av John Bede.

Förord till andra delen

1. Gudbrand

2. Helge

3. Rolfs uppgång

4. Rolfs fall

5. Göte IV

6. Rurik och Horvendel

7. Hamlets dårskap

8. Hamlets upprättelse

9. Kung Hamlet

Förord till andra delen

Det märkligaste med denna andra del är emellertid rent språkligt dess versmått. Från att ha skrivit första delen på engelska på prosa hoppar John Bede tvärt över till rena daktyler på svenska – jag har inte kunnat finna en enda lapsus i hela den andra delen i denna beundransvärt och otroligt konsekventa versrytm. Därmed kan man kanske säga att John Bede uppfunnit och introducerat ett nytt episkt versmått.

Därmed kan verket bara jämföras med andra stora episka dikter, främst Homeros. Två långa avsnitt i andra delen tilldrar sig läsarens särskilda intresse. Det första är Rolfsagan, som inleds med det nästan grekiska dramat om drottning Ylva. Det andra är Hamletsagan. Mellan dessa två föreligger en märklig grekisk parentes, som bland andra har Homeros själv att uppvisa, där författaren handskas helt fritt med tidsdimensionen – en resenär träffar först Jeremias i Jerusalem och därefter Homeros på Kios, som om de skulle ha levt samtidigt, vilket är omöjligt. Denna anakronism kan kanske ses som en markering av författaren att en diktare har rätt att vara tidlös, – eller som en försmak till den senare fjärde delens stora grekiska mytologiska scenario.

Hamletsagan följer liksom Rolfsagan Saxo snarare än Shakespeare. Shakespeares pjäs är en tragedi medan Saxos original är en komedi. John Bede har tagit fasta på både Hamlets tragiska dilemma och den seger som Saxo förlänade honom i motsats till Shakespeare. Resultatet bör kanske ses som ett fantastiskt och värdefullt komplement till Shakespeares från Saxo förvanskade men dock dramatiskt oöverträffbara version.

Emellertid är John Bede's version kryddad med en extra näve cayenne-peppar, som varken återfinns hos Saxo eller Shakespeare. Detta är John Bede's mycket speciella, kontroversiella och nästan farliga kvinnosyn, som även kryddar Rolfsagan (drottning Skuld) och skymtar i andra sammanhang. Hamlets uppgörelse med sin moder enligt John Bede måste betecknas som något som varken Saxo eller Shakespeare hade vågat drömma om.

Och detta är bara ledande pusselbitar i det stora drama om kärlek, som egentligen hela "Gotisk historia" bara är.

Verkets andra del, liksom den första, skrevs helt och hållet i Göteborg troligen under året 1975.

Red. C. Lanciai, 7 juli 1997.

Andra delen.

"Ursäktar du mig, käre Gudbrand, om jag den berättar på vers?

Jakobs förstfödde son med sin enda högt älskade hustru, den väna och milda fru Rakel, var Josef, och Josef var den som fick förstfödslorätten, ty han var sin far Jakobs enda egentliga hustrus först framfödde son.

Josef hade två söner: Manasse och Efraim. Efraim var yngst, men dock fick denne förstfödslorätten, ty Herren Gud ville det så. Och det här är historien om Efraim.

När han blev stor blev han köpman. Han blev snart Egyptens mest mäktiga och framgångsrika och ledande köpman. Och han var en stor pionjär, ty han idkade handel på havet. Han seglade själv i ett trettiotal år, och han skaffade sig en omätlig och fruktansvärd makt. Största delen av den tidens fartyg var ägda av honom. Han blev såsom köpman så mäktig, att hans handelsrike var riktigt ett väldigt imperium. Och han begynte att grundlägga städer och skapa i främmande länder små blomstrande stadskolonier. Han grundlade städerna Tyrus och Sidon, och de båda städerna voro så länge han levde fullständigt beroende av honom. Cypern och till och med Kreta besökte han även och grundlade små kolonier däri. Han fick även en son som han gjorde till sin egen partner och enda affärskompanjon. Och den sonen var hans favoritson och älskling. Han hette så mycket som Fenix. Och Fenix blev stamfar för det folk som kallas fenikierna. Det var på Efraims initiativ som ock den kolonin längst i fjärran i väster blev grundad som kallas Kartago. Och Efraims sista ord var, när han gammal och döende talade till alla sina församlade söner:

"O söner! Ni är mer välsignade än alla min faders söner var. Er är all världen. Er giver jag den, ty jag äger den själv. Varje stad, varje hamn vid var kust i all världen behärskas och ägs av mig själv. Men dig, Fenix, min älsklingsson, ger jag de vackraste smyckena av mina städer. Det är fagra Tyrus och signade Sidon. De skall en dag småningom bli hela världens mest mäktiga, rika och storslagna städer. Och du, min son Beria, du den mest duktiga, fromma, gudfruktiga av mina söner, du skall bliva fader åt Israels ryggmärg, åt världens mest sega och rediga, härdade, ljusa, pålitliga folk. När de övriga av Israels stammar går under skall du bliva kvar. Du skall bli världens stomme, dess eviga ordningsmakt, dess oupphörlige räddare och dess mest lysande hövding. O söner! Ni utgör det sanna, det eviga, det enda riktiga Israel. Ni är dess hjärta, dess kropp och dess själ, och ni skall aldrig bli övergivna och ej heller överge Herren. Ni endast av samtliga stammar och folk skall trots allt utan krus förbli Herren Gud trogna i evighet. En spillra av mänskligheten skall alltid förbli Herrens barn, och den spillran är ni, mina älskade världsövermäktiga söner, som aldrig skall kullkastas, avsättas eller besegras."

Så dog gamle Efraim, och aldrig har en man varit så rik vid sin död i förhållande till hela övriga världen, och aldrig har någon man dött mera lycklig och säll och med ett mera hedervärt, verksamhetsfyllt liv bakom sig. Och Fenix blev efter hans död den som ivrigast fortsatte faderns otroligt vitala och aktiva verksamhet såsom en köpman och handelsman på alla vatten men även till lands.

Men därmed är ej allt sagt om Efraim. Sent på sin ålderdom hade han en ytterst sällsam vision. Ja, han såg genom en uppenbarelse ett land långt bortom all världen, ett land som bestod av mest öar och halvöar, sjöar och berg, och det landet var vilt, kallt och ödsligt. Men till detta land tyckte han att han såg sina söner och ättlingar komma och bygga sitt bo i. Och vid denna framtidsvision utbrast Efraim:

"Ack, skall då hela den övriga världen förgås genom sin egen dårskap, så att detta vildmarksland i fjärran endast blir kvar såsom hamn där mitt släkte kan fortsätta vara lojala mot gudfruktigheten trots allt? Ack du öde! O sorgliga värld! Ve var mänska som fruktar att vara sig själv och som vägrar att komma vid sanningen! Ve den som sviker sin plikt och förnuftet! Självuppoffringen är det enda som kan rädda människosläktet i längden, men de är blott få som kan offra sig rätt för det liv som är evigt, och som endast finns i vår farliga hemska allsvåldige och själsförtärande Gud."

Ja, så talade Efraim inför sin syn av att endast det vildaste, mest otillgängliga, kalla och ödsliga landet till slut sorgligt återstod såsom det enda land där den gudomliga rättfärdigheten trots allt kunde få existera i fred och trots allt rädda den genom egen förskyllan förtappade hopplöst dåraktiga kortsiktiga mänskligheten från dess självdestruktivitets egoistiska självsvåld och gudlöshet."

Sådan var Samuels berättelse om salig Efraim.

Mest av vad Gudbrand berättade fängslades Samuel av konungasagorna.

"Varför har ni ej en konung i Israel?" frågade Gudbrand, och Samuel svarade:

"Vi är för ödmjuka inför vår Herre och Gud. Vi vill icke förhäva oss, ty såsom framgår av dina berättelser måste en kung föra olycka med sig, ty kunglighet leder till högmod. Men den dagen Herren är med på att vi skaffar Israel en konung, den dagen skall Israel hava en konung, och Israels konung skall leva i evighet och vara den allra största mest mäktiga i hela världen för evigt."

Och Samuel anade icke hur sant hans ord var.

Och när Gudbrand begynte att längta till hemmet igen efter sex oförglömliga månader hos gamle Samuel, gav honom Samuel som avskedspresent en av hans egna döttrar till hustru. Han fick välja vilken han ville. Då utvalde Gudbrand en underbar mö som bar namnet Oluva, ty hon var av samtliga Samuels döttrar den flicka som mest var i Gudbrands högt krävande tycke och smak. Och den ifrån all ondska helt frie och fullkomligt gode profeten och domaren Samuel vigde dem bägge och gav dem med tårar sin avskedsvälsignelse. Varför med tårar? Måhända såg Samuel något av alla de framtida prövningar som skulle drabba det unga förtjusande paret.

Och de båda ungdomarna bad sin fader och svärfar adjö, och de red bort från Rama på åsnor. Vid kusten låg ett fint fenikiskt starkt fartyg och väntade på dem som skulle beledsaga dem hem till Norden. Det fartyget hade beställts och väl anordnats av deras heliga älskade fader, ty Samuel hade minsann hållit sig informerad och kunnig om sina välsignade släktingars, Fenix barns, iver att resa och upptäcka främmande länder. Och Samuel hade haft rätt i sin höga förmodan att Tyrus fenikier högst gärna med Gudbrand som lots kunde tänka sig segla till helt obekanta och främmande nya exotiska länder och hav. Och med käcka Oluva gick Gudbrand ombord på fenikiernas skepp där det låg i byn Jaffas osäkra och utsatta hamn. Och med friska sydostvindar fylldes vart segel, och skeppet sköt fart.

Nu skall vi till att måla Oluvas porträtt. Hon var inte en skönhet, ty hon var för kraftig och manhaftig för att benämnas som skön. Hon var även mer manlig än kvinnlig till själen och sinnet. Hon slogs som en karl, hon var kraftig som Herkules, och alla män som kom henne för nära fick skäl nog att frukta att umgås med henne som med en förfärligt riskabel och oövervinnelig hövding och kämpe. Och för hennes manlighet just hade Gudbrand valt ut henne, ty mest av allt skydde han och föraktade han veklig kvinnlighet. Och den bastanta Oluva bar aldrig på sig något smycke och ordnade aldrig sitt hår, som var långt, rikt och härligt och tjockt. Och hon älskade Gudbrand och blev under resan snart havande med honom. Barnet hon födde var en stor och präktig grann pojke som gavs namnet Helge, ty åt Herren Gud var föräldrarna eniga om att högt helga den lille. Han föddes på havet strax utanför farliga stormiga klippiga kusten av heliga gamla oändligt välsignade vackra Britannien, alltså det land som ursprungligen var britters land, och som ännu idag bär som franskt namn Bretagne. Och han föddes just som en grov storm blåste som allra hårdast och när svåra situationen var som allra värst och mest kritisk. Men när han var född, så begynte den våldsamma stormen bedarra, och faran var över. Och fartyget fortsatte norrut längs Angels lands sällsamma vackra gudomliga himmelska ljuvliga kust.

Men det blev sämre väder, och kallare blev det också, ty det var nästan midvinter; och de vid köld ytterst ovana stackars fenikierna började oroas av att det mörka klimatet blev ständigt mer hotfullt och skrämmande. Men när de sedan kom ut på det ödsliga fiskrika vilda totalt obarmhärtiga rasande gråa ohyggliga Nordhavet började alla bli rädda och frukta för slutet på resan. Det hörde ju inte till praxis att man mitt i vintern begav sig till sjöss ut på Nordsjön. Men Gudbrand försäkrade dem om att det inte var någon fara, att allt var som det skulle vara. Men de blev nu pressade hårt och förföljda av fasliga digra ohyggliga stormar, och flera av de aldrig vid kyla vana fenikierna togs grymt av havet, gick åt och gick under. Men när de kom så långt mot norr att de började påträffa is blev det droppen som bräddade sydmännens tålamods bägare och fick den att flöda över. De sade till Gudbrand:

"Vi vänder! Vi vill icke längre på detta ohyggliga fasornas hav! Vi vill ej förolyckas totalt allihopa!"

Förgäves försökte den vädjande Gudbrand att omvända dem, men de var fast beslutna. De ville ej längre ut på ett förtrollat och skrämmande främmande hav som till råga på allt var så skumt att det stelnade. De vände om, trots all Gudbrands försäkran om att bättre lugnare farvatten snart nog var nära. De strandsatte Gudbrand, hans son och hans hustru på en enslig ö som de träffade på, och så vred blev Oluva för detta att hon reste upp en förfärlig förintande storm över havet som drabbade fega fenikierna. Och Gudbrand och hans familj kunde se från den strand som de stod på hur arma fenikiernas skepp havererade och hur fenikierna alla gick under i denna den hårdaste stormen. Och vrakspillror kantade kusten tillsammans med uppsvullna stackars fenikiers lik.

