av John Bede

i reviderad översättning från engelskan av C. Lanciai.

Om "Gotisk historia"

Som kärv katolsk nordirländare från Londonderry är hans språk ganska hårt och dogmatiskt. Detta är det enda i hans annaler som vi tror att i någon mån kan väcka anstöt. Han lider av den typiska katolska nordirländska totala självsäkerheten, som ingenting kan rubba. I någon mån har vi tagit oss friheten att mildra tonen i vissa av hans utsagor, men för övrigt har vi försökt anpassa vår översättning efter hans ganska keltiskt arkaiska stil.

Textens konkreta innehåll bör ej tas på allvar. Det är bara en teori och ingenting annat. Helt förkastlig är den inte, enbart genom sitt mänskliga innehåll. Hans teorier om verkligheten bakom sagorna kan lika litet bevisas som motbevisas, och därför är det klokast att bara ta dem för vad de är: teorier om verkligheten bakom sagorna.

Översikt över verket

Prologen behandlar de antika grekiska och nordiska myterna, som den förklarar och förenar. Den första delen är sedan ett slags inledning med koncentration kring Odenmyterna och med inslag av Kalevala, vilka två olika mytområden också förenas med varandra. I andra delen inleds sedan verkets egentliga skeende med koncentration kring Saxo Grammaticus danska fornhistoria. Här framträder verkets centrala idé: identitetslösheten och den historiska okunskapens tragedi i samband med sagan om Rolf Krake. I tredje delen kulminerar detta tema i Arthursagan med Merlin som huvudperson. Fjärde delen är en jättelik parentes som återvänder till och utförligt behandlar de antika grekiska historiska myterna. I femte delen blir tragedin definitiv genom Tristan- och Volund-sagan, som avslutas med den siste keltiske konungens naturliga avrättning som resultat av hans fruktlösa fåfänga kamp för sin identitet mot sin egen identitetslöshet. En final behandlar sedan den välkända sagan om Nibelungen-ringen, som slutar på ett märkligt sätt i den irländska harpan ungefär vid samma tidpunkt där prologen fann sin början. Ringen är sluten. Det hela kan formmässigt betraktas som en gigantisk grekisk tragedi i fem akter med en prolog och en final, till karaktären egentligen utformad som en oerhört omfattande episk dikt.

Det är kanske viktigt att ihågkomma att författaren John Bede hela tiden är en mycket from och god katolik, som förklaring till de ofta ganska stötande och främmande pietistiska tendenserna, som för en normal protestantisk nordbo rentav kan te sig som obegripliga. Det bör också framhållas, att den största delen av verket skrevs i Göteborg under varvskrisen på 70-talet.

Första delens innehåll:

Tillägnan : Dag Stålsjö in memoriam.

Prolog : Om vissa vid namn av Tor och Odin och deras släkt.

Ingress : Om ärkebiskop Johannes Magnus

Första delen.

1. Magog

2. Sex generationer

3. Den förste konungen

4. Odd

5. Atle

6. Oden

7. Legenden om Oden

8. Den förste Karl

9. Från Björn till Humble

10. Humble

11. Skare och Grå

12. Ragnar

Appendix: Konungalängd och släkttavla

Red.anm.)

Dag Stålsjö in memoriam

av John Bede.

Man har bett mig dryfta ett ämne som kan och bör dryftas i oändlighet. Dag Stålsjö var ett geni, och det fick han fan för. Jag var med i Göteborgs universitetsaula när ett antal massivt vetenskapliga professorer hade samlat sig enkom för att avrätta honom. Det var rena mobbningen, och min vän Dag Stålsjö befann sig i ungefär samma belägenhet som den helige Sebastian. Ensam måste han svara på arga tillmälen och anklagelser från bland annat de skrikande professorerna Hans Villius och Lars Lönnroth, som verkade helt från sina sinnen, medan Dag Stålsjö lugnt besvarade den akademiska exekutionspatrullens mördande salvor med korta, sakliga svar. Man kan inte beteckna de nämnda vetenskapsmännen som särskilt representativa för det akademiska etablissemanget i nämnda prövningsstund. Mera representativ var väl i så fall Jörgen Weibull, som helt enkelt nonchalant vägrade att befatta sig med problemet: det enklaste, vanligaste, kallaste och grymmaste sättet för etablissemanget att munkavla och kväva allt nytänkande till döds. Exemplet är känt om den briljante litteraturstudenten, som inte kom in på litteratur-vetenskapen genom lottningssystemet men som föreslog sin professor att han ändå skulle genomföra sitt planerade litteraturhistoriska projekt. Professorn var positiv och kom med all möjlig uppmuntran så länge studenten höll på. När projektet var färdigt efter fyra år sade professorn kallt till studenten, att hans arbete var värdelöst genom sin ovetenskaplighet, och att han skulle hålla arbetet för sig själv och inte tänka på någon publicering. Därmed påstod han motsatsen till allt vad han sagt under fyra års tid dittills, och studenten förblev utlottad ur systemet.

Sådana attityder hedrar inte etablissemanget. Man skulle tycka att det vore en av etablerade professorers heligaste uppgifter att uppmuntra spirituella spekulanter som vågar komma med nya teorier och inte att trycka ner dem med att begrava dem levande från början i detta mobbningsmentalitetens förlovade hemland.

Nu gör mitt arbete inte några som helst anspråk på att vara vetenskapligt eller ens trovärdigt. När jag själv kom bort ur den akademiska världen genom högskolereformen i mitten av 70-talet, som drog ett streck över allt vad man pluggat dittills och förklarade det värdelöst ur poängsynpunkt, ägnade jag mig i stället åt att ta vara på min moders sagor, som burits som en levande tradition genom hennes familj kanske ända från 400-talet. Vad jag skrivit är alltså inte teorier som jag hittat på själv utan helt enkelt en uråldrig keltisk sagotradition, som jag i viss mån bearbetat men icke förändrat en bokstav i sitt sakinnehåll. Vår familj är irländsk-nordisk och alltså keltisk-germansk med något judiskt inslag någonstans. Jag har tre modersmål, gaeliska, svenska och engelska, men detta arbete skrev jag på engelska. Jag har aldrig försökt publicera det, men jag tycker om idén att det nu skulle börja komma ut i svensk översättning i en underjordisk tidskrift. Då betydande karaktärsskillnader föreligger mellan engelska och svenska språket, (engelskan är mera flexibel, koncentrerad, nyansrik och poetisk medan svenskan är mera högtidlig, vidlyftig och episk,) ser jag med spänning fram emot den kommande översättningen. Själv tog det mig sju år att nedskriva hela rasket. Vi ska hoppas att översättaren inte får ett lika digert sjå.

Något bör sägas om titeln "Gotisk historia". Min översättare har alldeles rätt i att det egentligen är keltisk historia det handlar om, historien om det folk som behärskade hela Europa fram till 400-talet för att sedan bara försvinna, och om deras hövdingar, den familj och släkt som höll samman kelterna tills de försvann. Min åsikt är att även germanerna och alla deras folk bara var kelter och ingenting annat eller att de åtminstone övertog en kultur och en folkmentalitet som från början var keltisk; och att således de germanska folken fick all sin moraliska kraft från de kelter som uppgick i dem. Emellertid vill jag ändå kalla mitt arbete för en "Gotisk historia", ty engelskans "Gothic" betyder även "skum, underlig, apokryfisk, dunkel, mystisk", och den delen av den engelska dubbelmeningen vill jag ogärna att går förlorad. Må min gotiska historia således förbli lika gotisk som de gotiska katedralerna och min landsman Brians gotiska symfoni, likaväl som den även må förbli blott en antydan till en rekonstruktion av ett dokument över de keltiska, gotiska och germanska hövdingslängderna från tider som inte lämnat något annat minne efter sig än mysterier och legender, i brist på vetenskapligt hållbara sådana.

en fornteori i fem delar jämte en prolog och final av John Bede (1975-82).

Prolog

Om vissa vid namn av Tor och Odin och deras släkt.

1.

Han lämnade Jerusalem, där han hade bott, med hela sin familj, sin unga hustru Mirjam och sina två små barn, Josef och Seos, 7 och 5 år gamla. Han färdades från Jerusalem till Galiléen och till hamnstaden Tyrus, där han gick ombord med de sina. Han var själv 33 år gammal. Och skeppet skulle till Kittims kuster, det okända fruktbara landet bortom havet.

Resan tog två månader, och när de nådde land var det en bergig otillgänglig kust, och landet visade sig vara en ö. De som ville stannade kvar på ön, vars inre land var fruktbart och rikt, medan de andra fortsatte med emigrantskeppet mot fastlandet. De nådde dit efter 18 dagar. Men när skeppet nalkades kusten gick det på grund och förgicks, och mänskorna måste simma i land. Då omkom Josuas son Seos. Alla andra förgicks även. Endast Josua, hans hustru och hans son Josef kom levande i land.

Men det land som de sedan tog i besittning var så rikt, så skönt, så grönt och vackert att Josua förlorade all besinning. Han sade:

"Heliga land, du är skönare, vackrare och rikare än Kanaan!"

Och han omfattade det med hela sin kärlek och grundade där på platsen sitt nya hem. Han odlade sin jord och byggde sig med tiden ett vackert palats. Han fick sju söner av vilka den äldste, Hyper, var en väldig seglare och sjöman. Han seglade en dag ut på havet och kom aldrig tillbaka.

Den andre hette Uran. Han blev en väldig landresenär och upptäckare. Han reste runt om hela landet och utforskade alla dess delar. Den yngste av bröderna, som även han var en skicklig seglare och båtbyggare, hjälpte Uran att även utforska havet. Sålunda skaffade sig Uran inblick i en hel värld och slog sig slutligen ner på den ö som hans fader passerat på vägen till det nya landet. Av emigranterna som stannat kvar där återstod endast tre flickor, av vilka Uran tog en till sin hustru. Hyper anlände en dag till denna ö även, tog en av flickorna och for bort igen med henne med sig. I ett gräl dödade sedermera Uran sin hunsade lillebror, som hade hjälpt honom med så mycket.

De övriga fyra bröderna stannade kvar hos sin far och gifte sig aldrig. Och Josua med sina fyra trogna söner dog utan att lämna någon vidare avkomma.

Men Uran levde gott i ett härligt palats och fick mängder av söner. Han var rik och betraktade sig som hela den nya världens herre. Och han fruktade och umgicks med Gud och tackade honom för allt gott som han åtnjöt. Han offrade väldiga offer och talade så till Herren:

"Evig, härlig och underbar är du, Herre, som så välsignar mig, min familj och mitt land. Stor är du som vill göra det så stort, stark och väldigast av allt är du som vill göra detta rike starkt och väldigast av allt, och helig är du som så tänker helga hela den värld som jag regerar över. Jag tackar dig, Herre, för det underbara liv som du givit mig."

Och Herren älskade och välsignade honom. Ty för varje dag övergav han Israel mer och mer för judarnas synders skull, samtidigt som han helgade, välsignade och älskade Urans övärld mer och mer.

Bland Urans många söner var de tre så kallade kykloperna och de tre väldigt händiga giganterna Briare, Gyge och Kottu. Kykloperna hette Bront, Sterop och Arg. Alla dessa var trotsiga och upproriska och blev till mycket bekymmer för sin fader. Bland hans andra barn var Garam och de fjorton titanerna, som bestod av sju bröder och sju systrar: Hyperion, Atlas, Krios, Koios, Eurymedon, Okeanos, Kronos, och Theia, Foibe, Dione, Metis, Themis, Thetis och Rea. Även dessa var uppstudsiga och hätska mot sina gamla föräldrar. De var avundsjuka på sin faders glans och härlighet och ville beröva honom hans högmod och självbelåtenhet.

Kykloperna blev till så mycket bekymmer för Uran att han till slut måste förvisa dem till Tartariet. Men detta gjorde bara situationen värre, för titanerna var dubbelt så hopplösa att tukta. De var så gränslöst gensträviga att de en dag gick in för att revoltera mot sin gamla pappa, och deras gamla mamma Gaia uppmuntrade dem därtill; för hon kunde inte förlåta sin man hans förvisning av hennes barn kykloperna. Hon gav den djärvaste av titanerna, den yngste brodern Kronos, en skära av flinta och sade till honom:

"Gör din plikt och använd detta vapen rätt."

