av Christian Lanciai (1980)

Ert opus har berett oss stora bekymmer genom att det är så exceptionellt svårt att bedöma. Inte heller har Ni gjort något för att underlätta saken för vare sig lektörer eller publik. Bara en sådan sak, som att avgöra om verket är socialdokumentärt eller skönlitterärt till sin karaktär, är för oss omöjligt att avgöra, emedan det inte framgår tydligt av manuskriptet. Detta har frestat oss till att våga oss på vissa gissningar.

Om vi börjar med bedömandet av verkets konstnärliga kvalitet, så är denna oförneklig i början. Man kan nästan påstå, att när man läst de första sex kapitlen av verket har man redan läst allt av det som är väsentligt. Emellertid vill man ju se hur det sedan går för prästen och hans kamrater, varför man måste läsa även resten, varvid läsarens prövningar tyvärr oavbrutet blir allt svårare. Vad som ligger Ert verk i fatet är dess hänsynslösa dokumentära uppriktighet. Denna blir ständigt allt svårare att svälja ju mera bedrövliga de skildrade olycksödena blir. Har man ork nog att komma fram till slutet av andra delen, där psykiatern övertar prästens roll och får ett ännu bedrövligare öde än denne, står man sedan inför den tredje delens kaotiska apokalyps av besynnerligheter, som mest bereder en mängd frågetecken.

Vi tror att värdet av Ert opus som läsning beror av om det är skönlitteratur eller socialdokumentation. Om det är ren socialdokumentering så är frågan hur mycket som är sant och hur mycket som är ren fabulering. Troligen ligger det någon sorts sanning i botten, men denna är svår att komma åt. Som socialdokumentering har den dock i så fall givits en mycket litterär form, och den litterära höjdpunkten är väl i så fall Gunnar Gunnarsons "testamente", en extremt romantisk läsning med inlagda brevavskrifter vilkas övertygande autenticitet ger "testamentets" romantik nästan outhärdliga övertoner. Detta avsnitt om något lyckas med en total sammanblandning av ren litterär romantik och ren socialrealism och gör dessa båda element omöjliga att separera från varandra.

Därmed kan åtminstone vi inte bedöma om verket är skönlitteratur eller socialdokumentation. Om det är det senare har den färgats skönlitterärt, och om det är det förra så lider den litterära skönheten av extremt fula fläckar av hänsynslös social avgrundsrealism.

Vi återsänder härmed Ert manus med den uppmaningen att tydligare markera Era avsikter. Vill Ni reformera samhället? Vill Ni bara ge det dåligt samvete med att belysa dess baksidor? Eller vill Ni bara dokumentera några socialfall som berört Er personligen? Har Ni själv ensam skrivit verket eller har materialet verkligen samlats från olika håll? Dessa är frågor vars svar vi är mycket nyfikna på."

Svar: De dokumentära skildringarna grundar sig uteslutande på verklighetsskeenden. Emellertid har alla namn, geografiska och personnamn, gjorts om totalt, för att skydda samtliga som varit med om att leva denna bok.

förf.

Beskrivning av romanen.

Copyright ã Christian Lanciai 1981, 1999, 2006.

Det tolfte huset är en astrologisk term och betecknar Fiskarnas hus eller zodiakens helvete, som bland annat omfattar fångenskap, sjukdom och död, dolda fiender och tvångsintagning, självförvållad ensamhet och isolering, sjukhusvistelse, självutplåning och martyrium men även det som i Tarot betecknas som Guds hus och livets högsta sanning och visdom.

"Hur svårt man än har det, och hur olycklig man än är, så finns det alltid de som har det mycket värre och som man i allmänhet bättre kan hjälpa än sig själv."

- Theo Franchard.

"För att ta reda på tillståndet i en stat bör man lämpligen ta reda på tillståndet hos dess fångar."

- Fjodor Dostojevskij.

"Verkligheten överträffar alltid alla litterära försök att återge den."

- Boris Pasternak.

Därmed har vi kommit fram till beslutet att lämna dokumenten som de är och icke försöka frisera dem eller tillrättalägga dem det allra minsta, då deras kanske allra främsta förtjänst just är deras egenskap av nakna mänskliga dokument. Närmare sanningen kan man inte komma än att låta den vara som den är. Naturligtvis kan dessa dokument inte anses återge den exakta sanningen, denna kommer alltid att förbli otillgänglig för oss, men varje tänkbar form av redigering av dokumenten skulle endast ytterligare avlägsna oss från sanningen, varför vi presenterar dem så som de har kommit oss till handa, grovt tillyxade, elakt tilltygade och fasligt utmanande men kanske för somliga inte utan ett korn av tänkvärd sanning.

- redaktionen.

Några av huvudpersonerna :

Fader Bertrand de Boeuf, präst

Patrick Queznay, före detta präst

Théophile Franchard, musiker

Georges Durand, narkoman

Beatrice Moreau, kvinnosakskvinna

Robert Kleinsack, författare

Gunnar Gunnarson, ingenjör

Mathilda Marlow, prostituerad

Amadeus Mort, psykiatriker

Miranda och Yusuf, ett omaka par

Frank Gunnarson, grekisk-ortodox teolog

Johannes B. Westerberg, dito.

Efter ceremonin ville inte mannen lämna den döda. Han verkade fullständigt frånvarande, och det var svårt för kyrkoherden att övertyga honom om att det var fullbordat och att det ingenting mer var att göra. Slutligen gick den ensamma mannen efter några "hm" och "jaså", som uttryckte den slutgiltiga resignationen, därifrån.

Jag var då organist i Sankt Lazarus församling i Montreal och känd under mitt förnamn Jean-Baptiste. Föga anade jag att denna ensamma man och denna självmörderska, ty det var vad hon var, hade haft så mycket öden och upplevelser förknippade med just min församling. Först långt senare, när dessa skildringar kom i min hand och jag fick läsa dem, insåg jag omsider svaret på gåtan med den ensamma nästan likgiltiga mannen vid den unga ännu ensammare flickans begravning.

Och det är efter att ha fått del av dessa skildringar som jag har fått förse desamma med denna prolog jämte några kommentarer efteråt.

1.

Jag minns så väl den dagen när biskopen kallade mig till sig och bad att få tala med mig. Jag var då en lovande ung präst som ingen hade något annat än gott att säga om. Och det var det samtalet med biskopen som alltsammans började med.

"Känner du fader Patrick?" frågade han mig. Jag berättade vad jag visste om honom. Vi hade under några månaders tid varit diakoner tillsammans i samma församling för fjorton år sedan. Han hade då varit en mycket omtyckt och synnerligen förträfflig präst. Sedan visste jag ingenting mera om honom.

"Det är bra," sade biskopen. "Vad jag behöver är en helt objektiv och neutral och pålitlig präst som inte har någon del i vår vän Patricks härvor. Jag skall i korthet berätta vad du behöver veta.

Vår vän Patrick blev sedermera kyrkoherde i Sankt Lazarus församling i vår största stad. Vet du något om den församlingen?"

"Nej," sade jag.

"Det är den bråkigaste församlingen i hela landet. Ingenstans finns det så lättretat, överkänsligt och besvärligt folk som i den församlingen. Ingen har lyckats klara av att vara kyrkoherde i den församlingen under de senaste tjugo åren. Kyrkoherden före vår tjänare Patrick hade blivit lynchad om inte korsfäst om jag inte i tid hade förflyttat honom. I stället blev vår broder Patrick, som då var den enda tänkbara kandidaten, kyrkoherde där, ty endast han hade tillräckligt med erfarenhet redan av den församlingen. Han hade redan varit där i fem år som diakon. Men som kyrkoherde höll han inte i tre år. För några månader sedan fick han ett nervöst sammanbrott som var så svårt att han ännu sitter inne."

"Så fruktansvärt!"

"Han skulle kunna bli normal igen och återgå till ett normalt liv som präst, men problemet är att han inte vill."

"Vill han inte vara präst längre?"

"Han vill inte lämna mentalsjukhuset. Läkarna säger att han mycket väl skulle kunna återgå till sitt normala prästerliga liv om han blott återkom till sjukhuset en gång i veckan för rutinkontroll och för att få en välgörande spruta. Det lär vara många som lever på det sättet: en gång i veckan till mentalsjukhuset för att få en spruta, som gör att de inte blir vansinniga under en vecka framåt. Men det är denna normala livsföring som vår vän Patrick inte vill anpassa sig till. Han vill inte lämna sjukhuset alls. Och det är det som är problemet. Ty icke minst vållar han sjukhusets läkare och personal problem och huvudbry därmed."

"Vad vill ni då att jag ska göra?"

"Ni är en ung och grön, duktig och positiv präst med enbart gott renommé som aldrig har misslyckats med att ge rätt själavård. Jag vill att ni skall söka upp fader Patrick och tala med honom och försöka få honom att ta sitt förnuft till fånga. Vi behöver honom som präst vad han än har gått igenom. Kyrkan har inte råd med att förlora präster utan vidare. Försök få honom till oss tillbaka. Försök att rädda hans själ. Det är vad jag vill be er om. Han minns er säkert. Ni var ju så goda vänner då för fjorton år sedan. Och han var lika bra som präst innan han blev kyrkoherde som ni är nu. Försök, broder Bertrand, och jag skall be för att ni må lyckas."

Det var biskopens uppdrag åt mig, och naturligtvis tackade jag inte nej. Det var en ny erfarenhet för mig att få träffa en bruten präst på ett mentalsjukhus och att försöka få honom på fötter igen, och jag har ju aldrig varit den som tackat nej till utmaningar. Tvärtom! Så jag begav mig till den väldiga storstaden, besökte Sankt Lazarus församling där för att få mig en bild av bakgrunden till fader Patricks sammanbrott, och det var sannerligen en bedrövlig församling. Där var lika många viljor som individer, och alla gick de stick i stäv mot alla andra, och därtill forcerades de. Det var lika komiskt att betrakta denna hönsgårdsförsamling som det var oundvikligt att tycka synd om den och om alla som var engagerade i den. Och att vara kyrkoherde för denna församling, vårt lands kanske största katolska församling, kunde sannerligen inte vara en lätt uppgift, så brokig som församlingen var. Den bestod ju inte bara av franskkanadensare utan även av polacker, tjecker, italienare, ungrare, jugoslaver, tyskar, spanjorer, sydamerikaner och slödder från hela världen, av vilka de värsta naturligtvis var de inhemska engelsktalande konvertiterna. Konvertiter från protestantismen till katolicismen gör ju alltid anspråk på att vara heliga.

En aning betryckt av tillståndet i denna av schismer och språkförbistringar uppsvullna och jäsande församling begav jag mig till sjukhuset som låg strax utanför staden. Jag bad att få träffa patienten Patrick Queznay, och det var inte svårt att få träffa honom. Men vilket möte det var! Vilka förändringar hade inte skett med denne man under de fjorton år som hade passerat sedan vi senast hade sett varandra! Han såg trettio år äldre ut än då, och därtill var han avmagrad och utsliten till oigenkännlighet. Hans hår var vitt, och han var inte fyrtio år gammal ännu. Det var ett sorgligt återseende. Men han kände igen mig.

"Hej, Bert!" sade han genast förtroligt. "Jag hörde att du hade kommit på besök. Vad är anledningen? Är det bara för gammal vänskaps skull?"

"Hade vi aldrig känt varandra hade jag inte varit här," svarade jag. Jag fann det bäst att tills vidare tiga om samtalet med biskopen.

"Det tror jag säkert. Men inte reser du hit så långa vägar från ostkusten bara för att prata strunt med en som du flyktigt kände för fjorton år sedan."

"Jag hörde om ditt tillstånd och ville då komma och hjälpa dig."

"Hur vill du hjälpa mig?"

"Med att prata med dig. Hur mår du?"

"Bättre än när jag var kyrkoherde. Men sätt dig ned. Du vill väl förstås höra hela historien?"

"Jag vill inte tvinga dig att berätta något som kanske bereder dig obehag."

