--------------------

John Bedes företal

1. Hur Arthur blev konung

2. Hur Arthur fick sin drottning

3. Kung Arthur får kärleksproblem

4. Kung Arthurs torneringar

5. Sir Mordred

6. Tristan

7. Spådomen

Jag är både av skandinavisk (svensk) och brittisk (nordirländsk) nationalitet. Eftersom jag insupit dessa kultursfärers forntidssagor med modersmjölken var det helt naturligt för mig att ge dessa antika keltiska legender en fullvärdig behandling när mina vingar växt ut på mig som ung man och gjort poetiska och fantasibetonade flykter fullt möjliga.

Likaså var den urnordiska sagoskatten av Snorre Sturlason och om Uppsalakonungarna ett mera komplext och fascinerande kaos att försöka bringa ordning i än de relativt välbekanta krönikorna av Saxo och kring kung Arthur. Så jag började med de gamla keltiska legenderna om Sverige. Men här förelåg en fälla: den nordiska nationalismen. Om det var något jag ville undvika så var det varje tänkbar ton av chauvinism. Därför beslöt jag att skriva de gamla svenska sagorna på engelska, för att få någon sorts distans till nordisk nationalsentimentalitet.

Men därigenom fick jag ingen användning för mitt svenska språk, som jag så väl behövde träning och förkovring i. Så när jag började på andra delen och flyttade till Danmark med Saxo blev det på svenska. När jag begav mig över till Britannien och kung Arthur i tredje delen behöll jag det svenska språket av samma skäl som jag skrivit den första delen på engelska: för att ha en sund distans till nationalsentimentala frestelser.

Då ämnet kung Arthur och Tristanlegenderna var lättare att hantera, koncentrerade jag mig här på att klara upp missförstånd. Varenda diktare sedan medeltiden har frossat i Sir Lancelots ytterst banala äktenskapsbrott med drottning Guinevere, medan det i verkligheten inte förekom något äktenskapsbrott alls. Det var bara förtal motiverat av fördomar mot drottningen som någon av den tidens skandalspekulanter lyckades i att etablera som gångbart porrmaterial för alla tider. Drottningen hade sina fel, hon var en sanslöst ansvarslös kokett, men både hon och Sir Lancelot var båda mer oskyldiga än barn, vilket jag har försökt belysa ingående. Även kung Arthur och Sir Gawain borde frikännas från all skuld, medan endast en person var fullt ansvarig för den Arthurska epokens sammanbrott, och även hans manövrer kunde i viss mån rättfärdiggöras genom hans egen tragiska ställning som en kategoriskt förskjuten oäkta son till kung Arthur.

Även historien om Tristan och Isolde har grovt vulgariserats sedan medeltiden, medan jag från början har försökt förklara de ytterst raffinerade och komplicerade dubbla bottnarna i deras tillgivenhet för varandra. Om somliga av dina läsare inte kan förlåta mig för vissa aspekter av det veka könet och några av kvinnokaraktärerna i "Gotisk historia", så är jag dock säker på att de kommer att förlåta mig när de får läsa sanningen om Isolde.

När jag skrev dessa delar på svenska kunde jag omöjligt behålla några av de keltiska namnformerna. Guinevere är helt omöjligt på svenska, medan Gunvor är lika lättillgängligt och så nära som någonting kan vara. Både Brangäne och Iseult är förfärliga som namnformer, så jag behöll det keltiska Brangwayne och det germanska Isolde. Både Mérlyon och Mérlin låter förfärligt osvenskt, så jag beslöt att på svenska kalla honom Merlín, vilket jag en gång hörde i Finland, vilken kuriösa och nästan latinskt klingande form av namnet tilltalade mig. Beträffande denne den störste av alla keltiska druider någonsin såg jag det som min huvuduppgift att rentvå hans rykte från fläckarna av T.H.Whites gräsliga karikeringar. Merlin var ingen stolle, men det var T.H.White."

----

"Jag försökte aldrig publicera mig själv, och om det inte vore för dig så hade aldrig något av vad jag skrivit nått en enda läsares ögon. Skälet till att jag döljer mig är praktiskt och politiskt. Jag är en så extrem särling som en katolsk anhängare av Unionen i Nordirland. Jag har alltid känt att det var fel av Irland att utträda ur Storbritannien från år 1916, och politiskt har jag i hela mitt liv aktivt försökt att reparera den skadan. I vissa avseenden har vi lyckats, och det finns nästan skäl till försiktig optimism: Britannien och Irland är idag tillsammans med i den europeiska unionen, som med tiden kommer att utvecklas mot ännu större enighet. Men om det någonsin blev känt här i Ulster att jag som katolik var anhängare av den brittiska unionen skulle jag omedelbart vara en död man. Så glöm mitt riktiga namn, och låt mig få leva såsom eder

1. Hur Arthur blev konung

När Danmarks kurirer kom åter till Danmark med negativt svar sände stormännen och landets präster i stället det samma erbjudandet till konung Ulf i det avlägsna Nygård, men han även svarade att han var nöjd med sitt Nygård och ej ville ha något annat därtill. När det svaret kom åter till Danmark fann stormännen och prästerskapet sig i ett problem. Det var icke ett allvarligt sådant så länge fru Gudrun i Uppsala ännu höll saker och ting i funktion, men hon hade ej barn, och hon var mycket gammal.

Att Harald och Ulf båda två ej var gifta och ej hade barn gjorde ej saken bättre.

Och gamla fru Gudrun gick hädan, och riket var utan monark, och det fanns ingen som gjorde anspråk på tronen.

Kung Harald, dock, gifte sig äntligen en dag, till all världens glädje och lättnad. Men han hade knappt fött sin förstfödde son förrän plötsligt det blev digert uppror i landet. Kung Harald blev mördad, och hans vackra drottning och nyfödde son försvann spårlöst i okända öden. En dryg usurpator tog makten och kallade sig landets konung. Hans namn var kung Fimbul. I hans tid blev vintrarna i kalla Norden så stränga och svåra och långa, att prästerna ansåg dem vara ett straff ifrån Gud för kung Fimbuls ohyggliga blodskuld och brott, och att därför kung Fimbul allena bar skulden till vädrets förskräcklighet. Efter kung Fimbul har därför de vintrarna gått till historien med eviga rysningar som Fimbulvintrar.

Och Ulf dog i strid med ett gäng ilskna upprorsmän. Efter hans död blev snart Nygård fördärvat och skändat och bränt. Han dog barnlös, och endast en helgedom här och där spridda i vildmarkens mer svårtillgängliga delar bevarades och förblev levande vittnen om Ruriks i evighet gyllene dagar.

Och livet i Norden sjönk gradvis allt djupare ned i allt tyngre misär. Endast prästerna upprätthöll minnena och såg med noggrannhet till att ej något historiskt förgicks. Lund och Uppsala blev deras högborgar. Danmarks och Hamlets gudomliga städer förföll, Göteborg förblev ouppbyggt, och havens skepp blev allt färre och sämre. Man började nog bygga upp Göteborg, men rätt snart tog resurserna och framför allt entusiasmen, intresset och initiativgnistan slut, ty det fanns ingen konung mer som kunde entusiasmera. Och i denna tid, när allt var som bedrövligast, mörkast och tristast och fattigast och som mest hopplöst, så kom det ett sällskap från öster. Det var röde Tor och hans bröder, som det talats mycket om i denna krönikas inledning. De återinförde ordning och reda i Norden. Och Tor födde Balder, som blev far åt Gunnar, som födde den mäktige Odin, som blev världens störste mest mäktige härskare någonsin. Om gamle Odin, som icke var enögd, i motsats till sin egen namne från fornare tider, har tusen och tusen miljoner berättelser ständigt på nytt och på nytt tagits upp och berättats. Hans förfäder Tor, Balder och alla andra lät Uppsalas präster få verka i fred, och de hade så litet som möjligt att göra med dem; men den mäktige Odin var djupt intresserad av allt som de representerade. Han sökte upp dem och bodde hos dem i långvariga tider och lärde sig allt vad de visste.

Två gånger besökte den mäktige Odin det avlägsna Israel. En gång, när han var i mitten av livet och på sin makts höjder och fått veta allt om sitt rikes förflutna av Uppsalas heliga präster, fick han se en stjärna med ens tändas uppe på himmelen. Genom en dröm blev han kallad att följa den stjärnan. Det var som om någon personligen sade till honom från himlen: "Min vän, jag vill visa för dig ende kungen i världen som någonsin skall bli än större än du. Följ blott stjärnan, och du skall då finna din evige världslige härskare." Odin begav sig då genast åstad, klok och snabb som han var i att fatta galoppen, och avbröt ej resan förrän han var kommen till krubban i Betlehem. Persiens tre vise män, Kasper, Melkior och Balthasar, hade då just vänt tillbaka till Persien. Den mäktige Odin kom ödmjukt till krubban som en gammal trashank till herde och tiggare, men barnet Jesus sken upp vid hans fromma besök, som om pilten blev glad över det att få se även honom. Maria, den heliga jungfrun, som väntade barn innan hon hade trolovat sig, kunde ej låta bli att på moderligt vis genomskåda besökaren och profetera: "Min vän, du är större än alla de tre vise männen tillsammans, som nyligen var här." Och Odin gav späda Maria det löftet att en gång i framtiden komma tillbaka och se hennes konungason såsom vuxen.

På hemvägen hälsade Odin på kejsar Augustus, som då var en ensam besviken förgrämd gammal herre. Augustus var god nog att ge gamle tiggaren tillträde, vilket hans hustru och alla hans övriga fränder försökte förhindra; och Odin och gamle Augustus satt länge tillsammans behagligt på tu man hand och konverserade. Odin berättade om sitt besök i det heliga landet, och kejsaren yttrade då: "Jag är glad över denna berättelse. Och sannerligen så säger jag dig, att den konung som du sett i krubban i Betlehem och ingen annan skall ärva det rike, som jag med så innerlig möda har lappat och limmat ihop. Han och ej någon annan skall vara min son och min arvinge."

Hur kunde Odin då tala latin? Jo, det hade han lärt sig, ty allt som han ej redan kunde såg han noga till att han lärde sig. Var hade Odin då lärt sig latin? - I Athen, där han även gjort nyttan att lära sig grekiska.

Åter kom Odin till Israel många år senare, såsom han lovat Maria, men då var all världen en annan och situationen förändrad. Augustus var död, och i Israel fann han den nu överallt kände Jesus i staden Jerusalem. Odin kom dit i god tid för att se konung Jesus som törnekrönt bli presenterad för folket av Pontius Pilatus och därefter bära sitt kors för att själv därpå uppspikas. Odin var med intill slutet och tänkte:

"Det här kan betyda blott en enda sak: att den civiliserade världen och all mänskligheten och hela antikens kultur är på självdestruktivt och ofrånkomligt fall. Ty där det inte finns någon rättvisa eller moral finns blott gudlöshet och anarki, som blott duger till självmord. Och vad är en värld värd som korsfäster sin störste och ende rättslige konung? Den är icke värd ens en fingerborg luft. Endast de som ej har någon del i det mord som begåtts på kung Jesus i hela det här judisk-romerska samhället kan ha något hopp om ett framtida liv. Endast de som ej har någon del i den romerska maktapparaten kan klara sig och överleva, och efter vad jag här kan se är de fruktansvärt få."

Och när Odin vänt hem for han aldrig tillbaka till Israel mera. Han dog, och hans arvinge Njord, som Tiberius i Rom, såg med välbehag till att hans fädernearv gick åt skogen. Det härliga rike som Odin med storslagen kraft idogt skapat föll sönder, ty hedningar frossade girigt ihjäl på allt gott som han skapat. Och efter den väldige Odin och alla hans mäktiga söner försvinner familjen från världens historiska urkunder och lever vidare endast i hedniska ytterst diffusa legender.

Men låt oss nu se vad som hände med Haralds familj. Hans olyckliga änka, förtjusande drottning och älskade mö måste lämna den stympade blodiga livlösa kroppen av maken, ta barnet från vaggan och fly för sitt liv och för barnets liv utan att spilla bort tid på naturlig och mänsklig och synnerligen välbehövlig och gråtande klagan och jämmer och sorg. Med en moders förtvivlade övernaturliga mod tog hon genast sitt barn på sin arm och försvann ut i mördande kalla och tjutande stormnatten barfota, ty hennes drottningaskor var i vägen när hon skulle springa. Hon lyckades komma iväg innan människojakten på henne och arvingen inletts, och denna kom därför helt av sig i början; ty Fimbuls ohyggliga hejdukar fann icke ett enda spår av den flyende drottningen, som onda mördarna kunde begynna från, och när de äntligen fann ett otvetydigt spår var det lönlöst att följa det, ty det var då redan hopplöst för sent.

