underjordisk roman

av Christian Lanciai (1986-87)

Första delen : Olof

Andra delen : Bertil

Tredje delen : Hämnaren och offret

"Från Wien till Göteborg"

Fjärde delen : Kloakrensaren och torpedmasturbanten

Sista budet från Hjälparen

Flykten från fåfängan

Postludium

Våra redan tillgängliga manuskript omspänner i princip alla genrer utom barnlitteratur: noveller, romaner, historia, musik, lyrik, dramatik, socialrealism, samhällskritik, resor, filosofi, religion, psykologi, medicin, – vi har allt utom barnsagor och amsagor, om dock kanske några av våra alster till och med skulle kunna hänföras till sådana kategorier.

Vårt problem har alltid varit att ingen velat acceptera oss, och någon förklaring till detta har vi aldrig fått under alla de 32 år vi nu varit refuserade. Samtidigt får vi ständigt höra att det är synd att våra alster får så liten spridning och att de inte finns tillgängliga i någon bokhandel. Ingen förläggare har någonsin (under våra 32 år) ens försökt göra pengar av oss, fastän vi egentligen vänder oss till en internationell publik.

Det mångfacetterade samarbetet tycks dock hålla bättre för varje år, och de enda medarbetare vi förlorat genom åren har varit av naturliga skäl, alltså genom rent biologiskt frånfälle. Detta är en unikt positiv statistik när det gäller så känsliga saker som samarbete inom rent konstnärliga ramar.

Det var nu ett försök till en närmare presentation.

med vänliga hälsningar,

Författaren lovar på heder och samvete

att ingen av de karaktärer i romanen som lever och agerar

har haft någon förebild i verkligheten.

Endast de avlidna har någon sanning i sig.

Copyright © C. Lanciai 1987 och 2001.

Trasan och träskets hemlighet – en lektörs utlåtande.

Om vi har förstått saken rätt, så är huvudhandlingen att en musiker på dekis upptäcks av en läkare, som vid sin död visar sig ha haft en del ansvarsposter, vilka han genom sitt testamente överför på musikern, som övertar både läkarens ansvar och hans moatjé. Detta tycks dock inte vara någon lycklig position, och genom sina ansvar förlorar han sin musik. Därmed blir han den första av flera musiker i romanen som alla går förlorade genom politikens ingrepp i deras liv resulterande i depression och narkotikamissbruk. Saken görs inte enklare genom att de flesta av dessa musiker tycks ha mer eller mindre samma förnamn medan deras efternam aldrig nämns. Emellertid dyker det ständigt upp nya musiker hela tiden – maktens olyckliga påverkan tycks inte kunna stäcka Fru Musicas obevekliga kontinuitet..

Intressant är att bevakningspunkten hela tiden är från underjorden med den mystiska nattklubben Blå Månen som central. Hela världsetablissemanget studeras med kritisk skärpa underifrån, och här presenteras synpunkter på Palmemordet som väl aldrig publicerats tidigare, medan däremot en lyser med sin frånvaro: Algernonaffären. Den kusliga konsekvensen av denna genomgående underjordiska belysning är, att romanen skumt men dock skönjbart åskådliggör hur nästan alla viktiga världsangelägenheter tycks regleras underifrån, som om de reella makthavarna egentligen ingenting hade att säga till om och bara var omedvetna marionetter styrda av trådar i okända kulissdoldisars händer.

Mera påtaglig är då den sociala kritiken: fastän Sverige onekligen har det bästa sociala skyddsnätet i världen påtalas sådana brister att alternativ verkar av nöden. Hur kriminell och hur försvarlig 'Hjälparens' roll i själva verket är kan bli ett stort diskussionsämne. Den oavvisliga följdfrågan måste dock infinna sig med pinsam pregnans: om den sociala säkerheten är så bristfällig i ett sådant föregångsland som Sverige, hur ska det då inte se ut i andra länder?

Det inträder en drastisk förändring i romanen genom den sällsamma självmordsutredningen i den sista delen. Plötsligt blir enskilda individers privatangelägenheter av en vikt som undanskymmer alla de största världshändelserna, som plötsligt framstår som futtiga i jämförelse. Denna avgörande perspektivförändring borde dock kanske bli romanens största ämne för närmare diskussioner.

med vänliga hälsningar och önskningar om lycka till,

1.

Ambulansen kom. Det var svårt att sopa ihop honom. Delar av liket hade pressats ner i spårvagnsspåret. Ingen brydde sig om att ens kontrollera om blodhögen fortfarande levde.

"Men varför kallades han Trasan?" insisterade jag.

"Vad jag inte kan förstå är varför han kom tillbaka till Göteborg," svarade mannen.

"Borde han inte ha gjort det?"

"Det var Göteborg som gjorde honom till en trasa."

"Hur då?"

"Det är en lång historia."

"Kan den rekonstrueras?"

"Jag är rädd för att den inte kan det. Den är alltför trasig."

Ambulansmännen frågade några vittnen hur det hade gått till. Alla tycktes vara eniga om, att den stackars mannen varit full och gått i vägen för spårvagnen. Spårvagnschauffören var förtvivlad och satt ensam i den övergivna spårvagnen med handen för ögonen. Alla som sett det hela var klart eniga om att han var utan skuld. Trasan hade till och med gått mot rött ljus.

"Var han alkoholist?" frågade jag.

"Om han var."

"Kände du honom sedan länge?"

"Alltför länge."

"Har du ingenting att säga till polisen?"

"Ingenting."

"Vill du inte hjälpa honom efter hans död fastän du var hans vän?"

"Nej, det vill jag inte."

"Varför inte det?"

"Jag vill inte bli som Trasan."

"Hur skulle du kunna bli som Trasan då?"

"Vem som helst kan bli en trasa som Trasan."

"Även statsministern?"

"Nej, bara myndigheterna går fria. Det är bara de som gör folk till trasor som aldrig blir trasor själva."

"Det är en oerhörd anklagelse. Menar du att denne man gjordes till en trasa av statliga myndigheter?"

"Inte vilka statliga myndigheter som helst. Bara de sociala myndigheterna."

"Men de sociala myndigheterna är till för att hindra folk från att bli trasor."

"Tror du inte jag vet det."

"Ändå tycks du mena att denne man aldrig hade blivit en trasa utan de sociala myndigheternas hjälp."

"Ja, det är tyvärr sant."

Ambulansmännen hade nu sopat upp resterna av det blodiga liket. Det syntes på dem att de sällan hade haft någon mera otacksam uppgift. Hur skulle ett sådant trasigt lik kunna begravas? Förmodligen blev han väl kremerad. Knappast var det någonting att obducera.

"Menar du att de sociala myndigheterna kan göra folk till alkoholister?"

"Menar du att de inte kan det?"

"Det är du som menar någonting, och du tycks mena att de kan det."

"Om de kan."

"Bevisa det."

"Nej, jag vill inte bli en trasa själv."

"Du döljer sanningen."

"Med avsikt."

"Det får man inte göra."

"Det gör alla."

"Till fördärv för alla."

"Den som är klok håller sig utanför sanningen. Gå du och gör sammanlunda."

"Aldrig."

"Då utmanar du ödet."

"Nej, jag anser att sanningen alltid måste vara konstruktiv."

"Kan du se någonting konstruktivt i detta?" frågade han och indikerade ambulansmännens jobb.

"Nej, men jag tror att man kan utvinna något konstruktivt ur den arme mannens liv, hurdant det än var."

"Sanningen kan ge vem som helst magsår, och har det väl gått så långt finns det sedan ingen väg tillbaka. Det räcker med att man sjukskriver sig hos Försäkringskassan en gång. Därefter är man räddningslöst förlorad."

"Du driver med mig."

"Man driver inte med sanningen."

Ambulansen körde bort. Långsamt skingrades den upprörda folkmassan. Långsamt satte sig även spårvagnen i rörelse och körde bort. Bara blodet på gatstenarna låg kvar.

"Du måste förklara dig."

"Håll dig utanför."

"Vad skall jag hålla mig utanför?"

"Om du vill klara dig genom livet så ha aldrig något med någon social myndighet att göra."

"Varför inte det?"

"Därför att då blir du som Trasan."

"Berätta hans historia."

"Det är lätt gjort. Han var en vanlig hederlig man som var gift och hade två barn. En skilsmässa ledde till hans första kontakt med sociala myndigheter, då han inte ville förlora kontakten med sina barn. De sociala myndigheterna tog moderns parti mot fadern. Han kämpade emot dem tills han fick magsår och måste sjukskriva sig. De sociala myndigheterna såg till att han förlorade sitt arbete genom alltför mycket sjukskrivning. I hans kamp för att få umgås med sina barn bjöd de honom nämligen motstånd så att han inte blev frisk. Han blev arbetslös. Han protesterade mot de sociala myndigheterna med att förbli arbetslös och leva på socialbidrag. Han remitterades från Arbetsförmedlingen till Arbetsmarknadsinstitutet, var myndigheterna är mindre toleranta mot individen. Han protesterade mot myndigheterna med att förbli arbetslös, fortsätta leva på socialbidrag och börja dricka. Han remitterades från Arbetsmarknadsinstitutet till Arbetsmarknadsutbildningen, som är de sociala myndigheternas köttkvarn för levande människor som inte vill samarbeta, inte vill arbeta alls och som därför i deras ögon är lika mycket överflödigt dödkött som sjuka övergödda grisar och övergödda broilerhönor. Han maldes i köttkvarnen till en social trasa, rymde, började göra affärer i knark och blev kriminell. Han gick turvis på sprit och amfetamin i många år. Då och då åkte han fast och såg till att han då fortsatte kosta myndigheterna förmögenheter tills han slapp dem genom rymning. Han började arbeta med cyklar i Haga, men de sociala myndigheterna vägrade att acceptera att de gjort fel och fortsatte därför med att bearbeta honom och aldrig lämna honom i fred. Till slut rymde han till Christiania. Där levde han lyckligt i tre år och rökte hasch varje dag och glömde äntligen sin fru och sina barn. Så en dag kom han hit tillbaka, och efter tre dagar ligger han här." Han indikerade blodpölen på gatan.

Jag betraktade blodpölen. Varför hade Trasan kommit tillbaka? Var det bara för att dö?

"Varför kom han tillbaka?" frågade jag.

"Fråga någon annan. Jag vet inte."

Han gick. Varför kom Trasan tillbaka? Frågan hakade sig fast vid mig. Av någon anledning angick den mig. Här låg en hund begraven. Jag hade fått veta Trasans historia, men den slutade i ett stort frågetecken. Varför hade Trasan kommit tillbaka?

Frågan ställde mig automatiskt andra frågor: Varför hade alla åskådarna varit eniga om att Trasan själv varit skyldig till sin olycka? Därför att han varit full. Varför hade inte spårvagnschauffören kunnat undvika olyckan med att bromsa? En spårvagn är ju lättare att manövrera än en bil. Jag kom fram till att Trasan självmant måste ha gått i vägen för spårvagnen väl medveten om att han skulle bli fullständigt massakrerad. Ty hur berusad man än är så blir man inte överkörd av en spårvagn utan vidare. Att slumpvis placera sig i vägen för en spårvagn så att man inte stöts undan av den är inte så enkelt. Mannen måste ha påpassligt gått i vägen för spårvagnen just i det rätta ögonblicket för att spårvagnsföraren inte skulle få en chans att undvika olyckan. Utan att vilja det själv kom jag fram till att Trasan måste ha begått överlagt självmord. Annars hade han inte kunnat bli överkörd mitt i spårvagnskröken så att föraren inte kunnat se honom förrän när det var för sent. Han hade kommit tillbaka till Göteborg för att dö.

