underjordisk roman

av Christian Lanciai (1986-87)

Första delen : Olof

Andra delen : Bertil

Tredje delen : Hämnaren och offret

"Från Wien till Göteborg"

Fjärde delen : Kloakrensaren och torpedmasturbanten

Sista budet från Hjälparen

Flykten från fåfängan

Postludium

Våra redan tillgängliga manuskript omspänner i princip alla genrer utom barnlitteratur: noveller, romaner, historia, musik, lyrik, dramatik, socialrealism, samhällskritik, resor, filosofi, religion, psykologi, medicin, – vi har allt utom barnsagor och amsagor, om dock kanske några av våra alster till och med skulle kunna hänföras till sådana kategorier.

Vårt problem har alltid varit att ingen velat acceptera oss, och någon förklaring till detta har vi aldrig fått under alla de 32 år vi nu varit refuserade. Samtidigt får vi ständigt höra att det är synd att våra alster får så liten spridning och att de inte finns tillgängliga i någon bokhandel. Ingen förläggare har någonsin (under våra 32 år) ens försökt göra pengar av oss, fastän vi egentligen vänder oss till en internationell publik.

Det mångfacetterade samarbetet tycks dock hålla bättre för varje år, och de enda medarbetare vi förlorat genom åren har varit av naturliga skäl, alltså genom rent biologiskt frånfälle. Detta är en unikt positiv statistik när det gäller så känsliga saker som samarbete inom rent konstnärliga ramar.

Det var nu ett försök till en närmare presentation.

med vänliga hälsningar,

Författaren lovar på heder och samvete

att ingen av de karaktärer i romanen som lever och agerar

har haft någon förebild i verkligheten.

Endast de avlidna har någon sanning i sig.

Copyright © C. Lanciai 1987 och 2001.

Trasan och träskets hemlighet – en lektörs utlåtande.

Om vi har förstått saken rätt, så är huvudhandlingen att en musiker på dekis upptäcks av en läkare, som vid sin död visar sig ha haft en del ansvarsposter, vilka han genom sitt testamente överför på musikern, som övertar både läkarens ansvar och hans moatjé. Detta tycks dock inte vara någon lycklig position, och genom sina ansvar förlorar han sin musik. Därmed blir han den första av flera musiker i romanen som alla går förlorade genom politikens ingrepp i deras liv resulterande i depression och narkotikamissbruk. Saken görs inte enklare genom att de flesta av dessa musiker tycks ha mer eller mindre samma förnamn medan deras efternam aldrig nämns. Emellertid dyker det ständigt upp nya musiker hela tiden – maktens olyckliga påverkan tycks inte kunna stäcka Fru Musicas obevekliga kontinuitet..

Intressant är att bevakningspunkten hela tiden är från underjorden med den mystiska nattklubben Blå Månen som central. Hela världsetablissemanget studeras med kritisk skärpa underifrån, och här presenteras synpunkter på Palmemordet som väl aldrig publicerats tidigare, medan däremot en lyser med sin frånvaro: Algernonaffären. Den kusliga konsekvensen av denna genomgående underjordiska belysning är, att romanen skumt men dock skönjbart åskådliggör hur nästan alla viktiga världsangelägenheter tycks regleras underifrån, som om de reella makthavarna egentligen ingenting hade att säga till om och bara var omedvetna marionetter styrda av trådar i okända kulissdoldisars händer.

Mera påtaglig är då den sociala kritiken: fastän Sverige onekligen har det bästa sociala skyddsnätet i världen påtalas sådana brister att alternativ verkar av nöden. Hur kriminell och hur försvarlig 'Hjälparens' roll i själva verket är kan bli ett stort diskussionsämne. Den oavvisliga följdfrågan måste dock infinna sig med pinsam pregnans: om den sociala säkerheten är så bristfällig i ett sådant föregångsland som Sverige, hur ska det då inte se ut i andra länder?

Det inträder en drastisk förändring i romanen genom den sällsamma självmordsutredningen i den sista delen. Plötsligt blir enskilda individers privatangelägenheter av en vikt som undanskymmer alla de största världshändelserna, som plötsligt framstår som futtiga i jämförelse. Denna avgörande perspektivförändring borde dock kanske bli romanens största ämne för närmare diskussioner.

med vänliga hälsningar och önskningar om lycka till,

1.

Ambulansen kom. Det var svårt att sopa ihop honom. Delar av liket hade pressats ner i spårvagnsspåret. Ingen brydde sig om att ens kontrollera om blodhögen fortfarande levde.

"Men varför kallades han Trasan?" insisterade jag.

"Vad jag inte kan förstå är varför han kom tillbaka till Göteborg," svarade mannen.

"Borde han inte ha gjort det?"

"Det var Göteborg som gjorde honom till en trasa."

"Hur då?"

"Det är en lång historia."

"Kan den rekonstrueras?"

"Jag är rädd för att den inte kan det. Den är alltför trasig."

Ambulansmännen frågade några vittnen hur det hade gått till. Alla tycktes vara eniga om, att den stackars mannen varit full och gått i vägen för spårvagnen. Spårvagnschauffören var förtvivlad och satt ensam i den övergivna spårvagnen med handen för ögonen. Alla som sett det hela var klart eniga om att han var utan skuld. Trasan hade till och med gått mot rött ljus.

"Var han alkoholist?" frågade jag.

"Om han var."

"Kände du honom sedan länge?"

"Alltför länge."

"Har du ingenting att säga till polisen?"

"Ingenting."

"Vill du inte hjälpa honom efter hans död fastän du var hans vän?"

"Nej, det vill jag inte."

"Varför inte det?"

"Jag vill inte bli som Trasan."

"Hur skulle du kunna bli som Trasan då?"

"Vem som helst kan bli en trasa som Trasan."

"Även statsministern?"

"Nej, bara myndigheterna går fria. Det är bara de som gör folk till trasor som aldrig blir trasor själva."

"Det är en oerhörd anklagelse. Menar du att denne man gjordes till en trasa av statliga myndigheter?"

"Inte vilka statliga myndigheter som helst. Bara de sociala myndigheterna."

"Men de sociala myndigheterna är till för att hindra folk från att bli trasor."

"Tror du inte jag vet det."

"Ändå tycks du mena att denne man aldrig hade blivit en trasa utan de sociala myndigheternas hjälp."

"Ja, det är tyvärr sant."

Ambulansmännen hade nu sopat upp resterna av det blodiga liket. Det syntes på dem att de sällan hade haft någon mera otacksam uppgift. Hur skulle ett sådant trasigt lik kunna begravas? Förmodligen blev han väl kremerad. Knappast var det någonting att obducera.

"Menar du att de sociala myndigheterna kan göra folk till alkoholister?"

"Menar du att de inte kan det?"

"Det är du som menar någonting, och du tycks mena att de kan det."

"Om de kan."

"Bevisa det."

"Nej, jag vill inte bli en trasa själv."

"Du döljer sanningen."

"Med avsikt."

"Det får man inte göra."

"Det gör alla."

"Till fördärv för alla."

"Den som är klok håller sig utanför sanningen. Gå du och gör sammanlunda."

"Aldrig."

"Då utmanar du ödet."

"Nej, jag anser att sanningen alltid måste vara konstruktiv."

"Kan du se någonting konstruktivt i detta?" frågade han och indikerade ambulansmännens jobb.

"Nej, men jag tror att man kan utvinna något konstruktivt ur den arme mannens liv, hurdant det än var."

"Sanningen kan ge vem som helst magsår, och har det väl gått så långt finns det sedan ingen väg tillbaka. Det räcker med att man sjukskriver sig hos Försäkringskassan en gång. Därefter är man räddningslöst förlorad."

"Du driver med mig."

"Man driver inte med sanningen."

Ambulansen körde bort. Långsamt skingrades den upprörda folkmassan. Långsamt satte sig även spårvagnen i rörelse och körde bort. Bara blodet på gatstenarna låg kvar.

"Du måste förklara dig."

"Håll dig utanför."

"Vad skall jag hålla mig utanför?"

"Om du vill klara dig genom livet så ha aldrig något med någon social myndighet att göra."

"Varför inte det?"

"Därför att då blir du som Trasan."

"Berätta hans historia."

"Det är lätt gjort. Han var en vanlig hederlig man som var gift och hade två barn. En skilsmässa ledde till hans första kontakt med sociala myndigheter, då han inte ville förlora kontakten med sina barn. De sociala myndigheterna tog moderns parti mot fadern. Han kämpade emot dem tills han fick magsår och måste sjukskriva sig. De sociala myndigheterna såg till att han förlorade sitt arbete genom alltför mycket sjukskrivning. I hans kamp för att få umgås med sina barn bjöd de honom nämligen motstånd så att han inte blev frisk. Han blev arbetslös. Han protesterade mot de sociala myndigheterna med att förbli arbetslös och leva på socialbidrag. Han remitterades från Arbetsförmedlingen till Arbetsmarknadsinstitutet, var myndigheterna är mindre toleranta mot individen. Han protesterade mot myndigheterna med att förbli arbetslös, fortsätta leva på socialbidrag och börja dricka. Han remitterades från Arbetsmarknadsinstitutet till Arbetsmarknadsutbildningen, som är de sociala myndigheternas köttkvarn för levande människor som inte vill samarbeta, inte vill arbeta alls och som därför i deras ögon är lika mycket överflödigt dödkött som sjuka övergödda grisar och övergödda broilerhönor. Han maldes i köttkvarnen till en social trasa, rymde, började göra affärer i knark och blev kriminell. Han gick turvis på sprit och amfetamin i många år. Då och då åkte han fast och såg till att han då fortsatte kosta myndigheterna förmögenheter tills han slapp dem genom rymning. Han började arbeta med cyklar i Haga, men de sociala myndigheterna vägrade att acceptera att de gjort fel och fortsatte därför med att bearbeta honom och aldrig lämna honom i fred. Till slut rymde han till Christiania. Där levde han lyckligt i tre år och rökte hasch varje dag och glömde äntligen sin fru och sina barn. Så en dag kom han hit tillbaka, och efter tre dagar ligger han här." Han indikerade blodpölen på gatan.

Jag betraktade blodpölen. Varför hade Trasan kommit tillbaka? Var det bara för att dö?

"Varför kom han tillbaka?" frågade jag.

"Fråga någon annan. Jag vet inte."

Han gick. Varför kom Trasan tillbaka? Frågan hakade sig fast vid mig. Av någon anledning angick den mig. Här låg en hund begraven. Jag hade fått veta Trasans historia, men den slutade i ett stort frågetecken. Varför hade Trasan kommit tillbaka?

Frågan ställde mig automatiskt andra frågor: Varför hade alla åskådarna varit eniga om att Trasan själv varit skyldig till sin olycka? Därför att han varit full. Varför hade inte spårvagnschauffören kunnat undvika olyckan med att bromsa? En spårvagn är ju lättare att manövrera än en bil. Jag kom fram till att Trasan självmant måste ha gått i vägen för spårvagnen väl medveten om att han skulle bli fullständigt massakrerad. Ty hur berusad man än är så blir man inte överkörd av en spårvagn utan vidare. Att slumpvis placera sig i vägen för en spårvagn så att man inte stöts undan av den är inte så enkelt. Mannen måste ha påpassligt gått i vägen för spårvagnen just i det rätta ögonblicket för att spårvagnsföraren inte skulle få en chans att undvika olyckan. Utan att vilja det själv kom jag fram till att Trasan måste ha begått överlagt självmord. Annars hade han inte kunnat bli överkörd mitt i spårvagnskröken så att föraren inte kunnat se honom förrän när det var för sent. Han hade kommit tillbaka till Göteborg för att dö.

Ingen utredning gjordes om Trasans död. Han var ju en alkoholist, känd av myndigheterna sedan länge. Spårvagnsföraren fick hela spårvägens sympati för att ha råkat ut för ett sådant fyllo men fortsatte finkänsligt nog inte med att köra spårvagn utan gick på kurs, omskolade sig och bytte yrke. Var resterna av Trasan begravdes vet jag inte.

2.

Hon var lyckligt gift så vitt jag visste, och till min häpnad och sorg visade det sig nu att hon låg i skilsmässa. Hennes man var trevlig och ordentlig, en hederlig busschaufför, och jag kunde inte förstå hur denna skilsmässa hade kunnat ske. Men jag kunde inte förneka att jag hade en ledig lägenhet åt henne.

För sju år sedan hade jag älskat henne när hon ramlade in i mitt liv och räddade livet på en kör för mig, men jag kunde icke mer älska henne efter en skilsmässa. Historien var dunkel, och hon ville eller kunde ej ge någon förklaring. Jag beslöt att pröva henne och forska i saken.

Det var ödet som ville att jag hade en tom lägenhet ledig just då. När annars händer det att man får möjlighet att hyra ut en lägenhet som man har kontrakt på i första hand utom då rätt person kommer som vill hyra den i andra hand? Jag kunde inte låta bli att smått spekulera i denna ödets eventuella fingervisning. Var det meningen att hon trots allt skulle bli min? Jag undersökte mina egna innersta känslors äkthet och fann att jag fortfarande älskade henne lika mycket som för sju år sedan.

Försiktigt gjorde jag trevningar i riktning mot hennes hjärta för att få veta vad hennes egentliga känslor och avsikter var. Det visade sig snart. Den som hjälpte henne med flyttningen var en trevlig, stark och duglig gosse. I vilket förhållande stod hon till det kraftmönstret? Jag var bara en opraktisk musiker. Jag hade inte kunnat hjälpa henne med att skruva i en lampa. Så snart jag såg honom fick jag en obehaglig känsla av att ingenting ha att hämta hos henne utom möjligen genom våld, vilket jag aldrig kunnat bruka mig av i någon form och allra minst i kärlek.

Mina onda aningar visade sig vara alltför riktiga. Jag fick av en händelse träffa hennes frånskilda man. "Och vad tycker du om hennes nya man?" frågade han mig överrumplande, vilket han inte var medveten om själv. Min värld slogs i kras under mitt samtal med honom. Hon hade bedragit sin man, endast hon hade velat skilsmässa, jag hade gjort den möjlig för henne med att kunna ge henne en bostad, och hon hade endast utnyttjat mig för att kunna etablera förhållandet med den andre, som den bedragne äkta mannen lyckats ta reda på allt om: han var en äventyrare som varit gift, som övergivit flera av sina offer som fått barn med honom, och som regelbundet tydde sig inte bara till flaskan utan till spriten. Med andra ord: min älsklingskörmedlem hade utnyttjat mig för att kasta sig in i ett förhållande som kunde bli hennes undergång. Och vad värre var: därmed hade hon gjort mig medskyldig till upplösningen av hennes livs enda tänkbara lyckliga äktenskap. Och ändå satt min vän hennes frånskilda man i en mycket vanskligare ställning än jag, ty han hade hand om hennes barn och skulle nu tvingas in i rollen av ensamstående pappa med tre barn.

"Är det inte löjligt?" frågade han mig flinande medan han satte ihop hennes enorma lyxdubbelsäng med inbyggd stereoanläggning, som varit deras bröllopssäng, och som hon nu skulle sova i tillsammans med alkoholisten-äventyraren. Den bedragne äkta mannen tycktes inte alls ta illa upp. Han var bara samarbetsvillig. Samtidigt var det omöjligt att ta del av hans fnittriga och flinande berättelser om sin fru, medan han satte ihop deras bröllopssäng åt hennes nya man, utan beklämmande känslor av den mest besynnerliga tragikomedi. Han älskade henne fortfarande, precis som jag. Han älskade deras barn. Han hade aldrig förbrutit sig mot henne. Han hade varit en god äkta man. Han hade försörjt henne väl. Och så vidare. "Är det inte löjligt?" frågade han. "Och här är jag och sätter ihop vår bröllopssäng åt hennes förförare, som förstört vårt äktenskap, i en lägenhet som du har givit åt henne, för att du älskade henne på samma sätt för sju år sedan och blev bedragen av henne då på samma sätt. Varför lär sig aldrig kärleken något av sin egen dårskap?" Och han flinade och skrattade vemodigt åt den obotliga absurditeten i vår gemensamma situation. Han visste mycket väl att mitt iordningsställande av en lägenhet åt henne allenast möjliggjort hennes separation från honom, men han hade inte alls tagit illa upp. Han såg mig som en broder som varit lika dum och löjlig som han själv.

Efter detta samtal fann jag det omöjligt att vidare umgås med min hyresgäst och hennes älskare. Jag kände mig i hennes sällskap som hennes ofrivillige sutenör, och aldrig har jag erfarit en mera obehaglig känsla. Jag kände mig skyldig till hennes olycka emedan hon verkade vara helt omedveten om den. Och det värsta var att jag ingenting kunde göra. Vad rätt hade jag att blanda mig i hennes affärer? Gudarna vet att jag lika väl som hennes före detta man inte ville något hellre än skära halsen av hennes älskare, men lyckligtvis är avståndet stort mellan tanke och handling. Och vad värre var: medveten om hennes felsteg kunde jag icke älska henne längre. Hon var lika förlorad för mig som för hennes övergivna man, han, som var så förtvivlad över sitt brustna äktenskap att han hysteriskt skrattade åt sin egen förtvivlan.

Under tiden fortsatte mitt arbete som vanligt. Min älsklingskörmedlem kom allt mera sällan till repetitionerna. Jag kom på mig själv med att vara ouppmärksam och okoncentrerad. Andra kom på mig med att jag gjorde musikaliska misstag. Det kunde jag inte förlåta mig själv. Säsongen slutade med att jag inte kunde göra annat än sjukskriva mig efter en serie misslyckade konserter.

Anledningen? Jag tänkte bara på henne och grubblade över min delaktighet i hennes olycka. Hur stor var min skuld? Hade jag kunnat hjälpa henne från äventyraren-alkoholisten genom att bekänna min kärlek? Kanske, men jag hade ej kunnat lita på min kärlek med tanke på äventyraren-alkoholisten. Jag älskade henne i anden för evigt, men min kärlek var för stark för att kunna hålla i sängen. Äventyraren-alkoholisten älskade henne bara i sängen, han hade därför en mer konkret makt över henne, och hon var därför mera bunden till honom än till mig, som genom ett ingripande bara hade gjort mig själv löjlig.

Situationen blev outhärdlig. Hon skötte inte sin hyra och flyttade ut efter tre månader. Äventyraren-alkoholisten hjälpte henne. Han såg ut som om han led av Aids. Jag hade ingen rätt att varna henne, ty hon älskade honom. Det var min dom. Hon älskade honom mer än mig.

Efter att hon flyttat var min depression total. Jag kunde inte musicera mer, och jag visste att hon aldrig mer skulle komma tillbaka till min kammarkör. I sju år hade hon varit dess stöttepelare, och först när hon utan ett ord upphörde med att medverka i den och flyttade till okänd adress med hemligt telefonnummer förstod jag hur mycket hon hade betytt för min musik och för kören. Och plötsligt kände jag mig så gränslöst dum. Var det mitt eget fel att jag och kören hade förlorat henne? Det kändes så. Döm själv om mitt fall, käre neutrale läsare. Själv kan jag det ej då jag är part i målet och dubbelt jävig då jag är lika gränslöst mycket emot henne som för henne.

För första gången insåg jag hur stark en kvinnas makt kan vara över den man som umgås med henne. Hennes makt visade sig efter att kontakten avklippts, och den var förödande. För första gången i mitt liv kände jag mig helt oduglig som musiker. Att jag var underbetald kunde icke försvara att jag förblev musiker trots min inkompetens. Jag måste sluta i tid innan jag fick mig själv avskedad.

En friställd musiker har ingen annanstans att ta vägen än till Socialbyrån, ty normalt är han icke ansluten till Svenska Musikerförbundet, ty endast dåliga musiker, som klamrar sig fast vid musiken emedan de är lika inkompetenta på alla andra områden också, går in i Svenska Musikerförbundet för att få någon motivering till att förbli musiker över huvud taget emedan de då kan leva på sin värdelösa musik. En god musiker är aldrig fackligt ansluten, och därigenom kunde jag försöka inbilla mig att jag åtminstone kanske hade varit en god musiker.

Men mina ofrånkomliga tankar på min förlorade älsklingskörmedlem förde mig endast djupare ner i träsket, ty ofrivilligt kom jag att tänka på mitt livs största kärlek. Hon hette Marta, hon hade varit min första kärlek, och hon var fortfarande min enda stora kärlek femton år efter puberteten. Var var hon nu? Min älsklingskörmedlem hade gömt sig för mig och för världen på en hemlig adress med hemligt telefonnummer. Min stora, äldsta och mest fatala kärlek var försvunnen sedan fem år tillbaka, och hennes obekanta vistelseort var inte ens så känd för mig att jag visste om den var hemlig eller ej.

3.

Den var visserligen tyst ibland, men när den var tyst var det att föredra mot att den användes vad som än spelades på den. Som klassiskt utbildad musiker var jag allergisk mot all dålig och billig skvalmusik av dekadent karaktär, och det var bara sådan musik som spelades på den. Dessutom hakade skivorna ofta upp sig om inte nålen hoppade över vart annat spår. Efter att ha varit anställd i två månader utan lön vågade jag påpeka det befogade i att skrota dumburken. Mitt förslag väckte ett ramaskri av protester. Ingen utom jag var angelägen om att få tyst på den dåliga musiken. Och allt jag åstadkom var en massiv mobilisering för förbättrandet av juke-boxens prestationsförmåga.

Musikburken lagades ordentligt, och alla de gamla skivorna byttes ut mot nya. Den tidigare repertoaren hade nästan uteslutande varit av nostalgisk 60-talskaraktär med gamla låtar av Beatles och sådant. Det hade varit njutbart mot vad som följde nu. Den nya repertoaren blev ensidigt latinamerikansk med nästan bara extremt stressande stycken med outhärdligt hetsiga rytmer. Detta berodde på att så många landsflyktiga latinamerikaner nästlat sig in just i Hagabion och etablerat sig där. Därför visades det också så många dåliga latinamerikanska filmer medan internationella klassiker fick stryka på foten.

Men det värsta var att myntsystemet i musikburken stoppades. I stället för att boxen endast ylade när man stoppade i ett mynt fixade dom lådan så att den höll på non-stop. Efter en dag kunde man alla de förfärliga låtarna av vilka inga erbjöd en enda sångbar melodi. Var det verkligen bara jag som hörde att låtrytarna bara kunde vråla och skrika och aldrig sjunga? Jag hade fått nog av denna min ensamhet.

Vem kommer då inte in på Hagabion och sätter sig där om inte min körmedlems nya man? Även han var latinamerikan och kom in med ett helt sällskap av rättrogna svartskallar till landsmän. Tyvärr fick han genast syn på mig.

"Hallå där! Arbetar du här nu för tiden? Har du sjunkit så djupt? Då går du väl och tigger hos Socialen också," ropade han, så att halva befolkningen hörde det, och skrattade rått åt det efteråt, som om han hade sagt något roligt.

Jag misstänkte genast det värsta och vågade därför också genast fråga det värsta. Jag hade aldrig tidigare trott att jag kunde vara så djärv.

"Var har du Eva?"

"Hon kan du få tillbaka. Jag är färdig med henne."

"Vad har du gjort med henne?"

"Hon bara lipade hela tiden. När hon gjorde ett självmordsförsök gick det för långt, och när hon gjorde det för andra gången sparkade jag ut henne."

"Lever hon?"

"Det vet inte jag." Allt detta sade han fortfarande med samma höga röst och på gott humör, som om han tyckte det var roligt.

Till min förvåning såg jag mig själv gå fram till honom, gripa honom i kragen och lyfta upp honom ur stolen. Jag njöt av att femtio mänskor tittade på.

"Var det för att skända Eva som du kom hit från Ecuador?" sade jag väsande.

I nästa ögonblick låg jag sprattlande på golvet med blödande näsa. Han hade gett mig en mördande knockout. "Var glad, ditt svin, så länge du åtminstone får arbeta här," sade han. "Det är bara oss latinamerikaner som du har din tjänst här att tacka för." Han kunde inte låta bli att understryka sin mening med att avfyra en saftig gul loska i mitt ansikte, varpå han drog ut den över hela mitt ansikte med sin sko, som om han njöt av att trampa ner mig långsamt.

"Gå hem till din djungel, din djävla svartskalle!" hörde jag då en anonym röst från någonstans.

Det utlöste det stora slagsmålet på Hagabion. Alla slogs mot alla. Möbler flög omkring, stolar slogs i bitar och metamorferades på rekordtid till kaffeved, kaffekopparna splittrades till sandkorn, och jag var den enda som var klok nog att blödande krypa ut därifrån utan att avvakta slutet på den betydande bataljen.

4.

Han lyssnade med intresse på min redogörelse för bataljen i Hagabion. "Det gläder mig," sade han till slut.

"Vad gläder dig?"

"Även Hagabion har de sociala myndigheterna satt sin fot i, och det är de som skickat dit alla latinamerikaner i stället för att skicka hem dem till Bolivia. När flyktingar inte nöjer sig med att fly till ett annat land utan dessutom kräver att få fly till en annan världsdel var det bor folk av annan ras och språkstam går det för långt. Den som inte trivs i Argentina kan bege sig till Brasilien och vice versa."

"Men varför gläds du åt slagsmålet?"

"Därför att nu får de sociala myndigheterna problem även med sin egen lydigt socialistiska Hagabio. Jag hoppas att de socialassistenter som hjälper till där i Hagabion också blev grundligt nerklubbade."

"Hade du varit där hade du skrattat."

"Ja, det hade jag, och med uppriktig glädje. Men vad som bekymrar mig, Olof, är din före detta flickväns öde."

"Ja. Jag skiter i Hagabion, men henne ville jag gärna rädda."

"Tror du att hennes förra man skulle låta henne komma tillbaka?"

"Jag tänker fråga honom. Men det värsta är att jag inte vet var hon finns."

"Vad hette hennes latinamerikanske älskare?"

"Don Juan."

"Och vad mer?"

"Det vet jag inte."

"Då är vi illa ute." Han funderade ett ögonblick. "Vi har bara en sak att göra," sade han till slut.

"Vad är det?"

"Vi måste kontakta Claes."

Claes? Vem var det? frågade jag honom. Hans svar var alltför mystiskt för att riktigt passa ett så vanligt namn som Claes.

"Det är mannen som hjälper alla men som ingen får träffa."

5.

"Hellre är jag arbetslös."

"Och blir parasit hos Socialbyrån, som sedan bara ställer dig kränkande frågor och tvingar dig till ännu mer förnedrande sysslor? Du är slut som musiker. Fatta det. Den enda tjänst du kunde sköta har du förlorat. Om du inte tar detta arbete får du aldrig något bättre."

Arbetet som erbjöds mig var som nattportier på ett skumt hotell. Arbetet var svart, min lön skulle bli 1000 kronor i veckan skattefritt på villkor att jag teg om hotellets hemligheter.

"Det är första gången i mitt liv jag arbetar svart."

"Du vänjer dig. Tro mig. Det är det bästa för dig. Därigenom är du på våra linjer, och om du sköter dig kan du få fantastiska avancemang. Hjälparen erbjuder dig arbete endast en gång."

Den så kallade Hjälparen var den så kallade Claes, som ingen hade sett. Den jag samtalade med var det så kallade hotellets direktör, en kortvuxen man som var expert på jiujitsu och hade något skräckinjagande över sig. Man kunde inte säga emot honom. Jag tog arbetet.

Jag fick ett helt rum för mig själv med television och barskåp, kylskåp och allt, och jag behövde inte ens umgås med hotellets gäster. Genom att skjuta för öppningen i en glasruta kunde jag helt utestänga resten av hotellet och världen ur min närvaro.

Jag måste erkänna att lönen var god. Ganska snart insåg jag att hotellet såväl var en bordell som att där förekom mycket knark, men jag hade ingen anledning att tjalla. De prostituerade, knarklangarna och hotellets gäster gjorde aldrig mig något ont. Visst kändes det förnedrande att arbeta där, men jag vande mig snart, och lönen var god.

Min arbetstid var från klockan 22 till klockan åtta. Det var en lång arbetstid men föga ansträngande då det mestadels inte hände någonting. Jag såg noga till att inget knark och inga prostituerade pengar landade i mina pengar, och hotellets direktör var nöjd med mig.

"Du har skött dig bra," sade han efter en månad. "Vad skulle du säga om att få pröva din lycka som nattklubbspianist?"

"Jag spelar bara klassisk musik."

"Vi skulle ändå vilja pröva dig. I stället för att komma hit på torsdag, så gå till den här adressen och ring tre gånger på ringklockan utanför. Jag tror du kommer att trivas där."

Jag gick dit på den aktuella torsdagen och hamnade på en lönnkrog. Jag var väntad där, och där fanns en flygel av ganska god kvalitet av märket Östlind & Almqvist. Ganska snart hade jag lärt mig flygelns inre egenskaper och trivdes väl med instrumentet, och jag fann att min musik uppskattades. En person som skilde sig från de övriga på stället genom sin ordentlighet kom fram till mig och tilltalade mig.

"Jag heter Bertil," sade han. "Det var jag som ville höra dig spela här."

"Äger du stället?"

"Nej, det ägs av Hjälparen, för vars organisation du och alla här arbetar."

"Den organisationen måste vara kriminell."

"Den är kriminell ur laglig synpunkt, men den behövs, och därför låter polisen den vara i fred."

"Känner polisen till det hotellets egenskaper som jag arbetar på?"

"Fullkomligt. Inte en flaska, inte ett gram hasch, inte en injektionsspruta och inte ett fnask kommer in där utan att polisen vet om det."

"Hur är det möjligt?"

"Du frågar för mycket."

"Vem är du själv?"

"Jag är läkare till yrket."

"Är det därför du inte dricker?"

"Ja."

"Vad gör du då här bland dessa alkoholister, narkomaner, prostituerade och kriminella socialfall? Ty jag kan inte se en enda ordentlig människa här utom du."

"Jag kom hit för att höra dig spela."

"Bara därför?"

"Ja. Du spelar vackert."

"Jag är tyvärr medveten om det, ty jag är tämligen ensam om det."

"Det hörs. Det är stundom mera smärtsamt och melankoliskt än Chopin. Det är musik som är som gjord för att bedöva kompositörens egna sorger."

"Du har ett musikaliskt öra. Men det är ej privata sorger jag bedövar med min musik. Denna värld är full av dålig musik, dålig litteratur, dåliga filmer och dålig kultur i så förskräckligt hög grad att min musik, medveten om att den ensam är vacker, skriker ut sin ensamhet i protest mot hela världens kulturella fulhet. Det var den smärtan du hörde."

"Jag förstår vad du menar. Skandinavien var för trettio år sedan en kulturoas i världen och bestod av idel elitfolk. Det var världens främsta kulturelit med centrum i Sverige, som ensamt lämnats oskadat av kriget. Vi hade möjlighet att bli världens främsta idealstat först och främst kulturellt. Men så kom den amerikanska schlagermusiken med Elvis Presleys råa vulgaritet, därpå följde den psykedeliska hysterin och popmusiken, som endast var av godo så länge the Beatles komponerade mer melodiösa än rytmiska saker, så kom knarket som drog ner hela den skandinaviska ungdomen i ett kriminellt träsk, därav följde de sociala myndigheternas allt starkare makt över samhället, Olof Palme gjorde inte saken bättre utan sämre genom sin totala försämring av skolsystemet, och det värsta gisslet idag är kanske den dåliga skvalmusik som dånar på alla kaféer, restauranger, butiker och offentliga ställen. Det skulle räcka om de hade sådan musik i alla urinoarer. Dagens mänskor är helt fördummade av massmediebarbariet. Endast asociala undantag lyssnar idag på klassisk musik och det i hemlighet och läser böcker som är från före 1900-talet, sådana undantagsmänskor som minst inryms i det sociala mönstret och som därför hårdast förföljs av sociala myndigheter."

Hans insikter imponerade på mig.

"Vad sysslar egentligen Hjälparens organisation med?" Frågan var rättfram och besvarades lika rättframt:

"Att samla och organisera sådana som du emot det antikulturella barbariska massmediesamhället."

"Vad vet du om mig?"

"Tillräckligt efter att ha hört dig spela."

"Vad är din ställning inom organisationen?"

"Du frågar för mycket. Men jag vill be dig om en sak."

"Vad då?"

"Återkom hit nästa torsdag och spela för oss."

Jag efterkom hans önskemål inte bara den följande torsdagen utan sedan alla torsdagar.

6.

Allt detta funderade jag på när han under pågående gradgivning i ett ordenssällskap, som han fått in mig som medlem i, kallades fram på golvet för att utmärkas med en extra medalj och hederstitel. Det lästes upp en vidlyftig skröna om allt det arbete som han gjort för sällskapet, om alla hans förtjänster och höga begåvning et cetera, och jag reflekterade, att inte ett enda av alla de superlativer som upplästes kunde vara falskt. Bertil förtjänade verkligen medalj, applåder och hedersbetygelser in absurdum om någon någonsin har gjort det. Och ingen applåderade varmare än jag för honom. Vad som mest bevisade hans värdighet av förtjänsttecknena var det faktum att han bar sin upphöjelse med oberört lugn. Han förrådde inte en min som tydde på stolthet, övermod och självbelåtenhet, utan han tog emot äran som en rockvaktmästare tar emot dricks på en restaurang. Ingenting förvånade mig mera än hans totala fattning inför triumfen.

På väg hem från tillställningen promenerade vi tillsammans. Vi gick båda i våra höga hattar, vita glacéhandskar, silkeshalsdukar och fina rockar som dolde fracken och gradgrannlåten, han var mycket intresserad av vad jag tyckte om sällskapet, tillställningen, middagen och konjaken, som jag alltsammans bara kunde berömma; och han berättade att det inte fanns något mera framgångsrikt, expansivt, rikare och förnämare ordenssällskap i staden. Alla de viktigaste personerna hörde dit, och endast frimurarna var måhända ett strå vassare.

"Men mest av allt imponerade det på mig att du inte alls blev imponerad av all den ära som vederfors dig personligen," sade jag till slut.

"Lappri, min vän, du vänjer dig snart. Det är bara tomt prat och julgransglitter som är mera värdelöst än en smällkaramell utan sockerbitar som är gjord på en tom dassrulle. Ingen kan lura mig. Det enda som man ska ta på allvar här i världen är det som går emot en: fiender, fientlighet, nederlag och sådant. Det är bara sådant här i världen som det menas allvar med."

"I så fall skulle du anse att jag borde ta mina enfaldiga grannar på allvar."

"Hur så? Vad har de gjort?"

"De går från klarhet till klarhet."

"På vilket sätt?"

"Ända sedan jag flyttade in i huset har det varit bråk. Först lät ägarna installera nya fönster i hela huset utan att fråga efter om hyresgästerna ville det, och många var nöjda med de gamla fönstren, som var vackra och lättskötta. De nya fönstren var fula och av dålig kvalitet. I stället för halvfönster som kunde öppnas utåt fick vi helfönster som bara kunde öppnas inåt. Samtliga hyresgäster var missnöjda med operationen, som ägarna förtjänade 100,000 kronor på genom lån och fönstrens billiga kvalitet.

Därefter kom de anonyma klagomålen på att jag spelade piano, vilka jag icke tog på allvar så länge de förblev anonyma. Slutligen fick jag brev från en advokat vari han hotade mig med juridiska åtgärder om jag inte slutade spela piano hemma. Jag sökte upp advokaten och talade med honom, varvid det visade sig att den anonyme klagat på att jag spelat till klockan två på natten, vilket jag aldrig hade gjort.

Igår kom jag hem vid halv-tio-tiden på kvällen och satte mig vid pianot, eftersom jag levt hela dagen utan musik. Halv elva ringer grannen bredvid mig på och ber mig sluta. Samtidigt brassar grannen under mig på för fullt med sin stereo. Jag slutar spela för att tillfredsställa grannen bredvid mig medan grannen under mig får hålla på till midnatt."

"Vem är den anonyme klagaren?"

"Jag vet inte. Jag har tolv grannar eftersom jag bor mitt i huset, och det kan vara vem som helst av dem. Advokaten ville inte säga mig vem det var men erkände att det bara var en."

"Troligen är det den som bor under dig som själv spelar till klockan två på natten. Eller gör han inte det?"

"Jo, det gör han."

"Det här ett fall för Hjälparen. Du måste genast flytta från huset."

"Vart?"

"Jag skall ge dig en bostad. Duger det med Prinsgatan 4?"

Och jag flyttade in där följande månad. Några veckor senare hörde jag att mitt tidigare bostadshus haft förskräckliga plötsliga vattenläckor i källaren som förstört värden av tiotusentals kronor och spridit mögel och stank i hela huset. Reparationerna skulle ta månader, och stanken skulle kanske kvarstanna i ett halvår.

Nästa gång jag träffade Bertil frågade jag honom vem Hjälparen var.

"Ingen vet," sade han. "Han uppträder endast maskerad. Den mask han bär för närmast tankarna till en muhammedansk kvinna. Man ser ingenting av hans ansikte då en mask täcker näsan och allt där nedom, en slöja täcker pannan och håret och han har svarta glasögon för ögonen. Man tror dock att han bär så lång hårslöja emedan han kanske är mycket långhårig. Ingen får komma nära honom, han träffar endast en och en, och han träffar endast sådana som han vet att är pålitliga."

"Har du träffat honom?"

"Ja, jag hör till de lyckliga få som haft med honom att göra. Men han är oåtkomlig. Ingen har fått se hans ansikte. Han kan vara vem som helst."

"Vad gör han?"

"Han hjälper alla dem som ingen annan hjälper och som behöver hjälp."

"Var det han som utförde sabotaget i mitt före detta hyreshus?"

"Nej, det var hans organisation."

Från den dagen började jag undra vem Bertil egentligen var. Ty aldrig hade jag åstundat någon form av hämnd på mina taskiga grannar.

7.

Men jag tänkte fortfarande alltid på henne, och alla mina angenämaste drömmar var om henne. Alltid när jag mådde som bäst var min dröm att vi dansade ensamma på ett stort dansgolv som alla andra hade övergivit för att titta på oss. Och vi dansade tango, och hon var helt klädd i svart. Och det var ombord på Danmarksfärjan sommartid, och utanför gick solen grannröd ner över en molnfri horisont.

Men det var länge sedan. Jag hoppades nu att hon aldrig skulle dyka upp igen, och efter henne trodde jag aldrig mer på någon kvinna. Jag hade avsvurit mig alla tankar på något eventuellt giftermål med någon vem det vara månde och såg fram emot ett liv i ensamhet och oskuld gift med hela världen. Och till denna karriär hade Bertil liksom öppnat vägen för mig.

Ibland jämförde jag honom med Marta. Han var så oerhört sval och sund medan hennes passioner var de vildaste och våldsammaste tänkbara. Man kunde alltid lita på honom medan Marta aldrig varit annat än opålitligheten själv. Endast ett hade de gemensamt: båda stod över denna världen. Ingen av dem var eller kunde vara vulgär. Bertil var den perfekte gentlemannen om någon var det, och Marta hade varit den minst tarvliga av alla kvinnor. Själskvalitetsmässigt var båda av ofelbaraste klass.

Jag grubblade aldrig över om jag gjort rätt i att överge Marta. Jag hade gjort det för att slippa göra mig skyldig till något ont gentemot henne. Jag hade lämnat henne för att jag älskade henne och aldrig velat göra henne något illa. Hade jag stannat hos henne hade jag förr eller senare skadat henne. Vi hade älskat tillsammans men aldrig knullat ens med kondom, ty vår kärlek hade inte krävt det uttryckssättet. Vår kärlek hade varit vackrare utan alltför mycket sex och köttslighet. Vi hade varit på snudden till ett samlag strax före skilsmässan, och hade vi fortsatt tillsammans hade jag säkert genomfört ett sådant med henne. Endast min svartsjuka hade avhållit mig, ty den hade varnat mitt innersta: "Går du längre än så här kan det sluta med att jag tar livet av henne," alltså min svartsjuka.

Det märkvärdigaste med vårt förhållande var kanske det att jag faktiskt aldrig fått veta om hon var oskuld eller inte. Jag visste att många älskat henne, men hon var inte den som släppte vem som helst inpå sig, och hon kunde göra effektivt motstånd som kunde svida länge i en försmådd älskares hjärta. Hon var inte den som tvekade inför att köra in en hårnål i sin älskades navel om han tillät sig fysiska grovheter.

Och hon hade aldrig av mig fått veta hur många jag hade haft före henne. Hon hade aldrig frågat mig heller, för det hade varit en tarvlig fråga. Och hade hon frågat hade hon aldrig fått något svar. Det hade hon vetat, och därför hade hon aldrig frågat.

Men jag anade att hon, lika litet som jag älskat någon efter henne, inte heller hade haft någon närmare man efter mig.

En dag sade Bertil till mig: "Vet du vad det är som intresserar mig så gränslöst i din personlighet?"

"Jag har ingen aning."

"Du bär på en hemlig sorg. Du grubblar ständigt över en och samma sak utan att någonsin avslöja den. Du har en spännande hemlighet. Och avslöja den inte för Guds skull. Det är den som gör dig intressant. Din musik är ingenting mot den hemliga sorg som motiverar den. Men jag skulle gissa att den sorgen i så fall är en kvinna. Och om det är en kvinna så måste hon ha varit någonting alldeles speciellt."

Jag berättade inte för honom hur rätt han hade.

Sålunda bestod vår vänskap etablerad av en märkvärdig harmoni som bestod i att båda av oss hade en för den andre åtråvärd hemlighet: jag hade det outtalbara minnet av Marta, och han hade sin opåtagliga förbindelse med den mystiske Hjälparen.

8.

Jag skall berätta dem i tur och ordning. Den verkligaste var kanske den första. Jag var på en angenäm tillställning hos föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet som hade årsmöte. Och vem befann sig inte på just samma middag om inte Marta! Det var verkligen hon. Vi hade inte setts på fem år, och så satt hon här fullständigt oförändrad och blev till och med min bordsdam! Och vi hade förfärligt mycket att tala om.

Efter föreningsmötet bad hon mig komma med till en nattklubb. Jag följde ovilligt med henne, och där steg hon upp på scenen och uppträdde bara för mig! Jag kände att det var bara för mig fastän det fanns femtiotals mänskor i lokalen, och hon sjöng ljuvligt. Aldrig hade hon sjungit vackrare.

Men så blev det plötsligt en uppståndelse på krogen, och i vimlet försvann Marta. Jag trodde hon hade gått på toaletten, men när hon aldrig kom ut därifrån förstod jag att hon hade lämnat lokalen. Jag frågade vaktmästaren vart hon hade gått. Han svarade nästan förargat: "Hem till sin man, förstås!" som om det var den naturligaste saken i världen och som om min okunnighet var förargelseväckande.

Jag kunde inte tänka mig henne som gift. Därför skrev jag följande dag ett brev till henne med adressen "c/o föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet". De måste ju kunna vidarebefordra det åt henne. Som avsändare skrev jag "Personefterforskningsbyrån". Hon hade ju varken lämnat mig sitt telefonnummer eller sin adress, och jag ville inte ta reda på dem på ett indiskret sätt.

Kära någon! I nästa ögonblick var det några dagar tidigare, och jag befann mig på besök hos Hjälparen. Jag befann mig i en privat intervju med honom i egen hög person mellan fyra ögon, men jag såg inte hans ögon, ty de var dolda bakom mörka glasögon.

Vi satt i ett mörkt litet rum med dämpad belysning. Ingen annan var närvarande. Jag kunde dock ingående studera Hjälparens skräckinjagande yttre. Över nedre delen av ansiktet hade han en mönstrad röd banditduk så att man inte såg något därav. Över duken kom de svarta glasögonen, och över dessa vidtog en svart huvudduk som täckte resten av huvudet. Det var en stor duk som var bunden över hela hårfästet och knuten i nacken, och resten av den långa duken hängde över ryggen. Den hade kunnat täcka ett ansenligt hårsvall. Men som det var såg man ingenting av hela huvudet. Han talade med en djup basröst.

"Vad kan vi göra för er? Bertil har talat mycket varmt för er till oss varför vi är villiga att höra om era bekymmer."

"Jag har bekymmer med skatterna."

"Hur då?"

"Jag är bevisad oskyldig i Regeringsrätten, men Regeringsrätten gör ingenting åt det."

"Vad har ni själv gjort åt saken?"

"Jag har skrivit brev till Justitieombudsmannen och Statsministern."

"Har de svarat?"

"Justitieombudsmannen har svarat men inte Statsministern."

"Vi skall se till att Statsministern svarar."

"Och om han inte gör det?"

"Då skall vi klara av saken på annat sätt. Är ni besvärad av staten på något annat sätt?"

"Nej, men jag vet många som håller på att trakasseras av de sociala myndigheterna."

"Vi vet det och vi skall kontakta Statsministern. Vi skall åtgärda det genom honom."

"Det var mycket vänligt."

Sedan fick jag gå. Och jag minns när jag gick ut därifrån att jag tänkte: "Men Hjälparen måste ju vara en terrorist! Hur kan väl han hjälpa mig på ett konstruktivt sätt?"

I nästa stund stod jag ute på gatan. Det var helgdagsafton och nära midnatt. Plötsligt small ett skott med en förfärlig knall ett tiotal meter framför mig. Jag förstod genast att det var allvar och sprang framåt medan jag skrek: "Mördare!" När ett skott till smällde av såg jag mannen som stoppade en revolver i fickan. "Tag fast mördaren!" skrek jag, men ingen reagerade. Folk tittade dumt på mig och på den lille mannen som hade träffats och som redan förblödde på gatan. "Tag fast mördaren!" skrek jag igen, men ingen reagerade. Mördaren var för länge sedan försvunnen. Åtminstone fem människor hade befunnit sig mellan mig och mördaren. Om någon av dem hade reagerat och sprungit som jag hade han hunnit fatt revolvermannen och kunnat fälla honom i gatan, visserligen med risk för sitt liv men med desto större ära och heder i behåll. Som det var nu gjorde ingen någonting. Några flickor försökte ge den skjutne konstgjord andning fastän han redan var död. Vem hade skjutits och varför?