Drottning Sigrun, (så hette hon,) tog sig till England och lyckades komma till engelske konungen levande fram. Men hon dog vid den gamle kung Henriks av ålder förlamade fötter, i sin sista suck anförtroende barnet i konungens vård. Barnet var ju ett barnbarn till hans enda syster. Så dog unga drottningen vid kungens fötter i alltför långt framskriden hopplös lunginflammation. Konung Henrik tog högtidligt barnet om hand i sitt sköte och sade:

"Ej endast min frände kung Hamlets allenaste arvinge är du, men även min egen, ty själv är jag barnlös. Min son, du allena skall ärva mitt England, och detta skall jag våga spå: du skall bli en långt bättre och ädlare konung än jag var och lik blott din evinnerligen ihågkomne farfar i ädelmod, storsinthet, kunglighet och tolerans. Ja, det spår jag, att du skall bli din tids och din världs mest ärbare och dess mest ärade konung, om blott, (lägg det ordet på minnet, o överstepräst!) du beständigt förblir först och sist kung av England. Den dag du ej längre försvarar ditt mödraland England men slåss för ej utländska herrar i utländska länder, den dag är ditt rike, du själv och din storhet förlorad. O Arthur, så kallar jag dig, du blev given din farmors brors livs allra största välsignelse, ty hela livet alltsedan din farfader Hamlets olyckliga död har mitt livs största sorg och bedrövelse varit min ständiga oro för tronsuccessionen. En gåva från himmelsk försyn till en barnlös förgrämd gammal döende konung är du, käre pilt, och jag tackar ej dig utan Gud för den gåvan. O Gud, jag fick leva en olycklig man, vilkens sorger blott ökades och ständigt alltmera tyngdes med åren, men nu i hans dödsögonblick har du äntligen upplöst hans sorger och bördor och gett honom enbart välsignelsebringande lycka och sällhet i stället. Lov vare dig, Gud, för att jag, en hårt drabbad och olycksmärkt man, får dö lycklig och säll och med äntligen frid i sitt hjärta!"

Och gamle kung Henrik, den sedan ett trettiotal år benförlamade konungen, änkling i nästan ett tjugotal år, och vars hustru och drottning ej någonsin fått något annat än missfall så länge hon levde, gav upp sin i många år överansträngda segt härdande anda i sitt första lyckliga ögonblick på mer än trettio år. Han var nittiofyra år gammal i dödsögonblicket. Med sin sista gest gav han tecken åt översteprästen att uppfostra och ta väl hand om den jollrande pilten.

Så fort det blev tydligt och klart för envar att kung Henrik var död uppstod tvister och strider om makten i riket emellan de mäktiga stormännen. Under kung Henriks regeringstid hade det rått endast ordning i landet, men oroligheter och avund och missämja hade dock alltid fatalt stått och pyrt under ytan. Nu flammade plötsligt med ens alla ondare känslor såsom ett förintande dödligt vulkanutbrott upp överallt i det land som ej längre en konung behärskade. Inbördeskrig, outhärdliga släktfejder, våldsdåd, lokaltyranni och förfärliga ändlösa blodiga hemska lokalkrig förhärjade Nordens nyss enda förenade lugna nation. Landet splittrades, söndrades, brann och förhärjades, sjönk i misär och försmäktade.

Den kloke översteprästen Merlin insåg redan vid konungens död allt det onda som snart nog inträffade. Han drog sig undan från våldspolitiken med barnet och ägnade sig i en avlägset liggande skog åt att uppfostra barnet i lugn och i ro. Mycket omsorgsfullt lärde han dygdige nyfikne duktige och mycket duglige pojken, som ej visste själv vem han var, alla livets välsignade konster. De bodde i en liten hydda i skogen tillsammans helt avskilda från den i inbördeskrig raskt förvittrande arma nationen.

Merlin var en gudsman och en mycket märklig betydande sådan. Som Moses stod han i direkt mycket nära kontakt med sin skapare, det ansåg han att för honom var livets mest viktiga sak, och som Moses stod även den så vördnadsvärde Merlin ofta upprätt i fyrtio dagar och nätter i sträck mycket upptagen i ödmjuk bön. Prästens största bekymmer var kaoset, striderna, oenigheten och våldsmanin, som slet det ädla gudomliga England i flisor. Så bad gamle prästen: "O Gud, se, ditt folk och ditt rike går sönder, och ingen finns som kan förena det åter och rädda det, ty pilten Arthur är ännu för liten. Och hur skall väl Arthur, när han så blir mogen, förmå att i detta av våld sönderslagna förvildade land sätta sig i respekt?" Herren svarade: "Min gode tjänare, gjut dig ett svärd och ett städ. Gjut först svärdet, och gör det så gott som du någonsin kan. Men gjut städet omkring skarpa svärdet, så att, när ditt arbete fullbordat är, svärdet står med sin spets djupt ingjuten i slagytan av hårda städet. Och inpränta sedan i städet de följande orden: 'Den man som drar svärdet ur städet, han är landets ende rättmätige konung.' Och ställ detta städ med dess svärd upp på torget i byn framför templet. Otaliga män skall försöka dra svärdet ur städet, och denna märkvärdiga uppgift skall få många krigare att glömma kriget; men en enda mänska skall någonsin lyckas med hopplösa uppgiften, och du vet nog vem jag menar."

Så talade skaparens röst ur naturen till eremitprästen Merlin, som med noggrannhet utförde allt vad han sagt. Svärdet smiddes, och det blev så starkt och så härligt och vasst och rejält, att ej järn kunde nagga dess udd. Även städet förfärdigades och göts fast omkring svärdet, och städet var hårdare än den mest massivt kompakta okrossbara flinta. Merlin var den förste som tappert försökte dra svärdet ur städet, och han kunde med tillfredsställelse därefter lugnt konstatera, att det var ett omöjligt företag.

I största hemlighet gjorde Merlin detta arbete, och ej ens Arthur fick veta vad prästen egentligen sysslade med, när han varje natt smög sig från hyddan för att icke komma tillbaka förrän det var morgon. Ett eldsken i skogen i fjärran var allt som tyst skvallrade om prästens idoga hemliga arbete. Och det var även en natt som i hemlighet vise Merlin med sin åsna och kärra tyst fraktade in tunga heliga bördan och lämpade den framför templet i byn mitt på torget. Det såg någon själ dock, och snart visste alla att det var Merlin som fört dit det märkvärdiga städet med svärdet. Och snart kom var storman och riddare från hela landet till byn för att tappert försöka dra ut det otroligt hårt sittande svärdet, men aldrig kom någon som lyckades. Städet och provet fick dock åter folket att fatta nytt hopp och trots allt ännu hoppas på en duglig framtida konung och fridsfurste, som åter skulle förena det vänliga landet i fred. Och försöket med svärdet i stålstädet ingav på nytt varje man någon smula respekt för den heliga konungatiteln.

Till gamle Merlin kom det präster från samtliga landsändar som ville veta historien om svärdet och städet. Merlin sade allt och förteg ingenting, och på så sätt blev samtliga präster så småningom väl initierade i svärdets stora mysterium, och alla skildes från översteprästen i gott hopp om framtiden och om den konung, som nu utan tvekan snart landet en dag skulle få. Ingen utom Merlin, förstås, kände dock till något om pojken Arthur och hans existens. Och den växande ynglingen Arthur var fullkomligt okunnig om det uppseendeväckande svärdet i städet, ty prästen var mån om hans heliga okunnighet, isolering och oskuld.

En dag ställde Arthur dock denna besvärliga fråga: "Far, vad är en kvinna för något?" Merlin gav det öppna uppriktiga svaret: "En kvinna är den arma varelse som föder barn åt vår värld. Det är hennes allenaste plikt och funktion: att ge avkomma. Alla vi mänskor är födda av kvinnor, du även och till och med jag. Men hon kan ej ge avkomma om hon ej älskas. Och det är vår endaste plikt emot kvinnan: att älska och ge henne kärlek och ömhet.

Men kvinnan är farlig och bör icke älskas förutom i nödfall. Blott nöden bör driva en mänska till den heta kärlek som ger henne barn. Allting annat, som ej har med kärlek att göra, bör kvinnan rejält utestängas ifrån. Hon är ej rationell, och hon saknar logik och är helt underlägsen den starke gudomlige mannen, som aldrig kan dela och aldrig förstå hennes nyckfullhet. Varje man har ett förstånd som kan kallas gudomligt, åtminstone kan varje man ha en sådan begåvning, men kvinnan är blott av naturen. Naturen och hur den fungerar är det mest förborgade och intrikata av alla mysterier, ty det kan ej någonsin fattas av manlig logik; men med sitt ystert svallande känsloliv och med sin psykiska oro med alla antenner på helspänn beständigt är kvinnan en högst ovärderlig och sällsam om dock oberäknelig nyckel till livets och moder naturens mysterier. Hon kan därigenom ha makt över mannen och vara sin överman helt överlägsen men blott genom ofattbar list kombinerad med ödmjukhet. Ja, hon är farlig och farligast av alla levande väsen. Jag varnar dig, Arthur, nu redan för faran att någonsin giva en kvinna förmer än blott kärlek. Det enda hon önskar, vill ha och har rätt att begära är kärlek. Allt annat är tabu för kvinnan och saker som mannen blott bör ha gemensamt med Gud. Det är bättre att giva en kvinna otillräcklig kärlek än att giva henne förmer än blott kärlek. En kvinna kan hållas med kärlek om blott den är disciplinerad och väl balanserad med ekonomi och förnuft, ty om kärleken urartar och släpps ur vettets och ordningens bur kan en kvinna lätt bli till en rytande vildsint orkan, outhärdlig och skadlig för allt och för alla och svårare än någon virvelstorm att rida ut. Hon kan bli till en gräslig, fatal och förskräcklig belastning och mardröm om kärleken missköts; och många har påstått med säkerhet att endast hon har i evighet någonsin fått någon mänska på fall och förfört någon mänska till ondska. Tyranner har alltid en kvinna vid sidan, och deras gemåler hålls ej med from kärlek. Den riktiga kärleken har blivit ersatt med djurisk och våldsfärgad drift, som de tror att är kärlek, och hustrun till sådan tyrann hålls då kvar vid hans sida i träldom, hon har låtit köpa sig av mannens pengar och makt; medan goda och dugliga kungar rätt ofta ej någonsin gifter sig, just för att undvika risken med missbruk. En kvinna är alltid förenad med risker och gapande avgrunder, som tragiskt ändå är något av en oundgänglighet i mänskans liv och en nödvändighet för det mänskliga släktets bestånds och kontinuitets skull. Ja, hon är ett nödvändigt ont och en nödvändig sorg, ett nödvändigt bekymmer och en svart tragik, som en man aldrig slipper ifrån; hon kan vara det mest olycksbringande som man kan alls råka ut för i livet, och hon är det enda som står mellan mannen och Gud. Ja, nu vet du vad kvinnan egentligen är, om du har förstått något av min bittra utläggning. Därför så råder jag dig: gift dig aldrig, ty det kan blott ge dig bekymmer och bringa ditt framtida konungarike på fall och beröva dig din bäste vän och ditt mest välbehövliga och oundgängliga stöd."

När han fått detta svar kunde Arthur blott ångra att han alls ställt frågan. Men detta var den första gång som Merlin alls berörde och antydde något om Arthurs missioner i framtiden.

När unge Arthur blev tonåring tröttnade han på det ensamma livet i skogen och bad sin Merlin om att få komma ut ibland människor. Gamle Merlin tog först rätt illa upp, men besinnade sig sedan och fann att pojken var tvungen att följa sitt öde. Han skaffade därför sin skyddsling en tjänst såsom page hos en ganska odräglig förmäten tjock storman, som hade två lömska odugliga våldsamma söner. Att jämt passa upp på de två ständigt ätande och mest nedskräpande sönerna blev Arthurs syssla. Han tyckte dock om alla tre, både fadern och sönerna, ty de var de första mänskor han träffat förutom Merlin, och i Arthurs ogrumlade själ fanns ej plats än för övriga känslor mot mänskor än kärlek. Naturligtvis skodde sig sönerna på unge Arthurs bekostnad, och de skydde aldrig att utnyttja honom för de meningslösaste uppgifter; men aldrig klagade han, och han aldrig ens tänkte på att söka hävda sin rätt såsom människa.

Fromme Merlin övervakade noga sin skyddslings omänskliga slavliv och hjälpte ibland honom genom små magiska trick som han utförde genom sin kunskap och erfarenhet av naturen och av vit magi. Till exempel, när Arthur ej tilläts att äta sig mätt men fick hungra och svälta när sönerna vräkte sig i sina kötträtter, kallade gamle Merlin ifrån skogen välsignade fåglar, som gav Arthur bröd, mjölk och honung. Och Arthur blev småningom under sin ungdomstid på sin mer vegetabiliska kost mycket friskare och mera härdad och spänstig än de tydligt fetmande sönerna, som åt sig mätta var eviga dag. Och de märkte att Arthur blev fager att skåda. De greps då av avund därav och behandlade tjänaren sämre än någonsin, vilket blott gjorde den växande ynglingen ännu mer härdig alltmedan de två hopplöst bortskämda sönerna än mer förslappades och etablerade sig som helt professionella obotliga matvrak. Och allt under denna uppfostrande skolningstid skötte Merlin pojkens fortsatta bildning och lärande av mer väsentliga ting, närhelst pojken fick tid och blev lämnad i fred av de bråkiga bröderna, som han var van vid att redan betrakta som halvbröder till honom själv. Ty den fete och fnoskige fadern till sönerna var mycket fäst vid den älsklige ynglingen och skydde ej att rentav kalla honom sin son. Arthur själv visste nog att Merlin inte alls var hans riktige far, men han kallade ändå ej någonsin en annan man än Merlin med den hedrande titeln sin far. Och han var ju hans andlige far om ej annat.