Gudbrand sade: "Det här hade ej hänt om de icke hade ilandsatt och svikit och fegt övergivit oss." Och ej en enda fenikier klarade sig.

Gudbrand började bygga en ny båt, ty de måste bort ifrån ensliga ön. Men på ön födde tappra Oluva en ny son åt Gudbrand. Han kallades Thuiskon, ty detta namn hade burits av den enda vän som de haft bland fenikierna och som ock varit den ende som motsatt sig svikandet av dem. Och Thuiskon var lika präktig och kraftig och stark såsom Helge. Och moder Oluva, hon ammade bägge. Omsider blev Gudbrands båt färdig, och i liten bräcklig tunn farkost for tvåbarnsfamiljen djärvt ut på det stormiga vildsinta hårdhänta ödsliga havet. Till avsked av ön sade Gudbrand:

"Du heliga, rika, välsignade ö, som för oss varit hem i ett halvår! Vi skall aldrig glömma dig, och minnet av dina skogar och kuster, det vare i evighet helgat."

Och ännu idag kallas ön av all världen för Helgoland, och kanske finns än idag till och med Gudbrands hydda och lilla kapell kvar på ensliga ödsliga gästfria holmen.

De for för barmhärtiga västliga vindar runt det, som idag heter Skagen men som då var namnlöst, och följde därefter det frejdiga Danmark, ty vinden var ostlig, och Gudbrands båt kunde ej kryssa. De hade ju annars förstås gett sig in till den rika och frejdstora byn Göteborg, där måhända hans farmor fortfarande levde och styrde. Men vindarna tvingade den stackars utsatta prövade lilla familjen att hålla sig till havets ostkust. Och dessutom var de nog tvungna att hålla sig nära till land för de små arma barnens skull, som måste matas och vårdas beständigt.

Det var en mörk höstafton som de kom fram till det välsituerade lägret vid Lejre. Där lyste i konungens hus ljus i fönstrena, och rök steg mjukt upp ur hålet i taket. Och Gudbrand med hustrun och kärnfriska pojkarna rodde till stranden, ty vinden var död; och där lade de till och steg under djup andaktsfull tystnad i land, ty de hade nu äntligen nått en trygg hamn efter år av ohyggliga irrfärder och outhärdliga ändlösa digra strapatser.

De knackade på vid den kungliga porten. De blev genast insläppta. Där satt kung Frode i högsätet framme vid flammande värmande brasan, med släktingar, söner och döttrar, sin hustru och tjänare kring sig. De trasiga härjade fattiga stackars nyanlända frågades vilka de var. En av konungens söner skrek:

"Här vill vi icke ha några förbannade fräcka och näsvisa tiggare! Ut med dem!"

Men Frode stillade den sonens vrede och sade:

"Vi måste först noga få höra vad de har för ärende. Tala, o främling! Vem är du, och varför är du här med hustru och barn, om den kraftiga jätten bredvid dig nu verkligen är mor och kvinna!"

Och Gudbrand föll ödmjukt på knä, och så rörd var den stålhårde mannen med hjärtat av järn att hans ögon var fulla av tårar. Han sade:

"Ack, konung, förlåt och ursäkta oss att vi här inkräktar, stör och besvärar dig så sent om aftonen, men vi är långväga resande, och vi har lidit och prövats oändligt och oerhört svårt. Jag är Gudbrand, kung Ragnars i Uppsalas son. I ett tiotal år har jag varit på resa i fjärran och avlägsna länder och kommer nu åter, helt utblottad och utan några resurser, tillbaka med barn och familj."

Gudbrand hade ej talat till slut förrän Frode stått upp och gått fram till den knäböjde och med oändligt from kärlek varmt omfamnat honom och rest honom upp. Frode sade;

"Välkommen, min son! Här är mat, dryck och värme och trygghet och sängplats för er för så länge ni önskar att glädja oss med att förbli här hos mig i mitt hus. Men berätta nu allt som ni upplevat! Börja nu genast berätta om Israel!"

Ty såsom Ragnars i Uppsala närmaste trognaste vän visste Frode alltsammans om Gudbrands planerade resa till Israel och om hans avfärd och om hans långvariga frånvaro. Frode var även bekant med kung Ragnars förfärliga oro och saknad av sonen, mer än någon annan man var; och den gamle och ståtlige varme kung Frode var glad övermåttan för vännen kung Ragnars skull. Samtidigt tänkte han dock:

"Jag bör akta mig för att högt fröjdas i förtid, ty ännu är Gudbrand ej hemma."

Och Gudbrand och hustrun Oluva, som han även kallade Ylva och Olga och Helga, blev där hos kung Frode en tid, och de åt sig helt friska och sov sig helt sunda igen; och de två redan tultande pojkarna började växa med rasande fart.

Men för var dag blev Gudbrand allt hemlängtanssjukare. Han kunde ej dröja längre med att fara hemåt. Och icke en dag efter att havets is spruckit upp och gjort havet på nytt åter farbart for Gudbrand iväg med familjen på ett av sin faders skepp, utan han for just på den samma dagen. Så ivrig och längtansfull var han. Och vinden var gynnsam, och färden gick raskt, trots att havet var fullt av besvärande bromsande isflak. Och Gudbrand berättade för sin Oluva om allt vad som väntade hemma hos fadern. Han målade noggrant för henne i ord varje bild av vart föremål och varje plats och var mänska och släkting där hemma. Med sanningskär noggrannhet kunde han i långa timmar beskriva den anrika Uppsalen, hamnen och kung Götes flotta, som Ragnar grant återuppbyggt. Han beskrev varje ö, varje strand, varje hus, och mest av alltihopa förskönade han deras framtida hus, hem och borg, såsom han ville ha det och glädja sin fru med att ordna det. Och för Oluva blev detta av Gudbrand beskrivna gudomliga hem världens finaste vackraste ljuvaste mest paradisiska slott. Och hon längtade varmt hem till Uppsala, trånande hett även hon, och var full av de största förväntningar inför den snara och äntliga hemkomsten, och det mest spännande ansåg hon att skulle bli första mötet med fadern kung Ragnar.

Men utanför Öland blev de överraskade av en ny rasande storm, som snart tvingade dem helt ur kurs. De drevs, blåstes och tvingades österut. Gudbrand stod ständigt vid rodret och höll skeppet flytande. Men stormen blev bara värre och värre. Den ville ej minska och lugna sig. Gudbrand var dock optimistisk och kunde ej tro annat än att den snart måste tröttna och låta sig stillas. Men svåra orkanen höll i sig och stillnade inte. Den höll på i sex långa dagar, och under den sjunde blev den allra hårdast och värst. Ständigt höll tappre Gudbrand vid rodret. Han sov ej och åt ej, ty han visste blott alltför väl, att om han släppte rodret ett ögonblick var skeppet dömt och förlorat. Hans händer förfrös och frös fast vid det viktiga rodret, som skeppet och alla dess människors liv endast hängde på och helt berodde av, och Gudbrand släppte det ej. Men ett isflak, hårt slungat av vågorna mot skeppets skrov, slog ett hål i dess sida, och vatten begynte att starkt strömma in. Detta isflak var icke egentligen endast ett isflak men snarare ett riktigt isberg. Men då sköt en blixt genom molnen som för resenärerna blottade österut en hög men tydlig barriär, som var land. Gudbrand ropade: "Land! Vi är räddade!" fastän han visste, att de flesta skulle bli krossade mot kustens klippor. Dock ropade han triumferande glatt optimistiskt, som den goda härliga öppna och ljusa och helt positiva själ som han förblev intill slutet. I nästa sekund kom en väldig gigantvåg som fullständigt dränkte och sopade bort hela aktern av båten, och när aktern åter blev synlig för Ylva och barnen var Gudbrand och rodret helt borta. Där ute i mörkret och fasorna någonstans i havets iskalla grymhet låg Gudbrand och kämpade sin sista kamp. Ylva blickade utan ett ord slött och matt ut i mörkret. Men skeppet höll nu på att sjunka. De rediga sjömännen tvingade seglet att hålla så att de drev rakt emot kusten, ty det var den endaste möjliga räddning för dem som alls fanns. Och de drev emot kusten, och skeppet slogs sönder mot klipporna. Två av de rediga sjömännen grep var sin pojke, ty Ylva var alltför apatisk för att kunna alls göra något för någon. Hon fick söka rädda sitt eget liv om hon det ville. Och sjömännen tog sig i land, och de båda små pojkarna räddades bägge. Oluva tog sig även oskadd i land, men hon talade intet och svarade ej på en endaste fråga och tycktes ej mer kännas vid sina söner. Sju övriga sjömän kom helbrägda upp på vått land, men de karlar som saknades och aldrig återfanns var utom Gudbrand ett dussin.

Så drunknade Gudbrand i Östersjön efter en resa på sammanlagt tretton oändliga år, och av vilka ett helt år, det svåraste, han seglat med fru och barn i en liten trång öppen och handsnickrad segelbåt från landet Helgoland till fagra Lejre, i motvind och eviga stormar. Och Ylva kom aldrig i hela sitt liv över sorgen, den svåra förlusten av älskade maken. Hon talade icke ett ord under minst tvenne år, och när hon slutligt talade verkade hon ha förlorat sitt minne totalt. Överlevande sjömännen byggde ett nytt skepp och seglade åter tillbaka till Lejre med Gudbrands två pojkar. Men utanför Östersjöns sydkust, när de låg för ankar, försvann plötsligt Ylva från skeppet. Hon hade i månskenet kastat sig ner i det iskalla vattnet och simmat i land, och de sjömän som var kvar ombord sökte henne den följande dagen och avreste nästa. Så blev Ylva uppslukad av hårda ödet.

Men ännu är hon icke ute ur sagan. Hon kommer tillbaka.

Men en katastrof kommer sällan allena. När en diger olycka drabbar en del utav världen blir vanligen hela olyckliga världen hårt drabbad av liknande andra förskräckliga olyckor. I fagra signade Lejre var sedan en lång tid tillbaka en del av kung Frodes högt älskade söner ont fientligt inställda mot gode fadern. De var alltför bortskämda, och deras bortskämdhet hade med årens lopp lärt dem att hata sin fader och avundas dennes ofattbara makt. De blev lystna på konungariket. En dag därför brände de konungen inne och med honom några av de av hans söner som var honom trogna. Och därefter gjorde sig Halvdan, den ledande boven bland sönerna, till Danmarks konung. Men detta förfärliga fadermord ledde till inbördeskrig i Dans förr fagra fridfulla rike. Där stupade härar i blod, där blev gårdar och byar och heliga hem fasligt skändade och ruinerade och gudlöst nedbrända till smuts och aska. Där uppsattes huvuden på vassa pålar, där sparkades lik ner i blodröda bäckarna; ofriden, döden och ondskefull laglöshet spreds snart i hela det ändlösa förr så skönt blomstrande riket. När Gudbrands kamrater kom åter till Lejre med Gudbrands två söner var därför allt fullständigt katastrofalt helt förändrat från dag till mörk natt och från ordning till kaos, från liv till bråd död och från lycka till olycka, från frid och fröjd till ohyggligt elände, från fromhet till gudlöshet. Gudbrands kamrater förstod att det enda hopp som fanns för framtiden var Gudbrands söner. Om de växte upp skulle de sedan omhändertaga och rädda det fallna olyckliga riket. Och barnen blev lämnade åt en from grå gammal man som ock hade från Frodes bål räddat hans älsklingssons son pilten Ros. Och så fick lille Helge och Thuiskon växa tillsammans upp med pilten Ros, och den gamle och grå fosterfadern lät de initierade veta, att Helge och Thuiskon var Ros' två bröder, som liksom Ros själv blivit räddade undan från döden.

2. Helge

I gamla och anrika Uppsala väntade Ragnar sin son. Ett svagt rykte kom till honom att Gudbrand kommit till Lejre, men Grå, gamla mäktiga frun i det grå Göteborg, sände bud om att där ännu ej någon Gudbrand hörts av, och det var ju naturligt att han skulle anlända till Göteborg före Lägret. Och snart blev den olycka känd som hårt drabbat kung Frode, och alla blev gripna av fasa. Från Lejre kom inga fler nyheter om sonen Gudbrand, och Ragnar begynte att tvivla på att sonen verkligen varit där. Och med lugnt tålamod och värdigt saktmod beredde sig Ragnar på att vänta ännu ett par år på älskade dyrkade sonens hett åtrådda återkomst. Vad Ragnar längtade efter den dag då hans son skulle komma tillbaka och noggrant förtälja om Israel! Men ingen son kom, och tjugonde året på Gudbrands berömda och sällsporda avfärd begynte. Och Ragnar, med oändligt tålamod, tänkte och sade:

"Han skall ännu komma tillbaka. Han skall allt förtälja om Israel för mig, om Abrahams barn och om Moses högtheliga barn. Och hans son skall som han såsom fullvuxen fara till Israel, och även hans son skall göra det. Aldrig skall vi tappa goda kontakten med Guds eget ursprung och vårt."

