roman av Christian Lanciai (1982)

Andra delen: Erik

Erik — dramatisk scen (kapitel 7)

Uppgörelsen (kapitel 18)

Tredje delen: Cecilia

Efterskrift

Copyright © Christian Lanciai 1982

Första delen : Arthur.

1.

På avvägar fick jag veta att en läkare hade arrenderat holmen på kanske tjugo år och att det var han som hade låtit bygga stugan. Den syntes inte från havet, och snart fick läkaren som ensam bodde där rykte om sig att vara en svår misantrop.

Jag kunde inte låta bli att under mina ensliga kryssningar i skärgården varje gång fara nära Rågskär och spana efter stugan och något tecken till liv på ön, men ingenting syntes. Den helt isolerade klippön var lika ödslig och allt mänskligt förbjudande som den hade varit innan ryktena kom i rörelse. Jag tvivlade nästan på att huset faktiskt fanns.

Under en av de bedrövligt dåliga somrarna i vår tid överraskades jag på hemväg från Hudön av en svår nordanstorm med regn och rusk. Havet blev grått och fradgade ilsket och ansatte mig svårt. Jag måste passera Rågskär på min kryssning in tillbaka till skärgårdens lugnare inlandsvikar, men jag hade denna gång intet intresse av att fara alltför nära holmen. Olyckligtvis tvingade den allt hårdare nordostanvinden mitt lilla segelsnäckskal en aning på drift, så att den tvingade mig farligt nära Rågskärs branta klippstränder. Jag hade aldrig varit så nära förut. I hela sitt skräckinjagande majestät höjde sig nu den branta klippön ovanför mig, piskad av ursinniga bränningar utan lä på något håll, och längst upp trängde sig de stackars härjade martallarna samman i en liten förskrämd lund. Men där såg jag en blixt. Jag förstod att det var fönsterrutan på en dörr som hade öppnats och stängts som hade reflekterat den splittrade himlen.

Förgäves försökte jag lova bort från öns bränningar, men som ett Charybdis tycktes de just därför allt obönhörligare suga mig till sig. Så hörde jag en fruktansvärd mänsklig stämma från ön som ropade till mig:

"Eländiga spion, försvinn från mitt vatten!"

Gärna hade jag gjort det, men vädret och vinden förbjöd det, och hade jag då gjort slag hade jag styrt rakt upp på en klippkobbe strax bredvid ön. Jag passerade några meter från Rågskärs rytande klippor.

Hade jag inte redan varit dödsförskräckt en längre stund, och hade jag inte fått hjärtat ur munnen redan vid den arga mansröstens tillrop, så fick jag skräcken ordentligt inför vad som nu hände. Det knallade ett gevärsskott, och en kula slog strittande ner i vattnet strax akter om mig. Knallen följdes omedelbart av en annan, och den andra kulan träffade så nära mig att jag faktiskt fick stänk på mig från dess nedslag i vattnet. I blotta förskräckelsen glömde jag styra, och på ett ögonblick hade en just då extra intensiv vindby från fel håll kastat över mitt segel och ställt till med en synnerligen oönskvärd kovändning, som blott kunde sluta på ett sätt, emedan jag inte hann flytta över min kroppsvikt i tid till rätt sida om seglet för att avstyra en kapsejsning: i nästa ögonblick hade min vådliga framfart alltför nära Rågskär fått tvärstopp i vågornas sega väta. Lyckligtvis var det inte långt till stranden.

"Skjut inte för Guds skull!" försökte jag ropa med munnen full av vatten, och mannen måste ha hört det, ty han blev synlig i det att han kom ner för klipporna.

Det var en lång sirlig äldre vithårig man som under dyster tystnad hjälpte mig i land. "Det var inte meningen att skjuta er i sank," var det första han sade. "Tvärtom."

Långsamt skvalpande kom resterna av min segelbåt snöpligt passivt vaggande i dyningen in mot land, och även den kunde bärgas. Den hade inte som tur var svängt sig upp och ner. Vi kunde dra ut masten och ösa båten.

Jag gjorde min av att snabbast möjligt vilja lämna ön kall och våt, men då tog han mig om axlarna och sade: "Inte utan varma kläder och toddy." Och han ledsagade mig upp till sin stuga och var plötsligt hur vänlig som helst.

2.

"Lever ni alldeles ensam här?" frågade jag.

"Ja, ensam med mina minnen."

Instinktivt anade jag att mannen hade ett rikt liv bakom sig. Han slog upp två glas fulla med Jim Bean's whisky. Jag anade genast inte bara en tragedi: han verkade väl förtrogen med whiskyn, och jag hade träffat på skräckexempel på alkoholister i skärgården, pensionerade entandade vrak, som bara satt hemma på sina öar och drack, så att de till slut kunde fylla tomrummet mellan stugan och marken med snyggt uppradade men skvallrande tomflaskor av bara en sort.

"Hur länge har ni bott här?"

"Det här är tionde sommaren. För tolv år sedan arrenderade jag ön, och för elva år sedan påbörjade jag konstruktionen av huset. Det är väl situerat, inte sant?"

"Man ser ingenting av det från havet."

"Det är just det som är meningen. Somliga bygger sina hus högst upp på hälleberget så att hela fjärden skall reta sig på den skrikande utmaningen: 'det här är min holme, och ingen får komma hit!' Jag ville inte utmana någon. Jag ville snarare försvinna. Den här holmen var ovanligt ogästvänlig och otillgänglig. Därför valde jag den. Jag kallar den 'Tristan', ty det är mycket över den som påminner om Tristan da Cunha, den mest ensliga befolkade ön i världen. Har ni läst Eirik Hornborgs "Tristan da Cunha"? Det har knappast skrivits en starkare och mera kuslig havsnovell på svenska språket. Stämningen i den berättelsen stämmer exakt med min och denna klippös. Men får jag inte fylla på ert glas? Men ni dricker ju inte?" Han hade redan tömt sitt.

"För mycket whisky på en gång kan vålla mig förtret med min fastande mage. Dessutom dricker jag alltid långsamt, ty jag försöker alltid avnjuta varje droppe, om drycken är god som denna."

"Detta är konungen bland whiskysorter. Jag tröttnar aldrig på den. Ursäktar ni mig?"

"För all del."

Han fyllde på sitt glas till bredden, och hälften av dess innehåll tycktes försvinna genast.

"Det är så sällan jag får besök hit. Jag tyckte om ert utseende så fort jag fick se er på nära håll. Jag brukar annars konsekvent jaga bort alla härifrån med eller utan medel. Men kommer någon i sjönöd hjälper jag honom gärna, ty det är hederligt. Jag respekterar alla som riskerar livet till havs med att klara sig utan motorer medan jag gärna skulle borra alla utombordare i sank och låta dem drunkna. Jag skulle till och med kunna skrattande stå och se på slika skärgårdsskändare gå under utan att röra ett finger. Min senaste gäst här var en kanotist. Han var som ni nyfiken på denna legendariska ensliga ö och dess hemlighet. Hans kanot var av trä och trettio år gammal. Sådant ser man inte för mycket av nu för tiden. Att trotsa havet i en sådan farkost kan man bara göra för att njuta därav." Han tömde sitt andra glas och blev plötsligt helt tyst medan han tycktes försjunka i inre syner och minnen.

"Har ni ingen familj?" frågade jag.

"Jo, jag har en son." Mera sade han inte.

"Är han i livet?"

"Jag vet inte." Åter var han tyst. "Men är det säkert att jag inte får fylla på ert glas?"

"Jag har mer än hälften kvar."

"Tillåter ni mig?" Han var mycket artig och hade gott ölsinne.

"Naturligtvis."

Han försedde sig. Flaskan var stor men redan halvtom.

"Hör ni hur det friskar i? Den här nordanfläkten har undgått meteorologerna. Om jag känner denna ilskna nordostanpust rätt kommer den att friska i och föra med sig regn. Det blir mycket kallt, och sikten blir mycket dålig. Ser ni hur himlen redan har mörknat? Det kan till och med bli storm. Det är nog säkrast att ni blir här över natten. Var inte orolig. Jag är harmlös, och här finns flera gästsängar. Ni kan till och med få ett helt rum för er själv. Är ni rädd för mig?"

"Ni dricker så mycket."

"Då är det bra att ni inte gör det samma. Men vi har inte ens blivit bekanta ännu. Vad heter ni?"

Jag sade mitt namn och förklarade min sysselsättning.

"Ja, musiken är ett bra yrke, även om man ingalunda blir välbärgad på det. Det är förstås därför ni färdas ensam till havs: ni vill höra naturens tystnads musik, inte sant?"

"Delvis är det därför, ja."

"Det var även den galne kanotistens drivkraft: han ville komma naturen så nära som möjligt. Själv är jag psykiater."

"Då är ni inte läkare?"

"Ingen vanlig läkare, nej. Jag brukar kalla mig läkare för att ingen skall fatta någon överdriven respekt för mig. Därför tror alla här i arkipelagen att jag bara är en tillbakadragen läkare. Men dess värre var jag mycket mer än så." Han såg på mig med en melankolisk min. Hans ögon var redan ganska simmiga.

"Ni dricker för mycket."

"Oroa er inte. Jag tål obegränsade kvantiteter utan att fördummas. Jag blir inte påvisbart berusad förrän när jag faller ner medvetslös. Mitt balanssinne påverkas men ingalunda mitt förstånd. Ni får ursäkta mig. Jag får så sällan besök."

"Jag skall nog fara hemåt nu i alla fall."

"Det är för sent. Hör ni inte hur det redan har börjat regna? Redan friskar stormen i. Redan är hela havet som ogenomtränglig mjölk. Ni kan inte fara."

"Ämnar ni kvarhålla mig här mot min vilja?"

"Ni är rädd för mig. Jag är ingenting att vara rädd för. Ta det lugnt."

"Sluta då att dricka."

"Om ni vill."

Han hade precis avslutat sitt tredje överfyllda grogglas.

"Ni vill kanske hellre ha kaffe," sade han torrt.

"Gärna det."

"Då skall jag genast sätta på." Han reste sig och gick till sin fiffiga kokvrå. Jag började fatta att han var fullkomligt ofarlig.

"Ni är rädd för mig för att ni inte vet något om mig," ropade han från sin vrå. "Vet ni varför jag genast tyckte om ert utseende? Ni påminner mig om min son Erik. Ni är i hans ålder och har samma hår- och ögonfärg och samma ansiktsform. Även hans hår var mörkgyllene som ert." Han plirade mot mig.

"Var är er hustru?"

"Tala inte om min hustru," sade han plötsligt argt. "Erik var min son, men han hade aldrig någon moder. Fastän jag knappt såg skymten av hans moder var han mera min son än något av mina andra fyra barn. Men drick nu medan det är varmt." Han placerade en rykande kaffekopp framför mig och skållade genast sin tunga på sin egen. "Jag är dess värre inte van att dricka kaffe. Det var min ungkarlslast som tog slut när jag fick magsår. Sedan övergick jag till starkare saker. Därför har jag nu skrumplever i stället. Men jag kan gärna dö. Det är dags att dö när man är över sjuttio. Varje år över sjuttio är bara ett tillskott till ens laster, lidanden och dåliga samvete. Därför dör jag gärna, i synnerhet som jag inte vet om jag kommer att få bo kvar här längre."

"Vill de ta huset ifrån er?"

"De vill inte förnya mitt arrende. Jag har fått dåligt rykte i skärgården genom mitt muskedunder." Han indikerade sitt mot mig två gånger avfyrade vapen. "De vill inte låta en gammal man dö i fred. Då får de skylla sig själva. Hellre skjuter jag dem än att de tar ön ifrån mig. Här har jag äntligen fått frid."

"Vill ni inte ens leva för att kanske få återse er son?"

