i varsam bearbetning 1998,

av författarna särskilt tillägnad minnet av Robert Graves,

en av detta århundradets största författare.

Just denna Oidipus-parentes (sångerna 6-9) är kanske den fjärde delens centralpunkt, då den i sig koncentrerar hela detta grekiska diktverks karakteristik. Hela kompositionen av den fjärde delen är som en enda stor hyllning till det gamla grekiska dramat, och just denna egenskap kommer som tydligast fram i Oidipus-episoden. John Bedes Hellenika eller vad man ska kalla den är som ett enda stort drama, där varje kapitel i princip har sin egen huvudperson och sitt eget drama.

I samband därmed bör förklaring ges till den originella tolkningen av Sfinxen. Denna kan uppfattas rasistiskt, men John Bede använde i själva verket den under 70-talet, då verket skrevs, aktuelle Idi Amin av Uganda som modell.

Ett särskilt omnämnande förtjänar även John Bedes skildring av Odysseus. Han har nämligen tagit över den svagheten från Homeros att själv identifiera sig med denne sluge person, och i Odysseus' eget ställningstagande vid Trojas fall kan man spåra nyckeln till John Bedes eget livsöde. Vi kan inte avslöja mer därom än att han som katolik i Nordirland tagit parti för protestanternas sak på Irland, fastän han bor i Londonderry, som brännmärkts av några av de nordirländska oroligheternas värsta traumata. Mycket i denna hans Hellenika erinrar om dramatiska familje- och släktförhållanden på Irland.

Denna fjärde del av Gotisk historia är så omfångsrik, att den motsvarar två av de tidigare delarna. Den femte delen är i stället sedan den kortaste av alla.

Liksom i de två föregående delarna begagnar diktaren här även daktyler som versmått, vars precision han dock här är mindre noga med än tidigare. Då det inte förekommer versrader kan dock hela verket läsas som på vanlig prosa.

Göteborg den 26.8.1998

Prolog

1. Paris

2. Agamemnon

3. Helena

4. Kalkhas

5. Odysseus

6. Laios

7. Sfinxen

8. Iokaste

9. Oidipus

10. Filoktetes

11. Palamedes

12. Diomedes

13. Helenos

14. Menelaos

15. Orestes

Då gav en profet honom rådet att finna åt sig en god hustru. Kung Markus uppmuntrade honom i högsta grad att följa detta högst nyttiga råd, som var alla till gagn och som i högsta grad var till nytta för landet. "Ja, finn dig en maka och skaffa med henne en jublande ljuvlig och drällande kull av förtjusande barn, så att du med din ätt blir befästad och stark på vårt lands tron för evigt. Ty barn är vad varje nation mest behöver. Och den som ej skaffar sig barn är en kruka, ett mähä, ett fiasko för all världens mänsklighet, en som försummar sin plikt, en komplett svagsint odugling som aldrig borde ha fötts. Jag är medveten om att jag själv är en sådan, men jag har åtminstone tappert försökt. Det är hustrun som strejkar, ej jag."

Blott Isolde uppmuntrade ej riddar Tristan att följa förträffliga rådet. Hon teg, men i hennes jungfruliga heliga tystnad så läste prins Tristan ett samtycke. Och han behövde att lufta sig och skaffa nya impulser. Han stod i behov av att komma från hovet en tid. Och han reste i sällskap med Herbert och andra på ett mycket präktigt och väldigt och välrustat skepp. Och hans mål var Fenikien. Han önskade åter få träffa de vänner som en gång i tiden gett honom hans klassiska uppfostran.

Resan till södern gick utan försmädliga äventyr. Vindarna voro högst gynnsamma, och aldrig fastnade de i en svårartad storm.

Först besökte han Alexandria, där han togs emot av en lång rad av vänner från barndomen och deras släktingar, för vilka han var en länge förlorad men nu lyckligt återfådd son. Och han måste berätta vad allt han i Norden fått uppleva under de talrika åren och allt om sitt liv där.

Han reste ock till gamla anrika heliga goda Jerusalem, där de som bäst var i färd med att återuppföra kung Salomos tempel. Han träffade där och blev vän med en hederlig skomakare, som var visare än någon vis. Mannen kallades Jesus och kallades sonson till Syrach, och Tristan fick lära sig mycket av honom.

Och Tristan besökte ock Sidon, men där var hans vänner ej mera att finna. Där var allt förändrat.

Han seglade sedan till lysande staden Athen, som han såg att ej mer stod i sin fulla blomstring, ty sederna började vissna på grund av att staden ej längre var världens mest mäktiga.

Dock fann han utmärkt behag i det växande Rom, som just grundligt besegrat det hädiska och övermodiga kartagiensiska världsväldet, och som nu framstod som den kultiverade medelhavsvärldens mest ledande makt. Och han trivdes i Rom, och han vistades där mycket länge, på grund av att han av en barndomsvän introducerades för riddar Cato, den gamle och stränge djupt vördade censorn, senatens moraliska samvete och ärkeromaren. Han blev förtjust i den ljuse exotiske konungasonen från Norden och inbjöd den nordiske ädlingen att bo hos honom. Och Tristan gick med på det, ty gamle Cato var en intressant man.

"I hela mitt liv har jag skrivit och skrivit och skrivit, historia mest men ock annat. Men ack, ingen läser det! Allt vad jag slitit för hela mitt liv ger den romerska ungdomen fan i. De kallar mig tung och förlegad, otidsenlig och säger åt mig att dra något gammalt tjockt över mig. Detta är tacken jag får. Det är såsom den vise Aiskhylos förkunnade: 'Allt vad jag skrivit och levat för att skriva ner, för att nedpränta sanningen för evig tid, bränner mänskorna upp för att utplåna för evig tid, och just det är det bittraste av allt som finns.' Även mig skall de bränna på bål, som de brände gudomlige siaren Aiskhylos. Att brännas levande är ej så farligt som att få sin skriftställarverksamhet bränd, ty Guds ord är mer levande än någon mänska av kött, och det är just Guds ord som vi lever för att skriva ner. Det är icke vi själva som skriver, men Gud genom oss. Och när det som vi skrivit av mänskorna bränns är det Gud som de bränner och ej stackars människor av kött och blod. Men när de bränner böcker, så börjar de lätt även att bränna levande människor. Det är i regel en rak konsekvens av att först bränna böcker: av ren frustration för att de genom att bränna böcker ej helt lyckas tysta det mänskliga ordet och sanningen, bränner de mänskor i stället och lyckas då äntligen bara förgöra sig själva och sitt barbari.

Visserligen var Aiskhylos långt ifrån så bra som jag. Ack, hur mycket har icke de gamla och heliga diktarna billigt förfalskat den ljuvliga blå verkligheten! Jag kunde berätta för dig tusen sanna berättelser som alltför dåliga skalder förvandlat till föga plausibla och skamlösa för att ej säga skabrösa otidiga skrönor för omoget folk på teatern och en så vulgär och så lättköpt publik, som blott önskar sig snuskföreställningar och helst offentliga samlag på scenen, som möjligt. De flesta av våra så ryktbara grekiska dramer, som spelas på varje teater i världen, är mest bara nonsens, förvrängningar och helt absurda tillställningar för ytterst omogna inbillningshågade alltför lättlurade barn."

"Har ni skrivit berättelser själv?"

"Ja, det har jag, men självkritik först och främst och sedan i andra hand mänsklig lättja har hindrat mig från att ge verken till känna för världen. Och dessutom är detta romerska folk, denna bullrande och egoistiska pöbel, den rätta publiken precis. Jag har ej någon stor lust att blotta mig själv för det rasande packet, och om jag det gjorde så skulle de blott kritisera ihjäl mig och utskratta mig som ett stackars spektakel och icke minst bruka de böcker jag skrivit som matomslagspapper om ej som klosettpapper. Nej, detta folk är ej något att skriva för.

Men du är konungason och från helt andra länder. Måhända är du den ovanliga mannen som skulle förstå att ta vara på och värdesätta min episka dikt? Kan du grekiska?"

"Ja."

"Den fördolda och okända dikt som jag talar om har jag ej skrivit på det stackars döende språk som de bortskämda romarna misshandlar, skriker och svärjer ihjäl, utan på gamle Homeros, Aiskhylos, Sofokles och Euripides gudomliga språk. Jag har brukat det äldsta homeriska språket, där Eta och dumma Omega ej finns och där Eta istället är H. Även har jag ej skrivit min dikt på hexameter utan på mitt eget uppfunna versmått, som är strikta ovarierade stränga daktyler, från början till slut, utan andrum för en enda sävlig troké. Gärna skall jag för dig läsa dikten. Och om du den uppskattar får du ta med dig den enda kopia som finns, som är originalet, hem till dina länder, ty där tror jag att den kan klara sig, uppskattas och överleva, men här kan den endast förtrampas och glömmas och brännas och helt ignoreras. Ty Medelhavsländerna älskar att göra sitt yttersta för att ej Guds ord skall komma på pränt. Ingen är mera hatad här än den som vågar att säga vad sant är."

"Ni är ganska bitter."

"Och det har jag skäl till att vara. I ungdomen älskade jag detta Rom till den grad att jag icke gav mycket för Grekland. Jag införde ordspråket, 'Rom måste ställa sig på sina egna ben och kasta bort den hellenska kulturens förlamande kryckor.' Men nu på min ålderdom har jag fått lära mig att älska Grekland långt högre än Rom. Därför skrev jag min saga på grekiska. Läs den för mig, så att jag själv får höra din grekiska."

Och Tristan började läsa den klara och tydliga stilen:

1. Paris

Prins Skamandros av Kreta var den som först inledde Trojas historia. Med ett gott sällskap av vänner for han ut från Kreta för att finna nya och okända länder att leva i, ty gamla Kreta var honom för trångt. Och han reste med tre små förträffliga skepp och kom småningom fram till den frygiska kusten. Där var folket fredligt och harmlöst och primitivt och mycket dumt, varför prinsen, bedårad av det vackra läget av orten han kommit till, stannade där med sitt folk. Och där låg ett högt underbart vackert och skinande berg majestätiskt i solen. Det döpte Skamandros till Ida, som hyllning till det gamla kretiska heliga berget. Och där byggde prinsen sin boningsort, och hans kamratliga sällskap begynte att trivas och även förökas på platsen, som faktiskt var underbart vacker, med utsikt mot havet och mot Hellesponten, den trånga och viktiga färdleden till Euxinska och väldiga, svarta och stormiga nordhavet, som icke hade nå'n ände. Och floden som flöt bredvid staden blev uppkallad efter Skamandros och hette således Skamandros.

Den kretiske ädle och klarsynte fursten, som smått kunde skärskåda framtiden, insåg för väl stadens oerhört gynnsamma läge vid blå Hellesponten. Han såg alltför snart att han lätt kunde helt kontrollera den glittrande blå Hellespontens totala trafik. Staden kunde med lätthet och med detta läge, utnyttjande alla de sjömän som färdades på Hellesponten, bli mäktig och rik såsom få; men en sådan lättillgänglig maktposition för hans stad kunde ock väcka all världens avund och hat. Därför sade han:

"Aldrig skall denna min stad inneslutas av skyddande murar. En fri stad skall denna stad vara, en fri hamn för samtliga sjömän, en gästvänlig frikostig stad skall den vara, som aldrig skall tänka på sin egen vinst utan endast på att tjäna och vara världen och samtliga sjömän till nytta. Den öppnaste och generösaste stad vill jag att denna staden skall bliva, på det att den aldrig må drabbas av avund och hat. Och på det att all världen må veta, att vi är den sista stad i hela världen som har ont i sinnet, förbjuder jag härmed mitt folk och mitt släkte att någonsin gömma vår stad bakom murar. Lömsk själviskhet vare det sista mitt folk och min stad nå'nsin ägnar sig åt."

Och han dog, och hans son, ädle Teukros, tog staden i arv. Efter Teukros blev dennes son Dardanos konung. Och Dardanos son var Idaios, vars son var den mäktige framsynte kung Erikthonius, som blev far åt Tros, som gav Troja dess namn. Efter Tros blev hans son unge Ilos, som även en broder till kung Erikthonius hetat, den härliga frejdade växande mående stadens välsignade konung, som gav staden dess andra egennamn Ilion. Ilos blev fader åt mäktige kung Laomedon.

Och kung Laomedon var en mycket barsk övermodig och härsklysten herre. Han sade:

"I sekler har Troja nu såsom en slav tjänat världshandeln och varit världen till glädje och nytta, och världen välsignar det godtrogna Troja, men vad har väl Troja därför fått för lön? Ingenting utom svett, möda, arbete, fattigdom och evigt tungt slaveri. Världen utnyttjar Troja. Nu skall Troja utnyttja världen i stället! Vart fartyg som far upp för blå Hellesponten skall erlägga Ilion skatt. Och runt Troja skall byggas en kraftig ointaglig skyddsmur, till skydd för det eventuella naturliga agg som den övriga världen skall visa för Ilions växande storhet. En mäktig och rik stad skall Ilion bliva. Ja, jag skall personligen göra mitt Troja till världens mest mäktiga största berömdaste stad!"

Och han lät bygga murar kring Troja och tvingade alla passerande fartyg att erlägga skatt. Och rätt snart var det heliga Ilion blivet en mäktig och rik ointaglig och världsdominerande fästning, som, samtidigt som staden blev mycket stor, vördnadsbjudande och respekterad i all världens ögon, ock småningom blev mer och mer en ful vagel i ögat för världen.

Och mäktige kung Laomedon fick fem mycket präktiga söner. Ankises var äldst, men han ville ej ha något med Trojas öden att göra, ty han tyckte ej om vad farsgubben gjorde med älskade staden. Den femte och yngste av sönerna var lille Priamos, konungens älsklingsson.

Men så förmäten och hänsynslös, självsvåldig och övermodig blev kung Laomedon med tiden, att hans eget folk en dag hade fått nog av hans storhetsvansinne. De insåg, att om kungen skulle få fortsätta göra sig mera förhatlig för världen, så skulle ej Troja i längden bestå. Under ledning av fursten Ankises så samlade borgarna sig till ett uppror, som blev mycket framgångsrikt. Konungen tvingades att abdikera, och hertig Ankises, den ädle och rättrogne mannen, uppmanade folket att välja som konung den harmlöse vänlige kloke och folkkäre Priamos. Och därmed avsattes mäktige kung Laomedon, som givit sin stad all dess storhet och makt, all dess prakt och dess rikedom. Resten av livet fick avsatte konungen lida grymt instängd i unken och oupplyst fängelsehåla, där han satt och muttrade grubblande över sitt öde tills döden befriade honom från livet.

Kung Priamos var mycket klok. Under upproret hade han stått på sin fars underlägsna och prisgivna sida men aktat sig för att handgripligen delta i kampen. Han insåg att Trojas väg vidare gick på en mycket tunn spång över rytande bråddjup, som var världens avund och vrede.

Men nyheten om Laomedons självvållade fall väckte jubel och glädje i världen, som vid detta tövädersdråpslag mot iskall och bitande vintermakt började hoppas att Troja på nytt skulle bli mera vänligt mot världen. Och Priamos, vist nog, infriade världens förhoppningar: skatterna blev mycket mindre på skeppen, och främlingar och andra utlänningar blev med bättre och öppnare vänlighet mottagna i det storstädade gladare friskare Troja, som nu under Priamos strävade efter att bli mer internationellt.

Det var lyckliga tider som började nu för det glansfulla Troja. Kung Priamos gifte sig med fru Hekabe, som födde åt honom tolv söner och sju stycken döttrar. Bland sönerna märktes den lysande Hektor, den ädle Helenos, som blev liksom sin tvillingsyster Kassandra en gudsman och präst, tappre Troilus, och Paris.

När drottningen väntade Paris, så hade hon strax innan födseln en fruktansvärd mardröm. Hon drömde att barnet blev dödfött, och ur barnets livlösa lik kläcktes ormar i tusental som voro dödligen giftiga, och dessa ormar kröp fram överallt, och de stang alla hennes små barn, hennes döttrar och söner och konungen även till döds. Sedan stungo de alla trojaner i staden förutom en enda: Ankises. Och den allra första som ormarna stungo till döds var trojanernas älskling och framtida hopp, deras vänaste fröjd, hennes älsklingsson Hektor. Hon vaknade ur denna dröm med ett skri, som förfärade och väckte upp hela staden.

Hon delgav sin make den rysliga drömmen, och Priamos fruktade för hennes liv och för missfall. Men drottningen var mycket modig och lugnade sig. Inget ont hade hänt än i någon av hennes sex hittills blott lyckliga äventyrsfria förlossningar.

Men konung Priamos frågade sin äldste son vad den märkliga mardrömmen kunde betyda, och om den var alls något att bry sig om. Äldste sonen var siare och kunde bättre än någon i staden förklara och uttyda drömmar. Han kallades Aisakos, och han förkunnade:

"Ack, käre fader, det smärtar mig djupt att behöva förkunna för dig vad den drömmen betyder. Det hade helt visst varit bäst om du aldrig berättat den för mig, så att hela folket och vi allesammans fått lyckligt gå under i okunnighet. Nu har Gud själv i förväg grymt avslöjat för oss vad han tänker göra med oss."

"Käre son, är du alldeles tokig? Vad är det du säger?"

"Min far, stadens moder skall föda en son, och den sonen skall bli din och stadens och allas vår undergång. Det är vad drömmen betyder. Om det blir en flicka är drömmen en villa som icke betyder så mycket som luft, men om det blir en pojke är drömmen Guds dom över Troja. Och du skall få se att det bliver en pojke!"

"Om det blir en pojke så skall jag i sanning se till att den pojken ej leder till ofärd för Troja. Då tar jag långt hellre hans liv."

"Men det skall du tyvärr icke lyckas med," tänkte den klarsynte siaren Aisakos, men denna slutliga spådom förskonade han gode fadern från, som var alldeles tillräckligt uppskakad och upprörd nu redan.

Och barnet blev fött, och det blev en förtjusande pojke, som ännu ej kallades Paris. Men konungen tänkte:

"Min son! Ack, min vackraste, käraste gosse! Skall jag då behöva förgöra och mörda dig? Icke min Hektor var mera bedårande, ljuvlig och välskapt än du är, min älskade pilt! Nej, jag kan icke mörda dig. Det är omöjligt, ty du är den son som jag kommer att älska mer än alla andra. Det ser jag nu redan. Jag kan icke mörda dig, hur ytterst nödvändigt för Trojas framtid din död än må vara. En annan får taga ditt liv. Och det gäller att ordna det så att din moder ej någonsin måtte få reda på saken förrän det är över och gjort. Det blir svårt att i hemlighet smussla en konungason ut ur konungaslottet, och särskilt för konungen själv."

Men han fann en god pålitlig herde vid namn Agelaos, och denne man åtog sig att skaffa Paris ur världen. "Det gäller vårt liv och vår stads hela framtid och alla trojaners, ty om denna pilten får leva skall han ruinera vårt Troja och hela vår värld." Så lät konungens order. Och barnet blev smusslat ur slottet och ut ifrån staden.

För sent märkte drottningen att pilten Paris var bortrövad, och alla hennes hysteriska anfall och digert hjärtskärande utgjutelser kunde icke få gossen tillbaka.

"O Gud, vem som än må ha bortrövat gossen från sin egen moder, må han drabbas tusenfalt av din mest dödliga vrede, och hela hans onda familj och hans släkte med honom och alla som står honom nära!" Hon anade föga att hon med de orden nedkallade gudarnas vrede blott över sig själv och sin egen familj och sin stad och sitt folk, ty var stadsbo i Troja stod konungen nära. O kvinnor, och män även, bliv ej förbannade när ni hårt orättvist drabbas av onda förbannelser! Ödmjuka er inför allt ont som drabbar er, svälj det och tig det ihjäl, så att ej det blir tusenfalt värre! Hon fortfor sin bön: "Gode Gud, låt hans rövare dö utan misskund och alla som stått dessa rövare nära, men låt honom själv triumfera i glans över sina omänskliga fiender, som utan orsak vill harmlösa spädbarnet illa! Låt honom allena få klara sig men alla andra, som deltagit i hans bortförande, döden få dö, och på tänkbarast nesliga kvalfulla blodiga sätt!" Så lät drottningens bön till de eviga gudar, när hon fått sin älskade nyfödde son sorgligt bortrövad.

Och trogne herden, den harmlöse herr Agelaus, gick bort med det jollrande barnet. Han gick ut i vildmarken och upp på berget som kallades Ida, som krönte det härliga landskapet med sin omstrålade topp. Men han kunde ej bringa sig till att dra svärdet mot barnet, och ej heller till att med grovflätat rep binda barnet om halsen och strypa det. Och barnet jollrade glatt, och det lekte i bädden och sprattlade med sina ivriga armar och ben, och det log som en solstråle. Herden, som var alltför harmlös och mänsklig, var icke den rätte att taga det menlösa barnet av daga. Han lämnade barnet på marken av berget och gick därifrån.

Och när fem dagar gått gick han åter till platsen och fann barnet levande än och vid bästa vigör. "Hur kan barnet ha överlevt? Någon björninna, varginna, en get eller ett annat vilddjur, måhända en lejonfru, måste ha gett honom mjölk. Någon måste ha hjälpt honom. Gud måste hava sett till honom i hans ohjälpliga hjälplösa nöd, vilket tydligt förklarar att saken är klar: denna prins måste leva, ty dör han ej ute i vildmarken dör han ej alls. Då är det lika bra att jag tager den arme om hand." Och den godsinte herden tog den lille pilten till sitt enkla tjäll, och där fostrade herden den kunglige sonen som sin egen son. Och det var denna herde som gav furstesonen hans namn, som var Paris och alltid var Paris allt intill hans död. Aldrig kallade Paris sig annat än Paris.

Och herden tog livet av en gammal hund, som ej dög mer till mycket, och skar ut den rackarens hjärta och gick med det hjärtat i väskan till konungen för att förkunna att uppdraget utförts. "Och såsom bevis tog jag med mig din sons späda utskurna hjärta," förkunnade herden för Priamos, men den nu grånande konungen sade:

"Min vän, du behöver ej för mig bevisa att du varit trogen. Jag tror på ditt ord att du avlivat pojken. Jag hyser ej tvivel på din tillförlitlighet och skådar ogärna spädbarnets blod. Dock, jag önskar att pilten fått leva. Jag önskar att med eller utan förbannelse han fått förbli hos oss jordiska mänskor, på gott och på ont. Men man ångrar sig alltid när det är för sent. Han är död, och jag gråter i onödan, ty lik kan aldrig bli uppväckta av mänskors tårar. Jag tackar dig dock, Agelaos, att du noggrant utförde uppdraget till punkt och pricka och utan att tveka, och att du ej gjorde din konung besviken på dig."

Agelaos gick ut med sitt hundhjärta kvar i sin säck, och med blandade känslor i själen. Han ansåg det dock vara tur att kung Priamos ej velat skåda det slaktade hjärtat, ty det är dock ändå trots allt en viss skillnad emellan ett barns rena människohjärta och en gammal hunds.

Och prins Paris blev pojke och växte i storhet och skönhet och kraft. Han blev duktig som herde och visade tidigt total överlägsenhet i alla sporter mot sina kamrater. Han älskade att hetsa bölande tjurar att slåss mot varandra, och hans egen far Agelaos' förnämaste tjur lärde Paris till oövervinnelighet: alla tjurar besegrades av Paris älsklingstjur.

Men allra skickligast blev unge Paris i bågskytte: han kunde träffa en ilande svala i luften högt ovanför träden, just som den i kringelikrokar vilt jagade flygande flugor, och skjuta den rakt genom hjärtat. Han var mycket stolt över denna sin konst.

En dag sade hans far Agelaus: "Min son, tag dig noggrant i akt för det svekfulla kvinnliga könet! Det finns inget falare, farligare och fatalare släkte än de korrumperade endast fördärvliga och helt morallösa kvinnorna. En ond vild fradgande björn, en argt rytande vred lejoninna, en varg som berövats sin kull utav ungar, är lättare att resonera och handskas med än någon kvinna. Jag säger dig, Paris, att om nå'nsin staden där faller," (han menade Troja,) "så blir det igenom en kvinnas försåt."

Denna mycket allvarliga digra förmaning, som rymde så mycket förbud, väckte ynglingens nyfikenhet, och han undrade: "Vad är en kvinna?" ty han hade aldrig ens sett någon sådan.

Han tog snart nog reda på saken, och den första kvinna han råkade möta med ögonen var hans profetiska köttsliga syster Kassandra, när hon gick allena i skogen och sökte Guds sällskap. Och Paris kom genast att tänka, när han så fick skåda en flicka: "En man kan ej någonsin bli lika vacker som kvinnan, om detta nu är en sann kvinna. Hur skön än en yngling kan vara, hur långt hår han än må omstråla sig med, är han intet mot kvinnan. Ty kvinnan är mjukare och mera sirlig och fin." Och han såg andra kvinnor och sade: "På män kan man aldrig se skillnaden mellan en oskuld och motsatsen, men på en kvinna kan man genast se om hon sargats av erfarenhet eller är en ren oförstörd jungfru." Och nu tändes i Paris hjärta idén: "Blott den vackraste av alla kvinnor på jorden skall bliva min egen, och henne allena skall jag göra allt för och leva för. Ja, det skall vara mitt livskall." Och från denna dagen sågs han jämt och ständigt i sällskap med kvinnor och aldrig i sällskap med män. Och de smickrade kvinnorna gillade Paris och trivdes i glättige ljussköne ynglingens hjärtliga sällskap. Och hans gamle far Agelaos blev orolig och gravt bekymrad och tänkte: "Vad skall det väl bli av den fruntimmerskarlen! Han duger då varken till koherde eller till konung, hur modig och duglig och stark han än är. Ty den man som förlorar sig åt kvinnors vekhet kan det aldrig bli något av." Och han ruskade skeptiskt på huvudet, såsom en ogillande pessimist.

Men den för varje dag alltmer vackre och för flickor oemotståndlige ynglingen Paris fann aldrig en flicka som var ännu skönare än den allena prästinnan Kassandra. En dag, när han åter fick se henne ensam i skogen på sluttningen av berget Ida, steg Paris djärvt fram till den heliga jungfrun och frågade: "Säg, är du den allra vackraste flickan i världen?"

Då rodnade jungfru Kassandra och sade: "Vad djärves du säga, du fräcke? Hur vågar du tilltala mig? Kom mig icke för nära! Jag får icke kränkas, ty jag är Guds heliga jungfru och hans profetissa. Jag fruktar dig, främling, hur skön du än är, ty ett fasansfullt öde för världen skall du lyckas komma åstad."

"Jag har sett dig i skogen här förr. Jag har känt hundra flickor, men ingen var fager som du. Är du verkligen den allra vackraste jungfrun i världen?"

"Du måtte då vara en barnunge. Oskyldigt talar du, och inget vet du. Du känner ej världen och har kanske inte ens varit i Troja."

"Där sade du rätt. Jag har aldrig fått skåda den härliga staden. Blott landet, naturen och djuren, och snälla enfaldiga herdar och deras herdinnor är allt vad jag känner om världen. Men se! Jag är icke helt rudis! Jag kan skjuta pil!"

Och han tog ur sitt koger en pil och han spände sin båge, och inom ett ögonblick hade han skjutit en flyende klagande vipa i flykten högt upp i den grannblåa himmelen. Pilbågens laddning och sikten och skottet och allt hade gått häpnadsväckande blixtsnabbt. När vipan blev träffad gav jungfru Kassandra till en liten smärtosam suck, som om hon blivit träffad och icke den jämrande och melankoliska vipan, vars klagan skar alla i hjärtat.

"Du stackars okunnige fruntimmerspojke, med lika stor lätthet som du klöv den sjöfågelns hjärta och tog hennes liv skulle du även utan att blinka beröva vår värld och civilisationen dess mening och liv. I din oskuld och okunnighet kan du göra precis vad som helst utan att ens så mycket som ana vad världskonsekvenserna blir, och om du ändå insåg dem skulle du ej bry dig om dem men rycka på axlarna blott."

"Sluta upp att förtreta mig. Säg mig i stället om det någonstans finnes vackrare flickor än du."

"Om du aldrig har varit i Troja så bör du få komma dit. Kom nu i morgon på morgonen till männens hårdföra krigslekar. Om du är den som jag tror skall du visa dig som kungasönernas like och kanske ock hembära priset för segern. I Troja finns flickor, och alla är vackrare och mera sköna än jag."

"Finns där även den vackraste i hela världen? Ty hon, har jag en gång för alla beslutat, skall bliva min maka och aldrig en annan."

"Du kommer ej någonsin att få en maka. Och akta dig för kvinnlig skönhet. Den är ej att leka med. Ingenting är mera farligt för männen. Den gör männen tokiga och leder endast till vanära och till skandaltragedier för alla de narrar som faller för kvinnors behag."

"Men just faran, skandalen och vanäran och tragedin är det som mig mest lockar. Jag kommer till Troja i morgon och deltar i kämparnas lekar. Jag är obesudlad av lyx, vin och överflöd. Muskler och senor och krafter och stabilitet som en stålfigur har jag, och aldrig har någon besegrat mig i någon kraftmätning."

"Kom då, min broder. Då ses vi i morgon." Och jungfru Kassandra gick bort. Unge Paris blev lämnad allena och smått konfunderad.

Och följande morgon i ottan begav sig prins Paris till Troja. För säkerhets skull följde far Agelaos dock med honom, för att han ej skulle hitta på hyss. Även hade ju Paris ej någon erfarenhet alls av det sprudlande livet i staden, så han, Agelaos, som var vän med konungen, kunde då eventuellt vara sonen till hjälp. Paris var ju så grön och så helt ignorant som det bara var möjligt att vara.

Den första av grenarna var hästkapplöpning: det gällde att köra med hästar för tvåhjulig vagn. Fastän Paris ej hade den ringaste erfarenhet av den sporten så kastade han sig i leken och lärde sig snabbt. Och han jublade glatt som en pojke när tävlingen började, och alla vagnarna började rulla. Hans vagn hade getts honom av konung Priamos, som gav var deltagare egen vagn. Och han störtade fram över körbanan och körde hästarna genast för hårt re'n i början. Han lade sig främst, och sin kampenergi gav han sedan totalt åt att hindra de andra att komma förbi. Och han prejade hänsynslöst alla till höger och vänster och skrattade, jublade, stojade, hoppade jämfota i lilla vagnen, som en liten busunge. Och han vann tävlingen, mest på grund av sin totala och gränslösa oförskräckthet. Hektor själv blev förvånad av främlingens mod: "Endast den som ej någonsin förr kört ett trespann kan vara så djärv och så ljusblått och barnsligt och dåraktigt orädd och okunnig om alla väntande faror, som denne."

Och sedan blev det munter boxning, och Priamossönerna slog alla kämpar i gatan förutom en enda: den okände främlingen Paris. Och Paris, som käck var och munter och på allra bästa humör, fick så till och med Hektor med list över ända igenom en blixtsnabb och oväntad duckning inför ett av Hektor alltför kraftigt välriktat hugg. Även denna gren vanns utav Paris, och Priamossönerna blev alltmer gröna av avund. Och borta bland fulla publiken satt gamle grå koherden, skiftande färger från kritvitt till grönviolett, av ren oro och vånda och fruktansvärd ängslan: "Hans bröder skall döda den käcke för att han är alldeles för överlägsen och duktig!"

Och även i löpningen vann käcke Paris, igenom taktiken att lägga sig först och därefter förhindra de andra att komma förbi. Men nu var kungasönerna så överhövan förnärmade av Paris lekande skicklighet att de utmanade honom till en löpning till. Och nu lät de ej Paris att genast i början raskt lägga sig först. Det blev slagsmål emellan de rasande löparna medan de sprang, och där föll både Troilus och brodern Deifobos i löpartumultet. Där ramlade även den yngste av bröderna, ljus Polydoros, och kvar var blott Hektor och Paris. De löpte precis parallellt, och ej någon av dem kunde ta sig förbi konkurrenten. De sprang, och de fortfor att löpa, fastän målet för länge sedan var lämnat bakom dem. De fortfor att löpa grant sida vid sida, och ingen kom före den andre. Till slut dock gav ungdomen efter för åldern, och segheten vann: unge ovane Paris begynte att smått sacka efter, och Hektor sprang leende brett med sollysande dollargrin alltmer ifrån honom. Löpningen var därmed avgjord, och Hektor omfamnade Paris, besegrade kämpen, och sade: "Det var då för tur att du icke sprang om mig! Om du hade klått mig igen hade vi alla mördat dig!"

Konungen kom nu till Paris och frågade honom: "Vem är du, min son?"

"Jag är son till min far Agelaos, en koherde."

"Nej, det är han inte alls," sade nu Agelaos som trängde ur mängden med iver och innerligt flåsande fram. "Han är din egen son, konung Priamos! Han är den son som du gav åt mig att taga livet av. Men jag var lika totalt oförmögen att taga hans liv som du själv var, o konung! Jag uppfödde honom som min egen son, och här har du nu honom, den främste och vackraste av dina söner, med undantag endast av Hektor."

Då blev konung Priamos ytterst förvånad och häpen och sade:

"Är detta min i femton år sorgligt sörjda beklagade och efterlängtade son, som vi trodde var död? Är den främlingen som vunnit tre av vår leks fyra tävlingar, som är långt skönare än alla barn som jag fött, är den halvguden min egen son? Och vad heter han då?"

"Jo, han heter så mycket som Paris."

"Min herde, jag tackar dig för att du räddat hans liv. Allra trognast var du konung Priamos och allra lydigast var du hans önskan när du icke lydde hans bud. Får jag omfamna dig, min son Paris?"

"Förvisso! Jag visste ej då att jag var så förträfflig! En konungason! Aldrig trodde jag det!"

Men nu talade prästen Helenos och sade: "O fader, det är denne son som skall komma vårt Troja på fall, om han får bli vid liv."

"Hellre är jag då utan mitt Troja än utan en så skön och underbar son! Du är den allra blondaste ljusaste yngling jag någonsin sett, käre Paris! Du lyser som solen!"

"Skäm nu icke bort honom genast, o fader. Då blir han olidlig," förmanade Hektor.

"Man kan icke skämma bort barn. De är antingen goda i ryggmärgen redan vid födseln och kan aldrig ruttna då någonsin, eller så är de helruttna vid födseln och kan aldrig då nå'nsin botas. Vad du, Paris, levat förutan i femton olyckliga år skall du nu få alltsammans på en enda gång, och i dubbelt och tredubbelt mått!"

Och det festades nu i den upprymda staden i en veckas tid för att fira den hemkomne sonen, som troddes ha varit åt skogen. Och hedersgäst vid detta glada och härliga gästabud var gamle herden, den prövade grå Agelaos, som log nu som han aldrig lett förr i sitt långa liv.

Men kung Priamos till och med blev rätt betänksam när Paris snart omgav sig med alla Trojas bedårande kvinnor. Snart hängav sig Paris åt kärleken måttlöst och utan besinning och gjorde ej en jungfru endast med barn. Men han forskade med målmedvetenhet efter den fagraste kvinnan i staden och nöjde sig icke med dem som han fann otillräckliga. Om han en dag fann en skönhet som var ännu större än gårdagens släppte han gårdagens helt och såg ej längre åt henne.

Vackraste jungfrun i Troja var denna tid flickan Melissa, som var mycket älsklig och from och så ren som den snö som ej någonsin smälter på Ararats topp. Hon gick ständigt till templet, och Gud upptog merparten av hennes liv. Hon var fläckfri och god som den renaste jungfru och tärna som någonsin tjänstgjort i templet. Hon hade en broder som hade som namn Epifanes, och vad icke Gud fick av all hennes tid fick den älskade brodern, som var mycket tapper och ädel och rättsinnig.

Denna Melissa fick oemotståndlige Paris en vacker dag syn på just som hon kom ut ifrån templet helt vitklädd och strålande av dygdig fromhet med sitt ljusa långa hår utslaget, som det då anstod jungfruliga tärnor i templet. Ja, allt hennes väsen blott uttryckte höjden av barnslig lycksaligen okunnig oskuld. Och Paris blev genast bedårad och vågade skamlöst gå fram och fräckt tilltala henne. Hon svarade vänligt och undvek med blyghet den främmande. Men när hon kommit till hemmet, så undrade hon i sin oskuld vem fagre och ljuse fantastiske främlingen väl kunnat vara, och hon kunde ej släppa honom med tankarna.

Paris var ej den som släppte sin fisk innan den blivit krokad och grillad och uppäten till sista fenan. Han såg henne åter, tog reda på var hon i avskildhet bodde, och inledde gradvis ett farligt förhållande med henne. Icke såg Paris att hon var en ängel som kunde ta skada av honom. Han trodde naivt att den ljuvliga tyckte att leken var lika fult rolig som han tyckte själv att den var. Allting fult var för honom ett oemotståndligt tilltalande nöje.

Men brodern, den ädle rättrådige herr Epifanes blev vaksam och misstänksam när hans högt älskade syster berättade för honom om hennes blå kavaljer. Och när nästa gång Paris gick för att besöka sin frilla så mötte han såsom ett hinder vid dörren en rasande broder till henne, som sade förfärliga sanningar till honom: att han var en deflorerare som utan skrupler och samvete hjärtlöst förfört och förstört den jungfruliga rena Melissa. "Ni vet icke vad ni själv gör, junker Paris! Jag vet vem ni är, och jag känner ert rykte, om än ej min syster är medveten om att den man som gjort henne beroende av sig ej är en Guds ängel som hon utan endast en djävul, en skändare av stadens jungfrur, det heliga Ilions skam och dess uslaste lömskaste och samvetslösaste brottsling! Vet ni vad ni gjort, junker Paris? Min syster är havande! Tänker ni gifta er med henne? Jag vet nog svaret: ni tänker lugnt: 'aldrig i livet'. För er är ej kärleken helig men endast ett nöje, ett spel som ej bör tas på allvar. Men för min Melissa är kärleken allvar! När ni överger henne, vilket ni kommer att göra, så kommer den arma att dö med ert barn, och hon är ej den första oskyldiga tragiska jungfru som faller som offer för er och er ansvarslöshet."

"Ni vet ej vad ni talar om, karl! Är ni en förrymd dåre? Så lämna då dörren och ge er iväg! Jag skall in till Melissa, som väntar mig."

"Över mitt mördade lik!" Och den upprörde brodern grep svärdet, och Paris grep då strax följaktligen sitt. Det blev slagsmål, och brodern, försvarsparten, orättens motståndsman, var underlägsen i striden. Han sårades, föll, och gravt blödande i gatans smuts, oförmögen till att mer försvara sig, stack Paris sitt svärd igenom hans mage och därefter dessutom genom hans hjärta. Och sedan gick Paris lugnt in till Melissa, som väntade honom och sprang honom hejdlöst till mötes när ädlingen syntes i dörren. Hon älskade honom, så gränslöst och vettlöst som endast de helt ifrån ondska befriade jungfrur kan älska. Hon trodde ej någon om ont, ty hon var själv minst ond utav alla.

Men medan han var hos den rena oskyldiga menlösa flickan så hördes det rop ifrån gatan: "Här ligger en människa mördad! Vem är det? En ädling. Vem har kunnat utföra ett sådant nidingsdåd? Mord! Dråp! Finn mördaren!"

Arma Melissa blev oroad av dessa rop, och trots Paris försök till att avhålla henne från fönstret, så öppnade hon det och frågade männen på gatan: "Vad är det? Vad gör er så upprörda?" Karlarna svarade: "Ack, kära jungfru Melissa, din bror Epifanes är mördad. Han ligger här livlös i smutsen med två stycken banesår." Slagen av måttlös förfäran slog hon igen fönstret och stirrade med öppen mun på sin älskare.

"Ja, det är jag," sade Paris. "Han hindrade mig från att komma till dig, och när han drog sitt vapen mot mig måste jag ju försvara mig."

"Du måste fly," sade flickan som icke ens nu trodde annat om Paris än att han blott gjort vad var rätt. "Klättra upp på vårt tak, och gå över takåsarna sedan så långt som det går. Du bör hinna rätt långt."

"Men du själv då?"

"Jag stannar och klarar mig. Jag skall förklara för männen. Bekymra dig inte för mig. Rädda ditt eget skinn blott. Det är ju värt allt medan jag är värd intet, ty jag är förtappad och har själv förbrutit min jungfrudom." Och Paris lämnade henne och tog sig till slottet helt oskadd.

Men flickan blev kastad i fängelse såsom en medbrottsling till den som dödat den ädle rättrådige brodern. Hon kunde ju blott tala sanning. Hon kunde ej ljuga. Hon sade precis som det var, att en älskare till henne dräpt hennes broder, och hon sade sig vara lika så skyldig till dråpet som älskaren var. Därför straffades hon medan älskaren klarade sig, ty hon visste ju icke ens vad hennes älskare hette.

I fängelset födde hon älskarens barn, och strax innan hon skulle bli avrättad genom att hängas och samtidigt stekas på brinnande bål, såsom mörderskor brukade avrättas, ströp hon sin son. Sedan hängde hon även sig själv med sitt barn sorgligt hängande vid hennes sida med snara om halsen som modern. Ett sista bjärt vittnesbörd om hennes noggrannhet, ordning och dygdiga omsorgsfullhet i allt vad hon uträttat i livet, var den ytterst noggranna omsorg och felfria konstperfektion varmed hon ordnat repet och snaran som utan att svika berövade heliga jungfrun den skam som hon utan att vilja det själv i sin oskuld och barnsliga okunnighet dragit på sig.

Prins Paris såg aldrig mer vackra Melissa när han hade skilts från den älskade, nesligen flyende från hennes sida. Han hörde dock nyheten om hennes öde och död och tog fruktansvärt hårt digra sagan. Och aldrig fick någon i Ilion reda på vem jungfruns älskare varit, förutom den nu bittert ångrande älskaren själv och hans bröder Helenos och Aisakos, prästerna. Dessa bekände prins Paris sin skuld för, och Aisakos rådde sin broder att såsom en rättmätig bot aldrig mera ha något med kvinnor att göra. Det visste dock Paris, att en sådan bot kunde han aldrig uppfylla, ty han var alltjämt begiven på att åt sig finna sin världs allra vackraste dam. Prästen Aisakos gav upp allt hopp om att få vackre brodern på mera moraliska vägar, men den yngre brodern Helenos, som kanske var bättre bekant med sin broder, berättade för honom denna historia, för att belysa för honom hur farliga kvinnorna ej sällan voro för männen:

"Det var en gång en ädel konung som var lyckligt gift med sin drottning. Men konungen blev en dag kär i en flicka som var en herdinna. Han lockade henne till älskog, men makan fick reda på saken och skickade mördare att taga hand om herdinnan. Men den arma skuldlösa jungfrun, som endast lytt konungens order, fick reda på drottningens mordplaner och fann sig nödsakad att fly ur landet. Men drottningen sade till mördarna: 'Sök henne över all världen tills ni åter finner den skändliga, och tag då omedelbart hennes liv!' Och den arma, som kallades Io, fick fly för sitt liv under resten av livet.

En son fick hon dock med den märridna konungen, och sonen kallades Epafos. Med sonen flydde hon ständigt från land och till land under tröstlös evinnerlig landsflykt, ty mördarna var hela tiden den arma på spåren.