Men då kom det till Uppsala en av de sjömän som varit med Gudbrand då Gudbrand förlorat sitt liv i det rasande havet. Men denne, som varit sin herres förtrogne och som visste allt om den härlige Gudbrands otroliga öden och äventyr och om hans möten och samtal med Samuel, nådde ej store kung Ragnar i tid, ty på natten till den dag, som sjömannen vikit för att tala om allt för Uppsalakonungen, blev kungen mördad av sin enda oäkta son, boven Adils. Och denne förbannade usling herr Adils tillvällade sig all kung Ragnars omätliga makt, och han lät alla motståndare till hans sak gudlöst mördas och avrättas. Det var en kupp. En bandit tog all makten i Uppsala. Mannen som kände till sanningen om Gudbrands öde höll inne då med allt han visste. Han sökte dock upp några heliga präster och invigde dessa i sanningen och i historien om Gudbrand, och dessa högt lärda och heliga män skrev med stor pietet ner vartenda av sjömannens ord. Så bevarades sanningen på pergament till en väntande avlägsen framtid.

Och Adils var den allra sniknaste mänska som någonsin levat. Hans religion och hans gud var det skimrande guldet. Han härskade i gamla Uppsala järnhårt med våld och tortyr och med terror och trolldom. Ty han var en trollkarl som ej drog sig för vilka helvetesdåd, brott och synder som helst. Och han införde ett gudlöst spionsystem: han hade lejda och mutade spioner och hejdukar i alla bygder. De kändes igen på de dödssvarta kläder de jämt voro klädda i. Och Ragnars få överlevande söner, som lyckades undgå blod-Adils förföljelser, flydde till Finland och stannade där i de vilda oländiga och otillgängliga blå ödemarkerna och vilda öarna i ivrig väntan och avvaktan på rätta stunden att återupprätta det fallna befläckade Uppsalas ära.

Nu är att förtälja om Gudbrands olyckliga änka Oluva. Hon hade förlorat sitt minne totalt. Hon var fullständigt själsdöd från skeppsbrottets stund till den stund då hon kastade sig ner i vattnet i kanske ett självmordsförsök som kom av sig, då hon genast kom sig och simmade bort. När hon kom upp ur vattnet var hon pigg och fullständigt återställd och kry och vaken igen, men det enda hon mindes av hela sitt liv var det namn som var hennes: Oluva. Allt annat var glömt. Hennes fader och make och barn hade hon icke alls någon aning om längre. Hon tog sig i land på den skogiga kusten och mötte snart människor. De var rätt vilda och ville begagna sig av henne, men hon försvarade sig och besegrade dem allihopa. Då bad de den sällsynta kraftkvinnan att bli en ledare för dem. Hon misstyckte ej, och så blev hon en drottning för detta lösdrivande rövarband. Och detta rövarband mötte snart andra ohyfsade rövarband, och under Ylvas förträffliga ledning besegrades dessa, och så blev kung Ylva allt mer och mer mäktig och hövding för en alltmer växande rikare skara och för ett allt mer mäktigt folk. Dessa rövarband som hon först ledde var avlägsna avkomlingar av den sällsporde Kasper.

Och brava Oluva blev mer och mer mäktig och ryktbar. Hon fick sig sin största triumf när hon intog den sydliga kustens mest blomstrande starka och fruktade fästning och by, som en gång grundats av själve Kasper vid den fagra mynning av den flod som denna dag bär namnet Weichsel. Och vendernas starkaste fäste föll för drottning Ylva, och från och med den dagen var hon av samtliga erkänd som allt landets och hela kustens och samtliga flodbygders drottning. Och landet hon härskade över blev senare kallat och känt såsom Saxland. Och drottning Oluva var världens mest åtrådda och attraktiva och älskade kvinna, men aldrig tog hon sig en man. Alla friare som sökte upp henne mördade hon eller gav hon en så förödmjukande och grov behandling att de aldrig glömde det och heller aldrig kom åter tillbaka för att göra flera försök. Hon var dyrkad och älskad, avgudad och tillbedd av alla, och hon var den första egentliga härskaren på kontinenten. Hon styrde med järnfast och stålhärdad hand. Hon var rättvis och hård och ej grym utom då det var nödvändigt. Och hennes rykte blev spritt över haven till Lejre och Uppsala. Hon var en oövervinnelig kvinna, ej hatad av någon, så rättvis och klarsynt som Uppsalas främsta förnämaste konung var någonsin, och så beprisad och dyrkad av världen som aldrig en kvinna väl någonsin var. Men sin kyskhet höll hon lika hårt fast vid som vid den religion som hon snart lärde känna av präster från Lund och från Uppsala. Från den dag hon hörde Guds namn bli yttrat förstod hon vem Gud var, och hon förblev sedan sin religion trogen i alla sina olyckliga livsdagar. Ty hennes olyckor hade allenast begynt. Hennes värsta oblidaste öden låg ännu framför henne, hur god och rättvis och oskyldig hon än nu var.

Och i Lejre blev Helge med sin fagre fosterbror Ros väl uppfostrade till ytterst ädla och dugliga, manliga, präktiga och friska karlar, och de fick ej någonsin veta att de ej var köttsliga bröder. De levde som bröder och var mot varandra som bröder, och om någon sagt att de icke var köttsliga bröder så hade de dräpt honom. De växte upp i obskyr isolering, och först när de var gamla nog att ta hämnd på Ros faders och farfaders mördare trädde de ut i offentliga livet och samlade de folk omkring sig. Och såsom den falske kung Halvdan bränt inne sin fader, så brände en natt Ros och Helge upp huset som Halvdan låg snarkande i. Onde Halvdan var en usel frossare som endast ätit och druckit och sovit och legat med fruntimmer, egna och andras, i hela sitt liv, så han mötte den död han förtjänade, den usle evigt förbannade djävulsbastarden! Och Helge och Ros blev av alla högt hyllade som landets frälsare och återställare av gamla ordningen och som befriare. Men tvenne konungar på samma tron gick ej an. Nu var Helge, som sin glömde fader, en herre som älskade havet, men Ros var en man som helst höll sig på landbacken. Och därför delade de goda bröderna makten så mellan sig, att Ros blev konung i Lejre, all jords, alla bönders och landsbygders härskare, medan den härlige Helge fick väldet på samtliga hav, alla skepp, alla kuster, all handel och sjöfart, som Ros inte alls hade något intresse av. Sålunda delade bröderna makten, och därmed förblev de de goda och ytterst förtroliga bröder de varit alltsedan sin barndom. Men ingen av dem hade ens någon aning om att de egentligen inte var bröder och knappast ens släkt med varandra.

Och härliga kvinnan, furstinnan och världshärskarinnan fru Grå dog i byn Göteborg nio år efter Ragnars ohyggliga ytterst orättvisa död. Efter henne förföll Göteborg såsom sjömakt, och Helge blev efter fru Grå västra havens behärskare. Han reste vitt kring i världen och kom en dag till drottning Ylvas by vid Wislas mynning. Med en gång han såg henne blev han obotligt oändligt förälskad i den stora kvinnan, trots att hon var minst tjugo år äldre än vad han själv var. Och somliga märkte, att i drottning Ylvas grå ögon uppflammade blixtar när hon först såg Helge. Men blixtarna var icke blixtar av kärlek men blixtar av oro och fruktan. Ty när hon såg Helge, så anade hon instinktivt att de ögon han gav henne varslade om stora olyckor. Men så bedårad och galen var Helge av kärlek till manliga kvinnan Oluva att han i sin galenskap tog sig det före att fria till henne. Han bad henne öppet offentligt inför allas vidöppna ögon att hon skulle låta sig vigas vid honom som hustru och drottning, på det att två riken mer väl skulle fara förenade till blott ett enda. Så okunnig var han, så blind och så intuitionslös, så okunnig och utan instinkt, att han, utan att vara medveten om det, offentligen friade till sin helt egna och köttsliga moder. Och många som såg denna stund skrek i himmelens sky av pur glädje och instämde i Helges till synes goda förslag och uppmanade drottningen att äntligen bli en kvinna och uppge sin fåfänga löjliga kyskhet. Men drottning Oluva steg upp ifrån bordet så röd såsom oxblod av vrede och talade med en tordönstämma så:

"Fräcka karlar! Ni kräk! Ni förbannade lättsinnesdårar, förblindade stinkande svin, som försakar allt gott och precis vad som helst endast för att få ha litet roligt på andras bekostnad, ni djävlar och kreatur, apor och skunkar, ni vidriga monster, vampyrer och sumpråttor, usla fördömda kloakdjur! Ve varje person som idag här nu instämt i Helges förbannade skamliga vidriga smutsiga usla förslag! Må förbannelse drabba vart huvud, var själ och var ätt av var man som här hyllat den skändliges djuriska dårfrieri, och må han själv få sona sitt brott mot naturen med eviga kval! Vet, ni alla förbannade karlar, att den dag jag inlåter mig med en karl är all världen förlorad, då skall evig olycka vara all världens behärskare, då skall blott lidande, ondska, förfall, svek och vansinne, oordning, kaos och laglöshet vara vår skändliga jords hårda gissel och vartenda folks svinaherde! Förbannelse över var karl som är så ytterst galen och digert förmäten att han vågar fria till mig! Icke passar oskyldiga kärleken samman med hatet? Om det är av kärlek, kung Helge, som du nu har friat till mig, vet i så fall att mitt namn är Hatet! Farväl!"

Och fru Ylva gick rasande kokande bort ifrån festen som lagats till Helges högt hyllade ära, och alla förvånades över att Ylva ej handlade med friarn Helge som med andra friare. Varför blev Helge ej insmord i tjära och piskad ihjäl eller insmord med honung och upphängd i eken som föda åt getingar, humlor och bin såsom många otaliga friare förut? Men Ylva lät dödstysta folket som avskedsord höra en sista förbannelse:

"Ni arma stackare vet ingenting! Ni är blinda för olyckan, blå tragedin, svarta digra förbannelsen som denna dag svävar över vart enda runt människohuvud, och som även skall falla ner och hårt drabba all världen, om någonsin jag bliver kränkt av en friare."

Och porten stängdes bakom henne med en högt dånande smäll, ty så vred var den kraftfulla drottningen, det ampra envisa och obönhörliga styrkefruntimret.

Men ack, av allt detta var Helges högt lågande kärlek blott som av en blåsbälg mer livad och given blott mer energi och mer bränsle. Och han, den olycklige kungen, beslöt där på stunden, att om det så kostade livet den högburna drottningen skulle bli hans. Han var ej mindre kraftig än hon. Och den natten, när all världen sov, smög han till Ylvas fönster och klättrade in. Hon låg oroligt drömmande mardrömmar, och icke vaknade hon förrän han redan låg där bredvid henne. Och hon utropade då:

"Ack, så blev drömmen verklighet! Olycklige! Om det bliver ett barn utav detta, så skall det olyckliga barnet bli din egen död!"

Och han hade där sitt livs mest sälla och härliga natt, och han sade när värvet var fullbordat:

"Duger jag fortfarande ej till make åt dig?"

Men hon svarade inte, ty hon var förkrossad, tillintetgjord, slagen och mera förgjord utav ödet än av konung Helge. Hon ropade blott:

"Ge dig av!"

Och först då blev han rädd och förstod att hon menade allvar och undrade vad som egentligen hindrade dem att bli vänner.

Men Helge var dåraktig nog att förbli i Oluvas blå rika och blomstrande by. Och på dagen blev han äntligt infångad av fruns betjänter, och insmord i tjära och instängd i tunna som spikades fast och ombordförd på sitt eget skepp såsom straff för att han var nog fräck att bli kvar där i byn och att våga att dröja med avfärden. När tunnan fördes ombord på hans skepp sändes bud från Oluva som löd:

"Detta är för att påskynda avfärden för dig, o vettlöse Helge!"

Men följande vinter så födde Oluva ett flickebarn, och lilla flickan var så väldigt näpen och söt att ej ens ampra drottning Oluva förmådde att motstå den lillas behag. Hon blev fäst vid den ytterst bedårande flickan och kallade henne sitt lidandes sorgbarn. Men kunskapen om hur det tillgått när flickan blev avlad fördystrade drottningens sinne och vägde mer tungt i Oluvas själ än hennes kärlek för dottern. Hon skildes från dottern och skickade henne att fostras bland bönder långt borta från drottningens by. Och där växte den ljuvliga flickan upp och blev till jungfru. Hon kallades Yrsa och vaktade får mest och boskap, men alla var eniga om att ett fagrare flickebarn inte fanns på hela jorden.

Och olyckan ville att Helge, som aldrig glömt Ylva och som aldrig gift sig, kom dit med sitt skepp till den skogrika kusten och tog där i land. Unga Yrsa var nyfiken på vackra främmande skeppet och närmade sig skeppets ankarplats. Och där blev hon överraskad av Helge som frågade:

"Vem är du, skönaste fagraste ungmö?"