Och en natt när deras fader Uran sov smög sig titanerna in till honom med Kronos i spetsen med skäran i höger hand. Uran hann knappt vakna innan han fann sig överfallen av sina fjorton vackraste barn. Och Kronos tog skäran, syskonen ryckte undan faderns täcke, och i nästa ögonblick kastrerade Kronos sin fader med skäran.

"Nu är din tid ute som världens härskare!" skrek Kronos och de andra. "Ut med dig! Vi ska härska nu över ditt hus och din värld!"

Och Uran måste lämna sitt hus och fly, förrådd, förkastad och fördriven av sin egen hustru och sina egna barn. Han levde därefter i djup misär i en torftig hydda vid en enslig havsvik, föraktad och glömd av alla. Men han profeterade och sade:

"Aldrig skall Kronos och hans bröder med familjer och ättlingar få ro! Kronos barn skall revoltera mot honom liksom han gjorde uppror mot mig; och vilken familj som än någonsin härskar över mitt hus skall den alltid förföljas av upprorsmän och blodiga rebelliska barn. Ingen skall någonsin regera över mitt hus utan att bli avsatt och skändligen skymfad. Amen."

Och alla som hörde denna profetia blev väldigt rädda och särskilt Kronos.

Efter att skäran och deras faders könsdelar slängts i havet var alla titanerna ense om att Kronos skulle styra över deras hus och värld. De skickade bud till kykloperna i Tartariet och bad dem komma tillbaka.

Men en månad efter upproret nedkom moder Gaia med Urans sista barn. Hon ville inte ha dem, men de föddes ändå. Det var tre trillingsystrar som var vanskapta och förfärliga att skåda. De växte upp och var så länge de levde en ohygglig påminnelse om titanernas dåd mot deras ädle fader. De kallades erinnyerna eller furierna och fick namnen Allekto, Tisifone och Megaira.

2.

Men han trivdes inte på sin faders ö. Han ville bort från alla minnen och utvandrade sålunda med många av sina trogna till fastlandet, där han fann ett underbart vackert land fullt av ekar på nuvarande Peloponnesos västkust. Där slog han sig ned, men ingenting underbart i världen kunde få honom att glömma sitt kroniskt dåliga samvete och sin skräck för faderns förbannelse.

För att undkomma den hemska profetian beslöt han att inget av hans barn skulle överleva honom, och han bjöd sin hustru att slakta, koka och steka varje nytt barn som hon födde, så skulle han själv äta upp dem och därmed vara på den säkra sidan. Men detta vansinne ville inte Rea lyda. Hon smugglade därför undan varje barn som hon födde och gav sin make i stället infödingarnas dödfödda barn att äta.

Ett av Reas barn med den sinnessjuke och gudlöse Kronos, som kastrerat och fördrivit sin far, var gossen Seos. Han hade många syskon; Hestia, Demeter, Hera, Hades och Poseidon blev hans mest berömda.

Seos föddes i Arkadien och smugglades därifrån till sin farfars ö Kreta, där han växte upp tillsammans med vännen Pan, senare även kallad Faun eller Fan. Denne Pan var visserligen ful som själve Sokrates, men det onda, dåliga och övermåttan fula rykte han senare fick var alltigenom orättvist och ett typiskt exempel på mänsklig fördom.

Seos blev man bland herdarna på Kreta, och hans närmaste beskyddare blev hans faster Metis, en mycket klok kvinna, som berättade för honom hela deras släkts historia och ursprung och framför allt om Herren Gud Sebaot. Och efter att ha besökt sin gamle senile ömkansvärde stympade lallande farfar insåg han sitt livskall: han skulle hämnas på sin hemske förvridne far.

Som fullvuxen återvände han till Peloponnesos och sökte genom sin mor, som stod på hans sida, anställning hos sin intet ont anande far som munskänk. Och han blev sin fars munskänk. Samtidigt församlade han i tysthet sina syskon och förberedde den stora komplotten. Och när alla var redo förgiftade Seos sin far med att blanda ormgift i dennes bägare. Och Kronos, tyrannen, dog.

Men så fort nyheten därom kom till den övriga familjens kännedom ansåg de att de måste hämnas. Alla Kronos syskon utom Rea, alla titanerna och deras familjer med Atlas i spetsen inledde en förbittrad fejd mot Seos och hans syskon, som dessa skulle ha dukat under i och förlorat, om de inte kallat kykloperna och giganterna till hjälp. Han reste själv till Tartariet och hämtade dem, och med dessa vilda bestars bistånd och förträffliga vapen kunde han endast segra. Titanerna hade ingen chans mot Seos och hans övermakt sedan. De gav upp och fick sålunda behålla livet. Men alla Kronos bröder utom Atlas förvisades från landet och kom aldrig mera tillbaka.

Och så länge Seos levde var han sedan ensam härskare över Grekland. Han gifte sig med sin syster Hera och fick många barn, av vilka några var Apollon, som uppfann musiken, Hermes, som byggde vägar och kartlade världen, Athena, som blev känd för sin vishet, Artemis, känd för sin jungfrulighet och dygd, Hefaistos, den förste, störste, bäste och skickligaste av alla hantverkare, och de mindre dygdiga Afrodite, Dionysos och Ares.

Och Seos byggde sig ett praktfullt palats i Olympia, där han sedan levde gott och lyckligt med hela sin sedermera världsberömda familj. Och han delade världen med sina bröder, så att Poseidon fick havet, han själv allt vad som fanns på jorden och Hades allt vad som fanns i jorden. Sålunda blev Hades den rikaste av dem, ty allt guld blev hans.

Och Seos var gudfruktig som ingen annan. Han läste ständigt Lagen och andra heliga böcker och såg med välbehag sin son Apollons nit för att kunskap och bildning skulle komma så många som möjligt till del.

Men mot sin hustru Hera var han inte alltid trogen. Tvärtom: han sågs ständigt i andra kvinnors sällskap, och han fick många barn utanför äktenskapet. Därför grälades det mycket mellan Hera och Seos.

Bland de barnbarn han fick märks hans älsklingsson Apollons son Asklepios, som blev den förste och alla tiders störste läkare. Apollon blev för resten även den förste filosofen.

Dock fick inte Seos och hans anhöriga leva i lugn och ro hela tiden. Det förekom uppror mot honom då och då. En gång revolterade giganterna mot honom, och en gång, då Hera och de andra verkligen blivit trötta på hans utsvävningar, dryghet och översitteri, försökte till och med dessa detronisera honom, men den gången kom hans gode händige farbror Briareus till hans hjälp, vilket var lyckligt, ty annars hade det blivit fullt inbördeskrig.

Men hans mest gäckande konkurrent var hans kusin den synnerligen snillrike och sluge Prometheus, titanen Eurymedons son. Prometheus kunde genomskåda framtiden som ingen annan och var nästan en profet. Upprepade gånger lyckades han lura Seos, vilket förtretade denne mycket. Men Prometheus var inte intresserad av världen och materiella värden, utan han sökte ständigt blott efter livets märkligheter. Han älskade mänskorna och gjorde allt han kunde för de ännu så okultiverade grekerna. Seos var sträng, hård, konservativ och kunde vara grym, medan Prometheus var hans raka motsats. Han var aldrig grym, alltid kärleksfull, alltid mjuk, vänlig, öppen och liberal, och han uppoffrade sig själv totalt för ringare människors välfärds skull. Därför blev han populärare bland folket än Seos, och detta misshagade Seos, som då började förfölja Prometheus; och för Prometheus skull pålade han folket tunga skatter, medan Prometheus försmäktade i Seos fängelse.

Prometheus hade många vänner i Olympia som älskade honom. Framför alla andra stod Athena helt på hans sida, ty hon fann honom ädlare än sin mäktige bullersamme obehärskade fader.

Prometheus intresserade sig väldigt mycket för Hypers barns avkomlingar. Hyper hade slagit sig ner i landet öster om Egeiska havet, i det land som sedan kallades Jonien. Hans äldste son hette Sefir, och dennes äldsta son hette Magnos. Magnos fick många söner, av vilka en hette Alexander. Alexander födde Minus, som födde Homeros, den förste skalden, som föddes på Apollons ö Delos.

Hypers barn levde ett stilla och strävsamt, fattigt och harmoniskt, lugnt och harmlöst liv i allmänhet. De odlade sin jord och byggde sina hem och levde utan överdåd i olympiernas skugga. De följde med sin värld men deltog inte själva i dess växlingar och omstörtningar.

Homeros, skalden, var den förste som gjorde människor till gudar. Han samlade sin tids hjältesagor och sällsamma berättelser och skrev ner dem på fin regelbunden vers, men i bakgrunden till hans dikter finns hela tiden olympierna, Hellas mäktigaste furstehus, som han förgudligade. I hans dikter är inte Asklepios, Apollon, Seos, Kronos, Uran och alla de andra människor, utan gudar. Han såg upp till Greklands makt, rikedom, ledning och tragedier som till något gudomligt. För honom var Gud allt och allt världsligt trådar och vävar spunna av Gud. För honom är allt gudomligt, allt sker i ett gudomligt ljus och skimmer, ingenting är gudlöst. Han måste ha varit en av de frommaste män som någonsin levat.

Men Apollon, Seos son och en av hela världens mest älskade och avhållna människosöner genom tiderna, som även Gud älskade som den änglalika människa han var, födde Aristaios, som födde Praxifonos, som födde Xeofantes, som födde Plyfodoros, som födde Aristokrates, som födde Memnides, som födde Aristobulus, som födde Xeonymos, som födde Nearkides, som födde Plytides, vars sonsons son som bekant var Platon, den störste och mest efterföljda, betydande och lovvärda filosofen genom tiderna.

3.

Han kom till Hellesponten och stannade vid staden Trojas ruiner. Dessa betryckte honom emellertid så djupt att han lämnade det vackra landet och begav sig över till Kersonnesos. Han följde Propontis hav tills han kom till Bosporen och där fann en så underbart vacker plats att han endast kunde stanna där.

Denna plats låg vid en underbart vacker vik, som glänste lik guld i solljuset inför familjens åsyn. Viken gick som ett horn in i landet. Vid denna vik slog sig Kyrillos ned med sin familj, och där bosatte han sig för gott. Han hade tre barn, och under sitt återstående liv fick han ytterligare nio med sin kära hustru.

Han försörjde sig med sina söner som jägare, pälshandlare, jordbrukare och köpman. Som köpman förtjänade han mest, ty han fann snart att hans läger var den mest idealiska handelspunkten vid den länk som förenade det Aegeiska och det Euxinska havet. Och han sade:

"Det måste vara Gud som visat mig vägen hit till denna plats och ingen annan. Minst av allt är det min förtappade broder Homeros och hans avgudar, som jag fick upp i halsen och som jag ju bara kunde fly ifrån. Välsignad vare Gud därför, och lovad vare han i evighet! Och till hans ära skall denna plats vara helgad åt honom i evighet. O Gud, du har stigit ned och bosatt dig här hos oss på denna saliga plats. Dröj kvar här för evigt, o Gud, och se till att även mina efterkommande helgar denna plats för evigt. Förbannad vare envar som vågar vanhelga detta heliga ställe med våld, otukt och gudlöshet."

Och han dog vid en hög ålder. Hans söner bodde kvar på stället och förkovrade sig utomordentligt väl, men Kyrillos sonsöner började bedriva otukt och hänge sig åt materialism och avgudadyrkan. Den yngste av dessa, som hette Konstantios, förblev dock Gud trogen, och när han var fullvuxen och gift lämnade han samhället och emigrerade norrut med sin familj.

Han följde det Euxinska havets kust och färdades genom många länder. Han såg många folk och gick över många floder på sin sökan efter ett fridens rike där han kunde slå sig ned med Guds gillande. Han mötte ingen fientlighet från alla de främmande folks håll som han mötte, ty han var vänsäll och god och kunde komma väl överens med vem som helst. Men det som han sökte fann han icke.

Han passerade den stora floden Ister med dess ändlösa träsk, bifloder och deltaarmar och kom efter många år till den flod som i framtiden skulle bli kallad Dnjepr. Denna flod följde han norrut.

Efter ännu ett år kom han till en underbart vacker plats som han icke kunde motstå. På detta ställe förenades två vackra vida lugna himmelsblåa floder till den stora flod han hade följt. Han byggde sig en gård, skaffade sig mycken boskap och trodde att han funnit lyckan.