Ingen utredning gjordes om Trasans död. Han var ju en alkoholist, känd av myndigheterna sedan länge. Spårvagnsföraren fick hela spårvägens sympati för att ha råkat ut för ett sådant fyllo men fortsatte finkänsligt nog inte med att köra spårvagn utan gick på kurs, omskolade sig och bytte yrke. Var resterna av Trasan begravdes vet jag inte.

2.

Hon var lyckligt gift så vitt jag visste, och till min häpnad och sorg visade det sig nu att hon låg i skilsmässa. Hennes man var trevlig och ordentlig, en hederlig busschaufför, och jag kunde inte förstå hur denna skilsmässa hade kunnat ske. Men jag kunde inte förneka att jag hade en ledig lägenhet åt henne.

För sju år sedan hade jag älskat henne när hon ramlade in i mitt liv och räddade livet på en kör för mig, men jag kunde icke mer älska henne efter en skilsmässa. Historien var dunkel, och hon ville eller kunde ej ge någon förklaring. Jag beslöt att pröva henne och forska i saken.

Det var ödet som ville att jag hade en tom lägenhet ledig just då. När annars händer det att man får möjlighet att hyra ut en lägenhet som man har kontrakt på i första hand utom då rätt person kommer som vill hyra den i andra hand? Jag kunde inte låta bli att smått spekulera i denna ödets eventuella fingervisning. Var det meningen att hon trots allt skulle bli min? Jag undersökte mina egna innersta känslors äkthet och fann att jag fortfarande älskade henne lika mycket som för sju år sedan.

Försiktigt gjorde jag trevningar i riktning mot hennes hjärta för att få veta vad hennes egentliga känslor och avsikter var. Det visade sig snart. Den som hjälpte henne med flyttningen var en trevlig, stark och duglig gosse. I vilket förhållande stod hon till det kraftmönstret? Jag var bara en opraktisk musiker. Jag hade inte kunnat hjälpa henne med att skruva i en lampa. Så snart jag såg honom fick jag en obehaglig känsla av att ingenting ha att hämta hos henne utom möjligen genom våld, vilket jag aldrig kunnat bruka mig av i någon form och allra minst i kärlek.

Mina onda aningar visade sig vara alltför riktiga. Jag fick av en händelse träffa hennes frånskilda man. "Och vad tycker du om hennes nya man?" frågade han mig överrumplande, vilket han inte var medveten om själv. Min värld slogs i kras under mitt samtal med honom. Hon hade bedragit sin man, endast hon hade velat skilsmässa, jag hade gjort den möjlig för henne med att kunna ge henne en bostad, och hon hade endast utnyttjat mig för att kunna etablera förhållandet med den andre, som den bedragne äkta mannen lyckats ta reda på allt om: han var en äventyrare som varit gift, som övergivit flera av sina offer som fått barn med honom, och som regelbundet tydde sig inte bara till flaskan utan till spriten. Med andra ord: min älsklingskörmedlem hade utnyttjat mig för att kasta sig in i ett förhållande som kunde bli hennes undergång. Och vad värre var: därmed hade hon gjort mig medskyldig till upplösningen av hennes livs enda tänkbara lyckliga äktenskap. Och ändå satt min vän hennes frånskilda man i en mycket vanskligare ställning än jag, ty han hade hand om hennes barn och skulle nu tvingas in i rollen av ensamstående pappa med tre barn.

"Är det inte löjligt?" frågade han mig flinande medan han satte ihop hennes enorma lyxdubbelsäng med inbyggd stereoanläggning, som varit deras bröllopssäng, och som hon nu skulle sova i tillsammans med alkoholisten-äventyraren. Den bedragne äkta mannen tycktes inte alls ta illa upp. Han var bara samarbetsvillig. Samtidigt var det omöjligt att ta del av hans fnittriga och flinande berättelser om sin fru, medan han satte ihop deras bröllopssäng åt hennes nya man, utan beklämmande känslor av den mest besynnerliga tragikomedi. Han älskade henne fortfarande, precis som jag. Han älskade deras barn. Han hade aldrig förbrutit sig mot henne. Han hade varit en god äkta man. Han hade försörjt henne väl. Och så vidare. "Är det inte löjligt?" frågade han. "Och här är jag och sätter ihop vår bröllopssäng åt hennes förförare, som förstört vårt äktenskap, i en lägenhet som du har givit åt henne, för att du älskade henne på samma sätt för sju år sedan och blev bedragen av henne då på samma sätt. Varför lär sig aldrig kärleken något av sin egen dårskap?" Och han flinade och skrattade vemodigt åt den obotliga absurditeten i vår gemensamma situation. Han visste mycket väl att mitt iordningsställande av en lägenhet åt henne allenast möjliggjort hennes separation från honom, men han hade inte alls tagit illa upp. Han såg mig som en broder som varit lika dum och löjlig som han själv.

Efter detta samtal fann jag det omöjligt att vidare umgås med min hyresgäst och hennes älskare. Jag kände mig i hennes sällskap som hennes ofrivillige sutenör, och aldrig har jag erfarit en mera obehaglig känsla. Jag kände mig skyldig till hennes olycka emedan hon verkade vara helt omedveten om den. Och det värsta var att jag ingenting kunde göra. Vad rätt hade jag att blanda mig i hennes affärer? Gudarna vet att jag lika väl som hennes före detta man inte ville något hellre än skära halsen av hennes älskare, men lyckligtvis är avståndet stort mellan tanke och handling. Och vad värre var: medveten om hennes felsteg kunde jag icke älska henne längre. Hon var lika förlorad för mig som för hennes övergivna man, han, som var så förtvivlad över sitt brustna äktenskap att han hysteriskt skrattade åt sin egen förtvivlan.

Under tiden fortsatte mitt arbete som vanligt. Min älsklingskörmedlem kom allt mera sällan till repetitionerna. Jag kom på mig själv med att vara ouppmärksam och okoncentrerad. Andra kom på mig med att jag gjorde musikaliska misstag. Det kunde jag inte förlåta mig själv. Säsongen slutade med att jag inte kunde göra annat än sjukskriva mig efter en serie misslyckade konserter.

Anledningen? Jag tänkte bara på henne och grubblade över min delaktighet i hennes olycka. Hur stor var min skuld? Hade jag kunnat hjälpa henne från äventyraren-alkoholisten genom att bekänna min kärlek? Kanske, men jag hade ej kunnat lita på min kärlek med tanke på äventyraren-alkoholisten. Jag älskade henne i anden för evigt, men min kärlek var för stark för att kunna hålla i sängen. Äventyraren-alkoholisten älskade henne bara i sängen, han hade därför en mer konkret makt över henne, och hon var därför mera bunden till honom än till mig, som genom ett ingripande bara hade gjort mig själv löjlig.

Situationen blev outhärdlig. Hon skötte inte sin hyra och flyttade ut efter tre månader. Äventyraren-alkoholisten hjälpte henne. Han såg ut som om han led av Aids. Jag hade ingen rätt att varna henne, ty hon älskade honom. Det var min dom. Hon älskade honom mer än mig.

Efter att hon flyttat var min depression total. Jag kunde inte musicera mer, och jag visste att hon aldrig mer skulle komma tillbaka till min kammarkör. I sju år hade hon varit dess stöttepelare, och först när hon utan ett ord upphörde med att medverka i den och flyttade till okänd adress med hemligt telefonnummer förstod jag hur mycket hon hade betytt för min musik och för kören. Och plötsligt kände jag mig så gränslöst dum. Var det mitt eget fel att jag och kören hade förlorat henne? Det kändes så. Döm själv om mitt fall, käre neutrale läsare. Själv kan jag det ej då jag är part i målet och dubbelt jävig då jag är lika gränslöst mycket emot henne som för henne.

För första gången insåg jag hur stark en kvinnas makt kan vara över den man som umgås med henne. Hennes makt visade sig efter att kontakten avklippts, och den var förödande. För första gången i mitt liv kände jag mig helt oduglig som musiker. Att jag var underbetald kunde icke försvara att jag förblev musiker trots min inkompetens. Jag måste sluta i tid innan jag fick mig själv avskedad.

En friställd musiker har ingen annanstans att ta vägen än till Socialbyrån, ty normalt är han icke ansluten till Svenska Musikerförbundet, ty endast dåliga musiker, som klamrar sig fast vid musiken emedan de är lika inkompetenta på alla andra områden också, går in i Svenska Musikerförbundet för att få någon motivering till att förbli musiker över huvud taget emedan de då kan leva på sin värdelösa musik. En god musiker är aldrig fackligt ansluten, och därigenom kunde jag försöka inbilla mig att jag åtminstone kanske hade varit en god musiker.

Men mina ofrånkomliga tankar på min förlorade älsklingskörmedlem förde mig endast djupare ner i träsket, ty ofrivilligt kom jag att tänka på mitt livs största kärlek. Hon hette Marta, hon hade varit min första kärlek, och hon var fortfarande min enda stora kärlek femton år efter puberteten. Var var hon nu? Min älsklingskörmedlem hade gömt sig för mig och för världen på en hemlig adress med hemligt telefonnummer. Min stora, äldsta och mest fatala kärlek var försvunnen sedan fem år tillbaka, och hennes obekanta vistelseort var inte ens så känd för mig att jag visste om den var hemlig eller ej.

3.

Den var visserligen tyst ibland, men när den var tyst var det att föredra mot att den användes vad som än spelades på den. Som klassiskt utbildad musiker var jag allergisk mot all dålig och billig skvalmusik av dekadent karaktär, och det var bara sådan musik som spelades på den. Dessutom hakade skivorna ofta upp sig om inte nålen hoppade över vart annat spår. Efter att ha varit anställd i två månader utan lön vågade jag påpeka det befogade i att skrota dumburken. Mitt förslag väckte ett ramaskri av protester. Ingen utom jag var angelägen om att få tyst på den dåliga musiken. Och allt jag åstadkom var en massiv mobilisering för förbättrandet av juke-boxens prestationsförmåga.

Musikburken lagades ordentligt, och alla de gamla skivorna byttes ut mot nya. Den tidigare repertoaren hade nästan uteslutande varit av nostalgisk 60-talskaraktär med gamla låtar av Beatles och sådant. Det hade varit njutbart mot vad som följde nu. Den nya repertoaren blev ensidigt latinamerikansk med nästan bara extremt stressande stycken med outhärdligt hetsiga rytmer. Detta berodde på att så många landsflyktiga latinamerikaner nästlat sig in just i Hagabion och etablerat sig där. Därför visades det också så många dåliga latinamerikanska filmer medan internationella klassiker fick stryka på foten.

Men det värsta var att myntsystemet i musikburken stoppades. I stället för att boxen endast ylade när man stoppade i ett mynt fixade dom lådan så att den höll på non-stop. Efter en dag kunde man alla de förfärliga låtarna av vilka inga erbjöd en enda sångbar melodi. Var det verkligen bara jag som hörde att låtrytarna bara kunde vråla och skrika och aldrig sjunga? Jag hade fått nog av denna min ensamhet.

Vem kommer då inte in på Hagabion och sätter sig där om inte min körmedlems nya man? Även han var latinamerikan och kom in med ett helt sällskap av rättrogna svartskallar till landsmän. Tyvärr fick han genast syn på mig.

"Hallå där! Arbetar du här nu för tiden? Har du sjunkit så djupt? Då går du väl och tigger hos Socialen också," ropade han, så att halva befolkningen hörde det, och skrattade rått åt det efteråt, som om han hade sagt något roligt.