"En bonddotter som heter Yrsa," besvarade Yrsa den främmandes fråga, ty hon visste ej vem som var hennes mor eller far. Och så kär blev kung Helge i flickan, trots att hon var tjugo år yngre än honom, att han förde henne ombord på sitt skepp och for bort. Och han gjorde sin Yrsa till sin egen drottning och älskade henne än mer än han älskat fru Ylva. Och Yrsa var även fullkomligt och gränslöst och fulländat lycklig med Helge. De fick snart en son, och han gavs namnet Rolf.

Men en dag på sin ålderdom fick drottning Ylva, den ståtliga kontinentalhärskarinnan och landsmodern, reda på att Yrsa var Helges drottning. Hon ropade då:

"Ack, så har det som till varje pris jag mest sökte att hindra till slut ändå hänt! Ack, min dotter är min egen endaste kränkares hustru!"

Men lyckligt ovetande om hela sanningen var hon. Hon visste ej vem hon själv var och vem Helge var. För att förhindra att saken blev värre for hon nu till Lejre när Helge var borta i England och tog med sig Yrsa till sydkusten och till Oluvas högt blomstrande by. Yrsa var mycket olycklig och en dag flydde hon. Men skeppet hon flydde bort med blev oturligt nog snart nog kapat av en av kung Adils förfärliga kapare, och den till köpman förklädda mön Yrsa blev tagen till fånga. Hon fördes som byte till Uppsala, och där blev hon demaskerad. Hon fördes till onde kung Adils som strax blev så intagen av henne att han strax tvingade henne att bli hans gemål och hans drottning. Så blev Yrsa Uppsala drottning. Och Adils fick reda på snart vem hon var, att hon var Helges maka, och däröver yvdes han gränslöst och blev ännu stoltare över att ha henne såsom sin drottning. Och Adils gav sina mest djävulska hejdukar nu en ny order: att store kung Helge, de ändlösa västhavens härskare, skulle förgöras och mördas. Ty boven kung Adils var rädd att kung Helge en dag skulle ta drottning Yrsa tillbaka. Och något år senare föll Helge offer för lönnmord. Så slutade kungen av haven, den kung som var mäktigast i hela Norden, lömskt, nesligt och ärelöst mördad av gudlösa fega förbannade lönnmördare i tyrannen kung Adils demoniska tjänst.

Och kung Ros, den högt älskade kungen i Lejre som man sade var världens vackraste man, dog i strid emot den siste levande mördaren av konung Frode och Ros' egen fader. Den nidingen hade med våld tagit makten i England, och Ros' enda tröst i det slaget mot Harald, som farbrodern hette, var att Harald själv blivit slagen, besegrad och dödad i striden. Och Ros hade ljust vackert gyllene hår som föll långt ner på ryggen. Han kallades världsalltets fagraste man.

Nu var Helges son Rolf, unge pojken, den ende rättmätige kungen i Lejre, till lands och till sjöss. Och han kröntes och hyllades av hela folket, och samtliga hoppades att han var den som en dag skulle störta den onde demonen kung Adils i Uppsala.

Vid denna tid fick den mäktiga drottningen Ylva av Saxland en dag utav präster från Uppsala veta historien och sanningen om konung Ragnars son Gudbrand. Hon fick veta sanningen helt av en slump, ty hon var alltid ivrig att forska i sanningen, och goda heliga prästerna anade icke att hon just var Gudbrands olyckliga änka. Men när hon fick veta historien gick genast ohyggliga minnet totalt upp för henne; men så välbehärskad var drottningen, att hon ej visade den minsta främmande min när hon sade, när prästerna slutat:

"Och Gudbrands osaliga änka, som efter sin makes död legat med sin egen son och som ordnat att den fagra dotter hon födde med honom blev hans egen drottning som han födde barn med, och som sedan gjort Helge olycklig med att beröva den arme hans hustru och ge henne gudlöst i stället till Adils, den grymmaste mannen i världen, som olycklig hustru, och därmed åvägabragt Helges, sin egen sons, nesliga ytterst olyckliga död, den förfärliga arma förtappade kvinnan är jag, höga heliga herrar. Här ser ni framför er kung Ragnars sons änka, den helige Samuels dotter, kung Helges mor, maka och mördare, Yrsas mor, svärmoder och onda genius, och konung Rolfs avskyvärda och brottsliga, nesliga och ärelösa och fullständigt vidriga farmoder."

Prästerna flydde förfärade, men drottning Ylva steg genast ombord på ett skepp, som hon seglade till Rolf i Lejre med. Och för sin sonson och dotterson Rolf gjorde hon en bekännelse av alltihopa. Hon manade honom ock att till sitt yttersta motverka och söka störta den onde kung Adils, ty han, Rolf, allena var ensam berättigad till fagra heliga Uppsalas konungasäte. Kung Adils var endast en uppkomling och en förbrytare.

"Gör det för Yrsas, din mors, skull, ty hennes olyckliga livs sista glädje är du. Fräls vår värld från kung Adils, Rolf!" slutade farmodern. Och sedan lämnade hon danska riket och Lejre och for åter ut på det ödsliga havet. Vart for hon? Hon tänkte ett ögonblick fara tillbaka till Israel havsvägen att söka bot hos sin fader, om han ännu levde. Hon tänkte ock på att bege sig långt ut på det ödsliga stormiga Nordhavet och låta vågorna, stormarna, kylan och isen besegra och döda och dränka och göra ett slut på den endast till sorg födda Samuels dotter. Men ingen av de båda vägarna följde hon. Hon for tillbaka till öster, till sin egen by, till sitt eget rätt kära och mot henne trogna och vänliga rike. Hon for nu tillbaka till sitt eget folk som hon var drottning över och hälsades där med mer entusiastiska hyllningar och större ärebetygelser än vad hon någonsin erfarit förr, ty folk hade lärt känna nu sin drottnings öde. Och vem kom till henne nu om icke hennes son Thuiskon! Och hon förordnade honom till arvinge och efterträdare. De två tillsammans, den judiska modern och konungasonen, frambragte och skapade nu det ursprungliga första ordentliga tysklandet, som efter Thuiskons förstfödde son, lille Saxo, benämndes och kallades Saxland med tiden. Och Sachsen, det saxiska folket och landet, består än idag.

Och fru Ylvas, den ädla Oluvas, den härliga drottningens ålderdom blev mycket lugn och behaglig för henne. Hon umgicks med Gud tills hon dog åttiofyra år gammal.

Men nu skall vi tala om Rolf och hans kämpar och deras ohyggliga kamp emot Adils den onde och grymme och svarte, den fruktade trollkarlen som var tyrann och fatal usurpator i anrika fromma och heliga Uppsala.

3. Rolfs uppgång

"Jag vore då hellre ett ylande hungrande jagat förföljt uselt vilddjur i skogen än människa, om jag som människa tvangs att bedraga min fader."

Då tappade Vit all besinning och smällde till Björn i hans ansikte med en hård handske och skrek:

"Ske din vilja! Ja, vare det såsom du sagt! Bliv till odjur! Men vet, att ej ens såsom odjur skall du slippa undan! Som en stor och rasande Björn skall du leva på din faders boskap och får! Vill du ej ta hans hustru skall du då i stället ta hans rikedomar och dagliga bröd från hans mun!"

Och den ytterst förfärade Björn sprang förskräckt ut ur huset, och ute i skogen förvandlades han till en björn, en stor fruktansvärd slagbjörn. Och alla blev rädda för denna förfärliga björn, utom Vera, Björns enkla och fattiga älskade. Och björnen åstadkom väldig förödelse bland kungens boskap och får. Men hans gode son Björn var försvunnen och sågs aldrig mera.

Men Vera var nyfiken på den mot henne så sorgset och olyckligt blickande slagbjörnen, och en kväll följde hon med stor försiktighet efter den väldiga björnen, då björnen gick hem efter avslutat skrovmål. Och björnen försvann i en grotta, och Vera gick tyst fram och kikade in. Och vem såg hon där inne? Sin älskade Björn! Han var slagbjörn om dagen och mänska om natten, och där satt han nu i sin grotta helt naken och grät som ett barn över livets och sin orättvisa och sitt outhärdliga öde. Han grät i sin ensamhet med en hjärtslitande ömklighet. Vera gick då fram beslutsamt, sköt all mänsklig fruktan åt sidan och tröstade honom, och han lät sig tröstas, om än han lät henne förstå att ej hon ens i all sin jungfruliga renhet på något sätt kunde befria sin Björn från hans öde. Och de var tillsammans där inne till gryningen, och sedan tillbragte de varje natt fromt tillsammans. Men varje dag när solen åter gick upp blev den fagre och älsklige Björn tragiskt sorgligt förvandlad till livsfarlig slagbjörn. Och Björn blev allt mera bekymrad och sorgsen för varje ny natt, ty han visste att hans fader konungen snart skulle anställa jakt på den onda fördärvliga plundrande björnen och att hans liv då skulle vara till ända.

Och den dagen kom. Björnen jagades i trenne dagar av hundra personer och två hundra hundar förrän den blev fälld. Drottning Vit var då skadeglad som konung Köld. Och hon lät koka björnköttet och bjuda ut det åt alla som hållit av Björn. Även Vera blev bjuden på köttet, men hon ville icke alls äta därav. Men då tvingade drottningen Vera att äta det. Vera försökte att tugga och äta men utan att svälja, men två bitar blev ändå svalda, tyvärr. Resten lyckades flickan diskret spotta ut när ej någon var nära och såg det.

Och en liten tid gick, och Vera blev havande. Trillingar födde hon, men de två första var vanskapta. Endast den tredje var felfri. Den första var till hälften älg: han bar älgben och klövar och hade ej således knän. Och den andre fick tassar i stället för fötter, och Vera förstod att de felen på barnen berodde på de bitar kött av sin make hon svalt mot sin vilja. Det älgbenta barnet blev uppkallat Älgfrode. Andra pojkbytingen, stackars tassfotade pojken, blev nämnd Torer Hundtass. Det tredje helt lyckade barnet blev uppkallat Bödvar. Till själen var de alla tre dock så friska och goda, förträffliga, sunda och flinka som deras far Björn hade varit. De var även starka som jättar och dugliga tidigt som de värsta kraftkarlar. Älgfrode kunde snart ingen besegra i närkamp.

Och Älgfrode och Torer Hundtass drog hemifrån. Älgfrode blev till en skoggångsman. Ej fanns i världen en hårdare och mera fruktad bandit. Han blev mäktig och hövding för talrika skaror av rövare. Aldrig blev han övervunnen.

Hans bror Torer Hundtass blev småningom den förste kungen på Gotland. Han blev den mest mäktige havskungen på hela Östersjön. Ej heller han mötte någonsin någon besegrare.

Bödvar blott stannade hemma. Han fick tidigt veta historien om faderns öde och häxan fru Vits onda svartkonst. Han blev då så vredgad att han gick till Vit utan att kunna stoppas. Han gick raka vägen till drottningens sängkammare. Där satt kvinnan och kammade sig. Bödvar gick fram till henne, drog ner över huvudet på henne en smutsig säck så hon ej kunde skrika, och därefter ströp han den onda med sina två egnaste baraste händer. När folket fick veta det pustade allt folket ut, ty fru Vit hade varit en avskyvärd häxa för alla. Men kungen, den gamle kung Ring, blev så upprörd att han fick ett hjärtslag och dog. Han var gammal och långt över nittio.

Samtliga hyllade Bödvar till kung nu. Så blev Bödvar konung av Norge.

Men Bödvar var väl initierad i allt vad som hänt uti Lejre och Uppsala, och han var, såsom de flesta av den tidens rättrogna, fullt på det klara med att usurpatorn kung Adils, den svarte tyrannen, den onde förtramparen av Nordens ära och heliga religionstradition, måste bort med det snaraste, störtas och dräpas. Och Bödvar for därför till Rolf uti Lejre och sade:

"Mitt land och mitt folk står på din sida till ditt förfogande nu och för alltid." Och store kung Rolf sade:

"Välkommen hit till min tjänst! Jag behöver förvisso allt stöd jag kan få mot kung Adils' för världen livsfarliga trolldom."