Jag hade bara sett mördaren bakifrån men tänkte instinktivt: "Vad han är lik Hjälparen i storlek och kroppsbyggnad!" Jag vet inte var jag fick den idén ifrån, men faktum är att den enda vaga skugga jag fick se av mördaren associerade jag genast med Hjälparen.

I nästa ögonblick var det dagsljus, och jag resonerade med några skumma bekantskaper om Hjälparens väsen och verksamhet.

"Fråga Bertil," sade de. "Han vet att Hjälparens organisation stöds av Libyen och PLO, Khadaffi och Khomeini, och den står i förbindelse med alla tyska terrororganisationer och alla terrororganisationer i hela världen. Hjälparen är en Maffia som bedriver terror för att göra gott enligt sina egna normer som helgar alla medel. Ingen vet vem Hjälparen personligen är, men han kan vara flera personer och hur många personer som helst."

Och i nästa ögonblick vaknade jag alldeles kallsvettig, och jag visste att någonting fruktansvärt hade hänt ute i världen. Jag hade aldrig känt en sådan oro. Kunde jag ha drömt något sant? Kunde någon hög statschef ha blivit skjuten? Kunde det ha varit Gorbatjov eller Reagan? Och jag tänkte på den lille förblödande mannen i vinterjackan. Nej, offret i min dröm var en obetydlig man. Reagan var mycket längre, och Gorbatjov var mycket rundare. Och jag funderade inte mera på saken. Till slut somnade jag om, och jag visste att min feber hade passerat sin kris.

Jag träffade faktiskt Bertil följande dag. Klockan var tolv på dagen, och det var han som berättade det för mig. "Har du inte hört världsnyheten?" frågade han.

"Vilken världsnyhet?" frågade jag och bävade.

"Olof Palme har blivit mördad."

"Vad!" flämtade jag till. Bertil log. "Är det sant?" frågade jag.

"Ja, det är tyvärr sant."

"Hur är det möjligt?"

"Han var på bio igår kväll med sin hustru. Mitt på Sveavägen på väg hem sköts han ihjäl med två skott. Lisbeth skadades också, men hon klarade sig. Men statsministern dog direkt."

"Så ohyggligt!" Jag var tyst en sekund medan jag samlade mod för att ställa nästa fråga: "Var det Hjälparen som gjorde det?" Min röst var försiktigt dov.

"Vilken hjälpare?"

"Hjälparen förstås! Din Hjälpare!"

"Han finns inte längre."

"Har han också blivit skjuten?"

"Olof, du gör bäst i att glömma honom. Han har aldrig funnits. Du har aldrig träffat honom, så för dig var han bara en av mina romantiska fantasier. Han var en blå dunst som jag slog i dina ögon. Glöm honom. Han fanns aldrig, och han kommer aldrig att finnas."

"Jag drömde i natt att han sköt Olof Palme."

"Du var sjuk."

"Det var jag, men faktum är att jag drömde det."

"Glöm det. Ingen visste vem Hjälparen var och allra minst jag själv, och alla som haft med honom att göra skall förneka det. Den organisationen, om det var någon sådan, är upplöst och skall aldrig förekomma igen."

"Varför?" frågade jag skarpt och rakt på sak.

"Det skall jag förklara för dig en annan gång. Men den enkla anledningen är den att den nu inte längre behövs när Olof Palme är borta."

Han såg på mig med en varnande tystnad som jag förstod, och jag var klok nog att inte fråga honom något mera för tillfället. Men jag lovade mig själv att återkomma till saken i framtiden.

"Låt oss nu tala om väsentligheter. Du har inte träffat min hustru, Olof."

"Hustru? Är du gift?"

"Ja, sedan ett dygn tillbaka."

"Är du till och med nygift?"

"Jo, faktiskt, men borgerligt. Du skall få träffa henne i kväll. Lägg dig nu ner och ta det lugnt, så att du inte får feber igen. Jag vill att du ska vara frisk när du träffar henne."

Jag var överväldigad av alla dessa omtumlande omvälvningar och kunde endast följa hans förnuftiga och välmenande råd.

9.

Jag kom ihåg att jag skulle bege mig till Bertil till klockan sju, då jag skulle få träffa honom och hans nya hustru. Så hade vi bestämt. Med svårighet reste jag mig ur soffan och frös. Dessutom hade jag ont i huvudet, och golvet svindlade för mig. Jag reste mig och lyckades koka åt mig någonting varmt. Det är nästan det enda jag inte kan minnas av den dagen: om det varma jag drack var te, kaffe eller choklad. Jag minns bara att jag brände mig på det.

Väggarna i min lilla lägenhet hotade störta samman omkring mig och pressa ihop mig, jag föreställde mig hemliga mikrofoner i lampan och bakom bokhyllorna i vilka varje mitt andetag avlyssnades, och jag kände mig absurt skyldig till mordet på Olof Palme. Vilken svensk kände sig oskyldig därtill? Bara de som under hans livstid hade hållit god min, hycklat socialdemokrati och samarbetat med honom. Alla andra hade avskytt honom, och det var säkert många tusen som önskat honom död eller rentav själva velat mörda honom. Han var ju så självgod. Han var den svenska självgodhetens klimax, och den hade nu alla svenskar och Sverige och världen förlorat. Och det var kanske bara nyttigt.

Jag hade ett ärende till Centralstationen. Det var vansinne att bege mig ut på så långa vägar i mitt bedrövliga och fallfärdiga tillstånd, men jag stod inte ut med att vara ensam hemma mellan de trånga rumsväggarna som hotade pressa andan ur mig. Jag måste gå ut och få frisk luft.

När jag äntligen nådde ingången till Femman efter att ha stigit av vid Brunnsparken var klockan redan fem. Gud vet vad så mycket tid gick åt till. Jag vet det inte. Att det gick två timmar från det att jag steg upp tills jag nådde Femman fann jag redan då alldeles ofattbart.

Lördag eftermiddag i Femman, detta enorma överbyggda kvarterskomplex, där alla bostadslösa övernattar emedan där är varmt och torrt året om, fristaden för alla rotlösa, utslagna, kriminella och utstötta, mest långhåriga ungdomar och punkare, supande tonåringar och narkomaner, som där fördriver sitt liv under ständigt rus, fest och lättsinne och tycker de har roligt fast deras glädje utåt sett närmast är bedrövlig – dit kom jag nu tämligen darrig på benen. Lördagsorgien hade redan börjat där inne med rinnande öl på stengolvet, vilt lekande ungdomar vars upptåg liknade våld och ett tämligen utbrett mänskligt skrän och oväsen. Men jag skulle till Centralstationen.

Vid gångtunneln till stationen mötte jag Bertil. Jag trodde inte mina ögon.

"Bertil? Vad gör du här?"

"Olof! Aldrig trodde jag att jag skulle få se dig här! Ligger du inte hemma och tar igen dig?"

"Jag borde göra det, men så fick jag ett ärende till stationen."

"Jag kommer just därifrån. Men gå du dit så väntar jag på dig här. Hur mår du?"

"Bättre men fortfarande svag."

"Det syns på dig."

Jag minns att jag tänkte att jag hade velat stanna med honom. Ärendet kunde kvitta. Men nu var han redan inställd på att jag skulle fullborda mitt ärende medan han skulle vänta på mig.

"Kan du vänta på mig här?"

"Javisst. Jag har ingen brådska. Sedan kan vi tillsammans besöka min fru."

Och jag lämnade honom.

När jag efter en kvart kom tillbaka till samma ställe – ingången till gångtunneln till stationen från Femman – så hade någonting hänt. Några flickor låg på knä på stenläggningen med någon man mellan sig. Det fanns spår av blod. En grupp mänskor flockades omkring flickorna. Alla var upprörda. "Kommer ambulansen?" hörde jag någon fråga.

Jag steg fram och frågade: "Vad har hänt?" Det röda blodet lyste grällt och hårt från gatstenarna.

"Några ligister har slagit en försvarslös människa sanslös."

"Varför det?"

Det var en dum fråga, det fattade jag genast själv, så jag väntade inte på svaret. I stället gick jag fram till flickorna och fick se den slagne. Det var Bertil.

"Vad har hänt?" frågade jag och kunde knappast andas.

Svaret kom snabbt. "De hoppade på honom bakifrån. Den ena hade ett metallrör och den andra hade en järnkedja. De slog ner honom, och sedan försvann de."

Blodet forsade från Bertils huvud. Den ena flickan försökte hålla ihop ett stort fult sår som bubblade fram blod mitt i hjässan. Bertil var medvetslös.

"Jag känner honom," sade jag. "Kan jag vara till någon hjälp?"

I det samma kom ambulansen och ett antal poliser. Poliserna ställde genast en massa dumma frågor som ingen kunde svara på. Ingen hade sett brottslingarna annat än bakifrån, och ingen hade förstått motivet. Förmodligen hade två unga pojkar hoppat på honom bara för att jävlas.

"Han är illa däran," sade den ena läkaren. "Jag hoppas han klarar sig."

"Får jag följa med till sjukhuset?" frågade jag. "Jag känner honom."

Jag fick följa med.

Läkaren satt bredvid honom hela vägen i ambulansen och släppte inte greppet om hans puls, som ständigt blev svagare. "Fortare! Fortare!" mumlade läkaren mellan tänderna. Men ambulansen kunde inte färdas ännu fortare än vad den gjorde.

På sjukhuset fick jag sitta på en stol utanför operationssalen och vänta. Jag väntade i en timme. Sedan kom läkaren ut till mig och satte sig bredvid mig.

"Han är död," sade han.

"Död?"

"Det gick inte att rädda livet på honom. Ungdomarna hade spräckt skallen på honom och skadat hjärnan."

Jag kände marken försvinna under mina fötter.

Läkaren fångade mig innan jag föll av stolen.

"Varför?" frågade jag.

"Jag kände honom. Han var en skicklig läkare, men han hade många farliga kontakter. Även om vi kanske aldrig finner hans mördare kommer polisen att få mycket jobb med att spåra upp tänkbara motiv och gärningsmän. Förmodligen kommer även du att bli förhörd." Läkaren gjorde en paus.

"Vet ni ingenting?" frågade jag.

"Jo, vi vet någonting." Han samlade sig för att avslöja något. "Han återfick sansen under en minut medan vi försökte rädda hans liv. Då hälsade han till er. Ni är inför vittnens närvaro angiven som hans testamentsexekutör och troligen som hans enda arvinge, då han saknade familj. Han talade mycket lågt och snabbt under sin enda och sista minut, så det var svårt att uppfatta vad han sade, men det var tydligt att han tänkte klart. 'Forska inte i min bortgång,' sade han, som om han själv visste varför han hade överfallits. 'Jag förlåter mina mördare. Vad som hände var helt och hållet mitt eget fel.' Allt han sade var lika gåtfullt. Men det sista han sade var: 'Olof skall vara min hjälpare,' med en alldeles särskild betoning på ordet 'hjälpare'. Vad kan han ha menat med det?"

Jag förstod ingenting. Läkaren fortsatte:

"Så hade han några papper på sig, som han tydligen nedskrivit samma dag. Det ena är någon sorts personlig kommentar till gårdagens mord i Stockholm på Olof Palme. Kan han ha vetat något om det mordet?"

Jag förstod ingenting.

"Och det andra papper han hade är ett förseglat brev till er."

Han räckte mig det förseglade kuvertet, reste sig upp och lämnade mig.

Mitt hjärta bultade som en hammarsmedja. Jag var sjuk. Jag kunde inte öppna kuvertet. Jag blundade en stund och försökte sansa mig. Så slet jag upp kuvertet.

"Olof, detta skriver jag till dig om något skulle hända mig. Jag vill bara tala om för dig var min kassaskåpsnyckel ligger. I kassaskåpet finner du alla väsentliga handlingar rörande mitt underjordiska liv. Du får förstöra dem eller överta dem efter eget behag. Som Hjälpare försökte jag endast göra gott och lyckades även i viss grad, men jag tror att du kan ha ännu bättre förutsättningar till att använda dig av laglöshet för att göra det goda." Sedan följde anvisningar på hur jag kunde komma åt kassaskåpet och var det fanns.

Jag reste mig på skälvande ben på en jord som gungade under mina fötter, och jag visste att den jorden aldrig mer skulle vara säker. Jag gick in till sjuksalen var läkarna och sköterskorna höll på att avsluta sitt misslyckade arbete. Bertil hade fått frid. Jag sade till läkaren som talat med mig: "Om polisen vill mig något står jag till deras förfogande."

"Bra," sade han. "Men ni ser inte riktigt kry ut. Kan vi hjälpa er hem?"

"Jag är glad om jag får en taxi."

Jag var så dålig att de måste leda mig in i bilen. Jag undanbad mig dock deras erbjudande om att följa med mig hem. "Jag klarar mig," envisades jag, och jag skildes slutligen från läkaren efter att han givit mig sitt kort med telefonnummer. Bengtsson hette han och hade ett vanvettigt telefonnummer: 39 63 96.

Mitt tillstånd var sämre än på fredagen, och ändå hade aldrig mina tankar varit så klara. "Här sörjer nu en värld Olof Palme," tänkte jag, "men vem kommer att sörja Bertil? Olof Palme var etablerad i världens ögon, han hade redan sitt rykte på det torra, han hade gjort sitt eller åtminstone framgångsrikt givit sitt namn en gloria med att försöka. Han var färdigt världsberömd och hade därför egentligen ingenting att förlora på att dö. Han fick till och med bli martyr. Och hela världen kommer att sakna och sörja honom, han kommer att få en världsuppmärksammad statsbegravning med världspolitiska ledare från alla länder som kommer att tala till hans ära inför världen, men vem vet vad världen förlorat i Bertil? Han var ännu ung med framtiden för sig, i allt vad han gjorde var han osedvanligt framgångsrik och bar sin medgång utan att bländas därav, han om någon var en framtidens man som nu ingen sörjer utom jag och som världen aldrig får veta vad den gått miste om genom hans död. Hans förlust är större än Olof Palmes, ty Olof Palme fick fullkomna sitt liv, men Bertils hela livsgärning gick förlorad för världen genom hans brutala och alltför tidiga död."

Och var fanns Bertils hustru, och vem var hon? De hade inte fått vara gifta i ett dygn! Deras första och enda kärleksnatt hade förmörkats av mordet på Olof Palme, och innan de fått en ny natt tillsammans hade deras lycka upphört genom mordet på Bertil. Och jag visste varken vad hon hette eller var hon bodde. Detta slog mig nu med hela sin häpnadsväckande oerhördhet. Jag hade ingen chans att få kontakt med henne om hon inte kontaktade mig eller vi fick kontakt genom polisen.

Egendomligt nog hörde jag aldrig något från polisen. De nöjde sig med versionen att två oidentifierade slynglar angripit Bertil med stålrör och kätting av rent okynne. Sådant hade hänt förut och inte bara i Femman. Dessutom var Palmemordet viktigare för polisen just nu än något annat mord.

Och jag utforskade Bertils kassaskåp. Det framgick alltför tydligt av de dokument som fanns där vad Hjälparen och hans rörelse egentligen hade haft för sig. Där fanns även Hjälparens speciella maskering: en svart duk att hölja huvudet ovanför ögonen med, en röd mönstrad duk att dölja nedre halvan av ansiktet bakom, ett par svarta glasögon och en laddad revolver med effektiv ljuddämpare.

Dock hade Bertil inte varit den enda Hjälparen. Organisationen var utbredd, där fanns fem namn på andra 'Hjälpare' som alla burit samma maskering, och det värdefullaste som fanns där var en så kallad loggbok där samtliga sammankomster med Hjälparen fanns registrerade, vad som underhandlats, hur lång tid varje sammankomst tagit och vem som iklätt sig "Hjälparens" roll.

Ett anonymt brev som jag fick på måndagen förklarade för mig Bertils död:

"Vi har avrättat en Hjälpare för att han ville hoppa av. Tag lärdom av detta. Vi vet att ni är den avrättades arvtagare. Vi fordrar att ni blir vår nye Hjälpare i Bertils ställe. Var vänlig svara preliminärt genast till följande adress" (som var ett boxnummer) "och går ni till polisen är ni lika död som Bertil. Han försökte svika hjälpverksamheten och bestraffades där för med döden. Vi kräver att ni tar ert ansvar och uppbär Bertils hjälpande mantel i hans ställe."

Jag skrev genast ett svar som jag postade följande dag som löd sålunda:

"Jag skall ej ange någon för polisen och gärna tjänstgöra som Hjälpare i Bertils ställe men endast på vissa villkor. I och med Olof Palmes död har situationen i landet radikalt förändrats. Med hänsyn till detta ber jag att som Hjälpare fullständigt få ta avstånd från all underminerande verksamhet av Socialförvaltning, Socialstyrelse och sjukhusförvaltning. Bertil visste vad Olof Palmes död innebar, och därför ville han börja ett nytt liv. Han insåg att ett samhälle utan Olof Palme ej längre behövde undermineras av skräck och droger. Jag är villig att fortsätta som Hjälpare i Bertils ställe, men endast om verksamheten ej längre får innefatta insmuggling av hasch, amfetamin, marijuana och LSD till sjukhuspersonal, socialförvaltningspersonal eller annan social personal anställda av stat eller kommun."

Jag fick svaret på torsdag: "Vi accepterar ert förslag och hälsar er välkommen i församlingen."

Därmed vill jag till sist tillkännage Bertils personliga kommentar till Olof Palmes död:

"Medan statsministern redan hade gått bort på Sabbatsbergs sjukhus utan att fler än ett fåtal i Sverige hade en aning därom befann sig undertecknad på en tillställning där han med en drink i handen belastade Olof Palme för Sveriges kulturella förfall tillsammans med likasinnade. Ingenting är mera ägnat att försona en med Olof Palmes minne och förlåta honom allt än hans orättvisa bortgång. Han hade många dolda fiender av vilka samtliga hatade honom, men inte en enda av dessa hade någonsin kommit på tanken att vilja mörda honom. Sannolikt ligger det dunkla motiv bakom dådet som kanske aldrig kommer att uppdagas, troligen var motiven mera personliga än politiska eftersom Lisbeth Palme tyckte sig känna igen gärningsmannen, och har mördaren en gång sluppit undan lär han väl aldrig åka fast. Dessa omständigheter bidrar ytterligare till den mystik och dramatik som gör händelsen så oerhört stark.

Om man blott ser till Olof Palmes förtjänster, vilket man bör göra efter hans livs fullbordan, så är han att jämföras med Dag Hammarskjöld, Gustav III och Carl XII. Dessa tre endast har varit lika internationellt betydelsefulla och tongivande, och liksom de blev även Olof Palme en martyr för sitt internationella freds- och nedrustningsarbete. Den som tog livet av honom gjorde honom i själva verket en björntjänst: en martyr är det yppersta en politiker kan bli. Det vet alla politiker, och det bästa man kan göra för sin fiende är att göra honom till martyr. Därför kan det knappast ligga politiska motiv bakom dådet.

Och vilken härlig död! Troget promenerande arm i arm med sin maka mitt bland folket, oskyddad och anonym, som en vanlig stockholmare bland alla andra, och så plötsligt ett skott, lungpulsådern träffas, vilket resulterar i en så kraftig blodutgjutning att väl blodfläcken aldrig försvinner från gatan och gör platsen helig för alla tider. Undertecknad skulle hellre vilja dö på ett sådant sätt själv än som en annan stor nyligen bortgången amerikansk koryfé, som gjorde anspråk på att vara världens hjälpare: banalt av hjärtslag i egen säng. Den religionsstiftaren fick aldrig någon martyrgloria över sitt liv och verk, vilket Palme desto klarare fick, och sannolikt kommer slutet på hans livs mission att verka för fred och kärnvapennedrustning i själva verket att desto starkare effektivera den."

Och ändå så tror jag att Bertil visste mera om mordet på Palme än kanske någon annan.

10.

Eftersom hon alldeles klart var ofarlig och bara en ledsen ung dam hade jag ingenting emot en intervju med henne. Och trots min totala maskering var det alldeles för svårt att hålla masken när damen i fråga inte visade sig vara någon annan än Marta.

Emellertid anade hon inte att det var jag, och jag använde mig i en yttersta självövervinnelse och behärskning av den reglementsenliga förställda basrösten:

"Och vad kan vi göra för er?"

"Jag har ryktesvis hört att ni hade affärer med min älskade man Bertil. Jag vill bara träffa någon som kände honom och som jag kunde prata om honom med."

(Jag ville fråga: "Var du gift med Bertil?" och tusen andra frågor som genast började skrika i mitt bröst, men en enda sådan fråga hade genast förrått vem jag var.)

"Vi känner många som kände honom. Känner ni ingen själv som kan ha stått Bertil nära?"

"Nej, tyvärr gör jag inte det. Bertil var alltid så hemlighetsfull och höll mig alltid på avstånd, som om han levde ett dubbelliv och inte ville låta mig veta något om hans andra liv. Vi träffades aldrig utom på tu man hand."

(Så oförändrad hon var! Några skrynklor hade etsat sig in omkring hennes ögon och vittnade om lidanden och förnedringar sedan jag senast sett henne, men annars var hon alldeles den samma.)

"Varför har ni inte kommit till oss tidigare?"

"Jag ville att stormen omkring mordet skulle lägga sig först. Jag ville inte råka ut för polisen och hamna i pressen som 'den mördades hemliga älskarinna' och väcka uppmärksamhet på något sätt."

"Men ni var ju hans lagvigda fru."

"Vi var aldrig lagligt gifta."

(Mitt hjärta slog som en hammarsmedja. Vad var detta?)

"Själv påstod han att ni var det."

"Vi hade en enda kärleksnatt tillsammans, och den tog vi oss när tre präster hade nekat till att viga oss, och vi ville bli vigda religiöst och icke borgerligt. Eftersom han var katolik försökte vi först i den katolska kyrkan, men eftersom jag varit gift förut och var skild var det mot den kyrkans regler att viga oss. Vi frågade sedan en ortodox präst, men för att bli vigda i den kyrkan måste både bruden och brudgummen först vara medlemmar av den grekisk-ortodoxa kyrkan, och sådant tar det åratal att bli. Slutligen gick vi till den protestantiska kyrkan, som vi var mest skeptiska mot, men som i alla fall inte var borgerlig. Vi fann en präst som var villig att viga oss, och vi skaffade oss äktenskapsintyg. Allt var klart, och vår vigsel var bestämd, och så ringer den stackars protestantiske prästen upp Bertil precis en dag innan och meddelar att han inte vågar viga oss emedan han då riskerar att bli prickad av biskopsämbetet. 'Varför det?' frågar Bertil. 'Därför att Marta har gått ur statskyrkan.' Det hade jag mycket riktigt gjort av upprördhet över kvinnoprästfrågans onödiga och vanvettiga bråk, men den prästen hade förut vigt par som stått utanför statskyrkan. Det påpekade Bertil för honom. 'Varför kan du då inte viga oss som du vigt andra?'

'Fråga mig inte,' svarade han. 'Det är en formsak. Men det tar inte lång tid för Marta att återfå sitt medlemskap i kyrkan. Hon har bara att fylla i en blankett, och så tar det några veckor.'

'Men ni har ju redan bestämt vår vigsel! Vi har tillsammans kommit överens om dess tid och rum, och vi har redan inkallat bröllopsvittnen!'

'Det hjälps inte,' sade prästen och lade på.

Då gav vi fan i kyrkan och gick till sängs tillsammans samma natt. Och vilken natt det var! Och klockan fem på morgonen berättade radion att just den natten hade Olof Palme blivit skjuten. Och tolv timmar senare var Bertil själv död."

Hon tystnade, och jag respekterade hennes sorg.

(Vilken oändlig svårighet det var att förställa sig i detta ögonblick!)

"Vi känner en som kände Bertil tämligen väl. Hans namn är Olof."

"Inte musikern Olof?"

"Jo, han är faktiskt pianist."

"Finns han här i stan?"

"Jo, det gör han, och han har faktiskt frågat oss efter Bertils hustru. Han tyckte det var egendomligt att hon aldrig trädde fram för att göra anspråk på arvet."

"Det var för att jag inte var lagligt gift med honom."

"Men ni var hans naturliga hustru, och Olof, som utsågs till Bertils testamentsexekutör, har förvaltat arvet åt er och är villig att avstå det åt er."

"Jag vill inte ha det. Men hur kan jag träffa Olof?"

"Ni känner honom sedan förut?"

"Om! Han var min förste man."

(Jag fick nästan hjärtat upp i munnen.)

"Men ni var väl aldrig gift med honom?"

"Jag var lika gift med honom som jag var gift med Bertil. Jag var aldrig gift med någon annan."

"Var det för Olofs skull ni sade till den katolske prästen att ni hade varit gift tidigare?"

"Ja. Hur kunde ni veta det?"

"Ändå var ni aldrig gift med honom?"

"Jag älskade honom. Det var nästan med dåligt samvete som jag umgicks med Bertil, för det kändes som om jag bedrog Olof med Bertil."

"Vem älskade ni mera?"

"Jag älskade Olof mera och varmare, men jag låg aldrig med honom, som jag låg med Bertil."

"Vi vet att Olof aldrig har glömt er. Om ni vill kan ni få träffa honom."

"Jag trodde aldrig jag skulle få återse honom. Jag trodde han var död."

"Den man älskar dör aldrig."

"Ni talar så besynnerligt. Hur kan ni veta så mycket?"

"Hjälparen vet allt."

"Jag vet. Det är därför han existerar. Det är därför folk hellre uppsöker honom än går till Socialen, ty han har en förunderlig makt. Det har ni övertygat mig om nu i denna stund. Legenden talar sanning. Dock skulle jag hemskt gärna vilja se ert ansikte och era ögon. Vill ni inte visa er för mig?"

"Det är förbjudet."

"Jag vet. Men jag får se Olof. Det räcker för mig. Jag är helt tillfreds om jag får återse honom."

"Ingenting skall kunna hindra det."

Intervjun var slut. Marta reste sig och gick. Och bakom mina svarta glasögon stod mina ögon fulla av tårar. Ingenting kunde nu hålla dem tillbaka. Hon hade inte känt igen mig.

11.

Och ändå var vi inte samma människor som vi en gång hade varit. Vi hade båda gjort erfarenheter som hade förändrat oss, och det märkliga var, att dessa erfarenheter, som vi hade gjort, hade vi gemensamt, ty namnet på dem var Bertil. Samtidigt som han stod mellan oss var det han som förenade oss.

Likväl var våra första veckor tillsammans en oförgätlig harmoni utan slut som gränsade till konstant berusning. Vi levde som om vi ägde hela världen, och det gjorde vi egentligen också. Vi delade Bertils arv sinsemellan, han hade utom samlat en betydande förmögenhet även varit huvudägare av tre nattklubbar, fyra kaféer, två hotell, en bordell och några andra omoraliska etablissemang till. Dessa kom nu under min vård. Själv hade jag ej kunnat sköta dem, men Marta hjälpte mig däri. Med Bertil hade hon själv uppträtt i hans nattklubbar, och det fortfor hon med nu som om ingenting hade hänt. Det enda var att hon alltid uppträdde i svart, vilket bidrog till hennes dramatiska utstrålning.

Om jag hade älskat henne förr gjorde jag det tiodubbelt nu. Mitt kanske största och oskyldigaste nöje med henne var att fingra i hennes underbara hår, som jag förbjöd henne att någonsin klippa. När jag gjorde det svarade hon: "Då får du heller aldrig klippa ditt," och även om hon menade det som ett skämt var jag lydig så långt att jag i alla fall inte klippte mig förrän när jag blev tvungen därtill. En nattklubbsägare och hotellvärd kan ju inte gå omkring som en Rolling Stone, om han ska verka seriös och kunna hålla disciplin.

Vi delade även Bertil tillsammans. Han hade fört en utförlig dagbok, och det var med starkt intresse som jag tog del av hans sakligt upptecknade historia med Marta. Det intressantaste med hans dagboksanteckningar var dock de egna filosofiska reflektioner som ibland kom till uttryck. Allra mest hade han skrivit i sin dagbok samma dag han dog efter natten med Marta och efter Palmes mord. Den dagens anteckningar (den första mars) kunde jag aldrig läsa mig mätt på. De ensamma kunde utgöra stoffet för en hel roman.

Samtidigt måste jag noga se till att Marta på intet sätt inblandades i Hjälparens skumma affärer. Omedelbart efter vår återförening invecklades Hjälparens organisation i farliga internationella konspirationer som riktades mot president Reagan och överste Khadaffi av Libyen. Jag ville ej bära något ansvar i eventuella mordförsök mot dessa båda omdömeslösa blindgångare, men jag kunde ej låta bli att delta i diskussionerna och ta del av vad som pågick. I princip var det klart att hela världen önskade och egentligen hade allt att vinna på att bli av med såväl den dillande Reagan som den spritt språngande galne Khadaffi, som mer och mer började använda sig av terrorism som vapen mot hela den värld som omgav honom, men kruxet var att båda kålsuparna var på alla håll och kanter omgärdade av levande pansar i form av bataljoner och livvakter. Endast en av deras egna livvakter skulle kunna komma åt dem, och i så fall finge Khadaffi falla först. Araber är alltid beredda att mörda sina välgörare. Däremot skulle det ha varit svårare att få Khomeini mördad då araber aldrig är beredda att mörda sina egna förtryckare.

Dessa spörsmål var Hjälparens intressantaste under min första månad som Hjälpare. Bertils kontakter var imponerande internationella, det var bara att harpa vidare på dem, och det var svårt att inte le åt det paradoxala faktum att flera av de terrororganisationer som Khadaffi själv stödde som mest generöst var de intensivaste i att försöka planera den tokige diktatorns död.

Under sin sista dag i livet hade Bertil skriftligen i sin dagbok mest umgåtts med två avlidna personer: Olof Palme och Dag Hammarskjöld. Han hade jämfört dem med varandra, alltid till Palmes nackdel och till Hammarskjölds fördel, han hade vridit och vänt på alla deras egenskaper, han hade gjort Olof Palmes dödshoroskop (Stockholm 28.2.1986 klockan 23.21 lokal tid) och kommit fram till att det var ett av alla tiders lyckligaste horoskop, han hade spekulerat över det faktum att han själv var lika gammal när Olof Palme dog som Olof Palme var när Dag Hammarskjöld dog, han hade jämfört Olof Palmes Jupiterplacering i Fiskarna med Hammarskjölds Saturnusplacering i Fiskarna och jämfört sitt eget horoskop med bådas och ständigt återkommit till frågan: vad tusan skulle han göra med sin egen framtid? Och den frågan hade han aldrig anat att samma dag skulle bli så brutalt besvarad.

Och jag endast älskade hans Marta. Jag kunde inte fatta att hon var min. För mig var hon trots allt mera hans, ty han hade legat med henne medan jag bara hade älskat henne. Och jag visste att jag aldrig skulle kunna ligga med henne, ty så mycket vördade jag Bertils minne. Och jag visste att hon även av samma skäl aldrig skulle kunna ligga med mig. Och det var det som förenade oss.

12.

Dådet i Malmö var det som gav den förlösande pusselbiten. Våra kontakter var på samma våglängd som deras som begick halvmiljonkronorsrånet i Malmö med ihjälskjuten vakt som krona på verket: naturligtvis sköts även han med magnumrevolver i ryggen precis som Palme, och ett utbyte av tips för framtiden var ofrånkomligt.

Snart stod det klart för mig hur oerhörd Hjälparens makt var. Hans kontaktnät omspände hela världen med försänkningar i nästan varje känd terroriströrelse från Röda Brigaderna till Japans kommunister, från Castros legosoldater till resterna av Khmer Rouge, från ayatollornas välorganiserade självmordspatruller till Action Directe, IRA, PLO och allt Khadaffis lösa folk, och från KGB till CIA. Det gick upp för mig hur många yrkesmördare det fanns i världen som var hur beredda som helst till att gratis mörda vem som helst bara någon gillade det, och jag chockerade mig själv med att inte bli upprörd eller förvånad däröver. Och jag kände mig med ens som en fånge bunden till händer och fötter av detta system, detta grymma schackspel, där varje pjäs som inte skötte sig skoningslöst förpassades till evig anonymitet och där de lyckligaste var de som fick äran att bli offer, som Olof Palme och Dag Hammarskjöld.

Jag var fast, och icke med ett ord kunde jag svika en enda mördare som var med i spelet. Hjälparen hade även utmärkta försänkningar och kontakter med polisen, som han för formens skull ibland hjälpte blott för att stå sig väl med ordningsmakten. Även med etablerade politiker flirtades det för jämnan, och sådana var alltid mycket hövliga och tillmötesgående. En politikers första och sista åstundan är alltid att vinna varje själ över på sin sida hurdan denna själ än är och vad den sidan än tillåter sig. Det är inte frågan om att göra rätt eller fel, utan det är bara fråga om att vinna.

Det var bara att acceptera de omänskliga struptyglarna och följa spelets regler, ty enda vägen ut ur spelet var som förlorare. Endast ett mysterium lyckades jag aldrig få klarhet i, och det var vilka det var som mördat Bertil. Jag kunde förstå motivet: han hade försökt hoppa av för Martas skull. Därför hade han blivit sparkad av tåget och fått ett hårt fall. Och hans öde hade resulterat i mitt: automatiskt hade jag blivit hans efterträdare, nödgats acceptera evig fångenskap i maktens praktiska krigsspel eller röna hans öde, och fått Marta på köpet, som jag ej kunde ägna mig åt så mycket som jag ville av två anledningar: spelet krävde hennes totala okunnighet om spelet, och Bertils skugga stod mellan mig och henne. Vi umgicks, vi bodde tillsammans, vi var vänner, men vi älskade inte, vi gifte oss inte, jag kunde aldrig vara öppen och ärlig mot henne, och jag vet inte vem av oss som led mest av den ömsesidiga bristen på önskvärd kontakt.

Jag ansåg helt enkelt att jag varken hade råd eller rätt att riskera bägges våra liv.

En sak till hade mordet på Palme, Bertils naturliga giftermål, mordet på Bertil och initierandet av mig i mysteriernas mysterium Makt lett till: jag kunde icke längre musicera. Med Olof Palme och Bertil hade all musik dött inom mig. Och det var kanske det som var svårast av allt att stå ut med.

13.

Det visade sig att tre herrar deltog vid denna gudstjänst. Prästen var ensam framme vid altaret, de tre männen stod tillsammans i den första bänken, och jag och sångaren tjänstgjorde på läktaren längst bak. Det var väl en 50 meter mellan oss och de tre herrarna i första bänken.

Mannen i mitten var den längsta. Det var en äldre herre som dock såg yngre ut än vad han troligtvis var. Han var mycket mager. Det var sångaren som berättade vad allt rörde sig om. Den långe magre mannen i mitten var Dag Hammarskjöld.

Han hade kommit tillbaka. Flygolyckan vid Ndola den 17 september 1961 klockan 23 hade varit arrangerad av generalsekreteraren själv för att han skulle kunna avvika informellt. Nu var han efter 25 år kommen tillbaka men såg bara tio år äldre ut.

Hans återkomst var en stor hemlighet. Denna mässa i en katolsk kyrka hade han själv önskat, och den försiggick under total sekretess.

Han sade inte mycket, men efter gudstjänsten kunde jag inte låta bli att gå fram till honom och skaka hand med honom. Då log han.

"Jaså, du är den berömde Hjälparen," sade han positivt. "Du har ett svårt arbete framför dig. Du har nu att axla den sammanlagda vikten av mitt och Olof Palmes ansvar. Men du klarar dig säkert. Akta dig bara för Gorbatjov, som utåt sett är en perfekt gentleman men som tänker och planerar mycket som han aldrig talar om. Lita aldrig på en ryss så länge någon sådan finns kvar i Afghanistan med vapen i hand. Och se upp för den åderförkalkade vettvillingen Reagan, som kom till makten med Ku Klux Klans hjälp, som är Amerikas fattigas historias störste mångfördubblare och som förmodligen snart får silkessnöret. Det var ett stort misstag att göra en skådespelare till president, men det fanns ingen bättre när det hände. Mot honom och madame Thatcher kommer du att få det särskilt svårt i kärnvapenfrågan, ty båda är paranoiker med kommunistskräck och spränger hellre planeten i luften än släpper en kommunist över bron. De är värda all respekt som demokratins försvarare, liksom Gorbatjov är värd allt misstroende som kommunismens diktaturs försvarare; men herr Reagan och fru Thatcher är båda hysteriska, medan Gorbatjov ensam av dem försöker vara förnuftig.

Bär vårt arv väl, Bertil. Du är lika gammal nu som Palme var när jag gick bort. Han övertog arvet från mig på sitt speciella sätt och vanhedrade sig därigenom icke helt och hållet. Nu är han borta, och jag är pensionerad. Så nu är det högsta ansvaret för världens framtid, välfärd och öden enbart ditt, Bertil, och du kommer att få känna att du lever."

Så sade Dag Hammarskjöld till mig. Sedan gick han, och jag skulle aldrig få se honom mer. Det visste jag tydligt i drömmen. Och mest förbryllad var jag av det att han hade misstagit mig för Bertil.

14.

"Det var då det. Sedan dess har mycket hänt, och ingen vet det bättre än du."

"Tänker du på Reagans negativa kärnvapenpolitik?"

"Just det. Hur kan du hålla på en sådan supermakt? Hur kan du vilja skona ett sådant Västerland? Vi vet alla hur fördömda Sovjetunionen och alla dess underkuvade nationer är med deras diktatur som förlamar samhället och gör det hopplöst tråkigt, men Västerlandet är inte mindre ruttet. Visserligen är det demokratiskt, men även de demokratiska ledarna har sin inneboende ruttenhet. Du vet mycket väl själv att självaste Olof Palme nekade till att låta kriminalisera knarkandet endast för att han var mån om tillförsäkrandet av narkomanernas röster för socialdemokraternas parti. De borgerliga partierna var de ädla partierna, ty de ville kriminalisera knarkandet och befria narkomanerna från deras beroende. Därför vann Olof Palme valet, ty han fick narkomanernas röster, emedan de ville fortsätta knarka med eller utan Aids. Om Olof Palme lät narkomanerna få knarka, så varför vill inte du? Låt dem få knarka! Låt de Aidssjuka dö! Låt sjukdomen få spridas! Låt dem få ha lite roligt så länge de lever! Det är frihet. Den finns inte i Ryssland, var narkomaner sänds till arbetsläger där de dör i stället för i Aids eller av heroin."

"Men vår överenskommelse!"

"Den träffades när det fanns hopp för världen. När Olof Palme var död trodde alla att hans martyrium kunde leda till kärnvapenprovstopp för hela världen. Efter Reagans atomsprängning och angrepp på Libyen utan giltigt skäl och hans nobbning av Gorbatjov tror ingen det längre. Reagan är inte värd vår skonsamhet, herr Hjälpare. Hans Amerika förtjänar att bli dränkt i kokain. Och Sverige går Amerikas ärenden. Sverige följer Amerikas knep. Ronald Reagan kom till makten med Ku Klux Klans hjälp. Olof Palme behöll makten med att låta narkomanerna få fortsätta knarka i fred. Därför förtjänar Sveriges sjukhus och socialförvaltning att dränkas i knark lika mycket som Amerika gör det."

"Jag vill inte!"

"Du har inget val. Vad föredrar du? Kommunism eller kapitalism? Du måste välja endera. Du kan inte vara oberoende av bägge. Kommunismen dödar friheten, och knarket främjar kapitalism. Knark ger pengar. Det ursäktar knarkhandeln och berättigar den. I fria länder har människor rätt att få knarka i fred. Därmed protesterar de mot kärnvapnen. De är Västerlandets självmordspiloter, och de är bättre än Libyens, ty de skadar blott sig själva och har därmed en konstruktiv effekt genom att de får världen att tänka efter. Ingen vill ha kärnvapen utom Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Låt dem då få sina kärnvapen, men låt dem också få ta konsekvenserna av sin kärnvapenterror: folkomfattande verklighetsflykt genom droger.

Du gör världen en tjänst om du hjälper oss."

"Har du inte sett de narkotikaskadade nyfödda barnen, som föds med abstinensbesvär och får sina liv förstörda från början?"

"Det är mödrarnas fel som inte gjorde abort. Sådant händer bara i Amerika emedan endast Amerika förtjänar det. Det är rätt åt president Reagan, som skyller narkotikamissbruket på Nicaragua i stället för på de enda skyldiga: de missbrukande amerikanerna själva och deras onaturliga samhälle.

Glöm de nyfödda kokainbarnen. De dör snart. Naturen rensar ut dem genom Aids eller något annat."

"Eller de blir kriminella och mördare och terroriserar oskyldiga."

"Det tar femton år för dem att växa upp, och på vägen hinner de dö eller begå självmord."

"Din cynism är outhärdlig."

"Du måste uthärda verkligheten eller dö. Du vet, att om du inte hjälper oss är du slut som Hjälpare och lika död som Bertil."

"Jag trodde ni kunde hålla en överenskommelse."

"Det kunde vi, tills Reagan sprängde sin bomb, angrep Libyen och förolämpade Gorbatjov. Det skall han få äta upp. Världen och Amerika får inte ett sådant tillfälle en gång till. Reagans tid är ute, och Gorbatjov triumferar. Det skall Amerika och västvärlden få ångra, och det inkluderar Sverige. Släpp knarket fritt till sjukhusen och till socialförvaltningarna, Olof. Inte ens Bertil var emot det. Tvärtom, han insåg visheten och oundgängligheten i att knarket fick flöda på sjukhusen. De behöver det. Det är bara du som försökt sätta dig på tvären. Världen behöver straffas. Den behöver få känna att den lever. Med sådana som Reagan vid världsrodret krävs det verklighetsflykt."

"Jag drömde om Hammarskjöld härom natten."

"Han var lycklig som dog före Vietnamkriget och Flower Power-revolutionen, och Olof Palme var dum som tog ställning i frågan. Han avgjorde Vietnamkriget till Amerikas nackdel, och han var en världspionjär i uppdragandet av riktlinjerna för en liberal knarkpolitik. Det fick han fan för, och det skall världen få fan för, med din hjälp."

"Inte med min hjälp, men med Hjälparens hjälp."

"Givetvis. Ingen vet vem Hjälparen är. Inte ens Bertil visste det."

Vi skakade hand, och jag befann mig ett steg närmare avgrunden.

15.

Det var mest ekonomiska frågor som behandlades. Enhälligt beslöts det att fortsatt ekonomiskt understöd för vår verksamhet från överste Khadaffi skulle accepteras tills det blev hans död. Även skulle all visad generositet från ayatollah Khomeini å det varmaste mottagas och uppmuntras, på det att hans intresse för vår verksamhet skulle stimuleras. I kontakterna med Libyens och Irans ledare hade vår vän egyptiern den viktigaste rollen, och han skötte den väl. Inkomsterna från Libyen och Iran var fortfarande de generösaste.

Vidare rådde det enhällig uppfattning om nödvändigheten av ökat stöd för Östeuropa. Detta talade vår vän från Tjeckoslovakien sig särskilt varm för, och vi beklagade att östtysken, som i denna verksamhet hade en nyckelroll, ej hade kunnat medverka. Böhmaren uttryckte att han redan inom en överskådlig framtid kunde se hur ett från Sovjet frigjort Östeuropa och Baltikum höll på att realiseras, vilken vision naturligtvis innefattade de båda tyska staternas återförening och Berlinmurens jämnande med marken. Om dessa skeenden och om situationen i Baltikum hade vår uteblivne vän östtysken de viktigaste informationerna, vilkas delgivande sålunda uppsköts till ett annat tillfälle.

Amerikanen informerade oss om situationen i USA. Han meddelade resultatet av den tillsatta kommissionen för utredning av den etablerade brottsligheten i USA, som omsatte 300 miljarder dollar årligen och hade 330,000 fast anställda amerikaner på heltid i sin tjänst. Han menade att kommissionen ej lyckats komma åt hela sanningen och att siffrorna i verkligheten var större. Han hävdade att motståndet mot kärnvapenprov och kärnvapenteknologisk utveckling ökade för varje dag med tusenden i USA och att han inom en överskådlig framtid kunde förutse att det från själva Amerika kunde växa fram en avgörande internationell kraft för världsomfattande stopp för kärnvapenprov, vilket vore det första steget mot en skrotning av alla världens kärnvapen. Han hade goda kontakter med Greenpeace, och alla var enhälliga om att ekonomiskt understöd av denna växande rörelse kraftigt skulle ökas.

Den andre amerikanen, en representant för maffian i New York, vår värde vän mr Guardini, hävdade att utvecklingen var gynnsam inom den amerikanska maffian och att den strävade mot målet att få kunna utöva påtryckningar mot Amerikas president för upphörande av kärnvapenprov. Amerikas president hade ju tidigare givit vika för Ku Klux Klans önskemål, bifogade han.

En intressant fråga var de pågående internationella diskussionerna om ett pacificerande av Antarktis och en omvandling av Antarktis till världens största nationalpark. I princip var alla eniga om att denna plan borde understödjas, och härom hade vår FN-representant mycket att säga. Han avslutade sitt anförande med det överraskande uttalandet att FN icke stod främmande för så kallade oegentliga politiska ingripanden genom den undre världens vägar så länge det gagnade mänskligheten och världen i dess helhet. Vår egyptiske vän tillade inom parentes, att något sådant uttalande hade aldrig de Cuellar vågat göra, vartill britten genmälde att dock Hammarskjöld hade vågat det om dock endast informellt.

