inte längre kunde gå utomhus och osäkra världen för sådana som minst behövde hennes andliga vägledning. Hon ensam insåg inte hur tröttsamt l&ou