av Christian Lanciai (1988)

1.

Det var en fullständigt normal arbetsdag i mitt liv. Det var bara det, att den dagen hamnade tre ärenden på mitt skrivbord av fullständigt outgrundlig beskaffenhet. Jag har inte lyckats få någon distans till dem ännu. Det hjälpte inte att det råkade vara fredagen den 13 november och min egen namnsdag.

Det första fallet inträffade i vår stads största kyrka under pågående nattvardsgudstjänst. Kyrkan var icke välbesökt, vid tillfället satt det cirka 60 människor i kyrkbänkarna av vilka 90% var pensionärer, men av intresse är det faktum att vid denna gudstjänst organisten och kyrkans kör uppträdde. Organisten tjänstgör alltid, men kören uppträder endast sällan. Kören är dessutom sammansatt av idel element som ej tillhör församlingen. Bland annat finns det i kören en jude, en katolik, en fanatisk astrolog, en ateist och en klar misantrop.

Mitt under gudstjänsten segnade kyrkoherden ner död efter att ha druckit nattvardsvinet. Man trodde att han hade svimmat, klockaren skyndade till och lyckades inte få liv i prästen, fler tillkallades, en läkare steg fram, och det visade sig att kyrkoherden var fullständigt död. Allt hopp var definitivt ute. Man måste tillkalla officiella sjukvårdsmyndigheter, och liket hämtades.

Så långt var allt gott och väl, men på kvällen stod det klart att kyrkoherden hade dött av cyankalium, och vad värre var: detta cyankalium hade inmundigats genom nattvardsvinet. Det var alltså mord under en pågående gudstjänst i en kristen kyrka, och som mordvapen hade använts den kyrkliga ritens heligaste ingrediens. Ett gudlösare mord får man leta efter.

Polisen gjorde genast en diskret snabbutredning. Jag måste säga att min vän kommissarie Bengtsson gjorde ett smidigt jobb i det att han konsekvent undvek att låta någon farlig tant i församlingen få veta att det rörde sig om mord. Kyrkorådets läppar förseglades, pressen fick ingenting veta utom att kyrkoherden stupat på sin post, och därigenom fick polisen genast de andra prästerna på sin sida, som om några fattade hela vidden av sakens ytterst delikata natur. Ingen nekade samarbeta med polisen på det goda villkoret av fullständig sekretess.

Det visade sig snart att kyrkoherden hade haft en mängd fiender. Hans första och främsta fiende hade självaste organisten varit, som ofta utbasunerat att kyrkoherden varit "intelligensbefriad", vilket han kanske också i själva verket var, men man talar inte om att en kyrkoherde är det. Kyrkorådets misstankar föll därför genast på organisten och hans kör, som kommer att få det svårt i den kyrkan i framtiden.

Vem hade hällt upp nattvardsvinet? Kyrkoherden själv. Det visade sig att någon satt cyankalium i själva vinflaskan: allt vin som fanns kvar var dödande. Nattvardsgudstjänster förekommer sällan, vem som helst som visste var flaskan stod och som hade tillträde till den hade när som helst kunnat krydda dess innehåll, därmed kunde ingen av alla kyrkans funktionärer inklusive präster, diakonissor, kyrkorådsmedlemmar eller ens körmedlemmar uteslutas från misstankar. Till råga på allt elände hade kyrkan ibland varit ockuperad av chilenska flyktingar, och såväl nicaraguanska bondemässor, afrikanska antiapartheidmässor och salvadorianska stödmässor hade tämligen ofta firats i kyrkan med talrika medlemmar av berörda etniska minoritet, och kyrkoherden hade gjort sig till fiende med samtliga förkunnare av sådana politiska och utländska budskap. Inte ens vanliga kyrkobesökare eller ens allmän konsertpublik kunde uteslutas från misstankar. Det var alltför lätt att smyga ut och smussla i en så stor och öppen kyrka.

Men vad som definitivt satte stopp för alla polisens utredningsförsök var det faktum att något motiv för mordet inte kunde påvisas. Kyrkoherden hade varit föga älskad men aldrig hatad, och ingen hade haft något att vinna på att göra sig av med honom. Tvärtom. En så "intelligensbefriad" kyrkoherde hade ofta kyrkans parasiter haft all anledning att vilja behålla för sina egna intressens skull, då chanserna var alltför stora att en efterträdare till honom inte skulle vara lika "intelligensbefriad" med tanke på alla förekommande friheter.

Ett kuriosum i sammanhanget var, att dådet hade skett under högmässan på den söndag då den nya gudstjänstordningen införts, som inkluderade den definitiva skrotningen av den gamla "Fader vår"-bönen. När det hade kommit till kritan hade kyrkoherden hörts inleda "Fader vår" på det gamla sättet, han hade avbrutit sig och inlett bönen på nytt i dess nymodiga och tillrättalagda version, och organisten hade hjälpt honom med att introducera den nya gudstjänstordningens banalare melodier för församlingen. Det hade varit en tämligen pinsam tillställning, denna kyrkoherdens sista mässa.

Polisen körde snart fast i kyrkointrigernas ogenomträngliga spindelvävar då de inte kunde hitta ett enda konkret spår i djungeln av komplicerade förhållanden och långsökta motsättningar. Församlingens kvinnliga prästs oklara och kontroversiella ställning var vad som mest försvårade arbetet, ty hon vägrade acceptera att kyrkoherden hade mördats och förbjöd energiskt all uttalad tanke därom. Efter fem dagar kom kommissarie Bengtsson in till mig med en nådig lunta och sade: "Vi klarar inte av det här. Du får lösa fallet." Efter att ha ögnat igenom luntans första sida sneglade jag åt sidan på almanackans datum: fredagen den trettonde och min namnsdag.

Det hade räckt med detta för att min tillvaro fullständigt skulle uppfyllas av bekymmer. Men ett oblitt öde ville att dessutom "motorsågsmassakern i hedendomen" skulle hamna på mitt skrivbord.

Denna händelse var en betydligt mera allmänt känd beskaffenhet. "Hedendomen" var smeknamnet på den katolska kyrkan vid exercisheden, stadens mest utnyttjade gudstjänstlokal. I den kyrkan kunde det vara sju mässor på en söndag av vilka de flesta mässorna kunde vara högmässor med musik och allt. Mitt under den mest besökta högmässan och vid samma tidpunkt som den protestantiska kyrkoherden drack av det förgiftade nattvardsvinet, så öppnade från orgelläktaren en okänd främling eld mot församlingen med en k-pist. Ingen dog, men många sårades allvarligt. Han pepprade församlingen under endast några sekunder, lyckades avfyra trettiofyra skott, kastade sedan k-pisten ut mot församlingshavet och sprang ut från orgelläktaren upp i kyrktornet. Han kom ända upp till toppen och kastade därifrån ut sig ner över den tätt trafikerade huvudleden nedanför. Han beskrev en elegant båge, kom mellan två bilar och blev överkörd av tre fordon innan trafiken stoppades i den filen medan skriande kyrkobesökare kom blodiga vällande ut från kyrkan. Denna historias skriande sensationsrikedom bidrog till att mysteriet i den protestantiska katedralen så lätt kunde tystas ner.

Massakern i den katolska kyrkan verkade ganska klar, och mördaren hade till och med sedan lyckats straffa sig själv och det frivilligt. Men snart började mysterierna uppträda.

Hur hade han kommit in på orgelläktaren? Någon måste ha släppt in honom. Varför hade inte organisten ingripit eller kören?

Följande kunde utrönas. Mannen hade kommit in med ett cellofodral. Organisten hade trott att han skulle medverka i en efterföljande gudstjänst med sin cello och därför inte ställt några frågor. Mannen hade gått förbi kören och ställt sig längst in på läktaren närmast kyrktornet. Där hade han osedd lyckats öppna sitt cellofodral och plocka fram en kulspruta. När smattret satt i gång hade organisten trott att någon börjat borra någonstans. Han hade blivit mycket irriterad av att någon kunnat inleda ett sådant arbete innan gudstjänsten var slut. Sedan hade de mänskliga skriken väckt honom ur villfarelsen.

Kören hade inte heller sett honom förrän han väl börjat skjuta, då det var en pelare mellan honom och kören. När sanningen gått upp för kören hade körsången omedelbart kommit av sig, kören hade blivit paralyserad av skräck och inte ens kunnat skrika, så mannen hade väl kunnat hålla på med sin uppgift ostörd i flera minuter till, men i stället hade han själv avbrutit sig, frivilligt kastat ut mordvapnet bland publiken och så i panik sprungit upp i kyrktornet för att därifrån effektivt avrätta sig själv. En normal sinnesförvirrad mördare hade i stället tagit med sig skjutvapnet i tornet och där förskansat och skaffat sig en ypperlig försvarsposition. Denne hade fullständigt handlat emot sina egna naturliga självbevarelseinstinkter.

Och vem var han? Där började det verkliga mysteriet. Han var okänd för denna världen. Han hade inga papper, ingen bostad, inga nycklar, inte ens en plånbok, ingenting, och ingen visste vem han var. Hans utseende tydde på latinsk härkomst antingen från något medelhavsland eller Latinamerika, men man kunde inte ens härleda hans språk, då han under sitt fem minuter långa offentliga uppträdande aldrig hade hörts säga något ord.

Härav kunde man endast komma fram till 1) att massakern i kyrkan varit utförligt planerad, 2) att mannen måste ha bytt utseende strax innan, (då det fanns spår i hans ansikte efter påtagliga plastiska operationer, och då man inte kan leva en dag i ett samhälle utan identitet, om man inte just gjort sig av med sin gamla och skaffat sig en ny,) och 3) att med så noggranna förberedelser mannen inte enbart kan ha varit sinnesförvirrad.

Man kommer härav fram till att massakern måste ha varit någon sorts hämndaktion för något, och här börjar den verkliga härvan.

"Tror du jag kan lösa fallet?" frågade jag Bengtsson angående kyrkoherden som stupat på sin post.

"Det vet jag att du kan," svarade han. "Däremot klarar du inte detta utan min hjälp," fortsatte han och kastade en ny nådig lunta på den gamla. Det var hedendomsmassakern.

"Hur många dog?" frågade jag.

"Sjutton sårades allvarligt, och tretton sårades lindrigt. Resten klarade sig. Detta är ytterligare ett mysterium. Varför avfyra en k-pist mot en folkmassa om inte för att döda?"

"Herostratisk ryktbarhet?" föreslog jag.

"I så fall fick han ingen glädje av den. Det blev mindre än en våt fläck kvar av honom på gatan. Det är kanske århundradets mest teatraliska självmord. Vi tar reda på hans verkliga identitet. Resten får du göra."

"Vad är resten?"

"Att rekonstruera den logiska förklaringen, som tyvärr försvann med honom."

"Och om vi båda misslyckas?"

"Då har jag ett tredje mysterium." Och den tredje luntan kom upp och begravde de två tidigare.

Detta tredje fall var det värsta såsom det mest outgrundliga. På en lantgård hade en man med en vedyxa huggit ihjäl sin treårige systerson bakifrån mitt på dagen till synes helt utan anledning och i vittnens närvaro. Han hade gått med sin systerson till vedlidret för att hänga upp yxan där. Pilten hade gått först, och plötsligt hade morbrodern bakifrån kluvit skallen på honom. Gossen hade dött omedelbart. Sedan hade mannen gått in till familjen och sagt: "Jag har mördat Magnus." Hans egna föräldrar, hans syster och hennes man hade vägrat tro honom. "Han ligger där ute," hade han lugnt fortsatt. De andra gick ut och såg vad som hade hänt. De vägrade tro att mannen gjort det, då han var känd för att vara den mest beskedlige mannen i världen. "Varför gjorde du det?" hade någon till slut lyckats fråga honom. Och denna fråga hade han än så länge icke besvarat.

Han satt nu under sluten psykiatrisk vård.

"Vad vill du att jag ska göra med honom? Fallet är ju klart: mannen gjorde det och har till och med bekänt."

"Psykiatrikerna har gått bet på honom. Han är fullt normal, påvisar inga sjukdomssymptom och kan fortfarande inte ge någon förklaring till dråpet. Jag vill att du tar reda på hur skyldig han egentligen är."