Kriget mellan Iran och Irak diskuterades, och man var tämligen oenig om man skulle ingripa för att få slut på det eller om man skulle underblåsa det, om man skulle understödja Irak och leda den nationen till seger eller om man skulle upprätthålla dödläget. Ingen hade någon positiv teoretisk lösning på detta krig att föreslå.

Därmed kom man in på mordet av Olof Palme. Det var säkert att polisen fortfarande inte hade någon aning om vem mördaren var och att med största (99%) säkerhet ingen heller skulle avslöja honom. Nya vilseledande tips strömmade fortfarande in till polisen, som nu hade omkring 11,000 falska ledtrådar att följa. Det skrattades åt polisens senaste fiaskon i utredningen. Man var med en viss skamsen enhällighet medveten om att ingen saknade Olof Palme utom kvinnor och narrar.

En fortsatt uppbackning av den vita regimen i Sydafrika var man enhällig om liksom av fackföreningen Solidaritet i Polen och judarna i Sovjet samt givetvis även de muslimska afghanerna. Egyptiern berättade med vemod att man ännu ej lyckats vända ayatollah Khomeinis hat från amerikanerna till hans eget brödrafolks förtryckare de kommunistiska ryssarna. Han berättade dock att man även bearbetade överste Khadaffi på denna punkt.

Rent informellt fördes till slut även Hjälparen på tal. Hans verksamhet lovordades och beundrades eftersom fortfarande ingen visste vem Hjälparen var. Däremot anfördes en del kritik mot mig själv personligen för mitt nära samröre med en viss nattklubbssångerska och danserska som var känd som Marta. Jag försvarade mig med att jag inte var hennes partner. Dock varnades jag för att någonsin löpa risken att begå misstaget att eventuellt låta henne veta för mycket.

"Känner hon Hjälparen?" frågade dansken rent ut.

"Ingen känner Hjälparen, och allra minst jag," svarade jag, och därmed slutade den diskussionen. Man var till freds med konferensens ärendens behandling och såg med tillförsikt mot fortsatt positiv utveckling i framtiden. Därmed upplöstes mötet, och var och en gick diskret därifrån var och en åt sitt håll och ensam.

16.

"Han ville det själv."

"Det tror jag inte."

"Om han inte ville det så bad han åtminstone om det."

"På vilket sätt? Han gjorde det väl inte bokstavligt?"

"Nej, men hans död var i högsta grad av nöden, och han kunde inte ha dött på något bättre sätt."

"Finns det inga bättre sätt än att bli skjuten i ryggen?"

"Märk väl: hans parti var i sjunkande popularitet och hade just nått ett nytt bottenläge. Själv var han ålderstigen och utsliten och stod inför sitt livs utförsbacke: han hade inte kunnat vinna ett val till. För varje dag som gick skämdes och ryste utrikesministern och hans efterträdare på statsministerposten mer inför den utslitna åldrande statsmannens allt grovare och vulgärare personattacker mot sina medarbetare i andra partier. Han var en färdig man.

Samma dag han dog hade han skrivit sitt berömda brev till världen som innehöll hans berömda internationella vädjan om världsfred och kärnvapenprovstopp. Han hade inte kunnat sätta ett mer effektivt sigill på det brevet än sin egen död. Och sättet på vilket han dog kunde inte ha blivit lämpligare: som en anonym medborgare bland alla andra tillsammans med sin hustru utan några säkerhetsvakter mitt bland folket. Tro mig. Det var ett välsignat ögonblick i vilket han dog. Med det vann han kanske alla sina tidigare fiender över på sin sida. Aldrig sedan mordet på Kennedy har ett politiskt mord varit så universellt betydande och påverkat så många. Indira Gandhis död var icke så vacker och gjorde inte alls ett lika djupt intryck som Olof Palmes, som dog som den perfekte demokraten mitt på krönet av sin levnadsbana."

"Och efter hans död har president Reagan blivit galen."

"Ja, det har han verkligen. Han har förlorat all anständighet, allt omdöme, all stil och all sin goda vilja. Ingen tror eller litar längre på honom."

"Sedan han dog har knarkhandeln gått spikrakt upp i taket rent statistiskt."

"Det förvånar mig inte. Med sina enfaldiga och hysteriska kärnvapensprängningar gör han sig själv till världens största och enda säkerhetsrisk för hela världen, och därmed tvingar han miljoner till att desperat fly från verkligheten genom hasch, kokain, amfetamin, marijuana eller LSD."

"Och det främjar freden. Folk som knarkar protesterar därigenom mot upprustningens vanvett. Ingen är så oskyldig som de. I protest mot världens politiska ondska ägnar de sig åt självdestruktiv narkomani."

"Och det är bra för dina affärer."

"Tjänar det inte även Hjälparens syften?"

"Kanske på kort sikt, men jag tvivlar på att de leder till något gott i längden. Dagens fromma narkomaner är kanske morgondagens mänskliga vilddjur och gissel."

"Knappast kokainbarnen, som föds med abstinensbesvär och går miste om sin barndom."

"Ja, de är de yttersta offren för president Reagans omdömeslöshet och vanvett. Det är sådana som han som med sin kontraterrorism driver folk i desperat flykt från verkligheten med kokainet. Och därför är de skälvande darrande kokainspädbarnen enbart hans verk och på ingen annans ansvar."

17.

"Tack för brevet av den 3 april.

Om Sverige har arbetat för att få fram ett världsomfattande kärnvapenprovstopp i 20 år lär det nog få fortsätta arbeta för den saken i minst 20 år till, eller åtminstone så länge det huserar sådana självsvåldiga självbedragare i världen som överste Khadaffi och president Reagan, innan det äntligen ger resultat.

Frågan är naturligtvis vad man kan göra rent praktiskt, vilket tyvärr inte är så mycket från ett så litet och neutralt land som Sverige.

Emellertid existerar det sådana internationella aktiva fredsrörelser som till exempel Greenpeace. Gör Sverige något för att hjälpa sådana pionjärrörelsers hjältemodiga initiativ? Även om det kan vara en känslig sak att giva dylika företag ren politisk och materiell hjälp är dock dylika praktiska fredsaktiviteter värda all moralisk uppbackning de kan få om den materiella hjälpen är svårare att erbjuda.

Det är berömvärt av statsminister Carlsson att fördöma såväl Sovjets Afghanistanpolitik som Sovjets behandling av sin judiska minoritet, men borde inte på samma sätt såväl USA:s fortsatta kärnvapenutvecklingshysteri som överste Khadaffis terrorstimulans fördömas minst lika föredömligt?"

I svaret som kom efter nio dagar hette det att Greenpeace ej fått något svenskt stöd emedan Greenpeace ej sökt något sådant. Däremot tillkännagavs att utrikesministern under den gångna veckan å det kraftigaste fördömt såväl överste Khadaffi som president Reagan som säkerhetsrisker för hela världen.

Ett brev till statsministern:

"Bäste herr Statsminister,

Tack för brevet av den 21.4 med belysande av den aktuella politiska synen på narkotikaproblemet. De synpunkter som anföres här nedan kan verka något radikala och anstötliga, men de utgör dock summan av min livserfarenhet av narkomanernas dilemma. Jag bodde granne med narkomaner i sju år och tvingades då grundligt sätta mig in i hela den dimensionen av vår ej alltid så lysande verklighet.

För det första: varför tar folk narkotika? Skälen är i princip tre: 1) Verklighetsflykt, 2) för att det är spännande, 3) emedan det är förbjudet. Skälen 2 och 3 är förknippade med varandra medan skäl 1 ej alltid är förknippat med de två senare.

Det är skäl 1 som är det kritiska skälet emedan vi här i Sverige knappast kan åtgärda det, emedan den främsta anledningen till varför folk vill fly från verkligheten är för att det ser ut som det gör i världen, och den främsta källan till otrygghet i världen är det ständigt överhängande kärnvapenhotet. Ingen president i USA har bekämpat narkotikan hårdare än president Reagan, och samtidigt har ingen amerikansk president så främjat knarket som han genom sin kärnvapenupprustningshysteri och sin dumdristiga attack mot Libyen, vilket endast har medfört att amerikanerna känner sig mera otrygga och mera i behov av verklighetsflykt än någonsin förr. Tyvärr är kokainet ett effektivt medel. Därför kan egentligen de så kallade kokainbarnen, som föds med abstinensbesvär, direkt skrivas upp på president Reagans ansvarsräkning.

Däremot kan skäl 2 och 3 åtgärdas även om det kräver utmanande initiativ. Det gäller att avliva "knarkkulten" och komma till rätta med "suget" som är ett så berömt fenomen i sammanhanget.

I Holland har omfattande experiment utförts i liberal riktning. Man har försökt avkriminalisera knarket och hellre givit det åt folk gratis än riskerat att dessa begick brott för att komma över det. Dessa experiment gick för långt när man även gav ut heroin gratis. Aidssjukdomen var inte känd då ännu.

I dagens läge borde definitivt all sprutnarkomani totalkriminaliseras då det är ett faktum att drogmissbrukarnas sprutor sprider Aids, vilket de själva vet om. All sprutnarkomani borde totalkriminaliseras på den enkla grund att den är ett uppsåtligt spridande av en dödlig sjukdom.

Däremot borde bruket av hasch, marijuana, amfetamintabletter och LSD snarare avkriminaliseras då den huvudsakliga anledningen till den lockande mystiken kring dessa droger är just att de är förbjudna. Alla vettiga människor som prövar dessa droger blir besvikna på deras verkningar och finner det dumt att hålla på med dem. Folk söker sig till dem i de flesta fall av samma anledning som barn söker sig till högt placerade och väl gömda kakburkar. Det finns otaliga exempel på tragiska fall som fått sina liv förstörda för att de prövade på något för första gången och råkade åka fast, varvid det som var en bagatell uppförstorades till helvetesdimensioner i lagens ögon. Till varje pris måste häxjaktsmentaliteten upphöra, då den är lika dum som cigarettrökning, spritförtäring och narkotikamissbruket självt. Så länge det är spännande emedan det är förbjudet att använda narkotika kommer problemet aldrig att upphöra att växa. Även kaffedrickandet blev en gång så populärt emedan myndigheterna så kraftigt förföljde det. Ingenting ger narkotikamyten så mycket tilldragande livskraft som myndigheters överdrivna krafttag emot missbruket även i dess mest bagatellartade former. Låt ungdomen pröva på det och lära sig hur dumt det är. Annars lär de sig det aldrig. Den som är klok och förståndig genomskådar dess intighet, och endast de som faller för det och blir missbrukare borde omhändertas.

Flera professorer har anfört samma åsikt och föreslagit att exempelvis hasch skulle försäljas receptfritt och billigt i felfri form på apotek för att motarbeta grovare våldsbrott. Jag sällar mig till deras skara.

Mina synpunkter är helt neutrala och opartiska då jag aldrig har prövat på något själv.

Med vänlig hälsning, etc."

Detta brev rönte aldrig något svar.

Andra delen : Bertil.

18.

Det hade redan varit en oförglömlig afton innan jag kom dit. Det var mitt under en svår kris av mitt liv, och jag hade därför ingenting emot att omhändertas av glatt sällskap och smussla undan sorgerna i av starka drycker bortbrända hjärnceller. När jag kom så långt som till nattklubben hade jag redan börjat nyktra till igen.

"Nej, mina vänner," sade jag, "hit men inte längre. Ni kan aldrig få mig in i en bordell."

"Men det här är ingen bordell, Klas," sade min bäste vän. "Det är en av stadens anständigaste nattklubbar."

"Nej, på den gubben går jag inte," envisades jag. "Jag går inte på strip tease och sånt."

"Men här förekommer ingen strip tease," sade min andre vän.

"Här förekommer det bara anständiga damer," sade den förste.

"Hur vet du det? Har du varit där?"

"Var inte dum nu, Klas. Det är inte farligt."

"Om där bara finns anständiga damer, varför är det då en nattklubb? Och hur vet du att de är anständiga? Har du känt på dem innanför och kollat?"

"Bråka inte nu, Klas! Det är ju bara för ditt eget bästa!"

"Det är just det jag är rädd för."

"Klubben ägs av den personen vi talade om," återtog min gode vän.

"Misantropen?"

"Ja, just han."

"Varför sade ni inte det genast?"

"Men jag sade det redan innan vi gick hit."

"Det har jag glömt. Ni får friska upp mitt minne."

"Det är ju det vi gör."

"Ja men gör det då!" Och så gick vi in.

Det fanns en liten scen på nattklubben, men vi hamnade tämligen långt ifrån den. Det var väl minst nio bord mellan vårt och scenen. Ändå såg jag scenen så oerhört bra. Jag blev genast starkt påverkad av stämningen där inne, som jag inte hade helt klart för mig om det var den samma som i "Der Blaue Engel" med Marlene Hayworth eller "Gilda" med Rita Dietrich.

Vi beställde omedelbart cognac och märkte snart att vi nog var de mest påverkade på hela krogen, ty alla andra var nyktra i förhållande till oss. De var alla snyggt klädda, förde sig artigt, sällskapade med fina damer och verkade allesammans höra till det yppersta tänkbara av alla jet set. Inga grovheter, inget fyllesnack, inga kladdanden och inga överdrifter förekom.

Jag märkte ett bord närmast scenen vid vilket det satt en ensam man. Det fanns två tomma platser bredvid honom som ingen hade gjort anspråk på eller som han avvisat alla inkräktare från. Jag fick genast det intrycket att ingen hade vågat sätta sig där av respekt och fruktan för honom. Han verkade ohyggligt ensam, och han verkade trivas med det. Han rökte långsamt en cigarill och verkade avskräckande kall. Ingen dam kunde attraheras av en sådan.

Först efter att jag observerat honom märkte jag att ett fruntimmer höll på med att uppträda på scenen. Först såg jag henne inte alls, jag tyckte mig höra att hon sjöng falskt, men så märkte jag att hon rörde på sig. Hon dansade medan hon sjöng, och hon dansade bra. Det var inga stora åthävor, men de var effektiva och professionella. Hon rörde sig vackert.

Hon hade långt brunt hår och en mycket smal kropp. Hon var klädd i en lång svart klänning som glittrade något men inte mycket. Klänningen var kolsvart, och det endast antydda glittret framhävde den totala svartheten. Ansiktet såg jag inte så tydligt, men melodin hon sjöng var bra. Det var en gammal 50-talsschlager: "The Man that Got Away".

Snart märkte jag även att urringningen var tämligen vågad och att hennes axlar var bara. Sedan observerade jag de långa svarta handskarna. Jag observerade när hon sakta började rulla ner den ena längs armbågen. Medan hon alltmera förföriskt dansade mjukt och sjöng närmade hon sig alltmer den ensamme mannen nära scenen. Det var snart uppenbart att hon dansade och sjöng bara för honom. Han verkade helt oberörd. Det var som om hon ville förföra honom med sitt uppträdande, eller ville hon bara provocera eller verka utmanande? Han var helt oberörd och rökte lika långsamt som förut. Hon fick till slut av sig den högra långa svarta handsken och lindade den om hans nacke. Det var en förödmjukande provokation. Alla andra kroggäster släppte henne inte med blicken. De var alla som hypnotiserade av henne.

"Är du säker på att det här inte var en strip tease?" frågade jag min bäste vän så högt att de flesta måste ha hört det, när hon började kavla ner sin andra handske alltmedan hon fortsatte ringla sig omkring den ensamme och sjunga bara direkt till honom.

"Håll käften," sade min kompis. "Strip tease är förbjudet här."

"Kvinnan måste vara berusad," sade min andre vän.

Detta hörde det ensamma offret för hennes konster, ty han vände sig omedelbart om till oss. Han skickade oss en förintande örnblick som gjorde att vi helst hade velat gömma oss under bordet. Vi såg bort och låtsades vara oskyldiga.

Hon hade tydligen observerat ordet och blicken, ty hon skrattade medan hon sjöng. Det skrattet vittnade om att hon verkligen var berusad. När jag åter mycket försiktigt vågade snegla åt den ensamma örnblickens håll var det bordet tomt. Den ensamme hade försvunnit spårlöst.

"Såg han dig?" frågade min bäste vän den andre.

"Jag hoppas inte."

"Den blicken kunde ha mördat dig."

"Ja, jag såg det."

"Vem var han?" frågade jag.

"Vet du inte det?" frågade min vän lågmält.

"Hur skulle jag kunna veta det? Jag har ju aldrig varit här förut."

Min vän viskade: "Det var hennes man."

"Och vem är hon?"

"Vet du inte det?" frågade den andre vännen. Jag sparkade honom på smalbenet. "Aj!" skrek han. "Nej, naturligtvis vet du inte det."

Min bäste vän viskade till mig: "De är inte gifta, men han äger henne liksom han äger krogen."

"Är det han?" frågade jag häpet.

"Ja, det är misantropen vi talade om."

Nu var jag intresserad och fallen för situationens lockelse. Nu såg jag bara henne. Hon sjöng fortfarande. Hon hade tagit av sig den andra handsken och kastat den ut i publiken. Det var ett påtagligt förhållande mellan henne och publiken. Men hon var oåtkomlig. Hon tillhörde en man som ägde henne men som aldrig rörde henne. Hon var bergtagen och förtrollad av en misantrop som aldrig skulle släppa henne. Hur hon än rörde sig så var det som inom en skottsäker glasbur. Hon kunde flirta med och förföra vem som helst, hennes kvinnliga makt var fruktansvärd, men ingen kunde våga närma sig henne en centimeter. Hon var sådan. Hon var besatt av en annan som aldrig skulle ge henne fri. Hon kunde förföra vem som helst emedan hon själv var mest förförd av alla.

Hon satte sig sedan och tog sig ett glas. Jag gick fram till henne. "Gå inte dit," sade mina vänner, men jag var redan förlorad. Jag satte mig hos henne och stirrade på henne.

Hon stirrade tillbaka. Hon sade ingenting och verkade helt oberörd och avslappnad, nästan som hennes man hade varit. Hon tog ett djupt halsbloss på sin cigarett medan hon avmätt mönstrade mig, som en mångerfaren skräddare med ögonen tar mått av en man för en kostym.

"Älskar ni mig mycket?" frågade hon.

"Omåttligt."

"Det gör alla."

"Ni måste vara ohyggligt ensam."

"Det finns bara en som är ensammare."

"Är det påven?"

"Nej, min man."

"Är ni då gift?"

"Nej, men skändad."

"Det räcker."

"Jag är rädd för det."

"Älskar ni honom?"

"Omåttligt."

"Varför det? Han fryser ju ut er."

"Just därför."

"Ni dricker för mycket."

"Jag vet."

"Ni är inte lycklig."

"Jag vet. Men jag njuter av olyckan. Det är den enda sanna lyckan som evigt består."

Hon gav mig en vild blick. Jag fylldes av fasa.

"Vad heter ni?"

"Marta."

"Och vad heter han?"

"Olof."

"Får jag lära känna er?"

"Du kan få jobb här om du vill."

"Som vad då?"

"Garderobsvaktmästare, toalettvaktmästare, utkastare eller inkastare. Vad har du för jobb?"

"Jag är arbetslös kyrkomusiker."

"Kan du spela piano?"

"Ja."

"Visa vad du kan."

Hon tystade diskoteket och jag satte mig vid pianot. Jag spelade Chopin, valda bitar ur valda stycken.

Hennes röst var beslöjad när hon sade: "Även Olof började som du."

I samma ögonblick kände jag mig iakttagen. Jag vände mig om och mötte den ensammes genomborrande blick.

"Jag har anställt en ny musiker åt oss, chefen," sade hon.

"Vad kan han mer än spela Chopin?"

"Han är en arbetslös kyrkomusiker."

Denna etikett på mig måste ha varit som ett 'sesam öppna dig'.

"Han är anställd," sade den ensamme och gick.

"Hörde du," sade hon, "du är anställd. Du får sitta här och spela för mig alla nätter om du vill."

"Får jag det?" sade jag med barnslig förtjusning.

"Välkommen till din nya kyrka: stans hemligaste nattklubb, där det finns tusen mysterier och ingen lösning."

Plötsligt var hon glad. Plötsligt märkte jag hur charmfull hon kunde vara. Plötsligt märkte jag att hon var den vackraste kvinnan i världen.

19.

Hans yttre avskräckte mig således. Därför var det en lättnad att få höra den positiva och generösa tonen i hans röst:

"Min vän, Marta har funnit behag i er. Jag vill därför anställa er."

"Jag trodde att jag redan var anställd."

"Har du fått någon lön?"

"Nej."

"Vet du vad du kommer att få i lön?"

"Nej."

"Hur kan du då tro dig vara anställd? Hade du tänkt arbeta gratis?"

"Är man godtrogen så är man. Även min förra anställning började jag utan att veta om jag skulle få någon lön."

"Typiskt musiker." Han nästan fnyste. "Jag var också sådan en gång i tiden. Tills politiken grep tag i mig. Jag spelade en gång som du: vackert och romantiskt, som om alla människor bara var vackra och goda. Det kan de vara om man tror att de är det. Men förr eller senare våldtas man av en barbar som förför hela mänskligheten för en, och sedan upplever man att ingen mänska är enbart god längre. Och man lär sig att misstro den bäste och att utnyttja honom, förföra honom och våldta honom med politik eller makt. Du får aldrig låta dig våldtas – vad heter du?"

"Klas Bertil."

"Heter du Bertil? Vad mera?"

Jag sade mitt efternamn.

"Min företrädare hette Bertil," sade han. "Jag älskade honom. De mördade honom."

"Vilka?"

"Samma som sköt Olof Palme."

"Jag hoppas inte av samma anledning."

"Hur så?"

"Olof Palme sköts emedan han var hatad."

"Vet du någonting om det?"

"Jag vet bara att flera av mina bästa vänner betraktar den händelsen som det bästa som någonsin hänt Sverige och att många skulle vilja ge mördaren skyttepriset i guld."

Min arbetsgivare sade lågt: "Bertil slogs ihjäl bakifrån av ligister. Ingen i världen hade anledning att hata Bertil. Han var läkare. Jag älskade honom. Men han visste för mycket. Han visste för mycket om maffiorna i Chile och Sydafrika. Han visste vem Olof Palmes mördare var men sade det inte. Därför mördades han, för att han inte skulle säga det. Hade han sagt vem mördaren var hade han inte själv blivit mördad. Men han behöll hemligheten för sig själv. Därför kunde hans mördare vara säkra på att den inte skulle avslöjas om de en gång mördade honom. Och du heter också Bertil. Ett märkvärdigt sammanträffande. Är du något annat än musiker?"

"Nej."

"Då passar du oss."

"Skall jag bara spela piano?"

"Nej, det är det minsta du skall göra. Du är anställd som Martas livvakt. Du skall ständigt veta var hon är och vad hon gör. Du får aldrig förlora henne ur sikte. Du skall alltid stå till hennes tjänst och göra vad hon behagar. Du skall vara hennes ständige underhållare. Hon älskar musik över allt annat, så mest av allt får du spela för henne. Roa henne. Gå ut med henne. Gör med henne vad du vill bara hon trivs."

"Är ni inte gifta?"

"Nej, vi är inte gifta ännu. Vi är bara samboende."

"Sover ni tillsammans?"

"Min vän, varför frågar du det? I dessa aidstider ligger inte förnuftigt folk med varandra som först har legat med andra. Marta har legat med andra. Jag har inte gjort det, men Marta vill inte ta några risker. Vi älskar varandra men vi rör inte varandra. Du får heller inte röra henne. Det är det enda du inte får med henne."

"Varför skall jag då umgås med henne dag och natt?"

"Därför att hon tycker om dig. Hon vill leka med dig. Mig kan hon inte leka med, ty jag är för allvarlig. Jag leker med henne i stället. Men hon behöver någon som hon kan manövrera med hur hon vill. Därför var det bra att du dök upp. Du får bli hennes gigolo. Du får bli hennes enda gigolo. Du får bli hennes heltidsgigolo. Se det som ett ärofullt nöje."

"Men jag får inte röra vid henne."

"Nej."

"Det är ett svårt villkor."

"Jag rör henne inte heller, och jag är hennes man, gifta eller inte. Skulle du få ha större rättigheter med henne än hennes man? Jag varnar dig: går du henne för nära sågar hon av dig."

"Kan hon vara grym?"

"Omåttligt. Känner du inte kvinnorna?"

"Jag är oskuld."

"Så mycket bättre. Var glad för att du inte känner kvinnorna."

"Vad får jag i lön?"

"Äntligen kommer du till saken: den enda viktiga frågan. Du får en egen bostad. Här är nycklarna. Från den lägenheten kan du bevaka alla hennes in- och utgångar. Där finns även TV-apparater. Din lön blir 7000 i månaden till att börja med. Är det för litet?"

Jag nästan dånade.

"Vad är det? Är det för litet?" frågade han på nytt.

"För litet!"

"Vill du ha mer?"

"Tack, det räcker bra!"

"Det är ändå en blygsam början."

"På min förra arbetsplats hade jag 1500 i månaden."

"Som organist?"

"Som organist."

"Vilka heliga mänskor kan vara så snåla?"

"Bara de heligaste."

"Judarna?"

"Ja, tyvärr."

"Du var organist hos judarna?"

"Ja, och jag trivdes väl."

"Och du nöjde dig med en så låg lön?"

"Den var lägre när jag började för fem år sedan."

"Min vän, du har en historia att berätta, men du får berätta den senare."

"Det skulle jag gärna göra."

"Har du några frågor?"

"Är de 7000 taxeringspliktiga?"

"Naturligtvis. Åtminstone i viss mån. Det skall vi gå igenom sedan."

"Vad svarar jag polisen om de frågar mig vad jag gör?"

"Svara som det är. Polisen känner mig men vet ingenting."

"Och om polisen vill att jag skall spionera på er?"

"Det finns ingenting att utspionera. Skvallra vad fan du vill för vem som helst."

"Förekommer här inte droger?"

"Och var förekommer det inte droger i dessa dagar? Droger är varje storstads behärskare. Alla stadsmänskor lever på droger i form av te, kaffe, alkohol, mediciner eller knark. Även vi är stadsmänniskor."

"Förekommer det langning av knark på era krogar?"

"Vi ser mellan fingrarna. Vi låter vem som vill handla med vad han vill. Endast det intravenösa är bannlyst. Ser du en injektionsspruta på någon av mina krogar så se genast till att den varelsen blir omhändertagen. Vi vill inte ha aids inne hos oss."

"Förekommer det koppleri?"

"Du frågar för mycket. Din uppgift är att musicera och inte att prata."

"Det sade också synagogeföreståndaren. Men jag kan aldrig avstå från sanningen. Därför åkte jag ut."

Olof tog mig vänligt om axlarna med båda sina händer och sade:

"Min vän, stå för sanningen, men säg den bara till mig."

"Då vill jag också veta sanningen."

"Vad vill du veta?"

"Din inställning till droger."

Han släppte mig och vände sig bort.

"Jag skall vara fullt ärlig," sade han och satte sig. "Sätt dig," sade han. Äntligen fick jag sätta mig ner.

"Du förstår," sade han, "droger är inte värre än alkohol men bara något starkare, liksom alkohol inte är värre än kaffe men bara något starkare. Kaffe är skadligt men endast om det missbrukas, som det gjordes i exempelvis Balzacs och Napoleons fall: de drack kaffe så att de vid 50 års ålder spydde lakrits. Napoleon drack sju kannor om dagen. Det kallas drogmissbruk. Men att dricka kaffe då och då i gott sällskap är ett oskyldigt nöje i hela världens ögon.

Även vin drack man ursprungligen för nöjes skull och enbart i gott sällskap. Det har förblivit en god vana i alla latinska länder till våra dagar. Endast var man dricker destillerad sprit för fyllans skull och ensam uppstår det alkoholproblem.

Det sägs att varje uns alkohol förbränner miljoner hjärnceller hos människan. Jag vet inte hur sant det är. Ett faktum är att en människa under alkoholpåverkan blir mera själ än kropp. Hjärnan bedövas och själen tar överhanden. Därför talar de druckna alltid sanning. Man ljuger inte när hjärnan är omtöcknad och själen tagit över. Lögnen sker alltid med beräkning, och själen är oförmögen till överlagd falskhet.

Droger som haschisch och LSD har mycket kraftigare verkan än vin och sprit. Därför är det mycket viktigt att de endast intas i gott sällskap. Den som knarkar ensam riskerar att förlora förståndet. Vi ser alltid till att det på våra kroger och klubbar endast förekommer gott sällskap och att ingen blir ensam. Därför märks det inte om det knarkas litet här och var. Du kommer inte heller att märka det.

Jag får berätta mera om det en annan gång. Jag tolererar droger och önskar bara kriminalisera injicering av dem. De droger som inte kan leda till aids anser jag lika oskyldiga som vin och sprit, kaffe och cigaretter. De är skadliga men inte dödliga utom i orimliga doser."

"Ni vet mycket om livet under lagen. Ni borde skriva en bok om det."

"Aldrig. En författare måste vara Gud för att kunna skriva. Han måste veta allt och vara fullkomligt överlägsen. Han får inte skriva ett enda ord som är fel. Och han måste leva enbart för det som han skriver, som den store Balzac gjorde. Han måste leva isolerat och arbeta som en slav. Han får inte ha för stort umgänge eller för många intressen, och han får inte lov att ha bekymmer med pengar, staten eller lagen. Jag är alldeles för splittrad och har alldeles för mycket bekymmer för att någonsin kunna skriva något vederhäftigt."

Jag vågade inte fråga honom om han skulle ha något emot att jag skrev något om det intressanta paret Olof och Marta, ty jag vågade inte riskera att svaret skulle bli ja. I stället beslöt jag mig i mitt stilla sinne för att faktiskt börja samla vad material jag kunde finna om Olof och Marta och deras aktiviteter.

Jag gjorde det därför att jag inte visste vad det var jag gav mig in på.

20.

En dag i skymningen när jag cyklade genom Haga blev jag mycket riktigt stoppad av två poliser. Min cykel var gammal och rostig, och själv hade jag misstänkt bråttom, så i och för sig hade de alla anledningar i världen till att känna sig provocerade av min blotta uppenbarelse.

"Halt!" sade de och ställde sig i vägen. Jag stannade och såg skuldmedveten ut. "Hur förhåller det sig här? Du har ju inga reflexer!"

"Reflexer?" frågade jag paralyserad av fasa.

"Ja, vet du inte att det är lag på att man skall ha reflexer på cykeln om man cyklar i mörker?"

"Och inte har du ljuset på heller," sade den andra polisen. "Det kan bli dyrt, det här."

"Men det är ju inte mörkt ännu."

"Uppkäftig är han också! Har du kanske bråttom också? Vill du kanske göra motstånd också?"

"Ta det lugnt, Sixten," sade den förste. "Du ser väl att han är menlös. Men vi måste kolla dig. Kom och sätt dig i bilen."

"Kolla mig? Varför?"

"Kanske cykeln är stulen? Kanske du är efterlyst? Vad vet vi?"

"Belysningen fungerar inte," sade den andre och snurrade på däcket.

"Cyklar du utan belysning?"

"Det är inte mörkt ännu," vidhöll jag.

"Kom och sätt dig i bilen."

Och jag fick placera mig mellan dem i deras bil medan de långsamt kontrollerade hela mitt liv på alla landets dataregister. Jag hade inget kriminellt förflutet, cykeln var inte stulen, men jag blev ändå bötfälld för att jag saknade lämplig lykta och erforderliga reflexer på hjulen, på styrstången och längst där bak. De ställde mig också personliga frågor. När jag besvarade frågan om min anställning blev de lågmälda.

"Du arbetar alltså på nattklubben Blå Månen?"

"Ja."

"Vem har anställt dig?"

"En filantrop som heter Olof."

"Filantrop? Vad är det?"

"Motsatsen till er."

"Jag misstänkte det. Kolla upp det, Sixten," sade den förste till den andre, och det blev nya omständliga radiotelefonsamtal och datauppgiftskontroller. Till slut sade den förste:

"Du får följa med oss till stationen."

"Vad har jag då gjort?"

"Vi vill bara ställa dig några frågor."

Sålunda blev jag för första gången i mitt liv arresterad, som jag upplevde det. I varje fall var det första gången jag kom till en polisstation mot min egen vilja.

Jag hamnade i ett rum ensam med en högre polistjänsteman. Han verkade lugnare än de båda som haffat mig.

"Ta det lugnt," sade han. "Ni har ingenting ont gjort, och vi vill bara undersöka era arbetsförhållanden litet närmare. Er arbetsgivare heter Olof, sade ni?"

"Ja."

"Vet ni något om Hjälparen?"

"Vilken hjälpare?"

"Ni har aldrig hört talas om någon Hjälpare?"

"Aldrig."

"Hjälparen är en organisation som arbetar i det fördolda. Man kan kanske kalla det en maffia. Vi misstänker att de har med internationell terrorism att göra, och vi har skäl att tro att er arbetsgivare är insyltad i rörelsen. Ni vet således ingenting?"

"Absolut ingenting. Jag är bara musiker."

"Det var er vän Olof också. Kände ni läkaren Bertil, som blev nedslagen till döds vid Nordstadstorget?"

"Nej."

"Anledningen till vårt intresse är att vi har skäl att misstänka något samband mellan Hjälparen och mordet på statsminister Olof Palme. Eftersom ni inte vet något och troligen är troskyldig skulle vi vara tacksamma för ert samarbete. Har ni något emot att samarbeta med rättvisan?"

Kunde man svara ja på en sådan fråga? Jag svarade nej.

"Bra. Då ber vi er att göra följande. Jag ber er att bli vår spion. Vi vet alltför litet om er arbetsgivare och misstänker alltför mycket för att vi skulle kunna låta honom vara i fred. Men han får inte veta att han är bevakad. Litar han på er?"

"Jag tror det. Annars skulle han inte ha utnämnt mig till sin hustrus livvakt." Varför sade jag så mycket? Det var definitivt för mycket, men det bara halkade ur mig. Det var som en bön som indirekt sade: "Han litar för mycket på mig för att jag skulle kunna förråda honom." Men jag var säker på att där ingenting fanns att förråda.

"Ypperligt," sade polismästaren. "Ni är vår man. Räcker det med 2000 i månaden?"

"Vad skall jag göra?"

"Utforska er arbetsgivares liv. Ni behöver bara rapportera till oss vad han gör. Vår enda fråga som vi vill ha besvarad är: Är han en terrorist eller inte? Om han inte är det har alla rena händer och rent samvete."

"Vad har ni för anledning att tro att han är det?"

"Hans bästa vän var läkaren Bertil, som visste allt om mordet på Olof Palme. Och er arbetsgivare ärvde allt vad Bertil ägde inklusive hans älskarinna."

Mitt innersta reste ragg inför denna oförskämdhet. Men jag kunde ingenting göra. En vanlig människa har ingen talan inför ordningsmakten vad den än säger. Jag sade det enda jag kunde säga:

"Vad vill ni att jag skall göra?`"

"Lev och arbeta som vanligt, men skriv en rapport till oss en gång i veckan om allt som kan tyda på antingen Olofs oskuld eller hans olagliga verksamhet. Vi är särskilt intresserade av vilka internationella affärskontakter han har. Meddela oss allt som verkar skumt eller som bevisar hans oskuld. Vi vill bara veta något om honom. Det är allt."

"Jag är säker på att han är oskyldig."

"I så fall har varken ni eller han något att förlora på er binäring."

Och han sträckte ut åt mig 2000 kronor kontant. Jag tog emot dem.

"Det är nästan mot mitt samvete," sade jag.

"Ni är osäker. Det är allt. Vi är också osäkra. Det är därför vi vill ha visshet i saken, och er osäkerhet kan bara botas på samma sätt. Ni tjänar bara den allmänna säkerheten."

"Vi får se hur det går. Men något säger mig att vi inte borde snoka."

"Luktar det illa är det vår plikt att snoka. Så länge ni inte känner någon odör är ni i fullkomlig säkerhet. Men hör ni ett enda ord om någon Hjälpare är det er plikt att spetsa öronen."

"Får jag gå nu?"

"Ja, det var allt. Låt oss höra från er senast nästa måndag."

Vi sade adjö och skakade hand, och jag avlägsnade mig tämligen genast. Jag tänkte inte på att jag sedan cyklade hem i nattmörker utan vare sig reflexer eller belysning, men jag svor över den nyttiga arbetstid som jag hade förlorat. Den var dyrbarare för mig än 2000 kronor.

21.

"Tack för ditt förtroende," sade han. "Du har gjort alldeles rätt i att acceptera uppdraget, och du har gjort alldeles rätt i att låta mig veta det. Så poliserna tror att jag är en terrorist? Det var inte dåligt. Du har min fulla tillåtelse att berätta vad som helst för dem om mig. Förtig inte den minsta detalj av sanningen. Och hur mycket får du betalt som spion?"

"Två tusen i månaden."

"Det är olagligt. Men det är deras sak. De har så mycket bekymmer ändå. Vi skall inte göra saken värre för dem. De är i panik nu när de inte fått fast Palmes mördare efter tre månader. Låt dem spionera på oss. De skall få veta allt, så att det också sedan står dem upp i halsen."

"Vem är Hjälparen egentligen?"

"Du är lycklig som inte har haft något med honom att göra. Förbliv lycklig och sök aldrig upp honom. Han är ett alternativ till Socialen. Han hjälper dem som ber om hjälp och som ingen annan kan hjälpa. Det är ett underjordiskt alternativ till socialförvaltningen. Undvik honom som du bör undvika alla sociala myndigheter, ty den som har makt att hjälpa har makt, och den är alltid riskabel.

Livet är ett schackspel, Bertil. Man måste noga betänka sig inför varje drag, ty varje nytt drag bereder en avgrunder av möjligheter till misstag. Man får inte begå misstag. Det är maktens regel nummer ett och dess enda regel. Gör man ett enda misstag har man förlorat mot livet.

Ty livet är ett upptornande problem. Varje schackspel kräver dödsoffer och drastiska urladdningar i vilka insatserna stryker med utan att man kan hejda det. Det gäller att alltid vara beredd på urladdningarna, som kräver offer och dödsoffer, och inte ha begått något misstag när de kommer, ty när de kommer kräver de ditt eget liv, och då gäller det att behålla det. Livet är ett schackspel mot ödet som i bästa fall kan sluta med remi, ty ödet har alltid överhanden och initiativet. Det finns ingen människa som kan vara så djävulsk som motspelare och fiende.

Så inrapportera allt vad du får veta, så att du får dina två tusen. Dem kan du behöva."

Jag var ohjälpligt nyfiken på Hjälparen. Jag kunde inte låta bli att provocera honom.

"Kommer jag att få träffa Hjälparen om jag behöver honom?"

"Du utmanar ödet. Var och en som har fått träffa honom har fått ångra det. Men eftersom du ber om det skall du åtminstone få träffa en terrorist. Det är dags att du får veta vad en terrorist egentligen är. Du skall få träffa Carl. Men på ett villkor. Honom får du aldrig avslöja för polisen."

Jag gick med på det villkoret. "Vem är Carl?" frågade jag.

"En typisk terrorist."

Och jag fick träffa Carl.

22.

"Vad vet du om honom egentligen?"

"Ingenting."

"Ändå har du känt honom i hela ditt liv."

"Ja."

"Älskar du honom?"

"Jag har försökt älska honom, men jag tror inte jag har lyckats, för han har slutat älska mig."

"Har han någonsin älskat dig?"

"Han är den ende som någonsin älskat mig."

"Älskar du honom?"

"Det frågade du just. Jag tror inte han vill bli älskad. Efter det att Bertil, hans chef, dog, har han blivit fullständigt otillgänglig. Han har blivit mig en gåta. Jag känner honom inte längre. Han är inte längre av kött och blod för mig. Jag tror inte han kan få erektion längre. Han har förlorat sin själ."

"Är du olycklig med honom?"

"Endast du kan fortfarande muntra upp mig."

"Ändå är du alltid så glad."

"Det är mitt yrke."

"Har du ett yrke?"

"Ja, jag är ju en glädjeflicka. Kan man vara glädjeflicka och inte vara glad?"

"Glädjeflicka är det samma som hora. Jag har aldrig sett dig med någon annan man än Olof."

"I mitt hjärta begår jag hor med varje man jag ser."

"Med mig också?"

"Allra mest med dig."

"Vill du förföra mig?"

"Vi är redan förförda av varandra."

"Jag har aldrig velat röra dig av respekt för Olof."

"Rör mig. Jag har inte Aids."

"Inte jag heller."

"Jag tror du är jungfru."

"Är du jungfru?"

Hon skrattade ut mig. Vad hon var härlig när hon kastade sitt huvud och sitt långa mörka hår bakåt och skrattade ut mig.

"Jag har aldrig varit jungfru," sade hon sedan.

"Vill du lära mig att inte vara jungfru?"

"Du är alltså en sven?"

"Ja. Jag har bara hånglat med musiken."

"Olof skulle kunna mörda dig."

"Är han farlig?"

"Han är en avgrund av gåtfullhet. Man vet aldrig vad han tänker. Man kan aldrig få honom till att besvara frågor med ett enkelt ja eller nej. Han svarar alltid undvikande eller ställer motfrågor. Han är som ett paket Tomte-Skur, på vilket det finns en liten tomte som håller ett paket Tomte-Skur i handen, på vilket samma tomte finns som håller ett paket Tomte-Skur i handen, på vilket det finns en ännu mindre tomte som håller ett paket Tomte-Skur i handen, och så vidare i oändlighet. Man kan sitta och titta på honom i timmar och bara bli mer fascinerad hela tiden. Ibland undrar jag om han verkligen är en människa av kött och blod eller om han bara är en dröm. Om han bara är en dröm så är han en dröm utan slut."

"Skulle du verkligen vilja lära mig att älska?"

"Jag har velat gå i säng med dig ända sedan du först visade dig för mig."

"Tror du Olof verkligen skulle bli arg?"

"Han kan bara mörda dig."

"Får han veta det?"

"Han har spioner överallt."

"Törs vi riskera det?"

"Om jag vågar livet för det borde inte du vara fegare."

"Du menar att det inte är fel mot honom?"

"Det är fel av honom mot mig att inte älska mig. För resten är du anställd som min beskyddare. Det är din plikt att ta hand om mig. Jag förgås av åtrå annars."

Hon fann rätt på min mun och tystade den med en lång och mycket våt och varm kyss. Jag hade inget motstånd att erbjuda. Jag hade bara att följa med ner i avgrunden.

Och på något sätt kändes det som om avgrunden vi tillsammans sögs ner i var Olof.

23.

"Fruktar du inte Olof?" frågade jag henne.

"Jag fruktar inte döden," svarade hon.

"Kan han bli svartsjuk?"

"Omåttligt."

"Kan han ge mig sparken för detta?"

"Aldrig. Han kan bara binda dig hårdare fast vid sina affärer."

"Vad har han för affärer egentligen?"

"Han har affärer med Hjälparen."

"Vem är denne Hjälpare, som jag hört så mycket om?"

"Det är han som har kommit mellan Olof och mig. Innan han kände Hjälparen var han inte så kall, desillusionerad och olycklig som han alltid är nu. Hjälparen förvandlade Olofs liv till ett omänskligt schackparti."

"Men vem är Hjälparen?"

"Ingen vet."

"Har du fått träffa honom?"

"Ja."

"Nå?"

"Jag vill aldrig träffa honom igen."

"Är det en terrorist?"

"Ja och nej. Hans verksamhet gör terrorismen laglig. Han har kontakt med terrorister och hjälper dem men deltar aldrig i deras eventuella brott."

"Hjälper han dem med pengar?"

"Hjälparen har inga pengar. Han har bara makt."

"Berätta allt vad du vet om Hjälparen."

"Vill du också bli fast i hans garn som Olof? Det är en maffia som fungerar som en alternativ socialbyrå som hjälper vem som helst med vad som helst utom med pengar. Behöver man pengar hänvisas man av Hjälparen till socialbyrån. Men allt annat utom pengar kan Hjälparen stå till tjänst med, ty hans makt är oerhörd."

"Det är alltså en enda människa?"

"Han uppträder alltid ensam."

"Hur ser han ut?"

"Ingen vet, ty han uppträder alltid maskerad."

"Du kan alltså yppa lika litet som Olof. Olof lovade mig att jag skulle få tala med en riktig terrorist som heter Carl. Vet du något om honom?"

"Jag har hört talas om honom. Han lär vara livsfarlig."

"Även för mig och för dig?"

"Kanske särskilt för oss nu när vi har bedragit Olof."

"Oroa er inte," sade en främmande röst, och en främmande man tog oss på bar gärning.

Först trodde vi det var Olof, men det var det inte. Vi fick båda hjärtklappning. Nakna som vi låg intill varandra i sängen kände jag genom min kropp hur hennes hjärta slog hårdare än mitt, och hon måste ha känt i min kropp hur mitt hjärta slog hårdare än hennes. Lyckligtvis var vi inte mitt inne i sexuella övningar.

"Vem är du?" frågade hon samtidigt som jag frågade: "Vem är ni?"

Han log och lyfte på hatten.

"Carl, till er tjänst."

"Vad gör du här?" frågade hon.

"Spionerar på er."

"Varför?"

"På Hjälparens befallning."

"Vad vill du oss?" frågade jag alltjämt gastkramad.

"Hjälpa er."

"Hur?" frågade hon.

"Ni behöver inte vara rädda. Jag överdrev litet. Jag var egentligen inte alls här för att spionera på er. Jag blev skickad hit av Olof för att meddela Bertil en sak. När jag så hörde att han inte var ensam tvekade jag inför vad jag skulle göra. Det var ju litet pinsamt att Olofs fru skulle frivilligt finnas i hans säng. Men det har jag ingenting att göra med. Du kan glömma, Marta, att du har varit här. Men klä gärna på er. Så länge ni ligger nakna så där kan det vara svårt att förneka pinsamheten."