Men det var i skyternas rike, och skyterna var ett vilt och rått släkte som inte tyckte om främlingar och som hellre brukade våld än munhöggs. De handlade som de ville utan att bry sig om vad folk tyckte. En dag anföll dessa skyter hans gård, brände ner den och förde bort alla hans fem söner. Hans hustru omkom vid denna svåra olycka. Kvar hade han endast sin enda dotter.

Då sade han: "Förbannat är detta land. Aldrig skall någon få leva i fred här. Må alla folk hata dessa skyter för evigt tills de icke mera är till, må tyranner för evigt plåga dem, och må de aldrig själva få kontrollera sitt land. Vad de har gjort mot mig skall andra folk för evigt göra mot dem, tills det folk tar hand om dem som Gud aldrig skall annat än välsigna. Men vart finns ett sådant folk? Finns det land som är värdigt att fostra Guds eviga söner?"

Då hörde han Guds röst som sade: "Ja, det finns, och det finns många. Och jag skall föra dig till ett av dem och göra dig till mina söners ättefader."

Då svimmade Konstantios. Men när han vaknade bröt han upp med sin dotter och följde floden mot norr.

Men på den plats där hans gård legat och där han bott i sjutton år uppstod i framtiden den jungfruliga staden Kiev.

Och Konstans frågade Gud en kväll, när han lägrade på ett berg och hade vid utsikt över floden och landet:

"O Gud, mina fem söner har tagits ifrån mig och förts österut och har antagligen gått under, och hustru har jag ingen. Hur skall jag då få söner till att uppfylla vad du förväntar av mig?"

Och Gud svarade: "Fråga icke utan tro."

"Alltid samma svar," tänkte Konstans. "Men det är väl mitt eget fel som är så bigott."

Och under ändlösa umbäranden färdades han vidare följande nordstjärnan, som alla stjärnor kretsar kring. Han hade lämnat floden bakom sig och levde eländigt med sin enda dotter som den smutsiga bedrövliga nomad han var.

Och han förbannade landet han färdades genom och dess folk som berövat honom hans söner. Han klagade ofta och sade:

"När jag hade det gott på min gård där de två stora floderna möttes var jag generös, öppen och nådig mot alla. Ingen fanns som jag icke hjälpte. Ingen fanns som icke tjänade på min existens. Men dessa som jag hjälpte och tjänade brände min gård, tog mina söner och dräpte min hustru som tack. Må de för evigt leva prövade som jag i jämmerligt evigt slaveri!" Och än idag kallas dessa folk i de trakterna för slaver. "Endast i egenskap av undertryckta slavar skall ni någonsin tjäna och vara till gagn för något levande väsen, ni som förintat en oskyldig Guds tjänares familj!" Och han grät och klagade högljutt i bittra stunder som ibland hotade honom till förståndet med gränslös förtvivlan. Men Gud dämpade hans vrede, och han trodde på Gud och på hans löfte om återupprättelse.

Men hans nästäldsta son som hette Isak hade av sina skytiska herrar under plågor och lidanden utan ände förts till de väldiga stäpperna i östern. Där hade han i ett läger bland andra fångar funnit en ung vacker kvinna vid namn Ida, som var av persisk härkomst men var född av en icke-persisk mor. Denna mor hade antingen varit fenikiska, grekinna eller judinna, möjligtvis något av alla tre. I sin fångenskaps hopplösa tröstlöshet tydde sig Isak till denna Ida, och de låg tillsammans. De fick ett barn, och för att befria denna son från en framtida träldom gav de barnet åt en tam stork, som flög iväg med det. Emedan man brukade göra så i Egypten med faderlösa barn som deras mödrar inte kunde ta hand om är det troligt att modern kom från Egypten.

Och storken flög över många länder tills den landade hos en fattig nomad och hans dotter. Där lade storken barnet på marken och for vidare norrut.

Och Konstans dotter fann barnet och bar det till sin fader. Och fadern såg på barnets finger en ring, som vittnade att barnet var av Efraims hus. Fem sådana ringar hade Konstans givit åt sina söner. Han igenkände ringen som sin egen och upptog barnet som sin sonson, prisande och lovande Gud i högan sky och utropande: "Mina söner lever ännu!" Och barnet fick namnet Ivar.

Och Konstans profeterade över sitt barnbarn och sade:

"Min son, du skall bliva en fader för många folk, såsom vår fader Abraham. Dina söner skall fruktas över hela världen, och ingen skall kunna stå dem emot. Din säd skall bli lika talrik som Abrahams och lika ädel, helig och oemotståndlig. Såsom Abrahams barn fått Östern som sitt rike, så skall dina barn bli herrar i Norr. Och ni skall vara Abrahams söner och Isaks bröder lika i evig tid. Amen.

Lovad vare Gud som blott välsignar och aldrig förbannar! Lovad vare Gud som blott upphöjer och aldrig förnedrar! Lovad vare Gud som är allt och har allt i sin hand! Lovad vare Gud som endast skapar och aldrig låter något skapat falla!"

Och de vandrade och vandrade. De gick över skogar och berg, över slätter och vildmarker, genom träsk, längs med sjöar, längs med floder och hav och genom ogenomträngliga urskogar, tills de kom till en sjö som var stor som ett hav. Då de följde dess kust såg de långt ute mitt i den en ensam grön ö som lyste och glänste i solen smaragdgrönt av fruktbarhet. Och den gamle Konstans sade till sin dotter: "Min dotter, den ön skall bli vårt hem."

Och de byggde en båt och for över det väldiga vattnet tills de kom till ön. Och de fann ön ljuvlig och rik på allt slags liv. Det var en ö som man kunde leva, blomstra och föröka sig på.

Det året de kom till denna ensliga ö långt ute i kanske världens största sjö var den lille gossen, Konstantins sonson, sju år gammal. Tre år senare dog Konstantios. Han hade då just byggt färdigt deras andra hus, som var en stor boda. Men hans dotter bodde kvar på ön och uppfostrade sin brorson mycket väl i hjärtat av all den frid som Guds fria natur kunde bjuda på under den tiden ute på Valamo.

Och Ivar växte upp till en stor och stark, duktig och stilig man. Han var lång och kraftig, ljus och blåögd. Han kunde med sin yxa fälla en fullvuxen fura med två hugg, och han simmade med lätthet över till fastlandet på kort tid. Han skaffade många trälar som han lärde upp till duktiga karlar. En av trälarna gav han åt sin moster till man. Konstantins dotter Gun tyckte om honom, ty han var mjuk och vänlig som hon själv. När de fått sitt första barn gav sig Ivar ut på resor.

Och detta var hans resa: han for ut genom sjöns utlopp och följde denna flod till havet. Han följde sedan havets norra kust och kryssade i åratal i denna kusts av öar myllrande skärgård. Han följde detta örike, kom till vad som då ännu inte hette Åland och for över havet till det stora landet i väster, vars kust han följde söderut.

Han rundade ett väldigt långsmalt lands södra udde och for sedan rakt ut i havet tills han kom till ett ännu större land. Han for runt detta land till dess östra kust och fortsatte sedan över havet tills han nådde fastlandet. Sedan följde han fastlandets kust först norrut och sedan österut tills han kom in i havets östligaste vik och där fann floden som ledde till hans hemös sjö. När han kom hem igen hade han varit borta i tre år.

Sedan var han bofast på sin moders ö i hela sitt liv. Han skaffade sig en vacker fru i trälinnan Sara, med vilken han fick femton barn, varav sju var söner, den ena dugligare än den andra. Det var han själv som gav henne namnet Sara, ty han tyckte att hon liknade hans fader Abrahams syster.

När han fått sina femton barn, när han nått höjden av sitt välstånd och sin lycka, kom Gud och hälsade på honom en afton, då han satt vid sin midsommarbrasa vid stranden. Hans hustru och barn hade då gått hem och lämnat åt honom att se till att brasan slocknade. Och Gud sade till honom:

"Sju goda söner har du fått, men en åttonde skall du få, i jämförelse med vilken dina tidigare sju söner skall vara såsom intet. Ty de är visserligen dugliga och övermåttan duktiga och oövervinneliga, men din åttonde son, som du skall kalla Tor, skall överglänsa dem alla. Din väldigaste son Odin, som pratar med fåglar och tämjer de vildaste hästar, skall känna sig liten, din slugaste son Loke skall för första gången bedragas, och din son Frej, som redan älskat tusen kvinnor och är oöverträffbar i kärleken, skall av sin älsklingsfru överges för Tor.

Ja, genom denna din åttonde son skall detta mitt ord gå i uppfyllelse: ett folk skall födas, som skall kuva alla andra folk, vars enskilda medlemmar skall behärska och styra över tusenden, som intet annat folk skall kunna kuva och som skall behärska världen, och jag skall kalla detta folk för mina söner. Salomo, Israels konung, tröttnade på mig och förkastade mig och föredrog sina hedniska kvinnor framför mig, fastän jag förbjudit Israels konungar att skaffa sig många hustrur, och därför har jag tröttnat på och förkastat mitt folk Israel. Men din förfader av Efraims hus, av Samuels och Josuas hus, han flydde från Israel då Salomo bröt med mig, och jag följde med honom. Jag har följt hans söner alltsedan dess, och jag skall fortsätta att följa hans söner. Ty Israels konungarike gick under, men Josefs och Efraims stam består.

Ja, din son Tor skall jag göra till ättefader åt framtidens folk, de ljusa söner av Norden som mer än något annat folk skall utmärka sig genom kraft, skönhet och manlighet, och som jag skall älska så högt att de skall kallas mina söner. En oöverträffbar och oövervinnelig ras skall de vara, som skall komma alla hedningar på skam, och som skall besegra alla som vågar resa sig mot min ordning, mitt heliga outsägliga namn, och som vågar kränka min heliga jungfruliga tjänarinna Naturens oskuld. Som tecken på er respekt för min vilja ålägger jag dig härmed och alla dina efterkommande att åt mig helga eken av alla träd. Där eken växer, där skall ni tänka på mig och minnas mitt löfte, och ni skall lämna eken i fred och låta den växa som tecken på att ni minns vad jag lovat er. Inga tempel är goda nog åt mig, men Naturen är det, och alla eklundar skall vara er helgedom åt mig."

Och Ivar släckte sin midsommarbrasa, gick in till sin hustru, och hon blev havande och födde en son. Och denna son gav de namnet Tor.

När Tors bröder växte upp gav de sig den ene efter den andra ut på långväga resor. De byggde ståtliga skepp och hade många trälar och tjänare med sig på sina färder. De reste alla längre och vidare omkring än deras far hade gjort. De for på de stora floderna i öster, de seglade ut på havet långt i norr och långt i söder, och de for ut genom ett sund västerut som ledde dem ut på ännu större hav. Och för många generationer framåt blev det skick och sed att resa ut och ta världen i besittning.

Även Tor for ut när han var kommen upp i sina bästa ynglingaår. Han for först ut på floderna österut tills han kom till ett salthav långt borta, som folk sade att bara var en sjö. Sedan for han västerut ut på havet och gästade de flesta av havets kuster. Han for ock ut genom sundet längst i väster och följde sedan landet norrut.

På denna färd fann han på ett ställe en underbart vacker plats där en majestätisk flod rann ut i havet. Han tänkte genast om detta ställe: "Här skall jag slå mig ner med min familj."

Längst i norr kom han in i en stor djup vik, som också var en idealisk plats att grunda ett samhälle vid. Han for ut ur viken igen och följde sedan nuvarande Norges kust så långt norrut att stormarna, dimmorna och kylan till slut hindrade honom från att fara längre.

Helst ville han fara ut över det väldiga stormiga västerhavet, som han antog att hörde samman med Atlas hav. Han ville se vad det var för länder och öar som eventuellt kunde ligga ute i detta hav och bara vänta på framtida generationer att bli befolkade av. Men hans män vägrade att följa honom ut på detta ingenmanshav, varför han motvilligt och surmulet vände om och for hem igen med sina tolv följeslagare.

Han besökte den plats han utsett som sin framtida hemort på nytt på hemfärden och skulle aldrig glömma den, då det var något särskilt med dess lugna breda flod och de vilda höga kullarna med gyllene ängar emellan.