"Han kan inte bli mera skyldig än vad han är."

"Nej, men han kanske kan bli mindre."

"Under vilka förutsättningar?"

"Vi har inte lyckats få någon klarhet i om han utförde dådet under någon grad av sinnesförvirring eller vid sina sinnens fulla bruk. Om det var under någon form av sinnesförvirring slipper han straff och får vård i stället, men denna vård tycks han inte behöva. Om han gjorde det vid sina sinnens fulla bruk måste han ställas till ansvar, men vi kan inte ställa honom till ansvar så länge han tiger om vad han tänkte i det fatala ögonblicket."

"Kan ingen tala med honom?"

"Alla har misslyckats. Han kan bara tala om andra saker och det normalt."

"Hur var hans relationer med sina anhöriga?"

"De bästa tänkbara tills yxan kapade dem. Han kan fortfarande tala normalt med dem men icke om dråpet, men de kan naturligtvis inte längre umgås normalt med honom."

"Var barnet hans föräldrars enda barnbarn?"

"Ja."

"När hände det?"

"Samtidigt som prästen stöp i kyrkan och massakern ägde rum i hedendomen."

"Märkligt."

"Minst sagt."

"Dessa tre mysterier på en dag är nog för att knäcka mig. Jag åtar mig fallen dock på den grund att de har en intressant sak gemensamt."

"Vad då?"

"Alla tre är så märkvärdigt extremt gudlösa. Alla tre går över gränsen för vad vi kan fatta. Alla tre är så extraordinärt hädiska. Någon förgiftar sin kyrkoherde med ett nattvardsvin så att han måste kola av mitt under gudstjänsten i hela församlingens åsyn, någon öppnar eld med en k-pist mitt under en gudstjänst i en annan kyrka som är stadens mest tättbesökta och just när den är som fullast med folk mitt under den katolska gudstjänstens höjdpunkt: förvandlingen; och någon mördar en lycklig familjs enda barnbarn på brutalaste tänkbara vis med en vedyxa, och den som gör det är familjens mest beskedlige person, ingen älskar det treåriga barnbarnet så som han, och ändå gör han det."

"Tror du de har något gemensamt?"

"Något har de tre fallen gemensamt, men jag vet inte vad."

"Du är välkommen att ta reda på det."

"Jag åtar mig att ta reda på det endast emedan det kommer att ge mig glädjen att få lära känna många nya, intressanta och vrickade människor bland vilka jag hoppas kunna finna åtminstone en verklig mördare."

"Lycka till," sade kommissarie Bengtsson och gick.

Vi visste båda att vi inte ens med varandras fullständiga stöd gick annat än en fullständigt hopplös uppgift till mötes.

Annars hade han aldrig vidtagit den yttersta desperata åtgärden att be mig om hjälp.

2.

Dessa tre oerhörda mysterier var dock ingenting mot det fjärde. Jag hade ännu inte hämtat mig från chocken av Bengtssons tömmande sin last av osmältbart avfall över mig eller hunnit åtgärda något av de förkrossande mysterierna på minsta sätt, när han redan följande dag återkom och hällde en ny fullastad container med allt möjligt skräp över mig.

Ett nytt olösligt mord hade inträffat, och det var så skandalöst att inte ens tidningarna kunde skriva om det. En son hade mördat sin moder. Om detta ändå hade varit allt! Men det var omständigheterna som förvandlade allting till en hårresande avgrund utan botten.

Han var inte enda sonen. Han hade tre äldre bröder, och alla dessa tre var fullständigt misslyckade: två var kroniker på mentalsjukhus, och den tredje bodde hemma som kroniskt nervvrak efter alltför många älskarinnor på en gång. Det var alltså bara mördaren som var normal.

Likväl hade han mördat sin egen moder. Hon var en sjuttiofemårig änka och mycket from: hon hörde till de trettio trogna besökarna i kyrkan varje söndag, samma kyrka där prästen hade dött framför altaret. Familjen var rik, den avlidne fadern hade varit mångmiljonär, sönerna hade var sin egen miljon på banken, vilket dock två av dem inte hade någon glädje av. De två övriga, nervvraket och den friske, hade båda bott hemma med modern i den stora villan som obotliga dagdrivare. Den friske hade dock haft utmärkta konstnärliga anlag, lärt sig både skönskrift, teckna och måla och under årens lopp skaffat sig en utsökt samling klassiska grammofonskivor. Ibland hade han till och med hjälpt en ingenjör inom sol- och vindkraftsbranschen som oavlönad teknisk assistent.

Vad hade då utlöst mordet? Det var det som var det outrannsakliga mysteriet. Mördaren själv kunde inte tala om det, och det enda vittnet, det för alltid nervskadade vraket till broder, var fullständigt otillförlitligt då han bara gaggade. Modern hade mördats av den yngste ende friske sonen. Det var allt vad man visste och allt vad man kunde få reda på.

Ingen psykolog eller psykiatriker kunde komma till rätta med honom. Det enda han kunde fås till att säga i sammanhanget var: "Jag dödade henne," vilket han tillstod lika likgiltigt och naturligt som om han bekände sig vara skyldig till att ha släppt en fjärt. Längre än så kom inte psykologerna. Han hade aldrig gjort sig skyldig till någon våldshandling tidigare i sitt liv.

Detta fjärde fall knäckte mig. De tre tidigare var alldeles tillräckligt gudlösa för att göra vilken teolog som helst till hundraprocentig tvivlare, men att den ende friske sonen till en moder med tre andra kroniskt sinnessjuka barn går och mördar henne och det utan anledning var ett alltför motbjudande brott för att någon skulle vilja befatta sig med en undersökning av det. Därtill kom det obehagliga faktum att modermördaren var jämnårig med mig.

Jag är 36 år gammal och har levt ett helvetes liv. Jag har prövat på allt och ägnat mig åt alla tänkbara utsvävningar och är egentligen så trött på livet att jag bara vill dö en hedersam död innan det blir för sent. Kriminologi har jag sysslat med under de senaste tre åren, och eftersom jag rönt vissa framgångar därmed och kunnat vara rättvisan, samhället och polisen till hjälp har jag aldrig vägrat ta mig an andra människors bekymmer. Men dessa fyra omänskliga och gudlösa mordfall blev för mycket för mig. När det fjärde kom insåg jag genast att jag aldrig mera skulle kunna bli en normal människa igen, och vad värre var: detta fjärde bekräftade med sin fullständiga olösbarhet de tre tidigares nästan lika fullständiga olösbarhet. Jag insåg att jag skulle få kämpa med dessa fyra fall för resten av mitt liv om jag tog mig an dem.

Skulle jag göra det? Jag hade knappast något val. Att säga nej till Bengtsson vore ju att erkänna sig besegrad, vilket en man aldrig kan göra förrän han dukar under på riktigt. Jag måste ta mig an dem eller finna mig i att bli stämplad som en misslyckad och feg människa. Eftersom jag inte hade någonting emot att gå under beslöt jag mig för att ta mig an dem, och när Bengtsson gick ifrån mig efter att ha lämnat sin fjärde diarré i min famn sade jag till honom att han var välkommen tillbaka med flera liknande ärenden. Han trodde dock nog att han givit mig tillräckligt att göra för ett litet tag framåt.

När jag ensam på natten efter denna förskräckliga dag sökte tröst i någon form och framför allt i flaskan erinrade jag mig den mest kontroversielle vän jag någonsin haft. Han var den ende övertygade ateist jag någonsin känt, han hade varit ökänd och fruktad för sin hutlösa frispråkighet, själv hade jag umgåtts med honom under intensiv beundran blandad med hatkärlek och skräck för hans våldsamma nycker, helst hade jag velat glömma honom efter hans plötsliga bortgång genom en olyckshändelse, men nu, när jag sökte bot för människans värsta gudlösheter, stod han ensam plötsligt mer levande för mig än vad han gjort som levande. Plötsligt förstod jag hans ateism, och jag började återkalla i minnet varje stund som vi tillbragt tillsammans. Mest mindes jag med förkärlek min tid hos honom i hans gästfria hus där han bott med sin snillrika frilla vid stranden av den vik som går in från Hakefjorden förbi det majestätiska Blåkulla mot Lökeberg. Hans sommarvilla där hade haft den vackraste utsikten i hela Bohuslän och mot havet, Åstol och Marstrand, och han hade alltid haft plats både i sitt hjärta och i sitt hem för ett obegränsat antal vänner och besökare. Jag hade hört till de trognaste.

En bidragande anledning till att jag velat glömma honom var den att jag indirekt blev orsaken till hans död. Han seglade från Lökeberg för att hämta mig vid Skagen, där han visste att jag då höll till och festade tillsammans med en utvald skara vänner. Denna fest skulle vara i tio dagar, och vi hade beräknat dess sammanlagda kostnad till 20,000 kronor. Som vi var tio deltagare blev det inte dyrare än 2,000 kronor per person, vilket är billigt för tio dagar. Tydligen hade han hört talas om vår fest och beslutat sig för att deltaga, men hans överlevande naturliga hustru påstod att han seglat över för att hämta mig och rädda mig ifrån det dekadenta sällskapet. Därför kände jag mig senare skyldigare än någonsin tidigare i mitt liv.

Han kom aldrig fram till Skagen. En plötslig nordvästlig storm med förödande skyfall överraskade honom och hans gast på halva vägen, och de hann inte ens få ner seglen. Båten påträffades senare med kölen pekande mot himlens zenith och alla seglen uppe med masten fastkilad i havets botten. Efter några dagar drev kropparna i land på Grenen. Vår fest var inte slut då ännu, men några av oss hade redan hunnit bli för sjuka för att kunna fortsätta. Hans naturliga fru hade ringt oss från Lökeberg och undrat om inte Gerhard hade kommit fram. Väl medvetna om de oväder som hade varit hade oron då smugit sig på oss. Magda, Gerhards exotiska älskarinna, hade då, som hon senare sade, genast förstått att Gerhard måste ha omkommit.

Alla vi sju som ännu orkade festa kände Gerhard och omfattade honom med samma hatkärlek blandad med vördnad och fruktan. Inom de få utvalda kretsar som kände honom var han som något av en överstepräst, och någon hade ibland på skoj kallat honom för Zarathustra. Festen kom av sig inför ovissheten om hans öde. Vi hoppades han hade seglat någon annanstans och fastnat i någon annan fest exempelvis i Norge. Men själv ringde jag Magda på nytt och tog reda på alla detaljer. Vi förstod då båda att han bara kunnat segla till Skagen och att han måste ha råkat ut för de häftiga och kalla ovädren. Det hade varit de senaste 120 årens kallaste sommar, och mot slutet av augusti under just de nämnda ovädren hade det varit 10 grader i luften och knappast varmare i Skageracks oberäkneliga vatten.

Festen kom av sig, och jag tillbringade varje morgon och kväll med att driva omkring längs med de oändliga ödsliga klittersandstränderna, spejande ut mot havet efter hans båt och utmed stränderna efter hans lik. Det blev liket som jag fann.

Just för att han hade en så ytterst speciell status bland oss gjorde vi med honom som vi gjorde. Hans lik kom till mig, som om han därmed ville anförtro sin stofthydda direkt i min vård, och jag försökte leva upp till detta hans sista förtroende. Jag gömde hans lik i sanden och gick tillbaka till byn för att hämta mina vänner. Vi beslöt samfälligt att taga avsked av honom på vårt eget sätt. Vi förvandlade hans avsked till en religiös rit som hölls fullständigt hemlig för den officiella världen.

Samma kväll byggde vi åt honom ett bål, och vid midnatt antände vi det med honom ovanpå. Vi tog avsked av honom under fullkomlig tystnad. Vinden blåste bitande och kall, många av oss blev förkylda utom att vi alla dessutom redan drabbats av salmonella genom den dåliga Kattegattfisken, men vi tänkte inte alls på oss själva. Vi tänkte bara på det att vi med honom på något sätt hade förlorat vår identitet, och jag kände mig dödstungt ansvarig.