Både Marta och jag lydde under tystnad. Slutligen var jag tillräckligt påklädd för att känna mig tillräckligt trygg för att våga fråga: "Nå, Carl, vad ville mig Olof?"

"Han har bett dig följa med på en liten resa."

"Vet han om att Marta gått till sängs med mig?"

"Inte ännu, och jag tänker inte tala om det, så det blir någon av er som får göra det."

"Och om vi inte gör det?" frågade Marta.

"Då gör ingen det."

Jag vidtog: "Olof har beskrivit dig som en terrorist. Du verkar inte speciellt terroristisk av dig."

"Ingen terrorist är terrorist förrän han ställs inför rätta. Det finns ingen terrorism utom den som blir lagligen dömd."

"Menar du då att Olof Palmes mördare inte var någon terrorist emedan han inte åkt fast?"

"Klok fråga. Så länge Olof Palmes mördare går fri är han oskyldig. Så länge ingen kan bevisa hans skuld är han utan skuld. Ja, det menar jag. För övrigt var Olof Palme terroristen i fråga som förtjänade att dömas och skjutas emedan han blev skjuten."

"Du hör tydligen till Palme-hatarna."

"Nej, jag är bara realist. Jag hatar ingen. Men Olof Palme var farlig, för mäktig och alltför styv i korken. Han levde i samma drömmar som en heroinmissbrukare: han inbillade sig vara överlägsen alla andra och ofelbar. Hade han fått sin vilja igenom hade alla vita i Sydafrika blivit mördade av negrer och hade alla chilenska medborgare blivit mördade av kommunister. Hans vilja var även att Nicaragua skulle bli kommunistiskt, och om det blivit så hade även hela Central- och Latinamerika gradvis blivit lika kommunistiskt som Sovjetunionen. Han försvarade Sovjetunionen mot Amerika, men han försvarade aldrig Amerikas frihet mot Sovjetunionens diktatur. Han angrep demokratins företrädare i Vietnam och försvarade kommunisternas diktatur i Hanoi, men han försvarade aldrig en demokratisk kapitalist mot en kommunistisk diktator. Han var en ensidig politisk naivist som förtjänade att bli mördad av just den bödel som sköt honom."

"Du vet således vem det var?"

"Givetvis. Det vet alla."

"Vem var det då?"

"En KGB-agent."

"Hur vet du det?"

"Det är enkelt. Det vet alla. Det var bara KGB som ägde något motiv."

"Vad var motivet?"

"Att den sista politiska handling som Olof Palme undertecknade var en överenskommelse med USA om att omöjliggöra all vidare smuggling av amerikansk teknologi genom Sverige in till Sovjetunionen. Kommunister tolererar inga politiska avhoppare. Därför avrättades Olof Palme genast."

"Vilka amsagor du berättar! Då menar du väl även att Libyen förtjänade bli angripet av president Reagan."

"Ingalunda. Överste Khadaffi är en tokfan men ingen terrorist. Han gör så gott han kan. Han flirtar med och understödjer alla terroristgrupper som han kan i världen, men han behåller sina händer rena. Det har aldrig funnits något som helst bevis för att han personligen eller hans regering skulle vara inblandad i terrordåd utomlands."

"Det är riktigt. Du anser således terrorism vara befogad, eftersom du försvarar Khadaffi mot Reagan?"

"I högsta grad. Det är en säkerhetsventil. Etablerade makthavare blir lätt övermodiga och särskilt i väst, var det finns mycket pengar och var de ibland saknar skräcken. Det behövs en bomb då och då för att tygla deras övermod."

"Du hyllar således godtyckliga sprängladdningar mot civilpersoner, åldringar och barn?"

"Vad tror du om mig egentligen?" Carl var indignerad. "Tror du att jag är en lika rå terrorist som president Reagan?"

"Jag tror ingenting. Jag vill bara veta."

"Mina händer är lika rena som överste Khadaffis och renare än Reagans. Jag diskuterar bara terrorism. Jag vidrör den aldrig."

"Det ante mig. Du är feg."

"Nej, jag är realist. Och det att jag försvarar Khadaffi hindrar inte att jag fördömer världens idag mest etablerade och utstuderade terrorist Khomeini. Han om någon borde skjutas med en dum-dum-kula i ryggen."

"Och Reagan också väl?"

"Nej, för hans del skulle det räcka med litet tortyr på sträckbänken."

"Och Margaret Thatcher?"

"Hon skulle må gott av en smula upprepad våldtäkt."'

"Och Gorbatjov?"

"Han har tillräckligt med problem i Tjernobyl. Han behöver ingen extra minnesbeta just nu."

"Och kärnvapensprängarna i Nevadaöknen?"

"De får sina varningar genom jordbävningarna i Kalifornien."

"Som de inte bryr sig om."

"Nej, de har inte upptäckt sambandet ännu."

Marta avbröt oss.

"Så som ni håller på fattas det bara snart att ni här börjar spela schack."

"Spelar du schack?" frågade jag min vän Carl.

"Gärna. Är du skicklig?"

"Jag vet inte. Jag slår inte vem som helst."

"Jag har klått Olof en gång. Jag bär alltid med mig ett fickspel i bakfickan. Är du intresserad?"

"Varför inte, eftersom vi ändå kommit in på ämnet."

"Ursäktar damen oss?" plirade Carl skälmskt mot Marta medan han tog fram ett fint litet etui med schackbrickor på magnetknappar.

Hon var trött på oss och gick indignerad ut ur rummet.

Jag försökte glömma våra avbrutna kärleksbestyr.

"Vad var det nu du sade om Finland?" frågade jag Carl.

Jag antog att Marta klarade sig hem ensam.

24.

Olof mötte oss i Stockholm och var mycket hjärtlig i sitt mottagande av mig. "Så roligt att du kunde komma!" sade han övertygande.

"Varför fick inte Marta följa med?" var min första fråga.

"Hon ville inte," svarade Olof. Det visste jag inte om jag skulle tro på.

Först på båten fick jag äntligen ett tillfälle att vara ensam med min gåtfulle arbetsgivare. Carl hade gått i bastun i kölsvinet och vi hade inte behagat medfölja. Vi gick till cafeterian i stället.

"Nå, vad tycker du om Carl?" frågade mig Olof.

"En ovanligt välklädd och hyfsad skurk."

"Inte sant, att ingen kan ana att han är en terrorist?"

"Jag kan det fortfarande inte."

"Det är det farliga med honom. Ingen kan någonsin gissa sig till vad han egentligen tänker. Själv misstänker jag att han följer mig så troget i vått och torrt bara emedan han åtrår Marta. Vad tror du om det?"

"Hur pålitlig är han egentligen?"

"Han är den bäste man jag har. Han har aldrig svikit mig, och han har alltid utfört sina uppdrag perfekt. Hans lojalitet är alltför vattentät. Det skrämmer mig. Han super sig aldrig ens full."

"Jag tror inte han åtrår Marta."

"Men det tror jag. Och därför ville jag be dig bevaka honom. Jag vill att du rapporterar till mig minsta tecken som kan tyda på att han vurmar för Marta."

"Har du inte honom också till att bevaka mig?"

"Varför skulle jag ha det?"

"Om du misstänker honom för att åtrå Marta så kan du lika gärna misstänka mig för samma sak."

"Aldrig."

"Vad menar du?"

"Det är just för att jag litar på dig så totalt som jag gjort dig till Martas livvakt. Tror du att jag skulle ha gjort det annars?"

"Nej." Jag medgav det utan att se honom i ögonen men med bibehållet pokeransikte.

"Du är den enda av mina vänner som Marta inte avskyr. Du är en oskuld i våra affärer. Du är grön, och därför kan man sätta dig till att vakta ormar emedan du inte vet hur de kan bitas."

"Är Marta en orm?"

"Nej, men Carl är det, och han kan bitas. Nu vet du det. Var alltid obeväpnad i hans sällskap, ty annars skulle han mörda dig direkt."

"Jag vet inte någonting om vapen."

"Det är det jag menar. Du är grön. Du är oskuld. Du är ren. Därför är du bra för Marta. Och ingenting uppskattar jag mera hos dig än just det att Marta delar mitt förtroende för dig. Det är nog för att du är musiker. Klassiskt utbildade musiker är alltid oåtkomliga för ondska. Om de råkar ut för den blir de inte besudlade av den. Gör aldrig som jag."

"Vad gjorde du?"

"Jag övergav musiken. Jag blev så insyltad i affärer, politik och kärlek att musiken dog inom mig. Det är det mest smärtsamma jag har erfarit i mitt liv."

"Marta säger att du blev en helt annan främmande mänska när du kom i kontakt med Hjälparen."

"Hon har så rätt. Kom aldrig i kontakt med Hjälparen, Bertil, vad du än gör. Undvik honom som pesten. Han är den mänskliga makt som fördärvar allt mänskligt. Jag blir aldrig av med honom nu. Jag kan bara hindra dem jag håller av från att smittas av honom. Själv kan jag aldrig mer än bara tillfälligt fly ifrån honom ibland. Det är vad jag gör nu. Vi reser till Finland, Bertil, för att ha roligt. Vi skall uppleva en tredagarsfest från förra seklet. Jag vill visa dig att även jag kan vara människa innan jag försvinner."

"Försvinner?"

"Ja, Bertil, och till det behöver jag din hjälp. Men det talar vi om senare. Låt oss tala om musik i stället."

Han tog fram en kortlek. "Vet du vad det här är?" frågade han.

"Nej."

"Det är zigenarnas bibel. Det är en kortlek som heter Tarot. Lägger man ut kort enligt vissa stränga system och mönster avslöjar korten alla svar på de frågor man eventuellt har. Det slår aldrig fel. Det är lika ofelbart som astrologi. Vill du veta svaret på någon fråga? Jag skall i så fall visa dig hur det fungerar."

Jag trodde inte ett ögonblick på slika vidskepelser, och astrologi föraktade jag. Men jag tänkte efter och sade:

"Hur skall det gå för mig med min musik? Kan korten svara mig på det?"

"En mycket intressant och lämplig fråga. Vi skall se."

Han kuperade och delade ut korten i två högar, vart annat i varannan hög, så att de blev lika stora. Det blev 39 kort i varje. De två högarna delade han vardera i tre, som han kuperade ihop om varandra. Så vidtog delningen av hela kortleken i två högar igen.

Men det 49-e kortet lade han ut. "Detta är du," sade Olof innan han sett kortet. Det var en blommigt klädd yngling med en hund dansande vid ett stup. Kortet var markerat med en nolla och hette "Narren". Jag kände mig träffad.

De övriga 77 korten delades ånyo i sex högar som kuperades samman men enligt en princip motsatt den som han första gången tillämpat. Nu delade han inte korten fler gånger. I stället bläddrade han igenom dem, och vart sjunde kort tog han ut ur leken och placerade det framför mig på bordet. Sålunda tog han sammanlagt ut tio nya kort utom det första som bildade en stjärna.

Varje nytt kort fyllde mig med häpnad och skräck. När han sade: "Detta är medlet du använder dig av," kom det upp ett hemskt kort med nummer 15 som hette "Djävulen". När han sade: "Detta är din destination," kom det upp ett fasaväckande kort på ett brinnande torn ur vilket det ramlade konungar och påvar. När han sade: "Detta är ditt slutmål," kom det upp ett kort med nummer 13 som hette "Döden". Då fick jag nog.

"Vad vill det här säga?" frågade jag.

"Det vill säga så mycket som att det bara hittills har kommit upp fyra kort ur den högre Arcanan. Kommer det upp ett femte är det allvarligt."

I samma ögonblick kom det femte upp. Det hade nummer 12 och uppvisade en man som var upphängd i en galge. "Den hängde" hette kortet. Det var det sista av de tio.

Olof tittade förundrad på korten. Jag var gastkramad. Till slut sade jag:

"Nå?"

Han tittade över min vänstra axel. Jag vände mig om. Där stod Carl.

"Var det angenämt i bastun?" frågade Olof.

"Ja, men tyvärr var det bara herrar," svarade den grinande Carl. Jag hatade honom för att han stört oss.

"Spelar ni kort?" frågade Carl.

"Ja," svarade Olof, "men vi förlorade båda två, och det är det ingen av oss som kan acceptera." Han vände sin blick mot mig och tillade, medan han tycktes borra sin blick in i min själs naknaste känslighet: "Jag vägrar tro det om dig, Bertil, som korten vågat insinuera."

Jag älskade honom. Jag sade: "Du vet, Olof, att jag kan göra vad som helst för dig."

"Lovar du det?" returnerade han genast.

"Ja," svarade jag tveklöst.

Då smålog han på ett overkligt sätt som nästan var skrämmande, och han sade:

"Då blir det du, Bertil, som skall få den stora äran att ta livet av mig."

Jag visste inte om jag skulle tro om han blivit sjuk eller vansinnig.

Han fångade min spörjande blick och genomskådade den.

"Nu pratar vi inte mera om det," sade han. "Sätt dig, Carl."

Carl satte sig dumt. Hans konventionella hatt hade kommit litet på sned, så att man kunde ta honom för en berusad. Jag beslöt mig för att aldrig föra det ämne på tal med Olof igen som han så halsbrytande hade introducerat.

"Hur var det i bastun, Carl?" frågade Olof.

"Inga fruntimmer."

"Då talades det väl politik i bastun?"

"Ja, bara politik."

"Tjatade man om Sydafrika?"

"Nej, man tjatade om mordet på Olof Palme."

"Ja, en så het potatis tar man bara i munnen i bastun," sade Olof och log. Jag kände åter igen honom. "Eller hur, Bertil?"

"Kände du Olof Palme, Olof?" frågade jag.

"Nej, men min företrädare hade träffat honom en gång. Min chef, som jag övertog rörelsen av, hette Bertil liksom du."

"Hur upplevde han statsministern?"

"Han berättade faktiskt mycket livfullt om deras möte. Statsministern var då redan märkt. Han hade fått sina djupa hemska rynkor kring högra mungipan. Han var kroniskt överansträngd, ständigt trött och skrämmande desillusionerad. Jag minns Bertils återgivning av statsministerns ord i detalj.

'Vet du vad, Bertil,' sade han, 'att jag börjar nu äntligen begripa mig på mitt öde. Ingen känner mig, ingen vet vad jag känner på djupet, och det är bara därför jag kan fortsätta vara politiker. Vet du om, att ingen man är så hatad i Sverige idag som jag är? Ingen tror att jag vet om det, men jag vet det bättre än de som hatar mig. Ingen svensk politiker har någonsin varit så smutskastad som jag. Jag har försökt att inte låtsas om det, jag har behållit min masks arroganthet som till det yttre har struntat i det med ett sken av överlägsen likgiltighet, men under masken har mitt hjärta gråtit blod och förblött av den bittraste smärta. Jag likgiltig? Jag måste vara likgiltig mot andra människors sårande spjut för att kunna vara politiker. Jag måste kunna tåla varje stöt utan att falla. Men i verkligheten tål jag inte en enda. Min första tomat i ansiktet kastade mig ur sadeln för gott. Man har beskyllt mig för att som politiker vara den flitigaste personangriparen i Sveriges historia och dess demokratiska historias störste debattförstörare. Där har du de sår i mitt hjärta som aldrig läks. Där har du varet av den sorg som aldrig kan helas. Där har du resultatet av allt detta landets politiska okunnighet och kortsynthet, som jag får upp i halsen varje dag och som mot min vilja måste resultera i statsministerns dagliga diarréer i riksdagsdebatten.

Min vän, det är för djävligt att vara den jag är. Det är för djävligt att behöva vara den bäste och ej få andra att fatta det, det är för djävligt att veta sig alltid ha rätt och inte få andra att förstå det, och det djävligaste är att behöva vara så överlägsen att alla andra känner sig små. Jag vet vad som är rätt och kämpar för det, och bara för att jag kämpar för det maximeras motståndet till det absurda, varför jag måste slå mig blodig för det. Om jag inte kämpade för det skulle folk strunta i att bjuda motstånd.

Men det var mitt öde jag ville berätta för dig om. Mitt rykte som skitpolitiker är etablerat. Jag kan inte bli mer impopulär i fler läger än vad jag redan är. Sven Stolpe kallar mig fähund, alla kristna kallar mig antikrist, alla kapitalister kallar mig kommunistjävel, och alla utlandssvenskar önskar mig död. Vad kan jag göra åt detta? Det enda jag kan göra är att envist brottas med mitt eget öde och bevisa för framtiden att jag är hederlig, att jag bara vill rättvisa och att jag bara följer mitt samvete. Ödet bjuder mig spetsen. Jag kan knappast vinna ett val till. Jag har aldrig varit mäktigare men aldrig haft fler och större fiender. Därför får jag inte kompromissa en millimeter med mitt samvete.

Därför kallar jag Reagan för utpressare när han bjuder mig till Vita Huset "på vissa utrikespolitiska villkor", det vill säga om jag lägger om regeringens utrikespolitik när det till exempel gäller Israel och Sydafrika. Därför säger jag rent ut att apartheidsystemet är en skam för världen så länge det fortsätter, för det är det. Därför kallar jag Chilejuntan för satans mördare, för jag vet att de till och med skulle kunna mörda mig. Jag skräder inte orden, och därigenom skaffar jag mig fiender, för jag gör det hellre än att jag kompromissar med mitt samvete. Jag har så många fiender att jag inte får kompromissa en millimeter med mitt samvete. Och jag gör det inte heller, och därför får jag fler fiender.

Där har du mig, broder. Hjälp mig om du kan.'

Jag tror till och med att jag tog upp Bertils ord om Olof Palme på band. Jag lärde mig de orden utantill.

Och Bertil avslutade sitt minne av Palme med att säga: 'Och ingen kunde hjälpa Palme mot hans eget öde. Inte ens Hjälparen kunde rädda Palme.'

Så sade han."

"Icke desto mindre var Olof Palme en stor skitstövel," sade Carl trosvisst.

"Och för dig är ingenting heligt, Carl," svarade Olof. "Du kan ju till och med tala illa om statsminister Olof Palme utan att blygas fastän han är död."

"Det finns många som hatar honom mera som död än som levande," fortsatte Carl utan att vika.

"Och det finns många som har större anledning att frukta honom som död än som levande."

"Vem då?" frågade Carl utmanande.

"Sydafrika, till exempel."

"Och varför skulle Sydafrika frukta Olof Palme som död?" Det låg hån i Carls röst.

"Därför att nu när Olof Palme är borta blir Sydafrika världens nästa syndabock."

Ingen av oss förstod riktigt vår chefs tankebana. Han tycktes märka det och fortsatte:

"Så länge Olof Palme levde fruktade Sydafrika endast Olof Palme. Världen behöver alltid syndabockar. Olof Palme blev en sådan. Nu gör västvärlden Sydafrika till nästa syndabock. Nu när Olof Palme inte längre kan vara måltavlan för världens hat fruktar Sydafrika hela världen."

Efter någon tvekan sade Carl:

"Du har rätt. Världen gör Sydafrika till sin syndabock just nu. Den dagliga terrorn i Afghanistan protesterar ingen emot, Berlinmuren är inte mindre accepterad idag än vad den var för 25 år sedan redan när Öst-Berlins befolkning murades in, ingen knystar längre ett ord om förtrycket i Öst-Europa och folkmorden i de baltiska staterna, Gulag-arkipelagen finns inte mer enligt västvärldens mening, men Sydafrika! Vilken skam för världen så länge det fortsätter! Vilken hårresande nationell orättvisa! Vilken fascism! Vilken upprörande oegentlighet! Skam över Sydafrika, skriker hela världen hysteriskt. Bojkotta Sydafrika, utrota Sydafrika, utplåna dess minne bland nationerna, utrota hela dess vita befolkning! Den har ju inget existensberättigande, emedan den är vit och därför en förtryckarminoritet!

Och till vad syfte gormar världen så? Jo, den behöver en syndabock. Alla nationer vill skyla över sin ekonomiska korruption med att predika ekonomisk bojkott mot det skändliga Sydafrika. Alla andra vita demokratiska kolonialvälden har också blivit svarta diktaturer, så låt då Sydafrika gå förlorat det också! Varje negerstat i Afrika är en enpartistat. Varför skulle Sydafrika vara ett undantag? USA och Storbritannien har prisgivit Rhodesia, Bechuanaland, Nigeria, Kenya, Tanganyika och Uganda; Varför skulle de låta bli att spola även Sydafrika? Varför skulle negrerna ha det bättre där än i något annat afrikanskt land? Låt alla världens nationer blanda sig i Sydafrikas inre angelägenheter! Det är de i sin fulla rätt att få göra. Alla andra nationer, och företrädesvis de svarta, borde få bestämma över Sydafrikas öde som nation och inte Sydafrika själv. Det är inte mer än rätt. Eller hur?"

"Just det," sade Olof. "Och det vet den svenska regeringen, och därför tvekar den, och därför utsätts även den för allsköns grova personangrepp utifrån. Alla predikar ju mer eller mindre som den mycket kristne biskop Tutu, som säger till alla demokratiska nationer: 'Dra åt helvete!' och avfärdar alla deras försök till dialoger med: 'De snackar skit.' Så talar med biskop Tutu alla världens heliga kristna."

"Men man får dock inte överge det demokratiska idealet, som är att alla, vita och färgade, skall vara lika inför lagen."

"Men det fungerar inte i praktiken," sade Carl. "De svarta kan inte fungera demokratiskt. Det brittiska samväldet står nu inför det faktum att det måste inse vilket kapitalt misstag det var att ge alla samväldesmedlemmar demokratisk frihet, när dessa samväldesmedlemmar, av vilka inte en svart nation överlevt med intakt demokrati, kräver att den sista afrikanska staten med vit demokratisk regering skall begå självmord. Det brittiska samväldet står inför ett moraliskt vägskäl: skall det hålla på ogenomförbar absolut demokrati och svika Sydafrika och låta det gå under, eller skall det avvisa sådana hotelser som Zambia och Zimbabwe, tidigare Rhodesia, gör sig skyldiga till och låta sådana odemokratiska negermaffior lämna imperiet och begå självmord själva? Det är mycket en politisk fråga, tyvärr: skall London välja att behålla det rika Sydafrika som allierad, eller skall det föredra att behålla ett större antal negerrötäggsstater som allierade i stället? Om Sydafrika faller går det inte över till Östblocket, vilket man kan tänka sig att sådana urartade stater som Zimbabwe och Zambia kan göra om de lämnar samväldet."

"Du menar att London skulle tänka sig att föredra Zimbabwe och Zambia som medlemsstater och överge Sydafrika hellre än att icke svika Sydafrika och se Zimbabwe och Zambia bli Moskvamarionetter?" sade Olof.

"Det är fullt möjligt," sade Carl.

"Om du så kan försvara rasismen," utmanade jag denne utmanare, "så försvarar du väl Klanen härnäst."

"Hur vet du att jag varit klanmedlem?"

"Det visste jag inte."

"Polisen har förhört mig om Palmemordet just emedan jag är en avhoppad klanmedlem: de hoppades att jag skulle kunna ge dem ledtrådar till någon eventuell rasistisk Palmemördare. Klanen var ju alltid mot Olof Palme och all socialdemokrati. Några sådana ledtrådar kunde jag dock tyvärr inte ge, fastän jag gärna hade velat. Jag kunde bara säga sanningen till dem. De kom till mig och frågade mig om jag visste vem som mördat Palme. 'Ja,' sade jag, 'det vet jag.' Då frågade de mig vem det var, och jag var fullkomligt ärlig när jag sade: 'Det var jag.' Då gick de och kom aldrig mer tillbaka."

"Du hatar alltså Klanen?"

"Hatar är inte rätta ordet. Jag förbannar den. Min egen mor bedrog sin äkta man, min fader, och sitt eget kött och blod, sin enda son, mig, med den förbannade Klanen och dess flummerier. Hennes engagemang i den politiska kapitalistiska rörelsen har kostat min familj 100,000 kronor och nästan ruinerat våra liv. Hon försökte även förföra mig in i den, jag gick med i den emedan jag bara var 15 år, och när jag insåg mitt misstag tre år senare försökte jag begå självmord, då jag var ihjälfrustrerad över att jag hade förstört början på mitt eget liv. Tyvärr misslyckades jag. Hade jag lyckats hade hon kanske blivit väckt. 70,000 kronor, som hon ärvde av sin far, som han testamenterade till hela familjen, kastade hon åt råttorna i Klanen och fick ingenting tillbaka utom falska drömmar och hjärntvätt. Jag har förlorat henne som mor. I min moders ställe har jag en fanatisk galning som skulle kunna mörda för Klanen. Hon skulle kunna mörda mig, sin ende son, för sin klan, om hon fick höra vad jag nu säger. De mänskor som uppslukas av Klanens självbedrägeri blir ekonomiskt och socialt totalt ansvarslösa och blir materiellt beroende och livegna för resten av livet. Försöker de bryta sig ur systemet krossas de av korrektionsmetoderna. Det är den minst demokratiska rörelsen i världen: all opposition och kritik bemöts som fiendskap. Deras grundare var inte klok. Därmed är allt det bästa sagt som kan sägas om denna terroriströrelse. Resten av sanningen är endast ohygglig."

"Och hur lever du själv, Carl?" frågade jag. "Kommer du inte ursprungligen från Sydafrika, där alla vita automatiskt är extrema rasister? Levde du inte alltför länge ensam med din mor? Hon måste väl ha kastat ut dig till slut, när du blev för gammal? Du var väl över tjugo då redan?"

"Hur vet du det?"

"Jag bara gissar. Och hur har ditt sexualliv varit sedan 15 års ålder? Jag gissar att du aldrig knullat någon flicka. Desto flitigare har du väl masturberat. Det gör du väl varje natt, eller hur? Jag känner din sort. Du frossar i sinnebilder och masturberar medan du frossar i deras fasor. Vad tänker du på när du masturberar? Sexualbrott? Narkomaner i deras missbruksorgier? Aktiva knarkarkvartars mysterier? Långhåriga unga män? Har de svarta glasögon också? Sprider de droger också? Mest hasch och LSD, eller hur? De vill väl erövra hela världen med 'snö', eller hur? Eller är det bara vanliga långhåriga nakna strip tease-flickor, som du i dina drömmar binder fast och misshandlar?"

Jag visste inte vad jag sade. Fantasin skenade iväg med mig. Jag kunde inte kontrollera mina egna förhastade slutledningar. Vad jag sade var alltför fantastiskt för att jag själv vid mina sinnens fulla bruk skulle ha kunnat ta det på allvar, men faktum är att jag inte visste vad jag sade.

Men min överraskning blev som mest total när jag fann att jag framför mig hade en blek och darrande Carl som verkade helt fallen från skyarna.

"Du, Olof," sade han nästan skyggt till chefen, "denne man vet mer om mig än du. Hur kan han veta allt det och så in i minsta detalj? Han har blottat min innersta själs naknaste svagheter för dig och mig. Det klarar jag inte. Jag trodde jag kunde vara ensam om mitt privatliv. Det kan jag nu inte längre.

Du Bertil, du vet allt om mig. Hur kan du veta det, du som inte alls kände mig? Och hur kan du avslöja det för Olof här, vår arbetsgivare, när du vet, att jag för honom kan avslöja mycket värre saker om dig?"

Jag hade ännu inte fattat vad jag själv hade sagt. Vi var andlöst tysta alla tre medan vi nervöst bevakade varandra i spänd väntan på nästa oväntade eruptioner.

"Men var lugn. Jag skall inte avslöja ditt sexualliv för Olof," fortsatte Carl. Det verkade som om han plötsligt hade glömt allt vad som tidigare hade sagts.

"Olof, Bertil här har just avslöjat för dig en terrorist."

"Det visste jag redan att du var," sade Olof.

"Du visste ingenting om min perversitet. Men jag har alltid avgudat dig, Olof. Här är mina identitetshandlingar." Han lade fram sitt pass, sitt identitetskort, några bankböcker, sitt körkort och några andra papper på bordet.

"Vad vill du med dem?" frågade Olof.

"Ta dem. Du ville ju begå självmord. Du ville ju till och med ha Bertil till att expediera dig. Nu slipper du det bekymret. Bertil har redan tagit livet av mig i stället."

"Jag begriper ingenting," sade Olof kallt. Det förstod både Carl och jag att han mycket väl gjorde.

"Du vill inte begripa någonting," korrigerade Carl honom.

"Hur tänker du göra det?" frågade Olof.

"Hoppa över bord utan vittnen."

"Du kan inte mena allvar," sade jag. "Jag visste inte vad jag sade."

"Du visste mera väl vad du sade än vad du själv visste om. Du blottade mitt innersta för Olof. Du avslöjade min innersta brottslighet för mina två enda vänner i livet som jag litade på. Jag har själv genom dina ögon fått se min innersta ruttenhet i full dager. Det kan ingen av er begära att jag skall överleva."

"Lugna dig, Carl," sade jag.

"Låt honom vara," sade Olof till mig. "Hans öde är hans ensak. Vi har ingen rätt att ingripa. Om han behagar begå självmord är det åtminstone konstruktivt."

"Hur då?"

"Till straff och bättring för honom själv, och för att jag skall kunna överleva."

"Du menade således allvar med att vilja dö, Olof?"

"Polisen är efter mig, Bertil. Jag måste försvinna från den officiella världen. Jag måste ha en officiell dödförklaring. Tro inte att jag menade allvar med att jag ville ha dig till min mördare. Du hade bara fått bli officiellt vittne till min officiella död. Nu har Carl här erbjudit sig att göra saken betydligt enklare för oss bägge. Om han försvinner i praktiken har jag sedan bara att överta hans identitet och låta hans döda opåträffade kropp vara min identitet. Menar du allvar, Carl, med att vilja försvinna över bord?"

"Jag skämtar inte med döden."

"Jag trodde väl det."

Jag lovade mig själv att aldrig mer säga sanningen om folk till dem själva.

"Du blir en bra Hjälpare med tiden, Bertil," sade Olof till mig.

Jag uppfylldes av fruktan i hela mitt väsen inför dessa förfärliga ord utan att jag visste vad de betydde.

25.

"Olof har gått över bord. Han gjorde det helt frivilligt, och ingen såg honom. Ingen i livet kommer heller att sakna honom utom jag. Jag heter hädanefter Carl Nielsen och kommer att leva denne mans liv: ett flyktigt ungkarlsliv utan ordning, en svårtillgänglig misantrop som för det mesta är bortrest, en avskyvärd rasist och terrorist, som saknar syskon och släktingar, vars far är avliden sedan sju år och vars moder har förnekat och förkastat honom för hennes firmas skull. Han är världens mest rotlösa människa.

Också mitt utseende kommer att göras om. När jag stiger i land tänker jag uppvisa Olofs identitetshandlingar om de begärs av honom, men sedan kommer dessa att förstöras och ersättas av Carls, vars porträtt kommer att modifieras och anpassas efter mitt samtidigt som mitt anpassas efter hans. Antagligen kommer ingen att begära att få se mitt eller hans pass eller körkort."

"Är det så angeläget för dig att försvinna?"

"Det är ytterst angeläget. Du och jag får vid eventuella behov senare vittna om hur vi plötsligt saknade Olof ibland oss denna natt. Jag hoppas hans lik aldrig återfinnes."

"Chanserna är små. Får jag se var du sista gången såg min bäste vän Olof?"

Jag såg på honom att han såg på mig att han kunde lita på mig. Vi gick ut tillsammans.

Den som en gång ensam har fått stå på aktern av ett högt fartyg mitt ute på ett hav med oskymda horisonter i klar sikt med det bubblande kölvattnet upplöjt som en bred gata tvärs över detta ändlösa hav kan kanske förstå det svindlande majestät som en dylik belägenhet inger dess åtnjutare. Blickar man över kanten på relingen ner i det forsande djupet 30 meter längre ner, som fartyget upprör med en ständig, förkrossande hastighet, blir svindeln inför denna fart, detta majestät och detta havs överväldigande oändlighet outhärdligt, ty då blir detta stora gigantiska fartyg, som man står på, som färdas så snabbt och så säkert i alla sina gigantiska dimensioner ändå så försvinnande litet i förhållande till det omgivande havet. Det är denna den mänskliga storhetens absoluta litenhet som ger anledning till den absoluta outhärdliga svindeln.

"Här gled han över bord," sade min vän. Vi stod längst ute vid hörnet av relingen på det översta däcket. Det som ett Niagara forsande kölvattnet upprevs av fartyget 30 meter under oss. Han tillade liksom i en parentes: "Ingenting har förvånat mig så mycket i mitt liv som det som hände i kväll."

"Vad då? Självmordet?"

"Nej. Ditt avslöjande av honom."

"Vad var det med det?"

"Insåg du inte själv vad som hände? Du visste ingenting om denne man. Ändå kunde du avslöja saker om honom som var så intima att aldrig en Sherlock Holmes kunde ha spårat upp dem. Du visade dig ha en högst förunderlig förmåga att kunna gå in i denna främmande människas innersta tankar, läsa dem i klartext och skoningslöst formulera dem på ett sätt som han säkert aldrig själv hade kunnat göra. Det var som ett psykologiskt drastiskt kirurgiskt blixtingrepp. Denne man var pervers ända in i själen, och du upplöste hela hans perversitet blott genom intuition. Sådant kunde jag tro om en Edgar Cayce vid omedvetet tillstånd men aldrig om dig vid medvetet."

"Jag visste inte vad jag sade."

"Visste du inte det? Hur kunde du då säga det?"

Det visste jag inte vad jag skulle svara till.

"Var inte så blygsam," fortsatte han. "Lita på mig att jag inte skall avslöja din hemlighet."

"Men skall du nu bli en ny Carl och leva med hans lastbara förflutna?"

"Ingen av oss kände till det lastbara förflutna som du avslöjade. Du måste själv medge att du omöjligt kunde ha läst hans innersta tankar. Utåt sett var hans liv ett ungkarlsliv utan kvinnor, utan laster, utan alkohol, utan knark och utan kriminalitet. Utåt sett visste vi inte att han var en terrorist. Detta liv övertar jag. Det blir lika fläckfritt utåt sett som Carls var. Och det som du genomskådade hos Carl kommer du aldrig att få se hos mig."

"Skall du då överge Marta?"

"Jag övergav henne redan då jag fick henne. Bertils död gav mig henne samtidigt som den berövade mig henne. Jag har aldrig varit hennes efter det. Att överge henne är för mig att göra henne den tjänsten att ge henne fri. Säg mig blott en sak."

"Vad då?"

"Upptäckte du något mellan henne och Carl?"

"Nej, absolut ingenting. Han rörde henne aldrig."

"Och det vet du säkert?"

"Absolut säkert."

"Det gläder mig. Då kan jag lugnt fortsätta med att dyrka henne, ära henne och älska henne i andanom. Jag trodde att hon hade bedragit mig, och jag såg Carl som den enda möjliga. Han var alltså oskyldig och hon också. Det gläder mig mest av allt.

En annan sak. Tror du att du kan gå ensam till den stora fest som jag bjöd dig till som Olofs representant?"

"Visst kan jag det. Varför vill du smita?"

"Carl var inte bjuden."

"Var jag det då?"

"Du var med värdens tillåtelse inbjuden av mig. Men jag bjöd aldrig Carl."

"Varför tog du då med honom på denna resa?"

"Min avsikt var att låta honom tjänstgöra som min officiella mördare och hädangångsvittne. Jag ångrade mig när vi samtalade i cafeterian vid zigenarkorten: du skulle bli min dödgrävare i stället. Men situationen blev plötsligt en annan, när Carl föll över bord. Men kom ihåg: jag är nu officiellt död. Det är Olof och ingen annan som är den verklige självmördaren."

"Varför?" frågade jag dumt.

"Varför?" svarade han lika dumt. "Fråga Hjälparen."

"Du har en förmåga, Olof, att alltid få ett argument att återvända till var det började."

"Några fler frågor?"

"Ja, om du ursäktar. Här är något som inte stämmer. Carl var inte någon naturlig självmördare, och jag kommer alltid att grubbla över det här. Är det säkert att han verkligen självmant hoppade över bord? Är det säkert att du inte expedierade honom?"

"Även det, Bertil, får du grubbla över för resten av ditt liv. Men det lönar sig inte. Så glöm det bara. Och Carl är inte död. Det är bara jag som är det."

"Och vad har Hjälparen med saken att göra?"

"Hjälparen, Bertil, är den som överlever vem som än dör."

26.

Det var svårt att hitta stället för den märkvärdiga festen. Vägen ringlade ut längs mot stranden söderut från Borgå i riktning mot Albert Edelfelts ateljéer i Haiko, man passerade förbi ett underbart gammalt brukssamhälle som hette Hammars med idel pittoreska och fantasifulla trähus, och framför en stor öppen parkplan vid vattnet, som erinrade om Drottningholm, tog vägen helt abrupt slut. En skylt pekade in mot skogen vart man skulle ta vägen. Man fick följa en till större delen igengrodd stig genom ormbunksdjungler och över spångar uppför backar och genom bärbusksnår förbi ett gammalt spökhus till träslott utan fönsterrutor. För hundra år sedan hade detta urblåsta hus påtagligt varit ett herremansresidens. Jag fick senare höra att allt som fanns kvar i det huset nu var glassplitter från alla de tomma fönstren, ett par trosor och blod.

Omsider kom man fram till en jättelik sekelskiftesvilla av den mest fantasifulla träarkitektur. Denna villa var helt isolerad från omvärlden. Skogar och berg omgav den på alla håll, den var helt otillgänglig för all denna världens stress och fåfänga, och endast från vattnet kunde man kanske på däcket av den dagligen förbigående passagerarhjulångaren 'Johan Ludwig Runeberg' till Helsingfors skåda det makalösa träslottet som ett finlandssvenskt Hohenschwangau. Ett torn prydde den praktfulla patriciervillan, och detta torn med glasveranda överst var stoltare än hela Borgå.

I denna tidlöshetens egna patriciervilla hade redan ett intressant sällskap samlats när jag kom dit. Värden, som inbjudit Olof, var ett original från Borgå som hette Horst Sandström. Han hörde hemma i Kyrkslätt och hade hyrt det unika träpalatset enkom för denna fest. Han var invalid och gick på kryckor. Icke desto mindre väntade hans sköna fru, en glad liten norska, barn. Det var detta som var festens anledning.

Gästerna var cirka tjugo till antalet redan när jag kom dit. De var huvudsakligen från Norge och trakterna kring Bergen, från Danmark och trakterna kring Århus, från Sverige och trakterna kring Göteborg samt finlandssvenskar från hela Finland. Där förekom ingen finne.

Jag framförde till värden mitt beklagande av att Olof själv inte kunde närvara och att han skickat mig som sin representant i stället. Horst Sandström svarade generöst: "Alla Olofs vänner är mina vänner. Jag lärde känna Olof under min tid på Östra Sjukhuset i Göteborg, och en sådan människa kan inte umgås annat än med goda mänskor." Horst Sandström var av allt att döma en underbar mänska.

Mänskorna från Århustrakten var idel unga glada danskar. Jag drogs genast av en oemotståndlig sympati till deras sällskap. De var de yngsta, gladaste och vackraste på hela festen.

Horst Sandström hade två bröder som kom dit för att fira sin handikappade broders bemärkelsedag. Den ena brodern hette Kurt och den andra Ernst. Kurt Sandström kom direkt med sin fru från sin tjänst i Sydafrika, och Ernst kom direkt men utan sin fru från sin tjänst på Sumatra. Jag frågade dem om de inte var rädda för Aids på sådana arbetsplatser med outvecklat sjukhusväsen. De svarade: "Blir man sjuk är det bara att chartra ett privatplan direkt hem till Finland var man ofelbart får rätt vård och blir frisk från vad som helst." Kanske det var logiskt ur deras synpunkt.

Min ankomstdag var bara den första festkvällen. Nu så här långt efteråt måste jag erkänna att denna första festkväll var den angenämaste. De två hundra gästerna var bara tjugo än så länge, alla kunde lätt lära känna varandra, samvaron var intim och öppenhjärtlig, ingen var ännu berusad, och alla såg med förväntan fram mot kulmineringen av festen den andra dagen.

Likväl skulle jag vilja minnas hela denna enastående fest som ett enda ögonblick. Det var något så tidlöst över hela tillställningen. Samtliga mänskor var så utomordentligt kvalitativa, från de kultiverade finlandssvenskarna till de genomärliga göteborgarna och de oskyldigt livsglada danskarna. Många var invalidkollegor till Horst; dessa satt i rullstol, var puckelryggiga, hade MS, hade förvridna lemmar eller något annat bedrövligt lyte, men även dessa var fullkomliga original som man enbart kunde ha nöje av att prata med. Där förekom en trollkonstnär som hade full föreställning alla tre dagarna. Skickligast var han med en kortlek, som han blandade med en hand, fick alla kort att ha blanka framsidor, fick alla kort att dessutom ha blanka baksidor, kunde utan vidare plocka fram kort som en annan tänkte på, trollade fram dessa ur andras öron och näsor, och allt detta kunde han göra i korta ärmar. Där förekom gamla ättlingar till ryska emigrantfamiljer i Viborg, där förekom en ung dansk professor i finsk litteraturhistoria, och den trevligaste av dem alla var en kraftig man i rullstol vars röst överträffade alla andras i klangfärg och styrka, – han hade brutit nacken av sig när han en gång oförsiktigt dykt på ett för grunt ställe vilket förvisat honom till rullstol för livet. Där förekom ett stort antal entusiastiska drakflygare: den störste entusiasten var en prillig gynekolog som förevisade flera prisvinnande drakar. Den mest minnesvärda var en gigant med flabbande ansikte, vansinnigt långa och löjliga ben och med tokiga skära korvtår på slutändan. Den flög faktiskt till barnens förtjusning i synnerhet.

Barn fanns där gott om. Alltid då och då saknades någon, varvid värdinnan lät utbasunera, att alla måste upphöra med sina aktiviteter för att gå ut och söka barn. Småningom tröttnade man på det evinnerliga barnsökandet, då barnen ständigt försvann på nytt men dock alltid kom till rätta igen av sig själva.

Vid midnatt den andra dagen avfyrades ett präktigt fyrverkeri nere vid stranden som aldrig ville ta slut. Många raketer fräste snöpligt ner i vattnet, andra försvann i tomma luften utan en enda stjärna, andra åkte rätt in bland den hundrahövdade publiken och försvann i någons kjolar, och för varje raket som lyckades uppstod hänryckta applåder och beundrande utrop av omåttlig förundran och glädje. Raketerna tröttnade fastän de aldrig tog slut medan publikens entusiasm aldrig tog slut.

Ett par rätt så berusade rikssvenskar for ut mitt i natten och seglade mitt i fyrverkeriernas sken. Utanför stranden fanns det endast en sten, och denna sten grundstötte naturligtvis seglarna på medan raketerna regnade. Naturligtvis kom de inte loss från stenen heller. Vinden var obefintlig, segelbåten var en enkel jolle utan köl, och seglarna for aldrig längre bort än 20 meter från stranden. I lägsta tänkbara hastighet körde de upp på fjärdens enda sten så ordentligt att det tog timmar för dem att komma loss medan fyrverkeriraketerna bubblade neråt i plurret och den hundrahövdade överentusiastiska publiken jublade åt de misslyckade raketerna och skrattade åt seglarentusiasternas mödor uppe på grundet.

De flesta drakar som flögs strandade uppe i träden som belamrade hela tomten. Underligt nog tycktes de allra flesta stranda i ett och samma träd och på en och samma gren nära toppen. Det var den prillige gynekologen som sedan heroiskt besteg det höga trädet och räddade alla de skeppsbrutna vackra drakarna.

Den andra dagen förekom det finnar på festen, och dessa gjorde sig bemärkta med att hålla i gång ett discothèque hela natten i husets salong fram till klockan sju på morgonen och dansa därefter till alla deras utomordentliga förargelse som önskade sova den tiden på natten. Det var dessa stackars utbölingsfinnars förtjänst att många den tredje och sista dagen var utslagna av brist på sömn, kamp mot myggor och outlösta hämndkänslor mot allt vad discomusik heter.

Där förekom dock även riktiga musiker. En hade engagerats för att stämma husets piano, som var så ostämt, att de flesta strängar brast då han försökte stämma upp dem. Hans musik under detta arbete var inte heller den bästa. En angenäm trubadur fängslade en hel salong under flera timmar med att intimt med gitarr uttrycka sina egna poetiska visor för en dödstyst publik av tjugo mänskor som satt omkring på golvet, under bord och på och under stolar och njöt. Detta var kanske hela festens stämningshöjdpunkt.

Prägeln av tidlöshet förhöjdes allra mest av miljön. Gud vet hur många angenäma fester den praktvillan hade erfarit sedan den hade byggts 1880. Det var som om alla förflutna fester hade samlats och återkommit i denna tre-dagars-fest för ett sällskap utan motstycke handplockat ut ur alla Nordens angenämaste städer och kulturbygder. Trävillan var förfallen och provisoriskt reparerad, färgerna flagade från väggarna, vindeltrapporna rullade som i sjögång när man försiktigt använde dem, toaletten fungerade inte så att man provisoriskt fick snickra ihop några torrklosettbänkar vars tunnor naturligtvis snabbt fylldes till brädden av de 200 ständigt ätande mänskorna, folk låg i sovsäckar om nätterna överallt på golven som kålmaskar i en orensad trädgårdssäng, allt var provisoriskt men förnöjsamt och sublimerat av den anrika villans atmosfär. Man rörde sig där plötsligt i Anna Kareninas, Dostojevskijs romanfamiljers, Victor Hugos och Charles Dickens villamiljöer och Anton Tjechovs vemodiga rollfigurers tidlösa sällskap. Det var en värld som icke hörde till denna, som var bättre än denna och som dock var mera verklig och mänsklig än hela atomåldern. Man glömde hela 1900-talet med dess båda världskrig, fascist- och kommunistdiktaturer, terrorister och atombomber, och det var som det skulle vara.

