av Christian Lanciai (1980)

Ert opus har berett oss stora bekymmer genom att det är så exceptionellt svårt att bedöma. Inte heller har Ni gjort något för att underlätta saken för vare sig lektörer eller publik. Bara en sådan sak, som att avgöra om verket är socialdokumentärt eller skönlitterärt till sin karaktär, är för oss omöjligt att avgöra, emedan det inte framgår tydligt av manuskriptet. Detta har frestat oss till att våga oss på vissa gissningar.

Om vi börjar med bedömandet av verkets konstnärliga kvalitet, så är denna oförneklig i början. Man kan nästan påstå, att när man läst de första sex kapitlen av verket har man redan läst allt av det som är väsentligt. Emellertid vill man ju se hur det sedan går för prästen och hans kamrater, varför man måste läsa även resten, varvid läsarens prövningar tyvärr oavbrutet blir allt svårare. Vad som ligger Ert verk i fatet är dess hänsynslösa dokumentära uppriktighet. Denna blir ständigt allt svårare att svälja ju mera bedrövliga de skildrade olycksödena blir. Har man ork nog att komma fram till slutet av andra delen, där psykiatern övertar prästens roll och får ett ännu bedrövligare öde än denne, står man sedan inför den tredje delens kaotiska apokalyps av besynnerligheter, som mest bereder en mängd frågetecken.

Vi tror att värdet av Ert opus som läsning beror av om det är skönlitteratur eller socialdokumentation. Om det är ren socialdokumentering så är frågan hur mycket som är sant och hur mycket som är ren fabulering. Troligen ligger det någon sorts sanning i botten, men denna är svår att komma åt. Som socialdokumentering har den dock i så fall givits en mycket litterär form, och den litterära höjdpunkten är väl i så fall Gunnar Gunnarsons "testamente", en extremt romantisk läsning med inlagda brevavskrifter vilkas övertygande autenticitet ger "testamentets" romantik nästan outhärdliga övertoner. Detta avsnitt om något lyckas med en total sammanblandning av ren litterär romantik och ren socialrealism och gör dessa båda element omöjliga att separera från varandra.

Därmed kan åtminstone vi inte bedöma om verket är skönlitteratur eller socialdokumentation. Om det är det senare har den färgats skönlitterärt, och om det är det förra så lider den litterära skönheten av extremt fula fläckar av hänsynslös social avgrundsrealism.

Vi återsänder härmed Ert manus med den uppmaningen att tydligare markera Era avsikter. Vill Ni reformera samhället? Vill Ni bara ge det dåligt samvete med att belysa dess baksidor? Eller vill Ni bara dokumentera några socialfall som berört Er personligen? Har Ni själv ensam skrivit verket eller har materialet verkligen samlats från olika håll? Dessa är frågor vars svar vi är mycket nyfikna på."

Svar: De dokumentära skildringarna grundar sig uteslutande på verklighetsskeenden. Emellertid har alla namn, geografiska och personnamn, gjorts om totalt, för att skydda samtliga som varit med om att leva denna bok.

förf.

Beskrivning av romanen.

Copyright ã Christian Lanciai 1981, 1999, 2006.

Det tolfte huset är en astrologisk term och betecknar Fiskarnas hus eller zodiakens helvete, som bland annat omfattar fångenskap, sjukdom och död, dolda fiender och tvångsintagning, självförvållad ensamhet och isolering, sjukhusvistelse, självutplåning och martyrium men även det som i Tarot betecknas som Guds hus och livets högsta sanning och visdom.

"Hur svårt man än har det, och hur olycklig man än är, så finns det alltid de som har det mycket värre och som man i allmänhet bättre kan hjälpa än sig själv."

- Theo Franchard.

"För att ta reda på tillståndet i en stat bör man lämpligen ta reda på tillståndet hos dess fångar."

- Fjodor Dostojevskij.

"Verkligheten överträffar alltid alla litterära försök att återge den."

- Boris Pasternak.

Därmed har vi kommit fram till beslutet att lämna dokumenten som de är och icke försöka frisera dem eller tillrättalägga dem det allra minsta, då deras kanske allra främsta förtjänst just är deras egenskap av nakna mänskliga dokument. Närmare sanningen kan man inte komma än att låta den vara som den är. Naturligtvis kan dessa dokument inte anses återge den exakta sanningen, denna kommer alltid att förbli otillgänglig för oss, men varje tänkbar form av redigering av dokumenten skulle endast ytterligare avlägsna oss från sanningen, varför vi presenterar dem så som de har kommit oss till handa, grovt tillyxade, elakt tilltygade och fasligt utmanande men kanske för somliga inte utan ett korn av tänkvärd sanning.

- redaktionen.

Några av huvudpersonerna :

Fader Bertrand de Boeuf, präst

Patrick Queznay, före detta präst

Théophile Franchard, musiker

Georges Durand, narkoman

Beatrice Moreau, kvinnosakskvinna

Robert Kleinsack, författare

Gunnar Gunnarson, ingenjör

Mathilda Marlow, prostituerad

Amadeus Mort, psykiatriker

Miranda och Yusuf, ett omaka par

Frank Gunnarson, grekisk-ortodox teolog

Johannes B. Westerberg, dito.

Efter ceremonin ville inte mannen lämna den döda. Han verkade fullständigt frånvarande, och det var svårt för kyrkoherden att övertyga honom om att det var fullbordat och att det ingenting mer var att göra. Slutligen gick den ensamma mannen efter några "hm" och "jaså", som uttryckte den slutgiltiga resignationen, därifrån.

Jag var då organist i Sankt Lazarus församling i Montreal och känd under mitt förnamn Jean-Baptiste. Föga anade jag att denna ensamma man och denna självmörderska, ty det var vad hon var, hade haft så mycket öden och upplevelser förknippade med just min församling. Först långt senare, när dessa skildringar kom i min hand och jag fick läsa dem, insåg jag omsider svaret på gåtan med den ensamma nästan likgiltiga mannen vid den unga ännu ensammare flickans begravning.

Och det är efter att ha fått del av dessa skildringar som jag har fått förse desamma med denna prolog jämte några kommentarer efteråt.

1.

Jag minns så väl den dagen när biskopen kallade mig till sig och bad att få tala med mig. Jag var då en lovande ung präst som ingen hade något annat än gott att säga om. Och det var det samtalet med biskopen som alltsammans började med.

"Känner du fader Patrick?" frågade han mig. Jag berättade vad jag visste om honom. Vi hade under några månaders tid varit diakoner tillsammans i samma församling för fjorton år sedan. Han hade då varit en mycket omtyckt och synnerligen förträfflig präst. Sedan visste jag ingenting mera om honom.

"Det är bra," sade biskopen. "Vad jag behöver är en helt objektiv och neutral och pålitlig präst som inte har någon del i vår vän Patricks härvor. Jag skall i korthet berätta vad du behöver veta.

Vår vän Patrick blev sedermera kyrkoherde i Sankt Lazarus församling i vår största stad. Vet du något om den församlingen?"

"Nej," sade jag.

"Det är den bråkigaste församlingen i hela landet. Ingenstans finns det så lättretat, överkänsligt och besvärligt folk som i den församlingen. Ingen har lyckats klara av att vara kyrkoherde i den församlingen under de senaste tjugo åren. Kyrkoherden före vår tjänare Patrick hade blivit lynchad om inte korsfäst om jag inte i tid hade förflyttat honom. I stället blev vår broder Patrick, som då var den enda tänkbara kandidaten, kyrkoherde där, ty endast han hade tillräckligt med erfarenhet redan av den församlingen. Han hade redan varit där i fem år som diakon. Men som kyrkoherde höll han inte i tre år. För några månader sedan fick han ett nervöst sammanbrott som var så svårt att han ännu sitter inne."

"Så fruktansvärt!"

"Han skulle kunna bli normal igen och återgå till ett normalt liv som präst, men problemet är att han inte vill."

"Vill han inte vara präst längre?"

"Han vill inte lämna mentalsjukhuset. Läkarna säger att han mycket väl skulle kunna återgå till sitt normala prästerliga liv om han blott återkom till sjukhuset en gång i veckan för rutinkontroll och för att få en välgörande spruta. Det lär vara många som lever på det sättet: en gång i veckan till mentalsjukhuset för att få en spruta, som gör att de inte blir vansinniga under en vecka framåt. Men det är denna normala livsföring som vår vän Patrick inte vill anpassa sig till. Han vill inte lämna sjukhuset alls. Och det är det som är problemet. Ty icke minst vållar han sjukhusets läkare och personal problem och huvudbry därmed."

"Vad vill ni då att jag ska göra?"

"Ni är en ung och grön, duktig och positiv präst med enbart gott renommé som aldrig har misslyckats med att ge rätt själavård. Jag vill att ni skall söka upp fader Patrick och tala med honom och försöka få honom att ta sitt förnuft till fånga. Vi behöver honom som präst vad han än har gått igenom. Kyrkan har inte råd med att förlora präster utan vidare. Försök få honom till oss tillbaka. Försök att rädda hans själ. Det är vad jag vill be er om. Han minns er säkert. Ni var ju så goda vänner då för fjorton år sedan. Och han var lika bra som präst innan han blev kyrkoherde som ni är nu. Försök, broder Bertrand, och jag skall be för att ni må lyckas."

Det var biskopens uppdrag åt mig, och naturligtvis tackade jag inte nej. Det var en ny erfarenhet för mig att få träffa en bruten präst på ett mentalsjukhus och att försöka få honom på fötter igen, och jag har ju aldrig varit den som tackat nej till utmaningar. Tvärtom! Så jag begav mig till den väldiga storstaden, besökte Sankt Lazarus församling där för att få mig en bild av bakgrunden till fader Patricks sammanbrott, och det var sannerligen en bedrövlig församling. Där var lika många viljor som individer, och alla gick de stick i stäv mot alla andra, och därtill forcerades de. Det var lika komiskt att betrakta denna hönsgårdsförsamling som det var oundvikligt att tycka synd om den och om alla som var engagerade i den. Och att vara kyrkoherde för denna församling, vårt lands kanske största katolska församling, kunde sannerligen inte vara en lätt uppgift, så brokig som församlingen var. Den bestod ju inte bara av franskkanadensare utan även av polacker, tjecker, italienare, ungrare, jugoslaver, tyskar, spanjorer, sydamerikaner och slödder från hela världen, av vilka de värsta naturligtvis var de inhemska engelsktalande konvertiterna. Konvertiter från protestantismen till katolicismen gör ju alltid anspråk på att vara heliga.

En aning betryckt av tillståndet i denna av schismer och språkförbistringar uppsvullna och jäsande församling begav jag mig till sjukhuset som låg strax utanför staden. Jag bad att få träffa patienten Patrick Queznay, och det var inte svårt att få träffa honom. Men vilket möte det var! Vilka förändringar hade inte skett med denne man under de fjorton år som hade passerat sedan vi senast hade sett varandra! Han såg trettio år äldre ut än då, och därtill var han avmagrad och utsliten till oigenkännlighet. Hans hår var vitt, och han var inte fyrtio år gammal ännu. Det var ett sorgligt återseende. Men han kände igen mig.

"Hej, Bert!" sade han genast förtroligt. "Jag hörde att du hade kommit på besök. Vad är anledningen? Är det bara för gammal vänskaps skull?"

"Hade vi aldrig känt varandra hade jag inte varit här," svarade jag. Jag fann det bäst att tills vidare tiga om samtalet med biskopen.

"Det tror jag säkert. Men inte reser du hit så långa vägar från ostkusten bara för att prata strunt med en som du flyktigt kände för fjorton år sedan."

"Jag hörde om ditt tillstånd och ville då komma och hjälpa dig."

"Hur vill du hjälpa mig?"

"Med att prata med dig. Hur mår du?"

"Bättre än när jag var kyrkoherde. Men sätt dig ned. Du vill väl förstås höra hela historien?"

"Jag vill inte tvinga dig att berätta något som kanske bereder dig obehag."

"Därför skall jag berätta allt frivilligt. Men slå dig ned. Känn dig inte främmande eller besvärad här. Här är alla bröder med alla, ty här vet vi alla att vi alla är tokiga, och här klandrar ingen oss för att vi är det. Ute i världen är också alla tokiga, men där vill ingen veta av det, och därför klandrar där envar den andra för att vara det, för att undvika att verka vara det själv. Seså, sätt dig ned, så skall jag berätta."

Och han började berätta. Det var den mest fruktansvärda skvallertidningsföljetong av äckliga intriger som någonsin har varit sann. Av hans berättelser om folket i den församlingen och deras vanvettiga ageranden för att med våld driva sina egna viljor igenom på bekostnad av alla andras kunde jag bara få det intrycket att det i den kristna församlingen inte fanns en enda kristen människa.

"Men den värsta boven av alla, och den som hårdast drev igenom sina krav och som mest nitiskt av alla arbetade för min undergång var en galen organist som vi hade. Han var inte klok. Jag har aldrig haft att göra med en värre människa. Och han var så otroligt lömsk, så att han till en början invaggade förtroende för honom i en, och sedan så småningom kom hans verkliga personlighet i dagen. Han visade sig vara överambitiös och storhetsvansinnig. Han hade komponerat en mässa som var så svår, att kyrkokören inte kunde klara av att sjunga den. För att skona kören bad jag honom avstå från att använda den mässan. Till synes gick han med på det. Men bakom ryggen på mig, sin kyrkoherde, som alltid hjälpt honom och varit god mot honom, skrev han brev till församlingsrådet i vilket han beklagade sig över att hans mässa hade förbjudits. Sedan skrev han ett öppet brev till alla körmedlemmarna, vilket ledde till att kören inte längre ville sjunga och till att kören bad mig skaffa en ny organist. Vad kunde jag då annat göra än att avskeda den stackars galne klåparen? Men det visade sig bara förvärra vansinnet.

Från den dagen han blev avskedad skrev han varannan vecka brev till mig och till olika inflytelserika församlingsmedlemmar i församlingsråd och kyrkoråd och ömsom beklagade sig och ömsom öste ur sig sin bitterhet. Dessa hans brevskriverier, som jag i och med hans avsked mest av allt försökt sätta stopp för, och som efter hans avsked bara blev värre, var utomordentligt skadliga för församlingen. De väckte split och ont blod hos alla som läste dem, och deras insinuationer var så infernaliskt listigt utfunderade att de vände alla som läste dem emot mig. Genom denne galne organist fick jag hatiska fiender i församlingen som jag aldrig hade haft förut, och de andra prästerna blev också mycket besvärade av hans tjatiga brev som bara blev flere och värre. Kulmen nåddes när han i ett brev vid jultiden plötsligt fick för sig att han var en Kristus som fallit offer för översteprästernas orättvisa dom och för det meniga okunniga folkets förtal, och han menade i det brevet att den enda anledningen till hans avsked var den att han hade haft djärvheten att komponera egen musik och även framföra den vid gudstjänsterna."

"Hurdan var hans musik?"

"Den var svår. I början av vårt samarbete tyckte jag den var vacker, men sedan när hans hysteriska period vidtog blev den därefter. En sådan organist kunde man ju inte ha. Det medgav alla. Ändå var alla så arga på mig att de utsatte mig för telefonterror. Det fanns en dam som han brukade spela piano hos, emedan han inte hade sitt eget piano tillgängligt, och varje gång han var hos henne och spelade ringde hon mig och sade: "Hör du vem som är här och spelar?" bara för att djävlas med mig. Fastän jag bad henne att låta mig vara i fred fortsatte hon så länge han fortsatte besöka henne. Sådan var hans taktik: att i smyg göra den ena efter den andra till mina fiender. Till slut hade jag alla emot mig."

"Genom denne organists förvållande?"

"Ja."

"Och du hade inga svårigheter med församlingen innan bråket med honom började?"

"Bara småsaker som kunde klaras av. Bara de vanliga kroniskt ilskna gamla käringarna."

"Och det var en följd av detta bråk med organisten, som spred sig till hela församlingen, att du fick ditt nervösa sammanbrott?"

"Nej, inte direkt. Men tänk dig in i min situation. Jag hade skött mig utmärkt. Församlingens finanser hade aldrig varit bättre. Min församling omsatte tre gånger så mycket pengar som den i storleksordning närmast följande i landet. Och så får jag hela församlingen emot mig. Alla mina lamm blir till vargar, spottar mig i ansiktet, kallar mig kräk och kopplare och kastar kaffesump på mig i själva prästgårdsköket. Inte en enda församlingsmedlem kunde jag till slut prata med. De enda som jag kunde få någon kontakt med till slut var sådana som stod utanför församlingen. Endast icke-katoliker tog vänligt emot mig och lyssnade på mig. En av dessa var en frånskild protestantisk dam med två barn. Hon blev som en mor för mig. I hennes famn fann jag den frid som jag aldrig mer fann i kyrkan, och i hennes närhet fann jag den trygghet och tröst som min egen prästgård och mina egna kolleger nekade mig. Hon blev min älskarinna. Kan du förstå det? Allt hade min församling tagit ifrån mig. Då kunde jag också lika gärna avstå min helighet. Församlingen föraktade mig, därför gjorde jag mig föraktlig. Ingen respekt för min prästerlighet ville någon mera unna mig — då kunde jag lika gärna spola den.

Och det var denna följd av bråket med först organisten och sedan församlingen som ledde till mitt sammanbrott. Min ställning blev ohållbar. Som katolsk präst kan man inte synda så som jag gjorde och förbli katolsk präst. Det var som att vara general i armén och förråda landet åt kommunisterna. Det vet du själv som katolsk präst, att det finns ingenting mera föraktligt som en katolsk präst kan göra än att ge offentlighet åt att han inte kan leva utan en älskarinna, och min var dessutom en frånskild moder. Församlingen gjorde sitt bästa med att driva mig galen med sitt hat, och i förtvivlan däröver sökte jag en utväg som bara gjorde saken värre. Jag blev till vad församlingen i förtid redan ansåg mig vara: en dålig präst, en simpel bedragare. Den uppblåsta präst som jag var brast som en såpbubbla. Ballongen sprack med en effekt som fick hela församlingen att dåna, ja, hela den katolska kyrkan. Det talades om saken i Toronto, i Förenta Staterna, ja, till och med i Rom och Paris. Jag klarade inte av det. Min roll var utspelad, och jag hade reducerats till en mycket dålig skådespelare. Liksom två kyrkoherdar i den församlingen före mig gav jag upp. Jag lät hoppet fara och föll, och det fallet blev stort.

Jag bekände för en annan gammal desillusionerad bitter församlingsmedlem, som aldrig gick i kyrkan mera, vad jag hade gjort, och bad honom förklara för kyrkorådet och församlingsrådet att jag inte kunde vara kyrkoherde för dem mera. Och jag lämnade prästgården med svansen mellan benen, som en jagad hemlös och herrelös hund, och flyttade till min älskarinna, den enda i världen som brydde sig om mig.

Men därmed var inte fallet fullbordat. Som fallen präst och arbetslös ärelös stackare var jag inte längre lika spännande ur hennes synpunkt. Hon tröttnade en dag på att ha mig boende hos sig på hennes bekostnad och körde ut mig. Och där låg jag i rännstenen. Jag fick aldrig veta om hon hade funnit sig en ny spännande älskare och om det i så fall var därför, men det var efter det att hon, mitt sista halmstrå i livet, hade brustit och svikit mig som jag kom hit.

Och här vill jag stanna. Här ser ingen ner på mig med förakt och äckel för mina sorgers skull. Här tar man hand om mig, och ingen är elak mot mig. Här har jag många bröder och systrar i samma elände som jag själv och med liknande tragedier bakom sig som jag. Här hör jag hemma, ty här är jag aldrig ensam."

Jag hade aldrig mött en så patetisk kollega förut, och ändå hade jag sett formidabla skräckexempel på förfallna matvrak och förtidssenila kolleger inom mitt svåra yrke, men denna präst, som var så djupt fallen att han inte längre vågade blicka uppåt, verkade på mig som den hopplösaste människan i världen. Han var så förlorad att han inte längre vågade vara tillsammans med andra än minst lika hopplöst förlorade själar.

Jag hade ingenting annat att göra än en kraftansträngning för att åtminstone verka uppbygglig.

"Men läkarna säger att du är frisk och att du mycket väl skulle kunna klara dig ute i livet igen med bara ett rutinbesök här en gång i veckan."

"Jo, jag tackar, och det rutinbesöket här bara en gång i veckan varar sedan livet ut och går ut på att en gång i veckan ge mig sådana droger att jag sedan för alltid i samhällets och världens ögon förblir stämplad såsom en gång för alltid fallen till de sinnessjukas parianivå. Jo, jag tackar. Då är det lika bra att jag stannar här. Här bland dessa dårar, som är stämplade som sådana och därför ofarliga, har jag det bättre än ute i världen bland alla de långt farligare dårar på fri fot som ingen har vett att stämpla som sådana. Lämna mig i fred här. Försök inte dra ner mig i träsket igen till de krokodiler som regerar där."

"Men kyrkan behöver dig, broder."

"Ha! Kyrkan! Tillåt mig att hånle! Kyrkan är den värsta ormgropen av alla. Det är min konkreta erfarenhet. Jag hånar bittert din kyrka, som tror sig vara den heligaste institutionen i världen men som i verkligheten tar första priset av alla dårhus. Kyrkan är dårhuset var det bara finns dårar och inga läkare. Det finns inget ypperligare dårhus i världen. Nej, då är det här dårhuset betydligt lugnare och tryggare, ty här finns det läkare som har befogenhet att sätta de värsta dårarna i tvångströja vid behov. Den demokratiska världen som regeras av kyrkan och var alla dårar fritt får säga och göra vad de vill utan att därför beläggas med tvångströjor betackar jag mig för. Nej, här är det bättre ordning och reda. Återvänd du till ditt dårhus och lämna mig i fred utanför."

Och längre än så kom jag inte med honom den gången. Jag kunde endast sucka och finna mig i att slaget om den förlorade själen endast hade börjat.

Men när jag skulle lämna sjukhuset var det en läkare som dök upp bakom mig och hemlighetsfullt sade "Psst!" till mig. Jag vände mig om och synade en nästan lika liten man som jag men magrare och vars blick var svår att fånga, då den dels var förskansad bakom ett par blänkande glasögon och dessutom tycktes se förbi mig: den sterile och glasade karlen var något vindögd.

"Vad är det?" frågade jag.

"Vi har märkt att ni har fått god kontakt med en patient som för oss var ytterst svår att föra någon vettig konversation med."

"Jag kände honom sedan gammalt."

"Vi vet, men vi skulle ändå gärna vilja fråga: vi har ett parallellfall till denna patient, en annan som också är ovillig att lämna sjukhuset fastän han mycket väl skulle kunna göra det, och som vi också har mycket svårt att få någon ömsesidig kontakt med; skulle ni inte vilja ha godheten att försöka prata med honom och se om ni kan få något ur honom?"

"Vad är det för en människa?"

"Ett intressant och komplicerat fall, en lärd och begåvad ung man, som tydligen är musiker."

Jag blev instinktivt intresserad utan att själv veta varför.

"Är han här på samma avdelning?"

"Nej, han befinner sig på en svårare avdelning. Han hör till de uppgivna och självlösa. Han belastar sig själv för sina olyckor och icke världen. Vi har en särskild avdelning för sådana offer. Den ligger i det tolfte huset."

"Kan han vänta till i morgon?"

Det gick bra, och följande dag besökte jag denne unge man, som skulle visa sig vara just den organist som fader Patrick talat så mycket om föregående dag. Men denne musiker var betydligt svårare att komma in på livet än vad min gamle vän Patrick hade varit.

"Vad bekymrar er?" försökte jag börja. "Varför vill ni inte lämna sjukhuset?"

"Är ni en präst?"

"Ja."

"En riktig präst?"

"Ja." Jag försökte avsiktligt låta så mild som möjligt.

"Då kanske jag kan bikta för er en synd."

"Det är vad jag är till för."

"Men denna synd är inte vilken synd som helst. Det är en synnerligen svår synd."

"Desto viktigare är det att den biktas."

Denne unge man, som jag ännu inte visste något om, var ovanligt välskapt och med friskt och käckt utseende, men hans blick var sorgtyngd, hans hållning böjd, och det låg något veklagansvärt över honom, som inte hörde samman med den egentligen käcka och friska naturen. Det syntes att han var sjuk i själen.

"Jag har förbannat en präst."

"Är det er synd?"

"Ja."

"Den enda?"

"Ja."

"Men snälla ni, är det då en så förskräckligt allvarlig synd? Ni talar om er synd som om den minst bestod i ödeläggelsen av hundratals goda människors liv."

"Min synd har ödelagt en god människas liv, och det är mer än nog för att aldrig kunna förlåtas."

"För att riktigt kunna förstå vidden av er synd behöver jag nog veta något mera."

"Det att jag förbannade en präst ledde till att den prästens liv ruinerades för gott."

Först nu började jag ana ugglor i mossen och vem den unge man eventuellt kunde vara som ödet hade fört i min väg.

"Hur?" frågade jag. Jag fick inget svar. "På vilket sätt?"

"Hur, frågar ni? Jag förbannade honom, och därefter gick det åt skogen med honom. Så enkelt är det." För honom var det tydligen den enklaste och mest logiska saken i världen.

"Men varför förbannade ni honom?"

"Det är en lång historia. Har ni tid?"

"Jag har tid just för er. Dessutom tror jag att jag känner er redan."

"Hur kan ni göra det?"

"Det får ni höra om jag får höra er berättelse."

"Så hör då."

Och han började berätta.

2.

Under tio år gick jag sedan i andra sämre mindre lärorika och mindre disciplinerade och framför allt mindre andliga skolor, och under de tio åren hade jag inte mycket med kyrkan att göra. Jag utbildade mig till amatörpianist och började flitigt komponera pianomusik. I den vevan blev jag även intresserad av orgelspel. För att bli god vän med en riktig organist återvände jag till min barndoms kyrka och började sjunga med i dess kyrkokör. Jag trivdes bra där, kom allt mer väl överens med organisten och sjöng med under alla högmässor i fyra års tid. Men under min tioåriga bortavaro hade mycket förändrats. I samband med påven Johannes XXIII:s påbud att folkspråket skulle användas parallellt med latinet under gudstjänsterna hade latinet helt och hållet slopats i Sankt Lazarus kyrka, och alla högmässor hade sedan tio år tillbaka bara varit på franska eller engelska. Jag fick veta att den förra organisten, en gammal kunnig man, som hade brukat låta uppföra mässor av Bruckner och Schubert vid högtidsgudstjänster, hade fått sparken för att han vägrat att överge denna anrika vana för att i stället använda simplare mässor på franska och engelska, och att detta avsked från kyrkan efter femton års tjänst därvid hade knäckt honom så att han hade fått hjärtslag och dött. Men inte nog med det. Dessutom hade den nuvarande organisten låtit indraga de gamla psalmböckerna med alla de vackra internationella latinska och europeiska psalmerna och i stället infört små häften som varierade från högtid till högtid med endast några få skrala psalmer utan noter till, som ingen kunde. Detta fick jag veta när jag beskedligt undrade varför alla de gamla vackra psalmerna från min barndom inte längre sjöngs i kyrkan.

Men jag kom ändå väl överens med organisten och särskilt med de andra i kören, som bara var nunnor, men unga sådana, och inte de samma som hade varit mina lärare. Jag bad även organisten att undervisa mig i orgelspel, men detta ville han inte göra. Han ville inte låta någon annan än sig själv använda orgeln.

Så kom den stora skrällen i församlingen, som bestod i att den gamle kyrkoherden, monsignore Pompiglio Balletto-Perfetti di Cuccurullu, blev förflyttad från församlingen. Det var en lång händelseutveckling som ledde till detta, och jag kunde följa med den i detalj. Han hade redan varit församlingens kyrkoherde i många år och längre än de flesta andra, och han såg ut att klara uppgiften, tills det stora bråket började. Och så som jag uppfattade saken så var det helt enkelt en klick i församlingen som började förfölja honom. Jag såg honom den morgonen han kom till kyrkan med en präktig blåtira, några kaffetanter berättade i detalj för vem som helst om några hemska scener i prästgårdens kök, och så sade plötsligt de nunnor som skötte hushållet i prästgården upp kontraktet och flyttade till Quebec. De blev rädda för utvecklingen och flydde fegt hellre än att försvara en utsatt präst. Så var han där utan någon som städade och lagade mat åt honom. Andra skvallerkäringar berättade om hur fullt bordet bredvid hans säng var av mediciner som han tog dagligen, i protestantiska dagstidningar av sämre slag togs förföljelsen tacksamt upp med skandalartiklar om hans av ryktet förstorade intolerans, han var inte värre än de flesta som utbildats dogmatiskt, och så tog sig några feta bråkstakar före att skicka runt namnlistor för bortskaffandet av kyrkoherden, som, när de var fulla med namn, skickades till påven i Rom. Kan ni tänka er en sådan småaktighet, grälsjuka och med flit uppiskad tekoppsstorm i en kristen katolsk församling? För alla som var med och som höll sig neutrala var det för absurt, för löjligt och för ondskefullt för att kunna vara sant.

Men det var sant, och den gamle pompöse något enfaldige men helt godtrogne kyrkoherden blev förflyttad av biskopen till en sämre ort; jag tror det var Edmonton. Och enligt somliga blev biskopen svårt sjuk i ett halvår av att nödgas ge efter för en okristen katolsk församlings hysteriska och gudlösa krav. Stämmer det?"

"Det stämmer att han därefter fick hjärtslag och sedan hade en lång konvalescenstid, men det behöver inte ha varit av just det. En biskop har mycket mera bekymmer än vad endast en ensam församling kan ge honom."

"Men ett helvete var det i den församlingen från den dagen han började förföljas, och efter honom kom fader Patrick, som i allt var fader Pomps motsats. Patrick var folklig, enkel och populär och dessutom socialist, medan den gamle hade varit exklusiv, anspråksfull, dryg och otillgänglig, som monsignorer ofta är. Och fader Patrick kom inte alls överens med organisten, som hade passat den gamle som hand i handske. Det blev snart gräl mellan fader Patrick och den reaktionäre blåblodige organisten, som valde att avgå frivilligt. Och jag blev väldigt häpen när jag en dag blev tillfrågad om jag ville bli kantor efter herr Bouillon.

'Men jag har aldrig spelat orgel förr,' sade jag.

'Men du kan spela piano, och du har precis två månader på dig att lära dig spela orgel, innan herr Bouillon skall sluta.'

Här låg alltså framför mig en utomordentlig utmaning, och utan att tveka antog jag den. Jag började varje dag öva flera timmar i kyrkan. Jag studerade in Bachs åtta små preludier och fugor, Toccata och Fuga i D-moll och Fantasi och Fuga i G-moll och annat tills jag kunde det utantill med fötter och allt, Bachs musik är ju så genialisk att i princip vem som helst kan lära sig den, och så blev jag organist. Och jag fann genast att jag hade hela kören och församlingen och prästerskapet med mig. Det tycktes som om alla andades ut efter att äntligen ha sluppit "den vrålande dilettanten" Bouillon. Men jag visste inte att han hade utsett mig till sin efterträdare huvudsakligen för att jag var den enda som kunde vidmakthålla hans kompositionsrepertoar i den kyrkan.

Naturligtvis nöjde jag mig dock icke med att kunna spela Bach och egna rykande färska orgelkompositioner och leka virtuos, utan jag ville även råda bot på de missförhållanden som enligt min mening hade rått under hela Bouillons tid i form av brist på psalmer och brist på kyrkomusik på latin. För att råda bot på det första erbjöd jag mig att åt församlingen själv ensam trycka upp en psalmbok med prästgårdens stencilapparat, och det fick jag. I denna psalmbok förelåg mässans liturgiska text, alla de folkmässor som folk kunde och gärna sjöng, samt alla de vackra gamla internationella europeiska psalmer som jag hade saknat så länge jag hade sjungit i den mer skrala än sakrala kören. Mariapsalmer, som Bouillon konsekvent hade bannlyst, började sjungas på nytt i kyrkan för första gången på fjorton år, och alla var belåtna. Plötsligt var gudstjänsterna i någon mån levande igen genom skönhet och mystik och inte lika mördande tråkiga som vilken protestantisk gudstjänst som helst.

Och för att råda bot på det andra hade jag själv komponerat en ny mässa på latin. Den var inte svår och inte lång, det var en melodisk "Missa Brevis", men den var dock svårare än vad de engelska och de franska mässorna hade varit och mycket svårare än alla Bouillons. Denna nya latinska mässa fanns med i den nya psalmboken. Och jag bad kyrkoherde Patrick Queznay om lov att få öva in denna nya mässa med kören. Det skulle vara det första steget på vägen tillbaka mot kyrkans traditionella användning av Bruckner- och Schubertmässor, som legat instängda i tystnad i sexton år. Kyrkoherden gav mig tillåtelse. Enligt mitt förslag skulle vi öva in den så att vi kunde framföra den under julen, och det hade han ingenting emot. Nästa steg på denna musikutvecklingsväg skulle vara att återuppväcka Grubers Pastoralmässa, som tidigare ofta använts i kyrkan. Alla dessa nya musikaliska projekt och planer inleddes i september.

Så övade vi då in den nya latinska mässan, och allt tycktes gå bra. Ingen i kören reagerade mot den nya svårighetsgraden i musiken på något sätt. Harmonin mellan mig å ena sidan och kör, prästerskap och församling å den andra verkade i det längsta perfekt.

Det hör också till saken, att jag hade lagt själ och hjärta ner i denna latinska mässa. Det var med en himmelsk fröjd som jag hade komponerat den, den var mycket vackrare än Benjamin Brittens "Missa Brevis", det var den mest inspirerade av alla mina kyrkomusikaliska kompositioner, och jag visste hur bra den skulle låta när den väl var färdigt inövad. Kyrie, Sanctus och Agnus Dei-satserna var enkla. Det var bara Gloria-satsen som erbjöd en del svårigheter, ty dess tempo var presto, och dess polyfoni var mera utvecklad än de övriga satsernas.

Men under höstens tre månader lyckades vi väl träna in den så att till och med Gloria-partiet fungerade. Kyrkoherden ville höra hur den lät, varför vi spelade in den på band några veckor före jul. Vid denna inspelning var bara jag och mina tappra medarbetare de tre systrarna, alltså nunnorna, med. Men den blev gjord med gott resultat, och det färdiginspelade bandet överräcktes åt kyrkoherden. Hela mässan tog inte mer än drygt tio minuter.

Och så en vecka före jul kallar kyrkoherden mig till sig och säger:

"Jag har lyssnat på bandet. Din mässa är mycket vacker. Men ni får inte uppföra den."

"Varför?" frågar jag.

"Den är för svår. Församlingen kommer aldrig att kunna sjunga med i den, och det är meningen att församlingen skall sjunga med i allt vad kören sjunger."

"Men det gör ju församlingen aldrig!"

"Det hör inte hit. Sjung någon annan gammal mässa under julen i stället."

"Men meningen med denna mässa var att göra julen musikaliskt lika festlig i år som den förr alltid har varit musikaliskt tråkig. Får vi då inte framföra den ens en enda gång under julen, exempelvis under högmässan på trettondagen?"

"Nej. Systrarna vill inte heller sjunga den."

"Vem har påstått det?"

"De har själva sagt det till mig."

Då stod jag som förlamad. Han fortsatte emellertid:

"Bry dig inte om det. Du har varit en bra organist hittills, och alla är nöjda med dig. Fortsätt att vara så snäll som du hittills har varit, och glöm din latinska mässa. I vår kyrka har vi inte haft någon mässa på latin i fjorton år, och därför skall vi inte heller ha det i fortsättningen."

Och därmed fick jag låta mig nöjas. Jag kunde inte få fram ett ord mer. Jag var helt enkelt bedövad. Fyra månaders repetitionsarbete förgäves och bortkastat. Och nu begick jag mitt stora misstag i min stora brist på erfarenhet av dylika motgångar. I stället för att genast fråga kyrkoherden: "Nå, när får vi då uppföra mässan i stället?" teg jag och lät harmen ta fast form i mitt inre. Jag beslöt dock att vara honom lydig och inte bråka och genomförde därför julen som vanligt på det gamla tråkiga sättet. Men dock kom alla de gamla strålande julpsalmer, som hade legat levande begravda i fjorton år, nu åter genom min psalmbok till sin rätt genom att de användes varenda en, och detta tjusade församlingen. De var aldrig så nöjda med mig som under den julen, och efter gudstjänsterna hände det att de kom och tackade mig för den vackra musiken. Men jag tänkte på min ännu vackrare mässa som inte fick användas."

"Gjorde du även annan kyrkomusik än orgelkompositionerna och mässan?"

"Om! Varje vecka gjorde jag musik till kommande söndags responsoriepsalm, som jag då framförde med orgel och kör och som församlingen svarade till. Flera av de nya psalmerna i min psalmbok var skrivna och komponerade av mig. Därtill kom också några särskilda påsk- och pingstkantater i litet format samt ytterligare några udda sakraliteter. Och allt fick uppföras och uppfördes utom mässan.

Men tillbaka till mässan. Naturligtvis kunde jag inte smälta att den hade råkat ut för totalförbud, och när kyrkoherden efter julen gav mig löneförhöjning tolkade jag det som ett tack för att jag inte bråkat och som en muta för att jag även i fortsättningen skulle hålla tyst. Det var den församlingens A och O i alla uppfostringsfrågor: Man skulle vara snäll och tyst och aldrig ifrågasätta något. Men ingen muta kunde hindra mig från att försvara min sak.

Hade jag vetat en del som jag då inte visste, som att kyrkoherden hade problem med församlingen och därtill led av en kronisk leversjukdom, så hade jag kanske hållit mig stilla och inte väckt ont blod med att försvara min rätt. Men det var mycket som jag inte visste, och i min okunnighet tog jag det första steget mot vad som blev min egen undergång: jag skrev ett brev.

Jag skrev ett brev till kyrkoherden och till de tre trogna systrarna i kören i vilket jag anklagade dem för feghet. Jag påstod att det bara var för att de var fega som de inte vågade göra sig delaktiga i uruppförandet av min latinska mässa. De besvarade aldrig brevet men dolde inte för mig att det högeligen förargade dem. Efter det var det slut med de goda relationerna mellan mig och kören.

Sedan skrev jag ett brev till de andra prästerna i församlingen. Allt detta hände efter det att julen var förbi. I detta andra brev ställde jag frågan om en kyrkoherde hade rätt att förbjuda användandet av latin i sin kyrka och åberopade påven Johannes XXIII:s påbud att folkspråket skulle användas parallellt med latinet i kyrkan. Efter det brevet var det slut med de goda relationerna mellan mig och kyrkoherden.

När inte heller detta brev besvarades på något sätt och kyrkoherden vägrade att medge att han hade fel skrev jag ett brev till församlingsrådet i vilket jag ironiskt bad församlingsrådet om ursäkt för att musiken under julen hade varit så tråkig och misslyckad och att det att den hade varit det berodde på att den festliga högtidsmässa som hade planerats och i god tid förberetts till julen i sista stund hade totalförbjudits av kyrkoherden, som själv hade uppmuntrat instuderingen därav. Detta brev utlöste en storm i församlingsrådet. Stormen riktade sig mot kyrkoherden, som dock med några realpolitiska finter lyckades få församlingsrådet att tro att min syssla hade stigit mig åt huvudet. Efter det brevet var det slut med de goda relationerna mellan mig och församlingen."

"Förlåt mig, men du nämnde att kyrkoherden gav dig löneförhöjning. Hur hög var din lön?"

"Han höjde den från 150 till 200 dollar i månaden."

"Och vad utförde du för denna lön?"

"Cirka 20 timmars arbete i veckan: minst två mässor per söndag med orgelspel och sång, men det kunde ibland bli upp till sex musikmässor per söndag, ty vi hade ju även somliga söndagar högmässor på polska, tyska, italienska, spanska, holländska, ungerska och andra europeiska språk. Sedan var det cirka tre körövningar per vecka, ty varje nationalitet hade ju sin kör. Och därtill kom så frivilliga extraarbeten som komposition och arbetet med psalmboken, som understundom måste förbättras. Bröllop och begravningar fick jag dock extra betalt för, men ibland kunde även betalningen därför utebli.

Men tillbaka till de händelser som ledde till att jag med hela mitt hjärta förbannade en präst. Men tröttnar ni inte på min långrandiga berättelse? Vad har väl ni för intresse av att lyssna till hur det gick till när man drev en organist vansinnig? Har ni inte viktigare saker att göra?"

"Ingenting är viktigare för mig just nu än att höra fortsättningen på er bikt."

"Nå, så hör då, men avbryt mig gärna."

Visserligen var hans berättelse långrandig, och jag var fruktansvärt uttröttad och uttråkad redan, men det hör till en prästs viktigaste plikter att kunna stå ut med att höra hur långrandiga och tråkiga berättelser som helst och samtidigt inte låta något av dem gå sig förbi. Han fortsatte med sin något upphetsade röst:

"Det verkade sedan som om alla helvetets krafter sammangaddade sig mot mig för att göra min tillvaro som kyrklig organist olidlig för mig. Det var som om den heliga kyrkan plötsligt var mera full av djävlar än världen utanför, och alla slog de ner på mig. Nästa sak som hände var Bouillons märkvärdiga intramp i min organistverksamhet. Jag hade ingenting otalt med honom. Vårt samarbete hade alltid fungerat utmärkt så länge jag varit den enda manliga sångaren i hans kör, vilket jag var i fyra år. Och efter att han slutade fortsatte jag med att använda hans kompositioner i gudstjänsten, som annars hade fallit i glömska. Det var bland annat tre mässor av vilka en var delvis tvåstämmig. Denna hans tvåstämmiga mässa var mycket populär, och folket kunde den nästan utantill. Den var romantisk och varm och ganska tjusig. Den brukade användas under påsken. Vi hade redan använt den fyra år i rad under påskhögtiden när han slutade, men när han slutade hittade han på att göra om den. Han tog bort extrastämman och bad oss sedan sjunga den enstämmigt i dess nya version när han var borta. Men som vi tyckte bättre om den tvåstämmiga versionen och ej heller önskade stöta oss med församlingen med att komma med förändringar i en av de få mässor som den kunde sjunga med i höll vi oss till den gamla versionen, och det gick bra, även om det misshagade herr Bouillon.

För att göra julen litet mindre tråkig än vad den blev hade vi även tagit oss friheten att använda denna tvåstämmiga festmässa på juldagen, och det hade synnerligen irriterat herr Bouillon, som just då hade råkat gå i kyrkan för första gången på ett halvår. Han förbjöd oss då att vidare använda den mässan för resten av julen. Men ännu hade han inte förbjudit mig att använda den totalt.

Nu blev det en ny påsk, och trots spänningarna inom kören, kyrkoherdens dolda fientlighet och den press som allt detta blev på mig genomförde jag påsken väl, trots att halva kören reste bort. Skärtorsdagen och Långfredagen blev synnerligen lyckade, vid båda tillfällena uruppfördes nya härliga kompositioner av mig, som ett Stabat Mater och Improperierna, och församlingsmedlemmar sade efteråt att jag nu var riktigt bra som organist och att jag hade höjt påskfirandet till den högsta musikaliska nivån i kyrkan någonsin. Och vi hade planerat att som vanligt använda oss av den tvåstämmiga påskmässan vid lördagens midnattsmässa, emedan vi fortfarande inte fick använda min mässa.

Då hände det. Efter Långfredagens långa eftermiddagsgudstjänst mottog jag ett kort från herr Bouillon på vilket det stod:

"Härmed förbjuder jag dig att någonsin mera använda min påskmässa. Jag har laglig rätt att bestämma vilka av mina kompositioner som får och som inte får uppföras."

Det var ett slag i ansiktet på mig, samtidigt som han genom utdelandet av detta slag visade sig vara bankruttmässig som musiker i det att han totalförbjöd sin egen bästa och mest populära mässa i dess enda tillgängliga version. Och hur skulle jag förklara detta för kören? Med kyrkoherden kom vi överens om att åter använda den gamla utslitna tråkiga enstämmiga Bouillonska julmässan, men när vi med kören samlades för att öva inför påskaftonens midnattsmässa och jag förklarade det Bouillonska ingreppet för dem blev de rosenrasande. Jag fick veta att det var mitt fel, att jag för länge sedan hade vetat att Bouillon inte ville att vi skulle använda denna hans bästa mässa, och så vidare. Bouillons ingrepp i denna sak fick först och främst den konsekvensen att kören, de tre heliga systrarna, slutade tro på mig. Och efter annandag påsk meddelade de mig att de aldrig mera ämnade sjunga någon av mina kompositioner, tydligen av den enda anledningen att det var jag, Theo Franchard, som hade komponerat dem, som de nu hade bestämt sig för att skulle vara förhatlig för dem. Men då hade det redan hänt någonting nytt och som för en gångs skull inte var av ondo.

Det fanns ett äldre par i församlingen som var konvertiter. De var så vänliga och goda så att somliga inte riktigt tog dem på allvar utan ansåg att de hade en skruv lös. De var bästa vänner med kyrkoherden, sakristanen och alla de ledande krafterna i församlingen. Själv hade jag aldrig presenterats för dem, men de hälsade ändå alltid vänligt på mig som om de hade känt mig i hela sitt liv.

Efter midnattsmässan på påskaftonen bjöd de mig helt plötsligt hem till sig jämte sakristanen och kyrkoherden för att med dem intaga påskmåltiden. Jag hade tänkt öva inför påskdagen men fann det vara alltför oartigt att tacka nej varför jag accepterade.

Hemma hos dem fanns det redan ytterligare en gäst som väntade på oss. Det var en mörk ung dam klädd helt i svart. Hon såg på något vis förstörd ut, som om hon just hade blivit utsläppt från ett sinnessjukhus, eller som om hon hade genomgått förfärliga depressioner. Hon presenterades, men ingen vidrörde hennes bakgrund. Av hennes uttal förstod jag dock snart att hon var från ett östeuropeiskt land. Hon talade dåligt franska och ännu sämre engelska, och det var ju inte så konstigt när det visade sig att hennes hemland var Ungern och att hon bara hade levat två år i Canada. När hon fick veta att jag var organisten i församlingen hajade hon till, och hon visade sedan ett nästan närgånget intresse för min person.

Det visade sig att hon var mycket musikkunnig. Hon var utbildad sopransångerska i Ungern, och jag frågade henne om hon inte ville börja i kören. Det hade hon ingenting emot, och vid följande repetitionstillfälle infann hon sig. Det var just vid hennes debut i kören som det hände mig att resten av kören sade upp kontraktet med mig, tågade demonstrativt ut från orgelläktaren med buller och bång och vägrade att samarbeta med mig mera. Hon var dock inte ovillig till att försöka sjunga det som de andra påstod att inte kunde sjungas. Och hon klarade det bra.

Hade hon inte uppträtt just när kören föll ifrån mig hade jag nödgats falla till föga för dem, kyrkoherden och församlingen och upphöra med att använda mig av egna kompositioner. Men genom hennes uppdykande såsom en hjälpande hand från ovan kunde jag fortsätta vandra min egen musikaliska väg och inte ge avkall på någonting. Hon ensam som sångerska var bättre än hela den övriga kören tillsammans. Den övriga kören funktionerade fortfarande vid framsjungningen av ordinariet och psalmerna, men endast hon fick vara med om att sjunga mina kompositioner.

Hon kunde även sjunga en hel del annat som inte hade sjungits i kyrkan på femton år. Vi framförde Schuberts och Gounods "Ave Maria", Mozarts "Exultate, jubilate" och "Ave verum", och mina responsoriepsalmer blev tvåstämmiga, så att vi sjöng var sin stämma till mitt ackompagnemang. Vi övade även in min ännu aldrig uppförda mässa, och på tu man hand fick vi den att gå smidigare och låta bättre än vad jag lyckats med hela körens hjälp. Och församlingen visade tydlig uppskattning av allt vad vi gjorde och bad oss "komma med mera sådant". Men kyrkoherden och den övriga kören teg.

Det var den första maj som vi kunde min latinska mässa så bra att jag frågade kyrkoherden om vi inte fick lov att framföra den en enda gång under sommaren. Han sade blankt nej och ville inte komma med någon motivering. Då skrev jag ett nytt brev som var till honom endast. Och det brevet bör jag visa i original, ty det innehöll så mycket."

Han hade tydligen fått med sig sin privata dokumentsamling till sjukhuset, ty han hämtade en pärm och tog därifrån fram utkastet till ett brev, som han visade för mig. Och till min häpnad läste jag följande:

"Visserligen har herr Kyrkoherden förbjudit mig att någonsin mer skriva brev till någon i kyrkomusikaliska angelägenheter, men jag har redan brutit mot det förbudet en gång, och det är han själv som tvingar mig att göra det denna andra gång. Och har någon rätt att förbjuda någon annan att yttra sig vad det än gäller? I kommunistiska länder lär man göra det, men i vårt västerländska demokratiska samhälle är det lyckligtvis både omöjligt och absurt att göra det, ty så länge vårt samhälle är demokratiskt måste alla fritt få säga sin mening och till och med en organist i så känsliga saker som kyrkomusikaliska angelägenheter.