Hon flydde från Argos, som var hennes hemland, till Thebe, och till byn Athen, och till Bysans, Byzantion, som byn även kallas, och till byn Ankyra, och till fjärran Tyrus i rika Fenikien, och ända till Israel och huvudstaden Jerusalem, och ända hän till Egypten, där slutligen arma herdinnan befriades från sitt osaliga liv, ty där mördade slutligen mördarna henne. Men sonen, den hurtige Epafos, var icke hemma just då, och han klarade sig, och han lyckades till och med hämnas på sin moders hämnare.

Epafos födde fru Libya, som givit namn åt det land som ju bär hennes grekiska namn, och den mäktiga skeppsredarinnan fru Libya födde bland andra den väldige Belos, som gav liv åt Danaos. Danaos födde ett antal av femtio döttrar. Det låter otroligt men är likväl sant. Mannen hade ett dussintal fruar, som blott födde döttrar åt honom. En son föddes visst där emellan, men han dog i födseln.

Och under de sekler som gick från den skuldlösa Ios olyckliga död till den dag då herr Danaos döttrar blev åtrådda jungfrur, så bodde familjen i gamla Egypten men aktade sig mycket väl för att bli som egyptierna själva. Kung Danaos med sina döttrar såg noga därtill, att de höga moraliska grekiska sederna aldrig beblandades med låga fula hamitiska sådana.

Men de egyptiska männen blev galna i Danaos underbart för att ej säga unikt vackra döttrar och svor att, om de icke önskade gifta sig frivilligt, de skulle tvingas därtill genom våld. "I Egypten så måste ni vara i allt som egyptierna själva! Ty ingen får vara förmera än vi. Inget folk får benämna sig bättre än vi. Ni är tvungna att avstå från era helleniska malliga later. Ni är icke judar. Om Danaos döttrar ej vill ge sig frivilligt åt oss så måste vi ta med dem våld! Kvinnor får icke trotsa de starkare och mer gudomliga männen!" Så sade de arga upptända egyptierna.

Men tappra Danaos döttrar förkunnade då: "Mannen är endast starkare och mer gudomlig än kvinnan så länge han avhåller sig ifrån umgänge med henne. I den olyckliga stund då en man gör sig av med sin oskuld hos kvinnan så är det förbi med den mannen, och kvinnan är därefter hans överhuvud och chef. Och det säger vi eder, att den dag ni gifter er med oss är det hopplöst ute med er. Det är endast för er egen skull och för vår som vi icke vill gifta oss med er."

Men dessa egyptier var envisa och ville ej ta reson. I sin vånda beslöt då den åldrande Danaos att ge sig bort från Egypten med alla de femtio döttrarna och deras nödvändiga tjänarinnor. Han flydde en natt från Egypten och seglade hem emot Grekland. Han tog sig tillbaka till Argos med döttrarna, till just den stad som hans ättemor kommit ifrån. Och han sökte där skydd hos den konung som härskade då uti Argos, den ädle Pelasgos, som villigt beviljade Danaos och alla döttrarna skydd.

Men egyptierna voro som galna i döttrarna alltjämt och sände nu ut en stor flotta från Nilen att hämta tillbaka med våld de försmädliga döttrarna, som icke alls ville foga sig i männens vilja. Den ankom till Argos, och där uppstod kortvarig strid mellan mörka egyptierna och danaidernas tappra försvarare, men just när striden begynt trädde konung Pelasgos emellan och sade: 'Egyptier och greker! Vi är då för barnsliga som slåss för kvinnor! Är kvinnan då anledning nog till att slakta och hänsynslöst nedgöra ädla gudomliga människor? Nej, aldrig någonsin må kloka män drabba samman med våld blott för nyckfulla fruntimmers skull! Vad är kvinnan? Ett nödvändigt ont, en vek attraktiv avgrund för mannen att kasta sig ned i och digert förgås i. Vi greker är alltför belevade och kultiverade för att slåss över föraktliga kvinnor. Vi bjuder dem åt er, egyptier! En kvinna är ej värd att slåss för. Ni får henne gratis. Vi erbjuder eder att gifta er med dem, på ett villkor blott: att ni gör det på platsen just här uti Argos. Lägg ner era vapen, hellener, och slåss icke mera med vanheder mot dessa svartingar för usla fruntimmers helt meningslösa och grundlösa skull. De är ju bara kvinnor."

"O konung, du bryter ju då ditt högheliga löfte till damerna om ditt beskydd!" sade grekerna. Konungen sade: "Var tysta och lyd!" Och de lydde, ty kloka som grekerna var visste de alltför väl att vad konungen önskade var alltid rätt. Och de lade ner vapnen, och mörka egyptierna jublade öppet och grinade alltför belåtet.

"O konung, är det då er avsikt att offra oss vita och rena oskyldiga jungfrur åt dessa barbariska djuriska vidriga negrer?" förkunnade flickorna milt protesterande.

"Jag vill ej offra mitt folks ädla blod för blott fruntimmers skull. Om ni själva är grekiskor inser ni vad som är rätt," sade konungen. "Grekernas plikt är att utföra vad som är rätt. Ni är icke hellener men kvinnor. Men om ni vill vara hellener och sanna grekinnor, så visa det, och utför ni även vad som är rätt."

Dessa ord lade tystnad på kvinnornas läppar, och ingen var gladare i hela Hellas än de intet döljande alltför aptitlystna bullriga hojtande dansande negrerna. Och samma dag blev det bröllop, och under den tid som det bröllopet tog sade ingen av döttrarna ett enda ord. Gamle Danaos tänkte: "Vad är det som sker? Vad var konungens mening med sina beslöjade ord, och vad ruvar de ovanligt tystlåtna döttrarna på?" Och det härliga bröllopet gick enligt planerna, och stora brakfesten efteråt likaså. Sedan var det dags för sängarna. Alla drog sig sakteligen till sängs, och de druckna och ivriga glädjeberusade mörka egyptierna kunde ej vänta till natten. Men vinet som de hade druckit var extra förstärkt, och de ljuvliga brudarna hade förstärkt det och aktat sig noga för att själva dricka för mycket. Och när kvällens mörker bebådade älskogsfylld natt togo samtliga femtio döttrarna ut sina hårnålar och stack dem djupt in i gummarnas hjärtan. Där suckade samtliga nyss vigda femtio männen sitt livs sista suck. En del skrek, andra hann med att jämra sig, somliga skreko förbannelser, och några grät. Endast en av de femtio männen blev ej ruskigt mördad, ty han var en jude och hade, som enda märkvärdiga undantag bland alla friarna, funnit behag hos sin hustru, som skonade honom emedan hon själv fattat kärlek för honom.

Och konung Pelasgos, den lysande fursten av Argos, såg gillande morgonen efter massakern vad flickorna gjort. "Rätt förstod ni mitt ord," sade konungen. "Nu har ni ädelt bevisat att ni är grekinnor och ädla helleniskor, som aldrig kan acceptera att andra bestämmer och sätter sig över dem. Kärlek som påtvingas är icke kärlek men ont tyranni, som ni just har bemött på det sätt som allena är lämpligt mot omänskligt övervåld. Ni har med lysande vitsord bevisat er vara fullgoda helleniska kvinnor."

Och flickan som ensam av alla förskonat sin make fick pris när det uppdagades att de två faktiskt älskat varandra med uppriktighet och att han lyckats få hennes jungfrudom med hennes gillande lov och behag. Och han kunde ej anse att de fyrtionio beslutsamma mörderskorna handlat fel när han insåg, att ingen av dem kunnat med sina hänsynslöst uppvaktande kavaljerer.

Och de fyrtionio fantastiska dråpliga döttrarna och deras far bodde kvar uti Argos i hela sitt liv, och de levde som ärade borgare fram till sin död.

Ja, bror Paris! När männen dumt påtvingar kvinnor en kärlek de icke vill ha kan de göra precis vad som helst, och ej sällan vad som alltför drastiskt och ogudligt är. Så var aktsam och akta dig för alla kvinnor i framtiden, ej mest för din egen skull, utan för alla goda trojaners."

Så talade gode Helenos, och Paris blev faktiskt mer aktsam i fortsättningen. Men han plågades alltjämt av minnet av ljuva Melissa och dråpet på hennes rättfärdige broder och visste ej alls vad han nu skulle taga sig till med sig själv.

2. Agamemnon

Och i Troja så mötte han Paris. De blev goda vänner, och sent en natt efter ett gästabud, varvid det nog druckits för mycket vin, kom prins Paris att avslöja för dryckesbrodern från Sparta sitt stora bekymmer, sin hjärtesorg, sitt livs problem: minnet av Epifanes och jungfrun Melissa och hans egen skuld till de skuldlösas död. Men då talade kung Menelaos och sade:

"Vad du alltför tydligt behöver är omväxling. Res ut i världen och fly dina sorgliga skulder och minnen. Kom över till mig, vet jag, och hälsa på mig i Sparta. Vi skall lika väl komma överens där som vi gör här idag. Du är välkommen dit, och jag vet att min bror Agamemnon i Argos ock skulle med glädje blott hälsa dig välkommen. Där är vi gästfria som ingen annanstans. Alltid förplägar vi väl våra gäster. Du känner ju till gamle mannen Danaos och hans femtio döttrar, som vi blott med tacksamhet lät stanna kvar i vårt land såsom gäster på livstid. Min maka Helena kan konsten att skämma bort gäster, så att de ej mera vill fara."

Och Paris blev uppmuntrad av detta vänliga goda förslag. Han beslöt att ta konungens ord på fullt allvar och fattade genast beslutet att resa till Sparta. "Det är kanske just vad jag som mest behöver! Och kanske där väntar mig Ödet? Måhända den resan skall bringa mig bot för min sorg? Kanske finner jag äntligen åt mig en hustru i Grekland? O kung Menelaos, du blonde och manlige furste av Sparta, jag tackar dig hjärtligast för ditt förslag och din vänskap, och alltid skall jag vara dig till det yttersta trogen som vän. Aldrig någonsin skall jag dig svika, och aldrig skall Troja bekriga ditt land. Låt oss vara i evighet hårt bundna kraftbundsförvanter, och låt oss i evighet bistå och hjälpa varandra, ditt hus konung Priamos hus, och vårt hus konung Pelops' hus." Och Menelaos gick uppriktigt in på den härliga pakten och svor att ej någonsin svika sin eviga vänskap med gästfria vänliga och generösa gudomliga Troja. Med yttersta hjärtlighet skålade de för den saken i rymliga bägare, som genast fylldes på nytt för att ytterligare besegla den eviga vänskapen, som aldrig någonting någonsin skulle få bryta. De skildes som bröder, och efter ett år, var det avtalat, skulle prins Paris bege sig till Sparta som pilgrim på resa som bot för sin skuld i affären Melissa.

Men en dunkel natt fick prästinnan Kassandra en syn. Det var strax innan broderns planerade avresa mot fjärran Sparta. Den heliga jungfruns ohyggliga syn var så diger, att hon med ett skri väckte upp halva slumrande staden. Hon ropade: "Ve över Troja om Paris får fara!"

Så upprörda blev alla mänskor av skriet, att hovet i hast sammankallades, fastän det var mitt i natten, och Guds heliga profetissa blev kallad till fadern och konungen Priamos.

"Dotter, vad har du väl sett i en syn vars förskräcklighet lamslagit staden med skräck och förfäran igenom ditt midnattsskri?"

"Fader, och moder, jag säger er alla, att om junker Paris får resa till Sparta skall det resultera i Ilions yttersta brinnande dag! Ve var mänska som lever den dagen! De flesta av oss skall få uppleva den, men en del, såsom du, sälle Hektor, skall lyckligen slippa att se den."

"Men, dotter, hans avresa är redan förberedd och kan nu ej längre avstyras. Innan han hade med noggrannhet utrustat skeppen och utvalt sitt manskap och folk skulle du kommit med denna varning och ej nu när det är för sent. Min son Paris, vad säger du själv?"

"Ingenting kan mig hålla i Troja. Jag kan icke svika min plikt, som det är att besöka det frejdade Sparta. Jag har ju själv lovat vår bundsförvant kung Menelaos att komma. Och dessutom kallar mig Gud dit: din egen Gud, syster Kassandra, Apollon personligen, kallar mig dit. Aldrig reste jag till fjärran Sparta om ej guden själv kallat dit mig. Helenos, du vet vad jag menar. Du vet vad det är för en helig och nödvändig plikt som mig kallar till Troja."

"Jag vet det. Men ändå så vore det bättre om du icke fore. Min syster har alltid haft rätt i vad hon digert spått, och hon har allra rättast när hennes gudomliga spådomar ej bliver åtlydda men blott förkunnas för döva förproppade öron och envisa onda halsstarriga viljor, som ej vilja böja sig för gudens högre förnuft, blott till eget fördärv. Jag förkunnar, att vad profetissan Kassandra förkunnat är sant, ty från Sparta skall Paris hit föra ett ont som skall sätta all världen i brand och förgöra det heliga Ilion, vårt älskade mäktiga Troja. O Paris, du själv har dig givit ditt öde. Försök hellre lida din skuld och ditt samvetskval än att blott göra dem värre, som Spartabesöket blott skall resultera i. Sedan två år har du levat i avhållsamhet, grymt torterad av rättvisa samvetskval. Fortsätt att leva på så sätt, min bror, och försök inte slippa din pina. Ty Spartabesöket skall nog visserligen kurera din pina, men på samma gång giva Troja en pina som skall bli dess bane."

"Förbannade släktingar! Ingenting kan hålla mig kvar i Troja! Jag leds vid dess murar och överflöd, skatter och rikedom! Allt är mig avskyvärt i denna stad. Ni kan ej hålla kvar mig. Om än ni grymt fjättrade mig i djupt skavande kedjor av järn skulle jag spränga sönder dem, bryta mig ut och bege mig till Sparta, vart guden själv kallar mig. Ingen kan hindra mig från att med noggrannhet följa och lyda mitt öde, Apollons anmaning och Guds egen vilja och kallelse. Jag skall bege mig till Sparta, om än hela staden förbjuder mig det!"

"Käre älsklingsson, ingen kan hindra en Priamos' son från att göra vad han själv helst vill. Ingen mänska, ej präst eller konung, har rätt att förbjuda dig något. Så gör vad du själv finner bäst. Allt är i dina händer, ditt liv och ditt allt. Allt är ditt, och förfoga själv över det fritt. Men jag ber dig besinna din systers och broders allvarliga varningar. Tänk särskilt på, att vad de vågat spå har som kraftigast inträffat när deras maningar ej blivit lydda. De manar dig uppriktigt allvarligt att ej bege dig till Sparta, och de har ej någonsin hittills haft fel."

"Hellre dör jag nu genast än långsamt och kvalfullt, torterad till döds av mitt samvete här i det kvalmiga och minnesmättade Troja. Se, här är mitt svärd. Tag mitt liv, fader, om du ej önskar se Troja förgås. Jaså, kan du ej med? Nå, så Hektor då. Dräp mig och offra mig, på det att en helt befängd och helt ogrundad spådom ej trots alla odds må bli uppfylld! Se, Troja har stått nu i tre hundra år. Trots en diger förbannelse byggde vår salige farfar dess murar. Det hette att Ilion skulle förgås när det omgavs av murar. Så vitt jag kan se har det icke förgåtts. Och nu heter det att det skall dö när jag kommer tillbaka med något från Sparta. Vad skulle det vara? En gruvlig och mördande smitta? I Grekland finns ingenting sådant. Jag kan icke tänka mig att taga något från Grekland till Troja som kan vålla skada. Jag kan endast tänka mig en enda sak: om jag finner i Grekland den vackraste kvinnan i världen, så kunde jag tänka mig att föra hem henne med mig. Men hur kan en kvinna väl bliva ruin för en stad? Något sådant har aldrig då hänt i historien. Städer förgås genom krigståg, belägring och brand, som blott män kunna utföra. En stackars ensam vek kvinna är det allra sista som kan leda till något universellt ont för hela vårt samhälle, och i än högre grad om hon dessutom är all världens vackraste kvinna."

"Vad säger Kassandra?" Det var konung Priamos som ställde frågan.

"Hon tiger."

"Och mitt andra gudsbarn Helenos?"

"Jag, liksom Kassandra, har ingenting mera att säga. Vi har sagt vad Gud uppenbarat för oss, och det står vi hårt fast vid. Det är inget mera att tillägga. Men om prins Paris nu lovar att ej föra någonting med sig från Grekland förutom en eventuell vacker hustru, så tror jag vi kan låta honom lugnt resa i frid, ty det håller jag med honom om, att en god vacker hustru kan endast medföra välsignelser."

"Kom inte med några falska bedrägliga smickrande skändliga fanskompromisser och sateftergifter! Du skapar ej ödet, Helenos, och är icke den som bestämmer för guden Apollon och tillrättalägger hans ord! Vad han en gång har kungjort tar han ej tillbaka. Ve den som ej lyder och tror på hans ord! Ve vårt Troja som lyssnar med vaknare öra till härliga kärleken än till Guds prövande tyngande digra belastande eviga ord!"

"Tig, din häxa, min syster Kassandra! Du har talat nog! Vill du uppvigla hela vår stad och vårt folk emot mig? Jag är man, du är kvinna. En kvinna är intet mot mannen, och vad du än säger så kommer din vilja på skam medan min bliver uppfylld. Gå bort med din syster, Helenos! I kraft av ditt ord, ädle fader, att ingen har rätt att besegra min vilja med sin, är det härmed bestämt, att jag reser till Sparta, och ve den som hindrar mig!"

"Ingen står hindrande i din beslutade väg utom din egen syster Kassandra, som du låtit bortföra ur detta rum genom din egen broder Helenos. Så ge dig iväg. Det är dock med högst blandade känslor som jag ser dig avresa, och helst så såg jag att du icke fore. Men min vilja, hur kunglig den än må vara, är intet mot Guds, som beständigt regerar all världen och alltid i evighet vinner. Du tycks förespråka den, ty du tycks få just din vilja igenom. Jag kan icke trotsa den. Res då med din gamle faders välsignelse."

"Res," sade Hektor, "trots alla illvarslande omen, om du haver mage och fräckhet därtill, du, som vågar befalla en gudsman att lömskt bära hand på Guds egen prästinna."

"Jag bad honom, såsom man beder en broder, att tysta till munnen på ett galet kvinns."

"Du har aldrig, trots alla de kvinnor du lett i fördärvet, på mänskligt sätt älskat en kvinna." Så sade prins Hektor och gick.

Och blott en vecka senare avreste Paris, och med honom följde hans närmaste vän, hans kusin Aeneas, en son till Ankises, kung Priamos broder, den äldste och mest anspråkslöse av bröderna. In i det sista försökte Oenone, en av Paris' trognaste kärestor, att övertala sin vän att ej fara. Och blott för att Paris så kärleksfullt älskade henne, så lät han den ljuvliga tala och pladdra och tjata. Han hade ej någonsin övergett flickan. Hon var en av de ytterst få som fått njuta av ädlingens gunst mer än länge.

Hon var även en ytterst skicklig och mångkunnig läkerska. Hon hade alltid skött om vackre Paris när denne fått skador och men, och hon hade med skicklighet alltid kurerat och återställt honom. Hon var hans privata pålitliga läkare, som aldrig svek honom.

Och blott med gynnsamma vindar kom Paris med sin ännu yngre kusin Aeneas till Peloponnesos, det land som fromt uppkallats efter kung Pelops, en förfader till Menelaos och kung Agamemnon, de två goda mäktiga konungabröderna. Med översvallande gästfrihet och ännu mer översvallande hjärtlighet tog Menelaos emot kära kungliga gästerna. Gästabud höllos på gästabud, vin, mat och överflöd flödade, och Menelaos och Paris och kung Agamemnon med hustru och följesmän råkade just vara där uti Sparta hos brodern när Paris och prins Aeneas kom dit. Agamemnon var mörk, grav och allvarlig och nästan dyster och gjorde ett tungt imponerande respektingivande intryck. Man kände inför honom att här var mannen som kunde och skulle upphöja sitt hemland till världsmakt. Hans hustru, den granna fru Klytaimnestra, var som enkom skapad för honom. Hon var lika brunmörk med kolsvarta ögon och skön såsom den mest förtrollande stjärnhimmelsklaraste fullmånesvårnatt. Hon hade en dolsk nästan farlig smått gåtfull och ogriplig skönhet och utstrålning som man ej riktigt förstod vad den riktigt bestod i. Hon var klippt och skuren för mäktige ordtunge kung Agamemnon.

Helena var syster till Klytaimnestra och hustru till kung Menelaos. När Paris först såg henne stod han förbluffad och fick icke fram det betydelselösaste ord på en alltför lång stund. Så betagen var han av Helenas otroliga skönhet. Hon var lika blond som den härliga bländande solen och vackrare till och med än systern Klytaimnestra. Och Paris förstod i den stund då han såg henne att hon var klart världens vackraste kvinna. Blott hon, ingen annan, var rätt innehavare av höga titeln. Så skön var Helena, att det var helt otänkbart att det fanns någonstans alls konkurrenter till hennes gudomliga skönhet.

"Ja, är hon ej vacker?" Så frågade kung Menelaos sin vän när han först presenterades för henne. "Du är ej den allra förste som står häpet handfallen inför min hustrus gestalt. Det finns icke i världen en skönhet som är hennes like."

"Jag tar dig på orden," bekräftade Paris och glömde allt annat.

När de satt vid festtaffeln undslapp det kung Agamemnon: "Det enda som gott är i lättjan är det att den framföder arbete. Ingenting är mera livsinspirerande och lustingivande och energilivande än att lida tillsammans med vänner, vid dukade bord där det råder en hotande ansträngd och spännande tystnad, vid stridsvimlet där man riskerar sitt liv för att vinna en liten bit egendom, eller vid festliga gästabud där det blott dricks, äts och kräks tills det dös."

"Vilka ord!" sade Paris. "Vad säger din hustru om sådana ord?"

"Hustrur har ingen talan. De vet, att de äro mest älskade när de snällt tiger. Det ondaste gissel som finns i familjen och hemmet är den hustru som icke tiger. Ty kvinnor har inget förstånd. De är djuriska väsen som gör vad som helst när som helst hur som helst utan förvarning och endast genom de minst motiverade nycker. En kvinna kan göra precis vad som helst utan några motiv alls, men mannen behöver motiv för att alls kunna sättas i gång. Kvinnor vet inte vad som är rätt eller fel, och än mindre vet de vad som är gott och ont. Endast nycker regerar ett fruntimmers handlingssätt. Vem vet om ej Klytaimnestra i morgon tar livet av mig? Och vem vet om ej ditt kvinns, min broder, i morgon ger fan i dig och ger sig av med den fagre och älsklige prins Aeneas, din gästvän? Det vet ingen människa, ty kvinnan kan hitta på de minst troliga och de fatalaste ytterligheter. En kvinna kan bli mer fatal för en stat och civilisation än en kraftig naturkatastrof. Ty en kvinna är människa, och mänskor har större kraft än naturen."

Nu frågade Paris Helena: "Är han alltid lika grymt hjärtlös och känslolös mot fagra kvinnan?"

"Betänk, riddar Paris," förkunnade konungen, "att jag är konung och har mycket tyngande digert förpliktande ansvar. Den väldiga grund som vi står på är min i sin helhet, och alla dess städer och även Korint lyder under den ansvarsbetungade kung Agamemnon. Jag måste på grund av min situation tänka mer som politiker än som en mänska. Jag har icke rätt att förunna mig glädjen att tänka och handla och skratta och älska som en lycklig människa. Arvet och staten och landet och folket är min första plikt att försörja och sörja för, och om jag föredrar hustrun för världen så skulle jag ej mera duga till konung. Ty såsom en kung måste jag vara rättvis, och därför får jag icke sätta min hustru och mina små barn över alla de andra mångtusentals mänskorna som bor i landet, som jag ensam ansvarar för, och som alla är mina små barn. Rätten först. Ljuva kärleken är sekundär."

Och nu vågade fru Klytaimnestra djärvt öppna sin mun, och hon sade:

"Berätta, min make, hur du och din bror kom till makten."

"Vad menar du?"

"Dessa två gäster från Troja är föga bekanta med din släkts historia. Berätta den för dem."

"Det vill jag ej göra."

"Och varför?" Den frågan blev ställd utav Paris.

"Den är icke lämplig för barn."

"Vi är ej några barn," sade nu Aeneas, "och nu gör du oss bara nyfikna."

"Den sagan kan icke vara er till något gagn."

"Men de är våra vänner," förkunnade sköna Helena. "Lås oss se dem för en gångs skull såsom vänner och ej som politiska krassa faktorer."

"De skall fatta hat, agg och avsky till oss om vi avslöjar för dem vad våra beprövade fäder en gång varit med om."

"Om du ej berättar vår fädernesaga gör jag det." Så sade hans broder. "Ty det är en saga som alla bör vara bekanta med, så ytterst vällustig som den ju är."

"Och just därför vill jag ej berätta den. Men hellre gör jag det ändå än hör att min bror gör det sämre. Men det är en faslig historia ni ber mig berätta."

"Det finns ingen starkare lockelse och ingen härligare attraktion än det strängast förbjudna." Så yttrade Paris, men konungen genmälde:

"Nå, så berättar jag sagan väl då. Men Helena och Klytaimnestra får ej höra på. De två damerna måste gå ut, ty historien är icke lämplig för damer." De två skulle just protestera, men konungen fortsatte: "Det är för er egen skull som jag ber er att skona er själva från pinan att åhöra hur männen är när de äro som värst."

"Men vi känner ju till hela sagan."

"Ni har aldrig lärt känna allt, och jag ämnar nu avslöja för våra gästvänner allt, på det att de må evigt förbli våra goda politiska edbundsförvanter. Jag ämnar att bikta för dem vår familjs alla brott och dess strävanden och ambitioner i fem långa sekler."

"Låt damerna stanna, o broder. Må de själva avlöpa frivilligt om de ej tål vad de hör."

"Kära broder, jag fruktar att om de får stanna det ej blir just någonting av Agamemnons och Priamos eviga vänskap."

"Min broder, var nu icke vidskeplig, dum, löjlig, fånig och oartig. Låt våra hustrur få stanna, och frukta ej sådant som endast är alltför förflutet."

"Ej något har starkare makt än just det sedan länge förgångna och glömda. Men alla tycks vara emot mig. Ni ser inte någon av er vilka orosmoln denna historia skall väcka på framtidens himmel. Jag har tydligt sagt att jag ej vill berätta historien, men ändå vill ni alla höra den, fastän den enbart kan leda till sådant som är utav ondo."

"O konung, vi kan vara utan berättelsen," sade nu prins Aeneas.

"Nej, det kan vi icke," brast Paris besinningslöst ut, "ty nu har kungen redan sagt A. Om han ej säger B även bryter jag härmed min fars pakt med Peloponnesos!"

"Besinna dig, Paris! Du är blott en gäst!"

"Paris har talat rätt," ingrep sköna Helena. "O svåger, berätta nu sagan, så att vi blir av med den nå'n gång. Vi har redan kastat oss ned i dess avgrund. Vi kan ändå ej längre dra oss tillbaka. Vi har gått för långt." Och hon tittade på sköne Paris, som mötte den ljuvligas blick. Paris sade:

"Om ni haver någonting för oss att dölja är ni icke mer våra vänner."

Det uppstod en tystnad. Den bröts sent omsider av kung Agamemnon, som reste sig upp och lät fälla de tungt ödesmättade orden:

"Jag vägrar. Jag kan icke avslöja för goda människor hur onda fäder jag haft. Menelaos, berätta du sagan, om du haver mage därtill. Jag går hem. Kära maka, kom med mig."

Då sade hans maka: "Din fegis! Du kan icke skåda i vitögat ditt eget släktes förbannelse! Och därför just kommer du själv att drabbas av den!" Men hon reste sig upp, och hon följde sin make.

Nu sade prins Paris: "Åt fanders med sagan! Om den är så allvarlig skall jag ej rota i skiten! Jag vill icke höra den! Kung Menelaos, du slipper berätta den. Jag går och lägger mig som Agamemnon. Det är ju rätt sent, faktiskt, och jag är trött, när jag tänker på saken."

Helena drog sig även baklänges efter en alltför stor gäspning. Kvar satt endast kung Menelaos och prins Aeneas. De var icke trötta.

"Vill du trots allt höra historien om min familjs hemska öden?" Aeneas bekräftade ja. Och då började kung Menelaos berätta.

"Jag tar icke lika allvarligt på förfädrens brott som min broder. Måhända kan jag även därför berätta den mer i detalj och mer sakligt och objektivt än Agamemnon nog skulle ha gjort det. Han kan icke tänka på far och på farfar förutan att få tunga tårar i ögonen.

Danaos har du väl nå'n gång hört talas om?"

"Ja."

"Och hans femtio döttrar och hur endast en av dem icke tog livet av maken?"

"Ja. Allt detta känner jag till i detalj."

"Har du även hört fortsättningen?"

"Jag har ej hört hur det gick för Lynkeus och Hypermestra."

"De fick icke leva ett lyckligt harmoniskt och fridfullt lugnt liv, ty de hatades av Hypermestras försmädliga systrar och fader, ty systrarna kunde ej nå'nsin förlåta sin yngsta mest älskade syster att hon ensam skonat sin brudgum och fallit för honom. Så uppbragta var de av hennes barmhärtighet att de i lönn själva tog arme Lynkeus av daga. De sparkade honom till döds i ett prång, fyrtionio förskräckliga mordgalna fruntimmer mot en allena försvarslös och stackars snäll man.

Av ren fruktan för systrarna flydde den yngsta från staden och landet, ty hon hade hunnit bli havande och ville skydda sitt väntade barn. Ifrån land och till land flydde blida och älskliga unga och drabbade hemlösa men triumferande änkan och fann så en fristad i Asien hos konung Ilos av Troja. Där födde hon barnet, som icke var ett utan tvillingar. De växte upp där i landet. Den förste var blond och den skönaste av alla män, men den andra fick puckel på ryggen och dessutom klumpfot och var världens fulaste man, och han kallades Broteas.

Men Hypermestras livs digraste sorg stod framför henne ännu. Den goda fruns älsklingsson, blonde långhårige älskade ynglingen Arion, väckte blott avund hos mänskorna för att han var så långt skönare än alla andra. Han var även dessutom mera begåvad än alla män på hela jorden. Och drivna av avund tog mänskorna ursinnigt honom av daga och ångrade därefter sig, som de plägar. Men ingen sann ånger i världen kan giva en moder tillbaka en älsklingsson som blivit mördad.

Av händelsen fattade modern ett osläckligt hat till det lydiska frygiska och asiatiska folket. Hon lämnade Troja och började leva i avskildhet ute i vildmarken ensam med vanskapte sonen, och all hennes uppfostran av denne fuling gick ut på:

"Vår ättemor Io, förpinad och jagad av hjärtlösa nidingar, färdades runt hela världen i eviga plågor, i evig osalighet, fredlös till slutet och jagad och stressad till döds. Men den irrfärd hon företog var ej i onödan, ty Gud har sagt till mig, att alla länder som Io blev jagad i skall hennes ättlingar en dag regera. Så hela den värld som mor Io bereste skall tillhöra dig och ditt släkte en dag. Du har ensamrätt till hela Frygien och Lydien och Karien, Kilikien och Paflagonien, Bitynien och Pontos och alla de länder som ryms där emellan, ty alla de länderna tillhörde Io, ty hon var Apollons personliga utvalda trotjänarinna, och alla de länder hon led och försmäktade i tillhör dig och din ätt rätteligen."

Och den alltför tidigt föråldrade grånade fru Hypermestra blev kvar där i vildmarken som profetissa, sibylla och eremitissa, men sonen, den fulingen Broteas, lämnade henne och sökte sin lycka, om alls nu en sådan för honom ens fanns.

Snart nog gjorde han åt sig ett namn, men han blev mera ökänd än känd. Han blev ansedd som en usel niding som var ful som stryk, men hans jägarkonst blev högt beundrad av alla, ty näst efter Orion var han vår världs allra främsta mest skickliga jägare. De flesta mänskor dock kunde ej annat än frukta och avsky och göra grymt narr av den lycklöse fulingen, som hade puckel på ryggen och hemska utstående öron och klumpfot och dessutom en fasligt skev vanskapt mun som gick snett över ansiktet och icke rakt. Den gick från högra örat till det vänstra hörnet av hakan och såg alltid ut som om den alltid grinade helt utan glädje men ej utan grymhet och äckel. Han tappade dessutom redan som yngling de flesta av sina för långa och dallrande tänder, som hängde och slängde i den ständigt öppna och dräglande munnen, som stank ännu värre än Minos' kloak. Likväl var detta missfoster mänskligt, ty han kunde älska. Han födde en son, och den sonen blev Tantalos. Fadern tog hand om det ensamma barnet, ty modern gick åt när hon födde. En del säger att grymme Broteas själv tog den våldtagna frillan av daga på allra brutalaste sätt, men det finns alltför många versioner av alla berättelser.

Broteas framlevde sitt olycksaliga liv i gemenaste povraste fredlöshet, jagad och skydd utav alla, och med minderårige sonen som sitt enda sällskap. Han lärde dock sonen med noggrannhet allt vad han själv lärt av modern: att ätten av Gud hade utlovats Mysien och Lykien, Pisidien och Kappadokien, Pamfylien, Galatien och Kolchis som arvedel bland andra länder. Men Tantalos flydde från djuriske fadern, och fadern fick aldrig mer skåda sitt barn. Han blev galen och tokig med tiden och ylade högt uti vildmarken för vilda djuren:

"Ack, ingen vill ha mig och ingen vill veta av fulingen Broteas! Människor hata och sky mig som om jag var det allra digraste vilddjur. Mitt livs enda glädje och sällskap var Tantalos, som nu har svikit sin fader i sedvanlig människohjärtlöshet. Ack, alla mänskor är onda! Det finns intet mänskligt gott i denna värld, ty den enda som jag hade hopp om att kanske var god har nu övergett sin egen fader!"

Och ylande drog han från vildmark till vildmark. Han slogdes med vargar och björnar och tog deras ungar och åt dem. Han rövade även från människor barn och bar därvid sig åt som ett djur, ty han krälade på alla fyra och bar barnet bort med dess kropp mellan tänderna. Slutligen samlades folket och gick ut att jaga vettvillingen Broteas. Äntligen fångade folket det rytande mänskliga vilddjuret, och de gav honom dess bane. De stenade honom till döds. Fule Broteas' bror tog de livet av för att han var alltför dygdig och god, skön och kunnig. Hans bror tog de livet av för att han ej var för dygdig och god, skön och kunnig.

Men Tantalos var det ej någonting fel på. Han var mycket kvick, företagsam och skojfrisk och blev allmänt känd som en spjuver och fräck spelevink. Han var mer lik sin farbror än fadern, ty han var en blond och betagande långhårig skön älskad yngling, som kvinnorna föll för och älskade mest ibland män.

Och den lysande ädlingen Tantalos reste till Delfi att där höra gudens orakel förtälja vad han mest var nyfiken på. Och han frågade gudens orakel: "O Gud, skall jag någonsin lyckas bli konung? Och är rika Ilion verkligen mitt? Har jag rätt till det vidsträckta Asien?" Och så löd guden Apollons svar genom oraklet: "O Tantalos, du skall bli konung och fader till konungar i många släktled, och Ilion och Asien är ditt rätteligen, ty så vill Gud ersätta Ios olyckliga släkte för Ios orättvisa lidanden, jungfrun som kränktes och blev hela livet förföljd för att hon hade kränkts och som slutligen även blev mördad för att hon mot sin egen vilja en gång blivit kränkt. Men det härliga Troja skall ej komma i dina händer förrän det självt river sin mur för att välkomna sin egen fiende, mördare och sin förförare in." Så löd gåtfulla svaret av helga oraklet. Men Tantalos sade: "Men Ilion har ingen mur!" Guds orakel förkunnade då: "Du får nöjas med svaret ändå som det är. Aldrig har det i evighet hänt att Gud sagt något som icke har slagit in." Och den lysande Tantalos gick därifrån mer besviken av den sista delen av svaret, som han ej begrep något av, än belåten med den första delen av svaret, som var just vad han velat höra.

Och Tantalos reste till Asien och träffade där Trojas konung. Han talade om för kung Ilos precis vad oraklet omtalat för honom och bad att få Ilions tron när kung Ilos var död. Ilos skrattade ut honom för hans otroliga naivitet, och han sade: "Gå hem till din mamma, du dåre, som tror att du kan få en kungatron gratis! Här ges inte bort något Asien åt vettlösa pojkar!" Då blev unge Tantalos arg, och han svor att ej komma tillbaka förrän han med väldig armé kom att lägga den hånande konungens stad i ruiner, men Ilos blott fortsatte skratta: "Ja, kom du, med en näpen här av små barn som du själv! Dumme Tantalos! Inser du ej huru vanvettigt du bär dig åt? Har jag ej åtta söner att sörja för? Är det ej min helga plikt att ge staden i arv åt min ädlaste son? Icke ens om jag ville, så skulle jag ha någon rätt att ge något av Ilions makt åt en främling som du." Men den lysande Tantalos lät sig ej blidkas och for därifrån med blott bitter besvikelse.

Han for till Argos och började bygga åt sig ett imperium. Han blev en mästertjuv, mästerpolitiker, mästerskurk och mästerniding, som byggde sin makt blott på skurkstreck och nidingsdåd och orätt vinning. Han grundlade flera med tiden betydande städer, som sköna Korint, och han gjorde sitt Argos till en mycket stor mäktig blomstrande stad. Men den kunde ej mäta sig med fjärran Ilion i storhet och skönhet och rikedom. Konung blev han i Korint och i Argos, och han även kallade sig kung av Asien, och när han var fullmogen gav han sig ut med sitt lands hela här för att erövra Ilion. De drog till lands längs med kusten och jublade när de kom till Hellesponten. De lägrade sig framför Troja och började ansätta staden.

Men detta planerade krigståg mot fredliga Troja, som var världens älsklingsstad, väckte ett ramaskri i hela världen, och från hela världen kom kämpar till Ilions hjälp. Troja var ju en helig försvarslös och nyttig oumbärlig frihamn och fristad som aldrig gjort någonting ont. Det var staden som alltid var öppen för främlingar och vilkens gästfrihet var en legend som var världsberömd. Tusentals drog ut till Ilions hjälp, och den väldiga Tantaloshären blev slagen i grunden och nedgjord till dess sista man. Av rent hat till kung Tantalos' nidingskarriär slog hans fiender ner hans armé utan skoning och nåd till den yttersta mannen. Det var en ohygglig och fasansfull mänskoslakt som ägde rum där på Ilions ängar. Kung Tantalos själv togs till fånga, och så ytterst ynkligt och ömkligt hjärtskärande klagade han i sin skräckslagna digra förtvivlan, att för att få slippa mer höra hans jämmer de avskar hans tunga. Men jämmern blev blott därigenom än värre, om än den var ordlös.

Kung Ilos' son prins Laomedon var den som grymt uttänkte straffet åt Tantalos. Ilos själv hade helst skonat den arme. Han hade ej gillat det hatiska blodbadet, slakten som gjordes på Tantalos' samtliga män, och han hade tyckt om vackre Tantalos, nu så bedrövlig och arm. Ilos drog sig tillbaka och lät Laomedon bestämma den arme kung Tantalos' öde. Och prins Laomedon lät ordna det så:

Invid floden Skamandros' kristallklara källrena vatten stod ett vackert av frukter dignande päronträd. I detta träd lät de hänga den avklädde Tantalos. I en av grenarna som hängde ner över floden så hängde de kungen i händerna medan en vikt bands vid fötterna som sänktes ned under vattnet. Så hängde kung Tantalos där, ned till midjan i ljuvliga källvattnet, och med de läckraste frukter där ovanför sig, och han kunde ej röra sig för att nå nå'ndera. Där fick han hänga tills han dött av hunger och törst. Och så slutade Tantali levnad.

Men hemma i Argos tog hans äldste son över spiran och kronan och konungatiteln, och han styrde kraftfullt med myndighet, auktoritet och stor vishet och fortsatte faderns imperiebyggande. Hans namn var Pelops, och efter hans namn fick vårt Peloponnesos sitt namn. Han förlade sitt hem i Mykene och började där residera. Han byggde ut flottan och gjorde den väldig och mäktig och oemotståndlig på havet. Hans skepp for till samtliga hamnar i världen, och ej sällan grundades nya betydande hamnstäder. Bland andra grundades rika Sinope och sjöfararstaden Trapezunt. Det var även Pelops som gjorde Byzantion till en nästan lika betydande stad som det härliga Troja. Hans planer med städer som rika Sinope, Trapezunt, Byzantion och Kalkedon voro förstås att bemästra det vidsträckta Asien och göra sig till Asiens herre, men dessa politiska planer blev snart genomskådade av konung Ilos, som bådade upp asiatiska horder av ilskna barbarer att driva kung Pelops och hans män ur landet. Och både Trapezunt och fagra Sinope blev skövlade och ruinerade till sista huset, och folket fick fly för sitt liv ifrån landet. Och dessutom fordrade Ilos att rika Byzantion skulle bli frihamn och fristad förutan politiskt beroende, och så betydande var Ilos' stämma i världen, att han fick sin vilja igenom. Så gick alla Pelops' imperieplaner på Asien i plurret, och hela hans Asienhandel förlorades. Hela det blå Euxinska omätliga havet gick honom förlorat. Och strax efter detta dog Ilos, och hans efterträdare blev Laomedon, som aldrig lät peloponnesiska skepp ta sig genom den blå Hellesponten. Blott en enda stad överlevde i Asien och glömde aldrig kung Pelops: det var Salmydessos, den anrika staden, den nog minst betydande av Pelops' städer men den mest seglivade. Kung Pelops inriktade sig nu i stället på Cypern, Sicilien, Italien och Libyens Kyrene, men heligt han svor att en dag återerövra Asien. Oraklet hade ju sagt även till hans far Tantalos att Asien skulle en dag vinnas av hans familj och att Troja en dag skulle falla.

Och Pelops beslöt att han skulle få Hippodameia till maka. Hon var enda dottern till kung Oinomaos, som härskade över det västra Arkadien, ett land som kung Pelops i högsta grad åtrådde. Genom att erövra Hippodameia så hoppades han även vinna med tiden det blomstrande Elis, som var landets huvudstad.

Kung Oinomaos var hästkarl och som sådan världens förnämsta. Han umgicks med hästar som med sina jämlikar, medmänniskor och kamrater. Han tillät ej någonsin hästar i sitt land beblandas med åsnor och så giva upphov till mulor, och därför finns det inga mulor i Elis fortfarande ännu idag.

Men en siare hade för länge se'n spått honom att han av sin egen svärson en dag skulle dräpas. Den spådomen fruktade kung Oinomaos för och var hans livs enda skräck. För att hindra att den kom i uppfyllelse ville han därför hindra att älskade sköna jungfruliga dottern blev gift. Varje friare som djärvdes be om den ljuvligas hand måste genomgå en mycket diger och fruktansvärd prövning. Med hästkungen Oinomaos var hans dotters varenda friare tvungen att tävla i hård hästkapplöpning, och den som förlorade måste betala med livet, om så det var friaren eller kung Oinomaos. Den förste av friarna som tappert vågade denna duell med den trotsige svärfadern var ädle Marmax. Han tilläts av Oinomaos ett försprång på nästan en halv timme, för att kapplöpningen skulle bli litet mer jämnspelt, ty kung Oinomaos var ju den mest oövervinnlige av alla hästkarlar i hela världen.