När han kommit hem till sina föräldrar stannade han hos dem i sju år och arbetade för dem. Sedan fann han tiden vara mogen för att skaffa familj. En underbar flicka enleverade han som hette Asa, och med henne och tjugo trogna gossar lämnade han sina föräldrars ö och begav sig till det ställe han för så många år sedan svurit på att skulle bli hans hem.

Han fann det och slog sig ned där. Han hade nära till havet, som han älskade, och han fick över tjugo barn med sin trogna hustru. Han byggde sitt hus vid flodmynningens strand just där havet mötte floden och där nuvarande Långedrag ligger.

En av hans söner hette Dan. Han flyttade som fullvuxen söderut och blev ättefader åt danskarna.

En annan hette Vendel. Han flyttade österut och blev stamfar åt vandalerna.

En tredje son hette Bard. Även han for som fullvuxen söderut och blev stamfar åt ett folk som kännetecknades av sina långa skägg och som kallades de Långa Barderna.

En fjärde son hette Angel. Han var änglalik och skön och blev stamfar åt anglerna eller engelsmännen, som de heter idag.

En femte son fick namnet Germanus. Han flyttade söderut på jakt efter varmare länder, då han var frusen av sig, fastän han var luden och en fruktansvärt stor och kraftig jätte, som blev ättefader åt germanerna i de stora skogarna omkring de höga bergen.

Hans sjätte son hette Burgund och slog sig ner på nuvarande Bornholm. Han blev ättefader åt burgunderna.

Hans sjunde son hette Goth. Han flyttade inåt landet och reste upp för älvar, då han tyckte om uppförsbackar och utmaningar, bröt vägar och fann stigar genom skogar kors och tvärs genom landet. Han var en sällsam stigfinnare. Efter honom har Götaland fått sitt namn. Han var icke en sämre sjöman och gav för alla tider sitt namn åt Gotland, som han kringseglade. Han blev fader åt goterna.

En åttonde son var frisk som en ros och fick därför namnet Ros. Han fann sitt hem i nuvarande Roslagen, och det var hans söner och ättlingar som grundade Novgorod och det ryska riket. Han blev ättefader åt ryssarna.

Bland hans övriga barn bör nämnas sonen Balder och dottern Svea. Dessa två syskon höll ständigt ihop. De var oskiljaktiga. Balder var en mjuk och blid person som i älsklighet, fromhet och dygd var utan motstycke i familjens och släktens historia. Och den som tyckte bäst om honom av alla var systern Svea. När de flyttade hemifrån gjorde de det tillsammans, och de fann åt sig sitt land vid nuvarande Mälarbygden. Systern Svea blev med tiden svearnas eller svenskarnas stammoder.

Här emellan bör berättas om Ulv, en av Konstans söner och yngre broder till Isak. Ulv bortfördes långt österut av förfärliga vildar som bara gjorde honom ont. Någonstans öster om de berg som delar Europa och Asien från varandra kom han till ett läger där han fann nåd för en vacker hövdingadotter. Denna bländande sköna dotter greps av ömkan över honom och fattade kärlek till honom. Tillsammans flydde de ut på stäppen en natt till en annan stam där flickan hade andra släktingar. Dessa människor var toleranta och vänliga mot dem. Ulv fick stanna hos dem som en fri man och fick stäppens vackraste blomma, den vilda rövardottern, till äkta maka.

Med tiden blev han välbärgad, betrodd av andra och till slut även hövding. Han fick tre söner som alla blev fäder till stora folk. Den första sonen var Hunn, stamfader för hunnerna. Den andre hette Finn och blev stamfader för finnarna. Den tredje drog norrut och blev fader till tunguserna och andra folk norr om Asien.

Finn hade många söner. Bland dem märktes Sam, som blev stamfader för lapparna eller samerna, och Virus, som blev stamfader åt virerna.

Tors äldre bröder bosatte sig på olika håll i världen. Hans mest vördnadsvärde bror Odin slog sig ned längst in i Viken norr om Tors boplats, som också Tor besökt. Frej fann sitt hem vid en vacker åmynning i landet norr om den vik som ledde in till deras föräldrars sjö. Frej fick en vacker dotter som blev vitt berömd och prisad för sin skönhet. Frej gav hennes namn åt den å han hade byggt deras hem vid. Hennes namn var Aura.

Loke blev aldrig bofast. Han levde ett kringflackande och utsvävande liv, fann aldrig någon egen fru utan nöjde sig bara med andras, och fann därför aldrig frid. Han var så länge han levde ett stort bekymmer för de stadgade bröderna, som med åren alltmera motvilligt tog emot honom som gäst, när han blivit utkastad från någon av de andra och därför måste söka någon annan att våldgästa under en längre tid, tills han blev utkastad igen. En gång utnyttjade han den älsklige och enkle Balders godtrogenhet på ett mycket skamligt, upprörande och skandalöst sätt, och det förlät honom familjen sedan aldrig. I fyrtioårsåldern försvann han ut på Nordhavet med sitt skepp och sina sista trogna följesmän och vilda kamrater från ungdomen och kom aldrig mer tillbaka. Ett rykte berättade efter många år att han lidit skeppsbrott vid nuvarande Irland, men ryktet kunde inte bekräftas.

4.

"Mina söner, ni är nu redo att fara ut till främmande länder, att lämna ert hem och er familj för att finna och skapa nya. Lyckans barn är ni, ty hela världen står öppen för er. Ni är söner till världens ädlaste och bästa familj; till härskare och ordningsherrar är ni födda, och hela världen bara väntar på att ni ska ta hand om den, med alla dess skatter och trälar och hjordar av människor som är utan herdar. Välsignade är ni, och välsignade skall ni vara för evig tid med alla era barn och deras yttersta avkomlingar. Ni hör till Guds sannaste och trognaste stam, ty blott till att välsigna och berika världen har han danat er.

Hela världen tillhör er. Alla folk som bor norr om semiterna, grekerna och latinarna skall vara givna i era händer. Alla länder som inte redan är semiternas, grekernas eller latinarnas skall tillhöra er. Även världen i väst bortom havet, som Platon kallar Atlantis, skall tillhöra er, och åtminstone de delar av den som inte latinarna hinner ta före er. England, allt land norr om Donau och öster om Rhen, ända till det Euxinska och det Kaspiska havet och vidare österut hur långt som helst, alla dessa vilda obefolkade ociviliserade och orörda länder är era. Men minns alltid, att det inte är jag som ger er dem utan Gud.

Så far ut och ta dem i besittning. Giv dem sedan i arv åt era barn, och låt dessa fara vidare ut som fullvuxna och ta nya länder i besittning. Världen är oändlig, och aldrig skall någon bli mätt på den, och aldrig skall ni förlora den, så länge det finns heliga eklundar kvar i den för oss att i andakt minnas och böja oss i för vår Gud på ödmjuka knän. Ja, det var vad jag hade att säga er, i Guds namn. Amen."

Och han satte sig ned, och hela aftonen satt han tillsammans med hela sin väldiga familj, och alla åt de och drack de, och det var för dem alla den mest lyckliga och minnesvärda dagen i deras liv.

Därefter for hans söner och döttrar ut en efter en och kom sedan sällan hem tillbaka. Och aldrig mer var Tors enorma familj i sin helhet församlad på en gång.

Och bonden Tor fick rykte om sig att vara den bäste av människor. Ingen hade något emot honom, alla hyllade honom och prisade honom för hans goda humör, hans generositet och hans utmärkta handlag och perfekta sinne för det praktiska. Ingen var så jordfast som han, och likväl var han lika from och gudfruktig som Abraham, eller åtminstone som Isak.

Han levde i hundrafyrtiotvå år, och när han dog var hans skägg och hår alltjämt röda som eld. Han förblev flitig och arbetsam ända in i det sista, och han dog en dag av hjärtslag helt plötsligt just när han höll på med att plöja upp sin åker på våren.

Han var sin tids och sin världs mest namnkunniga man, och så gott var hans rykte, att det var levande och friskt ännu i många hundra år efter hans död.

Men hans ättlingars ättlingar, som levde under den mörkaste medeltiden, förvanskade och förfalskade hans rykte. I sin okunnighet och vidskepelse, i sitt sedliga förfall och i det att de avföll och glömde bort sin Gud och eklundarnas helighet gjorde de Tor och hans bröder till avgudar, som de fantiserade ihop fabler om, som blott grundades på drömmar och falska påhitt. Detta lände enbart de hedningarna själva till skada, ty sådana sagor ledde till oenighet, inbördeskrig och oändliga blodiga tragiska släktfejder dem emellan. Kristendomen gjorde lyckligtvis slut på deras stora dårskap, men Tors minne återupprättades sedan aldrig mera, och hans lysande eldsjäls exempel var glömt och begravt under en otydbar runsten.

Men den gode Balder, som var en av Tors yngre söner, och som blev fader för det folk som jämte svearna byggde gamla Uppsala och Stockholm och befolkade Mälarbygden — han var så god så att han en dag sade:

"Nej, nu får det vara nog! Jag vill icke längre ha mina medmänniskor till trälar!"

Och följande dag frigav han alla sina trälar och berövade sig själv därmed allt sitt överdåd och överflöd, all sin lyx och all sin prakt.

Detta blev vida omtalat i världen. Somliga förstod honom och tyckte att han inte gjort något ont utan snarare tvärtom. Bland dessa var Ros, Frej och naturligtvis Svea. Andra tyckte att det som han gjort var en skandal. Den som tyckte det mest var Loke, för han var den mest giriga och egoistiska i hela släkten.

Några år senare kom Loke och hälsade på honom. Balder erbjöd honom allt vad han kunde och förplägade honom väl, och Loke mådde gott hos honom. De samtalade mycket, och Loke förebrådde Balder för vad han hade gjort. Hans farbror sade surmulet:

"Du är inte värd att kallas en man. Du har gjort dig själv till en feg stackare och ynkrygg med att inte längre vilja regera över andra. Du hör inte längre hemma i vår familj av enbart dugliga män, om du inte ångrar dig och på nytt lägger dina slavar under oket."

Men Balder ville inte ha ogjort det goda han ansåg sig ha gjort. Och Loke förstod att Balders vilja var starkare än hans egen, och han gick den natten bister och vred till sängs.

Några nätter senare sov Loke föga. Han arbetade i stället. När gårdens folk sov smög sig Lokes män in i Balders bodor och plundrade dem på allt gott som Balder samlat under hela sin livstid. Balders skatter förde Loke i lönndom ombord på sina skepp. Därpå satte Loke eld på alla Balders hus. Innan han lämnade stranden och seglade iväg för alltid skrattade han rått och ropade inför vettskrämda åskådare: "Det är Balder själv som har förstört sitt liv och framtiden för hela sin familj!" Balder själv lyckades rädda sig, men hans hustru och sex av hans sju barn brann inne. Det sjunde, sonen Gunnar, var på utfärd hos farfar Tor.

Detta var Lokes svek mot Balders gästfrihet, som sedan ingen frände någonsin förlät honom. Och Loke fick med tiden sitt straff genom att Gud lät honom så länge han levde irra omkring på haven som en osalig ande och aldrig mera åtnjuta någonting annat av det mänskliga livet än förödmjukelser.

Men Balder sjönk ner i djup sorg och var förkrossad inför den vrede som drabbat hans hem och familj, hans livsverk, som nu blott var rykande ruiner. Gunnars återkomst från västkusten kunde inte trösta honom.

En dag var Balder försvunnen. Han hade gett sig iväg mot de vilda skogarna i nordväst, mot de fjärran sägenomsusade dalarna, för att börja ett nytt liv där, fastän han redan var så gammal. Och än idag präglas dalkarlarnas bygder av en sällsam baldersk godhet och generositet.

Men Gunnar stannade kvar och byggde åter upp sin faders gård. Och hans faster Svea såg i honom en ny Balder.

Och fastän Balder var gammal och vithårig lyckades han börja ett nytt liv i sina dalar. Han fann en vacker flicka som hette Mora, och henne gifte han sig med. De bodde i en liten stuga vid en stor vacker sjö, och de fick flera barn.

Och det var barnbarns barnbarn till Balder som långt senare gick över fjällen i nordväst och kom fram till det stora havet i väster. Vid stranden av en stor väl skyddad fjord byggde de vid en älvmynning de första hyddor som småningom växte till samhället Nidaros, och de kallade sig nordmän, för de antog att de var de mest nordliga männen i världen.