En dag ställde en av de bortskämda bröderna, nämligen Tord, unge Arthur den frågan: "Säg, Arthur, varför är du så ruskigt snäll mot oss båda fördärvliga bröder? Vad gott har vi någonsin gjort dig att du för en endaste dag kan stå ut med oss? Varför är du inte ond och fördärvlig som vi och som världen och som alla andra? Säg, varför är du så förbannat och olidligt hygglig?" Och intet ont anande gossen besvarade troskyldigt frågan: "Därför att jag älskar er båda, ty ni och er far är de enda tre mänskor jag känner i världen förutom min fader Merlin." Men då sade den själlöse Tord: "Din förtappade fader Merlin är en trollkarl som umgås med djävlar, demoner och Satan, och han är ej heller din fader. Ge fan i den gubben. Han är en senil gammal åsna som ingenting vet om den värld som vi lever i men som dumt inbillar sig att den konstiga värld av historia och minnen och döda personer och hjältar är lika med Världen och den enda värld som vi lever i. Sparka du gubben i ändan och kör honom ut härifrån, ty han är mycket konstig i knoppen och inte naturlig som vi. Allt han kan är blott vidskepelse och självbedrägerier, och sådant är osunt och dödfött och sjukt." Men då svarade Arthur: "Merlin är en gudsman, och den som förtalar en gudsman kan ej leva länge."

"Din rackare!" talade Tord. "Om du ej vore nyttig och användbar för oss som slav vore du sedan länge en död man och endast en våt fläck på jorden. Säg, du din förbannade snorvalp, din krypande lismande tjänstloppa, din usle fattige trasige magre lakej, finns det något som du ej kan göra för oss?" Arthur frågade rädd: "Säg, vad menar du, Tord?" Och den nidingen svarade:

"Om det finns något som du ej kan göra, som du icke mäktar, förmår och kan uppfylla för oss, så är du ej värd längre att vara tjänare för oss, och då är du ej längre värd heller att få behålla ditt liv." Arthur svarade bravt: "Det finns ingenting praktiskt som jag ej kan utföra åt er och väl."

"Din bedrövlige snorfis, du ljuger. Du kan ingenting."

"Jag kan allt! Sätt i gång, bara! Pröva mig!"

Nidingen sade: "Nåväl! Jag ska pröva dig! Men om du inte kan göra vad jag ber dig göra, så är du en död man, emedan den tjänare som inte duger åt oss måste dö. Om du ej förmår utföra det lilla uppdrag som jag nu ska ge dig, så måste du dö. Är det klart?"

"Det är klart, om blott uppdraget är något rimligt. Och om jag då misslyckas är jag ej värd längre att vara kvar hos er."

"Hör då. Det här skall du göra. I byn finns ett torg framför kyrkan. På torget så står det ett städ, och i städet så sitter ett svärd. Drag ut svärdet ur städet och giv det åt mig. Om du ej klarar av det så måste du dö."

"Om jag ej klarar av det så måste jag dö. Men det är ju den enklaste uppgift. Ett svärd i ett städ? Vem som helst kan väl lyfta ett svärd? Jag är med, och jag ilar."

Och Arthur sprang ut och begav sig till byn. Grymme Tord tänkte nöjd och belåten: "Han kan inte klara det, han lika litet som vem som helst annars, ty ingen kan rubba det kungliga svärdet. Det är det mest hopplösa företag någon kan företa sig att dra svärdet ur städet, och svärdet får troligen sitta däri i all evighet, och ruttna England får ruttna i evighet utan en konung. Men jag får åtminstone nöjet att dräpa min äcklige ytterst olidlige tålamodsprövande tjänare, när han nu kommer tillbaka med snopen min och utan svärd. Jag får den tillfredsställelsen att i min fulla rätt få slå ihjäl denne vidrige page, som är alldeles för god, förträfflig och duktig, för att han ej fullgjort sin plikt mot sin herre och uppfyllt sin herres högst viktiga uppdrag. Ha-ha!"

Unge Arthur kom snart nog till byn. Ingen mänska fanns synlig på torget. Den ivrige ynglingen kom upp till städet, men såg inte skriften på städet, ty Arthur kom bakifrån. Han tänkte nog: "Vad är det för ett märkvärdigt svärd som står här mitt på torget och som ingen velat begagna sig av?" Och han kände försiktigt hur hårt svärdet satt. Det satt fast. Han drog hårdare. Det satt fortfarande fast. Och då hoppade ynglingen upp på det stålhårda städet och drog i det gnistrande svärdet med hela sin kraft, tappert spjärnande mot städets hårdhet med fötterna. Och med en smällande klang släppte städet då svärdet helt plötsligt, så Arthur förlorade hopplöst balansen och tumlade ner ifrån städet, men utan att skära sig på vassa svärdet. Han reste sig smutsig och lortig från regnvåta marken med glad triumferande själ, ty han hade ju lyckats att vinna det sällsamma svärdet åt sin över allt annat älskade broder. Och lortig och smutsig sprang Arthur raskt hem igen, ivrig och glad. Han var endast en tolvåring.

Glatt presenterade Arthur det härliga svärdet för häpnande brodern. Tord kunde ej tro sina ögon. Men alltför snart hämtade han sig från stora bestörtningen och visste klart hur han rätt skulle utnyttja situationen. Han sade till Arthur: "Ge hit! Ge mig svärdet!" Och Arthur gav glatt Tord hans svärd. Sedan sade den mallige Tord: "Som belöning för svärdet skall jag icke dräpa dig, utan, min vän, du får för denna gång leva vidare för några få veckor till. Men, din odugling, du dröjde ändå bra länge i byn!" Och han ryckte upp dörren till trappan och sade till Arthur: "Kom hit!" Arthur lydde. "Stig ut här på trappan!" Igen lydde Arthur. Då gav honom brodern en spark, så att den stackars pojken föll handlöst och hjälplöst som en stackars trasdocka utför den branta ohyggliga stentrappan med de ohyggliga vassa brant stupande fyrtionio förfärliga trappstegen. Hjärtlöse brodern hov upp ett ohyggligt mörkt ekande dånande skratt, som blott uttryckte hån, skadeglädje och övermod i all sin omänsklighet. Arthur ropade dock i sitt hjärta till en högre makt och försynen och klarade sig, så att han inte led någon allvarlig skada i trappan. Han fick blott en bula i huvudet och ena armen ur led, vilket snart gamle fromme Merlin ömt med omsorg kurerade.

Tord gick till fadern med svärdet och sade: "O se, gamle far! Nu är jag kung av England!" Då svarade fadern: "Hur fick du det svärdet?"

"Jag drog det ur städet," ljög Tord. Fadern tänkte: "Här luktar det orättvis vinning, falsk ära och svek emot konung och fosterland." Men fadern var mycket gammal och trött, och han sade i sin kloka resignation: "Ja, om du nu har svärdet, så visa dig då även värdig det. Slåss för din konungatitel tills du bliver erkänd som konung. Det kan du försöka åtminstone." Och gamle slottsherren drog sig tillbaka till sina privatrum.

Snart nog blev det känt överallt att det kungliga svärdet var ute ur städet, och nyheten spreds som en stormpiskad eld över hela det splittrade landet, och ingen var kunnig om vem som förmått att dra svärdet ur städet. Merlin visste nog vem det var, men han teg klokt därom, ty han tänkte: "Om det nu har gått så långt redan, så dröjer det ej heller länge förrän det blir uppenbart vem som bevisligen är rätte konungen i detta land."

Och den förste som Tord kom i strid med om svärdet var sin egen bror, arge Rudolf. Den äldre och grymmare Rudolf befallde: "Ge mig detta svärd! Jag är äldre och bättre än du!" Men naturligtvis vägrade Tord. Det blev slagsmål emellan dem, och deras slagsmål blev blodigt. Från ett snillrikt osynligt gömställe såg unge Arthur bataljen och hörde han allt vad de två helt odugliga bröderna sade, men ej kunde Arthur förstå vad det var för märkvärdigt med svärdet. Och Rudolf besegrade Tord och högg av honom huvudet. Sedan lät Rudolf med största högfärdighet utropa sig till den ende lagenlige kungen i landet, ty han hade dragit det heliga svärdet ur städet och ej någon annan. Så ljög han och skröt han, och ingen förmådde att tro den bedrövlige fete högfärdige nidingen, som vid den ringaste ansträngning flåsade, dreglade och mådde illa. Att han lyckats mörda sin bror var ett under. Men maktens passioner kan få vem som helst till vad nidingsdåd och till vad omöjlig ondska som helst.

Ingen trodde naturligtvis på honom, och han fick kämpa för rätten som han trott att svärdet gett honom så gratis. Snart nog blev han duktigt besegrad, och hans hemske övermans lösa förfärliga horder förplägade sig med det nöjet att klä honom naken och doppa den fete och skräckslagne ömklige tölpen i tjära och därefter rulla den narren i fjädrar. Den arme oduglingen Rudolf var den allra förste som åtnjöt en sådan förnöjsam behandling. Han kom aldrig över det, levde i vanära resten av livet, och trampades ner och ihjäl av en uppjagad folkmassa några år senare.

Men unge Arthur blev alltmera nyfiken över det märkliga svärdets otroliga vikt och förbannelser och konsekvenser. Han frågade en dag Merlin vad det var för ett svärd. Prästen svarade med att lugnt hänvisa Arthur till städet som svärdet en gång suttit fast i och till städets inskrivna ord. Arthur skyndade genast till städet och läste, att den som drog svärdet ur städet var Englands allenaste konung. Med ens förstod ynglingen allt. Han förstod varför Tord blivit mördad och Rudolf besegrats. Och nu, endast fjorton år gammal, beslöt unge Arthur att upptaga kampen mot Rudolfs besegrare och icke upphöra kämpa för sin egen rätt förrän han återvunnit sitt svärd och nått erkännande såsom konung i hela det engelska riket.

Hans fiende, som lätt besegrat den stackaren Rudolf, och som nu med grymhet och blodighet stred emot alla för att bliva erkänd som konung, var en ruskig svart ond och jättelik obildad ruskig gorilla som kallades Melker. Han var lika okunnig, samvetsbankrutt, vild och hänsynslös, rasande, djurisk och våldsam som en gammal människoätande bitter ihjälplågad vansinnig tiger, som ej ser en vän ens i en annan lika ohygglig förpinad och ond gammal tiger. Han slaktade mänskor på måfå, om blott han allena själv misstänkte att de var mot honom. Ingen i England var hågad att erkänna honom och ha honom såsom sin konung, och ingen man trodde det minsta på att det var han som förmått draga svärdet ur städet. Och samtliga människor undrade och diskuterade ständigt vem det kunde vara som utfört det värvet. Det var Englands största mysterium och den enda tanke som höll det utarmade England vid liv denna fruktlösa tid. Och de få män som alls visste något om gamla förflydda grå tider och anor försökte att trösta sig, i brist på annan tröst, med att Merlin visste nog vem det var.

Religionen var då liksom alltid den största mest levande kraften i England, och ingen i England var okunnig om vem Merlin var. Varenda man visste att han alltjämt levde och verkade, och att det även var han som på högre befallning gjort städet och svärdet, och att det var han som en dag skulle giva det härjade England dess konung. Varenda man som icke var helt förryckt och förvirrad som Melker den ruskige, visste med säkerhet att nog Merlin skulle bringa ett slut på eländet.

Den faslige Melkers mest nyttiga och effektiva och fasliga vapen bestod i de hundar som han själv uppfödde och fostrade. Det var hans enda ej blodiga sida. Han älskade hundar, och hundarna älskade honom tillbaka. Naturligtvis fostrade Melker dem dock till att blott älska honom och ej någon annan. Han fostrade dem till precis likadana ohyggliga människoslaktare som han mest själv var. De blev hans förnämaste och effektivaste krigare, vänner och tjänare. Listiga var de som rävar och såsom han själv. Överallt smög de fram och högg mänskor i strupen och frossade på deras lik som hyenor.

Merlin sökte innerligt och intensivt något gott botemedel mot dessa ohyggliga mördare, men trots all hans stora kunskap och vänskap om allt och med allt i naturen så kunde han ej finna något mot dessa ohyggliga Melkerska odjur. Han sade till Arthur: "Ack, du är det enda som någonsin kommer att kunna besegra och motstå den mordiske Melker och allt vad som går i hans ledband. Ja, du är det enda som jag kan uppbjuda som motstånd till Melkers ohyggliga hundar."