"Därför skall jag berätta allt frivilligt. Men slå dig ned. Känn dig inte främmande eller besvärad här. Här är alla bröder med alla, ty här vet vi alla att vi alla är tokiga, och här klandrar ingen oss för att vi är det. Ute i världen är också alla tokiga, men där vill ingen veta av det, och därför klandrar där envar den andra för att vara det, för att undvika att verka vara det själv. Seså, sätt dig ned, så skall jag berätta."

Och han började berätta. Det var den mest fruktansvärda skvallertidningsföljetong av äckliga intriger som någonsin har varit sann. Av hans berättelser om folket i den församlingen och deras vanvettiga ageranden för att med våld driva sina egna viljor igenom på bekostnad av alla andras kunde jag bara få det intrycket att det i den kristna församlingen inte fanns en enda kristen människa.

"Men den värsta boven av alla, och den som hårdast drev igenom sina krav och som mest nitiskt av alla arbetade för min undergång var en galen organist som vi hade. Han var inte klok. Jag har aldrig haft att göra med en värre människa. Och han var så otroligt lömsk, så att han till en början invaggade förtroende för honom i en, och sedan så småningom kom hans verkliga personlighet i dagen. Han visade sig vara överambitiös och storhetsvansinnig. Han hade komponerat en mässa som var så svår, att kyrkokören inte kunde klara av att sjunga den. För att skona kören bad jag honom avstå från att använda den mässan. Till synes gick han med på det. Men bakom ryggen på mig, sin kyrkoherde, som alltid hjälpt honom och varit god mot honom, skrev han brev till församlingsrådet i vilket han beklagade sig över att hans mässa hade förbjudits. Sedan skrev han ett öppet brev till alla körmedlemmarna, vilket ledde till att kören inte längre ville sjunga och till att kören bad mig skaffa en ny organist. Vad kunde jag då annat göra än att avskeda den stackars galne klåparen? Men det visade sig bara förvärra vansinnet.

Från den dagen han blev avskedad skrev han varannan vecka brev till mig och till olika inflytelserika församlingsmedlemmar i församlingsråd och kyrkoråd och ömsom beklagade sig och ömsom öste ur sig sin bitterhet. Dessa hans brevskriverier, som jag i och med hans avsked mest av allt försökt sätta stopp för, och som efter hans avsked bara blev värre, var utomordentligt skadliga för församlingen. De väckte split och ont blod hos alla som läste dem, och deras insinuationer var så infernaliskt listigt utfunderade att de vände alla som läste dem emot mig. Genom denne galne organist fick jag hatiska fiender i församlingen som jag aldrig hade haft förut, och de andra prästerna blev också mycket besvärade av hans tjatiga brev som bara blev flere och värre. Kulmen nåddes när han i ett brev vid jultiden plötsligt fick för sig att han var en Kristus som fallit offer för översteprästernas orättvisa dom och för det meniga okunniga folkets förtal, och han menade i det brevet att den enda anledningen till hans avsked var den att han hade haft djärvheten att komponera egen musik och även framföra den vid gudstjänsterna."

"Hurdan var hans musik?"

"Den var svår. I början av vårt samarbete tyckte jag den var vacker, men sedan när hans hysteriska period vidtog blev den därefter. En sådan organist kunde man ju inte ha. Det medgav alla. Ändå var alla så arga på mig att de utsatte mig för telefonterror. Det fanns en dam som han brukade spela piano hos, emedan han inte hade sitt eget piano tillgängligt, och varje gång han var hos henne och spelade ringde hon mig och sade: "Hör du vem som är här och spelar?" bara för att djävlas med mig. Fastän jag bad henne att låta mig vara i fred fortsatte hon så länge han fortsatte besöka henne. Sådan var hans taktik: att i smyg göra den ena efter den andra till mina fiender. Till slut hade jag alla emot mig."

"Genom denne organists förvållande?"

"Ja."

"Och du hade inga svårigheter med församlingen innan bråket med honom började?"

"Bara småsaker som kunde klaras av. Bara de vanliga kroniskt ilskna gamla käringarna."

"Och det var en följd av detta bråk med organisten, som spred sig till hela församlingen, att du fick ditt nervösa sammanbrott?"

"Nej, inte direkt. Men tänk dig in i min situation. Jag hade skött mig utmärkt. Församlingens finanser hade aldrig varit bättre. Min församling omsatte tre gånger så mycket pengar som den i storleksordning närmast följande i landet. Och så får jag hela församlingen emot mig. Alla mina lamm blir till vargar, spottar mig i ansiktet, kallar mig kräk och kopplare och kastar kaffesump på mig i själva prästgårdsköket. Inte en enda församlingsmedlem kunde jag till slut prata med. De enda som jag kunde få någon kontakt med till slut var sådana som stod utanför församlingen. Endast icke-katoliker tog vänligt emot mig och lyssnade på mig. En av dessa var en frånskild protestantisk dam med två barn. Hon blev som en mor för mig. I hennes famn fann jag den frid som jag aldrig mer fann i kyrkan, och i hennes närhet fann jag den trygghet och tröst som min egen prästgård och mina egna kolleger nekade mig. Hon blev min älskarinna. Kan du förstå det? Allt hade min församling tagit ifrån mig. Då kunde jag också lika gärna avstå min helighet. Församlingen föraktade mig, därför gjorde jag mig föraktlig. Ingen respekt för min prästerlighet ville någon mera unna mig — då kunde jag lika gärna spola den.

Och det var denna följd av bråket med först organisten och sedan församlingen som ledde till mitt sammanbrott. Min ställning blev ohållbar. Som katolsk präst kan man inte synda så som jag gjorde och förbli katolsk präst. Det var som att vara general i armén och förråda landet åt kommunisterna. Det vet du själv som katolsk präst, att det finns ingenting mera föraktligt som en katolsk präst kan göra än att ge offentlighet åt att han inte kan leva utan en älskarinna, och min var dessutom en frånskild moder. Församlingen gjorde sitt bästa med att driva mig galen med sitt hat, och i förtvivlan däröver sökte jag en utväg som bara gjorde saken värre. Jag blev till vad församlingen i förtid redan ansåg mig vara: en dålig präst, en simpel bedragare. Den uppblåsta präst som jag var brast som en såpbubbla. Ballongen sprack med en effekt som fick hela församlingen att dåna, ja, hela den katolska kyrkan. Det talades om saken i Toronto, i Förenta Staterna, ja, till och med i Rom och Paris. Jag klarade inte av det. Min roll var utspelad, och jag hade reducerats till en mycket dålig skådespelare. Liksom två kyrkoherdar i den församlingen före mig gav jag upp. Jag lät hoppet fara och föll, och det fallet blev stort.

Jag bekände för en annan gammal desillusionerad bitter församlingsmedlem, som aldrig gick i kyrkan mera, vad jag hade gjort, och bad honom förklara för kyrkorådet och församlingsrådet att jag inte kunde vara kyrkoherde för dem mera. Och jag lämnade prästgården med svansen mellan benen, som en jagad hemlös och herrelös hund, och flyttade till min älskarinna, den enda i världen som brydde sig om mig.

Men därmed var inte fallet fullbordat. Som fallen präst och arbetslös ärelös stackare var jag inte längre lika spännande ur hennes synpunkt. Hon tröttnade en dag på att ha mig boende hos sig på hennes bekostnad och körde ut mig. Och där låg jag i rännstenen. Jag fick aldrig veta om hon hade funnit sig en ny spännande älskare och om det i så fall var därför, men det var efter det att hon, mitt sista halmstrå i livet, hade brustit och svikit mig som jag kom hit.

Och här vill jag stanna. Här ser ingen ner på mig med förakt och äckel för mina sorgers skull. Här tar man hand om mig, och ingen är elak mot mig. Här har jag många bröder och systrar i samma elände som jag själv och med liknande tragedier bakom sig som jag. Här hör jag hemma, ty här är jag aldrig ensam."

Jag hade aldrig mött en så patetisk kollega förut, och ändå hade jag sett formidabla skräckexempel på förfallna matvrak och förtidssenila kolleger inom mitt svåra yrke, men denna präst, som var så djupt fallen att han inte längre vågade blicka uppåt, verkade på mig som den hopplösaste människan i världen. Han var så förlorad att han inte längre vågade vara tillsammans med andra än minst lika hopplöst förlorade själar.

Jag hade ingenting annat att göra än en kraftansträngning för att åtminstone verka uppbygglig.

"Men läkarna säger att du är frisk och att du mycket väl skulle kunna klara dig ute i livet igen med bara ett rutinbesök här en gång i veckan."

"Jo, jag tackar, och det rutinbesöket här bara en gång i veckan varar sedan livet ut och går ut på att en gång i veckan ge mig sådana droger att jag sedan för alltid i samhällets och världens ögon förblir stämplad såsom en gång för alltid fallen till de sinnessjukas parianivå. Jo, jag tackar. Då är det lika bra att jag stannar här. Här bland dessa dårar, som är stämplade som sådana och därför ofarliga, har jag det bättre än ute i världen bland alla de långt farligare dårar på fri fot som ingen har vett att stämpla som sådana. Lämna mig i fred här. Försök inte dra ner mig i träsket igen till de krokodiler som regerar där."

"Men kyrkan behöver dig, broder."

"Ha! Kyrkan! Tillåt mig att hånle! Kyrkan är den värsta ormgropen av alla. Det är min konkreta erfarenhet. Jag hånar bittert din kyrka, som tror sig vara den heligaste institutionen i världen men som i verkligheten tar första priset av alla dårhus. Kyrkan är dårhuset var det bara finns dårar och inga läkare. Det finns inget ypperligare dårhus i världen. Nej, då är det här dårhuset betydligt lugnare och tryggare, ty här finns det läkare som har befogenhet att sätta de värsta dårarna i tvångströja vid behov. Den demokratiska världen som regeras av kyrkan och var alla dårar fritt får säga och göra vad de vill utan att därför beläggas med tvångströjor betackar jag mig för. Nej, här är det bättre ordning och reda. Återvänd du till ditt dårhus och lämna mig i fred utanför."

Och längre än så kom jag inte med honom den gången. Jag kunde endast sucka och finna mig i att slaget om den förlorade själen endast hade börjat.

Men när jag skulle lämna sjukhuset var det en läkare som dök upp bakom mig och hemlighetsfullt sade "Psst!" till mig. Jag vände mig om och synade en nästan lika liten man som jag men magrare och vars blick var svår att fånga, då den dels var förskansad bakom ett par blänkande glasögon och dessutom tycktes se förbi mig: den sterile och glasade karlen var något vindögd.

"Vad är det?" frågade jag.

"Vi har märkt att ni har fått god kontakt med en patient som för oss var ytterst svår att föra någon vettig konversation med."

"Jag kände honom sedan gammalt."

"Vi vet, men vi skulle ändå gärna vilja fråga: vi har ett parallellfall till denna patient, en annan som också är ovillig att lämna sjukhuset fastän han mycket väl skulle kunna göra det, och som vi också har mycket svårt att få någon ömsesidig kontakt med; skulle ni inte vilja ha godheten att försöka prata med honom och se om ni kan få något ur honom?"

"Vad är det för en människa?"

"Ett intressant och komplicerat fall, en lärd och begåvad ung man, som tydligen är musiker."

Jag blev instinktivt intresserad utan att själv veta varför.

"Är han här på samma avdelning?"

"Nej, han befinner sig på en svårare avdelning. Han hör till de uppgivna och självlösa. Han belastar sig själv för sina olyckor och icke världen. Vi har en särskild avdelning för sådana offer. Den ligger i det tolfte huset."

"Kan han vänta till i morgon?"

Det gick bra, och följande dag besökte jag denne unge man, som skulle visa sig vara just den organist som fader Patrick talat så mycket om föregående dag. Men denne musiker var betydligt svårare att komma in på livet än vad min gamle vän Patrick hade varit.

"Vad bekymrar er?" försökte jag börja. "Varför vill ni inte lämna sjukhuset?"