Tornet på huset var kronan på verket. En pelare i mitten höll upp taket däri som en parasoll. Dess glasveranda bestod längs alla fyra väggarna av olikfärgade glas i fyra färger: färglöst, blått, rött och gult. Genom dessa olikfärgade glas kunde man se fyra olika världar: en vanlig i alla naturliga färger, en gyllene i gult, en rosenskimrande i rött och en kusligt stormvarslande i nästan gråblått. Under taket förekom det längs väggarna sällsamma visdomsord skrivna i nästan gotiska bokstäver med gammal stavning. Jag tror att det var ett 20-tal. Somliga etsade sig in i mitt minne, som: "Säg inte allt vad du vet, men vet alltid vad du säger," och "Dygd är makt," och "Stå för vad du går för," och "Ingen är vad han är om han inte är det i andras ögon." Naturligtvis kunde man diskutera somliga av dem, men alla var de tänkvärda. Det var ett filosofiskt torn som avslöjade världen för en i fyra olika dräkter och förmanade en att hålla distans lika mycket till världens fåfänga som till ens egen fåfänga. Tornet var som en fläkt från Sokrates, Marcus Aurelius och Alfons den Vises dagar. Det fattades bara den astronomiska detaljen.

Och alla dessa unika mänskor kände Olof. Det var som om han var den andra medelpunkten för hela tillställningen liksom värden var den första. Jag kände inte värden, och därigenom var det en mindre bland dessa 200 mänskor som kände värden än som kände Olof. Och ständigt under dessa tre dagar hörde jag Olofs namn nämnas. Alltid talade någon om honom någonstans och enbart med positiva ord. Det var tydligt att han saknades.

Och jag ansåg mig ej kunna meddela någon att han var borta. Antagligen skulle de alla förr eller senare få veta den officiella nyheten att han var död, och jag såg framför mig hur de alla då skulle storma fram till mig och fråga: "Varför talade du inte om det?" Jag kunde inte, emedan det hade förstört stämningen.

Samtidigt visade det sig att ingen egentligen visste vem Olof var, och själv insåg jag, när jag hörde allt som sades om honom, att jag själv visste det minst av alla. Alla kände honom och älskade honom, men för alla var han lika gåtfull och okänd. Ingen visste vad han egentligen nu för tiden höll på med.

Jag förde försiktigt 'Hjälparen' på tal några gånger, men det blev inte fler, ty jag insåg genast, att av dessa 200 mänskor visste ingen någonting om någon hjälpare.

De var alla sådana som inte behövde någon sådan utan klarade sig bäst själva.

27.

Medan den stora festen ännu höll på författade jag ett passionerat brev till Marta i vilket jag avslöjade att Olof var död och hur han hade begått självmord. Vad jag avslöjade var helt enkelt den officiella sanningen såsom Olof själv ville ha den. Alla de normala klyschorna under sådana omständigheter ingick i brevet: att Marta och jag nu inte längre behövde gömma oss, att vi inte längre behövde frukta Olofs svartsjuka eller vedergällning, att det nu var min sak att helt och hållet ta hand om henne, och att jag älskade henne. Hur kunde jag tro på allt detta nonsens som jag själv skrev? Därigenom, att jag i det ögonblicket helt och hållet behärskades av en infernalisk idé. Jag var i det ögonblicket övertygad om att varje brott var tillåtet som inte upptäcktes. Och jag brydde mig inte alls om riskerna för att brottet skulle upptäckas, därför att jag trodde mig älska Marta, för att jag ville ha henne ensam för mig själv, för att jag ville äga henne, för att jag var förblindad av min egen egoism.

Jag var säker på att Olof skulle hålla sig där han var: under jorden, för tid och evighet. Jag var så säker på det så att jag nästan inbillade mig att han verkligen var död. Jag bedrogs av mitt eget önsketänkande, och festens myckna öl, vin och whisky var kanske i någon mån medskyldigt därtill.

Jag var alltjämt som berusad av Olofs demissionering när jag kom hem till Göteborg. Jag störtade hem till Marta och önskade bara kasta mig i hennes armar.

Hon tog vänligt emot mig, och vi hade en glad natt tillsammans. Hon var mycket generös och lät mig göra vad jag ville med henne och tycktes glatt njuta av det. Men när vi vilade efter den stormiga kärleken undslapp det henne:

"Hör du, jag har något att berätta."

"Vad då?"

"Olof är inte död."

Jag flämtade.

"Varför tror du det?"

"Han skickar mig dikter."

"Nu?"

"De första kom efter ditt brev om hans död. Den senaste kom idag."

Det kändes som om världen snurrade ifrån mig och kastade av mig.

"Vad är det för dikter?"

"Du får gärna läsa dem."

Vi tände lampan. Hon var omåttligt skön i sin totala avspänning. Hon hade ingenting att dölja för mig och var fullkomligt naturlig.

Med stigande förundran tog jag del av Olofs dikter, som faktiskt bara kunde vara av honom, ty de avslöjade saker som bara han kunde veta om henne och som bara han och hon kunde ha gemensamt. Somliga var skrivna tydligen för länge sedan, andra var kanske skrivna nu, men de bar alla tidlöshetens prägel och var därför omöjliga att datera.

Här är en del av dikterna:

Aldrig har någon dam lyckats förföra mig,

och aldrig har jag förfört någon dam eller ens det försökt.

Sigmund Freud sade: "Undertryck ej det sexuella,

ty det leder bara till sjukdom. Ge utlopp för ondskan i stället."

Det kunde man säga när världskrigen ännu ej givits fritt utlopp

och när ej atombomben uppfunnits och givits utlopp för i krigiskt bruk.

Själv förbannar jag det sexuella. Det är mitt livs bittraste fiende.

Visserligen är det oemotståndligt, naturligt, ofrånkomligt och oundvikligt,

men jag kan dock ej det betrakta som annat än avskyvärt,

djuriskt och lågt, billigt, fult och groteskt i sin obscenitet.

Hellre jungfru på livstid, jag föredrar ensamhet och isolering,

jag blir hellre utskrattad, avhånad och även vanryktad

än att jag låter min kärlek besudlas av djuriskhet och egoism.

Jag kan älska – det vet jag, det gör jag, det älskar jag även att göra,

min kärlek är stor, den är innerlig, pålitlig, ståndaktig, djup och beständig;

jag har aldrig svikit en vän, och de enda jag övergett

har varit fala förförerskor som velat missbruka vänskap

med att kräva obsceniteter för sin egen skull.

När jag älskar så kräver den kärleken trohet allenast –

allt annat är oviktigt. Kärleken är störst

när den är som renast, och det enda någonsin

som kan besudla ett kärleksförhållande är egoism.

Egoismen är alltid ett djuriskt begär som man ej har distans till

och ej själv behärskar: den är alltid utom kontroll.

Därför är den så farlig.

Dess motsats är hänsynsfullhet och respekt,

eftertanke, besinning och ansvar,

försiktighet och den totalaste ärlighet.

En enda lögn kan förgöra en värld,

om den så är än aldrig så vit.

Ett steg bort ifrån sanningen, och man kan drunkna,

ett uns egennytta och allting blir skeppsbrott,

en omedveten kompromiss med ens samvete,

och allting faller direkt i ruiner.

Blott luftslotten och idealen är hållfasta grunder

att bygga en verklighet på och en framtid.

Strukturerna som överlever den timliga världen och tiden

och som alltid håller historien i gång och i rörelse

är alltid andliga.

Allt det konkreta är blott apparanser och slagg

av det evigt gudomliga bakgrundsarbetet

som alltid sker bakom kulisserna

och som är det enda riktigt väsentliga.

Drivfjädern till det som alltid består, strävar vidare och upprätthåller

är alltid den outrannsakliga höjden av gåtfullhet:

den sköra kärlek som alltid är älskad emedan den alltid är ren.

Att giva sig ut på de gyllene böljorna

helst i en öppen kanot,

att bli ett med naturen,

dess vildhet och skönhet,

dess gyllene värme och liv,

och i skydd av dess ohöljda realitet,

den totala konkreta helt avklädda sanningen

i dess mest naturalistiska mörker och grymhet,

förglömma allt mänskligt ont, dödens hot

och hela vår skräckcivilisation

med dess våld, hat, narkotika,

kärnkraftsvansinne, politiska missbruk,

experimentell radioaktivitet,

och den eviga mänskliga vidriga leken med döden.

Naturen är döden för all mänsklig dårskap

och därför den enda befintliga vägen till liv.

Men den vägen går genom besvärliga prövningar:

för att rätt komma åt moder Naturs charm och väsen

så måste man slussas förbi ut ur alla de mänskliga

vansinnen först. Alla fåfängor, alla personliga

dumma konflikter med medmänskor,

allt dumt beroende av stimulantia och materialismer,

och framför allt slöheten, likgiltigheten, det intiga inom en

måste man själv operera kirurgiskt ur kroppen och själen.

Först då är man fri och en mogen själ för att ta del av

den utomordentliga friheten ute hos moder Naturen.

Att kämpa med stormarna, frossa i deras herkuliska överdåd,

flyga och susa med vinden bland träden

och flamma med åskan i natten

och njuta av att bliva våt genom ösregn;

att glömma allt ansvar för småaktigheter,

att slippa ta del av den mänskliga lågheten,

att endast få lyftas upp till det universella

och umgås med allt det allenast

som övergår och överträffar en själv,

att få flyga i tankarna utan att någon försöker

att dra dem tillbaka till jorden bakom lås och bom,

att få sjunga för full hals förutan att någon ber en hålla käft

och allenast ha hela naturens andäktiga tysta publik,

att få frossa i renheten och glömma all mänsklig fulhet,

att få dyrka fritt utan att någon hädar i närheten,

att få blott höra naturens musik och bakom sig få lämna

allt mänskligt elände i form av omänskliga oljud,

det är nog på denna jord den enda frihet som finns,

som all mänsklig civilisation är som gjord för

att inmura människan från till självdestruktiv olycka

såväl för människan som för naturen.

Han är odräglig, tråkig och dyster.

Han tiger rent avskyvärt och håller inne med allt vad han känner.

Han verkar helt kall som en fisk,

hal som ålen och varför ej lömsk, dolsk och feg även

i sin utmanande och otillgängliga gåtfullhet.

När han ger uttryck åt något så är det blott

för att få andra att känna sig mindre,

för att kritisera dem, visa sitt missnöje med dem

och som översittaren uppfostra dem till vad de icke vill.

Är han omänsklig, är han vidunder och monster,

är han ett slags obotligt missfoster,

eller är han blott en människa?

Svaret på frågan kan man endast få

om man avrättar honom.

Om man därmed misslyckas

och han ej låter sig avrättas

är han ett monster, vidunder, tyrann

och ett omänskligt missfoster.

Men om han låter sig ödmjukas

blir hela situationen en annan.

Då märker man plötsligt, när det är för sent,

att han lärde en mycket, att han visste väl vad han gjorde,

att han gick i täten för andra och upptäckte nya oanade vägar,

att han var omistlig, att hans överlägsenhet ej var en sjukdom

men endast ett ädelt Prometheussyndrom.

När han blivit ett minne blott

blir han med ens lika stor

som han under sin levnad var avskyvärd.

Filmregissör Ingmar Bergman förkunnade en gång

att stora författare var endast de som var avlidna

eller som grät.

Det är mycket i det,

ty det finns inget mer mänskligt ödmjukt

än tårarna, än den uppriktiga sorgen,

som låter sig komma till uttryck konkret.

Och en stor koryfé som kan gråta,

överlägsenheten som visar förkrossande mänsklighet

med att emellanåt taga till lipen

behöver ej avrättas för att bli erkänd som stor.

Överlägsen är den som i sin överlägsenhet

inser att han alltid blott är en människa.

Den må man följa och lyssna till,

lära av och efterlikna,

ty han är långt större och mera väsentlig

i livet och nuet än vad han i människors minnen

kan någonsin göras till efter sin död.

"Den sista av dem skrevs medan Olof Palme ännu levde."

"Är du säker på det?"

"Ja, ty han skrev den för Bertil."

Jag såg ut som ett stort frågetecken. Hon tillade: "Hans arbetsgivare."

"Jaså."

Olof hade överlistat mig. Han ägde fortfarande Marta, ty han ägde hennes själ, medan jag bara ägde hennes kropp. Och jag visste att jag genom mitt handlingssätt aldrig skulle få äga henne helt och hållet: hennes själ skulle aldrig få tillhöra mig. Olof hade utmanövrerat mig utan att ana att jag försökt utmanövrera honom från Martas hjärta.

"Är detta alla hans dikter?" frågade jag.

"Nej, den nionde kom idag."

Hon visade mig den. Den var lika lång som de föregående och i samma stil:

Ödmjukheten är ett livselixir.

Ödets offer är kamrat med hela världen.

Fattig, är han aldrig ensam,

ty majoriteten av vår mänsklighet

är fattiga som han.

Om han är utan bostad är han icke ensam,

ty majoriteten av vår mänsklighet

är bostadslös och fredlös liksom han.

Om han är utan bröd och pengar

och helt maktlös därigenom mot världsordningen

så har han flera milliarder med sig

som är allihop i samma båt.

Och är han ödmjuk i sin olycka

så är han glad,

ty han är då medveten om sitt sällskap av miljarder,

och han inser då att olyckan är ensamheten,

som allenast rika, etablerade och mäktiga få lida av.

Allenast maktlöshet ger lycka,

endast fattigdom ger god förnöjsamhet,

och den allena skänkes hälsa.

Ensamheten är en sjukdom,

som av makt och pengar endast kan förvärras

och som endast kan bli botad av förlust.

En sinnessjukdom, isolerande och grym

och ondare än något annat

är all makt, all rikedom, all ensamhet,

som måste tvärt beröva varje frossare däri

allt mänskligt sällskap, alla milliarder fattiga,

den maktlösa majoriteten av vår mänsklighet,

den lyckliga majoriteten,

som är nöjd med all sin ödmjukhet och ringhet

och som inte eftersträvar något annat

än att lugnt få hålla på med sitt

hur litet pengar det än skänker.

Krossa makten, ersätt den med ödmjukhet,

och hela mänskligheten skall bli frälst

från våld, förtryck och ofrihet.

Släpp ödmjukheten och förnöjsamheten fri,

och harmonin skall härska på vår jord.

Var glad åt all din tuktan, människa,

välkomna den och skratta åt den,

ty tyrannen är en löjlig man

som aldrig kan av evigheten tas på allvar.

Sälj din makt och bli en ödmjuk människa,

och hela världen skall bli din,

och hela mänskligheten skall med glädje följa dig.

"Olof har frigjort sig från oss båda, och han vill att vi också skall vara fria. Låt oss därför älska, Bertil. Låt oss vara fria."

Men jag hade fått nog för den natten. Jag steg dyster upp ur sängen, klädde på mig och gick hem till mitt.

Jag hade fått nog av att bedraga Olof.

Nästa dag såg jag Marta tillsammans med en mycket långhårig ung man på krogen. Hon höll honom om nacken och kysste honom. Följande natt gick hon i säng med honom.

Morgonen därpå sade hon till mig: "Du nobbar mig och ratar mig. Olof vill att jag skall vara fri. Jag vill älska. När jag inte får dig tar jag därför andra."

Det blev många andra. Varje natt älskade hon. Jag undrade varifrån hon fick lusten, inspirationen och energin. Och ständigt var det bara mycket långhåriga unga män, som bara blev yngre för varje natt. Hon såg noga till att hon själv alltid var äldre än sina långhåriga älskare.

Jag gick omkring och var dyster. Jag skämdes för henne men mest för mig själv.

En afton väntade en man på mig i mitt mottagningsrum. Han var blond och blåögd.

"Carl!" utbrast jag.

"Bra, Bertil, att du kommer ihåg mitt nya namn!"

"Olof!" utbrast jag.

"Nej, det namnet får du inte använda mera. Har du glömt att Olof är död?"

Jag synade honom noga och trodde inte mina ögon. Maskeringen var perfekt.

"Men Olof hade bruna ögon, och du har blå. Hur har du lyckats med det?"

"Specialkonstruerade kontaktlinser."

Det var Carls utseende, men ändå var den ädla hållningen, den lugna personligheten och den mjuka rösten Olofs. Jag bävade.

"Vad kan jag göra för dig?" stammade jag.

"Ingenting. Jag ville bara visa mig för dig, så att du vet att jag finns och håller kontakten. Glöm aldrig bara att jag är Carl numera. Jag har hans adress, även om jag nästan aldrig är där."

"Vad vill du då?"

"Bara visa, att jag inte har glömt er, även om ni har glömt mig."

Han log åt att jag generades sinnena av mig.

"Var inte rädd för mig," klappade han mig på axeln. "Om någon vill mig något kan han alltid vända sig till Hjälparen, som ensam alltid skall veta var jag är."

Han gick. Jag förblev förstenad inför det oväntade besöket av honom och kände mig ännu mindre efter hans återkomst än vad jag gjort inför alla Martas älskare.

28.

"Varför skulle jag vara det?"

"Du ligger med så många karlar."

"Jag ligger bara med svenner."

"Är du inte rädd för att smitta ner dem?"

"Med vad?"

"Du har inte enbart legat med svenner."

"Jag är frisk."

"Hur länge tror du att du kan få förbli det?"

"Så länge jag vill."

"Och hur länge tänker du hålla på med att förföra nya svenner?"

"Jag förför ingen. Jag bara älskar."

"Du lockar dem till dig och utnyttjar dem sexuellt så länge de orkar tills antingen de får nog av dig eller du har förbrukat dem. Hur många förbrukar du varje natt? Och hur vet du att de verkligen alla är svenner? En man kan man aldrig vara säker på att är oskuld."

"Vad vill du egentligen? Älskar du mig inte längre?"

"Jag älskar dig intill vanvett."

"Varför ligger du inte längre med mig då?"

"Därför att du tillhör Olof."

"Olof är död. Det har du själv sagt och bevisat."

"Han är inte död. Han skriver dikter till dig."

"Han älskar mig inte längre. Alltså är han död för mig."

"Älskar han dig inte? Varför skriver han dig då kärleksdikter?"

"Jag menar att han inte längre ligger med mig. Alltså är han död för mig."

"Har du då ingen själ?"

"Jag lever bara när jag känner att jag lever i min kropp."

"Har du då ingen skam? Har du ingen heder? Har du ingen känsla?"

"Brottet är tillåtet så länge man inte åker fast. Det har du själv sagt. Jag har bedragit Olof, det är riktigt, men han har inte bestraffat mig eller ens uppträtt inför mig såsom levande. Vi vet inte vem som har skrivit dikterna."

Hon slog mig med mina egna vapen. Brottet var tillåtet så länge man inte åkte fast. Det var mina egna ord, och jag böjde mig för mitt eget argument. Jag hade själv sagt dem. Jag var den ende skyldige till Martas äktenskapsbrott mot Olof. Jag hade ingen rätt att tillmäta henne någon skuld för att hon hade bedragit även mig.

Men vad jag hatade henne för att hon besegrade mig med mina egna vapen! Vad jag hatade henne för att hon var vackrare än någonsin! Vad jag hatade henne för hennes fulländade figur och skönhet, ungdom och charm! Vad jag hatade henne för hennes betagande vackra hår, som hon kunde drapera sig i som i en slöja! Det gick ner till höften på henne och var rikare och djupare i sin mörka trolska färg än någon annans. Och vad jag hatade henne för att hon alltid gick i trikåer, vilket framhävde hennes bens så förskräckligt utmanande formfulländning! Vad jag hatade henne för att hon var den vackraste av alla utan jämförelse och ändå inte tillhörde mig! Hon tillhörde inte heller någon av alla de vackra unga naiva långhåriga män som hon förförde. Ju fler hon tog med sig i sängen, desto mer tillhörde hon endast Olof, som var den enda hon åtrådde i alla sina omfamningar. Och hon fick inte ens veta i vilken form han ännu levde. Hon fick inte ens se Olofs nya utseende.

Jag hade kunnat mörda henne, och jag sade det till henne. Hon svarade enkelt:

"Då älskar du mig åtminstone."

"Hur länge tror du att du kan klara av det?"

"Klara av vad då?"

"Knulla varje natt."

"Varför skulle jag inte klara av det så länge jag lever?"

"Ingen prostituerad orkar med det utan heroin."

"Jag är inte prostituerad."

"Men du knullar varje natt."

"Jag nöjer mig med litet LSD emellanåt."

"Hur ofta då?"

"Då och då."

"Hur länge har du hållit på med det?"

"Sedan jag kände Olof."

"Gav han dig det?"

"Nej, jag tog det själv."

"Varför?"

"För att få distans till min kropp. För att rädda min själ från kroppens fördärv."

"Är du inte rädd för att bli galen?"

"Jo, men endast av kärlek."

Och hon log mot mig med sitt mest gäckande och oemotståndliga leende. Jag kunde inte uthärda det.

Den natten var jag hennes offer. Den natten blev jag den som hon förförde, och jag var den enda hon hade hela den natten.

Och för första gången hade jag inte dåligt samvete för att jag med henne bedrog Olof.

Tänkte hon bara på Olof när hon låg med mig?

Hennes vällust var så gränslös att jag tyvärr kände mig alltför liten för att kunna vara det enda föremålet för den.

Och Olof? Vad tänkte han? Skulle han skicka Hjälparen på oss?

Jag fruktade att när som helst uppslukas av Hjälparens mörkers ogenomträngliga mysterium.

29.

"Varför vill du aldrig låta mig få träffa Hjälparen?"

"Det har jag sagt dig förut, min vän. Han förstörde mitt liv, och jag vill inte att han även skall förstöra ditt."

"Men om det förstörs ändå?"

"Varför skulle det göra det?"

"Jag är arbetslös och lever bara på nåder av dig och Hjälparens organisation. Jag älskar Marta och riskerar att falla för henne varje dag. Och vilken försäkring har jag mot att inte Hjälparen och hela hans laglösa imperium tar slut i morgon dag?"

"Vad vill du egentligen?"

"Jag vill träffa Hjälparen."

"Varför?"

"Jag har problem."

"Vad har du för problem?"

"Alla."

"Vill du åter bli vad du var: en arbetslös musiker?"

"Minst av allt."

"Vill du ha mera arbete?"

"Kanske det."

"Du har aldrig satt mig in i vad som egentligen hände mellan dig och din judiska församling. Varför slutade du där egentligen?"

Jag överräckte honom kopior av några brev som jag skrivit till församlingen men tillfogade inte den märkliga omständigheten, att den sista dagen jag spelade i synagogan, den 26 april, då rabbinen och ordföranden försvarade det självsvåldiga angreppet mot Libyen, samtidigt råkade vara den dag då kärnkraftverket i Tjernobyl fattade eld och ruinerade hela Ukraina och halva Europa. Jag kunde efteråt räkna ut att olyckan i Tjernobyl hade inträffat precis i samma ögonblick som rabbinen hade hållit sin galna predikan för politiskt självsvåld och storhetsvansinne.

När min beskyddare läst de tre breven hade han en allvarlig min och sade till mig utan att se på mig:

"Du spelade alltså den sista gången den 26 april då Tjernobyl flög i luften?"

"Det stämmer tyvärr."

"Detta är intressant. Min vän, jag skall rådfråga Hjälparen i saken. Jag lovar dig att ge dig besked snarast. Och vad beträffar Marta, så var inte orolig."

"Hur så?"

"Jag vet att du inte är sådan att du skulle gå i säng med henne. Är det inte så att hon har många andra älskare?"

"Jo."

"Idel långhåriga unga män?"

"Jo. Hur vet du det?"

"Hon hade den böjelsen redan under min tid. De enda män hon gärna går i säng med är långhåriga unga sådana som helst är narkomaner. Annars gör hon dem till sådana. Och är de alltför korthåriga ser hon till att de aldrig klipper sig.

Minns du att du inför Carl avslöjade en liknande böjelse hos honom? Minns du hans omåttligt starka reaktion? Jag vet inte om han var sådan själv, men vad jag tror är, att han inför ditt avslöjande trodde att du visste allt om hans förhållande med Marta. Hans reaktion var för mig beviset för att han hade haft ihop det med Marta. Därför lät jag honom dö utan vidare. För det var väl för att du visste vad du visste om honom och Marta som du sade vad du sade? Ja, det spelar ingen roll. Kanske du inte visste det och sade det ändå av en impuls. Det spelar ingen roll. Men jag skall kontakta Hjälparen."

Han hade anat allt utom sanningen. Eller hade han snuddat vid själva sanningen och själv stängt ögonen inför den?

Det var oundvikligt att jag samma natt låg på nytt med Marta, och hon sade inte nej därtill.

30.

"Kom hit!" sade han.

"Har du talat med Hjälparen?"

"Visserligen."

"Vad menade han?"

"Det får du veta när du kommer hit."

Mera ville han inte säga. Jag begav mig till honom.

Det som han hade att säga var ganska förunderligt.

"Min vän," sade han, "vi måste ut på en resa."

"En resa?"

"Ja. Vi skall uppsöka rabbinen i Verona."

"Verona? Var ligger det?"

"I nordöstra Italien alldeles under Brennerpasset. Vi reser i morgon."

"Vad vet väl han då om mig?"

"Han är den rätte att vända sig till i så trassliga frågor som din."

"Men hur reser vi dit?"

"Med tåg. Men jag varnar dig. Resan sker i yttersta hemlighet."

"Reser du med?"

"Ja, men på avstånd. Du får uträtta uppdraget."

"Uppdraget?"

"Ja, ty resan är dyr. Vi måste få den betalad på något sätt, i synnerhet som den sedan kanske måste förlängas."

"Förlängas?"

"Ja, antingen resan eller vistelsen eller båda."

"Vad är det för uppdrag det gäller?"

Jag var lika häpen som Passepartout inför sin herre Phileas Foggs plötsliga beslut att resa jorden runt på 80 dagar. Men min häpnad var intet mot vad den blev när jag hörde 'uppdragets' natur.

"Uppdraget är en gammal dam."

"En gammal dam?"

"Ja, åttioåtta år."

"Skall vi uträtta ett uppdrag åt henne?"

"Nej, vi skall eskortera henne."

"Kan en så gammal dam resa?"

"Ja, om hon får hjälp."

"Vem skall då hjälpa henne?"

"Du, med mig som omväxling vid behov."

"Har hon då anställt två ledsagare till Verona vilka hon bjuder på resan?"

"Nej, hon har bara engagerat en."

"Hur kan vi då bytas om?"

"Hon märker inte om vi byter."

"Är hon då senil?"

"Ja, hon är senil."

"Är vi då till för att utnyttja henne?"

"Ja, vi är till för att utnyttja henne.

Hör på. Hon är inte vilken gammal dam som helst. Hon är juris doktor sedan 1920, hon är österrikiska, under 30-talet arbetade hon frenetiskt mot Hitler genom Vaterländischer Front tills hon tvingades i exil till Sverige 1938. Sedan 1946 reser hon varje sommar tillbaka till Österrike. Sedan sin 80-årsdag reser hon inte längre dit ensam. Varje år engagerar hon någon till att organisera hennes resa och sköta om henne på resan. Jag har rest med henne förut, hon är en gammal jungfru och besvärligast av alla tanter, och dessutom kedjeröker hon. Hon har blivit besvärligare för varje år. I år har alla andra ressällskapskandidater backat ur. Hon hade definitivt engagerat en 90-årig annan jungfru att följa med henne, men hon var inte fullt lika senil, så hon backade ur. I stället har jag åtagit mig henne, då det passar med mina övriga planer. Hon är så rik att hon inte själv vet hur rik hon är, hon kan ta ut hur mycket pengar på banken som helst och ändå tro sig vara nödgad att ta ut mer på grund av sin påstådda fattigdom, hon har alltså inget omdöme kvar i kroppen men vill ändå resa. Läkarna förbjuder henne det, men hennes envishet trotsar dem. Vi kan göra vad vi vill med hennes pengar. Ber jag henne om en resa till Rom ger hon mig den gärna, och en dubbel sådan resa skulle vara småpotatis för henne. Vi för henne alltså ner till Österrike, lämnar henne där och fortsätter själva till Verona."

"Får jag träffa henne?"

"Ja, gå du dit till henne i morgon i stället för mig. Här har du adressen."

Han gav mig även alla resedetaljer.

Allt verkade komedi från början till slut, men det var en komedi som var sann.

Menade Hjälparen verkligen allvar med den?

31.

"Välkommen, välkommen, min kära reskamrat! Så ni är den som skall hjälpa Olof att föra mig till Österrike? Men ni ser ju nästan ut som han. Är ni lika gammal?"

"Vet ni då om att vi är två som skall föra er till Österrike?"

"Vilket?"

"Har Olof då berättat om mig?"

"Vilket?"

Tydligen hörde hon dåligt. Jag skrek till henne:

"Ja, jag skall föra er till Österrike."

"Ja, det gläder mig, min gode reskamrat. Men är ni då lika gammal som Olof?"'

"Nej, jag är yngre."

"Vilket?"

Jag fick skrika igen.

"Nej, jag är yngre!"

"Ja, det tror jag det. Ni ser mycket yngre ut. Tror ni att ni orkar med mig hela vägen ner?"

"Det ska nog gå bra."

"Vilket?"

"Det ska nog gå bra!"

"Ja, ja, ni behöver inte skrika så. Jag är inte döv. Jag ser lite dåligt, men min hörsel är det inget fel på. Men hör nu på. Det är vissa detaljer som vi måste diskutera. Jag har här två biljetter, och här har jag 3000 kronor som Olof har hämtat ut från banken för mig. Vad står det på biljetterna? När måste vi resa?"

"Det är avresa söndag kväll klockan 21.55."

"Och hur mycket pengar har jag här?"

"Det är tre tusen kronor."

"Och skall det räcka för resan?"

"Det räcker säkert. Biljetterna är ju redan köpta."

"Ja, men vi behöver ju också litet pengar för resan. Vi måste ju äta på vägen ner."

"Ja, men ni har ju tre tusen kronor."

"Räcker det?"

"Det räcker säkert, för biljetterna är ju redan köpta och betalda."

"Men vi måste också ha litet respengar tillgängliga. Hur mycket har jag?"

"Tre tusen kronor."

"Räcker det?"

Jag började inse hela företagets prövande natur.

"Det räcker säkert."

"Och när måste vi fara?"

"Söndag kväll klockan tio."

"Då måste ni vara här i god tid för att föra mig till stationen. Kan ni komma klockan åtta?"

"Är inte det lite väl tidigt?"

"Men vi måste ju prata igenom allt innan vi reser, och ni vill väl då ha lite kaffe."

"Men allt är ju klart."

"Vilket?"

"Allt är ju klart för avresan. Biljetter finns, och ni har bara att packa. Vad är det mer att diskutera?"

"Men vi vill ju inte jäkta när vi går till stationen. Kom i god tid klockan åtta, så får jag lite sällskap innan jag far bort."

"Men jag följer ju med er."

"Vilket?"

"Jag följer med er!"

"Ja, det vet jag att ni gör. Det är ju därför ni är här. Men har vi tillräckligt med pengar för resan?"

"Ni har tillräckligt med pengar för resan för oss bägge."

"Ja, det vet jag. Men har ni tillräckligt med pengar för resan?"

"Jag har litet extra så att det räcker."

"Hur mycket har ni?"

"Tre tusen kronor."

"Räcker det?"

"Det räcker säkert."

"Men hör nu på. Det är en viktig sak som jag vill ha klarhet i. Resan är ju betald, inte sant?"

"Ja, alla biljetter är betalda."

"Men vi behöver ändå litet pengar för resan att klara oss på, inte sant? Vi måste ju äta under resan?"

"Förvisso."

"Alltså behöver vi pengar. Därför ville jag be er gå till banken och ta ut lite pengar."

"Men det har ju Olof redan gjort!"

"Har han det? När gjorde han det? Tänk, det har jag inget minne av. Och hur mycket har han då tagit ut?"

"Tre tusen kronor."

"Men är det tillräckligt?"

Och så fortsatte vår konversation i det oändliga. Hon ville inte låta mig gå förrän hon fått klarhet i sin ekonomiska situation, och den klarheten fick hon aldrig fastän jag klargjorde situationen hundra gånger för henne. Nästan uppretad gick jag till Olof och sade:

"Den damen är för gammal för att resa."

"Det vet jag nog, men ingenting kan stoppa henne. Hon har framgångsrikt bekämpat alla som försökt tala förnuft med henne. Hon reser med eller utan sällskap, och då är det bättre att hon reser med. Tänk dig då om hon till ressällskap fått sin 90-åriga kollega. De båda damerna hade då gått förlorade i Hamburg och skickats hem igen kanske per ambulans utan ett korvöre kvar av de tre tusen kronorna. Till och med hennes släktingar och hennes läkare har misslyckats med att stoppa hennes avresa. Hon reser, vare sig världen går under samtidigt eller ej."

"Då måste vi hjälpa henne."

"Det är det jag menar."

Och jag fann mig stå inför mitt livs vanskligaste företag, som liksom Mont Blanc dolde alla sina mest hisnande och lurande faror ovan molnbankarna i skyn: jag visste att klyftorna i resans glaciär fanns där, men jag kunde inte se dem. Jag var en blind man som skulle leda en döv ner i graven. Ungefär så kändes det.

32.

Systersonen sade: "Ta nu hand om käringen, och se till så att hon själv inte får bära några pengar eller viktiga papper på sig. Dem skulle hon bara förlora. Hon är inte i stånd att ha en enda klar tanke i sitt huvud längre. Hon är som en lobotomerad: hon har inget omdöme längre."

Den gamla tanten ville nödvändigt ha båda sin börsar med sig. Systersonen gav henne grälor för det. "Vad tusan skall du med två börsar till? Tar du båda med dig vet du inte vad du har i den ena och vad du har i den andra, och så förlorar du säkert den ena om inte båda." Han tömde den ena börsen med våld i den andra och lade den första åt sidan. Det skulle sedan visa sig att den gamla ändå tog båda med sig och mycket riktigt förlorade den ena.

Syskonbarnen var glada åt att överlämna henne i mina händer och själva försvinna. En taxi väntade utanför. Själva försvann de hastigt i sina egna bilar sedan de skyndsamt och kort önskat en lycklig resa. Det var nästan grogrund för misstanken att de önskade att hon icke mer skulle komma tillbaka. Det var alltför tydligt att de båda ansåg att hon hade levt för länge och inte längre hade någon rätt att dra några växlar på evigheten.

När jag satte mig med henne i taxin övergiven av hennes släktingar var det precis som att starta utför en skidbacke som slutade i mörker. Jag var mera skakis än vad jag någonsin varit inför en konsert.

Lyckligtvis väntade Olof på stationen. Jag hade lyckligtvis någon att dela ansvaret med. Annars hade jag fått diarré och hysterisk dysenteri genast.

Olof tog hand om henne på nattåget. Jag fick ligga i en annan liggvagn tillsammans med fem andra passagerare, och oturen eller ödet ville att en av dem skulle vara en annan senil gammal fröken och att jag skulle få platsen närmast henne. Hon hade en släkting på tåget som kom och såg till henne så sällan som möjligt. Hon kunde inte tala begripligt. När hon skulle gå på toaletten kom hon inte tillbaka utan irrade omkring kors och tvärs genom hela tågets alla korridorer halva natten innan hon slutligen lamslagen av fasa återfann sin plats. Hon hade ett strängt ansikte och ett vördnadsbjudande pokeransikte som väckte respekt för hennes inre gåvor, men dessa visade sig ha blivit helt förbrukade av åldern. Hennes huvud var tommare än en boll.

Och på natten snarkade hon som hundra sågverk. Detta var det värsta. Hon var som en vindmaskin med högtalare åt mig. Och hur säga till en människa att hon snarkar och be henne låta bli när hon dessutom är senil? Det var bara att uthärda braket hela natten.

Olofs natt med vår tant blev inte bättre, ty hon snarkade också och förlade dessutom allt som hon onödigtvis plockade ut ur sin handväska. På morgonen var kupén full av förlagda medicinflaskor, glasögon och papper och folk som letade efter dem. Lyckligtvis hade konduktören eller sovvagnsdirektören i god tid tagit hand om hennes pass.

Vi kom dock fram till Hamburg efter en synnerligen livlig och minnesvärd natt. Inför tågbytet i Hamburg placerade vi henne i en väntsal var det var förbjudet att röka, men vi lät henne röka så mycket hon ville. Stationspolisen kom där förbi och tog hand om ett och annat redlöst människovrak som sökt sig dit under natten, men vår gumma vågade de inte röra hur mycket hon än bolmade.

Resan genom Tyskland ner till Österrike blev den svåraste prövningen. Hade vi inte arbetat i stafett hade någon av oss gärna kastat ut henne genom fönstret. Någon av oss måste ständigt sitta bredvid henne, och när den ena var färdig och slut måste han bli avlöst av den andre. Avlösningarna inträffade tätare och tätare ju längre vi kom.

Hon talade ständigt om samma sak, i en timme kunde hon förgäves försöka försäkra sig om att hennes pass var med utan att bli övertygad därom, den andra börsen, som hon mot systersonens våld ändå tagit med, hade redan någonstans gått förlorad med diverse kappsäcksnycklar, solglasögon och bruna piller mot vind i magen, och varje gång tågstewarden kom förbi med en pinglande kärra med läskedrycker, kakor, kaffe och te beställde hon nya omgångar med kaffe och kakor som hon sedan spillde ut hälften av medan kakorna av sig själva tycktes upplösa sig i smulor som lägrade sig som avfall överallt på oss, omkring oss och i kläderna i synbarligen mycket större kvantiteter än vad hon hade inköpt i form av kakor. Jag tror att inte en enda av de dussintals kakor hon köpte någonsin nådde hennes mun. Och på detta sätt slösade hon bort hela sin tyska reskassa, som den som satt bredvid henne pliktskyldigast måste utbetala om han ville slippa bråk. Vi tackade dock Gud för att hon inte ville gå till restaurangvagnen, som lyckligtvis var i andra ändan av tåget.

Nog av, vi lyckades lyckligt framföra henne ända fram till hjärtat av Österrike var vi äntligen fick dra en suck av lättnad över att ha kommit så långt på våra strapatser. Jag fick den stora äran att få bo med henne hos hennes värdfolk, och jag fick en hel våning till min disposition. Mitt värdfolk var en rik gammal läkare och hans duktiga fru, som jämte son och svärdotter bebodde ett fyravåningsslott, som tillhört Wiens kejserliga hov och tjänstgjort som sommarstuga. Slottet hade stannat i familjen och gått i arv i fyra generationer. Tyvärr var sonen impotent, och hans vackra fru var liksom denna melankoliska slottshistorias sista och vackraste blomma i sin skönhet och friskhet. Sonen hade blivit impotent i en bilolycka, vilket inte hindrade att han fortsatte köra bil som om han önskade sig döden: på de smalaste vägsträckorna uppnådde han självsvåldigt de högsta hastigheterna. De var katolskt gifta och skulle aldrig skilja sig, och jag beklagade hennes öde. Den förmögne sonen till en aristokratisk familj hade funnit världens vackraste hustru bara för att själv bli impotent.

Olof for före mig vidare till Verona för att sondera terrängen. Den dagen som jag fick ledig där i detta sällsamt vackra och jungfruliga berglandskap i hjärtat av Österrike omkring floden Ybbs begagnade jag till en bergsvandring. Jag klättrade upp till en bergsstuga som hette Kitzhütte som ägdes av en vänlig familj. När jag kom dit var stugan full av folk som festade med vin och musik. Vinet flödade, folket skrattade och sjöng, två trumpeter ackompagnerade stämningen tvåstämmigt, och stämningen var så hjärtlig att många glas fick sopas upp i bitar från golvet. I denna avlägsna fjällstuga bortom Königsgebirges högsta toppar och kammar fick jag det synnerliga nöjet att få påträffa det hjärtligaste, äktaste och folkligaste Österrike i sin prydno. Det var en avlägsen primitiv fjällstuga långt bortom alla konventionella resebyråkulisser ägnade åt att avlocka alla dumma turister deras rikedomar. En timme i detta rustika kalas bortom bergen var mera värt än en krogrunda på alla Honolulus hotell.

Jag reste sedan till Verona.

33.

Jag fick se honom för första gången på en hebreisk konsert som var anordnad av styrelsen för de världsberömda Arena-föreställningarna, som sändes i TV över hela världen. Konserten bestod av enbart hebreiska kompositioner. De enda tonsättarnamn jag kände igen var Marcelli och Offenbach. Det var en typiskt judisk konsert: kälkborgerlig, knutpatriotisk och naivt nationalistisk. Judiska bröllop tillåter inga andra musiknummer än Mendelssohns bröllopsmarsch ur "En midsommarnattsdröm" och "Sunrise, sunset" ur "Fiddler on the Roof", och skulle Wagners bröllopsmarsch ur "Lohengrin" användas någon gång är den inte av Wagner utan en judisk folkvisa. De tre solisterna var tre gamla harpor av vilka en hanterade en harpa, en var spanjorska och sjöng falskt, och den tredje var en god italiensk sopran med mycket långt mörkt hår som var utsläppt. Spanjorskan sjöng hela tiden utantill men falskt, medan dock både harpan och sopranen klarade sig väl. Offenbachs "Barcarole" avslutade det ganska varierande och tillfredsställande programmet.

Under hela konserten såg rabbinen lömsk och sammanbiten ut, som om han planerade att råna en bank. Efter konserten presenterade mig Olof för honom, och han var då till det yttre älskvärdheten själv. Men det var tydligt att han hade en räv bakom örat. Han såg ut som en bonde från skogarna som var både livsfarlig att lura och livsfarlig att bli lurad av.

Olof hade redan ingående diskuterat mitt fall med honom. Icke desto mindre blev jag inbjuden och välkommen i den lilla judiska församlingen i Verona, som bara bestod av några hundra själar.

"Min vän," sade rabbinen till mig, "rätt person att tala med om dessa teologiska problem är rabbinen i Rom. Här har du hans hemliga adress och telefonnummer. När du ringer honom så vänta på svar under sju signaler. Han svarar aldrig tidigare av säkerhetsskäl. Han kan med säkerhet hjälpa dig. Han vet dessutom mera om församlingen i Göteborg än vad jag gör."

Med det fick jag låta mig nöja.

"Är det ett byråkratiskt svar eller skall jag ta det på allvar?" frågade jag Olof.

"Pröva att ta det på allvar. För övrigt är väl ett besök i Rom bara angenämt?"

"Om du följer med."

"Jag följer gärna med."

Platsen för denna hebreiska konsert i Verona var också betecknande. Det var det gamla Franciskanerklostret vid Julias grav utanför stadsmuren. Där svärmade av turister och bröllopsfirare. Turisterna trängdes för att få komma in i gravkapellet och skåda den stenformation som kallades Julias grav. Denna så kallade grav var egentligen ingenting annat än ett kar för hästar att dricka vatten ur. Där fanns till och med kran och rör vid dess botten. Den var visserligen gammal men lika litet en grav som Wagners bröllopsmusik var en judisk folkmelodi.

Och på detta ställe gifte sig massor med par borgerligt, bara för att stället omgavs av det romantiska skimmer som var helt och hållet Shakespeares egen konstruktion. Naturligtvis kan ingen bevisa att Shakespeares sagor inte har ägt rum i verkligheten och att det inte var på denna plats som Julia dog, lika litet som man kan bevisa att det verkligen var Shakespeare som skrev dramat, men det är dock ett faktum att hennes påstådda grav är ett tomt kar för kreatur att dricka ur och inte någon sarkofag.

Även Julias påstådda balkong är föga övertygande som sådan. Då tjänstgjorde den trädgård som jag bodde vid som en mycket lämpligare scen för Romeos och Julias andra möte.

Vad skall vi mera berätta om från Verona? Jag fick vara med om ett verkligt guldbröllopskalas. Mitt under festandet fick en flicka plötsligt ett epileptiskt anfall och lade sig skakande över festbordet så att alla dess maträtter hotade skaka ner på golvet. Alla blev mycket förskräckta. Endast Olof var lugn, steg upp, tog den epileptiska om handen och hindrade henne från att ramla ner på golvet och slå sig, medan han sade till alla de närmaste: "Det går över om en minut. Ta det lugnt," och det gick också mycket riktigt över. Efter anfallet visste flickan ingenting om vad som hade hänt. Alla var förskräckta över hennes beteende, och hon undrade varför alla var så förskräckta. Hennes hjärna hade varit helt frånkopplad.

Jag såg dock Olofs hand efteråt, som hade hållit i flickans. Den bar spår av naglar som hade trängt djupt in i Olofs kött. Märkena satt kvar i dagar efteråt.

Dagen efter guldbröllopet fick det kvinnliga festföremålet ett slaganfall och blev till ett fullkomligt paket. Dagen innan hade hon varit piggast och gladast av alla, dagen efter kunde hon inte längre lyfta på huvudet eller använda en lem, inte uttala ett tydligt ord eller inta någon fast föda utan att spilla merparten över hela bröstet. Hon kunde bara säga: "Wah wah" och "Da da" och "Ga ga" och annat sådant och blev mycket ilsken om man inte klart förstod vad hon menade. Hennes aptit förblev god, och hon förblev ständigt hungrig, men ingenting kunde hindra att vid varje matintagande hela hennes klänning blev fullständigt nersölad. Och att byta kläder på henne ville man ogärna göra mer än en gång per dag, då även detta ju var ett brydsamt företag. Denna kvinna, som levat så länge, festat så mycket, älskat så mycket och njutit så av livet, skulle aldrig mera i sitt liv bli nöjd igen.

Nog om Verona. Vi reste till Rom.

34.