Och ynglingen Arthur, nu sexton år gammal, begynte att forma sin första armé. Och den Arthurska hären, som började från ingenting, hade snart genom prästens välsignelse framgång och lycka blott vart den begav sig. Så snart hemske Melker fick nyheter om unge fagre tilldragande och populäre och avhållne Arthurs försmädliga framgångar och om att själve Merlin gav den pojken sin prästavälsignelse och sitt beskydd, kom den mordiske Melker på mörka idéer. Han började i sin fanatiska nitälskan blott för sig själv med att omsorgsfullt uppfostra en ytterst duktig specialhund för det ändamålet att åsamka Arthur hans bane. Den hunden blev hårdare tränad till grymmare illdåd än någon av Melkers otaliga blodhundar. (Från Melkers första specialhundar härstammar, apropå blodhundar, samtliga blodhundar.) All hunden Byrackas uppfostran gick endast ut på att effektivt åvägabringa den farliga Arthurs nödvändiga död. Hur den hunden blev tränad på levande mänskor som han lärdes mörda skall icke gås in på. Att Melkers mest duktiga älsklingshund gavs namnet Byracka, såsom ett smickrande smeknamn från Melkers mest älskliga sida, belyser den Melkerska smaken och hans fantasirikedom.

Men den lovande Arthurs välsinnade endast folkvänliga fredliga här, som befriade blott och ej ville ha slavar, bemöttes allenast med jubel och hurrarop, framgång och hundraprocentig succé överallt. Överallt ingavs folket av Arthurs otroliga framgångar mod till att nitiskt bekämpa och lyckas få bukt med de gruvliga hundarna. I dagens Buckinghamshire begravdes i en enda massgrav ett hundra och tjugo av Melkers vältränade hundar, som Melker ock omsorgsfullt tränat till att med stor iver föröka sig, och mördarhundarnas valpar blev vanligen som sina fäder och än värre tikar till mödrar.

Så stor blev den ljusglansomstrålade Arthurs fantastiska framgång, att Melker till slut såg sig nödsakad att ge sig ut ifrån landet. Han släppte som sin sista krigsåtgärd ut sina sista förskräckliga tusental hundar, och dessa gick fruktansvärt hårt fram i bygderna där de ej skonade någon och inte ens vänner och mödrar och åldringar, änkor och barn. Som en rasande pest drog de glupska och allra värst trimmade och hårdast tränade av de blodtörstiga Melkerska hundarna fram genom landet och färgade åkrar och ängar och byar i aldrig i evighet utplånlig blodsfärg. I många år härjade hundarna fasansfullt, och de blev kallade allmänt vampyrer.

Men Arthur var starkt angelägen och ytterst besluten om att icke låta den blodige Melker få flykta ur landet. Den älskade segraren jagade fram utan att sky en endaste fara och struntade i alla blodhundar som låg på lur överallt. Icke fruktade ynglingen hundar. Blott en enda hund var han rädd för och fruktade han: det var Byracka, som till och med respektable Merlin hade mera än en gång starkt varnat för. Och ingen visste var Byracka fanns. Han strök kring ingen visste alls var och gav döden åt vartenda mänskolikt väsen han mötte, och därför fanns det ingen levande som kunde säga hur Byracka var och hur digraste hunden bland hundar såg ut, ty ej någon som någonsin mött denna hund hade någonsin överlevt. Och Arthur var jämt och ständigt på vakt inför mötet med hunden som måste en dag digert komma till stånd med en strid strax på liv eller död såsom omedelbar konsekvens. Och ju närmare havet och Melker han kom med sin här, desto större blev faran och fruktan och risken för slutliga mötet med alltid dödsbringande hunden.

Till varje pris önskade Arthur att återfå svärdet, som han ryckt ur städet och som var det enda som kunde berättiga konungatiteln och stadfästa den. Han gav tusan i Melker och Melkers självvållade öde. Han ville blott rädda det heliga svärdet.

Och dagen kom då skurken Melker var redo att segla. Han lättade ankar och bad till sitt England: "O England! Gör slut på den djävulen Arthur! O Byracka! Uppfyll din plikt emot mig och ta död på den spolingen Arthur! Jag litar på dig. Jag skall ej återvända till England förrän usurpatorn, bastarden och odågan Arthur är död, och må Byracka påskynda den!"

Men just då kom ett sällskap av andfådda ryttare fram ur den täta och grönskande skogen och stannade upp inför havet. De såg hur det Melkerska skeppet höll på att bereda för avfärd. Den härlige ädlingen Arthur var nästan fanatiskt besluten att hoppa i vattnet och simmande ta sig till skeppet att ensam med list återerövra svärdet. Hans vänner och riddare, särskilt den tappre då än rätt så okände Lancelot med långa gyllene håret, som vackrare ansågs än segraren själv, ville till varje pris söka hindra och avråda Arthur från ett sådant hopplöst och dumt självmordsföretag, men hete Arthur var icke beveklig. "Försiktighet ber vi åtminstone då om!" bad ropande den innerlige och temperamentsfulle unge Gawain då, och segraren lovade bruka försiktighet. Han klädde av sig i skogen och smög sig helt omärkbart därefter ned i det iskalla vattnet och började simma mot skeppet som nu börjat hissa det första av seglen. Försiktigt och tyst utan plask, utan jäkt, nästan utan att andas och mestadels dykande, liknande en gammal ung yrkessimmare som den lugnt flytande havsuttern, tog sig den skicklige simmaren ut mot det ännu ej rörliga skeppet. Merlin hade lärt honom konsten att simma, liksom prästen lärt honom samtliga praktiska konster.

Blott en av hans fiender såg honom simma mot skeppet. Han stod helt allena och fullständigt dold i buskaget vid stranden. Han vakade noga med brinnande vargögon glödande av värre hat än det Melker själv hyste för blivande konungen. Byracka väntade orörligt blickstilla lugnt invid stranden på hatade mordoffrets snarliga troliga återkomst.

Utan att upptäckas tog sig den nu allting satsande ynglingen fram till det nu färdigt rustade skeppet. Vart segel var hissat, och ankaret firades, men med det kraftiga ankaret följde en naken besökare upp ur det drypande vattnet, och ingen fick syn på den fripassageraren, som icke följde med ankaret ända till relingen utan som stannade utanför. Där längs med relingen klättrade han som en apa med händerna. Skeppet begynte att avsegla. Allt Arthur ville var tillgång till svärdet. Han smög sig ombord utan ljud, och snart fann han det härliga svärdet bland seglarnas och Melkers egna pinaler och all annan bråte som låg under däck. Det var lyckligtvis lätt gjort att hitta det åtrådda svärdet, ty svärdsklingan glänste i mörkret som skyns Vintergata på natthimlen. Och Arthur kysste det älskade svärdet och sade: "Nu, äntligen, svärd, titel, krona och ära och England, och fred, är allt mitt." Och han kysste det åter och började kravla sig ut därifrån.

Med stor skicklighet lyckades konungen omärkt bege sig från skeppet. I vattnet dock kunde han ej låta bli att med sitt eget nyvunna svärd sticka hål på den seglande farkosten och skära upp det, så vattnet snart strömmade in. Och med svärdet i munnen begynte den nu trötte simmaren åter bege sig mot land, lika lugnt, lika tyst, utan krusande vatten, precis som han kommit.

Då kom det ett högljutt och våldsamt förbittrat högt ekande hundskall från stranden. Var man på det läckande skeppet och var man på stranden betogs av bestörtning, och Melker igenkände genast det skarpa och gälla fantastiska och outtröttliga skallet. "Vad skäller min Byracka åt?" tänkte Melker och spanade genast mot stranden, och samma sak gjorde hans samtliga män. Då med ens såg en styrman i vattnet hur någon dök upp ur det speglande vattnet och andades och dök igen, och han ropade: "Där är i vattnet en simmare som har ett glänsande svärd i sin käft! Vem är simmaren? Och vems är svärdet? Besvara den frågan, o Melker! Vem skäller din hund åt så hatiskt? Vem har överlistat dig, Melker?" I samma stund ropade någon: "Vi måste i land! Skeppet läcker! Vi kommer att sjunka!" Och Melker begrep genast hela den märkliga situationen, i ett sällsynt skarpsinnigt ögonblick. Med en tordönsröst utropade Melker: "Sätt jollen i vattnet och ro mig i land snabbt som attan! Jag måste i land före Arthur! Sätt fart!"

Arthur fattade snart att han upptäckts och att hunden väntade honom i land. Men han hade ju svärdet.

Hans vänner på stranden försökte att jaga och finna den ihärdigt skällande hunden, men samtidigt hade de rädsla för den, och de vågade ej skiljas åt. De var bara en handfull personer och ej en armé.

Ifrån båten som häftigast rodde mot land hördes Melkers högt skallande stämma: "Min älskade Byracka! Göm dig och bida din tid, ty i land är det jag som skall krossa min fiende Arthur och icke min hund! Ge dig av, kära Byracka! Bida din tid och giv stranden åt din egen herre!" Med ens hörde skarpa ursinniga hundskallet upp, och ej längre stod Byracka osynlig vid havets strand. Han var osynlig på annat håll, som en vakande hämndgirig blodtörstig ursinnigt bidande hämnddemon.

Arthur steg upp ur det mördande vattnet. Han hade nått stranden. Hans män tog nu hand om sin älskade ledare, men Arthur bad dem: "Jag ber er att lämna mig ensam. Jag måste allena nu göra upp tvisten med Melker och Byrackahunden. Min heder som riddare kräver att jag möter båda allena. Jag har ju mitt svärd nu, så inget skall nu kunna sinka mig. Lämna mig, älskade vänner, nu ensam med ödet och alla dess utmaningar, och förbida dess utkomst på avstånd." Och de visste väl att protester var lönlösa och gav sig av inåt skogen. Och härlige ynglingen ropade ut till den kommande Melker: "Jag väntar dig här, tappre Melker! Låt oss göra upp nu i godo allena på tu man hand!" Och Melker svarade: "Se! Mitt skepp sjunker med det allra sista jag ägde, och du är den skyldige till detta nidingsdåd! Med vilken orätt förföljer du mig?"

"Ej med orätt, men endast med rätt. Du tog heder och ära och liv och det kungliga svärdet från min egen broder! Jag kräver en rättvis och lagenlig hämnd."

"Men nu ser jag! Du är ju blott en liten pilt! Borde du inte gå hem till mamma?"

"Jag har aldrig förr hört det ordet. Jag har inget hem, om det är vad du menar."

"Och hur gammal är du?"

"Jag levt sexton vintrar och väntar mig leva minst sexton fler vintrar än du."

"Om jag dör för din hand skall jag inte bli ohämnad. Byracka, som ingen människa överlevt möte med, skall bli din bane snart om icke jag."

"Låt oss ej spilla ord utan slåss!" Melker steg nu i land. Han var två meter lång och så kraftig, att inte en oxe ens mäktade mäta sig med honom. Och Arthur manade honom: "Försvara dig, kräk!" och han gjorde ett häftigt och ursinnigt utfall.

Han lyckades snart såra Melker i knät, och kort därefter stod Arthur färdig att hugga av Melker hans huvud. Då skällde en galen och fruktansvärd hund, som kom brakande ut genom snåren. Men halvnakne konungen tvekade ej. Hugget föll innan hunden nått fram, och där rullade Melkerska huvudet sprutande blod över marken med paralyserade ögonen ömkligen skelande. Och Arthur tänkte: "Nu anfaller hunden mig bakifrån, och jag har inte en chans." Men i samma moment som den avskydde hövdingens huvud blev avskilt från kroppen, så tystnade Byracka tvärt, och han anföll ej ynglingen bakifrån. Hunden kom runt konung Arthur och gjorde ett halvhjärtat utfall mot Arthurs bart blottade hals, men ej skadade Byracka halsen. Och Arthur var orörlig, väntande på vad som nu skulle hända och brydde sig ej om att värja sig eller försvara sig, ty han var chanslös mot hunden, det väldiga djuret, som kommit från Danmark. Den sällsamma hunden gick fram till det livlösa halshuggna huvudet, slickade stelnande anletet något, och övergav sedan den stupade herren och nalkades Arthur på nytt. Arthur lät hunden göra vad helst den behagade. Den gjorde ett nytt tyst utfall mot Arthur - men blott för att slicka hans ansikte. Byracka slickade segrarens ansikte. Byracka började vifta på svansen. Med Melker var ej endast hans ondska men även Byrackas ondska ur världen, ty hundar är ombytliga och opålitliga och så nyckfulla som de mest mänskliga människor. Aldrig kan någon hund tränas till någonting annat än tillfälligt, just lika litet som mänskor kan indoktrineras och styras och hjärntvättas och programmeras för en längre tid än för något kort ögonblick, ty allt som lever är lyckligtvis evinnerligen så ombytligt och lika instabilt och opålitligt som vädret och vinden. Och Byracka slickade Arthur, och konungen klappade hunden, och Byracka lät sig bli klappad, och båda två skrattade, Byracka endast i hjärtat på djurs vis, men konungen öppet och hjärtligt, och för första gången i livet.