"Är ni en präst?"

"Ja."

"En riktig präst?"

"Ja." Jag försökte avsiktligt låta så mild som möjligt.

"Då kanske jag kan bikta för er en synd."

"Det är vad jag är till för."

"Men denna synd är inte vilken synd som helst. Det är en synnerligen svår synd."

"Desto viktigare är det att den biktas."

Denne unge man, som jag ännu inte visste något om, var ovanligt välskapt och med friskt och käckt utseende, men hans blick var sorgtyngd, hans hållning böjd, och det låg något veklagansvärt över honom, som inte hörde samman med den egentligen käcka och friska naturen. Det syntes att han var sjuk i själen.

"Jag har förbannat en präst."

"Är det er synd?"

"Ja."

"Den enda?"

"Ja."

"Men snälla ni, är det då en så förskräckligt allvarlig synd? Ni talar om er synd som om den minst bestod i ödeläggelsen av hundratals goda människors liv."

"Min synd har ödelagt en god människas liv, och det är mer än nog för att aldrig kunna förlåtas."

"För att riktigt kunna förstå vidden av er synd behöver jag nog veta något mera."

"Det att jag förbannade en präst ledde till att den prästens liv ruinerades för gott."

Först nu började jag ana ugglor i mossen och vem den unge man eventuellt kunde vara som ödet hade fört i min väg.

"Hur?" frågade jag. Jag fick inget svar. "På vilket sätt?"

"Hur, frågar ni? Jag förbannade honom, och därefter gick det åt skogen med honom. Så enkelt är det." För honom var det tydligen den enklaste och mest logiska saken i världen.

"Men varför förbannade ni honom?"

"Det är en lång historia. Har ni tid?"

"Jag har tid just för er. Dessutom tror jag att jag känner er redan."

"Hur kan ni göra det?"

"Det får ni höra om jag får höra er berättelse."

"Så hör då."

Och han började berätta.

2.

Under tio år gick jag sedan i andra sämre mindre lärorika och mindre disciplinerade och framför allt mindre andliga skolor, och under de tio åren hade jag inte mycket med kyrkan att göra. Jag utbildade mig till amatörpianist och började flitigt komponera pianomusik. I den vevan blev jag även intresserad av orgelspel. För att bli god vän med en riktig organist återvände jag till min barndoms kyrka och började sjunga med i dess kyrkokör. Jag trivdes bra där, kom allt mer väl överens med organisten och sjöng med under alla högmässor i fyra års tid. Men under min tioåriga bortavaro hade mycket förändrats. I samband med påven Johannes XXIII:s påbud att folkspråket skulle användas parallellt med latinet under gudstjänsterna hade latinet helt och hållet slopats i Sankt Lazarus kyrka, och alla högmässor hade sedan tio år tillbaka bara varit på franska eller engelska. Jag fick veta att den förra organisten, en gammal kunnig man, som hade brukat låta uppföra mässor av Bruckner och Schubert vid högtidsgudstjänster, hade fått sparken för att han vägrat att överge denna anrika vana för att i stället använda simplare mässor på franska och engelska, och att detta avsked från kyrkan efter femton års tjänst därvid hade knäckt honom så att han hade fått hjärtslag och dött. Men inte nog med det. Dessutom hade den nuvarande organisten låtit indraga de gamla psalmböckerna med alla de vackra internationella latinska och europeiska psalmerna och i stället infört små häften som varierade från högtid till högtid med endast några få skrala psalmer utan noter till, som ingen kunde. Detta fick jag veta när jag beskedligt undrade varför alla de gamla vackra psalmerna från min barndom inte längre sjöngs i kyrkan.

Men jag kom ändå väl överens med organisten och särskilt med de andra i kören, som bara var nunnor, men unga sådana, och inte de samma som hade varit mina lärare. Jag bad även organisten att undervisa mig i orgelspel, men detta ville han inte göra. Han ville inte låta någon annan än sig själv använda orgeln.

Så kom den stora skrällen i församlingen, som bestod i att den gamle kyrkoherden, monsignore Pompiglio Balletto-Perfetti di Cuccurullu, blev förflyttad från församlingen. Det var en lång händelseutveckling som ledde till detta, och jag kunde följa med den i detalj. Han hade redan varit församlingens kyrkoherde i många år och längre än de flesta andra, och han såg ut att klara uppgiften, tills det stora bråket började. Och så som jag uppfattade saken så var det helt enkelt en klick i församlingen som började förfölja honom. Jag såg honom den morgonen han kom till kyrkan med en präktig blåtira, några kaffetanter berättade i detalj för vem som helst om några hemska scener i prästgårdens kök, och så sade plötsligt de nunnor som skötte hushållet i prästgården upp kontraktet och flyttade till Quebec. De blev rädda för utvecklingen och flydde fegt hellre än att försvara en utsatt präst. Så var han där utan någon som städade och lagade mat åt honom. Andra skvallerkäringar berättade om hur fullt bordet bredvid hans säng var av mediciner som han tog dagligen, i protestantiska dagstidningar av sämre slag togs förföljelsen tacksamt upp med skandalartiklar om hans av ryktet förstorade intolerans, han var inte värre än de flesta som utbildats dogmatiskt, och så tog sig några feta bråkstakar före att skicka runt namnlistor för bortskaffandet av kyrkoherden, som, när de var fulla med namn, skickades till påven i Rom. Kan ni tänka er en sådan småaktighet, grälsjuka och med flit uppiskad tekoppsstorm i en kristen katolsk församling? För alla som var med och som höll sig neutrala var det för absurt, för löjligt och för ondskefullt för att kunna vara sant.

Men det var sant, och den gamle pompöse något enfaldige men helt godtrogne kyrkoherden blev förflyttad av biskopen till en sämre ort; jag tror det var Edmonton. Och enligt somliga blev biskopen svårt sjuk i ett halvår av att nödgas ge efter för en okristen katolsk församlings hysteriska och gudlösa krav. Stämmer det?"

"Det stämmer att han därefter fick hjärtslag och sedan hade en lång konvalescenstid, men det behöver inte ha varit av just det. En biskop har mycket mera bekymmer än vad endast en ensam församling kan ge honom."

"Men ett helvete var det i den församlingen från den dagen han började förföljas, och efter honom kom fader Patrick, som i allt var fader Pomps motsats. Patrick var folklig, enkel och populär och dessutom socialist, medan den gamle hade varit exklusiv, anspråksfull, dryg och otillgänglig, som monsignorer ofta är. Och fader Patrick kom inte alls överens med organisten, som hade passat den gamle som hand i handske. Det blev snart gräl mellan fader Patrick och den reaktionäre blåblodige organisten, som valde att avgå frivilligt. Och jag blev väldigt häpen när jag en dag blev tillfrågad om jag ville bli kantor efter herr Bouillon.

'Men jag har aldrig spelat orgel förr,' sade jag.

'Men du kan spela piano, och du har precis två månader på dig att lära dig spela orgel, innan herr Bouillon skall sluta.'

Här låg alltså framför mig en utomordentlig utmaning, och utan att tveka antog jag den. Jag började varje dag öva flera timmar i kyrkan. Jag studerade in Bachs åtta små preludier och fugor, Toccata och Fuga i D-moll och Fantasi och Fuga i G-moll och annat tills jag kunde det utantill med fötter och allt, Bachs musik är ju så genialisk att i princip vem som helst kan lära sig den, och så blev jag organist. Och jag fann genast att jag hade hela kören och församlingen och prästerskapet med mig. Det tycktes som om alla andades ut efter att äntligen ha sluppit "den vrålande dilettanten" Bouillon. Men jag visste inte att han hade utsett mig till sin efterträdare huvudsakligen för att jag var den enda som kunde vidmakthålla hans kompositionsrepertoar i den kyrkan.

Naturligtvis nöjde jag mig dock icke med att kunna spela Bach och egna rykande färska orgelkompositioner och leka virtuos, utan jag ville även råda bot på de missförhållanden som enligt min mening hade rått under hela Bouillons tid i form av brist på psalmer och brist på kyrkomusik på latin. För att råda bot på det första erbjöd jag mig att åt församlingen själv ensam trycka upp en psalmbok med prästgårdens stencilapparat, och det fick jag. I denna psalmbok förelåg mässans liturgiska text, alla de folkmässor som folk kunde och gärna sjöng, samt alla de vackra gamla internationella europeiska psalmer som jag hade saknat så länge jag hade sjungit i den mer skrala än sakrala kören. Mariapsalmer, som Bouillon konsekvent hade bannlyst, började sjungas på nytt i kyrkan för första gången på fjorton år, och alla var belåtna. Plötsligt var gudstjänsterna i någon mån levande igen genom skönhet och mystik och inte lika mördande tråkiga som vilken protestantisk gudstjänst som helst.

Och för att råda bot på det andra hade jag själv komponerat en ny mässa på latin. Den var inte svår och inte lång, det var en melodisk "Missa Brevis", men den var dock svårare än vad de engelska och de franska mässorna hade varit och mycket svårare än alla Bouillons. Denna nya latinska mässa fanns med i den nya psalmboken. Och jag bad kyrkoherde Patrick Queznay om lov att få öva in denna nya mässa med kören. Det skulle vara det första steget på vägen tillbaka mot kyrkans traditionella användning av Bruckner- och Schubertmässor, som legat instängda i tystnad i sexton år. Kyrkoherden gav mig tillåtelse. Enligt mitt förslag skulle vi öva in den så att vi kunde framföra den under julen, och det hade han ingenting emot. Nästa steg på denna musikutvecklingsväg skulle vara att återuppväcka Grubers Pastoralmässa, som tidigare ofta använts i kyrkan. Alla dessa nya musikaliska projekt och planer inleddes i september.

Så övade vi då in den nya latinska mässan, och allt tycktes gå bra. Ingen i kören reagerade mot den nya svårighetsgraden i musiken på något sätt. Harmonin mellan mig å ena sidan och kör, prästerskap och församling å den andra verkade i det längsta perfekt.

Det hör också till saken, att jag hade lagt själ och hjärta ner i denna latinska mässa. Det var med en himmelsk fröjd som jag hade komponerat den, den var mycket vackrare än Benjamin Brittens "Missa Brevis", det var den mest inspirerade av alla mina kyrkomusikaliska kompositioner, och jag visste hur bra den skulle låta när den väl var färdigt inövad. Kyrie, Sanctus och Agnus Dei-satserna var enkla. Det var bara Gloria-satsen som erbjöd en del svårigheter, ty dess tempo var presto, och dess polyfoni var mera utvecklad än de övriga satsernas.

Men under höstens tre månader lyckades vi väl träna in den så att till och med Gloria-partiet fungerade. Kyrkoherden ville höra hur den lät, varför vi spelade in den på band några veckor före jul. Vid denna inspelning var bara jag och mina tappra medarbetare de tre systrarna, alltså nunnorna, med. Men den blev gjord med gott resultat, och det färdiginspelade bandet överräcktes åt kyrkoherden. Hela mässan tog inte mer än drygt tio minuter.

Och så en vecka före jul kallar kyrkoherden mig till sig och säger:

"Jag har lyssnat på bandet. Din mässa är mycket vacker. Men ni får inte uppföra den."

"Varför?" frågar jag.

"Den är för svår. Församlingen kommer aldrig att kunna sjunga med i den, och det är meningen att församlingen skall sjunga med i allt vad kören sjunger."

"Men det gör ju församlingen aldrig!"

"Det hör inte hit. Sjung någon annan gammal mässa under julen i stället."

"Men meningen med denna mässa var att göra julen musikaliskt lika festlig i år som den förr alltid har varit musikaliskt tråkig. Får vi då inte framföra den ens en enda gång under julen, exempelvis under högmässan på trettondagen?"

"Nej. Systrarna vill inte heller sjunga den."

"Vem har påstått det?"

"De har själva sagt det till mig."