Saken är den, att jag har bett om att få framföra mässa nr. 9 en gång i slutet av maj, och den högvördige herr Kyrkoherden har därtill sagt nej av den anledningen att folk inte kan sjunga med i den och att folk skall sjunga med i mässmusiken vare sig de vill det eller inte och vare sig de i praktiken även gör det eller inte. Faktum är att de inte gör det, fastän de i många år oupphörligt serverats så enkla mässor som herr Bouillons, och särskilt gör de det inte när polackerna sjunger en polsk mässa under högmässan ibland, som tydligen får sjungas ibland medan den latinska mässan nummer 9 aldrig får sjungas, fastän många begriper latin bättre än polska.

Det tycks vara varje organists öde att trampas ned ordentligt på grund av sin goda vilja att väl sköta sin tjänst i vår stads främsta katolska kyrka. Den store organisten Frans Zak, salig i åminnelse, en gammal erfaren musikveteran som alltid ledde en stor alltid fyrstämmig kör och som till allas glädje flitigt använde gamla klassiska mångstämmiga mässor av Bruckner, Gruber, Schubert med flera, fick på sin ålders höst erfara hur den gode Kyrkoherde Balletto-Perfetti di Cuccurullu under sin första jul som kyrkoherde i vår stad vackert förbjöd all väl inövad latinsk polyfoni för all framtid. Vi skall icke skylla denne organists plötsliga död på denne stackars kyrkoherde, som även han blott ville väl sköta sin tjänst, men säkert är att denna drastiska åtgärd mot en duktig och åldrig organist och mot hela kyrkans dåvarande kör var en av de händelser som så småningom kom att leda till den gode Kyrkoherde Balletto-Perfetti di Cuccurullus tragiska förflyttning.

Min företrädare herr Bouillon undgick ett så olyckligt öde, men jag har aldrig hört någon människa prata så mycket illa om en annan människa som jag har hört den högvördige nuvarande Kyrkoherden göra om min stackars företrädare efter att denne slutat.

Även jag var mån om att göra det bästa möjliga av min tjänst. För att göra min första jul som organist extra festlig började jag så tidigt som i september inöva den latinska mässan nummer 9, och jag såg noga till att jag fick både Kyrkoherdens och diakonens tillstånd, godkännande och gillande av detta företag. Vi övade in mässan under tre månader tills vi kunde den bra i avsikt att endast framföra den på julafton och trettondagen. Då plötsligt vänder sig alla emot mig av någon oförklarlig anledning. Först några dagar före jul säger någon i kören att hon varken vill eller tänker sjunga den, och Kyrkoherden förbjuder mig att använda den som mässa. I tre månader godkände Kyrkoherden vår insjungning av den, och i tre månader tränade kören flitigt och optimistiskt på den, för att en vecka före jul plötsligt tillintetgöra tre månaders arbete.

Vad är det för en kör som går bakom ryggen på sin instruktör? Vad är det för en Kyrkoherde som godkänner en arbetsplan blott för att när arbetet är färdigt förstöra det? Ack, ni kära systrar som inte vill sjunga mina kompositioner bara för att de är mina kompositioner och därför lika besvärliga och obekväma som jag, i fyra år under herr Bouillons befäl sjöng jag allt vad han gav mig att sjunga vare sig jag tyckte om det eller inte, och det var en hel del jag inte tyckte om. Men jag sjöng det noggrant ändå därför att jag tyckte det var bättre och roligare att sjunga någonting tråkigt än att inte sjunga alls. Men ni tycks inte vara så goda, toleranta och samarbetsvilliga mot er körledare som jag alltid var mot min. Jag har funnit mig i er ovilja att acceptera min musik hittills, och jag har till och med krupit för er, men nu säger jag: Slipp då! Om ni inte tycker om min på klassiska traditioner grundade allvarligt menade musik, så gå till jazzmässokören och stanna där för gott, ty den sortens "svängiga" musik tycks ni ju gilla bättre än min föga publikfriande och mer liturgiska musik.

Kära Kyrkoherde, som utan att fråga mig om jag är med därpå går och söker en ny organist för att därmed beröva mig halva min tjänst, även Mozart fick som kyrkomusiker under Ärkebiskopen av Salzburg en gång för alltid sparken som kyrkomusiker för att han ville ge denne högvördige Ärkebiskop mera och bättre musik än vad denne högvördige Ärkebiskop ville ha, så jag känner att jag är i gott sällskap. Andra har påstått att min tjänst ställer orimliga krav på mig, men själv har jag aldrig påstått det och kommer jag aldrig att klaga på mitt arbete.

Min avsikt med detta brev är att råda bot på den intolerans som tyvärr förekommit i vår kyrka gentemot dess kyrkomusiker och kyrkomusiken. Den gode Kyrkoherde Balletto-Perfetti di Cuccurullus tillintetgörelse av all latinsk polyfoni var ett utslag av intolerans, den nuvarande högvördige Kyrkoherdens inställning mot herr Bouillon var ett utslag av intolerans, och det öde som drabbat den väl inövade mässa nummer 9 är även det ett tecken på onödig intolerans.

Kort sagt, om vad som har gjorts mot somliga mot organisterna Frans Zak, Hugo Bouillon och mig, Théophile Franchard, är bara att säga, att så gör man inte mot musiken. De som har gjort vad de har gjort mot våra kyrkomusiker borde skämmas. Och den sistnämnde organisten kommer plikttroget att fortsätta med att göra sitt yttersta för att försköna kyrkans musik tills han får äran att dela Mozarts öde att få sparken där för."

Efter en nödvändig suck beredde jag mig på att fortsätta samtalet.

"Är det sant att han sökte en ny organist bakom din rygg?"

"Ja. Till mig sade han, att det var för att min tjänst innefattade alltför mycket arbete som jag inte klarade av allena, och att han därför ville skaffa en extra organist att dela mitt arbete med. Men jag hade aldrig klagat över bördan av mitt arbete, som jag älskade.

På detta brev, som på alla de övriga, fick jag intet svar och inte ens något muntligt sådant. Kyrkoherden teg, och jag undrade vad den tystnaden betydde.

Under tiden började jag allt mera umgås med den lilla ungerska näktergalen privat. Jag fick veta något om hennes bakgrund. Hon var politisk flykting från Ungern, och bland mycket annat hade hon även ett självmordsförsök bakom sig, då den fästman som hon rymt från Ungern med hade övergivit henne. Men hennes värsta upplevelse var en historia med en ung begåvad engelsman. Han var filosofie doktor från Cambridge och specialist på östeuropeiska språk och särskilt ungerska. Han hade undervisat på universitetet i Debrecen, och hon och han träffades på universitetet i Ottawa. Att de kunde tala flytande ungerska med varandra förde dem samman, och de planerade en framtid tillsammans. De hade just skaffat sig en gemensam trivsam bostad när han enligt sin vana for inåt landet till Alberta för att skida med sin broder. Han tänkte att det skulle vara alltför riskabelt att ta henne med, emedan hon inte visste någonting om skidsporten, varför han lämnade henne hemma.

Men under veckans gång kom det nyheter i radion om ovanligt svåra snöstormar i Klippiga Bergen och att flera skidsportare saknades i fjällen. Slutligen kunde radion precisera det saknade antalet människor till nio, och snöstormen bara tilltog. Och dessa nyheter nådde fram till stackars Teresas öron.

Och medan Canada svävade i okunnighet om dessa nios öden stapplade det fram i den rytande snöstormen i bergen en ensam blodig man, som föll till marken hundra meter från den fjällstation som blev hans räddning. Han upptäcktes och återbördades långsamt till livet, och han kunde berätta var de andra åtta befann sig. När snöstormen var över kunde man ge sig ut för att börja söka efter dem. De hittades alla åtta på samma ställe, det ställe som den nionde hade lämnat för att söka hjälp. Ingen av dem befanns vara vid liv.

Ett sällskap på sex personer hade överraskats av stormen och sökt skydd i en klyfta, som dock inte gav tillräckligt skydd. Snöstormen hade kommit som från ingenstans, och inga väderrapporter hade kunnat förutsäga den. Kylan var omänsklig, och den stenhårda vinden hade fördubblat den, så att den i praktiken var över 50 minusgrader. Det överraskade sällskapet hade grävt in sig i snön och där lagt sig till rätta, när tre andra hade dykt upp som befann sig i samma trångmål. Snöstormen gjorde det omöjligt för någon att kunna se någonting, och hade de utsatta stackarna grävt ner sig bara ett tjugotal meter längre bort hade de kommit djupare ner och alla kunnat klara sig. De tre senkomlingarna lade sig på marken utanför den otillräckliga snöhyddan, emedan de inte fick plats hos de andra där inne. Den tredje fick inte plats någonstans och fortsatte därför därifrån, och han blev den enda som klarade sig. Han förklarade senare att de hade försökt göra upp eld men att snöstormens köld hade varit så svår att fingrarna, så snart de drogs ut ur vantarna, hade spruckit av kölden så att blodet genast hade sköljt över tändstickorna och gjort dem lika obrukbara som händerna.

Knappt hade alltså Teresa funnit trygghet och en lämplig öm och vänlig man förrän hon brutalt berövades honom av ödet. Det hade skett en månad innan hon träffade mig. Och hur kunde jag, till fullo informerad om hennes synnerligen svåra bakgrund, annat än förbarma mig över henne och ta hand om henne? Och en dag bekände hon för mig att hon innan hon träffade mig inte hade sjungit på två år.

"Varför?" frågade jag.

"Att sjunga är att ge utlopp för en fröjd, som den som sörjer inte kan ge utlopp för."

Och medan jag långsamt lärde känna henne blev hon vackrare för varje dag.

Till somrarna brukade jag alltid fara ut till föräldrarna vid havet. De hade sitt ställe i British Columbias arkipelag, den oändligt vilda och sköna. Även den semester som nu nalkades planerade jag att tillbringa där, och jag ämnade ta Teresa med mig och bjuda henne på resa och uppehälle. I hennes tragedi såg jag en helig uppgift för mig: att åter få henne lycklig och om möjligt att ersätta den goda man som hon hade förlorat. Jag var icke filosofie doktor som han, men i stället var jag musiker och kunde därtill få Teresa till att åter sjunga av fröjd. Min semester var planerad från den första till den sista juni.

Men onsdagen före min semester hände det något. Jag skulle avresa med Teresa följande söndag omedelbart efter högmässan. Denna onsdag kallade mig kyrkoherden till sig. Jag anade oråd och ville inte träffa honom, men som hans anställde organist var jag skyldig att lyda honom. Trogen min plikt gick jag in till honom, och jag såg genast på honom att något hade hänt med honom. Han presenterade för mig ett papper och sade:

"Om du inte skriver under det här blir du avskedad."

Förbluffad ögnade jag igenom pappret. Det visade sig vara ett ultimatum som bestod av ett antal punkter. De viktigaste punkterna gick ut på att jag aldrig mer i kyrkan skulle få framföra egna kompositioner och att jag aldrig mer i kyrkan skulle få sjunga solo. Det var helt otroligt. Jag kunde inte ta det på allvar och fruktade att kyrkoherden hade fått en knäpp. Han såg dock farlig ut, så jag vågade inte säga rent ut vad jag tänkte. I stället bad jag om betänketid.

"Jag far på semester nu på söndag. Låt mig få fundera över saken nu på sommaren," bad jag. Jag hoppades att en månads uppehåll skulle få honom att tänka om.

"Du får ingen betänketid," sade han. "Denna sak skall avgöras med kyrkorådet på måndag efter att du har rest, och därför måste jag få besked från dig innan du reser."

Han var obeveklig.

"Kan vi inte åstadkomma en kompromiss?"

"Jag har kompromissat med dig hela våren, och det har bara lett till att jag aldrig fått min vilja fram i kyrkomusiken. Nu är det slut. Hädanefter är det jag som bestämmer vad som får och icke får framföras här i kyrkan. Du kan inte behandla mig hur som helst nu längre. Nu skall det äntligen bli någon ordning och reda på musiken här i kyrkan!"

Precis så sade han medan han hetsade upp sig mer och mer. Det var alltför absurt för att kunna vara sant. Det liknade mera en förryckt och omöjlig mardröm än någon verklighet. Inte kan man ju förbjuda en musiker att komponera? Och vad är en kyrkorganist som inte får lov att sjunga? Dessutom tyckte ju alla att jag i motsats till den vrålande Bouillon sjöng vackert och mjukt. Min röst hörde hemma i kyrkan mer än någon annan organiströst före mig, enligt de erfarnas mening. Men det var omöjligt att resonera med honom. Han var som besatt, och elden slog nästan ut ur hans ögon. Han var en brand som ingen kunde släcka. Jag frågade dock:

"Varför?"

"Därför att du är inkompetent. Dina kompositioner är vettlösa och består bara av skalövningar."

"Vem har sagt det?"

"Expertisen."

"Vem är expertisen?"

"Det säger jag inte."

Jag fick alltså inte veta vem min bödel var, om jag hade någon, eller vem som dömt mig till döden som katolsk musiker, om det inte bara var han själv. Det var omöjligt att komma längre. Försök förklara för en socialistisk präst att skallöpningar är något som förekommer i all riktig musik och allra mest hos Beethoven. För att få ett slut på den pinsamma konfrontationen lovade jag att ge besked senast på lördag. Med mindre ville han inte låta mig gå.

Samma dag meddelade jag alla de i församlingen som jag trodde att var mina vänner om vad som hade hänt. Jag trodde och hoppades att de skulle kunna påverka kyrkoherden till att inte genomföra denna absurditet, men jag misstog mig. Inte en enda lyfte sin telefonlur för att sätta sig i kontakt med mig eller för att hjälpa mig.

Och före mässorna på söndag morgon var jag tvungen att meddela kyrkoherden att jag vägrade ta hans utltimatum på allvar emedan det var så absurt och att jag därför inte kunde skriva på det.

"Ger du mig verkligen sparken?" frågade jag sedan.

"Ja," svarade han tveklöst.

Utom högmässan, som skulle börja om en halvtimme, hade jag även en körrepetition före mässan att genomföra. Den enda som infann sig till körövningen var Teresa. Vi började öva, men efter några minuter kunde jag inte behärska mig längre. Jag sade till henne att gå före mig upp till orgelläktaren, och hon gick. Hon såg att jag behövde vara ensam. Och när jag var ensam gick jag in på prästgårdens toalett. Det var alltid dit jag gick när det var kriser på gång i kyrkan. Nu gick jag dit, låste in mig och grät ut. Jag grät bittert i tjugo minuter tills högmässan skulle börja. Det var första gången på många år som jag grät direkt av smärta. Annars hade jag bara brukat gråta av känslosamhet, som inför en vacker film, men nu grät jag enbart av hysterisk personlig sorg och smärta. Och ändå visste jag inte då att jag verkligen hade anledning att gråta.

När klockorna började klämta försökte jag ta mig samman. Jag gick till orgelläktaren för att genomföra min sista högmässa. Jag hade tjänstgjort i precis femton månader. Det var svårt att genomföra musiken, ty tårarna hotade hela tiden att tränga fram. Och kyrkoherden mässade falskare än någonsin, som om han ansträngde sig för att sjunga i alla tonarter utom den rätta. Det blev ingen responsoriepsalm den söndagen, och det har heller aldrig mera varit någon sådan där med musik till sedan dess. Och under kommunionen sjöng Teresa och jag Schuberts "Litanei" på hennes initiativ, ty just den hade framförts vid hennes engelske fästmans begravning. Vi sjöng den med inlevelse och med all den smärta som stunden innefattade. Det var dödstyst i kyrkan, och kyrkoherden lät oss till och med sjunga den till slut. Annars hade han alltid skoningslöst brukat avbryta musiken så fort han kommit från altaret efter rengöringen av kalken. Det var vår Schwanengesang.

Efter högmässan fick jag avsked på grått papper. Jag vägrade att skriva under det själv.

"Då skriver jag under det i stället," sade han och gjorde det. Sålunda undertecknades den 'ömsesidiga överenskommelsen' endast av honom.

Och jag for på min semester med Teresa. Jag var utan arbete och utan inkomst och hade, som jag trodde, en blivande fru att försörja. Ty jag älskade henne. Dock var vi ännu inte ens förlovade, varför vårt umgänge var rent.

Men när jag kom till Stuart Island och berättade nyheten för mina föräldrar tog de den mycket hårt. Min far hade just då dessutom drabbats av en svår sjukdom, varför han låg till sängs. Men när jag redogjorde för alla detaljer berömde han mig för att jag hade nekat till att gå med på kyrkoherdens villkor.

"Han gräver sin egen grav," sade han, "och genom ditt handlande har du helt enkelt nekat till att följa med honom ner i den."

Men min mor kunde aldrig komma över att vad som hade skett hade kunnat ske i en kristen församling, och hon menade att jag måste ha haft någon skuld med i det hela, vilket jag inte kunde förneka att jag hade.

Så fort jag var framme vid Stuart Island skrev jag hem till Montreal till kyrkoherden och förklarade mig vara villig att fortsätta som organist som om ingenting hänt. Efter en lång tid svarade kyrkoherden kort och okänsligt att han aldrig mera ville veta av mina tjänster.

Den så kallade semestern blev bedrövlig, ty det visade sig bli den kallaste och fulaste sommaren i mannaminne, och senare på sommaren avled min fader, varpå min moder insjuknade. Mitt avsked från kyrkan kastade en dyster skugga över oss alla, och det som hade förenat mig och Teresa hade vi förlorat: kyrkan och kyrkomusiken.

När jag kom tillbaka till Montreal efter sommaren visade det sig att kyrkan nu för första gången sedan den hade byggts var utan organist. Det var alltså ingen orgelmusik ens till högmässorna. Jag erbjöd mig att vikariera men fick inte ens det. Kyrkoherden hade helt enkelt personligen exkommunicerat mig från kyrkomusiken. Men ännu hade jag kvar min nyckel till orgelläktaren, och den begagnade jag mig av till att fortfarande gå dit och spela när jag ville och när kyrkan för övrigt var låst."

"Lät dig kyrkoherden göra det?"

"Naturligtvis ville han ha tillbaka sin nyckel, men alltid när han påminde mig om detta hade jag den inte på mig. Och för att undvika att bli berövad den gick jag till orgelläktaren bara efter midnatt."

"Detta är en otrolig historia. Och det upptäcktes inte?"

"Under en månads tid gick jag dit dagligen, eller snarare nattligen, utan att någonting hände. Men så senare på hösten, (det råkade vara just på min födelsedag,) när jag en natt satt där och övade, hörde jag plötsligt hur dörren till läktaren öppnades och hur kyrkoherden trädde in. Han hade då själv kommit sent hem, upptäckt ljuset i kyrkan, hört min musik, smugit sig upp för trappan och tagit mig på bar gärning. Och hur han triumferade! Äntligen hade han mig fast! Han krävde prompt nyckeln av mig och drog sig inte för att tillgripa våld för att få den. Jag kunde ju inte förneka att jag då hade den, och jag hade givit den åt honom även om han inte tillgripit våld. Dumt nog hade jag inte garderat mig med att skaffa en kopia..."

"Slog han dig?"

"Nej, men han tvingade mig upp från bänken och avbröt mig mitt i musiken och ville köra ut mig med våld, som om han tog för givet att jag annars skulle bli kvar där för evigt. Under detta från hans sida ensidiga handgemäng fick jag veta att han som expert var av den meningen att jag var sinnessjuk och behövde vård illa kvickt, och när han väl fått nyckeln körde han skoningslöst ut mig. Stycket som jag var mitt inne i blev aldrig färdigspelat i den kyrkan. Jag blev nästan kastad ut för trapporna, och han skildes från mig med den förbannelsen över mig att jag aldrig någonsin skulle kunna samarbeta med någon människa. Det var hans sista ord till mig, sin för alltid avskedade och utkastade organist.

Sålunda var jag utelåst från kyrkan och kunde icke spela orgel mera. Men vad som var värre var det att jag därmed även var utelåst från mitt eget piano."

"Vad menar du?"

"Mitt piano hade ett år tidigare med kyrkoherdens tillåtelse placerats på orgelläktaren emedan det just då inte hade kunnat placeras någon annanstans, och alltjämt var mina bostadsförhållanden så osäkra, att jag inte hade någon möjlighet att flytta det ut ur kyrkan. Det hade aldrig använts offentligt, utan bara när kyrkan var låst, men då desto flitigare. Jag var ju pianist långt innan jag blev organist, och särskilt hade jag använt mig av pianot till att komponera symfonisk pianomusik, som är, eller var, min specialitet inom musiken. Genom kyrkoherdens åtgärd berövades jag alltså plötsligt tillgången till både orgel och till mitt eget piano, och det oåterkalleligen."

"Var det då du bröt samman?"

"Nej, det var senare. Medan allt detta hände låg min moder svårt sjuk, och hon dog sedan under vintern. Jag kunde aldrig med att berätta även det sista dråpslaget mot mig som musiker för henne, men hon visste att hennes snälle begåvade son bara for mer och mer illa ute i världen. Således var båda mina föräldrar döda och min karriär som kyrkomusiker förintad. Snart drogs min psalmbok in, och kyrkan återgick till det gamla bruket av bara ett tjugotal vulgära psalmer i året och de flesta av dem då upprepade söndag efter söndag. Alla de vackra internationella Mariapsalmerna tystnade ännu en gång för alltid. I stället för mig anställdes en kvinna som var protestant, och jag fick senare ofrivilligt veta att hon även spelade på en viss nattklubb för homosexuella. Men vad gjorde det, så länge hon fick pengar för det? Hon musicerade bara för pengar, och klok som hon var aktade hon sig noga för att komma med några egna initiativ i kyrkomusiken och allra mest för att komponera själv. Och hon såg till så att hon fick mer än dubbelt i lön mot vad jag hade haft, fastän hon hoppade över alla de icke-franska och -engelska gudstjänsterna. Hon spelade alltså endast under två mässor per söndag och ägnade sig endast åt en kör, och det var systrarna, som nu teg stilla och aldrig mera vågade säga något mot organisten.

Och jag hade ingen möjlighet till upprättelse, ty jag var ju inte ens fackligt organiserad. Jag var autodidakt och hade själv lärt mig spela Bach utantill medan hon hade papper på akademisk utbildning och därför lugnt kunde lata sig med att bara spela efter noter och det så litet som möjligt. Och hon knöts så hårt till kyrkan av vår älskade kyrkoherde genom ett kontrakt att den församlingen aldrig kommer att kunna bli av med henne förrän hon själv vill det, vilket jag dock är säker på att hon snart kommer att vilja. Och att hon hade fått en god tjänst på min bekostnad struntade hon fullständigt i.

I samband med detta övergav mig Teresa. Hon reste till New York med någon som jag alltjämt undrar vem det kan ha varit och kom aldrig tillbaka mera. Uppenbarligen såg hon vart det barkade hän för min del, och hon gjorde klokt i att överge det sjunkande skepp som jag var. Jag missunnar henne inte den lycka som jag hade givit henne och som hon för sin egen del ville bevara med att ännu en gång rymma ifrån alltsammans.

Det var efter detta som jag skrev mitt sista brev till kyrkan. Jag gjorde kopior av det som jag återigen skickade till alla de mest inflytelserika i församlingen. Här är en av kopiorna."

Och han vände sig åter till sin pärm ur vilken han tog fram ett nytt brev, inte ett utkast den här gången utan, som han själv sade, en riktig kopia. Tydligen hade han många sådana kvar.

"Hur kunde ni vara så grymma mot mig? Jag var bara en fattig musiker, och det enda jag ville var att ge musik. Men ni lät mig flytta in ett piano i kyrkan bara för att sedan låsa ut mig från kyrkan och beröva mig mitt eget piano. Ni gav mig en orgel att lära mig hantera och spela på blott för att bryskt låsa mig ute även från den och så hindra mig från att alls spela orgel mera. Ni gav mig en skönröstad kör att leda blott för att denna kör skulle handla mot mig som en Judas Iskariot: i stället för att sjunga klagade de inför översteprästerna och sålde mig för en som tog mera betalt för att göra mindre. Och översteprästen i fråga handlade som en annan Kaifas: i stället för att göra vad som var rätt och försvara den orättvist anklagade utbrast han att jag inte var klok och körde ut mig från kyrkan. Hur kan en präst vara så ohelig, och hur kan kvinnor vara så grymma? Ni lät mig komponera fritt bara för att racka ner på mina kompositioner, förklara dem värdelösa och klaga på dem tills jag korsfästes och ni slapp mig. Men ni slapp mig inte. Jag skriver ännu brev till alla berörda parter, och jag tänker fortsätta plåga dem därmed tills jag får tillbaka min musik och min rätt att utöva den. Ve den som klagar på någon av sina medmänniskor, och ve den som hörsammar någon som vågar försöka störta en av sina medmänniskor i olycka med att klaga på honom inför andra! Förbannelse över envar som vill göra någon av sina medmänniskor illa! Ni har gjort mig mycket illa, men det är aldrig för sent för er att gottgöra det med att helt enkelt ge mig tillbaka min musik, som ingen har någon rätt att ta ifrån mig."

Nu kunde jag inte längre bara sucka. Här var mycket mer än bara en mänsklig tragedi. Hela den kristna kyrkan var komprometterad genom att en kristen församlings mänskor var grymmare mot varandra än vanliga kriminaldårar. Plötsligt förstod jag också något av min broder Patricks helt upp-och-ner-vända värderingar. Jag fortsatte lyssna på denne organist.

"Sedan hörde jag att kyrkoherden hade lämnat kyrkan och rymt med en kvinna. Mycket annat hörde jag om kyrkoherdens personliga svårigheter med församlingen under det sista året, som ingav mig så svåra skuldkänslor att jag sökte mig hit."

"Varför?"

"Därför att jag insåg att en sådan som jag var farlig för min omgivning."

"Varför?"

"Mitt samvete säger mig att skulden till alla olyckor som har drabbat min församling under min tid där är min och ingen annans. Även jag tyckte att monsignore Cuccurullu var en snäv och inskränkt träbock, varpå han föll. Och mina handhavanden med kyrkoherde Queznay ledde till att jag med berått mod och innerst inne i hjärtat uppriktigt förbannade honom, varpå även han föll. Jag är övertygad om att monsignore Cuccurullu hade varit kyrkoherde där än om jag aldrig kommit dit, och att fader Patrick ännu hade varit präst om jag aldrig skrivit något brev."

"Dock gjorde du aldrig i handling någonting emot monsignore Balletto-Perfetti."

"Nej, men den minsta onda tanke är mer än nog. Det är därför jag är farlig: det som jag tänker och som jag nedskriver i ord har förmågan att materialiseras i verkligheten och hända på riktigt."

"Tror ni verkligen att ni med era blotta tankar kan påverka händelser i det levande livet?"

"Jag har sett att så är fallet, och denna förmåga hos mig är jag livrädd för. Därför vill jag aldrig komma ut härifrån. Hellre sitter jag levande begravd här inne för tid och evighet än att jag på nytt gör tillvaron för min omvärld osäker med att engagera mig i den."

Fallet var exponerat. Sjukdomen måste nu diagnosticeras och behandlas. Men den var så komplicerad att jag bara måste sova på saken till att börja med. Sålunda var det nu bara att avsluta mitt samtal med den stackars musikern. Jag hade bara glömt att säga honom det viktigaste, men han påminde mig därom strax innan jag gick:

"Vad säger ni om min synd, fader?"

"Vilken synd?"

"Att jag förbannade prästen."

"Min son, ni har inte begått den ringaste synd, ty vem som helst utom ni skulle i er situation inte ha nöjt sig med att bara förbanna honom. Ni lyfte inte ett finger när han korsfäste er som musiker, och hade ni åtminstone inte i tankarna förbannat honom hade ni inte varit mänsklig. I och med att ni åtminstone förbannade honom visade ni att ni åtminstone var en människa av kött och blod. Ni var så god så att ni, för att han ändade er musikerbana, skickade era föräldrar med vita hår ner i graven och förstörde ett planerat äktenskap för er, bara förbannade honom och det tyst för er själv. I er situation var det inte någon synd."

"Dock var det han gjorde mot mig inte det värsta."

"Vad var det värsta?"

"Jag har inte sagt något om min bäste vän."

"Vem var det?"

"Min klasskamrat och barndomsvän. Vi gick i katolska skolan tillsammans. Han hade det alltid svårare än jag, hur svårt jag än hade det, ty han hade en svag karaktär. Men jag hjälpte honom alltid, ty vi förstod varandra. Vi var som fosterbröder. Han var ganska illa däran när jag blev gjord till organist, men min befattning stimulerade honom till att rycka upp sig."

"Vad gjorde han?"

"Han var liksom jag mycket musikalisk, men hans område var ett annat. Hans dröm var att utveckla rockmusiken så att den blev den seriösa musiken lik i skönhet och andlighet."

"Lyckades han?"

"Det är en annan historia. Men han gjorde sitt bästa, och det började gå bra för honom när han såg att det gick bra för mig som organist. Men när jag fick sparken gav han upp totalt, och sedan vet jag inte hur det gick för honom. Några lösa rykten förmälde att han förlorat sig själv."

"Var han narkoman?"

"Tidvis. Såsom jag ser det var det enda onda som fader Patrick gjorde i mitt fall det att han åstadkom att min gode vän Georges Durand spårade ur. När jag fick sparken förlorade Georges sin religiösa tro och följaktligen även hela sitt självförtroende, och det allena kan jag inte förlåta fader Patrick. Genom att han gav mig avsked fick många oskyldiga lida som inte förtjänade det, och framför allt blev min gode vän Georges därigenom definitivt en narkoman.

Idag vet jag ingenting om honom. Gode fader Bertrand, om ni någon gång stöter på honom, vill ni då komma ihåg mig och försöka hjälpa honom, såsom jag alltid försökte göra det och även gjorde det när jag kunde?"

"Träffar jag honom skall jag gärna ge honom vad hjälp jag kan."

"Tack. Ses vi igen?"

"Det är säkert. Så mycket kan jag lova," sade jag försäkrande. Föga anade jag då att jag framledes skulle få alltför mycket att göra med honom.

Och med de orden lämnade jag honom. Jag ansåg mig ha kommit på god väg med honom, och även läkarna var nöjda med att även den patienten efter mitt långa samtal med honom verkade mera uppåt. Faktum återstod dock att varken fader Patrick eller musikern under några som helst omständigheter ännu ville vara med om att lämna sjukhuset. Genom mina samtal med dem hade jag fått en inblick i varför, och jag lyckades övertyga läkarna om att det var klokast att tills vidare efterkomma dessa två patienters önskningar. Samtidigt ingav jag läkarna förhoppningar om att jag genom fortsatta samtal med dem nog skulle kunna få dem till att ändra mening, och detta var läkarna nöjda med, och de uppmuntrade mig till att fortsätta.

Men samma afton som jag hade lämnat sjukhuset efter samtalet med organisten fick jag ett telefonsamtal från en av läkarna vid sjukhuset. Jag visste inte om jag redan hade träffat honom eller inte. Han presenterade sig och sade:

"Vi har hört att ni kan få kontakt med patienter som ingen annan kan få kontakt med. Har ni lust att hjälpa oss? Vi har här ett ovanligt svårt fall. Fastän han mycket väl skulle kunna klara sig i det normala livet igen med blott rutinbesök här då och då vägrar han envist att lämna sjukhuset."

Jag var inte alls intresserad. Jag började få dårar som vägrade bli normala igen upp i halsen. Men jag sade likgiltigt:

"Jaså. Vad är det då för en stackare?"

"En viss Georges Durand." Jag hajade till. "Ett allvarligt fall av narkotikamissbruk. Han finns här på Rehabiliteringsavdelningen, det tolfte huset, sal F i västra flygeln. Vi vill inte pracka honom på er, men om ni råkar vara intresserad är vi mycket tacksamma. Det kunde vara ett positivt experiment."

"Jag är intresserad. När vill ni att jag ska komma?"

"Kan ni komma i morgon?"

"Ja."

Och så bestämdes det. Jag skulle få stifta bekantskap med ännu ett komplicerat socialfall, som jag inte kunde avvisa emedan jag lovat ett annat socialfall att göra vad jag kunde för just detta fall om jag kom i kontakt med det. Och utan att anstränga mig det minsta hade jag omedelbart fått kontakt med det. Det var faktiskt som en fingervisning från ovan. "Hur skall detta sluta?" undrade jag nästan förskräckt.

3.

"Hur har ni träffat honom?" frågade han.

"Jag känner honom genom kyrkan."

"Den förbannade djävulskyrkan, som kastade ut honom!" Jag var förberedd på sådana hädelser från en så djupt fallen och olycklig man.

"Det var en kyrkoherde som inte kunde sköta sitt jobb som kastade ut honom och inte kyrkan."

"Men kyrkan lät det ske! Theo skrev till och med till biskopen om saken men fick aldrig något svar! Och den kyrkan regerar världen och är den största och starkaste i världen! Vad är det för en värld, och vad är det för en kyrka?"

"Det kan man med skäl fråga sig," kunde jag inte låta bli att medge, "men jag försäkrar er att kyrkan inte är ansvarig för hela världens tillstånd. Då finns det andra religioner som gör hårdare anspråk på att få bestämma över mänskornas liv än kristendomen, exempelvis islam. Men jag är inte här för att predika. Varför vill ni inte lämna detta hemska sjukhus?"

"För att jag förbannar den förbannade värld och det förbannade samhälle som din förbannade kyrka och er förbannade avgud Jesus regerar och styr!"

Hur resonerar man med en sådan mänska? Det dummaste jag kunde göra var just att försöka resonera med honom, för han menade ändå inte vad han sade. Hans utfall var en mask som var till för att dölja vad som troligen var ren skräckslagenhet. Jag hade träffat narkomaner tidigare.

"Vill du inte veta mera om din vän Theo?" försökte jag.

"Han är väl död nu, eller värre än död, kan jag tänka. Den kyrka som lever på människors själar tog livet av hans själ."

"Men du tog själv livet av din."

"Hur vet du det?"

"Det har din vän Theo sagt mig."

"Så lever han då! Så är han inte alltför förstörd! Så kan han då ännu tänka! Hur är det med honom? Är han inte alldeles fången i sitt rättmätiga djuriska hat mot den kyrka som han gav allt och som därför förstörde hans liv i gengäld?"

"Det är inte sämre ställt med honom än med dig."

"Vad vet du om mig?"

"Ingenting, utom att du är eller har varit narkoman."

"Och vad är en narkoman? En narkoman är värre än en självmördare, ty narkomanen dödar sin själ och inte sin kropp. Hans missbruk är en självbefläckelse till döds för själen. Vad gör du här hos en som är värre än en självmördare, de enligt kyrkan mest fördömda av alla?"

"Just därför är jag här."

"Vem har sänt dig?"

"Din vän Theo."

"Är han då död i alla fall? Han skulle aldrig ha sänt dig till mig om han levde. Han skulle aldrig utsätta mig för en sådan förolämpning."

"Han är lika levande som du och har personligen bett mig hjälpa dig. Men jag vill mer än bara hjälpa dig. Jag vill samtala med dig."

"Om vad då?"

"Om dig själv. Du som vet vad en narkoman är, berätta för mig vad en narkoman är, ty det är något som jag aldrig riktigt har förstått."

"Du ber mig att ge dig ett helvete."

"Ja, ty endast med att konfrontera helvetet kan man upplösa det."

"Tro mig, du kan inte få mitt helvete att försvinna."

"Låt mig få försöka. Låt mig få ta en titt på det, så vet jag sedan om jag kan eller ej. Ge mig en chans."

"Du har fräckheten att våga be om det. Så följ mig då ner i helvetet, de fallna änglarnas värld, som lever bara för att få fler änglar att falla."

"Berätta först om din vänskap med Theo."

"Det är oundvikligt, ty han har gått vid min sida hela livet vid avgrundens kant och hela tiden hindrat mig från att ramla ner. Men när han själv ramlade ner kunde jag inte längre ensam hålla mig uppe.

En annan person gick också vid min sida hela livet, som en skyddsängel. Hon var mitt bättre jag, tills jag själv skuffade henne ut för branten."

"Vem var det?"

"En barndomsvän: Beatrice Moreau. Hon och Theo är de enda som har fått dela mitt helvete med mig, men henne vet jag inte alls hur det har gått för. Antagligen är hon väl död. Har man en gång åkt utför så slutar det inte förrän med döden, och ju snabbare det gör det, desto bättre, för hennes del inte minst."

"Till saken."

"Ja, till saken, ädle herr pastor! Jag hade alltid förtroende för sådana som du, tills Theo blev bannlyst av sådana som du, för att han försökte sköta sitt jobb. Jag hade aldrig sagt ett ord om mig själv till dig om du inte hade talat till mig i Theos namn.

Så hör då!

Från första till fjärde klass var vi klasskamrater, och under de lyckliga åren grundlades vår vänskap som skulle bestå hela livet, hur kort det än blev. Jag älskade honom. Han var den lugna och kloka av oss medan jag var fantasten och äventyraren. Han var den som alltid höll mig på jorden, medan jag alltid förgyllde hans tillvaro med mina fantasterier.

Så kom 60-talet, som började hur bra som helst, men '62 lämnade han vår katolska skola medan jag fortsatte där några år till. Så skildes våra vägar, men vår vänskap bestod. Redan då var jag livligt intresserad av den tidens popmusik, medan Theo bara spelade klassiskt på piano. Jag älskade grupper och idoler som the Kingston Trio medan han höll sig till Beethoven och Chopin.

Det var 1963 som the Beatles slog igenom. Han menade att all den goda schlagermusiken därmed tog slut medan jag klart insåg att popmusikens tidevarv därmed först på allvar tog sin början. Även jag bildade, som alla andra, små popgrupper med elektriska gitarrer, och vi lät håret växa. The Beatles visade vägen.

När jag kom i puberteten hade jag redan bestämt mig för att satsa mitt liv på en karriär som popmusiker. Tiden krävde det av mig, och jag hade ännu inte gått ut skolan när det hände som avgjorde mitt öde. Jag var då redan en idol för många unga stackars hysteriska flickor, jag var ståtlig och grann med hår ner till axlarna och rätt så skicklig på estraden: jag kunde svänga ordentligt med elgitarren och ändå spela rätt som ingen annan. Åtminstone kunde jag som ingen annan få det att inte märkas när jag spelade fel, då mina sexiga rörelser kompenserade de musikaliska misstagen mer än väl. Min dröm var dock att upphöja hela popmusikgenren till den nivå som Theo med sin musik alltid befann sig på.

Det var då det avgörande hände. Jag var femton år och skulle just avsluta min skolgång. Vi samlades en kväll med några andra popmusikpionjärer som vanligt för att musicera tillsammans och i pauserna dricka kaffe. Vid detta tillfälle var det några med bland oss som jag inte kände och som för mig verkade något skumma. De var inte fullt så glättiga och godmodiga som vi unga, utan det var något allvarligt och överlägset med dem. De var också popmusiker men hade varit med längre i spelet.

När vi drack kaffe hade de lagt något i det. De sade detta först när vi druckit upp det och förnam de första effekterna. De hade gjort det för skojs skull, sade de, för att erbjuda oss någonting nytt och ta oss med ut på en roligare resa.

De flesta av oss hade redan erfarenheter av sådant, men jag hade det inte.

"Vad har ni gjort?" frågade jag när jag till min häpnad förnam att min kropp liksom försvann ifrån mig, men de svarade leende:

"Ta det lugnt. Det är bara roligt. Allt det bästa återstår. Slappna bara av, och du ska få se världen i vackrare färger än någonsin tidigare."

Men det var mer än bara roligt och vackert. Det blev den starkaste rusupplevelse som jag ännu idag någonsin har upplevat."

Mer och mer kändes det som om jag hade en av Satans egna framför mig, som biktade sig för mig bara för att dra mig med sig ner i helvetet, men jag bekämpade instinktivt sådana omedvetna vidskepelser, som jag visste att hörde hemma i medeltiden, och jag intalade mig envetet att jag bara hade en vanlig människa framför mig, hur eländig och förstörd han än såg ut; men ju mer han fortsatte in i sin berättelse, desto starkare vaknade dessutom en känsla hos mig om det overkliga och det otroliga i det som han berättade, och denna känsla var svårare att bekämpa. Jag kom på mig själv med att stålsätta mig mot honom med fördomen att ta för givet att han ljög, fastän jag mycket väl visste att han inte gjorde det, åtminstone inte helt och hållet.

"Vad var det du fick i kaffet," frågade jag, "och hur verkade det?"

"Först dagen därpå fick jag veta att det hade varit LSD. Jag upplevde det som en enorm flykt ut i det okända mörkret. Det var otroligt intressant och fascinerande. Samtidigt som det var oändligt stimulerande var det skrämmande kusligt. Synen förvändes på mig som i en oerhört suggestiv mardröm, som dock var tusen gånger verkligare och mera påtaglig än en sådan. Mina armar blev plötsligt två meter långa, när jag såg mig i spegeln såg jag ett svart rytande panteransikte i stället för mitt eget, jag kände mig fullkomligt viktlös och fick svindel när jag vände blicken nedåt mot en bordyta tio centimeter under mig, jag var säker på att huset som jag befann mig i viktlöst svävade ovan molnen som en ljudlös flygmaskin, och själv var jag säker på att jag kunde flyga om jag bara ville ta ett steg från marken. Det mest sensationella av allt var känslan av att jag inte längre var en människokropp utan en fritt svävande själ eller ande som var helt oberoende av kroppen. Samtidigt kände jag mig som en gud, ja, som den allsmäktige guden själv, att hela världen låg för mina fötter och att jag med blott en tanke kunde framkalla tyfoner, översvämningar och krig i världen. Och plötsligt kom den definitiva slutklämmen: plötsligt befann jag mig ute i världsrymden, fritt svävande och såg ner på planeten, ungefär från en punkt mellan jorden och månen men närmare jorden än månen, och hur den lyste som en smaragd med alla sina klaraste grönskande skarpa och skimrande färger. Det var vackrare än något fyrverkeri. Och den tanken slog mig med överväldigande tydlighet, att det här måste jag göra fler gånger. Vilken möjlighet! Vilka fantastiska perspektiv, att bara kunna flyga iväg bort från allt fult på det här sättet!

Sådant var detta rus, som jag upplevde som den mest besinningslösa fröjd, den mest hisnande resa, det mest färgstarka skådespel, det mest fascinerande äventyr och de starkaste känslor av makt och härlighet som jag dittills någonsin känt i mitt liv. Det var ett underbart dramatiskt äventyr, och så fort det var över längtade jag efter en fortsättning på det.

Jag frågade dem som hade bjudit oss på kalaset hur de hade fått tag på det och om de hade mera och om man kunde få mera. De sade:

"Gör bara som vi säger, och du skall få hur mycket som helst."

Från den dagen var jag hopplöst inne i narkotikabranschen.

Samtidigt började min karriär på allvar. Jag slutade skolan och hängav mig på allvar åt konserter och utvecklingen av min grupps musik. Och narkotikan blev mitt livselixir. Jag och alla mina medarbetare levde på det. Vi gick från hasch till marijuana till amfetamin till kokain till heroin, och vi kom fram till att det mest tillfredsställande var att varva LSD med heroin: LSD fick själen att lyfta, men heroinet fick kroppen att följa med. Och rent affärsmässigt och karriärmässigt började det gå riktigt bra för oss.

Vi turnerade i USA och håvade in stora pengar. Vi köpte bilar och hus, och vi var avgudade av alla popmusikentusiaster. Vi gifte oss och hade roligt med våra fruar och skilde oss och gifte oss med andra. Vi tog med oss flickor på våra turnéer som vi utnyttjade och gjorde till våra slavar. De skulle bara våga annat än krypa för oss: vi var ju de som hade pengar. Naturligtvis gjorde vi dem alla beroende av narkotika. På nätterna firade vi hänsynslösa orgier som flödade av kokain, heroin och LSD, och vid sidan av våra ekonomiska framgångar gjorde vi vad vi måste göra för att få vårt livselixir: vi spred det. Vi skaffade ständigt nya kunder åt våra grossister, vi spred i tysthet försiktigt propaganda för knarket, och vi gjorde det till vår och till alla våra dyrkares religion. Somliga av oss menade att vi skulle frälsa världen med LSD, och vi firade faktiskt gudstjänster med LSD-oblater som huvudingrediensen i vår kultreligions heliga kommunion, men somliga föredrog amfetaminoblater eller rentav heroinoblater, men heroinhostior blev dyra. Vi skulle göra alla människor lyckliga med att göra dem beroende av vilket knark som helst, och när alla var lika beroende av det som vi, så skulle vi, spridarna och försäljarna av detta evangelium, vara världens herrar. De som var knarkets högsta profeter skulle till slut ha all makten över världen, så det gällde att verkligen stå sig väl med dem som levererade oss alla dessa massor av heroin och LSD som vi drygade ut och distribuerade. Och vår musik jämte narkotika var en oslagbar och oemotståndlig kombination. Med detta som medel skulle vi bli världshärskare eller åtminstone den nya världsordningens ledande profeter.

Nu kommer Beatrice Moreau in i bilden. Även hon var en barndomsvän, och hon var den enda flicka som jag inte föraktade utan som jag högaktade. Jag respekterade henne, ty hon var den enda oskuld jag kände, och därtill var hon klok. Även hon respekterade och högaktade mig. Vi förstod varandra, liksom jag och Theo förstod varandra, och hon var den enda flicka som jag litade på och som jag aldrig försökte utnyttja. Hon var kanske det enda heliga för mig i livet.

Även hon följde livligt med popkulturens utveckling och utbredning, och hennes egen äldre bror var popmusiker och narkoman. Hon led av hans beroende av hasch och ville därför själv aldrig pröva på något sådant. Men hon tyckte om popmusiken, och hon älskade det långa hårmodet, och med tiden kom hon bara att tycka om pojkar med långt hår. Men hon föll aldrig för någon, och det hedrade henne.

Särskilt min musik uppskattade hon. Hon trodde på mig som musiker, att jag kunde höja popmusikkulturen till en mera seriös och bestående nivå, och hon uppmuntrade mig i alla mina strävanden åt det hållet.

Nu hade jag och mina vänner skändliga lekar och ovanor för oss, och särskilt på nätterna. När vi var riktigt upptända av kokainet och kände oss riktigt demoniska brukade vi företaga oss en lek som översteg alla andra i skändlighet. Vi tvingade flickor i fördärvet på så sätt att några av oss gick på gatan och tilltalade flickor som vi tyckte att såg bra ut medan några andra av oss körde bredvid på gatan i bilen. De som satt i bilen och de som gick på trottoaren låtsades som om de inte visste om varandra. Men de som satt i bilen följde hela tiden med hur det gick för dem som gick på trottoaren. Om de på trottoaren lyckades fånga någon ung fager dams intresse, vilket inte var alltför svårt, gällde det för dem i bilen att handla smidigt. Det gällde att utan våld få in flickan i bilen och sedan sätta foten på pedalen, medan de som satt bredvid henne snabbt fixade henne, det vill säga smidigt drogade henne, vanligen med en rejäl macka i armen, alltså en full kanyl heroin, utan att hon hann få tid till att väcka någon annans uppmärksamhet. Sedan körde vi till en öde plats där vi alla i tur och ordning utnyttjade henne så mycket vi ville.

Detta hade vi gjort många gånger, färdiga våldtäktsoffer tiger vanligen om sina erfarenheter, och vi var vanligen fyra stycken som gjorde det. Vi såg alla bra ut, men det var vanligen de två av oss som såg bäst ut som fick gå på gatan och utse lämpliga offer. Det var vanligen jag och min vän John. Vi var de mest långhåriga, vi hade båda håret mer än halvvägs ner till stjärten, det var ett enormt arbete att dagligen hålla det i ordning och ytterst besvärligt att gå omkring och bära på det, men det gjorde oss oemotståndliga på scenen för publiken och för hela världen. Ju längre hår man hade, desto mer oemotståndlig var man då. Dessutom hade vi alla mörka glasögon, så att våra offer sedan efteråt inte skulle kunna identifiera en enda av oss en annan gång.