Men trots att den tragiskt okunnige Marmax fick så mycket försprång så ilade kungen förbi honom strax invid mållinjen och satte spjutet i friarens rygg i förbifarten. Kapplöpningen gick från heliga fagra Olympia till staden Korint. Efter Marmax så följde en lång rad av friare som alla gick samma öde till mötes: Alkaios, Alkathous och Alxion, Meandros och Mousakos, Menon, Farmakion och sju stycken till. Alla dog de för konungens hand som förlorare i hästkapplöpningsduellen. Och konungen spikade upp deras huvuden utanför slottsporten och lät de omkomna friarnas kroppar i skam ligga ruttnande och obegravda i dagen.

Men en var precis lika kär i den härliga konungadottern som alla de andra, men han var för klok för att fria. Han var kungens körsven, som alltid med största bravur förde konungens tyglar i strid, men som lämnade dessa åt konungen när det hårt gällde att tävla med friare. Denne försagde och modlöse körsven, som dock var den bästa mest skickliga hästkarlen i hela världen näst efter hans herre och kung, Oinomaos, bar tillnamnet Myrtilos. Denne kom femtonde friaren Pelops till tals med i lönn när ej konungen visste det. På något sätt sökte Pelops att få gode Myrtilos' hjälp i besegrandet av Oinomaos i digra duellen, men Myrtilos visste vad risker ett dylikt gement sabotage kunde medföra. Myrtilos ville ej hjälpa den segerbeslutsamme Pelops. Till slut drog då Pelops som sin sista utväg hårt till med sitt yttersta anbud: "Jag erbjuder dig som betalning, om du lyckas sinka din husbondes färd, att tillsammans med min egen hustru få tillbringa min egen bröllopsnatt." Men detta var gode Myrtilos' svagaste punkt, och osalige Myrtilos antog fatala och svekfulla anbudet, och heligt lovade han att hans herre ej skulle få vinna en kapplöpning med konung Pelops. De svor där sin ed med en höghelig handslagning som fosterbröder för evigt.

Men sedan besökte kung Pelops den åtrådda Hippodameia i lönn. Och han sade: "Jag älskar dig!" till henne, och under spännande livsfara tog Pelops Hippodameias högheliga mödom ifrån henne, så att ej Myrtilos skulle få den stora glädjen åtminstone. Sedan begav sig den vilde kung Pelops, den segerbeslutsamme friaren, bort därifrån med sitt liv i behåll och lycksaligen oupptäckt.

Så blev det dags för den hårdföra kapplöpningen. Den som alltid högst självsäkre konungen erbjöd kung Pelops ett sedvanligt handikapp på en halv timme, men Pelops förbluffade konungen med att ej antaga anbudet. Så sade Pelops: "Jag föredrar att ädelt tävla som man mot min jämlike och ej som vekling mot en säker vinnare." Dessa ord gjorde starkt intryck på kung Oinomaos, men efter ett ögonblick svarade han med ett självsäkert skratt: "Du blir aldrig min jämlike i alla fall. Vet du ej att jag är främste hästkarlen i hela landet? Du skulle ej ens vara min svage körsven herr Myrtilos' jämlike. Gå hem till mamma, min vän, medan tid är, så slipper du följa de fjortons exempel som hänger där uppe på slottsporten, blängande livlöst åt intet och likgiltiga inför sorgliga ödet att ätas av kråkor i stället för maskar." Men konungen Pelops besvarade detta med: "Håna mig efteråt, svärfar, då du mera säkert vet vem som har bitit i gräset."

Och piskorna smattrade, och alla hästarna började vilt rusa framåt på en gång, kung Pelops och kung Oinomaos grant sida vid sida. Men blivande svärfadern tänkte: "Jag skall vara ädel och ge honom, den stackars mallige självsäkre och övermodige friaren Pelops, åtminstone så mycket glädje och försmak av segern som aldrig skall komma, att han får ta ledningen." Och han höll ädelt tillbaka sitt fyrspann, men då hördes ropet från Pelops: "Vi saktar du av, fege blodlystne konung? Är du redan trött? Vill du sätta dig ned för att mer slippa svettas? Ger du redan upp?" Då blev blivande svärfadern vred och tog in på kung Pelops, och nu blev det allvar av saken. Det blev en rejäl manlig sportsmannakapplöpning på liv och död.

Men kung Pelops' spann var specialkonstruerat, ty hjulen var gjorda på kullager, som då var en helt ny uppfinning, som endast Pelops' hov än kände till. Dessa kullager gjorde att vagnshjulen löpte långt lättare än gamla vanliga vardagshjul. Kung Oinomaos var ännu ej alls informerad om detta nymodiga påhitt, och hur han än pressade sina förträffliga hästar, så kunde han ej komma upp till och ta sig förbi konung Pelops' vagn, som var en lättare börda för hästar att draga. Men ej heller ökades avståndet mellan dem.

När halva loppet var löpt ropte Pelops till mottävlaren: "Gamle svärfar, hur går det? Säg, ångrar du nu att du lät mig få ledningen från första början?" Då frustade konungen av raseri, och han pressade sina gudomliga hästar mer hårdhänt än någonsin. Och sakta började svärfar ta in på den fruktade hatade friarens spann.

Snart var målet i sikte, och svärfadern inledde spurten, men Pelops' två hästar var närapå slut nu. Nu började kung Oinomaos gå om fräcke inbilske friaren. Målet var blott cirka fem hundra meter ifrån dem. Nu lågo de jämsides. Kungen var stadigt på väg att gå om djärve friaren, och redan höjde den grymme sitt spjut för att sätta det i unge friarens rygg. Men då hände det något otroligt. Den storvulne kung Oinomaos blev ryckt ur sin kärra, och hästarna drog honom handlöst på marken förbi unge Pelops. Men största förvåning och lättnad såg Pelops hur svärfaderns hästar drog svärfar i mål, och hur de icke stannade men ystert fortsatte släpa den döende svärfadern vidare vilt över stockar och stenar. Den aldrig besegrade konungen hade för vana att hålla i tyglarna så att han ej kunde tappa dem. Därför så tappade han dem ej heller nu när han nog helst velat göra det.

Mycket långt senare långt från Korint blev den helt söndersläpade konungens oigenkännliga lik äntligt funnet där det hade fastnat i ett segt och taggigt buskage. Och det påfanns att kung Oinomaos fortfarande höll hårt i tyglarna, som dock hans älskade hästar för alltid befriat sig från. Dessa hästar blev aldrig mer funna.

Vad hade då hänt med den skicklige konungens, mästerhästkarlens och evighetssegrarens vagn? Jo, försmädlige Myrtilos hade i smyg tagit bort hjulens kilar, som hindrade hjulen att lossna, och i dessas ställe gjort kilar av vax och placerat dem. Vaxet, förstås, hade smultit omsider när hjulen blev varma, och därefter hade förstås hjulen lossnat. Av chocken gick vagnsaxeln av, varpå konungen rycktes ur vagnen och släpades hjälplöst till döds.

Nu blev Hippodameia sin älskades maka, men löftet till Myrtilos återstod ännu att infria. När Pelops reste med Hippodameia till hemmet i öster så medföljde Myrtilos. I Mantinea i hjärtat av ljuva Arkadien rastade de, men med ens kom den vettskrämda Hippodameia till Pelops med håret på ända och flyende, tycktes det, för att sauvera sitt liv. Och hon ropade: "Myrtilos har försökt skända mig!" Efter den flyende vettskrämda hustrun kom Myrtilos flåsande och påstod upprört till Pelops: "Du lovade mig att få tillbringa din egen bröllopsnatt med henne. Vill du då bryta din ed och vårt fostbrödraskap?" Pelops teg, hustrun såg på sin make med yttersta skräck och förfäran, och när han ej lyfte ett finger så flydde hon vidare med snälle Myrtilos efter sig. Men då steg konungen upp och sprang efter dem.

När han hann upp dem så hade re'n Myrtilos fått den han ej vågat fria till själv fångad och vräkt omkull, och han ämnade just ta sitt lystmäte av henne medan hon gallskrek. Kung Pelops betraktade dem medan han noga betänkte sig. Sedan drog han sitt svärd just när Myrtilos ämnade fullkomliggöra sin stund. Och med ett enda svep högg kung Pelops av sin egen fosterbrors huvud, och konungen sade med vemod:

"Beklagar, o Myrtilos, men jag kan ej i praktiken stå ut med att du rör min hustru. Var gift man i världen har lätt för att fatta mitt handlingssätt, om ock ej du skulle göra det. Hustrun är hennes mans eget personliga kött. Lika litet som en ädel man alls kan tillåta någon att vidröra honom kan han låta någon fritt vidröra hans egen hustru. De tu äro ett och de får icke kränkas av andra." Och Hippodameia steg upp, och hon kastade sig i sin blodige äkta mans trygga och dyrkade armar.

Och Pelops begravde den ädle och godsinte Myrtilos, liksom han även begravde de fjorton olyckliga friare som nesligt föregått honom. Och Pelops tillfogade till sitt re'n väldiga rike kung Oinomaos' oändliga välde och gjorde sitt land därigenom tre gånger så mäktigt och stort. Även krigade Pelops mot Stymfalos, den ende kungen som jämte han själv ännu levde på Peloponnesos, som nu fick sitt namn, som det bibehöll för evig framtid.

Med Hippodameia fick Pelops otaliga barn, som Hippalkimos, Hopreus, Skiron, den gräslige skurken, Hippasos och Kleon, Thyestes och Atreus, Dias, Korinthios, Astydameia, Argeios och Pittheus och Epidauros, och Tafios, Eurydike, Nikippe, Antibia och lillan Arkippe. Men Pelops var ej alltid trogen sin maka. Med en söt herdinna fick han även sonen Krysippos, som Hippodameia ej någonsin kunde fördraga. Det hände sig, att när Krysippos blev yngling och fjunen begynte att spira på läppen, kung Laios av Thebe som driven i landsflykt från sin egen stad, kom till gästfrie Pelops och sökte där tak över huvudet. Pelops behandlade Laios blott väl som den konung han var och gav fredlöse konungen allt han behövde, men denne belönade gästfrie konungen illa och var icke tacksam på rätt sätt. Han råkade en dag få syn på Krysippos och började umgås med ynglingen. Han lärde ynglingen mycket och även att köra med hästar och vagn, vilket ynglingen var honom tacksam för. Men konung Laios bad även om mera av pojken än enbart from vänskap. Det kom till fru Hippodameias jämt vakande lystrande öra, och hon fann den vänskapsförbindelsen skändlig och skamlig och höjden av vidrighet. Den skulle hon råda bot på.

En natt när varenda själ sov utom hon smög hon upp till kung Laios' rum, öppnade dörren och såg hur Krysippos låg sida vid sida med gästen. Ett svärd blänkte till i den vakande drottningens hand. Detta stötte hon kallt i Krysippos blankt blottade mage, och därpå försvann hon. Men konungens oäkta son såg sin mörderska slinka iväg, och han kände igen henne, och med sitt livs sista ord lade pojken en evig förbannelse på henne och hennes ätt. Sedan dog han.

Kung Laios var yrvaken, nedstänkt av sängvännens blod och förskräckt som om månen med ens fallit ner över honom och rakt på hans skalliga skalle. Allt folket i huset blev väckt av den mördades dödsskri, och Atreus samman med brodern Thyestes var de som först kom in i blodsrummet och fann vad som hade hänt, och de åhörde halvbroderns sista förbannelsebringande döende ord. De anklagade Laios för brottet att ha lockat brodern till mer än intimaste umgänge, och Laios sattes i fängelse. Pelops, emellertid, frigav den alltför sent ångrande fräckisen av tolerans, ty han fattade och han förlät att kung Laios blott drivits av kärlek, som ju som bekant lömskt kan driva en människa till vilken dårskap som helst, som dock alltid bör överses med och förlåtas. Ty kärleken är alltid helig och helgar allt som den har något att göra med.

Men konung Laios fick lämna sin värd med stor skam som han aldrig blev av med. Han sägs hava varit den förste man som låg med män, och hans brott mot Krysippos är nog det egentliga ursprunget till alla olyckor som sedan rättmätigt drabbade Laios' familj. Laios' son var ju Oidipus, världens osällaste konung. Den digra förbannelse som stackars oäkte sonen utslungade inför sin död över sin egen ätt borde med större rättvisa ha varit riktad mot Laios och Labdakos' ätt.

Och fru Hippodameia, som alla snart visste att hade berövat den oäkte sonen hans liv, flydde bort ifrån hemmet till Argolis, där hon i ensamhet gråtande högt begick självmord. Hon stötte det samma svärd som hon begravt i Krysippos' buk även i sin buk och skar skickligt ut sina tarmar och inälvor. Så dog fru Hippodameia. Så sonade hon vad hon gjort, och så fritog hon sig från Krysippos' förbannelse.

Men efter detta blev Pelops beklämd, trött och gammal och grå på en natt. All hans glädje och livskraft försvann, och han drog sig tillbaka. Han sörjde sin maka och tragiskt förlorade son. Han förlät nog sin maka men kunde ej nå'nsin förlika sig med sonens brott med kung Laios. Han tynade bort, och han ropade ofta hjärtskärande efter sin maka i sin dystra ensamhet. Men makan kom aldrig åter tillbaka. Hon prisades dock av sin kung och sitt folk, och den alltför nitälskande drottningens minne är vördat och älskat av samtliga ännu idag. Ty det enda hon gjorde var ju att ta kål på sin äkta mans äktenskapsbrott och på främlingens brott mot sin värd, mot gästvänskapens lagar. Hon slog tvenne flugor i en smäll: två brott blev bestraffade med blott ett slag. Och det brott, som hon gjorde sig skyldig till själv genom att taga lagen i handen och bruka den självsvåldigt, sonade hon genom att själv bestraffa sig med det straff som hon bestraffat de andra med: döden. Blott kungen var detta till skada. Han tynade bort, och en dag blev han hittad i källaren död, där han fallit omkull vid ett vinfat, som han uppenbarligen sökt efter hjälp för sin sorg hos. Men vinfatet med allt dess blodröda innehåll hjälpte den sorgtyngde konungen föga.

Nu valdes bland sönerna Atreus till landets konung. Kung Atreus gifte sig med fagra Kleola, som dock emellertid dog när hon födde sitt förstfödda barn, sonen Pleisthenes. Detta barn visade sig, när det kom upp i pojkåren, vara av svag kondition. Konung Atreus gifte då om sig med Katreus dotter Airope. Kung Katreus var en av Kretas mest lysande furstar, och Atreus älskade gränslöst sin hustru. Men denna var ej nöjd med Atreus. Skändligen blickade hon åt hans maktlystne broder Thyestes, och en natt när Atreus var bortrest i pliktande ärenden kom hon och Thyestes tillsammans.

Naturligtvis kom detta äktenskapsbrott till kung Atreus' kännedom med tidens lopp, och han borde då genast ha skilt sig från hustrun och straffat och avrättat henne men gjorde det ej, ty han älskade henne. Ack, alltför frekvent har det hänt att en härskare låtit nåd gå före rätt med förfärliga skräckkonsekvenser mest för honom själv. Hur förgrymmad och omåttligt vred konung Atreus än var i hjärtat så lät han ej någonting synas därav. Han förlät öppet och helt offentligt sin broder och bad honom komma tillbaka till hemmet: "Min broder, kom åter till Argos. Jag vill dig ej illa. Vår Gud är vårt vittne till att jag förlåter dig såsom jag även förlåter min hustru." Men brodern kom icke tillbaka. Han svarade inte på Atreus bud, och han sade till sina lojalaste vänner: "Min bror endast hycklar. Han vill bara locka mig hem för att mörda mig. Han kan precis lika litet förlåta och glömma som jag. Vi är av samma blod, han och jag, och vi är likadana, och därför just är vi varandras totalt oförsonliga fiender." Och broder Thyestes kom inte tillbaka.

En tid efter detta blev Pleisthenes, Atreus' svagsinte son, sorgligt dödad i slagsmål med sina kusiner, Thyestes' mer lyckade barn. Dessa sparkade pojken till döds, och den sorgliga tidningen grep konung Atreus hårt. När Thyestes fick höra vad hans käcka duktiga tre söner gjort med hans brorson greps han även djupt av den tragiska fataliteten. Han tänkte: "En hemskare sak kunde icke ha hänt broder Atreus. Sorgen blir nu hans livs följesven om ingen delar dess börda med honom. Nu är det för mig dags att ingripa. Nu skall jag vända tillbaka till honom och älska den tragiskt sorgdrabbade konungen såsom en bror. Jag skall hjälpa min broder att leva och härska som konung och aldrig mer säga en ond sak till honom. Som älskande bröder skall vi två nu återförenas och bliva berömda som världens mest goda endräktiga bröder." Och Thyestes meddelade Atreus genom ett bud att han nu skulle komma tillbaka och äntligen återförsonas med honom, som denne själv för länge sedan ju bett honom göra.

Och Atreus mottog sin broder med de generösaste välkomstmiddagar och glädje och öppnaste hjärtlighet, men likväl låg det i Atreus' uppföringssätt emot brodern en dold argan list. Kungen var återhållsam och ruvade på någon hemlighet och såg på brodern med kolsvarta blickar, som den nu välvillige brodern ej helt kunde undgå att varsebli.

"Broder, jag är mycket ledsen för Pleisthenes' skull. Det var hans död som fick mig att komma tillbaka till dig. Jag är ledsen att jag icke kom när du bad mig för länge se'n. Nu är jag här dock och hoppas att allt gammalt gruff är förgånget och glömt."

"Jag har aldrig, o broder, haft något agg mot dig. Låt köttet dig smaka. Det är landets finaste stek som du äter, som jag låtit slakta och tillreda enbart för din skull."

"Vad är det för kött? Jag har ej smakat oxstek som gått upp mot dessa kotletter, och det är för fast för att vara mitt älsklingskött."

"Vad är ditt älsklingskött?"

"Kalv."

"Det är ej heller kalv. Du har rätt. Fortsätt gärna att gissa. Du kommer nog ändå ej på det."

"Ej fårstek och allra minst svinkött kan denna otroliga delikatess vara gjord av. Vad är det?"

"Det är sällan slaktade djur. Jag har sparat de sällsamma vilddjurens huvuden för att få nöjet att visa dem för dig och så överraska dig med att framvisa vad kött du har ätit. Min kock! Bär fram slaktade djurens tre huvuden!"

Och till Thyestes' förskräckelse, måttlösa fasa och till hans aptits snabba tillintetgörelse bars framför honom på ett vackert guldfat hans egna tre pojkars tre blodiga livlösa avhuggna huvuden. Vit utav fasa framviskade hemkomne brodern till Atreus frågan: "Är detta ett skämt? Har jag ätit av mina barns kött? Säg, vad menar du, broder? Förklara dig!"

"När jag först bad dig att komma tillbaka till mig för tre år sedan ville jag verkligen efterge allt och försona dig med mig och manligt förlåta dig allt. Men du trodde att jag endast bad dig att komma tillbaka för att kunna ta dig av daga. Du trodde blott ont om mig, som endast ville dig gott. Och i stället för att ta min blott goda vilja på orden planerade du värre illdåd ändå, och du, hjärtlöst som den allra uslaste fader, förledde de tre goda pojkar Gud givit dig att taga livet av min ende son. Och de gjorde det."

"Det var en olycka. Aldrig planerade jag det. De gjorde det utan att veta vad de själva gjorde."

"De gjorde det öppet i fullaste avsikt, och vem skulle intalat dem att begå detta dåd om ej du, som re'n förr velat krossa mig genom att vanära min kära maka?

Som kronan på verket begav du dig sedan till mig för att utnyttja min stora sorg och min nedslagenhet och igenom lömskt smicker och oljig förställning och under falskt spel av att vilja försona dig med mig och låtsande äckligt att delta i min oerhörda och oöverstigliga sorg, ville du tillförskansa dig makten och kronan. Men se nu min hämnd: i din mage har du nu det kött du förledde att mörda min son. Du har själv ätit upp dina barn. Det är min ljuva hämnd."

"Du är galen, bror Atreus. Sorgen har fjärmat ditt vett och fördunklat ditt goda förstånd."

"Vill du ännu med falska förställningar manipulera med mig och dumt inbilla dig att du kan få min makt?"

"Jag förbannar din makt. Jag vill ej veta av den, ty den är det som har förlett dig till denna ohyggliga dårskap, till höjden av orätt och grymhet. Med hela min själ och med Gud som mitt vittne förbannar jag makten du har och varenda person som i evighet får någon del i den. Mig ser du aldrig igen, ty jag flyr från det hat och den sjukdom som makten har sått i din själ och fördärvat dig med." Och Thyestes begav sig med hast därifrån och sågs sedan ej mera i landet.

Då fattade konungen att brodern verkligen varit helt oskyldig, och bittert ångrade kungen att han låtit misstron och misstanken gå före sans och förnuft. Och han jämrade sig och försökte på alla sätt få brodern åter och be honom om en omöjlig förlåtelse, men all hans ånger och klagan och bedjan och grämelse ledde till intet, ty ingen man visste vart brodern Thyestes begivit sig. Så stor var Atreus' ånger och sorg att han slutade tala med sin egen hustru. Han äcklades av hennes åsyn, och när hon dumt sökte att blidka sin make försköt han den arma helt öppet och uppriktigt. Som goda hustrur i allmänhet plägar, som blivit förskjutna av dem som de älskar, förgicks sköna drottningen snart i sin kärlekskrankhet. Ingen tröst fann kung Atreus ens i de två underbara förträffliga präktiga duktiga söner, som makan dock gett honom: arvtagaren Agamemnon och jag. Själva minns vi ej någonting av vår olyckliga moder, som skurken Thyestes förförde och som blev hans offer. Ty Atreus' kärlek till brodern var vad som tog drottningens liv.

Under tiden begav sig Thyestes på irrfärder runtom i landet. En dag kom han till staden Sikyon där konung Thesprotus regerade. Där fick han syn på den vackra prästinnan Pelopia, och en natt i templet förförde han jungfrun, med att tvinga henne omkull och forcera sin vilja med henne med sitt eget svärd emot tempelmöns strupe, och gjorde den arma med barn. Detta gjorde han utan att veta ens vem flickan var, och han gjorde det fastän han visste, att det allra värsta mest hädiska brottsliga som någon människa kunde begå var att skända en Guds egen jungfru i Guds eget tempel. Han ångrade sig förstås efteråt och gav sig av ifrån staden för att aldrig komma tillbaka. Dock saknade han efter brottsnatten sitt goda svärd med dess skida. Det hade Pelopia bestulit sin älskare på för att av honom äga för evigt ett minne. Ej hon heller visste vem som hade våldtagit henne i mörkret i natten i templet.

Blott en vecka senare kom konung Atreus dit, ty en siare hade försport att Thyestes befann sig i Sikyon. Där fick kung Atreus skåda Pelopia. Bitter var saknaden efter hans hustru, och bitter var honom hans ensamhet. När han fick se henne bad han Thesprotus, sin frände, att ge honom henne till maka. Thesprotus var villig därtill. "Men vem är hon?" försporde kung Atreus. "Jag ser i henne en likhet med min egen fader."

"Hon är en av din egen broder Thyestes' mångtaliga oäkta döttrar."

"Dess större är anledningen att jag gifter mig med henne," sade kung Atreus, och snart blev bröllopet firat.

Med tiden befanns unga nyvigda drottningen vara med barn. "Det är mitt barn," förkunnade konungen, men hon själv visste att det var en annans. Och barnet blev fött, och hon smugglade bort det, ty hon ville ej att det skulle få leva. "Ty om denne son, som blott är en bastard, växer upp såsom jämlike till sina kungliga bröder, kan han genom sitt falska blod digert göra sig skyldig till falskhet emot dem." Hon bar det strax efter sin barnsbörd långt bort ut i vildmarken och satte ut det på berget i hopp om att gamar och örnar och korpar snart skulle ha hackat ihjäl lille pilten. Men getherdar fann honom där och tog hand om den hjälplöse. Och av dem fick han sitt namn: Aigisthos.

Men Atreus lyckades uppdaga vad modern gjort med sitt barn, och han skaffade sonen tillbaka, och storsint förlät han sin hustru den osällas dårskap. Han ansåg att hon inte vetat vad hon hade gjort. Och Aigisthos blev uppfostrad såsom kung Atreus' son.

Konung Atreus sade: "Jag fann ej min broder Thyestes i Sikyon men fann i stället en moder, en syster, en maka och därtill en blott glädjebringande son." Och han var mycket nöjd och belåten med sin nya hustru, som aldrig försökte att avslöja sanningen.

Men under tiden var brodern Thyestes i Delfi. Där ångrade han vad han gjort med den fagra i Sikyon, och han begav sig dit för att ta hand om den jungfru han skändat och svikit. Men hon var försvunnen. Hon fanns icke mera i templet hon tjänat. Han ställde en gammal präst frågan: "Var är väl den jungfru som tjänade här förr som from tempeltärna?" Till svar fick han höra: "Hon födde ett barn och försvann sedan," ty prästen visste ej bättre.

"Vad hände med barnet?"

"Det lade hon ut åt de rovlystna vilddjuren ute i vildmarken." Mer fick Thyestes ej veta av honom. Bedövad begav han sig bort.

Han var nu medelålders, och det hade gått femton år sedan brodern gett honom hans pojkar att äta. Han hade ej någonsin glömt det. I femton år hade han ruvat på hämnd, och nu äntligen tänkte han att rätta tiden var kommen. Som usel och ömkansvärd tiggare tiggde han sig hem till Argos, där ingen själ kände igen honom.

Där fick han veta att Atreus gift sig med en mycket fager ung kvinna, och att äktenskapet var lyckligt, och att de två lyckliga makarna hade en son. "Det blir många för mig att ta hämnd på," var tiggarens tanke när han informerades om hovets tillstånd.

Han tiggde hos konungen, som icke kände igen honom. Därefter bad usle tiggaren att få ett samtal med honom. "Jag för med mig nyheter om eder broder Thyestes." Och kungen beviljade honom hans önskan.

När de var allena i enrum drog tiggaren ur sina trasor ett svärd, som han höjde till hugg under utropet: "Detta är hälsningen som eder bror låter skicka!" Och konungen hade där mördats förvisso, om ej tvenne livvakter raskt störtat fram från ett gömställe och hastigt avväpnat tiggaren. Konungen hade beständigt omkring sig väl dolda och smygande livvakter, ty han var klok nog att ej lita på någon levande människa.

Tiggaren slängdes i fängelse, alltjämt bevarande sitt inkognito. Han ville ej avslöja än vem han var, ty han trodde fortfarande att han på något sätt skulle få driva igenom sin hämnd.

Under tiden gick Atreus fram och tillbaka i rummet man nyss försökt mörda den samme i, och vad han sade var: "Ack! Vad vet denne man om min högt älskade broder, som varit försvunnen i femton års tid? Varför ville han mörda mig? Är han en galning, som vakterna vidhåller, eller vet han något som även jag borde veta? Ack, må han blott tala och säga vad han vet om bror min! Jag gåve mitt liv och mitt rike om blott min fatalt missförstådda och djupt förolämpade och dödligt kränkte bror komme tillbaka, så att jag fick ångra för honom på knä mina brott! Han har all rätt att vilja ta livet av mig, ty jag mördade ju hans tre pojkar. Ack, måtte den av ödet utsände tiggaren tala! Det enda jag önskar i livet är att bli förlikt med min bror och förlåtelse av honom. Gärna gav jag honom hela mitt rike om han blott gav mig sin förlåtelse!" Därefter ropade konungen på Aigisthos. "Aigisthos, min son, gå till tiggaren och försök blidka hans hjärta så att han vill omtala vem han själv är och vad han vet om bror min." Och den sköne nu femtonårige pojken gick lydigt till tiggarens cell.

När Thyestes fick se denna pojke betogs han av häpnad. "Vem är du, min son?"

"Jag är kallad Aigisthos."

"Hur gammal är du?"

"Jag blir sexton när sommaren kommer."

"Vems son är du?"

"Konungen kallar mig sin son, men mor säger alltid att jag är en annans."

"Min son, jag är nära bekant med din fader."

"Min fader?"

"Din riktige fader. Jag ser i ditt öga hans blick och hans haka i din och hans linjer i dina. Han såg likadan ut som du när han var i din ålder."

"Min fader? Vem är ni? Skall jag kunna tro på en främling som därtill är tiggare?"

"Stöt icke bort mig. Jag står mycket närmare dig än du tror. Säg mig endast: vad heter din moder?"

"Pelopia."

"Jaså. Pelopia. Har konung Atreus gift sig med den som Thyestes först älskade? Ja, allting stämmer. Min son, vet du något om den man som kallas Thyestes?"

"Min fader har yttrat hans namn då och då och i samband med någon diffus yngre broder till honom som jag aldrig träffat."

"Min son, vill du göra en sak för mig?"

"Far min vill att du skall upplåta munnen och säga vem du är och varför du velat ta livet av honom. Om du säger det skall jag göra för dig vad du vill."

"Käre son, jag skall göra det. Men först skall du föra hit till min cellglugg din moder Pelopia. Hon känner mig sedan gammalt. Men säg mig: vad är det för svärd som du bär vid din sida?"

"Min moder har givit mig det."

"Har hon sagt hur hon fått det?"

"Nej, aldrig."

"Så säg henne detta: 'en man som vet hur hon har fått detta svärd önskar tala med henne.' Då skall hon strax komma, ty en enda mänska i världen vet hur hon har fått det förutom hon själv."

"Jag skall framföra budet, om du sedan lovar att säga oss allt vad du vet om dig själv."

"För din moder skall du höra mig säga allt du vill veta."

Och en timme senare återkom pojken med modern till cellen. Och hon konfronterades med den förfärlige och oförglömlige man som hon upplevt sitt livs första kärleksnatt med. Och hon sade, när hon kunde urskilja tiggarens ansikte: "Ja, det är samme bedårande man. Han är mycket förändrad och åldrad men är dock den samme. Så säg mig då äntligen, älskare, vem du kan vara."

"Skall du icke först för din son säga det som du vet?"

Och hon sade till sonen: "Min son Aigisthos, se mannen. Den tiggaren där som försökt taga livet av konungen är din allenaste köttslige riktige fader."

Då skälvde Aigisthos och sade: "Jag anade det, ty jag såg ifrån början att han stod mig närmare än jag själv visste. Jag tyckte mig själv se i honom men trettio år äldre. Så är du min fader. Jag tror det, ty jag liknar dig mycket men konung Atreus litet."

"Skall ni icke, min egen hustru och son, släppa ut mig ur denna ohyggliga håla, så att eder make och fader får andas frisk luft som en människa?"

"Säg oss först som du har lovat ditt namn."

"Nå, så hör då min identitet. Jag är själve Thyestes, kung Atreus' broder."

"Du ljuger!"

"Jag ser ingen anledning till varför jag skulle ljuga. Om du inte tror mig så syna det svärd som du stal av mig natten som var den mest lyckliga natten i mitt liv och ditt. Det bär runor som bildar mitt namn."

"Där stod endast tre helt obegripliga bokstäver."

"Nämligen Theta och Sigma och Tau, konsonanterna i mitt personnamn."

"Du vet det!"

"Och hur skulle jag icke veta det? Det är ju mitt svärd! Men varför är du så förfasad och skräckslagen? Står det ett monster bakom mig? Det kunde man tro, så som du står och gapar!"

"Ack, vi visste ej vad vi gjorde! Vi sade du icke ditt namn när vi gjorde det!"

"Det hör ej kärleken till att bekymra sig om sekundära detaljer."

"Jag vet nu vem du är. Men hör nu vem jag är!"

"Vem är du, förutom en ovanligt vacker och söt liten flicka, som vackrast var i hela världen när du såsom jungfru skyggt tjänade Gud?"

"Jag är barnbarn till Pelops."

"Och vem är du barn till? Till Atreus, din egen make?"

"Nej, min far är Atreus' broder Thyestes."

"Vad säger du?"

"Mor min var flickan Kefissa, som du för ett trettiotal år sedan våldtog, som du våldtog mig. Kanske minns du Kefissa ännu?"

"Hon var vacker och skön, ädelboren och ljuvlig. När hon blev med barn genom mina bemödanden drevs hon från hem och från fosterland, vanärad och utan framtid."

"Hon levde som fattig herdinna och tiggerska tills hon gav upp och begravdes. Och jag är den skändades dotter, som skändats i min tur av samme förförare. Se här, Thyestes, framför dig tre offer för dig: en bastard utan arvsrätt, som du avlat med egen dotter, den skändade dottern som våldtogs av sin egen fader, och vålnaden av den du mördade genom att skända."

"Släpp ut mig!"

"Vad tänker du göra?"

"Jag tål inte längre att se er!"

"Det kan vi förstå."

"Så släpp ut mig!"

"Så att du får dessutom taga din broder av daga, som aldrig har annat än älskat dig?"

"Prat! Den ni påstår att älskar mig mördade själv mina söner och gav dem åt mig väl fritterade och praktfullt tillredda såsom det finaste fårkött, och jag, som ej anade svek från min älskade broder, åt upp dem! Det var alltid jag som höll min broder kär och ej han som höll sin!"

"Så är det alltså sant?"

"Att han stekte åt mig mina söner? Jag spydde i månader efteråt!"

"Ryktesvis hörde vi sagan, men aldrig kom vi på den tanken att den hade något sant i sig."

"Det finns ingen dikt i vår värld, som ej grundar sig på den konkretaste verklighet. Den allra galnaste dårfantasi och den vildaste dagdröm har mera av verklighet i sig än den mest påtagliga verklighet. Så släpp mig ut ur mitt fängelse! Jag måste träffa min broder!"

"Om han icke mördar dig när han får veta allt om dig, så mördar du honom. Bäst vore att ha båda två säkert inspärrade."

"Aigisthos! Om du är en man och min son drar du bort dörrens regel och låter mig fri!"

"Över min döda kropp," sade modern.

"Så döda den skändliga kroppen, Aigisthos!"

"Skall han döda sin egen moder?"

"Om han inte gör det så gör hon det själv i sin skam, ty hon kan ej stå ut med sitt öde att vara sin fars älskarinna."

Då vände Pelopia och flydde ur fängelsehålan med galnaste gny.

"Låt nu upp, Aigisthos. Nu hindrar ej fruntimmersbetänkligheter oss längre." Och pojken sköt regeln från dörren och släppte ut fadern.

För Atreus föll hans uppjagade maka Pelopia ned, och hon stammade fram de mest oklara osammanhängande och föga troliga satser: "Din bror vill ta livet av dig! Fly för livet! Han rasar!"

"Min bror? När har han kommit hit? Är han här skall jag mottaga honom med öppnaste famn."

"Där han kommer att sätta sitt svärd utan tvekan! Han är obeveklig och galen av hämndlystnad för sina söners skull, som du en gång lär ha dräpt och serverat för honom i omänsklig grymmaste måltid."

"Vad är det du säger? När kom då Thyestes till Argos? Jag har icke sett honom på femton år! Hur är han plötsligt här?"

"Usle tiggaren som ville taga ditt liv..."

Längre hann ej hans hustru. Thyestes stod redan i dörren. Och nu såg kung Atreus att den nyss ömklige tiggaren blivit hans broder. I handen höll brodern sitt svärd, och han höll om det hårt, som om det gällde strid.

"Käre broder, så är du då den som försökte att taga mitt liv. Tand för tand, hand för hand, liv för liv. Tag mitt liv. Se! Jag är obeväpnad och höjer mitt armpar mot dig för att kärleksfullt omfamna dig i min död. Jag dräps gärna av dig, om det innebär att sedan min skuld är botad. Ty skulden allena kan göra ett liv outhärdligt."

"Nej, älskade make, han får icke dräpa dig! Först får han då lov att dräpa den flicka han gjorde till moder."

"Du talar förryckt och fördunklat. Vad menar du?"

"Denne man är Aigisthos' rättmätige fader."

"Min bror! Har du två gånger lockat min maka till äktenskapsbrott?"

"Andra gången så skedde det redan i förskott. Jag visste att du skulle gifta dig med henne och gjorde då henne dräktig förrän du var gift."

"Käre älskade gode Thyestes, tag icke min make av daga!"

"Ur vägen, hysteriska kvinna!"

"Du får icke dräpa din broder!"

"Du hindrar mig!"

"Och det med vilje!"

"Släpp mig ur ditt bläckfiskgrepp!"

"Ej förrän du släpper vapnet."

"Förbannad är den som försöker att hindra en man i hans alltför rättmätiga hämnd!" Därmed högg han Pelopia i sidan, som tappade greppet och sjönk ner till golvet, förblödande.

"Usling! Bär du hand på värnlösa och obeväpnade kvinnor? Se kvinnan! Hon dör för ditt svärd!"

"Som du själv nu skall göra."

"För uslingars hand dör ej rättvisa män." Därmed grep han ett svärd.

"Var du rättvis när du flådde mina tre pojkar och skar ut ur dem deras inälvor?"

"Då var jag orättvis, och mera så än nå'n annan. Men nu är det du som orättvis, som mördar värnlösa kvinnor av blodtörst allenast!"

De började fäkta och slåss, och snart blödde de bägge. Då visade sig Aigisthos vid dörren till rummet. Det såg icke Atreus, som just då stod med sin rygg emot dörren. Thyestes, dock, ropade: "Son, stick din oäkta fader i ryggen!" Då vände sig Atreus om och fick se Aigisthos. Då högg i hans sida Thyestes, och hugget tog djupt. Och kung Atreus' livs sista ord var till pojken. De lödo: "Är du ej min son?" Sedan högg hans bror av honom huvudet.

Då först var hämndtörsten släckt, och Thyestes besinnade äntligen sig, och han frågade sig: "Vad är det jag har gjort?" Och i fasansfull dager stod svaret då klart för den arme: "Jag har tagit livet av min egen broder. Hans hustru ock har jag i vansinne dräpt. Hur kan jag överleva ett sådant ohyggligt och fasansfullt nidingadåd?" Och han sprang ut ur borgen och flydde till skogs, och där fann man den arme en dryg vecka senare. Han befanns ha genomborrat sig själv med sitt svärd. Liket kunde knappt kännas igen, ty vampyrer och steklar och rovdjur och fåglar och kräk hade vanställt det, så att det såg dubbelt hemskare ut än det var redan i dess förvridna krampaktiga ställning, som vittnade om lång svår dödskamp mot självvållat banesår.

Maktstriden blev sedan kort. Agamemnon och jag var okuvliga och mötte ej något motstånd från en enda mänska, ty alla var nästan som paralyserade av pelopidernas livs tragedi. De begravdes i samma grå grav, och så fann de i döden vad de aldrig fann i sitt liv: endräkt, sämja och frid, ömsesidig förståelse och brödrasamhörighet.

Agamemnon blev kung i Mykene och jag här i Sparta. Så delade vi mellan oss rättvist Atreus' lotter, och aldrig har det varit någon skiljaktighet mellan oss. Systrar blev makar åt bröderna: sköna och ljusa Helena åt blonda och dumt optimistiska kung Menelaos, och mörka och kunniga Klytaimnestra åt ordtunge och pessimistiske kung Agamemnon, som grubblar för mycket på släkttragedierna."

"Vad blev det av Aigisthos?" Så frågade nu Aeneas.

"Han flydde ur landet när jag och min bror kom till makten. Han ensam var fräck nog att själv göra anspråk på konungatiteln. Men ingen var hågad att följa den fege, som flydde så fort han fick se oss, fastän vi ej någonsin tänkt göra honom det ringaste illa. Men han vill oss illa. Det är tyvärr säkert. Vi vet aldrig visst var vi har honom. Han har befunnits ha varit den drivande kraften i alla komplotter och uppror mot oss, men han är lika listig som fadern och håller sig undan."

"Och har ni trots släkttragedin ännu anspråk på Asien och Troja?"

"Ej jag, men min bror har. Han tycker om krig, och han längtar nog efter en anledning till att få uppfylla den gamla drömmen och göra det vidsträckta Asien hellenskt. Endast han, sägs det, håller ännu Salmydessos vid liv. Ingen skulle bli gladare än Agamemnon om du eller Paris gav anledning till ett uppfriskande krig, ty han avundas Troja. Han ser denna världens nu största mest mäktiga stad med begär, lystnad, avund och längtan. Om Paris exempelvis stal från hans sida hans maka, så skulle det räcka för honom som anledning till att få erövra Troja och göra det till hans privategendom."

"Hellre skulle då Paris ta hand om Helena."

"Ja, hon är långt vackrare men också dummare, som Paris själv. Därför trivs vi tillsammans, han, jag och Helena. Vi har ignoransen gemensamt. Och därför trivs kung Agamemnon bäst samman med kung Odysseus, som är liksom han intressant och förslagen."

"Vem är Odysseus?"

"En konung i väster. Han härskar på Ithaka och är Laertes' mångkunnige enfödde son. Men jag tycker ej om sluga gossar. Det sägs, att ju mera man vet, desto mera bekymrad och olycklig är man, och desto mer grymt blir ens öde. Det var Odysseus för resten som gjorde att jag blev Helenas lycksalige make. Ty samtliga friade till min Helena, men jag endast fick henne, trots min beryktade dumhet. Akhilles var där och Patroklos och Ajas och Idomeneus från Kreta, och bågskytten Teukros var där, och ej minst Diomedes och oöverträffade skarpskytten, som trots sin ålder nu ville ha än en ny fru, Filoktetes. Jag själv var den siste, och min talan fördes av den nu mest mäktige fursten i Hellas: min bror Agamemnon, som redan var gift med Helenas mörkhåriga äldre och mer mogna syster, den mörkbrynta Klytaimnestra.

Odysseus var även där, och han vågade även att fria till sköna Helena. Han älskade henne, han dyrkade hennes otroliga skönhet, och mer så än kanske de samtliga övriga friarna. Ändå fick han mest på nosen av jungfrun. Hon sade:

"Med dig, du din fräcke och lömske rödhårige kutige fule bastard? Tror du jag vill ha dig?"

"Ni får ej förolämpa min fader."

"Men alla är ju alltför kunniga om att er mor födde er genom rövaren, skurken, den gudlöse Sisyfos' hjälp. Ty Laertes är ju impotent och har så alltid varit. Och dessutom haltar ni som usle fule Hefaistos, men ni är långt värre än han. Han var ändå åtminstone mästersmed och världens främsta, men ni är ej mer än en nedrig bastard."

Ja, så snäste Helena av gode Odysseus, orättvist och utan anledning, blott för att han var utom sig av kärlek för henne. Det brukar ju vara så att man sår kärlek men skördar blott hat. Om den trogne Odysseus verkligen ej är Laertes' son vågar jag icke gå in på. Förvisso är han ej det ringaste lik gamle gode Laertes, men å andra sidan har han icke heller det ringaste i sig av Sisyfos' ökända skurkaktighet.

Men varenda en friare snäste Helena av mer eller mindre på samma gemena och bortskämda och oförskämdaste sätt, men ändå förblev samtliga friarna ihärdiga, ty de ansåg att hon endast ämnade att trötta ut dem och sedan ta den som var uthålligast i sin kärlek. Så var hennes plan även. Men ingen enda gav upp.