"Vet ni något om min son?" frågade han plötsligt mycket eftertänksamt.

"Det vet jag inte förrän jag har fått veta något om honom."

"Tror ni att möjligheten finns att ni kan veta något om honom?"

"Jag känner många i min ålder som heter Erik och som ser ut ungefär som jag."

"Då känner ni inte Erik, ty han skiljer sig från alla andra. Honom skulle ni ha lagt särskilt märke till.

Han var aldrig glad. Säger det er något?"

Jag teg. Jag ville veta mera. Han tycktes försöka läsa mina tankar.

"Antagligen känner ni honom inte," fortsatte han, "men jag kanske ändå skall berätta hela historien för er. Jag har ingen orsak att dölja något vid min höga ålder och allra minst för er." Jag begrep inte vad han menade. "Dessutom vet man inte om jag ännu lever i morgon."

"Det lär ni nog göra."

"Det vet man inte. Ni förstår, Erik var inte min riktige son utan bara en adoptivson."

Och så började han sin historia medan han lämnade den orörda kallnande kaffekoppen åt sitt öde och i stället återvände till sitt whiskyglas, som han fyllde på nytt men den här gången utan att be mig om lov.

3.

"Menar ni att ni inte var lycklig?"

"Var jag inte lycklig? Mitt liv var ett paradis. Mitt hem var en lustgård, där oskulden, renheten, fromheten och glädjen regerade oantastligt utan konkurrens från något individuellt trots. Alla mina döttrar älskade mig, och visst älskade jag dem i tur och ordning mer och mer. Mitt liv och mitt hem var en fulländad idyll, där allt vardagselände var bannlyst för evigt av naturen. Jag hade allt, och särskilt hade jag ständigt gott sällskap, det viktigaste av allt.

Men ändå saknade jag något. Paradiset var inte allt här i livet. Den oskuld och barnafromhet och kroniska jublande levnadsglädje som härskade i mitt hem behövde en liten stickande krydda. Jag saknade den beska eftersmaken, den goda drinkens djupa surhet, saltets välgörande inverkan på den ständigt alltför sockersöta existensen. Jag behövde något som stack upp, någon som sade nej till mig, en utmaning, en prövning, det där lilla extra, som gör skådespelet dramatiskt och oförglömligt. Jag behövde något nytt.

Mitt liv på sjukhuset var inte nog. Där satt jag lika trygg som hemma och bestämde vilka dårar som skulle dö på sjukhuset och vilka som skulle återfå sin frihet. Där var jag som överläkare rena veterinären som inte ens behövde komma vid sina djur och som inte behövde avliva dem själv. Där var min ställning ännu mera oantastlig än hemma, ty hemma hade jag att göra med de mina, men på sjukhuset hade jag att göra med lägre varelser, som det var mitt jobb att fördjupa deras förnedring och värdelöshet i eller inbilla att de egentligen inte alls var så mycket sämre än andra, vilket de ändå alltid förblir. Ty en gång märkt av mentalsjukhuset blir åtminstone själen aldrig normal igen. Det är därför så många mentalfall försöker begå självmord, och det är tyvärr vår plikt att försöka hindra dem, när det vore en godare gärning mot dem att låta dem dö om de en gång vill.

Det kom en dag in på sjukhuset en tonåring som hade försökt döda sin äldre bror. Han forslades in i tvångströja och gavs till att börja med en madrasserad cell efter preparering med åtskilliga förödande lugnande sprutor. Det var bara ett av dessa rasande vilddjur som den mänskliga världen är så full av och som ibland blir mer än bara djuriska och därför måste behandlas sämre än djur. Jag intresserade mig lika litet för detta fall som alla de andra tusentals fallen där som jag hade att överblicka och fäste mig nästan inte ens vid det. Han var där för att tuktas som så många andra och få sin själ slagen i bitar för resten av livet genom tvångschocksbehandling och tvångsmedicinering. Han var för mig bara ett nummer på ett papper och ett stereotypt diagram - ingenting annat. Jag lade inte ens märke till hans namn. Men han återkom då och då i mina papper emedan ingen behandling hjälpte och han bara blev värre. När han hade försökt slå ihjäl sin cellkamrat tog jag äntligen av mig glasögonen och började undra: "Vad kämpar denna människa för? Det att han inte ger upp tyder ändå på att han har något att kämpa för som ingen kan beröva honom. Och vad gör han i så fall här? Hit kommer ju bara sådana som besegrats och givit upp eller dukat under. De som kämpar är till för världen. Kan det vara möjligt att han har kommit hit av misstag, att han inte har varit sjuk utan verkligen förföljd eller drabbad av något öde som han inte rådde för själv?" Men där slutade min tankegång, och jag glömde åter bort detta fall för hundratals andra. Han försvann i mina dossierer och var en individ för mig bara i en enda tankes otroligt korta och aldrig återkommande ögonblick.

En dag gjorde jag inspektion i matsalen var de stackars hjonen satt och åt. Alla var de likadant klädda och bar sig mer eller mindre onormalt åt som vanligt. Där var en pojke som var så ohyggligt vanställd liksom så många andra: han hade blomkålsöra och var tydligen blind, ty han hade hemska bulor i huvudet efter föremål som han troligtvis hade törnat emot. Det var en ledsam syn bland alltför många andra. Jag hade ej alls märkt honom om han inte när hans glas var tomt plötsligt såsom en riktig gammaldags herreman med handflatan överlägset hade klappat tre gånger i bordet som tecken till en serverare att han önskade påfyllning. Serveraren kom och fyllde på, och pojken återtog sin lugna måltid med bibehållen värdighet. Han tycktes vara välkänd för serveraren.

Jag var mycket förundrad över sådana ovanligt kultiverade fasoner hos en blind dåre, och jag kunde inte bärga min nyfikenhet. "Vem är den gossen?" frågade jag serveraren, och han svarade:

"Det är Erik."

Det klack till i mitt hjärta. En patient, en dåre med blott ett nummer, ett diagram bland tusentals andra i de dödstråkiga dossiererna som alla småningom kom att brännas; en dödsdömd nolla blev plötsligt för mina ögon en människa blott genom det att han fick ett namn. Han hette Erik. Plötsligt anade jag bakom detta dårnummer en hel levande roman.

Jag tog reda på hans dossier och studerade den hemma. Jag mindes rapporten om tonåringen som försökt mörda först sin bror och kommit till sjukhuset och sedan en meddåre. Men hur kunde en ung pojke med sådana överlägsna kulturlater vilja döda en annan och till och med försöka dådet? Det stämde inte.

Av en ren impuls besökte jag pojken. För första gången fick jag se honom i närbild, och det slog mig genast att han var vacker. Hans haka var fint skuren, dragen var mjuka och älskliga, håret föll i fina mörkgyllenröda rika lockar ner för tinningen, och pannan och ögonen hade varit en ängels om de varit hela. Men pannan var sönderslagen, ögonen igenmurade av bulor, och mest fasaväckande av allt var det ohyggliga blomkålsörat. Hur kunde en vacker gosse bli så misshandlad av naturen? Ty han var vacker, men ödet hade gjort allt för att göra hans änglabehag oigenkännliga.

"Vem är du?" var det första jag sade till honom. Han svarade inte utan blev genast rädd. Han kunde inte se mig och drog sig undan min röst till den som stod honom närmast. Det var en ohyggligt missbildad fradgande demon utan framtänder som genast högg tag i Erik och omfamnade honom på det mest ohyggliga vis och fradgade av vällust, och monstrets saliv rann över den långt mindre Erik.

Jag vände mig till en sköterska. "Vem är den där besten, och varför tyr sig Erik till honom?"

"Det är den enda som Erik inte kan göra illa. Det är den enda som helt och hållet kan betvinga Erik. Vi vågar inte hålla Erik tillsammans med någon annan."

"Vad är det då med Erik?"

"Vi vet inte."

"Vet inte?"

"Han vill inte eller kan inte tala. Ingen har lyckats vinna hans förtroende. Vi har försökt allt med honom. Det enda vi vidare kan göra är att hålla honom säkert bakom lås och bom."

"Tillsammans med fradgande vidunder?"

"Han ser inte Joakim."

"Varför ser han inte?"

"Han har själv förstört sina ögon."

"Varför?"

"I destruktivt vansinne."

"Såg han när han kom hit?"

Jag märkte att hon blygdes för svaret: "Ja."

Det avgjorde hela saken.

"För honom genast till min privata avdelning. Jag skall själv ta honom under behandling."

"Allt vad vi har försökt göra har bara gjort honom värre däran."

"Just därför vill jag själv försöka."

Så träffade jag tonåringen Erik, en femtonåring av utsökt välskapthet, en perfekt fysik och en okuvlig livaktighet. Men vad hade fört honom på avvägar? Hur hade han kunnat komma så fel? Vad hade hänt som gjort att hans lovande liv hade slagit slint så totalt? Jag beslöt att genast kontakta hans familj.

4.

De var som sagt som två stenar. Båda var alldeles vithåriga, och jag blev förvånad när jag förstod att de bara var några och femtio år gamla. Jag tog emot dem så höviskt jag någonsin kunde, men alltför väl insåg jag genast hur spänd stämningen var från början. Jag förstod att samtalet inte skulle bli behagligt och frågade genast mig själv om jag verkligen hade gjort rätt i att be dem komma och dissekera sina egna hjärtesår.

Inför min kanske märkbara osäkerhet ställde mig fadern frågan:

"Varför har ni egentligen bett oss hit? Vad är meningen? Vi har kommit hit ytterst motvilligt, och vi ångrar redan att vi föll till föga för er. Vad vill ni egentligen?" Han liksom ville dölja sina hjärtesår för mig men visade mig därmed bara precis hur jag skulle inleda den känsliga själsoperationen med samtalsterapins dissektionskniv.

"Saken är den, att jag tror mig kunna göra er son Erik frisk och normal igen, men för att kunna göra det måste jag få veta litet mera om honom och hans bakgrund. Och det kan jag bara få veta genom er, ty själv har han förlorat allt sitt förtroende för alla. Vi kan inte nå honom, ty han har barrikaderat sin själ bakom ointagliga murar av misstro och kanske berättigat hat mot alla som vågar röra honom."

"Han har försökt ta livet av sin storebror. Kan en yngling med ett sådant uppsåt någonsin bli mänsklig?" sade fadern med upprörande lugn. Det var upprörande, ty det var alltför uppenbart vilken kamp han utkämpade för att behärska sig, och hans ögon blänkte av skriande smärta. Jag fortsatte som om han ingenting sagt med väl bibehållet lugn:

"För att kunna hjälpa er son måste jag inge honom förtroende för min person. Det kan jag icke göra om jag inte får veta något om honom som kan hjälpa mig förstå honom."

"Kan man tala med honom alls?" frågade fadern kallt.

"Inte ännu."

Jag förstod deras tystnad. De trodde inte att någon någonsin mer skulle kunna tala med deras son.

"Vill ni hjälpa honom eller vill ni inte? Bara ni kan göra det," sade jag och förde saken till dess spets.

Tystnaden som följde blev outhärdlig. Förgäves blickade jag än på fadern och än på modern, som båda blickade mot golvet och förblev tillslutna som stenar. Jag begick misstaget och upprepade innebörden i min fråga med ordet:

"Nå?"

Fadern talade. Han var nu helt behärskad som en stenstod. Ingen rörelse kom längre till uttryck ens i maskerad form. Han var färdigt förstenad.

"Ingenting kan hjälpa en brodermördare."

"Men hans broder blev ju inte dödad," invände jag genast.

"Uppsåtet är nog."

I mitt stilla sinne förstod jag fadern, vars moraliska logik var fullt riktig. Och konsekvensen av det hela framstod för mig i förintande totalt solförmörkad dager: det enda jag kunde göra var att släppa fallet och låta det försvinna i kloaken.