Men en gång fick jag för omväxlings skull sitta i bilen och till och med sköta ratten. Vi var i vårt ässe. Det var midnatt, och vi var alla på vårt yppersta humör. Allt hade gått oavbrutet bra för oss i mer än två års tid, våra inkomster hade oavbrutet accelererat, vår publik hade ständigt vuxit, och vi hade inte en enda gång åkt fast för lagen ens för det minsta tablettinnehav, då vi hade mäktiga beskyddare högt upp inom både polisförvaltningen och rättsväsendet genom medlemmar med ekonomiska intressen inte bara i musiken. Så länge vi skötte oss, alltså gjorde vad vi skulle utan att säga något, alltså skaffade ständigt nya drogproselyter genom vår musik, var vi immuna mot alla lagliga hot.

Det var natten efter en ovanligt extra framgångsrik konsert, så vi såg med fog fram emot nattens avslappningsövningar och förlustelser med ovanligt exalterade känslor. Det var som om vi alla visste att vi just denna natt skulle få uppleva något extra sensationellt och uppeggande. Jag hade med avsikt inte tagit någonting strax innan, emedan jag skulle köra, men de andra var alla ganska ordentligt höga och kanske högre än någonsin: de hade alla i det läget kunnat pippa sina mammor till döds utan att det bekom dem det minsta.

Snart fick jag det budet att våra kamrater hade haffat en madonna, en ovanligt vacker flicka, sade den som satt bredvid mig. Jag såg ingenting av vad som tilldrog sig ute på gatan men handlade i enlighet med rutinen och manövrerade bilen perfekt: de fick smidigt in henne i bilen och mellan sig i baksätet. Men det var något som inte stämde. Så fort flickan kom in i bilen och jag hörde hennes röst innan de fick hennes mun tejpad kände jag igen den. Men jag måste sköta ratten. Allt hade klaffat perfekt som vanligt, och jag kunde inte förstöra nöjet för de andra. Bunden av kamratlojaliteten slog jag dövörat till för den bekanta rösten och försökte intala mig att jag hört fel och bara inbillade mig saker, och jag skyllde det på efterverkningar av min senaste LSD-tripp. Jag hade aldrig snedtänt någon gång, och i fruktan för att den första nu var på väg tystade jag med våld mitt samvetes röst med munkavle.

Allt skedde som vanligt: hon pumpades full med flytande knark och gavs extra kraftiga sprutor för att hon skulle bli dubbelt så effektiv, och hon tystnade inför ruset och förödmjukelsen. Jag satt fortfarande vid ratten och väntade på min tur när jag ofrivilligt hörde mina vänners röster från baksätet:

"Skynda dig, Craig! Du får inte ta allt av henne!" Och så: "Vad är det, Craig?" Och därefter: "Craig, vad är det med henne? Vad är det?"

Och så hörde jag de fasansfulla orden, som brände mig ända in i ryggmärgen. Craig yttrade nästan dumt med en fånig röst som om han i misstag tappat bilnyckeln i rännstenen så att den åkt ner i en trottoarbrunn: "Du, det här var en oskuld."

"Så mycket bättre," sade den andre, som var Robert, och jag hörde hur han knuffade undan Craig och övertog plöjningen. Och jag började må illa.

Snart blev det den tredjes tur, som var John, och sedan skulle det bli min tur. Men mot det gjorde nu hela mitt väsen uppror. Jag stod helt enkelt inte längre ut. Plötsligt satte jag gasen i botten och körde iväg. Alla kom av sig, och någon åkte ner på golvet. Men jag hörde bara Beatrices flämtningar, stönanden och konvulsioner. De skrek i mina öron: "Vad gör du?" och försökte stoppa mig, men endast våld kunde stoppa mig. De brukade våld, och då körde jag upp på trottoaren, på någon människa och in i en butik. Allting började genast brinna. Men förvånansvärt nog lyckades jag genast få upp dörren, varpå jag oskadd skyndade mig ut och började ila därifrån. Och jag tror att jag var den enda som kom oskadd ut ur den bilen. Jag sprang och jag sprang och jag sprang, tills jag störtade omkull på gatan.

Hela natten irrade jag sedan omkring utan att möta någon eller tala med någon. Först på morgonen kom jag hem och var då i upplösningstillstånd. Följande dag klippte jag håret.

Jag fick snart veta att mina tre kamrater hade blivit svårt skadade, och att de alla tre kommit på sjukhus, emedan de ej kunnat ta sig ut ur den förnämliga Cadillacen, som var fördärvad för alltid. Den hade brunnit upp, och mina tre kamrater var märkta för livet av svåra brännskador. Men om flickan fick jag aldrig veta någonting. Jag fick aldrig ens veta om det verkligen hade varit Beatrice Moreau eller inte. Men allt talar för att det var just hon. Ingen av de andra tre kände henne, och hennes röst hade jag kunnat känna igen när som helst och var som helst. Dessutom var jag ju nykter vid tillfället. Och den knappa skymt jag fick av henne innan hon kom in i bilen var inte alls oförenlig med henne.

Sedan dess har jag aldrig mer haft någon kontakt med henne. Jag vet ännu inte idag om hon omkom i olyckan eller om hon ännu lever. Tidningarna nämnde aldrig mer än tre personer i olyckan utom den överkörda, och det var mina tre kamrater, av vilka en hade försökt ta sig ut genom min dörr och så hamnat i förarsätet, varför alla trodde han var föraren, särskilt eftersom han saknade körkort. Dessa mina tre medbrottslingar repade sig aldrig helt efter olyckan, och jag har med flit undvikit att se dem därefter. Jag vill aldrig mer se någon av dem igen."

"Och ni klippte håret. Hur gick det för er sedan?"

"Den händelsen blev på sätt och vis en vändpunkt i mitt liv. Jag avlägsnade mig från alla mina gamla perversa och lastbara dårar till följeslagare på undergångens väg och började söka mig själv. Jag lyckades banta ner mitt narkotikabehov till ett minimum: några pipor cannabis i veckan. Det var allt. Och nästa gång jag träffade Theo berättade han att han blivit organist i vår gamla kyrka. Vår urgamla vänskap blev som pånyttfödd igen, och jag var till och med i kyrkan några gånger och njöt av att få höra honom spela orgel. På min begäran började han undervisa mig i musik, och jag började få nya goda musikaliska idéer. Tillsammans med några andra kolleger som hade börjat tröttna på den hårda rockmusikens hänsynslösa och monotona rytmhamrande hjärntvättningstaktik mot publiken bildade vi en helt ny grupp utan slagverk som inriktade sig på folkloristisk musik. Vi strävade efter att åstadkomma en egen behaglig nästan pastoral stil utan överdrifter, och vi gjorde omedelbart succé. Vår första skiva blev en fantastisk fullträff, ungefär som Donovans 'Colours', och jag var riktigt lycklig. Det enda jag saknade i min lycka var att få kunna dela den med Beatrice. Ibland frågade jag försynt och försiktigt gamla vänner om henne, men ingen visste något om henne. Någon trodde att hon flyttat till Toronto, men det ryktet vägrade jag att tro på. Hon hade inga beröringspunkter alls med Toronto.

Min lycka varade så länge Theos lycka varade. Jag fick träffa hans sopranfynd Teresa Bogatir, och jag tyckte bra om henne. Theo och Teresa var ett utomordentligt vackert par tillsammans. Hon var just den rätta för honom.

Så kom kraschen. Att Theo, den hårt arbetande och begåvade verklige musikern, fick sparken från den enda institution som jag trodde på, hade för mig den följden att jag slutade tro på min katolska kyrka och på det enda jag hade trott på. Den lilla spröda värld som jag trodde mig ha vunnit slogs i kras för mig. Vad kunde man tro på om man inte ens kunde tro på kyrkan? Jag försummade våra övningar i gruppen, och eftersom jag hade varit dess ledande kraft upplöstes den snart. Jag återvände i stället till den gamla mer effektiva rockmusiken, som hänsynslöst lade hur stora publiker som helst för ens fötter och som man ofelbart kunde förtjäna hur mycket pengar som helst på, och jag förföll på nytt till mina gamla laster med heroin och LSD som huvudsakliga terapier, oslagbara som sådana. Jag blev åter själv en narkotikalangare och -spridare, min gamla berusade värld välkomnade mig, den förlorade rockkungen, tillbaka, alla mina gamla kunder kom också tillbaka, och mina forna leverantörer blev lycksaliga av förtjusning, mitt hår fick åter växa fritt och hur långt som helst, och jag koncentrerade mig enbart på att producera så hård och vulgär rockmusik som möjligt. Särskilt garvad blev jag i att i våra sångtexter lägga in ren oemotståndlig drogpropaganda. Folk faller för vad som helst, massorna är till för att hjärntvättas, och den hjärntvätt som har den högsta volymen går säkrast hem. Jag gick in för att systematiskt förföra massorna och förtjäna så stora pengar som möjligt på att förföra och utnyttja dem med största möjliga kvantiteter knark och rockmusik som medel. Snart gick jag dag och natt med allt svartare glasögon, och snart fick jag polispåhälsningar som misstänkt för narkotikainnehav, kanske emedan min grupps förhållande med the Rolling Stones från England var alltför gott och intimt. Denna engelska grupp drog ju sig inte ens för att låta sig filmas mitt under pågående heroinorgier. Och mitt missbruk blev allt större. Till slut kunde jag inte vara utan minst en heroininjektion dagligen. Jag hörde att Theo hade åkt in på dårhuset och sade då till mina vänner: "Jag skiter i honom lika mycket som jag skiter i mig själv." Jag visste att det gick utför, och jag lät det gå utför, och jag uppmuntrade dem som hjälpte det att gå utför med mig. Och jag var alla unga flickors idol, och vi tjänade bara större och större pengar. Vi höll på att bli nummer ett bland grupper på den amerikanska kontinenten. Jag såg fortfarande bra ut, och det hette om mig att jag var den man som hade det vackraste håret i världen och som hade den sexigaste utstrålningen i världen inte minst på scenen.

Vad var kulmen i vår skändliga karriär? Jag tror att det var när vi lade New York för våra fötter. Vi behövde nödvändigt litet PR. Vi hyrde då en hel våning på hotell Savoy, som då var världsstadens finaste och dyraste, ty pengar hade vi som Joakim von Anka. Och där levde vi rövare. Vi inledde en tredagarsfest, vars grand finale blev att vi slog sönder hela hotellvåningen. Och ägarna kunde ingenting göra, ty vi betalade. Vi var miljonärer på dålig skvalmusik och narkotika. Vi var etablerade barbarer och avgudade som sådana. Vi slog sönder allt vad där fanns. Genom fönstren vräkte vi ut möbler, soffor och allt som var löst. Vi öppnade inte fönstren och sågade vid behov bort fönsterramarna. Och bilarna som plattades till av fallande soffor, blomsterrabatter som totalförstördes, hotellgäster som sade upp sig, allt betalade vi. Och när hela den hotellvåningen var totalförstörd gick vi till nästa våning. Där satt det en alltför fridsam pianist vid en Steinwayflygel. Vi betalade honom så att han gick. Sedan försökte vi för skojs skull sätta eld på instrumentet. Moderna kompositörer hade vi sett såga och hugga sönder konsertflyglar med yxa och motorsåg på scen, men att sätta eld på en flygel direkt hade ingen gjort förut. Vi var de första, och vi fick vad vi ville: publicitet. Det kostade oss en förmögenhet i processer och skadestånd, men vi tjänade in dubbelt på våra konserter och på nya knarkkunder. Och skandalpressen gav oss de största inkomsterna, ty den gjorde hela världen nyfiken på oss; och så lade vi New York för våra fötter med våld, förstörelse och narkotika. Det var roligt så länge det varade. Då hånade jag i mitt hjärta sådana stackars fattiga utblottade musiker utan instrument som den kyrklige Théophile Franchard.

Och mina vänner blev av bara sämre och sämre sort. Jag umgicks med homosexuella och transvestiter, och inte sällan gick jag till sängs med homosexuella när de bad mig därom, dock bara på det villkoret att de blev värvare åt mig, det vill säga, att de skaffade mig nya knarkkunder om de inte blev det själva. Vanligen blev de det själva i första hand. Sedan gjorde de vad som helst för mig. Det roade mig understundom att utsätta dem för mycket perversa lekar, men vad jag än gjorde med dem tog de det som kärleksbetygelser och njöt de därav, och de kunde betala mig vad som helst för att få bli illa behandlade av mig. Jag måste av någon anledning ha haft en alldeles särskild attraktionskraft på just homosexuella. En god vän till mig lät omoperera sig till kvinna, och jag har legat med honom både som man och som kvinna. Han var faktiskt bättre i sängen som man. Han blev en av mina bästa kunder och en av mina bästa värvare. Men hur mycket kvinna han än fysiskt är idag så verkar han fortfarande mera manlig än kvinnlig. För sådana som träffar honom för första gången är det riktigt svårt att avgöra om han är man eller kvinna, men hans själ förblir man. Och det har jag märkt på alla sådana varelser: de kan omoperera kroppen till det motsatta könet, men själen förblir som den är: den är mera avhängig sitt kön än kroppen.

Där har du min bikt. En dag fann man mig i rännstenen. Mitt hår var då alldeles ihoptovat och inpyrt med smuts, och för att befria mig från alla löss och andra orenliga insekter var det första som läkarna gjorde med mig att raka mig flintskallig. Jag har aldrig varit så naken i hela mitt liv. Sedan kom jag hit till avgiftningscentralen emedan jag behövde det. Det var omöjligt för mig längre att dölja mitt missbruk, ty det stod skrivet i gräll skrift över hela kroppen på mig. Ingen polis behövde längre ställa mig några frågor, för det spelade ingen roll vad jag svarade, då hela min kropp i dess tillstånd skrek ut sanningen inför alla som såg mig. Det var tur att jag överlevde den djupdykningen i rännstenen, ty jag hade efter en extra kraftig LSD-tripp avsiktligt tagit mig en överdos heroin efter en misslyckad konsert i Toronto, mitt livs första misslyckade konsert och den första som gick med förlust."

"Varför det?" Jag äcklades av honom intill spyfärdighet, men det var min plikt att låta honom komma till slutet på sin ohyggliga berättelse.

"Jag gjorde bort mig. Jag tyckte mig i publiken se ett ansikte som var mig förunderligt välbekant. Det var en ung välklädd dam. Ni kan säkert gissa vilken. Denna unga dam betraktade mig med en sådan blick att den förintade mig. Jag visste inte och kunde inte fatta om hon var verklig eller bara en vålnad. Det var något så ohyggligt verklighetsfrämmande med henne. Där hjälpte mig inga svarta glasögon längre. Jag kom av mig mitt i sången och ville gå fram till henne och se efter om hon var verklig. Naturligtvis var jag redan innan ordentligt preparerad. Paul McCartney var inte den enda som under sina bästa inkomstår dagligen gick på LSD. Jag steg fram och ville gå ut i publiken men snubblade naturligtvis på rampen och föll två meter ner till golvet. På mindre än en sekund hade jag tio tusen skriande hysteriska galna unga damer över mig, och de hade krossat mig om inte polisen ingripit och utrymt salen. Den konserten slutade i ett fullkomligt magnifikt kaos. Allt gick sönder, det blev kortslutning då någon snubblade sönder en ledning, mörker och skrik, spökbelysning och inferno i ett hav av hysteriska mänskor av den mest otyglade sorten. Konserten avbröts, mycket pengar återbetalades, alla blev förbittrade på mig, och jag hade stämts, om inte min nattliga eskapad med extra mackor i vecket och en djupdykning ner i rännstenen hade kommit emellan. Jag var ingenting för lagen att ta tag i. I stället blev jag ett hopplöst smutsigt arbete för sjukhuset. Jag kan aldrig bli ren, och alla som kommer i närheten av mig smittar sig fördärvade av den eviga smutsen i min själ.

Nå, vad säger ni om en sådan bikt? Finns det någon annan bot för ett sådant liv än döden?"

"Det hade kanske kunnat gå bra för er om inte en präst hade försyndat sig och berövat er er tro på den heliga kyrkan med att därifrån kasta ut er bäste vän. Men ingen synd är oförlåtlig. Och era enda synder är ett visst övermått, en viss överdrift i vissa laster, som ni begick enbart emedan ni var olycklig." Aldrig i mitt liv hade jag presterat en ömkligare apologi för ett lastbarare liv, men vad skulle jag säga?

"Kan ni tänka er, när Theo var organist ville jag till och med en gång gå och bikta mig. Jag bad er fader Patrick, kyrkoherden, om saken. Vet ni vad han sade? Han blev förvånad. 'Vill du verkligen bikta dig?' frågade han. 'Men det är ju inte modernt längre. Sådant gör ju folk inte längre.' Även om det inte då ännu kunde rubba min tro på kyrkan så rubbade det nog min tro på fader Patrick."

"Men nu när ni är bättre och nästan en normal människa igen, varför vill ni då inte komma bort härifrån? Vad håller er kvar här?"

"Jag vill inte åter bli sådan som jag var, fader. Jag var ett vällustigt monster, en våldtäktsman och slavdrivare, en demon som förvandlade människor till djur, och alla mina medbrottslingar finns kvar där ute och längtar efter min återkomst, så att de åter får en pålitlig kumpan i deras satanistiska spekulationer i människoliv så fort jag kommer ut och åter tas om hand av den övriga vargflocken. Vi levde på att förstöra andra människors liv, och det har jag fått nog av. Jag vill inte ännu en gång uppleva att jag blir medbrottslig i våldtäkten på en oskuld som Beatrice Moreau och göra henne till narkoman för resten av livet."

Det var som jag trodde. Just någonting sådant hade jag tagit för givet att var motivet till patientens skräckslagenhet för den yttre världen, och det hedrade honom i mina ögon.

"Men skulle ni inte kunna leva ett normalt liv i världen någonstans i skymundan och glömma alla era gamla kontakter? Ert liv behöver aldrig mer bli offentligt, om ni bara vill det."

"De andra skulle inte glömma mig. Om jag inte åter skulle bli en av dem, en varg bland vargarna och den svartaste pantern bland pantrarna, så skulle de mörda mig. Och min karaktär är inte så stark att jag skulle kunna motstå frestelsen att på nytt bli en av dem och kanske deras ledare och förgrundskultfigur. Inom några månader skulle åter mitt hår vara utvuxet, mina gamla skivproducenter skulle åter göra sig påminta och komma med oemotståndliga anbud, jag skulle åter aldrig ses utan svarta glasögon, och tusen nya offer för heroinet och kokainet skulle åter ligga för mina fötter. Och det vill jag inte veta av.

Här är jag trygg för sådant. Ingen av mina bröder i lasten besöker mig här. Ingen normal människa kommer hit och försöker engagera en i någonting. Ett mentalsjukhus är ett kloster för sådana som jag, och det är just vad jag behöver. Här får jag mat och vila och avkoppling så mycket jag vill ha, och jag behöver inte ta ansvar för någonting. Jag avstår frivilligt från alla överkänslor och nöjer mig med att bara vara lat och dum och onyttig här. Jag är en parasit här men en ofarlig sådan. Där ute var jag farlig, och jag skulle åter bli sådan där ute. Jag kan inte längre lita på mig själv.

Men säg mig: var har ni träffat Theo?"

"På ett mentalsjukhus."

"Hur mådde han?"

"Jämförelsevis bra."

"Berättade han sin historia för er?"

"Ja."

"Jag slår vad om att det var mycket som han inte berättade för er. Han är inte fördömd och har därför kanske något att tjäna med att tiga om vissa osköna detaljer. Berättade han till exempel allt om den vrålaren Bouillon, hans uppblåste företrädare, en man som, om han var adlig, knappast hedrade sitt stånd, och, om han inte var det, var en bedragare, en av mindervärdighetskomplex obotligt sjuk stackare, emedan han var född utanför äktenskapet? Men jag är redan fördömd, så mig gör det ingenting om jag säger hela sanningen. Berättade han om herr Bouillon, den store herr baronen, hur han kom till midnattsmässan efter att ha förbjudit Theo att använda den vackra ryktbara påskmässan, Bouillons enda lyckade komposition, enbart för att kontrollera att Theo var honom lydig och använde en gammal utsliten mässa i stället? Så fåfäng var den buljongblodade fjanten att han gjorde sig besväret att ta sig till midnattsmässan och delta i den i fem minuter och sedan gå igen, bara för att kontrollera att Theo säkert inte använde sig av hans enda populära mässa. Och den förbjöd den högvördige falske baronen bara för att djävlas med Theo. Ingen utom Theo hade kunnat ge Bouillons kompositioner kontinuitet, och för att han gjorde detta gjorde den misslyckade kompositören Bouillon sitt värsta för att straffa honom — vilken tacksamhet! Efter Theos avsked var Bouillon definitivt död som tonsättare — ingen av alla hans kompositioner kommer någonsin att sjungas mera, åtminstone inte i Canada.

Och berättade han det om fader Patrick, att Theo ingalunda var den första som han hänvisade till dårhuset? Alla som bad om hans själavård och som han inte kunde ge någon hänvisade han till dårhuset. Han var bankrutt på själavård. Väl kunde han sköta den församlingens årliga inkomster på en knapp miljon, men någon själavård kunde han inte ge, och allra minst till någon som behövde det. Theo har berättat för mig om åtminstone ett fall: en ung kvinna hade övergivits av sin fästman och så fått en svår nervkollaps, åkt in på sjukhuset och mättats med tunga mediciner, försökt begå självmord, och så vidare, när hon sökte fader Patricks hjälp. Han skrek till henne så att hela prästgården hörde det: 'Stick tillbaka till dårhuset!' Det var den enda tröst han kunde ge henne. Och när hon inte uppgav sina försök att få själavård och vågade komma tillbaka till prästgården sprang han och gömde sig bakom gardinerna och bad sakristanen hälsa henne att han inte var hemma. Sicken själavård!

För övrigt var alla präster i den prästgården narkomaner. De levde på kaffe, cigaretter och sprit. Theo såg dem aldrig i prästgården om de inte var i färd med att pimpla svart kaffe, bolma rök vid ett redan översvämmat askfat eller dricka sprit med någon god vän. De kunde till och med göra det i sina talarer eller rentav färdigt uppklädda för altargudstjänst.

Och vet ni vad fader Patricks svar var när Theo anförde allt vad han på eget initiativ hade gjort gratis för församlingen? Han hade ju själv offrat flera månader på att till exempel stencilera fram åt församlingen den första ordentliga sammanhängande mäss- och psalmbok som de hade haft på femton år. Fader Patrick sade torrt och drygt: 'Det bad vi honom inte om.' Det var den tacksamheten. Där offrar en begåvad organist sitt allt för att ge församlingen hygglig musik i tillgänglig form, och de bara rycker på axlarna och säger: 'Vi bad honom inte om det,' och sparkar ut honom och utplånar sedan alla spår efter hans verksamhet. Den kvinnliga organisten efter honom, en för mig för övrigt välbekant ung dam, god vän med alla de mest framstående homosexuella transvestiterna i staden, blev ju så arg på hans psalmbok, emedan han i den vågade ge sig själv titeln kantor fastän han inte hade någon akademisk examen, att det bidrog till att den snart blev indragen, varpå alla de vackraste katolska psalmerna sedan aldrig mera hördes i den församlingen, som liksom alla andra församlingar nu har blivit till enbart en församling av mjölsäckar och dumbommar."

"Men hur kom ni till Montreal fastän ni togs in i Toronto?"

"Vården är mera kvalificerad här. Det vet ni väl. Det här är ju landets största sinnessjukhus, det har nästan obegränsade resurser och gott om utrymme för till och med experimentella avdelningar. Jag var ett så alldeles ovanligt hårt nerknarkat fall att de inte vågade anförtro mig åt någon annan vård än den bästa. Och därigenom räddades mitt liv, mera till godo än om jag hade dött, men ändå mera på ont än på gott. Rent medicinskt borde jag ha varit död, och det är det som gör mig till ett extra intressant särfall för vetenskapen.

Men får ni inte nog av mig snart?"

"Jo."

"Säg som det är: det har ni fått för länge sedan."

"Min vän, du läser tankar lika bra som en präst."

"Menar ni att jag skulle ha kunnat bli en bra präst?"

"Varför inte — om ni inte hade fastnat i musiken."

"Är inte musik mera religiöst än all religion?"

"Det hävdar endast musiker."

"Theo kommer att bevisa att det är sant."

"Då får han alla religioner emot sig."

"Det har han redan — och hela mänskligheten,."

"Nej, min vän, det är bara du som har hela mänskligheten emot dig. Det är ditt problem, inte Theos."

"Säg mig bara en sak: var är han nu?"

"Här på sjukhuset."

"I samma sjukhus som jag? Och jag har inte sett honom! Vilken avdelning är han på?"

"Avdelning Q."

"Det är ju i samma avdelning som jag."

"Ja, ni sitter båda i det tolfte huset."

"Kan man få träffa honom?"

"Jag skall nog ordna det. Men nu måste jag lämna er för i dag, min stackars unge vän. Jag skall dock tala med läkarna och försöka få det ordnat så att du och Theo får träffas. Det skulle nog bara göra er båda gott. Om möjligt hoppas jag att ni får träffas redan idag."

"Det skulle jag i så fall tacka er för, fader, mer än för att ni har lyssnat till min bikt."

"Du har rätt," sade jag leende. "Den var inte mycket att lyssna till."

Lyckligtvis tog han det lika skämtsamt som det var menat.

Med det skildes vi. Det var en knappt trettioårig man som såg mera härjad och sliten ut än en normal fyrtioåring. Särskilt skrämmande var den unge mannens ögon. Efter den dagen förstod jag varför narkomaner går med svarta glasögon dag och natt: de vill inte att någon skall se deras ögon. De blir själva rädda när de ser sina ögon i spegeln. Denne förstörde unge mannens blick var värre än de flesta narkomaners: stora, stirriga, simmiga, smått febrila, och med det karakteristiska draget av en utbränd ihålighet; och i ingen narkomans blick som jag har sett var just det draget mera framträdande och mera fasaväckande än i hans.

Samma eftermiddag ombesörjde jag så att Theo och Georges fick träffas. Jag hade annat att göra själv den eftermiddagen, så att jag själv inte kunde vara med vid deras möte. Jag berättade för läkarna om mitt första samtal med Georges, och de verkade nöjda med att jag hade kommit på god väg med honom, och de tillät gärna att han och Theo fick umgås på sjukhuset, trots att de tillhörde helt olika avdelningar. De lovade ringa mig på kvällen och berätta hur mötet mellan dem hade avlöpt.

Jag satt just i min fåtölj efter en lång och svår och tung dag och tänkte: "O Gud, ge mig nu bara inte fler dårar att ta hand om!" I det samma ringde telefonen. Det var doktor Mort, den av läkarna som mest hade haft med mig att göra. Amadeus Mort hette han och talade den bästa franskan av alla läkarna. Det var han med de skarpt blänkande glasögonen och blicken som alltid verkade titta förbi en, så att man aldrig kunde möta den ordentligt. Han var alltid ytterst saklig, torr och strikt vetenskaplig.

"Jag kan meddela er, pater Bertrand, att ert föreslagna försök har lett till positivt resultat. Våra två patienter från avdelning Q och Rehabiliteringen har förts samman, och båda har därav mått väl. Ursäkta nu, pater Bertrand, att jag besvärar er med ett problem, men vi tror att ni i motsats till oss kanske kan lösa det, liksom ni i motsats till oss har haft en viss framgång i fallen pater Patrick, Théophile Franchard och Georges Durand. Ni står på en helt annan grund i ert förfarande med patienter än vi, ty vår basis är vetenskapliga fakta, medan er är metafysiska antaganden; och där vetenskapen misslyckas skyr den ej att ta till metafysiken för att kanske trots allt lyckas. Därför vågar vi nu besvära er ännu en gång med en vädjan."

"Är det en ny patient det är frågan om?"

"Ja."

"Jag kom till er enkom för att tala min förutvarande kollega Patrick Queznay till rätta och ingen annan, men ni har nu redan pådyvlat mig två andra fall utom honom, som kanske är betydligt svårare än hans dessutom. Jag är präst och inte psykiatriker."

Då kom jag att tänka på Georges' citat av fader Patricks hjärtlösa och hårda ord till den hjälpbehövande kvinnan: 'Tillbaka till dårhuset med dig!' Och jag kände mig med ens lika oprästerlig och skurkaktig som min kollega utan tvekan hade varit i det ögonblicket, om berättelsen var sann. Och med något mildare röst sade jag i telefonen:

"Vad är det för en patient?"

"Det är en kvinna."

"Vad är det för en kvinna?"

"Ett mycket svårt fall av fixerat manshat som har haft morbida överdrifter av lesbiscism som följd."

Jag tänkte förtvivlat: "Vad är det för missfoster av ständigt värre slag de prackar på mig? Vad har jag med missfoster att göra? Om Georges Durand var den värsta hittills är ändå säkert denna kvinna ännu värre," och min suck måste ha hörts i telefonen, men jag sade:

"Lesbicism är inte mera olagligt eller sinnessjukt än homosexualitet."

"Jag talar nu om överdrifter."

"Det låter som om ni underdriver."

"Jag försöker vara objektiv, fader."

"Ni lyckas för bra. När vill ni att jag skall komma?"

"Ni har alltså god hand med kvinnor? Ni är inte rädd för kvinnor?"

"Alla präster springer inte och gömmer sig för dem, som fader Patrick. Jag kan inte betrakta dem som något annat än människor."

"Vi är tacksamma om ni vill tala med henne så fort ni har tid."

"Duger i morgon förmiddag?"

"Vi är tacksamma om ni vill försöka."

"Är det dock inte fiffigare om en kvinnlig person talar med henne, om hon hatar män, än att en man gör det?"

"Tror ni inte vi har försökt? Ingen av oss kan tala med henne. Vi har försökt allt utom en präst, och det finns inga kvinnliga präster i hennes kyrka."

"Men det finns nunnor."

"Men de är svåra att övertala till att ställa upp i sådana här fall. Vi känner inga, men ni har händelsevis kommit förbi."

"Nåväl, i brist på kvinnliga kolleger skall jag komma."

"Vi tackar."

"I morgon klockan åtta?"

"Det blir bra."

Och jag fick ännu en sömnlös natt på grund av spänningen inför mötet med ännu en ny patient. Och det slog mig i nattens timmar att jag hade glömt att fråga efter varelsens namn. Dock började jag vid det här laget känna mig något lugnare redan än vad jag hade gjort innan jag första gången stigit in i ett sinnessjukhus för fyra dagar sedan för att umgås med dess inlåsta och därför för mänskligheten så farliga patienter.

4.

"Goddag, sköna jungfru. Mitt namn är Bertrand de Boeuf, men alla kallar mig fader Bert."

"Hur vet ni att jag är jungfru?" frågade hon genast burdust och såg på mig som om jag inte var klok eller något av en stor fjant.

"Jag antar att ni är det, eftersom jag känner till er läggning."

"Ni talar som om ni tog för givet att jag var just den som ni tror att jag är. Men ni känner mig lika litet som jag känner er. Vad har ni här att göra? Varför har ni kommit hit?"

"Jag har kommit hit för att kanske bli er första vän här på sjukhuset, trots att jag är en man. Men ni kan vara lugn. Jag är inte någon vanlig man. Åtminstone jag är en jungfru och ämnar så förbli."

"Är ni det verkligen?"

"Ja."

"Då kan jag kanske respektera er. Ni är i så fall den första man som jag har träffat som inte är alldeles fördärvad och fördömd. Men det är ni kanske ändå?"

"Jag är det lika litet som ni är det."

"Vad får er att tro att jag inte är det?"

"Er uppsyn. Den är oskyldig, ty den uppvisar ett mycket starkt samvete, och den som alls har ett samvete är oskyldig. Trots ert förflutna är ni en typisk oskuld: ert samvete ansätter er hårt fastän ni egentligen inte har gjort någonting."

"Vad vet ni om mitt förflutna? Vad vet ni om vad jag har gjort och inte gjort?"

"Ingenting. Men jag kan se det på er att ni snarare är en människa som blivit illa behandlad av andra än en som behandlar era medmänniskor illa."

"De orden visar hur inkompetent ni är som präst. Det verkliga förhållandet med mig är raka motsatsen. Ni anar inte vad jag har gjort. Jag hade en gång en ung författare som inneboende hos mig. Han blev mig odräglig emedan han inte ville älska mig. Vet ni vad jag gjorde då? När han inte var hemma rev jag sönder alla hans färdigskrivna manuskript, som han hade lagt ner år av vedermödor i. Sådan är jag. Jag är helt schizofren."

"Ni överdriver. Men av dessa ord framgår det dock att ni inte är ensidigt lesbisk, vilket man har sagt mig, utan att ni trots allt kan ha känslor för en man. Är detta mitt antagande riktigt?"

"Fullkomligt. Men jag hade aldrig blivit lesbisk om jag inte en gång hade fallit för en man som fördärvade mig för alltid. Jag är ingen jungfru, må ni tro. Jag blev våldtagen av den som jag älskade, som i den våldtäkten visade sig vara djävulen och Satan själv. Min sagoprins blev till en avgrundsdjävul i det att han trampade på vår vänskap och våldtog mig i stället för att älska mig. Men ni förstår inte vad jag pratar om. Gå hem till ert kloster."

"Sköna jungfru..."

"Och kalla mig inte för jungfru! Ni gör er bara löjlig!"

"Det är det jag är till för. Jag är ju präst." Jag försökte försiktigt att le, och hon köpte det. I det ögonblicket vann jag henne. För första gången såg jag henne le, och det var ett förtjusande leende. Plötsligt brast isen, och en pärlande vacker vårbäck visade sig. Det var bara en skymt, men det visade att vad jag hade tagit för givet var riktigt: innerst inne var hon fortfarande mänsklig.

"Vill ni verkligen veta vad som hände mig?"

"Om ni vill berätta det, så har ni en god lyssnare."

"Tyvärr måste jag i så fall beröva er alla illusioner om att det kan finnas någonting jungfruligt kvar hos mig. Men ni har faktiskt bett om det.

Så här var det. Jag var en ung vacker begåvad dam med gott rykte om mig. Min umgängeskrets var mycket stor, och alla mina vänner respekterade mig, emedan det var känt att jag var oskuld och att jag avvisade alla frierier. Jag förblev oskuld ovanligt länge, ty alla mina väninnor gick gärna till sängs med vem det passade. Till slut var jag nästan ensam i min umgängeskrets om att vara oskuld. Man betraktade mig nästan som frigid.

Nu hade jag en svaghet, och det var pojkar med långt hår. Dock umgicks jag inte med sådana utan urskiljning, utan det var bara de bästa som föll mig i smaken. Att de bästa också råkade vara de mest långhåriga är en annan sak. Min bästa vän var han som hade det allra längsta och vackraste håret. Det var en ung popmusiker som jag hade känt sedan barndomen, och han var inte som andra. Han ville inte bara tjäna pengar på sin musik och göra karriär, utan han ville utveckla popmusiken och göra den mera konstnärlig, uttrycksfull och känslomässigt djup. Han ville, kan man säga, höja den till en nivå närmare den klassiska musiken."

Jag kunde inte låta bli att avbryta henne.

"Förlåt, men hette han Georges Durand?"

"Ja, det hette han. Kände ni honom?"

"Jag säger sedan. Fortsätt att berätta. Säg mig bara ert namn först, som jag ännu inte fått höra. Inte råkar det händelsevis vara Beatrice Moreau?"

"Hur visste ni det?"

Jag var stum av förundran inför detta märkliga sammanträffande och kunde i mitt stilla sinne bara tacka Gud, men jag sade:

"Det spelar ingen roll. Jag säger sedan. Fortsätt bara att berätta. Jag berättar sedan när ni har sagt ert. Fortsätt alltså, Beatrice Moreau, den dam som Georges Durand igår har kallat sin skyddsängel."

"Kan man vara skyddsängel åt djävulen? Jag höll honom för min bästa vän och litade på honom och uppmuntrade honom i allt vad han gjorde. Och allt gick bra för honom, och allt gick bra för mig, tills en dag någonting hände."

"Vad hände?"

"Jag måste först berätta att jag var kär i Georges. Redan som barn när jag för första gången mötte honom som elva år gammal på ett barnkalas tänkte jag, att om jag någonsin skulle gifta mig så skulle det vara med honom. Och han var alltid intresserad av mig. Jag anade tidigt en liknande böjelse hos honom för mig som jag hyste för honom. Och så blev vi bara bättre vänner ju äldre vi blev, och det tycktes verka som en logisk och naturlig utveckling att vi allt mera skulle växa ihop och alltid leva tillsammans.

En kväll när jag gick hem efter ett biobesök blev jag tilltalad av två pojkar. De såg ut som om de var vänner till Georges, varför jag inte var ovänlig mot dem. Inte är jag den som uppmuntrar främmande män som tilltalar mig på gatan, men dessa var just sådana att jag inte kunde stå emot dem: vackra och underbart långt hår halvvägs ner till midjan, precis som Georges själv. Och deras svarta glasögon skrämde mig inte. Tvärtom.

Jag hade dittills inte haft någon erfarenhet av narkotika. En gång hade jag prövat hasch och blivit besviken. Det var allt. Jag hade hört rykten om att min egen bror var missbrukare, men det trodde jag inte på, och själv förnekade han det när jag frågade honom. Jag tog inte alls ryktet om västvärldens narkotikamissbruk på allvar.

Emellertid var det nu något med dessa två gentlemän som började få mig att känna mig osäker. Det var något inte helt naturligt i deras sätt, som om de var påverkade av något men inte av sprit. Jag hade just frågat dem: 'För jag har väl rätt i mitt antagande att ni är vänner till Georges Durand?' när en stor svart Cadillac stannade bredvid oss på gatan, en dörr öppnades, en tredje person av samma utseende kom ut och dessa tre oemotståndligt sköna vildar milt föste in mig i bilen. Allt gick mycket snabbt. Jag var handfallen och kunde inte bjuda något motstånd. Någon fjärde person som jag inte såg satt vid ratten och satte omedelbart av i hög fart. Så tog en av de två som först tilltalat mig fram någonting blänkande. Då först blev jag rädd, och min första protest kom över mina läppar, men då satte den andra genast ett stort plåster över min mun, så att jag inte kunde få fram ett ljud mera, samtidigt som han låste mina händer bakom ryggen på mig. Det blänkande föremålet var en spruta. Jag kunde ingenting göra och hann knappt registrera vad som hände innan de dragit upp ärmen och tryckt in injektionssprutan i armvecket på mig. Jag svimmade.

När jag åter vaknade till liv stod bilen stilla."

"Resten vet jag. Du behöver inte berätta mera."

"Hur kan ni veta något mera? Var ni själv med?"

"Jag har hört en som var med berätta om saken."

"Dock kan han omöjligt ha berättat det så som jag upplevde det.

Så fort jag var vid sans märkte jag att giftet de hade givit mig hade börjat verka, och jag upplevde allting som i en dröm. De våldtog mig den ena efter den andra, och jag lät dem göra det, för vad annat kunde jag göra? Det gjorde inte ens ont — då ännu, på grund av bedövningen. Smärtorna kom efteråt. Men det värsta och hemskaste var att varje ansikte jag såg tillhörde Georges. Den förste som våldtog mig var Georges, den andre som våldtog mig var Georges, och den tredje som våldtog mig var Georges. Fastän det var tre olika personer var alla tre personerna Georges, och på något sätt blev jag fullkomligt övertygad om att Georges ensam bar skulden för alltsammans, att han ensam var skyldig."

"Dock var ingen av dem Georges?"

"Fastän ingen av dem kan ha varit Georges kändes det som om det ingen annan var än Georges som våldtog mig alla tre gångerna. Jag förstår att ingen av dem var Georges, men trots det är jag ännu idag fullkomligt säker på att det ingen annan var än Georges som låg bakom det."

"Vad hände sedan?"

"Han som satt vid ratten hade aldrig vänt på huvudet, och jag hade aldrig fått se honom. När alla tre hade fått sitt satte han plötsligt bilen i gång med en rivstart, vilket tydligen var helt oväntat för de andra. Orgien avbröts häftigt, och en av de tre våldtäktsmännen åkte ner på golvet och kunde inte komma upp mer. De andra två försökte hysteriskt få den galne rattföraren att stanna. När det inte gick ryckte de i honom med våld, varpå han förlorade kontrollen över bilen, som körde upp på trottoaren och in i en butik. Så närvarande var jag trots ruset att jag lyckades slita upp min bildörr och smita ut innan bilen fattade eld. Dessutom lyckades jag tydligen smälla igen den i baklås efter mig, ty de andra blev där inne och kunde inte komma ut. Jag hoppas de alla brann upp.

Själv stapplade jag hemåt den långa vägen till andra ändan av staden, men jag orkade inte ända fram. Jag var i upplösningstillstånd, inte minst tack vare den starka dosen gift som Georges givit mig, och föll några kvarter från min faders hus ner i gatan, samtidigt som det började regna. Det var nog bra att min far, som jag bodde hos, inte fick se mig den natten. I stället fann polisen mig, och de kunde snart konstatera att jag var kraftigt drogad med heroin. De trodde naturligtvis att jag själv var skyldig därtill, och jag orkade inte försvara mig. Hela resten av natten ansatte de mig med hätska frågor om vad jag hade gjort och hur jag fått tag på heroinet och så vidare. De var nästan värre än Georges. Polisen hade just då börjat vakna upp inför det tilltagande missbruket i vårt land och vände sig mot alla narkomaner med mera hat än förståelse, och i tron att även jag var en narkoman riktade de hela sin hätskhet även mot mig. Det tog några timmar innan de insåg att jag var så dålig att jag behövde läkarhjälp, och när äntligen läkaren kom, en kvinnlig sådan, blev det min räddning, ty hon först kunde konstatera att jag var en skändad oskuld som blivit utsatt för brottslig misshandel. Det hade jag även försökt säga till poliserna hela tiden, men de hade bara försökt få svar på sina skändliga insinuanta frågor och inte velat höra på något som jag sade av mig själv, förblindade som de var av sin egen odrägliga maskulina aggressivitet.

Naturligtvis blev min far orolig för mig. Han var änkling, min mor hade dött för fyra år sedan, och det hade inte varit lätt att leva med honom sedan dess. Det hade funnits åtskilliga kontroverser mellan oss, och han kunde aldrig tåla mina många långhåriga vänner, som han hade starka fördomar emot. Inte ens Georges hade han någonsin velat tala med efter det att han blev långhårig. Själv hade han en hög ställning i Montreals societet som en av de högsta ansvariga för Världsutställningen 1970, och han var mycket olycklig över att det inte blev något bemärkt av hans barn. Han var lika okunnig som jag var då ännu om att hans enda son var narkoman.

Intet slag hade kunnat drabba honom hårdare än att polisen följande dag ringde honom och meddelade honom att jag fanns i deras förvar efter att ha blivit drogad och skändad under natten. De drog sig inte ens för att säga att de hade hittat mig i rännstenen. Min far upptändes så av vrede därav att han aldrig mera ville se mig. Han sade själv i telefon till mig: "Försöker du någonsin komma tillbaka till mig mera ringer jag till psykiatriska avdelningen på sjukhuset och ber dem komma och hämta dig. Jag vill aldrig se dig mera. Jag har hela tiden sagt att dina långhåriga vänner skulle leda dig i fördärvet, men du ville aldrig lyssna till mina varningar. Du har nu fått ditt straff och självmant vandrat i gropen. Ta dig nu själv upp ur den också."

Varken han eller poliserna kunde någonsin tro på att jag inte hade tagit heroinsprutan själv och att den hade injicerats med våld av andra. "Sådant har vi aldrig hört talas om tidigare," sade de och ryckte på axlarna. För dem var det alldeles omöjligt att någon narkoman kunde ha råd att bjuda en annan på den dyrbaraste av alla droger. Sålunda var jag för dem och för min far en gång för alltid stämplad som narkoman. "Min egen dotter narkoman!" utbrast min fader hysteriskt i telefon, som om jag ingenting annat hade att vänta än galgen.

Men min bror behöll kontakten med mig, och av honom fick jag nu veta att han hade varit drogmissbrukare redan länge. "Det är ingenting ont i det," sade han. "Du är i gott sällskap. Snart är det mera ovanligt för unga att inte ha någon erfarenhet av droger än tvärtom. Du skall se att hela västvärlden snart består av bara narkomaner. Alla går på det förr eller senare. Mänskligheten avlägsnar sig från naturen mer och mer men klarar sig inte utan naturen. Alltså behöver hon ett surrogat, och det är knarket. Därför blir hon beroende av knarket, vare sig hon tar i det i mediciner eller droger. Det är helt naturligt." Samtidigt fick jag veta att den som han fick droger av ingen annan var än Georges. Även min bror trodde att jag hade tagit heroinsprutan frivilligt och erbjöd sig att skaffa mig mera om jag ville ha. Då bröt jag all kontakt med honom och flyttade till Toronto för att börja ett nytt eget liv där.

Tydligen ångrade min far sig något så småningom, ty han erbjöd sig att skaffa mig ett underhåll, men jag vägrade ta emot det. "Hellre svälter jag än tar emot en cent av dig," njöt jag av att säga till honom i telefon.

Är det då konstigt att dessa händelser etsade in hos mig ett obotligt och gränslöst hat mot allt manligt? Min far hade förskjutit mig och hotat med att spärra in mig på sinnessjukhus, min bror hade visat sig vara narkoman och gärna hjälpt mig att bli lika usel och hålla honom kroniskt sällskap, och min älskade dyrkade Georges var även han narkoman, hade gjort min bror till narkoman och hade våldtagit mig. Och i stället för att hjälpa mig hade poliserna i staden ytterligare trakasserat mig. Jag blev manshaterska och inledde mitt liv i Toronto som sådan."

"Hela tiden har ni anklagat er vän Georges för er våldtäkt fastän han uppenbarligen inte var en av de tre som våldtog er i Cadillacen."

"Jag är säker på att han var hjärnan bakom det, särskilt eftersom han redan hade fördärvat min bror."

"Är det då så säkert att det var just han som fördärvade honom?"

"Min bror fick sina droger från honom. Även om han kanske startade längs andra kanaler blev Georges sedan leverantör åt min bror, och min bror betalade kanske genom att förråda och offra sin enda syster åt dem."

"Ni såg aldrig den fjärde i sällskapet, han som satt vid ratten?"

"Nej, utom bakifrån, och det dåligt."

"Han rörde er alltså inte?"

"Nej."

"Nåväl. Vi skall tala mera om det sedan. Berätta nu vidare om ert liv i Toronto."

Jag var dödstrött på alltsammans och ville bara bli av med henne, men hur kunde man bli färdig med henne utom genom att låta henne komma fram till slutet? Här fanns mycket kvar i hennes fall att gå igenom ännu.

"Vad var jag efter de avgörande händelserna i Montreal som ödelade mitt liv och som berövade mig allt som jag dittills hade trott på och levat för? Jag var ett intet. Jag fann mig ensam på en ocean av stormande vågor som alla hackade på mig, på det ensamma skeppet utan roder. Och denna ocean av destruktiva vågor som jag plötsligt fann mig utkastad på var mina medmänniskor. Jag fann mig ensam i ett hav av djävlar, och jag blev deras rov.

Min enda vän i Toronto var till en början — men vad har ni egentligen med mig att göra? Varför skulle jag avslöja mig själv ytterligare för er? Ni är ju en man. Vad har jag med män att göra? Ge er iväg! Jag vill inte tala med er mera."

"Men jag vill ju bara hjälpa er."

"En man kan aldrig hjälpa en olycklig kvinna, hur han än försöker. Även om jag berättade mitt hjärtas svartaste hemligheter för er skulle ni aldrig förstå mig. Ge er iväg! Gå hem till ert heliga kloster! Om ni nödvändigt vill veta mera om mig, så tala med Robert Kleinsack, författaren. Han är här på samma asyl som jag men på en annan avdelning. Jag har själv sett honom. Han kan avslöja allt för er, vilket han också gärna gör. Tala med honom, så får ni veta sanningen om mig, vilken ni aldrig kommer att få veta av mig. Ge er av, otäcka präst!"

"Jag ville gärna ännu berätta vad jag visste om er vän Georges Durand, som ännu älskar er."

"Ni ljuger! Ni gör er bara till! Ni vill bara förvärra mitt lidande! Nämn honom inte, den förbannade nidingen! Jag vill aldrig mera höra det namnet nämnas! Försvinn härifrån, gräsliga usling! Jag vill aldrig mera se eller tala med en man! Så fort en man kommer i kontakt med en kvinna förvandlas han till ett monster av skurkaktighet och vidrighet. Jag känner männen!"

Hon var alldeles ifrån sig, och jag fruktade nästan att hon skulle börja kasta föremål på mig, men hon bröt i stället ut i alldeles hysterisk gråt, och jag kände mig verkligen prekär i sammanhanget och funderade allvarligt på att smita iväg så tyst och omärkligt som möjligt och helst lämna henne åt hennes öde. Men så tystnade hon plötsligt och glömde sina tårar. Tydligen hade hon fått en idé.