Bland ljuse kung Rolfs andra kämpar var de trenne ljusa och duktiga bröderna Svipdag och Rejgad och Vidstark, som flytt från kung Adils ohyggliga skräckregemente i Uppsala. De kunde minsann berätta om vilka förfärliga fasor och orgier som firades där. Höge Svipdag var enögd men såg bättre med enda ögat än kungsörnens allt genomträngande blickar från skyn. Ingen var mera väl underkunnig om Adils ohyggliga fega och hjärtlösa smutskaraktär. Adils var dessförutom en ful man, vars näsa var lång, vass och krokig och knölig som en krokig trädgren. Så kallades han även av elakt folk för kung Böldgren, som man kan förstå att ej mycket behagade Adils. Det folkliga baktalet av honom gjorde den mäktige endast mer girig, pervers, grym och misstänksam. Han var helt kolsvart i håret och skägget och mörk som en död till sin uppsyn. Han hade en puckel på ryggen och haltade även. Hans tänder var svarta, hans händer var kalla som is, och de kändes som slemmiga svampar. Han led därtill av en besvärande fotsvett, och alla som kom i hans närhet blev pinsamt berörda av hur han omedvetet stank. Aldrig log han men grinade blott det mest vidriga äckliga och onaturliga av alla leenden. Och hans olyckliga hustru fru Yrsa behandlade han som ett djur. Hon var förr världens gladaste och mest förtjusande flicka, men som Adils hustru var hon aldrig glad, ständigt sorgbunden, ensam och ytterst beklagansvärd. Allt hennes hopp var kung Rolf, hennes son. Och kung Adils bevakade henne som en stackars fängelsefånge. Hon fick aldrig gå utom synhåll för kungen.

Men vem hade Adils lärt all sin förfärliga trolldom av? Av sin förskräckliga moder, fru Skuld, en ovanligt förskräcklig och fasansfull kvinna. Hur hade väl hon lyckats komma i sällskap med Ragnar och med honom lyckats få barn? Icke alltid var hennes namn Skuld. Såsom jungfru var hennes namn Oskuld. När Ragnars högt älskade hustru gick bort var han tröstlös och mötte så Oskuld. Berusad av gravölet sökte han dränka sin sorg i den unga frun Oskulds behag, men han ångrade sig efter akten och sade:

"Ej någonsin mer skall jag vara min älskade avlidna otrogen!"

Och han förbannade Oskuld, och hon blev en utstött förföljd hatad sköka för folket. Men hon svor att hämnas. Och från denna tid var hon Skuld och ej längre fru Oskuld. Hon lärde sig allt om ond trolldom, och hon var det som bragte sin son kung Adils till makten. Det var även hon och ej Adils som styrde kung Adils. Allt ont som kung Adils gav upphov till kom ifrån henne. Men ytterst få visste, om någon, hur mäktig hon var. Alla mänskor uppviglade Rolf emot Adils, men Rolf var en rättskaffens saktmodig mild man som blott ville frid. Och han sade:

"Kung Adils är dömd att gå under i sin egen ondska. Han faller tids nog. Jag vill ej offra fartyg och människoliv för att påskynda något som ändå en dag måste ske. Och dessutom är jag inte alls intresserad av Uppsala konungarike. Jag har ju mitt Lejre, och jag råder över all sjöfart som far mellan England och Uppsala. Må jag i friden förkovras och icke i striden gå under. Den narren kung Adils! Må han vara narr tills han dör. Han skall ändå ej någonsin få några avkomlingar."

Och han sände till Adils ett bud som så löd:

"Käre Adils! Jag vill dig ej någonting ont. Om du ej heller vill din kollega kung Rolf något ont, så må vi bägge lämna varandra i fred och ej störa varandras affärer och riken. Må vi vara vänner.

Men ett vill jag ha som är ditt. Jag har ett krav att ställa. Med orätt har du tagit min mor ifrån min far Helge och gjort henne olycklig med att med våld tvinga henne till äktenskap med dig. Hon vill icke ha dig, och du håller henne med orätt som fånge i Uppsala. Släpp henne fri och låt henne få resa tillbaka till hemmet i Lejre. Om hon ej är här vintern efter den kommande skall jag själv komma och med all rätt ta henne från dig."

När Adils fick budet, så skrattade han, och han sade med hån:

"Må han komma. Vi skall ta emot honom vänligt. En krake är han som vill frid mer än strid. Han är feg som ej vågar att kriga med mig och beröva mig den kungatitel som han är berättigad till helt allena. En stackare är konung Rolf som ej vågar att störta mig från den högheliga tron jag besitter med orätt."

Och därefter började många att kalla kung Rolf för Rolf Krake. Men Rolf sade till dessa skällsord:

"Kung Adils skall en dag få se vad den kraken han talar om går för."

Och Yrsa blev ej sänd till Lejre. När Rolf väntat i trenne år var det dags, tyckte han, att bege sig till Uppsala. När trogna folket fick höra att konungen äntligen nu skulle draga mot Adils, så flockades de i oändliga massor till Lejre. Från Norge, från England och från Göteborg och från Tyskland kom tallösa skaror som ville med Rolf dra till strids mot kung Adils, den skurken. Men Rolf steg högt upp på en sten, och han talade till de församlade skarorna så:

"Ädla bröder! Jag vill icke strid, endast frid! Ej skall någonsin jag föra mitt folk i krig. Aldrig skall någon säga om Rolf att han spillt någon oskyldig väns ovärderliga blod. Kära bröder, om ni kommit hit för att söka och delta i strider och sådant så har ni helt visst kommit fel, ty här skall inget gudlöst barbariskt rått hända. Vänd åter till Tyskland och Norge och England och Götes borg om ni är stridslystna och vill se blod, ty det skall ni ej någonsin se där jag, Samuels dotterson, är."

Och det rusiga folket for ut i hejdundrande hyllningar. En sådan konung! Det var mig en riktig rejäl och hejdundrande konung! Han brås minsann verkligen på ädle far sin kung Helge! Men Rolf vände sig nu till sin gode vän gamle Åke från Lund, som var Lunds högsta överstepräst. Och Rolf frågade helige Åke:

"Vad säger du, Åke? Hur många skall jag taga med mig till Uppsala?" Och Åke svarade:

"Gör som din förfader Gideon. Låt alla vända tillbaka som har fru och barn, som har plikter i hemlandet, och som är äldre än fyrtio år. Bjud så de återstående på ett stort gästabud. Giv dem att dricka där vatten och mjöd. De som föredrar vatten och ej dricker mjöd, endast dem skall du föra till Uppsala."

Och konung Rolf gjorde allt vad hans älsklingspräst sagt inkognito. Och de alla som hade fruar, familjer och viktiga plikter i hemlandet och de som var alltför gamla var sammanlagt ett tusen fem hundra män, och de skildes från Rolf med stor saknad och ledsnad och ovilja. "Ack, huru gärna for vi icke med konung Rolf för att detronisera den onde kung Adils!" beklagade männen sig när de for hemåt.

Och vid kungens gästabud föredrog de allra flesta det skummande mjödet framför enkla vattnet. Så lämnade två hundra kraftkarlar till med stor saknad och sorg konung Rolf. Endast trettioåtta förträffliga härliga gossar var kvar nu. Och Rolf sporde Åke:

"Skall jag taga med alla dessa? Är de icke onödigt många?"

Och ärlige helige hedersprelaten, den vite långskäggige Åke, gav Rolf då det svaret:

"Välj ut av dem tolv och drag med dessa tolv upp till Uppsala."

Rolf var belåten med rådet. Så valde han ut av de trettioåtta kung Bödvar av Norge och dennes vän Hjalte, de trenne förträffliga bröderna Svipdag och Rejgad och Vidstark, som kände till Uppsala, och därtill sju som var lika förträffliga som de fem första, i alla fall nästan åtminstone. De andra sexton for dock icke hem utan stannade i vackra Lejre. De svor att ej lämna det heliga kungslägret förrän kung Rolf var tillbaka. Och om han ej alls kom tillbaka så svor de att hämnas rejält och med ränta. Men Rolf log och sade:

"Var icke bekymrade. Inom ett år är jag hemma igen, och ej någon skall saknas av dessa de mina trotjänarna tolv."

Och ett par dagar senare steg Rolf ombord på ett anspråkslöst litet men gott lätthanterligt och smidigt snabbt seglande skepp med de tolv. Även Åke for med, ty han gav icke med sig förrän Rolf gav vika och lät honom medfölja. Rolf ville icke riskera en helig mans liv, men han kunde ej motstå sin fromme väns böner. Och fartyget kastade loss, och så seglade de fjorton männen till Uppsala.

Men långa resan blev stormig och svår. De drevs ända till Gotland av ytterst försmädliga stormvindar, men på den ön levde Bödvars bror Torer med tassarna, och just då var även Älgfrode där på besök. De tre bröderna återförenades hjärtligt, och Rolf och hans män mådde väl där så länge de stannade och tog igen sig hos mäktige sjökungen Hundtass. Och av Torer Hundtass fick Rolf en högst dyrbar och sällsam och underbar gåva. Det var en grann pilgrimsfalk, som hade de egenskaperna, att den besegrade lätt alla hökar och vråkar och glador och ugglor och falkar i strid, men den var även den allra visaste fågeln i världen. Och Hundtass förkunnade:

"När ni far ut ifrån detta land, släpp fågeln lös då. Den skall leda er raka vägen till Uppsala. Den skall ej någonsin svika er, liksom ej heller vår Gud på er resa skall överge er förrän ni åter är komna hem till det heliga Lejre. Tag vara på falken och följ henne väl, ty ej finns det i världen en mer sällsam fågel."

Och Rolf och hans män reste vidare ut på det stormiga blåa och salta välsignade havet och lät falken visa dem vägen mot norr, där kung Adils i skräck satt och väntade på dem. Och med dem från Bödvars brors örike följde ock Älgfrode, Nordens mest laglösa man men ock den mest sympatiska av alla laglösa män.

Konung Bödvar var Rolfs allra närmaste vän och hans enda fullkomligt förtrogne. Och Bödvar försporde en dag:

"Tror du verkligen, Rolf, att vi kommer tillbaka till Danmark?"

"Förvisso," var Rolfs klara svar. "Men jag fruktar att därmed vårt samröre med konung Adils ej kommer att vara förbi. Ja, jag fruktar att Adils beständigt skall vara vår fiende, död såsom levande."

"Säges det icke, att utanför sin mörka borg har han på palissaden uppspetsade på varje påle ett avsågat fiendehuvud, så att där är huvud vid huvud all vägen runt om? Och ger han icke sina kumpaner halvruttnade mördades huvuden som hans män får spela fotboll med?"

"Jo, Bödvar, så lyder ryktet, och ingenting tyder på att det är osant."

Och den ädla falken ledsagade Rolf och hans kämpar. Igenom den av öar myllrande skärgården lotsade falken dem. Ej kom de på något grund, inga bankar, helt utan fadäser kom de in till fastlandet, ty så klokt lotsade falken dem. Den ledde in dem till slut i en skyddad och vacker helt okänd dold vik, som ej någonsin använts förut. Konung Rolf förstod väl falkens mening.

"Här skall aldrig Adils ofreda och upptäcka vårt lilla skepp. Här skall vi i all hemlighet ligga tills vi med mor Yrsa kan fara tillbaka till Danmark."

Så talade Rolf, och hans kämpar dök ner i det djupa kristallklara vattnet och simmade hurtigt i land med svärd, spjut, brynjor, sköldar och allt. Rolf bad Åke bli kvar vid det dyrbara skeppet och vakta det medan de övriga gick och besökte kung Adils. Och Älgfrode erbjöd sig att stanna med gamle Åke och hålla den helige sällskap. Han tilläts därtill. Och så vandrade Rolf och hans tolv män åstad, medan Åke och Älgfrode vaktade skeppet och gömde det väl bakom grönska, dock så att det snabbt när som helst kunde flinkt lätta ankar igen.

Platsen där Rolf ilandsteg är strax vid den ort som idag kallas Lidingö. Därifrån hittade Rolf och hans män lätt till Uppsala, vägledda av den gudomliga falken i skyn. Men den sällsamma rovfågeln ledde dem först till en gård, där de togs ytterst vänligt emot, ty den gårdens folk var Adils fiender, tyst och i hemlighet. Gårdens folk fattade genast vem gästerna var, ty en av gårdens människor hade en gång varit nere i Lejre. Kung Rolf blev igenkänd och alla hans kämpar. Men gårdsfolket sade:

"Vi skall hålla tyst om er ankomst, ty den bådar endast för oss något gott, ty vi hatar kung Adils, bastarden, den gudlöse trollkarlen, som lortar ner hela landet med sin vederstyggliga trolldom, sin gräsliga perversitet, sina äckliga laster och sitt diaboliska våld."

Och det vänliga gårdsfolket gav dem tolv härliga hästar och ännu en trettonde som var den grannaste och den mest präktiga, vilken var avsedd för Rolf. Men kung Rolf sade till vännen Svipdag:

"Kom hit, käre broder! Du känner ju landet och Adils i Uppsala. Rid du den hästen, så skall jag bli en bland de övriga, så att ej Adils igenkänner mig. Ty jag känner att jag nog bör vara försiktig och väl på min vakt mot en kung som mest umgås med ormar och svin. Ty hans käraste husdjur är en yster galt, eller hur? Ett stort svin och en ring är hans gudar, och bägge bär de namnet Sveagris. Vi skall nu blott vara tretton normala okungliga män som besöker kung Adils i fred för att höra om han icke ändå vill släppa fru Yrsa."

Och efter en frikostig kunglig betalning till tacksamma gårdsfolket gav sig de tretton okungliga männen iväg.