Jag misstänkte genast det värsta och vågade därför också genast fråga det värsta. Jag hade aldrig tidigare trott att jag kunde vara så djärv.

"Var har du Eva?"

"Hon kan du få tillbaka. Jag är färdig med henne."

"Vad har du gjort med henne?"

"Hon bara lipade hela tiden. När hon gjorde ett självmordsförsök gick det för långt, och när hon gjorde det för andra gången sparkade jag ut henne."

"Lever hon?"

"Det vet inte jag." Allt detta sade han fortfarande med samma höga röst och på gott humör, som om han tyckte det var roligt.

Till min förvåning såg jag mig själv gå fram till honom, gripa honom i kragen och lyfta upp honom ur stolen. Jag njöt av att femtio mänskor tittade på.

"Var det för att skända Eva som du kom hit från Ecuador?" sade jag väsande.

I nästa ögonblick låg jag sprattlande på golvet med blödande näsa. Han hade gett mig en mördande knockout. "Var glad, ditt svin, så länge du åtminstone får arbeta här," sade han. "Det är bara oss latinamerikaner som du har din tjänst här att tacka för." Han kunde inte låta bli att understryka sin mening med att avfyra en saftig gul loska i mitt ansikte, varpå han drog ut den över hela mitt ansikte med sin sko, som om han njöt av att trampa ner mig långsamt.

"Gå hem till din djungel, din djävla svartskalle!" hörde jag då en anonym röst från någonstans.

Det utlöste det stora slagsmålet på Hagabion. Alla slogs mot alla. Möbler flög omkring, stolar slogs i bitar och metamorferades på rekordtid till kaffeved, kaffekopparna splittrades till sandkorn, och jag var den enda som var klok nog att blödande krypa ut därifrån utan att avvakta slutet på den betydande bataljen.

4.

Han lyssnade med intresse på min redogörelse för bataljen i Hagabion. "Det gläder mig," sade han till slut.

"Vad gläder dig?"

"Även Hagabion har de sociala myndigheterna satt sin fot i, och det är de som skickat dit alla latinamerikaner i stället för att skicka hem dem till Bolivia. När flyktingar inte nöjer sig med att fly till ett annat land utan dessutom kräver att få fly till en annan världsdel var det bor folk av annan ras och språkstam går det för långt. Den som inte trivs i Argentina kan bege sig till Brasilien och vice versa."

"Men varför gläds du åt slagsmålet?"

"Därför att nu får de sociala myndigheterna problem även med sin egen lydigt socialistiska Hagabio. Jag hoppas att de socialassistenter som hjälper till där i Hagabion också blev grundligt nerklubbade."

"Hade du varit där hade du skrattat."

"Ja, det hade jag, och med uppriktig glädje. Men vad som bekymrar mig, Olof, är din före detta flickväns öde."

"Ja. Jag skiter i Hagabion, men henne ville jag gärna rädda."

"Tror du att hennes förra man skulle låta henne komma tillbaka?"

"Jag tänker fråga honom. Men det värsta är att jag inte vet var hon finns."

"Vad hette hennes latinamerikanske älskare?"

"Don Juan."

"Och vad mer?"

"Det vet jag inte."

"Då är vi illa ute." Han funderade ett ögonblick. "Vi har bara en sak att göra," sade han till slut.

"Vad är det?"

"Vi måste kontakta Claes."

Claes? Vem var det? frågade jag honom. Hans svar var alltför mystiskt för att riktigt passa ett så vanligt namn som Claes.

"Det är mannen som hjälper alla men som ingen får träffa."

5.

"Hellre är jag arbetslös."

"Och blir parasit hos Socialbyrån, som sedan bara ställer dig kränkande frågor och tvingar dig till ännu mer förnedrande sysslor? Du är slut som musiker. Fatta det. Den enda tjänst du kunde sköta har du förlorat. Om du inte tar detta arbete får du aldrig något bättre."

Arbetet som erbjöds mig var som nattportier på ett skumt hotell. Arbetet var svart, min lön skulle bli 1000 kronor i veckan skattefritt på villkor att jag teg om hotellets hemligheter.

"Det är första gången i mitt liv jag arbetar svart."

"Du vänjer dig. Tro mig. Det är det bästa för dig. Därigenom är du på våra linjer, och om du sköter dig kan du få fantastiska avancemang. Hjälparen erbjuder dig arbete endast en gång."

Den så kallade Hjälparen var den så kallade Claes, som ingen hade sett. Den jag samtalade med var det så kallade hotellets direktör, en kortvuxen man som var expert på jiujitsu och hade något skräckinjagande över sig. Man kunde inte säga emot honom. Jag tog arbetet.

Jag fick ett helt rum för mig själv med television och barskåp, kylskåp och allt, och jag behövde inte ens umgås med hotellets gäster. Genom att skjuta för öppningen i en glasruta kunde jag helt utestänga resten av hotellet och världen ur min närvaro.

Jag måste erkänna att lönen var god. Ganska snart insåg jag att hotellet såväl var en bordell som att där förekom mycket knark, men jag hade ingen anledning att tjalla. De prostituerade, knarklangarna och hotellets gäster gjorde aldrig mig något ont. Visst kändes det förnedrande att arbeta där, men jag vande mig snart, och lönen var god.

Min arbetstid var från klockan 22 till klockan åtta. Det var en lång arbetstid men föga ansträngande då det mestadels inte hände någonting. Jag såg noga till att inget knark och inga prostituerade pengar landade i mina pengar, och hotellets direktör var nöjd med mig.

"Du har skött dig bra," sade han efter en månad. "Vad skulle du säga om att få pröva din lycka som nattklubbspianist?"

"Jag spelar bara klassisk musik."

"Vi skulle ändå vilja pröva dig. I stället för att komma hit på torsdag, så gå till den här adressen och ring tre gånger på ringklockan utanför. Jag tror du kommer att trivas där."

Jag gick dit på den aktuella torsdagen och hamnade på en lönnkrog. Jag var väntad där, och där fanns en flygel av ganska god kvalitet av märket Östlind & Almqvist. Ganska snart hade jag lärt mig flygelns inre egenskaper och trivdes väl med instrumentet, och jag fann att min musik uppskattades. En person som skilde sig från de övriga på stället genom sin ordentlighet kom fram till mig och tilltalade mig.

"Jag heter Bertil," sade han. "Det var jag som ville höra dig spela här."

"Äger du stället?"

"Nej, det ägs av Hjälparen, för vars organisation du och alla här arbetar."

"Den organisationen måste vara kriminell."

"Den är kriminell ur laglig synpunkt, men den behövs, och därför låter polisen den vara i fred."

"Känner polisen till det hotellets egenskaper som jag arbetar på?"

"Fullkomligt. Inte en flaska, inte ett gram hasch, inte en injektionsspruta och inte ett fnask kommer in där utan att polisen vet om det."

"Hur är det möjligt?"

"Du frågar för mycket."

"Vem är du själv?"

"Jag är läkare till yrket."

"Är det därför du inte dricker?"

"Ja."

"Vad gör du då här bland dessa alkoholister, narkomaner, prostituerade och kriminella socialfall? Ty jag kan inte se en enda ordentlig människa här utom du."

"Jag kom hit för att höra dig spela."

"Bara därför?"

"Ja. Du spelar vackert."

"Jag är tyvärr medveten om det, ty jag är tämligen ensam om det."

"Det hörs. Det är stundom mera smärtsamt och melankoliskt än Chopin. Det är musik som är som gjord för att bedöva kompositörens egna sorger."

"Du har ett musikaliskt öra. Men det är ej privata sorger jag bedövar med min musik. Denna värld är full av dålig musik, dålig litteratur, dåliga filmer och dålig kultur i så förskräckligt hög grad att min musik, medveten om att den ensam är vacker, skriker ut sin ensamhet i protest mot hela världens kulturella fulhet. Det var den smärtan du hörde."

"Jag förstår vad du menar. Skandinavien var för trettio år sedan en kulturoas i världen och bestod av idel elitfolk. Det var världens främsta kulturelit med centrum i Sverige, som ensamt lämnats oskadat av kriget. Vi hade möjlighet att bli världens främsta idealstat först och främst kulturellt. Men så kom den amerikanska schlagermusiken med Elvis Presleys råa vulgaritet, därpå följde den psykedeliska hysterin och popmusiken, som endast var av godo så länge the Beatles komponerade mer melodiösa än rytmiska saker, så kom knarket som drog ner hela den skandinaviska ungdomen i ett kriminellt träsk, därav följde de sociala myndigheternas allt starkare makt över samhället, Olof Palme gjorde inte saken bättre utan sämre genom sin totala försämring av skolsystemet, och det värsta gisslet idag är kanske den dåliga skvalmusik som dånar på alla kaféer, restauranger, butiker och offentliga ställen. Det skulle räcka om de hade sådan musik i alla urinoarer. Dagens mänskor är helt fördummade av massmediebarbariet. Endast asociala undantag lyssnar idag på klassisk musik och det i hemlighet och läser böcker som är från före 1900-talet, sådana undantagsmänskor som minst inryms i det sociala mönstret och som därför hårdast förföljs av sociala myndigheter."

Hans insikter imponerade på mig.

"Vad sysslar egentligen Hjälparens organisation med?" Frågan var rättfram och besvarades lika rättframt:

"Att samla och organisera sådana som du emot det antikulturella barbariska massmediesamhället."

"Vad vet du om mig?"

"Tillräckligt efter att ha hört dig spela."

"Vad är din ställning inom organisationen?"

"Du frågar för mycket. Men jag vill be dig om en sak."

"Vad då?"

"Återkom hit nästa torsdag och spela för oss."

Jag efterkom hans önskemål inte bara den följande torsdagen utan sedan alla torsdagar.

6.

Allt detta funderade jag på när han under pågående gradgivning i ett ordenssällskap, som han fått in mig som medlem i, kallades fram på golvet för att utmärkas med en extra medalj och hederstitel. Det lästes upp en vidlyftig skröna om allt det arbete som han gjort för sällskapet, om alla hans förtjänster och höga begåvning et cetera, och jag reflekterade, att inte ett enda av alla de superlativer som upplästes kunde vara falskt. Bertil förtjänade verkligen medalj, applåder och hedersbetygelser in absurdum om någon någonsin har gjort det. Och ingen applåderade varmare än jag för honom. Vad som mest bevisade hans värdighet av förtjänsttecknena var det faktum att han bar sin upphöjelse med oberört lugn. Han förrådde inte en min som tydde på stolthet, övermod och självbelåtenhet, utan han tog emot äran som en rockvaktmästare tar emot dricks på en restaurang. Ingenting förvånade mig mera än hans totala fattning inför triumfen.

På väg hem från tillställningen promenerade vi tillsammans. Vi gick båda i våra höga hattar, vita glacéhandskar, silkeshalsdukar och fina rockar som dolde fracken och gradgrannlåten, han var mycket intresserad av vad jag tyckte om sällskapet, tillställningen, middagen och konjaken, som jag alltsammans bara kunde berömma; och han berättade att det inte fanns något mera framgångsrikt, expansivt, rikare och förnämare ordenssällskap i staden. Alla de viktigaste personerna hörde dit, och endast frimurarna var måhända ett strå vassare.

"Men mest av allt imponerade det på mig att du inte alls blev imponerad av all den ära som vederfors dig personligen," sade jag till slut.

"Lappri, min vän, du vänjer dig snart. Det är bara tomt prat och julgransglitter som är mera värdelöst än en smällkaramell utan sockerbitar som är gjord på en tom dassrulle. Ingen kan lura mig. Det enda som man ska ta på allvar här i världen är det som går emot en: fiender, fientlighet, nederlag och sådant. Det är bara sådant här i världen som det menas allvar med."