Men i det mörkaste stormtöcken ger man upp bara för att bli räddad. Plötsligt tog modern till orda, i det att hon talade till sin man:

"Vi har ingen rätt att förtiga sanningen, Johan."

"Tyst, kvinna!" sade han genast hårt. Smärtan i hennes hjärta, som dessa ord sylvasst åsamkade henne, kom genast till uttryck: isen brast, och hennes ögon begynte ymnigt smälta. Hon var norska och talade med mjuk västnorsk Trondheimdialekt:

"Johan, vår hemlighet är för tung för att vi ensamma skall kunna bära den i längden."

Fascinerad och förstummad följde jag med deras ordväxling, som försiggick som om jag inte fanns i rummet. Plötsligt fick jag den första skymten av en inre sorgens gränslösa värld, som jag genast uppfattade att bara var ett universum av outhärdlig smärta och lidande som aldrig kunde botas: det var som om en genom sekler fördämd ocean av sorger plötsligt fick ett första utlopp.

"Vi borde inte ha kommit hit alls," sade fadern. "Vi gjorde fel som alls nedlät oss till det."

"Vi måste berätta det, Johan."

"Vi måste ingenting. Det är bäst att vi går nu genast."

"Nej, Johan, du får inte fly. Vi måste uthärda vårt öde. Du kan inte ljuga för dig själv."

"Du pratar som vanligt bara skit."

Dessa ord var hjärtlöst hårda mot en gråtande kvinna och brände till och med till i mitt hjärtas innersta. Men hennes moderskänslor var nu väckta och trotsade allt.

"Då skall jag ensam avslöja allt. Gå hem och var feg, Johan, om du inte vill vara med."

I och med att hon hade kunnat stå för sin gränslösa smärta hade hon övervunnit den. I dessa ord till honom var hennes röst till och med hårdare än hans: hon hade mera is i magen än sin make.

"Jag står inte ut här längre!" nästan skrek han, och därmed hade han förlorat all sin behärskning. Han reste sig brådstörtat, gick ut och var försvunnen. Han lämnade en ny tystnad efter sig.

Det uppstod en ny tomhet som var mera outhärdlig än alla spänningar hittills.

Modern tittade rakt in i mitt hjärta, och hennes ögon bad om samförstånd och förståelse. Jag förstod hennes outtryckta vädjan om skonsamhet och sade:

"Ni måste inte berätta något som ni inte vill. Ingen tvingar er att stanna här."

De orden ingav henne det förtroende som hon hade bett om i sitt hjärta. Stilla sade hon:

"Jag tror att ni kan hjälpa min son."

Och så började hon berätta.

"Vi gifte oss för snart trettio år sedan, och vi var mycket lyckliga och kära i varann. Vårt äktenskap ansågs som mycket lyckligt, och vi välsignades med den ena sonen efter den andra. Vi fick sammanlagt fyra barn, och lyckan blev fullkomlig när vårt sista barn blev en dotter. Men strax efter det började våra bekymmer.

En god vän till oss som var läkare och expert på genetik hade redan före vårt äktenskap varnat oss för att få barn. Vi hade trotsat honom med ett skratt och inte tänkt mera på hans varningar. Men vi kom ihåg dem när vi förstod att vårt käraste barn, vår första och vackraste gosse, var vansinnig. Han lärde sig aldrig tala, och när han fyllde sju år och vår dotter redan var född tvangs vi inse det faktum att han aldrig skulle bli bra, ty då vållade han sig själv omedvetet en skada som fördubblade hans eventuella handikapp och gjorde det obotligt. Han hade alltid varit orolig och omöjlig att kontrollera, men sådana är ju de flesta barn. De är mera levande än människor. Men vår son Robert fick tandvärk, och när han inte kunde uttrycka sig eller samarbeta med tandläkaren kunde denne inte bota honom. Tandvärken blev svårare, och Robert slog sig med knytnäven allt hårdare mot kinden. Vi kunde inte hindra honom. Ju mer vi försökte, desto vildare blev han av sin outhärdliga tandvärk. Han slog svåra sår i kinden och lyckades på något sätt skada sin vänstra synnerv så att synen på det ögat plötsligt hotade att gå förlorad. Vi förde honom då till en ögonläkare efter att hans tandvärk med ordentlig bedövning äntligen hade botats, men ögonläkaren lyckades inte bemästra sin oroliga patient, vår olyckliga son Robert. Ögonoperationen misslyckades, och i stället för att få fullgod syn på sitt skadade öga förlorade gossen synen på bägge, och blindhet för resten av livet blev ofrånkomlig.

Vi hade det perfekt ställt annars: Johan hade egen firma och tjänade goda pengar, vi levde i en ansenlig villa och hade råd med egen barnjungfru. Emedan vi hade det så bra beslöt vi oss för att ändå behålla Robert hemma, men i sin blindhet och nervösa oro vände han snart hela huset upp och ner, slog sönder allt och hotade flera gånger att ramla ut genom högt belägna fönster. Så för hans egen skull skaffade vi åt honom ett sjukhem var han kunde få professionell skötarvård för resten av livet. Vi hälsar på honom en gång i året. Ibland vet han vilka vi är och ibland inte.

Det var vårt första barn. Vi kom genom dessa händelser ihåg vår läkarväns varning och såg med oro an hur våra övriga tre barn skulle gestalta sig. Vi pustade ut när vår andre son började tala ordentligt, och vår tredje son började tala riktigt tidigt. Han blev mycket lik den vackre Robert, och vi väntade oss mycket av honom."

"Var det Erik?"

"Ja, det var Erik."

5.

"Hur retade Oskar Erik?"

"På alla tänkbara sätt. Han var avundsjuk på Erik för att Erik var så intellektuell och fin medan han själv mest var en buffel. Han retade Erik för hans utseende, hans glasögon och mest av allt för hans dåliga resultat i skolan. På den punkten var Oskar bättre: Oskar kunde följa med bättre, vara fräckare och fuska som sina kamrater och kunde också lätt få kamrater medan Erik hopplöst stod utanför hela systemet."

"Hur väl kände Erik och Oskar till Robert?"

"För Oskar kunde vi ingenting dölja, ty han var så gammal att han mycket väl hade kunnat följa med och förstå hela Roberts tragedi, men Erik förde aldrig själv saken på tal, och därför gjorde vi det inte heller för honom. Han visste nog hela tiden att han hade en storebror som var sinnessjuk, men liksom sin far förkvävde han och låtsades han inte om den vissheten.

Oskars svåra kris kom då han var aderton år gammal. Han hade precis gått ut fackskolan och for på sommarlov till Frankrike. I Paris kom han i dåligt sällskap och hängav sig åt vettlösa överdrifter. Vi har själva aldrig trott på hans historier om sina äventyr i Paris, men som konsekvens blev han svårt nervsjuk, och Johan måste fara ner dit för att hämta hem honom. Han var alldeles färdig för mentalsjukhuset när han kom hem: han såg syner, hörde röster och kunde stundvis vara farlig för sin omgivning. Vi hade bara att föra honom till sjukhuset. Där fick han sex elchocker och tunga mediciner för en lång tid framåt. När han kom hem efter ett år var han som ett paket, och vi fick sköta honom som en barnunge. Han har bott hemma sedan dess, och han får alltjämt då och då nya sprutor för att slippa nya syn- och hörselhallucinationer."

"Vad har han själv berättat om sina erfarenheter i Paris?"

"Han påstår att han hade tre älskarinnor samtidigt och att det var det som knäckte honom. Han påstår sig till och med veta att han har en egen dotter med en av dem, men den dottern vet i så fall inte vem hennes far är. Det är i så fall vårt enda barnbarn med vårt eget efternamn. Han påstår att modern till hans barn kom och hälsade på honom när han låg sjuk och visade hans dotter för honom, och att modern fick en svår chock när hon fick se hur sjuk han var, och att hon därför av sorg sedan aldrig mer ville se honom, men allt det kan mycket väl vara fria fantasier. Oskar har alltid inbillat sig så mycket."

"Och Erik?"

"Vi ville till varje pris förebygga att Erik skulle bli ett likadant mänskligt vrak som Robert och Oskar. Han var lika orolig och hade nervösa anlag, så möjligheten fanns att han också skulle kunna gå till överdrift, men samtidigt hade han intressen som han kunde avreagera sig i och som kunde rädda honom. Det var musik och fysik. Vi gav honom allt vad han ville ha. När han gick ut grundskolan och inte ville fortsätta i gymnasiet lät vi honom göra vad han ville och bo kvar hemma och bli en dagdrivare. Han byggde gradvis upp ett enormt skivbibliotek mest med musik av Beethoven, Wagner och Richard Strauss och kunde sitta i timmar och bara sjunka in i sin musik. Vi gav honom all frihet. Vad som helst, tänkte vi, var bättre än att han också skulle bli beroende av mediciner och mentalvård.

Men Oskar, som ju också gick hemma, retade honom allt värre. Erik var oskuld och sexuellt obevandrad, och det började Oskar reta honom för, som minsann hade erfarenhet och även hade en barndomsvän som med tiden hade blivit homosexuell. Men att reta Erik med sådana medel var att kittla honom med en fjäder i den mest sårbara delen av hans nervösa själ, och att bli retad sexuellt var det enda som kunde få Erik utom sig. Endast vid sådana tillfällen kunde Erik bli arg. Och det var naturligtvis dit Oskar ville komma. Att hans provokationer var så effektiva endast stimulerade dem. Det var roligt att reta Erik för att han var så lättretad."

"Och under dessa omständigheter växte er dotter upp?"

"Vi satte henne i en religiös internatskola utomlands enkom för att hon inte skulle beröras av de tunga mörka moln som svävade över familjens huvuden. Vi förteg för henne allt om Robert. När Oskar fick sin sjukdom kunde vi inte dölja det för henne, men han förblev åtminstone tillgänglig, varför hon kunde svälja det. Vi besökte henne ofta på internatet när helst vi reste och försökte med flit få henne hem så litet som möjligt. Flera jular och somrar reste vi bort för hennes skull. Vi gjorde allt för att hon inte skulle komma hem. Det var hjärtslitande för oss, ty vi visste hur mycket hon längtade hem, och hon teg aldrig om den saken. Hennes brev var ibland upplösta av tårar. Hon fick sålunda en hård skolning, men hon blev också den enda helt normala av våra barn, och hon kommer själv att få barn."

"Är hon redan på väg?"

"Nej, men hon skriver i sitt senaste brev hur otålig hon är för att hon växer så långsamt, hon kan inte vänta tills hon blir vuxen, hon vill ingenting hellre än snabbt växa upp, gifta sig och få många egna barn, hon vill bli sjuksköterska, och hon inriktar sig redan på det. Hon bor hos min bror i Sydafrika som arbetar där för Röda Korset, så ingen placering kan vara hälsosammare för henne. Troligen gifter hon sig med en sydafrikan, hennes barn kommer då att tala engelska och holländska, och de blir våra enda riktiga barnbarn. Och de kommer aldrig att ha någon anledning att lära sig ett ord svenska."

Jag började ana vidden av denna silverhåriga unga friska moders omätliga sorger. Hon hade lyckats hålla masken under hela sin redogörelse hittills, men nu började den brista: ögonen hade åter smultit. Men jag såg på henne att det gjorde henne gott att få gråta. Hon hade gråtit alltför mycket under sitt liv men ändå aldrig tillräckligt.

Jag förstod deras kärlek till dottern: de hade hållit henne på avstånd, skiljt henne från dem och ställt sig så kalla mot henne som möjligt blott av den mest gränslösa och smärtsamma kärlek och självuppoffring för att rädda hennes själ från hennes bröders och deras ofattbart ohyggliga öden.