Tyndareus, Helenas finkänslige far, var bekymrad. Han visste förvisso vem dottern helst såg att blev hennes, men han var bekymrad för att, om en friare fick henne, alla hans lika perfekta rivaler då skulle ta illa upp och bli Helenas mans fiender. Kung Tyndareus av Sparta var den som minst önskade framkalla oenighet, strid och ofrid i Hellas. Och därför fick alla de dussintals friarna, Hellas' förnämaste prinsar och furstar, i nästan ett år gå och vänta på att jungfrun skulle bestämma sig.

Röde Odysseus kom då till kung Tyndareos med ett synnerligen gott råd. Så löd rådet: "Jag vet att Helena ej kan bliva min, och jag vet att ni vet vem ni helst skulle ge henne till, men ni vågar ej avslöja edert beslut, ty ni fruktar att de andra friarna då skulle känna sig kränkta och bli makens fiender. Jag skall nu ge er ett råd, och om ni finner rådet ett gott råd, så ber jag er att som belöning uppfylla en blyg liten önskan."

"Vad är denna önskan? Säg den förrän ni säger rådet."

"Jag vet att Helena själv endast kan välja sin make på eget bevåg, men jag vet ej vem hon ämnar välja. Dock vågar jag misstänka att den lycksalige blir Menelaos, ty han endast passar tillsammans med henne. Min önskan är, att om jag ej får Helena, som ersättning ni då i stället försöker att hjälpa mig få den jag näst helst vill ha."

"Det är en resonabel och mänsklig och uppfyllbar önskan. Så säg då ert råd."

"Att, förinnan ni avslöjar vem jungfruns make blir, ni av varenda en friare kräver en ed, att de skall svära maken, vem det än må bli, evig trohet, och att de skall lova försvara den samme mot den som är fräck nog att vilja beröva den lycklige mannen hans hustru Helena. I korthet: förutan att veta vem maken blir, som kan bli vilken av männen som helst, skall de svära Helena och maken evinnerlig trohet och lojalitet och gå även i kamp mot den friare som vågar bryta sin ed."

"Odysseus, jag finner ditt råd vara gott."

Och den följande dagen så avkrävdes eden av friarna, och när den högtidligt svurits av alla, förkunnade kung Tyndareos att jag skulle bliva hans svärson, ty mig var Helena mest kär i, och jag var av materiella skäl även mest lämplig som svärson.

Och så, Aeneas, om Paris försöker att taga min hustru ifrån mig, så får Troja alla helleniska furstar emot sig, ty alla är heligt lojala mot mig för den sköna Helenas skull, som hela världen naturligt och rättmätigt älskar."

"Ja, din hustru är sannerligen den skönaste i hela världen. Det kan varje människa se som får se henne. Synd att hon inte får glädja sin värld för all evighet med sin förtrollande bländande härliga oemotståndliga skönhet."

"Ja, hon är gudinna. Egentligen ser hon föraktfullt på mig även, ty jag är endast en människa, som kung Odysseus sade vid sitt frieri. Hon föraktade honom och sade ohyggliga oförskämdheter till honom. Han svarade enkelt: "Ni tror visst er vara gudinna som blott anser någon evinnerlig gud eder värdig. Men det finns blott en Gud i världen, och han lär ej fria till er. Det finns avgudar även av trä, sten och marmor, förvisso, och om ni vill ha någon sådan till make betackar jag mig, ty jag håller mig vara förmer än en avgud. Ty jag är en människa." Och därmed gick han och friade ej mer till henne. Det sägs att hon då blev förälskad i honom och önskade honom till make, men att hon ej fick honom kanske berodde på att hon fick intrycket av honom därefter att han ej mer ville ha henne. Jag vet dock att Odysseus mer än någon annan man älskade, dyrkade och var ifrån sig av kärlek till henne. Och kanske han blivit en mer lyckad make för henne än jag, om dock ej lika attraktiv, rik och förmögen. Jag har alltid känt mig smått ovärdig ljusa Helena. Hon håller sig smått alltför god för mig, och jag vet själv alltför väl att hon är det."

"Ack, bry dig om det. Alla män har bekymmer med dem som de älskar. Det är hur naturligt och mänskligt som helst. Blev Odysseus gift?"

"Ja, han gifte sig med Penelope, en mörk dygdig skygg trogen flicka, av samma pålitliga härdade sega kaliber som han, och hans äktenskap blev mycket lyckligt. De har nu en son, och han sägs likna gamle Laertes långt mera än fadern, en sak som bestyrker att Sisyfos ej är Odysseus' fader. Men nu är det sent, och ditt ögonlock hänger som bly för ditt värkande slocknande öga. Skall vi gå och lägga oss?"

"Ja, kanske det. Det är även en dag som bör levas i morgon."

"Det vet vi ej förrän i morgon."

De sade godnatt, och de skildes. De gick fram till trappan som bröder med armarna hjärtligt tryggt vilande mjukt på varandras manhaftiga kraftiga axlar, som alltsedan barndomen nära förbundna ljusblå fosterbröder.

När kung Menelaos kom in i sin kammare såg han att sängen var tom, och han undrade: "Var är min hustru? Var sover hon om icke här?" Men han lugnade sig och besinnade sig och kom fram till: "Hon är säkert ute och hämtar frisk luft. Sedan kommer hon nog när jag sover, och värmer så mig vid sin sida." Och han var för trött för att orka ta reda på hustrun. Han lade sig ner, och han somnade bums.

När han vaknade efter en underbar lång drömlös sömn var hans säng lika tom på hans hustru som den varit kvällen förinnan. Då undrade han än en gång: "Var kan fruntimret vara? Har hon icke legat i sängen i natt?" Och han klev ur sin säng och begynte klä på sig.

Och när han steg ut ur sitt rum fann han utanför dörren en bävande skräckslagen tjänareskara. "Vad är det med er?" frågte kung Menelaos. De teg och var mycket förskräckta och vågade tydligen inte berätta vad de ändå måste berätta. "Vad tiger ni om? Ut med språket!" for konungen otåligt ut. Då föll tjänarna neder på skälvande knän, och den tappraste stammade: "Herre, prins Paris har avrest med skepp och med man och med allt."

"Varför det?" Arme skräckslagne tjänaren teg. "Dock, han måste ha haft någon anledning? Inte försvinner en gäst från sin värd utan vidare utan att säga adjö? Vet ni varför han for? Kom det viktiga nyheter hemifrån?"

"Nej, höge herre."

"Fick kungssonen skräcken?"

"Det är föga troligt, o herre."

"Nå, varför begav han sig då?"

Och då stammade stackars förskrämde olycklige tjänaren fram med en darrande ömkansvärd röst: "Ädle herre, det sägs att han tog med ombord på sitt fartyg en kvinna."

"En kvinna? Vem var denna kvinna?"

Då blev stora skräcken den lamslagna tjänareskaran totalt övermäktig. De kunde ej mera stå ut. De stod upp och de flydde i kalabalik fasligt vettskrämda huller om buller från mäktige konungen. Kung Menelaos blev stående ensam.

Han frågade den första bästa slavinna han träffade: "Är Aeneas fortfarande kvar?"

"Ja, han sover ännu."

"Agamemnon och Klytaimnestra - är de ännu kvar?"

"De är ute och vandrar i landskapet. De steg från lägret upp tidigt och log mot varandra och höll om varandras blå händer med ömhet och djup harmoni."

"Min bror tycks vara mer lyckligt lottad än jag i sitt äktenskap."

"Vad månne sådana ord innebära?"

"Du har icke sett denna morgon din drottning Helena?"

"Nej. Sover hon icke? Jag såg henne ej efter det att hon gick ut i natten med Paris att hämta frisk luft. Ack, nu börjar jag ana!" Hon satte i skräck sin jungfruliga hand för sin mun, och hon stirrade på Menelaos och yttrade ingenting mera.

Då kom Agamemnon med Klytaimnestra tillbaka från sin promenad.

"Har du sovit så gott som vi själva, o broder? Jag hoppas det. Det är ett underbart väder. I natt var naturen och luften som drägligast, mest tempererad och tillräckligt sval. Men vad är det? Har du haft en mardröm?"

Då kom Aeneas och hälsade hjärtligt dem alla: "God morgon!"

"God morgon, min broder," besvarade molokne kung Menelaos hans hälsning. "Du tycks vara lyckligt ovetande om vad som skett. Du tycks ej vara medbrottslig."

"Vad har då hänt?"

"Det som vi muntert skämtande talade om, föga anande att det just hände i den stund vi skämtade om det, som nu bittert visar sig vara ej endast en mardröm men en mardrömsverklighet värre än den allra grymmaste tänkbara mardrömda fasa."

"Men vad har då hänt?"

"Käre broder, du talar i gåtor. Du tycks ej ha vaknat ordentligt. Du åt kanske något olämpligt igår eller tömde för många pokaler och lider nu av obekväma hallucinationer. Det kallas för baksmälla. Sådant har du haft förut, men du har aldrig förr varit så grön i synen därefter som nu."

"Men var är lillasyster Helena? Har hon gått och dött?"

"Det är värre än så."

Och då bleknade Klytaimnestra och ännu mer prins Aeneas.

"Min broder, jag fattar ej denna teater. Vad är det med er? Skall det här vara ett dåligt skämt? Vad är det med Helena?"

"Det vet endast Paris."

"Och var är då Paris?" Men när han ställt frågan så bleknade nu även han, Agamemnon, ty nu insåg han även vad som helt oförutsett plötsligt hänt. Han begrep det, ty han som de övriga hade ej varit helt blind för de ögon som Paris och drottning Helena ibland då och då hade sett på varandra med. Men som de övriga hade han ej brytt sig om det, ty den som ej själv råkat fastna i kärleken ser icke fällan om än han kan ana den. Och även om han blir varse den anar han icke att andra kan fastna i fällan och så locka andra att hjälpa sig ur fällans knipa, med den konsekvensen blott att även de digert fastnar för gott i fatala olyckliga omständigheter, som utvecklas till en fatal tragedi.

3. Helena

"Kära värdinna, ni har aldrig skrattat med oss under gästabudsdagarna. Hur är det fatt? Är ni sjuk eller krasslig? Ni ler blott men endast med ansträngning, och det är tydligt att inget är roligt för er av allt det som är roligt för oss. Kan ni säga mig varför min värda värdinna är sur?"

"Käre gäst, jag är olyckligt gift, såsom samtliga fruntimmer är som har gift sig."

"Men vad vill det säga? Skall det då betyda att ni icke älskar er make?"

"Jag tycker nog om honom. Men aldrig har jag då älskat den karlen."

"Men varför? Han är ju en mäktig och välbärgad drott, och är dessutom skön."

"Han är svag, såsom alla förälskade gifta förvekligade stackars fruntimmerskarlar tyvärr hopplöst är."

"Jag har svårt för att tro er."

"Men säg mig då: Vad är det väl för en karl som är öm mot sin hustru, som ångrar att han gjort sin plikt emot henne och genomfört kärleken, som vekligt ber mig om tillåtelse och förlåtelse för vad han än tar sig till, som är rädd om mig, orolig för mig och aktsam som vore jag en gammal vas? Vad är det för en man som är rädd för att göra mig illa? Det är ju vad hustrur är till för: att såras och skadas och tuktas och hållas i styr helst med våld, eller hur? Kvinnan är ju ett djur blott som skall hållas hemma helst inspärrad säkert bakom lås och bom, och vars livs enda uppgift är att stå vid spisen och föda och mata och hjälpa små barnen att skita på rätt plats och inte på golvet och mattan. Men denne karl skämmer blott bort mig. Han dyrkar mig som en gudinna, fast jag aldrig vill vara mer än en mänska. Han säger: 'Ack, hustru, du är mig för god. Jag är ej rätta maken åt dig. Du är värdig en bättre. Jag är ej din jämlike utan din tjänare blott och din slav. Jag kan icke ge dig efter vad du förtjänar, ty du står på högre nivå än jag själv.' Vad är det för en krake och kruka som framsäger sådant? Har han ingen stolthet? Ack, min tragedi är att jag fick till make ett rike, en konungatron och ett överflöd av världslig rikedom men ingen man, ingen människa såsom jag själv. Jag fick endast ett vackert fodral utan innehåll."

"Men ni har ändå tre barn."

"Ja, framfödda med ansträngning, avlade mer genom uthållighet, diger strid mot naturen och yttersta möda att uppfylla plikt än igenom sann mänsklig naturlig och underbar kärlek. Nej, kärleken kommer ej någonsin mera tillbaka. Har man låtit den en gång fara så kommer den aldrig tillbaka."

"Ni har då ändå en gång älskat?"

"Ja, men icke kung Menelaos."

"Vem var då den lycklige? Törs man ha mage att fråga?"

"Man törs. Menelaos var icke den ende som friade till mig. Nej, alla hellenska högättade prinsar och furstar kom hit ner till Sparta och bad om min hand. Alla världens förnämaste män ville ha mig. Där var granna hjälten Akhilles med gyllene svajande lejonman vackert förgyllande skuldrorna, stark och gudomlig som lejonet självt. Där var ock Diomedes, den väldige kämpen med muskler och senor av sten, stål och elfenbenssträngar. Där var många andra, men ädlast och högast och mest imponerande av allihopa var kung Agamemnon, som friade till mig å sin sköne lillebrors vägnar. Så rak som ett fyrtorn i havet, så hög, brysk och mäktig som Herkules klippa i väster, så underbart manlig och ordtung och kraftfull och vördnadsvärd var han att bävan, respekt, skräck och måttlös beundran uppfyllde ens väsen från lilltån till öronens spetsar. Han var Hellas' största mest mäktiga konung, och hans ord var ej endast lag inför alla men dessutom okränkbart odiskutabelt och vördnadsvärt gudsord. Hans mörkbruna hår var så rikt som ett hav där det svallade ner över ädlingens rygg ner till midjan. Han var redan gift med min syster, som häpnadsvärt dock icke frivilligt gift sig med honom. Och än mindre villig än hon var att vinna vår världs störste konung var jag villig till att få hans ännu skönare vänare bror till min make.

Det fanns ytterligare en usel friare. Denne var rödhårig som en tomat och så ful som ett helruttet äpple. Han haltade dessutom efter ett möte med vildsvinet som nästan bitit av karlen hans ben. Han var tystlåten, luktade fotsvett och armsvett och var ingenting mot Akhilles och Ajas och kung Diomedes och alla de andra gudomliga ädlingarna. Han var konungason, men hans rike var en karg och utarmad klippö i havet långt bortom de vanliga stråken. Han hade förvisso gjort sig mycket bättre som tiggare än som en konungason och en friare till världens skönaste kvinna.

Dock var det i denne man något som icke de övriga hade. När han gjorde sitt mycket tafatta klumpiga klantfrieri blev det klart för mig genast att denne man av allesammans var den ende av dem som sökte min kärlek, min själ och mitt väsen och mitt allra innersta och icke endast de utvärtes dragen och hemgiften. Denne man önskade ha mig för min skull och ej för allt det som jag gick för. Han älskade mig, och han var av dem alla den ende som älskade mig som jag önskade, längtade efter och ville bli älskad.

Och därför gav jag honom hårdare kängor än någon av alla de andra, allenast för att sätta honom på prov. Men det skulle jag icke ha gjort. Han kom fram till mig med en blott uppriktig kärlek, och jag föste undan den som om den var samma ruttna konserv som de övriga blott förolämpat mig med med att erbjuda. Men denne tafatte halte men kärlige vän tog då åt sig och upprördes av mitt ovänliga avslag. Han tog illa vid sig och kände sig orättvist kränkt, förolämpad och otacksamt sniket belönad för vad han dock med endast välvilja gett. Och han sade: "Jag trodde jag friade till en långt bättre och ädlare finare kvinna än så." Och jag teg av förundran, och han gick sin väg. Men han insåg nog att jag blott avhyvlat honom av kärlek, och han visste nog när han gav mig betalt att han ej hade något att ge mig betalt för. Jag tror han begrep vad det var mellan oss, och jag tror icke han gav upp hoppet att få mig förrän min far kungjorde utsedde svärsonen. Det blev förstås Menelaos, av materialistiska skäl. Det var far som beslöt det, en gift usel dåraktig man, som gav fan i Guds vilja och kärlek och blott tänkte på att få ut av sin svärson så mycket som möjligt. Och så blev jag gift med en dum impotent och helt inkompetent stackars make, en usling som jag tycker synd om, emedan jag följde vår världs bud och icke mitt eget. Jag fick sådan make som var efter världsliga standarden. Långt hellre hade jag velat ha den man som världen föraktade men som var kärleken själv. Men jag teg när det gällde att välja, och andra fick välja för mig. Ty en kvinna har ej någon rätt att bestämma. För kvinnorna finns ingen lag utom männens, och männen bestämmer den utan att lyssna på kvinnorna. Ty om de lyssnade till stackars kvinnorna skulle de alla gå under. Ty kvinnorna är ju blott djur och ej människor. Det är väl bäst som det är."

"Men säg: Vad kan jag göra för er?"

"Ni kan föra mig bort härifrån. Ni kan rädda mig. Krossa mitt äktenskap! Fräls mig från detta olidliga tråkiga hemmafrusliv! Tag mig bort härifrån! Ja, jag tror att just ni är den rätte att göra en sådan otrolig politisk halsbrytande dumhet. Ni är ung och dum, skön och grann som en gud, helt morallös och hänsynslös, har inget samvete och ingen kunskap om vad som är rätt eller fel. Och ni struntar totalt i politiska världen och värden och i ert personliga ansvar. Just ni är den rätte att röva mig bort från mitt krassa olyckliga äktenskap."

"Menar ni allvar? Skall jag enlevera er? Men varför det?"

"Var ej dummare nu än ni är. Här står jag ju och ber er att göra mig en liten tjänst. Kan ni neka mig den? Det är ej endast någonting roligt och spännande jag ber er göra. Jag ger er här chansen att kasta er in i ett äventyr. Vill ni gå miste om tillfället?"

"Äventyr kan jag ej neka till."

"Så låt oss rymma tillsammans. Och varför ej redan i natt? Men ni får aldrig röra mig. Märk: jag vill endast bli fri från allt köttsligt olidligt förbund och ej blott få ett nytt ännu värre på halsen. Jag kan aldrig älska er, ty ni är dummare än Menelaos, och härmed förbjuder jag er strängeligen att någonsin röra mig. Har ni förstått?"

"Jag förstår dig, Helena, men vad du nu ber mig om är helt omöjligt. Jag kan icke taga mig an dig om jag ej får älska dig."

"Den dag du älskar mig skall ditt hem Ilion falla."

"Så må det då falla."

"Så älska mig då. Men det ber jag om: Älska mig ej förrän kärleken själv det så vill och jag själv."

"Det kan dröja i evighet. Nej, du får lova att låta dig älskas av mig."

"Nå, välan. Om jag lovar att låta mig älskas av dig här i livet, vill du lova mig då att ej ta min kärlek i förskott förutan att jag själv har erbjudit den? Vill du taga den hänsynen?"

"Men varför uppskjuta något som ändå skall hända?"

"Det tråkiga blott får ej uppskjutas. Men desto längre man uppskjuter någonting roligt, dess större blir fröjden när tårtan äts upp."

"Nå, välan, om du lovar att aldrig så länge jag lever och älskar dig älska en annan."

"I andanom eller i handling allenast?"

"I handling allenast."

"Välan. Jag är med."

"Är affärstransaktionen då uppgjord?"

"Ja, kärleksaffären är hopplöst beseglad. Vi reser i natt."

"Om du vill."

"Ja, det vill jag. Ju förr, desto bättre."

"Då lämnar vi världen åt dess dystra öde i kväll."

"Ja, det gör vi."

Och de tog varandra i handen och slöt sitt förbund. Sedan gick de tillbaka till slottet. Och den samma natten, när blott Aeneas och kung Menelaos satt uppe ännu, smög de ut och till skeppet och gick där ombord. Paris' män var beredda och förvarnade, och det frygiska fartyget kastade ljudlöst omedelbart loss och gled ut från sin hamn hän mot havet, som årorna doppade årbladen i, ensamt störande rytmen i natthavets molstilla spegel, som svart var med kall ödslig halvmåne som enda ljudlösa ensamma ljusspel. Ty havet var medvetet om vad som skedde: det teg återhållsamt, föranande framtida stormar.

"Prins Paris har bortfört din hustru Helena, o broder. Vad tänker du göra åt saken?"

"Jag är slagen stum av förvirring."

"Det får du ej vara. Du måste raskt vidtaga åtgärder. Du kan ej blott sitta stilla och dumt rulla tummarna medan man norpar din hustru."

"Min broder, vad kan jag då göra? Min sorg och min häpnad berövar mig handlingsförmågan. Jag vill icke handla och kan icke handla. Om min hustru icke vill ha mig så kan jag ej kvarhålla henne med våld."

"Men om Paris fört bort henne gudlöst med våld?"

"Det kan han ej ha gjort, ty jag känner Helena. Hon låter sig ej ledas vilse av andra. Hon gör aldrig något och upplever heller ej någonsin något som hon ej är villig till själv."

"Skall då Hellas och världen få kalla min broder en kruka, en feg och eländig och ömkansvärd usling, som är mera harhjärtad kvinna än manhaftig man?"

"Har du någonsin älskat din hustru, om du talar så? Om du älskade henne så skulle du ej taga henne tillbaka med våld om hon rymde."

"En man får ej älska sin kvinna, och allra minst om han är mäktig och kunglig. Han måste blott tänka på världsalltets bästa och blott taga hänsyn till kvinnan som den barnaföderska och klena städtant och köksa hon är. Ve den man som förfaller till kärlek! Han slutar i gudlöshet."

"Broder, om du ej kan uthärda att din brors fru rövats bort, så för du henne åter med våld! Ingen hindrar dig."

"Det är ej min sak."

"Men du är ju den som vill ha henne åter till Sparta. Jag struntar i henne. För mig får hon gärna förbli rymd för evigt, om det är det bästa för henne, ty jag önskar blott hennes bästa, och hon själv vet bäst vad som bäst är för henne. Om du för ditt Hellas' skull vill hämta henne tillbaka, så tag henne bara! Det finns ingen man som har rätt att förbjuda dig."

"Min broder, min vilja är icke att hämta din skändliga hustru tillbaka. Min vilja är blott att du fullgör din plikt mot ditt land och ditt folk, och den plikten är att göra vad som är rätt. Och det är icke rätt att ge någon man frihet att taga din hustru ifrån dig."

"Så gör du vad rätt är, om du vet vad rätt är. Själv vet jag det icke."

"Då är du ej konung, om du icke vet vad som rätt är, om du ej vet skillnaden mellan det rätta och vrånga, det onda och goda."

"Min broder, du vet att jag icke är stark som regent, och du vet att min kraft och min styrka är intet mot din. Därför ber jag dig: gör du vad rätt, hårt och hänsynslöst är. Visserligen vill jag driva rätten igenom, men jag är för snäll för att göra det själv."

"Så min broder, som vanligt, står ömkligt och tigger sin broder om hjälp. Och du väntar dig att jag skall ge den?"

"Du har alltid hjälpt mig förut, och du har själv förkunnat, att det är den starkares plikt att ge hjälp åt den svagare, och att en bror som ej giver sin egen bror hjälp när han ber om det ej är en broder, och ej ens en människa, utan ett omänskligt missfoster."

"Det är dig likt att du använder mot mig vad jag själv har gett dig och yttrat. Du vill endast utnyttja mig. Det har du gjort i hela ditt liv. Du vill parasitera på mig blott och aldrig själv göra ett dugg eller ens bli en man.

Mitt livs svåraste misstag var någonsin att ge dig hjälp. I det ögonblick då jag tog hand om dig gick jag i kvicksand som alltsedan dess endast dragit mig ned i fördärvet. Ack, kärleken är en förbannelse! Allt ont och negativt kommer av kärlek. Om man ger sin kärlek åt någon, i form till exempel av en liten nöt åt en lekkamrat, vill sedan denne kamrat hava två nötter nästa dag, fem nötter nästa, och därefter fordrar han hela partiet och ger sig ej förrän han får det. Och den som gett en nöt i början blir tvungen med tiden att ge hela skörden. Ty kärleken går ej att stillas. Den matas och växer och fordrar mer mat och begynner att växa allt snabbare medan den fordrar allt mer mat och näring, och den upphör aldrig att växa, förrän man berövar den livet med våld, som i evighet alltid blir kärlekens slutliga grymma belöning.

Du hungrar, och jag måste föda dig, så att du kan hungra mera, ty jag har fastfjättrats i broderskärleken som barn, då jag först gav dig hjälp. Jag är maktlös mot den onda cirkel som kärleken är. Därför skall jag med våld skaffa usla Helena tillbaka."

"Nej, broder, jag vill ej du gör det."

"Jag gör det. Du har övertalat mig själv. Du kan ej längre ångra dig. När jag har fattat ett kungligt beslut kan ej någonting rubba det."

"Lämna Helena i fred, käre broder. Det ber jag och tigger jag om hos dig på mina knän."

"Jag är döv för din inkonsekventa absurda vansinniga bön. Du bad själv om min hjälp, och jag ger dig den. Skall du förkasta den då som en dåre?"

"Min broder..."

"Bör konungar hålla en ingången ed eller ej? Bör man hålla ett löfte om man är förmögen att hålla det, eller kan man utan vidare bryta det, även om man är i stånd att infria det? Svara mig!"

"Visst bör ett löfte som kan hållas hållas."

"Varenda hög furste i Hellas har svurit dig själv, Menelaos, en trohetsed. Säg, har du glömt den? Har de rätt att bryta en ed som de ingått gemensamt med Gud själv till vittne? Skall jag friska upp ditt förmörkade minne? Så lydde den heliga eden: 'Jag svär att till döden och med vilka medel som helst skydda den man som vinner Helena mot alla hans fiender, som om det gällde försvara och skydda mig själv. Och min yttersta fiende skall vara den som bär hand på Helena förutan att vara Helenas lagenlige make. Om någon man tager Helena ifrån hennes man skall jag satsa mitt liv på att straffa och dräpa den skurken och återförena Helena med maken.' Den eden blev svuren av trettio konungar och femtio furstar av Hellas. Akhilles och Aias, Odysseus och Diomedes, kung Idomeneus, Patroklos och jag, Filoktetes och Teukros och alla de främsta hellenerna svor denna ed. Kan du ärelöst tvinga oss till att förnedra oss, de allra tappraste grekerna, till sådan omåttlig ärelöshet som det är att ge fan i ett högheligt löfte som avgivits i vår mest heliga Guds eget namn?"

"Käre bror, du vet väl att jag är allra svagast och vanmäktigast ibland konungar. Gör vad du vill. Jag är med dig och följer dig och är dig lydig och trogen till döden."

"Men du måste kalla de svurna till vad de har svurit sig till. Det är din plikt att kalla dem till att nu hålla sitt löfte och göra sin plikt, ty det råkar ju vara just du som är make till kvinnan."

"Ack ja. Om jag blott aldrig fått världens ädlaste skönaste kvinna till hustru! Jag är ej i stånd till att axla den börda som hon har mig givit i hemgift. Ej ens med din hjälp är jag stark nog att uppbära vikten att vara Helenas gemål. Om blott någon man funnes som var henne värdig, och att denne ej existerande någon fått henne till maka i stället för mig! Ty jag är icke värdig att anses som jämlike, make och hälft till den kvinna, vars väsen nu störtar all världen i olycka."

Samtidigt började ute på havet Helena att ångra sitt tilltag. Hon sade till Paris:

"Jag fruktar, min vän, att jag ej handlat rätt, att jag tänkt mer på mig än på andra. Men än kan vi rätta till misstaget. Låt oss nu vända och styra tillbaka till Aulis."

"Min sköna, för mig är vårt företag allvar och ej något skämt eller trivialitet. Jag kan omöjligt nu återvända till Sparta med dig, när du nu är min frilla. Det var alltid mitt största livsmål att vinna åt mig världens skönaste fruntimmer. Nu är hon min, och jag tänker ej släppa iväg henne."

"Vad har jag gjort?"

"Du har övergett en mesig harkarl som ej var dig värdig och vunnit i stället en karlakarl. Han sade själv och bekände helt öppet sig vara en oduglig skosula blott för din fot."

"Sade den ädle konungen så? Ack, jag har övergivit den snällaste godaste mannen i världen och hamnat i stället i klorna på en grobian, en förtryckare, en grym hård hänsynslös självsvåldig buse."

"Ja, det är just skillnaden mellan hellener och oss asiater: ni är alltför goda och snälla och utnyttjas därför av alla och blir aldrig mäktiga därför. Men vi kan regera, domdera, domptera och härska. Vi struntar i hänsyn och håller blott kvinnor som djur utan rätt, utan vett, utan talan och utan förstånd. Vi är så kallade realister. Vi låter allt vika för makten, som för oss är viktigast i universum. Och därför är vi även världens mest mäktiga stad. Nej, jag släpper dig icke, Helena, ty du är trojanska nu och har som sådan ej alls någon rätt till att sätta dig upp emot Troja."

"Jag ber blott att kung Agamemnon ej uppbådar Hellas mot Troja för min skull och så gör allt värre än det redan är. Ja, jag hoppas mest för deras egen skull att de är snälla och finner sig i att jag bortrövats. Det hoppas jag även mycket för Trojas skull, ty om hellenerna samlar sig för att ta hämnd för den härtagna mot hennes vilja bortrövade drottning Helena, så skall av ditt Troja ej lämnas en sten kvar på sten när hellenerna gjort upp med staden och krossat den för evig framtid.

Och det skall du veta, att eftersom du icke lyder mig och låter fartyget fara tillbaka till min dyre älskade make, så skall du ej någonsin komma mig nära."

"Om du icke giver dig självmant så tar jag dig enkelt med våld. För en man är allt möjligt. För kvinnan dock är allting omöjligt."

"Det ordet skall dock stå fast, att den dag då du tar mig med våld eller vinner min kärlek skall Ilion falla."

"Och fruntimmersord är blott lögnaktigt svammel som den man är dödens som tror på det samma."

"Ack, måtte min make och kung Agamemnon snart komma och krossa din stad! Vad jag längtar och trår till den dagen då jag skall bli fri ifrån dig!"

"Men det blir du nu aldrig så länge jag lever."

"Akhilles ska mörda dig!"

"Jag tror då hellre att jag tar Akhilles av daga.

Må världen försöka att intaga mig och min fästning! Jag trotsar all världen! Min stad är den starkaste, största och rikaste och den mest mäktiga i hela världen! Må världen försöka att rucka dess murar ur led! Må de bräckliga ekrarna göra vad skada de kan emot hjulnavet, som de ej tycks vara medvetna om att de själva är fästade vid.

Om de äro förnuftiga och så besinnade som själva de tror sig vara, så lyfter de ej sina vapen mot berget. Jag hoppas att de låter bli både för deras egen skull och hela världens. En kvinna! Vad är väl en kvinna? En struntsak blott! Galningar blott börjar krig för ett fruntimmers skull. Den som sväljer förtreten och lider den nesa som andra fräckt åsamkar honom har genomfört en större seger än den seger vore som vunnes mot Troja som hämnd för en lösaktig kvinnas försyndelser. Minns, att du själv tog initiativet."

"Men ångern tar död på all skuld. Men du själv ångrar intet, och därför är all skulden din nu. Jag ångrar mitt brott, men du gör det blott värre och tyngre för dig och för Troja.

Dock hoppas jag ock att hellenerna låter mig fara och stå eget kast, och att de ej försvårar mitt öde, som är hela världens, med att söka avhjälpa det. Ty den stackare som söker avvärja Guds egna handlingars gång gör blott ödet än svårare för sig.

O Gud, låt mig lida allena för mitt eget brott. Störta ej både Troja och Hellas i drottning Helenas självvållade olycka. Låt dem ej sota för vad blott Helena har rätt till att sota för. Men, ack, jag vet att min bön blott är fåfäng. Ty fåfänga äro i allmänhet fruntimmersböner."

Men samtidigt frågade kung Menelaos sin broder: "Men vad skall vi göra med prins Aeneas?"

"Vi måste behålla den gästen som gisslan, om han icke redan har flytt ifrån landet. Han kan ju ha varit delaktig i nidingens planer och medskyldig till fräcka brottet."

"Det har jag då svårt för att tro. Jag tror snarare han kan bli nyttig för oss som kontaktlänk med Troja, och om jag ej misskänner mannen så kommer han till och med gärna att hjälpa oss. Detta förslag vill jag göra: att vi hör vad han har att säga i denna affär. Må vi höra hans åsikter om Paris' handlingssätt. Sedan må vi rättvist döma den bättre trojanen."

"Om han ej har flytt, så må vi genomföra förslaget. Men om han har flytt så vet vi att han är lika sniken förrädare som skurken Paris."

"Men icke ens det vet vi säkert. Vi vet ju ej hur deras avfärd gick till ens."

Och furst Aeneas fanns kvar. Han var icke alls bortsprungen. Och vad han sade inför de två kungliga bröderna var dessa ord:

"Jag är fruktansvärt upprörd. Jag skälver av harm när jag tänker på Paris. Jag kan ej förstå hur han kunnat begå sådant dåd. Jag var ej informerad och anade intet. I brand är mitt hjärta och hela mitt inre. Jag är djupt chockerad. Vad tänker ni göra?"

"Vi måste med våld ta Helena tillbaka om vi icke får henne åter med fred."

"Vad betyder 'med våld'?"

"Det betyder i värsta fall krig."

"Tror ni er kunna rå på den starkaste staden i världen?"

"Vi har hela Hellas bakom oss, om nöden så kräver."

"Det bleve en blodig historia, ett olyckligt tragiskt kapitel, en diger och dödlig konflikt för var inblandad själ, som vi måste försöka att undvika. Troja är stort, starkt och mäktigt, och med hela Hellas emot sig så skulle blott båda två jättarna tragiskt ta död på varandra, till alls ingen nytta för någon. O herrar, det får ej bli krig! Ej av den lilla anledning att en idiot bär sig dumt åt. En värld får ej blodigt gå under för en kvinnas skull! Vad kan vi tre nu göra, som bär hela ansvaret för konsekvenserna av denna fråga?"

"Du har inget ansvar, Aineas. Allt ansvar är mitt, ty min broder har avlastat hela affärsbördan över på mig. Du är bara en gäst som är helt i vårt våld och som lever på nåder."

"Ej så, Agamemnon. Vår vän Aeneas är villig ju att ge oss hjälp, av hans visdom att döma. Han har endast talat förnuftigt och uppriktigt. Ve oss om vi ej ser honom som vän!"

"Nå, vad föreslår du då, vår vän Aeneas, att vi tar oss till för att fredligt få slut på skandalen?"

"Jag föreslår detta: Ni skickar en delegation till kung Priamos, och jag själv medföljer den. Och vår uppgift blir att hämta kung Menelaos' fräckt bortförda hustru tillbaka. Jag tror att vi säkert skall lyckas."

"Och om dina landsmän förvägrar min broder hans hustru?"

"Vår Gud det förbjude! Så onda självsvåldiga galna och dumma är icke trojanerna att de själv väljer att störta sin stad och all världen i olycka. Det har jag svårt för att tro då, åtminstone. Alla trojaner är ej så'na knölar som Paris."

"Vi gläds åt ditt ord. Du må fara till Priamos då för att hämta min svägerska eller se till att hon kommer till rätta, om du icke själv kan beledsaga henne till Sparta. Men ger du oss tillåtelse till att draga i fält emot Troja om hon icke kommer tillbaka?"

"Om Ilion icke vill släppa Helena ifrån sig så har ni all rätt att ta Troja med våld liksom Troja behållit Helena med våld. Endast rätten står högre och är mera helig för mig än mitt älskade Ilion. Rätten må halshugga orätten om envis orätt förhäver sig."

"Far då i frid, och kom gärna tillbaka med drottning Helena."

"Förmodligen kommer ej jag men en annan eskort med den samma."

Och furst Aeneas begav sig med konungabrödernas oreserverade avskedsvälsignelse. Han fick ett vackert beundransvärt skepp av sin värd Menelaos för resan, ty det skepp han kommit med hade ju Paris ej låtit sin gode kusin återvända med.

Färden gick snabbt, ty de västliga vindarna var mycket gynnsamma och ej för våldsamma. Efter en veckas seglats var han åter vid Troja och välkomnades av kung Priamos och alla andra och ej minst av fadern Ankises.

"Men var har du Paris? Och vad har det blivit av skeppet ni seglade med?" Så frågade Priamos och alla andra bestörta. Och prins Aeneas blev lika bestört, och han frågade: "Har då ej Paris synts till? Har han icke alls kommit tillbaka?"

"Nej, han har ej skådats i Troja alltsedan den dagen han reste med dig emot Hellas. Men vad har då hänt?"

Nu blev prins Aeneas förstås högeligen komplett konfunderad.

"De män som här åtföljer mig är spartaner från Peloponnesos. Min ädle kusin for tre dygn före mig ifrån Hellas. Jag trodde att han skulle ha hunnit hem redan långt före mig, ty vårt skepp var trojanskt och långt snabbare än denna grekiska farkost, som kung Menelaos har lånat mig."

"Men varför avreste Paris tre dygn före dig? Varför hade han bråttom? Berätta!"

"Jag vill ej berätta ännu, ty allvarliga ting är på spel, och en världs öde hänger i luften. Jag måste först rådgöra med gudens vilja och representanter, då lämpligast genom Helenos och syster Kassandra. Helenos, jag ber att få tala med dig snarast på tu man hand."

"Det går bra."

"Fader, kunglige farbroder, och alla andra, jag ber er nu lämna mig ensam i fred, ty jag måste få tänka."

Och så tänkte prins Aeneas:

"O Paris, du människoniding som struntar i världen blott för eget nöjes skull, som ensam av alla människor fötts utan samvete och utan hänsyn, du dåre som skiter i Gud, i din släkt och i alla de dina, om blott du får äga den kvinna som tilltalar mest dina djuriska nycker! Ack ve! Du har inlett ditt folk och din hemstad i frestelse och kanske störtat all världen i olycka, blott av en nyck, en fatal egensinnig och vansinnig nyck!

Men jag dömer dig kanske för tidigt. Måhända är du trots allt oskyldig. Kanske Helena förledde och lockade dig och ej du din Helena. Kanhända for ni på ett brådskande uppdrag i helig och ofläckad vänskap, och kanske är ni redan åter i Sparta? Jag vet inget om er. Och det är vad som är det värsta av allt.

Ljuva härliga Troja, din rikedom, härlighet, glädje och prakt fyller mig med högt svallande glädje! Jag visste ej att dina murar var så hiskligt höga som de minsann är. Vad förmår väl en värld mot vår hemstad? Vad kan riva ner dessa murar som Gud själv har byggt? Även om hela Hellas för krig mot oss kan det utfattiga utsugna karga förpinta obördiga landet omöjligt i evighet rubba en sten i vår mur. Troja är världens herre och härskare. Världen är Ilions slav, och en slav förmår intet med sin svaga kropp mot sin herre med piskan. En hare må tappert predika blå demokrati, men kung lejon behåller dock klorna, som idealistiska haren är maktlös mot. Vad förmår fattiga fru Europa mot härliga kungliga Asien? Ej mer än en jungfru förmår mot en våldtäktsman.

Hellas, vi trotsar dig. Intet kan världen förmå emot oss. Det är min fasta tro när jag nu återkommer till Ilion efter att hava besökt usla fattiga Sparta.

Helenos, du med dina konster kan kanske ta reda på var Paris är och vad Paris har gjort."

"Kanske det. Men berätta först vad du själv vet."

"Broder Paris försvann ifrån Sparta tre dygn innan jag reste hemåt. Det är vad jag vet."

"Han vet mer, o Helenos!" skrek syster Kassandra.

"Håll mun, kära syster. Jag skall taga reda på var Paris är. Redan har jag en syn. När han lättade ankar från Peloponnesiska kusten greps han med sitt skepp snart av virvlande stormar och fördes med våld av en fasansfull nordanvind ner emot söder. Just nu är han gäst i Fenikien på väg hem mot Ilion."

"Kan du ock se vad han gjort? Kan du se varför Paris abrupt stack iväg ifrån Sparta?"

"Ett offer är Paris för högre gudomliga viljor. Det är allt jag ser. Men jag anar, kusin, att du icke sagt allt. Vad har hänt? Vad är det som egentligen nu är i görningen?"

"Jag skall berätta för er vad som hänt," sade systern Kassandra.

"Nej, vänta ett slag. Låt mig göra det själv. Detta är vad som bäst är i görningen. Kung Menelaos och kung Agamemnon i Hellas är fyllda av avund mot Troja. De önskar att vinna vår stad för sitt välde och därmed få grepp om vårt Asien. De håller på att planera ett krigståg mot oss, och med dem följer samtliga grekiska konungar. De kommer genast att sätta i gång med sitt krig så fort skeppet de lånat mig kommer tillbaka. Det är den fara som nu är å färde."

"Så skickar vi helt enkelt fartyget icke tillbaka, och lakedaimonerna som är ombord håller vi såsom gisslan."

"Bror, hör icke på honom!" skrek nu Kassandra. "Han tillknycklar sanningen efter sitt eget behag!"

"Vill du påstå. Kassandra, att jag, din kusin Aeneas, fräckt står här och ljuger om grava väsentliga och världspolitiska fakta?"

"Han ljuger ej, broder, men han talar ej heller sanning."

"Hur går det då till, kvinna, att varken säga vad sant eller lögnaktigt är? Kan du säga mig det är du icke förryckt, vilket du annars är. Ty den som icke ljuger, han måste ju säga vad sant är, och han som ej säger vad sant är, han måste ju ljuga. Men du påstår mig varken säga vad lögnaktigt är eller vad som är sant."

"Vad du säger är värre än lögn, ty du framställer sanningen så att den syns vara motsatsen till vad den är. Genom att kläda lögnen i sanningens kläder förråder du sanningen inifrån i stället för att uppriktigt förneka den genom rak lögn."

"Jag förstår ej vad fruntimret menar, men du kanske gör det, Helenos? Du är ju den snurrigas broder."

"Om du ej förstår vad hon säger begriper jag själv ännu mindre. O syster, om du känner till något som Aeneas fördöljer, så säg vad det är. Det är lönlöst att anklaga någon och ej säga varför man gör det. Ty anklagelser utan grund är som hus utan grund."

"Aeneas har icke sagt varför bror Paris med ens stack iväg ifrån Sparta."

"Jag säger er att jag ej vet varför Paris abrupt gav sig av."

"Men där ljuger han. Han har dock misstankar."

"Du tycks, kusin, vara den som har misstankar. Säg oss då vad du är fräck nog att misstänka."

"Misstänksamhet är en synd. Jag skall säga blott vad jag med säkerhet vet. Vår bror Paris är just nu på väg hem mot Troja..."

"Det sade Helenos nyss redan."

"Men med sig har Paris ett ting som skall bringa fördärv över Troja."

"Och vad är det 'tinget', kusin?"

"Någonting som han tagit med våld ifrån Sparta."

"Och hur vet du det?"

"Det har Gud uppenbarat för mig."