"Nej, vänta litet," sade hon betydligt mildare. "Förlåt mig. Skiljs vi nu, och ni sedan lyssnar till Robert, så måste ni hopplöst få det intrycket av mig att jag verkligen är en oförsvarlig häxa, vilket jag inte tror att jag är, åtminstone inte helt och hållet. Försök förstå mig, jag ber er!" Och hon föll på knä framför mina fötter och var alldeles botfärdig.

"Fortsätt att berätta, mitt barn," sade jag, helt avväpnad av hennes kast från den ena ytterligheten till den andra, och uppbjudande mina sista krafter för att orka höra på dessa kvinnliga skandalkrönikor till slut.

"Carole Armstrong var en gammal barndomsvän till mig som bodde i Toronto. Hon blev till en början min enda vän där, men hon var prostituerad. Hon var prostituerad så till den grad, att både män och kvinnor anlitade hennes tjänster mot god betalning. Och hon levde rikt, ty hon såg bra ut och hade många kunder. Hon vårdade sitt utseende med framgång och hade ett rikt vackert gyllene prinsesshår som nådde henne nästan ända ner till stjärten. Men hon led av någon form av venerisk sjukdom, som läkarna inte kunde komma till rätta med och som oändligt långsamt hela tiden blev värre. Det var inte syfilis, men det var kanske något ännu värre; men samtidigt var det en infektion som kunde döljas. Den syntes inte. Denna osynliga åkomma var samtidigt hennes tragedi och hennes fruktansvärda hemliga vapen mot omvärlden. Hon hade smittats av detta när hon liksom jag hade förlorat sin oskuld genom våldtäkt, och hon levde nu bara för att njuta av att sprida denna okända krypande sjukdom till alla män som hon fick att falla för sig, och de var inte få. Hon var den skickligaste horan i Toronto, hennes rykte i sängen var alldeles oerhört, och hon var samtidigt den mest djävulska av alla, ty det var med beräknad avsikt som hon skaffade sig så många nya män som möjligt, och helst gifta män, bara för att genomföra sin hämnd på så stor del av manskönet som möjligt för det lidande som det åsamkat henne. Att hämnas på männen med att ge så många som möjligt av dem den sjukdom som en man med våld en gång givit henne verkade vara meningen med hennes liv. Och när man en gång fått sjukdomen märkte vederbörande det aldrig förrän en lång tid efteråt när det definitivt redan var för sent att kunna åtgärda den.

Det smittade dock naturligtvis inte av sig på de kvinnor som hon låg med. Dem behandlade hon med all den ömhet och sanna kärlek som hon aldrig gav någon man. Och på så sätt uppfostrade hon många kvinnor till att bli lesbiska för livet. Hon var min läromästare, och jag blev i mångt och mycket liksom hon. Fast jag kom aldrig i någon fysisk kontakt med någon man mer. Jag tog avstånd från dem totalt. Ibland lockade jag till mig någon sådan enstaka individ och då blott för att fördärva honom ännu grundligare än vad Carole gjorde, ty hon fördärvade dem fysiskt, men jag fördärvade dem ända in i själen.

Carole skaffade mig en hygglig bostad och lärde mig att göra mig så vacker och tilldragande som möjligt för männen blott för att desto bättre kunna bekämpa dem. Hon introducerade mig i sin kvinnoklubb, en förening av slipade manshaterskor, vars aktivitet gick ut på att beröva manskönet allt herravälde över jorden. Dessa kvinnor var alla lesbiska och brydde sig inte om vilken kvinna de låg med bara det var en kvinna.

Tro mig: männen är värre än kvinnorna till och med på detta område. Det finns fler homosexuella än lesbiska personer i världen, de homosexuella tolereras numera av samhället medan de lesbiska ännu kämpar mot fördomar och diskriminering, och de homosexuellas föreningar har mycket värre saker för sig än vad vi hade."

"Jag vill påstå att lesbisk och homosexuell är lika illa och lika sjukt."

"Det är för att ni är präst. Det är ert jobb att företräda den åsikten. Men lyckligtvis råder inte religionen över världen mera. Och därför får de homosexuella och de lesbiska så stor frihet som de har i världen idag. De håller till och med på att få ett alltmer betydande politiskt inflytande.

Mitt sätt att komma åt männen för att fördärva dem var att hyra ut ett rum åt ensamma ungkarlar. När de väl var inneboende hos mig kunde jag sedan trakassera dem och pina dem hur mycket jag ville tills de självmant flyttade som färdiga nervvrak. De flyttade i allmänhet ganska snart, men en av dem stod ut med mig och ville inte flytta. Det var den så kallade författaren Robert Kleinsack."

"Är han känd? Har han utgivit något?"

"Han har aldrig fått ett ord tryckt, fastän han har skrivit mera och arbetat hårdare för att få något vettigt skrivet än någon annan författare som jag har känt. Honom träffade jag helt apropå hos en bekant till mig som var narkoman. Jag hade just då blivit kvitt min femte manliga hyresgäst och hade lärt mig fler knep än någonsin att tortera den manliga själen med. Jag var lysten efter en ny hyresgäst, konsumtionen av sådana gav mig mersmak, min sadistiska aptit på att tortera ihjäl manssjälar var väckt och var redan omättlig, och så träffade jag denne Robert, som om han hade sänts till mig från ovan, eller snarare nedan. Ännu idag är det mycket som jag inte förstår i fråga om hans personlighet och hans ageranden, men jag skall ändå berätta ungefär vad som hände.

Han hade just blivit uppsagd från den bostad han hade och sökte efter en ny. Jag bad honom komma med och titta på det rum som jag hade att hyra ut, vilket han gjorde. Han blev förtjust i min primitiva men idylliska våning och dess utmärkta läge med park och natur utanför fönstret och lovade tänka på saken och ge besked inom en vecka.

Inom en vecka meddelade han att han gärna skulle hyra rummet, men inte utan vissa villkor. Han ville ha en skriftlig överenskommelse oss emellan i fem punkter, som alltså skulle utgöra någon sorts kontrakt mellan oss. Jag visste att ett dylikt privatkontrakt ändå inte gällde inför lagen, varför jag gärna gick med på att skriva på det. En av de fem punkterna gick ut på, att samarbetet mellan honom och mig skulle vara helt neutralt och enbart praktiskt. Han visade alltså öppet ifrån början att han inte ville ha något som helst personligt umgänge med mig, fastän jag såg bra ut och alla män brukade visa intresse för mig. Denna punkt förundrade mig därför en aning, men samtidigt tänkte jag: "Aha! Han vill vara ren! Desto roligare skall det bli att belägra honom och bringa honom på fall! Och desto större skall hans fall bli!" Och jag skrev på det av honom avfattade kontraktet.

Så flyttade han in. Han hade mycket möblemang, ett stort bibliotek, en fin grammofon, som han bara spelade klassisk musik på, och en dyrbar skrivmaskin. Jag hade gett honom full frihet att bruka grammofonen och skrivmaskinen. Jag invaggade honom avsiktligt i en känsla av trygghet och frid, blott för att sedan desto ordentligare kunna ruska om honom.

Han var utomordentligt naiv och beskedlig. Med tiden fick jag veta det om honom, att han aldrig hade haft en flicka, och att han hade för avsikt att aldrig ha samlag med någon som han inte var lagligt gift med. Denna sällsynta dygd hos honom väckte min förundran, och någonting sade mig att inte börja bearbeta honom, men jag kunde inte ha förbarmande med någon man.

Han kom snart på god fot med grannarna, och de visade snart att de tyckte mera om honom än vad de hade tyckt om någon av mina tidigare män. Om de anade ugglor i mossen, om de visste vad jag brukade göra med mina manliga hyresgäster, så sade de dock ingenting därom.

Han kunde hjälpa dem med att laga tak över läckande vindar, reparera möbler och trasiga attiraljer och på allt sätt vara nyttig, hjälpsam och vänlig, så att de till och med önskade göra honom till gårdskarl. Alla tyckte om honom, och han trivdes bra med att bo i huset. Han kom även på god fot med hyresvärden och husägarna och nästan på litet för god fot, tyckte jag.

Min första fientliga handling mot honom var att ta hem en av mina älskarinnor och ha henne i min säng över natten utan att i förväg berätta därom för honom. Jag ville se hur han reagerade på att jag var lesbisk, vilket han säkert inte visste och troligen inte ens hade kunnat ana. Han reagerade snopet nog inte alls. Han sade inte ett ord om saken, fastän han måste ha hört oss stöna ganska ordentligt. Han gjorde inte en min och hälsade på min väninna som om hon var en dagligen återkommande städerska, fastän han aldrig hade sett henne förut. Han tycktes vara totalt likgiltig för mina utmanande vanor. Hans tolerans var förundransvärd.

Jag hade väntat mig åtminstone någon reaktion, negativ eller positiv. En i ett kort ögonblick rynkad näsa hade tillfredsställt mig, men det att han inte rörde en lilltå retade mig.

Han var ytterst flitig med sitt författarskap. Jag vet inte vad han levde på, ty han satt alltid i sitt vackert inredda rum och knackade på sin skrivmaskin. En dag bad jag att få läsa något som han hade skrivit. Efter att ha funderat en dag på saken gav han mig ett ganska tjockt manuskript. Det var någon sorts gammalmodig riddarroman med slott och romantik. Det var så otidsenligt, så främmande och så antipublikfriande att jag beslöt att avbryta läsningen efter det första kapitlet. Framför allt var hans språk så vansinnigt renodlat och överarbetat. Jag gav tillbaka manuskriptet åt honom och gav honom det i mitt tycke goda rådet att slänga det och skriva något modernare. Han tackade och tog emot och rörde inte en min. Hans likgiltighet för mina provokationer började irritera mig.

Min följande åtgärd emot honom var att förbjuda honom att skriva på maskin medan jag var hemma. Hans flit var ganska outhärdligt i längden, emedan det aldrig tog slut, och samtidigt hoppades jag äntligen att han inför denna åtgärd skulle börja bemöta mina attacker på något sätt. Jag hade då haft nattliga kvinnliga sänggäster oavbrutet ända sedan han hade flyttat in. Och nu reagerade han. Han åberopade mycket lugnt vårt kontrakt och sade, att om han inte fick skriva på sin maskin medan jag var hemma, så skulle jag inte få ha älskarinnor hemma medan han var hemma.

"Varför?" frågade jag. Och då kom det:

"Därför att jag tycker det är äckligt och vedervärdigt. Hade jag vetat att du var sådan hade jag aldrig flyttat hit."

Jag jublade. Jag hade fått honom att reagera. Aldrig hade han gjort mig mera lycklig. Så godmodigt stämd blev jag härav, att jag gick med på hans krav: han skulle inte mera skriva på maskin när jag var hemma, och jag skulle inte låta mina älskarinnor stanna över natten mera, emedan han alltid var hemma om natten. Och jag njöt av att veta att det sved mera för honom att inte få skriva på maskin än vad det gjorde för mig att behöva tillfredsställa mina lustar annanstans än hemma. Ty hans fina skrivmaskin var stor och tung och svår att flytta, medan alla mina väninnor hade bättre och bekvämare bostäder och sängar än jag själv.

Emellertid tröttnade jag på även detta förhållande och kom till slut fram till att jag ville ha en ny hyresgäst. Han hade då bott i min våning i sex månader och var alldeles för populär i huset. Jag beslöt att säga upp honom. Då åberopade han vårt kontrakt och påstod att jag inte kunde kasta ut honom utan vidare. Jag bad honom då flytta inom en viss tid. Han svarade att han skulle börja spana efter en ny bostad åt sig.

Från den dagen och framåt kan jag ännu inte idag förstå hans handlingssätt. Ju mera intensivt jag ansträngde mig för att få ut honom, desto mera envist tycktes han vilja bo kvar. Jag struntade i vår överenskommelse om att jag inte skulle få ta hem mina älskarinnor när han var hemma, och när han skrev på sin maskin när vi försökte älska, jag och min sängkamrat, avbröt jag honom bryskt och lät honom inte skriva färdigt en mening. Och han påstod att han inte kunde flytta förrän han hade en annan bostad att flytta till. Och jag pratade illa om honom inför grannarna, jag gjorde mitt bästa för att hans aktier skulle bli värdelösa, jag insinuerade att han bar sig illa åt hos mig och att det var därför jag ville ha ut honom, och i ett hyresgästmöte skällde jag ut honom offentligt. Inte ett ord gav han till svar. På det sättet drev han mig till förtvivlan."

Jag kände igen mönstret. Vissa kvinnor excellerar i konsten att framstå som misshandlade martyrer och offer för sina män utan att deras män har rört ett hår på deras huvuden, och denna kvinnliga konst använder sig kvinnorna av enbart för att göra sina män illa. Det kallas mental grymhet. Detta exemplar som jag hade framför mig verkade ta priset.

"Skötte han sig annars?" frågade jag. "Jag menar, betalade han exempelvis sin hyra?"

"Ja, och alltid i förskott. Vid ett tillfälle, (det var innan jag hade beslutat mig för att få ut honom,) hade jag kommit i penningnöd och bett honom om ett lån, emedan han uppenbarligen hade mycket pengar på banken. Han ville inte låna mig pengar, men han hade ingenting emot att betala mig några månaders hyra i förskott. Sålunda hade han betalat hyran för två månader framåt när jag först ville få ut honom, och dessa pengar hade jag inte möjlighet att ge honom tillbaka. Så datumet för hans utflyttning var bestämt till slutet av de två månaderna."

"Skötte han sig annars som hyresgäst?"

"Han skötte sig alltför väl. Han var exemplarisk. Han städade och sopade och lånade mig av sina möbler, och jag fick använda hans grammofon så mycket jag ville."

"Och ändå ville ni få ut honom?"

"Han var ju en man, och jag hade en gång för alla svurit på att hämnas på alla män. Jag hatade honom för att han var man, och emedan han var man ansåg jag mig ha rätt att gå hur långt som helst i att försöka göra honom illa. Dessutom var han odrägligt lik Georges Durand. Det var bara det långa håret som fattades. Robert var normal och slätrakad som vilken tråkig kontorist som helst. Och till slut beslöt jag mig för att med vilka medel som helst få honom att flytta före de två i förväg betalade månadernas utgång.

Detta gjorde jag klart för honom. 'Jag skulle kunna göra vad som helst för att få dig att flytta. Jag skulle kunna gå och slänga dina böcker en och en i soptunnorna och riva sönder dina manuskript, bara för att få dig bort härifrån för alltid och genast,' sade jag till honom.

'Det tror jag inte du gör,' sade han lugnt och bodde kvar och arbetade vidare.

Men jag gjorde det, och jag njöt av att komma hans godtrogenhet på skam. En kväll innan han kom hem från en fest letade jag fram alla hans manuskript. Jag visste precis var och hur han förvarade dem. Han hade dem ordentligt i plastfodral. Där var hans av många förläggare med fog refuserade riddarroman, som han en gång hade givit mig att läsa och som jag bett honom slänga, och där var ett nästan färdigskrivet tjockt manuskript som tydligen hade något science fiction-motiv, nästan som Jules Verne. Jag hittade även i hans byrålåda några smärre manuskript, några uppsatser och noveller, bland annat en om huset och kvarteret som vi bodde i och dess bakgrundshistoria, som han hade visat ett så rörande intresse i, och allt detta rev jag sönder i så små bitar som möjligt som jag spred omkring över hela hans rum. Och jag njöt av att göra det, och när verket var fullbordat längtade jag efter hans hemkomst.

Han kom hem från festen klädd i frack. Han var inte berusad. Det var han aldrig. Antingen drack han inte starkt, eller också påverkades han inte av det. Han kom hem och stannade när han såg förödelsen. Sedan började han försiktigt samla ihop pappersbitarna. Inte ett ord hade han ännu sagt till mig, som satt tyst i rummet bredvid bakom stängd dörr. Så knackade det på ytterdörren. Jag visste vem det var. Det var min älskarinna. Jag släppte in henne som vanligt, skrattade och umgicks med henne som vanligt och gick sedan till sängs med henne, och vi älskade som tigrinnor. Allt detta gjorde jag bara för att reta honom.

Jag hörde inte ett ljud från honom på en lång stund. Så hörde jag med ens hur han reste sig, stängde dörren och gick ut. Sedan såg jag honom aldrig mer förrän här på sjukhuset. Han lämnade alla sina saker kvar. Han kom aldrig tillbaka ens för att se till dem.

Sådan är jag, pastorn. Döm mig nu."

"Hur kom ni hit till sjukhuset?"

"Jag hade trott att Robert skulle ha berättat allt om mig för alla våra grannar och bussat dem på mig som hämnd, men han hade inte avslöjat ett uns av sanningen för dem. Jag hade komprometterat honom så mycket jag hade orkat inför dem, och så visade de sig inte ha en aning om mina trakasserier mot honom. Inte ens för sina bästa vänner bland dem hade han talat ett enda ont ord om mig. Och jag förundrades däröver och undrade vad som hade hänt honom. Jag kunde se efteråt att han inte ens hade tagit av sig fracken innan han lämnade mitt hus.

Samtidigt som detta hände dog Carole Armstrong en naturlig död vid 26 års ålder. En förkylning hade lett till lunginflammation, och hon dog i sängen i armarna hos sin bäst betalande älskarinna. Hon hade förbränt sig själv som en spraksticka.

Kort efter det kom det en dag tre unga män till mig med långt hår och svarta glasögon. De påminde fasaväckande starkt om mina tre våldtäktsmän i bilen. Så fort jag hade öppnat dörren för dem ville jag stänga den igen, men de satte foten i dörren. De trängde sig in hos mig, och jag var så rädd för dem att jag inte ens vågade skrika. Det mest skrämmande med dem var att de var så mol tysta. De yttrade inte ett ord. De bara kom in, och jag såg genast på dem hur farligt starkt målmedvetna de var."

"Vilka var de, och vad ville de?"

"De bar hand på mig, tejpade hårt igen munnen på mig och band mig till händer och fötter, händerna framtill. Sedan rev de av mig mina kläder och våldtog mig, den ena efter den andra. Hela scenen var alldeles märkvärdigt lik den ett par tre år tidigare, och likväl var det inte samma män. När de hade fått sitt och stängt sina gylfar gick de, fortfarande utan ett ord. De lämnade mig ensam med mina kalla tårar naken och bunden på golvet. Det var första gången jag grät sedan jag lämnat Montreal, och mina tårar kändes som isbitar. Även ett fruset hjärta kan avge smärtans tårar, men de tårarna är enbart salta, bittra och kalla. Flera timmar senare reste jag mig äntligen upp men kunde inte få av repen eller munkaveln på något sätt. Med mina bundna händer lyckades jag dock till slut ringa efter en älskarinna och åtminstone avge ljud i telefonluren som hon kunde härleda till mig, så att hon kunde komma och hjälpa mig ur knipan. Vi trodde båda att Robert hade någon del i vad som hade skett.

Det var inte långt efter det som jag började känna mig allvarligt dålig. Men jag hade ännu inte uppsökt någon läkare den dagen när jag hörde att Georges med sin grupp skulle ge konsert i staden. Jag skaffade mig genast biljett till en av de bästa platserna på parkett nära scenen och anade att återseendet med honom skulle betyda någonting.

Samma dag som konserten skulle gå av stapeln var jag så dålig att jag uppsökte en läkare. Vad jag mest av allt fruktade var att jag var havande. Läkaren undersökte mig och sade mycket allvarsamt men sakligt:

"Madame, er sjukdom är okänd för vetenskapen, men vi känner flera fall av samma sjukdom. Ert immunförsvar håller sakta men säkert på att slås ut."

Jag fick genast en aning. "Är det samma sjukdom som Carole Armstrong dog av?"

"Ja, det är ett av fallen för samma sjukdom som vi känner till. Men hon hade kunnat leva mycket längre om hon inte hade bränt sitt ljus i båda ändar."

Det var min dom.

Samma kväll gick jag på konsert. Där stod Georges Durand livslevande på scen, lika vacker som alltid, överlägsen som en gud, oemotståndlig med sitt nästan midjelånga mörkblonda svallande hår och demonisk med sina svarta glasögon. Och jag betraktade honom som den man som först kastade mig i fördärvet. Och i mitt stilla sinne sade jag till honom för mig själv där jag satt mitt i publiken som ett av dessa tiotusentals offer för hans demoniska förförelse:

"Jag genomskådar dig, Georges Durand. Möt min blick om du kan och vågar. Se vem som sitter här bland de främsta i publiken blott för att hata dig så intensivt som ingen människa har hatat förut. Se ditt verk, denna lesbiska häxa med någonting värre än syfilis, nästan lika lastbar som du själv. Jag vet allt om dig. Du är ordentligt drogad för att alls kunna orka med denna kväll. Du är en hopplöst obotlig narkoman och en av Canadas främsta narkotikaspridare. Mitt liv är bara ett av tusentals som du har förstört. Varje hysterisk tonårsflicka som sitter här i salen och skriker ut sin dyrkan av dig kommer att bli ett nytt offer för dig förr eller senare. Ty musiken är din täckmantel för ditt verkliga jag, som är slaveriet, beroendet och fördärvet. Du är knarkets inkarnation. Får du ett lillfinger av någon, som alla här i salen skriande erbjuder dig, tar du också varenda ens hand och varenda ens liv. Du med din last är ett kultföremål för en avgudadyrkan, och vad alla dessa hysteriska fans egentligen dyrkar i dig är djävulen i form av lasten, knarket och döden. De ser i dig helvetets avgrund, och de jublar över att få kasta sig däri.

Se på mig, Georges Durand. Känner du igen mig? Du våldtog mig, så sant som jag heter Beatrice. Du förslavade och fördärvade min ende bror och berövade mig min far och mitt hem, och du och ingen annan har givit mig min obotliga mardrömssjukdom. Aldrig har någon i hela världen varit så förbannad som du är av mig."

I det samma kände jag att han såg mig och kände igen mig.

"Ja, känn igen mig du bara. Känn igen ditt offer som dyrkade dig, liksom alla dessa, men blott så länge jag, liksom dessa, inte visste att du var Satan, förbannelsen och döden själv. Och summan av alla dina musikaliska ambitioner är denna masspsykos och massförförelse omfattande flera tiotusentals offer över hela världen, vars samtliga fördärv dock endast kommer att återfalla på dig själv."

Jag släppte honom inte med min hatiska blick, och han kom av sig mitt i ett nummer. Han hade inte sett mig på tre år. Han kom fullkomligt av sig och tog liksom i blindo några steg framåt.

"Så du minns mig än, Georges Durand. Alltså har du faktiskt älskat mig en gång liksom jag har älskat dig, innan dina profitmedel knarket och musiken kom emellan oss och innan det gick åt skogen för oss bägge två."

Han var fullkomligt väck. Han måste ha varit ordentligt drogad, ty han famlade och snubblade som en blind och störtade plötsligt ned från estraden till publikens fötter. Genast fylldes hela den jättelika salen av en enorm masspsykos och ett öronbedövande kaos. Musiken avbröts, och hela publiken störtade sig över den fallna rocksångaren. Plötsligt sprakade det i taket, flera strålkastare slocknade, hela scenbelysningen försvann, medan endast vaga och svaga ljuskällor återstod, som kastade ett spökligt sken över det skriande helvetet, vars lösaktighet accelererade intill sken. Jag reste mig lugnt och lyckades lämna salen innan tumultet hade slutat med katastrof. Just när jag lämnade huset stannade det en mängd illtjutande rasande polisbilar utanför konsertlokalen, och hela Torontos poliskår störtade in för att skingra de tusentals förryckta tonåringarna, som var involverade i gud vet vad för slags universella och anarkistiska kravaller. Jag vet inte hur många som blev trampade till döds."

"Men vilka var de tre tysta männen som besökte er? Har ni aldrig fått veta vad som låg bakom deras besök?"

"Det var Carole Armstrongs goda vänner. Carole visste att hon skulle dö. Hon var inte rädd för döden, men hon var rädd för alla dem som var ute efter hennes liv, och det var många, kanske oräkneliga. Det var kanske ett hundratal oförståndiga unga män som hon med flit hade överfört sin sjukdom på, och de flesta av dem, alla som upptäckt det och blivit gåtfullt sjuka, var naturligtvis rasande på henne. Det var de tre värsta av hennes vänner, de tre farligaste offren för hennes hämnd, som hade beslutat sig för att hämnas på henne när hon redan var död med att sprida sjukdomen till alla hennes lesbiska vänner. En av dem var jag. Helst hade de knullat henne själv till döds, och det visste hon. Därför tog hon själv sitt liv på så sätt, att när hon visste att hon hade lunginflammation och skulle dö, så satsade hon sina sista krafter på ett samlag med sin bästa väninna, och innan hon gick till sängs med henne hade hon preparerat en dödlig heroindos. Hon tog den när deras kärleksakt var som ljuvligast. Hennes död blev därigenom inte alldeles oangenäm. Åtminstone hade den kunnat bli mycket värre, i synnerhet om de av hennes vänner som fick tag på mig hade fått tag på henne medan hon ännu levde."

"Det blir värre och värre. Men hur kom ni hit?"

"Efter allt detta lämnade jag Toronto och återvände till Montreal för att bönfalla min far om att hjälpa mig. Min bror hade just då dött av en överdos narkotika som andra hade givit honom. Han hade trasslats in i en narkotikahärva vars ändar polisen hade börjat få grepp om, och för att han inte skulle tjalla för polisen mördades han av sina bästa vänner. Georges hade försvunnit från scenen då redan. Min far var vanärad av det faktum att polisen övertygat honom om att hans son varit narkoman, och han välkomnade mig tillbaka med tårar. Jag försökte dölja min smygande sjukdom för honom, men sanningen om den kröp ändå fram så småningom. Efter det blev förhållandet åter spänt mellan oss. Vi grälade och bråkade tills han en dag ringde hit till sjukhuset och bad dem komma och ta hand om mig. Jag hörde samtalet. Min far, som välkomnat mig tillbaka som en helt ny människa, som då plötsligt visat sig så god och glad och mänsklig, hade i alla fall alltid förblivit den samma: en hänsynslös och kallsinnig, omänsklig och hjärtlös moralfanatiker. Jag hade kunnat fly då, men hellre än att åter bli det lesbiska monster som jag hade varit och sluta som Carole Armstrong lät jag dem omhänderta mig. Och sedan dess har jag haft det bra. Jag blir inte sjukare här, de är snälla mot mig här, och jag vill aldrig mer komma ut i den värld som en gång för alla har fördärvat mig. Hellre dör jag som en anonym nolla här. De vill att jag skall ut i förvärvslivet igen och arbeta och göra nytta tills jag dör, men jag vägrar. Jag är redan så förstörd att jag aldrig ens genom lögner kommer att kunna bli normal igen.

Men berätta nu vad ni vet om Georges."

"Han sitter här på samma sjukhus som ni men på avgiftningskliniken."

"Så sitter vi då i samma båt intill slutet. Ty knappast blir väl han normal mer han heller?"

"Inget fall är hopplöst, och det dummaste man kan göra inför någon sjukdom, vilken det än är, är att ge upp inför den."

"Läkarna vet för litet ännu om min sjukdom för att ens kunna behandla den."

"Desto större skäl att kämpa emot den så länge man lever. Men allt vad ni har sagt och tänkt om Georges är sant. Han var den fjärde mannen som satt vid ratten i Cadillacen..."

"Var det han?"

"Ja."

"Varför stoppade han inte de övriga?"

"Fastän han aldrig kom vid er hade han kunnat hindra att det skedde som skedde, vilket han underlät att göra. Den som tiger samtycker. På så sätt var han faktiskt medbrottslig, tills han i protest satte gasen i botten och avbröt skändligheten. Han liksom ni undkom bilolyckan oskadd. Men jag lovar er, att han har sonat den brottsliga händelsen. Det borde också hans agerande vid återseendet av er från estraden i Toronto övertyga er om. Om ni båda vill skall jag försöka åstadkomma en försoning mellan er. Vill ni det?"

"Inte ännu. På längre sikt kanske. Men bara med er hjälp. Utan er skulle det aldrig gå."

"Jag skall gärna ställa upp. Men den där författaren..."

"Robert Kleinsack."

"Ja. Han bekymrar mig. Det förvånar mig inte att även han är här. Har ni talat med honom?"

"Han har inte ens sett mig här, och jag håller mig undan från hans avdelning."

"Jag skulle gärna vilja träffa honom. Får jag träffa er här igen om en vecka? Så skall jag innan dess ha pratat med honom."

"Prata med honom så mycket ni vill. Så får jag nästa vecka veta vad det egentligen var med honom. Jag skall vänta på er till nästa vecka."

"Och jag ser fram emot vår nästa pratstund tillsammans."

Det gjorde jag verkligen. Så lämnade jag även henne. Läkarna var nöjda med att jag fått så god kontakt med 'varelsen', som de kallade henne, och de var gärna med på att så småningom låta henne och Georges Durand träffas.

Doktor Mort hade ingenting emot att jag även åtog mig fallet Robert Kleinsack.

"Vi visste inte ens vad han hette," förklarade doktor Mort. "Han var ett av våra svåraste fall av oresonlig anonymitet. Han lär ha hittats på gatan klädd i frack och allt men utan överrock. Vi hade faktiskt funderat på att även anförtro honom åt er, men vi hade aldrig vågat pådyvla er ännu ett fall om inte initiativet hade kommit från er. Nu har det genom ett lyckligt sammanträffande kommit från er, och det tackar vi för. Ni får gärna försöka tala honom till rätta."

Och han visade mig in till patienten Robert Kleinsack.

5.

"Goddag, fader. Jag har väntat på er. För ingen utom för en präst hade jag kunnat anförtro mig. Slå er ner, men känn er inte som hemma, ty denna asyl bör aldrig bli ett hem för er."

Överraskad slog jag mig ner och frågade:

"Hur står det till?"

"Bättre än på länge. Ni lär ha haft framgång med många patienter här i asylen."

"Ingen framgång ännu, men jag har fått god kontakt med fyra patienter redan, och ni tycks bli den femte."

"Jag pratar gärna med en riktig präst och har ingenting att dölja för en sådan. Ni undrar förstås hur ni kan hjälpa mig och var skon klämmer för mig?"

"Jag vet redan en hel del."

"Jag vill bara be er om en sak: försök inte få mig ut härifrån. Jag hör hemma här bland andra misslyckade individer och vill aldrig veta av den myllrande ytliga elaka yttervärlden mera. Lovar ni mig att inte försöka övertala mig till att bli den värsta sortens paria i samhället: en som är utskriven från dårhuset men ändå måste återvända dit en gång i veckan för att kontrolleras och få en spruta? Hellre är jag mig själv på dårhuset än en zombie i samhället. Jag förbannar människorna. Jag vill aldrig mera veta av deras onda gemenskap."

"Jag skall aldrig försöka få er ut härifrån så länge ni inte vill det själv. Men den möjligheten kan inte uteslutas att ni en gång kanske kommer att vilja det själv. Men berätta nu om er själv och var skon klämmer."

"Ni vill att jag skall krossa det fängelse som jag har suttit fängslad i under hela mitt liv med att slå en knytnäve i väggen? Går det? Hellre förnekar jag fängelset och invaggar jag mig själv i illusionen om att det inte finns med att påstå att jag inte har något ego. Jag existerar inte. Låt mig vara en nolla."

"Jag skall säga vad jag vet om er. Ni bodde i nästan ett års tid hos en viss madame Beatrice Moreau, och hon tvingade er att flytta därifrån med att bland annat bruka våld mot er tillhöriga föremål."

"Det var inga föremål. Det var mina egna barn, mina egna skapelser, mitt eget kött och blod! Vad vet ni mera om den varelsen?"

"Alltför mycket. Hon var lesbisk."

"Ja. Har ni träffat henne?"

"Ja."

"Är det genom henne ni känner mig?"

"Ja."

"Då känner ni mig inte. Jag skall säga er, att den varelsen gjorde allt för att förinta mig som person, och hon lyckades. Innan jag hade lärt känna henne trodde jag intet ont om någon människa. Efter att ha lärt känna henne tror jag intet gott om någon människa, utom till nöds enstaka heliga oskulder som ni, till exempel. För ni är väl oskuld? Inte har väl ni någonsin kommit vid en kvinna?"

"Nej, aldrig. Åtminstone aldrig sexuellt."

"Då kan jag lita på er som på en riktig präst. Jag skall berätta för er om henne, om hennes verkliga personlighet och hur det kom sig att jag alls kom att ha affärer med en sådan varelse."

"Ni talar väldigt nedsättande om henne. Varför säger ni 'en sådan varelse'? Hela sjukhuset tycks kalla henne för 'den där varelsen'. Hon var dock en kvinna en gång."

"Jag dömer henne inte. Det överlåter jag åt andra att göra. Jag har haft tillräckligt mycket besvär med henne redan. Jag endast konstaterar vad som faktiskt tilldrog sig.

Ni vet inte vilka ödesdigra konsekvenser det kan innebära för en människa med medfödd skapardrift att få alltför mycket att göra med en annan människa. Ty den vanliga materialistiska människan verkar som en hämsko på den skapande, och om denna hämsko får någon makt över den skapande tillintetgör hon honom. Så fungerade det mellan Beatrice och mig.

Hela mitt liv har jag arbetat för att bli författare. Redan som barn, när denna underbara färgtidskrift 'Illustrerade Klassiker' förgyllde ens tillvaro, och man redan i unga år fick insupa fantasieggande berättelser som 'Moby Dick', 'De tre musketörerna', 'Romeo och Julia', Jules Vernes resor och Victor Hugos tragiska romaner, bestämde jag mig för att en gång bli en riktig författare, och sedan dess har jag oavbrutet arbetat för att bli det, samtidigt som jag av alla krafter har motarbetats däri av omvärlden. Mina föräldrar, (jag var enda barnet,) ville aldrig låta mig tillfredsställa mina griller, och dessutom körde de ut mig hemifrån innan jag hade avslutat skolan. Jag var sjutton år, och anledningen var en matta."

"En matta?"

"Jag var allergisk mot något som fanns i hemmet, och en läkare kom slutligen fram till att det som jag var allergisk mot var hemmets äkta persiska matta, familjens dyrgrip. Han rådde mina föräldrar att för min hälsas skull göra sig av med mattan, eller också se till att jag fick en annan bostad. Föräldrarna fick alltså välja mellan mig och mattan. De valde att göra sig av med mig.

Jag fick avsluta min skolgång boendes ensam i ett eländigt kyffe i stadens fattigaste slum, där mina enda grannar var alkoholister och narkomaner. Men det var en nyttig skola för mig. Mina värsta år blev mina bästa, och det var under de åren som jag började skriva på allvar.

När jag för första gången träffade Beatrice Moreau hade jag bytt bostad sju gånger på lika många år. Den sämsta av de sju bostäderna hade jag innehaft i tre år och den bästa av dem i tre månader. När jag träffade henne var jag tvungen att flytta från den bostad jag då hade inom två veckor. Min bostadssituation var alltså tämligen svår, jag hade inte råd att bo dyrt, och att finna en billig bostad som inte var dålig var inte det lättaste. Just då uppenbarade sig fröken Beatrice som ett ljus ifrån ovan. Jag jämförde faktiskt hennes ankomst i mitt liv med den andra Beatrices uppenbarelse inför den hårt drabbade Dante. Emedan hon såg bra ut och hade ett öppet sätt som vittnade om en god vilja såg jag ingen anledning till farhågor och tittade gärna på det rum som hon ville hyra ut. Det visade sig vara idealiskt för mig. Jag hade mest brukat bo med utsikt över oupphörligt bullrande motorvägar, trafikrondeller och järnvägsbroar, men utsikten från detta rum var mot en grön blomstrande doftande skog med enbart frisk luft, och intet buller kom utifrån in. Dessutom var huset pittoreskt, och grannarna verkade trevliga. För formens skull bad jag dock om en veckas betänketid. Under denna vecka försökte jag få reda på något om min eventuella värdinnas bakgrund, och några som kände henne varnade mig för henne men i dunkla ordalag utan att förklara varför. Tyvärr var denna dunkelhet outrannsaklig. Nu känner jag bättre denna dunkelhet, och den är det töcken som kringvärver och döljer och förkväver den starkaste av alla mänskliga krafter, som är den kraft som bor i den rena förtvivlan. Men den som ej känner den har all anledning att frukta den när han möter dess hemlighetsfulla allt beslöjande dunkel hos andra. Så jag kunde inte ana vad jag kunde vänta av henne, även om jag förstod så mycket att hon även kunde vara annat än enbart positiv.

För att förebygga allt obehag som kunde tänkas uppkomma mellan mig och henne gick jag därför med på att flytta in på villkoret att hon skrev under en skriftlig överenskommelse med mig. Enligt denna skulle vi lämna varandra i fred så mycket som möjligt, dela alla kostnader, respektera varandras ägodelar och aldrig 'inleda någon enbart depressiv polemik eller tvist', det vill säga aldrig gräla eller inleda bråk med den andra, ty sådant kunde jag inte uthärda. Men den viktigaste punkten var, att en uppsägning av vårt kontrakt måste vara ömsesidig för att gälla. Jag var nämligen dödstrött på att behöva byta bostad ibland flera gånger om året. Jag ville äntligen vara i fred och känna mig hemma, och en chans därtill såg jag i hennes rum med det utmärkta läget vid den pittoreska gården och med de sympatiska grannarna mitt i den idealiska miljön. Jag visste att jag där skulle få kunna arbeta i fred, och den ynnesten bad jag henne låta mig få njuta med att gå med på mina ödmjuka och artiga villkor. Jag hade aldrig fått vara i fred i någon av mina tidigare bostäder. Och hon skrev beredvilligt under kontraktet. Jag häpnade själv över hur villigt hon skrev på det.

Så började mitt liv i det gamla hemtrevliga kråkslottet, ett rikt dekorerat trähus från förra seklet, ett av de få exemplen på 1800-talsarkitektur i trä som fanns kvar i stadens centrum. Och jag kom snabbt in i husets umgängeskrets, lärde känna de trevligaste grannarna och fick bland dem flera riktigt goda vänner. Jag hjälpte dem gärna med vad jag kunde och tvekade inte inför att dra mitt strå till lasset när det gällde att få huset räddat från en hotande rivning. Jag blev väldigt intresserad av husets bakgrund och historia och började på grundval därav skriva artiklar om kvarteret som jag skickade in till tidningarna. Ganska snart skrevs det ganska stora reportage om vårt rivningshotade kvarter i pressen.

Och ingenting otrevligt hände i mitt nya hem förrän när plötsligt, efter en lyckad gårdsfest som vi alla hyresgästerna tillsammans hade i huset, min dittills högt respekterade värdinna tog med sig en väninna hem som hon sedan gick till sängs med. Detta chockerade mig väldeligen, dels som jag inte trott någonting sådant om min värdinna, och dels emedan jag inte alls hade några sexuella erfarenheter själv. Jag teg dock stilla och uthärdade i tysthet de båda unga kvinnornas stönanden och flåsanden under natten och ämnade inte vidröra ett så känsligt ämne förrän jag skulle ha något vettigt och uppbyggligt att säga därom.

Hon fortsatte med att förvåna mig med att inte hålla sig till den älskarinnan utan skaffa sig både en andra och en tredje, som hon varvade med. Mitt obehag var gränslöst, men jag sade ingenting. Men så en dag fick jag anledning att säga någonting.

Det var tredje månaden jag bodde där. Jag hade brukat skriva på maskin alla dagar, och min värdinna hade inte alls misstyckt. Men en dag sade hon plötsligt:

"Hädanefter får du aldrig mera skriva på maskin när jag är hemma."

"Varför?" frågade jag.

"Det stör mig."

Och eftersom det var hennes lägenhet måste jag lyda. Men harmen sjöd inom mig. Hon var hemma nitton timmar om dygnet, emedan hon saknade arbete. Och jag var hopplöst beroende av mitt skriveri. Att få ett manuskript gott nog så att det kunde utgivas var min enda chans att någonsin lyckas i livet."

"Fick hon inte även läsa ett av dina manuskript?"

"Jo, det stämmer. Hon bad om att få göra det, och slutligen gav jag henne min bästa roman att läsa. Det var en romantisk medeltidshistoria i Walter Scotts stil. Hon läste bara det första kapitlet. Sedan gav hon mig manuset tillbaka och sade: "Släng skiten." Hon menade att jag i vad jag skrev var så otidsenlig och omodern att ingen någonsin skulle vilja läsa mig.

Men som svar på hennes förbud mot mitt maskinskriveri sade jag efter ett par dagar:

"Om jag inte får arbeta när du är hemma, så är det inte mer än rätt att du inte får ha älskarinnor medan jag är hemma." Och jag förklarade mitt gränslösa obehag för sådana vanor. Hon blev väldigt förvånad. Hon hade inte haft en aning om att jag äcklades av hennes perversitet, och förvånansvärt nog gick hon lätt med på mitt krav: att jag bara kunde låta bli att skriva på maskin när hon var hemma om hon lät bli att ha älskarinnor hos sig när jag var hemma. Men båda var vi otillfredsställda invärtes. Hon sjöd av harm över att inte få älska vem hon ville i sin egen säng, och jag sjöd av harm över att inte få arbeta så mycket som jag ville. Men min begränsning var hårdare att bära än hennes: mitt arbete var för mig livsviktigt, medan hon knappast skulle lida någon skada av att vara utan sin last.

Men alltjämt respekterade jag henne. Jag var aldrig gemen eller avog mot henne. Jag höll henne alltjämt för en god och pålitlig människa som blott blivit kanske en aning vilseförd i livet, och för hennes last tyckte jag bara synd om henne. Och jag ville gärna försöka få henne att komma ifrån den lasten. Det blev nästan min ambition att vilja kurera hennes perversitet, och mitt första steg i den riktningen var att ställa det villkoret jag ställde beträffande hennes älskarinnor.

Efter den kontroversen hade vi ett långt samtal om kärlek. Hon ville veta alla mina synpunkter och erfarenheter av ämnet och förbluffades storligen av att jag aldrig haft något sexuellt umgänge med någon och aldrig heller ville ha det förrän jag var gift."

"Den inställningen till det sexuella livet är den normala," kunde jag inte låta bli att inflika, "men det har blivit vår tids mode att leva enligt motsatsen."

"Ja, Beatrice Moreau är kanske just ett typiskt symptom på vår tids fallenhet för överdrivet lättsinne. Hon hade aldrig träffat en sådan människa som jag förr. Hon sade att hon inte hade trott att sådana djur fortfarande fanns kvar."

"De är definitivt utrotningshotade. Men ändå respekterade hon inte er nya överenskommelse utan tog hem sina älskarinnor igen."

"Ja, fastän jag var hemma, och när jag försökte skriva på maskin avbröt hon mig och lät mig inte ens fullborda det stycke som jag höll på med, som hade avslutat ett kapitel."

"Hur gick det till när hon skällde ut dig inför alla grannarna?"

"Det var en fruktansvärd kväll. Den var lika fruktansvärd för de andra som den var för mig. Det var bara hon som njöt av den. Hon stod upp och talade till de andra som en annan Cicero mot Catilina eller Antonius, men rollerna var ombytta: Cicero var den okvädade, och Catilina-Antonius var den som anklagade. Hon menade att jag hade nästlat mig in hos hennes grannar för att ställa mig väl in hos dem och kunna vända dem emot henne. Hon menade att jag i smyg arbetade för att överta hennes lägenhet och få henne husvill. Hon förfäktade att jag hindrade henne från att komma hem på kvällarna, så att hon fick irra omkring på nätterna och sitta uppe på kaféer och ha tråkigt bara för att få natten att gå. Hon menade att jag hindrade henne från att bo hemma längre. Hennes paranoia var total, och enligt denna var mina manipulationer allsmäktiga, fastän jag inte gjorde något."

"Försvarade ni er inte?"

"Inte ett ord sade jag. Jag beklagar, men jag har aldrig kunnat ta ondska på allvar. Ren ondska är för mig ren hysteri som bör tigas ihjäl, ty med att besvara den förvärrar man den bara. Jag sade inte ett ord till mitt försvar, ty jag ville inte dra upp alla hennes baksidor inför de andra. Jag trodde ännu jag kunde rädda henne med att ha tålamod med henne och låta henne befria sig från all sin grämelse med att ge utlopp för den, även om den i första hand drabbade mig. Jag teg och lät henne rasa ut. Men slutligen fick hon mig i denna osmakliga vämjeliga och pinsamma scen att inför alla de andra lova att vara ute ur hennes lägenhet före den första maj."

"Hade ni betalat hyran så långt?"

"Ja. Det var två och en halv månad till dess. Icke desto mindre bad hon mig en dryg vecka senare flytta omedelbart och utan att få åter min redan erlagda hyra. Hon ville alltså köra ut mig och inte ge mig några pengar tillbaka av den redan betalda hyran."

"Vägrade ni fortfarande ta hennes ondska på allvar?"

"Ja. Jag trodde att hon skämtade."

"Arma människa! Hon sökte ju med flit er undergång!"

"Av vilka motiv? Vilken anledning hade hon att göra mig illa? Jag hade skött mig utmärkt som hyresgäst. Jag hade alltid skött betalningen av hyrorna väl, hållit mitt rum rent och snyggt, skött om hennes kök och till och med låtit henne äta av min mat. Mina möbler fick hon använda som om de var hennes. Hon hade nästan inga själv. När jag flyttade in där hade hon aldrig haft någon belysning i tamburen. Den riggade jag upp åt henne. Aldrig hade jag gäster hemma. Aldrig spelade jag musik för sent på kvällarna. Vad hade hon för anledning att klaga på mig inför andra? Ingen alls! Därför kunde jag inte förstå hennes motiv, och därför kunde jag inte ta hennes vettlösa ondska på allvar."

"Men hon var ju kvinna. Slog det er aldrig att hon kanske väntade sig att ni skulle göra henne närmanden och att hon tog det som en förolämpning att ni inte gjorde det?"

"Vad vet ni om kvinnor, ni som är katolsk präst?"

"Inte mycket, det medger jag, men ändå tydligen mer än ni. Man kan ju åtminstone ha sina aningar och ett par antenner. Ni måste medge att min hypotes inte är alldeles omöjlig. Beatrice Moreau var ju trots allt ganska vacker."

"Det medger jag, men jag har alltid fått lära mig det om kvinnor att de helst har så litet med männen att göra som möjligt. Kvinnor klarar sig bättre utan män än vad män klarar sig utan kvinnor. Det är mannen som är beroende av kvinnan för sin sexuella utlösning och inte tvärtom. De friskaste kvinnorna är ofta gamla jungfrur. Min far var faktiskt gynekolog. Att jag avstod från att göra Beatrice Moreau närmanden avsåg jag som en komplimang mot henne och inte tvärtom. Men hon var kanske en av dessa kvinnor som inte tål komplimanger, som tolkar komplimanger till dödliga förolämpningar och som använder allt vad man säger till dem som vapen och tillhyggen mot en själv? Vad vet jag? Jag kommer förmodligen aldrig att kunna bli klok på henne. I varje fall beslöt jag att rida ut stormen.

Och vart skulle jag flytta? Och med vilken rätt kunde hon låtsas som om vårt kontrakt inte fanns? Jag hade inte brutit mot en enda punkt i det, men hon hade brutit mot alla."

"Dess värre visste hon men inte ni att det kontraktet var ogiltigt inför lagen."

"Det sänker henne ytterligare. I så fall trampade hon avsiktligt ner allt mänskligt som fanns mellan oss. Då hade hon ingen respekt alls för mig ens som människa. Då drog hon med flit allt som var rent mellan oss ner i smutsen."

"Ni borde ha flyttat därifrån så snabbt som möjligt."

"Nog sökte jag efter andra bostäder, men det har det aldrig varit lätt för någon fattig man att hitta."

"Var ni då så fattig?"

"Min årsinkomst var 1000 dollar, som jag förtjänade på små översättningsarbeten: ett gränslöst tråkigt och tidsstjälande arbete, som jag bara åtog mig för att överleva."

"Och ändå kunde ni ge henne flera månaders hyra i förskott!"

"I brist på annan bostad ville jag bo kvar så länge som möjligt. Jag ville inte tillbaka till ligist-, alkoholist- och narkomanghettot med utsikt över stadens största trafikkarusell.

Men det blev värre. Jag undrade hur långt hon skulle gå, och hon gick faktiskt ännu längre. En natt satt jag som vanligt uppe och läste. Hon låg och sov i sitt rum. Efter en stund hör jag henne stiga upp och öppna dörren in till mig. Hon kommer in, sätter sig på min säng och säger:

"Jag kan inte sova så länge du sitter uppe och läser. Gå och lägg dig."

"Jag skall då gå ut i köket och sätta mig där och läsa. Där hör du inte prasslet när jag vänder sida."