"Så Oskar provocerade Erik till desperation?"

"Det gick mycket långsamt. Till en början tog vi inte alls Oskars närmanden på allvar utan försökte skoja bort dem, och vi försökte få Erik att göra det samma. Oskar hade humor, men Erik har aldrig haft humor, och vi blev mera bedrövade över Eriks häftiga reaktioner än över Oskars otidigheter. Jag tror ännu idag att det för Oskar hela tiden bara var en lek som han själv hade sjukligt roligt åt hela tiden medan Erik drevs från vettet. För Oskar var det naturligt att i sitt tillstånd efter sin totala nervkollaps vara avundsjuk på sin helt friske lillebror och försöka dra ner honom till sin nivå. Allt han sade till Erik och retade honom för gick ut på obsceniteter, allt som Erik betraktade som rent och heligt drog Oskar ner i smutsen för honom, och Oskars omedvetna avsikt var helt enkelt att dra ner Erik från hans upphöjda oskuld till Oskars eget bottenläge av sexuell utbrändhet. Och när Erik slutligen reagerade med besked triumferade Oskar, ty därigenom hade Oskar lyckats detronisera sin friske lillebror från hans oantastlighet. Så ser jag på det nu efteråt.

Ack, tvinga mig inte att gå in på detaljer! Ni anar inte hur vi kämpade och slet, hur vi fick uppbjuda våra yttersta krafter bara för att uthärda den eviga missämjan mellan bröderna, som bara blev värre hela tiden. Vi älskade dem båda och ville göra allt för dem och i det längsta beskydda dem från den onda yttervärlden och hjälpa dem genom livet, men de tycktes vara av ödet förutbestämda till att ta livet av varandra. Så fort vi var borta eller inte såg dem var Oskar framme och viskade flinande saker i Eriks öra som gjorde Erik utom sig och förstörde husfriden för resten av dagen. När Oskar hade varit dum vägrade Erik till och med att äta med oss, och hela hans inställning till livet, till oss och till sin omgivning blev allt mera fientlig. Jag tror att han blev så oförsonlig mot oss för att vi aldrig straffade Oskar för hans brist på behärskning. Men vi ville lika litet slå Oskar som vi ville slå Erik. Dessutom var Oskar tillräckligt slagen redan genom sin sjukdom.

Jag tror att ni har hört nog nu. Mera vill jag inte berätta, och resten kan ni gissa själv. Ni har nu fått bakgrunden, och det var det enda ni bad om. Får jag gå nu?"

Hon var anmärkningsvärt kall och behärskad efter denna dokumentation av sitt eget lidande. Jag försökte gissa mig till vad hon tänkte, och utan att jag hade hunnit betänka vad jag sade halkade det ur mig:

"Vill ni träffa er son Erik?"

För sent kom jag att tänka på Eriks blomkålsöra och igenmurade ögon.

"Min man vägrar att vilja se Erik mer, men om jag kan få se honom utan att Johan, min man, får veta det, vore jag hjärtinnerligt tacksam."

"Var beredd på att han ser värre ut just nu än när han kom hit." Jag ångrade mig redan, som om jag redan kände på mig den annalkande katastrofen och såg lavinen komma på osäkert avstånd.

"Det gör alltid Robert också. Låt mig få se honom."

"Jag borde kanske inte ha kommit med erbjudandet."

Min osäkerhet gjorde henne förtvivlad.

"Vad menar ni? Först föreslår ni mig att få träffa Erik, och sedan tar ni tillbaka det. Vill ni neka mig att få se min egen son?"

Jag sansade mig.

"Ingen kan neka er att få se er egen son."

Och vi gick ut för att tillsammans besöka Erik.

Mötet blev en hårdare chock för modern än vad jag i mina innersta vildaste fantasier hade kunnat föreställa mig. Hela hennes väsen förändrades totalt bara av att hon fick se honom. Hon blev genast tjugo år ännu äldre. Hon sjönk ner på sina knän och sträckte armarna mot den en gång vackre sonen med ögonen hejdlöst rinnande, och fastän hon tydligt inte kunde uthärda att se sonen så vanställd kunde hon inte heller ta sin modersblick ifrån hans ohyggligt vanställda förbommade ögon med dess obefintliga blickar, och hon sade med hjärtskärande stämma:

"Min son, det är din moder."

Genast blev pojken som ett rytande vilddjur. Med ens blev han mera lik den rytande monstruöse Joakim med vampyrbetarna än sig själv. Han rusade i riktning mot sin moders röst med höjda knytnävar som om han höll knivar i dem och började hänsynslöst mörbulta sin egen moder. Jag fick i all hast tillkalla vårdpersonal som kunde skilja galningen från misshandeln av sin moder. Men under detta ohyggliga uppträde gav stackaren ljud åt sin röst, och den rösten och de ord han utslungade vittnade om en sådan gränslös förtvivlan att det var som ett rop av smärta från helvetets yttersta mörker. Han skrek: "Du lät det ske! Du lät det ske!" Och vad det nu än var som modern tydligen hade låtit ske var det förevändningen för hennes son att försöka slå ihjäl henne. Men denna röst allena med dess hjärtsönderslitande verop förvissade mig ensamt i hela denna ohyggliga scen om att Erik alltjämt var mänsklig och att det fanns hopp för honom. Hans ursinne var inget annat än ett klart hälsotecken av samma slag som ett spädbarns första skrik när det kommer ut ur modersskötet.

När vi med våld hade skiljt honom från hans moder reste sig modern långsamt från golvet askvit och orörlig som en stod av is. Det var som om hennes hjärtas innersta och sista slutliga hopp och liv med ens hade tillintetgjorts. Vi skyndade henne till hjälp, men hon avböjde den med samma kyla som en isdrottning. Hon svarade inte på våra frågor om hennes tillstånd, men sonens stegling av henne verkade ha haft samma verkan som vatten på en gås. Hon sade bara:

"Vad har ni gjort med honom?"

Vi kunde inte svara. Hon tycktes förstå vår svarslöshet.

"Det är gott och väl. Gör vad ni vill med honom. Vi skall inte bråka med honom mera."

Till synes oberörd som om hon var av sten ända in i hjärtat begav hon sig själv från sjukhuset utan att vi fick hjälpa henne på något sätt. Och jag förstod att hon aldrig skulle komma tillbaka. Jag förstod även vikten av att i framtiden lämna detta av ödet omänskligt hårt förföljda trogna par i fred.

Men även förstod jag att jag nu hade helt fria händer och på allvar kunde ta i tu med fallet Erik.

6.

"Inte ännu."

"Det låter illa. Det är med andra ord fara värt att ni gifter er. Ingenting driver er med större säkerhet både bindgalen och schizofren än ett äktenskap. Att ingå ett äktenskap är att utrusta sig med en tvångströja för resten av livet, som ständigt snörs åt hårdare och hårdare så att man till slut inte ens kan skrika längre på grund av kvävning. En fri man är alltid ett helgon, men en gift man är alltid en djävul. Skuldkänslan växer för varje dag man är gift mer och mer, och samtidigt behandlas man av sin hustru ständigt värre och värre, tills hon slutgiltigt tar kål på ens själ, vilket hon sedan gör outhärdligt långsamt. Men hon är oskyldig. Hon förblir i hela sitt liv oskyldig till att mannen gifte sig med henne medan han får bota för den saken med sitt liv, sin lycka och salighet, sin moral och själ, sitt allt. Äktenskapet är den säkraste vägen till en oundviklig såväl kroppslig som själslig död utan pardon och återvändo. Alternativet är skilsmässa, som är ännu värre.

Ofta har jag frågat mig: om jag hade vetat i förväg vilka fatala konsekvenser det skulle medföra för mig själv, min ställning och min familj att jag tog mig an Erik, hade jag då gjort det? Och för varje gång som jag har grubblat på den saken har jag blott ännu starkare kommit fram till den slutsatsen, att om jag hade vetat allt i förväg, så hade jag bara ännu mera definitivt tagit mig an honom.

Orkar du lyssna mera? Jag vill inte trötta ut dig för resten av livet: ingen orkar höra på en annans erfarenheter i längden."

Även om jag var trött ville jag absolut höra slutet på historien, varför jag så artigt som möjligt försökte övertyga honom om att mitt intresse ingalunda var avtrubbat, men jag avbröts mitt i meningen av en gäspning, som jag dåligt lyckades dölja.

Han log och sade:

"Jag ska göra det kort. Det blev ett helvete. Det är hela historien. Det blev ett helvete, och det började genast som ett helvete och blev sedan bara värre och värre. Och att helvetet blev så infernaliskt som det blev berodde mest på min envishet: ju mera min omgivning försökte få mig att släppa fallet Erik, desto mera arbetade jag på det.

Till en början höll vi oss på sjukhuset. Jag körde hårt med den enda psykiatriska terapi som jag tror på, som är personlig kontakt och umgänge, och utestängde helt från Eriks fall allt bluffmakeri med mediciner och andra placeboeffekter. Det var oerhört svårt i början, ty han hade blivit eller snarare gjorts till ett verkligt omöjligt fall, så att han också var omöjlig: han gjorde till en början allt för att sabotera mig. Han stal alla möjliga föremål, uppförde sig illa, slog sönder ovärderliga apparater och bar sig åt som en djävul bara för att krossa mitt tålamod, tills jag en dag också förlorade det och gav honom en rungande örfil: jag slog honom faktiskt med ett ursinnigt knytnävsslag så att hela hans mun fylldes av blod och några tänder rubbades i sina positioner, men fastän det inte var avsikten och inte ens hade planerats som företeelse så blev det den första sprickan i isen: jag greps omedelbart av svår ånger och fick tårar i ögonen och ville göra vad som helst för att ha den rasande knockouten ogjord, och han å sin sida fick också tårar i ögonen men inte av smärta: det visade sig att han var mycket ledsen över att ha gjort mig så arg. Och när jag lade mig ner på knä framför honom, där han låg på golvet, för att trösta honom, tog han hur ömt som helst min hand och lade den mot sin kind, för att visa att han var ledsen och för att försöka få mig vänligt stämd mot honom igen. Det var en alldeles naturlig reaktion från hans sida, som för mig alltför tydligt bevisade att han höll på att bli en fullvärdig människa igen. Vi grät sedan båda tillsammans, och vi omfamnade varandra där på golvet. Plötsligt förstod vi varandra, och plötsligt fanns det ett oupplösligt band mellan oss. Och jag visste att mina första 99 misslyckanden med honom hade krönts med en ensam seger. Och du anar inte vilka helveten vi dessförinnan hade gått igenom.

Personalen, mina kolleger och alla andra som fick veta något om saken tog bestämt avstånd från mina experiment med Erik och spred negativa rykten om dem. Många trodde från början att jag hade oegentligheter för mig med honom, fastän de själva kunde se hur han gradvis började använda sina sinnen igen, hur hans ögon blev mänskliga, hur blomkålsörat försvann och hur han åter började använda sig av mänskligt tungomål. Jag fick till slut en vink ovanifrån om det olämpliga i denna privatvård, och det var strax efter den begynnande islossningen. Jag fick inte ha för mig sådant på sjukhuset, fick jag veta, och jag vidtog genast åtgärder för att skaffa Erik en egen lägenhet inne i centrum av staden.

7.