Då stod jag som förlamad. Han fortsatte emellertid:

"Bry dig inte om det. Du har varit en bra organist hittills, och alla är nöjda med dig. Fortsätt att vara så snäll som du hittills har varit, och glöm din latinska mässa. I vår kyrka har vi inte haft någon mässa på latin i fjorton år, och därför skall vi inte heller ha det i fortsättningen."

Och därmed fick jag låta mig nöjas. Jag kunde inte få fram ett ord mer. Jag var helt enkelt bedövad. Fyra månaders repetitionsarbete förgäves och bortkastat. Och nu begick jag mitt stora misstag i min stora brist på erfarenhet av dylika motgångar. I stället för att genast fråga kyrkoherden: "Nå, när får vi då uppföra mässan i stället?" teg jag och lät harmen ta fast form i mitt inre. Jag beslöt dock att vara honom lydig och inte bråka och genomförde därför julen som vanligt på det gamla tråkiga sättet. Men dock kom alla de gamla strålande julpsalmer, som hade legat levande begravda i fjorton år, nu åter genom min psalmbok till sin rätt genom att de användes varenda en, och detta tjusade församlingen. De var aldrig så nöjda med mig som under den julen, och efter gudstjänsterna hände det att de kom och tackade mig för den vackra musiken. Men jag tänkte på min ännu vackrare mässa som inte fick användas."

"Gjorde du även annan kyrkomusik än orgelkompositionerna och mässan?"

"Om! Varje vecka gjorde jag musik till kommande söndags responsoriepsalm, som jag då framförde med orgel och kör och som församlingen svarade till. Flera av de nya psalmerna i min psalmbok var skrivna och komponerade av mig. Därtill kom också några särskilda påsk- och pingstkantater i litet format samt ytterligare några udda sakraliteter. Och allt fick uppföras och uppfördes utom mässan.

Men tillbaka till mässan. Naturligtvis kunde jag inte smälta att den hade råkat ut för totalförbud, och när kyrkoherden efter julen gav mig löneförhöjning tolkade jag det som ett tack för att jag inte bråkat och som en muta för att jag även i fortsättningen skulle hålla tyst. Det var den församlingens A och O i alla uppfostringsfrågor: Man skulle vara snäll och tyst och aldrig ifrågasätta något. Men ingen muta kunde hindra mig från att försvara min sak.

Hade jag vetat en del som jag då inte visste, som att kyrkoherden hade problem med församlingen och därtill led av en kronisk leversjukdom, så hade jag kanske hållit mig stilla och inte väckt ont blod med att försvara min rätt. Men det var mycket som jag inte visste, och i min okunnighet tog jag det första steget mot vad som blev min egen undergång: jag skrev ett brev.

Jag skrev ett brev till kyrkoherden och till de tre trogna systrarna i kören i vilket jag anklagade dem för feghet. Jag påstod att det bara var för att de var fega som de inte vågade göra sig delaktiga i uruppförandet av min latinska mässa. De besvarade aldrig brevet men dolde inte för mig att det högeligen förargade dem. Efter det var det slut med de goda relationerna mellan mig och kören.

Sedan skrev jag ett brev till de andra prästerna i församlingen. Allt detta hände efter det att julen var förbi. I detta andra brev ställde jag frågan om en kyrkoherde hade rätt att förbjuda användandet av latin i sin kyrka och åberopade påven Johannes XXIII:s påbud att folkspråket skulle användas parallellt med latinet i kyrkan. Efter det brevet var det slut med de goda relationerna mellan mig och kyrkoherden.

När inte heller detta brev besvarades på något sätt och kyrkoherden vägrade att medge att han hade fel skrev jag ett brev till församlingsrådet i vilket jag ironiskt bad församlingsrådet om ursäkt för att musiken under julen hade varit så tråkig och misslyckad och att det att den hade varit det berodde på att den festliga högtidsmässa som hade planerats och i god tid förberetts till julen i sista stund hade totalförbjudits av kyrkoherden, som själv hade uppmuntrat instuderingen därav. Detta brev utlöste en storm i församlingsrådet. Stormen riktade sig mot kyrkoherden, som dock med några realpolitiska finter lyckades få församlingsrådet att tro att min syssla hade stigit mig åt huvudet. Efter det brevet var det slut med de goda relationerna mellan mig och församlingen."

"Förlåt mig, men du nämnde att kyrkoherden gav dig löneförhöjning. Hur hög var din lön?"

"Han höjde den från 150 till 200 dollar i månaden."

"Och vad utförde du för denna lön?"

"Cirka 20 timmars arbete i veckan: minst två mässor per söndag med orgelspel och sång, men det kunde ibland bli upp till sex musikmässor per söndag, ty vi hade ju även somliga söndagar högmässor på polska, tyska, italienska, spanska, holländska, ungerska och andra europeiska språk. Sedan var det cirka tre körövningar per vecka, ty varje nationalitet hade ju sin kör. Och därtill kom så frivilliga extraarbeten som komposition och arbetet med psalmboken, som understundom måste förbättras. Bröllop och begravningar fick jag dock extra betalt för, men ibland kunde även betalningen därför utebli.

Men tillbaka till de händelser som ledde till att jag med hela mitt hjärta förbannade en präst. Men tröttnar ni inte på min långrandiga berättelse? Vad har väl ni för intresse av att lyssna till hur det gick till när man drev en organist vansinnig? Har ni inte viktigare saker att göra?"

"Ingenting är viktigare för mig just nu än att höra fortsättningen på er bikt."

"Nå, så hör då, men avbryt mig gärna."

Visserligen var hans berättelse långrandig, och jag var fruktansvärt uttröttad och uttråkad redan, men det hör till en prästs viktigaste plikter att kunna stå ut med att höra hur långrandiga och tråkiga berättelser som helst och samtidigt inte låta något av dem gå sig förbi. Han fortsatte med sin något upphetsade röst:

"Det verkade sedan som om alla helvetets krafter sammangaddade sig mot mig för att göra min tillvaro som kyrklig organist olidlig för mig. Det var som om den heliga kyrkan plötsligt var mera full av djävlar än världen utanför, och alla slog de ner på mig. Nästa sak som hände var Bouillons märkvärdiga intramp i min organistverksamhet. Jag hade ingenting otalt med honom. Vårt samarbete hade alltid fungerat utmärkt så länge jag varit den enda manliga sångaren i hans kör, vilket jag var i fyra år. Och efter att han slutade fortsatte jag med att använda hans kompositioner i gudstjänsten, som annars hade fallit i glömska. Det var bland annat tre mässor av vilka en var delvis tvåstämmig. Denna hans tvåstämmiga mässa var mycket populär, och folket kunde den nästan utantill. Den var romantisk och varm och ganska tjusig. Den brukade användas under påsken. Vi hade redan använt den fyra år i rad under påskhögtiden när han slutade, men när han slutade hittade han på att göra om den. Han tog bort extrastämman och bad oss sedan sjunga den enstämmigt i dess nya version när han var borta. Men som vi tyckte bättre om den tvåstämmiga versionen och ej heller önskade stöta oss med församlingen med att komma med förändringar i en av de få mässor som den kunde sjunga med i höll vi oss till den gamla versionen, och det gick bra, även om det misshagade herr Bouillon.

För att göra julen litet mindre tråkig än vad den blev hade vi även tagit oss friheten att använda denna tvåstämmiga festmässa på juldagen, och det hade synnerligen irriterat herr Bouillon, som just då hade råkat gå i kyrkan för första gången på ett halvår. Han förbjöd oss då att vidare använda den mässan för resten av julen. Men ännu hade han inte förbjudit mig att använda den totalt.

Nu blev det en ny påsk, och trots spänningarna inom kören, kyrkoherdens dolda fientlighet och den press som allt detta blev på mig genomförde jag påsken väl, trots att halva kören reste bort. Skärtorsdagen och Långfredagen blev synnerligen lyckade, vid båda tillfällena uruppfördes nya härliga kompositioner av mig, som ett Stabat Mater och Improperierna, och församlingsmedlemmar sade efteråt att jag nu var riktigt bra som organist och att jag hade höjt påskfirandet till den högsta musikaliska nivån i kyrkan någonsin. Och vi hade planerat att som vanligt använda oss av den tvåstämmiga påskmässan vid lördagens midnattsmässa, emedan vi fortfarande inte fick använda min mässa.

Då hände det. Efter Långfredagens långa eftermiddagsgudstjänst mottog jag ett kort från herr Bouillon på vilket det stod:

"Härmed förbjuder jag dig att någonsin mera använda min påskmässa. Jag har laglig rätt att bestämma vilka av mina kompositioner som får och som inte får uppföras."

Det var ett slag i ansiktet på mig, samtidigt som han genom utdelandet av detta slag visade sig vara bankruttmässig som musiker i det att han totalförbjöd sin egen bästa och mest populära mässa i dess enda tillgängliga version. Och hur skulle jag förklara detta för kören? Med kyrkoherden kom vi överens om att åter använda den gamla utslitna tråkiga enstämmiga Bouillonska julmässan, men när vi med kören samlades för att öva inför påskaftonens midnattsmässa och jag förklarade det Bouillonska ingreppet för dem blev de rosenrasande. Jag fick veta att det var mitt fel, att jag för länge sedan hade vetat att Bouillon inte ville att vi skulle använda denna hans bästa mässa, och så vidare. Bouillons ingrepp i denna sak fick först och främst den konsekvensen att kören, de tre heliga systrarna, slutade tro på mig. Och efter annandag påsk meddelade de mig att de aldrig mera ämnade sjunga någon av mina kompositioner, tydligen av den enda anledningen att det var jag, Theo Franchard, som hade komponerat dem, som de nu hade bestämt sig för att skulle vara förhatlig för dem. Men då hade det redan hänt någonting nytt och som för en gångs skull inte var av ondo.

Det fanns ett äldre par i församlingen som var konvertiter. De var så vänliga och goda så att somliga inte riktigt tog dem på allvar utan ansåg att de hade en skruv lös. De var bästa vänner med kyrkoherden, sakristanen och alla de ledande krafterna i församlingen. Själv hade jag aldrig presenterats för dem, men de hälsade ändå alltid vänligt på mig som om de hade känt mig i hela sitt liv.

Efter midnattsmässan på påskaftonen bjöd de mig helt plötsligt hem till sig jämte sakristanen och kyrkoherden för att med dem intaga påskmåltiden. Jag hade tänkt öva inför påskdagen men fann det vara alltför oartigt att tacka nej varför jag accepterade.

Hemma hos dem fanns det redan ytterligare en gäst som väntade på oss. Det var en mörk ung dam klädd helt i svart. Hon såg på något vis förstörd ut, som om hon just hade blivit utsläppt från ett sinnessjukhus, eller som om hon hade genomgått förfärliga depressioner. Hon presenterades, men ingen vidrörde hennes bakgrund. Av hennes uttal förstod jag dock snart att hon var från ett östeuropeiskt land. Hon talade dåligt franska och ännu sämre engelska, och det var ju inte så konstigt när det visade sig att hennes hemland var Ungern och att hon bara hade levat två år i Canada. När hon fick veta att jag var organisten i församlingen hajade hon till, och hon visade sedan ett nästan närgånget intresse för min person.

Det visade sig att hon var mycket musikkunnig. Hon var utbildad sopransångerska i Ungern, och jag frågade henne om hon inte ville börja i kören. Det hade hon ingenting emot, och vid följande repetitionstillfälle infann hon sig. Det var just vid hennes debut i kören som det hände mig att resten av kören sade upp kontraktet med mig, tågade demonstrativt ut från orgelläktaren med buller och bång och vägrade att samarbeta med mig mera. Hon var dock inte ovillig till att försöka sjunga det som de andra påstod att inte kunde sjungas. Och hon klarade det bra.

Hade hon inte uppträtt just när kören föll ifrån mig hade jag nödgats falla till föga för dem, kyrkoherden och församlingen och upphöra med att använda mig av egna kompositioner. Men genom hennes uppdykande såsom en hjälpande hand från ovan kunde jag fortsätta vandra min egen musikaliska väg och inte ge avkall på någonting. Hon ensam som sångerska var bättre än hela den övriga kören tillsammans. Den övriga kören funktionerade fortfarande vid framsjungningen av ordinariet och psalmerna, men endast hon fick vara med om att sjunga mina kompositioner.