"Det är inte det. Med ditt läsande sprider du en aktivitetsstämning i våningen som håller mig vaken."

Och sedan satt hon där på min säng och monologiserade halva natten. Jag lyssnade tålmodigt och sade så litet som möjligt. Och tyvärr skulle detta bli till en vana hos henne.

Stundom kunde hon gå in till sig, lägga sig på nytt och sätta på radion för hög volym. Jag ropade då: "Sover du bättre nu?" men hon svarade inte.

Jag fick alltså inte ens mera läsa hemma.

En annan natt sade hon: "Jag kommer att sitta här och hålla dig vaken varje natt tills du flyttar. Jag vill inte ha dig boende här. Jag vill ha någon hos mig som jag kan älska med, och då helst en kvinna. Därför vill jag ha ut dig. Och om du inte flyttar snart kommer jag att vidta egna åtgärder för att få ut dig. Jag vet att jag har lika litet makt att få ut dig med lagens hjälp som du har makt att förbli här med lagens hjälp, men jag har egna medel. Risken finns att jag hittar på att själv bära ut dina möbler, krossa dina grammofonskivor, riva ut dina böcker och slänga dem i skiten i soptunnorna eller något ännu värre. Ja, jag skulle till och med kunna ta dina manuskript och riva dem i små små bitar, så att du aldrig kunde sätta ihop dem mera. Det är bäst för dig själv att du flyttar i morgon."

Och så höll hon på natt efter natt. Naturligtvis kunde jag inte arbeta hemma under sådana förhållanden, och bara därför började jag mera energiskt söka efter en ny bostad. Slutligen fick jag en som jag kunde flytta in i till den första april. Bara för att få en plats att kunna arbeta på var jag beredd att låta den redan betalda hyran för april månad vara bortkastad. Samma datum som detta blivit klart, det var den andra mars, gick jag på ett ordenskalas. Det var mina ordensbröder som skaffat mig den nya våningen, och deras fester var alltid muntra och givande samtidigt som de var strängt högtidligt hållna."

"Diskuterade du aldrig dina problem med dina vänner bland grannarna i huset?"

"Aldrig så länge jag bodde kvar. Jag ville inte vara så gemen mot min värdinna inför dem som hon hade varit mot mig inför dem. Jag gjorde mig aldrig skyldig till förtal av henne inför någon."

"Nå, hur var festen den andra mars? Det var visst rentav en frackfest?"

"Ja, och den var mycket trevlig, i synnerhet som jag passade på att fira det att jag hade fått en ny bostad till den första april. Jag kom hem med gott humör i kroppen och lovade mig själv att för henne berätta den goda nyheten om hon var vaken. Hon var vaken, men när jag skulle passera mitt eget rum för att komma till hennes hejdades jag av åsynen av mitt rum. Något hade försiggått där. Jag gick in och fann alla mina färdigskrivna manuskript sönderrivna i små små smulor.

Ni kan inte tänka er den chock som detta beredde mig. Jag hörde en gång talas om en organist som blev utelåst från den orgel som han hade spelat på i många år. Han borde ha känt sig ungefär som jag. Men det finns alltid andra orglar att tillgå medan mina manuskript alla fanns till blott i ett enda exemplar. Det var summan av många års intensiva och förtvivlade mödor som låg sönderrivna på golvet. Det var hela mitt livsverk, hur kort mitt liv än dittills hade varit. Detta hade avsiktligt rivits sönder i så små fragment och remsor som möjligt av en pervers kvinna. Varför? Det undrar jag ännu idag.

Jag försökte intala mig att ruinerna kunde samlas ihop, sorteras och återuppbyggas. Med detta arbete hade jag börjat när min värdinna fick en gäst. Det var hennes mest vederstyggliga älskarinna, den varelse som hon skulle hyra ut mitt rum till när jag hade flyttat. Och de skrattade tillsammans och gick nästan genast till sängs med varandra där de energiskt inledde sina sexuella övningar, som tillkännagav sig genom de typiska stönandena och flåsandena. Det var alltså för den sakens skull som mina alster hade förstörts. Min stora science fiction-roman hade precis fullbordats dagen innan, och jag hade varit så säker på att just den skulle ha blivit min lycka. Där låg den nu i nästan lika många bitar som den innehöll ord. Och när jag patetiskt försökte samla ihop dessa myriader bitar insåg jag hur hopplöst det var att försöka restaurera dem. De hade sönderrivits alltför ordentligt.

De båda varelsernas stönanden nådde sin klimax. Det blev för mycket för mig. Jag gick ut i natten och återvände aldrig mer till det huset."

"Varför?"

"Jag var färdig. Jag var tillintetgjord. Människan hade förintat mig själv. Hon hade tagit ifrån mig allt det som betydde något för mig, som jag hade lagt ner min själ i. Jag hade överfört mitt hjärteblod i mina manuskript, som hade ödelagts med förfärande noggrannhet, och jag hade inget hjärteblod kvar. Chocken blev för svår. Jag blev vansinnig. En polis hittade mig sedan irrande omkring mitt på gatan i regnet i frack och utan överrock, jag hade till och med ordensbanden och medaljerna kvar på mig, och han kunde inte få ett vettigt ord ur mig, och ingen annan heller. Jag tog konsekvenserna av att vara reducerad till ingenting, så ingen kunde ens få veta vem jag var. Min själ var mördad, så kroppen var bara ett tomt fodral. Till slut sände de mig hit."

"Men nu är ni bättre."

"Är jag det? Jag kommer aldrig mera att kunna se någon av mina gamla vänner i ögonen. De lärde alla känna mig som Författaren med stort F, talangen som var i kommande, begåvningen som när som helst skulle slå igenom. Jag skulle aldrig kunna se dem igen och bekänna för dem att den talangen våldtogs och mördades av en lesbisk kvinna.

Jag tror inte att någon av dem vet att jag är här. Jag har försökt hålla mig anonym, och ni är den första som jag träffat här som har känt till mitt namn. Och jag litar på att ni håller det för er själv. Låt inte någon få veta att Robert Kleinsack sitter här och gömmer sig för världen. Här är jag okänd och fullständigt anonym, och det vill jag förbli så länge jag lever. Den aldrig publicerade författaren Robert Kleinsack omkom med alla sina samlade verk, som olyckligtvis bara existerade i manuskriptform, vars enda exemplar ingen förläggare ännu kommit sig för att ta hand om när allting förstördes av Sodoms och Gomorras lag: den renaste sinnlighetens totalaste destruktivitet.

Lämna mig nu, gode fader. Ni har hört min bikt. Ni får gärna komma tillbaka, om ni tycker det är värt det, men lämna mig för idag. Jag vill nu vara för mig själv."

Och jag fann det klokast att lyda. Jag ville dock gärna tala med honom igen och sade det till honom. Det tycktes glädja honom i någon mån, även om hans kommentar var: "Även vanliga läkare och framför allt psykiatriker är mycket angelägna om att patienten förblir under deras behandling."

Och läkarna uttryckte ännu en gång sin tillfredsställelse över att jag hade fått god kontakt med en för dem "svår" patient. Men när jag gick därifrån fick jag ögonen på en annan patient. Doktor Mort gick bredvid mig.

"Vem är det där?" frågade jag.

"En ingenjör."

"Vad gör han här?"

"Han fick ett nervöst sammanbrott på arbetsplatsen och övertalades att låta skriva in sig här av sina arbetskamrater."

"Han ser inte alls sjuk ut."

"Han är det inte heller. Han kommer att skrivas ut inom en vecka."

"Men han ser mycket olycklig ut."

"Som ingenjör är han ovärderlig. Han lär vara ett matematiskt geni och banbrytare i vindkraftsbranschen. Han har till och med gjort några uppfinningar i den vägen. Hans firma vill inte gå miste om honom."

"Det tror jag det. Hur yttrade sig hans nervösa sammanbrott?"

"Han trodde sig vara Jesus och försökte våldta en frånskild dam på arbetsplatsen."

"Får jag tala med honom?"

"Varför?"

"Jag vill veta mera om honom."

"Han är inte kanadensare utan kommer från något land i Skandinavien."

"Talar han franska eller engelska?"

"Båda delarna, men engelska bättre."

"Tillåter ni att jag pratar med honom?"

"Jag ser verkligen inte vad det skulle tjäna till. Jag vill inte ha griller i huvudet på honom igen. Han har fått för mycket religiösa idéer redan."

"Jag skall inte beröra religionen med honom."

"Men han skall ju utskrivas inom en vecka!"

"Just därför vill jag tala med honom. Han ser alltför begåvad och bra ut för att någonsin ha kunnat vara själsligt sjuk. Jag tror inte på hans nervösa sammanbrott."

"Nåväl, tala med honom då, om ni vill lära känna honom."

Och jag fick tala med patienten, som hette Gunnar Gunnarson. Han var välväxt med ädla drag med en stor generös mun som verkade vara skapad till att få kunna skratta mycket. Hans vackert formade näsa gav hans profil en viss likhet med prins Philip av England. Det var något mycket starkt och ädelt med honom som rimmade dåligt med den djupa olycka som han utan rimlig anledning tycktes vara försänkt i. Något behövde göras. Frågan var vad.

6.

"Är ni präst?" frågade han mig.

"Ja."

"Var då välkommen. Kommer ni för att ge mig sista smörjelsen?"

"Varför tror ni det?"

"Det känns så."

"Sista smörjelsen ger man bara åt en döende."

Han gav mig en underlig blick. Den var samtidigt spörjande, tvivlande och skrämmande.

"Hur vet ni att jag inte är döende?"

"Men ni är ju frisk. Ni skall ju skrivas ut härifrån inom en vecka. Det säger doktor Mort."

"Doktor Mort är vad han heter. Tror ni på honom?"

"Han är en mycket kunnig och skicklig läkare."

"Han är en psykiatriker. Endast misslyckade läkare blir psykiatriker. Jag tror mera på präster. Därför är jag mycket tacksam för att ni har kommit. Vem skickade er?"

"Gud."

Det bara halkade ur mig. Först när det var sagt blev jag medveten om vad jag hade sagt. Förskräckt kastade jag en blick efter doktor Mort. Han var borta.

"Då är jag ännu mera tacksam," sade den blide patienten. "Men det måste även ha funnits någon konkret orsak till att ni har kommit till mig."

"Jag såg er och blev intresserad av er. Jag fanns här på denna avdelning och pratade med en annan patient och fick just syn på er när jag lämnade honom."

"Vem var den andra patienten?"

"Han utan namn."

Jag indikerade försiktigt Robert Kleinsack.

"Jaså han. Ja, han är ett sorgligare fall än jag. Men hur kom ni hit till denna avdelning? Vad gör präster här över huvud taget?"

"Hur jag kom hit till denna avdelning är en lång historia. Vad präster gör här, ja, det kan man fråga sig, men ni sade själv just att ni trodde mera på en präst än på doktor Mort."

"Skulle ni själv tro på en läkare som alltid var allvarlig och hette Mort?"

"Ja, men endast i egenskap av läkare. Det finns områden som ingen läkare har rätt att uttala sig om som fackmän. Endast präster kan ge själavård, och endast läkare kan ge rätt fysisk vård. Jag såg på er att ni saknade själavård och inte alls behövde någon fysisk vård. Stämmer det?"

"Ni har läst mina tankar. Ni har rätt. Jag är helt frisk fysiskt, men ingen är sjukare än jag i själen."

"Varför?"

"Det är en lång historia. Doktor Mort menar att jag är helt frisk vad fysiken anbelangar, och han har rätt, och därför vill han skriva ut mig. Men han blundar för eller är blind för att jag är synnerligen svårt sjuk i själen fortfarande."

"Det var just det jag trodde när jag såg er. Därför kom jag fram till er."

"Och därför är jag tacksam. Men slå er ner. Ni får inte stå när jag själv sitter. Se här, här är en ledig stol. En tråkig vit järnstol visserligen, men dock en stol."

"Tack."

"Egentligen har jag aldrig på riktigt haft någon kontakt med en katolsk präst förut, men jag har alltid önskat mig en sådan kontakt. Jag är uppfostrad protestantiskt, men ända sedan jag skilde mig har jag dragits åt det katolska hållet."

"Har ni varit gift?"

"Ja. Jag har ett barn hemma i Skandinavien, en präktig son. Jag är inte gift längre och har aldrig gift om mig. Mitt giftermål var mitt livs enda misstag, men det är det enda som jag inte har ångrat i livet. Men jag pratar för mycket och för löst om mig själv. Säg, vad är den katolska kyrkans inställning till begreppet reinkarnation?"

"Reinkarnation?"

"Ja, den hinduistisk-buddhistiska läran om själavandring."

"Kyrkan befattar sig inte med den teorin. Kyrkan varken förnekar, uppmuntrar, hyllar eller förkastar den."

"Med andra ord: kyrkan vet inte. Jag vet inte heller. Men det finns en ny religion i världen som tror att den vet."

"Vad är det för en religion?"

"Den går under beteckningen Logic Science."

"Vad är det?"

"Det undrar alla. Det är en ny starkt moralisk och jordbunden religion som spinner vidare på framför allt buddhismens reinkarnationstanke. De logiska scientisterna påstår sig veta att de när de dör själva kan bestämma när och hur de föds på nytt. De menar att människan är en ande och inte en kropp, och att anden fortsätter att vara en personlighet fastän kroppen är död."

"Det låter ansvarslöst."

"Varför ansvarslöst?"

"Då menar de att det inte spelar någon roll om man lever eller är död, eftersom de är säkra på att man fortlever som sig själv ändå, fastän man är död."

"Just det. Men är inte en sådan tanke en underbar tröst för en som har misslyckats med sitt liv och som gärna skulle vilja börja om på nytt från början?"

"Kanske, men även en farlig tröst."

"Varför det?"

"Det kunde fresta en ångerfull syndare till självmord."

Detta nästan viskade jag. Han svarade nästan lika lågt:

"Ingenting har frestat mig mera."

Jag fortsatte lika viskande:

"Varför?"

"Den frågan kräver att jag berättar hela mitt liv för er. Orkar ni verkligen höra på? Har ni tid, ork och lust?"

"Därför är jag här."

Jag visste redan att jag stod inför en väldig utmaning. Denne begåvade unge ingenjör var inne på mycket svåra saker. Det finns ingenting mera livsfientligt än att ta odödligheten för given, ty att göra det är att rättfärdiga självmordet. Odödligheten är något som man måste förtjäna. En flykt från verkligheten med odödligheten som förevändning är höjden av ansvarslöshet och livsfientlighet. Jag hoppades kunna få honom övertygad om detta under det fortsatta samtalets gång. Men jag hade redan delvis lyckats: han hade avslöjat för mig att han övervägde självmord. Därmed hade han lagt sitt liv i min hand, och jag kunde rädda honom. Endast de självmördare är omöjliga att rädda som ingen vet om att de överväger självmord.

Han började nu med att berätta om sitt liv.

"Det som alltid har legat mig i fatet och försvårat livet för mig är den egenskap hos mig själv som jag inte kan kalla annat än min förbannade präktighet, förträfflighet och överlägsenhet. Alltid har jag haft det problemet att vem som helst, till och med mina närmaste vänner, har vänt sig emot mig och angripit mig utan annan anledning än det att jag har fått dem att känna sig små i jämförelse med mig. Genom denna min olidliga egenskap har jag alltid fått dem mest emot mig som jag har hållit kärast: min hustru, mina systrar, min far, mina bästa vänner här i Canada och alla utom min mor, som är likadan själv. Just för att denna egenskap har vållat mig så astronomiska besvär i umgänget med mina medmänniskor har jag gjort allt för att bekämpa denna egenskap. Denna egenskap har jag sett som mitt livs värsta fiende, men i bekämpandet av den har jag bara lyckats beröva mig själv någonting av mig själv. Jag bekämpar den ännu, på gott och ont, ty lika mycket besvär som den egenskapen vållar mig, lika mycket förlorar jag av mig själv och mitt eget liv när jag bekämpar den.

En annan vidrig egenskap hos mig själv är det att jag aldrig har kunnat försvara mig. När andra har anklagat mig, dragit mig inför rätta eller nedvärderat mig har jag aldrig kunnat säga något emot dem. Det har fungerat så att jag har blivit så upprörd så att jag inte har kunnat få fram ett ord. Och genom det har jag alltid funnit mig i vad andra har velat göra med mig. Därför kom jag så enkelt in här, fastän jag inte ville det och kanske inte ens behövde det. Det enda jag behövde var kanske just en präst.

Dessa två egenskaper är det som har vållat mig bekymmer och skada i mitt liv. Se bara hur det gick till vid mitt så kallade 'nervösa sammanbrott'.

Jag var kär. Jag var hejdlöst kär i min granne, fru Bourghardt, i samma hus som jag, gift men frånskild och med två små pojkar att försörja. Jag tyckte synd om henne. Jag hjälpte henne efter bästa förmåga med praktiska småsaker, som att laga hennes radio, och så vidare. Jag var ensam, som jag alltid har varit i Canada, och mitt behov efter ett verkligt pålitligt och förstående sällskap var skriande. Och emedan denna unga fru fanns nära till hands och var vacker dessutom så satsade jag naturligtvis på henne.

Jag kände mig så inspirerad av henne. Min arbetslust och -kapacitet tycktes med ens obegränsade. Jag sov inte om nätterna utan arbetade bara. Alla i min familj var arbetsnarkomaner, och jag njöt av att känna att jag också kunde vara det. Jag slet som ett djur, uppladdad med moralisk energi ur min kärlek till henne.

Det egendomliga var att mina känslor var totalt obesvarade. Hon misstänkte ingenting av mina känslor för henne. Därför fick hon en chock när jag förklarade min kärlek till henne.

Jag begick då misstaget att själv bli förskräckt. I stället för att lugna ner mig hetsade jag upp mig och sade:

'Bli inte förskräckt! Jag älskar er bara! Ack, var inte okänslig för mina känslor! Lämna inte mitt förtroende obesvarat!'

Och i min förtvivlan bad jag att få kyssa henne. Jag svär att jag inte bad om något annat. Jag hade varit ensam i staden i sex månader ända sedan min syster hade lämnat mig."

"Har ni en syster i Canada?"

"Ja, nästan. Hon är i Seattle. Hon vet allt om det här, och vi håller trogen kontakt med varandra. Var inte orolig.

I varje fall så blev kvinnan då hysterisk. Kanske trodde hon att jag ville våldta henne, men det ville jag aldrig. Jag ville bara skiljas från henne med en kyss.

Och hennes hysteri gjorde alla i huset hysteriska. Hon ropade på hjälp, ja, hon skrek på hjälp skrämd från vettet, och alla de andra kom farande som om de trodde att hon höll på att bli överfallen, och när de såg mig som den som hon kallade på hjälp emot tvekade de inte inför att överfalla mig och tillfälligt oskadliggöra mig. Jag hade givit henne min kärlek, jag hade generöst burit fram den inför henne som inför ett heligt altare, och hon besvarade den med att frammana en scen som måste ge alla de övriga intryck av att jag var en farlig våldtäktsman. Hur kunde hon missförstå mig så kapitalt?"

"Var det bara därför ni kom hit?" Det hela verkade litet väl komediartat för min smak.

"Nej. Jag hade också begått misstaget att på arbetet förråda mig själv och mina innersta mest personliga tankar och idéer. Doktor Mort påstår att religionen är skulden till min så kallade sinnessjukdom, men det är snarare bara religionen som kan bota min själssjukdom. Någon annan sjukdom har jag inte än den som värker i själen."

"Vad är den sjukdomen? Hur yttrar den sig?"

"Kärlekskrankhet, samvetskval, ensamhet och hemlängtan, och ingen av dessa fyra komponenter i sjukdomen kan stävjas."

"Varför?"

"Jag kan inte återvända till Skandinavien. Det finns ingen kvinna som kan bry sig om mig, den bästa av dem blev ju bara skräckslagen när jag försökte visa henne en känsla, och allra minst kan någon bry sig om mig efter det att jag har suttit här inne. Och mitt samvetskval kan inte botas eftersom jag inte kan fara hem. Följaktligen är jag hopplöst ensam, särskilt efter uppträdet hos fru Bourghardt, som ledde till att jag förlorade alla mina kanadensiska vänner här. De känner mig inte längre."

"Men ni har en syster."

"Jag vill inte smitta henne med min tunga olycksbörda med att parasitera på hennes och hennes irländska mans lycka."

"Men varför har ni samvetskval?"

"För att jag har förstört min egen familj. Med min skilsmässa har jag i synnerhet gjort mina föräldrar men även alla de andra i familjen synnerligen bedrövade, olyckliga och besvikna."

"Och varför kan ni inte fara hem och gottgöra allt?"

"Min före detta fru har gift om sig. Min son har fått en ny far."

Nu började fallet bli intressant.

"Men berätta om den andra händelsen som förde er hit, som inträffade på kontoret."

"Har doktor Mort sagt något om den till er?"

"Han har sagt att ni inför alla påstod er vara Jesus."

"Det är lögn. Sanningen är följande.

Jag var uppladdad av mitt lyckorus. Jag var hänryckt av entusiasm och kunde inte hindra mina känslor från att svämma över. För att dela med mig av min entusiasm bad jag dem alla samlas efter lunchrasten och förkunnade att jag hade något viktigt att meddela dem alla.

Det hör till saken att jag alltid har varit religiös. Utan religionen hade mitt känsloliv varit obefintligt. Religion och kärlek är för mig samma sak: kärleken är min religion och min Gud. Och det viktiga som jag meddelade dem efter lunchrasten, den oerhörda entusiasm som jag inte kunde hålla inne med, tog sig uttryck i den enkla sanningen, som jag meddelade dem, att Herren Gud själv i sanning levde och verkade på jorden mitt ibland oss."

"Och för det förde de er hit?"

"De övertalade mig att låta skriva in mig för överansträngning. De klappade mig på axeln och sade tröstande: 'Det blir nog bra, ska du se.' De trodde, kort sagt, att jag hade blivit spritt språngande galen. Än en gång frågar jag er: hur kunde man vara så blind och inte ta mig på allvar och missförstå vad jag menade? Hur kunde man så tolka mina avsikter till motsatsen?"

"Och ni fann er i deras goda råd?"

"Hur kunde jag säga emot dem när de var så säkra på att jag var galen? Hade jag protesterat hade de kanske satt tvångströja på mig. Den risken ville jag inte ta."

"Arma människa! Och vad har de gjort åt er här på sjukhuset?"

"Ingenting särskilt. Doktor Mort har bara laddat mig full med mediciner så att jag nu är lika tung i kroppen som jag alltid har varit i själen. Och jag har funnit mig till rätta här på sjukhuset. Jag behandlas vänligt, ingen bråkar med mig, och här finns flera medpatienter som har nästan samma bakgrund som jag: det är egentligen inget fel på dem, men olyckliga omständigheter har gjort att de har hamnat här ändå. Och jag undrar hur det skall gå till för mig att bli normal igen. Alla dessa historier har gjort mig så osäker på mig själv. Allt vad jag har gjort har gått på tok, kanske genom eget förvållande, kanske genom andras, troligen genom bådas. Jag tvivlar på att jag kommer att duga någonting till när jag kommer ut härifrån. Inte ens religionen kan trösta mig längre. Den enda tröst som jag ser är reinkarnationstanken: att om jag begår självmord jag skulle bli av med den här förgiftade kroppen och få chansen att börja om från början genom att få en helt ny ännu ofödd kropp. Den tanken förföljer mig och lockar mig oemotståndligt."

"Ert uppträde på kontoret intresserar mig ännu. Vad menade ni egentligen med det ni sade: att Gud är mitt ibland oss i mänsklig gestalt?"

"Så sade jag inte. Jag sade: Sannerligen är Herren Gud själv här mitt ibland oss och lever och verkar på jorden. Och precis det menade jag. Därmed uttryckte jag hela den vision som var mitt livs mest inspirerade uppenbarelse."

"Ansåg ni därmed er själv vara Gud?"

"Absolut inte. Tvärtom. Men jag har ansett mig själv vara Gud förut vid olika tillfällen."

"Vilka tillfällen?"

"Som initierad logisk scientist."

"Logisk scientist?"

"Ja, som medlem av den kyrka jag berättade om som tror på reinkarnation. Under deras psykoterapeutiska behandlingar har jag ibland rest så långt tillbaka i tiden att jag har tyckt mig inse att alla mänskliga själar ursprungligen kom från en enda världssjäl, och att den enda ursprungliga världssjälen var jag själv, som hade funnits till sedan urminnes tider. Jag upplevde i andanom flera olika tillkomster av mänskligheter som fick utvecklas och utbreda sig för att sedan förr eller senare gå för långt och förintas för att sedan i Adamsform genom nåd uppkomma på nytt. Jag upplevde många olika universum som alla bestod av många olika interplanetära civilisationer som var och en bestod av otaliga civilisationer som vår egen, från pyramider till atombomber, som alla åter och åter upprepade sig, och tidsrymden för allt detta kunde inte mätas i triljarder solår eller ens i triljarder stora astronomiska år enligt den indiska ekliptikan utan blott i ett lika oändligt antal ljusårsår."

"Vad är ett ljusårsår?"

"Ljuset hinner färdas ett ljusår på ett solår, inte sant?"

"Ja."

"Men ljuset kan inte färdas i all oändlighet utan att mer och mer avta ju längre sträckan blir."

"Riktigt."

"Ett ljusårsår kallar jag den tid som det tar för hela universums samlade ljusstyrka att färdas så långt att ingenting mera syns därav på något sätt."

"Ett enbart teoretiskt begrepp med andra ord." Jag hängde inte alls med längre.

"Inte ur den synvinkel som jag talar om. Jag upplevde mig själv i början av all denna oändliga tidrymd som orsaken till uppkomsten av allt ljus, allt universum och allt liv. Och då upplevde jag mig själv som Gud. Kalla det upprinnelsen till den stora bangen om ni så vill. Men den upplevelsen var så skräckinjagande att jag därpå snabbt övergav the Church of Logic Science."

"Var det under inflytandet av någon drog som ni gjorde dessa resor bakåt i tiden? Det låter nästan så."

"Inte alls. Det var fullkomligt verkliga känslor och förnimmelser. Och jag vill aldrig mera veta av dem. Den ensamhet som de upplevelserna ingav mig var så outhärdlig att det var nog för att jag för all framtid skulle ta avstånd från denna kyrka för logisk vetenskap."

"Jag har bara hört ryktas om den som en farlig okristen sekt."

"Den är farlig i den mån den skaffar sig pengar, makt och inflytande i världen. Jag ser den som en parallellföreteelse i vår tid till kommunismen sådan som den var på 1800-talet. Hubert Leroy, rörelsens upphovsman, följs lika hängivet idag av miljoner scientister som Marx för hundra år sedan studerades och togs på allvar av miljoner socialister. Och herr Leroys mål är, som han själv säger, att rensa planeten, det vill säga att behärska den. Och det målet har ännu ingen i historien nått utan våld."

"Pratar ni religion med patienten, fader Bertrand, fastän ni har lovat att inte göra det?"

Det var doktor Mort som avbröt oss, och till min häpnad stod han alldeles bakom oss med en ganska otillfredsställande min. Han måste ha hört en hel del av vårt samtal. Jag visste inte vad jag skulle säga.

"Denne patient, fader Bertrand, befinner sig här enbart av den anledningen att han har låtit sig förvillas av äventyrliga religiösa väckelserörelser som stinker av bedrägeri. Jag hoppas ni inte har väckt sådana farliga tankegångar till liv hos honom igen."

Jag fattade mitt beslut. Jag såg på patienten Gunnarson att han sjönk in i sig själv och slöt sig inom sitt skal så fort han fick se doktor Mort. Doktor Mort var säkert en god läkare men ingen psykolog. Jag kände det på mig att han inte alls förstod Gunnarsons fall.

"Får jag ett ord i enrum med er, herr doktor."

"Så gärna."

"Ursäktar ni oss , herr Gunnarson?"

"Får jag se er igen?" frågade denne.

"Det hoppas jag."

Och jag lämnade motvilligt Gunnarsons sällskap och gjorde den mindre sympatiske doktor Mort sällskap i stället till dennes arbetsrum.

"Doktor Mort," började jag, men han avbröt mig genast.

"Herr pastor," sade han, "ni har brutit ert löfte att inte tala religion med denne man. Därför måste jag hindra er från att träffa honom här igen."

Han chockerade mig med detta. Jag stod som paralyserad.

"Vad var det ni ville säga mig?" frågade läkaren. Ganska upprörd i mitt inre tog jag till orda.

"Doktor Mort, denne patient svävar i livsfara. Vad han behöver är själavård."

"Vad han behöver är bot för sina religiösa grubblerier, som han har förstört sitt äktenskap, sitt arbete och nästan sitt liv med."

"Man kan inte förstöra sitt liv med tankar. Man kan endast göra det med handlingar."

"Och det har denne man gjort, och det i religionens namn. Och här stod jag just och hörde hur ni uppmuntrade honom i hans grubbelsjuka och morbida religiösa inbillningar! Det kan jag inte tillåta. Ni har haft god hand med fem patienter här som har varit svåra för oss att komma till rätta med, och det är vi tacksamma för. Håll er till dem. Ni får fortsätta ge dem er själavård så mycket ni vill, men denne man skall bli frisk och återgå till sitt arbete måndag morgon, och jag vill inte att han skall få ett återfall före dess. Vi kan inte ha patienter kvar här längre än absolut nödvändigt. Era tidigare fem fall var kritiska, men denne man var helt återställd, tills ni kom och väckte hans grubblerier till liv igen."

"Får jag säga en sak?"

"Var så god."

"Denne man är inte mogen att åter komma ut i arbetslivet. Låt honom få stanna kvar här i några veckor till, och låt mig få tala med honom några gånger i veckan under den tiden, så garanterar jag att han skall bli mogen. Men ännu är han det inte. Fastän han ytligt sett verkar att vara det friskaste fallet av de sex jag nu har talat med så tror jag att han av dessa sex är den som mest behöver själavård."

"Nonsens."

"Vet ni inte att han tänker på självmord?"

"Det har han aldrig sagt till oss. Varför skulle han göra det? Han är ju begåvad, ser bra ut och är omistlig för sin firma, och han finner lätt vänner i vem som helst."

"Har han inte sagt till er att han tänker på självmord?"

"Nej."

"Han har sagt det till mig."

"Jag skall fråga honom. Om det är riktigt vad ni säger skall ni få se honom igen, men annars måste jag sätta hinder i vägen för den saken. Är ni hemma i eftermiddag?"

"Ja, efter klockan sex."

"Jag skall ringa er då och ge er besked. Gå nu hem. Jag tror ni behöver vila."

Och jag kunde inte komma längre än så med den vetenskaplige snusförnuftige läkaren. Jag måste lämna sjukhuset för den dagen.

Precis klockan sex ringde han. Han sade torrt och uttryckslöst:

"Han förnekar att ha diskuterat självmord med er. Han säger att döden är det sista han någonsin har tänkt på. Jag beklagar, men jag måste förvägra er fortsatt kontakt med honom. Om han inte har tänkt på självmord hittills vill vi inte heller att han skall börja göra det. Ni har idag satt fart på känslor hos honom som jag hade hoppats att för hans eget bästa redan var döda. Ert besök har gjort honom exalterad och nervös. Som ert samtal med honom inte har varit honom till gagn måste jag i fortsättningen se till att det inte upprepas."

"Får jag träffa honom sedan när han är ute?"

"Jag hoppas att ni inte gör det, ty när han väl är ute vill vi inte ha honom in igen."

"Kan ni ge mig hans adress?"

"Jag har den inte själv. Han arbetar inte i Montreal."

Det var allt jag fick veta. Doktor Mort sade adjö och lade på luren.

Det var fredag afton, och lördag och söndag måste jag använda till dop, bikt, bröllop och mässor. Men på måndag föresatte jag mig att genast ta i tu med att fortsätta göra vad jag kunde för fallet Gunnar Gunnarson. Om något fall någonsin hade angått mig så var det det. Det visste jag redan då.

7.

"Han lämnade sjukhuset igår morse."

"Vet ni vart han tog vägen?"

"Han reste väl hem österut."

"Vart?"

"Det vet vi inte."

Det var allt sjukhuset kunde berätta om Gunnarson. För första gången i mitt liv svor jag. Det var ingen blodig svordom, men ändå. Det var mycket för att vara jag.

Förnuftet sade mig: "Låt honom vara. Han arbetar och är normal igen. Lämna honom i fred. Han behöver dig inte längre. De andra fem fallen du har sysselsatt dig med är viktigare, ty de sitter ännu inne."

Men mitt samvete och min intuition sade: "Gör allt för att finna honom! Ännu kan du rädda honom! Om du inte satsar all din energi för att genast hitta honom kanske det sedan är för sent!"

Och jag lydde den senare rösten.

Mest grubblade jag över doktor Morts rapport fredag kväll om vad Gunnarson sagt om döden.

"Kan han verkligen ha ljugit för doktor Mort?" Och doktor Morts ord: "Han säger att döden är det sista han någonsin har tänkt på," förföljde mig särskilt. Då slog det mig. Naturligtvis hade Gunnarson sagt så emedan han trodde på odödligheten! Naturligtvis planerade Gunnarson att satsa på odödligheten med att söka döden! Och för att kunna genomföra sina ödesdigra planer i fred hade han inte invigt doktor Mort i sina planer utan endast mig och för övrigt hållit dem för sig själv. Han ville bli utsläppt från sjukhuset bara för att få begå självmord i fred! Denna oerhörda tanke slog mig med hela sin förintande kraft, och jag blev nästan desperat i mina ansträngningar att få veta var Gunnarson verkade som ingenjör.

Jag besvor doktor Mort och bad honom tala om för mig Gunnarsons adress, men läkaren log och svarade mig att han hade sagt mig allt vad han visste. Jag frågade varje patient på den avdelningen om de visste något, men inte ens Kleinsack, som ofta talat med Gunnarson, visste något. Så slog det mig. Gunnarson hade ju en syster i Seattle! Entusiastiskt kontaktade jag Seattle, men när jag inte visste hennes irländska mans namn kom jag till korta. Och det enda jag kunde göra var att ge upp. Gud själv förvägrade mig vidare kontakt med Gunnarson. Och knappt något hade jag fått veta om den sällsynt välartade, milde och begåvade unge ingenjören.

På doktor Morts enträgna begäran gick jag dock med på att bygga vidare på samtalen med min kollega Patrick, musikern Théophile Franchard, narkomanen Georges Durand, den alltför lesbiska Beatrice Moreau och författaren Robert Kleinsack, fastän jag egentligen inte hade stor lust att vidare sysselsätta mig med dessa deprimerande socialfall, ty någonting sade mig att jag inte kunde rädda dem medan jag hade kunnat rädda den skandinaviske ingenjören. Och min besvikelse över att jag inte fick göra det goda jag kunde för den som var god, och att endast dessa fem fall av troligen oåterkalleligt fördärv erbjöds mig, var gränslös.

Kanske det var därför som jag samma måndagseftermiddag hade en ganska dyster min när jag för andra gången trädde in till min fallna kollega. Och jag sade:

"Det ser illa ut för dig, broder Patrick."

"Varför?"

"Moraliskt sett. Sedan vi pratades vid förra gången har jag råkat fyra andra individer här på detta sjukhus, som alla har hamnat här genom svallvågorna av ditt handlingssätt mot organisten."

"Vad är det för fyra personer? Känner jag dem? Förklara dig! Jag har aldrig gjort någon något ont utom organisten, som förtjänade det, för han gjorde mig lika mycket ont tillbaka."

"Organisten själv sitter här."

"Rätt åt honom! Sade jag inte åt honom att söka vård här? Jag visste att han hörde hemma här!" Patricks skadeglädje var avskyvärd.

"En mycket god vän till organisten som också är katolik har hamnat här i egenskap av narkoman, vilket han blev sedan han genom ditt förfaringssätt mot organisten hade förlorat sin tro på kyrkan."

"Det var mindre roligt att höra. Men kan då jag belastas för det?"

"Och i sin förtvivlan och besvikelse på kyrkan" (häri var jag orättvis) "deltog denna narkoman en gång i en våldtäkt på en kvinna som därav psykiskt blev fördärvad för resten av livet. Hon är också här."

"Du får mig att se synder hos mig själv som jag inte visste att jag hade begått. Du ger mig samvetskval så att det understa ruttnar. Menar du allvar, eller försöker du driva med mig?"

"Och denna kvinna har i sin tur i sin mentala rubbning förstört karriären för en ung lovande författare som var inneboende hos henne genom att förstöra alla hans opublicerade manuskript, vilket knäckte den mannen så att han också har hamnat här."

"Och hur har kedjereaktionen vidare fortgått? Har även författaren på grund därav förstört någon annan oskyldig människas liv? Har kedjereaktionen fortplantat sig genom hela mänskligheten, så att jag allena är skyldig till alla människors laster, misstag och sinnessjukdomar?"

"Nej, det har den inte. Det stannade lyckligtvis med författaren. Men det är illa nog att hans livsverk har gått förlorat. Nå, broder, vad har du att säga till ditt försvar?"

"För det första kan jag inte känna någon skuld i narkomanens, kvinnans och författarens fall, ty jag har aldrig haft något med dem att göra. Att organistens fall blev deras fall beklagar jag lika mycket som mitt eget fall. Men inte ens mot organisten kan jag känna någon skuld. Han lönade alla mina välgärningar mot honom med otacksamhet och hatisk ondska, och jag gjorde för honom bara vad mitt förnuft sade mig vara rätt. Du anar inte hur han fick lida bara för att han försökte sköta sitt arbete! Det fanns de som var mycket dummare mot honom än jag."

"Vem då?"

"Först och främst de stackars okunniga heliga systrarna. Varje körrepetition blev mot slutet allt mera som en mardröm för honom, därför att dessa systrar förbannade hans med nöd och omsorg utarbetade kompositioner och vägrade blankt att sjunga dem bara för att det var han som hade gjort dem, ofta utan att ens vilja ge dem en chans. Under hans andra och sista påskhögtid svek honom alla systrarna utom en."

"Men han genomförde tydligen musiken ändå."

"Ja, det gjorde han, även om jag då redan var så förbannad på honom att jag inte gav honom den minsta komplimang därför. Men gemenast var den tjocka tanten som arbetade på hans fall bakom hans rygg."

"Vem var det?"

"En liten klotrund tjock och ful gumma, en kvinnlig bombastisk padda, som var professionell operasångerska. Hon var katolik och verksam i församlingen, och han kontaktade henne för att hon skulle komma med och hjälpa till en aning med körsången och systrarna, som hon kände väl. Han trodde att hon skulle kunna göra gott inom musiken och trodde att hennes vilja skulle vara god. Hon kom gärna men visade sig ha en mycket egen smakuppfattning, i enlighet med vilken hon tvärt ville kasta omkull alla organistens från Bouillon nedärvda traditioner och liturgiska vanor. Hon ville införa sin egen smak och köra med ångvält över alla andras musikaliska viljor. Och när organisten inte ville offra de liturgiska traditionerna för hennes operamässiga vilja såg hon till att han avlägsnades, varpå hon själv i stället skaffade oss den tjocka professionella akademiskt utbildade tråkiga protestantiska organissa som vi sedan fick."

"Hur lyckades en sådan kvinna se till att en katolsk kyrkas katolska organist avlägsnades till förmån för en protestantisk?"

"Hon var professionell och därför mäktig. Sitt kunnande kunde hon bruka till att underminera grunden för en sådan som Franchard som var autodidakt och inte hade papper på att han kände till de enklaste grunderna för kyrkomusiken: när hon till någon sade att hans musik var vettlös och att han som musiker var inkompetent måste alla tro det, eftersom hon hade papper på att kunna sjunga. Att han var vår första organist som sjöng vackert hade därmed ingen betydelse alls, hur litet folk än tyckte om att höra hennes alltför starka och alltför vibratobetonade vrålanden.

Och sedan var det förstås den där Bouillon som mitt i påsken trampade in och beslöt att Franchard aldrig mera fick använda hans påskmässa, emedan Bouillon hade likviderat den. Och nu frågar jag dig: var en sådan församling något för en sådan snäll och självuppoffrande musiker som Franchard ursprungligen var? Församlingens sattyg drev honom galen, och för att han inte skulle bli ännu galnare avlägsnade jag honom. För hans eget bästa sade jag upp honom, liksom jag för mitt eget bästa sedermera själv tog avstånd från den församlingen."

"Och har du blivit lyckligare av det? Mår du bra av att sitta här instängd på ett sinnessjukhus och leva helt isolerat från den mänskliga värld som du är kallad till att tjäna och hjälpa?"

"Du har rätt. Egentligen är det fel av mig att gömma mig för mänskorna. Det tänkte jag redan efter att du hade lämnat mig för en vecka sedan. Men aldrig återvänder jag till prästyrket."

"Varför?"

"Och det frågar du efter att ha hört min historia? Hur kan en präst som en gång låtit sig jagas bort från kyrkan av de kristna åter bli en präst? Varför tror du att Kristus aldrig har återkommit efter sin korsfästelse? Hur skulle han kunna göra det? Vad kan en människa ha till övers för det människosläkte som har korsfäst honom för att han ville det väl? Hur kan du sätta dig in i Jesu lidande och död och sedan tro att han skall återkomma?"

"Tror du då inte på återuppståndelsen?"

"Jag ska säga dig sanningen. Jag är inte katolik längre. Jag är kanske inte ens kristen längre. Erfarenheterna har gjort mig till en snusförnuftig vetenskapsman: jag tror numera blott på vad jag ser. Att en människa som dött såsom korsfäst och med sidan dessutom genomborrad av ett spjut kan uppstå från de döda håller jag för ganska osannolikt: jag skulle troligen inte tro det ens om jag såg det. Nej, berättelserna och legenderna om Kristi uppståndelse och himmelsfärd och verksamhet där emellan anser jag vara farligt att tolka annat än symboliskt. Fanatism, som ursprungligen betydde alltför frekvent tempelvistelse, har i vår tid helt enkelt blivit det samma som vanvett och är den vanligaste sortens vanvett. Att tro på en sådan absurd sak som Kristi uppståndelse är rena fanatismen, och sådant finner jag det säkrast att undanbe mig, efter mina erfarenheter. Nej, broder, om jag någonsin återvänder till det levande livet så blir det inte som präst utan som vanlig hederlig jordbunden arbetare, och om jag någonsin går i en kyrka igen så blir det inte den katolska eller den protestantiska eller den ortodoxa eller ens någon kristen sådan. Möjligen blir det en synagoga, och då ytterst sällan.

Ty man kan ta allting ifrån mig utom min tro på Gud, och man har också tagit ifrån mig allt utom Gud. Och det värsta är att man har gjort det i den katolska trons och i den kristna kyrkans namn. Man har inte gjort det i Guds namn. Franchard gjorde allt vad han gjorde i Guds namn, och det gjorde ingen annan i den församlingen, allra minst de som vände sig emot honom; och risken är att följden för hans del är att han även förlorar sin Gud. Inte ens jag skötte om kyrkans imponerande finanser i Guds namn utan i kyrkans och kristendomens namn. Jag har lärt mig att kyrkan och kristendomen inte håller utan Gud och att Gud inte har något med kyrkan och kristendomen att göra. Gud, det enda som håller i världen, får man söka i ensamhet någon annanstans. Det är bara fariséer som går i kyrkan, och de korsfäster gärna envar som vågar yttra sig om Gud och som vågar göra något i hans namn. Enligt dem och enligt världen är allt tillåtet utom det som sker i Guds namn, vad det än är. Det är min erfarenhet. Var det Göring i det Tredje Riket som yttrade, att om han hörde ordet Kultur så osäkrade han sin revolver? Precis så fungerar vanliga människor. Hör de någon nämna ordet Gud så drar de blankt och skjuter gärna skarpt utan att fråga. Det gjorde alla katoliker i min församling utom Franchard, som modigt nog envisades med att nämna Gud med alla vapen emot sig. Därför sköt de honom. Jag bara räddade honom från den slutgiltiga exekutionspatrullen.

Så jag tror inte ens att jag skulle kunna göra världen någon nytta med att stå vid det löpande bandet i någon bilfabrik med öronbedövande slammer och oljud omkring mig från morgon till kväll. Få orkar med att stå på en sådan monoton plats i en omänsklig fabrik. Jag skulle tåla det, ty jag har kommit levande ut ur den kristna kyrkan."

Det var i huvudsak mitt samtal med honom den måndagen. Och jag lämnade honom mot skymningen ännu mer deprimerad av hans öde än första gången. Han hade dock en gång varit en mycket lovande och god präst.

Jag var så deprimerad att jag glömde fallet Gunnarson. Senare på kvällen kom jag att tänka på denne skandinav men skakade då bort hans minne med en axelryckning och med att bedöva mitt eget samvete med att besluta:

"Jag kan ändå inte nå honom. Och säkert har doktor Mort rätt i att han nu sitter fullt sysselsatt på sin rätta plats och säkert fördjupad i sitt viktiga och meningsfulla arbete."

Med den tanken somnade jag på kvällen. Förnuftet hade segrat över intuitionen.

8.

"Men den stackars kvinnan som Franchard hade sällskap med, den ungerska sopranen, har du kanske också berett ett stort lidande. De två hade ju sällskap när du avskedade Franchard, och hans avsked ledde till att deras union omöjliggjordes, emedan kyrkomusiken var det som förenade dem."

När jag ställde den frågan till honom svarade han:

"Det var tur för honom att han slapp henne. Fråga honom själv. Hon biktade sig för mig flera gånger och hade inga småsaker precis att tillstå. Faktum är att det att han var beredd att falla för henne bidrog till att jag beslöt att avlägsna honom. Han var en bra pojke, men hon var, ja, vad ska man säga om sådana varelser, mer än blott en fallen kvinna, och det anade han inte. Unionen mellan gentlemannen och nymfomanen var förutbestämd att spricka. Du skulle ha sett hur det gick till under de sista högmässorna som han ledde. Där stod hon i blossande knallrött läppstift över hela käften på orgelläktaren och sjöng sötsliskig musik av Mozart med honom medan systrarna satt nere bland församlingen i protest och vantrivdes. Visst sjöng de två unga mänskorna vackert, men det var bara en ytlig mask. Under masken var hon rutten som ett lik. Fråga honom själv varför det sprack mellan dem."

Det hade jag visserligen redan gjort, men jag beslöt att utforska saken närmare.

Franchard blev glad över att återse mig.

"Jag har tänkt mycket på vårt samtal för en vecka sedan," sade han, "och faktiskt längtat efter att få fortsätta."

Till en början ställde jag honom frågan:

"Tycker du att det var enbart till din nackdel att kyrkoherden avskedade dig?"

"Ja, det var mest till min nackdel, ty mitt fall ledde till Georges Durands ännu svårare fall."

"Men frånsett Georges Durand?"

"Vad menar ni?"

"Jag har just på nytt talat med din kyrkoherde, och åtminstone han är av den meningen att det som skedde var bäst för dig, vilka konsekvenser det än fick för andra."

"Hur har han försökt rättfärdiga sitt handlingssätt?"

"Den där flickan från Europa som du tog hand om..."

"Teresa?"

"Ja. Hurdan var hon egentligen?"

Franchard rodnade och blev uppenbart generad. Det gav mig impulsen att dessutom fråga:

"Har du sagt hela sanningen om henne till mig?"

Slutligen medgav han: "Nej."

"Vill du berätta?"

"Och varför skulle jag det? Varför skulle jag berätta sådana saker för en vilt främmande människa?"

"Därför att jag är präst och bunden av tystnadsplikt. Fader Patrick är inte präst längre, men jag är det. Han fick avslöja för mig vad jag inte får avslöja för någon. Du kan tryggt säga mig vad som helst."

Och efter att ha svalt började han:

"I början hade jag enbart medlidande med henne: hennes fästman hade övergivit henne så att hon hade försökt begå självmord, och därefter hade hon förlorat en ännu bättre andra fästman som hade omkommit i bergen innan de ens hade hunnit förlova sig. Samtidigt var jag henne så innerligt tacksam för att hon stannade kvar och hjälpte mig när hela nunnekören för övrigt svek mig. Och när jag frågade henne om hon ville följa med mig till British Columbia över sommaren hade jag inte en aning om att jag skulle få sparken. Hade jag vetat det hade jag aldrig ens försökt tänka mig ett liv tillsammans med henne. Som det nu var såg jag henne som en gåva sänd som från ovan enkom till min hjälp för att jag skulle kunna fortsätta utveckla min kyrkomusik. Och i betraktande av det arbete som jag lade ner på kyrkomusiken för min och hennes del under den sista månaden var jag mera förtjänt av löneförhöjning än av avsked. Mitt samvete var så gott för kyrkomusikens del att jag faktiskt väntade mig en löneförhöjning från 200 till 250 dollar i månaden. Även den förväntningen bidrog till att chocken blev så stor när avskedet kom."