Vilka dryckeslag vi hade haft med honom, vilka samtal, vilka underbara stunder långt in på natten, vilka gräl, vilka intellektuella slagsmål på liv och död, vilka orgier i andligt utbyte och vilka blixtrande idéer och infall! Han hade varit vår världs huvudsakliga idéspruta, vi hade ständigt chockerats och förlamats av honom, men samtidigt hade han alltid uppfostrat oss. Vi hade förlorat vår överstepräst, vår ledare, vår andlige förtryckare, vår intellektuelle torterare, vår ryggrad och all vår inspiration. Kvar fanns bara askan av hans magiska kropp, och den askan kunde inte skiljas från det förkolnade bålets. I nattens mörker och tystnad skyfflade vi alltsammans ut i det dånande havets bränningar.

Följande dag påträffades båten, han anmäldes med sin gast vår vän Gordon Myers som försvunnen och troligen drunknad, och jag reste våldsamt magsjuk hem till hans i upplösningstillstånd vordna naturliga gemål Magda och bekände allt för henne. Det var då hon berättade att det var för min skull han seglat över. Jag blev sjukare än någonsin, och det tröstade inte mig att jag i någon mån hade lyckats trösta henne.

Efter det gjorde jag allt för att glömma honom och hela mitt tidigare utsvävande liv. Jag försökte bedöva mig själv med att han varit ateist och därför själv endast önskat bli glömd som död, och i självdestruktivt vansinne grep jag in i Göteborgs etablerade undre värld. Jag fördjupade mig i reell kriminologi och förband mig avsiktligt med torpeder, smugglare och hallickar för att uppsöka faran och helst råka ut för den. Resultatet blev bara att jag började anlitas som lösare av kriminologiska mysterier, vilket dessvärre dessutom intresserade mig. Att kunna göra nytta, även om det var på ett sådant plan, visade sig inte vara alldeles oangenämt, och snart fann jag att de problem inte fanns som jag inte kunde lösa, varför jag gärna välkomnade så hopplöst svåra problem som möjligt. Det utmynnade i att de kriminologiska problem som experterna inte lyckades lösa överantvardades åt mig.

I två år hade jag hållit på med detta när Bengtsson kom med de fyra olösliga problemen på en gång. Vad som gjorde dem olösliga, förstod jag snart, var det att de alla fyra egentligen var teologiska. Uttröttad av tanken slöt jag ögonen hemma i min länstol, lade ifrån mig den halvrökta cigarren och mitt femte tömda glas cognac och försökte i mina drömmars dunkla rus frambesvärja min döde och glömde och i hjärtat levande begravde vän den övertygade ateisten Gerhard Stolz.

3.

För att åtminstone visa att jag inte fullkomligt struntade i att sköta mina plikter besökte jag en söndag den stora kyrka vari kyrkoherden hade mördats. Någon ny kyrkoherde hade inte tillsatts ännu, men en trolig kandidat var den präst som läste mässan denna söndag. Han var en intellektuell typ med glasögon, en viss kyla och distans utmärkte honom, och den predikan han höll denna söndag, som råkade vara domsöndagen, väckte min synnerliga förvåning.

I kyrkbänkarna satt det omkring trettio människor, det var normalt, men i denna väldiga protestantiska katedral verkade det beklämmande och försvinnande litet. Kalken flagnade från de vita väggarna, korset verkade att hänga snett i koret, det var upphängt som ett väldigt Damoklessvärd över altaret, och det var bara musiken som räddade gudstjänsten. Organisten spelade entusiastiskt och bra, och kören sjöng med varm och säker klang. Prästens predikan var emellertid vad jag bäst minns av denna protestantiska domsöndagsgudstjänst.

"Det gives ingen nåd utan dom," menade han, och det var kärnan i hela hans predikan. Han menade tydligen att Gud aldrig visade någon nåd med den ena handen utan att fördöma med den andra. Med aktningsvärd skärpa drog han fram alla rådande missbruk i staten och samhället, hans predikan var fullständigt kärlekslös och kall men desto mera realistisk, och det var konsekvensen i det hela som jag fann märklig. Denne präst var en människogenomskådare som inte kompromissade med sin religion, som uteslöt varje form av dubbelspel ur sin tillvaro och som bara kunde vara rakt på sak eller oförsonlig. Hade han varit politiker hade han blivit en utmärkt militärdiktator av en Cromwells järnhårda kompromisslöshet. Jag frågade mig om denne präst var schartauan eller puritan.

Jag fick tillfälle att prata närmare med honom efter gudstjänsten, då det serverades kaffe, som endast alla församlingens gamla tanter var förtjusta att deltaga i. Jag sade till honom: "Det kan inte vara lätt att vara präst här i dessa tider."

"All beröring vid ämnet den förra kyrkoherdens bortgång undanbedes," sade han genast klart och rättframt.

"Varför det?" frågade jag.

"Är ni polis?"

"Nej, detektiv."

"Ni kan ännu mindre klara av vad polisen inte klarade av."

"Jag är rädd för det, och jag är villig att resignera, när jag blivit tvingad till det."

"Inte förr?" log han.

"Inte förr."

"Ni blir aldrig tvingad till det, men ni kommer att resignera ändå."

"Varför det?"

"Därför, att ju mera ni forskar i saken, desto mer kommer ni att finna, att desto mindre saken forskas i, desto bättre."

"Varför det?"

"Det får ni finna ut själv."

"Ni tycks veta en hel del."

"Jag är präst i församlingen."

"Vad vet ni som polisen inte vet?"

"Bara sådant som jag ej har någon rättighet att yppa."

"Vet ni varför kyrkoherden dog?"

"Jag vet bara att han dog." Detta klingade märkvärdigt cyniskt.

"Var ni inte heller på god fot med honom?"

"Ingen var det, ty han var själv inte på god fot med någon."

"Varför inte det?"

"Det har jag ingen rätt att säga."

"Ni gör det inte lätt för mig."

"Det är inte meningen heller."

Plötsligt hördes ett våldsamt brak ute i kyrkan. Det lät som en havererande lyftkran. Många fick panik och störtade upp. Prästen blev bestört och undslapp sig: "Bara det inte är taket!" Men någon skrek: "Krucifixet har störtat samman!"

Snart var alla kyrkkaffets deltagare ute i kyrkan och förfasade sig inför det oerhörda: det stora hängande krucifixet ovanför altaret hade lossnat och störtat ner där det nu låg ramponerat och skeppsbrutet med ryggen knäckt över altaret. Det var en ömklig syn. Det var som en vision av hela kristendomens sönderfall och sammanstörtning. Stod månne Peterskyrkan ännu?

"Först kyrkoherden, och så det här," sade prästen bredvid mig. "Det här är inte bra för församlingens anseende."

"Har den något anseende?"

"Hur så?"

"Bryr sig någon om kyrkan utom alla dessa gamla fnoskiga tanter?"

"Det var en samvetsfråga," sade prästen ärligt och gick bort för att undersöka det kvaddade krucifixet. Det måste ha vägt hundratals kilon, och frågan var om det någonsin skulle kunna upphängas igen. Eller skulle man behöva konstruera ett nytt krucifix i modern stil utan något av mänsklig skönhet över sig? Hela världskristendomens sargade mänsklighet verkade trött att ha stupat till marken för gott vid åsynen av detta stora ramponerade krucifix som aldrig skulle bli sig likt igen. Det var som det för evigt fördärvade krucifixet av Cimabue som dränktes och förstördes av vattenmassorna i Florens 1966.

Bredvid mig stod organisten. Hans närvaro inspirerade mig till frågan: "Var det sabotage?" Han svarade omedelbart:

"Det är inte otänkbart, med tanke på allt vad som händer i kyrkan nu för tiden."

"Mördade ni kyrkoherden?"

"Nej, o nej. Visserligen hatade jag honom, men han var inte värd att mörda. Han var för erbarmlig."

"Det tyckte ni och stod ändå ut med honom?"

"Jag sökte ständigt andra organisttjänster men fick ingen. Man måste ju leva."

"Men ibland blir det lättare att leva när andra dör."

"Ja, i synnerhet när den kyrkoherden dog," sade han lakoniskt och gick. Krucifixet och kyrkans öde verkade inte röra honom i ryggen. Han hade ju musiken, som för honom var betydligt heligare.

Jag vände mig till en körmedlem. "Hur har kören upplevat mordet på kyrkoherden?"

"Var det mord?" frågade denne.

"Vad skulle det annars ha varit?"

"Självmord, till exempel."

"Självmord? Varför självmord? Menar ni att kyrkoherden själv skulle ha kunnat ställa till med en så skandalös hädanfärd mitt inför hela församlingen? Är alla i denna församling lika hädiska och cyniska?"

"Jag tror för min del alldeles bestämt," återtog den obarmhärtige koristen, "att prästen med berått mod själv hällde cyankalium i sitt nattvardsvin för att demonstrera sin totala ovilja mot hela den nya gudstjänstordningen. Ni vet ju att han dog just som denna infördes."

Jag måste för mig själv tillstå att denna teori inte var ointressant.

"Menar ni att hans motiv för ett eventuellt offentligt självmord skulle ha varit en skriande motvilja mot alla kyrkans vulgära reformer?"

"Dessutom var det ingen som tyckte om honom. Han var helt ensam och den dummaste kyrkoherden i staden. Hans ofördragsamhet med den nya ordningen var det enda som någonsin hedrade honom, och att begå självmord när den infördes var den enda protest han kunde åstadkomma."

"Har någon annan samma teori som ni?"

"Alla tänker det men ingen vågar säga det."

"Nej, för alla ryggar tillbaka inför det så fruktansvärt hädiska i hela handlingen. Skulle ryktet spridas därom skulle hela svenska kyrkan skaka i sina innersta kryptor."

"Just det."

Den frispråkige koristen avlägsnade sig. Han hade fått mig att tänka. Ju mer jag tänkte på denna teori, desto mer plausibel blev den för mig, i synnerhet när jag betänkte allt vad som ingick i den nya gudstjänstordningen. Många av de äldsta och finaste psalmerna hade hänsynslöst spolats för evigt, i den nya liturgin ingick bland annat afrikansk negermusik till "Ära vare Gud i höjden", och mest förstörd av allt var Herrens egen bön "Fader vår", som ingen längre kunde eller ville läsa i den nya banaliserade versionen. Alla dessa så kallade reformer hade genomförts under den gudstjänst som blev den gamle kyrkoherdens sista, och av allt att döma hade de skurit honom i hjärtat, och han hade varit fullkomligt maktlös emot dem. Hade han kunnat förgifta sitt eget nattvardsvin och sålunda i handling uttalat den grovaste av alla hädelser mot sin egen kyrkas herre Jesus Kristus? Faktum är att nattvardsvinet hade varit förgiftat.

"Nå?" sade den levande prästen som kom fram till mig efter att ha inspekterat det stora krucifixets stora fall och förstörelsen och hur det i fallet hade ruinerat hela altaret. I hans "nå" låg det en fråga som insisterade på ett svar. Jag sade som jag kände mycket långsamt och med en aktningsvärd lågmäldhet:

"Jag är böjd för att tro att kyrkoherden dog av naturliga orsaker."

Hans blick glänste till. Vi insåg att vi förstod varandra. Prästen kläckte till min förvåning då ur sig ett makabert skämt:

"Vi får vara glada för att han inte gick så långt som kyrkoherden i katedralen i York."

"Vad gjorde den kyrkoherden?"

"Han predikade att man inte måste tro på uppståndelsen."

"Vad hände då? Blev den kyrkoherden också förgiftad?"

"Nej, men katedralen fattade eld."

Nu påminde jag mig händelsen och besvarade hans plumpa skämt med den beska kommentaren:

"Var inte den branden anlagd av fanatiska anglikaner som personligen ville hämnas på kyrkoherden för hans omåttliga tolerans?"

"Kan ni verkligen tänka er ett så hädiskt sabotage mot den heliga kyrkan?"

Han gjorde mig besviken.

"Nu är ni inte längre konsekvent, pastor Larsson. Jag kan tänka mig betydligt värre hädelser mot kyrkan, och jag tror mig även kunna dokumentera betydligt värre hädelser." Jag indikerade det demolerade krucifixet.