Men Gunnar Baldersson var en fridsam man, i allt lik far sin. Han for aldrig långt ut till främmande länder utan trivdes bäst med att stanna hemma i frid och där förkovra sig. Han gjorde sig lika rik och mäktig som sin farfar Tor, men utan att bära hand på någon eller någonsin använda vapen. Vapen använde han endast när han tvingades försvara sig mot utbölingar och rövarhövdingar som med våld ville beröva honom hans egendomar. Och i sin försvarskonst var han oöverträffbar. Aldrig kom någon som anföll honom undan med livet i behåll. Inte ens om en stor rövarskara på hundra personer ansatte honom överlevde någon av dessa. Han klarade sig alltid ensam. Aldrig bad han någon om hjälp. Aldrig heller nekade han någonsin någon sin hjälp.

Sin största energi och omsorg lade han ner på de barn som han fick med sin hustru, som han gav sin älskade fasters namn åt. Ingen i hans tid var mera samvetsgrann i sin uppfostran och tuktan och härdning av sina barn än han. Han fick inte många barn, men de som han fick, och det av dem som överlevde, blev desto namnkunnigare.

Han fick fyra söner. Den andre i ordningen kallade han Odin efter sin farfars bror. Odin var en enstöring som gärna gick för sig själv medan de andra var livaktiga och äventyrslystna, glada och festlystna pojkar. Odin älskade naturen och de vilda skogarna och försvann ofta från hemmet för att leva med björnar och vargar och örnar som enda sällskap i den ödsliga vildmarken, medan bröderna tidigt reste ut och hälsade på släktingar och kusiner var sådana än befann sig i världen. De struntade i sina förfäders ekplanteringar medan livets enda lockelse för dem var att ha roligt, medan Odin kunde försvinna ett halvår i de djupa skogarna för att sedan, när man letade efter honom, han skulle påträffas som en eremit fullständigt ovårdad och förvildad men ytterst filosofiskt begrundande livets bestående mysterium helt ensam mitt i en katedralliknande högtidlig eklund. Hans tre bröders vilda festande och resande blev allt mera våghalsigt. Efter att ha besökt den gamle förvildade Loke på Irland råkade de in i en svår höststorm utanför nuvarande Norges kust vid Lofoten, och där förliste och omkom de tre oskiljaktiga och glada käcka gossarna, som deras far så noga vinnlagt sig om att vårda och uppfostra på rätt sätt. Endast en tjänare och rorsman överlevde skeppsbrottet som kunde berätta om den svåra tragedin.

Inför den nyheten blev Gunnar tillsluten och otillgänglig för alla som älskade honom, och han förblev så till sin död. Även den enstörige gossen Odin påverkades mycket djupt av den olyckliga tilldragelsen.

Gunnar, gammal och grå, trött och sorgtyngd, lade nu all den energi han hade kvar på sin ende överlevande son. Han försökte styra Odins liv så att det skulle bli så idealiskt som möjligt. Han gav sin son till hustru den vackraste och mest bländande flicka som ryktet kände. Hon hette Frigga och var en perfekt kvinna utan ett spår av ondska eller självsvåld i sig. Hon var idel behag. Och Gunnar talade till sin son och sade:

"Min son, när jag är död får du av mig det härligaste rike som någonsin funnits. Ingen i världen kommer att vara rikare än du, och ingen kommer att ha allting bättre. Hela ditt liv kommer att vara en enda paradisisk njutning, ty så mycket äger du att det inte kan ta slut på tre generationer även om man slösar. Du kommer att i frid och trygghet kunna skaffa dig hur många barn du vill och kunna ge ett kungarike åt var och en av dem och likväl ha nio tiondelar av dina rikedomar över. I lugn och ro kan du leva ett kärleksmättat liv, ty ingen oro kan rå på den makt som jag under Guds beskydd byggt upp. Du kommer att kunna ägna ditt liv åt bara fritidssysselsättningar om du vill. Du kommer aldrig att behöva arbeta. Du kan tänka och filosofera hur mycket du vill och kunna samla åt dig ett liv fyllt av enbart ljuva minnen."

Men allt vad Gunnar gjorde för sin son lämnade denne likgiltig. Odin var inte ett skvatt intresserad av allt livets goda, hur gott det än var. Han ville ut och brottas med livets onda.

Medan hans gamle far ännu var i livet byggde och rustade han åt sig ett skepp och samlade omkring sig ett manskap på tjugo friska män. Väl rustad för allt for han så en dag ut i Mälaren och ut på öppna havet mot öster.

Han for ut i de vilda omätliga österlanden. Han passerade Åland, for igenom Finlands skärgård, for upp för Nevan, ut på Ladoga och upp för de breda ryska floderna. Var han än landsteg vann han nya vänner varav många till vilket pris som helst ville följa honom. Sålunda växte ständigt hans sällskap. Av Frejs ättlingar fick han två skepp, och när han kom in i Nevan bestod hans lysande följe av 67 personer. Han for upp för Svir och ut på Onega och fortsatte längs floder in i vildmarken. Och allt land som han såg och genomreste utforskade han noggrant och kartlade han för framtida generationer som i hans namn skulle ta det i besittning.

Ibland måste de bära sina skepp långa sträckor över land för att kunna fortsätta in i Österlandet. De seglade medströms ner för den väldiga floden Volga, och Gud talade till Odin och sade:

"Ja, res vidare, Odin. Så länge du reser och ej gör dig bofast och bygger dig ett hem, nöjd, mätt och belåten med ditt verk och de skatter du samlat, så länge du fortsätter framåt skall din värld och ditt konungarike växa och tilltaga i samma takt. Så länge du reser vidare, så länge skall ditt rike utvecklas vidare."

Trettio år allt som allt var Odin ute på resor. Han lärde sig Svarta havets och Kaspiska havets kuster utantill, han lärde sig Volgas, Dons, Dnjeprs och Donaus flöden lika noggrant som han lärt sig B'reshit (Genesis) och hela sin släkts historia, intet land norr om Donau och öster om Britannien var honom det minsta obekant, och vart han kom vinnlade han sig om vänner och nya undersåtar. Vart land som han gjorde sig känd i såg han till att för alltid skulle hylla honom som konung och oinskränkt härskare. Han fick aldrig en fiende så länge han levde, och var och en som någonsin såg honom älskade honom så som man älskar en mild och klok fader.

Långt i fjärran östern byggde han åt sig en väldig borg, som blev hans högkvarter i öst. Efter hans död, då människorna förföll, gick fästningens namn förlorat, och ingen vet idag längre vad han kallade sin mäktiga borg. För enkelhetens skull har man kallat den Asiagård eller bara Asgård, ty den låg i Asien. Den låg vid en vacker biflod till den mäktiga sedermera så kallade Volgan, och denna biflod fick långt senare namnet Moskva av vildar som aldrig hört talas om Odin.

Asgård blev österns mäktigaste fästning. Aldrig har dess like skådats. Aldrig har det funnits en större, präktigare, vackrare, ståtligare och heligare borg öster om Europa än Odins österlandsfäste Asgård.

Somliga har sagt att Asgård var Troja, att Tor var Hektor och att Odin var Odysseus, men de ljuger. De som säger så är hedningar som bara hittar på fabler.

Från fästet Asgård lade Odin under sig mäktiga länder i alla väderstreck. Ett av hans framgångsrika företag var hans befrielse av hunnerna och finnarna ur hedningars förtryck. Ett väldigt slag stod vid Uralbergens fot på den plats där idag Jekaterinburg ligger. Kung Odins män var fyra hundra, och de var en mot fyrtio. Alla de sexton tusen vilda råa omänskliga hedningarna såg sin bane den dagen, så när som på en enda överlevande själ. Han var hedningarnas hövding, och han togs till fånga, och Odin gav honom åt de nu befriade hunnernas hövding. Hunnerhärskaren tog då sitt svärd och halshögg den hedningen. Så sågs även den siste överlevande av den hedniska rasen bada i sitt eget forsande blod.

Hunnerna och finnarna var brinnande av tacksamhet mot sin befriare. Odin och de två befriade hövdingarna ingick fosterbrödraskap, och hunnerna och finnarna svor att tjäna Odin och hans intressen så länge deras stammar existerade. Och en tid senare visade Odin hunnerna och finnarna vägen till Europas fruktbara landskap och grönskande ängar och gyllene slätter, skogar och välsignade vildmarker, där storviltet aldrig tog slut. Ja, genom Odin lämnade Finns och Hunns ättlingar sitt svåra liv i öster och inledde i stället ett lättare, rikare och bekvämare liv i det av rikedomar överflödande västerlandet, där de bor än idag. Hunns ättlingar bor i Ungern och Finns i Finland, Estland och Lappland.

Odin blev aldrig bofast på Asgårds borg, hur ofta han än var där. När hans rike nått världens yttersta gränser i öster var han nöjd och ordnade ett fruktansvärt gästabud för alla sina ståthållare och lydkungar i Asgård. Tusen människor var inbjudna, och det åts och dracks, festades och spyddes, sovs och älskades i tjugo dagar. Hjordar av oxar slaktades och åts upp, och ölet forsade och flöt i kaskader. Man säger att det var vid detta gästabud som både floden Volga och drycken vodka fick sina namn. Huruvida det var Volga som fick namn av vodka eller vodka som fick namn av Volga vet man inte, ty koordinationen vid gästabudet var inte den bästa. Aldrig förr eller senare har ett sådant gästabud skådats. Nio månader senare hade de männen som festade där fördubblats i antal.

Efter den stora dunderfesten brann Asgård upp, och ingen vet hur. Det var österns mest lysande stad och fästning den ena dagen, världens största fackla den andra dagen, och ingenting utom smuts och ruiner den tredje. Men Odin byggde upp Asgård på nytt och lämnade den sedan med sin familj och ett hundratal av sina trognaste vänner. Han drog till nuvarande Tyskland och gjorde det till ännu ett av sina riken.

Han blev aldrig bofast någonsin. Jämt ville han på nytt ut och finna nya världar åt sig. Aldrig var han nöjd, aldrig fick han frid, och aldrig blev han hemmastadd någonstans. Sitt väldiga rike kallade han Svitjod, ty när han kom ut i österlandet och uppfylldes av detta lands väldiga oändlighet och härliga storhet, frågade han där på stäppen en inföding vad detta världens största land hette, och infödingen svarade: "Scythia." Men Odin tyckte att han hörde Svitjod, som även var ett namn på hans hembygd, så därför passade det honom bra att kalla hela sitt rike vid det namnet.

Det sträckte sig från havet i väster till ingenmanslandet i öster, från havet i norr till Alperna, Rhen, Donau och perserriket i söder. Hela nuvarande Norden, Ryssland, Nordtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Polen och Rumänien ingick i Odins rike. Det var det största rike som någonsin funnits, Odin var ryktbar och helgad i alla dess landsändar, och överallt var man än färdades inom detta omätliga rike kände man sig lika hemma överallt genom den vördnad och vårdnad om skogen som rådde överallt och särskilt genom den speciella omvårdnaden om varje eklund, som var och en då ännu betraktades som helig och okränkbar.

Sitt hem betraktade han som den gård i vilken han var uppvuxen och född, sin fader Gunnars gård, som han själv kallade Sigtuna. Han var där sällan; dock var han där mera än på någon annan av sina vistelseorter. Ett annat slott och bålverk hade han bland de numera danska öarna. På platsen för denna gård växte sedermera upp en stad som idag heter Odense.

Trakten kring Lögen, nuvarande Mälaren, hans hemtrakt och barndomsbygd, älskade han mest av allt, och där dog han även. Han dog 182 år gammal, av Gud mer välsignad än någon annan samtida man, och mätt och rik på barn och barnbarn såsom få. Få män har levat ett så händelserikt, intensivt och välsignelsebringande liv som han. Han var en av alla älskad världsfader i fredstid, och i krigstid den förste riktige bärsärken. På ett slagfält kunde han stå ensam mot hundra man och nedgöra dem alla, och ingen var mera populär bland barn än han. Han kunde allt: kriga, jaga, bygga borgar, hus och båtar; han kunde smedens, bagarens, snickarens och silver- och guldsmedens yrke bättre än de flesta fackmän, och han kunde slöjda som ingen annan. Det var han som med sin primitiva ingenjörskonst skapade den i forntiden så berömda Grottekvarnen, och alla trodde att det var han som hade smitt svärdet Gram, som i hans tid kom fram, som liggande klöv ett fallande fjäderdun och skar genom sten och ståljärn utan att naggas i eggen; och man sade att det även var han som gjorde ringen av världens renaste ädlaste guld, som kunde föröka sig på sin ägares uppmaning. Genom att han själv både sjöng och kunde spela på harpa uppkom det under hans tid en oändlig diktning om honom själv, och bäst har denna diktning överlevt bland Finns söner, som tog hans minne med sig till Finland, där det konserverades och utbroderades väl ända tills Kalevala nedtecknades i modern tid. Mycket gott gjorde han som när tiderna och mänskorna blev onda blev till de flesta hedningars bane.