Det var afton, och de kom till Uppsala fram först vid midnatt. Men månen var uppe och sken såsom klarast, ty den var just då såsom fullast, och vädret var gott. Och de tretton red fram till den mörka och dystra ont varslande skräckborgen, där konung Adils regerade, med tappre enögde Svipdag i spetsen. Och Svipdag lät höra sin röst vid den massiva borgporten:

"Adils! Släpp in oss! Vi kommer från din frände Rolf uti Lejre! Jag vet nog att du icke sover så här dags! Låt upp för oss långväga gäster!"

Men intet svar hördes, – blott dödstystnad. Svipdag hov åter upp sin gälla röst:

"Är du död, Adils, eftersom du ej vill svara? Vad trycker du för? Är du feg eller rädd för oss? Kom nu och öppna! Vi är helt ofarliga."

Efter en ny ändlös stund av ond tryckande tystnad så hördes från borgen en röst. Den var tunn, och den lät ganska mjäkig och bräkande. Krypande var den av lism, och så otäck att allting i omgivningen tycktes genast förvandlas till is, köld och död. Och den skimrande månen gick genast, då Adils' röst hördes, i moln. Och så talade rösten:

"Är det min son Svipdag? Välkommen tillbaka till Uppsala, min tappre kämpe, som svek mig och övergav mig. Säg, vad vill du mig nu?" Svipdag svarade genast:

"Du lovade mig en gång fri lejd för mig och tolv följesmän. Här är jag nu för att tala med dig å din frände kung Rolfs vägnar och för att se om du skall hålla fast vid ditt löfte till mig eller ej."

"Kommer Rolf icke själv som han lovade?" sporde kung Adils. Det svarades:

"Vad kommer det väl dig vid om han själv är med oss eller inte?"

"Han kan endast få drottning Yrsa om han kommer själv." Och då ropade Rolf:

"Han är här själv, kung Adils, att hämta sin moder, som han heligt lovat."

Men Adils såg ej vem av männen som ropade detta i mörkret där utanför porten. Han lät dock nu porten bli öppnad för gästerna, och tretton ryttare red genast in. Adils kom ner på gården till dem med en fackla. Han haltade, och klart i skenet av facklan urskildes och skönjdes hans fasliga puckel. Så hälsade Svipdag:

"Var var du när vi kom till porten? Satt du med ditt guld i din källares hålor som vanligt?"

Men Adils besvarade icke den frågan och tycktes ej alls ens ha hört den. Han frågade:

"Vem utav er är kung Rolf?"

Och han synade samtliga tretton ansiktena noggrant med facklan. Men Svipdag föll ej ur sin roll:

"Det får du tids nog veta imorgon, om du blott vill ge oss en sängplats för natten, ty vi är helt dödströtta och har ej sovit ordentligt alltsedan vi lämnade Lejre, (om man endast undantar Gotland)."

"Är min broder Rolf en så feg kung att han ej vill ge sig till känna?" ljöd Adils ohyggliga isande röst klart och skarpt, och han fortfor att syna de objudna gästerna. Då sade Rolf:

"Nej, så feg är han icke. Här är jag, min broder, i anspråkslöshet klädd som simpel och fattig landstrykande kämpe. Blott ett enda ärende har jag, och det är att hämta min mor. Ger du henne nu genast skall vi sedan omedelbart ge oss vidare och icke störa dig längre och inkräkta mer på din gästfrihet."

"Icke så bråttom, kusin," sade Adils och grinade avskyvärt äckligt. "Vi är ju befryndade fränder och bröder, som du själv ju kallat oss. Ej skall ni fara från mig, konung Adils den gästfrie, utan att ha fått i er ett ordentligt mål mat." Och han fortsatte mera förtroligt: "Jag har länge väntat dig, Rolf. Jag har ej velat sända dig Yrsa blott därför att jag ville träffa dig och överantvarda henne åt dig, du den störste av kungar, personligen."

"Tro honom ej!" ropte Svipdag. "Han har ingen heder i kroppen, blott falskhet och svek och ond vilja!"

Kung Adils sköt en mycket mörk blick på Svipdag och fortfor, grymt grinande alltjämt mot Rolf:

"Vill ni ej komma in på en kvällsvard nu genast? Ni är säkert hungriga. Allt är väl förberett för er. Mört kött är på bordet, och skummande mjöd, som blott väntar på er. Sedan skall jag själv visa er till ert bekväma för er enkom uppbyggda nattkvarter. Kom nu! All mat står på bordet!"

Kung Rolf trodde icke ett ord av vad nidingen sade. Han följde dock med in i borgen, och tolv goda vännerna följde med misstänksamt mutter. Ej någon var rädd, men de var på sin vakt och var stund förberedda på det allra värsta, ty så hade Rolf alltid lärt dem och uppfostrat dem till att vara och särskilt hos en sådan misstänkt figur som kung Adils. Kung Adils gick ut i en väldig och underbar matsal och satte sig med gott exempel i högsätet. Salen var självaste Uppsalen, som Adils omvandlat från heligt tempel till orgielokal. Rolfs män vägrade sätta sig.

"Sätt er och ät!" bjöd den listige Adils, men Rolf sade:

"Var som helst annars, men icke i denna högheliga Uppsal."

Kung Adils blev vred, och han sade förbittrad av ilska helt tyst för sig själv: "De förbannade rävarna! Om de blott satt sig så hade jag snabbt varit av med dem alla! Må sakerna dock ha sin gång lika väl."

Plötsligt stormade in i den skumt föga upplysta salen blodtörstiga krigare från alla håll, och de anföll kung Rolf och hans tolv tappra kämpar. De angripande var minst femtio stycken. Det blev en ohygglig och mördande blodig och allvarlig strid där mitt inne i Uppsalen. Adils satt tyst och såg på medan Rolfsmännen kämpade för sina liv. Blodet strittade, forsade, flöt i ohyggliga strömmar, och huvuden rullade, armar och armstumpar flög hit och dit, och snart badade golvet i blödande lik. Ej en enda av Rolfs män var sårade. Adils såg snart att hans egna män skulle bli dödade till sista man, om han ej gick emellan. Han ropade högt med en hes sprucken skrikande röst:

"Vad är detta, o Uppsala män? Varför bryter ni hemfriden, och varför anfaller ni mina gäster och vänner så våldsamt och ohyfsat? Att ni ej skäms, era vildhjärnor, att storma in på det sättet och störa vårt fridfulla samkväm!"

Och lika totalt överraskande som alla krigarna inträtt försvann de. Men på golvet runtom i salen låg trettio lik av kung Adils betalade, lejda och mutade mördare. Dessa blev städade undan, men Rolf sade nu till kung Adils:

"Behandlar du långväga gäster, som blott önskar endräkt och frid och försoning, på det sättet, Adils? Var dessa män ej komna genom befallning av dig, av vem var de väl skickade då, envåldshärskare Adils, du Uppsalas allenarådande herre? Har du ej förklaring att ge oss, så ber vi att genast få dra oss tillbaka till det för oss lovade nattlägret. Sedan må vi tala mera i morgon. Och hör detta, Adils! I morgon vill jag ha min moder, och om jag ej får henne levande i mina händer i morgon skall här hända värre ting än dessa trettio Adilsmäns död. Visa oss nu till den plats där vi kan få sova."

Kung Adils var slagen, förkrossad och visste ej vad han härnäst skulle säga. Så kallade han på en tjänare Vögg, och den tjänaren fick föra Rolf och hans män till det hus där de skulle få sova och vila. Och de trötta tretton utmattade herrarna gick där i huset till vila. De klädde ej av sig, och sov, såsom Rolf rått dem, på sina vapen. En vakt skulle hållas. Det var ytterst nödvändigt. Bödvar, den ädlaste, erbjöd sig att hålla vakt första hälften av natten, och Rolf själv beslöt hålla vakt för den senare hälften. Så talade Rolf till sin älsklingsvän Bödvar strax innan han somnade:

"Bödvar, jag tror att kung Adils ej alls är så ond innerst inne. Om han fötts normal utan puckel och ej fått en häxa till moder så hade han säkert behållt sin fru Yrsa, ty då hade hon mäktat med att fördra honom."

"Har Adils moder?"

"Vem har ej en moder?"

"Jag trodde att Adils, om någon, fötts utan en moder, och att han därför var så ond."

"Ack, kung Adils har en alltför moderlig moder."

Mer hörde ej Bödvar om modern till Adils, men Rolf tänkte innan han somnade:

"Moder, mor Yrsa, om jag ej får se dig i morgon blir jag helt visst galen."

Så somnade konungen, medan hans älskade Bödvar höll vakt över kungen och kungens beskäftiga kämpar, Rolfs trognaste vänner och bröder.

Men Bödvar höll just på att somna från vakten när plötsligt ett fruktansvärt skriande oväsen hördes, som omedelbart väckte upp allihopa. En av Rolfs förträffliga kämpar gav upp ett förbittrat och vredgat förbannande rop. Ett förskräckligt och fruktansvärt flåsande, grymtande, gurglande och gutturalt ilsket fräsande hördes. Blott Svipdag, vars öga var bättre än alla de andras tillsammans, såg tydligt i mörkret vad som var å färde och ropade:

"Det är kung Adils galt Sveagris som han släppt in till oss för att förgöra oss, och galten har redan slitit av benet på Dargar!"

Och Svipdag flög genast på galten, det tjutande svinet, med svärdet i hand, men det trollsvinet kunde ej skadas av svärd. Konung Rolf gjorde i största hast upp en eld, och han manade männen att skaffa sig facklor. Nu lyckades Bödvar att sticka ut odjurets ögon, ett efter det andra. Den gastande besten var helt desperat. Den var stor som en oxe och hade ohyggliga betar, och redan så hade den tuggat ihjäl arme Dargar när Svipdag fått besten att tänka på annat. Nu anfölls den av elva eldar på en gång. Den kände blott svedan, ty någon av hans egna matoffer hade förstört bägge ögonen för honom. Det brände till i hans dräglande tryne. Han vrålade och sprang omkring. Tjutet väckte upp nejden. Han skrek och han tjöt och han ylade omåttligt värre än tusentals vanliga stuckna torterade grisar tillsammans. Omsider blev han vräkt omkull, och då stack Bödvar sitt svärd i magen på odjuret. Svärdet begravdes i buken, och dödsgalten slutade illvråla och låta som hela helvetet samtidigt. Galten begynte i stället att rossla och gurgla och rycka, ty den hårda dödskampen hade den nu att gå genom; men den var ej mindre ohygglig och gräslig med alla dess spyor och rinnande blodkorvar och andra stinkande vätskor i hela det drabbade rummet, men småningom blev det förskräckliga odjuret alldeles stilla. Den gräsliga Sveagris var nu helt död. Värsta odjuret i hela riket, kung Adils avgudade husdjur, som så många tjugotal människor offrats till av konung Adils, var död. Striden hade ej alls varit långvarig, och ännu återstod mycket av natten. Men Dargar, den äldste av kämparna, den barske långe mörkröstade lugne och sansade älskade brodern, var döende.

"Somna ej," sade han. "Vaken, o bröder!" Och döende kämpen begynte att yra. "Ack, Rolf! Om du ändå ej någonsin kommit till Uppsala! Tag dig i akt för fru Yrsa, ty hon är en häxa som Adils! Ja, Yrsa är i maskopi med kung Adils. Ack, återvänd utan din moder till Lejre! Hon skall endast vålla dig kval och omätliga lidanden och ond bråd död."

Efter dessa tungt vägande ord föll den härliges huvud tillbaka, och ögonen upphörde röra sig. Mannen var död, ädle Dargar var död, store härlige älskade kämpen var död, mördad av konung Adils, berövad och avhuggen sina två ben av ett lömskt gräsligt mammutsvin, av deras värds eget älskade monster och avgud till husdjur. Så slutade Dargar. De övriga vände sig nu till kung Rolf med rätt osäkra frågande blickar.

"Vad skall göras härnäst?" löd någon mans frågande stämma ur mörkret. Rolf svarade:

"Adils är vaken. Han sover ej i denna natt. Han är rädd att hans gäster skall ta hans guld från honom. Må även vi vara vakna och vaka med Adils i väntan på det nästa brott som han strax skall begå mot oss. Släck alla ljus, och må envar som sedan har modet att insomna skylla sig själv."

Alla ljus släcktes genast. Och kungen befallde med viskande röst: "Må vi vara så tysta som vore vi döda." Och alla var dödstysta, som om de alla höll andan av spänning.

Och timmarna gick. Ingen somnade. Alla satt uppe och väntade på värdens nästa ont menade rackartyg. Snart hördes prassel i knutarna. I männens näsor förnams en ond stickande lukt som blev tjockare. Prasslandet, knäppandet, rasslandet tilltog. Och sanningen blev genast klar för de vakande: konungen tänkte försöka att bränna dem inne. I blockhusets samtliga knutar, längs med alla väggar, brann eldar, som ständigt brann högre och högre. Och röken där inne blev tjockare och ständigt tjockare. Porten var låst och igenbommad utifrån. Det fanns ej alls någon utgång.