"I så fall skulle du anse att jag borde ta mina enfaldiga grannar på allvar."

"Hur så? Vad har de gjort?"

"De går från klarhet till klarhet."

"På vilket sätt?"

"Ända sedan jag flyttade in i huset har det varit bråk. Först lät ägarna installera nya fönster i hela huset utan att fråga efter om hyresgästerna ville det, och många var nöjda med de gamla fönstren, som var vackra och lättskötta. De nya fönstren var fula och av dålig kvalitet. I stället för halvfönster som kunde öppnas utåt fick vi helfönster som bara kunde öppnas inåt. Samtliga hyresgäster var missnöjda med operationen, som ägarna förtjänade 100,000 kronor på genom lån och fönstrens billiga kvalitet.

Därefter kom de anonyma klagomålen på att jag spelade piano, vilka jag icke tog på allvar så länge de förblev anonyma. Slutligen fick jag brev från en advokat vari han hotade mig med juridiska åtgärder om jag inte slutade spela piano hemma. Jag sökte upp advokaten och talade med honom, varvid det visade sig att den anonyme klagat på att jag spelat till klockan två på natten, vilket jag aldrig hade gjort.

Igår kom jag hem vid halv-tio-tiden på kvällen och satte mig vid pianot, eftersom jag levt hela dagen utan musik. Halv elva ringer grannen bredvid mig på och ber mig sluta. Samtidigt brassar grannen under mig på för fullt med sin stereo. Jag slutar spela för att tillfredsställa grannen bredvid mig medan grannen under mig får hålla på till midnatt."

"Vem är den anonyme klagaren?"

"Jag vet inte. Jag har tolv grannar eftersom jag bor mitt i huset, och det kan vara vem som helst av dem. Advokaten ville inte säga mig vem det var men erkände att det bara var en."

"Troligen är det den som bor under dig som själv spelar till klockan två på natten. Eller gör han inte det?"

"Jo, det gör han."

"Det här ett fall för Hjälparen. Du måste genast flytta från huset."

"Vart?"

"Jag skall ge dig en bostad. Duger det med Prinsgatan 4?"

Och jag flyttade in där följande månad. Några veckor senare hörde jag att mitt tidigare bostadshus haft förskräckliga plötsliga vattenläckor i källaren som förstört värden av tiotusentals kronor och spridit mögel och stank i hela huset. Reparationerna skulle ta månader, och stanken skulle kanske kvarstanna i ett halvår.

Nästa gång jag träffade Bertil frågade jag honom vem Hjälparen var.

"Ingen vet," sade han. "Han uppträder endast maskerad. Den mask han bär för närmast tankarna till en muhammedansk kvinna. Man ser ingenting av hans ansikte då en mask täcker näsan och allt där nedom, en slöja täcker pannan och håret och han har svarta glasögon för ögonen. Man tror dock att han bär så lång hårslöja emedan han kanske är mycket långhårig. Ingen får komma nära honom, han träffar endast en och en, och han träffar endast sådana som han vet att är pålitliga."

"Har du träffat honom?"

"Ja, jag hör till de lyckliga få som haft med honom att göra. Men han är oåtkomlig. Ingen har fått se hans ansikte. Han kan vara vem som helst."

"Vad gör han?"

"Han hjälper alla dem som ingen annan hjälper och som behöver hjälp."

"Var det han som utförde sabotaget i mitt före detta hyreshus?"

"Nej, det var hans organisation."

Från den dagen började jag undra vem Bertil egentligen var. Ty aldrig hade jag åstundat någon form av hämnd på mina taskiga grannar.

7.

Men jag tänkte fortfarande alltid på henne, och alla mina angenämaste drömmar var om henne. Alltid när jag mådde som bäst var min dröm att vi dansade ensamma på ett stort dansgolv som alla andra hade övergivit för att titta på oss. Och vi dansade tango, och hon var helt klädd i svart. Och det var ombord på Danmarksfärjan sommartid, och utanför gick solen grannröd ner över en molnfri horisont.

Men det var länge sedan. Jag hoppades nu att hon aldrig skulle dyka upp igen, och efter henne trodde jag aldrig mer på någon kvinna. Jag hade avsvurit mig alla tankar på något eventuellt giftermål med någon vem det vara månde och såg fram emot ett liv i ensamhet och oskuld gift med hela världen. Och till denna karriär hade Bertil liksom öppnat vägen för mig.

Ibland jämförde jag honom med Marta. Han var så oerhört sval och sund medan hennes passioner var de vildaste och våldsammaste tänkbara. Man kunde alltid lita på honom medan Marta aldrig varit annat än opålitligheten själv. Endast ett hade de gemensamt: båda stod över denna världen. Ingen av dem var eller kunde vara vulgär. Bertil var den perfekte gentlemannen om någon var det, och Marta hade varit den minst tarvliga av alla kvinnor. Själskvalitetsmässigt var båda av ofelbaraste klass.

Jag grubblade aldrig över om jag gjort rätt i att överge Marta. Jag hade gjort det för att slippa göra mig skyldig till något ont gentemot henne. Jag hade lämnat henne för att jag älskade henne och aldrig velat göra henne något illa. Hade jag stannat hos henne hade jag förr eller senare skadat henne. Vi hade älskat tillsammans men aldrig knullat ens med kondom, ty vår kärlek hade inte krävt det uttryckssättet. Vår kärlek hade varit vackrare utan alltför mycket sex och köttslighet. Vi hade varit på snudden till ett samlag strax före skilsmässan, och hade vi fortsatt tillsammans hade jag säkert genomfört ett sådant med henne. Endast min svartsjuka hade avhållit mig, ty den hade varnat mitt innersta: "Går du längre än så här kan det sluta med att jag tar livet av henne," alltså min svartsjuka.

Det märkvärdigaste med vårt förhållande var kanske det att jag faktiskt aldrig fått veta om hon var oskuld eller inte. Jag visste att många älskat henne, men hon var inte den som släppte vem som helst inpå sig, och hon kunde göra effektivt motstånd som kunde svida länge i en försmådd älskares hjärta. Hon var inte den som tvekade inför att köra in en hårnål i sin älskades navel om han tillät sig fysiska grovheter.

Och hon hade aldrig av mig fått veta hur många jag hade haft före henne. Hon hade aldrig frågat mig heller, för det hade varit en tarvlig fråga. Och hade hon frågat hade hon aldrig fått något svar. Det hade hon vetat, och därför hade hon aldrig frågat.

Men jag anade att hon, lika litet som jag älskat någon efter henne, inte heller hade haft någon närmare man efter mig.

En dag sade Bertil till mig: "Vet du vad det är som intresserar mig så gränslöst i din personlighet?"

"Jag har ingen aning."

"Du bär på en hemlig sorg. Du grubblar ständigt över en och samma sak utan att någonsin avslöja den. Du har en spännande hemlighet. Och avslöja den inte för Guds skull. Det är den som gör dig intressant. Din musik är ingenting mot den hemliga sorg som motiverar den. Men jag skulle gissa att den sorgen i så fall är en kvinna. Och om det är en kvinna så måste hon ha varit någonting alldeles speciellt."

Jag berättade inte för honom hur rätt han hade.

Sålunda bestod vår vänskap etablerad av en märkvärdig harmoni som bestod i att båda av oss hade en för den andre åtråvärd hemlighet: jag hade det outtalbara minnet av Marta, och han hade sin opåtagliga förbindelse med den mystiske Hjälparen.

8.

Jag skall berätta dem i tur och ordning. Den verkligaste var kanske den första. Jag var på en angenäm tillställning hos föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet som hade årsmöte. Och vem befann sig inte på just samma middag om inte Marta! Det var verkligen hon. Vi hade inte setts på fem år, och så satt hon här fullständigt oförändrad och blev till och med min bordsdam! Och vi hade förfärligt mycket att tala om.

Efter föreningsmötet bad hon mig komma med till en nattklubb. Jag följde ovilligt med henne, och där steg hon upp på scenen och uppträdde bara för mig! Jag kände att det var bara för mig fastän det fanns femtiotals mänskor i lokalen, och hon sjöng ljuvligt. Aldrig hade hon sjungit vackrare.

Men så blev det plötsligt en uppståndelse på krogen, och i vimlet försvann Marta. Jag trodde hon hade gått på toaletten, men när hon aldrig kom ut därifrån förstod jag att hon hade lämnat lokalen. Jag frågade vaktmästaren vart hon hade gått. Han svarade nästan förargat: "Hem till sin man, förstås!" som om det var den naturligaste saken i världen och som om min okunnighet var förargelseväckande.

Jag kunde inte tänka mig henne som gift. Därför skrev jag följande dag ett brev till henne med adressen "c/o föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet". De måste ju kunna vidarebefordra det åt henne. Som avsändare skrev jag "Personefterforskningsbyrån". Hon hade ju varken lämnat mig sitt telefonnummer eller sin adress, och jag ville inte ta reda på dem på ett indiskret sätt.

Kära någon! I nästa ögonblick var det några dagar tidigare, och jag befann mig på besök hos Hjälparen. Jag befann mig i en privat intervju med honom i egen hög person mellan fyra ögon, men jag såg inte hans ögon, ty de var dolda bakom mörka glasögon.

Vi satt i ett mörkt litet rum med dämpad belysning. Ingen annan var närvarande. Jag kunde dock ingående studera Hjälparens skräckinjagande yttre. Över nedre delen av ansiktet hade han en mönstrad röd banditduk så att man inte såg något därav. Över duken kom de svarta glasögonen, och över dessa vidtog en svart huvudduk som täckte resten av huvudet. Det var en stor duk som var bunden över hela hårfästet och knuten i nacken, och resten av den långa duken hängde över ryggen. Den hade kunnat täcka ett ansenligt hårsvall. Men som det var såg man ingenting av hela huvudet. Han talade med en djup basröst.

"Vad kan vi göra för er? Bertil har talat mycket varmt för er till oss varför vi är villiga att höra om era bekymmer."

"Jag har bekymmer med skatterna."

"Hur då?"

"Jag är bevisad oskyldig i Regeringsrätten, men Regeringsrätten gör ingenting åt det."

"Vad har ni själv gjort åt saken?"

"Jag har skrivit brev till Justitieombudsmannen och Statsministern."

"Har de svarat?"

"Justitieombudsmannen har svarat men inte Statsministern."

"Vi skall se till att Statsministern svarar."

"Och om han inte gör det?"

"Då skall vi klara av saken på annat sätt. Är ni besvärad av staten på något annat sätt?"

"Nej, men jag vet många som håller på att trakasseras av de sociala myndigheterna."

"Vi vet det och vi skall kontakta Statsministern. Vi skall åtgärda det genom honom."

"Det var mycket vänligt."

Sedan fick jag gå. Och jag minns när jag gick ut därifrån att jag tänkte: "Men Hjälparen måste ju vara en terrorist! Hur kan väl han hjälpa mig på ett konstruktivt sätt?"

I nästa stund stod jag ute på gatan. Det var helgdagsafton och nära midnatt. Plötsligt small ett skott med en förfärlig knall ett tiotal meter framför mig. Jag förstod genast att det var allvar och sprang framåt medan jag skrek: "Mördare!" När ett skott till smällde av såg jag mannen som stoppade en revolver i fickan. "Tag fast mördaren!" skrek jag, men ingen reagerade. Folk tittade dumt på mig och på den lille mannen som hade träffats och som redan förblödde på gatan. "Tag fast mördaren!" skrek jag igen, men ingen reagerade. Mördaren var för länge sedan försvunnen. Åtminstone fem människor hade befunnit sig mellan mig och mördaren. Om någon av dem hade reagerat och sprungit som jag hade han hunnit fatt revolvermannen och kunnat fälla honom i gatan, visserligen med risk för sitt liv men med desto större ära och heder i behåll. Som det var nu gjorde ingen någonting. Några flickor försökte ge den skjutne konstgjord andning fastän han redan var död. Vem hade skjutits och varför?