Aldrig mötte han i krig sin överman, och aldrig fick han när det var fred någon fiende. Hans älsklingsvapen var den två meter långa yxan Strid, som skilde många skallar från många kroppar i många krig. Ingen utom han själv orkade lyfta den yxan från marken, och med den högg han lätt varje sten stor eller ofantlig till småflisor med ett enda hugg.

Ringen, som han hade att göra med och som förökade sig själv på sin ägares uppmaning, var den klenod som sedermera blev kallad De Vises Sten, och som blev många hjältars bane. Fafner, Sigurd, Brynhild, Gunnar, Gudrun, många okunniga hedningar gick under genom deras oförmåga att handskas med ringens makt. Men ringen och svärdet finns än idag och kommer alltid att finnas så länge minnet av Odin lever kvar i hans tacksamma undersåtars ättlingars hjärtan.

Och Odin hade aldrig glömt att han var i rätt nedstigande led ättling till Samuel, Efraim, Josef, Israel och Abraham, och han var alltid Gud trogen varje dag av sitt liv. Hur mycket han än åstadkom tänkte han aldrig på annat än Gud. Hans dagliga älsklingsbön var denna:

"O Gud, du som är överallt, varde ditt namn alltid helgat av alla. Sköt om ditt rike, och ske aldrig någon annans vilja utom din vilja. Amen."

Den bönen hade han lärt sig i Jorsalaland, som han vid ett tillfälle besökte på en pilgrimsfärd. Han kunde ju aldrig hålla sig stilla, så när han en gång ville göra något annat än erövra okända världar, så begav han sig försiktigt i smyg in i den kända och besökte dess hjärta, strax innan romarna gjorde så att det slutade slå.

Men när Odin var gammal och inte långt från döden slutade han att resa och erövra nya länder för sitt inflytande. Han drog sig tillbaka till sin faders gård och kände sig för första gången mätt och belåten. Han var nöjd med vad han åstadkommit, och han blev bofast och riktigt hemmastadd för första gången. Han sade:

"Fullkomligt är mitt verk. Nu skall jag stanna hemma."

Och då sade Gud till Odin: "Nu har du själv satt en gräns för din storhet, din makt och din härlighet. Sade jag inte, att om du någonsin bleve nöjd, bofast och hemmastadd någonstans, så skulle din utveckling upphöra? Nu har den upphört, ty du har funnit behag i dina händers verk, i verkligheten, i det som inte är av mig: det materiella, mänskliga och förgängliga. Från och med nu, Odin, skall ditt rike aldrig bliva större."

Själv kallade han sig aldrig konung. Det var endast andra som hyllade honom och gav honom den titeln. För sig själv var han ingenting, en bondeson och en Guds tjänare, — ingenting annat. Hans enda hem någonsin blev den bygd hans far plöjt upp. När han vunnit hela världen vände han den ryggen och gick tillbaka till plogen som fött honom.

Han var endast rik när han gav, endast festlig när han gav fester för andra och endast storslagen när han måste vara exemplarisk för andra. I det privata var hans liv alltid enkelt, torftigt och fattigt. Hans älsklingskappa var lappad och full med hål, och när han for till Jorsala var han mest lik en tiggare. "Jag är blott en människa," var hans sista ord i livet, och likväl blev han efter sin död som ingen annan dyrkad nästan som en gud, tillbedd i vidskepelse och offrad åt som ett beläte. Det var en ond tid som så litet förstod att hedra hans minne. Det var hedendomen som liksom ett tungt mörker övertäckte hela världen ända tills Jesus Kristus erövrade den vid medeltidens början.

Odin hade mängder av söner. Han hade många hustrur och ännu fler söner. Den enda hustru dock som han alltid älskade och återvände till var Frigga, som blev mor till alla hans bästa söner. De var Sax, Kelt, Sarmat, Frank, Ir, Teuton, Gal, Belg och Fries. Åt var och en av sina söner gav Odin ett rike, och sålunda blev hans väldiga enade världsomspännande rike, som blott hölls samman genom hans överallt djupt vördade personlighet, styckat i många små. Dock skulle vart och ett av alla dessa småriken vara nog så respektingivande för andra riken.

Sax fick sitt rike i söder, och det blev kallat Saxland. Kelt nomadiserade under större delen av sitt liv, han var den av sönerna som var mest lik sin fader både till utseende och disposition, och han blev vida ryktbar och erkänd som herre i många länder. På de flesta håll betraktades han som Odins ende naturlige efterträdare. Han slog sig slutligen ner vid en flod som nu heter Loire, och hans familj blev en av de mest lysande av Odins söners. De utmärkte sig för all den goda smak, finare seder, bättre umgängesformer och framför allt för ett sinne för skönhet som nästan alla Kelts bröder saknade. Kelt betraktas än idag som de moderna kelternas egentliga stamfader.

Sarmat fick hela östern som sitt rike. Han tjänade skyterna, och efter honom uppkom namnet Sarmatia, som sedermera blev Polen.

Frank blev frankernas förfader. Ir slog sig ner på det avlägsna Irland och vinnlade sig om att kurera detta land från alla de oarter som Loke introducerat på ön. Han lyckades inte helt och hållet, och än idag kämpar hans efterkommande med samma sociala problem som blev hans dagliga sysselsättning från den dag då det blev hans rike. Det sägs att Loke var den förste som kom på konsten att destillera extra starka alkoholdrycker, och att han rentav introducerade Usquebaugh och blev den förste att missbruka det men icke den siste, då han lärde alla han kände samma konst. Ir var sedan den förste som försökte bekämpa detta missbruk och den förste som misslyckades därmed. Teuton levde ett vilt jägarliv i de sedermera teutoniska skogarna, och Gal blev fader åt gallerna. Dessa två var tvillingbröder och båda lika ohyggliga i oövervinnelig råstyrka. De nästan lika kraftiga men mera sociala Belg och Fries gav namn åt Belgien och Friesland.

Ytterligare en av Odins söner hette Helve. Han älskade berg, och nuvarande Alperna blev hans land. Det kallas än idag för Helvetia. För de flesta av hans bröder och släktingar blev dock detta land så svårtillgängligt genom sina glaciärer och hemska berg att Helvetet för dem fick en helt annan innebörd, ungefär som Sibirien för oss.

Den som fick överta Odins och hans faders gård vid Mälaren hette Njord. Han var den mest hemkäre, och ingen annan var hågad att ta över faderns gård. Därför blev Njord landets folks drott automatiskt. Han var bekväm av sig, lat och oföretagsam och stannade hemma i hela sitt liv. Dock uppskattades han av folket och blev nästan lika populär som far sin. Men redan i hans tid började nordfolkets moraliska nedgång, som mest berodde på det myckna överflödet av allt livets goda, som ohjälpligt skämde bort envar.

Så länge Njord levde rådde fred och välstånd med försoffning och dekadens som följd. Inget uppfriskande krig sopade bort smuts och ondska så länge Njord levde, och mot slutet av sitt liv övergav han sina fäders Gud och lät människorna dyrka honom själv i stället. Så inleddes den mörkaste tiden i de germanska ländernas historia.

-------------------------------------------------

Han trodde sig vara mer än en människa och vägrade att någonsin lägga bort sin titel. "Jag är konung," sade han, "och mitt folk är mina slavar." Han underkuvade alla österns folk med våld och omänsklighet, han dränkte sina undersåtars självständighet och fria vilja i blod och eld; skräck och terror hörde till ordningen för dagen inom hans välde, och dess värre följde flera av hans bröder hans onda exempel. De gick inte så långt som han, men även de blev högmodiga dårar som vägrade kalla sig människor och mänskliga, utan som i stället bara var konungar, maktgalna, grymma, obevekliga ägare till sina folk och all deras jord.

Men låt oss äntligen ta oss en titt på skyternas ursprung. Noas söner var Sem, Ham och Jafet. Jafets söner var Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. Javan blev fader för de folk som levde i Grekland innan det blev ett kulturland. Magog hade tre söner, och den yngste av dessa drog norrut. I motsats till sina bröder och kusiner förblev han Gud trogen. Han uppfostrade sina barn i Guds anda, och hans sonson var det som i tidernas begynnelse efter många irrfärder och äventyr hamnade i nuvarande Finland vid dess sydkust. Han hette Hanok och var exemplarisk i fromhet och gudfruktan. Få män har funnits som var frommare än han. För alla hans bröder och kusiner gick det inget vidare, men för honom gick allt bra genom Guds försyn. Han levde ett rikt liv och fick en övermåttan rik familj. Tjugo söner hade han, och de spred sig över en stor del av världen. Hans älsklingsson Sur fick en son Skut, och från honom härstammar skyterna. Skut var lika god och gudshängiven som sin farfar, och han blev fader åt ett stort folk, som blev känt för sin duglighet, tapperhet, tålighet och utomordentliga fromhet. Skyterna var ett gott folk ända tills de berusade av sin makt glömde Gud och blev hedningar, vilket hände fem århundraden före den fromme Konstans tid. Men ännu idag betraktar skyterna som sitt hemland de sälla jaktmarker som består av oändliga ogenomträngliga urskogar, vilka vimlar av stolta fornminnen, och i vilka trollkarlar, skalder och vandrande siare bor. Det landskapet kallas idag Karelen. Men Hanoks, Surs och Skuts hem låg i nuvarande Nyland vid den å som idag kallas Borgå å, och de av deras familjer som stannade kvar där förblev Gud trogna, och deras ättlingar är hängivna den rätta saken än idag.

Ingress

Men enligt en gammal svensk tradition var Sveriges förste konung Jafets son Magog. Den traditionen upptecknades under den gyllene renässansens tid. Naturligtvis kan inte klentrogna vetenskapsmän acceptera en så underbar tanke, emedan den är alltför förträfflig för dem och emedan för dem allt måste bevisas enligt det petnoga pedanteriets lagar. Men för dem för vilka all världens och universums och Guds underbarhet inte är fullständigt oacceptabla kommer det att Magog som förste man blev gjord till herre och konung över Sverige att för alltid framstå som ett rent självklart och lysande faktum.

O förträfflige Johannes Magnus! Ingen kan tänkas ta allt vad du berättar på fullständigt allvar, men om allt vad du skrivit är lögn är även Homeros och Vergilii dikter lögner liksom alla isländska sagor och hela Bibeln. Men då måste man vara allt bra gudlös, om man inbillar sig att allt vad Gud genom tankar och ord inspirerat i skrift till mänsklighetens fromma blott är falskhet. Må aldrig någon vara så gudlös, och må den som ändå vill vara det kallas en förbannad niding av alla. Förvisso kan allt ifrågasättas och bör allt vädras, dryftas, kritiseras och analyseras, men för det behöver inte allt förnekas. Det som säger sig vara sant men som inte kan bevisa sig vara sant kan icke förnekas och förkastas med någon rätt förrän det har bevisats vara falskt. Utan att vilja försvara eller imitera Johannes Magnus' exempel måste jag dock hävda det faktum, att ingenting av vad Johannes Magnus har skrivit har kunnat bevisas vara falskt. Driven i landsflykt i Tizians Venedig skrev han sin svenska historia på grundval av goternas, och därmed byggde han vidare på det nordiska nationella historietempel, som redan de isländska sagornas nedskrivare, den förträfflige Saxo Grammaticus av Danmark och den storartade Snorre Sturlason lagt grunden till. När jag på Universitetsbiblioteket i Göteborg för första gången kom i kontakt med dessa gamla krönikor, så slog det mig med häpnad hur väl de bekräftade alla min mors gamla keltiska sagor, och det utan att hon någonsin hade läst dessa gamla medeltida författare!