Ju ädlare, ju vackrare, ju friare och mer oemotståndlig och sympatisk han blev, desto försiktigare var jag i mitt jämnande av vägar för honom. Först lät jag honom bara få undervisning genom en privatlärare på Steinerskolan som var en god vän till mig, en gedigen humanist med erfarenheter av det engelska tutor-systemet; småningom utsträcktes hans undervisning, han fick komma i grupp och träffa även andra lärare, och slutligen kom den stora dagen då han blev en normal skolelev, och när den dagen hade förflutit utan någon spänning från hans sida fattade jag att min lycka var gjord. Jag hade lyckats. Resten gick lätt: snart blev han mönsterelev och primus och förklarad av fysikläraren som geni, för att han uppfattade hela elektronikens värld av mysterier som naturliga självklarheter och hade en klarare överblick över det hela än någon annan och rättade kopplingsscheman som en kompositör rättar lärjungars partitur. Otroligt snart visade det sig att han var ett matematiskt, logiskt och tekniskt geni, och det att han var det tog han själv allra lugnast.

Samtidigt blev han mer och mer beroende av mig. Han ville inte att en dag skulle gå utan att han fick tala ut med mig ordentligt, och våra samtal blev också hela tiden längre och mera givande. Till slut hotade mitt umgänge med honom att uppta all min fritid över huvud taget, vilket mina damer där hemma vägrade att tillåta. Om någon dag gick utan att han fick träffa mig blev han genast svår och nästan hysterisk, vilket övertygade mig om vikten av att jag fortsatte utgöra hans livs fasta andliga grund.

Det blev vanligt att jag sov över hos honom och normalt att jag tillbringade kvällarna med honom. För mig var det redan en självklarhet att jag skulle adoptera honom, - hans riktiga föräldrar hade definitivt avsagt sig honom och hotade drunkna i bekymmer över den stackars hemmaboende gökungen Oskar - när min egen familj slog bakut. Och det värsta var att jag inte fattade frugans och döttrarnas förargelse, agg och avund mot honom förrän när det var för sent. Först när jag för första gången tog hem honom för att presentera honom och definitivt införa honom i familjen kom deras fördomars hat till uttryck och det i alltför öppen dager. Jag hade tagit det för givet att de skulle acceptera honom genast och vara vänliga mot honom, men jag hade försummat de mina för mycket för att de inte skulle känna harm och även låta den komma till ursinnigt och katastrofalt uttryck, mest för min stackars Erik, som jag först då fattade att även var farligt överkänslig.

Naturligtvis var det som hände enbart mitt eget fel. Jag tog medvetet en risk, men aldrig anade jag att den risken var så stor. När katastrofen var ett faktum var jag totalt överraskad av dess överväldigande fasa: jag hade gått rakt mot ett lokomotiv."

Hans kinder blossade, och han var fruktansvärt upphetsad. Med tanke på hans ålder och klena tillstånd var jag orolig för hans hälsa: så som han gick på med sin upphetsning och flaskförbrukning fruktade jag att det skulle sluta med en hjärtattack för hans del, och han hade redan flera gånger oroväckande nog tagit sig just om hjärtat, vilket alltför klart tydde på att han led av hjärtbesvär. Men ingenting kunde stoppa honom i hans andliga bärsärkargång med sig själv, och jag var nyfiken.

"När jag sade min hustru att jag skulle ta hem Erik och introducera honom i familjen sade hon genast torrt och sakligt: 'Vi kommer aldrig att acceptera honom. Bespara dig besväret.' Mera sade hon inte, och medge att dessa hennes ord ingalunda blottade någon avgrund. Det var nästan som om hon ville att jag skulle ta hem honom så att hon då fick fälla det sedan länge förberedda dråpslaget över oss båda samtidigt.

Själv tänkte jag, att hon nog skulle ändra mening när hon fick se honom. Hon skulle ingalunda kunna vara blind för hans skönhet och behag, artighet och dygd, och även mina döttrar skulle ofelbart komma att acceptera honom och det genast. Det vore det naturligaste i världen. Något annat vore onaturligt. Så tänkte jag i min typiskt manliga totalt blinda och ljusblåa dödsdömda naivitet.

8.

Kallt ställde min hustru till med mitt livs mest fruktansvärda scen.

"Jaså, du tog hit honom i alla fall. Du tvekade inte inför att befläcka ditt eget hem och din egen familj med din skam. Så detta är den ökände sinnessjuke, din manlige Galatea." Hon mönstrade honom skoningslöst från topp till tå som en utklassad tandlös häst, och hennes förakt var gränslöst. Jag var mållös och paralyserad av fasa. Och det värsta av allt var, att jag med min mångåriga psykiatriska erfarenhet, och mitt i min egen uppfattning bottenlösa psykologiska djupsinne, för vilket ingenting var främmande eller oväntat, stod helt handfallen inför denna situation. Hela mitt psykologiska kunnande var maktlöst inför min hustrus blottade avgrund av krasshet.

"Men Laura," var allt jag fick fram. Men scenen var hennes, och hon spelade ut hela sitt sedan länge undertryckta register av harm:

"Jag varnade dig! Men du tycks vara fullkomligt blind för din egen situation. Nåväl, jag skall väcka dig, och jag är glad att du tog hit olyckan, så att jag fick anledning och möjlighet att ställa er båda tills svars." Hon hade börjat, och ingenting kunde avbryta henne.

"Jag vet inte om det är du som har förfört honom eller han som har förfört dig, men jag håller det förra för det troligaste. Men för det är han inte oskyldig. Hur har du kunnat falla så djupt, min egen make, och dra hela familjen med dig i ditt fall? Lyckligtvis har jag vett att stoppa inför avgrunden. Men hur har du kunnat vara så blind? Har du inte sett mänskorna omkring dig, har du inte hört deras röster? Vet du om att det viskas om dig i hela staden och att du kallas för doktor Heliogabalus? Hela staden känner till att du tillbringar nätterna hos denne Ganymedes och försummar din familj! Och denna stackars okunnige Bosie, vet han om vad han har gjort med dig, eller är han bara ett oskyldigt offer? Det märks att han kommer direkt från mentalsjukhuset, det står skrivet över hela honom att han inte är normal utan ett svagsint harhjärta som inte har något att förlora och som därför villigt låter en starkare göra vad han vill med honom och till och med utnyttja honom för perversa ändamål. Nej, min gunstig junker, du skall inte springa bort, utan ni skall båda lyssna till vad jag har att säga." Och Erik kunde lika litet fly från situationen som jag kunde bemästra den.

"Antingen, mina herrar, fortsätter ni som hittills, och då har min make varken familj eller hem längre. Han förlorar då även sin framtid och kanske sin ställning, ty redan viskar alla på sjukhuset om honom. Eller också, min unge herr Erik, lämnar du min make i fred och låter du honom sköta sina plikter mot familj och samhälle utan störande påtryckningar från din sida. Jag rekommenderar för ert bådas och allas bästa det senare.

Du trodde, Arthur, att du kunde gå hur långt som helst med dina skumma förehavanden. Du trodde att du kunde etablera dem med att ta hem olyckan och föra din hustru och dina barn bakom ljuset med att försöka charma dem med denne Oscar Wildes oskyldiga allt bevekande uppsyn. Du kanske till och med ville adoptera honom och insätta honom som din huvudarvinge och så totalt förringa din hustrus och dina döttrars värde. Men den gubben går inte. Härtill säger lagen och vettet stopp, och det ska du vara glad för. Försvinn båda två! Hur det går för den här olyckan" (åsyftande Erik) "skiter jag fullkomligt i, men jag hoppas att han hamnar i ett annat sinnessjukhus nästa gång. Och dig, Arthur, vill jag aldrig se mera utom ensam, och jag vill aldrig mera höra ditt namn nämnas i samband med detta missfoster. Ja, jag vet att jag är hård, men livet och verkligheten är hårda, och de överser inte med misstag. Inse ditt misstag och kom hem och sköt om din familj, eller var förbannad för evigt och visa dig aldrig mer för hederliga människors ögon!"

De sista orden utslungade hon i förtvivlan. Sedan var det hon som flydde. Hon sprang bort och låste in sig. Naturligtvis följde jag efter och bultade på hennes dörr och ropade hennes namn, som det höves äkta män i så penibla situationer, men hon bara grät och sade ingenting mer. Hon hade avlossat sin domedagsbredsida och omedelbart därpå som en skicklig taktiker dragit sig ur striden för att sköta om sina egna skråmor i avvaktan på om hennes salva skulle ha önskad effekt eller inte. Och jag kunde ingenting göra utom välja mellan att sjunka eller att flyta: för mig var båda alternativen lika avskräckande.

När jag kom ner stod Erik där passiv med böjd nacke som om han fått en spann kallt vatten över sig. Han såg på mig med en egendomlig nästan övernaturlig och visdomsfull blick full av inre klarhet och sade blott: "Här skiljs våra vägar." Sedan gick han utan något vidare ut. Han hade beslutat för oss bägge, vilket jag genast förstod. Jag lät honom gå.

Jag återvände in till mina döttrar och betraktade dem ännu en liten stund. De fnissade fortfarande. Under hela den ohyggliga scenen, som jag inte tror de begrep mycket av, hade de hela tiden hållit sig fnissande i bakgrunden. Men dessa bakgrundsfnissningar hade hela tiden just i sitt avståndstagande från situationen varit dess mest dominerande element och utgjort det ohyggligaste av allt. Jag hade gjorts bort inför mina döttrar, och jag förstod i fasaväckande klarhet att de aldrig mer skulle kunna bli mina döttrar. Deras mor hade trampat på min själ och skändat den inför dem. Det separerade mig från dem nu genom en oöverstiglig avgrund och ocean av grämelse.

Dock gick jag in till min hustru. Jag ropade till henne genom dörren: "Erik har gått nu." Och hon släppte in mig.

9.

Jag måste ge honom ett erkännande på att jag uppfattat enträgenheten i hans begäran, men vågade samtidigt inflika ett försiktigt förslag om att han i så fall skulle bjuda mig på litet mera kaffe, så att jag skulle kunna hålla mig lättare vaken.

"Du får hur mycket kaffe du vill, käre gosse. Jag har kaffe så det understa ruttnar, liksom jag har sprit så det understa ruttnar. Du skall dricka dig full på kaffe, och jag ska dricka mig full på sprit. Men du måste höra på intill slutet. Lova mig det. Du måste lyssna även om du somnar."

Jag lovade att efter bästa förmåga försöka uppfylla hans bön. Och kaffet han bjöd på blev allt starkare. Den exotiska nattens utsvävningar liknade mer och mer en orgie i kaffe och sprit. Men ännu hade den inte spårat ur, och så länge den inte gjorde det lät jag honom fortsätta servera mig kaffe och sig själv whisky till ackompagnemanget av hans hjärtas djupaste hemligheter.

"Jag trodde ännu att jag kunde få allt på rätt köl. Jag trodde jag kunde övertyga min hustru om att allt vad hon trodde var lögn, och jag trodde jag ännu kunde få Erik accepterad av de mina och göra honom till min adoptivson. Därför gick jag in till min hustru.

Men i frågan om Erik var hon såsom en sten. Hon gav inte efter en mikrometer. Jag skulle aldrig mer se honom, och hon skulle aldrig mer höra hans namn, eller också var det slut med mitt äktenskap, enbart för att hon inbillade sig att jag hade visat homosexuella tendenser och därtill trodde på sin egen inbillning. Och ingenting kunde få henne att tro att det var inbillning. Ingenting kunde få henne att fatta den fullständiga sanningen, att min kärlek för Erik enbart var platonisk. Hon var tillfälligt inlåst av sig själv i sin egen totala paranoia, och hon var helt i det grönögda monstrets våld. Det finns ingen väg ut ur svartsjukans galenskap utom med tiden.