Jag hade bara sett mördaren bakifrån men tänkte instinktivt: "Vad han är lik Hjälparen i storlek och kroppsbyggnad!" Jag vet inte var jag fick den idén ifrån, men faktum är att den enda vaga skugga jag fick se av mördaren associerade jag genast med Hjälparen.

I nästa ögonblick var det dagsljus, och jag resonerade med några skumma bekantskaper om Hjälparens väsen och verksamhet.

"Fråga Bertil," sade de. "Han vet att Hjälparens organisation stöds av Libyen och PLO, Khadaffi och Khomeini, och den står i förbindelse med alla tyska terrororganisationer och alla terrororganisationer i hela världen. Hjälparen är en Maffia som bedriver terror för att göra gott enligt sina egna normer som helgar alla medel. Ingen vet vem Hjälparen personligen är, men han kan vara flera personer och hur många personer som helst."

Och i nästa ögonblick vaknade jag alldeles kallsvettig, och jag visste att någonting fruktansvärt hade hänt ute i världen. Jag hade aldrig känt en sådan oro. Kunde jag ha drömt något sant? Kunde någon hög statschef ha blivit skjuten? Kunde det ha varit Gorbatjov eller Reagan? Och jag tänkte på den lille förblödande mannen i vinterjackan. Nej, offret i min dröm var en obetydlig man. Reagan var mycket längre, och Gorbatjov var mycket rundare. Och jag funderade inte mera på saken. Till slut somnade jag om, och jag visste att min feber hade passerat sin kris.

Jag träffade faktiskt Bertil följande dag. Klockan var tolv på dagen, och det var han som berättade det för mig. "Har du inte hört världsnyheten?" frågade han.

"Vilken världsnyhet?" frågade jag och bävade.

"Olof Palme har blivit mördad."

"Vad!" flämtade jag till. Bertil log. "Är det sant?" frågade jag.

"Ja, det är tyvärr sant."

"Hur är det möjligt?"

"Han var på bio igår kväll med sin hustru. Mitt på Sveavägen på väg hem sköts han ihjäl med två skott. Lisbeth skadades också, men hon klarade sig. Men statsministern dog direkt."

"Så ohyggligt!" Jag var tyst en sekund medan jag samlade mod för att ställa nästa fråga: "Var det Hjälparen som gjorde det?" Min röst var försiktigt dov.

"Vilken hjälpare?"

"Hjälparen förstås! Din Hjälpare!"

"Han finns inte längre."

"Har han också blivit skjuten?"

"Olof, du gör bäst i att glömma honom. Han har aldrig funnits. Du har aldrig träffat honom, så för dig var han bara en av mina romantiska fantasier. Han var en blå dunst som jag slog i dina ögon. Glöm honom. Han fanns aldrig, och han kommer aldrig att finnas."

"Jag drömde i natt att han sköt Olof Palme."

"Du var sjuk."

"Det var jag, men faktum är att jag drömde det."

"Glöm det. Ingen visste vem Hjälparen var och allra minst jag själv, och alla som haft med honom att göra skall förneka det. Den organisationen, om det var någon sådan, är upplöst och skall aldrig förekomma igen."

"Varför?" frågade jag skarpt och rakt på sak.

"Det skall jag förklara för dig en annan gång. Men den enkla anledningen är den att den nu inte längre behövs när Olof Palme är borta."

Han såg på mig med en varnande tystnad som jag förstod, och jag var klok nog att inte fråga honom något mera för tillfället. Men jag lovade mig själv att återkomma till saken i framtiden.

"Låt oss nu tala om väsentligheter. Du har inte träffat min hustru, Olof."

"Hustru? Är du gift?"

"Ja, sedan ett dygn tillbaka."

"Är du till och med nygift?"

"Jo, faktiskt, men borgerligt. Du skall få träffa henne i kväll. Lägg dig nu ner och ta det lugnt, så att du inte får feber igen. Jag vill att du ska vara frisk när du träffar henne."

Jag var överväldigad av alla dessa omtumlande omvälvningar och kunde endast följa hans förnuftiga och välmenande råd.

9.

Jag kom ihåg att jag skulle bege mig till Bertil till klockan sju, då jag skulle få träffa honom och hans nya hustru. Så hade vi bestämt. Med svårighet reste jag mig ur soffan och frös. Dessutom hade jag ont i huvudet, och golvet svindlade för mig. Jag reste mig och lyckades koka åt mig någonting varmt. Det är nästan det enda jag inte kan minnas av den dagen: om det varma jag drack var te, kaffe eller choklad. Jag minns bara att jag brände mig på det.

Väggarna i min lilla lägenhet hotade störta samman omkring mig och pressa ihop mig, jag föreställde mig hemliga mikrofoner i lampan och bakom bokhyllorna i vilka varje mitt andetag avlyssnades, och jag kände mig absurt skyldig till mordet på Olof Palme. Vilken svensk kände sig oskyldig därtill? Bara de som under hans livstid hade hållit god min, hycklat socialdemokrati och samarbetat med honom. Alla andra hade avskytt honom, och det var säkert många tusen som önskat honom död eller rentav själva velat mörda honom. Han var ju så självgod. Han var den svenska självgodhetens klimax, och den hade nu alla svenskar och Sverige och världen förlorat. Och det var kanske bara nyttigt.

Jag hade ett ärende till Centralstationen. Det var vansinne att bege mig ut på så långa vägar i mitt bedrövliga och fallfärdiga tillstånd, men jag stod inte ut med att vara ensam hemma mellan de trånga rumsväggarna som hotade pressa andan ur mig. Jag måste gå ut och få frisk luft.

När jag äntligen nådde ingången till Femman efter att ha stigit av vid Brunnsparken var klockan redan fem. Gud vet vad så mycket tid gick åt till. Jag vet det inte. Att det gick två timmar från det att jag steg upp tills jag nådde Femman fann jag redan då alldeles ofattbart.

Lördag eftermiddag i Femman, detta enorma överbyggda kvarterskomplex, där alla bostadslösa övernattar emedan där är varmt och torrt året om, fristaden för alla rotlösa, utslagna, kriminella och utstötta, mest långhåriga ungdomar och punkare, supande tonåringar och narkomaner, som där fördriver sitt liv under ständigt rus, fest och lättsinne och tycker de har roligt fast deras glädje utåt sett närmast är bedrövlig – dit kom jag nu tämligen darrig på benen. Lördagsorgien hade redan börjat där inne med rinnande öl på stengolvet, vilt lekande ungdomar vars upptåg liknade våld och ett tämligen utbrett mänskligt skrän och oväsen. Men jag skulle till Centralstationen.

Vid gångtunneln till stationen mötte jag Bertil. Jag trodde inte mina ögon.

"Bertil? Vad gör du här?"

"Olof! Aldrig trodde jag att jag skulle få se dig här! Ligger du inte hemma och tar igen dig?"

"Jag borde göra det, men så fick jag ett ärende till stationen."

"Jag kommer just därifrån. Men gå du dit så väntar jag på dig här. Hur mår du?"

"Bättre men fortfarande svag."

"Det syns på dig."

Jag minns att jag tänkte att jag hade velat stanna med honom. Ärendet kunde kvitta. Men nu var han redan inställd på att jag skulle fullborda mitt ärende medan han skulle vänta på mig.

"Kan du vänta på mig här?"

"Javisst. Jag har ingen brådska. Sedan kan vi tillsammans besöka min fru."

Och jag lämnade honom.

När jag efter en kvart kom tillbaka till samma ställe – ingången till gångtunneln till stationen från Femman – så hade någonting hänt. Några flickor låg på knä på stenläggningen med någon man mellan sig. Det fanns spår av blod. En grupp mänskor flockades omkring flickorna. Alla var upprörda. "Kommer ambulansen?" hörde jag någon fråga.

Jag steg fram och frågade: "Vad har hänt?" Det röda blodet lyste grällt och hårt från gatstenarna.

"Några ligister har slagit en försvarslös människa sanslös."

"Varför det?"

Det var en dum fråga, det fattade jag genast själv, så jag väntade inte på svaret. I stället gick jag fram till flickorna och fick se den slagne. Det var Bertil.

"Vad har hänt?" frågade jag och kunde knappast andas.

Svaret kom snabbt. "De hoppade på honom bakifrån. Den ena hade ett metallrör och den andra hade en järnkedja. De slog ner honom, och sedan försvann de."

Blodet forsade från Bertils huvud. Den ena flickan försökte hålla ihop ett stort fult sår som bubblade fram blod mitt i hjässan. Bertil var medvetslös.

"Jag känner honom," sade jag. "Kan jag vara till någon hjälp?"

I det samma kom ambulansen och ett antal poliser. Poliserna ställde genast en massa dumma frågor som ingen kunde svara på. Ingen hade sett brottslingarna annat än bakifrån, och ingen hade förstått motivet. Förmodligen hade två unga pojkar hoppat på honom bara för att jävlas.

"Han är illa däran," sade den ena läkaren. "Jag hoppas han klarar sig."

"Får jag följa med till sjukhuset?" frågade jag. "Jag känner honom."

Jag fick följa med.

Läkaren satt bredvid honom hela vägen i ambulansen och släppte inte greppet om hans puls, som ständigt blev svagare. "Fortare! Fortare!" mumlade läkaren mellan tänderna. Men ambulansen kunde inte färdas ännu fortare än vad den gjorde.

På sjukhuset fick jag sitta på en stol utanför operationssalen och vänta. Jag väntade i en timme. Sedan kom läkaren ut till mig och satte sig bredvid mig.

"Han är död," sade han.

"Död?"

"Det gick inte att rädda livet på honom. Ungdomarna hade spräckt skallen på honom och skadat hjärnan."

Jag kände marken försvinna under mina fötter.

Läkaren fångade mig innan jag föll av stolen.

"Varför?" frågade jag.

"Jag kände honom. Han var en skicklig läkare, men han hade många farliga kontakter. Även om vi kanske aldrig finner hans mördare kommer polisen att få mycket jobb med att spåra upp tänkbara motiv och gärningsmän. Förmodligen kommer även du att bli förhörd." Läkaren gjorde en paus.

"Vet ni ingenting?" frågade jag.

"Jo, vi vet någonting." Han samlade sig för att avslöja något. "Han återfick sansen under en minut medan vi försökte rädda hans liv. Då hälsade han till er. Ni är inför vittnens närvaro angiven som hans testamentsexekutör och troligen som hans enda arvinge, då han saknade familj. Han talade mycket lågt och snabbt under sin enda och sista minut, så det var svårt att uppfatta vad han sade, men det var tydligt att han tänkte klart. 'Forska inte i min bortgång,' sade han, som om han själv visste varför han hade överfallits. 'Jag förlåter mina mördare. Vad som hände var helt och hållet mitt eget fel.' Allt han sade var lika gåtfullt. Men det sista han sade var: 'Olof skall vara min hjälpare,' med en alldeles särskild betoning på ordet 'hjälpare'. Vad kan han ha menat med det?"

Jag förstod ingenting. Läkaren fortsatte:

"Så hade han några papper på sig, som han tydligen nedskrivit samma dag. Det ena är någon sorts personlig kommentar till gårdagens mord i Stockholm på Olof Palme. Kan han ha vetat något om det mordet?"