När jag nu återger min mors gamla keltiska sagor så har jag ett visst stöd därför från just urgamla urvederhäftiga auktoriteter som Saxo Grammaticus, Snorre Sturlason och Johannes Magnus. Deras krönikor har jag låtit påverka mina och min mors, så att de här uppträder med en extra patina av modifikation. Summan av alla dessa uråldriga krönikor, legender och sagoliknande traditioner blir det oåterkalleliga faktum, att deras från vetenskapligt håll påstådda falskhet eller åtminstone opålitlighet förblir mera obevisligt än någonsin.

Med dessa ord inleder jag på allvar min gotiska historia och börjar ordentligt ända ifrån grunden med berättelsen om Magog.

Första delen.

"Se, Gud har givit oss vår förstfödde son. Hans hår är ljust, han ler mycket och skriker litet, han lockar oss till tårar med sin älsklighet. Till en tröst för oss är han given oss. I vårt tunga arbete på åkern, i vårt dagliga slit med sådd och skörd år ut och år in, i vårt livslånga tunga mödosamma lidande skall han vara en ljusglimt i vår existens och en tröst för våra plågsamma sorger. Därför skall han heta Noa.

O Noa, jag ser i framtiden en syn. Mycket skall Gud låta ske i dina dagar till hela världens nesa och skam men till din upphöjelse och ära. Du skall bli Guds vän, och du skall föda tre söner, vilka skall dela världen mellan sig, och de skall besitta var och en sin världsdel intill tidernas ände. En av dem skall bliva ett sorgebarn för dig, men de andra två skall du vara välsignad genom, och de skall vara välsignade genom dig. Den äldre skall få östern till skänks och den yngre västern.

Och detta profeterar jag om den yngre av dem, han som skall besitta västern. Sju söner skall han få, den ena vackrare, dugligare och ädlare än den andra. Dock skall en av dessa sju utmärka sig mera än alla de sex andra. Av din sons sju söner skall den andre och den fjärde visa sig särskilt dugliga, ty den förste skall föda tre söner som alla tre skall leva och dö i ringhet, fattigdom och obemärkthet. Den tredje skall Herren rycka bort från jorden vid ännu unga år, och den femte skall endast få en ganska obetydlig son. Tragedier skall möta de två yngsta, ty den förste skall gifta sig, få många barn och bli lycklig, men hela hans familj skall förlisa på havet under en resa i storm. Den andre skall inte gifta sig men ryckas bort från jorden vid unga år av en sjukdom.

Men den andre och fjärde skall bliva stora och mäktiga. De skall bägge bli fäder för stora folk, och störst och mäktigast skall den förste bli, även om han länge skall leva i skuggan av den andre. Den förste skall göra sig till herre över många länder, och hans ättlingar skall härska över de samma länderna i evig tid. Ja, den förste skall han bliva, som gör sig till herre över andra människor."

Allt detta talade Lemek om sin son Noa, om Noas söner Sem, Jafet och Ham, och om Jafets sju söner Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras. Men hans hustru hörde honom och tänkte i sitt stilla sinne: "Det är tur att den späde gossen inte hör och förstår honom, ty då skulle barnet knappast uppskatta så mycket förutspådda olyckor och besvärligheter för sina barn." Men det blev precis efter Lemeks ord, ty Jafet och hans familj fick efter syndafloden hela västvärlden på sin lott. Och Gomer födde tre obetydliga söner, Madai dog ung efter att ha vandrat i umgängelse med Gud i hela sitt unga liv och kanske alltför mycket, och han försvann i en sandstorm under en resa i öknen. Tubal fick en enda obetydlig son, och Tiras dog ung som sin son Madai men genom en sjukdom. Mesek förliste på havet med hela sin familj på en kort resa till Cypern. Javan däremot fick fyra duktiga söner, vilka med tiden blev förfäder åt de greker som redan fanns där innan Hellas blev ett kulturland. Men Magog blev störst bland alla sina bröder.

Magog var rastlös som ingen annan. Han plågades av ständig oro, längtan ut och bort från hemmet och härden och av en obotlig och omättlig äventyrslusta. Han ville se, upptäcka och finna nya världar och ständigt fly bort från allt som han redan kände. Med sin familj vandrade han eller reste han från den ena orten till den andra, från hav till hav, från land till land och från världsdel till världsdel.

Från de armeniska bergen, där Noas ark fastnade, begav han sig västerut mot kusten. Det är troligt att han en längre tid bodde på den plats där idag staden Batum ligger. Han flyttade sedan längs kusten ständigt längre norrut och västerut. Han kände väl till Krim, som han under ett skede ensam kringseglade. Med tiden kom han med sin familj, som då omfattade fem medlemmar, in i Medelhavets östligaste havs nordligaste vik, där han påträffade mynningen av en flod, som vackert och stilla flöt majestätiskt och grant och blänkande såsom Nilen. Denna flod gav Magog sin äldsta dotters namn, som var det barn han älskade mest. Hon hette Tanais.

Han drog med sin familj upp för denna flod. Han drog in i det land som då ännu inte hette Skytien. Många hem byggde han, men så fort han fått ett färdigt och fullkomnat övergav han det och bröt upp med sin familj för att börja om på nytt längre norrut. Han trivdes med svalare klimat, han tyckte om att härda sig mot mörker och kyla, ty han avskydde att behöva svettas av kraftlöshet inför solens utmattande värme. Hans son Sem var lika ivrig att se sig om i världen som han var, och det var denne son som en dag på sina ensliga strövtåg öster om floden upptäckte Volga, som då givetvis ännu inte hette så. Denna nya flod var vida bredare, större och mäktigare än Tanais. Inför sonens nyhet bröt Magog upp med sin familj, sina tjänare och all sin egendom, och de kom till den flods strand som idag heter Volga, och de förvånades väldeliga inför flodens väldiga skönhet.

Den floden följde de sedan i många år norrut. Många år senare, då Magog i tre år bott vid stranden av en vacker biflod till den stora floden, nalkades en främling hans tält. Han var just då ensam hemma med sin hustru och tjänare, och han bjöd främlingen in under sitt tak och förplägade honom väl. Denne främling var obeskrivligt ljus och skön med långt hår som en ängel, men Magog förstod icke att han var en ängel. Till slut frågade Magog:

"Varifrån är du?"

Främlingen svarade: "Jag är från ett land i väster som är rikast av alla länder. Där ligger guld öppet i dagen på många berg, där är floderna tjocka av fisk och laxar, haven som omger landet är som en gröt tjockt av fiskstim som gör havet vitt som silver av även sälar, uttrar, fåglar och valar. I det landets skogar trängs hjortar, älgar, rådjur, vildsvin och renar, och landets himmel förmörkas av vildfågelflockar. Från det landet kommer jag."

"Säg, var ligger ett sådant underbart land?"

Främlingen sade: "Jag skall visa dig."

"Skall du då slå följe med oss?"

Främlingen svarade blott: "Följ mig, Magog, så skall jag leda dig till det rike i vilket du och dina efterkommande skall härska i evighet." Därmed försvann främlingen.

Då förstod Magog att Gud hade uppenbarat sig för honom. Förfärad över att främlingen icke längre var hos honom steg han ut ur sitt tält och ropade inför stjärnhimlens anlete:

"O Gud, varför är du ej längre kvar hos mig?"

Han tänkte dock därpå att Gud säkert icke skulle lämna honom länge ensam och övergiven, utan att Gud säkert skulle återvända till honom en vacker dag. Av den anledningen flyttade han inte från floden, hur kalla vintrarna än var där, utan han stannade tålmodigt kvar och bidade Guds återkomst.

Tre månader senare kom främlingen åter till Magogs boplats. Precis liksom förra gången kom han klädd i en enkel brun ullkappa med kapuschong, som han lyfte tillbaka när han mötte Magog och blottade sitt långa gyllene hår. Magog tog vänligt emot honom liksom förra gången och var mycket gästfri. När de ätit tillsammans berättade främlingen för Magog en historia. Han berättade om en man som kom hem till sin hemstad efter att länge ha varit ute i världen och gjort mycket märkvärdiga storverk. Han hade bland annat botat sjuka, gjort sinnessjuka klara i huvudet, uppväckt döda från den eviga sömnen, givit hungriga och törstiga stenar att äta och sand att dricka, som i de hungrandes händer blev till fiskar, bröd, vin och vatten. Han hade talat vänligt med syndare, avfällingar, hedningar, utlänningar, galningar, brottslingar och utstötta fredlösa. Han hade med sina välgärningar gjort sig till sitt folks mest älskade människa, och när han red in i sin hemstad hyllade honom alla som herre.

Och främlingen berättade, att han red in i sin stad på en åsna, enkelt klädd i ljusa kläder, ren och fager som människa och lysande som personlighet. Folk hade vid hans ankomst hyllat honom med palmkvistar och brett ut mantlar och kappor framför hans åsnas väg. En större glädje hade aldrig någonsin någonstans skådats än den dagen i den staden, som var hela världens hjärta, då mannen hyllades av alla människorna i hans hemstad såsom herre, och han välkomnades och hälsades hjärtligen som mästare och hjälte av alla. Alla var honom underdåniga den dagen med glädje och gamman.

Han stannade sedan i staden, och med tiden blev hans vistelse där obekväm för de som ansåg honom som gäst och som ansåg sig själva vara folkets enda ledare. Dessa ledare var präster, soldater, hövitsmän och andra män med höga titlar, medan herren som kommit till staden inte hade några titlar alls utan blott var en människa. De som tyckte att hans närvaro i staden var pinsam ville därför ha bort honom. De tänkte inte på att Gud kommit med honom till staden, utan de tänkte blott på den outhärdliga eld och smärta som Guds närvaro ingav dem. Därför ville de ha bort mannen, som intet ont hade gjort någonsin, och som hette Jesus.

Jesus hade bland sina närmaste vänner en som liksom Jesus fiender inte kunde tåla Jesus personlighet. Denne vän beslöt sig för att förråda sin herre och välgörare. Han hette Judas, och han ledde översteprästernas soldater till den trädgård i vilken Jesus brukade bedja med sina vänner, och Judas gav Jesus i Jesu fienders våld. Därefter ångrade sig Judas bittert och gick bort och hängde sig.

Men Jesus var nu i deras våld som inte kunde tåla hans personlighet. I en skenrättegång utan anklagelser och utan försvar dömdes Jesus skyldig till inget brott alls, varpå han fördes bort och piskades, torterades och förödmjukades på alla tänkbara sätt för att slutligen ledas hän mot döden. En av hans närmaste vänner, som försökt söka upp honom i hans prekära situation, förnekade honom och flydde när han tillfrågades om han kände den pinade dödsdömde. Vännen ångrade sig dock bittert efteråt att han visat sig svag och sörjde och grät för resten av sitt liv.

Och Jesus, den älskade mästaren, mannen som begått det oförlåtliga brottet att visa sig bättre än alla andra män, spikades offentligt till händer och fötter fast på ett kors, som restes inför allas åsyn. Hans moder och den enda av hans många vänner som inte övergivit honom vakade och sörjde vid korset tills han dog. Världens ädlaste människa, som alla hyllat som herre med glädje och yra, dog som en brottsling och som hela världens värsta usling. Men den vän som förblivit honom trogen ända fram till detta nesliga slut levde sedan i hundra år och förblev herrens minne trogen så länge han levde."

Sådan var den historia som främlingen berättade för Magog. Och Magog frågade: "När hände detta? Det måste ha varit för ganska länge sedan, ty alla städer och samhällen utplånades ju genom syndafloden."

Främlingen svarade: "Det hände för mycket länge sedan, och det händer idag, och det skall komma att hända i en mycket avlägsen framtid. Det händer för evigt.

Vad jag nu har berättat är ett exempel på Guds ödmjukhet och förkärlek för människan. Ingen har någonsin varit så nära Gud som den man vars historia jag just har berättat. Genom att så fullständigt krossa och tillintetgöra och förödmjuka mannen Jesus, som var av jordens godaste släkt, gjorde Gud honom till alla människors störste herre. Och en likadan herre över alla människor behagar det kanske Gud att göra dig till." Därmed drog främlingen upp sin kapuschong och försvann för andra gången.