"Men tillbaka till flickan. Hur gick det?"

Spjuveraktigt leende frågade han: "Varför är ni så intresserad av flickor, fader?"

"Det är inte flickan jag är intresserad av. Det är ert gemensamma öde." Mitt ärliga uppsåt kunde inte missförstås.

"Hon var mycket tyst, resignerad och svårtillgänglig, samtidigt som hon alltför tydligt ville att jag skulle älska henne. Men det var något hos henne som sade mig: 'Var försiktig!' Och det var jag också. Det som manade mig till försiktighet var hennes nästan fatalistiska resignation: hon tog aldrig något initiativ. Hon lät sig hellre ledas av vad som helst än att hon gjorde något själv.

Den första varningen jag fick gick till som så: jag var hemma hos henne i hennes eländiga enrumsbostad med kokvrå sent på kvällen när en ungrare kom på besök. Hon presenterade honom för mig, och jag förstod att det var den första fästmannen, som hade fört henne ut ur Ungern. De talade bara ungerska med varandra och hela tiden så att jag varken förstod någonting eller fick en syl i vädret. När han äntligen gick uttryckte jag min häpnad över att de fortfarande umgicks, och hon svarade att hon fortfarande kände ansvar för honom, och att hon därför alltid tog emot honom när han kom på besök och att hon gladdes av att han åtminstone fortsatte hålla kontakten med henne. Hon hade dock gjort mycket för honom som han aldrig skulle kunna återgälda."

"Hurdan var denne fästman?"

"En liten intetsägande sprätt, en judodansare som gärna slog ihjäl vem som helst, en mindervärdighetskomplexfull hänsynslös ansvarslös streber, mycket begåvad men helt utan omdöme. Jag skulle få se honom fler gånger.

Det var vid det andra mötet med honom som jag definitivt kände mig varnad. Det var återigen en kväll när jag var hemma hos henne. Han kom och ville sedan aldrig gå, och det var alltför uppenbart för mig att de fortfarande höll av varandra och trivdes tillsammans. Teresa och jag hade redan beslutat att fara till västkusten tillsammans, och varken han eller jag kunde mera ändra på den saken. Men den kvällen var det jag som gick därifrån före honom.

Dessa två omständigheter jämte det chockartade avskedet från kyrkan, som jag inte kunde förstå mig på, gjorde att jag var ganska kylig mot Teresa hos mina föräldrar. Kort sagt, jag var försiktig och höll mig på avstånd. När sedan dessutom min far blev svårt sjuk och jag måste stanna längre hos honom kunde jag inte dessutom underhålla Teresa på Stuart Island de extra veckorna. Jag hade ju inga inkomster längre, så jag skickade henne tillbaka till Montreal och betalade hennes biljett. Hon hade gärna velat stanna, men jag var osäker på henne. Hon erbjöd sig alltför generöst att stanna kvar hos mina föräldrar och ta hand om dem, som om hon såg det som sin yttersta chans till att binda mig fastare till sig. Jag var rädd för den beräkning som kunde ligga där bakom. Och när hon var tillbaks i Montreal skrev jag ett brev till henne i avsikt att pröva henne. Jag skrev till henne att jag hade sett att hon fortfarande hade starka band med Janos, som han hette, som jag inte ville söndra, och det var uppenbart att han fortfarande höll av henne, och att jag inte hade någon rätt att träda emellan. Jag fick aldrig något svar på det brevet, lika litet som på något av dem jag skrev till kyrkan.

När jag återkom till Montreal återupptog Teresa och jag vårt umgänge. Hon sade aldrig något om brevet, men det var uppenbart att hon behövde mig. Hon befann sig mest hos den ungerska fästmannen, som just skulle fara till Los Angeles och Hollywood för att börja i en filmskola där. Hon beklagade sig över hans råhet och lät påskina att det var hon som tagit initiativet för att få honom dit och i en ordentlig utbildningsskola. Det verkade som om hon ville bli av med honom. Men filmskolan skulle bara vara i tre år, och han ville inte förlora sin lägenhet i staden under tiden. Därför frågade han henne om hon inte ville hyra den medan han var borta. Det ville hon gärna, ty det skulle betyda att hon fick en ordentlig bostad, men hon hade inte råd att hyra den ensam. Detta problem framlade hon för mig. Även mina bostadsförhållanden var eländiga, och jag ville gärna flytta. Naturligtvis såg jag det gynnsamma i att erbjuda mig att hjälpa henne med hyran i ungrarens lägenhet med att dela boendet i den med henne. Det skulle vara en mycket passande lösning på alla problem för oss alla tre. Föga anade jag då att det fanns en fjärde och skulle tillkomma en femte intressent. Dock framlade jag mitt förslag för Teresa, som framlade det för Janos, och han gick genast med på det. Det var ett ljuvligt sommarväder mitt i augusti, och i hyresvärdens närvaro kom vi skriftligt överens om att jag och Teresa skulle sköta om lägenheten och bo där under de tre år som Janos var borta. Jag, Teresa och Janos var de bästa vänner, vi litade alla tre på varandra och i synnerhet jag på dem, de var ju inte vanliga dumma kanadensare utan hederliga utlänningar och dessutom hårt prövade östeuropéer; och vi var alla tre övertygade om att vi alla tre skulle tjäna på arrangemanget och alltid vara nöjda med det. Och jag flyttade in med alla mina saker i lägenheten, medan Janos reste till Hollywood för att bli filmregissör och komma i gång med sin stora karriär. Han var mycket begåvad, och jag önskade honom hjärtligt lycka till."

Inför detta trippelarrangemang mellan en tvetydig dam, hennes vidlyftige fästman och en kysk platonisk älskare, som skulle bo med henne, kunde jag inte låta bli att tyst för mig själv dra på munnen utan att Franchard observerade det. Jag såg genast att vad som helst skulle kunna komma fram ur en sådan tidsinställd bomb, som ingen visste när och hur den skulle krevera, och jag fruktade för en ny snaskig skandalhistoria om fruntimmersintriger, i vilken naturligtvis kvinnan ensam var oskyldig och klarade sig. Det brukar alltid vara så.

"Nu hör det till saken att jag älskade Teresa. De enda hindren för vår kärlek såg jag i hennes band med Janos, som jag trodde att tiden skulle upplösa, och hennes fatalistiska resignation, som jag inte förstod mig på."

"Det var tydligen mycket, min käre vän, som du inte förstod dig på."

"Ja, men desto hårdare fick jag lära mig att förstå det. Hon förblev samma tystlåtna otillgängliga förseglade flicka, och detta tolkade jag som en varning till mig att vara på min vakt. Och under veckornas gång förstod jag att hon måste vara förföljd på något sätt, men jag visste varken varför, hur eller av vem, och när jag frågade henne därom ville hon inte svara. Fastän hon hade berättat så mycket för mig om sig själv var det ändå någon hemlighet kvar som hon inte ville avslöja för mig. Hon var som en sådan där ask som innehåller en annan ask som innehåller en annan ask och så vidare, men man kom aldrig fram till kärnan. Hon var som en bild av en mindre bild av en mindre bild av en mindre bild, och fastän varje bild föreställer samma bild fast i mindre format i all oändlighet så blir man inte klok på bilden. Hon var som en av Lionardo da Vincis gåtor. Och så länge hon inte ville avslöja den aktade jag mig för att gå henne för nära, ty jag respekterade henne oerhört och ville aldrig förolämpa henne eller göra henne något ont eller ta mig någon frihet mot henne utan att hon hade givit mig någon klarsignal eller tillåtelse. Jag var helt enkelt rädd om henne.

Så småningom visade det sig att Janos hade lämnat en hel del obetalda räkningar efter sig. Där var en telefonräkning på 250 dollar och flera försummade avbetalningar på en jättelik stereoanläggning, som Janos hade skaffat, och alla dessa pockande räkningar måste åtgärdas. Telefonen gjorde vi ingenting åt. Den blev frånkopplad, och vi skaffade oss ett annat nummer i stället, och Janos' telefonräkning fick ligga obetald i väntan på hans återkomst någon gång i framtiden. Men med stereoanläggningen var det en smula värre: Teresa älskade musik och ville behålla anläggningen men ville inte ge ut ett öre för den. För mig betydde stereon ingenting: jag tyckte bara om levande musik och såg gärna att radiofirman kom och tog den tillbaka. Men Teresa ville prompt att den skulle stanna kvar.

Då såg jag min chans att bevisa min kärlek för henne. För hennes skull betalade jag inte bara de förfallna avbetalningarna utan dessutom allt som var kvar att betala för hela apparaten."

"Hur mycket var det?"

"1250 dollar. Och dessutom betalade jag hela hyran för lägenheten, allt för att hjälpa och vara generös mot henne. Och hon lät mig göra det och sade ingenting. När vi diskuterade stereoapparaten sade jag henne bara att vi antingen gjorde oss av med den eller betalade den kontant, emedan det vore förnuftigt i längden om den skulle behållas, och frågade henne vilket hon föredrog. Hon föredrog det senare."

"Hur hade du så mycket pengar?"

"Jag hade sparat under många år.

Men sedan inträffade den jämmerliga oktoberincidenten.

En dag ringde Janos till Teresa från Los Angeles och sade att hans far skulle komma till Amerika från Europa, men att denne fader inte kunde komma längre än till Montreal. Janos var alltså tvungen att träffa sin far i Montreal eller inte alls. Och naturligtvis var den enda möjliga träffpunkten i Montreal Janos' egen lägenhet. Jag bodde i ett rum i den och Teresa i ett annat, och även Janos och hans far skulle lätt få rum i den under några dagars tid. Det fanns sängar tillräckligt för alla fyra, och naturligtvis väntade jag mig även att var och en skulle använda sin egen säng. Jag tyckte inte om idén att under flera dagar behöva bo under samma tak som Janos och bara höra obegriplig ungerska talas av tre personer ständigt i munnen på varandra, det brukade vara så med polacker, tjecker och ungrare, men jag accepterade det som ett nödvändigt ont.

Och Janos och hans fader anlände. Det blev en fest mellan Janos och hans far som även smittade av sig på Teresa och som även jag deltog i, som jag inte såg något ont i firandet av att son och fader fick se varandra igen för första gången på flera år. Men efter festen gicks det till sängs. Teresa överlät sin säng åt Janos' fader, men den andra sängen i det rummet stod tom. Janos låg i en säng i ett annat rum, och själv låg jag i det tredje rummet. Men var låg då Teresa?

Ljuv musik hördes från Janos' rum. Den var mycket lågt på. Som det rummet inte hade någon dörr till tamburen kunde man från tamburen kasta en blick in i rummet. Jag låtsades ha ett ärende till tamburen. Det var Teresas älsklingsmusik som var så lågt på. En blick från tamburen in i Janos' rum förvissade mig om att det som jag hade befarat var sant: Janos och min Teresa låg i samma säng alltför nakna och rörde på sig.

Det var en oerhörd chock för mig. Det kan synas löjligt för en utomstående, men jag hade satsat allt på Teresa. Större delen av mina besparingar hade slukats av Janos' obetalda grammfonräkning och av bostaden som jag för hennes skull hade övertagit kostnaderna för, min karriär som kyrkomusiker hade gått förlorad för att jag hade försvarat henne mot kyrkan med att trots kyrkoherdens förbud därav uppmuntra solosång i kyrkan, och jag hade till och med tagit steget att presentera henne och införa henne i min familj. I ett slag var allt detta slaget i spillror för mig, och det av henne själv. Jag gick genast ut ur bostaden och vandrade sedan rastlöst omkring tills det blev gryning.

Följande dag fortsatte ungrarna festandet. Det blev ännu värre än gårdagen: de söp sig ordentligt fulla, och särskilt Teresa. Även den kvällen delade det återförenade fästfolket samma säng, men denna gång misslyckades orgien, som slocknade i Teresas förtvivlade tårar och hjärtskärande förmaningstal. Jag förstod inte vad det var frågan om, ty jag förstod inte deras språk, som de oavbrutet talade.

Jag har aldrig varit den som har velat bråka. Ibland har jag av ödet tvingats till att mucka gräl, och när jag då har gjort det har det alltid varit lika ofrivilligt. Jag vet inget värre än att nödgas göra det jag inte vill, som jag inte vill göra emedan jag vet att det är av ondo.

När Janos hade återvänt till Los Angeles och hans fader till Europa kände jag mig tvingad att ta upp Teresas handlingssätt med henne. Jag såg det som en nödvändighet att ta reda på om hon hade något försvar att komma med. Kanske Janos hade tvingat henne, kanske var det ofrivilligt som hon delat säng med honom i min närvaro — vad visste jag? Att begära en förklaring var ungefär det minsta och oundgängligaste jag kunde göra. Jag kände mig inte bedragen, och jag kände heller inte att jag hade något att anklaga henne för. Jag ville bara veta vad hon egentligen tänkte.

Hon sade inte ett ord till sitt försvar. Det enda hon sade var: 'I mitt förflutna finns det och annan mörk fläck som denna som inte borde finnas där men som finns där.' Hon medgav alltså själv att hon hade skämt ut sig, åtminstone inför mig. Och efter detta pinsamma samtal mellan mig och henne, som jag själv hade frambesvurit, skrev hon genast ett detaljerat brev därom till Janos i Los Angeles. Men det fick jag veta först långt senare.

I samma månad hände det allt oftare att en ung kultiverad röst ringde till oss och bad att få tala med Teresa. Han sade aldrig sitt namn men tycktes känna henne alltför väl. Av någon anledning kopplade jag ihop denna anonyma röst med ett fotografi som jag av en händelse hade sett hos Teresa. Det föreställde en grann ung man, och över porträttet var det skrivet: 'Till min Teresa från hennes Jan.'

Jag påminde mig också att Janos under sin korta men fatala oktobervistelse hos oss en gång på tal om denna anonyma röst, som jag hade frågat honom om, ursinnigt hade sagt:

"Om han ringer igen så säg honom, att om jag någonsin får se honom igen så tänker jag mörda honom!"

Jag brukade tvätta mina kläder hos en gammal dam som jag hade känt sedan många år tillbaka. Hon hade fått träffa Teresa, och i min tvätt ingick numera alltid även hennes tvätt. Men efter Janos' besök hos oss visade det sig att Teresas lakantvätt var fuktad av spyor och av det som var värre. Den gamla damen visade det för mig och sade till mig att hon inte ville tvätta sådant åt mig. Jag fick bära Teresas nedkräkta lakan tillbaka till henne och säga henne att hon fick få det tvättat på annat sätt än genom mig.

De sista månaderna av året var inte speciellt roliga. Hennes förnedring låg tung över mig, och frågan är vem som led mera av den: jag eller hon själv. Hon låtsades själv inte om den, hon dolde sina känslor under en ytlig glättighet och under ett ständigt tilltagande smink, som inte ens passade henne, och i praktiken var min tro på Teresa inte bara rubbad utan fullkomligt tillintetgjord. Under en vecka for jag till Vancouver för att hälsa på min sjuka moder, som inte hade långt kvar. Hon hade mycket ledsamt efter sin make, som hon inte ville fortsätta leva utan. Jag kunde inte tiga om allt vad som hade hänt i Montreal och berättade även om Teresas trolöshet. Min mor gav mig många goda råd i saken, och framför allt lärde hon mig att aldrig mera önsketänka.

"Det är uppenbart att Teresa inte bryr sig det minsta om dig och om allt vad du har gjort för henne, och det är för att du har förlorat din tjänst. I hennes ögon liksom i hela din församlings är du en misslyckad musiker, ty ingen normal människa kan förklara ditt öde på något annat sätt. Denna stämpel slipper du aldrig hur falsk den än må vara. Alla måste tro att du antingen har gjort kyrkoherden något synnerligen ont eller att du som musiker är inkompetent, vilket dina professionella motståndare har förfäktat inför församlingen, för att själva få bestämma över kyrkomusiken; ty eljest, menar alla, skulle du aldrig ha avskedats. I allas ögon är det naturligt att man får det som man förtjänar, och alla håller det för onaturligt och otänkbart att någon som enbart förtjänade gott skulle mottaga enbart ont. Endast ett ringa fåtal är de som inser och förstår att livet ibland kan vara så orättvist att den mest förtjänte får den sämsta lönen. Och din Teresa tillhör inte det fåtalet. Om hon gjorde det skulle hon inte ha svikit dig på samma sätt som kyrkan, prästerna, nunnornas och alla de andra har gjort det utom vi.

Nästa gång du träffar en flicka så pröva henne noga innan du börjar inbilla dig att hon motsvarar ditt ideal. Det har varit mycket klokt av dig att vara så försiktig med Teresa som du har varit. På så vis är det bara hon som har fallit och inte du med henne. Och lita aldrig på en kvinna som du inte är gift med, som inte har samma tro som du och som inte har samma modersmål som du. De etniska skillnaderna i ett äktenskap mellan parterna av olika kultursfärer kan vålla oerhörda missförstånd. Du har kanske aldrig förstått Teresa, och hon kanske aldrig har förstått dig."

Jag lovade att återbesöka henne till julen, men det var ekonomiskt omöjligt för mig att då ännu en gång bjuda Teresa på en resa till västkusten och ta henne med mig. Detta förklarade jag för Teresa vid återkomsten till Montreal. Hon sade glatt: "Trodde jag inte det?" som om hon var glad över att hennes antaganden visat sig riktiga.

De anonyma telefonsamtalen till Teresa blev allt tätare. Allt oftare hände det att ingen svarade när det ringde och man lyfte på luren och sade: "Hallå?" En kväll frågade jag Teresa om dessa telefonsamtal, men hon ville inte svara. "Det är min ensak," sade hon. Men jag kunde inte låta bli att fortsätta:

"Men jag vill så gärna hjälpa dig, Teresa, och jag har det intrycket av dessa anonyma telefonsamtal att du är förföljd av människor som vill dig illa. Vill du inte tala om för mig vad det är så att jag kan hjälpa dig?"

Hon svarade kort: "Nej." Om hon hade problem ville hon tydligen till varje pris behålla dem för sig själv och inte låta någon annan ta del av deras lösning."

"Får jag fråga en sak," avbröt jag min stackars fåraktige musiker, "hur stor del hade dina problem med Teresa i din kollaps i proportion till din besvikelse över kyrkan?"

"Faktiskt lika stor del. Lika engagerad som jag var i kyrkan var jag i Teresa, och båda beredde mig en lika obotligt stor besvikelse, som båda lika mycket resulterade i att jag kom hit.

Men vi kommer nu till den 21 december, den fatala dagen. Min avresa till Vancouver skulle ske den 23 december, och min moder väntade mig ängsligt. Teresa var på det klara med att hon inte kunde följa med, och jag hade inte sett henne på nästan en hel vecka."

"Sov hon inte hemma längre?"

"Under höstens gång hade hon allt oftare varit borta, och efter det att hon fått veta att hon inte kunde följa med mig till Vancouver hade hon även allt oftare varit borta under natten."

"Men for du till Vancouver den vintern?"

"Du skall få höra. Den 21 december var jag hos den gamla damen och tvättade mina kläder. Efteråt bjöd hon på te. Hon ville önska mig en riktigt god jul liksom jag henne, och det var sista gången vi sågs före jul.

Jag kom hem igen klockan elva på kvällen. I brevlådan hängde det en lapp till mig från värden som sade: "Kontakta mig omedelbart." Jag öppnade dock dörren och blev stum av fasa: hela tamburen var skövlad: mattan och den stora väggspegeln var borta, och bordet var slaget i spillror. En garderobsdörr var söndersparkad utifrån; hela Teresas garderob låg förintad på golvet. Snart upptäckte jag spegeln: bara ramen fanns kvar. Skärvorna låg spridda över hela salsgolvet.

När jag stod där stum av häpnad och försökte fatta vad det var för otroliga tjuvar som kunde befatta sig med en sådan förstörelse i ett hus var det ingenting fanns att stjäla, hörde jag värden tillsammans med en annan komma nedspringande för trappan. Jag frågade genast:

"Vad har hänt?"

Och han svarade:

"Janos har kommit hem."

Jag förstod ingenting.

"Har du sett Teresa?" frågade värden.

"Nej. Var är hon?"

"Ingen vet."

Jag fick se de andra rummen. Allt var slaget i spillror. Televisionsrutan var söndersparkad, och min käraste klenod, en halvmeterhög gipsstaty föreställande min fader som ung, var krossad mot golvet. Just den statyn var av särskilt högt affektionsvärde för mig, dess konstnär hade varit en kamrat till min mor som dött ung, och även Teresa hade älskat den. Hon hade brukat smeka dess huvud varje gång hon hade gått förbi den. Huvudet låg nu utan kropp på golvet med bruten näsa. Noggrannast hade statyns ben krossats, som nästan var söndrade till smulor och stoft.

Så småningom redogjorde värden för det lilla som han visste att hade hänt. Klockan nio hade någon granne hört ett våldsamt oväsen från vår lägenhet och alarmerat värden. Värden kom och fann Janos helt ensam i lägenheten i fullaste bärsärkarraseri: mannen var vanvettig och höll på med att slå sönder allt som kunde slås sönder i våningen. Med svårighet kunde värden och några till övermanna vettvillingen, som grep till brödkniven i ett desperat försök att skära av sig sina egna pulsådror. Även detta misslyckades han lyckligtvis med, som med det mesta i sitt liv. Det hade sett för bra ut i våningen om han hade lyckats med den saken: allting i spillror och badande i blod. Lyckligtvis gick knivbladet av från skaftet på den annars felfria och mycket spetsiga och vassa brödkniven.

Värden och hans tillkallade hjälpare lyckades slutligen lugna ner den besinningslöse men kunde inte få ett vettigt ord ur honom. De fann dock i salen en tömd konjaksflaska, som uppenbarligen den rasande i viss utsträckning hade påverkats av. Som intet tecken till mänskligt förstånd kunde uppdagas hos våldsmannen ringde värden till en psykiatrisk klinik som var stängd för dagen och inte ens svarade. I stället tillkallades då polisen, som tog hand om den virrige och satte honom i fyllecell. Det var allt vad värden visste.

Vi kunde dock tillsammans antaga vissa fakta: Janos var utan nyckel, alltså måste Teresa ha släppt in honom, ty ytterdörren var hel. Värden visste förut att det var Janos födelsedag den 21 december. Tydligen hade alltså Janos kommit hem för att fira sin födelsedag med konjaksflaska och allt. Av någon anledning hade dock Teresa övergivit honom, varpå lägenhetsdemoleringen hade vidtagit efter, som man får förmoda, ett sorgmodigt och ensamt mediterande över ett tämligen misslyckat liv i sällskap endast med en farlig konjaksflaska, som tydligen hade haft samma effekt som en tömd dunk bensin över tusenfaldiga besvikelsers samlade eldhärd.

Vad kunde jag göra i denna absurda situation? Teresa var borta, och jag hade ingen aning om vad hon hade hittat på. Det kunde i princip vara precis vad som helst. Jag kunde bara nödtorftigt gå och städa och sopa ihop alla de miljarder skärvorna efter den krossade spegeln i en sopskyffel och samla ihop övriga ruiner av det ensidiga slagsmålet mot harmlös materia i en liten hög och sedan gå och lägga mig för att sova och drömma så gott jag kunde.

Klockan sex på morgonen vaknade jag av häftiga ilskna påringningar från gatan. Jag stack ut näsan genom fönstret och såg Janos. Han insisterade på att få komma in. Vad kunde jag göra? Det var hans lägenhet fastän han hade lovat att stanna borta från den i minst tre år. Jag kunde bara släppa in honom.

Med försiktig vänlighet tog jag emot honom, bjöd honom på te och försökte prata med honom. Snart började han gråta. I början var det svårt att få något ord ur honom. Han fann resterna av kniven som han hade försökt använda på sig själv kvällen innan och tog fram en annan kniv i stället, en annan bredbladig och välvässad kökskniv, som han sedan satt ett slag och vred och vände på under envis tystnad och gåtfulla tårar. Tänkte han göra ett nytt självmordsförsök framför mina ögon, eller övervägde han att använda kniven mot mig? Hans inre monologer var outrannsakliga. Jag fruktade att han i nästa ögonblick skulle kasta sig över mig med den och satt därför lugnt kvar och pratade vänligt med honom som för att demonstrera min fullständiga oskuld i hans för mig okända öde. Snart belönades min tålmodiga diplomati, och jag fick veta ett och annat.

Teresa hade skrivit brev till honom. Det visste jag. Hon hade skrivit många brev som han inte hade besvarat med ett ord. Hon hade berättat allt om min reaktion efter oktoberbesöket och sagt till honom: "Jag tillhör nu dig och blott och enbart dig" i teatraliskt uppriktighet och drypande sentimentalitet. Han hade tagit hennes ord på allvar och lämnat Los Angeles och Hollywood och filmskolan och framtiden och allt för att återvända till henne lagom till sin födelsedag och bjuda till ordentligt glad i hågen med den finaste tänkbara konjak och allt.

När han hade kommit hade hon varit hemma. Hon hade släppt in honom och sagt:

"Vad är det för ett sätt att komma hem så här utan förvarning?"

"Men Teresa, det är ju min födelsedag idag!" hade han svarat i förväntansfull troskyldighet.

"Jag beklagar, men jag är bjuden på fest i kväll, och i morgon reser jag till New York."

Och hon hade lämnat honom ensam och gått till sin fest. Att släppa in honom var ungefär allt vad hon hade hunnit göra. Hon hade inte kunnat vara mera kort. Hennes bagage var packat och klart och stod och väntade på henne. Hon hade bara att hämta det och sedan stiga på flygplanet.

Och där hade han sedan suttit ensam med sin kära dyra konjaksflaska på sin födelsedag, nobbad av sin egen fästmö, den fästmö som han själv hade övergivit så många gånger och vars liv han hade gjort allt för att förstöra, den fästmö vars samtliga andra tillgängliga kavaljerer han avsiktligt hade gjort livet så surt som möjligt för, den lille strunten till judoexpert som var besatt av passioner men inte hade en aning om vad kärlek var. Han fick dricka upp sin femstjärniga konjaksflaska alldeles ensam under outforskliga men förmodligen bittraste tänkbara självbetraktelser, som blev så outhärdliga för honom, att hans primitiva natur slog bakut och försatte honom i ett oåterhållbart bärsärkarraseri. Ungefär så hade det hela gått till.

Jag var tvungen att gå ut under dagen och sköta mina plikter. Han lovade att inte slå sönder något nytt under tiden.

När jag återkom på eftermiddagen hade Teresa redan varit hemma och hämtat sina saker och rest bort och därvid givit sina nycklar åt Janos. Hon hade inte ens hälsat till mig.

Janos var nu herre i våningen. Det var hans lägenhet, och han hade nycklarna till den. Han hade inte för avsikt att återvända till Los Angeles utan ämnade stanna kvar i Montreal och skaffa sig ett arbete. Och emedan han ansåg att han inte mera skulle kunna komma särskilt bra överens med mig bad han mig att flytta därifrån med det snaraste.

Han visste mycket väl att jag hade lagt ut mycket pengar för honom, och det ansåg han att var mycket dumt gjort av mig, ty han ämnade inte ge mig en cent, allra minst för allt det som han hade slagit sönder för mig av oskattbart och oersättligt affektionsvärde. Statyn, menade han, var dåligt utförd och värdelös, samtidigt som han vågade medge att han bara hade slagit sönder den för att den liknade mig.

Han lämnade mig sedan ensam med mycket nya och mycket blandade känslor. Vad skulle jag ta mig till?

Han förblev borta hela kvällen. Jag tänkte mest på Teresa, näktergalen som blivit till en gökunge. Med vem hade hon farit till New York och varför? Jag visste en som jag kunde ringa och ta reda på den saken av: en mycket god väninna till Teresa. Men bara Teresa ägde det telefonnumret. För att se om hon möjligen hade lämnat kvar det gick jag till hennes skrivbord och började genomleta det.

Jag fann inte numret, men jag fann mycket annat: tidningsartiklar och brev som Teresa hade sparat. Där fanns alla artiklar i alla tidningar som hade behandlat olyckan i fjällen, i vilken hennes bästa fästman hade omkommit, till Janos enorma skadeglädje. Jag läste noggrant igenom dem alla.

Men ännu större uppmärksamhet fäste jag vid hennes brev. Hur kunde jag låta bli att gå igenom dem och äntligen försöka ta reda på lösningen till mysteriet med de anonyma telefonsamtalen och främlingen som Janos hade velat mörda? Jag kunde helt enkelt inte låta tillfället gå mig förbi. Janos var borta, Teresa var borta, och själv var jag tvungen att lämna bostaden inom några dagar.

Jag gick igenom breven och fick veta allt vad jag ville veta. Den anonyme kavaljeren satt i fängelse bakom lås och bom fälld för våldtäkt. Den som blivit utsatt för hans våldtäkt var Teresa, och den som hade satt fast honom var Janos. Men med Teresas hjälp hade den inspärrade våldtäktsmannen åstadkommit en petition till högre instans i vilken Teresa intygade att internen var oskyldig till våldtäkt mot henne. Det var denna hennes och internens gemensamma petition som hade drivit Janos' svartsjuka till dess yttersta gränser och mordhot, fastän den hade avslagits.

Därtill hade Teresa och internen gemensamt låtit publicera en novell i Montreals äckligaste pornografiska sensationsblaska, som återgav hela triangeldramat mellan Janos, internen och Teresa i detalj men med fingerade namn.

Därtill fann jag åtskilliga brev från internen till Teresa. Endast ett av dem var sympatiskt, och det slutade med 'Gud beskydde min Teresa'. Tydligen hade Teresa och denne sympatiske men oberäknelige polack träffats tillsammans på en katolsk reträtt till något kloster, andakten och friden hade så uppfyllt och inspirerat det unga och oskyldiga paret så att polacken Jan, uppfylld av helig ande, hade tagit sig före att våga en våldtäkt, vilket Teresa tydligen inte direkt hade haft någonting emot. Alla de andra breven från polacken innehöll pornografiska bilder och artiklar som internen med lust hade skickat till Teresa, bara för att påminna henne och hålla minnet av hans makt över henne vid liv; och den mest iögonfallande av alla dessa snuskartiklar bar den med bläck understrukna titeln: "The Girl Who Liked to be Raped".

Detta var alltså mannen bakom de anonyma telefonsamtalen, den snygge kultiverade polacken, som Janos med iver och hetta hade velat mörda med berått mod. Hade denna polska historia ägt rum samtidigt som Teresa haft sin vackra romantik med den lärde filosofie doktorn, som behärskat hennes modersmål? Det var en fråga som troligen aldrig skulle bli besvarad.

Denna sista upplevelse av Teresa, detta avslöjande av henne som ödet hade gjort för mig, detta bittra avsked av den som för mig hade varit en orättvist drabbad ängel, blev droppen. Hon hade förtigit alltför mycket för mig fastän jag hade bett henne delge mig sina problem, det sista jag hade velat göra med henne var att utnyttja henne, vilket jag sannerligen hade haft många tillfällen till under sju månaders tid; men i stället fann jag mig själv nu utnyttjad av henne nästan intill sista blodsdroppen: mina pengar var slut, min bostad för ytterligare två och ett halvt år framåt hade plötsligt tagits ifrån mig, och det värsta av allt: alla mina ideal hade ryckts ifrån mig med rötterna.

Hur kunde jag fara till min döende moder i ett sådant tillstånd? Hur kunde jag visa mig inför henne så naken ända in i själen? Det gick bara inte. Jag kunde inte resa till Vancouver till julen. När jag följande dag drevs ut ur bostaden hade jag ingen annanstans att gå än hit till nervkliniken, var jag fann mitt kanske sista hem här i det tolfte huset, livets sista instans. Det sista jag gjorde innan jag kom hit, bruten, slut, krossad och förintad till min sista själablodsdroppe, var att skicka mitt sista förtvivlade brev till min före detta församling, de som såg kyrkoherden sparka ut mig och bara såg på utan att göra någonting åt det. Så slutade den julen."

Fåret hade förlorat sin päls och stad naket framför mig. Naturligtvis frös det, men av någon anledning hade det vägrat låta ny päls växa ut i stället. Den naturliga pälsåterväxten hade rubbats.

"Och du meddelade ingenting till din moder?"

"Ingenting. Vad skulle jag meddela? Nyårsafton fick jag veta att hon hade avlidit efter att ha blivit svårt sjuk på julafton. En väninna till henne lyckades få kontakt med mig. Hon frågade mig varför jag inte hade hälsat på min mor till julen som jag hade lovat, och jag kunde bara säga var jag var: på nervkliniken. Då förstod hon.

Jag hade inte ens krafter kvar till att bevista min moders begravning."

Hans ärlighet hade gjort intryck på mig. Denne fullkomligt ärlige och begåvade musiker hade för allt konstruktivt han försökt utföra i livet bara fått fan och det definitivt utan någon anledning.

"För en vecka sedan sade du att anledningen till att du sökte dig hit var dina skuldkänslor gentemot kyrkoherden efter det att han hade lämnat kyrkan. Men han lämnade väl inte kyrkan förrän efter jul?"

"Det är riktigt. Hans fall var den avgörande faktorn som drev mig hit."

"Men vad gjorde du då under hela julen? Hade det inte varit bättre att resa till din döende mor?"

"Kanske jag gjorde det också. Vad vet jag? Jag minns nästan ingenting från den julen. Den är liksom höljd i dimma. Det enda jag minns är den bittra ihållande bitande smärtan som upptäckten av Teresas hemlighet gav mig. Den flickan kunde inte ha någon kärlek utan att vara den otrogen! Är alla kvinnor sådana? har jag sedan dess oroligt frågat mig, och jag fruktar att faktiskt alla är det mer eller mindre, de må sedan vara det medvetet eller omedvetet. Sanningen är att jag inte vet hur jag klarade mig under juldagarna. Jag var mer eller mindre väck, och det var först nyheten om kyrkoherdens sensationella fall som väckte upp mig och fick mig att besinna mig till att ta steget hit."

"Har du sedan aldrig mera hört någonting av Teresa?"

"Nej. Ingenting. Men jag tänker ofta på henne, och jag saknar henne. Fastän hon blev mitt livs mest svidande besvikelse och hjärtesår kan jag fortfarande inte tänka på henne annat än med enbart tillgivenhet. Hon betydde mest för mig när jag gick veta det värsta om henne. Att jag förlorade henne var lika outhärdligt som oundvikligt. Jag älskar henne fortfarande."

Det sista sade han med ögon som alltför tydligt glänste av tårar som dock inte ville ge sig till känna med att lämna ögonvrån.

Då kom jag med min protest. Jag sade:

"Jag tror att du har fel på en punkt. Endast på en punkt tror jag att du gör dig skyldig till orättvisa. Jag tror inte att 'den flickan inte kunde ha någon kärlek utan att vara den otrogen.' Snarare tror jag det var så, att hon fick för mycket kärlek av för många män, som mer eller mindre pådyvlade henne detta med våld, och att hon därför omöjligt kunde vara trogen dem alla."

Franchards ögon tindrade när han sade:

"Ni har mycket att lära mig om kvinnorna, fader."

9.

"Gratulerar, fader! Efter ert samtal igår med patienten Franchard har han mått alldeles utmärkt, och han behöver inte sitta här länge till. Det största friskhetstecknet hos honom är det att han inte längre har någonting emot att komma ut."

"När han kommer ut skall jag gärna göra mitt bästa för att han skall finna sig till rätta i världen igen, ty jag vet att det är en hel del i den vägen som jag kan göra för honom."

I synnerhet såg jag det som min plikt att försona honom med den församling som han hade råkat så illa ut i, få honom att åter känna sig hemma där och om möjligt återskaffa honom posten som organist.

"Men hur mår vår vän narkomanen?" frågade jag, ty denna dag var jag helt inställd på honom.

"Beträffande honom," sade doktor Mort något mera allvarlig, "så har jag en del olustiga nyheter. Polisen vet att han är här, och så fort han lämnar sjukhuset kommer han att ställas inför rätta och förmodligen få sitta av många år i fängelse för jag vet inte vilka brott."

"Vet Durand själv om det?"

"Jag vet inte. Men det är av största vikt att Durand kommer på det klara med att han inte kan sitta här för alltid och att han accepterar vad lagen ålägger honom. Annars kommer han aldrig att bli en människa igen. Det finns bara en som skulle kunna få honom därhän, och det är ni, fader Bertrand. Det blir er svåra uppgift."

Jag protesterade inte, jag var van vid svårare förelägganden, och läkaren förde mig in till patienten.

"God morgon, fader," hälsade mig genast Georges, som såg betydligt bättre ut än för en vecka sedan. "Jag antar att er uppgift idag är att få mig att inse att jag måste ta på mig mitt straff för mina synder. Men jag är oskyldig."

"Varför tänker ni så?" Av någon anledning var jag inte förvånad över hans tankeläsning.

"En av de galnaste patienterna här har sagt mig att han har hört doktor Mort säga till en städerska att polisen är efter mig och att jag ska i fängelse. Och jag kan se på er och doktor Morts gemensamma min att han har fått er på det klara med att så är fallet. Är det inte så?"

Doktor Mort var obehagligt berörd. Jag sade stilla till honom:

"Lämna oss, doktor Mort." Och han lämnade oss och verkade att göra det gärna.

Georges såg förväntansfullt på mig. Han väntade att jag skulle säga det första ordet, varför jag även gjorde det.

"Georges, det är precis som du har sagt: polisen vet att du är här, och fängelset väntar på dig. Men du sade just att du var oskyldig. Vad menar du med det?"

"Att jag inte har gjort något som jag ytterligare bör bestraffas för."

"Har du då inte i vidsträckt bemärkelse bedrivit olaglig narkotikahandel?"

"Är även du min anklagare, fader? Jag har bekänt allt för dig, och du anklagar mig ändå? Förstår du då inte att jag i första hand själv blev ett offer för narkotikan? Jag gjorde andra till offer endast emedan jag själv var ett offer. Hade jag aldrig offrats själv hade jag heller aldrig dragit någon annan med mig.

Det finns ingen narkoman som är skyldig till något ont. Han kan inte ställas till ansvar för sina handlingar. Hur mycket illa han än gör lever han i ett helvete vars fasor och lidanden uppväger allt vad han åsamkar andra. Du anar inte vilken outhärdlig smärta det kan innebära för vilken missbrukare som helst att tvingas vara utan sitt underbara rus i en hel dag. Det är värre än Jesu korsfästelse. En en gång fallen narkoman kan inte resa sig mera. Han är själsligt våldtagen för evigt. Han måste bara fortsätta falla och fortsätta förbruka tyngre och tyngre droger, ty upphör han med det så tappar han sina tornsvalevingar och landar så hårt mot den hårda marken att han knäcker ryggen och krossar alla benen i sin kropp. Vem är så hjärtlös att han vill beröva en fågel dess vingar? Flugor kan man plocka på ben och vingar, men försök göra det på en sparv eller en lärka. Alla dessa narkomaner som tvångsavgiftas såsom jag plockar man i själva verket vingarna av, vingpenna för vingpenna, utan att läkarna själva är medvetna om vad de gör. Man kan inte tvinga en narkoman bort från drogerna, lika litet som man kan tvinga en fågel till att låta bli att flyga. Endast om narkomanen själv vill sluta så kan han göra det, och då gör han det också utan någons hjälp.

Jag, liksom alla narkotikahajar, gjorde så många som möjligt till narkomaner bara för att få mera narkotika själv. Det var det enda syftet. Jag ville leva. Det var allt. Är det en synd? Knarket fick mig att leva intensivare och nå högre emotionella höjder. Är det brottsligt att leva för sina mänskliga känslor? Något materiellt syfte, som ekonomisk vinst eller någon beräkning, låg det aldrig bakom min eller någon av mina kollegers handel. Det var idealism, eller kanske snarare en fanatism, som låg bakom, och att straffa en fanatiker för att han är fanatisk är det samma som att straffa en präst för att han predikar. Och det finns lika farliga och destruktiva fanatiker i religionens tjänst som i narkotikahandelns. Religion kostar lika mycket pengar som narkotika och gör folk lika beroende och osjälvständiga och olyckliga och farliga som narkotikan gör. Se bara på the Logic Scientists."

Jag hajade till.

"Vad vet du om Logic Science?"

"Det är världens modernaste, dyraste och mest tekniska religion. Därför är den tidsenlig och framgångsrik. Den är narkomanins största och starkaste bekämpare i världen idag och den enda rörelse som gör folk mera hysteriska, fanatiska och farliga än narkotika."

"Vad gör då denna religion?"

"Har du någonsin träffat en logisk scientist?"

"En enda."

"Var han lycklig eller olycklig?"

"Olycklig."

"Hade han familj?"

"Han hade övergivit hustru och barn."

"Där ser du. Jag kan slå vad om att han hade ruinerat sin familj ekonomiskt med att inte försörja familjen utan scientisterna. Säkerligen hade han övergivit familjen för den logiska vetenskapens skull. Det är vad Logic Science och alla sådana nya hypermoderna väckelsereligioner gör: de slår sönder familjerna och ruinerar sina medlemmar ekonomiskt. För resten är inte heller kristendomen oskyldig till den sortens fanatism. 'Jag skall vända sonen mot sin fader och dottern mot sin moder och väcka söndring, ty jag har icke kommit för att sända frid utan svärd,' eller hur, fader? Är det inte så Jesus säger? Från början basunerar han ut sitt destruktiva budskap, och hela världen går på det och etablerar en så destruktiv religion med entusiasm. Och många kristna följer hans exempel och gör just så, så att många familjer blir olyckligt drabbade. Och scientisterna är en av de värsta. Den religionen är en organiserad anarki som angriper samhället på dess känsligaste punkt: familjen och ekonomin, och detta gör den i sken av att kunna göra folk mera lyckliga än vad narkotikan gör. Och ibland lyckas den även, ty jag har sett talrika scientister som för alltid hjärntvättats och blivit till flinande idioter för resten av livet. De är lyckliga, ty de slipper tänka själva längre. De behöver inte tänka längre, ty alla tankar de behöver är redan tänkta av deras store ledare och finns tillgängliga i dennes ofelbara skrifter, som de anmodas lära sig utantill för deras egen frälsnings och salighets skull. Där har du det tjugonde århundradets religion, den frommaste och heligaste religionen i världen, mera fanatisk och revolutionär än kommunismen och mera effektiv än någon kemisk hjärntvätt; ty Logic Science tvättar själen ren från allt utom från den samma religionens egna propaganda. Den är den mest effektiva bekämparen av narkomanin i världen idag, den har verkligen resurser att befria hela världen från detta gissel och istället göra alla beroende av sitt eget enda sanna budskap med obligatoriska kurser som hjärntvätt 24 timmar om dygnet som, om du inte klarar av dem, avlöses med indoktrinering, ty om du inte klarar av en kurs och inte vill ta en annan kurs efter den, som är ännu dyrare, så är det något fel på dig. Där har du den verkliga narkomanin: du blir slav för evigt och fastnar i en teknologisk nedåtgående spiral av ekonomisk ruin och idiotsäker livegenskap: när du väl är utan pengar kan inget mera rädda dig utom firman, som du då tillhör med kropp och själ. Då föredrar jag att förbli mig själv och fri som olycklig men självständig narkoman än en omänsklig okänslig robot i den enda sanna och helt vetenskapliga religionens slavtjänst.

Men förstår du min oskuld? Förstår du att det vore orättvist av lagen att straffa mig ytterligare?"

"Jag förstår ditt sätt att resonera, men lagen är blind, tar bara hänsyn till fakta och dömer därefter. Du har illegalt spridit alltför mycket narkotika, och fängelsestraff är oundvikligt."

"Hur många år?"

"Kanske tio."

"Hellre dör jag av en överdos. Hellre offrar jag mitt liv i protest mot en sådan orättvisa. Världen, samhället och lagen ser inte människosjälen, vars blotta existens hos en individ är nog för att den individen skall förlåtas allt. Men världen, samhället och lagen kan inte förlåta. I vår tid är de en enda stor automat som kör över allt mänskligt som en ångvält och som inte ens kan bromsas, ty systemet är alltid programmerat i förväg. Detta automatiska samhällssystem kan lika litet förlåta mig som de kan förlåta Hitler-Tyskland, världskommunismen, Logic Science och narkomanerna, fastän det i alla dessa fyra monstruösa mänskliga företeelser har funnits enstaka människosjälar som har varit fria från all skuld fastän de tvingats delta i det stora helas skändlighet. Jag är oskyldig och tänker bevisa det. Farväl, fader."

"Vad tänker du göra?"

"Det vet jag inte ännu, men det får du väl se. Farväl, präst."

"Har vi då ingenting mera att prata om?"

"Jag har ingenting mera att säga er. Tack för att ni har lyssnat."

Och han vände sig ifrån mig som om jag inte längre existerade. Jag insåg att det var ingenting mera som jag kunde göra för honom där den dagen och gick lydigt därifrån.

Följande dag fick jag av doktor Mort veta att patienten Durand skulle utskrivas mot slutet av veckan. Polisen skulle då komma till sjukhuset och hämta patienten. De skulle bokstavligen stå utanför ingången till sjukhuset och vänta på att få ta hand om honom. Georges Durand var fri endast så länge han var sjukskriven.

Men två dagar senare, dagen innan han skulle utskrivas, meddelade mig doktor Mort med bekymrad min att patienten Durand hade rymt från sjukhuset.

Och jag kunde inte låta bli att känna en viss glädje däröver i mitt hjärta, som dock var blandad med oro. Nu fick Durand chansen att bevisa sin oskuld, om han kunde det, och om han hade någon sådan kvar att bevisa; men chanserna var utan tvivel större för att han desto mer rejält skulle misslyckas med den saken. Ingen kan någonsin med framgång bevisa att Jungfru Maria inte var oskuld efter sitt berömda havandeskap, ty man kan ej påvisa hennes kropp. Georges Durand levde emellertid, och så länge han levde skulle han aldrig kunna bevisa att han som narkoman fortfarande var en oskuld.

10.

"Vår nuvarande protestantiska organist blev så hårt kontrakterad av min företrädare broder Patrick att det är omöjligt för oss att göra oss av med henne om hon inte själv vill sluta. Skulle vi avskeda henne skulle hon inte dra sig för att stämma oss."

"Vad har hon i lön?"

"Enligt broder Patricks villkor 750 dollar i månaden."

"Det är något mera än Franchards lön, som var 200. Han hade också kunnat stämma församlingen och få nio månaders extra kön som skadeersättning, men han gjorde det inte. Han var för snäll för att kunna göra något sådant. Det visste Patrick, och därför kunde han avskeda honom."

"Jag beklagar. Jag skulle gärna skaffa församlingen en katolsk organist i stället för den protestantiska som vi har, som inte alls hör hemma här, men tyvärr är det juridiskt omöjligt: i vår världs sekulariserade teknokratiska samhälle står den krassa blinda lagen över kyrkan och Gud. Inte ens påven kan sätta sig över lagens materialistiska blinda ensidighet, som blundar för den andliga sidan av livet, som är lika faktisk som den påtagliga.

Men denna protes-tant spelar inte för oss under alla våra mässor. Hon är kontrakterad för att spela under alla franska och engelska mässor men inte under de spanska, tyska, italienska och östeuropeiska mässorna; och under dessa skulle jag gärna låta din Franchard spela, om han är villig därtill. Vi skulle till och med gärna rikligen betala honom där för. Så låt honom komma till mig. Jag skall höra hur hans musik låter, och om jag blir nöjd, vilket jag säkert blir, skall jag sedan engagera honom för de mässor som för närvarande saknar musik."

Jag tackade honom hjärtligt å Franchards vägnar och återvände till sinnessjukhuset mera optimistisk än på flera dagar, den här gången för att möta den stackars kvinnan Beatrice Moreau, som jag ärligt talat inte intresserade mig så mycket för som jag som präst borde ha gjort. Jag var inte rädd för henne, men det var något med henne som bjöd mig emot.

För att åtminstone slippa hyckla inför henne inledde jag samtalet med henne ganska aggressivt:

"Nå, fröken Moreau, jag gratulerar er till att ha förstört en god människas liv och en kanske omistlig författargärning. Jag har träffat herr Robert Kleinsack, och den sanning som han har berättat för mig om er vittnar inte till er fördel. Nu kommer ni snart att komma ut härifrån som en ny och frisk människa. Tänker ni sedan genast återuppta era homosexuella ovanor?"

"Ni dömer hårt en stackars syndare. Jag har aldrig försökt framställa mig själv som något helgon inför er. Tvärtom. Jag varnade er för sanningen om mig. Och ni tycks ha glömt allt vad vi talade om för en vecka sedan. Era nya fördomar mot mig förvånar mig. Jag trodde ni var en riktig präst. Hellre satt jag här inne för resten av mitt liv än att jag på något sätt någonsin mera inlät mig i någon som helst sexuell förbindelse. Och därför vill jag stanna här. Kommer jag ut i världen igen skulle den snart åter göra mig till det destruktiva monster jag var.