"Menar ni att det skulle ha varit sabotage?" frågade han förvånad.

"Ja, men från Jesus Kristus själv, som jag tror att övergav sin kyrka i samma ögonblick som den första av dem invigdes. Ha en bra dag, pastor Larsson," sade jag i det att jag lämnade honom ensam bland alla de hysteriskt tjattrande tanterna och spillrorna av det oreparerbara krucifixet.

Jag gick genast till kommissarie Bengtsson och berättade vad jag hade fått veta. Jag förklarade för honom att jag till fullo delade den frimodige koristens teorier eftersom dessa var de enda som erbjöd något plausibelt motiv. Något annat motiv fanns inte att tillgå. Eftersom det därför var troligast att koristens teori var riktig ville jag inte befatta mig mer med fallet eftersom jag ville lämna svenska kyrkan i fred med alla dess inre problem. Han förstod mig fullkomligt, tackade mig för mina forskningsrön men slöt dock att misstanken på mord inte fullkomligt kunde uteslutas. "Vi kan inte låta saken vara utagerad med detta," sade han, "och jag ber dig att inte ge upp så lätt."

Sålunda kom jag inte så lätt undan. Det var bara att trampa vidare och djupare in i den klibbiga spindelnätsväven, som redan kändes som alltför många flugpapper som fastnat i mitt hår.

Jag gick hem, tog mig en cognac, rökte en cigarr och tänkte på min vän ateisten Gerhard Stolz. Han hade varit fyra år yngre än jag, och likväl hade han varit mig så oändligt överlägsen. Många av hans samtal stod mera levande för mig nu än vad de hade gjort då när vi umgicks. Det var som om jag hörde hans egen röst genom ruset av min cognac och slöjorna av min cigarrök:

"Alla religioner är dödens religioner. Det finns bara en väg till livet, och det är bort från alla religioner."

"Men om du förnekar Gud förnekar du även den gudomliga försynen och alla dess eventuella möjligheter att kunna hjälpa dig i nödsituationer," hade jag invänt.

"Ja, det gör jag," hade han svarat, "men den risken tar jag, ty jag finner det värt det, för livets skull."

Och jag somnade ifrån cigarren och cognacen utan att jag vare sig rökt färdigt den ena eller druckit upp den andra.

4.

Att den katolske organisten slutade efter den märkvärdiga massakern var väl inte så förvånande, men när jag fick veta att han hade flyttat till nordligaste Lappland fann jag det anmärkningsvärt.

"Blev han så chockad?" frågade jag min informatör, men han berättade:

"Han blev inte chockad alls. Om han blev det skulle han ha slutat med musiken, vilket han inte har gjort. Han hade tänkt sluta som organist redan innan massakern ägde rum. Han är mycket mera välbetald nu."

"Men varför Lappland?" insisterade jag. "Varför inte Stockholm eller Skåne hellre?"

"Jag vet bara att högmässomassakern kom som på beställning."

Detta stegrade min förvåning ytterligare. Jag beslöt att uppsöka denne organist, som tydligen inte upplevt det som en märkvärdighet att en man med en k-pist kom till hans orgelläktare för att rikta denna k-pist och använda den mot en i helig andakt förenad folkmassa med mest kvinnor, barn och gamla.

Jag tog tåget samma eftermiddag och kom fram följande dag. Det var redan midvintermörker härskande där uppe i norden så gott som, och det första som slog mig när jag såg organisten var att han verkade skuldmedveten.

"Jag skall inte vara oärlig mot er med att dölja någonting," började jag. "Jag är en privatkriminolog från Göteborg anlitad direkt av polisen för att utreda massakern i den katolska kyrkan var ni arbetade som organist, och jag vill att ni befriar mig från min misstanke att ni var inblandad och kanske rentav visste om det hela redan innan det ägde rum."

"Det är inte sant," protesterade han gudskelov genast.

"Säg mig då sanningen," sade jag.

Han sänkte blicken och sade ingenting. Detta bekräftade mina misstankar. En som inte vill försvara sig ger alltid ett skyldigt intryck.

Vi befann oss på en krog vart jag hade bjudit honom. Jag hällde upp litet cognac åt honom och försökte smeka honom: "Var inte rädd för mig. Jag vill er bara väl."

"Med sanningen vill aldrig någon människa någon annan något väl. Sanningen är att jag inte visste något om mannens ärende när han inträdde på läktaren. Jag trodde han var en musiker som skulle uppträda under den efterföljande polska gudstjänsten."

"Ändå döljer ni något. När beslöt ni er för att lämna Göteborg?"

"Omedelbart efter händelsen."

"Ändå hade ni även tidigare tänkt sluta som organist." Han tömde cognacsglaset.

"Ja."

"Varför?"

"Därför att jag var olämplig."

"Varför var ni olämplig? Ni var ju färdigutbildad, hade en god lön och skötte er väl."

"Det räckte inte."

"Vad ville ni mera?"

Han bad om påfyllning i sitt glas med en bevekande uppsyn. Jag förstod att jag hade honom och fyllde genast på glaset. Han tömde det på nytt till hälften och sade med skälvande skamsenhet:

"Jag förstår att ni inte är en vanlig polis, och jag tror att ni skulle kunna förstå mig i min situation. Jag visste inte om maskingevärskillen eller vad han hade för avsikt. Ändå kom hans tilltag inte som någon överraskning för mig."

Jag kunde inte med min vildaste fantasi föreställa mig vad han ämnade berätta.

"Jag hade varit organist i den församlingen i fem år, i fem långa år, i fem oändliga mördande kalla år. Det var alltid kallt i den kyrkan, prästerna var de dummaste idioterna i denna världen, och deras dumhet överträffades endast av hela församlingens. Hur folk kunde gå i den kyrkan och ägna sig åt den befängda mässan så som de gjorde översteg min logiska fattningsförmåga, och jag blev mindre och mindre klok på det ju längre jag stannade kvar där. Till slut begrep jag att kyrkan med sina barnsliga legender, sina vanvettiga dumbommar till fåniga katoliker, sina ytterst dubbelmoraliska präster, som vidmakthöll sitt celibat offentligt medan de i lönndom ägnade sig åt alla världens hemliga laster, sina intrigerande makthavare och sin etablerade intolerans till och med var värre däran än den protestantiska kyrkan. Och till min egen häpnad fann jag att jag mer och mer och allt säkrare höll på att bli ateist. Först slutade jag tro på Kristi uppståndelse, sedan började jag finna avsky för hela förvandlingsnumret, det där med att vin och bröd blir till Kristi kött och blod, klimaxen i varje katolskt taskspelardrama över hela världen, denna stora bluff som är vitsen med varje så kallad katolsk gudstjänst, vilket kristna nu lidit av hybris över i 2000 år; och till slut fann jag att det inte heller fanns någon grund ens för att tro på någon Gud som var god. Möjligen kunde Gud, om han fanns, i så fall vara höjden av all dubbelmoral. När jag för mig själv måste erkänna att jag de facto hade blivit allt utom ateist fann jag min organistställning oförenlig med hela min definitiva livsåskådning.

Men prästerna hade vant sig vid mig, de ville inte skiljas från mig, och mina föräldrar var de bästa katolikerna i världen. Jag var deras ende son, de hade gjort allt för mig, de hade gett mig utbildning och pengar och den bästa tänkbara uppfostran, så hur kunde jag inför alla dessa på mig blint litande beskedliga människor förkunna att jag förkastade allt vad de trodde på? Jag kunde bara inte. I stället satt jag kvar på orgelläktaren och fortsatte spela för alla dessa korkskallar och mjölsäckar och hjärntvättade präster, som kunde inbilla sig själva och andra allt dravel om att Gud var endast god, om att Jesus var Guds son, (i så fall måste ju Gud ha pippat jungfru Maria, som då inte alls kan ha varit någon jungfru längre, vilket ingen katolik tycks kunna fatta,) om att en så ordentligt mördad person som Jesus kunde uppstå från de döda; och det värsta var det, att den katolska kyrkan kunde hävda en så absurd sak som uppståndelsen utan att det fanns några som helst bevis. Det enda bevis de menar sig äga är en oidentifierbar liksvepning i Turin som plockas fram vart 33-e år för att heliga dårar inte skall gripas av hänryckning alltför ofta och få spasmer och bli hysteriska, vilket ju heliga dårar är kända för att råka ut för. Man hör aldrig om helgon med diarréer eller onaneringsproblem, vilket de också måste ha haft, ty allt sådant slipper ju ingen människa.

Så satt jag där den söndagen och spelade som vanligt för en likgiltig publik som bara kom till gudstjänsten av ren vidskepelse. Och då tänkte jag: "Jag skulle önska att någon gjorde någonting drastiskt så att alla dessa mjölsäckar skulle få hål i påsen så att all deras slapphet skulle rinna ut. Jag skulle vilja peppra alla dessa dönickar med en kulspruta, så att någonting äntligen hände." Precis så var mina exakta tankar medan jag spelade och sjöng den enfaldiga psalmen "Blott en dag, ett ögonblick i sänder," den mest mjäkiga och smöriga av alla gamla sentimentala produkter av rent tantsnusk.

Jag hade ännu inte kommit till slutet av psalmen när mannen ur sin cellolåda plockade upp en färdigt skarpladdad k-pist och utan att tveka började applicera den mot hela församlingen. Det värsta var att jag inte blev ett dugg förvånad. Jag avbröt inte ens musiken. Hans tilltag passade så perfekt in i min egen tankeverksamhet att jag till och med kom på mig själv med att le av jubel i mitt hjärta över att det äntligen hade hänt någonting som passade mig. Först efteråt när det hela var över reflekterade jag över det fasansfulla i det hela, och då tyckte jag i alla fall att det var bra att ingen utom desperadon själv hade avlidit.

Där har ni min ärlighet, som inte kommit fram i dagen utan er cognac. Jag dricker aldrig annars, min fru förbjuder mig det, men med tanke på mitt farväl till orgelmusiken kan jag dricka vad som helst och till och med er cognac."

"Jag visste inte att ni var gift."

"Jag gifte mig veckan före massakern."

"Vad tyckte prästerna om det?"

"De tyckte det var synd på ett så lovande prästämne.

Men säg mig nu: hur dömer ni mig?"

"Även om ni berättade samma historia för en jury som ni nu berättat för mig skulle ingen rättvisa i världen kunna anklaga er för något. Det var inte ni som sköt mot publiken, ni kände inte mannen som gjorde det, ni visste inte att han skulle göra det, och alla kan vittna om att han och ingen annan gjorde det, och han är död. Därmed är fallet i praktiken redan avslutat."

"Ändå var jag den enda skyldiga. Mannen visste inte vad han gjorde, men jag visste vad jag tänkte. Blodbadet hade aldrig ägt rum om jag inte varit så feg att jag suttit kvar som organist i stället för att gå direkt till prästerna och öppet bekänna mina synder, tillstå hur uppsåtliga och överlagda de var och be dem (prästerna) sticka upp sina krucifix i sina häckar. Men jag teg och hycklade och deltog i den allmänna dubbelmoralen mera hutlöst än någon annan i det att jag frossade i önsketankar om massmord på hela församlingen. Jag är övertygad om att vad som hände var ett så unikt fenomen som en direkt materialisering av mina innersta tankar. Sådana fenomen har förekommit, och även om jag numera rakt förnekar Jesu uppståndelse och hans egenskap av naturlig son till Gud själv, så kan jag inte förneka förekomsten av övernaturliga fenomen: sådana har alltid och skall alltid förekomma."

"Då tror du kanske på spiritismen?"

"Jag kan inte förneka att det finns människor som åkallar avlidnas andar och att de menar sig umgås med sådana, vare sig det är inbillning eller verklighet."

"Du är inte en hundraprocentig ateist, men jag har känt en sådan i mitt liv, och honom glömmer jag aldrig. Han är faktiskt den av alla jag känt som är mest levande för mig i dessa dagar, och han blir bara mer och mer levande för mig för varje dag, så att det faktiskt känns som att han försöker göra sig påmind för mig från andra sidan."