Hon kunde även sjunga en hel del annat som inte hade sjungits i kyrkan på femton år. Vi framförde Schuberts och Gounods "Ave Maria", Mozarts "Exultate, jubilate" och "Ave verum", och mina responsoriepsalmer blev tvåstämmiga, så att vi sjöng var sin stämma till mitt ackompagnemang. Vi övade även in min ännu aldrig uppförda mässa, och på tu man hand fick vi den att gå smidigare och låta bättre än vad jag lyckats med hela körens hjälp. Och församlingen visade tydlig uppskattning av allt vad vi gjorde och bad oss "komma med mera sådant". Men kyrkoherden och den övriga kören teg.

Det var den första maj som vi kunde min latinska mässa så bra att jag frågade kyrkoherden om vi inte fick lov att framföra den en enda gång under sommaren. Han sade blankt nej och ville inte komma med någon motivering. Då skrev jag ett nytt brev som var till honom endast. Och det brevet bör jag visa i original, ty det innehöll så mycket."

Han hade tydligen fått med sig sin privata dokumentsamling till sjukhuset, ty han hämtade en pärm och tog därifrån fram utkastet till ett brev, som han visade för mig. Och till min häpnad läste jag följande:

"Visserligen har herr Kyrkoherden förbjudit mig att någonsin mer skriva brev till någon i kyrkomusikaliska angelägenheter, men jag har redan brutit mot det förbudet en gång, och det är han själv som tvingar mig att göra det denna andra gång. Och har någon rätt att förbjuda någon annan att yttra sig vad det än gäller? I kommunistiska länder lär man göra det, men i vårt västerländska demokratiska samhälle är det lyckligtvis både omöjligt och absurt att göra det, ty så länge vårt samhälle är demokratiskt måste alla fritt få säga sin mening och till och med en organist i så känsliga saker som kyrkomusikaliska angelägenheter.

Saken är den, att jag har bett om att få framföra mässa nr. 9 en gång i slutet av maj, och den högvördige herr Kyrkoherden har därtill sagt nej av den anledningen att folk inte kan sjunga med i den och att folk skall sjunga med i mässmusiken vare sig de vill det eller inte och vare sig de i praktiken även gör det eller inte. Faktum är att de inte gör det, fastän de i många år oupphörligt serverats så enkla mässor som herr Bouillons, och särskilt gör de det inte när polackerna sjunger en polsk mässa under högmässan ibland, som tydligen får sjungas ibland medan den latinska mässan nummer 9 aldrig får sjungas, fastän många begriper latin bättre än polska.

Det tycks vara varje organists öde att trampas ned ordentligt på grund av sin goda vilja att väl sköta sin tjänst i vår stads främsta katolska kyrka. Den store organisten Frans Zak, salig i åminnelse, en gammal erfaren musikveteran som alltid ledde en stor alltid fyrstämmig kör och som till allas glädje flitigt använde gamla klassiska mångstämmiga mässor av Bruckner, Gruber, Schubert med flera, fick på sin ålders höst erfara hur den gode Kyrkoherde Balletto-Perfetti di Cuccurullu under sin första jul som kyrkoherde i vår stad vackert förbjöd all väl inövad latinsk polyfoni för all framtid. Vi skall icke skylla denne organists plötsliga död på denne stackars kyrkoherde, som även han blott ville väl sköta sin tjänst, men säkert är att denna drastiska åtgärd mot en duktig och åldrig organist och mot hela kyrkans dåvarande kör var en av de händelser som så småningom kom att leda till den gode Kyrkoherde Balletto-Perfetti di Cuccurullus tragiska förflyttning.

Min företrädare herr Bouillon undgick ett så olyckligt öde, men jag har aldrig hört någon människa prata så mycket illa om en annan människa som jag har hört den högvördige nuvarande Kyrkoherden göra om min stackars företrädare efter att denne slutat.

Även jag var mån om att göra det bästa möjliga av min tjänst. För att göra min första jul som organist extra festlig började jag så tidigt som i september inöva den latinska mässan nummer 9, och jag såg noga till att jag fick både Kyrkoherdens och diakonens tillstånd, godkännande och gillande av detta företag. Vi övade in mässan under tre månader tills vi kunde den bra i avsikt att endast framföra den på julafton och trettondagen. Då plötsligt vänder sig alla emot mig av någon oförklarlig anledning. Först några dagar före jul säger någon i kören att hon varken vill eller tänker sjunga den, och Kyrkoherden förbjuder mig att använda den som mässa. I tre månader godkände Kyrkoherden vår insjungning av den, och i tre månader tränade kören flitigt och optimistiskt på den, för att en vecka före jul plötsligt tillintetgöra tre månaders arbete.

Vad är det för en kör som går bakom ryggen på sin instruktör? Vad är det för en Kyrkoherde som godkänner en arbetsplan blott för att när arbetet är färdigt förstöra det? Ack, ni kära systrar som inte vill sjunga mina kompositioner bara för att de är mina kompositioner och därför lika besvärliga och obekväma som jag, i fyra år under herr Bouillons befäl sjöng jag allt vad han gav mig att sjunga vare sig jag tyckte om det eller inte, och det var en hel del jag inte tyckte om. Men jag sjöng det noggrant ändå därför att jag tyckte det var bättre och roligare att sjunga någonting tråkigt än att inte sjunga alls. Men ni tycks inte vara så goda, toleranta och samarbetsvilliga mot er körledare som jag alltid var mot min. Jag har funnit mig i er ovilja att acceptera min musik hittills, och jag har till och med krupit för er, men nu säger jag: Slipp då! Om ni inte tycker om min på klassiska traditioner grundade allvarligt menade musik, så gå till jazzmässokören och stanna där för gott, ty den sortens "svängiga" musik tycks ni ju gilla bättre än min föga publikfriande och mer liturgiska musik.

Kära Kyrkoherde, som utan att fråga mig om jag är med därpå går och söker en ny organist för att därmed beröva mig halva min tjänst, även Mozart fick som kyrkomusiker under Ärkebiskopen av Salzburg en gång för alltid sparken som kyrkomusiker för att han ville ge denne högvördige Ärkebiskop mera och bättre musik än vad denne högvördige Ärkebiskop ville ha, så jag känner att jag är i gott sällskap. Andra har påstått att min tjänst ställer orimliga krav på mig, men själv har jag aldrig påstått det och kommer jag aldrig att klaga på mitt arbete.

Min avsikt med detta brev är att råda bot på den intolerans som tyvärr förekommit i vår kyrka gentemot dess kyrkomusiker och kyrkomusiken. Den gode Kyrkoherde Balletto-Perfetti di Cuccurullus tillintetgörelse av all latinsk polyfoni var ett utslag av intolerans, den nuvarande högvördige Kyrkoherdens inställning mot herr Bouillon var ett utslag av intolerans, och det öde som drabbat den väl inövade mässa nummer 9 är även det ett tecken på onödig intolerans.

Kort sagt, om vad som har gjorts mot somliga mot organisterna Frans Zak, Hugo Bouillon och mig, Théophile Franchard, är bara att säga, att så gör man inte mot musiken. De som har gjort vad de har gjort mot våra kyrkomusiker borde skämmas. Och den sistnämnde organisten kommer plikttroget att fortsätta med att göra sitt yttersta för att försköna kyrkans musik tills han får äran att dela Mozarts öde att få sparken där för."

Efter en nödvändig suck beredde jag mig på att fortsätta samtalet.

"Är det sant att han sökte en ny organist bakom din rygg?"

"Ja. Till mig sade han, att det var för att min tjänst innefattade alltför mycket arbete som jag inte klarade av allena, och att han därför ville skaffa en extra organist att dela mitt arbete med. Men jag hade aldrig klagat över bördan av mitt arbete, som jag älskade.

På detta brev, som på alla de övriga, fick jag intet svar och inte ens något muntligt sådant. Kyrkoherden teg, och jag undrade vad den tystnaden betydde.

Under tiden började jag allt mera umgås med den lilla ungerska näktergalen privat. Jag fick veta något om hennes bakgrund. Hon var politisk flykting från Ungern, och bland mycket annat hade hon även ett självmordsförsök bakom sig, då den fästman som hon rymt från Ungern med hade övergivit henne. Men hennes värsta upplevelse var en historia med en ung begåvad engelsman. Han var filosofie doktor från Cambridge och specialist på östeuropeiska språk och särskilt ungerska. Han hade undervisat på universitetet i Debrecen, och hon och han träffades på universitetet i Ottawa. Att de kunde tala flytande ungerska med varandra förde dem samman, och de planerade en framtid tillsammans. De hade just skaffat sig en gemensam trivsam bostad när han enligt sin vana for inåt landet till Alberta för att skida med sin broder. Han tänkte att det skulle vara alltför riskabelt att ta henne med, emedan hon inte visste någonting om skidsporten, varför han lämnade henne hemma.

Men under veckans gång kom det nyheter i radion om ovanligt svåra snöstormar i Klippiga Bergen och att flera skidsportare saknades i fjällen. Slutligen kunde radion precisera det saknade antalet människor till nio, och snöstormen bara tilltog. Och dessa nyheter nådde fram till stackars Teresas öron.

Och medan Canada svävade i okunnighet om dessa nios öden stapplade det fram i den rytande snöstormen i bergen en ensam blodig man, som föll till marken hundra meter från den fjällstation som blev hans räddning. Han upptäcktes och återbördades långsamt till livet, och han kunde berätta var de andra åtta befann sig. När snöstormen var över kunde man ge sig ut för att börja söka efter dem. De hittades alla åtta på samma ställe, det ställe som den nionde hade lämnat för att söka hjälp. Ingen av dem befanns vara vid liv.

Ett sällskap på sex personer hade överraskats av stormen och sökt skydd i en klyfta, som dock inte gav tillräckligt skydd. Snöstormen hade kommit som från ingenstans, och inga väderrapporter hade kunnat förutsäga den. Kylan var omänsklig, och den stenhårda vinden hade fördubblat den, så att den i praktiken var över 50 minusgrader. Det överraskade sällskapet hade grävt in sig i snön och där lagt sig till rätta, när tre andra hade dykt upp som befann sig i samma trångmål. Snöstormen gjorde det omöjligt för någon att kunna se någonting, och hade de utsatta stackarna grävt ner sig bara ett tjugotal meter längre bort hade de kommit djupare ner och alla kunnat klara sig. De tre senkomlingarna lade sig på marken utanför den otillräckliga snöhyddan, emedan de inte fick plats hos de andra där inne. Den tredje fick inte plats någonstans och fortsatte därför därifrån, och han blev den enda som klarade sig. Han förklarade senare att de hade försökt göra upp eld men att snöstormens köld hade varit så svår att fingrarna, så snart de drogs ut ur vantarna, hade spruckit av kölden så att blodet genast hade sköljt över tändstickorna och gjort dem lika obrukbara som händerna.

Knappt hade alltså Teresa funnit trygghet och en lämplig öm och vänlig man förrän hon brutalt berövades honom av ödet. Det hade skett en månad innan hon träffade mig. Och hur kunde jag, till fullo informerad om hennes synnerligen svåra bakgrund, annat än förbarma mig över henne och ta hand om henne? Och en dag bekände hon för mig att hon innan hon träffade mig inte hade sjungit på två år.

"Varför?" frågade jag.

"Att sjunga är att ge utlopp för en fröjd, som den som sörjer inte kan ge utlopp för."

Och medan jag långsamt lärde känna henne blev hon vackrare för varje dag.