Jag förstod ingenting.

"Och det andra papper han hade är ett förseglat brev till er."

Han räckte mig det förseglade kuvertet, reste sig upp och lämnade mig.

Mitt hjärta bultade som en hammarsmedja. Jag var sjuk. Jag kunde inte öppna kuvertet. Jag blundade en stund och försökte sansa mig. Så slet jag upp kuvertet.

"Olof, detta skriver jag till dig om något skulle hända mig. Jag vill bara tala om för dig var min kassaskåpsnyckel ligger. I kassaskåpet finner du alla väsentliga handlingar rörande mitt underjordiska liv. Du får förstöra dem eller överta dem efter eget behag. Som Hjälpare försökte jag endast göra gott och lyckades även i viss grad, men jag tror att du kan ha ännu bättre förutsättningar till att använda dig av laglöshet för att göra det goda." Sedan följde anvisningar på hur jag kunde komma åt kassaskåpet och var det fanns.

Jag reste mig på skälvande ben på en jord som gungade under mina fötter, och jag visste att den jorden aldrig mer skulle vara säker. Jag gick in till sjuksalen var läkarna och sköterskorna höll på att avsluta sitt misslyckade arbete. Bertil hade fått frid. Jag sade till läkaren som talat med mig: "Om polisen vill mig något står jag till deras förfogande."

"Bra," sade han. "Men ni ser inte riktigt kry ut. Kan vi hjälpa er hem?"

"Jag är glad om jag får en taxi."

Jag var så dålig att de måste leda mig in i bilen. Jag undanbad mig dock deras erbjudande om att följa med mig hem. "Jag klarar mig," envisades jag, och jag skildes slutligen från läkaren efter att han givit mig sitt kort med telefonnummer. Bengtsson hette han och hade ett vanvettigt telefonnummer: 39 63 96.

Mitt tillstånd var sämre än på fredagen, och ändå hade aldrig mina tankar varit så klara. "Här sörjer nu en värld Olof Palme," tänkte jag, "men vem kommer att sörja Bertil? Olof Palme var etablerad i världens ögon, han hade redan sitt rykte på det torra, han hade gjort sitt eller åtminstone framgångsrikt givit sitt namn en gloria med att försöka. Han var färdigt världsberömd och hade därför egentligen ingenting att förlora på att dö. Han fick till och med bli martyr. Och hela världen kommer att sakna och sörja honom, han kommer att få en världsuppmärksammad statsbegravning med världspolitiska ledare från alla länder som kommer att tala till hans ära inför världen, men vem vet vad världen förlorat i Bertil? Han var ännu ung med framtiden för sig, i allt vad han gjorde var han osedvanligt framgångsrik och bar sin medgång utan att bländas därav, han om någon var en framtidens man som nu ingen sörjer utom jag och som världen aldrig får veta vad den gått miste om genom hans död. Hans förlust är större än Olof Palmes, ty Olof Palme fick fullkomna sitt liv, men Bertils hela livsgärning gick förlorad för världen genom hans brutala och alltför tidiga död."

Och var fanns Bertils hustru, och vem var hon? De hade inte fått vara gifta i ett dygn! Deras första och enda kärleksnatt hade förmörkats av mordet på Olof Palme, och innan de fått en ny natt tillsammans hade deras lycka upphört genom mordet på Bertil. Och jag visste varken vad hon hette eller var hon bodde. Detta slog mig nu med hela sin häpnadsväckande oerhördhet. Jag hade ingen chans att få kontakt med henne om hon inte kontaktade mig eller vi fick kontakt genom polisen.

Egendomligt nog hörde jag aldrig något från polisen. De nöjde sig med versionen att två oidentifierade slynglar angripit Bertil med stålrör och kätting av rent okynne. Sådant hade hänt förut och inte bara i Femman. Dessutom var Palmemordet viktigare för polisen just nu än något annat mord.

Och jag utforskade Bertils kassaskåp. Det framgick alltför tydligt av de dokument som fanns där vad Hjälparen och hans rörelse egentligen hade haft för sig. Där fanns även Hjälparens speciella maskering: en svart duk att hölja huvudet ovanför ögonen med, en röd mönstrad duk att dölja nedre halvan av ansiktet bakom, ett par svarta glasögon och en laddad revolver med effektiv ljuddämpare.

Dock hade Bertil inte varit den enda Hjälparen. Organisationen var utbredd, där fanns fem namn på andra 'Hjälpare' som alla burit samma maskering, och det värdefullaste som fanns där var en så kallad loggbok där samtliga sammankomster med Hjälparen fanns registrerade, vad som underhandlats, hur lång tid varje sammankomst tagit och vem som iklätt sig "Hjälparens" roll.

Ett anonymt brev som jag fick på måndagen förklarade för mig Bertils död:

"Vi har avrättat en Hjälpare för att han ville hoppa av. Tag lärdom av detta. Vi vet att ni är den avrättades arvtagare. Vi fordrar att ni blir vår nye Hjälpare i Bertils ställe. Var vänlig svara preliminärt genast till följande adress" (som var ett boxnummer) "och går ni till polisen är ni lika död som Bertil. Han försökte svika hjälpverksamheten och bestraffades där för med döden. Vi kräver att ni tar ert ansvar och uppbär Bertils hjälpande mantel i hans ställe."

Jag skrev genast ett svar som jag postade följande dag som löd sålunda:

"Jag skall ej ange någon för polisen och gärna tjänstgöra som Hjälpare i Bertils ställe men endast på vissa villkor. I och med Olof Palmes död har situationen i landet radikalt förändrats. Med hänsyn till detta ber jag att som Hjälpare fullständigt få ta avstånd från all underminerande verksamhet av Socialförvaltning, Socialstyrelse och sjukhusförvaltning. Bertil visste vad Olof Palmes död innebar, och därför ville han börja ett nytt liv. Han insåg att ett samhälle utan Olof Palme ej längre behövde undermineras av skräck och droger. Jag är villig att fortsätta som Hjälpare i Bertils ställe, men endast om verksamheten ej längre får innefatta insmuggling av hasch, amfetamin, marijuana och LSD till sjukhuspersonal, socialförvaltningspersonal eller annan social personal anställda av stat eller kommun."

Jag fick svaret på torsdag: "Vi accepterar ert förslag och hälsar er välkommen i församlingen."

Därmed vill jag till sist tillkännage Bertils personliga kommentar till Olof Palmes död:

"Medan statsministern redan hade gått bort på Sabbatsbergs sjukhus utan att fler än ett fåtal i Sverige hade en aning därom befann sig undertecknad på en tillställning där han med en drink i handen belastade Olof Palme för Sveriges kulturella förfall tillsammans med likasinnade. Ingenting är mera ägnat att försona en med Olof Palmes minne och förlåta honom allt än hans orättvisa bortgång. Han hade många dolda fiender av vilka samtliga hatade honom, men inte en enda av dessa hade någonsin kommit på tanken att vilja mörda honom. Sannolikt ligger det dunkla motiv bakom dådet som kanske aldrig kommer att uppdagas, troligen var motiven mera personliga än politiska eftersom Lisbeth Palme tyckte sig känna igen gärningsmannen, och har mördaren en gång sluppit undan lär han väl aldrig åka fast. Dessa omständigheter bidrar ytterligare till den mystik och dramatik som gör händelsen så oerhört stark.

Om man blott ser till Olof Palmes förtjänster, vilket man bör göra efter hans livs fullbordan, så är han att jämföras med Dag Hammarskjöld, Gustav III och Carl XII. Dessa tre endast har varit lika internationellt betydelsefulla och tongivande, och liksom de blev även Olof Palme en martyr för sitt internationella freds- och nedrustningsarbete. Den som tog livet av honom gjorde honom i själva verket en björntjänst: en martyr är det yppersta en politiker kan bli. Det vet alla politiker, och det bästa man kan göra för sin fiende är att göra honom till martyr. Därför kan det knappast ligga politiska motiv bakom dådet.

Och vilken härlig död! Troget promenerande arm i arm med sin maka mitt bland folket, oskyddad och anonym, som en vanlig stockholmare bland alla andra, och så plötsligt ett skott, lungpulsådern träffas, vilket resulterar i en så kraftig blodutgjutning att väl blodfläcken aldrig försvinner från gatan och gör platsen helig för alla tider. Undertecknad skulle hellre vilja dö på ett sådant sätt själv än som en annan stor nyligen bortgången amerikansk koryfé, som gjorde anspråk på att vara världens hjälpare: banalt av hjärtslag i egen säng. Den religionsstiftaren fick aldrig någon martyrgloria över sitt liv och verk, vilket Palme desto klarare fick, och sannolikt kommer slutet på hans livs mission att verka för fred och kärnvapennedrustning i själva verket att desto starkare effektivera den."

Och ändå så tror jag att Bertil visste mera om mordet på Palme än kanske någon annan.

10.

Eftersom hon alldeles klart var ofarlig och bara en ledsen ung dam hade jag ingenting emot en intervju med henne. Och trots min totala maskering var det alldeles för svårt att hålla masken när damen i fråga inte visade sig vara någon annan än Marta.

Emellertid anade hon inte att det var jag, och jag använde mig i en yttersta självövervinnelse och behärskning av den reglementsenliga förställda basrösten:

"Och vad kan vi göra för er?"

"Jag har ryktesvis hört att ni hade affärer med min älskade man Bertil. Jag vill bara träffa någon som kände honom och som jag kunde prata om honom med."

(Jag ville fråga: "Var du gift med Bertil?" och tusen andra frågor som genast började skrika i mitt bröst, men en enda sådan fråga hade genast förrått vem jag var.)

"Vi känner många som kände honom. Känner ni ingen själv som kan ha stått Bertil nära?"

"Nej, tyvärr gör jag inte det. Bertil var alltid så hemlighetsfull och höll mig alltid på avstånd, som om han levde ett dubbelliv och inte ville låta mig veta något om hans andra liv. Vi träffades aldrig utom på tu man hand."

(Så oförändrad hon var! Några skrynklor hade etsat sig in omkring hennes ögon och vittnade om lidanden och förnedringar sedan jag senast sett henne, men annars var hon alldeles den samma.)

"Varför har ni inte kommit till oss tidigare?"

"Jag ville att stormen omkring mordet skulle lägga sig först. Jag ville inte råka ut för polisen och hamna i pressen som 'den mördades hemliga älskarinna' och väcka uppmärksamhet på något sätt."

"Men ni var ju hans lagvigda fru."

"Vi var aldrig lagligt gifta."

(Mitt hjärta slog som en hammarsmedja. Vad var detta?)

"Själv påstod han att ni var det."

"Vi hade en enda kärleksnatt tillsammans, och den tog vi oss när tre präster hade nekat till att viga oss, och vi ville bli vigda religiöst och icke borgerligt. Eftersom han var katolik försökte vi först i den katolska kyrkan, men eftersom jag varit gift förut och var skild var det mot den kyrkans regler att viga oss. Vi frågade sedan en ortodox präst, men för att bli vigda i den kyrkan måste både bruden och brudgummen först vara medlemmar av den grekisk-ortodoxa kyrkan, och sådant tar det åratal att bli. Slutligen gick vi till den protestantiska kyrkan, som vi var mest skeptiska mot, men som i alla fall inte var borgerlig. Vi fann en präst som var villig att viga oss, och vi skaffade oss äktenskapsintyg. Allt var klart, och vår vigsel var bestämd, och så ringer den stackars protestantiske prästen upp Bertil precis en dag innan och meddelar att han inte vågar viga oss emedan han då riskerar att bli prickad av biskopsämbetet. 'Varför det?' frågar Bertil. 'Därför att Marta har gått ur statskyrkan.' Det hade jag mycket riktigt gjort av upprördhet över kvinnoprästfrågans onödiga och vanvettiga bråk, men den prästen hade förut vigt par som stått utanför statskyrkan. Det påpekade Bertil för honom. 'Varför kan du då inte viga oss som du vigt andra?'