Och vet ni vem det var som botade mig, som hjälpte mig att dra mig i håret upp ur kättjans träsk? Det var Robert Kleinsack med sitt exempel. Utan avsikt botade han mig, ty hade han vetat att det skulle kosta honom hans livsverk hade han aldrig gjort det. Säg det till honom när ni ser honom härnäst: att han har frälst mig, åtminstone för tillfället.

Han var den enda man som har behandlat mig som en människa. Alla män har jag hatat för att de behandlar kvinnan som ett djur, för att de alla innerst inne betraktar henne som ett djur, för att de umgås med henne bara för att utnyttja henne som ett djur, och för att de alla bara föraktar och talar illa om henne, förbannar och misshandlar henne, som om hon var av en annan lägre ras än mannen, som ensam vill gälla för att vara gudomlig här i världen.

Men mannen är ingen gud, även om han ibland kan vara en djävul. Både kvinnan och mannen kan vara djävlar, men ingen av dem kan någonsin vara någon gud eller ens något helgon. Det enda de alltid kan vara och bör vara är människor, ty deras mänsklighet är det enda de har gemensamt. Svaga dödliga människor som det är synd om är vi alla, och den som glömmer det blir motsatsen: en omänsklig djävul. Kleinsack var den förste jag träffade som inte var rent omänsklig som de flesta män. Han var mänsklig, men i min bittra erfarenhet av männen kunde jag inte tro att han var äkta. Jag ville därför pröva honom med att skala av honom alla falska kulisser av vänlighet och ädelmod, men ju fler falska kulisser jag rev bort, desto äktare visade de sig vara, och i desto ädlare sken framstod hans heder.

Säg det till honom, att hans offer inte var förgäves, ty det gjorde mig till en bättre människa. Och det vill jag förbli. Säg, finns det inte något sällskap ute i världen som man skulle kunna sluta sig till och tjäna och som skulle kunna hjälpa en att inte falla? Den katolska kyrkan tilltalar mig inte, men det måste finnas något annat. Jag tänker på min bror och på Georges. Finns det ingen ideell rörelse som går in för att hjälpa och bota narkomaner och som även har framgång därmed?"

"Det finns faktiskt en sådan rörelse, men jag rekommenderar den inte, även om jag inte heller kan fördöma den, eftersom jag vet för litet om den. Den är inte bättre eller sämre än vanliga frikyrkor, den har alla dessas fel och alla dessas förtjänster, men den är den mest framgångsrika av alla frikyrkor idag. Det är bland annat just Georges som har berättat för mig om en ny religion som heter Logic Science, som faktiskt har framgång med sig i bekämpandet av narkotikamissbruket. Som sagt, jag kan inte rekommendera den, ty jag har också hört många negativa vittnesbörd om den, men jag tror det kan vara värt att ta reda på mera om den."

"När får jag träffa Georges?"

Hon slog mig med häpnad.

"Vill ni träffa Georges?"

"Ja."

"När ni vill. Passar det i morgon?"

"Det passar utmärkt."

"Då skall jag ordna så att ni får träffa Georges i morgon. Vill ni att jag skall vara med eller inte? Jag tror själv att ni kan talas vid på tu man hand."

"Vilket ni vill."

"Då får ni träffas utan mig, ty jag har också mycket annat att göra. I vilket fall som helst ses vi nog snart igen."

"Ja. Tack, fader."

"Ingenting att tacka för."

Och den dagen lämnade jag sjukhuset mycket glad i hågen. Vad jag fröjdade mig åt att mina planer gick i lås, och att de så förskräckligt vilseförda vännerna skulle träffas igen på rätt väg!

Men i stället för glada miner och uppskattning var det den följande dagen en enbart surmulen min jag mötte från läkarens sida när han meddelade att Georges hade rymt. Han var så sur att det verkade nästan som om han ville ge mig skulden för patientens flykt från sjukhuset undan rättvisan.

11.

"Ligger det inom möjligheternas ram att få tag på honom igen?"

"Montreal är en höstack av myrstackar, och i en sådan djungel försvinner en myra ganska lätt, särskilt om han själv vill det. Troligen kommer vi aldrig att få se röken av honom igen, vare sig som levande eller som död."

Efter dessa trösterika och uppbyggliga ord fick jag återse patienten Robert Kleinsack. Vi hade sedan ett mycket intensivt och givande samtal. Mest försökte jag uppmuntra honom till att börja om sitt författarliv från början och inte ge upp, men han sade:

"Ju ärligare en författare är, ju mera han vet och ju ihärdigare han arbetar, desto mera ovälkommen blir han för förlagen. Förlagen vill bara veta av författare som skriver som förlagen, kritiken och publiken vill ha det: osjälvständigt, opretentiöst, utan kontroversialiteter och obehagligheter, djupsinnigheter och alltför realistisk sanningsenlighet och helst lättsamt underhållande med så mycket billigt trams åt det sexuella hållet som möjligt. De menar, att det bara är våld och sex som säljer idag. Allt annat är för förlagen osäljbart, och den osäljbara litteraturen, som toppas av allt som är på kvalitativ vers, är varje förlags fasa. All originalitet, fantasi och konstnärlig ambition är tabu. En som jag, som inte skriver för att sälja bra utan bara för att skriva bra, har ingen chans. Vet ni hur många romanrefuseringar jag hann uppleva?"

"Nej."

"Ett hundra åtta. Ett hundra åtta gånger fick jag uppleva dessa eländiga refuseringsbrev som vartenda ett alltför tydligt vittnade om att den som studerat manuskriptet inte hade förstått någonting, hade läst manuskriptet med likgiltighet bara för att det var hans jobb och hade från början varit inställd på att manuset måste refuseras. Det är de så kallade lektörernas uppgift, som förlagen engagerar för att studera insända manuskript: att de skall finna en lämplig anledning åt förlagen till att med gott samvete kunna återsända så många insända manuskript som möjligt med ett nedlåtande anonymt beklagande. All kontakt mellan lektören och författaren är förbjuden. Lektören skall kunna skjuta honom utan att författaren någonsin får veta vem som avrättat honom. Och de enda som anställs som lektörer är misslyckade författare som givit upp, som jag. Jag kanske kvalificerat mig för det yrket: refuserare på litteraturens soptipp, som avvisar allt värdefullt från den offentliga slasken. För att de har misslyckats själva kan förlagen vara säkra på att de inte låter någon annan lyckas och i synnerhet inte någon odräglig talang som är ofin nog att demonstrera att han kan skriva."

"Hur kunde dessa nedlåtande beklaganden låta?"

"I värsta fall kunde de helt enkelt lyda: 'Beklagar, men vi kan tyvärr inte utge ert manuskript' utan någon vidare förklaring: den enklaste lögnen av alla, ty förlag kan alltid publicera men vill aldrig, utom när manuset stämmer med deras egen inskränkta smak. I bästa fall kunde en refusering innehålla en lång utförlig kritik av manuskriptet, och sådana refuseringar var jag i allmänhet tacksam för, ty de visade att lektören i fråga i alla fall hade försökt förstå verket. Men till och med i dessa refuseringar var den snorkiga tonen dominerande, den dryga nedlåtande snorkigheten som var gemensam för alla refuseringsbrev från det första till det sista, och det är just detta eländiga snorkeri som mer än något annat får mig att avhålla mig från att någonsin skriva något mera. Folk som besvarar uppriktiga litterära ansträngningar med snorkig likgiltighet förtjänar inte att man skriver för dem. Spottar de ut mitt vin i stället för att avnjuta det får de hellre vara utan. Vin är inte till för att slösas på folk som kräks på dem som bjuder."

"Tänker du då begrava dina kunskaper och sätta ditt ljus under skäppan?"

"Folk vill ha mörker och inte ljus. Jag har använt mina historiska kunskaper till att med noggrannhet skriva historiska romaner som förlagen fnyser åt, för att de liknar en alltför gammalmodig och svårläst Walter Scott, en alltför romantisk Victor Hugo, en alltför fantastisk och svårläst Hoffmann eller en alltför intelligent Stevenson-stil. Om jag skrev en självbiografi och öppet skildrade alla de djävlars förehavanden som jag tyvärr har fått alltför mycket att göra med i livet skulle det möjligen slå an och gå hem, då den eviga publiken älskar snaskigheter, och då skulle varelser som Madame Moreau vara i centrum för publikens intresse medan sådana som jag skulle framstå som de löjliga idioterna, ty sådan är den vulgära publiken. Sådana är förlagen, och sådana är alla människor, utom de lyckliga få undantagen, som i vår tid körs över och vräks i diket och begravs levande mera hänsynslöst och effektivt än någonsin av vårt sköna nya automatsamhälle. Människan i gemen är inte god utan en destruktiv parasit på allt det goda som försynen ger henne och som hon fördärvar och omvandlar till ondska, smuts och gift.

Du som är katolsk präst har väl varit i Italien?"

"Nej, inte ännu."

"Där förekommer det i kyrkomålningarna ett ofta använt tema: en jättelik djävul som slukar en jordmänniska med hull och hår och samtidigt genom stjärten föder en ny individ åt helvetet, som de andra djävlarna med skadeglädje tar emot. Denna djävul, som slukar för att ge avföda åt helvetet, är människan. Allt vad som går in i henne omvandlar hon till vad som är ont, och hon är tyvärr sådan att hon bara vill ha. Hon lever bara för sin egen egoistiska omåttlighet. Ytterst få är de människor som bara vill ge, och dessa blir alltid utnyttjade till sista hjärteblodsdroppen. Ingenting behagar människan mera än att få fördärva det som är gott. Det är det som är livets mening.

Jag trodde att jag var en sådan som hade mycket att ge och ansträngde mig också mycket för att ge vad jag hade och forma det väl. Idag vet jag att jag inte längre har någonting att ge, ty allt vad jag försökte ge har av mottagarna refuserats eller fördärvats. Mänskligheten genom Madame Moreau gav mig vad jag genom min godhet förtjänade."

Dock tyckte jag att det var synd att han hade en sådan inställning och tänkte i mitt stilla sinne, att allt det som han kunde men inte längre ville skriva i så fall skulle komma att bli skrivet av någon annan.

12.

"Patienten Patrick Queznay är inte längre här."

"Var är han då?"

"Han lämnade sjukhuset i fredags."

"Frivilligt?"

"Ja, han är utskriven."

"Varför har ni inte sagt någonting?"

"Han ville det själv. Han ville inte att ni skulle veta att han gav sig iväg. Han ville undvika att se er igen."

"Men varför?"

"Det kan jag inte förklara. Det får han själv förklara för er, om ni någonsin ses igen. Själv hoppades han att ni inte skulle ses igen."

Jag var förstummad av förvåning och besvikelse. Likväl var det ingenting sårande i doktorns redogörelse. Men vad hade hänt?

"Han sade att han skulle skaffa sig ett hederligt arbete som civil. Men uppsök ni patienten Franchard i stället. Jag tror att han väntar på er."

Alltför många väntade på mig. Jag var redan sinnessjukhusets mest eftertraktade och mest efterfrågade person. Till skillnad från samtliga läkare och skötare var jag nästan populär bland patienterna, vilket jag inte kände som någon anledning till munterhet utan snarare tvärtom. Nu hade jag emellertid förlorat den viktiga kontakten med Patrick, som först öppnat detta sjukhus och dess inre avgrundsvärld för mig, medan avgrunden ännu återstod med dess saknad av botten. Det var bara att nöja sig med att besöka Franchard i stället. Men Gud ska veta att det var svårt att glömma min broder Patrick och helt ställa om sig på den mer tvivelväckande och religiöst obehaglige ifrågasättaren av allting, den föga uppbygglige musikern med sitt för min kyrka föga uppbyggliga olycksöde.

"Goddag, Franchard. Doktor Mort säger att ni när som helst nu kan lämna sjukhuset."

"Det gläder mig inte."

"Varför? Säg mig allt som ni kan ha emot att återvända till mänskorna och världen."

"Det är egentligen bara en enda sak."

"Och det är?"

"Musiken. Det är musiken som har gjort mig galen och ingenting annat. Mitt beroende av musiken har jag stundom upplevat som en narkomani värre än narkomanernas. Det sade också Teresas fästman Janos till mig en gång dagen innan han körde ut mig: att jag var värre däran och svårare att ha att göra med än någon narkoman som han hade träffat."

"Men du har ju bara arbetat med klassisk musik."

"Just det, och den är mångdubbelt svårare än all annan musik, särskilt i vår tid. Fader, ni anar inte vilka helveten jag har fått utstå för den eviga, den enda bestående, den klassiska musikens skull! Det är lika omöjligt i våra dagar att vara kompositör av harmonisk, melodiös seriös musik som det är att vara episk skald: det är helt enkelt otidsenligt och det i den allra absurdaste grad. Folk idag läser bara pornografisk smörja och lyssnar bara på elektrisk hörselvådlig skrikig hysterisk rockmusik. De dansar inte ens längre efter några konventionella behagfulla mönster utan vrider och skakar sig ur led utan att paret ens längre har någon fysisk kontakt med varandra. Gå själv ut på gatan och lyssna på den musik som folk idag mest ägnar sig åt, om det går, om den inte genast slår lock för öronen. Är det behaglig musik? Är de hesa skrikiga rösterna mänskliga? Kan de sjunga? Sjunger de rent? Är det något annat än vrål, skrik, rytanden, tjutanden, yl och hesa läten? Är de elektriskt förstärkta gitarrerna naturligt välljudande och harmoniska? Är de allt annat överröstande och dominerande trumbatterierna musik? Nej. Dessa sångare sjunger inte utan för bara för sina egna halsar skadliga oljud. Dessa gitarrer är inte längre musikinstrument utan medel för hysteriskt folk att avreagera sig med. Och slagverket, som otroligt nog överröstar både vrålen och det till maximum förstärkta ljudet av tonmisshandel från strängplankorna, hör inte hemma i en civiliserad värld utan hos Nya Guineas kannibaler under människoslaktsriter och orgier. Se på gruppen Sick, till exempel, som inte bara nöjer sig med att frossa i producerandet av så barbarisk musik som möjligt utan som också gör våldspornografiska sadistiska filmer som visas som ackompagnemang till deras så omåttligt populära musik, som hela världen älskar. Det enda som de saknar i fråga om råhet är sannskyldig kannibalism, och alla andra världsberömda rockgrupper står inte långt efter dem utan ser upp till dem som till ett ideal.

Sådant går hem i dagens värld. Sådant ger pengar, sådant satsar diskoteken, konserthusen, grammofonindustrierna och till och med teatrarna och filmbolagen på.

I fyra år bodde jag med dylika så kallade musikälskare som grannar. Vart jag än flyttade återfick jag ständigt samma problem: grannar som dag och natt för högsta volym spelade den sämsta tänkbara musik. Aldrig en melodi, aldrig en mänskligt vackert sjungande röst, och aldrig något andrum mellan de hussönderskakande och väggsönderbultande jordbävningsrytmerna. Och klagade man hos dem opponerade de sig och blev saken bara värre. Så bodde jag under fyra år under ständigt byte av bostad från outhärdligt till värre, tills jag och Teresa övertog Janos lägenhet. Hur jag kunde vara verksam som seriös musiker under de åren fattar jag inte."

"Ändå var din vän Georges djupt engagerad i den sortens musik."

"Ja, men han försökte göra något vettigt av den, och han såg även ut att kunna lyckas, samtidigt som det såg som bäst ut för mig som kyrkomusiker. Vi var båda konstruktivt nyskapande inom lovande riktningar. Men kyrkan svek mig, och i och med det föll även Georges. Inte ens kyrkan ville uppmuntra en seriös musiker i hans ansträngningar att visa sin goda vilja med att i vår tids omusikaliska värld försöka slå an ett harmoniskt ackord, ty kyrkans inställning är idag den samma som på Mozarts tid: 'Nyskapande krafter betackar vi oss för, hur melodiska de än må vara.' Världen tycks mena att det är farligt att släppa in någon Orfeus som bara väcker uppståndelse i dess dödsrike."

"Men dock har du komponerat mycket musik som du bara inte kan förneka. Kan du verkligen svika dig själv med att svika din musik?"

"Världen vill ju inte ha musik som min. För hundra år sedan kunde hela världen alla melodierna i alla Bellinis operor, men vår värld kan inga melodier längre, ty vår tid är oväsendets tid, och Bellinis operor spelas inte längre. Min musik har alltför mycket överröstats av djävlarna. När djävlarna en gång har skrikit ut sig skall jag återkomma, men inte förr, ty jag konkurrerar inte med skrikhalsar."

"Dock skulle det vara lätt för dig att exempelvis komma in på konservatoriet."

"Nej, det om något skulle förinta min musik. Där skulle jag upptagas och inlemmas i den akademiska tvångströjan och förlora allt personligt initiativ och all egenart. Jag kunde tänka mig att studera privat för en riktig kompositör, en sådan som knappast finns idag, men att utbildas och bli professionell i något musikaliskt fack skulle för mig innebära det samma som hjärntvätt. Den dagen jag blir akademisk dör jag som musiker eller dör åtminstone den lilla egna musikaliska personlighet som jag har."

"Men hör på mig. Sankt Lazarus har numera en ny kyrkoherde, en mycket sympatisk portugis, som jag har talat om dig med. Han skulle välkomna dig åter till din kyrka. Han förstår att du har behandlats orättvist, och det vill han gottgöra. Du skulle få leda musiken under alla gudstjänster utom de franska och engelska."

"Skulle jag åter sticka näsan i den eld som har förbränt mig? Nej, fader, så dum är jag inte. I det här dårhuset är folk friskare än i den församlingen."

"En sak till. Vet du att Georges har rymt härifrån?"

"Rymt? Varför?"

"Han skulle ha utskrivits i lördags, då polisen skulle ha hämtat honom för att få honom ställd inför rätta och kanske dömd till tio års fängelse. Lagen är hård mot narkotikalangare, och det finns alltför klara bevis mot Georges. Icke desto mindre hävdade Georges sin oskuld inför mig och lovade att bevisa den. Och i fredags, dagen innan han skulle ha skrivits ut, rymde han.

Men det värsta är att det inte bara är polisen som är ute efter honom. Många av hans vänner och kolleger i narkotikabranschen vill se honom död för det att han har vistats här, talat om sitt liv för utomstående och kanske haft farligt utbyte med polisen. Han svävar alltså i livsfara så länge vi inte vet var han är."

Nu blev Theo allvarlig.

"För denna saks skull allena skulle jag gärna lämna sjukhuset. Jag kan få kontakt med Georges och kanske hjälpa honom. Jag vet var han finns."

"Alla skulle vara er tacksam, och kanske särskilt Georges. Om ni vill träffa honom kanske vi kan hjälpa honom utan att blanda in polisen. Kanske du och jag tillsammans kunde få honom till British Columbia och till mera hälsosamma trakter där, var han saknar kontakter från sin forna karriär. Vad säger du om det?"

Helt spontant föddes denna komplott mot polisen och samhället i min hjärna i just denna stund, och jag var inte det minsta medveten om att den faktiskt var kriminell. Och Franchard svarade lika spontant:

"Jag hjälper honom gärna."

"Men om ni nu lämnar sjukhuset, vill ni då inte även gå till Sankt Lazarus och tala med kyrkoherden och kanske spela under någon mässa? Det är säkert många i församlingen som skulle bli glada därav, då säkert flera har haft dåligt samvete för er skull. Kanske flera till och med tycker att de inte har haft någon riktig organist i kyrkan efter att ni slutade."

Och han lovade att uppfylla min önskan i denna fråga. Två dagar senare var han ute från sjukhuset på försiktig jakt efter Georges och med försiktiga trevanden tillbaka mot den kyrka som hade allt utom bannlyst honom.

13.

Visserligen var dess terapi berömlig, då det kanske är världens bästa sätt att kurera både narkomaner, sinnessjuka och kriminella, men jag kunde inte ge mycket för karlens tankesystem. Precis som den berömde Martinus av Danmark systematiserade han världsalltet i ett personligt tankesystem, som visserligen var perfekt logiskt men som, liksom alla perfekta mönster, uteslöt den mänskliga faktorn. Hans tankesystem och världsbild uteslöt alla andra möjligheter och fungerade i mitt tycke som en tvångströja på både själsliv, fantasi och tankeliv. Detta kompenserade han med sina ytterst befängda science fiction-mytologier, som han tvärsäkert hävdade att var en verklighet. Som science fiction-fantast kunde alltså denne religionsgrundare inte skilja mellan verklighet och fantasi.

Jag frågade dock hans hängivna anhängare om de kände till en skandinav vid namn Gunnar Gunnarson, men de hade aldrig hört talas om en sådan person. Jag antog därför att han aldrig hade haft någon kontakt med de logiska scientisterna i Montreal, dess värre. Hade han haft det hade jag kanske kunnat spåra honom. Och att med polis och myndigheters hjälp finna honom ansåg jag att varken var värt besväret eller motsvarade behovet.

En god sak med Logic Science är dock dess kristna grund. Den uppkom genom ett intensivt vetenskapligt forskande i alla skrifter som behandlat Jesu liv och död, men inte hans liv efter döden, som den från början bestämt tog avstånd från såsom något opåtagligt, kontroversiellt och vetenskapligt ohållbart. Ur denna kristna grund uppkom även narkomanvården, som genast från början tilltalade Beatrice Moreau, och som även tydligt hade framgång med sig. Jag tror gärna att dess rehabiliteringsprogram för missbrukare kommer att överleva själva religionen.

Tyvärr har denna goda grund i Logic Science skjutits i bakgrunden för en fast konkret mycket penninggirig och nästan politisk organisation, som är fullständigt diktatorisk, som vuxit upp ur det kristna ursprunget som världskommunismen ur Karl Marx, och som tyvärr fortfarande bär det missledande namnet Logic Science. Jag föreställde mig att Gunnar Gunnarson fastnat för den kristna kärnan och sedan avskräckts av den giftiga frukten, en tumör och böld i form av bland annat förfäktat bevis av själavandringens faktiska förekomst, vilket ingen kan bevisa och allra minst vetenskapligt, och vilket endast farliga offer för högmod och storhetsvansinne kan tro sig kunna bevisa. Som med allting själsligt kan det varken bevisas att själavandringen äger rum eller att den inte äger rum.

Och jag lämnade Beatrice Moreau med gott samvete hos scientisterna, ty hon fann sig snart till rätta där och var lycklig över den nytta som hon där kunde göra. I mitt stilla sinne hoppades jag dock att hon inte skulle bli lika fanatisk som de, alltför väl medveten om att detta hopp troligen skulle gäckas. Ty en människa som har gått till så mycket ytterligheter som fröken Moreau kan inte sluta därmed utan måste följa sin natur och fortsätta därmed tills hon har löpt linan ut. Det var nog tyvärr oundvikligt att även hon måste bli lika fanatisk, aggressiv, blind, ensidig och hänsynslöst expansiv som de värsta bland dessa hopplöst naiva och nästan bergtagna scientister.

Doktor Mort inbjöd mig nu att även språka med andra svåra fall på sjukhuset, och jag kunde inte neka till ett enda av dem. Men i denna självdokumentering vill jag hålla mig till de första sex, som blev de för min del avgörande. Egentligen blev endast ett av dem det avgörande, men de andra fem ledde liksom fram till det sjätte, som ni även kommer att få se.

Jag vill nu berätta om mitt sista samtal med min före detta kollega Patrick Queznay. Det var fader Manuel, Sankt Lazarus nya portugisiska kyrkoherde, som en dag ringde mig och sade:

"Vet du var vår vän Queznay är?"

"Nej."

"Han sitter som tempoarbetare vid det löpande bandet i en maskinindustri." Han nämnde även vilken. Det var två församlingsbor som också arbetade där som hade upptäckt sin före detta kyrkoherde i en av jobbarkompisarna. Jag beslöt mig för att genast fara till platsen och ha ett samtal med broder Patrick.

Det var hjärtskärande att se honom där, en en gång förträfflig präst, som hade fått den bästa prästtjänsten i landet som Sankt Lazarus kyrkoherde, och som nu var så ohyggligt förnedrad till en vanlig tempoarbetare i en omänsklig maskinindustri. Jag visste inte hur jag skulle tilltala honom, jag ville egentligen bara gråta, men han tog hjärtligt emot mig så fort han såg mig och gjorde för min skull en paus i arbetet.

"Hej, Bertrand! Gratulera mig till mitt nya jobb! Det är det bästa jag någonsin haft! Här tjänar man pengar, må du tro!"

"Jag trodde att du var präst."

"Du trodde rätt, ty jag var präst men är det inte längre."

"Menar du allvar med detta liv?"

"Jag trivs förträffligt här. Äntligen känner jag mig som en hederlig människa."

"Tänker du fortsätta här?"

"Så länge det behövs. Jag tänker gifta mig och skaffa mig ett riktigt hem med bil och familj. Präst blir jag aldrig mera."

"Menar du allvar?"

"Ser jag ut som om jag skämtade? Det vet du väl, att jag alltid har menat allvar. Och hur skulle jag åter kunna bli präst? Har någonsin en präst i vårt land så skämt ut kyrkan som jag? Alla känner ryktesvis till kyrkoherden som sket i sin församling för att rymma med sin älskarinna, som var frånskild och hade barn. Det finns inget hopp för mig. Jag kan inte ens gå i kyrkan mera, åtminstone inte här i staden. Jag gick en gång till en mässa en vardag, och alla som deltog i mässan höll på att få slag av att upptäcka mig. För kyrkan och för alla kristna är Patrick Queznay ett levande spektakel som bara väcker obehag. Nej, Bertrand, jag är mera utkastad från kyrkan genom mitt eget förvållande än vad min stackars organist var av mig."

"Men du kan återvända, Patrick. Ingen synd är oförlåtlig. Ett kall har man en gång fått för att vara det trogen genom hela livet. Och vad spelar det för roll vad folk tycker och tänker och babblar om dig? De vet ingenting."

"Men såret i min själ är där, Bertrand, och det kan inte läkas. Att vara kyrkoherde i den församlingen gav mig ett sår som aldrig kan läkas och som är värre än något sår som man kan få i krig. Varje påminnelse om den församlingen river upp såret och får mig att vilja skrika av förtvivlan. Det är svårt att behärska sig. Här i denna slamrande miljö känner jag mig tillfälligt skyddad. Här ser mig inte alla fromma djävlar som bara vill riva ut hjärtat ur kroppen på en med naglarna. Här finns bara enkelt folk, materialistiskt patrask som aldrig har hört talas om ett ont mytiskt väsen som i sin opåtaglighet går under benämningen gud. Här förtjänar jag hederligt mitt dagliga bröd, vilket är bättre än att inte göra annat om dagarna än att sitta och räkna kollekt och håva in miljoner från en okunnig församling som inte vet hur ohälsosamt rik kyrkan är och som naivt ger allt vad de har i blind tro på att kyrkans representanter är hur fromma som helst.

Jag var galen som kyrkoherde, Bertrand, och nu botar jag för det. Jag upplevde min ställning som kyrkoherde för landets största katolska församling som en underbar makt. Jag njöt av att godtyckligt få bestämma över allt och härja som jag ville. Jag njöt av att få köra folk på porten, driva kvinnor till tårar, förolämpa hjälpbehövande stackare och göra helvetet värre än vad det redan var för alla dem som kom till mig för att bli befriade från sina helveten. Som kyrkoherde lärde jag mig att hata alla katoliker, ty de visade sig vara de värsta mänskor som fanns. De är ofelbara mafiosi allihop. Alla konvertiter som läste för mig manade jag till att akta sig för katolikerna. Aldrig har jag varit olyckligare än vad jag var som kyrkoherde, och det är inte enbart Franchards förtjänst. Han var dum nog att frivilligt ställa sig i skottlinjen för att klä skott, och därmed ådrog han sig en massa skuld och obehag för ingenting och utnämnde sig själv till syndabock för hela församlingens församlade ondska. Nu är jag lycklig, ty nu är jag fri och slipper allt vidare ansvar för alla stadens religiösa galningar. Mammon är nu min gud, och det är betydligt mera förnuftigt att ha honom som gud än en enbart teoretisk gud som bara väcker split och tvivel, problem och dårskap, emedan han är så kontroversiell och abstrakt.

Jag är färdig med kyrkan, Bert. Det kan du hälsa biskopen. Jag kommer aldrig tillbaka. Jag har funnit mig själv nu, och så snart jag kan tänker jag gifta mig. Celibatet har jag en gång för alla uteslutit mig ifrån. Det måste du medge. Jag har trampat på sakramentet. Och den som inte kan leva i celibat finns det ingen plats för i den heliga avdelningen av kyrkan. Alltså kan jag aldrig återkomma dit. Jag har sålt min plats i himmelen för pengar, och i brist på den platsen får jag trösta mig med de pengar som jag fick för den.

Ursäkta, jag måste nu tillbaka till arbetet."

"Hur länge arbetar du?"

"Tio timmar om dagen. Det är ett hårt jobb det här, och det gäller att stå i. Det är inte alla som har en sådan fysik att de kan stå ut här. Det är bara eliten bland grovarbetare som kommer in här. Du skulle inte kunna sköta mitt arbete i en timme."

"Men finner du det inte andefattigt och monotont?"

"Jo, men sådan är verkligheten. Livet är monotont och andefattigt. I fabrikerna finns det ingenting andligt, ingen själ, ingen skönhet, ingen känslosamhet, och det har jag accepterat. Jag får mina pengar, och det räcker för mig. Som du hör har jag blivit realist."

"Realist kan man även vara som präst."

"Nej, Bert, det kan man inte, ty religionen förblindar. Ställningen, ansvaret, dogmatiken, prestigen och moralen gör en lika trångsynt som en mullvad. En präst säger bara och gör bara vad andra säger och gör. Han lyder bara order som en soldat. Han är fullständigt osjälvständig. Han får inte vara sig själv, ty den som finner sig själv måste gå miste om kyrkan. Kyrkan är en personlighet, och den som vill vara med i kyrkan måste uppoffra sin personlighet för kyrkan, och det har jag haft nog av.

Men du håller mig ifrån arbetet. Hej då, Bert. Det var snällt av dig att hälsa på mig, men gör det inte igen, om du därmed bara vill påminna mig om ett obehagligt förflutet som jag bara vill glömma."

Och han gick. Jag förstod att det inte skulle gå att få honom tillbaka till kyrkan. Där gick han i sin smutsiga överhalare som vilken grovjobbare som helst, mannen som en gång hade varit en så god präst, som mycket väl snart hade kunnat bli biskop och som nu bara ville glömma det.

14.

"Absolut inte. Han var omöjlig att ha att göra med, envis som en åsna och fullkomligt samarbetsoduglig. Han ville bara ha igenom sin vilja och ignorera alla andras. Allt skulle vara som han ville ha det, och fick han det inte som han ville så gjorde han i alla fall som han ville, om det så betydde att han trotsade kyrkoherden. Han var fullkomligt självsvåldig och lyssnade aldrig på oss. Hans envishet tvingade oss att överge honom och låta kyrkoherden avskeda honom. Vi vill aldrig ha honom tillbaka."

"Men vad gjorde han för självsvåldigt utom att han ställde krav på er?"

"Han påtvingade kyrkan och församlingen musik som de inte bad om."

"Var det då så illa? Är det inte naturligare att tacka och ta emot när någon genom eget initiativ företar sig att bjuda på sig själv, än att reagera negativt där emot? För inte var väl hans musik opassande? Tryckte han inte till och med upp en helt ny psalmbok åt församlingen, som den hade saknat i många år?"

"Det bad vi honom inte om. Vad angick det oss vad han gjorde utan vår begäran? Jag hoppas inte bara att han aldrig kommer tillbaka hit som organist utan även att han aldrig blir organist någon annanstans."

Det var den heliga systerns mening. En inflytelserik dam i församlingsrådet sade om honom:

"Han är den mest obönhörlige egoisten jag vet. Aldrig har jag sett maken till en person som blott av tjurskallig envishet konsekvent gör vad han vill och därvid struntar i vad andra tänker och tycker. Han hade ingen hänsyn alls för andra mänskors känslor."

"Hur yttrade sig hans egoism?"

"Genom de brev som han aldrig ville upphöra med att skriva, som bara blev värre och värre, mer och mer hätska och obehagliga, och som, tror jag, blev anledningen till förre kyrkoherdens ämbetsflykt."

"På vilket sätt var hans brev hätska och obehagliga?"

"De var så chockerande. Han hade varit en så god och snäll ung man och börjat så bra som kantor, och så skrev han sedan så bitande ironiska och sarkastiska brev."

"Angrep han någon i breven?"

"Nej. Han bara uttryckte sin harm."

"Han sade alltså bara sanningen?"

"Ja."

"Men kära fru Témoine, det vet ni väl som kristen, att sanningen aldrig är vacker, och att det inte är ett brott att säga sanningen, hur ful den än kan vara? Från att ha varit en god och allom behaglig gosse som spelade vackert blev han alltså plötsligt en realist, vilket ingen hade väntat sig och vilket alla blev obehagligt berörda av, ty realism är alltid uppskärrande och särskilt när den uppträder plötsligt och från oväntat håll. Det var alltså hans brott. Är det inte så?"

"Jo, det är kanske som pastorn säger."

"Och ändå vill ni inte ge honom möjlighet till upprättelse."

"Men pastorn måste ju förstå att det är omöjligt. Om han kom tillbaka till församlingen skulle han ju bara fortsätta med att göra sig skyldig till obehagliga sanningar."

Jag kunde inte låta bli att småle. Visserligen hade damen rätt, men man var ändå skyldig att ge Franchard en chans. Kyrkoherde Manuel ordnade så att han fick börja spela under den sista söndagsmässan på kvällen. Han skulle spela ett litet preludium före mässan, ett stilla stycke under kommunionen och ett postludium. Jag var med under mässan och hörde honom spela, kanske något forcerat och nervöst, men mycket mjukt och subtilt och med en känslighet som är ovanlig hos organister. Olyckligtvis var det dock inte kyrkoherden som läste mässan utan en annan präst som knappast visste mycket om förhistorien. Jag fick efteråt av Franchard veta vad som hände efter mässan. Prästen som läst mässan kallade till sig Franchard och sade, att han inte visste huruvida de liturgiska reglerna tillät musik utan sång eller text under gudstjänsten, och att han skulle ta reda på detta. På detta vidrigt klumpiga och fördolda sätt markerade alltså prästen att han inte ville ha Franchards musik, hur oskyldig den än var.

"Bry er inte om att ta reda på den saken," sade Franchard. "Om ni inte vill att jag skall spela under era mässor så skall jag heller inte göra det."

Till mig sade han senare, att om en präst kunde ha en sådan inställning till litet oskyldig musik och tro att det inte var helt enligt reglementet och till och med önska bemöda sig om att finna någon kyrklig paragraf som förbjöd det, så fick det hellre vara.

"Hur kan Gud ha någonting emot litet bakgrundsmusik till en stilla mässa? Men om en präst har det så får den prästen finna sig i att hans kyrka får vara utan."

Och det var den första och enda gången som Franchard på nytt spelade under en mässa i den kyrkan, fastän vanligt enkelt folk efter den mässan glatt hälsade honom välkommen tillbaka och gärna hörde honom spela på nytt. Jag fick det intrycket att Franchard var mycket avhållen bland de enklaste och godtrognaste i församlingen, det simpla flertalet, som aldrig skulle glömma honom och alltid längta efter att återfå honom som organist i stället för den protestantiska kvinnan, som de gärna alla hade avlägsnat, och att det endast var ett fåtal betydelsefulla fariséer, som styrde och ställde i församlingen, som inte kunde tåla Franchard och som hellre behöll protestanten.

Och Franchard spelade aldrig mera orgel offentligt. Jag frågade honom varför han inte ville ta en tjänst i en protestantisk kyrka, vartill han svarade:

"Jag är ingen borgare."

"Vad menar du?"

"Protestantismen är en borgerlig religion med känsla för tyngd, soliditet och ekonomi, medan katolicismen är de fattigas religion utan annan väsentlig rikedom än skönhet och fantasi, och jag är hellre fattig med sinnet för skönheten och den andliga frihetens fantasi i behåll än rik, etablerad och erkänd som protestant men berövad anspråkslöshetens lycka, naturlighet och frid. Jag älskar borgerligheten, men jag vill aldrig själv göra mig delaktig i den, ty jag vill inte förlora min själ."

Kyrkoherde Manuel tillät honom dock gärna att komma och spela i kyrkan när han ville när kyrkan stod tom under vardagarna, vilket han också gärna gjorde. Ännu några gånger försökte kyrkoherden få Franchard till att acceptera en liten extra deltidstjänst som organist, men Franchard sade bestämt att han aldrig ville spela under någon gudstjänst i kyrkan mer så länge det alls fanns någon som kunde ha något emot det. Och det visste vi alla alltför väl att det fanns. Och det var dessa som gjorde att den delikata blomsterknopp som Franchards kyrkomusik var aldrig fick slå ut i blom, naturligtvis utan att de själva visste vad de gjorde.

Franchard fick även kontakt med sin vän Georges Durand. Han berättade efteråt för mig om sitt första samtal med Georges utanför sjukhuset:

"Han kom till mig sliten och eländig och mager som en sticka. Han levde en hunds liv, sade han, ty han visste att alla Montreals högsta höns i narkotikabranschen var ute efter hans liv. Hans karriär var slut, han var vanärad och svartlistad, han var brännmärkt inom showbusiness, hans människovärde var helt förbrukat, och han var bara farlig som levande — för dem vilkas ärenden han gått som kurir för massorna. Han bodde hos goda vänner, vanligen sina egna proselyter, som han en gång hade gjort till narkomaner och som i tacksamhet däröver gärna hjälpte honom. Endast hans egna offer hjälpte honom och tog vänligt emot honom. Men han kunde inte stanna längre än högst tre dagar på ett och samma ställe, då han aldrig helt kunde lita på sina förbundsbröder. Jag bad honom att åter bege sig till sjukhuset eller att åtminstone kontakta er, fader, men han var rädd för polisen. Han ville inte till något pris ta risken att omhändertas av polisen och kanske bringas till att avslöja allt vad han visste om stadens narkotikaaffärer och männen som stod bakom, som han kände alltför väl, då han visste att en del av dem fanns inom polisen. Dessa skulle ha de tyngst vägande skälen för att få honom röjd ur vägen. Han hade kunnat avslöja hela Montreals ledande societet om han hade velat. men hellre stannade han i rännstenen och levde som en övergiven hund."

"Men varför vill han inte komma till mig?" frågade jag.

"Han tror att sjukhuset och polisen står bakom er rygg. Han menar att han inte kan lita på någon. Dessutom vill han nu klara sig själv och inte mottaga hjälp från någon. Han vill bevisa att han är en människa med att stå på sina egna två ben. Fastän han har bott hos narkomaner och de har erbjudit honom de läckraste tänkbara droger har han tackat nej. Han har inte tagit emot ett milligram av något eller ens rökt någon cigarettfimp eller ens druckit någon öl sedan han rymde från er."

"Han måste dock komma till mig. Jag har ingenting med polisen att göra. Kyrkan är en fristad. Säg det till honom. Jag tror inte att han någonsin kan bli säker någon annanstans. Med din och min hjälp kan han i smyg smusslas ut till västkusten eller kanske till U.S.A. Har han försökt lämna Montreal redan?"

"U.S.A. skulle vara farligare för honom än Canada. Alla hans mäktigaste uppdragsgivare och leverantörer finns där nere. En anledning till att han håller kontakt med vissa narkomaner är att han vill övertyga dem som är efter hans liv att han inte har skvallrat något och aldrig vill göra det heller. Varje narkoman som han skiljs ifrån ber han att kontakta något högt höns inom facket och berätta för vederbörande om Georges oskuld och att försäljarna kan vara trygga."

"Tror du de tar honom på allvar?"

"En drogagent som en gång har suttit inne och haft kontakt med myndigheterna är i drogfinansiärernas ögon hopplöst förlorad för alltid och farlig för branschens säkerhet och bör elimineras. Priset på hans huvud stiger oavbrutet så länge han ännu lever. Ju mera han försöker övertyga gangsterfarbröderna om att de kan vara trygga, desto mindre blir han trodd. Jag är säker på att de aldrig mer kommer att lita på Georges och att de kommer att fortsätta jaga honom tills de finner honom, precis som polisen. Frågan är vem som finner honom först."

"Har du tänkt på att själv leda polisen till Georges?"

"Det vore att beröva Georges hans enda vän. Det skulle varken Georges eller jag själv någonsin kunna förlåta mig. Det vore den värsta otjänst som jag skulle kunna göra honom och mig själv."

Och fastän jag enträget bad Franchard att be Georges komma till mig så kom han inte. Han fortsatte leva sitt fredlösa hundliv, och det enda jag kunde göra för honom var att bibehålla kontakten med Franchard, som också nu levde ett uselt fattigmansliv, som dock var en aning bättre än Georges. Franchard började försörja sig på att ge musiklektioner, och det gav honom inte ens så mycket i månaden som kyrkan hade nedlåtit sig till att ge honom för alla hans ansträngningar som organist.

Det dröjde tio dagar innan jag hörde något om Georges, och det som jag då hörde var ett telefonsamtal från Franchard. Han ringde sent på kvällen och var mycket lågmäld. Så lågmäld hade han aldrig varit förut.

"Fader Bertrand? Vill ni komma till mig i kväll?"

"Är det något särskilt?" frågade jag godtroget.

"Georges är här."

"Jag kommer," sade jag omedelbart och tog på mig kappan.

Det regnade denna dystra kalla ruskafton. Det låg dimma i luften, och väderleken var rå. Klockan var elva när jag kom fram till Franchards eländiga kyffe, ett trähus i hamnen utan centralvärme eller varmvatten. Franchard kom och öppnade och var fortfarande lika lågmäld om inte till och med mera. Han sade nämligen ingenting när han öppnade porten.

"Hur är det med honom?" frågade jag om Georges, men Franchard svarade inte. Jag började få onda aningar.

När jag kom in i organistens lilla fattiga lägenhet, ett enda litet rum samt ett kök, fick jag genast syn på Georges. Han låg i en soffa och tycktes sova. Det slog mig genast hur oerhört avmagrad han var: det var knappast mera kvar av honom än skinnet och benen. Hans hy var gulblek som av vax, och det var något synnerligen förfärande med hela hans uppenbarelse. Jag gick impulsivt fram till honom och förstod alltför snart vad det var med honom.

"Han är ju död," viskade jag till Franchard.

"Ja."

"Hur länge har han varit det?"

"Femton minuter."

Det var svårt att tala med honom om de aktuella omständigheterna. Jag förstod nu varför han var så lågmäld. Han var helt enkelt lamslagen av sorg och fasa. Georges hade kommit till honom bara för att dö. Han brast snart i gråt, och förgäves försökte jag trösta honom. Jag omfamnade honom som en son, han grät ynkligt som ett barn, aldrig hade han varit svagare och sårbarare, hela han var som ett enda stort öppet sår, och han fick fram mellan tårarna: "Han var mer än som en bror för mig. Vi var som tvillingbröder. Vi var de enda i världen som förstod varandra, och vi var fullständigt ensamma. Nu är han borta, och det känns som om jag förlorat mer än hälften av mig själv." Jag frågade honom om han lät mig ligga där över natten. Han ville gärna att jag gjorde det.

En av anledningarna till mitt beslut att passera natten hos honom med honom var att jag även naturligtvis var orolig för honom. Om Georges levat under en sådan ständig livsfara och kanske mördats, kanske Theos liv också var i fara? Han lugnade mig. "För dem är jag bara en dum fackidiot, ja, ännu mer: en dödfödd kyrkomusiker. De betraktar mig bara som höjden av menlöshet, och de tar för givet att jag ingenting vet." Detta lugnade mig, och jag bad honom att för all del uppehålla detta sken av total menlöshet.

Först följande dag fick jag veta precis vad som hade hänt. En del fick jag veta när Franchard förklarade saken för myndigheterna, kriminalen och läkarkåren, och mera fick jag efteråt höra från honom själv. Även doktor Mort kom dit för att förvissa sig om att hans patient var död. Dödsorsaken var en överdos av någon farlig narkotisk blandning.

Georges kom till Franchards trista hus i arbetskvarteren vid hamnen klockan nio på kvällen. Ingen svarade när Franchard öppnade fönstret och frågade vem det var som ringde på porten, och Theo blev mycket häpen när han öppnade porten och fann Georges, utmärglad, genomsur och skakande av feberfrossa.

"Får jag komma in ett ögonblick?" frågade Georges, vilket han naturligtvis fick. Han kunde knappt stå på benen och verkade fullständigt slut av trötthet.

"Jag hade aldrig vågat komma hit, Theo, om jag inte visste att jag var döende. Men ring inte fader Bert. Inte ännu. Du får inte ringa någon förrän jag säger till. Annars kommer jag inte in till dig. Lovar du mig det?" Och Theo kunde inte annat än lova, ty Georges blodsprängda ögon var alltför övertygande om att han menade dödligt allvar.

"Vad är det med dig?" frågade Theo när han släppt in det stapplande spöket av en en gång världsberömd rocksångare, som genast stupade i en soffa.

"Det har du verkligen rätt i att fråga," svarade han efter att ha hämtat sig i några ögonblick. "Jag är döende. Ser du? Jag fryser. De har fått tag på mig."

"Vilka?"

"Mina före detta arbetsgivare. De överrumplade mig när jag gick ifrån Alberts hus." Albert var en av hans många knarkkunder som han ibland hade brukat bo hos och känt sig säker hos. Men i det ögonblick då han på väg från Alberts bostad fann sig överfallen visste han att Albert hade förrått honom — troligen mot löfte om kanske gränslösa gratistrippar. "Det var alla mina gamla vänner." Här rabblade han upp en hel del både ökända och välkända namn både från undre världen och från societeten, som tystnadsplikten förbjuder mig att återge. "De fick in mig i en bil och körde iväg. Det fanns ingen chans mer att komma undan, och jag var förbi av trötthet. Jag orkade inte ens tänka längre. Du vet hur det är när man varit i gång veckor i sträck utan att ha fått en enda natts ordentlig sömn. Var jag än låg måste jag lyssna efter varje minsta lilla främmande ljud och ständigt misstänka mina värdar vilka de än var för förräderi. Jag kunde inte lita på någon, men jag hade klarat mig genom min vaksamhet ända tills nu. Vem skulle väl någonsin ha kunnat misstänka Albert, den trognaste av alla mina gamla kompisar?

Och där var jag nu fast mitt bland mina mördare instängd i en bil och hårt hållen i båda armarna. Jag orkade inte längre. Jag ville bara sova och hade heller ingenting emot att få dö, men det ville jag helst göra ensam utan dessa meningslösa mördare omkring mig. "Nu, Georges," sade de, "kan vi äntligen göra upp våra affärer. Vi är skyldiga dig litet leveranser som vi tyvärr inte har kunnat ge dig emedan du har varit så svårtillgänglig. Men nu skall vi ta tillfället i akt och ge dig allt på en gång. Hur mycket är vi skyldiga honom?" En annan svarade: "Ge honom vad han tål med ränta, så blir han nöjd." Och de drog upp ärmen på mig, och jag visste vad de ämnade göra. Jag var försvarslös. De hade silen färdig, som de tömde ut i mina ådror, och det enda vettiga jag kunde göra var att inte svimma. Jag ville vara vid medvetande när jag skulle dö."

"Vad var det de gav dig?" frågade Theo.

"Jag kan inte receptet, men jag hade hört talas om dödssilen, som användes vid avrättningar inom kretsarna. Dödssilen användes alltid mot sådana som tagit silar förut. Det var ett lätt sätt att få ett mord att se ut som en vanlig dumdristig överdos. Jag var tyst hela tiden, men jag hörde vad de sade. "Du får en avundsvärd död," sade de. "Vi skickar dig direkt till paradiset genom en kick som är bättre än rent heroin. Du borde vara tacksam." När de inte fick något ord ur mig tröttnade de snart på mitt dåliga sällskap. "Han är redan paralyserad," sade de. "Kasta ut honom. Vi är färdiga med honom."

Sedan hörde jag: "Farväl då, maestro Georges Durand! Vi måste tyvärr spara på applåderna den här gången, för vi har bråttom. Du får trösta dig med att du är död inom en kvart." Och utan att stanna öppnade de bildörren och sparkade ut mig. Lyckligtvis bröt jag inga ben, men det gjorde nog så ont i hela kroppen när jag äntligen efter några kullerbyttor i gatans smuts låg stilla i rännstenen. Och regnet bara öste ner.