Men Romund, som starkast var av alla kämparna, ryckte ur golvet en bjälke. Med denna som bräcka begynte de tolv att försöka forcera den troligen svagaste av husets väggar. Det dånade tungt när den väldiga bräckan hårt användes mot tjocka väggen. På trettonde taget så brast väggens stockar. Ett tretal fullbordande stötar till, och hela väggen brast sönder och rasade samman. Och genom och över de skyhöga flammorna rusade alla de tolv för att nedgöra dem som så gudlöst och hederslöst önskat att bränna dem inne.

Där var då ett hundratal av Adils män som gav näring åt eldarna. Många sprang genast fegt bort när de tilltänkta offren kom stormande ut ur det brinnande helvetet, men minst ett sextiotal bjöd det rasande dussinet stången. Men de tappra tolv vek ej bakåt ett steg. Såsom riktiga män kunde de blott gå framåt, vad som än låg framför dem. Blodströmmar flöt, och där föll lik vid lik, och där låg hög vid hög och i huller om buller förbannade mutade mördares kroppar. Så ymnigt flöt blodet att det nästan utsläckte dånande brasan, som nu nådde högt över Uppsalens torn. Men blott en man brann inne i bålet som tillretts för tretton, och den arme karlen var död redan när elden tändes, som ämnad var som allas mördare. Den arme döde som ej kunde räddas var Dargar, men aldrig har någonsin ett större likbål för en man blott flammat med grannare storslagenhet emot höjden. Och Rolfs elva män med han själv mitt i spetsen och hjärtat av striden slog konungens lejda förrädare alla i deras förbannade vidriga blod ned till marken. Ej någon kom undan förutom de få som var kloka och klara i huvudet nog till att fly och ej kämpa mot Uppsalas ende rättmätige konung.

Och när alla Adils betalda mordbrännare nesligt låg döda, fegt hade försvunnit, rymt paniskt till skogs eller bitit i gräset, så gick solen äntligen upp. Onda natten med alla dess fasor och äventyr var äntligt över. Och solen belyste en fruktansvärd scen: där låg blödande lemlästat grinande huvudlöst lik invid lik, hemska, stela, groteska, förvridna och svarta och blåa och smutsiga, liggande i eget med andras blandade levrat och smutsfärgat blod. Det var som i en slaktbutik men mycket värre och dessutom utomhus mitt i naturen. Nu stannade icke kung Rolf och hans män för att titta och filosofera. De fortsatte in till kung Adils' av ondska behärskade inpyrda borg och bröt upp alla portar och ingångar. De ville ha kunganidingen Adils personligen och ingen annan. Då blev konung Adils förskräckt, när han såg att hans samtliga mordplaner misslyckats. Längs med en lönngång sprang han till sin moder fru Skuld och bad henne om skydd. Men hon sade:

"Din ynkrygg! Du kräk, som jag i hela livet fått ångra att jag en gång födde! Ett vämjeligt kreatur är du som minst utav alla förtjänar att skyddas! Men kryp ner i kistan där, och håll dig stilla tills Rolfs och hans mäns högst rättmätiga vrede och stridsraseri upphört att skrämma dig ifrån vettet. Kryp ej fram ur kistan förrän konung Rolf och hans män lugnat ner sig."

Och vettskrämde materialisten kung Adils, som blott hyste tilltro till guld och till svin, lydde blint moderns för honom nesliga råd. Och där låg han i kistan i timmar i sträck, blek och skakad.

Kung Rolf sökte genom den mörka och dystra mångkamrade borgen och fann ej kung Adils. Han fann dock sin instängda moder. Hon rusade genast emot honom och ställde frågan:

"Du är min son Rolf, eller hur?"

Och kung Rolf gav till svar ett svagt stammande ja och föll skälvande ner av ren rörelse på sina knän. Men hans knän hade ej än rört golvet förrän drottning Yrsa omfamnade honom och dränkte hans gyllene huvud i tårar och kyssar. Kung Rolf förblev ödmjukt på knä, och han blundade med ena armen runt moderns välsignade sköte. Så återförenades moder och son med varandra, de två fagra mänskorna som ej fått råka varandra på minst tjugofem långa år.

"Vad du liknar min älskade Helge! Fast ditt hår är ännu mer gyllene," utbrast den av glädje tårögda modern. "Min näststörsta tröst efter Helge var alltid att han fick dö okunnig om att han gjort sig till fader med både sin moder och dotter. Min största tröst var alltid du, konung Rolf, Nordens, Uppsalas och hela världens mest hyllade konung."

"O mor, tala endast för Norden. I Samuels heliga land kan det mycket väl finnas en konung som är mycket större än jag. Men till fakta och sanning, o moder! Var är konung Adils?" Det visste ej Yrsa. "Han tycks vara bortsprungen. Så mycket bättre. En dålig man flyr ej förgäves." Men drottningen genmälde:

"Han kommer snart nog tillbaka, och då ej med hundra man blott men med tusen och dessutom med häxan Skulds alla trolldomsförbannelser. Och mot en sådan armé är ej tolv man tillräckligt. Du måste nu snarast bege dig från Uppsala, Rolf."

"Och du skall komma med mig till Lejre, min moder."

"Om Herren så vill. Icke annars. Men du är nu Uppsalas konung, o Rolf, ty kung Adils har svikit sin tron, som står ledig i tronsalen. Gå ner och intag den! Sitt där en stund tills jag kommer tillbaka."

Och konungen lydde sin moder, väl medveten om att hon tänkte ut någonting gott.

Där satt kungen av Uppsala nu på den heliga Uppsalatronen. Snart kom drottning Yrsa tillbaka, och i hennes följe var fem fromma präster, av vilka den äldste var Uppsalas överstepräst. Och av denne blev Rolf smord och krönt och insvuren som konung.

"Må du vara konung nu med all din ätt i all evighet, i Herren Guds evigt levande heliga världsalltsbehärskande härliga namn, som är Världsordningens Upprätthållare evinnerligen."

Så talade översteprästen i det att han lade på Rolfs fagra gyllene huvud den åt konung Skare först avsedda heliga kronan och som endast Rolfs farfars fader kung Ragnar tills vidare burit. Och översteprästen var god nog att tillägga:

"Tag kronan med dig till Lejre, ty där konung Rolf är och där hans familj är, där skall även Uppsalas heliga konungakrona förvaras."

Och allt detta hände i Uppsalen som därigenom nu åter blev helgad. Och översteprästen välsignade Rolf i Guds namn mer än någonsin förr han välsignat en människa. Därefter steg konung Rolf upp från tronen och sade:

"Vi skall nu bereda oss på en snabb återfärd, ty här har vi icke mera att göra. Låt oss återvända till skeppet. O män! Gör er klara!"

Och Rolf och hans elva förtrogna begynte att laga sig genast i ordning. Fru Yrsa försvann men kom rätt snart tillbaka och sade:

"Kung Adils har flytt ut i bygden och samlar nu månghundrahövdad mörk stridsgalen skara att dräpa kung Rolf och hans män med. Se här, konung Rolf! Här är ett väldigt horn med kung Adils förnämaste dyrgripar, som jag lagt vantarna på i hans frånvaro."

"Men, mor, du har inga vantar."

"Jag vet, käre son. Det är endast ett talesätt som vi här brukar i landet, ett fånigt och löjligt och onyttigt talesätt. Och sådant kallar vi humor. Men bland dessa ringar, klenoder och dyrgripar finns även Sveagris, massiva armringen, som Adils dyrkar och håller mer kär än sitt land och sin hustru."

"Säg, varifrån kommer det namnet, det sällsamma Sveagris?"

"Svea var Adils' mor Skulds gamla moder, en trollpacka av allra värsta och ruttnaste slaget. Hon gav Adils ringen och grisen, och ringen var grisens ursprungligen. Men Adils tog loss den kostbara guldringen ur svinets tryne och satte den själv på sin arm. Och förbannelsen som skulle drabba den som skilde ringen från grisen har drabbat kung Adils nu, ty stora svinet är dött, och dess ring har nu du, och kung Adils är vanärad. Men, min oändligt högt älskade son, du är tvungen att nu ge dig av härifrån, innan Adils belägrar dig med den armé som med säkerhet skall bli din bane."

"O moder, du talar som om du ej ämnade medfölja. Tyder jag dina ord rätt, o min moder?"

"Min son, jag skall stanna i Uppsala tills konung Adils är död."

"Vad skall detta betyda?"

"Hör på, o min son! Jag behövs här i Uppsala. Adils' förskräckliga dagar är räknade. Ej skall han länge bli kvar här i Uppsala. Endera dagen är hans tid förbi och han själv död och uppäten av himlens korpar och kråkor och kajor och skator och råkor. Men när han är död skall allt omedelbart bli till kaos och elände och ännu hemskare mörker än under hans livstid. Om jag ej är här på min post när han dör skall det vara förbi med det heliga härliga och underbara gudfruktiga Uppsala. Rolf, jag behövs här. Tro ej nu att du har rest hit helt förgäves. Du skall ännu komma att uträtta mer gott än du redan gjort. Och jag har nått mitt mål, och vår Herre och Gud har nått sitt: du är kung nu i Uppsala och skall förbli så tills döden berövar dig kroppen, och det fastän du aldrig mera skall återse Uppsala. Helige son! Mitt livs endaste ljus! Du min gyllene telning! Farväl nu, och om Adils dör snart och jag kan få bukt med hans moder, så skall vi trots allt åter en gång få skåda varandra."

Och sonen tog modern i famn, och hans moder grät tysta men ymniga tårar. Rolf sade:

"Jag kom hit att rädda dig, mor, men jag blygs nu däröver, ty det har nu visat sig att ingen har rätt att rädda dig undan ditt öde. Och ingen har någon rätt att rädda någon förutom den räddningsbehövande själv. Ty hon kan det allena, och ej någon annan, om blott Gud är med henne. Gud vare med dig, min moder, tills Uppsala äntligen en dag är frälst från allt ont och allt smutsigt."

Och Rolf och hans tolv män steg åter till häst. De var tolv nu, ty Dargars plats hade nu ersatts av Vögg, Adils' tjänare, som visat Yrsa var konungens skatter låg gömda, och som alltid hatat kung Adils. Det gyllene hornet med Adilska skatterna hade av konungens moder fru Ursula anförtrotts åt tappre Rejgad, ty han, tyckte Yrsa, var fagrast bland konungens män.

Och från borgen kom nu Torer Hundtass' falk flygande. Den hade öppnat var fågelbur i hela Adils' förbannade borg och befriat var falk och var hök och var örn och var vråk och var glada i borgen. De hade med tacksamhet flugit till skogs. Falken svepte förbi konung Rolf så att den nästan snuddade vid höge Rolfs högra axel och strävade sedan oändligt och skönt, majestätiskt och stolt suveränt emot glänsande bländande strålande dagshimlen, som var så blå att ej stormarnas Medelhav någonsin varit mer blått. Och Rolf ropade:

"Följom vår vägvisare!"

Och de tretton red fram i galopp. Och vid borgporten stod drottning Yrsa och vinkade åt deras ryggar. Men innan de var helt försvunna, så vände sig Rolf i sin sadel och vinkade tydligt tillbaka. Och så red de bort och försvann ifrån Uppsala. De hade ej ridit bort en sekund alltför tidigt, ty knappt var de borta ur Ursulas åsyn, så kom där kung Adils med tusentals män, röd som blodet och elden av ilska, till dystra och gräsliga borgen. Han frågade Ursula:

"Var är den nidingen Rolf?"

"Du är kommen för sent, konung Adils, ty han är försvunnen."

Då svor konung Adils. Dock såg han det dammoln som Rolf och hans män lämnat efter sig. Och Adils sade:

"De är icke alls långt framför oss! Låt oss hinna fatt dem!"

Och Adils steg åter till häst, och han red bort i spetsen för sin myckna härskara i ett tjockt kvävande dammoln. Han skonade icke sin häst, och hans karlar var tvungna att ej heller alls skona sina för att hänga med. Och där Rolf red med sin lilla skara i lugn och mild takt hörde han och hans män plötsligt hovtramp av ej blott ett hundratal men av ett tusental hästar. De vände sig om, och där såg de i fjärran kung Adils och hans stora anhang som hotande moln spränga fram. Och då ropade Rolf rådigt till vännen Rejgad:

"Giv över det gyllene hornet åt mig!"