"Vad hette han?"

"Gerhard Stolz. Han var född katolik liksom du."

"Jag tror jag vet vem det var. Omkom han inte i en drunkningsolycka?"

"Jo."

"Några präster påstod att det bara kunde ha varit självmord. De sade, att om hans lik någonsin hittades skulle det aldrig få någon kristen begravning."

"Självmord är visst det mest gudlösa brott man kan begå som katolik?"

"Just det."

"Ändå dog han en naturlig död fastän han var ateist. Vi har bevis för att han dog ofrivilligt, ty han seglade över havet enkom för att få träffa mig, och det oväder som sänkte hans farkost var oförutsett av väderleken."

"Har ni bevis för att han verkligen är död?"

"Jo, det har vi också, tyvärr, ty vi hittade hans lik på stranden och brände det."

"Det kan inte ha varit hans kamrats?"

Den tanken hade aldrig slagit mig tidigare. Han och Gordon Myers hade varit rätt lika varandra i ålder, växt och hårfärg, båda hade varit utan glasögon och spensligt byggda, men det hade aldrig fallit mig in att någon annan än Gerhard skulle ha kunnat driva så direkt in i famnen på mig. Något annat lik hade aldrig hittats, och den som vi kremerat kunde inte längre obduceras.

"Du väcker till liv ett i högsta grad tankeväckande problem och gör mig till en närmast förintande grad osäker. Tänk om det inte var Gerhard vi brände? Det var mörkt när vi hittade honom, och vi var inte särskilt noga med identifieringen. Hans ansikte hade vanställts av vattnet så att det var alltför motbjudande att betrakta det; vi tog bara för givet att det bara kunde vara han. Så rent teoretiskt skulle du kunna ha rätt, och han skulle ännu kunna vara i livet. Men det är tre år sedan."

Organisten reste sig. "Tack för förplägnaden. Du kom hit för att utrannsaka mitt hjärta, du lyckades alltför bra, och till på köpet har du fått anledning att börja rannsaka ditt eget. Lycka till med det. Jag hoppas du finner din Gerhard antingen i anden eller i köttet."

Drev han med mig? I varje fall så gick han, och jag blev sittande ensam kvar med min cognac djupt försjunken i helt nya funderingar.

Kunde Gerhard ha haft någon anledning att vilja bli förklarad död? Vad som mest av allt stimulerade dessa spekulationer var det faktum att han mycket väl skulle ha haft anledning därtill. Han var förföljd av kronofogden och ett antal åtal för trafikförseelser och ärekränkningar. Han var skuldsatt långt upp över öronen. Han hade haft all anledning att vilja starta ett nytt liv och bli av med sitt gamla.

Vi hade identifierat honom på kläderna, men dessa hade han mycket väl kunnat byta med Gordon Myers. Endast ett lik hade påträffats efter segelbåten "Ariels" haveri. Om det liket tillhörde Gordon Myers, hade i så fall denne dött avsiktligt eller genom ett olycksöde? Hade han i så fall varit Gerhards förtrogne i komplotten mot världen att undanröja Gerhards liv för att han skulle få leva? Hade i så fall Gerhard eventuellt landsatts på Laesö, var han hade haft åtskilliga skumma vänner i form av smugglare? Kanske de rentav seglat via Norge? Ett förbryllande faktum var ju det, att liket av vem det nu var hade drivit i land på Grenen från sydost medan vinden varit nordvästlig. Detta förbryllande faktum hade vi inte velat befatta oss med tidigare.

Slutligen trängde sig det spörsmålet på mig med överväldigande obönhörlighet: tänk om liket på Grenen placerats där avsiktligt enkom för att förvilla mig efter att det hade gjorts så likt Gerhard som möjligt? I så fall kunde liket ha tillhört vem som helst. I så fall kunde även Gordon Myers ännu vara vid liv.

Jag måste erkänna för mig själv, att jag här stod inför ett digrare mysterium än alla de fyra som redan omtöcknat mig, av vilka jag dock redan delvis lyckats lösa två, innan jag drack upp de sista dropparna cognac på fastande mage för att sedan treva mig tillbaka till tåget mot mindre nattsvarta dunkel i söder.

5.

En dag kom kommissarie Bengtsson till mig med en överraskning i beredskap. Det var inte ett nytt fall men kanske vad som värre var: en komplicering av ett gammalt.

"Vi har funnit självmördarens dagbok." Och han slängde hänsynslöst en diger lunta framför mig.

"Han som gjorde massakern i kyrkan?"

"Just han. Försök komma under fund med vad han menar."

Den så kallade dagboken visade sig utgöras av en diktsamling. Den hade till och med en titel: "Kärlekens lön". Dikterna var skriva med en vårdslös och svårläst handstil.

"Har man fått veta vem han var?"

"Ja, tyvärr. Alla i kyrkan borde ha känt honom men ingen gjorde det. Dikterna förklarar saken."

"Har du lyckats läsa dem?"

"Ja," sade han och gick. Jag trodde honom inte.

Emellertid tog jag mig före att försöka dechiffrera de talrika kråkfötterna. Här är resultatet: en ihjälfrustrerad människas bekännelser.

Kärlek är hat, och allt hat är av kärlek.

Det finns intet hat som ej kommer av kärlek,

och kärleken leder allenast till hat.

Därför måste man fatta att allt hat allenast är kärlek.

I följande dikter så ämnar jag skildra mitt liv

i den grällaste uppriktighet utan någon barmhärtighet

med någon och allra minst med mig själv.

Ni må döma mig sedan, olyckliga läsare,

som här blir vittnen till alla mitt livs outhärdliga chocker.

Dock började mitt liv så ljust som det kunde ha börjat.

Det började med idel kärlek, extas, eufori och den renaste glädje.

Mitt livs första minne är från staden Rio, dess hamn och dess vatten.

Vi ankrade där med vårt fartyg som var destinerat till England.

Den aftonen badade alla den gränslöst romantiska hamnstadens ljus

i det tropiska varma och leende vattnet, som glänste som siden

i gnistrande djuphavsblått, ömt reflekterande natthimlens samtliga stjärnor,

som tävlade med stadens ljus i att våldta min själ med sin skönhet.

Du lyckades, trolska Janeiro, blott alltför väl med din befriande kärlekslektion.

Jag blev frälst då av skönhetens faktum och entusiastiskt förlöst

till ett liv av blott kärlek och det utan gränser.

Jag lärde mig där av din nattliga skönhet, o Rio, att evigt totalt älska livet.

Och det blev mitt livs enda men allomfattande kärlek.

Staden välkomnade mig med den varmaste öppnaste skönhetsfamn,

och den blev genast mitt ständiga hem.

Hagas småstadsidyll, dess intima små gränder,

det anrika Masthuggets intakta och primitiva ursprunglighet,

Olskrokens fisktorg och träkåkar,

Landalas saliga enkelhet och rika mänskliga original,

Annedals alla skrymslen och vrår med gudomliga vindsprång

och extrahus inne på gårdarna,

och Östra Nordstans förunderligt stora förflutna,

allt detta var mitt underbara och levande paradis,

mänskliga skattkammare och idylliska stadsideal,

tills den ljuvliga restaurang Trägårn brann upp

med dess gamla musikpaviljong, snickarglädje och trevnad,

tills Bräutigams blev renoverat med den följd

att all gammal sekelskiftesromantik

med trämöbler och plysch och tre generationers

väl ingrodda tobaksrök bara försvann med all stämning;

och tills stadens vackraste byggnad, Arkaden, brutalt revs

med landets förnämaste största musikaffär Waidele,

var man fick lyssna på pianokonserter i helt ensamt majestät

i de mest generöst tilltagna avlyssningsrum

trivsamt inredda som något av en hotellsvit.

Man rev även Masthugget och byggde där upp i stället

betongkomplex i grått och brunt i form av de sterilaste bunkrar,

man rev även Olskroken och Annedal varvid intet blev skonat,

man rev även Landala, varvid dess samtliga välkända original

evakuerades från sin miljö och gick under;

man rev även och framför allt Östra Nordstan för att,

som det hette, få bort alla stadens socialfall från centrum.

I det nya Nordstan som byggdes i stället blev i torgets centrum placerad

en vacker fontän, och på kanten av denna fontän

satte sig alla stadens socialfall och satt där mest

lugnt hela dagen, tills staden blott därför avlägsnade denna fontän.

Efter det har den ultramoderna, sterila och inbyggda Nordstan

mest blivit ett drivhus för hemlösa och narkomaner.

Man rev även Haga till slut, det som allra sist återstod

av den idylliska, mänskliga och oförglömliga hamnstadsvälsignelsen,

mitt Göteborg, som jag älskade, och som då ännu ej,

medan jag än kunde älska det, aldrig sport någon rök

av någon lömsk terrorist.

Jag älskade skolan — så länge jag lärde mig någonting.

All världens geografi och historia, de bibliska sagorna,

den kristna religionens förnuftsgrund och mänsklighet,

det svenska språkets grammatiska grunder och uppbyggnad,

nödvändigheten av den matematiska outtröttligheten och precisionen,

allt sådant fick jag noggrant lära mig av outtröttliga lärare redan i småskolan.

Då stod den svenska skolutbildningsformen som högst kanske i hela världen,

och jag var den innerligt tacksam.

Men denna metodiska folkbildnings höga nivå

blev med ens radikalt föst åt sidan och överkörd,

varvid i stället en grundskoleform genomfördes

som innebar att ingen skulle få lära sig mer än en annan.

Och följden av detta blev att alla universella och omistliga alllmänbildande ämnen

som religion och historia, geografi och all humaniora

rationaliserades bort, varvid skolan blev ett enda kaos.

Jag hörde till den första årgång som utsattes för vad som hette "Det Nya Gymnasiet",

och efter ett halvår förstod jag, att om jag alls någonsin skulle få lära mig något

så måste jag inhämta all kunskap själv. Ingen religion och historia förekom

längre att tala om i undervisningens nya och allvisa ordning —

i någon mån fick man ta del av förströelselitteratur om hur bondens liv var

under all medeltidens förtryck — sådant var det socialdemokratiska nya programmet.

Jag slutade därför gymnasiet blott efter en enda termin

och gick desto mer in för att läsa all världens historia

och all Bibelns innehåll hemma, som nog är så värdefullt,

hur mycket än alla socialister vill detronisera Den Heliga Skrift

från all rätt att få stavas ens med en stor bokstav.

Jag fortsatte sedan på Vuxengymnasiet, var takten på studierna

drevs mindre passivt och slappt, och så småningom

hamnade jag på universitet var jag läste engelska.

Där fick man noggrant studera århundradens engelska litteraturluntor,

och det fanns till och med utrymme för några timmar i veckan åt Shakespeare speciellt.

Men så plötsligt inträffade digra högskolereformen,

och alla poäng som jag skaffat mig genom min Shakespeare

och engelska litteraturens historia blev helt värdelösa.

Då lämnade jag även stadens universitet med precis lika bittert förakt

som jag redan begåvats med för hela grundskolan, hela Det Nya Gymnasiet

och alla politiska samhällsmanipulatorer

som sålunda utan att tänka på följderna

oreparerbart förgjort världens högsta folkbildningsnivå.

Min mor var för mig allt i världen — tills hon övergav mig.

Hon gick in för att uppfostra mig till en god katolik —

för att själv endast överge kyrkan och bli något värre samt frälst.

Hon uppmuntrade mig till ett dagdrivarliv och till lastbarhet

för att en dag kasta ut mig för att själv förverkliga sig.

Hon spenderade sjuttio tusen riksdaler på sin religion

medan jag levde bland narkomaner i ghettot på ingenting.

Samtidigt skydde hon ej att bedraga sin man tills han dog

genom sina blasfemiska religiösa utsvävningar.

Likväl har jag aldrig hatat och aldrig förbannat min moder,

ty hon överträffas av min stackars fader.

Han gav aldrig mig någon hjälp. Under hela mitt liv

fick jag sammanlagt kanske en tusenlapp av honom.