Till somrarna brukade jag alltid fara ut till föräldrarna vid havet. De hade sitt ställe i British Columbias arkipelag, den oändligt vilda och sköna. Även den semester som nu nalkades planerade jag att tillbringa där, och jag ämnade ta Teresa med mig och bjuda henne på resa och uppehälle. I hennes tragedi såg jag en helig uppgift för mig: att åter få henne lycklig och om möjligt att ersätta den goda man som hon hade förlorat. Jag var icke filosofie doktor som han, men i stället var jag musiker och kunde därtill få Teresa till att åter sjunga av fröjd. Min semester var planerad från den första till den sista juni.

Men onsdagen före min semester hände det något. Jag skulle avresa med Teresa följande söndag omedelbart efter högmässan. Denna onsdag kallade mig kyrkoherden till sig. Jag anade oråd och ville inte träffa honom, men som hans anställde organist var jag skyldig att lyda honom. Trogen min plikt gick jag in till honom, och jag såg genast på honom att något hade hänt med honom. Han presenterade för mig ett papper och sade:

"Om du inte skriver under det här blir du avskedad."

Förbluffad ögnade jag igenom pappret. Det visade sig vara ett ultimatum som bestod av ett antal punkter. De viktigaste punkterna gick ut på att jag aldrig mer i kyrkan skulle få framföra egna kompositioner och att jag aldrig mer i kyrkan skulle få sjunga solo. Det var helt otroligt. Jag kunde inte ta det på allvar och fruktade att kyrkoherden hade fått en knäpp. Han såg dock farlig ut, så jag vågade inte säga rent ut vad jag tänkte. I stället bad jag om betänketid.

"Jag far på semester nu på söndag. Låt mig få fundera över saken nu på sommaren," bad jag. Jag hoppades att en månads uppehåll skulle få honom att tänka om.

"Du får ingen betänketid," sade han. "Denna sak skall avgöras med kyrkorådet på måndag efter att du har rest, och därför måste jag få besked från dig innan du reser."

Han var obeveklig.

"Kan vi inte åstadkomma en kompromiss?"

"Jag har kompromissat med dig hela våren, och det har bara lett till att jag aldrig fått min vilja fram i kyrkomusiken. Nu är det slut. Hädanefter är det jag som bestämmer vad som får och icke får framföras här i kyrkan. Du kan inte behandla mig hur som helst nu längre. Nu skall det äntligen bli någon ordning och reda på musiken här i kyrkan!"

Precis så sade han medan han hetsade upp sig mer och mer. Det var alltför absurt för att kunna vara sant. Det liknade mera en förryckt och omöjlig mardröm än någon verklighet. Inte kan man ju förbjuda en musiker att komponera? Och vad är en kyrkorganist som inte får lov att sjunga? Dessutom tyckte ju alla att jag i motsats till den vrålande Bouillon sjöng vackert och mjukt. Min röst hörde hemma i kyrkan mer än någon annan organiströst före mig, enligt de erfarnas mening. Men det var omöjligt att resonera med honom. Han var som besatt, och elden slog nästan ut ur hans ögon. Han var en brand som ingen kunde släcka. Jag frågade dock:

"Varför?"

"Därför att du är inkompetent. Dina kompositioner är vettlösa och består bara av skalövningar."

"Vem har sagt det?"

"Expertisen."

"Vem är expertisen?"

"Det säger jag inte."

Jag fick alltså inte veta vem min bödel var, om jag hade någon, eller vem som dömt mig till döden som katolsk musiker, om det inte bara var han själv. Det var omöjligt att komma längre. Försök förklara för en socialistisk präst att skallöpningar är något som förekommer i all riktig musik och allra mest hos Beethoven. För att få ett slut på den pinsamma konfrontationen lovade jag att ge besked senast på lördag. Med mindre ville han inte låta mig gå.

Samma dag meddelade jag alla de i församlingen som jag trodde att var mina vänner om vad som hade hänt. Jag trodde och hoppades att de skulle kunna påverka kyrkoherden till att inte genomföra denna absurditet, men jag misstog mig. Inte en enda lyfte sin telefonlur för att sätta sig i kontakt med mig eller för att hjälpa mig.

Och före mässorna på söndag morgon var jag tvungen att meddela kyrkoherden att jag vägrade ta hans utltimatum på allvar emedan det var så absurt och att jag därför inte kunde skriva på det.

"Ger du mig verkligen sparken?" frågade jag sedan.

"Ja," svarade han tveklöst.

Utom högmässan, som skulle börja om en halvtimme, hade jag även en körrepetition före mässan att genomföra. Den enda som infann sig till körövningen var Teresa. Vi började öva, men efter några minuter kunde jag inte behärska mig längre. Jag sade till henne att gå före mig upp till orgelläktaren, och hon gick. Hon såg att jag behövde vara ensam. Och när jag var ensam gick jag in på prästgårdens toalett. Det var alltid dit jag gick när det var kriser på gång i kyrkan. Nu gick jag dit, låste in mig och grät ut. Jag grät bittert i tjugo minuter tills högmässan skulle börja. Det var första gången på många år som jag grät direkt av smärta. Annars hade jag bara brukat gråta av känslosamhet, som inför en vacker film, men nu grät jag enbart av hysterisk personlig sorg och smärta. Och ändå visste jag inte då att jag verkligen hade anledning att gråta.

När klockorna började klämta försökte jag ta mig samman. Jag gick till orgelläktaren för att genomföra min sista högmässa. Jag hade tjänstgjort i precis femton månader. Det var svårt att genomföra musiken, ty tårarna hotade hela tiden att tränga fram. Och kyrkoherden mässade falskare än någonsin, som om han ansträngde sig för att sjunga i alla tonarter utom den rätta. Det blev ingen responsoriepsalm den söndagen, och det har heller aldrig mera varit någon sådan där med musik till sedan dess. Och under kommunionen sjöng Teresa och jag Schuberts "Litanei" på hennes initiativ, ty just den hade framförts vid hennes engelske fästmans begravning. Vi sjöng den med inlevelse och med all den smärta som stunden innefattade. Det var dödstyst i kyrkan, och kyrkoherden lät oss till och med sjunga den till slut. Annars hade han alltid skoningslöst brukat avbryta musiken så fort han kommit från altaret efter rengöringen av kalken. Det var vår Schwanengesang.

Efter högmässan fick jag avsked på grått papper. Jag vägrade att skriva under det själv.

"Då skriver jag under det i stället," sade han och gjorde det. Sålunda undertecknades den 'ömsesidiga överenskommelsen' endast av honom.

Och jag for på min semester med Teresa. Jag var utan arbete och utan inkomst och hade, som jag trodde, en blivande fru att försörja. Ty jag älskade henne. Dock var vi ännu inte ens förlovade, varför vårt umgänge var rent.

Men när jag kom till Stuart Island och berättade nyheten för mina föräldrar tog de den mycket hårt. Min far hade just då dessutom drabbats av en svår sjukdom, varför han låg till sängs. Men när jag redogjorde för alla detaljer berömde han mig för att jag hade nekat till att gå med på kyrkoherdens villkor.

"Han gräver sin egen grav," sade han, "och genom ditt handlande har du helt enkelt nekat till att följa med honom ner i den."

Men min mor kunde aldrig komma över att vad som hade skett hade kunnat ske i en kristen församling, och hon menade att jag måste ha haft någon skuld med i det hela, vilket jag inte kunde förneka att jag hade.

Så fort jag var framme vid Stuart Island skrev jag hem till Montreal till kyrkoherden och förklarade mig vara villig att fortsätta som organist som om ingenting hänt. Efter en lång tid svarade kyrkoherden kort och okänsligt att han aldrig mera ville veta av mina tjänster.

Den så kallade semestern blev bedrövlig, ty det visade sig bli den kallaste och fulaste sommaren i mannaminne, och senare på sommaren avled min fader, varpå min moder insjuknade. Mitt avsked från kyrkan kastade en dyster skugga över oss alla, och det som hade förenat mig och Teresa hade vi förlorat: kyrkan och kyrkomusiken.

När jag kom tillbaka till Montreal efter sommaren visade det sig att kyrkan nu för första gången sedan den hade byggts var utan organist. Det var alltså ingen orgelmusik ens till högmässorna. Jag erbjöd mig att vikariera men fick inte ens det. Kyrkoherden hade helt enkelt personligen exkommunicerat mig från kyrkomusiken. Men ännu hade jag kvar min nyckel till orgelläktaren, och den begagnade jag mig av till att fortfarande gå dit och spela när jag ville och när kyrkan för övrigt var låst."

"Lät dig kyrkoherden göra det?"

"Naturligtvis ville han ha tillbaka sin nyckel, men alltid när han påminde mig om detta hade jag den inte på mig. Och för att undvika att bli berövad den gick jag till orgelläktaren bara efter midnatt."

"Detta är en otrolig historia. Och det upptäcktes inte?"

"Under en månads tid gick jag dit dagligen, eller snarare nattligen, utan att någonting hände. Men så senare på hösten, (det råkade vara just på min födelsedag,) när jag en natt satt där och övade, hörde jag plötsligt hur dörren till läktaren öppnades och hur kyrkoherden trädde in. Han hade då själv kommit sent hem, upptäckt ljuset i kyrkan, hört min musik, smugit sig upp för trappan och tagit mig på bar gärning. Och hur han triumferade! Äntligen hade han mig fast! Han krävde prompt nyckeln av mig och drog sig inte för att tillgripa våld för att få den. Jag kunde ju inte förneka att jag då hade den, och jag hade givit den åt honom även om han inte tillgripit våld. Dumt nog hade jag inte garderat mig med att skaffa en kopia..."

"Slog han dig?"

"Nej, men han tvingade mig upp från bänken och avbröt mig mitt i musiken och ville köra ut mig med våld, som om han tog för givet att jag annars skulle bli kvar där för evigt. Under detta från hans sida ensidiga handgemäng fick jag veta att han som expert var av den meningen att jag var sinnessjuk och behövde vård illa kvickt, och när han väl fått nyckeln körde han skoningslöst ut mig. Stycket som jag var mitt inne i blev aldrig färdigspelat i den kyrkan. Jag blev nästan kastad ut för trapporna, och han skildes från mig med den förbannelsen över mig att jag aldrig någonsin skulle kunna samarbeta med någon människa. Det var hans sista ord till mig, sin för alltid avskedade och utkastade organist.

Sålunda var jag utelåst från kyrkan och kunde icke spela orgel mera. Men vad som var värre var det att jag därmed även var utelåst från mitt eget piano."

"Vad menar du?"

"Mitt piano hade ett år tidigare med kyrkoherdens tillåtelse placerats på orgelläktaren emedan det just då inte hade kunnat placeras någon annanstans, och alltjämt var mina bostadsförhållanden så osäkra, att jag inte hade någon möjlighet att flytta det ut ur kyrkan. Det hade aldrig använts offentligt, utan bara när kyrkan var låst, men då desto flitigare. Jag var ju pianist långt innan jag blev organist, och särskilt hade jag använt mig av pianot till att komponera symfonisk pianomusik, som är, eller var, min specialitet inom musiken. Genom kyrkoherdens åtgärd berövades jag alltså plötsligt tillgången till både orgel och till mitt eget piano, och det oåterkalleligen."

"Var det då du bröt samman?"

"Nej, det var senare. Medan allt detta hände låg min moder svårt sjuk, och hon dog sedan under vintern. Jag kunde aldrig med att berätta även det sista dråpslaget mot mig som musiker för henne, men hon visste att hennes snälle begåvade son bara for mer och mer illa ute i världen. Således var båda mina föräldrar döda och min karriär som kyrkomusiker förintad. Snart drogs min psalmbok in, och kyrkan återgick till det gamla bruket av bara ett tjugotal vulgära psalmer i året och de flesta av dem då upprepade söndag efter söndag. Alla de vackra internationella Mariapsalmerna tystnade ännu en gång för alltid. I stället för mig anställdes en kvinna som var protestant, och jag fick senare ofrivilligt veta att hon även spelade på en viss nattklubb för homosexuella. Men vad gjorde det, så länge hon fick pengar för det? Hon musicerade bara för pengar, och klok som hon var aktade hon sig noga för att komma med några egna initiativ i kyrkomusiken och allra mest för att komponera själv. Och hon såg till så att hon fick mer än dubbelt i lön mot vad jag hade haft, fastän hon hoppade över alla de icke-franska och -engelska gudstjänsterna. Hon spelade alltså endast under två mässor per söndag och ägnade sig endast åt en kör, och det var systrarna, som nu teg stilla och aldrig mera vågade säga något mot organisten.