'Fråga mig inte,' svarade han. 'Det är en formsak. Men det tar inte lång tid för Marta att återfå sitt medlemskap i kyrkan. Hon har bara att fylla i en blankett, och så tar det några veckor.'

'Men ni har ju redan bestämt vår vigsel! Vi har tillsammans kommit överens om dess tid och rum, och vi har redan inkallat bröllopsvittnen!'

'Det hjälps inte,' sade prästen och lade på.

Då gav vi fan i kyrkan och gick till sängs tillsammans samma natt. Och vilken natt det var! Och klockan fem på morgonen berättade radion att just den natten hade Olof Palme blivit skjuten. Och tolv timmar senare var Bertil själv död."

Hon tystnade, och jag respekterade hennes sorg.

(Vilken oändlig svårighet det var att förställa sig i detta ögonblick!)

"Vi känner en som kände Bertil tämligen väl. Hans namn är Olof."

"Inte musikern Olof?"

"Jo, han är faktiskt pianist."

"Finns han här i stan?"

"Jo, det gör han, och han har faktiskt frågat oss efter Bertils hustru. Han tyckte det var egendomligt att hon aldrig trädde fram för att göra anspråk på arvet."

"Det var för att jag inte var lagligt gift med honom."

"Men ni var hans naturliga hustru, och Olof, som utsågs till Bertils testamentsexekutör, har förvaltat arvet åt er och är villig att avstå det åt er."

"Jag vill inte ha det. Men hur kan jag träffa Olof?"

"Ni känner honom sedan förut?"

"Om! Han var min förste man."

(Jag fick nästan hjärtat upp i munnen.)

"Men ni var väl aldrig gift med honom?"

"Jag var lika gift med honom som jag var gift med Bertil. Jag var aldrig gift med någon annan."

"Var det för Olofs skull ni sade till den katolske prästen att ni hade varit gift tidigare?"

"Ja. Hur kunde ni veta det?"

"Ändå var ni aldrig gift med honom?"

"Jag älskade honom. Det var nästan med dåligt samvete som jag umgicks med Bertil, för det kändes som om jag bedrog Olof med Bertil."

"Vem älskade ni mera?"

"Jag älskade Olof mera och varmare, men jag låg aldrig med honom, som jag låg med Bertil."

"Vi vet att Olof aldrig har glömt er. Om ni vill kan ni få träffa honom."

"Jag trodde aldrig jag skulle få återse honom. Jag trodde han var död."

"Den man älskar dör aldrig."

"Ni talar så besynnerligt. Hur kan ni veta så mycket?"

"Hjälparen vet allt."

"Jag vet. Det är därför han existerar. Det är därför folk hellre uppsöker honom än går till Socialen, ty han har en förunderlig makt. Det har ni övertygat mig om nu i denna stund. Legenden talar sanning. Dock skulle jag hemskt gärna vilja se ert ansikte och era ögon. Vill ni inte visa er för mig?"

"Det är förbjudet."

"Jag vet. Men jag får se Olof. Det räcker för mig. Jag är helt tillfreds om jag får återse honom."

"Ingenting skall kunna hindra det."

Intervjun var slut. Marta reste sig och gick. Och bakom mina svarta glasögon stod mina ögon fulla av tårar. Ingenting kunde nu hålla dem tillbaka. Hon hade inte känt igen mig.

11.

Och ändå var vi inte samma människor som vi en gång hade varit. Vi hade båda gjort erfarenheter som hade förändrat oss, och det märkliga var, att dessa erfarenheter, som vi hade gjort, hade vi gemensamt, ty namnet på dem var Bertil. Samtidigt som han stod mellan oss var det han som förenade oss.

Likväl var våra första veckor tillsammans en oförgätlig harmoni utan slut som gränsade till konstant berusning. Vi levde som om vi ägde hela världen, och det gjorde vi egentligen också. Vi delade Bertils arv sinsemellan, han hade utom samlat en betydande förmögenhet även varit huvudägare av tre nattklubbar, fyra kaféer, två hotell, en bordell och några andra omoraliska etablissemang till. Dessa kom nu under min vård. Själv hade jag ej kunnat sköta dem, men Marta hjälpte mig däri. Med Bertil hade hon själv uppträtt i hans nattklubbar, och det fortfor hon med nu som om ingenting hade hänt. Det enda var att hon alltid uppträdde i svart, vilket bidrog till hennes dramatiska utstrålning.

Om jag hade älskat henne förr gjorde jag det tiodubbelt nu. Mitt kanske största och oskyldigaste nöje med henne var att fingra i hennes underbara hår, som jag förbjöd henne att någonsin klippa. När jag gjorde det svarade hon: "Då får du heller aldrig klippa ditt," och även om hon menade det som ett skämt var jag lydig så långt att jag i alla fall inte klippte mig förrän när jag blev tvungen därtill. En nattklubbsägare och hotellvärd kan ju inte gå omkring som en Rolling Stone, om han ska verka seriös och kunna hålla disciplin.

Vi delade även Bertil tillsammans. Han hade fört en utförlig dagbok, och det var med starkt intresse som jag tog del av hans sakligt upptecknade historia med Marta. Det intressantaste med hans dagboksanteckningar var dock de egna filosofiska reflektioner som ibland kom till uttryck. Allra mest hade han skrivit i sin dagbok samma dag han dog efter natten med Marta och efter Palmes mord. Den dagens anteckningar (den första mars) kunde jag aldrig läsa mig mätt på. De ensamma kunde utgöra stoffet för en hel roman.

Samtidigt måste jag noga se till att Marta på intet sätt inblandades i Hjälparens skumma affärer. Omedelbart efter vår återförening invecklades Hjälparens organisation i farliga internationella konspirationer som riktades mot president Reagan och överste Khadaffi av Libyen. Jag ville ej bära något ansvar i eventuella mordförsök mot dessa båda omdömeslösa blindgångare, men jag kunde ej låta bli att delta i diskussionerna och ta del av vad som pågick. I princip var det klart att hela världen önskade och egentligen hade allt att vinna på att bli av med såväl den dillande Reagan som den spritt språngande galne Khadaffi, som mer och mer började använda sig av terrorism som vapen mot hela den värld som omgav honom, men kruxet var att båda kålsuparna var på alla håll och kanter omgärdade av levande pansar i form av bataljoner och livvakter. Endast en av deras egna livvakter skulle kunna komma åt dem, och i så fall finge Khadaffi falla först. Araber är alltid beredda att mörda sina välgörare. Däremot skulle det ha varit svårare att få Khomeini mördad då araber aldrig är beredda att mörda sina egna förtryckare.

Dessa spörsmål var Hjälparens intressantaste under min första månad som Hjälpare. Bertils kontakter var imponerande internationella, det var bara att harpa vidare på dem, och det var svårt att inte le åt det paradoxala faktum att flera av de terrororganisationer som Khadaffi själv stödde som mest generöst var de intensivaste i att försöka planera den tokige diktatorns död.

Under sin sista dag i livet hade Bertil skriftligen i sin dagbok mest umgåtts med två avlidna personer: Olof Palme och Dag Hammarskjöld. Han hade jämfört dem med varandra, alltid till Palmes nackdel och till Hammarskjölds fördel, han hade vridit och vänt på alla deras egenskaper, han hade gjort Olof Palmes dödshoroskop (Stockholm 28.2.1986 klockan 23.21 lokal tid) och kommit fram till att det var ett av alla tiders lyckligaste horoskop, han hade spekulerat över det faktum att han själv var lika gammal när Olof Palme dog som Olof Palme var när Dag Hammarskjöld dog, han hade jämfört Olof Palmes Jupiterplacering i Fiskarna med Hammarskjölds Saturnusplacering i Fiskarna och jämfört sitt eget horoskop med bådas och ständigt återkommit till frågan: vad tusan skulle han göra med sin egen framtid? Och den frågan hade han aldrig anat att samma dag skulle bli så brutalt besvarad.

Och jag endast älskade hans Marta. Jag kunde inte fatta att hon var min. För mig var hon trots allt mera hans, ty han hade legat med henne medan jag bara hade älskat henne. Och jag visste att jag aldrig skulle kunna ligga med henne, ty så mycket vördade jag Bertils minne. Och jag visste att hon även av samma skäl aldrig skulle kunna ligga med mig. Och det var det som förenade oss.

12.

Dådet i Malmö var det som gav den förlösande pusselbiten. Våra kontakter var på samma våglängd som deras som begick halvmiljonkronorsrånet i Malmö med ihjälskjuten vakt som krona på verket: naturligtvis sköts även han med magnumrevolver i ryggen precis som Palme, och ett utbyte av tips för framtiden var ofrånkomligt.

Snart stod det klart för mig hur oerhörd Hjälparens makt var. Hans kontaktnät omspände hela världen med försänkningar i nästan varje känd terroriströrelse från Röda Brigaderna till Japans kommunister, från Castros legosoldater till resterna av Khmer Rouge, från ayatollornas välorganiserade självmordspatruller till Action Directe, IRA, PLO och allt Khadaffis lösa folk, och från KGB till CIA. Det gick upp för mig hur många yrkesmördare det fanns i världen som var hur beredda som helst till att gratis mörda vem som helst bara någon gillade det, och jag chockerade mig själv med att inte bli upprörd eller förvånad däröver. Och jag kände mig med ens som en fånge bunden till händer och fötter av detta system, detta grymma schackspel, där varje pjäs som inte skötte sig skoningslöst förpassades till evig anonymitet och där de lyckligaste var de som fick äran att bli offer, som Olof Palme och Dag Hammarskjöld.

Jag var fast, och icke med ett ord kunde jag svika en enda mördare som var med i spelet. Hjälparen hade även utmärkta försänkningar och kontakter med polisen, som han för formens skull ibland hjälpte blott för att stå sig väl med ordningsmakten. Även med etablerade politiker flirtades det för jämnan, och sådana var alltid mycket hövliga och tillmötesgående. En politikers första och sista åstundan är alltid att vinna varje själ över på sin sida hurdan denna själ än är och vad den sidan än tillåter sig. Det är inte frågan om att göra rätt eller fel, utan det är bara fråga om att vinna.

Det var bara att acceptera de omänskliga struptyglarna och följa spelets regler, ty enda vägen ut ur spelet var som förlorare. Endast ett mysterium lyckades jag aldrig få klarhet i, och det var vilka det var som mördat Bertil. Jag kunde förstå motivet: han hade försökt hoppa av för Martas skull. Därför hade han blivit sparkad av tåget och fått ett hårt fall. Och hans öde hade resulterat i mitt: automatiskt hade jag blivit hans efterträdare, nödgats acceptera evig fångenskap i maktens praktiska krigsspel eller röna hans öde, och fått Marta på köpet, som jag ej kunde ägna mig åt så mycket som jag ville av två anledningar: spelet krävde hennes totala okunnighet om spelet, och Bertils skugga stod mellan mig och henne. Vi umgicks, vi bodde tillsammans, vi var vänner, men vi älskade inte, vi gifte oss inte, jag kunde aldrig vara öppen och ärlig mot henne, och jag vet inte vem av oss som led mest av den ömsesidiga bristen på önskvärd kontakt.