Rejgad lydde. Och kungen begynte att taga ur hornet den ena klenoden och guldsmycket efter det andra och släppa dem ned på den mark de flög över på sådana ställen där guldet klart syntes. Och såsom han tänkt blev snart dyra juvelerna upptäckta av de förföljande, där de red fram i Rolfs spår, och de stoppade hästarna och satte av för att samla och gräla om smyckena. Hela kung Adils' armé kom fullständigt i upplösning, ty det förledande guld som Rolf strödde på vägen i farten var så väldigt mycket och fagert och dyrbart. Och Adils' män började kivas och slåss med varandra om skatterna. Ringar gick av när det uppstod hård dragkamp om dem, och den ena drog svärd mot de andra för att bliva kvitt konkurrenter om guldet. Och Adils var aldrig mer maktlös. Förgäves försökte han rycka upp männen ur den stora svaghet som han alltid omhuldat och varit offer för själv. Han gick lös på dem, högg dem med sitt eget svärd, och han ropade:

"Skitar och svin! Skall ni, världens till antalet största armé, låta tretton män undkomma? Låter ni er så lätt, två tusen starka till tänderna väpnade herrar, besegras av tretton fegt flyende krakar? Förbannade oduglingar!"

Och han högg ner till höger och vänster ett femtiotal av sina egna i rent raseri. Han gav upp dock till slut, och han var så fulländat och helt desperat att han red efter Rolf mol allena. En del satte upp och försökte att vara sin skräckkonung trogna, men de blev snart efter, ty Adils red fram som en dånande åsklik och blixtsnabb tornado och brydde sig ej om att vänta på dem som var med honom.

Men nu fanns endast en enda ring kvar av de många som glänst i det gyllene hornet, och den enda ringen var Sveagris. Gyllene hornet var för länge sedan ivägkastat. Nu såg kung Rolf hur kung Adils kom stormande fram, hest och ursinnigt ropande:

"Stanna, din flyende krake, du djävul som påstod att du kom med frid och med fred! Hälften av mina män ligger döda och blödande bara för din skull! Vad flyr du för, krake, din fegis och harrumpa? Stanna och slåss som en karl man mot man! Må den bäste av oss två få Uppsala!"

Rolf ropte genast tillbaka:

"Nu talar du äntligen, Adils, som en annan man! Förr har du endast väst som ett krypande kräldjur."

Och med dessa ord lät han Sveagris sväva i luften och rulla ett stycke på marken. Den lade sig mitt på den kalaste delen av marken och lyste där grannt som en värmande leende och saliggörande sol. Det var Adils personliga helt egna avgud. Kung Adils såg tydligt att ringen ej var någon annan än Sveagris. Han glömde bort Rolf totalt, och han böjde sig ner över hästryggen för att beskåda den kostbara ringen och se att det verkligen var den han trodde. Kung Rolf hade fortsatt av farten att rida åt fanders, men nu märkte han att kung Adils stod stilla och tagits till fånga av Sveagris. Då vände kung Rolf sin häst och red tyst rätt mot Adils, som sänkt ner sitt spjut emot marken för att trä uppå det den skinande ringen. Men ringen var motsträvig och ville ej komma upp på det Adilska spjutet. Och Adils blev vred, och han fumlade tålamodslöst bara värre och värre.

Då var gyllenhårige Rolf över honom med ens. Lejres konung kom farande fram som ett jehu, och Adils, den gnidaren, fattade ej vad som hände förrän det var hänt. Konung Rolf hade huggit sin moders förbannade make i rumpan. Och svärdet sjöng högt, när det svepte och högg arme Uppsalakonungen mitt uti skinkan. Och Rolf kommenterade anfallet:

"Nu har jag rumphuggit Uppsalas uslaste stjärtmes, så att han ej mera kan fisa och skita ner Norden!"

Och Adils var slagen av häpnad och mäkta förvånad, tills hugget i skinkorna började kännas och ge honom smärta, och tills hans trots allt röda blod ymnigt började rinna ur kroppen på honom. Kung Rolfs män, som ej blivit efter sin konung ett steg, och ej heller framför för den delen, brast ut i ett skallande klingande gapskratt. De kunde ej annat. Blott konungen skrattade inte. Och Adils såg sig mycket surt och förnärmat omkring, som ett grymt förorättat förföljt litet argt kuvat småbarn, och tog sig för stjärten och, skrämd av sin blodförlust, började rida ifrån dem, med bakdelen forsande av illrött blod. Och kung Rolfs herrar fortsatte skratta med ohämmad hjärtlighet, ty så ohjälpligt beklagansvärd, ömklig och ynklig och löjlig var Adils med sin snöpligt avhuggna ända. Rolfs hugg hade gått ända in till skelettet. Det hade ju varit så lätt som att hugga en köttbit på slaktbänken, ty Adils hade ju varit så böjd, att hans kroppsställning inbjudit till detta ypperliga smarta hugg. Konung Rolf hade ej kunnat motstå den blott alltför lockande frestelsen. Sveagris blev kvar på marken där liggande, ty Rolf gav sju i den tingesten, och Adils fick aldrig upp den på spjutet och fann sig nödsakad att överge den om han ej ville blöda ihjäl. Konung Rolf red nu lugnt vägen vidare, följande falken tillbaka till kusten, där skeppet låg ostört och väntade på dem.

"Var är drottning Yrsa?" var Åkes primära oroade fråga.

"Hon kommer med tiden. Låt oss kasta loss nu och börja vår hemfärd."

Och Åke och Älgfrode lydde, och snart var de femton personerna åter på havet det blåa. Och Rolf och hans män fick berätta alltsammans för Åke och Älgfrode, om Dargars död och om hur unge Vögg blivit en av de tolv i den mördades ställe.

Och Adils gick trots allt i land med att ta sig tillbaka till Uppsala, men där damp han ner i backen från hästryggen och var helt borta och medvetslös. Och ingen fanns som var mäktig att hejda det ymniga blodflödet. Konungen, Adils bastarden, slog aldrig på nytt åter upp sina ögon. Han dog efter tre dagars sanslöshet av sin ohejdbara blodförlust, vanärad mera än någon kung någonsin blivit förut, och föraktad och hatad och skrattad åt av hela världen, med ett enda osaligt undantag: hans moder Skuld. Hon allena var oglad åt Adils' försmädliga död. Och hon tog obönhörligt all makten i Uppsala när Adils upphört att styra och leva. Hon blev mycket värre och hemskare än Adils själv någonsin hade varit. Fru Skulds första åtgärd var att spärra in drottning Yrsa i en underjordisk och fruktansvärd håla. Där murades Ursula in, och blott genom ett hål föga större än handen fick hon föga tillräcklig mat varje dag. Intet ljus, ingen människa mer fick hon se, ty Skuld ansåg att Yrsa var medskyldig till Adils' död. Och fru Skuld såg med noggrannhet till att ej någon fick veta vad hon gjort med Yrsa, ty Skuld ville icke att Rolf skulle komma till Uppsala ännu en gång. Alla som hade något att göra med Yrsa blev tystade genom mörk död genom gift, som personligen blandades av häxan Skuld.

4. Rolfs fall

"Har Adils gjort oket för tungt för sitt folk skall jag göra det tyngre, och har han bestraffat och tuktat det packet med ris skall jag tukta det med skorpiongissel, och därmed basta!"

Och hon var ej den som tog något tillbaka. Hon bröt ej vad hon hade lovat, tyvärr. Hennes första och sista mål var att få hämnd på kung Rolf för sin sons ärefattiga död. Men hon talade tyst om vad hon skulle göra och planlade tyst sina nidiska planer.

Men när konung Rolf på frisk rullande våg styrde ut på det storslagna fria oändliga havet, så tyckte han sig höra någon som manade honom:

"Följ falken, kung Rolf! Jag är med dig så länge din pilgrimsfalk följer dig. Så länge du följer falkens spår över din himmel skall du ständigt leva i växande härlighet som Nordens konung. Som örnen var Odens livs reskamrat, så skall den falk som kung Hundtass begåvade dig med på samma sätt alltid bestämma och leda ditt öde."

Och rösten kom liksom från falkens håll, men icke talade falken, ty den ej ens såg åt dem, tycktes det. Men vem det än var som talat, så var Rolf besluten att alltid ha någon mans öga på falken och aldrig på minsta sätt avvika från falkens tydliga viktiga ödesbestämmande ledande kurs. Ty Rolf visste nu att falken alltid med ofelbarhet skulle ledsaga honom och hans män i riktning mot det rätta ödet. Han släppte därför falken fri, lät den lyfta på gyllene vingar mot skyn, och de följde den fria högt flygande falken allt längre och vidare ut på det stormiga havet. Då ropte Rolfs rorsman, den härlige Harald:

"O konung! Den konstiga falken far mot solens uppgång och ej mot dess middagshöjd. Den styr mot öster i stället för hemåt mot söder."

"Vi skall ändå följa den," sade kung Rolf, och så gjorde de. De kom till Finland, till bygderna där, till den av stormar härjade ödsliga kusten, till stormmolnens land, till det land där tre årstider utgörs av vinter och endast en enda av vår, höst och sommar. De kom fram till Aurs å och till fagra byn där, som kallades Åbo, ty vid vackra ån hade mången man funnit sig ett kojsigt bo. Och där träffade Rolf och hans kämpar Rolfs farfars fars bröders familjer och avkomlingar, och Rolf trivdes hos dem mycket väl. Han blev kär där i en ljuvlig jungfru som kallades Nanna och som var av hans eget konungahus, och de gifte sig. Och alla herrar i Finland svor trohet till Rolf, och de hyllade honom som konung och svor, att om någonting drabbade Rolf skulle de alla hämnas. De lovade att när som helst vid hans ord draga med honom ut i rättfärdiga rättvisa strider mot ondska och nidingsverk. Och med stor saknad steg Rolf åter ärehöljd och ytterst hyllad och älskad av alla ombord på sitt skepp för att åter bege sig till havs för att följa sitt öde. Han hade då varit i Åbo i tre ljuva härliga och oförglömliga månader. Nanna for givetvis med honom. Avskedet var mycket gripande, innerligt, hjärtligt och vemodigt, ty icke lämnade konungen gärna sitt trogna och älskade Österland, det som idag heter Finland, den trognaste av alla mödrar, det hårdaste och det mest härdade av Nordens länder med kanske just därför dess ädlaste människor. Men falken kunde ej hållas tillbaka, och skilsmässan kunde ej uppskjutas.

Ute till havs mötte Rolfs skepp ett fartyg från väster. De seglade nära varandra, som sällan på den tiden mötande skepp hade vanan att göra, för att icke falla ur vinden, ta vinden från mötande skeppet, och för att ej komma i sjöstrid. Den risken var stor, om de möttes till sjöss, och det låg ju i bådas intresse att hellre snabbt komma till målet än dräpas och drunkna på vägen. Och Rolfs män hov upp sina röster och sporde de mötande vilka de var.

"Själva är vi kung Rolf och hans män."

"Vilken lycka!" sjöng männen från motsatta fartyget. "Er just har vi stora viktiga budskap att bringa. Vi är ifrån Uppsala, och vårt skepp är Torer Hundtass tillhörigt. Så hör våra nyheter: Adils är död, ty han dog av det nesliga lindriga och oförargliga sår som kung Rolf rättvist gav honom såsom ett nidingens grälla igenkänningsmärke. Ty värre och svårare och mera livsfarligt än ödets tecken på Kains mörka panna var icke det jack som kung Rolf gav kung Adils; och vem som helst med annan konstitution än kung Adils har aldrig sports duka så nesligen under för så liten skada."

Men Rolf ropte: "Ack, icke ville jag någonsin min broder Adils fördärv, död och ändalykt! Ve mig! Jag har tagit livet av en brodermänniska!"

"Sörj icke, konung! All världen är glad över att Adils lyckligt är död. Men hör vidare våra ej vidare fröjdfulla nyheter. Skuld, Adils moder, har nu tagit makten i Uppsala, och hon församlar nu den största här av vidunder, förrädare, djävlar och mördare som någonsin blivit skådad. Hon ämnar att utrota dig, konung Rolf, och var mänska som känner ditt namn, och hon ämnar att utplåna Lejre."

"Ack, ve! Aldrig önskade jag dräpa Adils! För det brottets skull vill den arma olyckliga modern nu hämnas på mig! Men vad vet du om Yrsa, kung Adils' av honom ej någonsin vidrörda maka?"

"Hon är helt försvunnen från jorden. Ej någon vet alls vart hon har tagit vägen. Hon är spårlöst borta från Uppsala."

"Mänska, vad är det du säger? Du gör mig förtvivlad! Det som du här säger betyder blott en enda sak: att fru Skuld har min mor i sitt våld. Ack, ohyggliga öde! Förbannade kvinnor, som hämnas på harmlösa kvinnor för männens brotts skull! O, ohyggliga mardröm, som världspolitiken grymt innebär, giver och är! Vi skall genast till Uppsala att åter frälsa dess drottning fru Yrsa, min moder. O falk, flyg till Uppsala! Innerligt ber jag dig därom!"

Och han släppte upp sin begåvade falk mot den klarblåa skyn. Falken tvekade, men sedan föll den av söderut och ej i riktning mot Uppsala. Åke kom med detta råd till sin älskade konung, kung Rolf:

"Res tillbaka till Lejre, och samla där en väldig flotta. För