Visserligen stod det helt klart för mig själv redan att jag älskade honom. Ja, jag älskade honom redan som en son, fastän jag ännu inte adopterat honom. Jag avstod från kontakt med honom under flera månader bara för att för min hustru försöka bevisa min och hans oskuld. Men ingenting kunde bota hennes svartsjuka. Jag var förtvivlad. Ej heller kunde jag överge min familj. Till och med min yngsta dotter försökte övertala min mor till att inte vara så hård, men hon blev bara hårdare. Hon menade att hon hade monopol på min kärlek genom de fyra döttrar hon givit mig och att inget femte barn som inte hon hade fött hade någon rätt att ta min kärlek i anspråk och allra minst få del av mitt hem. Och visst hade hon rätt. Visst förstod jag henne.

Situationen tillspetsades när min yngsta dotter Cecilia kom till mig och sade: "Erik bor inte längre på Sveagatan." Två månader hade då gått under vilka jag varken hade sett eller hört Erik, två månader hade jag förspillt på att få min hustru att se objektivt på saken, vilket hon bara blev mer och mer oförmögen till, och jag var förtvivlad, ja, desperat, ja, färdig att ge upp totalt både familj, ställning, hem och Erik.

"Hur vet du detta?" frågade jag henne förskräckt.

"Jag har spionerat åt dig. Jag ville hjälpa dig, pappa." Den lilla ängeln!

"Men var är han då?"

"Dom sade att han hade flyttat till en flicka i Haga."

Nu fick jag luft under vingarna. Det fick bära eller brista, men jag gav mig iväg. Jag for samma dag, som var en söndag, till Sveagatan, var den fina lägenhet jag hade givit Erik låg. Han hade hyrt ut den i andra hand. De visste inte hans nya adress, men de bekräftade att han höll till i Haga. Han kom ibland och hälsade på när han var hungrig eller behövde pengar, berättade hans sympatiska andrahands-hyresgäster, ett trevligt ungt samboende par.

Haga var Göteborgs narkomanghetto. Åtminstone var det det enligt de flesta etablerade människors förutfattade meningar. Alla ville att stadsdelen skulle jämnas med marken så att narkomanerna kördes ut därifrån. Endast de ville bevara Haga som bodde där, och de var inte bara narkomaner. Narkomanerna själva var faktiskt likgiltiga för sin stadsdels framtid medan de som ivrade för Hagas bevarande var konstnärer, arkitekter, konservatorer, författare, filosofer, fotografer, musiker och miljömedvetna fritänkare. Haga var faktiskt mest unikt genom att så många högt begåvade skapande talanger bodde där och vårdade den unika trähusmiljön.

Jag vandrade genast till Haga. Jag hade tidigare brukat ta vägen där igenom för att få se alla de vackra mänskorna där, ty Haga beboddes mest av ungdomar, som mest var vackra. Att Haga besvärades av narkomaner var jag på det klara med, men jag var även på det klara med att dessa narkomaner i verkligheten var få och ett utdöende släkte, allt eftersom de förgiftade ihjäl sig eller försvann på sjukhus eller utomlands till exotiska hippiekolonier. Jag tog min väg genom Haga.

Det finns mitt inne i Haga en öppen plats som är öppen för att alla hus där har rivits och gjorts om till parkeringsplatser. Framför denna öppna plats från Hagas enda nyrenoverade kvarter, ett tegelhuskvarter, har man mot Skansberget en mycket vacker utsikt. Med ryggarna mot stenkvarterets fasader brukade Hagas flesta ungdomar sitta vid något tillfälle på dagen och umgås med andra Hagaungdomar och flanörer som hade vägarna förbi. Det var alla sorters ungdomar. Det var obeskrivliga punkare med lila och skärt färgade hår, det var nazister och fascister med rakade hjässor, det var långhåriga unga män och damer med håret ner till stjärten, och det var en och annan originell narkoman. Det var veteraner och noviser, pensionerade luffare i 40-årsåldern och en och annan redan åldrande lös dam i 20-årsåldern eller yngre. De satt där alla även denna dag. Och Erik satt mitt ibland dem.

"Erik!" sade jag bara lågmält och stannade framför honom. Han hade inte klippt sitt hår sedan vi senast hade setts, och ynglingaskäggstubb framträdde i hans ansikte.

"Vad vill du mig?" frågade han nästan likgiltigt och oberört.

Jag svarade inte. "Vad gör du här?" låg på mina läppar, men jag sade det inte. Jag förstod att jag måste vara mer diplomatisk och framför allt mycket försiktig. Jag gick i stället lugnt fram och satte mig bredvid honom på trottoaren med ryggen mot stenhuset.

"Jag ville prata med dig," sade jag enkelt.

"Är din fru fortfarande arg på mig?"

"Jo, men det skiter jag i," sade jag rättframt.

Han teg.

"Varför har du flyttat från din lägenhet?" frågade jag.

"Jag ville klara mig själv."

"Kan du klara dig själv? Har du alls varit i skolan sedan vi senast sågs?"

"Nej," sade han, och jag kände att han skämdes.

"Jag gissade det. Och inte har du vårdat ditt yttre."

"Jag är lika renlig som du."

"Det syns inte."

"Vad vill du mig?" frågade han besvärat, och jag förstod att jag hade gått för långt. Nu kunde jag inte längre hålla inne med den förolämpande frågan:

"Vad gör du här?"

"Jag lever här."

"Bland narkomaner?"

"Bland narkomaner. Jag och Solbritt lever här bland narkomaner, och vi har en uppgift här bland narkomaner."

Först nu observerade jag flickan som satt bredvid honom på andra sidan. Det var en ung vacker tös med livligt utseende och långt vackert ljust hår.

"Är detta Solbritt?" frågade jag.

"Ja. Vi lever här i Haga tillsammans. Så nu vet du det."

Jag var besvärad, och han var besvärad. Vi var alla besvärade, ty de flesta omkring oss lyssnade till varje ord som vi sade. Erik reste sig.

"Här kan vi inte sitta. Kom, Solbritt, så går vi hem och bjuder doktorn här på en kopp kaffe."

"Är han doktor?" frågade Solbritt.

"Ja, narkomandoktor," sade Erik ironiskt och sneglade mot mig.

Jag reste mig även och följde med dem.

10.

"Doktorn här," berättade nu Erik för Solbritt, "är min fosterfar, som jag har berättat om, som tog hand om mig när mina föräldrar försökt bli av med mig genom att skrota mig på ett mentalsjukhus. Det var han som räddade mig när de långsamt men säkert försökte ta livet av mig på sjukhuset.

Solbritt här," berättade Erik för mig, "är Hagas främsta motståndare till och bekämpare av drogmissbruk. Hon brukar gå till knarkarna och helst till deras kvartar, när de är flera, och predika för dem och varna dem för missbruket. Hon kallas här i Haga för 'Knarkängeln'. Jag älskar henne," sade han och bevisade det med en öm kram.

Jag hade hört talas om henne. Så detta var den ljuva knarkängeln, som jag hade hört flera rehabiliteringsfall på sjukhuset tala om. Jag hade tolkat deras svävande legendartade yttranden om henne som vanligt flummeri, ty jag trodde inte att en sådan 'knarkängel' fanns. Men här stod hon mitt framför mig, och Erik älskade henne.

"Och du själv då, Erik? Vad för liv vill du leva tillsammans med henne? Vill du inte kunna försörja henne och ge henne och dig själv ett anständigt liv?"

"Hon vill bo här i Haga. Hon vill missionera här bland narkomanerna. Hon har lyckats i flera fall redan. Hon får dem att skämmas."

"Så låt henne bo här i Haga! Men skall du därför överge din framtid och din plikt? Återvänd till skolan! Du är begåvad och kan bli något, och det vet du! Klipp ditt hår och bli en anständig människa med Solbritt!"

"Och du själv," sade Erik under luggen. "Lever du ett anständigt liv med din familj?"

Hans ord var ohyggligt avväpnande. Plötsligt var jag ställd mot väggen och visste inte vad jag skulle säga. Ja, jag hade plötsligt ingenting mer att säga. Och jag såg att Solbritt log åt min förlägenhet, och detta var det värsta.

"Håller du av Erik som Erik håller av dig?" frågade jag Solbritt.

"Ja, jag håller av honom, och han hjälper mig."

"Och vad gör du själv annars?"

"Jag skall börja läsa på Vuxengymnasiet nu i höst, och det skall Erik också göra. Eller hur, Erik?"

"Jo, så är våra planer."

"Men du går ju redan på ett gymnasium, Erik, och det är stadens bästa. Skall du då lämna det?"

"Jag har redan gjort det."

"Varför?"

"Därför att jag i allt vill leva som Solbritt. Jag vill vara helt fri och oberoende från dig, ty du har visat att även du har dina svagheter. Solbritt har en större styrka och bättre motiv än du."

Det var rörande. Erik var redan lika beroende av henne som han hade varit av mig. Jag kunde bara välsigna dem och lämna dem åt deras öde. Men jag lyckades ändå övertala Erik till att återgå till sin egentliga skola och återta sin riktiga lägenhet. Men Solbritt ville bo kvar i Haga. Och Erik ville inte klippa sitt hår.

"Varför?" frågade jag.

"Solbritt tycker om det långt."

"Du ser ut som en hippie eller som en narkoman."

"Du har ingen rätt, pappa, att kalla människor för något annat än människor. Hagas extremaste original och värsta narkomaner är lika mycket människor som du och statsminister Olof Palme."

Han angrep mig alltså med hela samhället som slagträ. Äntligen var jag inte längre svarslös: "Men de fördärvar samhället."

"De som fördärvar något fördärvar endast sig själva, och var och en har rätt till sitt eget liv, uppbyggligt eller fördärvligt."

Han talade till mig som om han undervisade mig. Hans upptäckt av Solbritt hade gjort mycket med honom. Och plötsligt slog det mig att han för första gången hade kallat mig pappa.

11.

Jag var helt nöjd och tillfreds med tillvaron så länge ingen hemma anade något. Min hustru var inte den som själv förde Erik på tal, och hon tycktes nöjd med att jag inte heller längre gjorde det. Endast Cecilia, min minsta dotter, visste ett och annat och anade en hel del därtill, men jag kände att hon stod på min sida mot sin mamma. Och även hon teg visligen.

En månad gick under vilken jag levde ett fridfullt och harmoniskt dubbelliv med familjen, arbetet och min sociala status å den ena sidan och Erik, Solbritt och Haga å den andra. Familjen anade ingenting av mitt 'undre' liv, och Erik och Solbritt anade inte att jag med att hjälpa och umgås med dem riskerade mitt äktenskap. Erik frågade mig ibland om min fru tillät och visste om att jag träffade honom, men jag svarade i regel undvikande.

Men en dag när jag kom hem förstod jag att något hade hänt. Stämningen var annorlunda. Mina döttrar kastade sig inte om halsen på mig. De gömde sig eller stod och tryckte och tittade på mig som om jag plötsligt var farlig. Endast lilla Cecilia var sig lik i det att hon kom fram till mig och viskade i mitt öra: "Mamma har fått veta det." Jag förstod genast allt. Och i nästa ögonblick trädde min hustru inför min åsyn, och hon var kall som is och sur som ättika. Ett svart moln kokade omkring henne, och hennes ögon var som laddade revolvermynningar.

"Jag har fått veta," sade hon iskallt, "att du öppet umgås med narkomanerna i Haga. Är det sant?"

"Av vem har du hört det?" Min fråga var tafatt och opsykologisk. Hon ignorerade den.

"Jag har vidare hört, att den som introducerat dig i de långhåriga merovingernas narkomankretsar i Haga är ditt eget snedsteg Erik. Är det sant?"

Jag svalde och teg.

"Vidare har jag hört att du har umgåtts med Erik sedan två månader trots mina protester. Är det också sant?" Hon betonade ordet 'också' med förfärande eftertryck.