2. Hur Arthur fick sin drottning

Det första som Arthur lät göra i egenskap av hela landets regent var att kungöra frid i sitt land. Alla fiender måste förlåtas och lämnas i fred. Ingen mänska som följt onde Melker fick mera förföljas. Kung Arthur förlät sina fiender, och han var stor i sitt hopp om att aldrig i livet behöva mer kalla en mänska sin fiende. Dock hade han alltjämt många och farliga fiender. Den allra störste var Baliol, tyrannen i bergen i norr, son till Fimbul, som mördat kung Arthurs far Harald, kung Hamlets son. Och att i grunden besegra och krossa tyrannen kung Baliol var Arthurs nu endaste krigiska föresats, och den var rättmätig, rättvis och rättfärdig. Även Merlin kunde endast högt bifalla den.

Det var gamle Merlin som lät utropa Arthur till konung formellt, och som även med innerlig ömhet och rörelse krönte sin skyddsling i Lundunaborg, som den staden då hette. Det har talats många historier om hur det heliga London fick heta just London. En gammal grå svensk tradition gör det gällande, att det var präster från Lund som på gamle kung Götes tid medföljde honom till England och där av pur hemlängtan byggde upp ett andra Lund, som så mycket som möjligt fick likna det äldre ursprungliga i gamla Skåne. Men London fanns innan de prästerna kom, och vad byn hette innan de ankom vet ingen. Från Lund skulle sedan de tre namnen Lundunaborg och Londonium och London ha utvecklats. Men alla nordmän som ankom till London benämnde i allmänhet flodstaden Lunden, ty där fanns på den tiden härliga ljuvliga helt sagolika högt välvande ekskogar, och än idag är den engelska storstaden en av vår världs allra grönaste och den mest parkrika av alla storhuvudstäder.

Men ynglingakonungen kunde ej trivas i London. Han fann det för bullrigt och stort, och han tyckte där fanns alltför mycket av slödder och stadsparasiter. Han ville ej bo i en stad där hans folk var som värst.

Under tiden försämrades hans gamle fosterfars, Rudolfs och Tords alltför snälle och veklige fars sedan länge re'n vacklande hälsa. Han hade ej lämnat sin sjuksäng alltsedan Tord mördats och Rudolf försmädligen vanärats. (Rudolf, för resten, var alltjämt vid liv hos de levande, men var han fanns visste ingen.) Nu låg gamle Bertram, som sorgtyngde slottsherren hette, på sitt allra yttersta, och endast gamle Merlin var vid åldringens sida. Men snart nog kom äntligen även kung Arthur, och den gamle döende mannen fick taga farväl av sin älskade fosterson. "Ack, om jag ändå för trettio år sedan varit så klok som jag nu är idag! Då var Tord icke död, och då vore ej Rudolf ett åtlöje för alla tider! Jag hade då uppfostrat pojkarna väl, och de hade ej tillåtits gotta sig fåfängt här hemma. Det hade då blivit ett dugligt par riddare av dem, som stått vid din sida, o Arthur, och icke till sin egen vanära sökt att försinka dig. Arthur, förlåt dem, ty de visste ej vad de gjorde. Än mer ber jag själv om förlåtelse, som ensam skulden bär för deras handlingssätt, och som allena bär ansvaret för allt det onda de gjorde till sitt och till Englands fördärv. Ädle konung, min älskade tjänare som blev min herre, förlåt Bertram ej, ty vad han gjort sig skyldig till med att ej uppfostra, tukta och klå sina söner är för honom själv oförlåtligt för evigt." Så dog den förpinade gode och ömsinte gamlingen med unge Arthur på knä vid sin sida och med den allvarlige prästen tyst stående bakom den ödmjuke ynglingen.

Men på den platsen beslöt nu kung Arthur att upprätta sitt residens. Han lät städa och upprätta och renovera det gamla förfallna och ruskiga slottet och började därifrån styra sitt örike. Snart blev det nödvändigt att för hans hovs och hans tjänarstabs skull bygga ut och förstora komplexet, så att slottet snart blev det största i landet.

Nu började Arthur församla och väl förbereda den här som han skulle fördriva den falske kung Baliol från Skottland med. Tappre Gawain blev hans stridsgeneral. Fagre Lancelot följde ej med denna gång. Men bland konungens övriga riddare medföljde den vitt bereste Sir Percival, som var i utlandet mer känd som Parsifal, och ädle Galahad, såsom de främsta. Sir Percival var bland de äldsta och Arthurska härens pålitlige Nestor, som ansågs som osårbar, medan Sir Galahad hörde till de allra yngsta. Han var ännu yngre än själve kung Arthur, som nu hade fyllt tjugoett.

Konung Baliol av då ännu icke slutgiltligen namngivna Skottland framlevde sitt liv i sin fars luxuösa romantiska väldiga borg invid randen av höglandets största och djupaste mest fruktansvärda och brantaste klyfta. Omkring denna borg sträckte örnarnas ändlösa friaste vildmark och bergsrike ut sig, de branta och mänskoförbjudande snökrönta bergen, som blott eremiter och dårar var dristiga eller förvirrade nog till att söka sig till och bebo, utom fredlösa utstötta mördare eller politiska flyktingar, som i sin sorg tvingats fly från all mänsklig gemenskap till tröstlösa höglandets ödslighet.

Sköne kung Baliol var lyckligen gift, och han var en harmonisk och lycklig natur. Endast ett barn dock ägde han: den fagra ljusa förtjusande älvan, den strålande gyllene jungfrun, den fagraste skönaste bland alla världens prinsessor: den fridfulla Gunvor. Hon var nu i ungdomens sista och fagraste år, den bedårande ålder, då människan är såsom skönast och fullmogen utan att än vara svärtad av sorger och desillusioner. Och fadern kung Baliol var innerligt fäst vid sin dotter, vars oskuld han älskade mera än hustruns och drottningens alla behag. Endast en enda ytterst svårtillgänglig väg genom nålsögonsklyftor och pass ledde till hans förskräckliga helt ointagliga bergstarka borg, som hans far utan samvetsbetänklighet offrat sitt folks bästa blod för att uppföra. Men den jovialiske Baliol var föga såsom sin fader. Han sade till sitt enda barn, sitt mest älskade sällskap:

"Ack dotter, du höglandets blomma, du fackla i den mörka värld som min far genom mördare skapade! Mig drabbar straffet för fars alla skändliga skamlösa gudlösa blodsdåd och våldsdåd. Kung Arthur av södern, den endaste telningen av ädla mordoffret för Fimbuls makttörst och blodtörst, drar nu med sitt folk mot vårt land för att detronisera förrädaren, mördaren och usurpatorn kung Fimbuls familj, och kung Arthur skall lyckas, ty all mänsklig rätt har han med sig. Ty så är det, dotter, att de minsta folken frambringar de största och ädlaste andarna. Arthurs familj nästan utrotades, och av utrotningshotade stammen har nu helt naturligt en världens erövrare framfötts. Jag själv skall gå under med hela min faders orättmätigt skaffade ära och storhet och prakt, och det är endast riktigt och rätt att så sker, ty jag har ingen rätt till det arv som min fader berövade rättmätig konung hans liv för att ge mig. Men du, fagra Gunvor, du ljusaste vackraste blondaste av alla mör, du skall vidare leva som den enda skuldlösa telningen av grymme Fimbuls familj. Så åtminstone vågar jag hoppas. Må Gud ha bevarat det fläcklösa yttres än okända inre från arvsynd och fädernefläckar! Men det djärvs jag tro, att ett så ljuvligt strålande yttre, att så klara glansfulla fläcklöst kristallklara himmelsblå ytterst oskyldiga ögon blott speglar en likadan själ. Må du leva, min dotter, och när jag är död, vilket jag snart skall vara, må du då bevara mitt minne och fortplanta den olycksaliga ätt vilkens skuld jag igenom min död hoppas rentvå och evigt befria familjen ifrån. Må du aldrig besudlas och aldrig besudla ditt sinne med hämndtankar. Måtte min Gud nu blott höra och uppfylla denna min sista och endaste bön!"

Så löd konungens ord till hans dotter. De skildes därpå efter ömmaste avsked, och Gunvor den älskliga grät. Konung Baliol lämnade härliga och majestätiska ståtliga klippfästet, det mest gigantiska av alla slott, hurtigt ledande hären i spetsen. Och hären var icke en liten armé. Den var omsorgsfullt utrustad, och när kung Baliol i spetsen var en kilometer från fästningen och denna låg utom synhåll för honom, så låg ännu härskarens svans inom fästningens murar och väntade på att få sättas i rörelse av ett begynnande andhål i trängseln.

Men visst var det föga strategiskt av Baliol att lämna sin faders kasern för att tappert bemöta sin fiende. Tappert var det nog minsann, men det var ej förnuftigt. Det såg den profet, som från ödsliga bergstoppen på andra sidan om väldiga svalgklyftan såg konung Baliols omätliga här rycka ut. Eremiten, som i isolering och avtärdhet levde allena med Gud och naturen där uppe var vis nästan såsom Merlin, och han kände trots sin isolering till allt vad som hände av vikt i den kosmopolitiska världen. Han visste att Baliol red ut för att möta kung Arthur, och han såg nu genast i digra profetiska högt inspirerade syner hur det skulle gå, och han ropade högt, så att höglandets örnar och asfåglar hörde den gamle och skallige halvnakne härdade långgråskägghakkrönte högt vördnadsvärde profeten:

"O, arme kung Arthur! O, arme kung Baliol! Två ädla konungar rida att möta och mörda varandra, och det skall ej endast bli bådas ohyggliga död, men ock Nordens och Söderns oändliga olycka! Baliol är god och en ädel och rättvis och oskyldig konung, som Arthur, en lika god, ädel och rättsinnad furste, drar ut för att, såsom han tror, rättvist mörda och detronisera, i tragisk förmodan om att konung Baliol bär lika stor skuld som hans far. Arthur inbillar sig att kung Baliol är rutten och skändlig och en marodör, men att tänka det minsta av ondo om en annan människa är det fatalaste av alla misstag. Att tänka det ringaste negativt om den betydelselösaste av bagateller är första avgörande steget mot evig förtappelse. Återvänd hem, o kung Arthur, ty Baliol är oskyldig till faderns gudlöshet! Men ingen människa hör vad en medmänska säger. Blott den som djärvt uttalar ordet förstår vad det ordet betyder. För världen i övrigt är ordet blott luft. Herren Guds evigt heliga ord är blott heliga, eviga och alls förståeliga för vår Herre Gud själv. Ingen mänska kan någonsin fatta Guds heliga böcker, och de gör ett misstag i sina försök att förstå dem. Att läsa Guds ord går väl an, men att fatta dem går icke an. Endast Gud själv kan fatta och se deras bakgrund och andliga mening, och därför består de i evighet, och därför läses de även i evighet, ty endast det som ej mänskan kan fatta bemödar hon sig om att nitiskt studera och läsa.

O Baliol, ditt lands och ditt folks enda stolthet och ljus, du beger dig mot döden och din egen undergång! Ädle blott prisvärde ljuse och skuldlöse furste! Du arme förlorade konung, kung Haralds omstrålade like i godhet och fromhet och gudlighet, trots att du är konung Haralds förbannade mördares son! Detta spår jag nu, genom den evigt bestående och oförneklige anden i hela naturen: din död skall bli hämnad! Din dotter skall hämnas dig vare sig du sådant vill eller icke! O Gunvor, du ädlaste av alla mör, du skall bli den fatalaste grymmaste av alla hämndandar, vare sig du det nu vill eller icke, och vare sig du själv blir medveten om ordet hämnd eller ej. Det är ödet som skall genomföra den blodiga hämnden för ädle kung Baliols oskyldighets blod, och hans dotter skall bliva det redskap som ödet skall hämnas på Arthur igenom! Och redskapet skall inget veta därom, hon skall icke ens ana det förrän det mesta av ödets ohyggliga hämndstorm är över! Må denna min heliga spådom bli uppfylld igenom den ande som själv inspirerat mig att högt förkunna den för intet hörande öron!

Det säges att spådomar blott kommer ondska åstad. Det kan ock vara sant, men det faktum förmår dock ej någonsin tysta profeters ohyggliga okontrollerbara spådomar, som Herren Gud i sin heliga nyckfullhet ångrar men aldrig är ogudlig nog att förändra och taga tillbaka."

I detta moment sade gamle Merlin till kung Arthur: "O Arthur, jag ber dig, vänd åter tillbaka till hemmet! Jag anar ond spådom i luften om detta ditt härtåg."