Jag ansåg helt enkelt att jag varken hade råd eller rätt att riskera bägges våra liv.

En sak till hade mordet på Palme, Bertils naturliga giftermål, mordet på Bertil och initierandet av mig i mysteriernas mysterium Makt lett till: jag kunde icke längre musicera. Med Olof Palme och Bertil hade all musik dött inom mig. Och det var kanske det som var svårast av allt att stå ut med.

13.

Det visade sig att tre herrar deltog vid denna gudstjänst. Prästen var ensam framme vid altaret, de tre männen stod tillsammans i den första bänken, och jag och sångaren tjänstgjorde på läktaren längst bak. Det var väl en 50 meter mellan oss och de tre herrarna i första bänken.

Mannen i mitten var den längsta. Det var en äldre herre som dock såg yngre ut än vad han troligtvis var. Han var mycket mager. Det var sångaren som berättade vad allt rörde sig om. Den långe magre mannen i mitten var Dag Hammarskjöld.

Han hade kommit tillbaka. Flygolyckan vid Ndola den 17 september 1961 klockan 23 hade varit arrangerad av generalsekreteraren själv för att han skulle kunna avvika informellt. Nu var han efter 25 år kommen tillbaka men såg bara tio år äldre ut.

Hans återkomst var en stor hemlighet. Denna mässa i en katolsk kyrka hade han själv önskat, och den försiggick under total sekretess.

Han sade inte mycket, men efter gudstjänsten kunde jag inte låta bli att gå fram till honom och skaka hand med honom. Då log han.

"Jaså, du är den berömde Hjälparen," sade han positivt. "Du har ett svårt arbete framför dig. Du har nu att axla den sammanlagda vikten av mitt och Olof Palmes ansvar. Men du klarar dig säkert. Akta dig bara för Gorbatjov, som utåt sett är en perfekt gentleman men som tänker och planerar mycket som han aldrig talar om. Lita aldrig på en ryss så länge någon sådan finns kvar i Afghanistan med vapen i hand. Och se upp för den åderförkalkade vettvillingen Reagan, som kom till makten med Ku Klux Klans hjälp, som är Amerikas fattigas historias störste mångfördubblare och som förmodligen snart får silkessnöret. Det var ett stort misstag att göra en skådespelare till president, men det fanns ingen bättre när det hände. Mot honom och madame Thatcher kommer du att få det särskilt svårt i kärnvapenfrågan, ty båda är paranoiker med kommunistskräck och spränger hellre planeten i luften än släpper en kommunist över bron. De är värda all respekt som demokratins försvarare, liksom Gorbatjov är värd allt misstroende som kommunismens diktaturs försvarare; men herr Reagan och fru Thatcher är båda hysteriska, medan Gorbatjov ensam av dem försöker vara förnuftig.

Bär vårt arv väl, Bertil. Du är lika gammal nu som Palme var när jag gick bort. Han övertog arvet från mig på sitt speciella sätt och vanhedrade sig därigenom icke helt och hållet. Nu är han borta, och jag är pensionerad. Så nu är det högsta ansvaret för världens framtid, välfärd och öden enbart ditt, Bertil, och du kommer att få känna att du lever."

Så sade Dag Hammarskjöld till mig. Sedan gick han, och jag skulle aldrig få se honom mer. Det visste jag tydligt i drömmen. Och mest förbryllad var jag av det att han hade misstagit mig för Bertil.

14.

"Det var då det. Sedan dess har mycket hänt, och ingen vet det bättre än du."

"Tänker du på Reagans negativa kärnvapenpolitik?"

"Just det. Hur kan du hålla på en sådan supermakt? Hur kan du vilja skona ett sådant Västerland? Vi vet alla hur fördömda Sovjetunionen och alla dess underkuvade nationer är med deras diktatur som förlamar samhället och gör det hopplöst tråkigt, men Västerlandet är inte mindre ruttet. Visserligen är det demokratiskt, men även de demokratiska ledarna har sin inneboende ruttenhet. Du vet mycket väl själv att självaste Olof Palme nekade till att låta kriminalisera knarkandet endast för att han var mån om tillförsäkrandet av narkomanernas röster för socialdemokraternas parti. De borgerliga partierna var de ädla partierna, ty de ville kriminalisera knarkandet och befria narkomanerna från deras beroende. Därför vann Olof Palme valet, ty han fick narkomanernas röster, emedan de ville fortsätta knarka med eller utan Aids. Om Olof Palme lät narkomanerna få knarka, så varför vill inte du? Låt dem få knarka! Låt de Aidssjuka dö! Låt sjukdomen få spridas! Låt dem få ha lite roligt så länge de lever! Det är frihet. Den finns inte i Ryssland, var narkomaner sänds till arbetsläger där de dör i stället för i Aids eller av heroin."

"Men vår överenskommelse!"

"Den träffades när det fanns hopp för världen. När Olof Palme var död trodde alla att hans martyrium kunde leda till kärnvapenprovstopp för hela världen. Efter Reagans atomsprängning och angrepp på Libyen utan giltigt skäl och hans nobbning av Gorbatjov tror ingen det längre. Reagan är inte värd vår skonsamhet, herr Hjälpare. Hans Amerika förtjänar att bli dränkt i kokain. Och Sverige går Amerikas ärenden. Sverige följer Amerikas knep. Ronald Reagan kom till makten med Ku Klux Klans hjälp. Olof Palme behöll makten med att låta narkomanerna få fortsätta knarka i fred. Därför förtjänar Sveriges sjukhus och socialförvaltning att dränkas i knark lika mycket som Amerika gör det."

"Jag vill inte!"

"Du har inget val. Vad föredrar du? Kommunism eller kapitalism? Du måste välja endera. Du kan inte vara oberoende av bägge. Kommunismen dödar friheten, och knarket främjar kapitalism. Knark ger pengar. Det ursäktar knarkhandeln och berättigar den. I fria länder har människor rätt att få knarka i fred. Därmed protesterar de mot kärnvapnen. De är Västerlandets självmordspiloter, och de är bättre än Libyens, ty de skadar blott sig själva och har därmed en konstruktiv effekt genom att de får världen att tänka efter. Ingen vill ha kärnvapen utom Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Låt dem då få sina kärnvapen, men låt dem också få ta konsekvenserna av sin kärnvapenterror: folkomfattande verklighetsflykt genom droger.

Du gör världen en tjänst om du hjälper oss."

"Har du inte sett de narkotikaskadade nyfödda barnen, som föds med abstinensbesvär och får sina liv förstörda från början?"

"Det är mödrarnas fel som inte gjorde abort. Sådant händer bara i Amerika emedan endast Amerika förtjänar det. Det är rätt åt president Reagan, som skyller narkotikamissbruket på Nicaragua i stället för på de enda skyldiga: de missbrukande amerikanerna själva och deras onaturliga samhälle.

Glöm de nyfödda kokainbarnen. De dör snart. Naturen rensar ut dem genom Aids eller något annat."

"Eller de blir kriminella och mördare och terroriserar oskyldiga."

"Det tar femton år för dem att växa upp, och på vägen hinner de dö eller begå självmord."

"Din cynism är outhärdlig."

"Du måste uthärda verkligheten eller dö. Du vet, att om du inte hjälper oss är du slut som Hjälpare och lika död som Bertil."

"Jag trodde ni kunde hålla en överenskommelse."

"Det kunde vi, tills Reagan sprängde sin bomb, angrep Libyen och förolämpade Gorbatjov. Det skall han få äta upp. Världen och Amerika får inte ett sådant tillfälle en gång till. Reagans tid är ute, och Gorbatjov triumferar. Det skall Amerika och västvärlden få ångra, och det inkluderar Sverige. Släpp knarket fritt till sjukhusen och till socialförvaltningarna, Olof. Inte ens Bertil var emot det. Tvärtom, han insåg visheten och oundgängligheten i att knarket fick flöda på sjukhusen. De behöver det. Det är bara du som försökt sätta dig på tvären. Världen behöver straffas. Den behöver få känna att den lever. Med sådana som Reagan vid världsrodret krävs det verklighetsflykt."

"Jag drömde om Hammarskjöld härom natten."

"Han var lycklig som dog före Vietnamkriget och Flower Power-revolutionen, och Olof Palme var dum som tog ställning i frågan. Han avgjorde Vietnamkriget till Amerikas nackdel, och han var en världspionjär i uppdragandet av riktlinjerna för en liberal knarkpolitik. Det fick han fan för, och det skall världen få fan för, med din hjälp."

"Inte med min hjälp, men med Hjälparens hjälp."

"Givetvis. Ingen vet vem Hjälparen är. Inte ens Bertil visste det."

Vi skakade hand, och jag befann mig ett steg närmare avgrunden.

15.

Det var mest ekonomiska frågor som behandlades. Enhälligt beslöts det att fortsatt ekonomiskt understöd för vår verksamhet från överste Khadaffi skulle accepteras tills det blev hans död. Även skulle all visad generositet från ayatollah Khomeini å det varmaste mottagas och uppmuntras, på det att hans intresse för vår verksamhet skulle stimuleras. I kontakterna med Libyens och Irans ledare hade vår vän egyptiern den viktigaste rollen, och han skötte den väl. Inkomsterna från Libyen och Iran var fortfarande de generösaste.

Vidare rådde det enhällig uppfattning om nödvändigheten av ökat stöd för Östeuropa. Detta talade vår vän från Tjeckoslovakien sig särskilt varm för, och vi beklagade att östtysken, som i denna verksamhet hade en nyckelroll, ej hade kunnat medverka. Böhmaren uttryckte att han redan inom en överskådlig framtid kunde se hur ett från Sovjet frigjort Östeuropa och Baltikum höll på att realiseras, vilken vision naturligtvis innefattade de båda tyska staternas återförening och Berlinmurens jämnande med marken. Om dessa skeenden och om situationen i Baltikum hade vår uteblivne vän östtysken de viktigaste informationerna, vilkas delgivande sålunda uppsköts till ett annat tillfälle.

Amerikanen informerade oss om situationen i USA. Han meddelade resultatet av den tillsatta kommissionen för utredning av den etablerade brottsligheten i USA, som omsatte 300 miljarder dollar årligen och hade 330,000 fast anställda amerikaner på heltid i sin tjänst. Han menade att kommissionen ej lyckats komma åt hela sanningen och att siffrorna i verkligheten var större. Han hävdade att motståndet mot kärnvapenprov och kärnvapenteknologisk utveckling ökade för varje dag med tusenden i USA och att han inom en överskådlig framtid kunde förutse att det från själva Amerika kunde växa fram en avgörande internationell kraft för världsomfattande stopp för kärnvapenprov, vilket vore det första steget mot en skrotning av alla världens kärnvapen. Han hade goda kontakter med Greenpeace, och alla var enhälliga om att ekonomiskt understöd av denna växande rörelse kraftigt skulle ökas.

Den andre amerikanen, en representant för maffian i New York, vår värde vän mr Guardini, hävdade att utvecklingen var gynnsam inom den amerikanska maffian och att den strävade mot målet att få kunna utöva påtryckningar mot Amerikas president för upphörande av kärnvapenprov. Amerikas president hade ju tidigare givit vika för Ku Klux Klans önskemål, bifogade han.

En intressant fråga var de pågående internationella diskussionerna om ett pacificerande av Antarktis och en omvandling av Antarktis till världens största nationalpark. I princip var alla eniga om att denna plan borde understödjas, och härom hade vår FN-representant mycket att säga. Han avslutade sitt anförande med det överraskande uttalandet att FN icke stod främmande för så kallade oegentliga politiska ingripanden genom den undre världens väga