En kvart sade de. De visste inte vad de talade om. De visste inte hur immun jag hade lyckats bli under min långa karriär. Men jag visste det. Jag låg stilla i rännstenen och väntade på döden i en kvart. Sedan började jag frysa. Och då visste jag att jag skulle hinna återse dig innan jag dog."

Han hade lämnat Albert klockan sju när det skymde, och klockan var halv åtta när han började bege sig mot Franchards bostad. Han visste precis var han var, han tänkte fullkomligt klart, och till all lycka låg Franchards bostad inte långt borta.

Men Theo och Georges hade inte haft mycket att prata om under deras sista timmar tillsammans, ty Georges hade varit alltför trött. Ibland hade han tuppat av, flera gånger hade Theo redan trott att han var död, men han hade varje gång bara dåsat till i ett slags halvmedvetslös halvslummer. Så fort Georges vaknat till hade han dock hela tiden bett Theo att inte ringa prästen. "Först när jag är riktigt döende får du göra det. Ännu har jag minst en timma på mig, och jag vill inte möta prästen som levande."

"Men om jag ringer sjukhuset och ambulansen så kan de rädda dig till livet," bönföll Theo.

"Det är just det jag vill undvika. Förråd mig inte du också. Jag vill dö fri. Jag har parasiterat tillräckligt på samhället. I månader låg jag samhället till last genom att ligga på sjukhuset. Jag har haft nog av den vanäran. Ingen skall ha rätt att säga om Georges, att han tiggde socialsystemet om hjälp. Jag vill klara mig själv. Mitt liv efter att jag lämnade sjukhuset bevisar att jag kunde klara mig själv. Jag var ständigt jagad av både polis och mördare, och fastän jag varken hade bostad eller levebröd behövde jag inte återvända till sjukhuset. Jag klarade mig själv. Och hade inte Albert förrått mig, troligtvis mot någon oemotståndlig muta, kanske fria droger för resten av livet, så hade jag kunnat fortsätta klara mig. Han lät sig luras av dem. Han blir väl den nästa som får dödssilen. De ger väl honom den utlovade betalningen alltsammans på en gång, så slipper de fler leveranser. Nu ber jag dig blott att få förbli fri under den enda timme jag har kvar."

Sedan började han yra.

"Hade de inte funnit mig hade jag kanske fått se den vackra sjön i södern. Det lär finnas en sjö nedanför bergssluttningarna i söder. Den sjön är lika stor som Lake Superior men tusen gånger vackrare. Det är världens vackraste sjö, och vid dess kuster finns det gamla riddarborgar och eremitkloster. Vid den sjön är vädret alltid vackert och varmt. Man fryser aldrig där, vilket man ju alltid gör här. Nej, ge mig inga flera filtar, jag fryser tillräckligt ändå. Men den sjön är svår att besöka, ty vem som helst slipper inte dit. Den är otillgänglig, och endast de bästa är fiffiga nog att kunna ta sig dit.

Och från dess sydligaste strand sticker det ut i sjön en udde som är nästan en mil lång, och på den uddens nordspets ligger världens vackraste palats: en romersk villa stor som ett slott, byggd i vit marmor. Gröna olivdungar som är heliga omgärdar villan, och vid stranden nedanför villan kan man ta sig ett bad. Den som gör det blir befriad från alla kroppsliga krämpor, skador och gifter för resten av sitt liv. Dit ville jag alltid resa för att rena mig. Det hade jag kunnat göra, om de inte hade fått tag på mig..."

"Du hade kunnat göra det tidigare om du hade låtit oss få tag på dig. Jag och fader Bert ville inget hellre än hjälpa dig bort härifrån."

"Jag är glad att jag aldrig behövde be om er hjälp. Som du ser: jag klarade mig bra utan er hjälp. Jag dör fri och stående på mina egna ben! Aldrig mer faller jag samhället till last. Och inte ens du och fader Bert behöver längre bekymra er för mig. Jag har frusit tillräckligt. Sina bästa vänner, som helst vill och bäst kan hjälpa en, skall man sist av allt besvära."

Sedan började han åter tala om den vackra otillgängliga obegripliga sjön i södern, som alla sökte sig till men som de flesta villade bort sig ifrån, och snart blev hans språk allt otydligare och mera osammanhängande. Till slut kunde jag inte längre få någon logik ur honom. Då ringde jag er. Klockan var då halv tio. Han sjönk då in i en dvala som verkade onaturlig, hans andningar blev oregelbundna, så började han rossla svårt, och kvart före tio upphörde de helt. Han var inte bara medvetslös längre. En kvart därefter kom ni."

Så berättade Franchard om den olycklige men självständige gode vännens oundvikliga död.

Snart skrek alla dagstidningar om hur "vårt lands störste rockstjärna" hade "knarkat ihjäl sig". De visste ingenting. Världen visste ingenting, anade ingenting, och ville ingenting veta.

Enligt Theo så var hans barndomsväns sista tydbara ord något om att "Gud var döden, den bästa av alla vänner". Det kan man diskutera.

15.

För att göra en lång historia kort: en dag var han försvunnen, och det gick inte att spåra honom. Varken polis eller socialförvaltning kunde finna ett spår efter honom. Det var som om han hade blivit shanghajad. Men bredvid sängen på hans nattduksbord på sjukhuset fann doktor Mort ett slutet kuvert adresserat till mig, som han gav mig.

"Det här förklarar kanske saken," sade han.

Och det gjorde det.

Jag skall nu återge allt vad kuvertet innehöll. Det var Robert Kleinsacks bevarade verk plus några rader till mig personligen. Dessa rader sade:

"Kära fader Bertrand,

Emedan ni tjatar så på mig att börja skriva igen, eftersom jag definitivt och hopplöst aldrig mera någonsin vill skriva ett ord, och eftersom ni inte vill förstå detta, rymmer jag fältet. Fråga mig inte vart jag tar vägen, ty det vet jag inte själv. Kanske jag beger mig till eskimåerna, till västkusten, till U.S.A. eller till sjöss. Det får ni aldrig veta. Men för att tillfredsställa er lämnar jag härmed efter mig åt er svaret på frågan varför jag aldrig kan skriva mera."

Och svaret på denna fråga var hans samlade bevarade verk, som bestod av några pappersark: några brev, som han hade skrivit och aldrig postat, och en essay, som egentligen var det enda intressanta. Men för dokumenteringens skull vill jag även återge breven.

"Bäste N.N., Tack för er retur av manuskriptet "Människans tragedi", vilken möjliggör för mig korrigerandet av vissa felaktiga detaljer däri, som till exempel den att Dag Hammarskjöld omkom den 18.9.1961, medan hans plan ju i själva verket redan störtade den 17 september det året. Att en så felaktig detalj kunde förekomma i manuskriptet berodde på ett missförstånd genom en felaktig information.

Det är annars nu tredje gången som jag får ett nej-tack-brev av er, och detta är ju i och för sig ingenting märkvärdigt eller deprimerande. (Ett förlag som jag varit uppe hos personligen och som alltid skrev hjärtligt till mig i du-form kom vid det femte refuseringstillfället inte längre ihåg att jag hade förekommit hos dem tidigare ett antal gånger.) Men det som förbryllar mig är att alla tre nej-tack-breven har nästan exakt samma ordalydelse. I alla tre står det att ni för manuskriptets del inte vågar tro på ett positivt gensvar hos publik och kritik. I de två senare breven är ordalydelsen faktiskt exakt den samma.

Tro mig: jag vill inte verka påstridig eller förargelseväckande, och jag respekterar er fullständigt. Det är bara så att dessa tre brevs nästan identiska innehåll, trots att det är tre mycket olika manuskript det handlar om, inger mig den känslan att det inte är ett levande förlag som jag har haft att göra med utan en byråkratisk automat. Jag hoppas verkligen att det inte finns något reellt fog för en sådan känsla.

Vad jag undrar är: är det er mening att jag inte bör skicka er fler manuskript i fortsättningen? Vad jag ber om är ett ärligt svar till mina ansträngningar och inte en byråkratisk formel. Ärlighet kan såra men är ändå nyttig så länge den är ärlig. Det är kanske för sent nu att fråga er vad lektören egentligen tyckte om manuskriptet, om det ytterligare borde bearbetas, (det har för vart och ett av de tio-tolv olika insändningstillfällena givits en ny form,) eller vad det var för fel på det.

Ursäkta en ärlig förfrågan från en ärlig författare, R.K."

"Kära alla förläggare,

Tack nu för alla de hundra gånger som ni har refuserat mig. Det har lärt mig ett och annat och först och främst att inte försöka på nytt. Varför? frågar ni. Jo, det skall jag förklara.

Som författare har jag varit ytterst seriös. Till vår tids överflöd av dålig pornografisk vålds- och snusklitteratur har jag velat komma med en motvikt i form av klassiskt inriktade tragedier i Aiskhylos, Euripides, Sofokles, Shakespeares, Racines och Victor Hugos tradition. Det att alla mina alster konsekvent har refuserats, trots att jag alltid har omarbetat dem mellan varven, har övertygat mig om att förläggarna vill ha dålig pornografisk vålds- och snusklitteratur och ej något annat. De ett hundra refuseringarna har förvissat mig om att förläggarna bara vill tjäna pengar och aldrig satsa på litteratur som är skriven för litteraturens skull mera än för pengars. Ni har övertygat mig om att världen bara vill ha dålig litteratur och att den inte tål något gott, något seriöst, något klassiskt. Och med den övertygelsen säger jag härmed farväl till allt vad förläggare heter och ber dem om ursäkt för att jag störde.

Ty jag har aldrig skrivit för att sälja bra utan endast för att skriva bra. Jag har aldrig velat bjuda på lögn och förbannad dikt utan sanningen. Jag har aldrig velat påverka folk politiskt eller ideologiskt med vad jag har skrivit, utan jag har endast velat dokumentera mänskliga känslor. Med min föga attraktiva obehagliga realism har jag misshagat er, vilket de gånger då jag har refuserats utan att romanerna i fråga ens har lästs bevisar, och därför vill jag nu med detta brev lugna er med att försäkra er om att jag inte kommer att besvära er mera. Jag kommer alltid att skriva, ty jag kommer alltid att ha alltför mycket att skriva om, men jag kommer aldrig mer att ta risken att betunga alla världens läsare med att försöka publicera något av vad jag skriver.

Er före detta ödmjukaste tjänare, R.K."

Ni usla och slappa vulgärflirtare med publiken, är då tillrättaläggning det enda som spelar någon roll? Ni likgiltiga bekväma kräsenhetssnobbar, är då utseendet på en text viktigare än dess innehåll? Är då ytan det enda väsentliga och allt som finns där under utan betydelse och klassbart som osäljbart, oläsligt, ovidkommande och utan publiktilldragande intresse? Ni har i så fall aldrig läst en bok ordentligt, era obildbara mähän.

Jag medger att jag i synnerhet under mina första tio år som manuskriptinsändare var för fattig för att kunna slösa med papper, varför jag var tvungen att skriva så tätt som möjligt och fylla varje sida med så många och så långa rader som möjligt. Sedan dess har jag ständigt bytt ner mig till skrivmaskiner med större text. Fortfarande får jag emellertid höra att jag skriver för tätt och för mycket på varje sida, och att detta är anledningen till att lektörerna blir avskräckta.

Är dessa då inte till just för att läsa och läsa ordentligt vad det än är och hur det än är skrivet? För hundra år sedan fanns det inga skrivmaskiner, och då klagade aldrig något förlag på författarnas handstilar. Och ni som klagar på mina skrivmaskiner och minimala radavstånd har tydligen aldrig ens läst så mycket som en rad ur böckernas bok Bibeln med dess exemplariska textkomprimering. Kort sagt, er slapphet är förvånande.

Läs vad jag skriver i stället för hur det är skrivet och hur det ser ut. Det spelar ingen roll hur fint en bok är tryckt, hur bekvämt det är att läsa den, hur brett det är mellan raderna, hur få ord det är på varje sida och hur suverän författaren är som stilist om han inte har någonting att säga. När det gäller litteratur borde det inte spela någon roll hur solkigt och flugbajsigt och oläsligt ett manuskript är om författaren dock har något eget att komma med. Men tydligen gäller det motsatta förhållandet när det handlar om herrar anställda lektörer.

Det står inte att Ordet är något gott, ty det är underförstått att Ordet är lika mycket på ont som på gott. Ingen grymhet är större, ingen större skada kan vållas, ingenting kan så missbrukas och missbrukas även så mycket som Ordet. Ordet är alla demagogers, världsförförares och tyranners första och sista vapen mot människorna. Ingenting är lättare att använda, ingenting kan användas mer effektivt, och det finns ingenting som har större verkan än Ordet, och ändå är Ordet det ringaste medel som finns.

Få tänker på vad de egentligen använder Ordet till. De flesta ser Ordet som ett redskap att genomdriva sina viljor med. Ingen tänker på vilket ansvar användandet av Ordet medför.

Det finns inget tyngre ansvar på jorden, ty Ordet är all makt. Ett ord kan förgöra världen, ett Ord kan förinta mänskligheten, ett Ord kan upphäva världsordningen. Med Ordets hjälp kan man snabbare vålla större skador än vad all tystnad i världen sedan någonsin kan reparera.

Och ingenting är så missbrukat i världen som detta gudomliga Ord. Hur många människor uttrycker Ord rent? Hur många demonstrerar inte Ordets makt mest i form av svärdomar och offensiva ord? Vad skrivs i tidningarna utom deprimerande våldspornografier? Vad används Ordet mest till om inte till att uttrycka vrede och förtryck?

Aldrig har det skrivits så mycket böcker i världen som idag, men hur många av alla dessa författare använder Ordet till att skriva något vettigt och bestående? Knappast en enda. Det publicerade Ordet skrivs blott för att det skall kunna säljas för pengar.

Vår värld har helt glömt bort vilket ansvar bruket av Ordet innebär. Churchill var kanske den siste som var medveten därom och som även tog på sig det ansvaret. Idag vet jag ingen som känner till Ordets ansvar, som lever upp till det och som orkar bära det.

Själv har jag även ägnat mig mycket åt Ordet. Jag har själv försökt bemästra det, lära mig dess ansvar och att icke missbruka det, men jag har misslyckats, ty jag har funnit att Ordet är för stort för mig.

Vad är då Ordet? Ordet är all civilisations ursprung. Ordet är det som skiljer människan från djuren. Moses Ord grundade Israel och det judiska folket, Homeros och Platons Ord bildade Antiken med dess civilisation och kultur, Kristi Ord resulterade i världens största och starkaste religion och kyrka, Dantes ord medförde renässanskulturen, och Shakespeares Ord blev grunden för det Brittiska Imperiet och hela den engelsktalande delen av världen med dess demokratiska rättssamhälle.

Ordet är en skapande kraft som ej kan preciseras och göras påtaglig. Det är skapelseprocessens själva mysterium. Det är den första och största magin.

Ordet är Gud, och ingenting är lättare att utnyttja, missbruka och parasitera på. Islamiterna använde Ordet till att förinta Antikens kulturvärld, kommunisterna använde sig av Ordet i krossandet av de ryska, tyska och österrikiska monarkierna, och nationalsocialisterna försökte med Ordets hjälp erövra världen och utrota världens äldsta ursprungliga alltjämt levande kulturfolk. Idag används Ordet fortfarande av diktatorerna för bevarandet av sitt världstyranni, av massmedia för hjärntvättandet och fördumningen av allt folk, och av dåliga skriftställare till att kommersialisera och vulgarisera bokmarknaden.

Jag vill inte ta risken att missbruka Ordet. Ordet är heligt, ty Ordet är Gud, och det är jag medveten om. Därför vill jag aldrig ta risken att publicera något som kan medföra fatala konsekvenser. Ty Ordet är alltid mäktigare än vad den som använder sig av det tror. En groda kan bli till en kataklysm utan att grodan anar det. Ett Ord kan sätta folkvandringar, världsstormar och kulturfarsoter i rörelse som sedan inte går att stoppa. Jag vill aldrig ta risken att bli en av Ordets alltför många missbrukare i världshistorien. Därför lägger jag härmed ner pennan och skriver aldrig något mera."

Därmed har jag tyvärr ingenting mera att säga om författaren Robert Kleinsack. Ty efter att han lämnade mig sin essay, i vilken han för alltid lade ner pennan, har så vitt jag vet ingen mera hört någonting av honom.

Jag kommer nu till den värsta delen av min bekännelse.

En kväll ringde mig doktor Mort. Han lät ovanligt allvarlig i rösten, som om han spelat bort sin lön på hästar. Det var jämnt fem veckor efter mitt första besök på sjukhuset.

"Minns ni patienten Gunnar Gunnarson?" frågade han mig surt. Jag hajade genast till.

"Vad är det med honom?"

Doktor Mort teg i andra ändan av telefonlinjen.

"Har han kommit tillbaka? Har ni fått kontakt med honom? Har ni fått hans adress?"

"Nej, han har inte kommit tillbaka, och vi har inte fått kontakt med honom, men vi har nu hans adress."

"Hur lyder den?" Jag tog reflexmässigt fram papper och penna.

"Tyvärr har vi ingen glädje av den längre. Han har avlidit."

"Avlidit? Varför?" Min röst stockade sig. Äntligen uppenbarade sig en möjlighet till kontakt med skandinaven, som jag så gärna hade talat mera med, och så fick jag detta kallduschbesked.

"Jag kan inte säga varför. Jag kan bara säga hur."

"Hur då?"

"Genom en överdos sömntabletter."

Sanningen stod alltför klar för mig genast. Gunnar Gunnarson hade begått självmord, som han själv inför mig hade förutspått att han kunde göra. Jag var upprörd intill ursinne. Jag var färdig att hugga huvudet av läkaren, men tyvärr kunde jag behärska mig. Jag sade bara hastigt och kort:

"Stanna där ni är. Jag kommer genast till er, så får vi tala mera om saken."

Så kunde jag också vinna tid till att stilla mitt ursinne på.

Han lovade att stanna, jag lade på och skyndade genast till tunnelbanan för att ta den till sjukhuset.

Fackmannen hälsade slött och nästan skamset på mig.

"Jag beklagar att jag inte trodde på er. Ni sade ju att han var i stånd till självmord. Kanske ni verkligen hade kunnat hjälpa honom. Men det hjälper oss inte nu."

Jag var lugn och saklig nu.

"När inträffade det?"

"Igår onsdag. De fann honom död i sin säng i morse och tog genast kontakt med mig. De vill att jag skall komma dit."

"Får jag följa med er?"

"Tack. Hade ni inte frågat hade jag bett er."

Och tillsammans for vi till den lilla staden Mauvais halvvägs mellan Montreal och Quebec. Det var en liten håla vid floden, varken särskilt vacker eller trevlig. Det kändes underligt att denne okände skandinav hade slutat sitt liv i denna håla så långt borta från hans riktiga hemland, som jag ännu inte visste vilket det var. Det finns ju så många olika länder i Skandinavien.

"Varifrån var han?" frågade jag doktorn på vägen.

"Jag tror att han var svensk." Men han hade fel. Inte ens doktorn visste något om sin egen patient.

Det var ett idylliskt men anspråkslöst hyreshus som han hade bott i. Fru Bourghardt, kvinnan som han hade kysst, hade flyttat därifrån med sina två barn. Alla hans arbetskamrater från hans kontor var där och tog emot oss. De var mycket uppskärrade. Det första de sade till oss var att de kände sig skyldiga som aldrig hade försökt hjälpa Gunnarson med hans bekymmer med sig själv. De hade alla tyckt om och uppskattat honom som en bror, även om de aldrig hade förstått honom helt, och en av hans vänner, Pascal, grät.

Den döde låg orörd i sin säng med lakanet över ansiktet. Vi drog ifrån det. Han låg på rygg, och det var en märkvärdig frid som vilade över det ansiktet. Det var samma vackra ädelt skurna mycket personliga kultiverade drag som jag hade sett på sjukhuset, jag kände genast igen prins Philips näsa och den varma breda generösa munnen, men på sjukhuset hade dessa ädla drag inte varit utan en viss inre oro och ångest och nervositet. Nu utstrålade de en nästan övernaturlig frid.

Med hans vänner gick vi igenom hans tillhörigheter. Det var verkligen inte mycket han ägde: några böcker, en mycket anspråkslös garderob, en imponerande brevsamling, (tydligen hade han aldrig slängt ett brev som han en gång hade fått,) några grammofonskivor, mest Sibelius, Beethoven och Puccini, och en mycket utförlig samling fotografier och diabilder noga försedd med beskrivningar. Fotografialbumet var utsökt vackert; det var handgjort av initialerna A.G. I papperskorgen låg det ett ansenligt antal böcker och skrifter om Logic Science. Vad betydde det? Doktorn tittade på böckerna och sade kallt: "Han var galen om han läste en sådan smörja." Jag ville varken utlåta mig om hans sinnestillstånd eller om böckernas kvalitet.

Doktorn skrev sin rapport, bekräftade dödsorsaken och utförde de nödvändiga formaliteterna. Jag tittade under tiden på Gunnarsons böcker. Det var verk av Somerset Maugham, Konrad Lorenz, James Hilton, Graham Greene, Joseph Conrad, Hermann Hesse, Thomas Mann och Stefan Zweig. Men bland böckerna hittade jag ett tjockt kuvert som var förseglat. Och till min häpnad läste jag på kuvertet:

"Till den präst som talade med mig på sjukhuset i Montreal för en dryg månad sedan."

Jag stoppade kuvertet innanför rocken, och doktorn såg mig inte. Han satt och skrev i sina dödscertifikat. Jag ville inte riskera att ännu en gång dela Gunnarsons hemligheter med en så fördomsfull och ospykologisk läkare.

När det var dags att bryta upp sade jag till honom:

"Tillåter ni att jag stannar här i ett par dagar?"

"Varför? Eller varför inte?"

"Jag skulle vilja tala med hans vänner och besöka hans arbetsplats innan jag överger honom."

"Var så god. Ni får gärna försöka hjälpa honom nu när han är död."

Menade han verkligen allvar med de orden? Det undrar jag ännu idag. Troligt är dock att han inte själv tänkte på vad han sade. Han verkade också ovanligt förströdd. Han måste ju ta det som ett svidande nederlag att en patient vars liv han varit ansvarig för hade begått självmord, fastän han själv som läkare betecknat denna möjlighet som obefintlig.

När jag blivit ensam i Mauvais slog jag mig ner och gick först igenom den dödes brevsamling. Där fann jag adresserna både till hans syster i Seattle och till hans föräldrar och andra syster långt borta i Skandinavien. Tydligen hade han hjälpt sin Seattlesyster att etablera sig i Amerika. Det beredde mig en viss tillfredsställelse att jag fritt kunde skriva till hans båda systrar och föräldrar och säga till dem om Gunnar vad jag själv ville. Jag antog att de behärskade engelska.

När allt det väsentliga var undanstökat tog jag mod till mig och öppnade det förseglade kuvertet som den döde hade lämnat just till mig. Det började redan skymma när jag inledde läsningen av detta brev:

"Käre fader, det bedrövar mig att vi inte fick råkas igen, och någonting säger mig att min noggranne övervakare och medicinpåtvingare doktor Mort har något med den saken att göra. Men det kanske inte spelar någon roll. Jag fick i alla fall prata tillräckligt med er för att förstå att ni kanske skulle kunna förstå mig, och i hopp därom vågar jag därför anförtro er mitt testamente."

Jag avbröt läsningen där. Vad som sedan följde var hans egen självbiografi, som han tydligen hade inlett långt före sin död, kanske hemma i Skandinavien, och slutfört kanske samma dag som han somnade in. Det var en självbekännelse, som dock handlade lika mycket om alla människor som han hade känt som om honom själv. Den var snabbt och koncist skriven, som om han hade haft lika bråttom i utförandet av den som i sin starkaste arbetsiver. Men bekännelsen hade en udd, en mening, en "point" som vi kallar det, och för den poängens skull vill jag dela Gunnars historia även med andra. Jag har skrivit till hans anhöriga om saken, som har fått mottaga önskat antal kopior, och de menar alla att vem som helst kan lära sig något av Gunnars öde. Själv önskar jag att alla mina kollegor fick läsa det, så att därefter ingen av dem någonsin mer må vara förhastade i att fördöma en självmördare. För övrigt tror och fruktar jag att den tid är på väg då snart självmord kommer att bli så vanligt att ingen mer orkar begå fördömandet därav då all energi och kraft i stället kommer att behövas till enbart tårar och beklaganden.

Så här löd självbekännelsen:

16.

Men jag skall nog börja med helt enkelt en beskrivning av mina föräldrar, mina syskon och hela min familj. Och då skall jag nog börja med min mormor, som var den första som skämde bort mig.

Alla kallade henne Murre i stället för mormor, ty vi har ju den vanan här i Finland att kalla varandra vid sådana smeknamn som passar bättre på oss än våra riktiga namn. Således kallas jag Putte fastän jag heter Gunnar, min svärmor Gunni fastän hon heter Mirjam, min kära svägerska Pyret fastän hon heter Cecilia och vilken ensam dotter i vilken familj som helst för Pipsan fastän hon kan ha ett hur vackert och seriöst långt namn som helst. Vi finlandssvenskar är märkvärdiga med vår obotligt naiva fantasi och barnslighet. Vi växer aldrig upp till något allvar, och det är kanske tur det.

Min morfar var en hjärtegod man som såg komisk ut. Hans familj Röneholm var skeppsredare, och bland dem fanns det många äventyrare som det ömsom gått bra för och ömsom slutat illa för. På 1820-talet i Åbo stod redarfamiljen på höjden av sin ekonomiska blomstring och hade till och med råd att betala tribut till turkarna, så att dessa inte skulle gå och ofreda den nordiska handeln på Levanten, när plötsligt Åbo brand utbröt och familjen över en natt förvandlades till tiggare. Emellertid var de för fina för att tigga. Rikast i familjen på 20-talet var min mors legendariska kusin Allan Röneholm, som dock på nedärvt sedvanligt manér förblev en äventyrare och lät sina miljoner försvinna medan han aldrig kom sig för att bilda familj. Ej heller min morbror fick någonsin äkta barn, och därför dör den illustra släkten Röneholm ut med min ännu ogifta moster. De tre syskonen uppfostrades till att bli mycket goda finlandssvenskar varvid särskild vikt lades vid att språket skulle vara fritt från finlandismer och från förfinskade accenter. De uppfostrades ingalunda politiskt till någon avoghet mot finskheten, men dock skulle den nedärvda svenskheten vårdas och bevaras intakt för kommande släktled. Den andliga odlingen skattades mycket högt och lades största vikt vid. Därför upptäcktes snart min morbrors utpräglade konstnärliga begåvning, varför han fick bli konstnär och sedermera slutade som arkitekt och som direktör för Finska Mässan. Min morfars älsklingsbarn var emellertid min mor, en sällsynt ädel kvinna med en ytterst subtil och känslig själ. Allt ädelt i vår familj kommer från henne och från hennes utdöende släkt, ty min fars släkt är bondsläkt och härstammar från valloner, även om en medlem i hans släkt upptäckte grundämnet gadolinium och var avlägset släkt med Martin Luther. Även den utdöda adelssläkten Krabbe fanns med på ett hörn i denna släkthistoria, som ju på finlandssvenskt håll alltid är outtömliga; ty det finns alltid mera att berätta om släktens utdöda släkter än om dess få kvarlevande representanter.

Men tillbaka till min mor och hennes familj, ty det finns ännu mycket att säga om den kvantitet ädla blod som hon har tillfört vår familj. Hennes familj var en kärlekens familj, i vilken ingen medlem någonsin tilläts komma i någon kontakt med någon form av hat. Enligt dem skulle det i livet endast finnas rum för kärlek; och därav följde en innerlig mänsklig värme, som aldrig upphörde att välsigna mina föräldrars liv och alla mänskor som kom i kontakt med dem. Min mor och hennes två yngre syskon lärde sig minsann att frukta de ryska kosackerna, som kom ridande längs Helsingfors gator och mejade ner kvinnor och barn som råkade stå i vägen för deras hejdlösa framfart; men trots dessa erfarenheter lärde de sig aldrig att hata ryssarna, vilket ändå nästan alla andra gjorde. Min mor kom nog att avsky dem under Vinterkriget och Fortsättningskriget men aldrig att hata dem, och hennes yngre ännu ogifta syster, min enda moster, vet ännu inte idag efter det andra världskriget, som hon ändå upplevde i Belgien, vad hat är.

Min mor arbetade hårt i hela sitt liv. Hon var ännu ung när hennes far dog och måste då ensam försörja sin mor och sina båda syskon. Därför fick hon aldrig möjlighet att studera, fastän hon hade lysande förutsättningar som en av vårt lands första kvinnliga studenter, och vilket också var vad hon helst hade velat göra. Även min morbror arbetade hårt så till den grad, att han arbetade ihjäl sig på sin post som chef för Finska Mässan, arbetstokig som han var som alla andra i båda våra familjer. Det måste man ju vara i Finland för att kunna överleva. Mor och morbror var oskiljaktiga som vänner och stod alltid varandra ytterst nära. Förlusten av honom har Mamsen aldrig lyckats komma över. Han gifte sig mot slutet av sin levnad men efterlämnade bara en adoptivdotter. Yngst av de tre var Julia, som oss emellan naturligtvis heter Lullan. Hon är en god romantisk ängel som hade en stor kärlek i Belgien under kriget som kriget naturligtvis tog ifrån henne jämte alla hennes pengar. Hon arbetade därefter som sjuksköterska så länge kriget varade och blev kanske den mest härdade av de tre syskonen men bevarade samtidigt alltid sitt hjärta av guld fullkomligt intakt. Hon har alltid gjort allt vad hon kunnat för alla sina tre systerbarn. Ännu mer härdad blev emellertid min far, som dock samtidigt hade ett ännu varmare hjärta av guld, som under tre krigs prövningar ständigt bara blev ännu varmare och mera gyllene. Han är generositeten och dugligheten själv förkroppsligad i en utomordentligt välskapt lekamen som alltid kunnat utföra och utstå vilka vedermödor och Herkulesarbeten som helst. Om min mor står för mjukheten, spiritualiteten och själskvaliteten i familjen, så står min far för karaktären, bildningen och storsintheten, ty hur intelligent min mor än är så vet hon föga om verkligheten i den värld hon lever i, medan min far känner alla de gamla grekerna och själv har varit med i fläktarna av historiens vingslag över Finland. Han kämpade i frihetskriget, satt i fängelse för sitt motstånds skull mot ryssarna och skulle i inbördeskriget egentligen ha skjutits, om inte hans kusin hade kommit emellan.

Han och hans kusin stred tillsammans i samma bataljon mot de röda under vintern och färdades vid ett tillfälle i samma släde på väg någonstans mot någonstans för att slåss i skogarna, när Carl, min far, höll på att förfrysa sina fötter. Under ett uppehåll vid en raststuga bad kusinen min far att stanna där och värma sina fötter tills följande släde skulle komma, vilket råd pappa följde. Den andra släden kom, och Carl fortsatte med den, men vid ett skogsbryn stannades den upp av en spejare som varnade dem för att fortsätta. De röda hade nämligen i ett bakhåll överraskat den första släden och dödat alla som följt med den. Detta var mitt under den svåraste tiden, då de röda gjorde sig kända för att komma in i bondstugorna, dra med sig gubben ut och skjuta honom och sedan erbjuda änkan liket för 500 mark, medan de vita sedan vidtog lika magstarka repressalieåtgärder. Min fars släde måste då genast vända och ta en annan väg, men hans kusin hade medvetet eller inte räddat min fars och hans kommande familjs liv och i stället offrat sitt eget.

I sin ungdom seglade pappa varje sommar i den tidens primitiva segelbåtar från Borgå till Nagu och tillbaka, och havet och sången är hans främsta intressen efter familjen och arbetet. Han älskar att sjunga och gör det alltid för full hals när han seglar, vare sig hans sällskap kan njuta därav eller ej.

Jag har två systrar, och båda är betydligt äldre än jag. Den äldsta heter Eva men kallas Tuttan, och hon förenar i sig alla de bästa nedärvda egenskaperna från våra föräldrar och deras släkter med en utomordentlig personlig sprudlande hjärtlighet, som är som själva livets yttersta urkälla. Pappa och mamma tycker med all rätt att hon är världens charmigaste mänska, och hennes båda yngre syskon har stundom haft svårt för att alls kunna påstå någonting med henne i världen. Som liten dyrkade jag henne med en fanatisk hängivenhet, som kunde leda till att jag drog pappas kavallerisvärd för att försvara henne mot alla världens tänkbara övermakter.

Min andra syster kunde dock alltid försvara sig muntligt. Hon som alltid var den minsta av oss lärde sig tidigt konsten att vara hur fräck, näsvis och djärv som helst för att göra sin rätt gällande, vilket vanligen hade komiska effekter. Som minst på jorden var hon dock alltid störst i orden, och hon kunde lägga dem väl. Hennes repliker var ofta omöjliga att replikera. Här följer några exempel.

Vi var alla tre mycket väluppfostrade som små, och vi lämnade aldrig någonting kvar på tallrikarna när vi åt. Vi hade noga fått lära oss, att så länge vi hade någonting kvar på tallriken vi varken fick stiga upp från bordet eller blev av med tallriken. Nu hade pappa och mamma bjudning, och vi barn hjälpte till med serveringen. Vid ett tillfälle hade Mamsen, som vi kallade mamma, tappat en ärt på golvet, och hennes artige kavaljer på höger sida hade naturligtvis som en sann riddare plockat upp ärten och som en komplimang lagt den på kanten av sin egen tallrik. Nu hade gästerna ätit färdigt, och Ruttan skulle samla ihop tallrikarna. Hon samlade framgångsrikt ihop dem, men när hon kom till kavaljeren bredvid Mamsen stannade hon och väntade. Hon väntade snällt så länge att Mamsen till slut försiktigt vågade säga: "Men Rut! Skall du inte ta ut doktor Korsströms tallrik?" varpå Ruttan troskyldigt genmälde som den obestickliga karaktär hon då redan var: "Inte kan jag ju det, för farbror har ju en ärt kvar på tallriken!" Varpå den genomhederlige gentlemannen i fråga först rodnade, sedan log över hela ansiktet och till sist för att rädda Ruttan tog ärtan mellan fingrarna och stoppade den i munnen. Sedan kunde ingenting hindra Ruttan från att bära ut den sista tallriken, vilket hon gjorde segervisst.

Hur hon under en annan bjudning visade sitt mästerskap i balanskonst med att bära in alla gästernas tallrikar på en gång och balansera den väldiga traven med att trycka med tungan mot den översta tallriken är en mindre klassisk episod; men vid en annan bjudning fick hon själv vara med och underhålla gästerna, vilket hon med bravur gick i land med, för hon antog att hon så länge hon höll charmen uppe skulle slippa att få gå och lägga sig; men när hon hade varit uppe något för länge blev hon till sist tillsagd att gå i säng. Då genmälde hon besviket och harmset: "Är det inte orättvist att jag som varit trevligast av alla först måste gå och lägga sig!" Med ett visst erkännande av att hon inte hade helt fel i sin logik blev hon dock ändå körd i säng.

En annan gång låg vi tre syskon som vanligt i våra sängar och pratade fastän vi var strängt tillsagda att inte prata efter det att vi hade gått och lagt oss. Men den här gången var vi alldeles ovanligt livliga, och Ruttan var till och med ur sängen. Då hör vi med ens hur Papsen kommer gående upp för trappan i riktning mot vårt rum, och skräckslagna skyndar vi oss att somna in, men Rut hann inte riktigt in i sin säng. Och när Papsen öppnar dörren möts han av ett mörkt och dödstyst rum, så när som på Ruttan, som står upprätt i sin säng och säger: "Pappa ska inte komma hit och störa barnen när de sover!" Han har genast vett att avlägsna sig och låta barnen sova vidare, vilket de faktiskt försöker göra. Han kanske till och med kände sig skyldig.

Vid ett annat tillfälle satt vi barn med våra kamrater och pratade om en ruskig stormdag för länge sedan, och vi talade om hur hårt det hade regnat och vilket förfärligt väder det hade varit. Ruttan var med och bekräftade allting som om hon själv hade varit med och upplevat det. Vi förvånade oss över hennes makalösa fräckhet att låtsas ha någon kunskap i ämnet och sade indignerade: "Men Ruttan! Du var ju inte med! Du var ju inte ens född då ännu! Du satt ju då ännu uppe hos Gud i himlen!" Men lilla Rut fann sig genast och gav beskäftigt svar på tal: "Jo, det var just vad jag gjorde, och det var just jag som sade åt Gud att låta det regna på er!" Och vi stod svarslösa, ty hon var alltför övertygande.

Vi föddes alla i Borgå där vi upplevde vår första barndom i kretsen av sådana vänner som familjerna Schulman, Holmberg och Segerstam. Farbror Sven och Astrid Holmberg hade tre söner som hette Uffe, Ingvar och Magnus. Uffe var min stora syster Tuttans bästa vän, Ingvar var den mest begåvade av de tre, och Magnus kom till världen under ganska exceptionella omständigheter. Vi hade nämligen vår speciella utfärdsholme ute i havsbandet som hette Sandö, och på hemväg från detta nedan närmare beskrivna utfärdsmål per segelbåt med bland andra tant Astrid och hennes syster Ada Böök ombord fick tant Astrid, som var i nionde månaden, plötsligt födslovärkar. Tuttan och Uffe var med ombord och låstes in i kajutan, mot vilket övergrepp Uffe vilt protesterade med att bulta på kajutdörren och ropa: "Jag vill se storken! Jag vill se storken!" Vi hann nästan ända hem med tant Astrid men inte riktigt, så hon fick föda sin andra son Magnus i jollen ett stenkast från bryggan, vilket känsliga företags primitiva omständigheter så upprörde hennes syster Ada att denna fru kastade sig i vattnet med kläderna på och vadade i land under utropandet av den högtidliga eden: "Jag gifter mig aldrig!" vilket hon heller aldrig gjorde. Under tiden hade farbror Sven, det i jollen födda gossebarnets fader, ilat upp till byn för att där i ackuschörskans hus hämta hennes väska med erforderliga attiraljer. Emedan ingen varit hemma där i huset hade han slagit in en ruta och fått med sig, som det visade sig när han kom ner igen till stranden i vildaste panik, ackuschörskans mans verktygslåda. Själv skall jag ha hjälpt till med min granne Magnus nedkomst genom att hjärtligt slå ett stort synnerligen användbart tvättkärl av emalj i tusen bitar, ty jag lär just då ha varit i föremålskrossarperioden av min barndom, men själv minns jag det inte. Magnus växte sedermera lyckligt upp och blev världens snällaste karl.

Den förträffliga konstnären David och hans älskade hustru Ninni Segerstam hade fyra barn av vilka två var söner och två var döttrar. Bertil och Robert hette bröderna medan systrarna hette Elsa och Eivor, kallad Pian. Fadern var djupt religiös och den innerligaste av naturvänner: han målade mest bara djur och natur och var väl den främsta naturmålaren i Finland under sin tid. Han hade sin ateljé på Hudön öster om Kejfsalö där barnen även delvis växte upp. En dag hade pojkarna varit ute på skären närmare havet och hämtat hem några måsägg som fadern fick se. Så högt respekterade och älskade fadern allt fritt liv i naturen att han strängt kommenderade pojkarna att genast fara och föra äggen tillbaka varifrån de hade tagit dem, och sönerna lydde ödmjukt utan att berätta hur långt ute till havs de hade varit för att finna dessa ägg. Medan de seglade ut blåste det upp. Den äldsta var omkring nio år gammal och Robert några år yngre. De tog i land på måsön, som heter Skepparholmen, och försökte sorgfälligast lägga måsäggen till rätta ungefär var de hade tagit dem. Naturligtvis kunde det aldrig bli någonting av dessa ägg. När de skulle gå tillbaka till sin båt hade det tilltagande ovädret medfört att båten slitit sig från den branta och oländiga strand som de nödtorftigt hade dragit upp den på. Den höll nu på att driva bort några tiotal meter från stranden. Robert kastade sig ut i vattnet för att simma ut till båten och bärga den. Han nådde fram till båten men orkade sedan varken ta sig upp i båten eller bogsera den i land. Sålunda fick den unge nioårige Bertil från stranden se hur hans bror dukade under för vågornas svall, hur lillebror offrade sig medan storebror bara kunde stå och se på. Båten drev bort för alltid, men Bertil räddades senare på dagen av en förbipasserande fiskebåt. Man försökte dragga efter den drunknade gossen men utan resultat. Katastrofen var ett faktum. Farbror David lät resa ett minnesmärke på Skepparholmen till minnet av sin yngste son. Ångrade han sin stränghet? Chocken var för svår för att han över huvud taget skulle orka med att uttrycka någon eventuell fåfäng ånger. Däremot blev han ännu mera intensivt och nästan fanatiskt religiös, så att det med åren blev svårt att umgås med honom om man inte kunde diskutera religion med honom. Händelsen gjorde naturligtvis ett kanske ännu djupare och svårare intryck på Bertil, som växte upp och blev sin fader lik: en blond och skön viking med ädelt skurna drag, högt begåvad, älskad av alla, överlägsen men samtidigt djupt känslig, kanske något svårtillgänglig och avmätt genom den stämpel ödet hänsynslöst givit honom som pojke, då han av det att hans yngre bror offrat sig för försöket att rädda dem bägge i stället för han själv, ständigt sporrades till att göra bättre ifrån sig än vad han behövde. Även Bertil skulle liksom sin fader bli en konstnär och målare och kanske ännu finare än sin fader, när ödet förde honom vidare på andra för oss okända vägar. Mera därom nedan.

Medan jag ändå håller på med dessa tragiska beskrivningar är det lika bra att jag även på samma gång berättar om Ingvar Holmberg. Han var min bästa vän bland bröderna Holmberg. Vi var båda unga entusiastiska flygpionjärer, han var oerhört begåvad, och ingen visste mera om botanik och zoologi än han. Men innan han nått fram till puberteten fick han en hjärntumör. En hjärntumör, ansåg man, var något av det värsta som kunde drabba en människa, ty det var något som man inte kunde bota på annat sätt än genom att bortoperera delar av hjärnan. Detta gjorde man så småningom med Ingvar. Resultatet blev att han sedan aldrig mer kunde bruka sin högra hand och arm ordentligt, att hans tal blev hackigt, ojämnt och synnerligen ansträngt, och att hans känslomässiga utveckling stannade på skolpojksnivån. För att kompensera sitt handikapp lade han manken till för att bli en lysande student, med den påföljd, att han överansträngde sig och fick ett mentalt sammanbrott. Han lades in på mentalsjukhus och fick elchocker utan tal, vilket inte gjorde saken bättre. Åren efter att han kommit hem från sjukhuset blev förfärliga för hela familjen och mest för honom själv. Som exempel kan nämnas hur min far gick till Älggård, Holmbergarnas sommarställe i Gråby på Kejfsalö, och frågade om det inte skulle göra Ingvar gott om han kom med oss ut och seglade litet. Detta gjorde Ingvar utom sig av förbittring. Hur kunde man, tänkte Ingvar, förnedra honom så att man kunde be honom ut på en segeltur när han hade hjärnan bortopererad? Han tog det som en förolämpning att man just för att man visste att han hade en knytnävstor del av hjärnan bortopererad ville vara så vänlig mot honom som möjligt, ville dalta med honom och nedlåtande hyckla överdriven välvilja. Min far, som bara menade väl, fick ingenting ont av det, men det utlöste en kris på Älggård, som ledde till att Ingvar av sina föräldrar inte fick tillåtelse att komma med ut och segla. Scenerna på Älggård inom familjen blev med åren allt pinsammare, och till slut ansåg sig föräldrarna inte ha något annat val än att placera Ingvar under förmynderskap. Detta var emellertid det värsta man kunde göra mot honom. Det innebar i praktiken att han fick komma på mentalsjukhus och bli berövad alla sina mänskliga rättigheter och sitt människovärde. Ingvars reaktioner mot detta blev naturligt mänskliga. Han sade rent ut till sina föräldrar: "Om ni tar ifrån mig rätten att få leva som en människa så ser ni mig aldrig mer." Hans stränge fader gjorde inte saken bättre med att opsykologiskt nog svara med oförblommerat hån: "Hör på honom! Han hotar!" Och in på mentalsjukhus kom Ingvar.

Emellertid såg han mycket noga till att han skötte sig som patient, som sådan var han exemplarisk, och efter långvariga diskussioner mellan skötare, vårdare, läkare och föräldrar kom man överens om att ge Ingvar en chans. Man släppte ut honom från sjukhuset på det villkoret att han fick en månad på sig att bevisa att han kunde leva som en normal människa, och om han då inte skötte sig skulle han tas in igen. Ingvar väntade inte en dag med att genast utnyttja sin frihet till att ta hyra på en båt som sjöman "för om masten", varefter han aldrig mera återvände till Finland.

Hans entusiasm för flygningar har alltid hållit i sig, och en av hans många fixa idéer är att lära sig till flygare. Kommer han att övervinna sitt fruktansvärda handikapp någon gång och en dag kunna sitta som pilot i en flygmaskin? I varje fall är det heroiskt av honom att trotsa sitt öde och försöka. Så vitt jag vet har han hittills klarat sig bra som sjöman. Exempelvis lär han vara fullständigt konsekvent med att aldrig röka eller dricka någon form av alkohol.

1935 flyttade vi från Borgå till Oravais i Österbotten. Där var livet mera primitivt, mera lantligt, svårare och mindre tryggt och kulturellt. Vi uppfostrades dock väl och undervisades noga i räkning, läsning och skrivning innan vi skickades in till den stora staden Vasa för att gå i skola där. Livet i Vasa var en mardröm mot livet i Oravais, ty i Vasa konfronterades vi plötsligt med grymma klasskamrater, grymma lärare och grymt värdfolk. På grund av vår goda uppfostran och den underbara naiva blåögdhet inför livets fasor som vi fått från våra trygga föräldrar blev vi tacksamma offer för översitteri, tyranni och mobbning. Därtill kom det att vi hade lärt oss så mycket hemma att alla våra klasskamrater var ett år äldre än vi själva om inte två.

Våra föräldrar var nästan för goda för att i längden vara riktigt rättvisa. De trodde bara gott om alla och mottog alla med samma öppna hjärtlighet vare sig dessa var goda eller dåliga. De hade inget öga för det onda i världen, lika litet som jag någonsin har haft det. Jag har kanske till och med saknat det ännu mera än de. De gifte sig på de menlösa barnens dag, och pappa skämtade ibland och sade att de därefter också hade fått tre mycket menlösa barn. I så fall var väl jag den menlösaste. Endast en gång minns jag att Papsen var verkligt sträng. Det var vid ett av våra ganska sällsynta syskongräl. Jag hade vågat sticka upp mot Tuttan en gång för mycket, hon kände därvid sin ställning som den dominerande i syskonskaran hotad, och hennes obefogade reaktion var att ursinnigt förklara för mig: "Du är tokig! Du är tokig!" Detta hörde pappa, och han kom då upp till oss och sade strängt till Tuttan, att sådana ord, även om de inte var allvarligt menade, var de sista som man fick rikta till en annan människa. Vi fylldes alla av vördnad och respekt inför Pappa när han på detta sätt visade att han trots all sin oändliga godmodighet, generositet och välvilja även kunde visa sig allvarlig.

Somrarna tillbringade vi nästan alltid på Fagervik, som föräldrarna inköpte 1933. Det ligger i Kejvsalö sydostända, och den som skötte om att vi kom dit var våra bästa Borgåvänner den briljante humoristen Sven Holmberg med fru. Han sålde stället till oss, och vad som bestämde oss för att köpa det var att där fanns barnvänliga sandstränder. För varje år har föräldrarna med vår hjälp förskönat detta underbara avlägsna nästan utomskärs liggande romantiska paradis, och alla deras närmaste vänner bodde på somrarna i samma skärgård. Där hade David Segerstam sin sommarateljé på Hudön, där bodde Schulmans på Granö, där bodde Freudenthals på andra sidan av Kejfsalö, och Holmbergs var ju våra grannar.

Det var David Segerstam som upptäckte Sandö, den tunna långsträckta sandåsen ute vid havet. Han ville genast köpa detta underbara paradis för sällsynt sjöfågel, fauna och flora av bonden Johansson på Gråbondas, men "Gråbonden" ville inte sälja landet som han ville behålla för sina kor. Farbror David fick dock arrendera Sandö med omnejd (:Flottskär, Virskär, Stångskär och Dekenskär) för ett gott pris, och tillsammans med Holmbergs, Schulmans och oss gjorde han slag i saken. Dessa fyra familjer bildade det berömda "Sandöbolaget". Första gången min mor kom dit slogs hon av häpnad inför öns fullkomliga frid, jungfrulighet, sk&oum