Men då protesterade Arthur, som aldrig förr sagt något mot sin beskyddare och äldste trognaste vän, gamle åttioårige helige vise Merlin. "Jag har bådat allt gott folk i hela mitt rike och prytt dem med vapen och sköldar och givit dem hästar och lön och god mat varje dag för ett arbete som de ej påbörjat ännu. Om jag plötsligt nu skickar hem dem - vad skall väl då England begynna att tro om sin konung? Och dessutom är det min plikt att ta åter och återupprätta den tron som min fader berövats och som sedan dess å det grövsta besudlats av fisande nidingarumpor."

Då sade Merlin: "Du vill hämnd, konung Arthur. Hämnd föder blott hämnd. Jag vill icke ha något med hämnden att göra. Förbannad är varje person i all evighet som haver någonting någonsin med någon hämndakt att göra. Jag överger dig, konung Arthur. Jag överger dig och din här tills ditt intet gott mötande möte med Baliol är över. Den dag då du ser konung Baliols blod och själv vållar dess flöde skall blott ständigt ökande olycka därefter varda din lott."

"Rid ej bort än, o fader, men hör på din son och din konung! Jag vill icke hämnd. Jag vill endast ha rättvisa, och jag vill endast uppfylla min plikt. Skall min fader bli mördad och skändad och hela hans rike fördärvas och hans ende son titta på? Hela livet har min ädle köttslige far från sin grav jämrat högt och besvurit sin son, såsom Horvendel Hamlet, att återta och återinföra rätten i Skottland. Hur kan du, min andlige far, vilja hindra mig däri, som själv mest av alla pläderat för rättmätigt störtande av konungsmördaren Fimbuls familj?"

"Jag vill ej, Arthur, hindra dig. Jag vill blott icke ha mera med saken att göra, ty Gud har för mig uppenbarat i detta moment att vårt företag icke skall leda till någonting gott, och det ordet, min älskade herre och konung och fosterson, måste du tro. Jag blott tvår mina händer emedan jag nu hellre följer min Gud och mitt samvete än jag beskyddar det krigståg som Gud övergivit. Farväl, konung Arthur, och minns mina ord: tag dig noga i akt för att utgjuta din faders mördares ättlingablod!"

"Jag skall lyda din varning, o fader! Farväl!" Och Merlin red iväg utan vidare ceremonier. Han red helt allena mot Skottlands långt avlägsna och otillgängliga berg, för att träffa sin frände, den helige barden och gudsmannen Oliver, som hade sin usla hydda på toppen av berget rakt ovanför Fimbuls gigantiska slott, på den motsatta sidan av bråddjupa breda och milslånga klyftan. Blott djupet med rikliga ekskogar och en argt forsande skummande bergsflod låg mellan kung Fimbuls förnämliga slott och den ensamme bardens eländiga hydda. Dit vandrade, red och begav sig Merlin i all hemlighet, klädd som en trashank, för att ingen skulle igenkänna honom.

Han ankom till Olivers ödsliga boning en halv månad senare, och de två heliga männen, de tvenne gudomliga goda profeterna, hälsade hjärtligt varandra. Ej var det för Oliver svårt att i usle och barbente tiggaren genast igenkänna gamle Merlin, som han ej hade sett på ett tjugotal år. Gamle Oliver bjöd den högt vördade gästen på en mycket fattig frugal enkel middag, som dock för Merlin därför smakade blott extra gott. Det var lammkött med enbärsvin, som vännen Oliver själv hade framställt. De heliga männen i världen på den tiden liksom idag levde endast på allt vad de själva förmådde att frambringa och producera. Och lamm, får och getter och sådana djur fanns det gott om bland bergen. Den senige Oliver själv skötte om en god hjord, som försåg honom både med getmjölk och kläder om vintern.

"Nåväl," sade Oliver, "vad nytt om kriget?"

"Kung Arthur, min skyddsling, har framgång i kriget, som man givetvis kunnat vänta sig, och stackars Baliol drar sig tillbaka. Två slag har nu utkämpats redan, och bägge har Baliol förlorat. Dock är han ej slagen ännu. Han är långtifrån slagen, på grund mest av Arthurs förskräckliga omsorg om Baliols person. Ty kung Arthur har hårt strängeligen förbjudit var man i sin härskara att kröka ett enda hår på sin fiendes huvud, och den som med flit eller tragiskt av misstag förgår sig mot Baliol ändå skall allt enligt den engelske konungens påbud få plikta med livet. Kung Arthur vill nödvändigt ha en försoning med Baliol i frid och i fred utan att göra Baliol någon som helst minsta skada."

"Men varför är Arthur så mån om sin fiendes liv?"

"Frände Oliver, vet du ej det? Du som annars ju alltid har läst mina tankar, som jag har läst dina! Jag själv har förbannat kung Arthur, och min egen digra förbannelse över hans huvud skall träda i kraft från den dag då han utgjuter blod av sin fars galna mördares ätt."

"Stackars Arthur! Det kommer han en dag förstås att i misstag trots allt ändå göra."

"Nej, icke i misstag. Av sin egen vilja skall han en dag göra det, men det är lyckligtvis långt till den dagen."

"Nej, frände Merlin, den förbannade dagen är närmare än du tycks tro. Men skall Baliol klara sig eller förgås?"

"Han skall dö genom sin egen hand, ty det är vad han själv i sitt hjärta helst vill."

"Stackars Baliol, min konung och älskade furste, mer oskyldig än själve Arthur!"

"Säg, är du för Baliol eller för Arthur?"

"Jag kan endast sympatisera med Baliol, ty han är långt mera tragisk än Arthur."

"Förrädare! Du, som själv räddade spädbarnets liv när hans fläcklöse fader blev mördad av Baliols förbannade fader! Du, min äldste vän, som själv bar arma barnet till mig, och som överantvardade Hamlets allenaste ättling i min vård och bad mig beskydda och uppfostra det till att bli världens konung! Du vänder ditt hjärta till Baliol mot Arthur, som ensam har rätt här i världen att alls kallas konung! Och det med det skälet att Baliols öde är hårdare och mera tragiskt! Förrädare! Du skall få se, att kung Arthurs ohyggliga öde skall bli ännu digrare än själve Odens, som ständigt förföljdes i hela sitt liv, och som mördades när han blev krönt! Intet motstycke skall kunna finnas i världens förgångna och framtida hela historia till Arthurs ohyggliga och outhärdliga livstragedi!"

"Ta det lugnt, frände! Låt Arthur slippa de sorger du mörkt här dikterar åt honom, så blir han en bättre och gladare konung."

"Vad jag nu har sagt har jag sagt. Men, min Oliver, se! Är det ej ståtligt krigsfolk som drar upp för vägen längs berget mot Fimbuls nedblodade borg?"

"Jo, det är det. Det är själve Baliol och spillrorna av hans armé, som drar hemåt mot borgen, som han aldrig borde ha lämnat."

"Där skall han förskansa sig och hålla ut tills han bliver förrådd."

"Utav vem?"

"Av en varelse som kallas harmlös. Från hans egna tryggaste vrå skall det dräpande anfallet komma, lömskt bakifrån och hugga honom i ryggen ihjäl. Så skall Baliols tragiska livssaga sluta."

"Och dottern, den vackraste blomman i Höglandet, världens mest älskliga, rena, jungfruliga mö, Skottlands renaste än ej besudlade livskälla?"

"För vackra Gunvor har Gud andra planer."

Och resterna av Baliols stympade här drog sig in i den storslagna borgen.

"Se, broder Merlin, se hur liten kung Baliols sargade slagna lemlästade här nu har blivit! När Höglandets konung drog ut var han själv jämte spetsen av hären försvunnen ur sikte i fjärran, när ännu ej svansen av härormen ringlat sig ut ur den mäktiga borgen, och ändå kan härifrån ses nästan tre mil av vägen mot söder. Men nu, ack! Den armlösa benlösa halshuggna härskarans sorgetåg är icke längre än tre hundra meter!"

"Och de tycks ha bråttom."

"Ja, jäktade är de armt haltande blödande släpande lytta och få veteranerna tydligen. Flyr de för något?"

"Se där uti fjärran! Är det en ny här?"

"Ja, det är det. Och den tycks ej spak eller arm."

"Det är Arthurska hären som kommer förföljande efter den alltför besegrade fienden."

"Arthur själv rider i spetsen. Jag ser hur Guds sol ljuvligt smeker hans gyllene hår och hans glänsande krona."

"Du har bestämt ögon som kungsörnen själv."

"Nu har hela Baliols här hunnit över den viktiga vindbryggan, som hissas upp. Kan du verkligen se konung Arthur personligen?"

"Såsom en örn ibland mesar ser jag konung Arthur bland engelsmän. Han är sig lik. Han är mer lik sin farfar än fadern. Kung Harald var ej lika vacker som Arthur tycks vara, och Hamlet var ej lika grann. Unge Arthur är ej familjär än med olyckan. Därför är han så långt skönare än sina envist av sorgen förföljda olyckliga fäder. Du ser honom ej?"

"Jo, jag ser honom nu. Han är frejdig och framåt som själve den fredrike Fredrik den fräne, min frände, i frankernas främmande dimmiga länder i söder."

"Och den har jag ömkat mig över, riskerat mitt liv för att rädda från döden, och vårdat och ömmat för såsom en kvinna. Han grät alltid när han var liten, som om han var kunnig om faderns ohyggliga öde, och som om han åsett det själv. Han fick mjölk av de getter vars avkomma än dominerar min hjord. Se, nu går han till stupet som vindbryggan öppnat. Vad skall han nu göra?"

"Om jag känner Arthur så inleder han en belägring. Han är mycket grundlig i allt vad han gör. Han är bergfast besluten att riva till grunden kung Fimbuls av blod byggda borg."

"Det lär nog bli en diger belägring som nöter ut tiden för alla de levandes antal."

"Den faller förvisso långt tidigare än du tror."

"Tror du det?"

"Nej, jag vet det. Jag själv skall bege mig dit ner för att bidra till uppfyllandet av Guds heliga planer."

"Men ta det försiktigt, Merlin. Du är ej längre ung."

"Jag är ej längre ung, skön och smidig och vig, men min styrka och uthållighet har ej minskat med åren."

"Jag minns i vår ungdom. Vi var båda då djupt föraktade och ständigt utstötta från alla mänskors gemenskap. En gudsman var ej populär i de dagarna, och vi var båda två kallade till att bli gudsmän och ingenting annat. Vi levde som fredlösa, och alla människor spottade på oss, misshandlade oss, nästan lynchade oss och gav oss aldrig annat än hån. Som de blivande präster vi var lät vi håret få växa och klippte oss aldrig. Vi var ju nasirer. Och du hade då världens vackraste rikaste hår, mycket större och längre än någonsin mitt blev. Säg, minns du de dagarna, då vi i vildmarken levde på vildhonung, nötter och bär för att klara oss alls? Du var vigare då än en kronhjort, och starkare och mera välväxt än Arthur idag är. Du strålade då såsom solen av skönhet, behag och gott oskyldigt hjärta, som ännu ej lärt något ont och som blott ville offra sig självt för att tjäna de hånande elaka mänskorna. Det även offrade sig, varpå oskulden, friden och glädjen i ditt goda hjärta tog slut. Du är ej lika spenslig nu mera och tål icke ungdomens digert påfrestande vågstycken mera. Ditt hår var det vackraste i hela världen, och du var den käckaste och den mest oemotståndliga av alla människor då. När ditt brunröda hår var som längst och du bar det mest innanför kläderna nådde det längre än midjan. Säg, var det ej så? Faktum är, att idag är det den första dag i mitt liv som jag skådar dig korthårig. Ändå så kände jag genast igen dig. Förklädd som du är och med avrakat hår skulle icke ens Arthur ha lätt för att känna igen dig. Ty du, helt i motsats till mig, har med envishet hållit ditt hår ständigt aktningsvärt långt, under hela dess livslånga långsamma stilla förvandling från rödbrunt till vitt, medan jag alltför tidigt blev skallig. Du är lika skallig som jag nu, men det är förklädnad blott. Är det ej så? Snart är ditt heligt snövita hår åter lika förnämt, långt och djupt vördnadsbjudande, såsom det alltid har varit. Men jag skall ej hålla dig kvar. Du vill gå, och jag skall även låta dig gå. Men dröj icke så länge som tjugo år innan du kommer tillbaka. Och akta dig, när du går ner, för det är mycket svårare än att bege sig hit upp. Alla stenar och avsatser, klippor och block är helt lösa och icke att lita på. Vandra försiktigt. Du är icke yngling nu längre."

"Jag är såsom ung, och jag lever förvisso i minst tjugofem långa år till."

"Och jag minst i trettio. Hur ålderstigna och skröpliga vi än må vara så har vi fortfarande framtiden för oss. Kung Arthur skall dö förr än du."

"Det var den allra ondaste spådom du kunde bereda mig. Han är mitt allt. Om han dör är det ute med världen, som jag satsat allt för att rädda."