Aldrig uppmuntrade han mig i vad jag själv önskade göra med mitt liv,

tvärtom motarbetade han alltid mina intressen,

föraktade mina arbetsresultat såsom musiker

och tyckte om att slå ner mig med provokationer

och nedlåtande förolämpningar. Jag fick först nyligen veta

vad roten var till att han alltid behandlade mig som en flugskit:

det visade sig att min mor redan innan jag föddes

bedragit min far med en annan så långt som det gärna är möjligt.

Han måste ha alltid förstått det att jag aldrig kunde bli mer än en oäkting för honom.

Jag arbetade för den som god katolik i fem år.

Min lön var obefintlig, jag fick åtta hundra riksdaler per månad,

för det fick jag anstränga mig hela veckan

med repetitioner, begravningar, bröllop och

stundom fem högmässor på skilda språk varje söndag.

Men jag var en entusiastisk och godtrogen träl som slet ont mycket gärna

tack vare musiken som jag innerligen högt älskade.

Men en dag så presenterar min chef kyrkoherden ett märkligt besked

som jag har att signera personligen eller få sparken för om jag det vägrar.

Beskedet är avfattat i trenne punkter.

Ett: jag skall ej mer sjunga solo i kyrkan.

Två: jag skall ej mer i den framföra mina personliga kompositioner, och

tre: jag skall aldrig mer ens komponera musik.

Kan en musiker väl överleva ett slikt ultimatum?

Jag vägrade att underskriva det och mottog därför ett skriftligt

och uppriktigt avsked som omöjliggjorde all eventuell återvändo i framtiden,

och det tog livet av all min musik. Aldrig tog jag mig upp ifrån fallet.

Han sade till mig: "Ändå hoppas jag att du förblir katolik," med sin ena röst,

medan han senare bad mig uppsöka erforderlig vård på mentalsjukhus.

Bakvägen fick jag försvinna allt medan en ny organist genast anställdes

som fick tre tusen i månaden och för det gjorde ett ringare arbete

än företrädaren som icke utan våld sparkats direkt ut ur kyrkan

och hänvisats till ateismens oändliga natt.

Och församlingen teg, ingen gjorde en min,

ingen ställde en fråga, skandalen begrovs i den yttersta likgiltighet,

och den nya skandalorganisten, en kvinnlig protestant, upphöjdes och ärades

medan hon spelade ute på nätterna på sex- och nattklubbar särskilt för bögar.

Jag glömdes och blev i församlingens minne begravd

såsom en obehaglig och misslyckad, tråkig och ömkansvärd kättare

som aldrig borde fått bli organist hur god musiker och katolik han än varit,

ty felet med honom var att han fått veta för mycket och ej kunnat tiga därom.

Men han skall återkomma för att döma alla de döda, men icke de levande,

ty endast den som är död i sin själ kan befatta sig med den vanvettiga tron

att Gud pippat den heliga jungfrun Maria och sålunda gjort henne dräktig,

en dogm som tyvärr hela världskristendomen allenast beror av och bygger på.

Och när jag då återkommer som domare skall alla den vilseförda församlingens

samtliga farhågor noggrant besannas, ty såsom en domare god och rättfärdig

skall jag vara farlig i full konsekvens med den rättvisa

som jag skall visa mot alla och mest mot mig själv.

Alla uppgifter i dessa fem dikter har visat sig sanna: han hade blivit avskedad från kyrkan knappt tio år före sin oförmodade återkomst, varvid ingen känt igen honom. Vi får därmed beklaga att han endast lyckades med att visa sig själv rättvisa medan ingen av dem i församlingen som då tio år tidigare betett sig styggt mot honom blev det minsta skadade av hans skott, som tyvärr bara träffade menlösa godtrogna oskyldiga, av vilka lyckligtvis ingen blev dödad.

6.

Det egendomliga var, att den man som skrivit dessa dikter kände jag alltför väl igen. Jag hade träffat honom en gång hos Gerhard Stolz, som presenterat honom för mig som "stadens bästa organist som därför detroniserats från alla kyrkliga befattningar". Och alltför mindes jag det samtal vi då hade haft hos Gerhard.

En annan person hade varit närvarande som kanske var den mest kontroversielle i hela sällskapet. Hans namn var Ludvig, och det var hans inpass i diskussionen som omedelbart gjorde den så brännande intensiv. Vi hade diskuterat Aids-problemet och de senaste dystra siffrorna, som lovade en långsam men säker utveckling mot en ständigt försämrad situation.

"Det finns bara ett sätt att lösa problemet," sade Ludvig, "och det är jag övertygad om att hela mänskligheten förr eller senare kommer att tvingas till att genomföra."

"Kom inte," sade Gerhard, "nu med några av dina omänskliga idéer, Ludvig. Vi har en anständig samhällets tjänare mitt ibland oss." Han åsyftade mig. Jag returnerade genast:

"Vad rekommenderar du för lösning på problemet, Ludvig?"

"Jag är säker på att det förr eller senare kommer att bli nödvändigt att helt enkelt avrätta alla Aids-sjuka och alla potentiella spridare av sjukdomen, för så länge de får fortsätta leva skall de fortsätta smitta ner hela mänskligheten."

Då frågade vår blyge detroniserade organist: "Skulle ni själv vara villig att gå omkring på gatorna med en k-pist och kallt avrätta varje sprutnarkoman, prostituerad och bög som ni såg?"

Ludvig förskräckte oss med sin oförskräckthet: "Jag skulle inte ha någonting emot det," svarade han fullständigt okänsligt.

En tystnad lägrade sig som omsider bröts av Gerhard.

"Antag att det blir som du tror, Ludvig. Antag att mänskligheten går in för att utrota sjukdomen med våld, antag att vem som helst kan bli anställd som yrkesmördare av staten, antag att alla prostituerade, homosexuella och narkomaner blir utrotade, men vad följer sedan? Tror du mänskligheten därefter kan leva vidare med gott samvete? Tror du livet kan bli roligt för dem som får bära alla de miljoner Aids-sjuka på sitt samvete? Tror du någon människa kan vara så omänsklig att hon med berått mod föredrar att hjälpa sjuka medmänniskor till döden framför att åtminstone försöka rädda dem till livet?"

"Aids är obotligt. Ingen Aidssjuk kan räddas till livet."

"Vad du förespråkar är dödshjälp."

"Ja, det gör jag i förnuftets namn."

"Det var även i det så kallade förnuftets namn som Hitler genomförde sin allmänna judeutrotning."

"Och det borde väl du om någon godkänna, Gerhard, du som dock är ateist? Hitler gjorde rätt i att försöka utrota alla människor som var behäftade med oförnuftiga villfarelser såsom gudstro och andra vidskepelser som gjorde alla judar och katoliker till sådana parasiter på samhället. Och han är ingalunda den ende som lyckats ta samhällets destruktiva element i samhällets konstruktiva tjänst. Det var även Lenins mål i sin förkunnelse av att socialismen måste utrota all gudstro, och den som mest lyckades med att använda destruktiva krafter till godo var Mao Zedong i sin kulturrevolution. Alla samhällets slödder togs i samhällets tjänst för att framgångsrikt utrota alla förlegade traditioner."

"Vad Mao bekrigade var buddhismen," invände Gerhard.

"Ja, det var också en religion, och Buddha är också en gud."

"Nej, Ludvig, där har du fel. Buddhismen är den enda förnuftiga religionen i det att den är ateistisk, och ingen religion har haft så konstruktivt inflytande över alla människor som den kommit i kontakt med som buddhismen. Kristendomen och islam har dränkt världen och varandra i blod, hinduismen har krävt sina människooffer, och judendomen har för alltid förslavat alla judar, men buddhismen har aldrig besudlat sig med alla andra religioners brott, intolerans och fanatism. Det har däremot Mao gjort i sin förföljelse av buddhismens traditioner i Kina."

"Försvarar du religionen, Gerhard?"

"Mot ondska och våld kan jag försvara vad som helst."

"Du förvånar mig, Gerhard, du som själv langar knark."

Gerhard vände sig till mig med en något beklagande uppsyn.

"Nu är vi där igen. Måste vi alltid ramla ner i träsket i våra diskussioner, Ludvig? Du vet mycket väl att jag inte säljer knark. Jag skänker bort det till sådana som annars skulle stjäla, råna och mörda för att komma över det. Jag deltar inte i statens intoleranta förföljelseprinciper mot narkomanerna, och jag är villig att försvara varje Aidssjuks rätt till livet, så länge de alls kan leva, mot sådana som dig."

"Skulle ni verkligen kunna gå och skjuta ner folk utan vidare?" frågade organisten. Ludvig log som om han talade till en gosse i småskolan och själv var hans magister.

"Det är en lätt sak, min vän. Det är lättare att skjuta folk i staden än att skjuta älgar i skogen, för djuren är lyckliga och fria, och vi har ingen rätt att äta upp dem utan deras lov, medan alla människor är onda parasiter som föds olyckliga enbart för att göra den olyckan värre med att fördärva livet för varandra. Den som mördar en människa gör den människan en god tjänst vem hon än är. Det är min fasta övertygelse. Människan är fördärvlig av naturen emedan hon är onaturlig, hon är till för att fördärvas, varje människa lever blott för att fördärva sina medmänniskor, och allt annat i livet är tungt. Att fördärva andra människor är det enda i livet som är lätt för människan att göra, och därför ägnar hon sig helst och mest åt det, för allt annat är tungt. Och ju mer konstruktivt det är, desto tyngre är det."

"Tror ni även jag, en musiker, skulle kunna skjuta folk utan vidare?"

"Absolut, eftersom du alls kan ställa en sådan fråga. Säg bara till om du behöver vapen."

Både jag och Gerhard uppfattade dessa Ludvigs sista ord som ett skämt, i synnerhet som han sade dem leende. Den stackars detroniserade organistens öde skulle visa att detta Ludvigs liberala leende var en inbjudan till ett blodigt allvar utan motstycke som organisten dess värre skulle acceptera.

7.

"Det gläder mig att ni kunde komma, samtidigt som det förvissar mig om jag åtminstone inte behöver misstänka er."

"Jag har ingenting att dölja."

"Berätta då vad ni vet."

Den som jag hade framför mig var den exotiske koristen i den protestantiska kyrkans kör, han, som tidigare antytt att han visste mer än vad andra visste. På min inbjudan hade han frivilligt infunnit sig på mitt kontor.

"Berätta först vad ni själv vet att jag vet," svarade han.

Jag knäppte händerna och lade dem framför mig på skrivbordet.

"Vad jag vet är, att ni var en mycket nära god vän till den före detta katolska organist, som nyligen pepprade sin församling med ett automatgevär och sedan hoppade ut från stadens tredje högsta kyrktorn."

"Det visste jag att ni visste. Därför har jag tagit med mig en del papper skrivna av hans hand som kan intressera er."

Det var fem dikter och ett slags manifest.

"Vad vet ni mera?"

"Vad vet ni mera att jag vet?"

"Ni vet kanske att jag är sysselsatt med fem intrikata eventuella mord- och/eller självmordsfall, och ett av dem inträffade framför era egna ögon i er egen kyrka. Det andra var er katolske vän. Vet ni något om de andra tre?"

"Jag känner till fallet med morbrodern som klöv skallen på sin späde systerson, och jag känner till fallet med modermördaren. Vilket är det tredje?"

"Vilket tredje?"

"Ni sade att ni var sysselsatt med tre fall ytterligare. Två av dem känner jag till. Men vilket är det tredje?"

"Sade jag tre? Jag menade bara två. Kände ni systersonsmördaren och modermördaren?"

"Nej, men jag vet en som kände dem."

"Vem då?"

"Han som pepprade församlingen och hoppade ut från tornet."

"Kände han dem båda?"

"Ja."

"Hur vet ni det?"

"Jag kände honom, och han berättade om dem som två av sina vänner. Han umgicks med dem."

"Det var mycket intressant. Och ni kände ingen av dem?"

"Nej."

"Kunde ni eller organisten ana att de skulle bli till mördare?"

"Nej."

"Hur länge kände ni organisten?"

"Nästan tio år."

"Då kände ni honom medan han ännu var organist?"

"Nej. Jag lärde känna honom efteråt."