Rom kan man förlåta emedan den varit med om så mycket. Det är inte längre bara kejsarmaktens, Tiberius', Caligulas, Neros och påvarnas stad, utan det är även kristendomsförföljelsernas, folkvandringsförstörelsernas, ruinernas, konstnärernas och Michelangelos stad. Kejsarna och de maktfullkomliga påvarna är alla döda och begravda, och det enda man inte kan förlåta det moderna Rom är Lösgommen, eller Protesen, som fortfarande skryter om ingenting på Piazza Venezia.

Olof lyckades ordna det så att vi fick besöka det Sixtinska Kapellet alldeles ensamma. I en hel halvtimme fick vi ha hela kapellet för oss själva, ligga på golvet och njuta utan att någon skymde utsikten, och frossa i Michelangelos oändliga skaparglädje. Det var särskilt intressant att jämföra de renoverade freskerna med de som ännu inte var renoverade. Jag tyckte för min del, att musklerna och den skulpturala plastiken fortfarande kom mera till sin rätt hos de obearbetade freskerna än hos de färdigrenoverade. Rörelsen och livet var trots dunklet äktare hos de orörda än hos de färdigsminkade målningarna. Och Olof höll med mig. Kanske vi båda hade fel. Det får eftervärlden avgöra.

För mig var Pantheon en vackrare kyrka än Peterskyrkan. Antagligen hade Peterskyrkan varit den vackraste om den gjorts som Michelangelo velat ha den. Men kupolen gjordes spetsigare, och Berninis fasad skymde bort kupolen från torget, två avgörande fel i arkitekturen. Pantheon däremot var fullkomligt genuin och äkta, ett oansenligt tempel i en grop som invändigt var världens mäktigaste kyrkorum. Däremot var jag mycket besviken över att inte finna färska blommor på Rafaels grav.

Rabbinen träffade vi på kvällen. Mötesplatsen var en av Tiberkajerna vid Lungotevere Michelangelo: man måste gå ner för en trappa till kajen, som var blott en halv meter över floden. Det var mötesplatsen för bovar och banditer, knarkkurirer och hemliga agenter, och där fick vi i halvdunklet träffa Roms judiska rabbin, en liten förskrämd människa, vars utseende knappast framgick i blänket från Tiberns vågor men vars oroliga och rädda, nästan torterade ögon jag aldrig glömmer.

Han visste allt om mig. "Min vän," sade han, "du får nöja dig med att vara en martyr och den största organisten i din stads judiska församling någonsin. Du har kämpat hjältemodigt mot all fientlighet som kan finnas i en judisk församling, och genom ditt avsked har du segrat. Förlorarna är som alltid de ortodoxa fanatikerna, som inte ser bortom sin religions falska skygglappar. Nöj dig med det. Försök inte att krusa dem ytterligare. Då förstör du bara din egen gloria."

Men varför träffades vi på ett sådant hemlighetsfullt sätt och ställe om det var allt vad han hade att säga? Därför att Olof var med, och antagligen hade han mycket om Hjälparen att tala med Olof om. Deras konversation där i natten var så hemlighetsfull att jag till slut krävde att få bli invigd.

"Min vän," sade Olof leende, "vi diskuterar bara Hjälparens aktuella projekt att bringa alla världens diktaturer på fall. Vad som särskilt intresserar rabbinen här är situationen i Chile. Det är troligen den första diktatur som kommer att falla härnäst, och därnäst följer väl Khomeini." Och de återupptog sina hemliga samtal.

Natten i Rom förstördes av oupphörliga sirener från ambulanser som tydligen i stafett körde hjärtinfarktspatienter till olika sjukhus omkring i hela staden. Knappt hade en siren tjutit och tutat förbi så började en annan. Det var rena skytteltrafiken non-stop hela natten. Jag saknade bittert mina öronproppar.

Följande dag återvände vi mot norr. Vi stannade till i Florens, som efter Rom utgör en hälsosam uppbygglig och mera konstruktiv civilisationsmoder än det vulgära och depraverade Rom, som dock är mera imponerande. Men den skräck som tränger sig på en överallt i Rom är helt obefintlig i det mer humanistiska och konstruktiva Florens, som alltid förblir Italiens kulturella hjärta; ty Rom är som sådant fallet en gång för alla.

35.

Även Olof njöt av konserten, men det märktes på honom hur bittert han saknade det att han inte längre hade möjlighet att spela själv.

Det var mitt på dagen på Piazza dei Signori som vi följande dag tilltalades av en främling. Det var en medelålders smårund gentleman med glasögon. Han var inte klent byggd, och jag gissade av hans jovialiska sätt att han egentligen var österrikare. Men hans italienska var perfekt.

Olof tycktes först bli förskräckt över att möta honom, men småningom kom han över sitt besvär och sin uppenbara motvilja. Mannen presenterades för mig som onkel Sylvester.

"Är han din onkel?" frågade jag oskyldigt.

"Nej. Han bara kallas så. Han heter Konrad Sylvester och är en för renodlad skurk för att kunna vara släkt med någon hederlig människa."

Detta hade vem som helst utom denne onkel Sylvester upptagit som en förolämpning. Men han var inte alls förolämpad. Med den gemytligaste artighet svarade han till mig:

"Eftersom herr Olof här stämplar mig som skurk är det min moraliska skyldighet att för hans vän demonstrera vad jag egentligen går för och är. Får jag ta med honom på en utflykt till min villa idag, herr Olof?"

Jag misstänkte ett hemlighetsfullt samband mellan onkel Sylvester och Olof. Var detta samband Hjälparen?

"Min vän följer inte med er någonstans, onkel Sylvester." Jag genmälde genast:

"Säg inte så, Olof. Du har förolämpat denne man, och det är min skyldighet att låta honom få rättfärdiga sig."

"Han är inte rättfärdig, Bertil." Då svarade österrikaren:

"Låt nu er vän få ta reda på den saken själv, herr Olof."

Denne mystiske främling intresserade mig. Instinktivt kände jag att här förelåg en möjlighet att äntligen få veta något mera om Olofs underjordiska affärer.

Jag följde med onkel Sylvester. Vi körde norrut uppför de så kallade Torricelle, kullarna norr om Verona som utgör Alpernas yttersta tåspetsar mot söder. För att hämta hans bil gick vi först till fots upp till ett kloster, som visade sig vara stadens vackraste och intressantaste sevärdhet genom såväl sitt läge som genom sina trädgårdar. Där fanns i en helig lund en exakt kopia av grottan i Lourdes med både madonnabild och allt, och från den punkten hade man stadens bästa utsikt över hela staden. Men detta ställe var oåtkomligt för allmänheten. Onkel Sylvester hade utnyttjat sina privilegier och kontakter för att visa mig den. Det uppskattade jag mycket.

Vi satte oss i hans bil och körde norrut.

Den dagen blev sedan som en långsam ridåöppning för den mest vidunderliga scen jag fått häpna inför under mitt liv. Onkel Sylvester visade sig vara den etablerade civiliserade brottsligheten själv. För honom var ingenting omöjligt eller förbjudet. "Nu när Olof fått träffa mig här," sade han, "lär du nog få återvända till Sverige utan honom," var dock den enda kommentar och upplysning han kunde ge om Hjälparen, som han dock klart var alltför nära bekant med.

Vi körde i timmar ut i vildmarken uppför ständigt allt ödsligare alpsluttningar, och jag blev nästan rädd. "Skyll dig själv," sade han leende. "Olof varnade dig."

Slutligen stannade vi. "Där är Österrike," sade han och visade mig en ny dal som öppnade sig för oss. Vi hade stannat nedanför en mäktig villa, som tornade upp sig över oss nästan som ett slott tillhörigt greve Dracula. "Som du ser har min villa ett förmånligt läge för mina affärer."

"Vad arbetar du med?"

"Jag är smugglare."

Han var professionell smugglare. Han smugglade över hela världen. Han hade en firma som bara verkställde smugglingar på beställning.

"Vad smugglar ni?"

"Mest vapen och narkotika."

Och han skröt med sin etablerade ställning som välbeställd smugglare. Han var så etablerad och respekterad som smugglare att han kunde smuggla öppet vad som helst, köra in på grönt hos tullen, visa sina smuggelvaror för tullpoliserna, (exempelvis kokain,) och tillfredsställa dem med att bjuda dem på några sniffar och lova dem fler i framtiden. Detta kunde inte vara sant, men det var vad han sade.

"Har ni inga skrupler?" sade jag. "Har ni inga moraliska betänkligheter?" Han genmälde leende på sitt gemytliga sätt:

"Tyvärr är jag född utan samvete, och jag har aldrig lyckats skaffa mig något heller. Jag är alltför sinnlig för att veta vad moral är. Jag följer bara mina nycker och ställer dem i världens tjänst. Världen vill låta sig bedragas. Världen vill frossa i vapenhantering, rusdrycker och narkotika. Jag endast tjänar världen som en gigolo betjänar en gammal nyckfull dam. Han får rikligt betalt och nöjer sig med det, ty därigenom kan han tillfredsställa sina njutningsbehov, och det är det enda han begär."

"Är ni gift?"

"Nej. En njutningsmänniska bör hålla sig obunden på det att hans njutningar icke må begränsas."

Tyvärr var han inte enbart smugglare. Han drev även flera internationella bordellkedjor och var dessutom en drogspridare. Detta skämdes han inte alls för.

"Jag ser det som min mission i världen. Mänskorna vill vara glada och släppa sig lösa genom alkohol och droger. Droger är bara en annan form av vin. Dock sprider jag endast gräs, kitt, syra och snö, ty injektionsmaterial är alldeles för destruktivt. Jag tillverkar amfetamin i tabletter, men jag vill gärna att hela mänskligheten skall fortsätta leva så länge som möjligt och leva gott på ofarliga droger och inte i förtid gå under i Aids på grund av osmakliga injektionssprutor."

Det var genom denne man jag första gången hörde talas om det så kallade tiger-systemet.

"Vi plockar ut dem en och en och ser till att de får fullständigt förtroende för oss. Vänskapen och tillförsikten är det viktigaste mellan droghandlaren och hans kund. Vi finner de bästa tigrarna bland unga ensamma män som saknar ställning. Vi inleder en uppbygglig vänskapskontakt med dem, gradvis låter vi dem förstå att det finns pengar att tjäna, vi bevisar oss vara fullkomligt hederliga affärsmän, och hela saken ligger egentligen i den fullständiga trovärdigheten som affärsman. Sedan visar vi dem hur de skall gå till väga för att aldrig åka fast. Mycket hänger på att de blir övertygade om sin egen trygghet. Mycket hänger också på att de blir övertygade om att det de gör icke är moraliskt antastligt, men det är mindre svårt. Grundprincipen är, att precis liksom tigrarna värvas individuellt, så skall även tigrarna värva sina offer individuellt. För att hålla oss själva moraliskt rena är det viktigt att såväl vi själva som tigrarna inte själva är drogmissbrukare. Endast de betalande kunderna har rätt att få vara det."

Hur reagerar man inför ett sådant resonemang? Blir man upprörd, skall man gråta, skall man protestera, skall man himla sig, skall man hota, eller vad? Jag visste rakt inte vad jag skulle tänka om denne skurks ärliga blottläggande av sig själv.

"Är ni inte rädd för att jag skall ange er?" frågade jag.

"Nej, ty ni känner Olof. Ni är omedvetet inkapslad i all terrorisms oskrivna grundlag, som är, att man tiger om det som inte är hälsosamt för någon att veta. Det är lagen som sammanhåller alla maffior och får dem att överleva och utvecklas, och det är lagen som skänker all den narkotika åt hela världen som världen är i behov av. Vad är terrorism? Terrorism är en omistlig ingrediens av livet, ty det är bara den som gör livet spännande för mänskligheten. Och mänskligheten behöver spänning. Den klarar sig inte utan den."

"Ni är precis som 'Harry Lime' i 'Den tredje mannen'."

Han svarade leende: "Jag medger att liknelsen är träffande. Skillnaden är emellertid den, att Harry Lime förråddes och åkte fast."

"Anser ni ej att jag har makt att överantvarda er åt rättvisan?"

"Min herre, ni är en gentleman, och det är lättare för mig att döda er här utan vittnen än för er att ange mig, ty ni har skrupler, men jag saknar sådana. Det är därför jag alltid kommer att klara mig på något sätt."

"På ett sätt är ni den typiske österrikaren."

"På vilket sätt?"

"Det att ni är så fullkomligt säker på att ni ändå kommer att klara er på något sätt."

Han log. "Min vän, ni har kanske förstått mig."

36.

"Menar ni då att de som benämns terrorister inte är det?"

"Nämn något exempel."

"Baader-Meinhof-ligan."

"Medlemmarna i den ligan var alla lika potentiella terrorister som alla andra. De hade intellektuella rötter i samhället, de var alla på väg att bli etablerade i samhället, när de gjorde revolt, demonstrerade vad de trodde var sin hederlighet, tog avstånd från samhället och började bekriga det med våld. Detta gjorde de emedan de var dumma. Hela grunden för deras ideologi var helt befängd. Ulrike Meinhof blev galen på grund av en uppslitande skilsmässa från fadern till hennes två barn. De bekrigade den västerländska demokratin i kommunismens namn. De kallade det västerländska demokratiska samhället för en diktatur och ägnade sina liv åt att med bomber och kulsprutor bekämpa vad som endast egentligen var deras egna hjärnspöken. Deras verksamhet hade varit berättigad bakom järnridån i Östtyskland eller Sovjet men var det absolut inte i väst. De hade dock den nyttiga funktionen att de gav spänning åt tillvaron och omskakade människors nerver och gav samhället anledning till självrannsakan. För övrigt var de allesammans narkomaner."

"Var de verkligen beroende eller tog de droger bara då och då för skojs skull?"

"Det finns ingen skillnad. En som en gång prövat en drog är därmed narkoman för resten av livet, ty han har ingen mödom längre och är följaktligen inte rädd för fortsatt självbefläckelse. Han har övervunnit sin blyghet, sin oskuld och sina skrupler. Han är en etablerad terrorist och skall aldrig upphöra med terroristiska aktiviteter mot sig själv och mot sin omgivning."

"Vad har Olof emot er om ni enbart är en realist?"

"Jag skall tala om vad han har emot mig. Ni såg staden Verona, denna välmående okrönta jungfru bland Italiens städer, blomstrande såsom hjärtat i Italiens kanske viktigaste jordbruks- och vingårdsdistrikt, Lago di Gardas, Bardolinos, Valpolicellas och Soaves härskarinna, en stad med en prunkande framtid framför sig. Olof kallar mig denna stads våldtäktsman, ty han anser att det är mitt fel att Verona står som nummer tre efter Köpenhamn och Amsterdam som Europas mest nerknarkade stad."

"Är det ert fel?"

"Jag vet inte. Som jag sade: jag har varken skrupler eller samvete. Jag vet bara att marknaden för droger är god i Verona emedan veronesarna allesammans är tokiga, som hela Italien väl känner till. Om veronesarna är så dumma att de vill knarka ner sig kan jag dess värre inte ändra på det förhållandet med att backa ur, ty om jag ej tjänade pengar på detta skulle någon annan göra det. Dessutom tror jag inte på att Verona är nummer tre i Europa. Jag tror att Milano är värre."

"Har ni affärer med Olof inom drogmarknaden?"

"Nej. Däremot har vi båda affärer med Hjälparen."

"Vem är Hjälparen?"

"Ingen vet. Han har alltid funnits, och hans existens är oumbärlig för Europas undre värld. Hjälparen kan definieras såsom alla terroriströrelsers enda anledning till självaktning. Hjälparen är en institution som är hederlig och god och som utgör kanske den enda förbindelselänken mellan lagen och laglösheten. Tack vare Hjälparen finns det i alla länder möjlighet för en brottsling att bli hederlig. Utan Hjälparen skulle alla maffior bli fritt byte för alla poliser. Gangsterkriget skulle bli totalt, och alla poliskårer skulle bli lika kriminella som gangstersyndikaten. Hjälparen håller brottsligheten i schack och förhindrar världens polisväsen att urarta till diktatur."

"Hur länge har Hjälparen funnits?"

"Åtminstone sedan 1945. Men jag har hört legender om att han skulle ha börjat redan under Heydrichs dagar. Hans historia lär bli ett intressant ämne för framtiden att forska i. Men så länge hans historia ännu pågår och han själv ännu inte blivit känd lär han förbli oåtkomlig för historisk forskning.

Men jag tror att jag får köra er tillbaka. Det skymmer snart, och om Olof ännu är i Verona lär han vänta på er."

"Varför skulle han inte mera vara i Verona?"

"Därför att han där råkade få se mig."

Vi var mestadels tysta under återfärden. Onkel Sylvester skildes från mig lika godmodig, gemytlig och vänlig som han varit hela dagen trots sin brist på samvete. Och jag skulle åtminstone inte ange honom ännu.

Han fick rätt. Hemma väntade mig ett meddelande från Olof: "Är i Milano. Res före mig till Amstetten. Vi träffas där."

37.

Konduktören som klippte min tågbiljett efter Trento sade: "Ni behöver en extra biljett för Merano."

"Merano?"

"Ja, denna vagn går till Merano."

"Men jag skall inte till Merano."

"Då måste ni byta vagn."

Och jag bytte vagn.

I Bolzano blev det frånkoppling och tillkoppling av lok och vagnar. Omsider satte sig tåget i rörelse.

Men något kändes galet. Ingen konduktör kom och klippte biljetten. I min vagn var den enda passageraren utom jag en galen sydtyrolska som satt och skrek och jämrade sig medan hon läste en bok. Och tåget verkade gå åt fel håll.

Mina farhågor besannades när tåget stannade och stationen visade sig vara Lana-Burgstall. Nästa station skulle vara Merano.

Rasande gick jag genom hela tåget på jakt efter en konduktör. Han fanns i sista vagnen och var en ung blond grabb. Jag förklarade situationen för honom på bruten italienska och tyska, och han förklarade endast att jag måste betala för misstaget. "Det är alltid någon som hamnar på fel vagn och kommer till Merano i stället för till Innsbruck." Jag menade att en konduktör borde ha varnat mig och berättade att en tidigare konduktör hänvisat mig till fel vagn. Han ryckte på axlarna och medgav att det var konstigt.

I och med denna malör var hela mitt reseschema satt ur funktion. Och jag hade meddelat mina vänner i Österrike att jag skulle komma fram exakt 17.43 i ett dyrbart telegram, och de skulle köra 10 mil i bil för att möta mig....

Stationen i Merano blev nästan jämnad med marken under min jakt på obefintliga telefoner och ännu mer obefintliga telefonkataloger. När jag skulle växla till telefonpengar fanns inte dessa, när jag skulle använda en telefon fungerade inte denna, när jag hänvisades till telefonkataloger fanns inte den rätta, och tåget tillbaka till Bolzano skulle gå om två minuter. Man kunde krevera för mindre.

På alla tåg mellan Verona och Innsbruck borde det sättas upp en skylt som säger: "Varning för Merano!" Annars kommer det att för alltid resa enstaka förvillade passagerare till Merano utan att ha den ringaste intention att besöka detta vackra ställe.

Min resa blev därigenom två timmar försenad. Från tåget till Salzburg kunde jag lyckligtvis ringa till mina vänner och meddela det inträffade.

Som sagt var, i den gamla kejsarvillan var allt kaos, ty vår gamla dam hade tappat sina nedre löständer. Alla i huset hade hjälpts åt med att söka efter dem hela dagen från vinden till källaren, och den skyldiga professorskan kunde inte bringas till att förstå att hon måste ha spolat ut tänderna i klosetten. Men det var inte det värsta.

Jag kom till huset just lagom för att lyckas förhindra att en katastrof utbredde sig i sin fullaste förödelse men ändå inte tillräckligt tidigt för att förhindra den helt och hållet. Husets hund hade lagt några rejäla biffar på golvet i den toalett som professorskan utnyttjade. Hon hade utan att märka det klivit i skiten och gått omkring med den under skorna på alla värdinnans finaste mattor och golv. Min upptäckt därav utlöste allmänt alarm, professorskan berövades sina skor nästan med våld, dessa blev nästan dränkta i desinficerande medel, själv förpassades hon och låstes hon nästan in på sitt rum, och resten av dagen utmärktes genom ett frenetiskt skurande och tvättande och bonande och gnidande av mattor och golv som verkade att aldrig bli färdigt och under oupphörligt ackompagnemang av den goda värdinnans ack och ven.

Följande dag kom Olof. Han gratulerade mig till att inte ha kommit senare än vad jag gjorde. "Du kom i tid för att rädda värdfolket ur en kinkig situation," sade han. Jag beklagade att han inte kommit tidigare, ty jag hade hellre sett honom tvingas söka efter löständer i hela det väldiga huset och riskera att trampa i hundskit bakom varje tröskel än att jag själv med välbehag hade funnit mig i denna ödets terror.

Summan av det hela blev tyvärr den värsta tänkbara: Olof beklagade djupt att han genast måste återvända till Italien för brydsamma affärer med onkel Sylvester, varför jag tyvärr ensam måste frakta professorskan hem. Ty att låta henne stanna kvar i Österrike var en otänkbarhet med tanke på de lidanden som hennes närvaro hade vållat hennes hårt prövade värdfolk.

Han skulle dock stanna en dag till hos oss. Denna dag skulle vi tillbringa tillsammans under bestigandet av ett berg i närheten. Men vi berättade inte om våra planer för någon.

38.

Vi följde noggrant vägen förbi den siste bondens stuga, var en sandväg tog vid. Stigningen blev ständigt allt brantare, och vi svettades svårligen i solen. I skuggan var det desto kallare, när vägen ledde in i skogen. Där körde en bil upp mot oss bakifrån och stannade för att synbarligen vilja tala med oss. En man steg ur bilen. Vi kände igen honom såsom den siste bonden vars hus var det sista vi lämnat bakom oss.

"Ni kan inte fortsätta," sade han till oss. "Vägen tar slut."

"Inte enligt vår karta," svarade Olof.

"Vart har ni tänkt er?"

"Upp till Teufelskirche."

"Dit kan ni inte gå. Det är för sent på dagen. Det blir snart mörkt."

Klockan var fyra.

"Enligt kartan är det inte långt kvar till toppen."

Och för att demonstrera sin vederhäftighet vecklade Olof ut vår karta på bondens förlucka. Han visade för bonden de vägar som kartan utvisade, frågade om kartan stämde, och bonden hade inget att invända. Men han vidhöll: "Vägen tar slut. Ni kan inte fortsätta." Därpå satte han sig åter i sin bil och körde förbi oss vidare upp längs vägen. Vi fortsatte gå framåt efter honom.

Vi hann upp hans bil efter några krökar var den stod parkerad inför ett avbrott i vägen. Det var tydligt att en lavin störtat ner här och tagit en bit av vägen med sig. Vägen fortsatte på andra sidan brottet. Där såg vi bonden gå för sig själv långsamt vidare bortåt. Vi hann upp honom.

"Ni får inte gå här. Det är förbjudet," sade han. "Vilka är ni? Var bor ni?"

Det hade han ingenting med att göra, men det sade vi inte. Olof frågade endast mycket artigt efter vägen till toppen. "Dit kan ni inte gå," sade bonden. "Det tar två timmar att komma upp, och ni hinner inte ner igen innan det blir mörkt." Vi fick klara oss utan honom på egen risk.

Vi gick tillbaka till lavingatan. Man skönjde toppen väldigt långt där uppe. Slänten dit var helt öppen och fri och låg i brant lutning. Men att ta sig upp den vägen var otänkbart på grund av att slänten var genomkorsad av vattendrag som gjorde den terrängen alltför lerig.

Vi hittade stigen upp till toppen längre bort. Den gick rakt in i mörkaste skogen och stannade där. Det var mörkt i skuggan där inne. Stigningen var brant. Det stod omedelbart klart för oss att uppklättringen skulle bli besvärlig.

Detta berg Stumpfmauer bildade gränstoppen mellan Ober-Österreich, Nieder-Österreich och Steiermark. Vad som hade lockat oss upp på det var namnet Teufelskirche, som ingen i byn hade kunnat förklara oss betydelsen av. Det gick gamla legender om Teufelskirche som ingen längre kände till utom de allra äldsta i byn, som hade glömt bort dem. Namnet var paradoxalt: djävul och kyrka går knappast ihop, och denna paradox hade lockat oss till att försöka utröna mysteriet.

Uppstigningen var synnerligen intressant. Snart kom vi upp i renare och klarare luft, och när skogen glesnade och fjällvegetationen tog vid kunde vi se hur dalarna långt där nere under oss var täckta av en tjock brungul dimma. Det var den luft som mänskligheten andades för att överleva. Vi stod ovanför, fyllde våra lungor med den njutbaraste och renaste bergsluft och såg klarare än 99% av mänskligheten. Och vi var helt ensamma på hela berget.

Världen bredde ut sig under oss allt längre och vidare ju högre upp vi kom. Slutligen nådde vi ett slags platå på vilken en angenäm alpäng utbredde sig. Det var cirka 70 meter kvar upp till toppen. Vi var på 1700 meters höjd. Vi stannade för att rasta.

I öster höjde sig en mur av kala berg. Nedanför dessa fanns ett slags station med kalhuggna gator mellan sig och bergsryggen. Det hade funnits en linbana där som inte fanns längre. Olof förklarade saken för mig:

"På den gode Bruno Kreiskys goda tid satsades det där 70 miljoner för att bygga en konkurrerande vintersportstation i socialistisk regi, som skulle slå ut alla andra i trakten. Man gjorde braskande reklam över hela landet, byggde lockande lekplatser för barn på vägen dit, konstruerade livbanan och byggde ett lyxhotell högst upp med flera linbanor därifrån upp mot fjällen och väl anordnade skidbackar. Man ville plöja fler gator genom skogen för fler linbanor och backar, men då sade Domänverket nej, då detta skulle skada skogsbruket. Det socialistiska högfjällshotellet fick nöja sig med vad de redan skaffat sig för 70 miljoner.

Sportorten öppnade, och det blev fullt med folk från början. Men när de skidat i backarna hela dagen och var svettiga och varma fanns det inga skidbackar ända ner till var de hade sina bilar: Domänverket hade förhindrat utbyggnaden av sådana. I stället måste turisterna åka lift ned, stå och vänta i tjugo minuter för att få plats i liften, frysa på vägen ner och sedan sätta sig i sina bilar blåfrusna och komma hem med ordentliga förkylningar. Alla ställets gäster drog samma slutsats: "En gång och aldrig mer."

Snart upphörde sportorten att frekventeras. Stället gick i konkurs, linbanan såldes och monterades ned, och hotellet uppe på berget plockades sönder bit för bit av tjuvar innan socialisterna hann åtgärda dess öde. Summan av hela projektet blev inga turister, inget hotell, ingen linbana och en förlust på 70 miljoner. Ett skolexempel på socialistisk ekonomi. De borde ha stoppat projektet genast när Domänverket inte lät dem ordna med skidbackar ner från hotellet till bilarna. Men då hade beslut redan fattats, allt höll på att materialiseras, och att stoppa alltsammans då hade varit en skandal. I stället genomförde man hela företaget varpå skandalen i stället blev fyra gånger värre. Bruno Kreisky är en av de få som Hjälparen alltid har nekat att hjälpa."

Fjällnaturen här uppe är mycket märkvärdig. Klippspetsar spretar upp från ingenting flera hundra meter rakt upp i luften, hålor och klyftor stupar brant med flera hundra meter ner i avgrunder, och jag fick redan ofrivilliga associationer till den australiensiska filmen "Picknick at Hanging Rock" eller vad den hette, där ett antal deltagare i en skolklass med deras lärarinna försvann uppe på toppen av ett berg utan att någonsin kunna återfinnas. Man anade dunkla magnetiska krafter även omkring Voralm, var vi befann oss.

"Detta var en gång oceanbotten," berättade Olof. "Här uppe på topparna har man funnit fossiler av fiskar, som lugnt simmade omkring i ett ostört hav, tills någon plötsligt ville ha det på detta viset," och han visade med en gest alla de vita spetsiga som spiror upptornande topparna omkring oss. Vilken kraft hade plötsligt skjutit så spetsiga berg upp genom havsbotten för att höja hela oceanen 4000 meter över havet?

"Samma kraft som störtade Atlantis," svarade Olof. "Vet du om att den gåtan numera är löst?"

"Ja, det var ön Santorin som var Atlantis och flög i luften."

"Det är en teori, men det finns en annan som är mycket mera intressant.

Den egyptiska kalendern är den äldsta i historien. Dess astronomiska tideräkning är exakt från 4000-talet före Kristus. Platon nämner att han fått sina uppgifter om Atlantis från Solon, som fått dem av en egyptisk präst. Enligt denne egyptiske prästs tideräkning skulle Atlantis ha gått under omkring 9000 år före Kristus. När gick Santorin och den minoiska civilisationen under?"

"Omkring 1500 år före Kristus."

"Den egyptiska kalendern är exakt åtminstone 2500 år bakåt från det. Anser du att dateringen av Atlantiskatastrofen till år 9000 före Kristus av en egyptisk präst kan vara så felaktig att den minoiska katastrofen 1500 år före Kristus är mera trolig som Atlantiskatastrof?"'

"Nej. Men vad hände då 9000 år före Kristus?"

"Mammutar översvämmades och frös ner i is i Sibirien. Civilisationer sjönk till havets botten. Utanför Perus kust har man hittat hus på havets botten som en gång byggts på land. Vad som antagligen hände var att jorden kolliderade med en gigantisk komet, varvid jordens axel och jämvikt plötsligt rubbades och försköts från troligen södra Grönland till var den är nu. Resultat: gigantiska översvämningar, islossningar och nedisningar över hela jorden."

"Och i det sammanhanget skulle Atlantis ha gått under?"

"Ja."

"Och var låg då Atlantis?"

"På Antarktis. Om man företog arkeologiska utgrävningar under isen på exempelvis Graham Land skulle man kanske påträffa en helt intakt men levande begravd civilisation.

Den geografiska formationen på Sydamerikas sydspets och Antarktis udde upp mot Sydamerika har alltid förbryllat forskarna. Det är ju precis som om en liten himlakropp plöjt upp havet, trasat sönder Patagonien och Graham Land och kört upp Sydorkneyöarna och Sydgeorgien innan den åter lämnat jordens yta. Antag att en sådan kollision ägde rum 9000 år före Kristus. Det skulle bland annat även ha haft till följd att jordens rotationshastighet minskade till hälften, och försättningen av jordaxeln skulle ha resulterat i att man plötsligt ej längre kunde navigera efter stjärnorna, då hela stjärnhimlen förskjutits. Därför skulle man aldrig mer ha hittat tillbaka till Atlantis.

En spillra av det atlantiska folket skulle dock ha överlevt och klarat sig. Det skulle vara eldsländarna, stora som jättar, askblonda och utan vare sig språk eller utseende som hade något gemensamt med något annat folk på jorden. Man har aldrig kunnat förklara eldsländarnas ursprung. Atlantiskatastrofen 9000 år före Kristus med meteor i Drakes sund, jordaxelförskjutning och världskataklysmer skulle vara en förklaring till detta och även till de översköljda nedisade mammutarna i Sibirien."

"Din undervisning slår mig med häpnad."

"Nej, det är naturen som slår oss med häpnad. Se dig omkring. Hur liten är icke mänskligheten mot denna storslagna natur, som veckat upp dessa Alper från havets botten, och som kanske förintat en civilisation underbarare än vår för 10 tusen år sedan under loppet av några minuter! Hur små blir inte alla världens och mänsklighetens problem mot de resurser som finns i naturen! En meteror liknande Atlantismeteoren, och världens överbefolkning skulle vara ett blekt minne blott. En minuts världsomfattande jordbävning, och vi skulle bli en lika diffus legend för framtiden som Atlantis är det för oss. Människan är störst i naturen och universums medelpunkt, men hon är svagare än ett korthus. En pust från ovan, och hela hennes civilisation blir mindre än vad byn där nere nu är för våra blickar."

Byn där nere var som ett mikroskopiskt dockhus. Över oss tornade alltjämt de hisnande storslagna Voralpstopparna, döljande sina mysterier bakom namn som Teufelskirche, och när som helst hotande att krossa allt i deras ständigt på nytt lavinutlösande väg. Vi var mindre än maskar mot dessa toppar, och byn där nere, inhöljd i dalens buna luft, var mindre än en fluglort.

Vi fortsatte uppför mot toppen.

39.

Stigen slingrade sig upp för allt oframkomligare kalkknölar, och den utvecklade sig till att uteslutande bestå av kammen av en ås, som ständigt blev allt smalare, och vars sidor ständigt stupade allt brantare nedåt.

Vi hade målet i sikte. Toppen utmärktes av ett kors konstruerat av järnstänger, och vid foten av detta kors skulle det finnas en liten metallåda som man skulle kunna öppna. Inne i den skulle det finnas en liten gästbok med penna.

Lådan var där vid foten av korset på vilket det stod "Der Herr der Berge". Men ingen bok fanns i lådan. Vårt illustra besök måste dess värre äga rum anonymt.

Stigen fortsatte förbi korset över kammen och började följa kammen långsamt neråt. Vi sökte efter vad som skulle kunna vara Teufelskirche. Vi fann det inom kort.

Toppen av berget var kluven, och den klyfta som skilde de båda topparna åt stupade brant ner flera hundra meter. Det var som om någon hade kluvit bergstoppen med en fruktansvärd yxa och spjälkat den i tu. Den ena toppen var den som vi hade passerat. Den andra toppen var Teufelskirche, en naturskapelse som fick det att vända sig i magen på en.

Teufelskirche var en gigantisk bergssplittra, som endast i basen hörde till berget men som för övrigt lutade ut ifrån det. Det var en skräckinjagande hotande vacklande monstruös klippa som var så beskaffad att den ständigt måste ge upphov till laviner. Teufelskirche var en ständig lavinframkallare.

Att med ögonen utforska dess klyfta och hål, avgrunder och överhängande klippor var nästan lika ogörligt som att ta sig över till bergsspillran. En alpinists mardröm, skulle man kunna kalla Teufelskirche. Dachstein var ökänt för att ha uppslukat åtskilliga djärva bergsbestigare. Teufelskirche var sådant, att man inte skulle kunna bestiga den utan att förlora sig i den. Vi drog oss baklänges.

Vi återvände till vår egen topps trygga kors och torkade kallsvetten ur pannan. En alltför frestande avgrund, skulle man kunna kalla Teufelskirche – därifrån var det bara några minuter ner till botten, medan vår mödosamma väg tagit timmar. Teufelskirche hängde över den branta slänt som vi sett från dess botten, den slänt som ständigt hållits fri från skog genom ständiga laviner.

Jag hann nätt och jämnt se att något rörde sig bakom Olof precis när han satte sig, och jag skrek till: "Akta dig!" men han satt redan och skrek själv till: "Aj!" Han reste sig genast, och vi såg bara änden av det rostbruna bandet hastigt avlägsna sig. Men vi såg tillräckligt för att identifiera en huggorms karakteristiska sicksackmönster.

Den måste ha legat där och solat sig när av alla människor en skandinav kom och störde den med att brutalt sätta sig på den.

Olof betraktade sin hand. Två röda prickar skrek med sin närvaro till oss från handens köttiga undersida. Vi såg på varandra. Vi sade ingenting. Jag var blekare av fasa än han.

Vi var tysta i en minut. Så sade han lågt: "Vi måste kvickt tillbaka."

"Hur?" frågade jag dumt.

"Det finns bara en möjlighet," sade han och reste sig.

Vi vidtog alla försiktighetsåtgärder: blodutsugning och utspottning, en hård rem om armen; men det var inte tillräckligt. Ormen hade tömt en fulltankad giftblåsa i Olofs blod. Han skulle dö om vi inte nådde en bil inom en timme.

"Ta det lugnt," sade jag till Olof. "Ditt blod simmar saktare om du inte stressar."

"Det spelar ingen roll," sade Olof och rusade på.

Efter en kvart var vi nere på den vackra alpängen. Nu skulle det bli lättare.

Vi nådde krönet av den stora slänten. Över den gapade Teufelkirches ohyggliga klyfta som för att kasta sig ner över den.

I några sekunder stod vi stilla. "Vi är räddade," sade Olof. I nästa ögonblick såg jag vad han såg. Oändligt djupt där nere, som ett litet knappnålshuvud, kunde vi urskilja den bil som ännu stod parkerad på samma ställe var den varnande bonden hade ställt den vid vägens slut framför ravinen.

"Följ inte efter mig," sade Olof och hoppade över krönet. Jag såg honom hasa neråt i vild hastighet. Han turvis åkte och rullade.

Plötsligt förlorade jag honom ur sikte. När han åter kom till synes var han mycket mindre och säkert hundra meter längre ner. Jag var sedan säker på att han skulle vara räddad.

Då hörde jag ett olycksbådande mullrande. Det kom ovanifrån. Djävulskyrkan genljöd av vaknande avgrundsläten. Det lät som ett åskväder som närmar sig utan att avbryta sitt ständigt växande mullrande. Skräckslagen drog jag mig baklänges från kanten av bråddjupet.

I nästa ögonblick överväldigades jag av en jordbävning. Berget skakade i sina grundvalar, bröt ut i vrede, vrålade och höjde sig som ett stort grått moln mot himmelen. Teufelskirche hade plötsligt rämnat. En av dess ohyggliga klippkammar hade störts och rämnat och följt efter Olof med ner i avgrunden. Jag såg Teufelskirche stå kvar långt ovanför mig med sina toppar kvar ovan stoftmolnet, men under mig såg jag bara förödelse, rasande stenar och klippor och damm och hela helvetets samlade uppror och kaos. Vad skulle det bli kvar av Olof och bondens bil efter en sådan kataklysm?

När jag skakad och färdig slutligen nådde bergets fot och slutet på stigen gick jag längs den stora skogsvägen till stället var bondens bil stått parkerad. Stället var kvar, lavinen hade dragit fram på andra sidan, men bilen var borta. Det betydde att Olof hade klarat sig.

För mig var det nu bara att förbereda mig på att ensam föra den gamla professorskan tillbaka till Sverige.

40.

Hennes mest fixa idé under resan var att tåget gick långsamt. För att råda bot på detta oacceptabla missförhållande bad hon mig hela tiden gå och be lokföraren att köra fortare. Det hjälpte inte hur mycket jag insisterade på att jag inte var släkt med lokföraren: hon hävdade ändå att jag med mitt inflytande måste kunna få honom till att för att behaga henne höja farten till åtminstone det dubbla.

När hon emellanåt trots allt sov var hon den fulaste gamla kvinna man kan tänka sig. Man kunde under de slutna ögonlocken se hur ögonen skelade medan den tandlösa underkäften hängde slappt ut som en öppen avfallspåse. Lyckligtvis dreglade hon inte. Det var också skönt att hon inte fick den idén att jag skulle börja söka efter hennes förlorade underkäkslöständer i kupén bland de fyra andra stackars passagerarna.

Efter ett kaotiskt tågbyte i Hamburg blev det bättre för henne att komma i en sovvagn. Hon hade turen att få disponera en hel sovvagnskupé för sig själv. Jag hade själv en plats bland fattigare passagerare i en liggvagn, men jag hade ingenting emot att hålla henne sällskap i sovvagnen var det fanns bättre plats.

Medan vi satt där och drack kaffe med godis tilldrog sig något ytterst intressant och gåtfullt. Jag insåg att hon tog mig för en annan människa, men jag visste inte vem hon trodde att jag var. Jag lät henne tro att jag var vem hon ville, ty det intressanta var, att hon plötsligt var alldeles klar i hjärnan, blott för att hon trodde att jag var en annan. Plötsligt resonerade hon kristallklart som den briljanta och högt bildade kvinna hon hade varit tjugo år tidigare. Hennes minne var det inget fel på, varje detalj stod fullkomligt klar för henne, hennes logik var vattentät, och hennes förnuft var beundransvärt. Jag utnyttjade situationen till att ställa henne frågor om hennes kampår på 30-talet.

Och hon berättade om Dollfuss och Schuschnigg, om det väl organiserade motståndet mot Hitler i Österrike, om sina upplevelser av Bruno Walter och Stefan Zweig i Villa Europa i Salzburg, om erfarenheten av den vidriga infiltrationen av nazister och det fatala Anschluss, som när det inträffade ingen österrikare kunde hejda: vanmakten var 1938 total.

När det sedan blev tal om kriget kunde jag inte låta bli att fråga henne vad hon visste om Heydrich och Tjeckoslovakien 1941. När hon visste väldigt mycket vågade jag presentera den mest brännande av alla mina frågor:

"Råkade ni någonsin i samband med Heydrichs karriärs kulmen höra talas om en hemlig organisation som kallades Hjälparen?"

Hon svarade genast: "Heydrich visste att han skulle bli mördad. Något av det allra sista han utförde i livet var att dra upp vissa riktlinjer för den organisation som du nämner. Hjälparens huvudsakliga uppgift skulle vara att inom Nazistpartiet och enkannerligen Gestapo och SS skydda och rädda judar mot Hitler. Heydrich skapade Hjälparen såsom en politisk fristad som vanliga medborgare alltid skulle kunna söka skydd hos mot regimen."

"Varför upprättade Heydrich denna rörelse?"

"För att konsolidera sin ställning. Det var hans yttersta satsning mot ödet för att blidka tjeckerna och undgå att bli mördad. Glöm för all del inte, att Heydrich var lika mycket jude som jag, och han var väl medveten om sin fantastiska ställning. Han visste att han hade blivit för mäktig inom det Tredje Riket. För att rädda sin ställning gjorde han för första gången i sitt liv något gott, men det blev hans fall."

"Varför blev det hans fall?"

"Hjälparen hade aldrig kunnat bestå om Heydrich bestod. För att rädda och bevara Hjälparens organisation mördade tjeckerna Heydrich. Annars hade Heydrich blivit mördad av Hitler eller åtminstone av sina egna partibröder och Hjälparen som institution med honom. Tack vare att Heydrich avrättades av tjeckerna klarade sig Hjälparen."

"Fanns Hjälparen kvar efter kriget?"

"Jag har hört att den skulle ha varit aktiv i Wien fram till 1955 och efter det i Berlin, men efter 1961 har jag inte mera hört talas om Hjälparen."

Detta var kuriöst. Jag tog genast fasta på dessa uppgifter: "1955 lämnade ryssarna Wien, och 1961 byggde de Berlinmuren. Hade dessa skeenden något samband med Hjälparens försvinnande?"

"Det är möjligt. 1961 träffades ju även Kennedy och Chrusjtjov i Berlin, varvid Chrusjtjov passade på att fullkomligt avrätta Kennedy verbalt. Hjälparen kan mycket väl ha haft en hel del med den hemliga diplomatin mellan Washington och Moskva att göra, men den avbröts ju av Chrusjtjovs raseriautbrott mot Kennedy, Berlinmurens tillkomst och Dag Hammarskjölds död. Sedan kulminerade det kalla kriget med Cubakrisen året efter."

Jag var mycket nöjd. Äntligen hade jag fått en tråd att dra i som kunde lösa Hjälparens historiska mysterium. Jag lämnade henne i fred för natten och återvände till det glada gänget i min liggvagn.

När jag följande morgon sökte upp henne på nytt var hon sig själv igen: fullständigt gaggig. Det enda hon kom ihåg av den föregående kvällens samtal var att hon hade suttit och pratat med sin son. Men han var ju död. Vem hade hon då pratat med? Var det jag? frågade hon mig. Och hon bad mig tusen gånger om ursäkt för att hon hade trott mig vara hennes avlidne ende son. Sedan tjatade hon om detta i en halvtimme och ojade sig förfärligt över att hon var så förvirrad att hon inte längre hade reda på vem det var hon umgicks med.

Och jag kunde på intet sätt få henne att förstå, att under den timma hon hade trott mig vara hennes avlidne son hade hon inte varit det minsta förvirrad.

41.

Glad i hågen uppsökte jag min gamla arbetsplats för att återse min kära Marta. Jag faktiskt längtade efter henne. Jag åtrådde henne varmt i tankarna och såg fram emot en lång och vällustig kärleksnatt.

När jag kom in på krogen varseblev jag en förändring. Ingenting av interiören var förändrat, men det hade lagts en sordin på stämningen. Ingen jag träffade där inne var glad, och Marta syntes inte till. Jag frågade efter henne. Bartendern hänvisade mig till kontoret, var Olof brukat sitta. "Men du är den siste som borde gå dit," tillade han. Jag frågade varför, men han svarade inte. Desto viktigare ansåg jag det vara att jag gick dit.

Jag knackade på dörren. Jag hörde Martas röst svara: "Stig in." Men den rösten var förändrad. Den lät distansierad och sordinerad och nästan trött. Jag steg in.

Marta satt bakom arbetsbordet. Hon såg helt annorlunda ut. För första gången kom jag på henne med att vara konventionellt klädd och ha håret uppsatt. Hon var strängt engagerad i sitt skrivbordsarbete, men hon slet sig från detta för att höja sin blick mot mig. Hennes blick maskerades av ett par svarta glasögon.

Vi var båda tysta i en halv minut. Hon bröt tystnaden. "Vad gör du här? Har du kommit för att begära mig? Tror du att fältet nu är fritt för dig?" Hennes röst var iskall.

"Vad menar du?" frågade jag stammande av förskräckelse inför hennes fientlighet.

"Och det kan du med att fråga?" Jag var tacksam över att slippa se hur hatisk hennes blick var bakom de svarta glasögonen, men jag kände hennes brännande krav på en förklaring.

"Vad har då hänt?" frågade jag och försökte få min oskuld att låta övertygande.

Hon tog fram ett papper och visade det för mig. Jag steg fram och läste. Det var en dödsattest. Den som var död var Olof, eller Carl, som han hetat under sin senare verksamhetstid. Dödscertifikatet var underskrivet av doktor Konrad Sylvester.

Jag var blek av fasa och stum av häpnad. "Men han klarade sig!" stammade jag.