"Nej, nu har vi fått nog av den pladdrande hönan! Hon ljuger och vet icke själv vad hon säger. Det vet jag, att kung Menelaos ej saknade något av all sin omätliga rikedom när jag sist såg honom. Kom nu, Helenos. Du är mycket visare än din löst svamlande syster, ty du vet att tiga, som är mycket bättre och svårare och mera passande för Guds profeter än lösaktigt prat. Låt oss gå till vår fader och nu dryfta världspolitikens nyuppkomna problematik med dess yppersta mästare."

Och de två gick till sin fader kung Priamos.

"Nå, käre brorson, har du talat ut med Helenos nu?"

"Ja, herre konung, det har jag."

"Vill du informera oss då om vad vi icke vet?"

"Menelaos och kung Agamemnon är färdiga att börja krig emot Ilion."

"Och varför det?"

"För snöd vinnings skull. De vill blott erövra Asien för Hellas' räkning."

"Och det tror de sig kunna göra? Så stolliga är de? Hur kan två så mäktiga härliga konungar bli så förryckta?"

"Jag vet blott att de tänker göra det."

"Och huru snart?"

"När det skepp som de lånade mig kommer farande åter till dem tänker de börja inleda härtåget."

"Jag, fader, föreslog för Aeneas att vi skulle kvarhålla skeppet med all dess besättning."

"Ett stolligt förslag. Håll du dig till din teologi. Vi skall ej ge dem anledning till något krig. Vill de dumdristigt inleda krig må de själva ha all världens hat och förakt och all vanära där för. Vi skall nitiskt hålla oss rena och fria, oskyldiga och obesudlade från allt vad ofrid och våld och krigsgalenskap heter. Må fartyget nu genast sändas tillbaka. Om de vill ha krig skall vi ej ge dem anledning till det. Men vad är mysteriet med Paris? Säg, varför kom han ej med dig?"

"Herre konung, Helenos har sagt att han nog är på väg. Han for tre dagar tidigare ifrån Sparta än jag, och han lär ha fått stormar på halsen och drivits till fjärran Egypten. Helenos har sagt att han nu är i Tyrus på väg hem mot Troja."

"Men varför begav han sig fräckt med ert skepp utan dig, som en dålig kamrat, så att du tvangs att låna ett fartyg av värdarna? Vad sade värdarna när deras gäst plötsligt gav sig iväg? Sade han ens adjö till dem?"

"Allt detta får Paris själv svara noggrant på när han är här. Han kan bäst svara själv för sitt handlingssätt. Jag vet precis lika litet som ni alla varför och hur Paris plötsligt for bort ifrån Sparta."

"Det skall då bli högst intressant att få höra vad Paris kan ha att berätta när han kommer hit, om han alls vågar komma hit mer. Har du ej ens en misstanke om vad som där kan ha hänt? Blev det gräl mellan Paris och värdarna?"

"Nej, ingalunda. Allt var frid och fröjd tills en morgon med ens kusin Paris var borta. Och konungabröderna var aldrig misslynta före den morgonen."

"Var de det sedan?"

"Det är icke otänkbart att Paris' plötsliga avsked gav dem ett svagt intryck av oartighet, och att därav de tvenne atridernas digra beslut om ett krigståg mot Ilion stärktes."

"Så det är en plan som de haft sedan länge, att erövra Ilion?"

"Kung Menelaos tillkännagav själv, att det fanns ingenting Agamemnon mer ville och önskade."

"Fartyget är nu på väg till dess ägare. Snart ha vi alla hellenerna skramlande för våra murar med stolliga vapen och rustningar, skriande som desperata och uppskrämda höns, på två konungagalningars dumma befallning armt spelande apor till eget fatalt tragikomiskt fördärv. Måtte Paris blott hinna tillbaka hit innan de kommer, ty jag tror, att han har en hel del av vikt att berätta och matnyttigt att informera oss om."

"Herre konung, ni tror alltså att alla världens hellener ej har någon chans att besegra och erövra Troja?"

"Europa förmår ingenting emot Asien. Vi äro Asien. Bakom oss står världens största och rikaste världsdel. Europa är Hellas, ett fattigt förvekligat feminint land där var man lika långhårig och lika svag är som varje armt fruntimmer. Vad kan en kvinna mot mannen? Nej, kung Agamemnon och kung Menelaos är galningar som är i färd med att gräva en grav åt sig själva."

"Din broder är här," sade Klytaimnestra till sin herre kung Agamemnon.

"Min bror, vad står på?"

"Det har kommit tillbaka."

"Säg vad som har kommit tillbaka."

"Jo, skeppet, som furst Aeneas fick låna för hemfärden. Det har nu kommit tillbaka, men ingen Helena."

"Vad säger kaptenen om handlingsförloppet och tillvägagångsproceduren vid Troja?"

"Kaptenen är här. Han får själv ge besynnerligt svar på din fråga."

"Vad hände, kapten?"

"När vi kom fram till Frygien skildes den ädle Aeneas från oss, och han lovade oss göra allt vad som stod i hans makt för att få fru Helena ur Ilion och väl ombord på vårt skepp. Han begav sig till staden, och vi fick ej någonsin se honom mer. Vi förblev vid vårt fartyg med tålamod väntande att någonting skulle hända. Så kom det ett bud ifrån staden. Det var fursten Troilus, en av konung Priamos' söner. Han sade, att vi skulle tryggt ge oss hemåt tillbaka och att vi var fria att resa. Då frågade jag denne Troilus: "Helena då?" Konungasonen blev slak, och han frågade: "Vem är Helena?" Då sade jag: "Vi skulle avhämta här fru Helena." Då svarade Troilus: "Här finns ingen sådan." Och vi fick bege oss till havs ganska snopna och med tomma händer."

"Fick du inte reda på någonting mera, din stackare?" röt Agamemnon.

"Nog ville jag gärna ha reda på mera, men jag tordes föga att utfråga en så hög furste så närgångna och delikata små frågor, som skulle ha gjort honom lika vred som ni själv är, herre konung, för att jag ej frågade honom."

"Så vet du ej ens, om prins Troilus befallde dig resa på eget bevåg, eller om han var sänd genom konungens auktoritet?"

"Det är säkert och visst, att prins Troilus' befallning var konungen Priamos' egen befallning. Det var konung Priamos' och ädle furst Aeneas' självsvåldiga vilja att jag skulle avresa utan Helena."

"Då vet du tillräckligt. Då finns det för oss endast en sak att göra, och det är att mobilisera för krig."

"Dock är det även säkert och visst, att det icke fanns någon Helena i Troja. Och ej heller fanns där en Paris. Jag tror att kung Priamos ej ens vet om vad som hänt mellan Paris och vår fru Helena."

"Var är de då om ej i Troja?"

"Prins Paris for bort trenne dygn före oss. Dagen efteråt kom det från norr en förfärlig orkan över havet, som måste ha drabbat det skepp som de for med. Orkanen bedarrade tills Aeneas begav sig, men om icke Paris och drottning Helena gick under i stormen så blåste de säkert minst bort till Egypten."

"Det är sant och riktigt att här var en storm mellan Paris' och furst Aeneas' skepps avfärd. Om Paris och vackra Helena gått under har vi ingen orsak till krig, och då stämmer trojanernas tigande gåtfulla svarsreaktion. Kanske visste de att Paris omkommit, och i sin sorg sände de oss tillbaka vårt skepp utan ord. Men vi vet ingenting med full säkerhet. Kanske en dag kommer Paris tillbaka till Troja med rov ifrån Sparta. Far åter till Troja, kapten, och förbli där tills ettdera händer: att Paris en dag dyker upp med Helena, och då skall du fordra av Priamos att få spartanskan tillbaka med dig hem tillbaka till kung Menelaos och omedelbart, eller får du en dag höra viss underrättelse om Paris' död och Helenas, och då skall du frambära för konung Priamos din och all världens helleners deltagande sorg. Far iväg, herr kapten! Hellas litar på dig!"

"Och jag skall icke svika min moder, och ej heller kung Menelaos och drottning Helena. Farväl, herre konung."

"Dock hoppas jag, för allas väl, att Helena och Paris är döda, ty det är min tro och min fruktan att Troja ej släpper Helena, om en gång trojanerna får henne i sina händer."

"Vad sade ni, herre?"

"Jag mumlade bara i skägget. Farväl, herr kapten. Lycka till på er resa."

Och gode kaptenen begav sig.

Och innan han än hunnit fram till trojanernas mäktiga stad kom prins Paris till hemmet. Han lämnade sköna Helena ett stycke från staden i herdekamraters otadliga vård, medan själv han begav sig till staden.

"Välkommen, min son!" sade gamle kung Priamos och slöt den hemkomne i sina armar. Och alla hans bröder och systrar, förutom Kassandra, välkomnade hjärtligt den älskade men oförsvarlige brodern, den odygdige äventyraren, som icke ägde den ringaste självdisciplin. "Nå, min son, vad har du nu haft för dig? Vad tvingade dig att bege dig från Sparta förutan kusin Aeneas? Och vad för en irrfärd för dig så sent hem?"

Sköne Paris berättade att han haft otur med vädret och drivit med stormvädret ända till fjärran Egypten. Så snart han fick tillfälle såg han dock till att få tala med prins Aeneas i enrum, som även var ivrig att tala med honom.

"Du har ej Helena i följe."

"Har du för kung Priamos sagt någonting om Helena?"

"Nej, inget. Var är hon? Har du henne med dig? Är hon ej med dig? Följde hon icke med dig från Sparta?"

"Jo. Hon är i faggorna. Men jag beslöt att ta reda på först hurdant läget och stämningen var här i Troja. Så pappa vet intet?"

"Med flit har jag dolt hemligheten."

"Det var mycket klokt."

"Du har alltså bortrövat Helena från Sparta."

"Hon ville det själv. Det var hon som kom fram med förslaget."

"Det var intressant. Det ger nytt ljus i saken. Men du var ej ovillig till det?"

"Hon är ju den vackraste kvinnan i världen!"

"Förvisso. Jag borde få tala med henne. Har du lust att låta mig göra det innan hon kommer till staden?"

"Vad tänker du tala med henne om?"

"För hennes egen skull och för vårt Trojas så önskar jag veta vad hon har för inställning till oss, till Ilion och till sitt öde. Försiktigtvis måste vi här gå till väga, om du vill behålla Helena, och om vår stad Ilion alls skall bestå."

"Följ då med. Jag skall föra dig till henne. Hon är hos herdarna uppe på Ida."

Och furst Aeneas föll vördsamt på knä för Helena när han åter såg och igenkände henne.

"Bedårande drottning, ni är ännu vackrare i denna enkla miljö än ni var i ert hemlands palats."

"Kanske kan det bero på att jag är mer hemmastadd här i naturen bland luktande herdar och trivs bättre här än i lyxens och fåfängans kungliga grav. Vad för er hit, kusin Aeneas?"

"Min intuition och försiktighet."'

"Jag trodde intuition var ett fruntimmersfolksprivilegium."

"Männen har starkare intuition än ni kvinnor, och därför vet vi mera om den och skryter ej så mycket med den. Vad säger din intuition om din situation då?"

"Jag finner den enbart behaglig."

"Du finner ett nöje i att kanske du blir en orsak till världskrig emellan vårt Troja och Hellas?"

"Ha-ha! Ingenting skulle glädja mig mer än om jag blev ett stridsäpple för hela världen."

"Prins Paris har sagt att du var den som önskade bortföras och ej han som ville bortföra dig. Är det sant?"

"Det är sant. Men när jag ville vända tillbaka till Sparta när väl flykten påbörjats tvingade Paris mig fortsätta."

"Alltså är ni båda två lika skyldiga. Paris, får jag något ögonblick tala allena med drottning Helena?"

"Förvisso. Jag litar på dig, och jag skall icke tjuvlyssna." Paris gick bort.

"Säg mig nu, ädla drottning, vill ni bo i Troja med oss för all framtid?"

"En uppriktig fråga som fordrar ett uppriktigt svar. Svaret är varken ja eller nej. Jag skall gärna förtydliga det.

Ni har sagt att det kanske blir krig om min kropp. Inget passar mig bättre. Just det komme närmast vad jag har planerat och vad jag helst vill.

Vet ni varför jag flydde från kung Menelaos? Han var en feg stackare, en klen och ömtålig kruka, som ständigt och jämt kom och sade till mig: 'Jag är dig icke värdig.' Han var mig ej värdig. Jag kunde ej uthärda äktenskap med sådan ovärdig make. Ett helvete var det, som aldrig gav annat än äcklig förnedring och evinnerlig förödmjukelse.

Nu säger du att hellenerna kanske skall komma hit över och slåss för att få mig. Det säger jag dig, att om de äro värdiga mig, så besegrar de Ilion, och då får de mig tillbaka. Om de icke lyckas besegra det mäktiga och ointagliga Troja förblir jag med glädje i Ilion evinnerligen, ty då är trojanerna värdiga mig, om de motstår hellenerna. Det är mitt svar på din fråga."

"Så har jag då äran att inbjuda dig till vårt Troja. Tro inte, dock, att livet där bliver lätt. Vi är tvungna att ta det försiktigt. Kung Priamos är en klipsk klok gammal man, och han är även framsynt. Han kommer ej att tolerera dig lätt utan vidare. Men med försiktighet och samlat tålamod skall du bli Ilions dyrkade drottning, i skönhet och rykte och omtyckthet. Paris! Jag har talat färdigt med henne. Jag tror att ni båda kan komma till Troja i morgon på eftermiddagen, ty först måste jag bara varsko den gamle och bädda för introduktionen, så den ej blir obekväm." Och Aeneas begav sig tillbaka till Troja.

I konungaborgen gick Priamos samtidigt vred av och an dystert rasande.

"Söner, vad är det för mörker ni omger mig med? Vad är det för ett hysch-hysch som sprider lömsk pestlukt och väver i slottskorridorerna människospindelnät, som äro till för oss mänskors fördärv? Vad har Paris att dölja för mig? Varför går Aeneas och viskar med folk utan att säga något till mig? Här vävs dunkla intriger i lönn bakom ryggen på mig, och jag vet ingenting mera avskyvärt, mera fördärvligt och mer vidrigt stinkande. Fruktar ni mig, mina söner? Jag är blott en gammal grå man, den mest harmlöse och minst ont viljande mannen i Troja. Jag skall icke dräpa er för era eventuella små synder. Sjung ut vad ni viskar om, ty allt som viskas är unket, men uppriktighet är ett tecken på ära och heder."

"O fader, kusin Aeneas är här nu. Jag tror att han kommer att avslöja allt du vill veta."

"Det gläder mig, gode Helenos. Min brorson, stig fram. Varför kommer du icke med Paris? Nåväl, jag får veta det, hoppas jag, ej alltför sent. Men sjung ut nu, min brorson, om du är min brorson. Jag vet att du genom din utförliga redogörelse för ditt och Paris' besök i Mykene och Sparta blott dolt allt väsentligt som hände där. Säg mig nu allt, om du vill kallas ärbar och ädel, som endast uppriktiga män äro värda att kallas, som ej äger någonting smutsigt att dölja. Sjung ut nu! Du tiger? Vad skall det betyda? Skall då icke jag, Trojas konung och allenarådande herre, bli helt informerad om vad mina söner har för sig, som Ilions öde beror av? Skall jag, den som borde få reda på allt, ej få reda på något? Vad är det ni döljer? Vad håller otuktige Paris på avstånd från Troja?"

"Hans otukt, o farbror."

"Nu sade du äntligen alfa. Kläm till nu med beta. Seså! Ut med språket!"

"Nej, jag kan ej säga det. Paris får ansvara själv för sitt brott."

"Vill du göra mig galen? Så säg då vad Paris har gjort! Har han bortfört från kung Menelaos sin värds egen hustru måhända?"

"Det är just vad Paris har gjort."

"Aeneas, vad är det du säger?"

"Du sade det själv, icke jag."

"Har han bortrövat kung Menelaos' gemål?"

"Ja."

"En kvinna! Är det vad ni tisslat och tasslat om bakom min rygg? Är det därför du är så försiktig och Paris så skygg? Är det hela er hemlighet?"

"Ja. Är det inte tillräckligt?"

"Här trodde jag att världens väl stod på spel och att Ilions framtid var utsatt för risk, och så är hela saken en kvinna! Nej, fy, vet ni vad! Spänn er konungs förväntan med bättre historier en annan gång och ej med futtigt banalt bagatellartat nonsens!"

"Så denna spartanska får komma till Troja?"

"Se'n när har jag vägrat att låta ett fruntimmer komma till staden? När har jag väl nå'nsin förbjudit att kvinnor får vistas i Ilion? Jag bryr mig sju om min son Paris' kärleksaffärer. Hans kvinnor är hans kvinnor och icke mina."

"Vad säger vi då om vår vän Menelaos med skepp kommer hit för att kräva tillbaka sin hustru?"

"Det är icke jag som har rövat hans fru utan Paris. Och därför får Paris ta hand om den saken och svara din vän Menelaos. Jag håller mig utanför."

Och nästa dag kom Helena till Troja. Var man som fick se henne bländades och blev förtrollad av den blonda ljusas förhäxande skönhet. Kung Priamos även gav plats åt ett av sina sällsynta leenden när kvinnan blev presenterad för honom.

"Så du är Helena. Jag tror nästan att Paris funnit vår världs allra vackraste kvinna. Mitt barn, du är välkommen till denna stad som är din för all tid som du väljer att vistas här. Paris har sagt att du frivilligt blev enleverad. Förtäljer han sanningen?"

"Ja. Jag har själv valt att komma hit. Jag enleverades inte och bortfördes inte men kom hit av egen fri vilja. Som jungfru och frånskild och änka vill jag respekteras av er och här leva hos er. Min vän Paris har ej kommit vid mig och lovat att aldrig försöka att göra mig hans, ty den spådomen har jag förkunnat, att den dag jag kränks här i Troja av någon trojan, skall ert Ilion jämnas med marken."

"Hur kunde min lustlystne son välja en sådan kvinna att bortföra? Paris är skuld men Helena är dygd. Vad har de två gemensamt?"

"Förmodligen," sade Helenos, "så söker de just i varandra vad de själva saknar. Ty dygd saknar synden, och synd saknar dygden. Förträffligt kan de komplettera varandra, Helena och Paris, just därför att de är varandras totalaste motsatser."

"Spydige män, håll er tunga i styr, så ni slipper att ångra dess fräckhet! Och hör vad jag mer har att säga. Det går kring i världen ett rykte att kung Menelaos, hans bror Agamemnon och med dem var konung i Hellas planerar ett krig emot Troja för min skull. För mig skall hellener och era trojaner få blöda ihjäl. Världens ädlaste män skall nu kivas och kämpa och mörda varandra för mig, och därför har jag kommit till Troja. Ett ovärdigt äktenskap flydde jag, och nu må all världens män fritt med våld, krig och blod, järn och eldvapen kämpa om mig. Jag vill se vem den tappraste djärvaste mannen är i hela världen, ty honom allena vill jag ha till man. Må den segaste, hårdaste och den mest härdige mannen bli segrare och vinna mig som sitt byte!"

"Min son, säg, vad tar det åt kvinnan? Är damen spritt språngande vansinnig? Eller är det som hon säger blott osmakligt och teatraliskt rått skämt? Kan vi, som verkar allra naturligast, fritt skratta ut henne, eller skall vi tro att hon är besatt av en allvarlig sjukdom? Säg, Paris, att vi lättsint kan skratta ut henne, ty det vill jag hellre tro."

"Skratta ut henne bara, min fader. Det är nog det bästa."

Och Priamos började skratta. Han sade:

"Vad säger den jäntan! Hon vet ingenting då om världspolitik! Det är en sak som är mer än säker! Helena, det säger jag dig, att om kung Menelaos och hans gravallvarlige komiske bror kommer någonsin farande hit för att kriga med oss blir det icke för din skull men för deras egen. Dig giver de fan i, ty du är en kvinna. Allt de bryr sig om att besvära sig för är att skaffa mer makt. Om de någonsin anfaller Ilion blir det av den enda anledningen att de önskar få makt över Asien. Det sade du, Aeneas, ju själv. Inte sant?"

"Ja, det sade jag."

"Blindfödda dårar till män! Dock, det lovar jag er lika fullt, att det är den allenaste anledning varför jag alls kommit hit: I det krig som hellenerna och Menelaos skall föra mot er skall jag bli främste segrarens byte, om han så blir diger hellen eller tapper trojan. Jag vill tillhöra endast den främste av alla. Om någon hellen lyckas erövra Troja är jag sedan hans, och om någon trojan lyckas med att förinta ert Ilions fiender skall jag bli hans."

"Denna dams galna ord, Paris, går mig på nerverna. Det är ej lustigt vad hon här berättar. Jag tror att vi bör skicka henne tillbaka till ormgropen varifrån du djärvdes upphämta henne. Ett krig med hellenerna för hennes skull vill jag ej vara med om."

"O fader, hon är bara högmodig. Dessutom, vad kan allt Hellas förmå emot Troja? På vägen från Sparta besökte vi rika Egypten och mäktiga och imponerande makten Fenikien. Båda två svor att stå Ilion bi om vi anfölls av kung Menelaos. Vad kan en svag omanlig kung ifrån bondebyn Sparta förmå emot det fruktansvärda oändliga Asien med allt dess oräkneliga oändliga myller av folkmassor? Asien, Egypten, Fenikien, de är alla med oss om kung Menelaos, den fähunden, vågar att anfalla. Vad sägs om det?"

"Käre fromme Helenos, vårt Trojas profet, du som skådar i framtiden, säg, ädle son, vad du menar om vad Paris påstår om Ilions osårbarhet."

"Det är skrivet av Gud att det härliga mäktiga Ilion endast kan intagas inifrån. Ingenting mäktar all världen mot Ilions murar, dess starka försvar och dess bålverk. En erövrare som försöker sig på fagra Ilion drager en nit. Det är en sak som är viss och säker. Blott inifrån kan staden någonsin intagas."

"Och vilka finns det här innanför Ilions murar förutom trojanerna? Och av vad anledning skulle trojaner väl någonsin önska att intaga sin egen hemstad, som redan är deras? Så sant som man kallar mig Paris har Troja i evighet inget att frukta! Det har vi Guds egen ofelbara auktoritet på! Det är alltför uppenbart!"

Konungen teg eftertänksamt. Han var icke nöjd. Hans son prästen Helenos bar ödmjukt fram frågan: "Vad säger ni, fader? Ni tiger? Hur lyder ert sista avgörande ord? Får Helena bli kvar hos oss, eller får hon stanna kvar?"

"Fader, sade ni icke, att jag, Paris, ensam har rätt att besluta om kvinnan som jag gjort till min? Det är jag som har rövat Helena. Låt mig bära ansvaret för henne. Tag ej ifrån mig min rätt att besluta om mina privata affärer. En kvinna är intet. En kvinna är luft. Endast när en man älskar en kvinna får hon något värde. Men då blir hon ock hennes älskande husbondes egendom, och ingen annan har rätt att besluta om henne än han. Far, jag älskar Helena. Ej någon har rätt att bestämma om henne än jag."

"Son, du talar som ägde du redan Helena rent köttsligt. Men du har ej rört henne, säger hon. Och även säger hon, att då du rör henne skall fagra Ilion falla. Vill du då se Troja i dystra ruiner och äga Helena? Den synen vill jag icke se."

"Far, vad önskar du?" sade nu Hektor.

"För in hit min dotter Kassandra. Jag är i mitt vankelmod nyfiken att höra hennes syn i denna fråga." Kassandra blev införd. Hon hade ej än sett Helena. Så snart hon fick se henne i kungens sal med familjen och Paris och alla församlade utbrast hon:

"Ve er, trojaner, för denna fatala gudomliga dams skull! Trojanernas undergång har du nu, Paris, fört hit! Ve oss! Ve oss! Vårt Ilion skall brinna! Och just denna kvinna skall bli Trojas brandfackla!"

"Och hur skall Troja förgås?" sade Priamos spydigt.

"Odysseus skall bli trojanernas bane!"

Då undrade alla och frågade alla varandra: "Vem är väl Odysseus?" Endast Helena var kunnig om svaret:

"Han är en arm halt ful och rödhårig fattiglapp, konung på Ithaka, Hellas' mest karga obördiga fattiga och gudsförgätna eländiga ö, nog den ö som är avlägsnast av allihopa från Troja. Och han är den man som minst troligt av alla skall delta i något fatalt olycksdigert och vansinnigt krigståg mot Troja. En eländig stackare är han, som endast kan klaga och gräma sig och kritisera var medmänniska. Ingen människa kan tycka om honom eller ens uthärda honom. Så odräglig är han, och ful. Endast Thersites eller Thersites är värre ändå."

"Skall Odysseus, rödhårig halt stackars fuling och människohatare, erövra Troja, Kassandra?" Så frågade fadern.

"Just han, den eländige fattige landlöse kungen bland tiggare, skall bli vårt Ilions bane."

Då skrattade Priamos hjärtligt. "Ha-ha! Stackars dotter! Du har aldrig någonsin spått mera tokroligt! Vad du förkunnar är helt uppåt väggarna! Aldrig har vi hört en galnare mera otrolig mer verklighetsfrämmande och mer omöjlig absurd profetia! Profeternas yttersta vettvilling och stackars vilsnaste barn är du, min stackars dåraktigt falskt löjligt svamlande dotter, mitt stackars vettvillingabarn! Gå du hem och dra över dig täcket, så vi slipper se dig och blygas för dig. Stackars flicka! Hur kan någon människa bliva så vansinnig? Bort med den arma, och bort med Helena! Nu har jag haft nog för idag av förryckta och prövande kvinnor!"

"Får jag då behålla min sköna Helena?"

"Behåll du ditt galna och vilda förryckta lösaktiga fruntimmer. Ve mig om jag åter någonsin lyssnar till kvinnor och tar någon kvinna på allvar! Det finns ingen kvinna som ej är fördärvlig och galen och värre än djur i sin vilsenhet. Synden och skulden, som tillhör var kvinna i evighet, gör att det finns ingen kvinna i evighet som är att lita på. Väck med de tokiga fruntimren! Om du behåller ditt rov eller ej, Paris, ger jag idag blanka fan i. Jag vill aldrig se henne mer och ej någonsin mer ha att göra med saken."

Men sköna Helena gick ut ur den ståtliga konungasalen tillsammans med jungfru Kassandra. Och sköna Helena höll om den profetiska flickan som vore hon en mycket avhållen kär yngre syster.

4. Kalkhas

"Ni är kommen hit, antar jag, för fru Helenas skull, som ni vill föra tillbaka till Sparta. Men det kan jag säga er rakt ut, att hon stannar här."

"Jag bad ej att få tala med er. Mina ord är blott ämnade för konung Priamos, ty det är konungaord endast ämnade för Trojas konung som jag har att frambära."

"Packa dig hem. Här har du ingenting mer att hämta, och Priamos träffar du inte."

Då talade Hektor, som lyckligtvis råkade vara närvarande.

"Låt honom tala med far, Paris. Det kan ej skada. Vi har ingen rätt att förvägra en budskapsförmedlare hans egen plikt att förmedla sitt budskap."

Och Paris gav med sig i högsta grad motvilligt.

"Tala, kapten ifrån Sparta! Vår son Aeneas är gammal bekant till dig och kände genast igen dig. Vad har du på hjärtat?"

"Jag var en gång förr här och önskade tala med er. Ingen lät mig då komma till er, och jag avfärdades med en kort axelryckning, ty ni visste ej vad jag talade om då. Idag även har man försökt motarbeta min strävan att finna kontakt med min herre och konung, men lyckligtvis tillstadde Hektor att hindret besegrades.

För någon tid sedan var jag här för att tillsammans med prins Aeneas få tag på den bortsprungna drottning Helena åt kung Menelaos. Det visade sig dock att hon ej var här då.

Idag är emellertid situationen en annan. Jag ser här Helena i öppenhet leva i otukt tillsammans med ynglingen Paris och inför allt Ilions blickar, och Ilion har accepterat det, tycks det, och till och med gläds åt det äktenskapsbrott som begåtts och som alltjämt begås och blir värre och värre för var dag som går."

"Usling! Välj dina ord!" skrek nu Paris.

"Seså! Lugna ner dig, min son. Vår kapten kan ej känna till allt. Det är lögn, herr kapten, att Helena och Paris här lever i synd. Fru Helena har tagit ett löfte av Paris att han aldrig skall komma vid henne. Hon lever otadligt i helig dygd, och det är vad vi gläds åt i hennes fall. Fortsätt nu med edert ärende."

"Ursäkta mig, herre konung, att jag lät min tunga fritt löpa i fråga om saker som jag tog för givna men icke var säker på. Drottning Helena är då sannerligen en ärbar och hederlig kvinna. Men denne man här som bortrövade henne emot hennes vilja och stiftade tvedräkt i världen med att bryta sönder min kung Menelaos' så lyckliga äktenskap är en gemen vidrig usling!"

"Nu talar ni åter om saker ni ej känner till. Fru Helena var den som själv föreslog Paris att bortföra henne."

"Nu fattar jag rakt ingenting. Vad är detta för soppa? Allt motsäger allt, varje faktum och sanning bestrider vart faktum och all världens sanning. Allt är både höger och vänster och uppe och nere, kvadratiskt och runt, ja och nej, på en gång. Ja, jag fattar ej något. Men till vad jag vet: käre herre, högst vördade konung, min herre och konung i Sparta, er vän Menelaos, ber ödmjukt av er att få sin kära hustru tillbaka."

"Jag har ingen talan i saken. Prins Paris har hand om den kvinnan. Ni måste hos honom utbedja er om henne."

"Ni är dock ansvarig för hertig Paris, ty ni är hans fader och Trojas enväldige härskare dessutom. Paris vill ej ge Helena ifrån sig. Ni måste i rättens, moralens och lagens namn ta henne från honom. Om ni ej gör det så störtar ni er egen stad och all världen i brand och i olyckligt krig som kan vara i evighet genom er pliktunderlåtelse."

"Jag är ej en autokrat. Jag är endast mitt folks och mitt Trojas ödmjukaste tjänare. Jag gör vad folket vill och ej vad jag vill. Om folket vill ett har jag alls ingen rätt att beordra ett annat. Det är icke folket som skall lyda mig utan jag som skall vara lojal intill döden var blå individ som är del av mitt folk. Min son Paris vill ej släppa från sig Helena. Vad rätt har jag att tvinga hans vilja lyda min vilja? Han har samma fria och heliga vilja som jag. Ve den man som försöker betvinga en fri man hans fria och egna personliga heliga vilja! Om Paris ej vill släppa damen i fråga kan jag inget göra."

"Men inser ni ej att er älskade Paris har fel! Ser ni ej att han är en moraliskt fördärvlig och helrutten man?"

"Men han älskar Helena och kommer ej vid henne. Är det fördärvligt och ruttet att älska i anden och icke i köttet?"

"Om drottning Helena ej bett honom avhålla sig hade han aldrig avhållit sig. Kan ni, en ädel godtrogen rättsinnad konung, lugnt sitta och se hur en enda man åvägabringar ert rikes och er egen älskade hemstads fullständiga undergång? Överge Paris och rädda ert rike och Troja! Gör blott vad som rätt är. Det är icke svårt och omöjligt att handla i enlighet med eget samvete och egen lag. Giv Helena ifrån er, och Troja får leva i evighet, och Hellas' folk slipper störas i deras välsignade älskade arbete, som är för freden. Kung Priamos, hur kan ni neka? Hur kan ni ej se vad det gäller?"

"O far," sade Paris, "kaptenen är hederlig, ärbar och god, och det är visst och sant att han tror vad han säger och att hans personliga uppsåt är gott. Men skall vi, för att han är en god man, tro att hela Hellas är gott? Jag har mött Menelaos och hans dystre bror Agamemnon. Jag känner dem, och jag vet väl hur de tänker. Så tänker vår vän Agamemnon: 'Jag skickar nu denne naive och godtrogne fromme kapten till trojanerna för att ge sken av att vår sak är god. Han må utbedja sig om Helena. Vi veta dock att hon ändå ej blir frisläppt. Vad skada kan vållas då om vi försöker att spela rättfärdighet och giver sken av att handla på rättfärdigt sätt? Hyckleri kan ej vålla nå'n skada. Det ger oss ett positivt sken inför världen.

Och sedan när trogne kaptenen är kommen tillbaka förutan Helena kan vi lugnt dra ut på vårt fälttåg och erövra Asien och Ilion, som är det enda vi vill. Vad bryr vi oss om jäntan Helena? Nej, makt, land och pengar är allt vi bekymrar oss om. Det är underbart att fru Helena har bortrövats av Trojas folk, ty med det som falsk anledning kan vi bekriga trojanerna utan att röna all världens förakt.

Ännu bättre sken får vi om vi gör vårt yttersta för att få drottning Helena tillbaka. Jag tror att vi helt utan risk kunna spela det spelet. De ger henne ändå ej åter till oss.'

Så är kung Agamemnons själs innersta tankar. Han vill öva krig emot Troja. Han vill söka erövra Asien. Kusin Aeneas är vittne till saken. Han själv har hört kung Menelaos klart avslöja sin broders planer.

Nå, om Agamemnon nu önskar att erövra Asien, låtom oss låta den stackaren göra det! Låt honom med sina barfotalassar och träspjut och plåthjälmar storma vårt Ilions murar, som Gud själv har sagt att ej någonsin kunna bli nedrivna utom av ädla trojanerna själva. Må veka långhåriga fruntimmersaktiga stackars fåtaliga grekerna, med halte dumme Odysseus i spetsen, förmå vad de kan mot Egyptens, Fenikiens och Asiens samlade härsmakter! Låt lille gossen från väster med slangbågen och utan rustning förmå vad han kan emot den asiatiske järnklädde och obesegrade jätten med lemmar och nävar av stål! Låt oss se stackars greken begå sitt politiska självmord! Ja, låt oss, emedan han så innerligen och nödvändigt vill det, ge honom vår tillåtelse till att bräcka sin skalle av äggskal mot Ilions oöverkomliga järnmur."

Så slutade Paris. Då sade kaptenen:

"Jag är överväldigad, ytterst bedrövad, bedövad och slagen av skräck inför Ilions kortsynthet. Hit kom jag blott för att erbjuda fred mot en rättslig betalning, men ni kastar rakt i mitt ansikte kriget med alla dess fasor, och det gör ni under hånfullaste skrattsalvor. Ni är det som haver utmanat oss, och nu dessutom tvingar ni oss till att antaga utmaningen, fastän vi ej det vill. Ni har själva förstört alla utsikter och möjligheter till fredlig och vänskaplig lösning igenom att öppet och ruttet förtala er tillgivne vän Agamemnon, som ej är förmögen att uttänka sådan otrolig och långsökt och lömskt utstuderad bedräglig och stinkande list, som ni själva har visat er alltför kapabla till att tänka ut. Den som kan tänka ont om en vän är själv ond, icke vännen.

Jag har nu sett nog och fått nog av ert skändliga ruttnande avgrundspestanfrätta Troja och ger mig iväg för att komma tillbaka med Hellas' församlade härar. Min erfarenhet här idag av ert Ilion är att det finns endast en god och gudaktig själ i er stad, och den själen är kommen från Hellas och heter Helena. Adjö!" Och han gick. Paris skrattade elakt.

"Ja, må han försöka att hetsa sitt lands alla byfånar, byrackor och stackars narrar mot Ilions murar! De lär ej få en enda skråma av grekiska hundarnas döende stolliga skällande!"

"Jag börjar tro att Kassandra får rätt," sade Hektor. "Idag har jag sett världens lycka bli bortschackrad, bortfuskad, bortslarvad, prostituerad och mördad av min egen broder och min egen fader. Gud give att de sluppe undan det straff som de digert förtjänar!" Han gick.

Paris talte: "Och Hektor är blödig och tror endast gott om sin stads värsta fiende. Är det ej sant, Aeneas, att kung Menelaos själv sade till dig, att hans bror helst av allt ville erövra Asien för själva maktens och vinningens skull?"

"Jo, det sade han faktiskt."

"Jag tror er. Men ändå så önskar jag att denna dag aldrig varit." Så suckade Priamos trött, och han drog sig tillbaka.

"Det är ingen fara!" skrek Paris. "De kommer ej att kunna samla sig ens! Hela Hellas består ju av öar och halvöar blott. Att församla en flotta för dem kommer säkert att ta minst två år, och när den är församlad så krossas den av Aigeiska Havets beryktade dåliga väder. Det finns ju ej annat i havet emellan oss än grund och bankar, försåtliga rev och skeppsmördande skär! Ingen flotta kan helskinnad taga sig över Egeiska Havet!"

Men ingen fanns kvar där som åhörde den optimistiske Paris, ty även kusin Aeneas, hans vän, hade dragit sig sorgsen tillbaka. Ty ingen egentligen ville ha krig, och ej ens käcke Paris. Och Paris var ensam om att icke se kriget an med förskräckelse, dysterhet, sorg och beklämmande farhågor.

Hemma i Hellas omsider kom kung Menelaos till sin stränge broder och sade:

"Min bror! Nu är trogne kaptenen tillbaka från Troja."

"Och hur har hans ärende utlöpt?"

"Han säger att kvinnan skall komma tillbaka så småningom."

"Vad är väl det för ett svar? Låt mig tala med honom!"

Och gode kaptenen blev skälvande förd till den orädde kung Agamemnon.

"Kapten! Vad är det för ett prat, att 'Helena skall komma så småningom'? Antingen släpper trojanerna fruntimret, eller så släpper de fruntimret ej! Var hon där? Fanns Helena i Troja? Säg ja eller nej!"

"Ja, hon fanns där i Ilion."

"Och fick du henne med dig, eller höll de den olyckan kvar? Svara ja eller nej!"

"De behöll henne."

"Saken är klar! Vi är nödda och tvungna att mobilisera vårt Hellas' resurser mot Troja! Kapten, var ej ledsen. Var icke bedrövad." Och konungen fattade nedslagne mannen om skuldrorna. "Jag kan förstå hur du tänker och hur saken avlöpte i fjärran Ilion. Mot allt förnuft och mot världsalltets eviga lag, och mot sitt eget samvete, vägrade stolta trojanerna släppa ifrån sig den bortförda kvinnan. Du blev grymt besviken och ytterst beklämd av trojanernas blindhet i frågan och kortsynthet och obegripliga stockdumhet, och alltför väl såg du skräckkonsekvensernas tallösa fasor och olycksmängd framför dig. I ett försök att avvända och undvika blodiga framtider sökte du avhyvla sanningen och göra den mindre hård för oss. Godtroget sökte du dämpa ohyggliga olyckans fall emot jorden. Du tänkte: 'Om jag icke säger precis som det är, men försöker att mildra ohyggliga sanningen, så kanske kung Menelaos ej ids bry sig om något krig.' Är det sant vad jag säger, kapten? Är det så du har tänkt?"

"Käre herre, det är precis så. Om jag kunde igenom att offra mitt liv hämma stundande kriget, så skulle jag göra det."

"Men att du offrade ditt eget liv skulle ej kunna stävja det ringaste kriget i världen. Det är kanske möjligt, att det icke skulle bli krig om Helena själv dog, men hon är den som alla helst vill att skall leva. Nej, kriget är blivet ett faktum, och många skall dö i det utan att därför få slut på det."

"Broder, låt oss icke bry oss om krig. Låt oss avskriva saken. Vi har icke råd med ett krig bortom havet. Vi har ej resurser och kan icke vinna det heller. Själv är jag helt villig att avstå från kvinnan och låta prins Paris få njuta av henne så länge han vill, om det blott icke blir något krig. Observera! Du sade just själv, att om kvinnan dog det kanske ej måste bli något krig. Härmed offrar jag drottning Helena. Jag avsvärjer mig min Helena för evigt och anser från nu henne död. Må hon dö för oss på det att det ej må bli något krig."

"Menelaos, du svamlar. Skall vi sitta här tyst och stilla och foga oss när Troja fräckt enleverar din hustru och all världen skrattar åt saken? Skall vi sitta här såsom mähän och tåla den skam, den skandal och den vanära som idioten herr Paris har bragt över oss och vår ätt för evinnerlig tid? Här i vårt eget hem har förövats ett brott, och det brottet har lämnat kvar efter sig en svart och stinkande pestböld, som växer och växer så länge vi inte gör något åt saken. Den bölden är Troja. Ditt Ilion har fisit i Sparta och lämnat på stället kvar efter sig vanärans pest, som skall uppsluka allas vårt namn och vår ära, om vi ej bekämpar den bölden och utrotar den och befriar Helena från dess övermäktighet. Hon är det första och dyraste offret. Om vi icke räddar din hustru och utplånar Trojas moralsjukdom från jordens yta, så skall vi i evighet drunkna i vanärans träsk, och i det skall hellenernas samtliga namn slockna bort och förgås och förglömmas. Ty äran allena ger evigt liv åt något namn, och allenast svart vanära, hederslöshet och morallöshet leder till att något namn glömmes bort. Vill du föredra vanäran framför den eviga äran? Ty skam skall ditt enda namn vara om du låter bli att befria din hustru, som din är allenast i evighet, och som du ensam bär ansvaret för i all evighet, ty du har gift dig med henne.

Du tiger. Jag vet att det ej är en rolig sak vi ger oss in på. Men livet är sådant. Det är själva kärnan av livet att uthärda det outhärdliga, göra det omöjliga, företaga det värsta och gå genom det allra djupaste helvetet. Det är vad livet är till för. Man måste gå genom det värsta för att kunna lära sig vad allt det goda alls rör sig om. Allt ont är nödvändigt. Ve den som undflyr det! Den som flyr ondskan flyr blott ifrån Gud. Därmed vill jag ej påstå att guden är ond, men han lider och prövar och uthärdar det allra västa i evighet. Det allra värsta är människan, som han har skapat. Så länge som människan finns och Gud uthärdar henne, så måste ock vi digert uthärda henne och kämpa emot henne när hon har fel och går orätta vägar. Min bror, vi är sorgligt nödsakade till detta krig, ty det är det allenaste rätta som vi har att göra i denna prekära olyckliga situation."

"Må vi göra det då. Men det tror jag, att vi en dag kommer att ångra att vi nå'nsin inledde det."

"Om vi dör har vi ingenting mera att ångra, och döden är ondast av allt. Det är det allra värsta som vi kunde vänta av kriget. Men om vi förblir vid vigör - vad har vi då att ångra? Ty livet är det allra högsta och bästa som finns, ju! Om vi ej förlorar vårt liv har vi icke förlorat och sorgligt gått miste om någonting alls. Ty det ljuvliga livet är allt. Den som lever är rik. Den som död är är lyckligt berövad förmågan att känna sin fattigdom.

Allt är mig likgiltigt, ty allt går ändå på ett ut. Jag struntar i hur kriget är. Det är nödvändigt, och det är allt som alls spelar nå'n roll.

Vi skall samla tillhopa nu Nestor, Akhilleus, Aias och alla de andra. De har nog ej glömt sina löften till dig såsom friare till fru Helena. Måhända kan vi även få något stöd ifrån Kreta."

"Hur blir det med kung Odysseus?"

"Den apan! En sådan kan vi väl försöka att klara oss utan?"

"Han ger dock de mest oumbärliga råd."

"Jag befarar att han blir den svåraste att få till Sparta. Han har ju nyss gift sig och har kanske just fått en nyfödd och förstfödd och avgudad son. Men jag erkänner att hans förstånd är en omistlig tillgång. Vi får hämta honom med våld om det icke går utan."