"Den kan aldrig räddas, förutom blott tillfälligt. Världen är rolig att skapa, men när den är skapad är den blott en olidlig börda som blott duger till att förstöras. All spådom är enbart av ondo, men spådomar och profetior är samtidigt den enda syssla som håller oss gudsmän vid liv, och som gör att vår värld aldrig någonsin lyckas bli tråkig. Ty leda är döden. Blott onda och nyttiga grå tragedier kan bota och krossa olidliga dödliga ledan. Men gå nu försiktigt, och hetsa dig inte, och låt bli att skynda. Farväl, mitt livs äldste och bäste och ende lojale och evige frände."

"Farväl, min kollega, den ende som jag kan så kalla."

Och gamle Merlin gav sig ner för det skyhöga berget, och Oliver blev åter ensam på toppen vid sin usla hydda och i sin totala oändliga ensamhet, som är det enda stabila i världen. Ja, ensamhet finner man alltid och återfinns alltid, och där blott så finner man alltid den evige gudomen i all hans allra mest skrämmande och outhärdliga äkta och sanna gestalt. Allting leder till ensamhet, och allting börjar med ensamhet. Ingen kan leva förutan dess skräck och dess olidlighet, och ej någon kan utstå den heller. Och denna i evighet varande säkra stabila gudomliga plågsamma ensamhet offrade Oliver tacksamt sitt liv för att tjäna och ha såsom sitt enda sällskap. Och ensamhet är enda sällskapet som man i evighet kan vara säker på.

Gamle Merlin tog sig ner i den djupa brant stupande och bottenlösa ravinen. Han kom ner till bottnen till aftonen just när den bländande glansfulla månen gick upp i sin fullaste form; och den bitande frostkalla natten som följde begagnade vite Merlin till att hemligt och obemärkt taga sig upp till och in i kung Baliols fästning. Han klarade allting, och ingenting sinkade honom på färden, men simturen över den våldsamma forsande floden i djupet av dalen, i vatten som höll på att frysa, var ganska besvärlig.

Det var ganska lätt för den gamle att taga sig in i den struptagna borgen. Han följde blott bäcken, som kringrann det mäktiga slottet och bildade dess effektiva och bråddjupa vallgrav. Han vadade lugnt i det iskalla vattnet ett femtiotal meter inunder den hissade vindbryggan, och fann rätt snart i det vänliga månskenet just vad han sökte: den hemliga skreva, som gick genom berget och som ledde in i en grotta, som stod i kontakt med de djupaste av borgens källarvalv. Blott Fimbuls fiender kände till denna fantastiska lönnutgång, och endast ytterligt sällan begagnades den av de samma. Merlin hade själv en gång upptäckt den välkomna skrevan och gjort grottan användbar för många år sedan när Fimbul byggde sin borg, och den var än idag en med stor sekretess välbevarad och exklusiv hemlighet.

Gamle Merlin tog sig in i den mörka massiva belägrade borgen. I källarens drypande stinkande hålor och valv hördes suckar och gråt, fångars jämmer och klagan, ohyggliga skrik från torterade själar och galningars skratt och hysteriska anfall. Kung Fimbul var den som en gång fyllt sin borg med så tallösa fångar att de räckte till för långt mer än en mansålder. Han även hade fyllt borgen med bödlar och kåphöljda svarta maskerade professionella torterare för en rätt avsevärd framtid, och Baliol hade ej hunnit ännu med att vist reformera och friställa dem. De fanns kvar och var aktiva som en föråldrad men alltför väl stöpt och för välgrundad institution för att kunna förgås av sig själv.

Genom dessa ohyggliga mögliga fladdermusvalv tog sig en gammal linkande tiggare fram. Det fanns hundratals sådana som denna gubbe. Han hade förmodligen inspärrats för minst ett fyrtiotal år sedan, överlevt men blivit hopplöst förvirrad och galen på kuppen och släppts ut ur cellen, som kunde behövas för värre mer farliga dårar och brottslingar. Han hade sedan antagligen låtits gå kring där som den stackars harmlöse själlöse av sina lidanden hopplöst hjärntvättade dåre och fåne han var. Det fanns många som han som helt glömska av identitet och förflutet gick spökande kring där, utmärglade stirrande vita skelett, som gick kring endast för att snart dö i ett hörn någonstans och där bli till ett riktigt skelett, som ej någonsin städades bort. Alla bödlar och skarprättare som torterade folk hela dagen gav fan i den gamle dumt stirrande trevande vacklande fånen, som ingen i mörkret igenkände såsom Merlin, vilket gubben egentligen var och var medveten om att han var.

Men av alla de sällsamma avgrundsgestalter som aldrig såg solskenet i dessa helvetesskrymslen och vrår kom en grå skräckinjagande vansinnigt stirrande kvinna försiktigt mot gubben, som vacklade fram genom mörkret försiktigt på väg mot de högre regionerna. Kvinnan i fråga var fullkomligt gråhårig, men hon var ej särskilt gammal. Och håret, som nådde till knäna och fladdrade kring henne vilt, hade aldrig förmodligen klippts på de senaste fem-sex-sju åren, och ej heller kammats och tvättats. Hon var som en häxa. Den vaxgula hyn var en hinna blott på det vanskapta skelettet, och ögonen stirrade såsom en utsvulten och rabiatisk och misshandlad hunds. Hon var ej mer än högst tjugoåtta år gammal. Det gråsprängda rika och vildvuxna håret bar svaga försvinnande spår av en vacker brunt gyllene hårfärg, som nu dominerades helt av det gråa och vita. "Merlin!" väste flickan knappt hörbart till vacklande famlande åldringen. Han ryckte till och betraktade henne med visa lugnt forskande plötsligt förståndiga ögon. "O jungfru! Hur kan denna skräckvita ålder ha redan besegrat din tydliga ungdom? Vem är du? Du vet vem jag är. Vem är du?"

Och de talade ohörbart stilla i mörkret i en liten vrå där ej någon fick syn på dem. Stackars uppskärrade vitnande flickan förtäljde: "Jag är stackars galna Mathilda, den siste av väldige Rodericks ätt, konung Haralds lojalaste förkämpe, som galne Fimbul torterade långsamt till döds och med honom hans hela familj och hans bröder och systrar och alla hans släktingar. Hela hans ädla familj lät den djävulen utrota. Endast den härlige Rodericks yngsta och spädaste dotter lät han bli vid liv. Han torterade henne, fast hon ej var mera än fyra år gammal. Han vred hennes armar ur led, och han lät hennes rygg växa krokig. Han sparkade henne allt utom ihjäl, och han skrattade därunder, lät henne utfodras såsom en huggorm på råttgift och alkohol och dömde henne att leva här i dessa hålor, förgrämd och förtvivlad, förhånad och misshandlad, såsom ett offer för bödlars osläckliga djuriska lusta, och såsom en spottkopp och spyfluga för alla mänskor att spotta på, rynka på näsan åt, avreagera sitt hat på och misshandla när deras fångar tar slut och det ej finnes andra att misshandla. Jag är den galna Mathilda, som lever blott genom mitt hat, och som den allra sista av Rodericks ätt skall ta hämnd på kung Fimbuls familj, som kung Fimbul utrotade min, med en skillnad: kung Fimbul utrotade alla av Rodericks hus utom en, medan jag skall se till att ej en enda varelse klarar sig levande ut ur kung Fimbuls i helvetet evinnerligen högt brinnande hus. Och att du, världens högste profet och dess överstepräst, plötsligt visar dig här kan betyda blott en enda sak: att nu äntligen tiden är kommen. Säg, är det ej så?"

"Jo, så är det. Men alla av skuldlöse Baliols hus skall ej dö. Jag är här för att rädda hans dotter."

"Ske Herren Guds vilja. Jag kan icke hindra dig däri, fastän jag det ville, ty trollkarlars makt är förmera än häxors. Men jag skall emellertid göra mitt yttersta för att försöka. Hör på! Fimbuls slott är belägrat. Hans folk och hans ätt kan ej fly. Därför är detta äntligen nu rätta tillfället att sticka slottet i brand och se Fimbuls förhatliga folk brinna inne och stekas ihjäl med den hämndängel som ensam överlevt för att iscensätta ljuva och rättvisa hämnden. Jag drar mig nu ner i de lägre regionerna för att där sätta den Fimbulska borgen i brand. Det tar icke lång stund förrän elden är osläcklig och borgen prisgiven med allt dess folk åt dess lågande plågor. Ty vindbryggan har jag förstört; man kan ej längre rädda sig över den, ty första man som försöker att fälla den skall se den dånande falla till bottnen i vallgraven. Den som behagar kan sedan försöka att rädda sitt liv med att hoppa i vallgraven, men dylikt hopp kan högst få överleva om någon, ty vattnet är iskallt och skall frysa ner varje själ som ej krossas i fallet mot klipporna. Endast ett fåtal skall klara sig, endast en handfull av Fimbuls hus mest oförsonliga fiender skall ta sig ut genom hemliga hålet, som du själv kom in genom. Skynda dig därför att rädda den Fimbulska dottern, ty du har ej mycket tid på dig! Jag kan icke vänta! Jag kan icke vidare uppskjuta hämndens välsignade saliga ögonblick nu, när det äntligen kommer med dig som befriare! Såsom en ekorre uppe i trädet så måste du, gamle styvlemmade gubbe, snabbt skutta till borgtornets topp för att hämta och rädda din älskade Gunvor. Om du icke lyckas så brinner du med henne och med kung Baliol som levande facklor ihjäl här i helvetet, ty jag är ofelbart utbildad till högsta graden av möjlig total oförsonlighet! Ingenting kan längre stoppa mig, inte ens du, världens högste mest kunnige överstepräst, ty ej något kan bita på fruntimmers vanvett, när det en gång har etablerat sig i en hysterisk och vansinnig häxas olyckliga huvud som mitt! Jag går nu genast ner för att tända min värmande brasa och kan icke vänta på dig. Nu är äntligen tiden för hämnd, vedergällning och rättvisa kommen! Kung Baliol är fast i sin fars egen råttfälla, som snart skall brinna som någonsin någon kungs största mest lysande likbål! Ja, rättvisans våld skall härefter regera i evighet!"

Den stackars människan gick. Men Merlin tänkte stilla i det han betraktade hennes groteska sorti: "Du hjärtskärande tragiska hjärtlösa kvinna! Din enda passion och ditt livs enda kärlek är hämnden, den vettlösa gudlösa ytterst omänskliga hämnden, som bara i evighet kan etablera och bädda för ständigt förvärrade onda obotliga cirklar av hårresande orättvisor. Har dina ohyggliga lidanden så litet luttrat din eviga själ kan jag härmed blott önska dig värre. Du dömer dig själv med att önska var medlem av skuldlöse Baliols familj åt fördärvet. Må du själv fördärvas och brinna ihjäl med de dussintals tusenden som du nu ämnar att mörda. Må din död bli lika med deras. Må rättvisans våld drabba dig jämte alla de skuldlösa tusentals själar som du nu skall mörda. Ja, så går det till när en kvinna beblandar sig med politik: hon blir endast sin egen och världsalltets bane och digra fördärv. Du förskräckliga kvinna! Kung Fimbul var olyckligt okunnig om vad han gjorde när han lät dig leva. Dock kan jag ej hata, förbanna och önska dig vad du förtjänar. Jag kan endast ömka mig över dig och tycka synd om dig. Därför går världen beständigt åt fanders: den ömkliga fruntimmerskarlen som styr världens öden förlåter och överser alltid och finner sig i de förskräckliga kvinnornas brott. Mannen älskar för mycket och hatar för litet med den konsekvensen, att kvinnorna, farligt berusade av männens tålamod, välvilja, godhet och kärlek, av övermod tager sig friheter och sätter världen i brand. Nyss jag borde ha bannat och tuktat den skändliga mordbrännerskan, men jag kunde ej med det. Jag kunde ej med att själv göra mig delaktig i vad hon själv kallar rättvisans våld. Arma häxa! Det finns ingen framtid för henne och sådana som liksom hon brukar våld på historien i vansinnigt olyckligt och tragiskt ostraffat av svart passion och av kärlek förblindat förnuftsvidrigt övermod. Gud, vad är meningen med denna straffdom, som du låter drabba den fläckfrie Baliols hus och som du ej lät drabba hans brottslige fader?"

Och gamlingen började åter att, spelande galen och harmlös, försiktigtvis treva sig uppåt igenom de farliga bödeluppfyllda av våldet behärskade källarregionerna. Men i den av mänskligt blod svart förmörkade dystert besudlade borgens mest mörka förborgade inre och djup tände någon en brasa i bottnen av ett gammalt murket och fnöskartat trapphus, och snart var den brasan i fullaste gång, till den hårhöljda grå pyromanskans oändliga glädje och stora triumf. Hennes väldiga stirrande blodsprängda ögon var mycket förstorade, mycket mer stirrande, mycket mer blodsprängda i denna hennes livs första i någon mån lyckliga stund. Men den lyckan var blott skadeglädje, som är den kortvarigaste utav samtliga former av lycka. Men verket var inlett och spreds som en löpeld i slottshjärtats innersta kamrar, med okuvlig hetta och ohejdbart våld ystert sökande sig ständigt uppåt och vidare uppåt, med ständigt lavinartat ökad aptit.