Och jag hade ingen möjlighet till upprättelse, ty jag var ju inte ens fackligt organiserad. Jag var autodidakt och hade själv lärt mig spela Bach utantill medan hon hade papper på akademisk utbildning och därför lugnt kunde lata sig med att bara spela efter noter och det så litet som möjligt. Och hon knöts så hårt till kyrkan av vår älskade kyrkoherde genom ett kontrakt att den församlingen aldrig kommer att kunna bli av med henne förrän hon själv vill det, vilket jag dock är säker på att hon snart kommer att vilja. Och att hon hade fått en god tjänst på min bekostnad struntade hon fullständigt i.

I samband med detta övergav mig Teresa. Hon reste till New York med någon som jag alltjämt undrar vem det kan ha varit och kom aldrig tillbaka mera. Uppenbarligen såg hon vart det barkade hän för min del, och hon gjorde klokt i att överge det sjunkande skepp som jag var. Jag missunnar henne inte den lycka som jag hade givit henne och som hon för sin egen del ville bevara med att ännu en gång rymma ifrån alltsammans.

Det var efter detta som jag skrev mitt sista brev till kyrkan. Jag gjorde kopior av det som jag återigen skickade till alla de mest inflytelserika i församlingen. Här är en av kopiorna."

Och han vände sig åter till sin pärm ur vilken han tog fram ett nytt brev, inte ett utkast den här gången utan, som han själv sade, en riktig kopia. Tydligen hade han många sådana kvar.

"Hur kunde ni vara så grymma mot mig? Jag var bara en fattig musiker, och det enda jag ville var att ge musik. Men ni lät mig flytta in ett piano i kyrkan bara för att sedan låsa ut mig från kyrkan och beröva mig mitt eget piano. Ni gav mig en orgel att lära mig hantera och spela på blott för att bryskt låsa mig ute även från den och så hindra mig från att alls spela orgel mera. Ni gav mig en skönröstad kör att leda blott för att denna kör skulle handla mot mig som en Judas Iskariot: i stället för att sjunga klagade de inför översteprästerna och sålde mig för en som tog mera betalt för att göra mindre. Och översteprästen i fråga handlade som en annan Kaifas: i stället för att göra vad som var rätt och försvara den orättvist anklagade utbrast han att jag inte var klok och körde ut mig från kyrkan. Hur kan en präst vara så ohelig, och hur kan kvinnor vara så grymma? Ni lät mig komponera fritt bara för att racka ner på mina kompositioner, förklara dem värdelösa och klaga på dem tills jag korsfästes och ni slapp mig. Men ni slapp mig inte. Jag skriver ännu brev till alla berörda parter, och jag tänker fortsätta plåga dem därmed tills jag får tillbaka min musik och min rätt att utöva den. Ve den som klagar på någon av sina medmänniskor, och ve den som hörsammar någon som vågar försöka störta en av sina medmänniskor i olycka med att klaga på honom inför andra! Förbannelse över envar som vill göra någon av sina medmänniskor illa! Ni har gjort mig mycket illa, men det är aldrig för sent för er att gottgöra det med att helt enkelt ge mig tillbaka min musik, som ingen har någon rätt att ta ifrån mig."

Nu kunde jag inte längre bara sucka. Här var mycket mer än bara en mänsklig tragedi. Hela den kristna kyrkan var komprometterad genom att en kristen församlings mänskor var grymmare mot varandra än vanliga kriminaldårar. Plötsligt förstod jag också något av min broder Patricks helt upp-och-ner-vända värderingar. Jag fortsatte lyssna på denne organist.

"Sedan hörde jag att kyrkoherden hade lämnat kyrkan och rymt med en kvinna. Mycket annat hörde jag om kyrkoherdens personliga svårigheter med församlingen under det sista året, som ingav mig så svåra skuldkänslor att jag sökte mig hit."

"Varför?"

"Därför att jag insåg att en sådan som jag var farlig för min omgivning."

"Varför?"

"Mitt samvete säger mig att skulden till alla olyckor som har drabbat min församling under min tid där är min och ingen annans. Även jag tyckte att monsignore Cuccurullu var en snäv och inskränkt träbock, varpå han föll. Och mina handhavanden med kyrkoherde Queznay ledde till att jag med berått mod och innerst inne i hjärtat uppriktigt förbannade honom, varpå även han föll. Jag är övertygad om att monsignore Cuccurullu hade varit kyrkoherde där än om jag aldrig kommit dit, och att fader Patrick ännu hade varit präst om jag aldrig skrivit något brev."

"Dock gjorde du aldrig i handling någonting emot monsignore Balletto-Perfetti."

"Nej, men den minsta onda tanke är mer än nog. Det är därför jag är farlig: det som jag tänker och som jag nedskriver i ord har förmågan att materialiseras i verkligheten och hända på riktigt."

"Tror ni verkligen att ni med era blotta tankar kan påverka händelser i det levande livet?"

"Jag har sett att så är fallet, och denna förmåga hos mig är jag livrädd för. Därför vill jag aldrig komma ut härifrån. Hellre sitter jag levande begravd här inne för tid och evighet än att jag på nytt gör tillvaron för min omvärld osäker med att engagera mig i den."

Fallet var exponerat. Sjukdomen måste nu diagnosticeras och behandlas. Men den var så komplicerad att jag bara måste sova på saken till att börja med. Sålunda var det nu bara att avsluta mitt samtal med den stackars musikern. Jag hade bara glömt att säga honom det viktigaste, men han påminde mig därom strax innan jag gick:

"Vad säger ni om min synd, fader?"

"Vilken synd?"

"Att jag förbannade prästen."

"Min son, ni har inte begått den ringaste synd, ty vem som helst utom ni skulle i er situation inte ha nöjt sig med att bara förbanna honom. Ni lyfte inte ett finger när han korsfäste er som musiker, och hade ni åtminstone inte i tankarna förbannat honom hade ni inte varit mänsklig. I och med att ni åtminstone förbannade honom visade ni att ni åtminstone var en människa av kött och blod. Ni var så god så att ni, för att han ändade er musikerbana, skickade era föräldrar med vita hår ner i graven och förstörde ett planerat äktenskap för er, bara förbannade honom och det tyst för er själv. I er situation var det inte någon synd."

"Dock var det han gjorde mot mig inte det värsta."

"Vad var det värsta?"

"Jag har inte sagt något om min bäste vän."

"Vem var det?"

"Min klasskamrat och barndomsvän. Vi gick i katolska skolan tillsammans. Han hade det alltid svårare än jag, hur svårt jag än hade det, ty han hade en svag karaktär. Men jag hjälpte honom alltid, ty vi förstod varandra. Vi var som fosterbröder. Han var ganska illa däran när jag blev gjord till organist, men min befattning stimulerade honom till att rycka upp sig."

"Vad gjorde han?"

"Han var liksom jag mycket musikalisk, men hans område var ett annat. Hans dröm var att utveckla rockmusiken så att den blev den seriösa musiken lik i skönhet och andlighet."

"Lyckades han?"

"Det är en annan historia. Men han gjorde sitt bästa, och det började gå bra för honom när han såg att det gick bra för mig som organist. Men när jag fick sparken gav han upp totalt, och sedan vet jag inte hur det gick för honom. Några lösa rykten förmälde att han förlorat sig själv."

"Var han narkoman?"

"Tidvis. Såsom jag ser det var det enda onda som fader Patrick gjorde i mitt fall det att han åstadkom att min gode vän Georges Durand spårade ur. När jag fick sparken förlorade Georges sin religiösa tro och följaktligen även hela sitt självförtroende, och det allena kan jag inte förlåta fader Patrick. Genom att han gav mig avsked fick många oskyldiga lida som inte förtjänade det, och framför allt blev min gode vän Georges därigenom definitivt en narkoman.

Idag vet jag ingenting om honom. Gode fader Bertrand, om ni någon gång stöter på honom, vill ni då komma ihåg mig och försöka hjälpa honom, såsom jag alltid försökte göra det och även gjorde det när jag kunde?"

"Träffar jag honom skall jag gärna ge honom vad hjälp jag kan."

"Tack. Ses vi igen?"

"Det är säkert. Så mycket kan jag lova," sade jag försäkrande. Föga anade jag då att jag framledes skulle få alltför mycket att göra med honom.

Och med de orden lämnade jag honom. Jag ansåg mig ha kommit på god väg med honom, och även läkarna var nöjda med att även den patienten efter mitt långa samtal med honom verkade mera uppåt. Faktum återstod dock att varken fader Patrick eller musikern under några som helst omständigheter ännu ville vara med om att lämna sjukhuset. Genom mina samtal med dem hade jag fått en inblick i varför, och jag lyckades övertyga läkarna om att det var klokast att tills vidare efterkomma dessa två patienters önskningar. Samtidigt ingav jag läkarna förhoppningar om att jag genom fortsatta samtal med dem nog skulle kunna få dem till att ändra mening, och detta var läkarna nöjda med, och de uppmuntrade mig till att fortsätta.

Men samma afton som jag hade lämnat sjukhuset efter samtalet med organisten fick jag ett telefonsamtal från en av läkarna vid sjukhuset. Jag visste inte om jag redan hade träffat honom eller inte. Han presenterade sig och sade:

"Vi har hört att ni kan få kontakt med patienter som ingen annan kan få kontakt med. Har ni lust att hjälpa oss? Vi har här ett ovanligt svårt fall. Fastän han mycket väl skulle kunna klara sig i det normala livet igen med blott rutinbesök här då och då vägrar han envist att lämna sjukhuset."

Jag var inte alls intresserad. Jag började få dårar som vägrade bli normala igen upp i halsen. Men jag sade likgiltigt:

"Jaså. Vad är det då för en stackare?"

"En viss Georges Durand." Jag hajade till. "Ett allvarligt fall av narkotikamissbruk. Han finns här på Rehabiliteringsavdelningen, det tolfte huset, sal F i västra flygeln. Vi vill inte pracka honom på er, men om ni råkar vara intresserad är vi mycket tacksamma. Det kunde vara ett positivt experiment."

"Jag är intresserad. När vill ni att jag ska komma?"

"Kan ni komma i morgon?"

"Ja."

Och så bestämdes det. Jag skulle få stifta bekantskap med ännu ett komplicerat socialfall, som jag inte kunde avvisa emedan jag lovat ett annat socialfall att göra vad jag kunde för just detta fall om jag kom i kontakt med det. Och utan att anstränga mig det minsta hade jag omedelbart fått kontakt med det. Det var faktiskt som en fingervisning från ovan. "Hur skall detta sluta?" undrade jag nästan förskräckt.

3.

"Hur har ni träffat honom?" frågade han.

"Jag känner honom genom kyrkan."

"Den förbannade djävulskyrkan, som kastade ut honom!" Jag var förberedd på sådana hädelser från en så djupt fallen och olycklig man.

"Det var en kyrkoherde som inte kunde sköta sitt jobb som kastade ut honom och inte kyrkan."

"Men kyrkan lät det ske! Theo skrev till och med till biskopen om saken men fick aldrig något svar! Och den kyrkan regerar världen och är den största och starkaste i världen! Vad är det för en värld, och vad är det för en kyrka?"

"Det kan man med skäl fråga sig," kunde jag inte låta bli att medge, "men jag försäkrar er att kyrkan inte är ansvarig för hela världens tillstånd. Då finns det andra religioner som gör hårdare anspråk på att få bestämma över mänskornas liv än kristendomen, exempelvis islam. Men jag är inte här för att predika. Varför vill ni inte lämna detta hemska sjukhus?"