"Och vår ädle vän Diomedes?"

"Ja, honom får vi även häkta. Jag tror Gud är med oss, min broder. Ty all världens ädlaste tappraste män lever just nu i vår egen tid och just här i vårt Hellas!"

Och till alla en gång så enträgna friare till mön Helena gick bud ifrån Sparta, som löd ungefär som här följer:

"Helena, spartanernas drottning och maka till kung Menelaos, har bortförts ur landet. En lumpen trojan vid namn Paris har fräckt enleverat den skönaste damen i Hellas, och Ilions konung och folk vill ej godvilligt låta oss få henne åter. Må härmed var riddare, som en gång friade till den bortrövade kvinnan, nu känna sig träffad och kallad att uppfylla sin heligt erkända plikt, att med hela sin kraft hålla edsvurna löftet till kung Menelaos att hjälpa den samme att återerövra Helena med våld. När det år som nu är börjar lida mot slutet må alla då samlas med fartyg och flotta och härskaror i lugna hamnen vid Aulis. Där må alla Hellas gemensamma härskaror samlas för det stora härtåget mot staden Troja, som svärtat spartanernas namn med ett oacceptabelt naturvidrigt brott emot vänskapens regler och all mänsklig gästfrihets högsta mest heliga lag."

Och Akhilleus och Aias och kung Diomedes och Nestor, och Teukros och herr Filoktetes och Idomeneus från Kreta och alla gav positivt svar till atriderna, och utan undantag lovade alla att komma. Blott en ville ej höra av sig, och det var Odysseus.

Kung Agamemnon och kung Menelaos såg sig därför nödtvungna att själva hämta den röde Odysseus. Med sig tog de Palamedes och nådde en dag efter långvarig farofylld resa den avlägsna klippiga karga ön Ithaka, där de fann konung Odysseus plöjande eländig åker med trötta och slöa och tröga och lata eländiga kor.

"Jaså, vad gör ni här, Agamemnon och kung Menelaos? Vad ger mig den äran?"

"Har du ej fått kallelsen från oss?"

"Jaha. Är det det saken gäller. Ni vill ha mig med i ert krig. Men just nu är jag upptagen. Ser ni ej då att jag plöjer?" Han fortsatte plöja med stretande nit. De två konungabröderna följde dock efter i fåran.

"Om du icke vill följa med oss så måste vi ta dig med våld."

"Nå, så tag mig med våld då."

"Odysseus, du förestavade själv den högtidliga ed som förband alla friarna till Menelaos' bortrövade fru för all framtid. Du själv kom på tanken om eden och föreslog den. Ej kan du, av oss alla, då fräckt gå och bryta den och bryta sönder ett hedersord som gäller för hela Hellas. Du som själv gav upphov åt ordet kan ej trampa ner det i smutsen så där bara."

"Jag har en hustru och dessutom min lille nyfödde förstfödde son att ta hänsyn till. Jag kan ej svika dem nu. Menelaos, gå undan ur fåran, så du ej blir kluven som den! Om jag följer med er ut i kriget så kommer jag aldrig tillbaka. Ty det är ett förtidsdömt krig. Emot Troja kan ej mänskligt vapen ha någon succé. Gud har sagt att den stadens obräckliga murar ej kan överkommas och nedrivas utom av själva trojanerna."

"Därför just måste vi ha dig i följe. Ditt vett kan besegra vår fiende. Utan dig är det omöjligt att intaga staden."

"Och dessutom vill jag ej Ilion någonting ont. Hellre plöjer och svettas jag så att jag själv blott får ont medan andra får bröd. Ni vill Ilion ont för att själva få glädje utav det. Det är icke min medicin."

"Odysseus, vi vill ej och kan icke ta dig med våld. Men vi ber dig att hjälpa oss på våra knän här i smutsen."

"Gå undan ur fåran!"

"Ej förrän du håller ditt hedersord, som du har svurit inför hela Hellas att följa. Vill du göra Hellas till åtlöje inför all världen med att bryta löftet som ingåtts offentligen med själva guden som vittne?"

"Jag plöjer igenom er!" Bröderna måste i sista stund flytta sig för att ej bli överkörda.

"Kan ingenting rubba dig ur din odrägliga envishet?"

"Just lika litet som ni kan på fredligt vis stoppa min plöjning kan ni få mig med i vårt krig."

"Om vi lyckas förutan att röra dig stoppa ditt arbete - följer du med då?"

"Det gör jag, ty inget kan stoppa mig i detta arbete. Det är då säkert."

"Så låt oss slå vad. Om vi lyckas att hindra dig i denna plöjning förutan att röra dig följer du med oss. Om vi ej kan hindra dig lämnar vi dig åt ditt öde. Vad sägs?"

"Det är bra. Jag blir gladare ju förr ni lämnar mig här på min åker i fred. Ju förr ni far åt helsicke, alltså till Ilion, desto förträffligare. Och min åker har jag skarpt bestämt mig för att plöja färdigt idag. Och jag plöjer med välbehag genom er och låter er trampas sönder i leran om ni går i vägen. Det vet ni."

"Det vet vi. Då är alltså vadet bestämt?"

"Ja, jag godkänner det. Om ni lyckas att stoppa min plöjning förutan att röra mig följer jag med er till Ilion. Annars så måste ni själva raskt ge er iväg härifrån. Det ska bli mycket lustigt att se era fåfänga löjliga dumma försök."

"Låt oss gå, Menelaos." De gick. Men Odysseus tänkte:

"Skall de lyckas stoppa mig med att gå bort? De går bort mot mitt hus. Skall de göra mitt hem någon skada? Nej, så helt erbarmliga är de väl icke. Men måtte de lyckas att fånga mig! Ingenting vill jag mer gärna än komma till Ilion. Endast familjen, min son och min hustru, kvarhåller mig här, ty min plikt mot familjen är större än plikten att strida för kung Menelaos. Ty inget förbundsband och löfte och ed är mer starkt än ens plikter och band med familjen. För ens egen kärleks skull och för familjens skull är vilken man som helst heligt berättigad att tveklöst bryta precis vilka löften som helst. Först av allt måste barnen och kvinnorna komma. Ens fädernesland är ett intet mot egna familjen och hemmet.

Men se! Där är Atreus' söner tillbaka. De bär något i sina händer. Kan det vara min lille son Telemakhos de bär? Ja, om det ej är ett annat spädbarn. Vad skall de med honom? Är det min oskyldige förstfödde son som ni bär? Vad skall ni ta er till med den lille?"

"Var lugn. Ta det lugnt, Odysseus. Vi skall icke kröka ett hår på hans huvud."

Och kung Agamemnon tog vackert det lockiga barnet och lade det just framför plogen på marken. Den plöjande fadern var tvungen att tvärstanna för att ej spädbarnet skulle bli överkört. Raskt lyfte fadern det gråtande barnet från jorden varunder den trofasta plogen stod stilla. Och fadern förbarmade sig över barnet och vaggade ömt det till tryggande tröst. Och hans plog var som borta med vinden för honom. Och bröderna såg på varandra med menande blickar. De hade nu vunnit sitt vad.

Under tiden i Ilion levde en präst vid namn Kalkhas. En dag fick han höra ett rykte på torget att det skulle snart bli ett krig mellan Troja och Hellas. Han började forska i saken och fick veta mer och mer som alltmer upprörde honom. Emedan han var en högt uppsatt och vankelfri och respektabel betrodd helig präst fick han en dag ett samtal med konungen Priamos, av vilken han informerades om hela härvan. Och Kalkhas gick uppbragt och rasande vred därifrån.

"Vad är detta för samhälle? Skall för en enda mans skull en hel värld kastas rakt i fördärvet? Vad är detta för blindfött odugligt vettlöst otänkande folk? Skall för att en ond dåre ej vet vad han gör hela Troja vekt låta sig ledas med honom rakt in i fördärvet? O Gud! Vad har Priamos gjort! Vad har Ilion gjort! Jo, jag vet vad de gjort. Troja har begått självmord. Det vet jag, att Ilion icke kan motstå hellenernas samlade härar i evighet, ty Troja är nu moraliskt den svagare parten, och männen från Sparta är sådana att de ej någonsin viker om än deras manfall är stort. De är sega som livet om vintern och ger aldrig upp. Men som Paris har fallit skall Ilion falla.

O Gud, skall då Ilions alla oskyldiga människor offras för en enda vettvillings synds skull? Skall Hektor, Kassandra, Helenos och fru Andromakhe, Hekabe, Deifobos och alla de ädlaste mänskorna i denna värld som nu råkar att leva i Troja behöva gå under för en enda mans vanvetts skull? Nej, det är icke rätt. För de ädla trojanernas skull, för de tusentals och tiotusentals godtrogna snälla oskyldiga menlösa Trojainvånarnas skull måste staden till varje pris räddas. Det finns endast en rutten skurk i vår stad, och det är den högmodige Paris. För alla de övrigas skull måste staden bevaras och räddas från kriget. Men hur? Jo, jag anar nog hur." Och han vände tillbaka till Priamos' salar.

"Herr präst, är ni åter och söker mitt sällskap? Vad gäller det nu?"

"Herre konung, jag ber att få frambära åt er en önskan och bön."

"Och vad gäller det?"

"Om alla dolska politiska planer fungerar och realiseras, så blir det snart krig mellan oss och hellenerna. Ett sådant krig bleve fruktansvärt för alla Hellas' och Ilions ädlaste söner. Det vet vi ju alla. O konung! Låt mig få bege mig till Hellas som spion för att där göra allt för att hindra att kriget blir av. Låt mig få ge mig av för att kväva det nyfödda kriget när det än befinner sig i sina lindor, ty sedan kan ingen få bukt med det monstret mer när det har inlett sin mördande verksamhet."

"Hur skulle du kunna utföra någonting sådant?"

"Min heliga kallelse är min förklädnad. Alla kan blott respektera en präst och tror ingenting ont eller världsligt om honom. Jag låtsar att vara en fräck överlöpare, som övergivit min stad och mitt land för att i stället tjäna hellenerna. Jag låtsar hava förlorat min tro på vårt Ilion, jag låtsar vara besviken på Ilions seder och bitter mot Trojas moraliska sedliga och religiösa förfall. Skickligt spelar jag en som förlorat sin tro på sin hemstad, och listigt så smickrar jag med kluven tunga hellenernas dygder och deras moraliska och religiösa och även strategiska storöverlägsenhet. Jag gör mig pålitlig hos dem och ger dem så i gudens namn svåra spådomar som de för Guds skull är nödda att tro på. Jag spår dem blott olycka, oväder och svåra prövningar i gudens namn, och jag är gudens vän, så de spådomar som jag förkunnar skall Gud ock se till att slår in."

"Res iväg, Kalkhas, redan idag, ty ju förr du slår följe med fienderna, desto bättre för oss."

Och den gudlige Kalkhas begav sig med konungen Priamos' fulla välsignelse.

En månad senare sökte han gästvänskap hos vackre ädlingen, unge och granne Akhilleus, där gyllenhårige krigaren levde i Fthia. Akhilles blev vän med profeten och älskade honom som lärare snart. Även Peleus, ynglingens far, tyckte mycket om Kalkhas, och på deras uppmaning medföljde Kalkhas Akhilles när denne begav sig till Aulis mot slutet av året med samlade flottor.

I Aulis församlades så hela Hellas' förnämaste ädlaste män, furstar, konungar, härförare, hjältar, ädlingar, prinsar och krigare. Där var den pålitlige Diomedes, en man som ej någonsin svek någon människa och allra minst sin förlorade kärlek Helena, som han såg som sin största heliga plikt att tillbakaerövra åt Hellas. Där var Menelaos och ledaren och överkonungen, härsammankallaren, oemotståndlige långhårige Agamemnon, av samtliga fruktad och dyrkad och omåttligt högt respekterad. Där var granne ståtlige oemotståndlige hjälten från Kreta, kung Idomeneus, som medförde den största enskilda flottan till Aulis. Det fanns ej mer pålitlig flottamiral, ej mer härdad och erfaren sjöman, ej mer trogen osviklig oövervinnelig hjälte än han, ty var han var var segern.

Och där var den grå silvertinnade älskade av alla vördade uråldrige veteranen från fornstora dagar, den grundlige besinningsfulle och kloke lugnt tänkande stillsamme avvaktande gamle marskalken Nestor, som visste av samtliga män mest om krig. Honom kunde ej en segerinriktad här vara utan. Han var som en far för var konung och krigare i hela hären. Hans ord voro alltid tungt vägande gudsord som vägde upp allt annat som någon annan man yttrade. Ingen var erfaren som gamle Nestor.

Och där var den röde Odysseus, som aldrig såg någon annan man an annat än med stor misstrogenhet. Han var ej populär, ty han var misantrop, och han trodde ej på mycket framgång i krigsföretaget. Han tvivlade på allt och alla så när som på några få undantag, nämligen Gud och sig själv.

Och nu steg mörke härlige kung Agamemnon fram och tog sig före att hälsa församlade furstarna och säga till dem ett antal väl utvalda ord.

"Kära vänner, kamrater, krigsbröder och medpotentater, och ni, barndomsvänner, var hälsade alla! Vi står nu i början av världens historias digraste krigsföretag. Vi skall segla till Asien över ett stormande hav fullt av rev, skär och bankar och klippor och grund, för att återerövra åt Hellas vad Asien rövat från Hellas, och det är den vackraste mänska som någonsin skapats och givits oss, nämligen drottning Helena, vårt lands ljuva moder, vårt Hellas' mest älskade skönsta symbol. Vi vet ej när vi kommer tillbaka. Blott ett är fullt säkert, och det är att vi icke kommer tillbaka förutan Helena. Helena! Helena! För den enda kvinnans skull drager var man ut från Hellas att offra sig helt i svårt brinnande krig för att kanske ej mer komma levande ur det tillbaka. Men farorna äro vi alltid fullt medvetna om. Och vi kan icke misslyckas, om vi än dör. Ty vi äro ett friskt folk. Moralen och rätten och Gud är på vår sida. Vi äro hurtiga och optimistiska och har det bästa humör. Vi kan skämta om döden som väntar oss, vi kunna skratta åt Thersites' rackartyg, illvilja och domedagsprofetior. Vi säger till honom: 'Ja du, gamle Thersites, om vi går under vid Ilion, så som du säger, så gör vi det ej utan något i bakfickan åt gamle Karon. När vi icke mer kunna driva och gäckas med dig, fula yngel, så blir det ej mindre kul att börja djävlas med Karon.' Och de av oss som äro dömda att dö där i främmande land under Ilions skugga dör den mest ärbara död som är möjlig. De stupar i striden för rättvis och ridderlig sak, och de stupar i det bästa sällskap som finns. Ty helt nära dem strider Akhilles och Hektor, Odysseus och Diomedes, jag själv, Menelaos och Paris, och icke minst de båda Aias. Vi äro de ädlaste männen i världen, och dem som vi haver att strida mot är våra jämlikar, ty även de är de ädlaste starkaste männen i världen. Vi går värld mot värld, och det gäller vems framtiden blir: individernas grekiska örike eller de tallösa vilda och lössläppta hordernas Asien. Antingen blir världen vår och hellenernas och individernas, eller så blir den de rasande grå asiatiska mörka och mordiska massornas. Det är vad kriget mot Ilion gäller."

Nu reste sig Nestor och talade: "Älskade konung, här finns säkert många ibland oss som ej känner till våra odds. Säg oss: hur stora är våra chanser?"

"De är lika stora som Trojas."

"Så jämna är odds aldrig någonsin. Hur jämna odds än kan verka att vara så är ändå alltid en part något smått överlägsen den andra. Berätta nu: Vem är den starkare? Vi eller Ilion? Om du ej vet ber vi den säga som tror sig veta.

Ty om vi är svagare vore det vansinnigt av oss att dra ut i härnad mot den som är säker att vinna. Om vi är den svagare borde vi alla gå hem. Om vi äro de starkare, dock, må vi fortsätta. Men om vi klart är de starkare, så varför säger du ej det rent ut?"

"Våra chanser är jämna mot Ilions. De äro lika förstärkta som vi, ty med dem krigar Memnon, fenikier, egyptier och dessutom thrakiske Rhesos. Men kanske här finns någon gudsman som vet mer än jag om hur framtiden skall sig gestalta. Finns här en profet som kan upplysa oss om Guds inställning till oss och om Gud skall rättvist förläna oss segerns välsignelse eller grymt orättvist hopplöst förvägra oss den?"

"Här finns Kalkhas," förkunnade unge Akhilles, som reste sig upp. "Han har övergett Ilion för att i stället ge stöd åt spartanernas mera moraliskt och samvetsligt rättvisa sak. Han är en äkta gudsman som kan profetera, och allt vad han säger är sant."

"Låt oss höra då vad denne Kalkhas kan hava att säga," uttalade Nestor sig.

"Ja, låt oss åhöra Kalkhas," bekräftade kung Agamemnon och satte sig.

Men Kalkhas var ovillig att träda fram inför spända församlingen. Vackre Akhilleus tvingade fram honom dock, och han tvingades rodnande stå inför alla hellenernas ädlaste främsta mest fruktade män, och han visste ej vad han till dem skulle säga. Då frågade kung Agamemnon förskrämde profeten:

"Säg, främling, jag såg att du motsträvigt ställde dig upp inför folket. Säg varför."

"Herr konung, vad jag har att säga hellenerna om förestående kriget är icke vad de önskar höra."

"Det är som sig bör. Den profet som blott säger vad folk önskar höra är falsk och ej någon profet. Om du ej säger gott kan vi blott säga: så mycket bättre! Säg ut nu! Skall vi lyckas ta Trojas stad inom en rimlig tidsperiod eller ej?"

"Eftersom ni så gärna vill höra om sanningen, så som Gud ser den, så hör noga på då! Det krig som ni nu är i färd med att inleda skall bliva både trojanernas och även de allra flesta hellenernas bane. I tio oändliga hopplösa och outhärdliga år skall ert krig hålla på, och först när alla de tio åren passerat skall ni lyckas genom fult svek och oridderlig krigslist betvinga den oövervinnliga staden. Men vad som på Ilions erövring följer skall bliva det värsta."

"Du var mig en olycksprofet. Men dock påstår du att vi skall lyckas att erövra staden till slut, och det är huvudsaken. Men säg oss det värsta. Vad händer när Troja är taget, som skall bliva värre än kriget?"

"När du vänder hem i triumf ifrån Ilion åter till Argos skall du, Agamemnon, i ditt eget badkar grymt möta din död, som blir hela historiens allra mest skymfliga, skamliga och oerhörda."

"Nu har jag fått nog!" Den som reste sig upp och lät höra sig var Odysseus. Han sade till alla: "Tro icke på olycksprofeten. Låt oss icke lita på honom. Han bär en suspekt gåtfull fysionomi som ej alls bådar gott. Kan du se mig i ögonen, olycksprofet? Nå, välan, håll då kvar din mångt döljande blick och hör på mina misstankars anklagelser! Jag tror du är en utsänd spion, som kung Priamos sänt oss att med vilka medel som helst sätta stopp för vår avfärd. Det är vad jag tror om den här alltför talföre olycksprofeten. Vad har du att säga oss till ditt försvar?"

Kalkhas kokade invärtes då han med harm högt förkunnade:

"Du, Odysseus av Ithaka, skall fara illast och värst utav alla trojanernas fiender. Efter att du gjort dig evigt förhatlig för alla igenom ditt gudlösa svek emot heder och gudlighet och lyckats krossa och mörda och utplåna, bränna och våldtaga Troja, skall du under tio år till vandra vilse i världen förgäves på all världens okända hav under trånande sökan och lidande letande efter ditt hem. När du så efter tjugo år räknat från den dag som nu är idag kommer äntligen hem skall du där bliva mördad av ditt eget folk, som skall hata dig för att du alls kom tillbaka. Det lovar jag dig, Odysseus."

"Så fortsätt då, Kalkhas, och säg allt det värsta. Vem mer skall förgås?" sade kung Menelaos.

"Akhilleus, grekernas och hela världens välsignade älskling, skall dö genom svek framför Ilions murar." Då ropade genast Akhilleus:

"Farbror! Man spådde mig när jag var femton att jag skulle antingen dö såsom gammal och ärelös eller som ung och den mest ärofulla i världen. Jag föredrar mycket det senare. Jag seglar hellre mot Ilion efter den spådomen än jag var villig att göra det innan."

"Och du, Aias, skall efter Ilions fall bliva galen och dö neslig ärelös död."

"Det tror jag ej förrän jag får uppleva det. Jag tror som Odysseus att du blott vill hindra oss från att med rätt sätta eld på ditt Troja."

"Och Idomeneus skall aldrig mer skåda sitt Kreta förutan de bittraste sorger och tårar."

"Men dock får jag leva?"

"Ja, men det liv du går till mötes blir värre än döden."

"Jag föredrar livet hur det än må bli framför döden."

"Patroklos skall dö innan Troja har fallit. De flesta av er allihopa skall aldrig mer skåda ert hemland."

"Skall bror Menelaos få åter sin hustru Helena?" Så frågade nu Agamemnon.

"Det kan jag ej upplysa om. Kvinnor ingår ej i Guds politiska planer. Jag kan icke svara för henne."

"Kamrater och vänner, vad säger ni? Kalkhas här säger att vi skall till slut lyckas intaga staden när tio år gått, efter digra ohyggliga lidanden varunder de flesta av oss skall dö, och de som ej dör före vår erövring påstår han att skall dö än värre efteråt. Vi har nu redan hört Aias' och käre Akhilleus' åsikter om denna sak. Men vad säger Odysseus, som har fått den värsta spådomen av allihopa?"

"Om det går i uppfyllelse som här Kalkhas har sagt, att jag skall irra hemlös omkring tio år innan jag kommer hem och blir mördad, så lär jag bli världens berömdaste man för så långa otroliga lidandens skull. Ty berömmelse, ära och rykte fås ej genom stordåd och hjältedåd endast. Nej, hjältar och storvulna maktgalna härliga praktlystna herrar blir hatade endast och föder blott avund och likgiltighet. Gamle Herakles hade ej någonsin blivit berömd om han ej gått ett tragiskt och orättvist öde till mötes. Och vem är berömdast i Hellas om ej konung Oidipus, vilkens ohyggliga grymma och blodiga öde blev hårdast och digrast av alla? Ju värre man lider, dess större, berömdare och mera älskad och avhållen blir man av världen för evigt. Om det är Guds vilja att göra mitt liv till en gräslig bedrövlig och hemsk tragedi kan jag ej göra något åt saken. Jag finner mig i gudens vilja hur blodig den än månde vara, ty fegast och dummast av alla är den som har fräckheten att protestera mot ödet och Gud. Kort sagt: jag följer med om ni far, hur än resan må bli. Men du själv, höge drott - Kalkhas spådde dig att bliva mördad i ditt eget hem när du anlände hem i triumf efter kriget. Vad tycker du själv om vårt företag efter att hava fått höra din egen död förutspås?"

"Hellre än att bliva skymfligen dräpt av min egen familj efter härlig triumfartad hemkomst, så offrar jag villigt mitt liv framför Ilions murar. Den spådom som Kalkhas har givit har blott eldat upp mitt humör och min stridsenergi, och jag tror att det samma ock gäller för hela vår här. Eller vad säger Nestor, den klokaste och mest erfarne av alla?"

"Vi har här av Kalkhas fått höra det värsta nu. Värre och hemskare öden än de Kalkhas har profeterat kan realiteten ej erbjuda oss. Därför torde vi logiskt bemöta praktiken med lugn och med ro utan fruktan och fasa, ty värre än de teorier som Kalkhas här har presenterat kan ej någonting i praktiken bevisa sig vara."

"Vad säger ni andra? Är ni alla villiga att ge er ut på historiens mest vanskliga äventyr, eller är någon man ovillig?"

Den enda man som var ovillig var lurendrejaren Thersites, men den bedrövlige pinsamme narrens föraktade röst fäste ingen man något avseende vid.

Och så ledde trojanske prelatens försök till att hindra hellenerna endast till att de blev än mer energiska och mera ivriga att få snabbt komma iväg.

Men till Kalkhas' hjälp kom nu en oövervinnelig bundsförvant. Utifrån ödsliga vilda Egeiska Havet kom plötsligt från mörkröda östern en storm som var faslig och långvarig. Medan den blåste var det helt omöjligt för ivriga tappra otåliga grekerna att ge sig ut med församlade flottan. De väntade länge och väl, och de väntade längre, men stormen bedarrade inte. När den tjutit vilt i en månad, så kallade kung Agamemnon med motvilja till sig den ont profeterande siaren Kalkhas. Han frågade siaren: "Du är den ende profet som vi har. Endast du kan rätt giva oss gudarnas ord. Säg oss vad vi bör göra för att få ett slut på Guds vrede, som ryter i stormen som kvarhåller oss här i evighet. Giv oss ett råd. Hur kan vi blidka himmelens makter och få dem att stilla orkanen?"

"Det är sannerligen blott jag som kan giva rätt svar på den frågan." Så svarade Kalkhas. "Så här skall du göra, o konung. Gud fordrar ett offer av grekerna, och det högheliga offer han fordrar av er är din käraste dotter. Om du, konung, själv öppet offrar din dotter skall vädret bli gynnsamt."

"Försöker du säga mig att jag skall slakta min dotter?"

"Din äldsta och käraste dotter, den okränkta jungfrun och oskulden Ifigeneia."

"Du vet inte vad du begär."

"Gud vet vad han begär."

"Hur kan någon alls få den idén att begära ett människooffer?"

"Guds krav får du ställa i fråga inför honom själv. Jag kan icke förklara hans vägar."

"En så fruktansvärd sak tarvar noggrann betänketid. Är det då säkert att vädret skall åter bli gynnsamt om blott flickan slaktas?"

"Ja, det är då säkert, precis lika säkert som att det ej någonsin skall bliva bättre om oskulden icke blir offrad offentligt på bålet av dig. Du är tvungen att skära av halsen på din späda dotter, om du vill ha åter Helena och erövra Ilion."

"Ge dig iväg. Jag skall tänka på saken."

Och Kalkhas gick ut ifrån tältet slugt leende. Kung Agamemnon betänkte den sorgliga saken i sju långa dagar varunder ej vädret blev bättre men däremot sämre. Han höll sig sur ensam och helt isolerad i sitt eget tält, och om någon var fräck nog att våga att störa hans ensliga ensamhet jagades fräckisen ut med okungliga bannor och sparkar. Men när de sju dagarna gått lät han kalla till tältet Odysseus och Menelaos och Nestor - de tre, inga andra. Han rådgjorde saken med dem och förklarade för dem vad Gud genom Kalkhas grymt fordrade. Röde Odysseus önskade genast att säga sin mening men tystades av Agamemnon, som först ville höra den erfarne Nestors omistliga råd. Nestor sade:

"Det handlar här uppenbart om religiösa gudomliga saker som jag alltid brukar försöka att hålla mig utanför. I denna sak är det mitt goda råd till mig själv att i godtrogen neutralitet stilla tiga."

"Och du, Menelaos?"

"Om jag har förstått rätt har vår vän trojanen i Guds eget namn lovat oss gynnsamt väder om blott du försakar din dotter. För allas vårt väl och för grekernas äras skull råder jag därför dig att tugga sönder det vidriga äpplet och ha det ur världen så att vi får komma iväg. Ty du har ju ändå tvenne andra små döttrar att trösta dig med, och om jag får fritt säga min mening, så tycker jag mer om Elektra än om jungfru Ifigeneia. Vi får icke tvivla på Gud. I Guds namn har det sagts oss vad vi har att göra. Om vi icke gör det så trotsar vi Gud, och det får vi ej göra. Som jag ser det, bror, är vi tvungna att offra din dotter. Ja, jag går så långt till och med att jag yrkar på offrandet av henne, att du begår detta dåd. Du har ej något val."

"Och vad säger Odysseus?"

"Kung Menelaos har rätt, om det verkligen är Gud som talat. Men hur vet vi att det nu verkligen är så? Vi har icke sett ännu en enda av Kalkhas' spådomar uppfyllas. Vi vet ej någonting om denne främling förutom att han är trojan, och det blott borde få oss att sky honom. Och vad är det för en gud som här vanvettigt fordrar ett omänskligt människooffer? Det liknar mer hedniska fisk-, kalv- och örngudar och andra hednabeläten och råa barbariska avgudar än den som vi brukar tillbe, som har skapat allt, som är konstruktiv och endast god. Jag tror icke på Kalkhas. Jag tror att han är en spion och en bluff, som allenast vill hindra vårt företag."

"Men hur skall vi få ett slut på cyklonen? Vår vän ifrån Troja har sagt oss hur vi skall få slut på det. Kan du, Odysseus, säga ett mildare sätt att få slut på det? Här sade just Menelaos att jag icke har något val. Menar du att vi har det?" Så sporde nu kung Agamemnon bekymrad. Odysseus svarade:

"Mitt råd i saken är att vi nu alla far hem. Hellre åker jag hem med den vanära som det betyder än drar på mig än större vanära genom ett människooffer. Så långt som till egna personliga olyckor kan jag gå med på att sträcka mig, men icke längre. Ett onödigt omänskligt rått och barbariskt ohyggligt och gudlöst förbannelsebringande människooffer vill jag icke medverka till och ej någonsin alls vara med om."

"Ditt ord, Menelaos, och ditt, Odysseus, är båda två tunga i viktskålen och väger jämnt mot varandra. Men vem skall ge tredje avgörande ordet? Jag själv har försökt att besluta mig för någondera nu i en hel vecka och ej kommit fram till det bittersta. Och Nestor tiger. Således befinner vi oss i ett dödläge, liksom mitt inre har gjort hela tiden."

Nu talade Nestor och sade: "Jag kände tyvärr redan till allt om saken förrän jag kom hit."

"Har vår frände trojanen då skvallrat?"

"Som ni alla vet är han såsom en far åt Akhilleus, som var den man som tog med honom hit. För Akhilleus endast har Kalkhas förtäljt samma sak som för dig, Agamemnon. Men unge otålige eldige orädde okuvlige föga återhållsamme gåpåaren, hjälten Akhilleus har icke tigit om saken. Han sade det först till Patroklos, och som alla vet är Patroklos helt utan bedömningsförmåga. Han sladdrade till vem som helst löst om den oerhörda och tystnadsförpliktande statshemligheten, och själv fick jag höra av en menig obildad tölpaktig struntkorpral att vädret skulle bli bättre så snart Ifigenia blev offrad av sin egen fader. Tyvärr är det så, att igenom Patroklos' förtjänst hela hären nu anser det nödvändigt att det förskräckliga sker. Alla tanklösa vanliga män, som är vana vid våld, accepterar och väntar sig av Agamemnon att han skall förrätta sitt offer, och om han ej gör det så gör de det själva, om ej de gör något än värre. Till min obeskrivliga fasa har jag tvingats erfara, att många är de som faktiskt ser fram emot den föreställningen att få se kung Agamemnon själv skära av halsen på vitklädd och bakbunden munkavlad oskuld med förbundna ögon. Blott enstaka impopulära personliga samvetsbehärskade blå individer som denne Odysseus tänker vad rätt är i saken. Soldaterna väntar sig blod. De är upprymda av galne Kalkhas' förskräckliga ord. Om du ej ger dem blodet de väntar sig är de i stånd till att själva utgjuta varandras blod och även ditt, Agamemnon, och kanske ock mitt, Menelaos' och ditt, Odysseus. Nu har jag sagt mitt, och som vanligt har jag sagt för mycket. Bedöm saken omsorgsfullt nu, Agamemnon. Blott du kan bedöma den alls."

"Efter vad du har sagt, pappa Nestor, så tycks det mig att jag blir tvungen att skriva till Klytaimnestra och be henne sända till Aulis min käraste dotter, den älskliga strålande Ifigeneia, för att hon må slaktas och brännas av sin egen fader inför alla grekers blodtörstiga åsyn, på det att de sedan må fritt kunna erövra, krossa och utplåna, utplundra, bränna och skövla det storslagna Ilion, för att där råkar att finnas en enda morallös och lättfärdig man."

"Klytaimnestra skall aldrig förlåta dig," sade Odysseus. "Du gör dig själv till din egen familjs största fiende."

"Vad gör man icke för äran? Jag vill icke göra det men kan ej annat. Jag tvingas därtill av den lumpna och tanklösa allmänna folkopinionen, som dårar har lömskt informerat om saker som övergår deras förstånd och som de ej har något att göra med. Kanske Gud slutligen dock, om han är en god själ, sätter stopp för det skändliga. Själv kan jag icke förhindra det. Redan i kväll skall jag skriva till hustrun min. Men hon är kvinna, och fruntimmer vägrar att lyssna till sanningen. Därför så måste mitt brev genomsyras av lögner. Vad föreslår du, Menelaos, att skall bli den största mest lockande lögnen?"

"Skriv glatt att Akhilleus anhållit om Ifigenias hand, eller Aias."

"Så kommer hon själv hit och rustar till bröllop. Nej, det är ej särdeles listigt."

"Skriv uttryckligt att hon ej kommer hit själv. Framhåll lägrets förvildade lyxlösa povra och grå karaktär."

"Om jag känner min egen fru rätt trotsar hon kungens ord och medföljer sin dotter ändå. Och så blir katastrofen för henne och för vår familj endast dubbel. Nej, jag vill ej mer vara med om den här ogudaktiga saken. Jag kan icke med. Jag går baklänges, tvår mina händer och drar mig ur leken. Skriv du, Menelaos, till din vackra svägerska, om du det vill. Det är ju sista slutligen din fru det gäller."

"Om jag måste skriva om saken till henne så måste jag göra det under ditt namn."

"Var så god. Gör precis vad du vill. Jag är utled på allt och på alla."

Och rasande reste han sig och gick bort ut ur tältet och var strax försvunnen i skuggorna i nattens mörker, mer dyster än någonsin på vild förtvivlad och mer ensam nattpromenad än den yttersta stjärnan på himlen.

Och sällskapet skingrades, och Menelaos begynte att arbeta på det fatala bedrövliga brevet:

"Min kära högt älskade hustru,

Vi ligger vid Aulis fördröjda nu redan i mer än en månad av avskyvärt oväder. Helige prästmannen Kalkhas har spått oss emellertid att vädret skall bliva gynnsamt om blott vår välsignade tös Ifigenia kom hit och offrade för våra krigares välgång sin mödom i äktenskap med den mest upphöjde av våra krafter. Du vet nog, min fru, vem jag åsyftar därmed. Jag ber dig då därför att sända vår dotter hit, så att hon genom sin dygd kan ge oss bättre väder. Din make och herre, hellenernas kung Agamemnon." Så skrev Menelaos och skickade brevet med en rask och pålitlig trogen kurir.

När det avsänts kom brodern tillbaka från sin dystra vandring i nattliga tystnaden till Menelaos och frågade: "Har du ännu hunnit skriva till Klytaimnestra?"

"Jag sände det nyss."

"Det var illa. Ty nu har jag fattat beslutet att jungfrun ej någonsin skall bliva offrad. Vad skrev du i brevet?" Och brodern förkunnade allt vad han skrivit. "Nå, det kan ej hjälpas. Jag får skriva snarast en klar dementi blott."

"Det kan du ej göra. Det får du ej göra."

"Det mänskliga måste gå före det heliga och det gudomliga. Plikten är helig, men människolivets familjefrid och harmoni är väsentligare. Du får finna dig i en svårt prövad och ansvarig kärleksbelastad familjefars vilja." Och kung Agamemnon skrev följande brev:

"Kära hustru, på grund av svårartade kriser i lägret så är det ej lämpligt för Ifigeneia att komma hit nu. Må hon komma ej förrän du hör av mig åter. Din trogne familjeomsorgsfulle man Agamemnon."

När Klytaimnestra fick brevet som kung Menelaos förfalskat, så tänkte hon: "Är det min man som har skrivit ner detta? Jag känner ej riktigt igen honom. Och vad är det som han åsyftar? Varför vill han icke uttrycka ärendet klart? Den förnämaste kraften i hären han talar om som skulle gifta sig med Ifigenia kan endast vara Akhilleus. Men varför kan han ej säga det rent ut? Nåväl. Ifigenia får ge sig iväg. Men jag själv följer med henne fjärran till Aulis för att som en omsorgsfull moder se till att allt går riktigt rätt till. Det gäller ju mitt första barns och mitt förstfödda flickebarns bröllop."

Och Klytaimnestra begav sig tillsammans med Ifigeneia mot norr. Och de gav sig iväg innan det andra brevet från kung Agamemnon till Klytaimnestra nått fram.

5. Odysseus

Allt var grått och förfärligt. Det vilda eländiga havet var rytande argt, och det regnade iskallt och gisslande hagelregn vågrätt från öster. Och vinden var bister och ursinnig, som den nu varit i en och en halv outhärdlig och mardrömslik månad.

"Fortfarande samma olidliga blytunghet, samma olidliga mörker och kyla, och samma förbannade stormvind och motvind som under de senaste sju outhärdliga veckorna. Har vreda himlen för avsikt att krossa oss? För varje dag tycks den närmare jorden, mer blytung och hotande och mera påtagligt nära. Det finns ingen rymd, inga stjärnor, ej sol eller måne, ej blåvit oändlig och underbar himlarymd längre. Det finns ingen evighet, ingen oändlighet längre, ty himlen har fråntagits oss.

Men vem kommer här om ej kuriren jag sände med mitt andra brev till min hustru? Han verkar helt slut. Har du dåliga nyheter?"

"Det kan man säga. När jag kom till Argos så hade din hustru och dotter re'n givit sig av. Dock, de vilar om nätterna, ty de är som alla kvinnor bekväma och pjoskiga av sig. Jag själv har ej vilat alltsedan jag lämnade Argos, och tack vare det kan jag varsko min konung om drottningens ankomst."

"Din drummel! Och varför gav du dem ej brevet när du sprang förbi dem?"

"Jag träffade dem ej på vägen, ty jag tog den genare och obekvämare vägen."

"Idiot! Mycket klokare hade du varit om du tagit deras väg och gett dem brevet. Hur långt härifrån är de nu?"

"De är här kanske redan idag, enligt vad jag har hört."

"Ge dig av och för hit Menelaos." Och tjänaren lämnade tungsinte konungen. Snart kom hans bror till hans sida.

"Jag hör, Agamemnon, att flickan är redan på väg hit tillsammans med modern. Nu har du blott en sak att göra."

"Och det är?"

"Att offra den arma. Gud kräver det, hären och manskapet kräver det, Kalkhas och jag och varenda en man utom du kräver offret."

"Det finns ännu en utom jag som ej kräver det."

"Och vem är det?"

"Odysseus."

"Den röde idioten! Han är oss allenast till last. Det var dumt av oss att kalla honom från Ithaka. Han är en upprorsman som alltid sätter sig upp emot oss och mot Gud blott. Han är teoretiker som alltid säger det vrånga. I strid är han feg och en haltande odugling."

"Säg det till honom och icke till mig. Men tyvärr har du rätt i att Ifigeneia nu måste bli offrad. Det kommer att för evig framtid förstöra mitt äktenskap, men det finns ej något annat att göra. Om guden har sagt så och fordrar det måste det bli så."

"Det gläder mig att du nu äntligen är på det klara med det."

"När du går till ditt tält, sänd då hit min kurir till mig åter. Jag vill ha det brev som han ej lyckades leverera. Måhända min fru skall förstå mig när hon får ta del av dess innehåll." Och Menelaos gick bort. Agamemnon var åter allena.

"Vad göra vi icke för Gud? Han är god endast i teorin. I praktiken är han lika ond som all världen och varje arm människa i hela världen. Praktiken är ond, outhärdlig, förfärlig och ful. Den är hopplös i evighet. Det teoretiska blott är ej ont och förkastligt. Allt vad guden gör i praktiken är avskyvärt och vederstyggligt och ont. Endast i teorin är han god.

Ve oss arma som lever idag för att uppleva detta! Och salig den själ som i framtiden endast behöver att skriva om saken! Om blott detta hemska historiska onda kapitel var endast en saga, som man kunde inbilla sig i en fridfull exotisk förtrollande dagdröm! Då vore hellenernas krigståg mot Troja en underbar och fascinerande läsning blott att tjusa barnens naiva lättlurade hjärtan med. Men som det är är allt endast en olidlig gudlös ofrånkomlig grym svart och omänsklig mardröm. Praktiken är evinnerligen olidlig. Blott det teoretiska är icke ont. Endast i teorin är vår Gud icke ond. Endast i teorin är vår Skapare god.

Odysseus! Du ensam har icke gått med på att offra min förstfödda dotter. Du ensam, den avskydde impopuläre gudshädaren har vågat visa barmhärtighet, mänsklighet och en sund instinkt. Men vi måste vägra att lyssna på dig, ty du är en besvärlig och farlig och pinsam person. Du skyr icke att trotsa Guds vilja och ord, och en sådan är farlig. Om jag endast kunde förstå vad du har emot Kalkhas! Han är ju ej fet. Om han vore en fet präst förstode jag bättre din misstro, ty prästerlig fetma är tecken om inte bevis på att prästen i fråga är långt mera världslig och praktisk än fromt teoretisk och andlig. Och präster är till för att blott vara andliga. Nej, Odysseus, din misstrohet mot prästen Kalkhas kan blott väcka samtligas misstro mot dig.

Är det du, Odysseus? Har du stått där länge och tjuvlyssnat?"

"Nej, jag kom nu. Jag kom blott för att meddela att din fru Klytaimnestra är kommen."

"Ditt budskap är den allra bittersta nyhet jag någonsin hört. Odysseus, säg, vad skall jag göra?"

"Det enda förnuftiga: res ej till Troja och rädda din dotter."

"Det kan jag ej göra."

"Här kommer nervös Menelaos."

"Min bror! Skall du låta mig ensam ta hand om din maka och dotter?"

"Jag kan icke möta dem öga mot öga. Må du offra flickan som vill det, och kläcka det för hennes mor."

"Hon har talat med riddar Akhilleus, som står och gapar emedan han aldrig hört talas om sitt eget bröllop."

"Det har heller ej någon annan. Den sköna idén har min hustru fött själv, ty du sade ej själv i ditt brev något om något sådant."

"Men tungorna går. Alla vet att din dotter är här för att offras. Om du icke säger det själv till din fru får hon veta det av någon annan."

"Du vill bara tvinga mig göra vad jag allra minst av allt vill."

"Icke jag. Det är guden som bringar dig offra din dotter."

"Om guden grymt tvingar mig offra min dotter så finns ingen Gud."

"Vill du göra dig skyldig till hädelse som Odysseus?"

"Den ende oskyldige kraften i lägret. Men min skuld i människooffret skall bli lika liten som hans. För mig med till min hustru."

"Men just sade du att du ej kunde se henne."

"Nu kan jag se henne. Töva ej nu! Är du tveksam i saken? Vill du icke komma till Troja?" Och kung Agamemnon gick med Menelaos till väntande makan och drottningen Klytaimnestra. Så snart hon fick se honom skyndade modern till maken och sade:

"Där är du! Vad är det, min man, som står på? Varför kallade du hit din dotter? Ditt brev var så konstigt och främmande att det blott fyllde mig med onda farhågor. Hit har jag ilat och den sista natten ej sovit av oro för oss."

"Har du rest hela natten?"