Vad skulle jag säga? Min erfarenhet hade för alltid övertygat mig om omöjligheten i att få min hustru till att förstå mig. Jag försökte svara rakt på sak och med samma kyliga saklighet som hon avlossat sina torpeder mot mig med:

"Erik bor i Haga tillsammans med en ung flicka som han älskar, och tillsammans försöker de hjälpa narkomanerna i Haga från deras laster. Samtidigt sköter Erik sina studier väl. Jag hjälper dem ekonomiskt och backar upp dem moraliskt. Det är hela sanningen."

Tydligen tände det krutdurken direkt. "Har du då inget begrepp om vanlig anständighet längre? Fattar du inte att du skämmer ut hela din familj och gör dig omöjlig både socialt och hemma? Inser du inte att du förstör allt vad du har byggt upp under hela vårt liv? Din Erik är en narkoman!" utslungade hon.

Hon var helt klart ett offer för förutfattade meningar baserade på falska rykten. "Varifrån har du dina befängda upplysningar?"

"Fråga din yngsta dotter!" Hon var nu hysterisk. Aldrig tidigare hade jag sett henne sådan. I hennes tillstånd var det nu omöjligt att föra ett mänskligt samtal med henne. Det tycktes hon inse själv, ty med ett 'jag vill aldrig se dig mera!' rusade hon ut ur tamburen, där jag ännu stod oavklädd, och in på sitt rum, som hon låste efter sig, och jag hörde hur hon där inne hysteriskt och otröstligt började böla. Den här gången förstod jag att jag måste lämna henne i fred. Jag trädde åter armen i den enda rockärm som jag fått av mig. Cecilia och Agneta, mina två yngsta döttrar, stod och tittade på mig. De andra var utom synhåll och hade väl satt sig i säkerhet. Kunde lilla Cecilia vara skyldig till angiveri? Jag kunde inte tro det om henne, och jag ville inte ta reda på det. Jag sade enkelt till dem: "Tag hand om er moder," och gick ut från mitt hem, som jag klart insåg att jag inte skulle återvända till på kanske åtskilliga dagar.

12.

"Nej," sade de undvikande och såg bort från mig.

"Om ni ser dem, så säg att jag söker dem."

De teg. Det var något mycket olycksbådande över denna tryckande tystnad. Så bröt en av dem isen och avslöjade för mig:

"Andra har också sökt dem."

Jag tog fasta på halmstrået som räcktes mig.

"Vem då?"

"Polisen."

"Varför?"

"Solbritt är försvunnen."

Nu fick jag veta vad de visste. Solbritt skulle ha farit till sina föräldrar dagen innan, som var en lördag, men Solbritt hade aldrig kommit fram. Föräldrarna hade blivit oroliga och kontaktat polisen. Det hade aldrig tidigare hänt att Solbritt inte hade kommit hem en lördag, och man hade också sett henne stå och lifta vid Sankt Sigfrids plan, som hon plägade göra på lördagar. Föräldrarna hade aldrig tyckt om hennes liftningar och alltid oroat sig för deras utgång. Hon hade antagligen fått lift, men det var omöjligt att säga av vad för bil eller av vem.

"Vet ni något om Erik?" frågade jag.

"Han vet ingenting. Polisen har sökt honom också."

Mera visste de inte om Erik, men det kändes som om de visste mera om Solbritt, något som de inte utan vidare ville avslöja.

Jag gick tillbaka till Sveagatan. Det var redan kväll, och jag hoppades Erik snart skulle komma hem. Men han kom inte. Vid midnatt somnade jag i soffan.

13.

Det blev mitt livs oerhördaste natt. Till att börja med drömde jag en hårresande mardröm om en dvärg som var pyroman. Vi lyckades komma honom på spåren, och slutligen lyckades vi fånga honom i en av hans egenhändigt anlagda mordbränder, som han alltså brann inne i. Men den eldsvådan gick sedan inte att släcka. Kvävde vi den på något ställe blossade den upp på nytt på ett annat ställe. Vi fick kål på den vederstygglige dvärgen, men vi fick inte kål på hans mordbränder, som han levde vidare i och tycktes ha evigt förintande liv i, som genom den mest obotliga och förstörelsebringande kedjereaktion.

Nå, det var min mardröm. Jag vaknade kallsvettig. Då hade några grannar kommit hem fulla, som hade satt på en eländig raspig öronbedövande diskodunkskiva som skrällde över hela gården och som gjorde all vidare sömn otänkbar den natten. Erik hade inte kommit hem. Jag led i en timme. Sedan stod jag inte ut, klädde på mig och gick ut. Jag gick till Haga till Solbritts lägenhet. Allt var tyst och mörkt.

Jag knackade på hennes dörr. Allt var dött. Tydligen hade inte heller hon kommit hem. Till min förvåning kände jag att dörren var öppen. Jag gick in.

Det är ju det underbara med Haga, som jag då ännu inte kände, att där känner alla varandra och är fattiga och vänliga mot varandra, så att de till och med inte behöver låsa dörrarna för varandra. Jag tvivlade på att Solbritt någonsin hade haft sin ytterdörr låst, som den öppna, vänliga och glada människa hon var. Jag gick in.

Sålunda tillbringade jag natten i Haga. Mycket sov jag inte, ty jag tillbringade större delen av natten med att fundera. Skulle jag någonsin få återse min familj? Var min trygga villamiljö i naturens sköte utanför staden för evigt förlorad? Var detta mitt nya liv: en minimal lägenhet i en träkåk utan centralvärme och varmvatten och med avträdet på gården? Vad hade hänt med Erik och Solbritt? Jag virvlade med i mina funderingar till soluppgången, då jag äntligen somnade.

14.

De förbryllades av min uppsyn, frågade efter Solbritt och sedan efter Erik, sedan vem jag var och bad mig slutligen komma med till stationen. Jag försökte slingra mig vilket bara gjorde dem mera angelägna, och jag följde slutligen med som jag var.

Som jag förutsett fick jag varken av dem veta något nytt eller de av mig. På dåligt humör for jag sedan i min bil hem till min fru för att verkställa en av mina nattfunderingars slutsatser och föresatser.

"Vad gör du här?" frågade hon mig fientligt.

"Jag vill göra upp."

"Har du något vettigt att komma med?"

Jag svarade henne inte med frågan "Har du?" utan svalde förtreten och kom med mitt förslag.

"Jag erbjuder dig villan och att jag försörjer dig och döttrarna även framdeles, på villkor att du inte gör skandalen värre med att yrka på skilsmässa. Du skall få din önskan uppfylld att du inte vill se mig mera, men jag vill vara fri att komma tillbaka till dig när du kommer på bättre tankar."

"Du flyttar alltså ihop med Erik?"

"Erik och hans fästmö är försvunna sedan ett dygn tillbaka, och det är idag min främsta plikt att ta reda på vad som har hänt dem. Men det kan du inte förstå. Jag känner mig lika ansvarig för dem som för er."

"Erik har väl knarkat ner sig och lockat sitt offer i fördärvet."

Jag svalde min harm.

"Går du med på mitt förslag eller inte?"

"Vad har jag att förlora på att inte yrka på skilsmässa så länge du ger mig vad jag vill ha? Naturligtvis accepterar jag förslaget. Så dum är jag inte att jag inte tar emot vad jag får gratis. Låt det gärna bli vår uppgörelse. Men visa dig sedan inte här mera."

Jag var så arg på henne att jag inte sade något mera till henne utan bara gick ut därifrån i hopp om att aldrig mera behöva komma tillbaka.

Jag for sedan till sjukhuset och rensade mitt skrivbord där från väntande papper och for genast tillbaka till polisen. Polisen visste ingenting nytt. Ingen var hemma på Sveagatan, och ingen hade synts hos Solbritt.

För att fatta mig kort: eftermiddagen blev ett helvete av ständigt tilltagande oro för mina två kära ungdomar. Tänk om min hustrus insinuationer innehöll någon sanning? var den mest outhärdliga av alla de frågor jag oupphörligt ställde mig.

Jag pendlade hela tiden mellan Sveagatan, polisen och Solbritts lägenhet. Jag försökte klämma Solbritts grannar på pulsen, men de var rädda och ville inte visa att de visste för mycket.

Klockan var tio på kvällen. Det var kolmörkt. Jag satt i Solbritts lägenhet. Ljuset i trappuppgången fungerade inte. Då knackade det på dörren. Det knackade mycket försiktigt. Jag höll andan. Så knackade det igen. Knackningen lät trött. Då gick jag och öppnade.

Det var Erik. Han var i upplösningstillstånd. Han blängde på mig. Så sluddrade han fram: "Jag såg att det lyste." Så stapplade han eller snarare ramlade han in.

Han var oigenkännlig. "Vad har du gjort!" frågade jag, men jag visste vad han hade gjort. Han var allvarligt drogförgiftad, och den drog under vars inflytande han omisskännligt befann sig var heroin. "Vad har du gjort!" frågade jag igen förtvivlad och fåfängt.

Han grät och föll ihop i mina armar. "Pappa! Pappa!" snyftade han. Han kände i alla fall igen mig.

"Det är bra," sade jag. "Varför gjorde du det?"

"Solbritt är död," sluddrade han.

"Hur vet du det?"

"Jag har sett det. Jag såg hennes kropp. Jag såg när de slängde in henne i skräpförbränningsugnen."

"Vad pratar du om?"

Så småningom fick jag klarhet i vad han menade. Stackars pojke! Stackars arme, vackre, begåvade pojke! Han var fullkomligt oskyldig. Han hade blivit vansinnig av oro när han hörde om Solbritts försvinnande och sedan bara drivit omkring från krog till krog och från den ena skummare bekantskapen till den andra. Ur stånd att kunna göra något vettigt och ur stånd att kunna sova hade han gjort något desperat: han hade drogat sig. "Ge mig en sil," hade han sagt. "Ge mig en sil av vad som helst. Ge mig det starkaste ni har."

"Vill du gå samma väg som Solbritt?" hade Hjälparen cyniskt svarat. "Nåväl, vi skall alla den vägen vandra," sade han sedan och gav Erik heroin mot saftig betalning.

Det var första gången Erik tog någon narkotika, och det blev genast heroin. Som tur var klarade han sig genom sin exceptionella fysiska och psykiska hälsa.

Men på något sätt hade han under sitt heroinrus, sitt livs första och sista frivilliga narkotikarus, fått insikt i Solbritts öde. Hon hade plockats upp av en narkoman som kände igen henne från Haga som 'knarkängeln', hon hade intet ont anande tagit emot liften, ty hon plägade tro om vilken narkoman som helst att han inte var narkoman och även om han var det att han ändå var mänsklig och som vilken annan normal människa som helst, men denne var farlig. Han körde henne på avvägar, misshandlade henne när hon gjorde motstånd, slog henne medvetslös och gav henne i hennes medvetslöshet en sil, som blev dödlig. När hon vaknade upp våldtog han henne, men under våldtäkten avled hon. Erfaren som han var lyckades han då på morgonkvisten göra sig av med hennes lik i en sopbil, som omedelbart körde ut till den stora skräpförbränningsanstalten i Sävedalen, där hon spårlöst upplöstes i atomer.

Hur han fick veta denna berättelse vet jag ännu inte idag, men jag vill inte utesluta att det kan ha varit ren inbillning från hans sida. Emellertid stämde hans redogörelse för mig med andra lika sluddriga redogörelser från andra mer eller mindre fördunklade hjärnor som polisen åhörde. Emellertid fanns det inga spår, och ingenting kunde bevisas. Enligt andra inte mindre skumma källor skulle hennes lik ha överlämnats åt en brunn i Kviberg, men det fanns tusen brunnar i Kviberg, och i ingen av de hundratals sedermera undersökta brunnarna fann man något spår. Man kan aldrig få något konkret eller hållbart från en narkoman. Det är möjligt att de vet allt som man vill veta av dem, men deras formuleringsförmåga har gått förlorad i ett förståndsomtöcknat flum som ständigt blir värre ju djupare man forskar i deras fördärvade medvetenhets avgrund utan botten.