"För att jag förbannar den förbannade värld och det förbannade samhälle som din förbannade kyrka och er förbannade avgud Jesus regerar och styr!"

Hur resonerar man med en sådan mänska? Det dummaste jag kunde göra var just att försöka resonera med honom, för han menade ändå inte vad han sade. Hans utfall var en mask som var till för att dölja vad som troligen var ren skräckslagenhet. Jag hade träffat narkomaner tidigare.

"Vill du inte veta mera om din vän Theo?" försökte jag.

"Han är väl död nu, eller värre än död, kan jag tänka. Den kyrka som lever på människors själar tog livet av hans själ."

"Men du tog själv livet av din."

"Hur vet du det?"

"Det har din vän Theo sagt mig."

"Så lever han då! Så är han inte alltför förstörd! Så kan han då ännu tänka! Hur är det med honom? Är han inte alldeles fången i sitt rättmätiga djuriska hat mot den kyrka som han gav allt och som därför förstörde hans liv i gengäld?"

"Det är inte sämre ställt med honom än med dig."

"Vad vet du om mig?"

"Ingenting, utom att du är eller har varit narkoman."

"Och vad är en narkoman? En narkoman är värre än en självmördare, ty narkomanen dödar sin själ och inte sin kropp. Hans missbruk är en självbefläckelse till döds för själen. Vad gör du här hos en som är värre än en självmördare, de enligt kyrkan mest fördömda av alla?"

"Just därför är jag här."

"Vem har sänt dig?"

"Din vän Theo."

"Är han då död i alla fall? Han skulle aldrig ha sänt dig till mig om han levde. Han skulle aldrig utsätta mig för en sådan förolämpning."

"Han är lika levande som du och har personligen bett mig hjälpa dig. Men jag vill mer än bara hjälpa dig. Jag vill samtala med dig."

"Om vad då?"

"Om dig själv. Du som vet vad en narkoman är, berätta för mig vad en narkoman är, ty det är något som jag aldrig riktigt har förstått."

"Du ber mig att ge dig ett helvete."

"Ja, ty endast med att konfrontera helvetet kan man upplösa det."

"Tro mig, du kan inte få mitt helvete att försvinna."

"Låt mig få försöka. Låt mig få ta en titt på det, så vet jag sedan om jag kan eller ej. Ge mig en chans."

"Du har fräckheten att våga be om det. Så följ mig då ner i helvetet, de fallna änglarnas värld, som lever bara för att få fler änglar att falla."

"Berätta först om din vänskap med Theo."

"Det är oundvikligt, ty han har gått vid min sida hela livet vid avgrundens kant och hela tiden hindrat mig från att ramla ner. Men när han själv ramlade ner kunde jag inte längre ensam hålla mig uppe.

En annan person gick också vid min sida hela livet, som en skyddsängel. Hon var mitt bättre jag, tills jag själv skuffade henne ut för branten."

"Vem var det?"

"En barndomsvän: Beatrice Moreau. Hon och Theo är de enda som har fått dela mitt helvete med mig, men henne vet jag inte alls hur det har gått för. Antagligen är hon väl död. Har man en gång åkt utför så slutar det inte förrän med döden, och ju snabbare det gör det, desto bättre, för hennes del inte minst."

"Till saken."

"Ja, till saken, ädle herr pastor! Jag hade alltid förtroende för sådana som du, tills Theo blev bannlyst av sådana som du, för att han försökte sköta sitt jobb. Jag hade aldrig sagt ett ord om mig själv till dig om du inte hade talat till mig i Theos namn.

Så hör då!

Från första till fjärde klass var vi klasskamrater, och under de lyckliga åren grundlades vår vänskap som skulle bestå hela livet, hur kort det än blev. Jag älskade honom. Han var den lugna och kloka av oss medan jag var fantasten och äventyraren. Han var den som alltid höll mig på jorden, medan jag alltid förgyllde hans tillvaro med mina fantasterier.

Så kom 60-talet, som började hur bra som helst, men '62 lämnade han vår katolska skola medan jag fortsatte där några år till. Så skildes våra vägar, men vår vänskap bestod. Redan då var jag livligt intresserad av den tidens popmusik, medan Theo bara spelade klassiskt på piano. Jag älskade grupper och idoler som the Kingston Trio medan han höll sig till Beethoven och Chopin.

Det var 1963 som the Beatles slog igenom. Han menade att all den goda schlagermusiken därmed tog slut medan jag klart insåg att popmusikens tidevarv därmed först på allvar tog sin början. Även jag bildade, som alla andra, små popgrupper med elektriska gitarrer, och vi lät håret växa. The Beatles visade vägen.

När jag kom i puberteten hade jag redan bestämt mig för att satsa mitt liv på en karriär som popmusiker. Tiden krävde det av mig, och jag hade ännu inte gått ut skolan när det hände som avgjorde mitt öde. Jag var då redan en idol för många unga stackars hysteriska flickor, jag var ståtlig och grann med hår ner till axlarna och rätt så skicklig på estraden: jag kunde svänga ordentligt med elgitarren och ändå spela rätt som ingen annan. Åtminstone kunde jag som ingen annan få det att inte märkas när jag spelade fel, då mina sexiga rörelser kompenserade de musikaliska misstagen mer än väl. Min dröm var dock att upphöja hela popmusikgenren till den nivå som Theo med sin musik alltid befann sig på.

Det var då det avgörande hände. Jag var femton år och skulle just avsluta min skolgång. Vi samlades en kväll med några andra popmusikpionjärer som vanligt för att musicera tillsammans och i pauserna dricka kaffe. Vid detta tillfälle var det några med bland oss som jag inte kände och som för mig verkade något skumma. De var inte fullt så glättiga och godmodiga som vi unga, utan det var något allvarligt och överlägset med dem. De var också popmusiker men hade varit med längre i spelet.

När vi drack kaffe hade de lagt något i det. De sade detta först när vi druckit upp det och förnam de första effekterna. De hade gjort det för skojs skull, sade de, för att erbjuda oss någonting nytt och ta oss med ut på en roligare resa.

De flesta av oss hade redan erfarenheter av sådant, men jag hade det inte.

"Vad har ni gjort?" frågade jag när jag till min häpnad förnam att min kropp liksom försvann ifrån mig, men de svarade leende:

"Ta det lugnt. Det är bara roligt. Allt det bästa återstår. Slappna bara av, och du ska få se världen i vackrare färger än någonsin tidigare."

Men det var mer än bara roligt och vackert. Det blev den starkaste rusupplevelse som jag ännu idag någonsin har upplevat."

Mer och mer kändes det som om jag hade en av Satans egna framför mig, som biktade sig för mig bara för att dra mig med sig ner i helvetet, men jag bekämpade instinktivt sådana omedvetna vidskepelser, som jag visste att hörde hemma i medeltiden, och jag intalade mig envetet att jag bara hade en vanlig människa framför mig, hur eländig och förstörd han än såg ut; men ju mer han fortsatte in i sin berättelse, desto starkare vaknade dessutom en känsla hos mig om det overkliga och det otroliga i det som han berättade, och denna känsla var svårare att bekämpa. Jag kom på mig själv med att stålsätta mig mot honom med fördomen att ta för givet att han ljög, fastän jag mycket väl visste att han inte gjorde det, åtminstone inte helt och hållet.

"Vad var det du fick i kaffet," frågade jag, "och hur verkade det?"

"Först dagen därpå fick jag veta att det hade varit LSD. Jag upplevde det som en enorm flykt ut i det okända mörkret. Det var otroligt intressant och fascinerande. Samtidigt som det var oändligt stimulerande var det skrämmande kusligt. Synen förvändes på mig som i en oerhört suggestiv mardröm, som dock var tusen gånger verkligare och mera påtaglig än en sådan. Mina armar blev plötsligt två meter långa, när jag såg mig i spegeln såg jag ett svart rytande panteransikte i stället för mitt eget, jag kände mig fullkomligt viktlös och fick svindel när jag vände blicken nedåt mot en bordyta tio centimeter under mig, jag var säker på att huset som jag befann mig i viktlöst svävade ovan molnen som en ljudlös flygmaskin, och själv var jag säker på att jag kunde flyga om jag bara ville ta ett steg från marken. Det mest sensationella av allt var känslan av att jag inte längre var en människokropp utan en fritt svävande själ eller ande som var helt oberoende av kroppen. Samtidigt kände jag mig som en gud, ja, som den allsmäktige guden själv, att hela världen låg för mina fötter och att jag med blott en tanke kunde framkalla tyfoner, översvämningar och krig i världen. Och plötsligt kom den definitiva slutklämmen: plötsligt befann jag mig ute i världsrymden, fritt svävande och såg ner på planeten, ungefär från en punkt mellan jorden och månen men närmare jorden än månen, och hur den lyste som en smaragd med alla sina klaraste grönskande skarpa och skimrande färger. Det var vackrare än något fyrverkeri. Och den tanken slog mig med överväldigande tydlighet, att det här måste jag göra fler gånger. Vilken möjlighet! Vilka fantastiska perspektiv, att bara kunna flyga iväg bort från allt fult på det här sättet!

Sådant var detta rus, som jag upplevde som den mest besinningslösa fröjd, den mest hisnande resa, det mest färgstarka skådespel, det mest fascinerande äventyr och de starkaste känslor av makt och härlighet som jag dittills någonsin känt i mitt liv. Det var ett underbart dramatiskt äventyr, och så fort det var över längtade jag efter en fortsättning på det.

Jag frågade dem som hade bjudit oss på kalaset hur de hade fått tag på det och om de hade mera och om man kunde få mera. De sade:

"Gör bara som vi säger, och du skall få hur mycket som helst."

Från den dagen var jag hopplöst inne i narkotikabranschen.

Samtidigt började min karriär på allvar. Jag slutade skolan och hängav mig på allvar åt konserter och utvecklingen av min grupps musik. Och narkotikan blev mitt livselixir. Jag och alla mina medarbetare levde på det. Vi gick från hasch till marijuana till amfetamin till kokain till heroin, och vi kom fram till att det mest tillfredsställande var att varva LSD med heroin: LSD fick själen att lyfta, men heroinet fick kroppen att följa med. Och rent affärsmässigt och karriärmässigt började det gå riktigt bra för oss.

Vi turnerade i USA och håvade in stora pengar. Vi köpte bilar och hus, och vi var avgudade av alla popmusikentusiaster. Vi gifte oss och hade roligt med våra fruar och skilde oss och gifte oss med andra. Vi tog med oss flickor på våra turnéer som vi utnyttjade och gjorde till våra slavar. De skulle bara våga annat än krypa för oss: vi var ju de som hade pengar. Naturligtvis gjorde vi dem alla beroende av narkotika. På nätterna firade vi hänsynslösa orgier som flödade av kokain, heroin och LSD, och vid sidan av våra ekonomiska framgångar gjorde vi vad vi måste göra för att få vårt livselixir: vi spred det. Vi skaffade ständigt nya kunder åt våra grossister, vi spred i tysthet försiktigt propaganda för knarket, och vi gjorde det till vår och till alla våra dyrkares religion. Somliga av oss menade att vi skulle frälsa världen med LSD, och vi firade faktiskt gudstjänster med LSD-oblater som huvudingrediensen i vår kultreligions heliga kommunion, men somliga föredrog amfetaminoblater eller rentav heroinoblater, men heroinhostior blev dyra. Vi skulle göra alla människor lyckliga med att göra dem beroende av vilket knark som helst, och när alla var lika beroende av det som vi, så skulle vi, spridarna och försäljarna av detta evangelium, vara världens herrar. De som var knarkets högsta profeter skulle till slut ha all makten över världen, så det gällde att verkligen stå sig väl med dem som levererade oss alla dessa massor av heroin och LSD som vi drygade ut och distribuerade. Och vår musik jämte narkotika var en oslagbar och oemotståndlig kombination. Med detta som medel skulle vi bli världshärskare eller åtminstone den nya världsordningens ledande profeter.

Nu