"Bekommer det dig att vi har det? Besvara i stället min fråga! Ditt brev fick mig ej att tro annat än att ingen mindre än hjälten Akhilleus friat till Ifigeneia. När jag kommer hit och får se honom och hjärtligt hälsar den granne som blivande brudgum begriper han inte ett dyft. Och han frågade mig varifrån jag fått en så befängd ljus idé, varpå jag sade allt om vad du hade skrivit till mig. Och då sade han dystert och allvarligt: 'Konungen menar med sina tvetydiga ord icke något normalt vanligt äktenskap,' varpå jag frågade honom: 'Vad är det för äktenskap då som han menar?' Då teg granne hjälten Akhilleus, varpå jag ställde precis samma fråga till andra, men även de teg allesammans. Dock såg jag att varenda en av dem alla för väl visste vad det var frågan om, men ingen enda av dem var barmhärtig nog att taga bladet från munnen. Så säg mig nu, min egen make, vad den olycksbådande allmänna tystnaden om Ifigenia innebär."

"Res dig, min hustru. Fall icke på knä för din make. Det passar sig icke när alla ser på."

"Att en hustru är ödmjuk inför hennes make - är det icke passande?"

"I detta enda unika olyckliga fall borde rollerna vara tvärtom."

"Varför det?"

"Jag skrev två brev till dig, men det andra kom icke i tid fram, dess värre. Här är det."

"Det säger ej något konkret. Det gör blott hela saken än dunklare. Varför skrev du först att vi skulle komma och sedan att vi icke alls skulle komma? Vad försiggår här uti Aulis egentligen?"

Då bröt olyckliga tårar med ens fram på konungens kinder. De kunde ej hejdas. Inför allas åsyn omfamnade konungen gråtande hustrun. Otydliga ord sökte trevande sig vägen fram över konungens läppar men blev överröstade av kungens upprörda gråt.

"Agamemnon! Behärska dig! Tag dig nu samman och säg vad det är!"

"Det är omöjligt för mig. Odysseus! Bror Menelaos! Jag ber om er hjälp. Kom och säg henne det."

Menelaos var redo att tala, men röde Odysseus lade då band på hans hjärta och sade: "Vad konungen ej äger vilja till själv kan hans tjänare långt mindre utföra."

Då sjönk den härlige konungen ner på sitt knä på den smutsiga jorden framför sin villrådiga maka och kom med bekännelsen:

"Hustru! För att kunna erövra Ilion har guden fordrat att Ifigeneia skall offras som slaktoffer åt honom. Gud själv är mannen som Ifigeneia skall offras i äktenskap åt.

Jag förstår att du skälver och tiger av fasa och skräck inför sådan outtalbar grymhet och omänsklighet från din egen mans sida, men han är beredd att bereda dig gottgörelse för sitt illdåd. Det heter i Lagen: 'Må liv ges för liv, tand för tand, blod för blod,' och så vidare. Om jag som levande människa någonsin kommer tillbaka från Troja, så tag då mitt liv såsom ersättning för Ifigenias. Utgjut mitt blod som jag utgöt vår älskade dotters. Jag ger dig nu härmed med guden som vittne den heliga rätten därtill. Jag har sagt till dig allt, och nu tiger jag stilla i väntan på ditt hårda svar."

"Vad är det för en Gud som ni har som har sådana galna vansinniga fordringar?"

Spåmannen Kalkhas steg fram nu och sade:

"Ett oöverkomligt oupphörligt oväder har i sju veckor nu hindrat hellenernas överfart över Egeiska Havet till Troja. Allenast om konungens förstfödda dotter blir offrad åt Gud skall det bli bättre väder."

"Och det har Gud sagt dig?"

"Det har han."

"Jag finner ej ord för min harm. Finns det ingen här som vågar påstå att Gud säger motsatsen, som han ju alltid plär göra? Ty aldrig i evighet har Gud sagt något förutan att genast ha tagit tillbaka det. Aldrig har någon gud gjort något utan att sedan ha gjort raka motsatsen."

"Tyst, kvinna," sade nu bryskt Menelaos. "Ni kvinnor vet inget om Gud, ty ni kan aldrig annat än prata i vädret och vet aldrig ens vad ni talar om. Klytaimnestra, res hem. Vad som här sker i Aulis har du inget mera att göra med. Här försiggår politik, och en kvinna i världspolitiken är ingenting annat än käppar i hjulet. Gå hem, vackra svägerska. Dottern fick du av din man, och som din absolute och allenarådande herre har han rätt att taga sin dotter tillbaka och du ingen rätt att motsätta dig det. Agamemnon, res upp dig ur din alltför äckliga alltför föraktliga ställning. Det passar sig ej för en man att gå ner på sitt knä för en kvinna, det mest ignoranta och hopplösa levande stycke som finns. Man får aldrig ta hänsyn till kvinnor. Då går det för galet. Res hem, stackars Klytaimnestra. Du liksom vi alla kan ingenting göra mot gudarnas vilja."

"Jag lägger ditt ord på mitt minne, min make, tills du kommer hem efter att nu ha sålt din familj och ditt blod och din dotter för ägandet av den trojanska odygdiga och babyloniska skökan. Jag lämnar vår dotter åt dig och ditt gamsällskap att av dem slitas ihjäl och förtäras. Jag gjorde det ej om du ej för det köpet erbjudit ett hederligt pris."

Och hon vände sig om och gick rakryggad ensam och raskt bort mot vagnen och sällskapet som medföljt henne till Aulis. Hon reste tillbaka mot Argos med dem, men förutan sin älskade förstfödda dotter. Ty för denna tös hade Gud andra planer.

Nu steg Kalkhas fram, och han sade:

"Lyss, konung, till gudarnas heliga ord. Guden fordrar att Ifigeneia, den värnlösa jungfrun, idag och i natt skall bevakas med noggrannhet, så att ej hennes olyckliga mor eller någon ogudaktig partisk person får idén att försöka befria Guds utvalda offer. Ty jungfrun skall offras! Det är Guds oryggliga vilja. Om Hellas skall kunna besegra trojanerna måste din älsklingstös offras av dig inför alla i morgon i gryningen."

"Du gör i sanning det så svårt som möjligt för oss, gode Kalkhas," var allt kungen sade. Men röde Odysseus trädde nu fram, och han sade:

"Jag föreslår att Kalkhas själv sätts som vakt över natten omkring jungfruburen, ty han är ju den som helst vill offra barnet. Han är upphovsmannen till hela idén. Må han sättas som den allra säkraste vakten för flickan. Och om flickan rymmer, så må han i morgon själv offras i stället för skuldlösa jungfrun."'

"Din tanke är god, Odysseus, vad den första hälften av tanken beträffar. Men att du kan tänka på att offra prästen som människooffer är något som du borde skämmas i evighet över. Men är Kalkhas villig att vakta sitt offer?" Så sporde nu kung Agamemnon.

"Det är icke mitt offer utan vår Guds. För min Gud är jag villig att göra precis vad som helst."

"Ja, det haver vi sport," sade kung Odysseus knappt hörbart.

Och det avgjordes att prästen Kalkhas allena fick ansvaret för Ifigenia tills hon den kommande gryningen skulle bli offrad.

Men sluge Odysseus gick till Akhilles och bad att få tala med honom.

"Vad vill du?" var hjälten Akhilleus' misstrogna fråga.

"Ett ord blott om Ifigeneia."

"Kom in. Säg, vad vill du med henne?"

"Säg själv vad du helst vill med henne."

"Helst ville jag rädda den skuldlösas liv."

"Samma här. Och just det ville jag gärna tala om."

"Tala."

"Låt oss gå till väga med humor och löje, som skolpojkar inför ett busstreck. Men tyst! Det är någon som lyssnar där utanför. Inte ett knyst! Jag ska se vem det är."

Och där utanför tog han på baraste gärning en gammal god vän som stod blickstilla med örat fastklistrat vid tältets vägg. Det var bågskytten, Herakles' vän Filoktetes.

"Din gamle filur! Står du här fräckt och tjuvlyssnar?"

"Ack, Odysseus, ursäkta mig, men vad ni fromt diskuterade lät så enormt fascinerande. Bli inte arg på en gammal och arm veteran. Jag är ej den som skvallrar. Tvärtom skulle jag gladeligen då föredra att vara med. Ert putslustiga spel tycks mig enbart behagligt och inbjudande."

"Vill du då vara med om ett bovaktigt pojkstreck?"

"Allt pojkaktigt tilltalar mig."

"Kom då med in i tältet. Tres faciunt collegium, men det skall ej sägas förrän i framtiden." Och gamle Herakleskompisen följde med in i Akhilleus' tält. Och de tre smidde där sluga planer tills aftonen bytte till natt.

Och i nattmörkret satt gamle Kalkhas på vakt framför hyddan som Ifigeneia hölls fången i. Han var högst missnöjd med uppgiften som den banditen Odysseus fräckt dyvlat på honom.

"Jag är en helig person, och så sätter de mig till att vakta ett offer, som en annan smutsig och ful svinaherde. Det är ej en passande ockupation för en man av min status. Jag är dock en helig person. Det är en outhärdlig förnedring att här nödgas sitta och vakta en flicka tills morgonen gryr. Men vad gör man ej för gamla Troja."

Då hördes en barnröst i mörkret:

"Ha-ha! Skalken Kalkhas bevakar en flicka!"

Och rösten blev strax retsamt ackompagnerad av en lika barnslig:

"Han är ingen präst! Han vill ju bara vakta små flickor!"

"Se upp! Den förfalskade skalken kan bliva rätt karsk om vi skrattar åt honom!"

Och alla tre barnsliga rösterna brast ut i klingande flinskratt.

"Förbannade ungar!" röt Kalkhas. "Gå hem till er mamma och lägg er! Om ni inte lyder mig skall jag ge er smisk på stjärten!"

Då flinade ungarna åter och sjöngo:

"Den skalken är falsk! Kalkhas är ingen präst! Han är falsk! Han vill bara ha flickor!"

"Förbannade skitungar! Vänta tills jag har fått tag på er, era små rackare! Näsvisa småglin! Fräcka små snorvalpar!"

"Tag oss då, falske profet, om du kan!" Och de flinade åter. Då Kalkhas förnuftigt nog tvekade överge hyddfången hördes den fräckaste barnrösten: "Mor säger att allt du gör är blott till för att hindra hellenerna från att belägra trojanernas stad, för att du själv är ingenting annat än en patriotisk trojan. Allt du gör är för Trojas skull och ej för Guds. Därför är du en sniken och falsk opålitlig profet."

Då förlorade Kalkhas behärskningen, och med ett rytande jagade gudsmannen ut i det kolsvarta mörkret och famlade såsom en blind efter ungarna, som inte syntes. Men till hans osläckliga vrede så hälldes på hans vredes eld ständig olja i form av de klingande barnsliga hånskratten, som ständigt sved i hans öron. Han kunde ej tåla förnedringen att bliva hånad för att han mot sin egen vilja var tvungen att utföra den outhärdliga uppgiften att vara fångvakt. Men barnen fick han icke tag på. De gäckades med honom och fick den rasande stackaren att komma allt längre bort från hans heliga uppgift att vakta Guds offer. När hopplösa barnjakten pågått en alltför lång stund blev den plötsligt tvärt avbruten av en högst karlaktig obarnslig svordom från ett utav barnen.

"Vad är det?" kom en annan mansröst från barn nummer två.

"Fan i helvete!" svor första barnet med mognaste basröst.

"Så säg vad det är! Du förråder oss annars!"

"Jag steg på en orm, och han bet mig, den rackaren."

Men Kalkhas hade hört nog, och han skyndade andfådd tillbaka till hyddan, som det dock emellertid dröjde en tid för den vilsne i mörkret att hitta. Men när han kom fram fann han ingången sprängd och det blivande människooffret försvunnet.

Och samtidigt ropade röde Odysseus långt därifrån till en medmänniska:

"Fly och stanna ej! Spring dag och natt tills du säkert är ute ur landet! Och kom aldrig åter till Hellas så länge trojanernas stad ännu står! Fly och stanna ej, flicka! Ja, fly för ditt liv!" Och snart hörde han ej längre Ifigeneias bortskyndande snabba små steg. Men han hörde från fjärran ett slag hennes avlägsna svaga och kvinnliga röst:

"Gode Gud vare med eder alla, som tack, för att ni räddat ur onda människors händer en oskyldig jungfrus och människas liv!"

Och därpå var allt tyst i den kolsvarta natten. Blott stormvindens eviga brus ifrån öster tjöt vilt såsom vanligt.

När röde Odysseus återkom till blå hellenernas läger så såg han vid fånghyddan Kalkhas bedrövligen sitta med huvudet i sina händer och suckande djupt över att han, en gudsman, dumt låtit sig bli oförlåtligt bedragen. Odysseus lämnade prästen allena med hans oförmåga att någonsin kunna förlåta sig själv.

Odysseus gick icke till sängs denna natt, ty han var alltför uppfylld av ljuvliga känslor och ilande tankar. Han märkte, att någonting höll på att hända med vädret. Den iskalla ostliga stormvinden höll på bli varmare, molnen blev tunnare, och plötsligt glimmade där mellan molnen en stjärna. Den sistlidna natten var den redan stjärnklar och ljus, men de gräsliga molnen kom åter till morgonen då. Men nu tycktes det verkligen bli en förändring i vädret. Vad hände med vinden? Med ens blåste den i Odysseus' öra i stället för rakt i hans ansikte, och det var icke en hård vind, men mjuk, varm och smeksam. Ja, plötsligt kom vinden från söder. Allt tunnare och alltmer vita blev molnen, och plötsligt kom månklotet jublande skinande strålande bländande fram. Vädret var plötsligt drägligt och gynnsamt. Den hårda svårartade motvinden var efter sju långa veckor helt utblåst. Odysseus böjde sitt knä ner till jorden och tackade Gud med mot jorden böjd nacke och välknäppta händer. Då kom Filoktetes armt haltande fram stödd av unge Akhilleus. Och Filoktetes begynte att gorma:

"Din röde förbannade usling! Se nu vad din lek har ställt till med! En kobra har bitit mig för att jag lekte med gudsmannen Kalkhas! Förbannelse över ditt påhitt!"

Odysseus teg, men Akhilleus sade: "Det hjälper ej här med argt ovett. Kom, låt oss uppsöka fältläkaren Makhaon. Kom Ifigenia lyckligt iväg, Odysseus?"

"Det gjorde hon."

"Nå, det var väl huvudsaken. Då går vi iväg, Filoktetes."

Och med Filoktetes svårt haltande, svärande, gormande och ilsket bannande allt här i världen gick unge Akhilleus bort emot Makhaons tält. Ingendera av de båda krigarna hade ens märkt den betydelsefulla förändringen i hårda vädret.

När gryningen började bådas och lägret fortfarande sov helt ovetande om väderväxlingen, sökte Odysseus upp prästen Kalkhas. Han fann den olyckliga vaktposten i samma ställning som han hade lämnat den arme i senast: armt sittande med båda händerna täckande ansiktet.

"Kalkhas!" försökte Odysseus hälsa, och prästen spratt till.

"Är det du, olycksfågel?"

"Ja. Var är din fånge?"

"Det gissar jag att du vet bättre än jag."

"Har du märkt stora väderleksändringen?"

"Ja. Varför sökte du upp mig?"

"För allas vårt bästa. Än sover var själ i vårt läger, och ingen förutom vi båda har märkt än att vädret förändrats. Blott du och jag vet om att du har gjort bort dig och att din gudomliga prästaprestige är mer värdelös än all den gratisluft som alla andas gemensamt. Som gudsman och helig profet är det ute med dig, och du vet det. Om det som du retades för denna natt ej var sant hade du aldrig tappat behärskningen. Du har själv avslöjat dig som en vanlig trojansk patriot som i Guds namn försöker att hindra hellenerna från att dra ut emot Troja, som de blott kan lyckas med att trampa sönder. Ditt utvalda människooffer blev aldrig förrättat, och ändå har vi gynnsamt väder, och det är beviset på ditt stora fiasko, din inkompetens och din fullständiga opålitlighet såsom profet, präst och gudsman. Gud själv har förkastat, förgätit och avslöjat dig. Du är bliven ett åtlöje för hela hären och världen.

Men endast vi båda vet om det. Akhilleus och Filoktetes, som hjälpte mig att befria den fläckfria jungfrun, vet även om saken, men ädle Akhilleus håller av dig alltför högt för att någonsin önska att vanära dig, och vår vän Filoktetes blev ormbiten och kan så länge han lider av bettet ej tänka på annat. Odysseus således utgör ditt ryktes och livs enda fara, ty han är den enda som kan tänkas skvallra om sanningen. Hänger du med?"

"Jag hör på med den yttersta fasa och skräck."

"Jag vill nu komma med ett förslag. Om du lovar att ej mer försöka att sinka vår färd och vårt härnadståg lovar jag tiga om vad jag fått se denna natt."

"Du vill således skydda mitt rykte från vanära mot det att Trojas förstörare får härja fritt?"

"Du har rätt förstått saken."

"Du menar att jag fritt får fortsätta verka som präst i hellenernas mitt trots att jag denna natt har gjort bort mig?"

"Det menar jag."

"Jag kan ej se vad jag har att förlora med ett sådant löfte. Jag går gärna in på det. Men om du någonsin bryter det skall även jag hava rätten att bryta det."

"Det kan jag lova, att det ej blir jag som först bryter det. Och blir det du blir det synd om dig."

Gudsmannen tänkte, när han med ett handslag beseglade överenskommelsen med Odysseus: "Ett löfte kan undvikas genom små listiga utvikningar. Jag kan lättare verka för Troja i skydd under denna högtidliga ed än som vanärad utstött och avslöjad hatad bedragare. Men det blir svårt att försvåra hellenernas företag utan att denne Odysseus märker det.

Hur skall jag klara mig ur denna knipa med bortblåsta jungfrun, Odysseus?"

"Det blir ditt eget problem."

"Jag behöver ditt råd och din hjälp. Hur skall jag rädda ansiktet?"

"Om icke guden kan hjälpa dig som du har ägnat ditt liv åt, så kan ännu mindre Odysseus." Och därmed gick Odysseus iväg.

Och det dagades, och lägret började vakna. När Kalkhas fick se alla människor vakna så blev han förfärad och ropte till guden: "O Gud! Låt mig lyckas bevara mitt ansikte inför atriderna! Ingiv mig de rätta orden, så jag icke blir till ett åtlöje inför all världen!" Och i samma ögonblick fick han en snilleblixt. Och därpå såg han hur kung Agamemnon med allvarlig uppsyn kom upp emot honom och hyddan, där Ifigeneia fortfarande rent teoretiskt och rent officiellt hölls bevakad och fången. Och kung Agamemnon kom bistert till prästen och hälsade honom och sade:

"Nå, präst! Vad har blivit av dina förträffliga spådomar? Ifigeneia har ej blivit offrad ännu, och ändå har vi fått bättre väder."

"Min herre och konung, ett härligt mirakel har skett. Gud har upptagit Ifigeneia förutan att utgjuta oskyldigt blod. Hon har redan mottagits av guden, och därför har vi redan fått bättre väder. Ja, låtom oss fröjdas och jubla, ty detta är dagen som Gud i sin nåd har oss givit till glädje och gamman!"

"Var är ljuva flickan? Är hon ej i buren?"

"Nej, såsom jag sade har Gud tagit upp henne utan att ens öppna dörren till hyddan. Hon finns icke mer i vår värld."

"Give Gud att det vare med sanningen överensstämmande, det som du säger!"

"När jag efter en kort och orolig morgonlur vaknade upp fann jag plötsligt att väder och vind var förändrade. Då gick jag in till din dotter för att tala om för den heliga jungfrun den glada gudomliga nyheten, som skulle för hennes del innebära att hon sluppe offras. Men då fann jag hyddan helt tom. Ej ett spår fanns av flickan. Då drog jag därav den gudomliga slutsatsen att guden själv gått i förväg för handlingsförloppet och tagit till sig Ifigenia redan nu i denna natt och på samma gång ändrat på vädret. Och detta har guden nu gjort för att du skulle slippa att utgjuta din dotters blod."

"Om hon blott vore kvar här men vädret förändrat ändå! Ty då skulle en ljuvlig förlikning med Klytaimnestra ännu vara möjlig. Men är Ifigenia borta för gott kan min hustru ej nå'nsin förlåta mig fastän jag är utan skuld i min dotters försvinnande. Ingen är skyldig, men alla skall vi få betala för det som ej någon har gjort utom Gud. Ja, så ligger det till, ädle Kalkhas," och konungen klappade prästen på axlarna, "men denna eftermiddag styr vi ut över havet mot Troja, och det är jag glad för. Vill du följa med är du välkommen."

"Tack, herre konung. Jag följer då med på Akhilleus' skepp."

"Det är bra." Och den ej längre fullkomligt tröstlöse konungen lämnade prästen i fred.

Efter frukosten började skepp efter skepp kasta loss och med lysande vindfulla bländvita segel triumfartat, härligt och ståtligt och utomordentligt serent, majestätiskt och stolt styra ut mot det väntande havet. Och solskenet bländade världen och gav åt begynnande resan en glans och en fröjd och det nog allra bästa humör. Havet log och välkomnade seglarna med sin oändliga varma otroliga blå världsomfamnande yta, och käcka hellenernas äntliga exodus ledsagades av de muntraste blankaste lekfulla skimrande käcka delfiner. Och det mer än något förvissade alla om att deras resa blott skulle bli tursam. Ty ingenting annat betyder delfiner och tumlare än lycklig resa och tur, liksom världsoceanens fregattfåglar och albatrosser, som alla är i maskopi med varandra och blott bringar tur åt de sjömän Gud älskar, som är riktigt sanna och äkta, och som mera tror på försynen och havet och vädret och Gud och all världens osynliga havsmystik än på sig själva och bräckliga rodret de håller i.

Under den andra seglatsdagen uppsökte Kalkhas Odysseus och ställde röde kaptenen en fråga. Odysseus svarade på den förutan att släppa sin uppmärksamhet från sitt roder och blå horisonten. Vad Kalkhas där frågade om var det följande:

"Oidipus är en beryktad person som jag hört mycket talas om, men vad den nämnde kung Oidipus gjort och hans livs intressanta historia har jag ej fått något grepp om. Akhilleus rådde mig att höra sagan från dig, ty han sade att du visste bättre om saken än han. Därför följde jag med på ditt skepp hellre än på Akhilleus'."

"Nog anade jag att där låg något bakom att du övergav din Akhilleus' skepp för att följa med mitt. Jag skall gärna berätta historien för dig. Men kom då tillbaka på eftermiddagen när vinden och ansvaret avtar, så att vi kan ägna oss åt denna saga då i lugn och ro. Ty nu är vinden som allra friskast och fordrar mest av mig, och jag kan ej ägna min uppmärksamhet åt en annan än vinden så länge han blåser så friskt som han gör. Vinden är den mest fordrande av alla herrar. Om sjömannen släpper sin uppmärksamhet och sin uppvaktning av konung Vind en sekund är det ute med honom och med hela skeppet han ansvarar för. Därför måste jag tjäna kung Vind nu allenast, åtminstone tills han själv slutar att sporra mig och självmant släpper på tyglarna och tar ut betslet ur munnen på mig, som tills vidare gör det omöjligt för mig att förtälja vad jag själv behagar. Kom åter i eftermiddag."

Och profeten kom åter till bistre kaptenen på eftermiddagen, när friska sydvästvinden verkligen mojnat och hårda seglatsen gick lugnare till, så att till och med några män börjat att hjälpa med årorna. Och kung Odysseus började då att förtälja för Kalkhas den sanna berättelsen om konung Oidipus.

6. Laios

"Ja, alltför väl."

"Hennes son var kung Epafos, som födde Libya, som födde Belos och Agenor. Belos blev fader åt Danaos och Aegyptos. Är du även kunnig om deras historia?"

"Ja, om danaiderna har alla hört."

"Belos' tvillingbror Agenor flyttades från Nilens stränder tillbaka till fäderneslandet, det heliga Kanaans land, alla Israels barns enda hemland på jorden. Där födde han med Telefassa bland andra barn Fenix och Kadmos och Fineus. Känner du till dem?"

"Om Fineus har alla hört, men om Kadmos vet jag icke mycket."

"De hade en syster som hette Europa. Men vart styr Akhilleus plötsligt? Han har lagt om kursen från Troja."

"Han verkar att styra mot Lemnos där borta."

"Ja, faktiskt. Vad vill han på Lemnos?"

"Måhända är något på tok. Men, Odysseus, fortsätt berätta om Kadmos och Fenix och jungfru Europa. Vad hände med dem där i Israels land?"

"Deras ädle far Agenor återgick helt till den mest primitiva och den mest ursprungliga religionen i världen, den fruktansvärt lagbundna fordrande judiska tron på den ende och evige guden, och hela familjen fick följa hans fjät och blev israeliter ock de. Men Europa blev kär i en hedning från väster. Han var en kapten och en köpman från fjärran Italien och kallades Tuscus. Europas strängt israelitiske far krävde hårt och bestämt att den älskade fästmannen måste bli israelit förrän han kunde umgås med jungfru Europa. Man Tuscus var öm och var ej intresserad av annat än kärlek. Han kunde ej smälta de hårda starkt bindande lagarna. Men fadern Agenor gick ej att blidka. 'Du får ej min dotter med mindre än att du blir rättrogen jude som vi. Jag kan ej ha en svärson som ej tror på Gud,' sade fadern till Tuscus. Då svarade Tuscus: 'Ni har ej förstått mig. Jag tror visst på Gud. Jag tror blott ej på någon politisk och ond världslig grym Gud, som hellre förbannar och dödar än villigt förlåter. Jag tror på den Gud som kan ångra sin vrede, som skapade regnbågen såsom försoning och såsom ett tecken på sin egen ånger när han hade dränkt hela världen och mördat allt liv, men jag kan icke tro på den Gud i vars namn de hebreiske mördade Bileam efter att Bileam endast välsignat och ärat Guds utvalda folk. Ja, jag älskar den Gud som var Josefs och Abrahams, Jakobs och Noaks och Samuels Gud, men jag tycker ej om den förskräcklige vredgade kortsynte guden som kräver det alltför omöjliga av sina barn genom en alltför snäv och formell, alltför vidlyftig, långtråkig och föga effektiv lag."

"Du har hädat, din hedning och lömske barbar! Det finns ej någon Gud om det icke finns ordning! Och Lagen, som Moses har givit oss, är inget annat än den enda ordning och reda det finns här i världen! Om du icke tål den, så ge dig iväg och kom aldrig tillbaka! Min dotter skall ej bli ett offer åt kaos' profeter! Du är anarkist, och jag tål lika litet en sådan som du likar lagen! Så ge dig iväg bara, missfoster! Och kom ej åter, så länge du ej kan förlika dig med landets lag!" Då svarade Tuscus:

"Om ni ej vill ge mig er dotter vill jag ej ta henne ifrån er med våld. Jag beger mig i gryningen och lämnar er och er dotter i fred. Men det lovar jag er, att ni kommer ej någonsin finna en man som mer älskar er dotter än jag." Och bedrövad gick Tuscus från burgna patricierhemmet. Den stränge principfaste fadern förteg allt för dottern Europa, och ej förrän följande morgon, när köpmannens skepp var försvunnet från hamnen med köpmannen själv, fick Europa med svårighet reda på sanningen. Och hon blev än mer bedrövad än Tuscus. Den älskligas ögons eld slocknade, och hennes näktergalshonungsröst tystnade. Hon blev förtvivlad och låste sig in på sitt rum, och hon släppte ej in någon människa på fjorton dagar. Den femtonde morgonen fann man att dörren var upplåst. Man trädde då in, men Europa var borta. Hon hade försvunnit från staden.

Då vände sig hennes tre bröder mot fadern och började anklaga honom för hela historien. De avsvor sig sin religion alla tre, och den förste som gjorde det var ädle Fenix. De lämnade alla tre hemmet och drog ut i världen. Men fadern förbannade dem för att de gjorde uppror mot honom. Han hann ej förbanna ordentligt sin äldste son Fenix, men Kadmos och Fineus fick bägge två höra sina förbannelser:

"Dig, svage kvinnlige Fineus, för att du följer din syster Europas fördärvliga väg, skall vår världs fasansfullaste kvinnor martera så länge du lever. För kvinnor skall du aldrig någonsin få någon frid." Men den fege och yngste av bröderna flydde förrän han hört hela förbannelsen. Kadmos allena fick höra sitt livs hela öde grymt förutspås:

"Aldrig skall du få ett hem utan att det blir omstörtat av dina egna familjemedlemmar. Och aldrig skall du få familj utan att dina barn sliter sönder varandra och mördar varandra och mördar sig själva. En son av ditt hus skall få barn med sin moder och mörda sin fader. En dotter skall äta sin sons eget kött och själv avrätta honom. Din ätt, om du någonsin får någon, skall bli den armaste och den mest osälla i hela världen. Ja, aldrig skall du finna lycka och lyckas att skapa din lycka förutan att du strax blir jagad ifrån den. Det spår jag dig, Kadmos, för att du tar dotterns parti emot fadern. Må alla förbannelser som icke drabbar din syster och dina två bröder hårt drabba den siste som lämnar mig, du, Kadmos, som även du övergiver din fader och den enda sanna och rättfärdiga religionen." Och Kadmos begav sig från Israel ut på oändliga resor till avlägsna länder för att därmed glömma sitt ursprung, sin olycksfamilj och sig själv.

Huruvida Europa blev någonsin återförenad med Tuscus är det ingen mänska som vet. Men det är ej helt omöjligt, ty alla tusker som kallar sig även etrusker är ättlingar till denne Tuscus, som alla etrurier räknar som anfader.

Fenix blev rik såsom sjöman och köpman och grundade staden Kartago. När han var en gammal man vorden begav han sig hem till sitt fädernehem där han fann fadern döende. Och på sin dödsbädd förlät gamle Agenor sonen och frågade honom: "Säg, fann du i något land jungfru Europa?" Men Fenix besvarade frågan med nej. Därpå dog gamle Agenor.

Fenix upprättade åt sig nytt högkvarter i staden Tyrus, där han snart blev stadens mest ansedda man. Snart behärskade han helt och hållet förutom Kartago ock Tyrus och Sidon och blev en av världens mest rika och mäktiga män. Men han återgick aldrig till faderns hebreiska religion.

Brodern Kadmos blev framgångsrik även på sina oändliga irrfärder. Han var den man som gav upphov till Rhodos' civilisation, och han grundade även en stad på ön Thera. Han koloniserade Trakien och slog sig till slut ner i magra och karga Boiotien, där han lade grunden till Thebe och blev denna rika och blomstrande stads förste konung. Och med honom på alla hans långa resor var hans hulda mor Telefassa, som hellre följt dotterns och sönernas revolutionära exempel än stått vid sin hårde mans sida. Hon avled i sin egen älsklingssons armar när de var i Trakien.

Till hustru fick Kadmos den vackra Harmonia, som, som ock namnet förtäljer, fick allting att harmoniera med allt. Deras bröllop blev ett av de mest legendariska i alla tider. Var konung och furste i Hellas var inbjuden och antog inbjudningen och upplevde sitt livs mest förtrollande lyckliga fest. Allting tycktes blott le mot Harmonia och Kadmos, och allra mest gudarna, ödet, Apollon och Gud. Deras stad blev blott inom ett tjugotal år en av Hellas' mest blomstrande, rika och mäktiga. Sparta, Korint och Athen blott var större och rikare och mer inflytelserika.

På så vis blev Kadmos' liv lyckligt och fridfullt, och ingenting av vad hans far en gång spått tycktes någonsin hota. När han blev för gammal för att mera orka regera, så gav han sin spira åt sonen till sin älsklingsdotter Agaue. Den sonen var duglig och kvick, ung och rättskaffens, och ingen bättre person hade kunnat ta Thebe i arv. Denne dottersons namn var kung Pentheus. Har du hört talas om honom?"

"Nej, aldrig."

"Han tog sin livsuppgift som konung på fullaste allvar, och hans största nit var för religionen. Han älskade Gud, och han levde blott för att få tjäna den samme. Han skrev många hymner till gudarnas ära och lov, och av allt gott han gjorde för gamle kung Kadmos' stad var nog det bästa hans storslagna ansträngningar för att stävja det folkliga lättsinnet och deras hedniska avgudavanor, som ofta slog över i orgier. Men bland de mest entusiastiska avgudadyrkarna och rusdrycksorgieförrättarna var även hans egen älskade moder Agaue.

Hon själv ledde ofta ursinniga skaror av druckna personer som jagade upp sig till yra, besinningslöshet, hysteri och spritt språngande galenskap. Detta var hedningars gudstjänst. De trodde att guden befann sig i ruset och att man blott genom besinningslöst rus kunde uppnå kontakt med den samme. De levde blott för detta rus. Och de var helt fanatiska. Den som försökte att hindra dem i deras utsvävningar och förryckta omänskliga nattförehavanden kunde bli dödad. De var då som rasande tigrar när de var mest uppe i sina hysteriska rusorgier.

Mot denna dårskap beslöt unge ljuse och rättrogne Pentheus att vidta åtgärder, om så hans mor själv var med eller inte. Den klarsynte siaren, som alltid förutsåg allt, Teiresias, avrådde Pentheus från att ha något med druckna hysteriska folket att göra, men Pentheus såg deras rus och besinningslöshet som en sjukdom i landet och vägrade vidare låta dem dra som en skogsbrand omkring över allt. "De vet ej vad de gör. De är tokiga, sjuka och galna och mer liksom svin än som människor. Otukt är allt vad de vill, och just otukt är det allra värsta jag vet. Det får vara ett slut på vår världs usla gudlöshet."

"Du vet ej själv vad du gör," sade då Teiresias. "Du önskar tukta en svinahjord, men svin går icke att tukta. De kan endast grymta till svar om du talar till dem, och om du söker tukta dem med mer än ord sliter de bara sönder dig med sina betar."

"Men kvinnor är människor och icke svin."

"Kvinnor är ännu värre än djur. Det skall du själv få se, om du vägrar att låta dem vara. Låt dem vara lyckliga i sina falska ogudaktigheter, och var själv mer lycklig än de om du kan i din gudaktighet."

"Säkert skulle jag låta dem vara om icke de genom sin avgudadyrkan vanärade mig och min morfar, vår stad och vårt land. Om de lämnade landet och mig helt i fred skulle jag även ej röra dem. Men de ger mig bekymmer. De bränner ner hus i sin masshysteri, och de offrar mer djur i sitt vanvett än landet har råd med. Och de drager andra folk med sig i deras förbannade laster och syndafördärv. Sådant kan ej en ansvarig konung i längden stå ut med. De kränker mig och kränker Gud, och de kränker vårt land och vårt folk."

"Om du kränker dem såsom bestraffning skall de endast kränka dig mera. Ack, konung, för din egen skull, låt dem vara! De är ju som rasande fradgande hundar och biter ihjäl vad de än kommer åt!"

"Jag skall dock spionera på dem och se efter om min egen mor faktiskt är en av dem eller ej."

"Men tag varje försiktighetsåtgärd i så fall. Klä ut dig till kvinna, så de tror du är en av dem, om de ser dig."

"Ett vidrigt förslag. Men för din skull skall jag vara lydig, och kanske det räddar mitt liv. Men om mor är ibland dem, så måtte var kvinna i evighet vara förbannad! Om min egen mor är en galen hysterisk berusad mänad som försöker att dölja sig själv i en djurskocks massmentalitet kan en man aldrig mer lita på någon kvinna. Det lovar jag dig, Teiresias. Om jag får se min högt älskade moder bland dessa självsvåldiga rasande vilddjur vill jag ej mer leva, ty då finns det intet för mig mer att älska och vörda."

"Var ej pessimistisk, och akta dig för ond fatal dramatik. Den som faller för frestelsen att överdriva avsäger sig sanningen och sin pålitlighet. Gå nu och byt till förnedrande kvinnoutstyrsel, och drag se'n till skogs för att fräckt spionera på vettlösa kvinnorna, som bara lever för sin stora dårskap, sin tro på att lösryckthet, lösaktighet och total disciplinlöshet motsvarar frihet, fast det bara leder till omänsklighet och förnedring. Och kanske de låter dig leva om du blott beskådar dem." Och konung Pentheus gick för att byta.

Då mötte han sin gamle morfar, den åldrade Kadmos. "Vart ska du?" Så frågade Kadmos.

"Jag tänker bege mig att utforska vad galna alkoholdyrkarna gör, och om min egen mor är ibland dem."

"Det är hon. Det kan jag försäkra dig."

"Ve mig!"

"Men gör inget dåraktigt. Stanna här hemma där du är i trygghet. I fruntimmers sällskap är ingen man trygg."

"Jag är tvungen att vidtaga åtgärder mot dem, om min egen mor är bland dem eller ej. Är hon skyldig skall hon bli bestraffad."

"Det finns ingen synd som ej straffar sig själv. Låt dem vara i fred med sin synd och med den gå i sin egen avgrund."

"Jag vore ej god och ej rättvis som konung om jag icke gjorde mitt yttersta för att förhindra att de själva går i fördärvet. Jag måste bege mig och se hur pass illa ställt det redan är med dem."

"Pentheus, du vet ej alls vad du gör. Du vet icke hur vilda de är. Jag har träffat en herde som stått som ett skräckslaget vittne till deras huseringar. Ingenting skyr de i sitt vilda rus. De har ej något vett, ingen kunskap om orätt och rätt och ej något medvetande längre. De är galna hydror. De skriar och river sig blodiga med egna naglar i ansiktet. I sin berusning och flockhysteri har de ej några hämningar längre. De ligger i skogen tillsammans och hänger sig åt lesbianism med varandra och river varandra och sliter varandra och sårar varandra som galna och brunstiga djur. Om en främling ovetande om deras hemska psykos kommer dit blir han strax överfallen, och tjogtals med vilda medusor gör bruk av hans mandom tills den stackars mannen är död. Och då lämnas han naken åt gamar och myror. En oxe kom bölande störande in i den gräsliga gudstjänsten, varpå de anföll den besten och ryckte av skinnet på honom och lemmarna, benen och huvudet. Ja, lem för lem slet de sönder den rasande otämjda oxen, som var mycket starkare än dessa kvinnor var. I hysteri skrek de vilt under offringen och smorde ner sig i ansiktet med oxens blod. Därpå drog de av kläderna och tog sig före att bada i blodet. Där springer de kring nu i skogen spritt språngande nakna och färgade från topp till tå av den offrades blod. Deras blodtörst är måttlös. De skriker nu efter mer blod."

"Vad de kan göra djur kan de göra oss människor även. Det måste bli slut på ett sådant omänskligt och oerhört fasansfullt vanvett. Jag går nu. Du kan icke hindra mig."

Och unge Pentheus drog på sig fruntimmerskläder och satte en lockperuk på sig och vandrade ut emot skogen, som en annan kvinna som önskade dela de övriga kvinnornas vanvett och deras totala förnekelse av sina egon. Och Pentheus sökte att dölja sig för dem, men det att han bar på sig kläder avslöjade honom, ty alla de andra var nakna. Det enda som de bar på kroppen var blod av oskyldiga levande liv som de slaktat på grund av sin vettlösa blodtörst. En kvinna fick se unge Pentheus bakifrån, varpå hon skyndade fram under skriket: "En kvinna med kläder på kroppen! Ryck av henne kläderna!" Och tjugo andra vansinniga kvinnor kom rytande fram, och de ryckte fanatiskt av kvinnan hans kläder. Då fann de förstås att han ej var ett fruntimmer utan en man. Och då blev de besatta av djuriskt besinningslöst våldsraseri, och de skrek med vilt tjutande ylande galande vrålande rasande röster: "En spion! En man utklädd till kvinna! En spion! Systrar, hugg era tänder i honom, den galne mänadspionen! Låt blodet spruta mot grenarna och trädens lövverk! Slit sönder hans lemmar och ät dem, på det att han må få så grymt slut som möjligt! Ryck av honom håret och skägget! Stick ut hans två ögon och slit ut hans tunga från halsen! Dra söner hans käkar och tänder, och slit ut hans lungor, hans hjärta och lever! Vrid huvudet väck från hans hals! Drag ut tarmarna på honom! Ät upp hans penis! En hädare är han, som vågar att störa oss här i vår heliga gudstjänst! Ej vill han ha vin liksom vi för att dricka sig full och bli eldig i kroppen! Han vill bara utspionera oss! Mörda den galningen! Slit ut hans inälvor! Må blodet spruta mot skyn, till behag för vår gud Dionysos i skyn, som har gett oss det ljuvliga blodröda vinet att dricka! Må vi åter fylla vår bägare, denna gång med denna spions varma människoblod! Vi skall flå honom levande!"

Och där såg Pentheus sin egen moder. Hon anförde dem. Det var nästan så att han ej kände igen henne, ty hennes anletsdrag var helt förvridna, i ögonen lyste allenast fanatiskt grymt blodtörstigt hat, och ur munnen på henne framskummade blodröd och dreglande fradga.

"Min moder, jag är ju din son! Känner du ej igen mig?" Nej, modern var blind, döv och död för sin sons sista nödrop. Hon stirrade med hemska blodsprängda ögon i luften framför sig och hörde ej annat än sitt hjärta dunka, berusat av vinfeber. Hon grep hans arm och tog spjärn med sin fot mot hans kropp. Och så vred på armen åt vänster och höger tills den var ur led och vart ben i den krossat, alltmedan den värnlöse sonen skrek hjärtskärande och hysteriskt av smärtor. Och med ett hårt ryck rycktes armen från kroppen, och konungablodet kom forsande fram. Därpå kastade sig alla kvinnorna över den arme med illvrål av blodtörst och lusta. De kastade kring sig hans inälvor, tarmar och senor och muskler och extremiteter. Agaue själv vrängde loss huvudet, som hon därpå tog och uppsatte på sin välvässade stav, som hon sedan bar kring i triumf, under glädje och sång, dans och segertjut ifrån de övriga damerna. Och när kung Pentheus' blod, hennes sons eget blod, föll i droppar från halslösa huvudet ner på de bröst som det huvudets mun en gång utsugit mjölk ur tog modern av blodet och smorde det vällustigt på sina kinder och i hela ansiktet för att ge det bättre mer skräckinjagande färg.

Därpå tog sig de arma förryckta hysteriska kvinnorna före att draga igenom sin stad i triumftåg med drottning Agaue i täten med spetsade huvudet. "Låt oss nu omvända hela vår stad till den enda pålitliga sanna och riktiga religionen med vårt underbara triumftåg! Må alla få se vilken ära och glans som vår ende rättmätige gud har bestått åt oss genom det heliga och saliggörande vinets förtrollande rus! Jag vill visa min son konung Pentheus att vi är starka och sedliga och oförfärade tack vare vår religion och vårt alkohol!" Så skrek Agaue den arma, och alla de övriga kvinnorna följde den skändliga.

Men i den kungliga borgen fanns ingen kung Pentheus som kunde se den storartade demonstrationen. Där fanns blott en tårögd bedrövad och krossad kung Kadmos, som genast igenkände huvudet spetsat på dess egen moders av sonens blod duktigt nedblodade stav. Och han grät, och han sporde sin blodiga dotter: "Vad har du väl gjort!" Och hon fattade intet.