"Hur då?" Hennes röst förblev helt känslokall.

"Hur skulle han ha dött?"

"Jag har talat med onkel Sylvester i telefon. Enligt honom måste du ha lämnat Olof att dö där uppe på berget av sitt huggormsbett."

"Det är lögn!" skrek jag. "Olof kastade sig ut för ravinen!"

"Ja, han påträffades nedanför en ravin ensam. Han hade själv försökt ta sig ner för berget men bara kommit halvvägs. Det var en bonde som hittade honom som hade sett er två tillsammans."

"Och hur kom onkel Sylvester plötsligt in i bilden?"

"Han kom till er by samma dag. Dagen efter hittades liket, och han identifierade det."

"Men bilen!" skrek jag.

"Vilken bil?"

"Bondens bil! Den stod nedanför ravinen! När jag kom dit var bilen borta! Jag tog för givet att Olof själv kört bort den därifrån."

"Du såg inte efter om Olof låg kvar i sluttningen?"

"Nej."

"Det skulle du ha gjort."

Jag blev tyst och tittade ner i golvet. Efter en kort tystnad medgav jag: "Ja, det skulle jag ha gjort."

"Olof är död, och även om det inte direkt var ditt fel gjorde du ingenting för att hjälpa honom. Du lät honom dö. Det var ditt brott. Det förlåter jag aldrig. Du är färdig här. Kom aldrig mer tillbaka. Jag vill aldrig se dig i livet mera."

Hon tog sin blick ifrån mig och fördjupade sig åter i sina skrivbordspapper.

"Sköter du nu hela rörelsen ensam?" frågade jag försiktigt.

Hon såg upp på mig och svarade med en köld som var ägnad att krossa mitt innersta:

"Ja, jag sköter hela rörelsen ensam nu – tillsammans med mina älskare."

Och hon såg ner igen i sina papper för att inte mera lyfta blicken därifrån.

Jag drog mig baklänges som en katt som sköljts i en tvättmaskin.

Det stod inte klart för mig då ännu att hela mitt liv var slaget i spillror.

42.

Därför fann jag mig för första gången i mitt liv tvungen att gå och söka hjälp hos Socialbyrån.

Jag blev alltför vänligt bemött, ty jag var en sådan sällsynt kuriositet som en social jungfru: jag hade aldrig tidigare begärt socialhjälp. Därför togs jag om hand med de öppnaste armar. Jag anade inte att de omslingrade mig bara för att likt en bläckfisk aldrig vilja släppa taget igen förrän allt mitt hjärteblod var utdrucket.

Jag blev kallad till att tala med en assistent. Det var en kvinna. På hela socialförvaltningen såg jag bara kvinnor. Hon ställde mig idel personliga frågor, och det hon tyckte att var märkligast av allt var tydligen det att jag aldrig tidigare sökt socialhjälp. Jag var grönt, oskändat, jungfruligt material.

"Yrke?" frågade hon.

"Musiker."

"Vad för sorts musiker?"

"Pianist."

"Då har du spelat på kaféer?"

"Nej, jag är konsertpianist."

"Vad menar du med det?"

"Jag spelar bara klassisk musik."

"Jaså. Då spelar du väl i konserthuset ibland?"

"Nej, det har jag tyvärr inte fått tillfälle att göra."

"Men du ger konserter?"

"Ja, gratis." Jag menade att detta skulle vara en merit. Icke alls.

"Om ditt yrke är konsertpianist, och du ger konserter gratis, hur kan du då leva på det?"

"Det är det jag inte kan."

"Varför omskolar du dig inte då?"

"Den klassiska musiken är mitt liv."

"Hur kan den vara det om du inte kan leva på den?"

"Jag älskar den."

"Jag har då aldrig hört på maken! Om du går här på Socialen och uppbär socialbidrag får du finna dig i att ge avkall på din klassiska musik och söka jobb som ger pengar. Yrken som inte ger pengar går inte an."

"Men det är bara den klassiska musiken som jag kan!"

"Se till att du gör pengar på den då."

"Är ni till för att hjälpa mig eller för att göra mig deprimerad?"

"Vi har inte befogenheter att slösa med statliga medel. Om du tar emot socialbidrag och inte söker jobb som ger pengar måste vi remittera dig till Arbetsmarknadsinstitutet, som gör något av dig."

"Är det då ingenting värt ur Socialförvaltningens ögon att man gör andra människor lyckliga med att spela Bach och Beethoven gratis?"

"Vi är till för att hjälpa socialfall hjälpa sig själva. Om de inte vill hjälpa sig själva kan vi heller inte hjälpa dem. Vi får pengar och ger pengar för att socialfallen skall förtjäna pengar. Idealistisk verksamhet finns det inget utrymme för inom det sociala."

"Jag beklagar, men då har jag ingenting här hos er att göra. Jag lever blott för andliga och konstnärliga värden för att med dem som medel ge folks tillvaro en högre mening. Om ni vill beröva mig mitt livskall tar jag hellre mitt liv än avstår från dess mening."

"Jag är ledsen, men vi måste hålla oss till paragraferna. Du får inte tro att bara för att du får socialbidrag kan du göra vad som helst. Du måste göra rätt för pengarna och söka arbete som kan ge dig pengar. Vi är inte till för att socialfall ska bli kroniska av ren slentrian och bekvämlighet."

"Men det är det resultat ni åstadkommer om ni vid era intervjuer med socialfallen enbart går in för att slå ner dem och göra dem deprimerade så att de tappar lusten att göra även det som de duger till."

"Ingen mänska är så oduglig att hon inte kan arbeta med sina händer."

"Jo, just så odugliga gör ni era klienter, om enda resultatet av er 'hjälp' och era 'råd' och era 'regler' är att socialfallet inspirerad av dem så fort han kommer utanför socialbyrån går och knarkar. Och det är många som gör så."

"Hur vet du det? Varifrån har du sådana fantastiska uppgifter?"

"Det vet jag från Hjälparen."

Detta syntes ha någon effekt på henne. Plötsligt var hon noga på sin vakt.

"Vad vet ni om Hjälparen?"

"Ingenting."

"Vad har ni haft med Hjälparen att göra?"

"Tyvärr ingenting personligt, men jag känner flera som haft mycket med honom att göra."

Hon blev med ens rädd för mig.

"Jag beklagar, men om du inte vill söka vanliga grovarbetarjobb som ger pengar får du klara dig utan oss. Vi har nog med socialfall redan som det är."

"Vill ni inte ha något med klassiska musiker och idealistiska levnadskonstnärer att göra?"

"Nej, vi vill inte ha något med parasiter att göra som inte kan skämmas över att de är parasiter. Ut!"

Och jag blev faktiskt utkörd. Aldrig mer Socialförvaltningen för mig. Om priset för socialhjälp skall vara ens själ avstår jag hellre från den materiella hjälpen än från fattigdomen.

Jag blev tvungen att hyra ut min lägenhet i andra hand till en person som ändå lät mig få använda mina instrument under vissa tider på dagarna. Själv flyttade jag till en evakuerad rivningslägenhet i Haga, var jag fick lov att bo gratis.

Gården var Hagas finaste men även den mest förfallna. Alla lägenheterna kring den vackra vildvuxna gården var övergivna utom en. I denna bodde det en gammal senil tant som drack mycket sprit och endast umgicks med de hemlösa katterna.

Gården och husen vimlade av katter som förde oväsen i husen och skrek om nätterna. Det var kusligt när det blåste, ty vinden ven alltid i knutarna med ett klagande spökaktigt ljud, och det var alltid lösa föremål på husen och gården som slamrade och slog och föll omkull. På gården fanns Hagas tre sista utomhustoaletter och kanske stadens sista torrdass. Någonstans i huset bodde det en ockupant, men han förekom endast efter klockan tre på natten.

Den gamla tanten var mycket gaggig och sällskapssjuk och pratade gärna alltför mycket och alltför mycket nonsens. Hon påstod att det hade kommit främlingar till huset på nätterna med knivar och skurit sönder telefonledningar och ljusledningar, att det hade förekommit knarkarorgier i husets öde lägenheter och att hon var livrädd för att någon en natt skulle komma och skära halsen av henne. Därför var hon glad åt att även jag hade börjat bo i rucklet. Hon frågade ständigt om hon fick komma och sova hos mig, men jag måste tyvärr hävda att jag bara hade en säng och att jag måste få sova i den själv. Visst var det kusligt att bo i det övergivna huset med tjutande vindar och kattor och oidentifierbara buller och ljud överallt, men hennes besök av nattliga gäster och deras våldsverkan tog jag som överdrifter och fantasier, då hon alltid var spritpåverkad då hon talade om detta. Men det var kanske bara under sin spritpåverkan som hon alls vågade tala om det.

Lägenheten som jag bebodde låg på bottenplanet mellan gatan och gården. Det var en tvårummare med kök med en kakelugn och två elektriska element, en järnspis som kunde eldas med ved jämte en portabel gasspis som komplement. Jag placerade min säng i köket bakom köksbordet, som jag använde till arbetsbord. Köket hade ett fönster i en liten trevlig nisch åt gården. Där hade jag telefonen.

Vissa nätter hörde jag störande buller som jag antog att kom från ockupanten och hans lägenhet, men annars upplevde jag inte röken av allt det som den alkoholiserade kattanten hade inbillat sig.

Andra veckan jag bodde där nåddes jag av en nyhet som gjorde mig galen av sorg. Mot det var skilsmässan från Marta, hennes avstängning av mig, det deprimerande besöket hos Socialförvaltningen och den nödtvungna flyttningen från mitt hem till ett ruckel, ingenting. Vad som definitivt bragte mig ur balans var något helt annat. Judiska församlingen hade anställt en ny organist.

Då var det något som gick sönder i mig. En annan spelade på min orgel, en annan spelade för min församling, en annan använde mina noter och handskades kanske vårdslöst med dem, den judiska församlingen hade definitivt skrotat mig, efter att jag hade slitit för den i fem år utan att få någon anständig lön för mina ansträngningar. För en svältlön hade jag älskat denna församling och detta arbete, för ingenting hade jag skrivit och kopierat noter, jag hade kämpat mot omusikaliska och falska försångare och förståsigpåare som ville bestämma allt men varken arbeta eller betala, och jag hade njutit och lidit i denna tjänst som en Michelangelo och städse överträffat mig själv, jag hade översett med alla mina judiska vänners snålhet, småaktighet, bigotterier, fördomar och otacksamhet och erbjudit mig att stanna kvar som organist för en icke anspråksfull lön, och de hade skitit i mig och anställt en annan. Jag hade skrotats emedan man hade funnit mig besvärlig som krävt att få bli behandlad med samma anständighet av dem som en annan jude. I sin tystnad hade de sagt till mig: "Dra åt helvete! Du är ingen jude." Och de hade med gott samvete låtit mig dra åt helvete.

Min lön hade varit 1500 kronor i månaden för ett omöjligt jobb som inte kunde kombineras med någon annan fast anställning. Jag hade haft fräckheten att begära 2400 brutto, vilket netto precis hade täckt min hyra. De hade inte ens svarat på mitt anbud.

Stadens rikaste församling med stadens största samling miljonärer på sina medlemslistor till vars gudstjänster kvinnorna kom uppsminkade med diamanter i öronen och miljoner på fingrarna ville inte ge sin hårt slitande organist en rättfärdig lön enligt Musikerförbundets avtalsnormer. Och de hade hittat en annan organist som inte kände till Musikerförbundets avtalsnormer och som de kunde lura.

Häri ligger anledningen till nästan allt judehat som förekommit sedan kejsar Claudius dagar. Judarna anser sig genom att vara Herrens utvalda folk ha rätten att utnyttja alla andra folk. De fick inte ta räntor av varandra, alltså tog de räntor av alla icke-judar, och så inleddes bankväsendet. Många i toppskiktet av drogförsäljare i världen är judar. De får inte missbruka droger själva, men de anser att de är dumma om de inte förtjänar pengar på att andra missbrukar droger, varför de gärna uppmuntrar drogmissbruket hos icke-judar. Doktor Konrad Sylvester var en jude, liksom Richard Heydrich.

Judendomen är en folkegoism utan motstycke i världen. Vanliga mänskor är egoister var och en för sig, men judarna är egoister tillsammans och därför den mäktigaste av alla egoismer. Därför hade jag som shabes-goj ingen rätt att begära en rimlig lön som organist och ännu mindre att få någon sådan, emedan jag inte var jude.

Och samma nationalegoism har spillts ner på islam, som på samma sätt hävdar sin egen religions större helighet än alla andras, till och med än judendomens. Denna universalegoism, som tidvis även utmärkt de kristna, är som en sinnessjukdom som utgör baksidan av monoteismens trygghet, som då bara framstår som en illusion. Monoteismens smala lycka är att Guds icke-existens lika litet kan bevisas som hans existens.

Jag älskar judarna och kommer alltid att göra det, men jag kommer alltid att beklaga den brist på mänsklig vidsyn inför resten av mänskligheten som alltid kommer att vidlåda judendomens ortodoxa bigotteri på grund av dess totalt folkegositiska innersta beskaffenhet.

En man som såg en sedan länge intensivt älskad hustru i en annan mans säng kunde inte ha blivit så galen av sorg som jag blev inför nyheten om att den judiska församlingen funnit sig en annan organist.

43.

Men det som hände i natt vet jag fortfarande inte om det var dröm eller verklighet. Jag har sovit mycket oroligt alla nätter här i rucklet och drömt ännu oroligare, och på grund av vindens tjutande och kattornas lekar och ylanden har jag satt vaxproppar i öronen för att slippa störas av vad som händer här på nätterna. Men vad som tilldrog sig i natt var följande.

Det var vid den tiden på natten då mörkret börjar ljusna, den så kallade vargtimmen. Jag upplevde att tre unga män stod i min lägenhet. Jag försökte se efter om fönstret var öppet eller stängt, men det verkade löst tillslutet. Jag minns inte hur de två andra såg ut, men den tredje såg bra ut. Han hade mörkt långt hår ner till skuldrorna, och han log när han såg att jag var vaken. "Kom här," sade han till de andra två, "han är vaken."

De andra två kom fram. Den ena höll fast mig i armarna, och den andra i fötterna, så att jag inte skulle röra mig mera i sängen. Jag satt redan upp till hälften, men jag upplevde deras våld som relativt milt. "Vi skall bara hjälpa dig litet," sade den tredje och tog fram något ur fickan. Det var ett vitt pulver. "Andas in det här," sade han. Jag gjorde som han sade.

Sedan gav honom någon av de andra en fylld injektionsspruta. Den tredje tog fram min arm, och han tömde injektionssprutans innehåll i armen. Jag gjorde inget motstånd. Jag visste inte om jag drömde eller om jag var vaken, men deras våld var milt.

Slutligen gav mig den tredje en pastill. "Svälj den," sade han. Jag svalde den. Den smakade härligt. Han verkade nöjd med mig och sade: "Nu sover du bättre. Vi ses igen."

Och jag sov mirakulöst gott. Jag drömde besinningslösa, glada, euforiska, berusande drömmar.

När jag vaknade var klockan 11 på dagen. Så länge hade jag aldrig sovit förut. Jag hade för första gången i mitt liv inte vaknat av väckarklockan.

Hela dagen har jag undrat om det var dröm eller verklighet. Det enda som skulle tyda på att det kan ha varit verklighet har varit en brännande önskan att upplevelsen skulle upprepa sig. Jag skulle inte ha något emot att få smaka på de tre drogerna en gång till.

44.

Kom tillbaka, vackra unga änglar! Låt mig få vara hos er! Låt mig få prata med er! Ni vet säkert vem Hjälparen är och hur jag kan få träffa honom.

Vad vet jag om Hjälparen? frågar de. Det är just det, att jag ingenting vet om honom! Men jag vill bekänna mina skuldkänslor för Olofs bortgång inför honom. Jag vill tala med honom och träffa honom. Det enda jag vet om honom är att det var Richard Heydrich som instiftade honom.

De tittar på varandra och frågar varandra till råds. Slutligen lovar de mig att ta reda på om det går an att Hjälparen skulle komma till mig.

Några nätter senare är det någon annan som följer med de andra in till mig om natten. "Vad vill du veta av Hjälparen?" frågar han. Han är mycket långhårig och har svarta glasögon.

"Jag vill veta om och hur Olof verkligen dog."

"Det kan han inte svara på."

"Jag vill veta varför Marta aldrig vill se mig mer."

"Det kan han inte svara på."

"Jag vill veta varför ni förgiftar mig med droger."

"För att de skall göra dig gott. För att du inte skall bli galen. För att du skall glömma dina sorger, problem och bekymmer."

"Får jag dem varje natt?"

"Så länge du själv vill."

"Varför ger ni mig dem gratis?"

"Det är på Hjälparens befallning."

"Vill han ta livet av mig eller rädda mig?"

"Det får du veta när du får träffa Hjälparen. Han kommer till dig när du är färdig för honom."

Jag skriver ner allt vad som händer mig som ett slags fortsättning på den historia om mig själv som jag skrev de första veckorna jag bodde här. Men jag upplever nu min tillvaro här i detta spökhus som mer och mer osannolik. Verkligheten försvinner för mig mer och mer samtidigt som jag för varje dag längtar mera intensivt efter de nattliga besökarnas mission hos mig. Jag skäms inte för att medge att jag redan med en viss stolthet anser mig som fullständigt beroende av deras droger. Utan deras besök och deras droger skulle jag bara vilja dö.

45.

ennes blick maskerades av ett par svarta glasögon.

"Varför dog Olof?"

"Han ville hämnas på dig."

"Varför?"

"För att du hade förfört hans hustru."

"Visste han om det?"

"Ja, han visste om det."

"Sedan hur länge?"

"Sedan er första natt tillsammans. Carl hann avslöja det för honom."

"Alltså är inte Olof död. Han iscensatte sin död för att hämnas på mig och beröva mig Martas kärlek. Han fick onkel Sylvester att skriva en falsk dödsattest. Vet Marta att han lever?"

"Jag vet inte om han lever."

"Han måste leva! Säg att han lever!"

"Det kan han bara säga själv i så fall, om han lever."

"Vad vill ni med mig? Varför har ni kommit och givit mig droger?"

"För att du skall bli en av oss."

"Vad är ni för ena då?"

"Vi är terrorister som bekämpar terrorism."

"Vad är det då för terrorism som ni bekämpar?"

"Den enda terrorism som finns, som är den etablerade terrorismen. Terrorism finns var det finns makt. En etablerad person med ställning och inflytande är en potentiell terrorist, och förr eller senare korrumperar och terroriserar han sin omgivning. Endast de maktlösa och ödmjuka är inga terrorister. Vi arbetar för att alla mänskor i världen skall bli maktlösa och ödmjuka, goda och glada."

"Med droger?"

"Droger är ett ypperligt medel till att korrumpera Makten med och bringa den på fall. Vi arbetar för närvarande med att infiltrera droger i alla socialförvaltningar, socialbyråer, polisstationer och polisers privathem. Det är särskilt angeläget att poliserna ödmjukas av drogerna. Man kan ju nästan inte gå ut på kvällarna i staden nu för tiden då det ju finns poliser i varje gathörn som skrämmer vettet ur en. De gör tillvaron och gatorna farliga om nätterna när de är så många."

"Är droger inte skadliga då?"

"Man bekämpar skadedjur med skademedel."

"Är jag ett skadedjur?"

"Du har tagit ifrån Olof hans hustru Marta. Därför måste vi straffa dig. Ditt straff blir att bli helt beroende av oss. Det är du redan. Vi litar redan på dig. Du är redan en av oss. Du är en färdig terrorist i Hjälparens tjänst. Vi skall aldrig svika dig så länge du inte sviker oss."

"Får jag droger varje natt?"

"Regelbundet."

"Jag har ingenting emot att vara krokad av er så länge jag mår bra av det."

"Det är i vårt intresse att du alltid skall må bra av det."

"Tack för er omtanke."

"Ditt hår har börjat växa. Det är bra. Klipp det inte. Men håll det rent. Och du behöver ett par svarta glasögon. Det är bra att du inte varit utomhus nu på tre veckor. Om du vill gå ut, så gör det på nätterna. Och inte utan glasögon. Ljuset kan sticka dig i ögonen."

"Tillhör Marta också er?"

"Ja, Marta tillhör också oss."

"Får jag träffa henne igen?"

"Aldrig mer som den Bertil som förförde henne. Du skall få se henne igen, men du skall aldrig mer få röra vid henne."

"Tack för det."

Sålunda var inte Olof död. Han hade bara iscensatt sin död för att hämnas på mig för att jag bedragit honom med Marta, vilket han hade känt till hela tiden. Det var helt i sin ordning. Hans hämnd var skälig, och jag hade till följd av min sorg och min dårskap blivit narkoman. Det var helt i sin ordning.

Ödet hade rätt mot mig. Jag hade lika litet någon talan mot det som jag hade haft det mot mina älskade judar.

46.

Hjälparen var hos mig en gång, eller var han det? Han kom i varje fall aldrig mer tillbaka. Jag har heller inte varit utomhus sedan det. Jag gömmer mig i min smutsiga säng för världen var jag firar mina orgier i droger, som jag får varje natt. Jag frossar i mitt öde. Jag blev en gång galen av sorg och blev aldrig frisk mera.

Men lever Olof? Jag minns inte om det var på Hochschwab eller på Berchtesgaden som jag förlorade honom ur sikte. Var vi över huvud taget uppe på det där berget? Var jag över huvud taget i Österrike? Var det jag som en gång gav konserter i Verona? Jag är så osäker på allt numera. Jag har skrivit massor om mig själv här tidigare, men det är nog bara dumheter, precis som detta. Jag orkar inte ens läsa det för att se vad det är för lögner och flummerier som jag egentligen har skrivit.

Fantasierna, verkligheten och mina drömmar flyter ihop med varandra, och jag vet inte vad som är vad längre. Jag är nog överansträngd. Drogerna hindrar mig från att sova alls. Jag lever drömmande i vaket tillstånd. Det kan inte vara hälsosamt.

Fanns Hjälparen någonsin? Nej, det var nog bara en hemsk fantom som bara uppenbarade sig för sådana som strax skulle till att dö. Uppenbarligen var det det Olof Palme såg innan han dog.

Marta, jag fick se dig dansa och sjunga igen! Jag fick se dig glad och sexig igen! Jag fick se dig igen såsom nattklubbens drottning! Men jag fick inte röra dig eller ens synas för dig. Jag fick bara stå bakom en pelare bakom mina svarta glasögon bakom mitt långa hår och vara tyst och varken synas eller höras. Jag fick stå där som en zombie bland alla de andra Hjälparens offer. Men jag fick se dig. Eller var också det bara en av mina hemska besinningslösa feberfantasier?

Ack, jag vet ingenting mer!

Tredje delen : Hämnaren och offret.

47.

"Du är min nu, Bertil. Vi två hör samman. Du tillhör nu min värld och är död för den konventionella. Glöm musiken. Glöm dina anställningar. Du skall nu bli en anonym terrorist i min sold. Glöm alla mänskor du har känt, alla dina förbindelser, alla dina vänskaper, Olof och Marta, deras nattklubb och Carl, och tänk blott på att hämnas, att sköta din plikt och att odla ditt hat. Mänskligheten är värd bara hat, Bertil. Den är värdelös och naturens största skadedjur. Det räcker med att man går ut på stadens gator en fredagskväll och tittar på alla berusade ungdomar som pissar, rapar, spyr och hånglar ofta liggandes på huvudgatans trottoarer, för att man skall förlora allt hopp om mänskligheten. Man måste se sanningen i vitögat, Bertil, och acceptera det hopplösa mörkret. Man måste kunna hata. Man måste kunna vara ond. Annars är man försvarslös."

"Men du har gjort mycket gott också ibland," invände jag.

"Bara i den mån att jag har gjort gott genom att göra ont."

"Jag dör om jag stannar kvar här i detta tillstånd."

"Du skall inte behöva dö. Vi har användning för dig. Du skall bli en terrorist som alla andra. Du skall bli en av mänsklighetens försvarare genom att bli en av mänsklighetens bekrigare, ställa dig utanför mänskligheten och krossa all den omänsklighet som behärskar mänskligheten. För det första, glöm att du lever, glöm din identitet och ditt förflutna, och tag aldrig av dig dina mörka glasögon."

"Vad vill du att jag skall göra?"

"Jag skall skicka ner dig till överste Khadaffi. Han behöver några goda råd. Du skall få instruktioner av mig. Efter Reagans klumpiga anfall mot Libyen kan inte Khadaffi längre ta risken att kompromettera sig. Alla brott han begår måste hädanefter ske i fullständig lönndom. Deras ursprung får aldrig mer kunna spåras. Du skall hos honom även få träffa några syrier och några iranier. Du har mycket att lära dig av deras konster."

"Jag vill inte bli ond. Jag vill inte bli någon terrorist. Hellre dör jag."

"Du behöver inte göra något. Du behöver bara prata och lyssna, informera och hämta upplysningar. Du är bara en hemlig agent. Du skall bara förmedla ord. Ditt inkognito skall aldrig avslöjas. Du reser utan namn. Du tycker ju om reseupplevelser. Vill du hellre dö än avstå från sådana?"

Jag accepterade och fick resa till Libyen i privatflygplan, och jag fick träffa Khadaffi och diverse andra gangsters. Jag fick även träffa den engelsman som varit med när israelerna i båten vid Cypern blev kallblodigt mördade. "Varför var du med?" frågade jag honom. "Därför att jag tyckte det var roligt," svarade han.

Jag fick i detalj lära känna alla förberedelserna inför kuppen i synagogan i Istanbul, och jag gjorde ingenting för att förhindra massakern. Mina judiska arbetsgivare gjorde ingenting för att hjälpa mig i min nöd, och jag gjorde i gengäld ingenting för att informera någon om vad som skulle hända i synagogan i Istanbul. Jag lät massakern ske, och jag kände varken glädje, sorg eller vämjelse därvid. Jag var känslomässigt död.

På Hjälparens uppdrag deltog jag sedan i kvartersockupationen vid Österbro i Köpenhamn. På den ockupationen lärde jag mig mycket, jag fick träffa många av alla Europas skummaste och mest erfarna element, och jag fick lära mig att leva på ingenting. Det var en nyttig lärdom.

Jag kom tillbaka till Göteborg lagom för att få vara med om ockupationen av kvarteret Furiren. Min gård låg bredvid ockupanternas, så vi var faktiskt grannar. Föga anade myndigheterna vilken hemlig organisation som låg intill det ockuperade huset, höll ockupanterna om ryggen och drog in underjordiska krafter till sin hjälp från hela Europa i den lilla unkna lägenheten på nedre botten, den enda bebodda lägenheten på den gården. Och föga anade myndigheterna vem de retade när de för att bestraffa ockupanterna även skar av vattentillförseln till det hus som jag var den siste kvar att försvara mot grävskoporna. Jag bodde där lagligt. Ockupanterna bodde i huset bredvid olagligt. Jag behandlades som olaglig ockupant. Det var förnedrande.

Man förolämpar inte en terrorist och allra minst om han lyder under Hjälparen.

48.

"Vad då?"

"Gud vet att vi inte är omänskliga. Det har du nu chansen att bevisa för hela världen."

"Vad menar du?"

"Den senila gamla damen, du vet?"

"Ja. Vad är det med henne?"

"Hon vill skriva sina memoarer innan hennes minne tar fullkomligt slut."

"Låt henne skriva dem då."

"Hon kan inte skriva dem själv. Hon behöver en sekreterare."

"Det är lätt. Skaffa henne en bandspelare och låt henne tala till en mikrofon. Sedan kan en stenograf översätta det."

"Hon vill inte ha någon automat. Hon vill ha en levande människa att diktera för."

"Och jag skulle bli offret?"

"Du måste. Jag kräver det."

"Det är en omänsklig begäran. Hon är ju värre än någon terrorist. Jag skulle bli nikotinförgiftad direkt av hennes kedjerökande. Dessutom är hon för gaggig redan för att kunna minnas något klart."

"Du har inget val. Du måste göra det."

"Om du ber mig om det så. Jag är ju tyvärr livegen nu för tiden."

"I det godas tjänst. Glöm inte det."

"Säg hellre som det är: i dubbelmoralens tjänst. Ni gör ont för att åstadkomma gott. Ni låter ändamålet helga medlen."

"Om inte vi gör det gör andra det. Vi måste använda oss av kriminella medel för att konkurrera ut andra maffior som gör mera ont än vi. Hjälparen är alltid konstruktiv."

"Det får eftervärlden bedöma."

"Utför du uppdraget?"

"Jag har ju inget val."

"Du måste då klippa dig och ta på dig en kostym. Även skägget måste du ta bort. Hon tål inte skäggiga personer. Hon väntar dig i morgon klockan två."

Allt var i sin ordning. Jag fick kostymen och var följande dag en människa igen. Hon kände igen mig och välkomnade mig. "Jag visste väl att jag skulle få en sekreterare som jag kunde lita på," sade hon, och jag tackade suckande för komplimangen.

Att skriva ner exakt vad hon dikterade var en omöjlighet, då hon var alltför gaggig. Men genom dialog och ständiga frågor som i en intervju lyckades jag bringa någon sorts klarhet i hennes liv.

Jag förstod snart att hennes skrivande av sina memoarer var en ofrånkomlig uppgift, och jag hade varit den ende som hade kunnat göra det, ty Olof var ju död eller åtminstone frånvarande. Det var hennes fixa idé att få dem skrivna medan hon ännu mindes något av sitt långa liv. Jag överlåter åt läsaren att bedöma huruvida det var värt att uppteckna dem eller ej och om jag därigenom utförde en god gärning eller ej.

Här är nu vad jag fick ihop av hennes liv:

49.

Min far var en framstående advokat, och min mor skötte om hemmet, min bror och mig och min gamla farmor Annetta från Trieste. Hon var italienska och behärskade inte tyska språket utan svårigheter. Min fars familj var katoliker, men min mors familj, vars namn var Schmied, hade varit protestanter, och det blev också jag och min bror. Någonstans i min mors familj fanns det även judiskt blod, men det var för litet för att det skulle ha någon religiös betydelse. Ändå har på något sätt det judiska blodet satt någon prägel särskilt på mig, ty ända sedan 60-talet har jag fått höra att jag liknar Golda Meir, en dam som jag för övrigt alltid har varmt beundrat; och ju äldre jag har blivit, desto oftare har jag mött mänskor som tagit mig för judinna. Men jag är övertygad katolik, jag konverterade redan på 20-talet, och jag har aldrig underlåtit att besöka den heliga mässan på söndagar.

Min bror hette Hans och var två år äldre än jag. Vi var alltid de bästa vänner, och vi var mycket lika varandra. Vi var båda företrädesvis intellektuellt intresserade, mitt yrke kom också att infalla inom den högre intellektualismens område, medan min bror valde fel yrke. När det första världskriget bröt ut var han en 18-års pojke och blev mycket svårt skadad psykiskt av sina krigsupplevelser som soldat. Efter kriget fick han tillbringa ett antal år på nervhem i Schweiz innan han kunde ta i tu med ett normalt liv igen. För den friska luftens skull och den djupa fridens och harmonins skull i naturen utbildade han sig till lantbruksingenjör, fastän han hade varit lämpligare inom något intellektuellt område i huvudstaden. Men han blev lyckligt gift och fick tre präktiga barn och klagade aldrig över sin lott, medan jag alltid förblev ogift.

Mitt första yrkesval var läkare på grund av vad jag såg vad kriget hade gjort med mänskorna, men jag slog sedan in på den juridiska linjen i stället, ty jag var alltid oerhört intresserad av politik. 26 år gammal var jag färdig doktor i juridik, och jag var med när Vaterländische Front bildades, det viktigaste österrikiska bålverket mot sådana företeelser som Hitler och liknande diktatursträvanden. Arbetet för Vaterländische Front blev sedan min viktigaste uppgift så länge jag levde i Österrike fram till 1938.

Vi flyttade in till Wien innan jag ännu var alltför gammal och medan jag ännu var så ung att jag ännu idag tydligt kan minnas livet i Floridsdorf. Jag var kanske tre år gammal när vi blev stadsbor. Det var en upplevelse och ett privilegium att få växa upp i Wien mellan sekelskiftet och det första världskrigets utbrott. I Musikföreningens Konsertsal kunde man höra Wienerfilharmonikerna under ledning av Gustav Mahler, man växte upp samtidigt som den stora berömda Wienska sekelskiftesförfattargenerationen, som bestod av namn som Hugo von Hofmannsthal, Arthur Schnitzler, Stefan Zweig, Arthur Koestler, Rainer Maria Rilke, Robert Musil och andra som aldrig fick nobelpriset fastän de förtjänade det bättre än många som fick det. Både Koestler och Zweig har jag upplevat som föredragshållare, och femtiotals gånger under 20- och 30-talet har jag i Salzburg sneglat upp mot Stefan Zweigs gula "Villa Europa" uppe på Kapuzinerberg, där den låg väl inbäddad i grönskan, och jag undrade alltid vilka gäster han underhöll som bäst. Var det Toscanini? Var det Thomas Mann? Var det Bruno Walter? Eller var det Maxim Gorkij?

En som dock förtjänade nobelpriset som fick det var den svenska författarinnan Selma Lagerlöf, som hörde till de författare som jag slukade med varmt intresse. Genom hennes romaner föddes och odlades mitt stora intresse för Sverige. Jag läste även mycket Heidenstam och Strindberg, men Selma Lagerlöf ingöt i mig min definitiva livslånga kärlek till Sverige; och sedan reste jag till Sverige varje sommar i tjugo års tid. Jag lärde mig språket, jag fick massor med mycket goda vänner i Sverige som skulle vara livet ut, och jag lärde mig framför allt att älska den nordiska sommaren och den svenska naturen. Flera år före Anschluss hade jag redan beslutat mig för att flytta till Sverige om Hitler tog makten i Österrike.

Vi visste att det skulle hända förr eller senare egentligen redan 1934, när Dollfuss mördades. Jag kände både Dollfuss och Schuschnigg, och mina politiska förbindelser med Schuschnigg kom mig till mycket god användning när Anschluss slutligen tvingade mig att överge mitt älskade Österrike. Som medlem av Vaterländische Front hade Hitler gjort processen kort med mig om jag stannat kvar. Jag var självskriven bland de första på hans svarta lista.

Det var i Sverige som min långa vänskap med Bruno Walter inleddes. Han hade sin bror och syster boendes i Göteborg på Erik Dahlbergsgatan som han ofta besökte, de blev mina goda vänner, och genom dem fick jag även nöjet att få umgås med Bruno Walter. Han var den älskvärdaste musiker jag har känt. Han var aldrig nödbedd, han ställde gärna upp med gratis- och välgörenhetskonserter, och som människa var han både generös och okonventionell. Han hade ingenting av Toscaninis stränghet, Furtwänglers anspråksfullhet, Otto Klemperers otillgänglighet eller von Karajans divalater över sig. Karajan var en av de första österrikare som frivilligt skrev in sig i nazistpartiet, han var lika galen som Knut Hamsun, medan Bruno Walter samtidigt var den sundaste musiker och den sundaste människa jag har träffat. Samtidigt som han inte ville ha något med atonal musik att göra ville han över huvud taget inte diskutera politik. "Redan Beethoven hävdade musikens rätt att stå över både politik, filosofi och religion," menade han.

En av mina bästa vänner i Österrike var svensken Karl Söderberg, som jag kände i 17 år och umgicks med flitigt både i Österrike och i Sverige. Han gifte sig med dottern till hovintendenten för Schönbrunn och dennes konstnärliga hustru Pepi Weixl-Gärtner, som sedan gjorde sig ett namn. Fru Weixl-Gärtner tilltalade mig aldrig, hon var direkt osympatisk hur massiva skulpturarbeten hon än utförde, hennes dotter var mildare men mindre begåvad; men när dessa flyttade till Göteborg skaffade jag dem alla bostad för Karl Söderbergs skull, som var älskvärdheten själv. Pepi Weixl-Gärtner var judinna, så ingenting hade kunnat rädda hennes familj om de stannat kvar i Wien. Karl Söderberg dog efter att vi hade känt varandra i 17 år. Hans änka Elisabeth Söderberg-Weixl-Gärtner har även hon gjort sig ett namn både som konstnär och författarinna, men hon blev aldrig samma goda vän till mig som hennes man hade varit.

Göteborg blev min hemstad efter Wien, och där har jag nu bott i samma lägenhet i 48 år. Jag flyttade in hit när jag fyllde 40, och om två år fyller jag 90. Under dessa 50 år har egentligen ingenting hänt. Allt har egentligen bara förändrats till oigenkännlighet.

Direkt när jag flyttade till Göteborg 1938 var det redan min stora angelägenhet att få min brors familj att komma efter. Själv var han död, men alla mina tre brorsbarn lyckades jag få överflyttade den ena efter den andra. Kärast var mig min äldsta brorson Josef, som bodde hos mig de första åren. Han blev med tiden teaterregissör och en av de främsta krafterna vid Malmö Stadsteater. Han arbetade även som regissör vid Göteborgs Stadsteater i början men sade upp sig när han blev överkörd av regissörer från Stockholm. Hans syster blev lyckligt gift liksom hans yngsta syskon Ernst, som utbildade sig till lantbruksingenjör som sin far. Småningom övergick han till bilbranschen och arbetar nu framgångsrikt med att göra affärer i begagnade bilar. Men Josef var alltid den av de tre som stod mig närmast. Han var som en son för mig, vi förstod varandra precis, och det öde var grymt som ville att han skulle gå bort före mig medan jag ännu levde. Det sade jag till honom en gång, att det bara var en sak han aldrig fick göra, och det var att gå bort före mig. Ändå gick han bort före mig samma dag han blev pensionerad. Därmed slapp staten betala ut hans välförtjänta pension.

Min enda sorg under min nästan 50 år långa levnad i Göteborg utom min brorson Josefs död har varit de förändringar som ägt rum i Sverige och i Göteborg under denna tid. Göteborg och Sverige upplevde en makalös storhetstid under 50-talet, då var hamnen som livligast och rikast, då härskade Broströmskoncernen som mest, och då var hela staden som trevligast och mest mänsklig. Rikedomen och överflödet blev ännu större på 60-talet, men på något sätt spårade allting ur omkring 1965. Jag vet inte om det var den liberaliserade sexuella debatten som gjorde det, om det var Hammarskjölds och Kennedys bortgång, om det var kolonialväldenas sönderfall, om det var den vulgariserade populärkulturen med popmusik och psykedelism, om det var Vietnamkriget eller om det var den då begynnande drogkulturen som gjorde det, men troligen var det väl alla dessa trista omständigheter gemensamt som fick även det svenska samhället att spåra ur. Jag minns debatten kring filmen "491" år 1963 och hur jag förfasade mig över att inte alla ansåg det för självklart att en sådan film bara inte fick göras. Det var ju en smakförsämring utan like och ingenting annat. Jag har aldrig tyckt om offentlig sex, och all pornografi borde alltid vara totalförbjuden för kulturens skull.

Samtidigt förlorade jag under de åren många av mina vänner bara för att de skaffade sig television. I stället för att umgås med varandra började folk sitta hemma och titta på TV. I stället för att gå ut på konsert, teater och bio satt de hemma och tittade på allt skräp som hjärntvättade och fördummade dem från TV-skärmarna. Det var kanske denna kulturnivellering som upprörde mig mest under 60-talet.

Vad skall man sedan säga om 70- och 80-talet? Jag hade börjat åldras då redan, mitt liv inskränkte sig till mina kurser och elever, min katolska församling och mitt hem. Men jag lider ännu idag av den stora destruktiva kulturrevolutionen under 60-talet som för mig definitivt gjorde Sverige till ett mindre lyckligt land än vad det hade varit på 40- och 50-talen. Och det största levande beviset på den saken tycker jag att är alla de nya moderna sterila stadsdelarna för ensamma mänskor som har ersatt de gamla mänskliga pittoreska och fattiga stadsdelarna Masthugget, Landala, Olskroken, Annedal och Haga, där folk dock var lyckligare och mera levande än vad de är idag i sin isolering i Kortedala, Frölunda, Biskopsgården, Hjällbo, Hammarkullen och Bergsjön. När jag kom hit var välståndet inte så överdimensionerat; det var då ännu tillåtet att vara anspråkslös, fattig och lycklig. Idag är det svenska välståndet överdimensionerat på bekostnad av lyckan, miljön, kulturen, umgänget och den mänskliga faktorn, som är det viktigaste av allt för det mänskliga livets kontinuitet och utveckling."

50.

Jag träffade efter detta den hemvårdarinna som skött om henne i hennes gamla bostad. Hon sade att hon hade blivit glad åt att äntligen få slippa henne. "Snart har Socialförvaltningen ett bekymmer mindre," menade hon.

Och hon fick rätt, 88-åringen försmäktade andligen på ålderdomshemmet och var snart fullkomligt hjärndöd.

Men hennes hjärta vägrade envist att upphöra slå. Det arbetade till långvårdspersonalens stora förargelse ännu i två månader efter att hjärnan hade givit upp inför den grymhet som enligt hennes mening sedan 60-talet hade förvandlat hela Sverige till ett självdestruktivt sjukhus.

51.

"Ja, men jag vill ju bara hjälpa dig."

"Din makt och din terrorism skrämmer mig från vettet. Jag vill ha tillbaka min musik och den jag älskade, och ditt maktspråk utesluter all kärlek."

"Om du överger mig förlorar du all hjälp du kan få, alla inkomster och alla möjligheter."

"Jag vet det."

"Kan ingenting få dig att vara förnuftig i stället?"

"Jo, en sak. Avslöja din identitet."

"Vad menar du?"

"Jag menar, att bakom den där masken och de där svarta glasögonen finns det bara en vanlig människa. Visa mig honom, och jag skall arbeta för dig igen."

"Det är omöjligt. Hjälparen lever blott på sin totala anonymitet."

"Dra då åt helvete varifrån du kom."

"Du är välkommen tillbaka," sade Hjälparen och avlägsnade sig ur mitt liv. Jag antog att jag aldrig skulle få veta vem han hade varit.

I mitt kvarter bredvid min gård hade ett sällskap ungdomar ockuperat den gården. Husen hade stått övergivna, portarna hade låsts med massiva järnkedjor och hänglås, och ungdomarna hade klättrat in över muren mot parkeringsplatsen. Den muren hade de innanför byggt upp till en försvarlig barrikad som måste anses svårintaglig.

Deras ockupation hade väckt sensation i hela staden. Göteborgshem, som ägde en fjärdedel av Göteborgs bostäder, greps av panik och vidtog alla åtgärder som kunde vidtas mot de stackars ungdomarna. De stängde av elektriciteten, gasen och vattnet och posterade ett gäng vakter utanför barrikaden som fick stå där 24 timmar om dygnet och hindra att ungdomarna fick förstärkning. Men ungdomarna klättrade över taken och in genom fönstren i stället. Det kostade vaktbolaget Abab 100,000 kronor att ha några vakter där i några dagar.

Dessutom blev min gård utsatt för deras överdrivna tjänstenit. I ett försök att komma åt ockupanterna stängde de av vattnet till mitt hus, i vilket också en annan hyresgäst bodde kvar. De ville också stänga av elektriciteten och gasen, men då blev min granne så heligt vred att vaktmanskapet avstod frivilligt.

Men vår port låste de med järnkedjor och hänglås för att inte ockupanterna skulle komma in och ockupera även det huset. De glömde därvid att då inte heller husets lagliga hyresgäster kunde komma in.

Jag fick ringa till vaktbolaget mitt i natten för att be dem låsa upp för mig. Sedan fick jag stå och frysa i en halvtimme innan de kom. Sedan fick jag visserligen min nyckel till hänglåset, men nästa dag hade de bytt hänglåset till ett annat, som de inte gett mig nyckel till. Så jag fick ringa dem mitt i natten igen och be dem släppa in mig igen och ge mig nyckel till det nya låset. Det gjorde de även, men det dröjde inte många dagar innan de bytt ut hänglåset för tredje gången utan att ge mig nyckel.

En dag hade de också stängt av elektriciteten för mig. Det var kallt i lägenheten när jag kom hem, och inga lampor fungerade. Jag fick gå till min nattliga telefonkiosk igen och ringa upp vaktbolaget, stå och frysa i en halvtimme innan de kom och sedan följa med vakten från skåp till skåp längs hela gatan medan han endast kunde konstatera att elektricitetsverket hade stängt av strömmen för hela gatan på begäran av Göteborgshem, vilket han medgav att var underligt när det ändå fortfarande lagligen bodde två hyresgäster kvar i en av gårdarna.

Nästa dag kopplades strömmen på igen. Mitt sista bekymmer var att Göteborgshem inte ville ge mig något ersättningskontrakt för det kontrakt på min ständiga tillfällighetsbostad som skulle gå ut med månaden. De hade tidigare lovat mig ett annat kontrakt i stället, de hade också försökt finna bostad åt mig, men när de inte genast lyckats utan vidare ångrade de sig, tänkte de om och menade de att de inte var skyldiga att ge mig något ersättningskontrakt medan de dock samtidigt vidhöll att jag inte kunde bo kvar längre än månaden ut.

Allt detta ledde till att jag gjorde gemensam sak med ockupanterna, som endast ockuperat sitt hus emedan de icke hade någon annanstans att bo. Endast därför bodde de också kvar i sin ockuperade saneringskåk trots de umbäranden de där måste utstå. Det var ett tjugotal ungdomar mellan 13 och 20 år som varken hade elektricitet, vatten, gas eller värme. De måste värma sig med levande eld, de måste smuggla in vedkaminer, de måste själva bygga sina torrklosetter, de måste smuggla in sitt vatten, de kunde inte tvätta sig eller sina kläder eller värma vatten, de hade ingen annanstans att bo, och hela stadens etablerade ordningsmakt motarbetade dem av alla krafter. Ingen pardon visades dem trots att de alla var förkylda eller än mera sjuka till följd av den omänsklighet som visades dem. De höll ordning på sitt torp, ingen fick förstöra något, pundare och narkomaner var portförbjudna, disciplinen och moralen var god. Det var rena Warszawaghettot i miniatyr före slutstriden.