Då tänkte Magog: "Hur kunde jag tro att denne främling var förmer än en människa? Under sitt första besök gav han mig förvisso Guds ord, men nu den andra gången talade han enbart människoord."

Och han bröt upp med sin familj från platsen som låg vid en krök av en biflod till den flod som idag kallas Oka. Och han vandrade västerut, ty aldrig skulle han glömma vad den märkvärdige främlingen sagt under sitt första besök hos honom. Över vad främlingen sagt under sitt andra besök visste inte Magog om han skulle gråta eller känna sig förbannad. Och han bad till Gud och sade:

"O Gud, vad är meningen med hela världen om sådant kan hända i den? Varför vill du göra mig till herre över andra om den högste av alla jordiska herrars lott är sådan? Hur kan jag vidare leva efter att ha hört en sådan berättelse och fått inblick i en så fruktansvärd bottenlös avgrund? Du har uppskakat och upprört mig för resten av mitt liv. Aldrig kommer jag att hämta mig från den chock din berättelse berett mig. Men vill du göra mig till herre och härskare över andra, så var så god. Ske din vilja. Varje människa är till blott för att göra dig till lags."

Då svarade Gud: "Du måste inte tro, Magog, på vad min ängel berättat för dig. Blott om du själv vill, om berättelsen behagar dig, om du hellre håller dig till det som synes än till det som inte syns, blott om berättelsen är dig till gagn, behöver du acceptera den. Ingen måste tro på Jesus Kristus. Det räcker om man tror på mig, jag, den ende som är Gud.

Se stjärnan framför dig. Den skall leda dig till ditt land i vilket jag skall göra dig och din familj till herrar för evigt." Och Magog såg i skyn plötsligt en stjärna tändas, fastän det var mitt på dagen. "Följ den stjärnan, och du följer mig. Den skall leda dig till ditt hem, där du skall förkovra dig och bli den förste i en ätt, som skall härska över stora delar av världen för evigt."

"Måste jag?" flämtade Magog.

"Nej, bara så länge du själv vill," kom det tryggt till svar.

Och från den dagen följde han stjärnan, när han reste, natt och dag och morgon och kväll, ty den lyste ständigt för hans ögon, även om aldrig någon annan såg den.

Och han drog västerut med sina sju söner och sina tre döttrar, sin goda älskade hustru och allt vad han ägde, tjänare, boskap och mycket gods. En dag mot slutet av sin medelålder kom han till en lugn och vacker flod, som glänste blått i solens sken, och som flöt västerut. Det var den flod som idag mynnar ut vid Riga. Och Gud sade till Magog:

"Det hav till vilket denna flod rinner skall vara ditt hav. Alla dess stränder och kuster, öar och länder skall tillhöra dig och dina barn."

Långt senare kom Magog fram till det havet. Men den dagen försvann stjärnan och kom icke tillbaka. Magog tänkte: "Gud återvänder säkert till mig någon dag." Och han slog sig till ro vid nuvarande Östersjöns strand med alla de sina i förbidan på ledstjärnans återkomst. Varje dag gick han ner till stranden från sitt läger och gick av och an på sanden, vare sig det var oväder, storm, kallt eller regnigt. Och han ropade ofta:

"O Gud, när skall du återvända till mig? När skall du åter ta mig vid handen och leda mig vidare, såsom du så länge redan har gjort?"

En dag när Magog gick ner till stranden som vanligt var det en stor storm. Himlen var svart, vågorna var höga och vilda, och molnen flög över himlen. Blixtar upplyste havet, och eld lågade i skyn. Det dundrade och skakade i världen. Ur denna storm talade Gud till Magog. Han sade:

"Allt land öster och väster om detta hav giver jag dig, o min son Magog. Du och dina barn skall blöda för det, dö för det, gråta blod och lida intill döden för det. Ni skall få svettas blod och försvara det i evighet mot anklagare och åklagare. För evigt skall ni nödgas slåss med svärd för ert land, aldrig skall ni få ro och vila för Kains barn, för de ignorantas hat och för de okunnigas avundsjuka. Frid skall aldrig någonsin unnas er av någon. Men alla era motgångar, olyckor och lidanden skall stärka er i anden, så att ni aldrig förlorar er ställning, er kraft, er dygd och er skönhet. För varje prövning som drabbar din familj skall den bli mäktigare, för varje tragedi skall den bli större och rikare, och för varje katastrof skall den triumfera med ära och glans. Aldrig skall jag överge dig, och tecknet därpå är att varje hinder som jag skall ställa i din väg skall jag låta dig överkomma. Otaliga skall dina hinder vara men lika otaliga dina framgångar. Och du skall veta, att varje hinder som jag uppställer på din och på dina efterkommandes väg är en kärleksgåva från mig.

På stranden på andra sidan havet skall du finna ditt hem. Jag skall leda dig dit. Följ mig!"

Då rämnade himmelen, och på den blåa himmel som öppnade sig visade sig åter den sällsamma stjärnan. Den lyste nu starkare än någonsin, men till Magogs förvåning visade den honom vägen inåt landet. Han tvekade dock icke att följa den och att bryta upp med sin familj och sin älskade hustru, som nu väntade sitt elfte barn.

Vägen gick genom Livlands djungler till nuvarande sjön Peipus och därifrån längs floden Narova till kusten. Sedan visade stjärnan dem västerut längs kusten ända till den plats där Reval idag ligger. Därpå visade stjärnan vägen mot norr över havet.

Magog byggde med sina söner en husbåt så stor i sina proportioner att den var jämförbar med Noaks ark. Med den styrde han med hjälp av den underbaraste friskaste sydvästbris norrut över havet med alla sina anhöriga och tillhörigheter, och han nådde land vid nuvarande Porkkala udd. Sedan svängde vinden, och stjärnan vandrade åt väster. Magog styrde sin husbåt genom skärgården via Hangö udd, Nagu och Åland, och han blev innerligt fäst vid detta öland, så otillgängligt och så förtrollande. Han ville stanna och smeka var röd klippa han for förbi och låta sanden sila mellan fingrarna och tårna på varje mjölmjuk och gnistrande vit sandstrand. Hans son Aur bad att få stanna i detta land med hustru och barn och ägodelar, och fadern lät honom det men inte utan argumentering. Aur bosatte sig på den plats där idag staden Ekenäs ligger.

Ledd av stjärnan fortsatte Magog in i öriket. Efter en lång färd över öppet hav skymdes åter horisonten av öar, och när Magog med sin klumpiga husbåt seglade in bland dessa öar började de snart bli allt tätare. Därav drog Magog den slutsatsen att han närmade sig land.

Men över den tätnande skärgården i väster började samtidigt mörka moln dyka upp och flocka sig. Allt tätare blev skärgården, och allt mörkare blev himlen. Snart bröt ovädret ut. Hällregn öste ner, men likväl förblev stjärnan lysande under molnen.

Sjön blev mycket orolig och farlig. Vågorna vräkte sig utan lag hur de ville, och vinden var ytterst ombytlig. Det var en hård fruktansvärd vind, som den ena sekunden ej blåste alls och den nästa vräkte sig över den läckande husbåten med all sin kraft.

Magogs hustru sade: "Förbannade storm! Ett vidunderligt odjur är du! Naturen är ond som drabbar oss så hårt! Förbannade vare alla vädrets makter! Vi kommer att förlisa och gå under och drunkna som Noaks kattor!"

Då sade Magog: "Tyst, kvinna! Behärska dig! Fly aldrig ut i vrede mot naturen vad den än gör! Den är ju Guds högra hand och försynens eget vapen, och hennes namn som Guds tjänarinna är Guds egen kraft! Det är han som vill pröva oss. Uthärda prövningen utan protester, genomlid ondskan och överlev den, visa att du är starkare än den genom att behärska dig och ödmjuka dig och stå ut med det outhärdliga!"

Men Magogs hustru skrek till honom tillbaka genom stormen: "Stormen, mörkret och våldet gör mig förtvivlad! Jag hatar allt som är ont, mörkt och hårt! Varför har du fört mig hit! Vi kommer att förgås!"

Stormen nådde nu sin kulmen. Alltjämt vandrade stjärnan framför dem, men den var nu röd. I rasande fart drev stormen och vinden dem framåt, och Magog måste koncentrera all sin uppmärksamhet på att skickligt manövrera sin otympliga husbåt mellan holmarna. Han bad oupphörligt till Gud att han åtminstone skulle rädda dem från att gå på grund, medan han slingrade sig om sin stora styråra och hackade tänder och frös i panik.

Holmarna blev tätare och tätare, och sunden blev smalare och smalare. De nådde det allra smalaste sundet just när stormen nådde sin absoluta höjdpunkt. En väldig blixt bländade de arma mänskorna, och en öronbedövande skräckinjagande skräll med knallar och explosioner samt ett förfärligt brakande följde på blixten. Magogs hustru skrek ut sitt hjärtskärande ve. Magog tappade för ett ögonblick kontrollen över framfarten av ren förskräckelse. I nästa ögonblick gick den väldiga farkosten på grund. Genast steg vattnet, och husbåten måste överges. Med frenesi ledde Magog sin familjs räddning. En ö var i närheten som de lyckades vada i land på.

Men Magogs hustru greps av en strömvirvel som förde henne ut och dränkte henne.

Även alla Magogs ägodelar gick förlorade jämte de flesta av hans djur. Hans yngsta son drunknade även och en av hans döttrar. Av djuren klarade sig endast några hästar, några åsnor och någon boskap. Alla kameler gick förlorade.

Och Magog sade: "Naken har jag kastats upp på det land som Gud ville ge mig. Utblottad, frusen, uthungrad, ruinerad och naken har detta lands herre nu kommit hem jämte hela sin nakna och medellösa familj, som han måste försörja. O Gud, jag tackar dig för att du har lett mig så här långt! Lovad vare alla mänskliga människors Gud i evighet!"

Och han böjde knä på stranden i regnet och tillbad Gud i ödmjuk förtröstan fastän han samtidigt både huttrade och grät. Ett enda tecken var honom positivt i detta ögonblick: det fanns ekar på stranden. Tacksam för detta heliga tecken kysste han den jord som han nu visste att var hans.

Med tiden repade han sig från skeppsbrottet och kunde åter börja känna sig på den säkra sidan av livet. Men han hade ännu inte nått slutmålet. Stjärnan manade honom fortfarande vidare, och han drog därför vidare norrut längs kusten.

Men vid den ö där han hade förlist samlades med tiden mer och mer trävirke från hans väl timrade men hopplöst havererade husbåt. Ön blev märkbart större genom den mängd av stockar som samlades där. Dock är det troligen inte därför som den holmen många tusen år senare blev kallad Stockholmen.

Han följde stranden mot norr och kom slutligen in i den väldiga mångarmade havsfjordens innersta och nordligaste vik. Det var en stilla dag han kom dit. Sjön glänste som en spegel, och endast vita svanar krusade dess ljusa glittrande yta. Frid och ro härskade i denna innersta sötvattenshavsvik.

Och stjärnan stod då precis mitt i himmelen rakt ovanför Magogs huvud, och då han tittade upp mot den för att spörja den om dess egentliga väsen sade Gud till honom:

"Här är ditt hem. Här skall jag äntligen låta dig få vila och andas ut.

På denna plats skall en stad växa upp. Den skall aldrig bli stor, utan den skall alltid förbli idyllisk och vacker i anspråkslös litenhet, ty allt stort är fult och allt litet är gott. Men hur liten din stad än skall vara skall den bli ett hjärta för en stor del av världen. Från ingenstans skall det komma så mycket konungar som från dig."

Därmed försvann stjärnan, ty den föll, men icke mot jorden utan uppåt himmelen; och Magog ryckte på axlarna inför det ofattbara och började genast med sina söner att ta i tu med arbetet på sitt hem, deras framtida huvudgård.

Och Magog levde ännu i hundra år innan han dog. Sina sista hundra år levde han i lugn och ro, i frid och i ljus. Han umgicks med Gud så länge han levde, ty särskilt mycket annat sällskap hade han inte; och hela hans gestalt omstrålades alltid av en viss ljus fridsamhet. Hans hår och skägg var vitt som den renaste snö, och hans ögon var klarblå som sommarhimlen i det nordliga land han hade kommit till. Han lyste av kärlek till livet, till Gud och till allt levande liv i naturen så länge han levde.

2. Sex generationer