Och de rysliga flammornas våld avancerade snabbare än gamle prästens försiktiga steg. Vite vise Merlin hade ej någon svårighet att ta sig upp genom borgen: han kände dess lönngångar och alla lönntrappor, som var rätt rikliga, och endast Fimbul var en gång mer kunnig om dem. Mycket såg djärve gamlingen under sin uppvandring. Här var en skolklass med ytterst vetgiriga ungdomar som satt och läste historia, här var ett heligt kapell där det firades gudstjänst, och där var en hel korridor utav borgen iordningställd och reserverad för heliga munkar och präster, som satt djupt försänkta i bön till sin Herre. Och allt detta skulle förstöras för en stackars vansinnig kvinnas omåttliga hämndbegärs skull.

Och han upplevde det olycksmättade ögonblick då, som en brand ännu värre än påblåsta skogsbränder, nyheten spreds som en blixt över borgen att elden var lös. Redan hade Merlin en god stund känt en stickande lukt i sin känsliga krokiga mäktiga näsa, när nyheten kom och den snabbt resulterande vilda paniken bröt ut. Och Merlin fick då bråttom och började skynda, till fullo av bitterhet uppfylld mot häxan Mathilda.

På bergstoppen mitt emot borgen, på den andra sidan av dalsvalget, satt gamle Oliver träget betraktande tröga belägringen. Plötsligt så såg han en tunn men fullt påtaglig rökstrimma stiga mot himmelen upp ifrån borgen. Han fattade genast vad röken betydde och ropade ut så att höglandet ekade av hans förtvivlade skriande stämma: "O Gud! Det är förräderi! Någon djävul i Baliols sköte har satt Baliols fäste i brand! Han är gudlöst förrådd av en evigt förbannad förrädare inifrån! Hans eget barn har begravt sin förfärliga dolk i sin fars eget sköte! Ja, bakifrån har ädle Baliol anfallits av sina egna! Förskräcklig är människan, evinnerligen förskräcklig! Om hon blott är ädel och god blir hon mördad som straff, ty förskräckliga människan tål icke säregna typer som ej är förskräckliga. Söner kan omöjligt tillåta att deras fäder är bättre än de och förgör dem och krossar de åldrades hjärtan därför utan hänsyn! Om någon är ond dör han lugnt såsom Fimbul, men eventuella förträffliga godsinta fläckfria söner till ytterst fördärvliga fadern åtnjuter den mordiska hämnd och det blodiga öde och djävulska straff, som blott fadern förtjänade. Onda förbannade hatiska enbart omänskliga hopplösa svarta försyn! Endast gamle Merlin kan nu alls göra något åt saken, ty branden kan ej vara vållad av honom och har säkert uppkommit utan hans vetskap, av något fördärvligt och omänskligt missfoster, som knappast kan kallas eller ens likna en man."

Även Arthurs oändliga käcka och hurtiga skaror fick snart syn på röken från slottet och blev alarmerade. Arthur blev uppenbart allvarligt oroad, och han uttalade orden: "Om någon med flit nu har anlagt en brand i kung Baliols hus, så är den mycket mera en fiende till mig än någonsin min faders mördare var. Ve den usling som önskar kung Baliols död!"

I det samma så började vindbryggan nedfiras. Folket i slottet, panikslagna av hastigt uppkomna branden, var tydligen hågade att genast kapitulera. Men knappt hade vindbryggan ruckats, så slet den sig plötsligt från kedjorna, bjälken som uppehöll vinschmekanismen föll dånande ner, och med den följde dundrande hela den väldiga vindbryggan ner mot det svindlande djupet. De väldiga byggkonstruktionerna rasade ner, slogs i spillror mot klipporna, krossades hjälplöst och föll med ett öronbedövande smällande rasslande oväsen ner i den bråddjupa avgrunden. Och där stod både kung Arthurs och Baliols soldater och blickade snopet och dödstysta ner efter Baliols folks enda räddnings försvinnande. Och snart så stegrades den redan mycket hysteriska digra paniken i borgen av ropen: "Förrädare! Konspiration! Sammansvärjning! Här finns anarkister! Det är sabotage! Det är förräderi! Vi har fiender i våra hjärtan!"

Och Arthur befallde att allt skulle göras, att ingen kraft skulle besparas, att alla var tvungna att anstränga sig för att rädda det tragiska brinnande folket i slottet. Och sålunda började det genast byggas en bro över vallgraven på det mest lämpliga stället. Men arbetet på denna bro gick tyvärr mycket långsamt, ty det var ett ej ringa företag.

Inne i borgen så smög stackars vilda Mathilda omkring och såg ut alla lämpliga själar som hon kunde tänka sig rädda. Hon samlade dem, och hon visade dem vägen ut genom grottan och skrevan, men det var ej många som hon på så sätt kunde rädda. Hon aktade sig mycket noga för att låta för många veta om hemliga flyktvägen. Genom att själv endast visa de flyende vägen och ej låta någon alls vända tillbaka för att rädda fler, kunde vilda Mathilda bevara sin hemlighet och endast rädda de få som hon ansåg förtjänade det. Men hon själv vände ständigt tillbaka till källarens hålor i borgen för att kontrollera att hon icke glömt någon kvar.

Nu var elden så spridd att det fanns inget medel att hindra dess framfart. Att Baliol låtit allt vatten i slottet nedrinna för trapporna ned emot källarna och att han öppnat var kran och tömt vartenda krus hade icke hjälpt mycket. Nu började de mest panikslagna att hopplöst göra försöket att klättra och taga sig ner mot den endaste räddning som fanns: djupa vallgraven. Men det var hopplöst, ty borgberget stupade rakt ner i vallgraven, och nästan alla som djärvdes att nedklättra tappade fotfästet och slog ihjäl sig mot klipporna. Andra av folket församlade sig i de delar av slottet som ännu ej angripits av digra elden. Ett fåtaligt antal av våghalsar gjorde försöket att dyka i vallgraven, men endast en på ett dussin bestod detta prov. Det var trettio meter till vallgraven, och även om säkert hälften kom lyckligt till vattnet, så krossades dock nästan alla av dessa mot vallgravens botten om icke mot vattnets vid ett sådant högt fall fatalt hårda yta, ty vallgraven var icke djup, och det syntes ej ovanifrån hur djupt vattnet egentligen var; allra minst syntes något av vattnets bedrägliga stålhårda yta. Det var större chans att man krossade huvudet eller sin kropp i ett snett fall mot vattnet än att man fick alla ben krossade av klippan tätt under ytan. Om man icke dog i det ena av fallen så dog man med säkerhet genom det andra. Ett fåtal allenast kom upp efter fallet till ytan, men de allra flesta blev kvar under ytan och flöt upp som blödande döda ihjälslagna krossade lik. Många av dessa stackare som djärvdes hoppa och dyka slog ner uti vattnet där det icke ens var så djupt som en meter. Man såg icke döden i vattnet. Man såg endast leende glittrande vänligt inbjudande blå ljuvligt svalkande vattnet, som alltid är vackert på ytan.

Nu var hela källarregionen regerad av elden. Men genom det rytande eldhavet sökte sig en ensam ful puckelryggig och oformlig människa upp för de orörda trapporna som var av sten. Det var vilda Mathilda som en sista gång vänt tillbaka till lågornas borg för att utföra ett sista uppdrag. Hon var helt allena i källarregionerna. Bödlarna och alla fångarna var alla stekta ihjäl eller räddade. Hettan och kvavheten hindrade lyckligtvis stanken av halstrade lik från att framtränga. Vilt målmedvetet och dystert besjälad av ett slags fanatisk och ohejdbar föresats tog hon sig upp emot konungens flygel.

Merlin hade just kommit fram till den samma och i farlig långsamhet tagit sig säkert förbi alla hinder och vakter och myndighetsmänskor. Han nådde nu äntligen fram till kung Baliols dörr och stod just i beredskap att öppna den när plötsligt vilda Mathilda, regerad av hatfanatismens ohejdbara löpeld, hann upp honom, gav upp ett varningsskri, pekade ut honom för ett gäng vakter som hon lockat med sig, och sade med gäll genomträngande överspänd skrikande röst: "Där är prästen som satt konung Baliols borg uti brand! Han är här för att lönnmörda konungen själv och dessutom hans dotter! Ta fast honom! Han skall ej kröna sitt verk med två skändliga mord! Den ohyggliga mordbranden som han har åvägabragt kan ej hindras, men alla hans övriga planer skall hindras! Han är en av Arthurs lömskt utsända spioner. Hans namn är Merlin."

Och hon lyckades lätt övertyga de tanklösa vakterna, som genast våldsamt bar hand på Merlin, och de ämnade just släpa bort honom och slänga ner honom i närmsta brinnande avgrund, när plötsligt kung Baliols kammardörr öppnades och kungen själv uppenbarade sig. Det var frid i hans ansikte. Konungen frågade: "Vad pågår här för ett oväsen? Vad för ett olyckligt fruntimmer skriker här ute som en stucken misshandlad gris som dessutom är mer än besatt? Och vad ont tänker ni, herrar, göra den här gamle mannen? Förklara er!"

Översteprästen Merlin tog till orda: "Jag är Englands överstepräst och kung Arthurs förmyndare, känd under namnet Merlin. Jag kom hit för att rädda er eller åtminstone rädda er dotter, om det än är görligt och möjligt, ty hon får ej dö. Denna kvinna, Sir Rodericks yngsta och enda än levande barn, ville hindra mig däri och kallade därför på vakter. Ty hon har naturliga skäl att se hela er ätt, konung Baliol, för evighet utrotad. Döm mellan oss nu."

"Ni tanklösa knektar som vågar att vidröra världens mest heliga man, dra åt skogen, försvinn! Och tag denna olyckliga svagt kvinnoliknande varelse med er. Jag vill ej se vare sig okunskap eller fanatiskt besinningslöst hat!" När de uppbragta, något förvirrade och konfunderade männen begivit sig och tagit fruntimret med sig, så fortsatte konungen: "Helige man! Det är ganska så säkert för sent nu att ens rädda din egen stofthydda. Fimbuls hus brinner, och ingen kan fly över vallgraven. Vi är nu samtliga dömda att dö och förgås här instängda i elden. Personligen tar jag det hela med jämnmod. Om ock det var möjligt att jag kunde rädda mig skulle jag aldrig försöka det, ty det är blott som sig bör att jag dör för min fader och sonar i hans ställe alla de brott som han själv aldrig sonade. Genom min död kanske Gud kan försonas med Höglandets framtida konungar, ty det skall komma en ändlös och ärorik rad utav dem efter mig, ty det ser jag och vet jag och spår jag. Jag vill icke rädda mig, leva och fortsätta detta ohyggliga liv i den kolsvarta mördande skuggan av fars oförsonliga brott. Jag vill dö, och jag ber dig att låta mig dö, när nu tillfället kommit och elden har kringränt mig. Var det den arma olyckliga kvinnan som tände den samhällsomstörtande brasan?"

"Det var det."

"Jag gissade det. Endast ett sådant väsen som hon kunde jag ha förknippat med denna otroliga världsbrand."

"Om du ej vill räddas så ber jag åtminstone om att få rädda din dotter. Jag menar, försöka."

"Jag ber dig försöka och även att lyckas. Ty hon har ej skäl eller ursäkt att dö än. Hon har inga sorger och lider ej av något samvetskval. Hon älskar livet och borde få leva. Ja, tag henne bara. Min Gunvor! Kom ut hit och träffa min vän, Englands överstepräst, som gav konungatiteln och kronan åt Arthur."

Och så presenterades Gunvor för gamle Merlin, som sågs rodna inför hennes härliga anlete. Och Baliol bjöd gamle gudsmannen och över allt annat älskade dottern farväl och drog sig åter in i sin kammare för att där lugnt bida döden. Och prästen bjöd flickan att skynda. De skyndade strax därifrån tätt tillsammans.

Men elden var nu allomfattande och stängde för alla utgångar. Hettan och röken var överallt stark och förfärlig och stegrades ständigt. De flesta av folket var flydda ur borgen, låg döda på vallgravens botten, förgjordes på olika håll av den nu triumferande elden, låg levande instängda eller begravda i störtade eller i störtande delar av borgens komplex, eller hade på annat sätt dött. Arthurs räddningsbro var nu förfärdigad men alltför sent. Ingen kunde nu längre fly över den, ty alla vägar till bron genom slottet var hopplöst blockerade. Den ena flygeln och det ena tornet och den ena byggnaden efter den andra på slottet föll sönder nu, rasade dånande samman och våldtogs totalt och förintades slutgiltigt av den aptitgalna elden. Blott ett enda torn var än relativt