"I vilka sammanhang? Berätta!"

"Första gången jag träffade honom var hos en beundrad vän till mig som hette Gerhard Stolz."

"Kände du Gerhard Stolz?"

"Ja, mycket väl. Han var kanske den enda gemensamma vän som jag och organisten hade."

Jag visslade.

"Min vän. Du har rätt. Jag nämnde för dig tre extra dödsfall, och det är helt riktigt att de är tre, men jag tänkte inte på det tredje helt medvetet. Det tredje mysteriet är faktiskt Gerhard Stolz."

"Han försvann för drygt två år sedan."

"Ja, jag vet."

"Han kände både organisten, nevömördaren och modermördaren."

"Gjorde han det?"

"Ja, han var organistens mest beundrade vän. Han talade alltid om honom med en så varm beundran att den inte var långt ifrån dyrkan."

"Min vän, jag är mycket glad att du kom hit. Detta har fört mig närmare dessa fem gåtors lösning än någonsin."

"Ni har inte sett åt organistens papper ännu."

"Nej. Vad handlar de om?"

"Ett dödsfall som inträffade strax före organistens eget. Det är kanske ett sjätte mysterium åt er."

"Det betackar jag mig för."

"Jag föreslår ändå att ni läser dem. Det kan kanske föra er närmare de tidigare fem gåtornas lösning än någonsin." Han reste sig. "Jag föreslår att jag återkommer senare. Ni vet var ni kan finna mig."

Jag fann mig i att nödgas gå igenom de nya papprena. Vi skildes, och jag fann det nya mysteriet icke ointressant. Jag visste vem kvinnan i fråga var, och jag visste att hennes självmord ännu var ett fullständigt ouppklarat mysterium. Ingen av dikterna var daterad och allra minst det sista manifestet, som var det enda som sade något om organisten:

1.

Sorgen är egoistisk — man måste tänka på livet.

Så upprepas frasen på nytt varje gång en god vän begår självmord.

Fem gånger i år har jag hört den och yttrat den själv

över Mikael, Tor, Lars och Tonio och slutligen Monica.

För varje gång har den ekat i hjärtat allt tommare,

naknare, allt mera gagnlös och futtig.

Hur kan man väl tänka på livet när alla ens vänner

fördärvar sig själva till döds och det överlagt, klokt och metodiskt?

För somligas del kan man sorgligt förklara det med

att de nog hade anledning, som mediciner och olycklig kärlek,

men vem har i så fall ej anledning att begå självmord?

Du, Monica, gjorde helt rätt som i vredesförtvivlan utslungade dig

högst från vinden för att massakrera dig mot gatans stenar

och det framför ditt eget hem och framför restaurangen

var du alltid umgicks med alla som höll dig så kär.

Ja, du gjorde helt rätt fastän du hade en egen son att försörja

och fastän du var en av de ytterst få som det var helt omöjligt

att alls tänka någonting negativt om. Du stod över allt tarvligt och småaktigt.

Du var med Tonio hans närmaste och kanske enda förtrogna,

förutom hans bror, under hans sista tider, och det skulle inte förvåna mig

om du var även det samma för Tor. Ingen kan förebrå dig

och alla de andra det minsta och ej ens det oifrånkomliga faktum

att ni med att lämna oss ensamma gör livet så mycket tyngre och svårare för oss

då tyngden av alla de självdödas minnen är så mycket tyngre

än alla olyckliga dödliga levandes svåra bekymmer.

Du gjorde helt rätt, jag förstår dig och sympatiserar med dig,

och jag ber dig beklaga oss alla som fegt stannar kvar

och som fortsätter fåfänga kampen för livet i trots mot

all mänsklighet och all natur, allt förnuft och all instinkt.

Ty livet är omänskligt här i vårt samhälle och desto mera omänskligt

ju mera man envisas med att själv blott förbli mänsklig.

Ty samhället tillåter ej längre skönhetens drömmar, en dräglig miljö,

någon idealism eller ens någon fri romantik.

Allting sådant är till för att utrotas, såsom man i dessa dagar i Bukarest

jämnar den tjugonde kyrkan med marken (för detta decennium) med våld

medelst grävskopor utan att spara ett konstföremål

huru nyrenoverad den kyrkan än är.

Mot en sådan tid och mot ett samhälle,

som domineras av liknande myndighetsbyråkrati,

oförstående sterilisering av all romantik, kränkning av all kreativitet

och ej minst sabotaget mot all mänsklig strävan till skönhet och känslighet,

är en sann människas yttersta och kanske enda försvar

att ta definitivt och ett oåterkalleligt avsked,

som då rättvist blott kan bedömas som höjden av mänsklighet.

2.

Att få älska blott när det har blivit för sent,

att få älska allenast platoniskt när älskade vännen är död redan,

att såsom älskare endast få tjänstgöra som nekrofil —

det är hela mitt kärleksliv. Monica, kanske du älskade mig

såsom jag även älskade dig — men vi kunde ej någon av oss

giva uttal åt tanken av hänsyn mot din kavaljer,

som dock varit din man troget i tio år.

För hans skull sökte jag icke upp dig privat längre,

jag ville aldrig besudla hans säng och revir,

därför blev du försummad till döds under ditt sista halvår,

ej av den som älskat dig troget i mera än tio år,

men utav mig, som du älskade mera och som även älskade dig.

Genom tårarna och inom sorgkanter kan nu den kärleken endast bli uttryckt,

när det är för sent, när du krossat din huvudskål mot gatans stenar,

när hela ditt liv är tillintetgjort och intet återstår utom blott grämelse,

samvetskval, ånger, patetisk och sentimental pekoral utan gränser

och dysterhet, vämjelse, tårarnas vrede och saknadens bitterhet.

Du var en moder för alla som kände dig, en äldre klokare syster,

en enbart god, kreativ, positiv och gränslöst generös famn.

Om jag inte fick älska dig medan du levde så kan inget hindra mig från

att nu älska dig desto mer vanvettigt när du är borta och död.

Du skall leva för evigt i mig, kära Monica, med ditt exempel.

Du var en romantiker och såsom sådan naturligtvis orealistisk

och idealistisk, ett offer för drömmar och verklighetsflykt

och ett barn av den enda bestående och sanna frihet som är fantasin.

Desto mer skall du älskas nu när du är borta

för det att du aldrig blev älskad tillräckligt varmt när du var här.

3.

Droppen som urholkar stenen är nog

för att driva en mänska till vanvett och självmord.

Vad är då den droppen som urholkar stenen?

Jo, det är det mänskliga livets hopplösa slentrian,

vårt förbannade samhälles hårt etablerade materialistiska okunnighet,

all den makt som förtrycker allt mänskligt liv genom sin inkompetens,

byråkraternas passivt dehumaniserande inverkan på hela världen

och människans fåfänga inkonsekvens mot sig själv och sitt liv

att blott uppskjuta och skjuta från sig allt ont som dock därför ej

fortsätter att klappa mindre hårt, envist och uthålligt på mänskans panna för det.

Mänskans dumhet och blindhet för livets väsentliga sidor,

som är allting andligt och skönt, uppförstoras och multipliceras beständigt

av människans maktmissbruk, vilket allt rikare duggar med åren

som det allra suraste av alla regn över samhället och mänskligheten.

De flesta avskuddar sig det radioaktiva nedfallet och skjuter upp och ifrån sig

dess problematik medan endast de känsliga och mest sensibla

tar regnet ad notam och låter sig regnas på

och låter regndroppen ej endast urholka stenen

men uttorka hjärtblodet till sista droppen

och plågsamt tortera ihjäl hela själen i ett ständigt ökat crescendo

som endast kan sluta i ren katastrof.

Detta låter sig den hjärtegoda och känsliga mänskan utsätta sig för

eftersom hon är alltför god för att försvara sig, skjuta ifrån sig

och skjuta upp problematiken. Hon mottar problemet

och analyserar det klokt, kommer fram till att det absolut kräver lösning,

och i andras saknad av deltagande i processen

så måste hon lösa det själv för sig själv och på sitt eget sätt.

Sålunda krossar hon sig mitt inför alla mänskor hon känner,

ty den vattendroppe som urholkar stenen

urholkar med långt större lätthet och hastighet

den mest beständiga faktor som finns i det mänskliga livet,

det segaste av alla väsen, den mänskliga själen, som är själva Gud.

4.

De komma i skockar

som bleka vampyrer vid stanken av blod,

och de släppa ej greppet om offret,

den motvilligt svårt överlevande parten.

De suger hans blod tills han storknar,

de sätter sig på honom dag och natt som bläckfisksugskålar

och dricker ur honom tills han ej mer är

än bara en skugga på samma nivå som den självdöda.

Dessa de mänskliga gamarna flockar sig ej över liket

men angriper den närmast sörjande

liksom för att straffa honom för det att han lever

fastän den han sörjer är död.

Dessa mänskliga gamar är de allra mest hänsynslösa och djävulska drakar som finns.

De är först och främst lagliga och officiella och kommer i kraft av sitt ämbete:

självmord är såsom ett vanligt mord till för att utredas

av först och främst den otäcka polisen

men sedan av alla de officiella personer som självmördaren hade haft med att göra:

socialassistenter, en cynisk kurator, en påträngande journalist,

och så vidare. Men värst är vännerna,

som alla önskar få höra i minsta detalj vad som hände egentligen

och allt om allt som alls kunde få någon betydelse för vad som hände

och som aldrig får veta något hur än de försöker.

På nytt och på nytt måste man åter upprepa allt vad man vet

utan att någon enda av nyfikna gamarna känner sig tillfredsställd

eller blir på något sätt mindre ivrig.

De sliter i köttet och suger ut blodet och utplundrar själen

och tröttnar ej fastän de frossat på allt vad som fanns

redan för länge sedan. Ty sådant är självmordet:

den allra yttersta helvetesavgrund av kval och förtvivlan

ej för den som gjorde det men för den som måste leva

med minnet som den närmast sörjande.

5.

En flicka långt mjukare, skörare, godare och mera ädel

och framsynt, barmhärtig och varm än de flesta,

våldtagen vid unga år av en rätt hänsynslös tysk,

vilket gav henne en lika hänsynslös, argsint och orolig son,

som blev hennes livs korsfästelse: aldrig annat än;

liksom sin fader, utnyttjade bortskämde gossen sin moder.

När mannen förskjutit och övergett henne och sonen

kom en annan man in i hennes liv, en mycket bättre man,

ädel, barmhärtig, begåvad och varmhjärtad just som hon själv,

men han även blev till en belastning och prövning för henne.

Hon kom in på sinnessjukhus och fick elchocker efter en tid

men kom ut igen, dock blev hon aldrig mer fri

från narkotika och anti-ångesttabletter, migrän,

depressioner och ständigt latent paranoia.

Hon var ensam den sista natten i livet.

Dock hade väninnor förstått att hon inte var frisk,

och de bad hennes tyske man vara hos henne på natten,

och han ställde upp, men han lämnade henne två gånger

den natten, och efter att hon blivit ensam för den andra gången

gick hon upp på vinden och kastade ut sig från fönstret

och krossade sig emot gatstenarna, övergiven av alla

som hon hade älskat och plågad till evig förtvivlan

av mänskliga gamar, socialvård och alla sitt livs parasiter.

De vänner som övergett henne i livet

kom mangrant till hennes begravning.

Där snyftade de medan prästen höll liktal

som hon endast själv hade tagit som hennes livs slutgiltiga förolämpningar:

prästen förstod ingenting av den ädla uppoffrande plågade moderns personlighet.

Vännerna följde den gråtrista kistan till gravplatsen

medan de trampade på hennes tryckta begravningsprogram.

Inga ord sades vid hennes jordfästning, tårar blott, blommor,

chockerad förstämning och gränslösa skamkänslor

som ingen vågade uttrycka. Så dog min bästa vän,

den allra ädlaste kvinnan på jorden jag känt,

kanske den enda helt goda människa som existerat,

en av alla män övergiven och helt ensamstående moder,

blott fyrtioårig, med älskad men bortskämd utnyttjande son

som nu definitivt aldrig får någon framtid.

8.