Och Erik var färdig. Han var knäckt till kropp och själ, och jag kunde nu inte lämna honom för en minut. Det var svåra dagar för oss båda som följde, under vilka han dock lugnade sig en aning. Tisdag natt sov han ordentligt för första gången på tre dygn, och då drog jag en lättnadens suck. Och då fattade jag mitt beslut: att hädanefter bara leva för Erik.

15.

Det skulle kunna skrivas en hel roman om den resa som vi gjorde. Med min lilla blåa Fiat 126, (min fru fick behålla min bättre bil, en Volvo,) tog vi båten till Kiel, vältrade oss i aftonens obegränsade smörgåsbord, och jag bjöd även min son på ett par drinkar. Jag ville att han helt skulle känna sig trygg i min närvaro."

"Hade du adopetarat honom redan?"

"Nej, inte ännu, men jag ville att han till varje pris skulle känna sig som min son och universalarvinge, ty jag behövde en son. Jag hade längtat efter en son i hela mitt liv, och han var den ende som kunde bli det.

Sedan bilade vi via Hannover till Köln, och på vägen visade jag honom Hildesheim, skräckexemplet på de allierades vanvettiga onödiga härjningar bland Tysklands civila under kriget. Som du väl vet var Hildesheim en av Tysklands vackraste och mest intakta medeltidsstäder före kriget, men av samma anledning som de allierade anförda av Churchill och Roosevelt utplånade Dresden med dess skyddssökande miljoner av hemlösa föräldralösa barn, utbombade de även Hildesheim, näst efter Dresden Tysklands vackraste stad. Och av dess medeltida jungfrulighet finns det idag mindre kvar än av Lübecks, som ju också utan anledning bombades ihjäl, just för att det var så vackert, medeltida och anrikt, liksom tyskarna bombade St. Paul's Cathedral i London och katedralen i Coventry. Men det hör inte hit. Ryssarna var de enda som förtjänade att få på moppe i kriget, och därför gav tyskarna engelsmännen på moppe och engelsmännen tyskarna på moppe. Det är berättelsen om det bedrövligaste och mest onödiga av alla världens krig, som utom England och Tyskland och hela Östeuropa även förgjorde Japan, Kina och Indien: Östeuropa blev mera förslavat än någonsin tidigare i historien, Japan utsattes för den skändligaste terror historien har att uppvisa genom atombombernas hittills enda historiska användning i krig av amerikaner mot helt civila japaner, Kina blev av med sin demokrati och förslavades värre än Östeuropa, och Indien förlorade engelsmännen genom den av Tolstoj påverkade anarkisten Gandhis försorg. Men nog om detta och tillbaka till vår resa. Du ser, att hur mycket jag än dricker blir min hjärna bara klarare.

Från Köln och dess dom for vi till Bonn och Beethovens hus och följde sedan Rhen ända till Basel, där vi hälsade på hos Erasmus av Rotterdam och hans minnen. Genève undvek vi, som jag aldrig har varit någon god vän av vare sig Calvin, Rousseau eller Frankenstein. Vi for till Italien längs den vackraste av vägarna dit: via Luzern och Vierwaldstättersjön över Sankt Gotthardspasset ner till Milano, där vi hälsade på hos Leonardo da Vinci och hans minnen. Milano är ju mera hans stad än någon annans. Vi fortsatte sedan österut via Verona och Padua till Venedig, där vi tillbringade några underbara dagar. Till Venedig for vi inte den rakaste vägen, utan vi tog spårvagnen till Fusina, varifrån vi tog lagunbåten över till lagunstaden. Att ankomma till Venedig på annat sätt än per båt är att gå miste om det väsentligaste med Venedig.

Därifrån begav vi oss till Ravenna, som Erik upplevde som en mycket melankolisk stad, och visst är den Italiens mest gripande stad. Det är staden där Dante gråtande tillbringade slutet av sin landsflykt, under vilken han enade Italien med sin Komedi, till priset av att hans eget liv förvandlades från komedi till tragedi.

Från Ravenna begav vi oss vidare till Bologna och Florens. Hela tiden höll vi oss borta från de stora vägarna, och vi levde hela tiden som ett par tågluffare: vi sov aldrig utom på vandrarhem eller i nödfall i bilen eller om vi blev erbjudna någon höskull i ett kloster, men aldrig på något anständigt hotell.

I Florens kan man stanna en hel livstid utan att bli färdig med staden, men vi fortsatte omsider via San Gimignano, Siena och Orvieto till Rom, där vi bodde i Trastevere. När vi strövade omkring i Forum Romanums öken och besteg Palatinen frågade mig Erik:

"Här har hela Italien dränkts i renässansprakt, och varje kyrka flödar över av lyx och skönhet. Men varför har de då inte också byggt upp Forum Romanum på nytt?" Jag skyllde det hela på påven.

Vi for inte till Neapel utan följde kusten norrut via Pisa, Levanto och Rapallo till Genua, där vi besökte Columbus och hans minnen. Genua är ju mera hans stad än någon annans, fastän han var jude. Visste du det? Världen har tigit om det emedan han själv teg om det så länge han levde, ty hade Ferdinand och Isabella fått veta att han var född, troende och praktiserande jude hade han aldrig tillåtits upptäcka Amerika. Det var ju det såta paret som gjorde slut på Spaniens framtid med att fördriva alla judar från landet, liksom Hitler gjorde slut på sig själv och på Tyskland med att bära sig ännu dummare åt i judefrågan, som aldrig kan lösas på annat sätt än att låta judarna vara i fred, vilket den förbannade världen och mänskligheten aldrig tycks lära sig att göra.

Vi följde sedan Rivieran via Alassio, San Remo, Menton, Monaco, Nizza och Antibes till Cannes. Vackrast var Beaulieu-sur-mer och Villefranche. I Cannes var vi oförsiktiga, så oförsiktiga att vi råkade ut för en direkt olycka, resans första och enda, som hade kunnat innebära en katastrof. Vi gick in på en nattklubb som såg trevlig ut och råkade ut för närgångna damer som bjöd oss på drinkar som var alldeles osedvanligt skarpt spetsade, vilket Erik råkade värre ut för än jag: de var försåtligt kryddade med LSD utan att någon talade om det för oss, varpå Erik under natten nästan hoppade ut från balkongen. När vi talade med vandrarhemmets värd om saken sade han:

"Visste ni inte att det var ett skumt ställe? Dit går bara folk med nerver för magstarka saker, och sedan går de aldrig mer någon annanstans än dit. Kunde ni inte fatta att det var ett skumt ställe av blotta namnet?" Nattklubben hade hetat 'Ibiza', men jag hade aldrig varit på Ibiza och visste ingenting om denna avlägsna ö. Vi gick inte dit mer och skyndade oss att lämna Cannes. Allt hade gått så bra under hela resan dittills, Erik hade gradvis knäppt upp och blivit gladare, i Villefranche var han redan verkligen som en äkta son för mig, och så kom det kontroversiella intermezzot i Cannes. Det var andra gången Erik råkade ut för något sådant, men denna gång var det ofrivilligt och med en betydligt värre chockverkan än första gången. Det var samtidigt första gången jag själv hade blivit skyldig till något gentemot Erik, vilket jag anklagade mig svårt för och drogs med dåligt samvete för länge.

Vi följde den vackra kusten via Toulon till Marseille, via Avignon och Tarascon till Arles, via Nîmes, Montpellier och Narbonne till Carcassonne, och efter en tur upp i Pyrenéerna via Foix begav vi oss till Toulouse och längs med Garonne till Bordeaux. Vi trivdes väldigt bra överallt i Frankrike, som jag alltid har varit en god vän av, liksom av Italien, och även Erik lärde sig under vår tid där flytande franska, som han dock vägrade att tala skorrande, emedan han tyckte sydfranskan och provençalskan med sina rullande R lät vackrare än den mera grötiga nordfranskan. Inte sant, att det här med skorrande R har en förmåga att förvandla vilket språk som helst till en sjukdom, som danskarna är de första att medge. Det blir ju bara gröt av hela artikulationen.

Vi följde kusten norrut via La Rochelle till Nantes och följde sedan Loire inåt landet och besåg en del av de berömda slotten, främst Amboise, där ju Leonardo da Vinci ligger begravd, Chambord, som han delvis ritade själv, Chenonceaux, det vackraste av dem, och några till. Från Orléans for vi via Chartres till Paris, och därifrån hade vi tänkt återvända hem, men en kollega och en god vän till mig därstädes fick mig på andra tankar.

Det här var före den första oljekrisen, då det ännu var relativt billigt att resa. Min kollega skulle just med sin dotter resa till Amerika och bad oss följa med. Hans erbjudande var oemotståndligt. Dessutom hade min trofasta Fiat säckat ihop vid ankomsten till Paris, varför vi ändå inte kunde bila längre, vilket alltid är det mest angenäma sättet att resa, om man bara undviker motorvägarna. Min kollegas erbjudande kom som en öppning i himmelen till en bättre värld, och varken Erik eller jag var särskilt lockade av att komma tillbaka till den dimmiga mörka kalla Norden. Vi beslöt att fresta lyckan, och efter en serie telefonsamtal med Göteborg och palavrar med min bankir i Schweiz var jag fri att lämna Europa. Vi flög alla fyra till New York.

Efter en underbar månad i Paris följde en nästan mer sagolik månad i Nya England. Utom det chockerande imponerande New York upplevde vi Washington D.C, Philadelphia, Boston och Niagara samt stack oss även av till Canada, Toronto, Ottawa och Montreal. Erik trivdes bättre i Canada än i USA.

Inte nog med det. Nu hade vi fått blodad tand, och min ekonomi tillät att vi fortsatte vår resa. Vi for således till Sydamerika. Via Florida och Miami, Key West och yachtkryssningar såväl i Bermudatriangelns Bahamaarkipelag som kring den naturfagra ön Dominica, begav vi oss omsider till Brasilien. Vi besökte det uråldriga Bahia, det moderna Belo Horizonte, det bedårande gamla Ouro Preto och det ohyggliga Säo Paulo innan vi slog oss ner i Rio och även besökte Petropolis. Rio de Janeiro är ju Stefan Zweigs stad mer än någon annans. Säo Paulo slog oss båda som en mardröm: aldrig hade vi sett något liknande. Det var värre än Birmingham, som var det värsta jag tidigare hade sett. En svart hypermodern omänsklig storstad bräddad med smuts, stinkande av svart dimma, där fjorton miljoner eländiga människor kämpade med och mot och om varandra för det dagliga brödet, av vilka majoriteten var svältande arbetslösa sjuka krälande varelser, och ungefär en promille av dess fjorton miljoner kunde leva ett anständigt liv och ändå inte gjorde det. Säo Paulo var för oss den absoluta ormgropen vad mänsklighet beträffar. Ormfarmen i Butantán var ett paradis mot Säo Paulo.

Ändå lär Mexico City vara ännu värre. Men mitt bestående och outplånliga intryck av denna megastad var och förblev, att om man avlivade alla dessa fjorton miljoner människor i ett enda slag snabbt och smärtfritt, så skulle man göra dem alla och världen en tjänst. Jag föreställde mig Delhi, Bombay och Calcutta som något liknande: megaormgropar, där människan bara kunde lida och dö. Euthanasi och dödshjälp är kanske sjukvårdens största problematik, som ständigt blir mera brännbar och som ständigt glider hän i riktning mot accepterandet av dödshjälp som någonting inte bara ursäktligt utan rentav som modig välgärning.

Detta var en parentes. Ursäkta utvikningen. Jag behöver mera whisky."

Han fyllde på sitt glas