52.

"Varför det?" frågade Marta utan att se på mig.

"Han kände till granatkastandet vid Klagomuren, gjorde ingenting för att förhindra det och var alltså medskyldig."

"Vad sade han till det?"

"Att jag var välkommen tillbaka till hans trygghet."

"Han kommer att mörda dig om du inte återvänder."

"Det spelar mig ingen roll. Jag vill hellre ha kärlek och musik än makt och politik."

Marta hade ytterst motvilligt tagit emot mitt besök. Nu såg hon mig i ögonen för första gången. Hon tog av sig de svarta glasögonen.

"Och hur tror du att du kan bekämpa Hjälparen?"

"Med att avslöja honom."

"Ingen har lyckats avslöja honom."

"Jag vet, därför att ingen har försökt. Men jag skall nu sätta polisen på honom och vidta alla lagliga medel för att få hans maffia krossad."

"Du slåss mot väderkvarnar, och jag är en av dem. Hur tror du att jag någonsin kan förlåta dig Olofs död?"

"Han är inte död."

"Vad menar du?"

"Jag är säker på att han fortfarande lever."

"Bevisa det för mig då. Än så länge har jag bara sett bevis på att han är död."

"Jag lovar dig att göra allt för att avslöja Hjälparens identitet, få honom fast och leta fram Olof levande."

"Jag vill inte ha ett likadant dödscertifikat över din död som jag fick över Olof."

"Det var det första vänliga ord du har sagt till mig idag. Tack för det."

"Jag sade bara min mening."

"Då älskar du mig alltså ännu."

Hon såg bort.

"Bevisa först att du inte hade någon skuld i Olofs död."

"Han är inte död, och det skall jag bevisa."

Jag förstod att hon inte längre tänkte se åt mig. Audiensen var över. Jag reste mig och gick.

Medan jag gick ut såg jag henne åter ta på sig sina svarta glasögon.

53.

Dock är jag inte någon heltidsnarkoman. Jag är bara periodare. Då och då måste jag helt enkelt droga ner mig ordentligt. Under sådana perioder har jag kommit upp till tio pipor hasch om dagen.

På något sätt är också Marta i hans våld. Hon har inte heller direktkontakt med Hjälparen, och hon är inte heller den som knarkar, men någon hållhake har han på henne. För hon fungerar som en mellanhand mellan mig och Hjälparens hantlangare. När jag behöver knark meddelar jag mitt behov till henne, och då kommer Hjälparens hantlangare till mig och ger mig det. Dessutom får jag min försörjning genom dem.

Min hemmiljö blir allt gräsligare. Ibland ligger jag efter med hyran i och för tre månader. I diskhon ligger det tre månaders otvättad disk med lika gamla matrester, och jag vågar inte vända på det översta fatet av fruktan för vilken stank och vilken ohyra som kan finnas under det. Ur matresterna i avfallspåsarna har det kommit en sorts små äckliga gula flugor, som har förökat sig i tusental. Jag tror de kallas bananflugor. De flyger omkring överallt och sätter sig i alla skåp, gardiner och kläder. De är så små att man inte kan döda dem. De flyger lätt in i munnen och öronen och näsborrarna. Jag vet inte hur många tjog jag har måst peta ut ur ögonen. Förr eller senare kommer väl Anticimex hit.

I fredags hälsade jag på min vän vaktmästaren i synagogan. Han hade mycket att berätta. Synagogan hade anställt en ny organist. Det var en ilsken tysk som hade papper på att han kunde spela orgel, och därför måste de betala honom 4000 i månaden vilket de gjorde utan krumbukter. Mig hade de betalat 1500 och vägrat löneförhöjning emedan de sagt sig icke ha haft råd med mera. Sålunda hade de hänsynslöst utnyttjat min billiga och kärleksfulla arbetskraft i fem år, vilket skulle bevisas.

Tysken var en hårding. Han kunde bita ifrån sig, han tålde inte förolämpningar utan gav dem tillbaka med ränta utan att svälja dem, den som trampade honom på tårna riskerade livet, så han var rätt man på rätt plats. Den skulle de inte utnyttja eller trakassera ostraffat.

Rabbinen gick från klarhet till klarhet. Efter att ha lyckats avskeda vaktmästaren, en omskuren, krävde han löneförhöjning och en villa vid havet som extra bostad utom den som han redan ägde med stadens förnämligaste utsikt över hamnen. Han fortsatte samtidigt med sitt utsvävande playboyliv, sin israeliska vulgärpropaganda, sina dåliga predikningar och sitt groteska falsksjungande. Han hade nu en årsinkomst av 360,000 kronor utom fria resor och bostad och krävde 380,000 plus en villa. Jag hade haft 18,000, krävt 30,000 och blivit kategoriskt refuserad. Och jag drog mig till minnes hans sista predikan med mig som organist, den predikan som avgjorde mitt avsked, när han i predikstolen på sabbatens högtidsgudstjänst hade försvarat president Reagans krigsattack mot Libyen. Jag hade sagt upp mig samma dag, vägrande att mera sätta min fot i en synagoga var en gång på en sabbat under en gudstjänst överlagt mord hade försvarats. Så får inte en ortodox rabbin göra. Och det var han som en gång till en gästande kantor hade sagt, att han skulle göra vad som helst för att bli av med synagogans musik, kör och orgel.

Gud själv krävde hämnd för sin av en rabbin oskärade synagoga. Och helt plötsligt stod det klart för mig, jag vet inte efter hur många pipor hasch, att jag helt enkelt måste döda den rabbinen. Gud själv krävde det av mig. Jag hade inget val. Jag var så illa tvungen. Gud krävde av mig sin gudomliga rättvisa.

Genom Hjälparens hantlangare fick jag lätt en revolver. "Jag behöver ta lagen i egna händer," var min motivering. De frågade inte ens efter vem jag tänkte döda. De lät mig mörda vem som helst bara de slapp göra det själva.

Jag visste vilken väg rabbinen dagligen tog från sin synagoga till sitt hem. Det var bara att gå upp jämsides med honom, falla i samspråk med honom och återknyta bekantskapen. Jag hade alltid förr kommit väl överens med honom. Han var alltid öppen och vänlig. Han besvarade mitt tilltal som en gammal vän.

"Hur mår du, Bertil? Det var länge sen!"

"Tack, bra. Hur trivs ni med en ny organist?"

"Han är litet besvärlig, han är inte så god som du alltid var, och vi saknar dig. Varför slutade du egentligen? Blev du sjuk?"

"Nej, jag blev frisk."

"Du ser ut att lida av sömnbrist. Arbetar du hårt? Vad gör du nu för tiden?"

"Ja, jag arbetar dag och natt för att överleva. Vet du vad er nye organist har i lön?"

"Nej. Hur skulle jag veta det?"

"Du vet ju så mycket om pengar."

"Vet jag mycket om pengar? Nej, vet du vad!"

"Organisten har 4000 i lön i månaden. Jag hade 1500."

"Omöjligt."

"Varför säger du så när du vet att det är sant?"

Han stannade och såg på mig.

"Hur är det med dig, Bertil? Är du sjuk?"

"Nej, jag är bara tillnyktrad."

"Du verkar onaturligt aggressiv. Jag har aldrig upplevt dig sådan förut."

"Nej, jag var alltid bara snäll och beskedlig så länge jag var organist."

"Tala om vad som trycker dig. Du vet, att jag alltid var din vän."

"Var du det? När jag begärde högre lön och inte kunde betala min hyra och vägrades ett öre mer i lön gjorde du ingenting."

"Det är inte en rabbins sak att sköta om pengar."

"Ändå sköter du om pengar, rabbi. Du sade till och med offentligt en gång i predikstolen att man bara var berättigad till pengar om man var studerad som du. En självutbildad som jag var helt värdelös."

"Du måste ha missförstått mig."

"Jag har aldrig missförstått dig, rabbi. Men du har aldrig vetat med vem du hade att göra med i min person."

"Vem är du då?"

"Händelsevis råkar jag vara omskuren."

Han skrattade. "Du är rolig. Vaktmästaren var också omskuren, men han var en pajas."

"Jag är mer än bara omskuren. Jag är jude."

Plötsligt blev han allvarlig. Han började förstå vart jag ville komma.

"Vart vill du komma?" För första gången låg det ett spår av fruktan i hans röst.

"Jag var er shabesgoj. Ni anade aldrig att jag egentligen var jude. Jag kunde inte avslöja det, för då skulle jag inte längre kunna vara anställd av er. Jag ville vara med er. Jag ville känna på att få vara jude. I hemlighet var jag en av er utan att ni anade det. Nu först kan jag avslöja det, när även du, käre rabbi, har blivit avslöjad. Ingenting kan rädda dig längre. Du har gjort bort dig genom din girighet och missunnsamhet och kulturfientlighet."

Han såg plötsligt att något pekade mot honom genom min ficka. "Vad har du där?" frågade han, som om han trodde att han drömde.

"En revolver med ljuddämpare. Jag ämnar mörda dig, rabbi."

Han blev genast helt lugn, som om han nu var säker på sin sak. "Varför det?" frågade han.

"Därför att du är korrumperad och den mest korrumperade av alla i din korrumperade församling."

"Jag har arbetat hårt för att nå min ställning, jag har studerat i många år, och jag sliter som ett djur för den lön jag får. Menar du att jag inte är värd den?"

"Jag slet som ett djur, utsattes för hån och trakasserier, tvingades svälja förolämpningar och offrade mig helt för 1500 i månaden."

"Jag vet, min vän, att du hade det svårt. Men den som inte belönas på jorden får sin belöning av Gud."

"Du får 30,000 i månaden, är inte nöjd med det och dina gratis resor och vill dessutom ha en egen villa. Du kan inte predika, och du kan inte sjunga och gör ändå båda delarna. Du talar om Gud och håller fanatiskt på din ortodoxi och märker inte själv när du oskärar sabbaten med att under pågående gudstjänst predika krig."

"När har jag predikat krig?"

"Den 26 april detta år. Du försvarade Reagans attack mot Libyen."

"Ja, jag var galen då. Förlåt mig."

"Nej, det gör jag inte. Jag förlåter dig men inte din församling. Den församlingen har behandlat mig som en hund. Du är den församlingens högsta höns. Därför skall du dö."

"Du är intre frisk. Du är påverkad."

"Det spelar ingen roll."

"Du är världens olyckligaste och sjukaste människa."

"Det behöver du inte påminna mig om."

"Du vet att jag har hustru och barn."

"Jag vet också att du har hela framtiden framför dig. Du är ung och frisk och har en strålande karriär att tillmötesgå."

"Du ser själv att jag håller mig lugn och inte ropar på hjälp. Du kan inte döda en annan människa, Bertil. Det är du för god för. Du försöker bara skrämma mig."

Jag hade hållit min laddade revolver i fickan riktad mot honom utan att han hade kunnat se det. Nu avlossade jag raskt tre skott i magen på honom. Jag blev själv förvånad över hur tyst revolvern med sin ljuddämpare avrättade honom. Han vek sig dubbel utan ett ljud. Knappt någon hade märkt det. Jag avlägsnade mig raskt därifrån.

Det var mitt på Kungsgatan mitt på dagen. Gatan var full av folk. Det var rusningstidsträngsel. Att försvinna i hopen var nästan för enkelt. Det var bara att visa att man inte hade bråttom.

Jag vände mig inte ens om när jag hörde att det blev någon uppståndelse åt det håll varifrån jag kom.

Nästa dag läste jag i tidningarna att den judiska församlingens så synnerligen högt värderade och avhållne rabbin hade skjutits ned på öppen gata. De tre kulorna hade träffat hjärtat och skurit av kroppspulsådern. Han hade omedelbart avlidit.

Tidningen skrev vidare, att en man hade setts, men ingen hade sett honom i ansiktet. Man hade sett rabbinen i sällskap med någon, men ingen visste vem denne någon var. Mördaren hade raskt försvunnit i folkvimlet utan att någon i närheten av den skjutne rabbinen hade haft tillräckligt snabb reaktionsförmåga för att kunna hindra mördarens tysta flykt. Alla som diffust hade sett mördaren var eniga om att han hade sett ut som en normal vanlig människa. "Ett alldagligt utseende," hette det, omöjligt att göra någon klar fantombild av.

Man hade intervjuat höga befattningsinnehavare i rabbinens församling, men ingen kunde tänka sig att någon hade kunnat ha något motiv för mordet. Det måste ha varit någon galning utan motiv, kanske en rånmördare, kanske en drogpåverkad. Många slogs av den kusliga likheten med omständigheterna kring mordet på Olof Palme.

Allra minst, tänkte jag, kunde någon i församlingen ha någon aning om att jag visste hur mycket den nye organisten hade i lön, emedan den avskedade vaktmästaren fått reda på denna siffra endast genom hemligt spioneri. De visste inte ens att jag umgicks med honom. Och organistens lönesiffra hölls för övrigt hemlig för de flesta i församlingen, liksom alla den församlingens anställdas lönesiffror hölls så hemliga som möjligt för så många som möjligt.

Revolvern lät jag falla i älven från toppen av Älvsborgsbron.

Jackan med skotthålen genom fickorna brände jag upp.

Därmed var alla spår utplånade.

Ett mord var begånget. Jag var nu en mördare. Jag endast konstaterade faktum. Jag frågade mig inte ens om jag ångrade det.

54.

"Här är ju smutsigt som i ett fängelse. Vad är det för insekter du har här? Är det bananflugor? Vi måste nästan kalla hit Anticimex."

"Min säng är ännu smutsigare."

"Ja, vi märker det, så som den stinker. Upp nu och klä på dig."

"Vart ska vi?"

"Hjälparen önskar förhöra dig."

Tämligen omilt fördes jag med våld till ett ställe som skulle tjäna som någon sorts rättegångslokal. Hjälparen själv satt där mitt emot mig. Han hade någon svag ljuskälla bakom sig så att jag såg honom bara i silhuett. Det var bara han och jag och de fyra som fört dit mig. Två av dem höll fast mina armar bredvid mig. Hjälparen inledde förhöret.

"Vi vet att det var du som mördade den judiske rabbinen. Varför går du och gör en sådan idiotgrej?"

"Rabbinen fick skylla sig själv."

"Hur så?"

"Jag handlade bara i enlighet med hans egna ord."

"Vad menar du?"

"Han fick ta konsekvenserna av vad han sade. I en predikan på en sabbat försvarade han överlagt mord."

"Omöjligt."

"Men sant. Han försvarade Reagans krigsattack mot Libyen."

Den av de fyra andra som satt bakom mig sade:

"Det är sant. Den predikan har blivit ryktbar."

"Så du lät konsekvenserna av hans egna ord gå ut över honom själv?"

"Ja, han vanhelgade ju sabbaten. Och i en annan predikan fem månader tidigare hade han sagt offentligt att sådana som jag inte förtjänade en bättre lön än den vi hade emedan vi saknade akademisk utbildning. Min lön var 1500 mot min efterträdares 4000. Jag hade inte betalt för att fördömas offentligt, för att uthärda dåliga predikningar eller för att hålla inne med mitt missnöje. Därför slutade jag och sköt rabbinen."

Vittnet bakom mig sade:

"Den rabbinen var känd inom vissa kretsar såsom 'hippierabbinen'."

"Ja," sade jag, "han var en hippie på 60-talet, en amerikansk hippie. Han hade många böcker om droger."

"Det räcker," sade Hjälparen. "Anklagelsen faller tills vidare. Vi ville bara veta ditt motiv. Han var alltså en rabbin som oskärade sabbaten med att i en predikan försvara överlagt mord under gudstjänsten, och du handlade därefter. Det är nästan logiskt. Men vi har fler anklagelser.

Vi har hört att du ämnar avslöja Hjälparen och överlämna honom åt rättvisan. Är det sant?"

"Vem har ni hört det av?" stammade jag.

"En viss änka efter en nattklubbsinnehavare."

"Det har ni tvingat ur henne," flämtade jag.

"Inte alls. Hon berättade det helt självmant därtill manad av plikt och samvete."

"Ni måste ha utövat påtryckningar mot henne."

"Vi utövar aldrig påtryckningar."

"Nå," sade jag och vände mig till de andra fyra, "är inte ni också nyfikna på vem denne hemlighetsfulle maskerade terroristiske Hjälpare egentligen kan vara och hur han ser ut? Varför springer vi inte fram och bara drar glasögonen och masken av honom?"

Hjälparen tog fram något.

"Den förste som rör sig mot mig skjuter jag."

Det var en annan revolver med ljuddämpare. Hjälparen förblev oåtkomlig.

"Förstår du inte," återtog han, "att vi med lätthet kan överlämna dig åt rättvisan och ange dig för mordet på den judiske rabbinen? Men vi är humana och vill bara hjälpa. Du har fått en varning denna gång. Du får inga fler skjutvapen av oss mera. Säg mig bara en sak: var är den revolver du använde mot rabbinen?"

"På bottnen av älven."

"Bra. Låt den ligga där. Och minns: nästa gång du använder våld skonar vi dig inte."

"Men ni göder ju mig för att göra mig till en terrorist. Ni försörjer ju mig med knark."

"Det är ditt straff för att du förförde änkan vi nämnde."

"Kan då Olof hämnas efter sin död?"

"Ja, om han kände Hjälparen."

"Jag förstår," sade jag.

"Nej, du förstår ingenting, och var glad för det. Ut med honom."

Jag fördes brutalt ut från stället, som var en källarlokal i ett rivningshus, och jag kastades ut på gatan och landade omilt i en vattenpöl. Därifrån fick jag sedan leta mig hem, vilket inte var det lättaste. Hjälparen och hans medhjälpare såg jag inte röken av mera. Jag hoppades att aldrig någonsin behöva se dem mera. Jag hade fått nog av all terrorism.

Men starkast av mina känslor var min bitterhet mot judarna. "De förbannade skitstövlarna!" tänkte jag. Min efterträdare gjorde samma jobb som jag och kanske mindre men fick mer än dubbelt betalt emedan han hade formell utbildning medan jag varit autodidakt. Judarna hade vägrat att belöna och erkänna en 'self-made' mans förtjänster och ansträngningar. Det var deras brott som jag aldrig skulle kunna förlåta dem. De hade visat sig vara lika nedriga och trångsynta som vanliga svenskar.

Skulle jag avrätta dem en efter en som jag avrättat rabbinen? Nej, det var bara rabbinen som offentligt hade vanhelgat sabbaten. Gud hade hämnats genom mig. Min egen privata hämnd fick jag söka genom andra.

Och egentligen hade det enda mordet på rabbinen redan tillfredsställt hela mitt hämndbegär. Han hade varit en playboy som varken kunnat predika vettigt eller sjunga annat än sprucket. Han hade varit en jude av värsta sorten: en talmud-jude, som hjärntvättat sig med en massa vulgärt och tarvligt talmud-nonsens, som hör till världens lägsta litteratur och som egentligen bara är förvanskningar av Bibeln. Hela hans liv och stil hade varit lika vulgärt och tarvligt som hans talmudkunskaper.

Men han hade varit en vänlig och hjälpsam människa och haft en förtjusande fru. Detta grämde mig, att han inte hade varit enbart korrumperad.

Och i nätter utan tal skulle jag förföljas av hans vänligt leende ansikte, som bara strålade godhet och välvilja.

Och det var inte han som hade bestämt min lön, utan det var de andra. Han hade kanske varit den enda icke-skitstöveln i hela församlingen. Och även om vissa andra där verkligen hade varit skitstövlar hade de kanske inte ens varit medvetna om det. De hade ju faktiskt inte vetat att jag var jude.

Det tålde att tänka på. Ingen rättvisa är någonsin fullständig.

55.

Jag lekte med tanken. Det skulle bli en skön brand att få omkomma i! Hela kvarteret var av trä och skulle brinna upp på fem minuter. Och porten hade jag låst inifrån, så ingen skulle kunna komma in och släcka den i tid och rädda mig. Hade jag tur skulle till och med mitt lik försvinna bland ruinerna. Knappt någon visste ju att jag bodde här, och brandens upphov skulle aldrig kunna klarläggas.

Då knackade det på fönsterrutan. Den som stod där utanför var min gamle vän vaktmästaren från synagogan. Han blev glad åt att se mig. Jag måste släppa in honom.

Porten låstes upp, och den magre skinntorre stackaren blev insläppt.

"Vad jag är glad åt att se dig!" utbrast han. "Du kan inte tro vad jag har saknat dig!"

Jag bjöd in honom till mig, vi satte oss vid bordet i det primitiva köket, och han höll låda hela tiden.

"Synagogan är sig inte lik efter att du lämnade den. Men du kommer väl tillbaka? De säger på kontoret att du har skrivit att du gärna skulle komma tillbaka. Du behövs där nere så väl. Den nye gubben där är en ilsken surkart som mest bara skäller och bits. Han verkar inte alls att trivas där utan spelar där bara för pengarnas skull. Han får 4000 i månaden."

"Jag vet."

"Ändå kan han inte musiken ännu. Han spelar alldeles för långsamt och kommer hela tiden av sig och vet inte vad som händer i gudstjänsten. Han förlorar lätt både humör och tålamod, och ungdomarna i församlingen gillar honom inte heller. De är mycket mera på honom än vad de var på dig. Han vet inte i vilket getingbo han har stuckit sin fot, och han lär inte komma loss därifrån lika lätt som du, så mycket som han får i lön.

Alla klagar på att han alltid kommer bort sig i gudstjänsterna. Det var väldigt lite musik under de stora helgerna i år. Du visste alltid exakt vad som hände och när och kunde till och med hebreiska, så att du alltid kunde svara omedelbart på försångarens texter, men den röde tysken vet inte nåt.

Säg, du kommer väl tillbaka? Du var som klippt och skuren för den platsen, och du skötte den så bra. Det var bara de ortodoxa terroristerna där nere som förstörde ditt arbete för dig. Den där tysken varar säkert inte så länge. Sedan kommer du tillbaka och får samma lön som han."

"Jag accepterar aldrig 4000."

"Vad menar du?"

"De hade kunnat få behålla mig för 2400, och det visste de, när de anställde tysken. Om jag någonsin kommer tillbaka blir det för 2400. Men allt talar för att jag aldrig mer kommer tillbaka."

"Varför säger du så?"

"Därför att jag känner vissa terrorister. Mitt umgänge är inte fritt från antisemitism. Jag vet till exempel vem som mördade er rabbin."

"Det är du den ende som vet i så fall. Men han fick vad han förtjänade. Han höll ju på med att ruinera församlingen med att kräva en villa vid havet av dem utom alla de andra förmåner som han redan hade: fria resor, fritt uppehälle, stadens flottaste lägenhet plus hundratusentals kronor. Det var rena biskopslönen."

"Men han slet för sin lön."

"Men han fick den också. Det fick inte du. Han kunde dra åt helvete, och det gjorde han också."

"Jag ville honom inget illa."

"Du var den ende i så fall. Alla var arga på hans tarvlighet och korruption. Men du kommer väl tillbaka, säg?"

"Jag beklagar, men den församlingen gjorde mig till antisemit. Jag är antagligen aldrig välkommen tillbaka. Jag var grön och fläckfri och judedyrkare när jag började där, men i deras sällskap måste man bli terrorist och vad som är värre, nämligen paranoid, och det vill jag aldrig mera bli."

"Ändå var du den enda i det sällskapet som inte var en galen paranoid terrorist. Men här bor du ju alldeles för eländigt. Och vad är det för sötaktig stank du har här? Du röker väl aldrig hasch?"

"Understundom tar jag mig ett bloss."

"Varför det?"

"För att bli snäll. För att glömma all terrorism. För att glömma min judiska församling."

"Tro mig: den glömmer dig aldrig."

"Jag tror snarare den gärna skulle vilja glömma mig."

"Du var en gåta för den församlingen. De förstod dig aldrig riktigt."

"Jag förstod dem alltför väl."

"Luften är renare där nu när rabbinen är borta."

"Tror du inte att det är för att jag är borta som den har blivit renare?"

"Din avgång resulterade i panik där nere. Rabbinens avgång har nästan återställt freden."

"Tror du det var Olof Palmes mördare som sköt honom?"

"Varför inte? I så fall har han slagit två flugor i en smäll och gjort världen en dubbel björntjänst. Men Palme hade också förtjänat att bli skjuten framifrån. Många beklagar att de inte var de utvalda som fick göra det."

"Hyllar du då mord?"

"Rabbinen gjorde det i en predikstol på sabbaten när han försvarade Reagans attack mot Libyen under gudstjänsten. Varför skulle jag då vara sämre?"

"Du kan bli skjuten som rabbinen."

"Av vem då? Av dig?"

"Nej, jag blir aldrig mer en terrorist, en av dem, en livegen till kollektivet. Om jag inte får leva fri och självständig så dör jag hellre."

"Akta dig bara för dig själv."

"Vad menar du?"

"Du bor ju här i ett elände och ägnar dig åt laster. Det luktar självdestruktivitet."

"Kanske du har rätt."

Jag rördes samtidigt som jag upprördes av hans bön om att jag skulle komma tillbaka. I samma stund som jag blev organist i synagogan var det kört för mig – jag visste redan då att jag aldrig skulle komma levande ut ur den församlingen, ty jag var född jude, hade levt under en icke-judisk förklädnad och poserade i synagogan som icke-jude, för att falskeligen känna på hur det egentligen var att vara jude. Allt vara bara bedrägeri. Jag var värre än en freak – jag var en fake och helt moraliskt fördärvad. Mitt mord på rabbinen var blott en konsekvens och höjdpunkt av utvecklingen: det var oundvikligt. Judendomen är världens största maffia – på gott och ont.

Ingen älskade den som jag tills min egen lojalitet tvingade mig att lämna den.

56.

Därmed tvingas jag av min egen brottslighets och lastbarhets konsekvens till att gå till synagogan här i staden och kasta granater in genom dess fönster så att den fattar eld och brinner upp. Detta måste jag göra, liksom jag sköt rabbinen.

Men jag vägrar. Hellre än att göra det sätter jag eld på mig själv.

Skräpet står färdigt serverat i garderoben för att antändas. Jag skall ordna en fest för alla stadens pyromaner.

Och dessa anteckningar lämnar jag dessförinnan in i ett paket på posten adresserat till "Hjälparen, c/o Marta" och hennes nattklubb. Hon har ju blottat mig för honom förut.

Kanske att Hjälparen kan få Olof att komma till liv igen.

Marta behöver ju honom mer än mig.

Brinn, förspillda liv, och fördärva aldrig världen igen med Hjälparens onda makt! Ty all makt är av ondo, och det är Hjälparens enda fördömelse, att han har makt.

Min sista önskan i livet är att Hjälparen aldrig mer med sin makt må fördärva oskyldiga offer som jag.

Förlåt mig, Marta, att jag älskade dig! Förlåt mig, Olof, att jag bedrog dig!

Förlåt mig, mina älskade judar, att jag övergav er och dog för er.

57.

Du var klädd helt uti svart Långfredagen till ära. Du hade inga urringningar, inga trikåer, inga byxor, inga bara knän, men ditt hår var utsläppt, och du var på gott humör. Vi hade det trevligt den Långfredagen. Du var på ditt mest underhållande och uppspelta humör. Och du dansade för mig. Du dansade till Maciejewskis Requiem. Denna den mest storvulna och mest hysteriska dödsmässa dansade du vilt till, Jesus och korsfästelsen till ära, som en lössläppt och galen Maria Magdalena, med din långa svarta kjol och din svarta långärmade blus med krås och med ditt långa utsläppta hår. Till Maciejewskis galna hysteriska tretakt i "Quantus tremor" utförde du din vilda betagande långfredagsdans mig till ära, och det var inget vanhelgande i det. Det var bara så genialiskt, så oerhört, så groteskt och fascinerande och så överväldigande.

Du dansade för mig din långfredagsdans till Maciejewskis hysteriska Requiem med strapatserade körer och fugor och dubbla slagverksbatterier med gong-gong och gigantisk orkester. Det var bara din extra solistinsats som det verket ytterligare behövde för att bli alldeles fulländat. Din dans tänkte inte Maciejewski på, men jag har aldrig glömt den eller upphört med att återvända till minnet av den.

Detta är det sista jag skriver innan jag förseglar mina minnen med det sista brev jag skrev till församlingen och som jag aldrig avsände till dem.

------

Jag har redan tänt på det ljus som sedan skall förtära mitt liv, min kropp och denna min levnads sista kvarter, som hade rivits av grävskopor om jag ej hade förekommit dem.

Efter att jag postat detta manuskript skall jag röka mig redlös och sedan tända på på allvar.

Fjärde delen : Kloakrensaren och torpedmasturbanten.

58.

När hon hade läst färdigt anteckningarna frågade hon mig lika lakoniskt:

"Varför kom du tillbaka?"

"För att meddela dig att Hjälparen finns inte mer."

"Har han bränt sig inne som Bertil och utplånat sig själv?"

"Han har mera än så. Han har tagit på sig morden för både Olof Palme och den judiske rabbinen, tagit konsekvenserna och försvunnit för gott. Hans självpåtagna straff är att aldrig mer komma tillbaka."

"Jag tror dig. Och du? Har du åter blivit Olof nu?"

"Carl är död. Jag lever."

"Så du kommer hädanefter att vara dig själv och ingen annan?"

"Jag tänker försöka."

"Jag vågar inte tro att du framdeles kommer att leva bara för mig utan att dela mig med Hjälparen."

"Hjälparen är död. Han var det enda hindret för vår kärlek. Han är borta nu."

"Jag kan inte tro det."

"Beviset har du här." Jag indikerade Bertils manuskript.

"Var han Hjälparen?"

"Nej, men hans mission var att oskadliggöra honom."

"Och han lyckades?"

"Över sin egen förväntan."

"Jag kan tro på ditt ord att Hjälparen är död, men jag har svårt för att tro att Bertil är död."

"Han är död, men hans kärlek lever."

"Hans kärlek för mig?"

"Nej, hans kärlek för judarna.

Du förstår, han dog av olycklig kärlek till judarna. De visste inte att han var jude själv. Han dolde det för dem, för att få kunna vara hos dem som en av dem i fred utan att utmärkas."

"Jag tror dig."

Och vi kysstes. Men i den kyssen tänkte vi båda på Bertil medan ingen av oss längre tänkte på Hjälparen.

Hans makt, hans kriminalitet och hans terrorism var förbi.

Bertils olyckliga kärlek till judarna hade krossat all makt i världen utom kärleken. Så verkade det. Så kändes det. Han var borta, och ingen saknade honom, ty hans kärlek levde kvar.

59.

Det var förmodligen den enda nattklubb i staden som sökte en seriös pianist. I regel ville ju nattklubbar bara ha skvalmusiksunderhållningsdockor i stil med Hoagy Carmichael och negrer som kunde spela "As Time Goes By" och inte en Rachmaninoffspecialist som jag. Men det att jag var specialist på Rachmaninoff avgjorde min anställning vid den skumma nattklubben Blå Månen.

Även om hon var äldre än jag var hon inte direkt avskräckande. Jag gissade att hon var omkring 40 men hade ännu ingen rynka i ansiktet. "Hon måste vara olyckligt gift när hon ser på mig så där," tänkte jag också. Den intuitiva tanken vägrade jag också att genast ta på allvar. "Akta dig! Din fantasi skenar iväg med dig själv!" sade jag till mina misstankar.

Hade jag mött henne i vilka andra sammanhang som helst hade jag tagit henne för en prostituerad, ty hela hennes väsen var så sexuellt utmanande. Hennes utsläppta långa mörka hår var vad hon spelade mest med. Hennes byst var högre än de flestas, och den spelade hon också med. Men värst var ögonen, som tycktes gå igenom hela den delen av kroppen på en som fanns under kläderna. Hon var nyfiken, farligt nyfiken, och den nyfikenheten sårade mig. Jag accepterade jobbet bara för att det var så väl betalt och för att det gav mig fria tyglar när det gällde musiken. Där på den nattklubben skulle jag få spela hur mycket Rachmaninoff, Skrjabin, Tjajkovskij, Brahms, Grieg, Schumann och Beethoven jag ville, och dessutom fick jag improvisera fullständigt fritt. Denna nattklubb var fri från löst folk som sluddrande med glaset i hand kom fram och sade: "Play it again, Sam." Man tvingades här inte till att spela vad man inte kände för.

Jag fick aldrig klarhet i frågan om hon var gift eller inte, men på något sätt hade hon i alla fall en karl som tydligen ägde stället. Det fick jag veta av andra. En gång skymtade jag honom vid ingången just när jag en kväll kom dit. Han hann bort innan jag kom fram, men jag hann konstatera ett blont hår och klara blåa ögon, som fäste sig i mitt minne, ty de ögonen var inte naturliga. Ej heller var det sådana ögon som ser ut som de gör emedan de bär kontaktlinser, utan det var något annat märkvärdigt med ögonen. De var alldeles för klara och blåa. Han hade mycket skyndsamt, och jag hann nätt och jämnt skymta hans blick innan han satte på hatten och försvann.

Men det var något med honom som fick mig att grubbla. På något vis framstod han genast för mig som ett mysterium, som lockade mig till forskning och lösning. Och enbart för att komma åt denne märklige chef började jag bli något tillmötesgående inför den förföriska ägarinnan Martas lockelser. Jag tillät mig glas med henne i baren, jag eskorterade henne till och från scenen när det gällde att före ett framträdande blotta hennes axlar och efteråt hölja dem igen med en glittrande svart sammetscape, och jag tillät mig att öppet kritisera henne endast för mig själv då jag iakttog hennes uppträdanden.

Hennes säkerhet var att hon kunde sjunga absolut rent. Rösten var inte stark, men den räckte till för att demonstrera renheten. Hon dansade också, men det var inte särskilt imponerande hur snygga hennes ben än var, ty hon vågade inte röra sig mer i dansen än att hon inte blev andfådd, då hon ville orka sjunga. Det hedrade henne att hon alltid sjöng själv och aldrig körde med playback. De flesta artister mimar ju bara medan de låter automater spela vad de sjungit in förut. Sådant var hon för god för, och det var det enda jag kunde respektera hos henne.

I vilken sällsam situation jag egentligen hade hamnat började tydligt framgå för mig från den dagen då polisen kontaktade mig. De uppsökte mig i min bostad och bad mig bli spion för dem på nattklubben Blå Månen. "Varför det?" frågade jag.

"Vi misstänker allt möjligt om det stället. På ytan är det stadens mest respektabla nattklubb, och den ytan är det er funktion att ständigt hålla polerad med den kvalitativa pianomusiken. Men bakom kulisserna misstänker vi allt det värsta som kan misstänkas idag om ett discothèque i Göteborg."

"Som vad?"

"Vet ni vad som hände er företrädare?"

"Nej?"

"Han blev avskedad och brann inne under mystiska omständigheter i en rivningskåk i Haga. Han hade tidigare varit organist i judiska församlingen, vi har efteråt fått veta att han var jude själv, och antagligen visste han något om rabbinmordet här för tre månader sedan."

"Spionerade han också för er?"

Det var tydligen en väl placerad fråga, ty de såg på varandra och verkade lika förvirrade som presidenten Reagan när han inför världstelevisionen skulle försvara sina vapenaffärer med Iran.

"Han hjälpte oss inte," sade slutligen den ena.

"Ändå menar ni att han blev mördad."

"Det har vi inte sagt. Allt tyder på självmord. Men vi är även helt övertygade om att nattklubben i fråga bedriver narkotikaaffärer i stor skala. Vi har bara aldrig lyckats skaffa säkra bevis, ty hanteringen sker så professionellt. Vi misstänker chefen för att vara den största knarksmugglaren i landet."

"Vem är chefen?"

"En blond man vid namn Carl. Han tog över både stället och frun efter att den tidigare chefen på ett gåtfullt sätt försvunnit från en av Finlandsfärjorna. Officiellt var det självmord med skriftlig förklaring och allt, han skall ha hoppat i havet på natten, men hans kropp har aldrig hittats. Och det är mycket med rasisten Carl som inte stämmer med den banditen Carl som var allmänt ökänd innan han blev krögare. Ägaren till Blå Månen är en allmänt respekterad man."

"Det är tydligen mycket för mig på det stället att spionera ut. Vad misstänker ni mera?"

Det var den andre stramare polismannen som talat om Carl. Nu talade den förste, den mera talföre igen.

"Allt. Vi misstänker delaktighet eller åtminstone kännedom om viktiga detaljer i frågan om mordet på Olof Palme. Vi misstänker kontakter utomlands med olika maffior, och framför allt är vi nyfikna på en gåtfull rörelse som styrs av ett gåtfullt överhuvud som kallas 'Hjälparen'. Det sägs att en sådan organisation har upphört nu, men det tror vi inte på."

"Och hur tror ni att jag, som bara är en musiker, skall kunna hålla reda på allt detta?"

"En expert på Rachmaninoff kan även genomskåda människor," sade den stramare. Han visste tydligen något om musik.

Jag lovade dem ingenting, och de bad mig egentligen bara hålla ögonen öppna. Det löftet kunde jag lova att uppfylla, för jag går ju inte gärna omkring dagtid med ögonen stängda.

Och min kontakt med Marta fördjupades. När jag nämnde Hjälparen en natt visste jag att jag hade fått hennes fulla förtroende, för efter det hade hon inga hemligheter för mig mera.

"Carl lovade mig vid din företrädares tragiska självmord att aldrig mer ha något med Hjälparen att göra. Ändå vet jag att han har fortsatt. Han kunde inte låta bli. Det är något av en drog för honom."

"Är det sant att han bedriver knarkaffärer?"

"På en nattklubb är allting tillåtet. Det enda vi utesluter är sprutnarkomaner. Sådana blir utkastade här, och allt intravenöst knark har vi bannlyst. I stället försöker vi få sprutnarkomaner som ännu inte har Aids att övergå till säkrare former av narkotika, som sådant som röks och äts och sniffas."

"Men sådant handlar ni med?"

"Ingen kan någonsin sätta fast oss på en sådan anklagelse. Det är ingen idé du försöker forska i saken."

"Jag forskar inte. Jag är bara nyfiken."

"Nyfiken på vad?"

"På Carl."

"Varför då?"

"Vem är han? Varför försummar han dig? Är du lycklig med honom? Är ni gifta eller inte? Du skulle inte flirta med mig som du gör om han inte lämnade dig alltför mycket ensam."

"Egentligen är han en annan. Men mest orolig är jag för hans politiska engagemang."

"Hur så?"

"Hjälparen har beslutat att han skall mörda president Reagan."

Vad säger man som genmäle till sådant? Jag försökte under en längre stund bringa detta sanslöst absurda yttrande i någon sorts ordning för mig själv utan att lyckas.

"Nu förstår jag ingenting. Skall hjälparen eller Carl mörda presidenten?"

"Hjälparen har beslutat att Carl skall göra det."

"Varför?"

"Presidenten är galen. Han får inte göra värre saker än han redan har gjort."

"Vad har han gjort?"

"Tillräckligt för att utgöra en ständig säkerhetsrisk för hela världen, säger Carl."

"Och vem är Hjälparen?"

"Det vet ingen. Carl sade att Hjälparen inte fanns mer efter din företrädares tragiska bortgång, men tydligen har Hjälparen gjort sig påmind."

"Älskade du min företrädare också?"

Då log hon så spotskt och så utmanande som bara hon kunde göra det innan hon svarade:

"Nej, men han älskade mig."

Sedan vände hon sig bort ifrån mig.

60.

Publiken bestod av ungefär trettio personer, och det förundrade mig att inte Marta hade kommit till min första konsert, för det hade hon lovat. Men till dem som kom hörde Carl.

Han såg på något vis beklämmande ut. Det var något med honom som inte stämde. Efteråt slog det mig att det var första gången han visade hela sitt ansikte för mig i öppen dager.

Eftersom han alltid hade gäckat mig och nu för första gången visade sig tillgänglig hade jag ingenting emot att följa med honom in på ett kafé efter konserten.

"Det var en makalös konsert, Bengt. Jag har aldrig spelat bättre själv."

"Jag tror också att publiken var nöjd."

"Den var mycket nöjd. Det här blir språngbrädan för dig till en dynamisk karriär. Efter detta kommer alla portar att vara öppna för dig. Fanns det någon journalist med som kommer att skriva om det?"

"Åtminstone en."

"Då är din lycka gjord i vilken tidning han än skriver."

"Jag visste inte att du själv spelade piano."

"Det är riktigt att jag spelade piano, men jag gör det inte längre."

"Varför?"

"Jag lade av."

"Varför?"

"Politiken blandade sig i mitt liv."

"Kunde du inte ge avkall på politiken?"

"Den kunde inte ge avkall på mig."

"Vad var det som hände?"

"Olof Palme sköts."

"Och för det fick du skulden?"

"Nej, jag fick arvet."

"Det var illa," sade jag. Vad skulle jag säga? Jag förstod ingenting av vad karlen menade, och det var kanske lika bra det. "Men varför kom du ensam till min konsert? Det var Marta som hade lovat mig att komma."

"Jag vet. Jag kom i stället."

"Skickade hon dig i stället?"

"Nej, jag kom i stället."

"Ville hon inte komma?"

"Nej, hon ville inte komma."

"Varför?"

"Låt oss säga att hon var indisponerad."

"Varför kom du då i stället?"

"Det får du se."

Jag ryste. Av någon anledning ville han inte tala om varför Marta inte hade velat komma.

"Hindrade du henne från att komma eller förbjöd du henne att komma?"

"Är du hennes älskare?"

"Nej."

"Då kan jag lita på dig. Sanningen är att hon har kört bort mig. Hon vill aldrig se mig mera."

"Varför?"

"För att jag är så insyltad i politik. Men hur politiskt insyltad jag än är har jag alltid älskat henne också samtidigt hur mycket politiken än separerat mig från henne. Men hon fick nog till slut. 'Din förbannade kejsare, välj en gång för alla mellan makten och mig!' skrek hon åt mig. Men jag ville inte avstå från någondera. Då kastade hon ut mig och sade upp bekantskapen med mig.

Makten är liksom musiken lika fatal som en beroendeskapande drog: har man en gång givit sig hän åt den slipper man den aldrig. Det borde du förstå som är en så renodlad musiker. Men man behöver också den biologiska tryggheten, som för mig Marta alltid har varit. Och vad är en man utan den kvinna som han älskar? Ensam på en Medusaflotte, ett förfärligt nervvrak, en ständigt skräckslagen fegis utan självförtroende och trött som en sengångare utan skelett. Jag är förtvivlad. Därför ville jag tala med dig."

"Jag förstod att något inte var som det skulle så fort jag såg dig."

"Nu vet du var skon klämmer. Drick nu ditt kaffe."

Jag läppjade på det. Det värmde skönt i halsen och tillrade tillfredsställande ner i magen.

"Jag kan inte upphöra att tänka på henne. Varje gång jag ser någon ung man som varit bekant med henne måste jag undra: är han hennes älskare? Jag tänker ständigt på hur många älskare hon haft och beklagar bittert att jag inte vet det exakta antalet eller vem var och en har varit som fått älska henne. Jag vet bara att hon företrädesvis valt ut unga män med långt hår. 'Ju längre hår, desto mera kärlek,' har hon sagt. Så att varje gång jag ser en ung man med långt hår blir jag galen av svartsjuka."

Plötsligt var det inte längre han som satt framför mig. Jag trodde inte mina ögon. Det var Albert Einstein. Jag reflekterade inte ens över hur det plötsligt kunde vara Einstein. Det bara var han, och jag tog chansen direkt.

"Men hur i all sin dar kunde du aktivt medverka till att en sak som atombomben kom till?"

"Vi hade inget val," sade han. "Vi måste till varje pris hinna före tyskarna, som var inne på samma spår."

"Men hur kunde du förbli atombomben trogen efter Hiroshima och Nagasaki?"

"Det fanns kommunism i världen. Enligt min mening borde andra världskriget inte ha tagit slut, utan efter Berlins fall borde vi ha fortsatt slåss mot ryssarna i Berlin och Tjeckoslovakien, som general Patton ville. Även general MacArthur hade helt rätt när han ville fortsätta Koreakriget in på kommunist-Kinas område. Truman var feg som avskedade honom. Även Bertrand Russell hade rätt när han predikade fällandet av atombomber mot Moskva. Då var det dags. Efter 1949 var det för sent."

"Hyllar du då också president Reagans militanta politik av idag?"

"Naturligtvis. Ronald Reagan mognade med 40-talets höga moraliska och etiska standard och fick Joseph MacCarthy-febern i blodet var den alltid har förblivit etablerad. Han har lika fullkomligt rätt idag som Joseph MacCarthy hade 1950. För Ronald Reagan har tiden sedan dess stått still."

"Dra på trissor! Dra åt skogen! Det trodde jag aldrig om dig, Albert Einstein. Om du har sådana vansinniga politiska åsikter borde du avrättas som krigsförbrytare, för att du deltog i skapandet av atombomben, med samma rätt som de nazistiska bödlarna i Nürnberg blev avrättade."

"Det är för sent nu," sade han och log. "Och ta mig inte så på allvar. Hur kan du ens veta säkert att jag är verklig och inte en inbillning från din sida? Och visst medger jag att fler än jag begick misstag. Exempelvis gick ju Joseph McCarthy alldeles för långt och spårade ur som en annan vettvilling, vilket också Ronald Reagan gjorde. Ändå hade de rätt i grunden, hur mycket de än ballade ur sedan."

"Och atombomberna? Var det också rätt i grunden att använda dem i krig?"

"Det hade varit rätt