Jag kom ihåg Monica mycket väl. Hon var en mogen men något sliten kvinna, spröd men ändå stark, lidande men ändå glad, en exotisk blandning av förfinad kvinnlighet när den är som mjukast och innerligast och samtidigt en nästan dogmatisk hårdhet. Det syntes på henne att hon hade råkat mycket illa ut i livet, när jag studerar kvinnor studerar jag alltid deras händer, ty ingenting avslöjar dem mera; hennes händer var sargade men mjuka och graciösa, men den ena var vanställd på ett fruktansvärt sätt. De värsta kvinnor jag känner har gamhänder, men hennes vänstra hand var värre än en gamhand. Jag undrade alltid hur hon hade kunnat få en sådan hand, och jag vågade aldrig fråga. Den gav intryck av att vara förkrympt och delvis förtvinad, ett fruktansvärt ärr vanprydde den och armen ända upp till armbågen som inte kunde vara någon brännskada utan som måste ha varit något värre, och denna hemska vänstra hand höll hon alltid tillsluten. Den uttryckte nästan liksom en ständig krampaktig förtvivlan som aldrig kunde lösgöra sig från sig själv.

Annars var hon mycket behaglig att umgås med. Hon hade ett änglalikt mjukt och generöst sätt som vittnade om en välvilja utan gränser, och hon verkade synnerligen beredvillig att nästan såsom en god mor vilja ta sig an vem som helst och beskydda vem som helst mot denna världens fasor, hur litet hon än kunde skydda sig själv där emot. När hon skrattade strålade hon som ett litet barn samtidigt som hon drog ihop sig och upp axlarna: vissa rynkar på näsan när de skrattar, men hon uttryckte sin glädje med att dra ihop hela kroppen så att den blev mindre, som om hon därmed ville visa hur mycket större hennes glädje var än hela hon.

Det var hos Gerhard jag träffade henne. Hon hörde till en av hans nya och tillfälliga gäster, det var första och sista gången jag såg henne hos honom, och aldrig hade jag kunnat ana att hon skulle bli till en självmörderska. Tvärtom var hon en om någon som hade kunnat avhålla en desperado från självmord.

Men nu efteråt minns jag, att just den kvällen fanns det även en annan människa hos Gerhard, och den människan var den olycksalige organisten. Jag minns nu att han fick tillfälle att tala med Gerhard ensam. Jag hörde inte vad han sade, men deras samtal blev för dem mycket viktigt, och jag hörde hur Gerhard sade: "Tro inte på sådana människor, Ivan. De är alla likadana. Ju heligare de anser sig vara, desto mer är de motsatsen, desto säkrare låter de ändamålen helga medlen, desto mindre tar de hänsyn till någon, och desto mer skrupelfritt bryter de själva mot de lagar som de håller för heliga. Katoliker, muhammedaner eller pingstvänner, det spelar ingen roll, menar de sig vara heliga och rättrogna så är de lika livsfarliga för mänskligheten som assassaniderna. Det har aldrig funnits en övertygad muselman som inte varit en potentiell mördare, och Muhammed var den förste av dem, den ende helt och hållet falske profeten någonsin. Katolska helgon och tungomålstalande pingstvänner är samma sak. Ett farligare släkte än de som hellre lyssnar till Gud än till människor har aldrig funnits. De är undantagslöst galningar allesammans då Gud aldrig talar och allra minst till någon dödlig människa. Förnuftet är enbart mänskligt, och allt som inte är mänskligt är oförnuftigt och omänskligt. Du kan lugnt be alla pingstvänner ta sig i häcken och spola ner sig för gott i närmaste kloakrengöringsverk."

Sedan hade organisten försvunnit, men nu fick jag genom mitt eget minne alltså en ledtråd till honom: han hade hetat Ivan.

Även Monica hade haft ett intensivt samtal med Gerhard, och det är det jag minns bäst från det tillfället. Hennes samtal hade inte alls varit lika konfidentiellt som organisten Ivans, och vem som helst som hade velat hade kunnat höra varje ord av vad som sades i ämnet, som var nog så intressant. Monica hade en god vän som överbevisats om att vara en bärare av HIV-viruset.

"Det hedrar honom," sade Gerhard, och jag var inte den ende han förvånade. "Säg till honom att han är en hjälte, och att han skall bära sitt virus med stolthet. Jag önskar att jag själv var i hans stövlar. Om jag hade Aids skulle jag inte tveka inför att uppträda offentligt med min sjukdom.

För den som har Aids är mera mänsklig än någon annan frisk människa. Han har fått ett orättfärdigt straff för att han har visat sig mänsklig i motsats till alla kastrater, gamla jungfrur, sterila förstelnade ungkarlar och andra mördande puritaner. Jag är själv bisexuell och njuter av att vara det och anser det vara människans enda naturliga tillstånd. Varför skulle man få lov att pussa och krama endast det motsatta könet? Det är ju inte naturligt.

Och din vän, Monica, fick väl sin sjukdom helt utan att förtjäna det, som alla andra, eller hur? Var han sprutnarkoman?"

"Nej."

"Tog han någonsin droger eller gav åt andra?"

"Nej."

"Var han homosexuell?"

"Nej."

"Torskade han?"

"Nej."

"Hur fick han då sin sjukdom?"

"Genom sin fru, som varit honom otrogen."

"Där ser du! Och en sådan skall bli stämplad och isolerad för sin sjukdom! Det är mänskligheten som bör stämplas och isoleras för sin omänsklighet, medan alla dess offer individualisterna borde bli skyddade mot den och dess brott och slippa behöva ha något med den att göra. Det är samhället, mänskligheten och tiden som är sjuk och inte dess stackars offer sådana oskyldigt Aids-drabbade som din vän. Den förbannelse som drabbar dem borde drabba hela mänskligheten! Det att han har Aids hedrar honom framför hela mänskligheten. Han är utvald såsom en av de få friska som skall få dö för att han är så i motsats till hela mänskligheten, som fördömer honom och lever vidare. Han har min synnerliga högaktning. Hälsa honom det, Monica."

Och Monica drog upp axlarna och sköt ner huvudet i kroppen medan ansiktet lyste av fröjd över den ateistiske predikantens otroligt trösterika ord.

9.

Det var Ludvig som gav mig tipset. Han gav mig ofta värdefulla tips, och det var därför jag aldrig satte dit honom, och det visste han. Han hade visserligen aldrig själv gjort sig skyldig till misstaget att begå brott som han kunde bindas vid, men jag kände till alltför många diffusa och kusliga kriminalfall som han definitivt hade haft sina fingrar med i bakom kulisserna för att jag inte skulle ha anledning att kunna sätta dit honom när jag ville. Det visste han, och därför gav han mig värdefulla upplysningar när jag behövde sådana.

Det var han som ringde mig spontant en dag. Han lät som om hans samvete var ovanligt gott för närvarande. "Hejsan, Sherlock Holmes. Hur går det med alla dina olösliga mysterier? Jag hörde att du gått bet på dem alla varför du bara sysselsätter dig med vår vän Ivans stora kyrkomassaker."

"Jag har fortfarande skäl att misstänka att alla de fem fallen har en gemensam nämnare."

"Vad har du för skäl att misstänka det?"

"De luktar alla Gerhard på långt håll."

"Du är som vanligt klok nog att tro mera på din instinkt än på alla otroliga fakta. Och i så fall har jag möjlighet att hjälpa dig på traven."

"Jag hade själv tänkt kontakta dig, men jag föredrog att låta dig ta första steget själv. Vad vet du som vi inte vet?"

"Sakta i backarna! Hur står våra konton för närvarande?"

"Du är som vanligt skyldig mig ganska mycket."

"Bevisa det. Vilka skulder har jag inte betalat?"

"Jag har fortfarande belägg för att du var den som tipsade Magdalena Inghammar om att bege sig till Sprängkullsgatan, där hon blev mördad."

"Det tvivlar jag på att du kan bevisa. Men skulden i buskmordet i Slamby är väl utklarad?"

"Jo, den har du betalat, men du har inte gett mig något för vad jag vet i affären Malkolm Malkolmsson."

"Vad vet du om affären Malkolm Malkolmsson?"

"En hel del, exempelvis, att du var den som skickade honom det anonyma brev som fick honom att lämna sitt hem mitt i natten."

"Hur vet du det?"

"Jag har själv fått läsa det, och jag känner alltför väl igen din stil. Jag har bindande bevis för att endast du kan ha formulerat det."

"Men den affären var ju en struntsak."

"Ja, hans villa blev bara plundrad på precis allt vad den innehöll inklusive bidé och alla hans vinkällares imponerande samling av utsökta viner. Det var en småsak, men det lilla kan orsaka stora skojares största obehag."

"Du har mig. Jag tänkte väl att du nosat upp något nytt om mig den sista tiden eftersom du inte hört av dig på så länge. Jag skall kompensera dig, om du låter mig vara i fred för Malkolm Malkolmsson."

"Det beror på vad du har att komma med."

"Jag vet en som kan ge dig ett huvudspår till alla dina fem mysterier."

"Berätta."

"I natt klockan 12 uppträder en sångerska på klubben 'Pikalurven'. Hon kan ge dig mycket intressant information."

"Vi får se vad den informationen är värd," sade jag och lade omedelbart på.

Nattklubben i fråga var ett ökänt ställe för allt slags ful hantering. Hallickar och langare, prostituerade och bögar, narkomaner och kurirer, där förekom allt. Det var inte med några angenäma förhoppningar som jag gick dit.

Emellertid visade sig den utlovade varietésångerskan vara en oväntad upplevelse. Det var nämligen en karl. Jag spärrade upp ögonen och fängslades mot min vilja av ett fullkomligt glänsande uppträdande av en transvestit, som var så skicklig, att jag minns allt vad han sjöng klart som kristall än idag. Det var en lång räkel som var smärt dessutom, hans bröst såg ut som croquet-klot, hans armar och ben var grova och ludna, så det var ingen som kunde tro det var en kvinna. Hans röst var dessutom djup och manlig, men han spelade avsiktligt ut hela sin grova manlighet för att ge desto större effekt åt showen. Publiken för övrigt var lika fängslad som jag. Han hade noga studerat in alla de kvinnliga åthävorna, hans kläder var en utstuderad prostituerads med intressanta trosor och utmanande strumpeband, endast peruken var okvinnlig i sin artificiella strävhet, hans hårda sminkning framhävde endast ännu tydligare hans manlighet, men sången var kronan på verket, som fullbordade den utomordentliga könsdualismen: med hård, mörk, frän och omelodisk röst sjöng han en typisk vampvisa, som bara gick ut på att "hon" ville ha en man, en riktig man, en karl som dög någonting till och som inte var någon mes.

Om den överdådigt fräcka showen fyllde mig med häpnad både över solisten och mitt eget starka intryck därav, så var detta emellertid ingenting mot mitt möte med artisten efteråt i dennes loge. Det visade sig nämligen, att denne var ingen annan än den utmärkte konsertpianisten Martin Schönfelt själv. Denne utsökte pianist, som förstod att tolka Chopin, Schumann, Mendelssohn, Schubert och Beethoven så väl fann jag här i en illa beryktad nattklubb som dess mest effektfulla och skickliga transvestit.

Han kände mycket väl igen mig och skämdes inte alls. "Bli inte förvånad," sade han alldeles lugnt. "Livet är sådant. Du, som är en så erfaren psykolog, borde väl veta, att en musiker inte kan fungera som musiker om han inte är fullständigt omoralisk? Musiken är hans gud, hans religion och hans enda rättesnöre, och den tillåter och kräver allt. En man kan inte vara musiker och begränsa sitt liv inom några moraliskt acceptabla ramar. Genom att han måste ge allt för musiken måste han även ge allt för livet. Har du någonsin hört talas om någon stor musiker som inte var fullkomligt moraliskt hänsynslös och frigjord? Bach gav hänsynslöst sina fruar 21 barn och brydde sig inte om ifall de dog på kuppen, Brahms var en förfärlig björn som inte kunde hålla sig inför sin bäste väns och välgörares hustru vilket drev Schumann vansinnig, den helige abbé Liszt förförde gärna vem som helst