"Var är då min son konung Pentheus? Detta triumftåg har jag endast gjort till hans ära. Jag ville att han skulle se vår storartade religions hela glädje och glans. Är vår blodröda demonstration icke underbar?"

"Gå till ditt rum och klä om dig. Din sons eget huvud bär du på din käpp, och hans blod är det enda du har till att täcka din kropp med."

Arma drottningen hade tills nu varit helt blind och döv för allt vettigt, men nu blev hon dessutom stum. Och när följande morgon hon vaknade upp efter ruset och hela ohyggliga sanningen helt uppenbarats för henne blev hon nu på riktigt totalt och obotligen sinnesförvirrad. Hon talade aldrig mer sedan ett vettigt förståeligt ord.

De ohyggliga blodiga riterna till alkoholens och rusets besinningslöshets lov och pris kom helt av sig när Thebes mänader förlorade sin ledarinna. Hon omkom ett tretal år senare när hon en dag lyckats rymma till skogs från sitt alltför bevakade fängelse hemma. Hon störtade sig ut för berget Kithairons mest hisnande branter, förutan att någon fick chansen att rädda den arma. Folk gav sig på jakt efter drottningen genast när det blev bekant att hon flytt, och man spårade henne till bergets mest farliga klippor och stup. Och de såg henne när hon stod ytterst på branten och skyndade fram för att rädda den galna. Men hon endast skrattade åt dem, och just när de trodde att de skulle lyckas med räddandet av henne slungade hon sig rakt utför. De hade blott varit en meter ifrån henne. Och när de fann hennes krossade kropp i en klyfta var livet ej mera i kroppen.

Kung Kadmos med hustru Harmonia lämnade Thebe när allt detta hänt. Det hårt prövade strävsamma paret begav sig till fjärran Illyrien, där de framlevde i nödtorft och fattigdom tills de av ålder och grämelse dog.

Men kung Pentheus lämnade efter sig en liten son. Teiresias skyddade honom och fostrade honom och lät en kväll utropa honom till konung i skenet av krigarnas facklor. Och denne son fick namnet Labdakos. Och han blev fader åt Laios.

Men varför beger sig Akhilles ifrån oss? Han måste ha något problem på sitt skepp. Jag är nog alltför nyfiken för att gå miste om att taga reda på vad som står på. Därför svänger jag rodret och släpper på seglen. Vad tror du kan vara å färde?"

"Ombord på hans skepp är den ormstungne."

"Ja, Filoktetes! Där sade du något! Det kanske är något problem med vår bågskytt. Jag hoppas dock hans svåra sårfeber icke är smittosam, eller att han kolat av."

"En god vän till Herakles går nog inte under så lätt."

"Du har rätt. Men var var jag?"

"Kung Labdakos födde en son vid namn Laios."

"Javisst ja. Och Laios' son var..."

"Stopp ett ögonblick nu! Alltför snabbt skrider generationerna plötsligt förbi. Säg, vad hette kung Labdakos' moder? Ty Pentheus måste ha haft någon hustru, ty annars så kunde han knappast ha fått någon son."

"Mycket riktigt. Jag fruktade att du fann denna berättelse tråkig, och därför försökte jag skynda förbi alla smärre detaljer. Kung Pentheus' fru var Aissa, och som hennes namn oss förtäljer var hon både psykiskt och fysiskt en uthållig kvinnoperson. Hon förblev kvar i Thebe när Kadmos och gamla Harmonia flydde ifrån sin familjesorg, och hon försökte att uthärda och överleva förlusten av sin käre make. Hon flyttade från sitt palats, och hon levde i avskildhet såsom en tiggerska för att i ensamhet, fattigdom, nödtorft och nöd göra bot för sin släktings ohyggliga missgärning och själv försöka att finna och ernå kontakt med den Evige. Men hon höll noggrant och vaksamt ett öga på Labdakos' utveckling, och hon blev gamle Teiresias' närmaste vän.

När kung Labdakos gifte sig ville hon uppträda åter offentligt och hindra sin ende sons giftermål, ty hennes livs högsta önskan var att hennes hus skulle utslockna, så att den gamle hebreiske anfadern Agenors spådom ej skulle behöva besannas i en ytterligare grad. Men Teiresias hindrade henne och avhöll Aissa från att gripa in och förstöra sin sons äktenskapliga lycka. Han sade till henne: "Min dotter, det är deras rätt att en gång vara lyckliga, om ock i framtiden otur allenast och olycka blir deras lott. Och, min dotter, du borde då verkligen inse det självklara faktum, att det är en bättre sak att leva olycklig och härda ut med sin olycka än att fegt kapitulera och ge sig åt döden." Och med största nöd avhölls smärta Aissa ifrån att förstöra och grumla sin ende sons bröllop.

Så blev konung Labdakos fader till Laios, och levde i lycka och frid under all tid han levde. Och därför vet ingen man någonting om honom. Och aldrig anade han vem hans moder var och att hon alls ännu levde. Han kände ej till sitt förflutna och brydde sig ej om att utforska det. Därför har heller aldrig historien alls intresserat sig för hans person.

Men när Laios blev vuxen och kraftig och grann ville han även gifta sig, och den han älskade var Iokaste. Men då kunde ej längre starrblinde prästen Teiresias hålla Aissa tillbaka. Som den gamla krokiga ödesbemästrade stackars försynsböjda häxa hon var steg hon fram uti Laios' palats och skrek ut inför honom och hela hans hov:

"Jag är gamla Aissa, din farmor, vars make var gamle kung Pentheus, som slets ihjäl av sin moder, som ni alla väl känner till fast ej någon täcks tala om saken, emedan ni alla är pinsamt och obekvämt medvetna om att kung Laios är Pentheus' sonson, och att den förbannelse som en gång drabbade Pentheus även skall drabba hans söner och sonsöner i än mer fruktansvärd grad än den drabbade min stackars man. Detta ber jag dig, Laios: försaka ditt giftermål! Gå ej i säng med en kvinna! Ty om du det gör skall du föda en son som skall dräpa dig och som skall famna i älskog din maka och sin egen köttsliga moder och med henne föda små barn! Låt vår ätt slockna ut, käre sonson, på det att dess väntande hemska familjebedrövelser må bli besparade oss och vår stad och vårt land!"

Men hon fick icke tala till punkt. Ännu hade hon mycket att säga, men Laios stod uppretad upp och gav sina soldater befallning att köra iväg gamla kraxande häxan. "Hon är ej min farmor, ty aldrig har jag haft en farmoder tidigare, och min far, som vi alla här vet, var föräldralös allt från sin barndom. Han har aldrig skådat i livet en mor eller far. Denna käring och stackars ragata är endast en sinnesförvirrad och vansinnig häxa som vill ställa till med skandal. Hon vet ej vad hon talar om. Kör ut den vidriga och vedervärdiga käringen bara!" Men Laios var röd som en mogen tomat, och hans farmoders ord hade upprört hans hjärta så att det ej någonsin mer kunde få någon frid eller ro. Även fästmön, den varma bedårande fru Iokaste, var upprörd av käringens prat och bedrövad. Men Laios drev ändå igenom sitt giftermål med henne, men när de båda blev vigda så kände de båda förbannelsens molns sakta självhävdelse gentemot deras lycka. Och det hjälpte icke att det unga paret försökte att förbise detta i fjärran än hägrande moln, som dock nalkades dem och vars pressande tyngd skulle göra sig påmint alltmer för vart år.

Och när dessutom gamle trovärdige gudsmannen, den gode blinde Teiresias, en dag berättade för fursten Laios, att gamla Aissa strax avlidit efter sitt mycket dramatiska uppträdande, blev kung Laios än värre till mods, ty då kände han pinande skuld i sitt hjärta. Ty om han ej med sådan bryskhet kört ut henne hade den åldrigas hjärta nog ej behövt brista. Han frågade gamle Teiresias: "Var hon min riktiga farmoder?" Och gamle gudsmannen kunde ej ljuga och svarade ja. Laios fortsatte fråga och fick trots den heliges motstånd snart reda på hela berättelsen om sin familj. Och han undvek därefter sin hustru.

Emellertid hade hon redan befruktats. Hon var redan havande innan Aissa besökt deras borg, ty kung Laios var otålig, häftig och rätt impulsiv av naturen och hade ej kunnat att hålla sig. Och denna hemlighet avslöjades av sig själv när den havande drottningens mage begynte att svälla. Och konungen vände sig till sin profet Teiresias och frågade honom: "Vad säger du om detta barn?"

"Jo, det säger jag dig, att allt ont som har förutspåtts skall bli besannat i detta oskyldiga kommande barn. Om du låter det leva skall det bli din bane och mörda dig med sina händer och taga din maka, sin moder, till maka och med henne föda fem barn. Detta allt skall besannas, så visst som det skall bli en son."

"Då skall jag be till Gud att det bliver en flicka. Om det blir en flicka, tar du då tillbaka förbannelsen?"

"Ja, men det bliver en pojke." Så talade strängt Teiresias, och när den älskade drottningen fru Iokaste kom i sina krämpor och gav sitt oskyldiga barn åt vår värld och dess ljus, blev Teiresias' spådom besannad, ty det var en förvisso en pojke. Så tänkte och talade Laios vid sin ende förstfödde sons stilla vagga:

"Min son, du är född till föräldrarnas olycka, till vår bedrövelse och blott till elände för hela Thebe och världen, om onda profeternas ord är att tro på och tagas på allvar. Ej ville vi ha dig. Vi fruktade för att ge liv åt ett barn, och vi avhöll oss från att på makars vis umgås i lust med varandra. Men du blev oss given ändå. Medan vi än var utan ond kunskap om förfäders brott, medan vi än var lyckliga, fria och glada och ljusa i själen som barn, blev du avlad, och blott dagen efteråt bragtes oss bud om att du skulle bli till vår olycka. Hur kan väl du, lille pilt, då bli anledning till något ont? Jag förstår ej hur något så litet och rent, svagt och klent, fattigt, utlämnat, bräckligt, försvarslöst och menlöst som du, lilla lindade spädbarn, kan frambringa ondska. Var kommer väl ondskan ifrån? Hur kan barn, dessa änglar, förtjusande varelser, öppna och skrattande söta keruber, bli ondskans apostlar? Ett barn är det minsta och svagaste väsen som finns. Likväl säger de att detta värnlösa väsen skall mörda sin fader och äkta sin moder. Det är den absurdaste höjden av samtliga absurditeter! Men Gud lyder ej under lagen om vad som är möjligt.

Hur skulle väl jag kunna tro något ont om dig, lillus, min jollrande pilt? Intet hjärta är renare och mera människovänligt än ditt. Minst av samtliga mänskor i världen kan du göra någon man någonting ont. Om det någonsin föddes en fläckfri person var det du. Andra förutspår ondska om dig, men jag förutspår att du blir Hellas' historias ädlaste konung. Om någonsin Thebe vår stad råkar in i svår fara och nöd blir nog du den som i barnslig oskyldig okunnighet frälsar landet ur faran, förutan att vilja det själv. Ty en ädel person gör ej gott för att visa sig god utan för att det faller sig rätt och naturligt för honom. Min pilt, vad än världen försöker förleda dig till i en avlägsen framtid skall jag aldrig söka att undfly det med att försöka ta livet av dig, ty om Gud än vill bruka dig som instrument för sin lekfulla nyckfulla ondska skall jag alltid vägra att tro om dig någonting ont.

Men Gud härskar med hänsynslöshet över alla, och vi mäktar intet mot hans obönhörliga vilja. Gud lyder ej lagar, moral, rätt och sanning. Han är den mest laglöse av allihopa,. Vad gagn har väl judarna haft av den lag som de påstår att guden själv gav dem? Blott olyckor, statstragedier, förfärliga prövningar och alla världens förföljelser har blivit alla laglydiga israeliters ohyggliga lott. Ingen har så förföljt stackars Israel som den allsmäktige Guden, som allting som sker sker igenom. Ja, Israel, Guds allra käraste närmaste egendomsfolk, har fått röna Guds hårdaste vrede och straff. Ty vår Gud mer än någon slö man är förtjust i att plåga, förfölja och hemsöka oss stackars mänskor. Det är alltid någon i världen han ansätter och som han vänder sin vrede emot. Det var Israel, Moses och Israels barn och den osälle Job förr i tiden, men nu är det Laios' familj och hellenernas ätter. Gud älskar att plåga, förfölja, martera och pina, och den som hans vrede mest drabbar är alltid den ädlaste och mest rättfärdige, den mest gudfruktige och mest gudaktige. Och jag befarar att Gud icke skyr att besanna den minst sagt förskräckliga spådom han genom Teiresias och flera andra förkunnat om denne försvarslöse menlöse fridfulle pilt, som har ingenting ont i sitt barnsliga hjärta. För Gud finns ej lagar, ej ordning, ej seder och plikter, förordningar och annat mänskligt sofistikeri. Ty de lagar och rätter som Gud själv har givit oss var han den förste att bryta mot själv.

Ja, jag fruktar den som jag har fött, ty jag är alltför medveten om att den Evige lätt kan förvandla den ängel jag fött till en rasande gräslig demon. Denne pilt får ej växa upp i detta land, och han får icke veta vem som är hans fader. Han skall föras ut ur vårt land som ett hittebarn, så att han aldrig får veta vem fadern är som han skall döda.

Ett tecken skall jag även inrista på denne stackares kropp, så jag säkert igenkänner honom om vi någonsin skulle mötas. Ett sår skall jag ge i var fot, och på det att ej såret skall läkas för snabbt skall jag träda ett rep genom såret. Ja, genom hans hälar skall jag träda repet och binda det hårt så att fötterna vrides i vanställning. Det bör nog leda till lyte för livet, och så må jag känna igen honom i varje haltande stackare som jag får möta i livet. O Gud! Jag skall trotsa dig, utmana dig och försöka att undkomma dina förbannelsers ondska! Så svårt skall jag göra det för dig som möjligt att driva igenom din grå profetia! Må vi sedan se vem av oss som är starkast: om du eller mänskan är starkast och mäktigast, fiffigast och mest i stånd till att driva igenom sin vilja! Säg, hör du mig, Gud? Hör du på hur jag trotsar dig? Antar du min fräcka utmaning?" Men guden teg, som han alltid i sin outgrundliga visdom har gjort och skall göra i evighet, när någon tilltalar honom. "Ja, tig du, du världsalltets Herre! Du är endast god då du tiger, ty allt vad du säger till oss stackars människor för endast olycka med sig för oss! Aldrig har någon sagt något i gudens namn utan att det har varit av negativ art. Likväl slipper vi icke hans eviga tyngande ord, hur olidliga och outhärdliga de än må vara. Ty guden kan ej hålla käft, lika litet som vi stackars människor. Alla är vi till vårt eget fördärv alltför pratiga, och det har gudarna lärt oss att vara. Allt är gudens fel, men det är då för väl att han är, ty om han icke vore så vore allt vårt fel i stället, och det kunde vi icke uthärda. Gud härdar ut i all evighet, och det kan han endast göra. Ty vi äro alla förbannade av honom, alltsedan den första människan vågade göra vår Herre besviken."

"Odysseus, du är för vidlyftig. Kom nu till saken."

"Vill du höra sagan till slut eller ej?" Kalkhas teg, ty han kände sig skamsen, generad, besvärad och dum. Och Odysseus fortsatte efter en paus att berätta, ty det var vad Kalkhas i sin stilla tystnad nog ville.

"Så talade Laios: 'Skall jag, arma fader, då lemlästa mitt eget barn? Skall jag hjärtlöst fördärva de här två små ljuvliga välskapta trinda och felfria fötterna? Skall jag behöva begå gudlöst våld på ett Guds eget mästerverk, Skaparens eget perfekta av intet frambringade liv? Måste jag göra stackaren till ett armt haltande åtlöje för hela världen? Skall jag göra mitt kött och blod till en ärelös utskrattad klumpfot? Jag måste. Min son, det är blott för vårt bästa som jag måste göra det. Vi måste göra vårt yttersta för att befria oss från den ohyggliga spådomen och komma Guds onda domsord på skam. Gode Gud, om du blott ville återta din onda djävulska evigt förbannade spådom! Men Gud tar ej något tillbaka. Han är icke den som ber mänskan om ursäkt för vad ont han åsamkar mänskan, och ångrar han någonsin något så tiger han därom. Han är alltför stolt för att själv kunna medge när han har haft fel, när han gjort något orätt och påfluget och överilat, när han gjort vad ont är och när han begått de perversaste och oerhördaste grå orättvisor. Han erkänner aldrig när han har haft fel, och när han kastat orättvist ner den otadlige in i fördärvet och inser det efteråt är allt han gör för att gottgöra misstaget att övergiva den arme för evigt, och så slippa se den besvärliga pinsamma synen av den förorättade mera. Ja, sådan är guden som vi har att göra med, och därför måste jag vanskapa dina små fötter, på det att du aldrig må bliva nog stursk till att anfalla din egen fader, och att om du gör det ändå jag må känna igen dina fötters ohyggliga lyte och hindra dig från det av gud fantiserade gudlösa dådet.

Så gjuter jag då min oskyldiga förstfödde älskade ende sons heliga blod."

Och därmed genomborrade han sonens lilla ännu outvecklade fina perfekta oskadade lena och skimrande häl. Pilten gallskrek i himmelens sky som en gris som har börjat bli slaktad. Han skrek så det sved i hans fars svaga hjärta. Det skar i hans ben, märg och lemmar, och genom hans hjärta gick såsom ett svärd. Ändå borrade han även genom den andra oskyldiga värnlösa hälen och stack genom båda en pinne. Vid pinnen band han sedan fast båda fötterna hårt. Blodet sprutade över det offrade spädbarnets sängkläder och över fadern. Men fadern drev genom och slutförde operationen, trots oskuldens tragiska svidande mänskonatursönderskärande hopplösa eviga gallskrik.

Och därefter bar konung Laios sitt kvidande barn ut till skogs, och han sade:

"Välsignad och lovad i evighet vare vår Gud, som nu tvingar mig utgjuta min ende sons rena blod. Lovad vare den evige för att han önskar ta livet av mig genom min egen son. Gud ske lov för att denne min son skall få sin egen moder till hustru! Ja, Gud vare lov för att han genom sina små nycker vill bringa evinnerlig olycka över min släkt och familj och för att han vill göra oss alla till offer för sin outgrundliga perversitets dunkla syften! Ja, lovad och ärad i evighet vare den evige guden för denne lemlästade pilts skull, vars fötter nu äro för alltid fördärvade. Se, hur de svullnar och varar sig, stinker och sväller! Min son, här i vildmarken vid Boiotiens gräns på Kithairons oändliga vidder skiljs nu våra vägar. Må den som det kan sedan föra dem samman igen! Om ej gamar och vargar och lodjur uppäter dig redan i natt har du överlevt genom en chans på miljonen. Farväl, stackars gråtande barn! Lovad vare vår Gud endast för dina kval, du mest oskyldiga stackars gosse och renaste lidande varelse i denna värld."

Och kung Laios övergav sonen. Men spädbarnet klarade sig över natten och lämnades av alla vilddjur i fred, och den följande dagen fann honom en getherde. Herden tog hand om det utsatta barnet och fasade sig över den onaturliga hårda behandling och misshandel som barnet utsatts för. Och han tog med sig det jollrande barnet till sin kära hemstad Korint, eller Korinthos, som staden heter på grekiska.

I denna staden regerade då konung Polybos jämte sin fru Periboia. De var hopplöst barnlösa och mycket ledsna däröver. De ville ha barn, men den älskvärda blida och vänliga drottningen hade fått missfall en gång och därefter ej kunnat fungera normalt mer. I detta olyckliga men allmänt älskade konungapars trogna tjänst var den nämnde omtalade herden. Han visste nu ej vad han skulle försöka att göra med barnet. Han kunde ej själv taga hand om det, ty han var fattig och ogift och visste ej något om barnavård. Allvarligt tänkte han på att på något sätt göra sig av med den vanställda stackaren. Endast av ömkan och mänsklig barmhärtighet hade han räddat den lille från vildmarken, men icke kunde han hålla och sörja för stackaren.

Då kom det ryktet till drottningen att herden omhändertagit ett barn som han ville bli av med. Och drottningen talade därom med kungen, varpå de enhälligt beslöt sig för att adoptera den hemlöse namnlöse. Men herden sade till konungen: "Ni vet ej ens vad det är för ett barn. Jag vill omtala för er att han har ett lyte."

"Så kom då med barnet till borgen och låt oss få se det."

Och herden tog pilten och bar honom till kungens borg.

"Se på fötterna! Jag har ej vågat att vidröra repet och pinnen som fötterna fastbundits med. Det behövs en med skicklighet genomförd operation för att avlägsna pinnen och repen, och det kan ej ske utan att alla såren rivs upp."

Periboia, kung Polybus' drottning, stod upp mycket upprörd och sade:

"Den stackaren! Vem har så omänskligt kunnat behandla en så liten gosse, ett oskyldigt spädbarn? Vad vilddjur kan göra sig skyldigt till en sådan oerhörd omänsklig grymhet och brutalitet? Arma gosse! Hans fötter är märkta och kanske förstörda för livet!"

"Kan vi då förbarma oss över och motta en vanför och vanställd pilt som adoptivson?" Så frågade konungen drottningen, men hon lät svara:

"Ack, för hans förskräckliga lytes skull älskar jag honom blott mer. Vi har varit olyckliga, älskade, i vår förfärliga barnlöshet. Denna bedrövliga olyckans son är som given åt oss ifrån ovan. Hans olycka passar vår olycka. Låtom oss upptaga honom och göra blott allt vad vi kan för att rädda hans fötter."

"Ditt ord är min lag, kära hustru. Vi godtager sonen."

Så blev det. Han kallades Oidipus, som ju betyder två svullna små fötter. Han blev opererad, och pinnen som stuckits igenom hans hälar blev avlägsnad. Men aldrig mer blev hans fötter normala. Han haltade alltid, och den ena foten blev dessutom värre däran än den andra: den svällde och blev till en klump, så att hans ena fot blev en klumpfot för resten av livet. Han retades ofta därför av kamrater och ovänner, mest kanske därför att han tog så fruktansvärt illa upp var gång hans lyte blev nämnt. Ty det var hans allenaste lilla skavank. I allt annat var han helt och hållet perfekt: han var storvuxen, stark, mycket intelligent och förundransvärt klarsynt. Och själv trodde han att kung Polybus och Periboia var hans egna riktiga sanna föräldrar. Det talades aldrig om någonting annat.

Han var en beskedlig och pålitlig, ärlig och godtrogen människa. Hans enda brist var måhända hans lätthet för att brusa upp varje gång det blev tal om hans klumpfot. Han kunde ej tåla att hånas för den, och just därför så älskade alla naiva personer att retas med honom där över, ty hur arg han än kunde bli tog han aldrig till våld.

Unge Oidipus älskade ärligt sitt folk och sitt land, och han såg med gott hopp, mod och uppriktig föresats att taga över sin fars svåra ämbete såsom självhärskande konung och ägare av hela rika och blomstrande staden Korint. Men han grubblade mycket, ty genom sin klumpfot var han sedan barndomen hopplöst en ensling. Speciellt kom han att sysselsätta sitt huvud med det diskutabla begrepp som är ära. Han frågade en dag sin närmaste klokaste lärare, som var den han tyckte bäst om: "O herre, förklara för mig vad som menas med ära. Är det något ont eller gott? Är det värt eller ej att försöka att ernå den?" Läraren svarade:

"Ställ mig en fråga i taget. Att definiera ett ord är i allmänhet omöjligt alltid, ty inget ord motsvarar bättre det oklara ordets betydelse än ordet självt. Men jag tror att vi båda i anden vet säkert vad det helt abstrakta begreppet i fråga betyder. Men det kan man verkligen fråga sig om det är ont eller gott. Ärelystnad har oftare lett till förtret än till glädje. Dock, äran i sig är allenast av godo, ty endast de goda förtjänar och uppnår den med mycken svårighet och stort besvär. Men, som sagt, ärelystnaden är mycket oftare källa till ont än till gott. Därför vet jag ej om det är lönt att försöka försäkra sig om den.

Men det har vi lärt av de gamle och erfarenheten, att de som nått ära och evig berömmelse gjort det allenast igenom personliga väldiga uppoffringar och försakelser. De har fått ära och lov på sin lott som blott givit och aldrig har tagit, som låtit sig ofta berövas men aldrig berövat en annan det minsta. Så giv mycken ära åt dem som du älskar, ditt folk, och du själv skall bli ärad."

"Men Herakles vann mycken ära igenom sig själv blott och genom de tolv stora dåden. Han gav aldrig ära åt andra. Tvärtom. Han kom de allra flesta omkring sig på skam. Även Theseus gjorde sig ärbar på andras bekostnad. Han tog tacksamt mot Ariadnes välsignade hjälp och blev därmed berömdast i Hellas, men sedan så lämnade strax konung Theseus henne i sticket. Och andra exempel finns även, som offrade sig själva helt och gav ära åt andra men dog själva blygsamt och okända i namnlös ärelöshet. Det är ej heller särdeles önskvärt. Så säg mig vad bättre är: att ära andra, sitt folk och sin ätt, eller att söka själv vinna ära, som Herakles och konung Theseus, Hellas' berömdaste hjältar."

"Jag kan icke svara på frågan mer utförligt än jag har gjort. Jag har sagt vad jag kunnat. Om du ej är nöjd bör du vända dig till gudens präster som är ännu visare än lilla jag."

"Var finns den allra visaste?"

"Han finns i Delfi. Han vet allt och känner och förutser allt. Han om någon kan ge dig besked om vad helst du vill nå högre kunskap om."

Och unge Oidipus tog älsklingsläraren till punkt och pricka på orden och vandrade norrut till Delfi. Där hade han ett intressant, långt och utförligt samtal med översteprästen.

"Säg, bör jag mer ägna mig åt att själv erövra ära och evig berömmelse, eller bör jag hellre leva i ödmjukhet ärandes andra?"

"Du bör göra bägge, det ena ej mindre, ej mer än det andra. Du bör kombinera de bägge, så din ära blir folkets ära och folkets och hemstadens din."

"Men hur bör jag bäst bära mig åt för att sålunda skörda och så på en gång?"

"Stackars pojke! Du vet ej att följa dig själv blott och Gud och försmå alla världsliga röster och råd. Men emedan du frågat mig skall jag ge svaret. Vet väl, att begreppet i fråga, den bräckliga och allmänt ouppnåeliga heliga äran, är dyrast av samtliga skatter att skaffa sig. Den kostar ej rikedomar och pengar, men vad som är svårare att punga ut med: ens egen personliga lycka och frid. Ära kostar långt svårare smärtor och lidanden än vad som någon kan tillfoga köttet. Att erövra äran är det värsta smutsjobb, den mest otacksamma och plågsamma sysslan som finns. Ty man kan endast vinna evinnerlig ära åt sig och åt andra om man helt försakar sin egen personliga integritet och all ära och heder man har sedan födseln. Ty alla föds ärbara och hederliga och integritetsfulla, men endast de vinner ära för evigt som gör sig bankrutta på allt gott som de fått sig medfött. Och det måste du även göra, om du vill åt dig och ditt folk och din stad vinna ära."

"Jag struntar i mig. Jag vill blott vinna ära åt far, mor, min hemstad och hela mitt folk. Säg mig vad jag bör göra, hur svårt det än är."

"Nå, så klämmer jag fram med det då. Bäst skall du vinna ära åt din far och mor och ditt folk och din hemstad om du tager livet av far din och gifter dig med egen mor."

"Är du tokig, prelat?"

"Icke tokig - blott klarsynt."

"Du ber mig att utföra höjden av skändlighet för att få heder och ära?"

"Jag vet vad jag säger."

"För dådet du ber mig begå blir jag endast den mest avskyvärda bland uslingar i hela Hellas. För resten så skulle jag aldrig förmå vad du föreslår ens om jag ville."

"Om du tager livet av far din och gifter dig med egen moder skall ingen man någonsin klandra dig. Det blir i stället tvärtom."

"Vad du säger är vansinnigt, omänskligt, vettlöst och rena spritt språngande dårskapen. Hit kom jag för att få höra den visaste mannen i Hellas och spörja hans råd, och jag finner den visaste mannen i Hellas blott uttala hemskare dårskaper än någon inspärrad galning i världen. Och du skall då vara den heliga höge moraliske fläckfrie gudomens närmaste tjänare och högsta auktoritet! Nej, det säger jag dig, att jag giver ditt skitprat och dig blanka fan!" Och han bröt utan vidare ceremonier i vredesmod upp. Prästen ropade oberört efter den haltande ynglingen: "Akta din fot, så du ej stöter mot någon sten!" I det samma så snubblade Oidipus, tumlade handlöst och livsfarligt ner för den steniga sluttningen och stötte sig ganska illa. Dock ville han ej synas svag inför prästen där uppe, så trots sina skador och farligt ihjälslagna klumpfoten gick han som vanligt ur gudsmannens åsyn. Åtminstone ansträngde han sig att tappert försöka bete sig som vanligt och oskadd så länge den helige såg honom.

Men foten svullnade upp och blev oformlig så att han knappt kunde gå. "Ack, jag arme förbannade svullenfot! Oidipus med svullna foten! Hur kunde jag någonsin täckas att umgås med planer på ära? Nej, om man ej kan ernå ära på bättre sätt än genom att mörda pappa och kränka sin mamma vill jag ej ha mera med ära att göra. Ohyggliga tanke! Jag vill icke tänka mer på sådan gudlöshet! Det är ju höjden av vidrighet! Hur kan jag ens mera skåda min moder i ögonen med sådant frö i min själ, som en annan med våld mot min vilja planterat och därmed förmörkat den med? Hur kan jag mera tala med min egen fader, när tanken har indoktrinerats i mitt alltid förr rena sinne, att jag skulle kunna ta livet av honom? Nej, bort från min fader och moder! Jag kan icke mera stå ut med att se dem med sådana mot dem fientliga orena tankar i huvudet. Jag ville aldrig bli ond. Aldrig önskade jag ha det ringaste med någon ondska att göra. Nu har den jag satte min högsta förväntan till satt i min hjärna de ondaste tankar som någonsin tänkts, och de riktar sig mot de två godaste mänskorna i hela världen. Må de aldrig få någon del av den ondskan. Må de helt förskonas från sådant. Jag dömer mig härmed till landsflykt från hem och familj och från fosterland, på det att den oerhörda idén aldrig måtte besudla Korints rena och obefläckade sinnevärld någonsin på något sätt. Härmed avstår jag frivilligt från allt vad ära och heder betyder. Må jag bli en haltande ärelös vandringsman på denna jord, utan hem, utan släkt, utan namn, utan heder och ära. Ty den som är djärv nog att fräckt eftertrakta den ära som tillkommer guden allenast skall blott komma sig och de sina på skam och bereda sig själv och de sina blott olycka."

Och stackars Oidipus satte sig ner, och han grät över sin illa skadade hopplöst misslyckade fot, som var ädlingens livs största hinder.

Men efter att Oidipus lämnat den delfiske översteprästen, som alltid gav sanna orakelsvar, kom dit en ädel förnäm majestätisk person med sitt fyrspann. Det var konung Laios av Thebe, som drivits från staden och ämbetet av en barbar. Och han uppsökte prästen och framlade för honom hela sitt ärende:

"För några år sedan störtades jag av Antiopes söner från tronen som jag fått i arv av min fader. Av dem drevs jag ut i vanärande bitter förnedrande landsflykt och irrade sedan omkring utan hem och familj, som en fredlös och hemlös, som en usel tiggare, bedjande alla om nåd och om gästfrihet, men blott mottagande detta i undantagsfall. En beständig ond mardrömsflykt från otrygg tillfällig uppehållsort till en än mera otrygg, och utan att någonsin få varken rast eller vila, var min orättvisa bedrövliga landsflykt för mig. Och förgäves försökte jag vinna kamrater och vänner som ville mig bistå i rättmätig återerövring av aldrig förr kränkta Kadmeiska tronen.

Emellertid störtades plötsligt Antiopes söner, de bullriga bärsärkartvillingarna, av en ännu mer vidrig barbar - en egyptier, en hednisk brutal svart tyrann, bov och stråtrövare, som i allmänhet kallas med öknamnet Sfinxen, ty hans svarta negernamn finner var civiliserad person alltför svårt till att uttala. Denne barbar sitter nu på min tron och far illa med landet. Han slösar bort allt landets tillgångar, vräker sig i en oändlig bankett som han lämnar ibland blott när han har behov av att kräkas. Han super så vinet går skummande ut ur hans öron och näsborrar, och ständigt kissar han ner sig vid matbordet, som han ej ids övergiva för sådana småsakers skull. Kommer någon och stör honom i hans omåttliga utsvävningar blir den fräcke strax halshuggen. Han är ett gissel för Thebe och för hela Hellas. Hur skall jag få bukt med det svinet och återfå tronen som tillhör allenast min faders familj?"

"Detta monster, som du kallar Sfinxen, skall möta sin baneman snart i din son."

"Men jag har ingen son."

"Vare sig du har son eller icke, så kan blott en son till dig knäcka banditen. Och det skall han göra så fort du är död. Icke förr."

"Du gör mig endast ond med ditt prat. Vad är det för en spådom? Du talar ju ren rappakalja."

"Om du ej är nöjd kan du gå."

"Ja, jag skall gärna gå, ty jag tål ej att vistas i samma förnedrande rum som en humbug och bluffmakare, som vill gälla för att vara helig och därtill den allra högst ansedda gudsmannen i hela Hellas. Men jag har nu sett, att ni är världens störste bedragare!" Och i svårt rasande vredesmod gav sig kung Laios från platsen. Han piskade på sina hästar och var mycket arg och på dåligt humör.

Vägen var mycket smal, mycket krokig, och på många ställen egentligen livsfarligt ofarbar. Men konung Laios var ypperlig körkarl och piskade hästarna till högsta fart trots det farliga väglaget.

Snart kom dock konungen in på än trängre och snävare vägar, så han fann sig tvungen att sakta ner farten. Han måste då fara så långsamt att han blev förargad och otålig och på än värre humör.

Och till råga på allt kom han så till ett pass som var smalare än något annat. Och där gick precis mitt i vägen en haltande tiggare, och han gick långsamt och släpigt och mycket försiktigt, som om ena foten var skadad ordentligt.

Kung Laios såg vandraren redan på långt håll och måste till sitt allra yttersta anstränga sig för att ej sporra hästarna och köra över den galning som vågade gå där i vägen för honom. Så snart lytte stackaren var inom hörhåll, så vrålade Laios med sin allra fullaste vreda besinningslöshet: "Gå ur vägen, din klumpfot!"

Då vände sig Oidipus om, och han rörde ej den minsta fena. Och han svarade med väl behärskad och rättmätig harm: "Vem tror du att du är?"

Men nu var det förbi med kung Laios' behärskning. Han sporrade hästarna för att med våld köra över den envise dåren. Men Oidipus stod lika fullt mitt i vägen och fullkomligt blickstilla som en den fräckaste tänkbara utmaning som Laios någonsin skändats av. Och Laios sporrade hästarna blott desto mer för att uti sitt vredesmod köra ihjäl sitt förhinder.

Men ordet kom åter och åter tillbaka till honom som eko i sinnet: "Din klumpfot! Din klumpfot!" Och konungen kastade hastigt en blick på den hindrandes fötter. Den ena var oformligt vanställd, och främlingens andra fot såg heller ej mycket ut som en fot. Då blev konungen rädd. Han försökte för häftigt att hålla igen sina tyglar, men hästarna som blivit piskade just till full fart kunde ej tolerera att bromsas nu. De gjorde uppror och störtade framåt i fullaste sken. Och då hörde kung Laios den fruktade klumpfotens röst, som var hånfullt och skadeglatt gäll: "Skena på bara, hästar! Drag smädaren ner i hans grav! Må varenda barmhärtighetslösa person som är grym nog att bruka mitt lyte emot mig förgås i den grymmaste död!" Konung Laios försökte förgäves att undvika mannen i mitten av vägen. Han väjde men väjde för långt, och de skenande hästarna vräkte sin släpvagn mot klipporna. Laios höll hårt i de fuktiga tömmarna som blivit våta av handsvett och släppte dem ej. Vagnen krossades, axeln gick av, Laios rycktes ur vagnen och släpades hjälplöst på steniga marken av skenande hästarna. Dammet som yrde kring hästarnas hovar och släpade kroppen blev rött av hans blod. Först när mannen var släpad ihjäl och hans lemmar begynte att lossna från kroppen på grund av friktionen, så saktade hästarna ner.

Kvar i passet precis mitt i vägen stod Oidipus kvar helt förbluffad. Han kunde ej fatta av vad konstig anledning körkarlen väjt, och hur det hade tillgått så tokigt med fyrspannet. Men han begynte att tro, att det var hans förbannade ords kraft som dräpt övermodige främlingen. Och därför började han känna skuld för den sällsamma olyckan.

Han tog en häst av de fyra om hand, och han lade därpå den burdust förolyckades lik. Sedan red han med liket till närmaste by. Han steg in i dess värdshus med liket i armarna och sade armt: "Jag har dödat en människa."

"Hur gick det till?" frågte värden på stället.

"Han åkte med fyrspann och jag gick till fots. Vid ett pass blev vårt möte. Han skrek åt mig att gå ur vägen, så han kunde fara igenom, men jag rörde inte en fena. På trots ville jag inte gå ur hans väg, och jag visste av någon förunderlig anledning att han ej skulle förmå köra över mig. Likväl så sporrade han sina hästar som om han just ämnade köra rakt på mig. Men jag stod som fastnaglad kvar mitt i vägen och kunde ej flytta mig. När han var alldeles nära mig tänkte jag: 'Nu är det dags för mig att gå ur vägen om jag vill behålla mitt liv.' Men just då av en plötslig ingivelse började främlingen väja. Han väjde för långt, körde vagnen mot klipporna, rycktes ur vagnen av tömmarna och blev av skenande vettskrämda hästarna släpad ihjäl."

"Du är oskyldig," sade lugnt värden.

"Om jag vore oskyldig skulle jag känna mig oskyldig. Men jag är drabbad av digraste skuld, om mitt samvete säger mig sanningen, vilket det brukar. Jag ville uppoffra och göra precis vad som helst för att ha denna olycka gottgjord."

Då kom in i huset en tjänare, som tycktes upprörd. Han sade:

"Jag hörde att hit hade förts någon resande främling som grymt förolyckats."

"Här är han. Säg, kände du honom? Igenkänner du detta lik?"

Unge tjänaren kände trots skadorna genast igen det helt oigenkännliga liket och började upprört förtvivlat att gråta. Han ropte: "Min herre!"

"Vem var han?" var Oidipus' följande fråga.

"Vem är du som frågar?"

"Jag är den som vållade din herres död."

"Stackars usling! Du visste ej då vem du dödade! Denne är konung av Thebe, kung Laios, som drivits i landsflykt av svart usurpator. Han hade, när vi senast träffades, bett mig att invänta honom i denna här byn. Ack! Hit kom han, men i vilket tillstånd! O fasa! Och ve över dig, som grymt vållade konungens död!"

"Var han konung? Och själv är jag konungason av Korint. Alltså var han ändå en välbornare herre än jag, ty han var en krönt konung, men jag är blott kronprins. O fasa! Mitt brott blir då tre gånger större, ja, tusen och en million gånger större. Ty den är i sanning en niding som gör något ont åt en konung. Men säg mig då vad jag kan göra som gottgörelse för det onda. Jag vill inget hellre än ödmjuk försoning med rätten och med mitt högt lågande samvete."

"Fräls oss från Sfinxen."

"Hur sa? Vad är sfinxen för något?"

"Jo, Sfinxen är namnet på negertyrannen i Thebe. För hans skull var konungen landsflyktig, och för hans skull var han uppe i Delfi för att fråga översteprästen om råd. Han kom just därifrån, och han skulle ha mött mig, sin tjänare, här. Nu får vi aldrig veta vad konungen Laios fick veta i Delfi."

"Dock verkade konungen vred över något, ty eljest så hade han ej åkt så rasande fort och bemött mig så ovänligt."

"Kanske han just blivit förutspådd sin egen död."

"Men berätta om Sfinxen. Vad är han för något? Vad gör han för något?"

"Kung Laios fördrevs av Antiopes söner, och för att bli av med dem lejde thebanerna landsvägsbanditen och mördaren, negern från Nillandet som kallas Sfinxen. Och Sfinxen besegrade usurpatorerna djävulskt och svekfullt och gjorde därpå fräckt sig själv till en ny usurpator. Med grymhet och våld och med sina förvildade hejdukars bistånd befäste han sin egen maktställning och lät sig krönas till konung. Med grymhet och våld sedan två år regerar han staden. Var dag blir minst en person avrättad för bagateller, och hans största nöje och sport är att leka med dem som han förutbestämt åt sig som sina offer. Ett gissel, en mordisk gorilla, en avskyvärd skurk och en nagel i ögat på Hellas är svarte banditen. Om du vill försona din eventuella själsgnagande skuld i kung Laios' olyckliga död är det bästa och kanske det endaste sättet att fria vårt Thebe från Sfinxen."

"Ja, det vill jag göra. Vad gör det om det kostar Oidipus livet? Hans liv är ju ingenting värt. Han är endast en klumpfot, och klumpfötter är blott ett hinder för världen. Må jag dra till Thebe, riskera mitt liv där i kampen mot Sfinxen, och dö där med ära, med dråpet på konungen Laios försonat. Ja, samvetet driver mig till detta Thebe. Ej söker jag ära. Jag struntar i heder och ära. Min skuld till kung Laios allenast betvingar mitt öde och driver mig dit. Jag vill ej njuta ära, men ej heller fläckas av vanära. Konungen dog för att jag stod i vägen. Må jag såsom syndabot då gå i vägen för konungens fiende och stövla in med min klumpfot i Thebe. Måhända kan jag därigenom bli Thebe till lycka, den okända avskilda staden som jag aldrig sett eller hört något om. Må jag hellre förgås som ett offer åt Sfinxen än vidare leva med skulden för Laios' död obetald."

"Äran och hedern, o Oidipus, leder dig - ej något annat. Ty endast en äromedveten och hederlig karl skulle alls bry sig om en som dumt kört ihjäl sig på eget bevåg. Och blott den allra äromedvetnaste mest hederskänslige människan skulle som du taga skulden på sig för en främmande mänskas självvållade död," sade nu värdshusvärden. Men Oidipus genmälte argt: "Håll du klaffen. Du vet inte alls hur jag känner mig. Dunkelt jag anar att min skuld till denne kung Laios är större än vad jag kan någonsin gälda. Ty jag tog hans liv, och han aldrig så mycket ens som hann försöka ta mitt."

"Kanske var han den hjärtlöse usling som borrade hålen i hälarna dina och gav dig din klumpfot? Det veta vi icke, och någon man måste ha gjort det. Och om det var han kom han lindrigen undan från en mera rättvis långt grymmare hämnd."

"Du vet ej vad du talar om, värd. Har du fått stora snurren? Ditt prat leder bara åt nippran. Farväl." Och han började mödosamt halta mot Thebe.

På vägen så mötte han en gammal kvinna. Hon bodde ett stycke från vägen i fattig och eländig hydda. Men solen var högst uppå himlen och stekte som värst. Därför vågade Oidipus närma sig hyddan och fråga om han fick ett ögonblick vila sig under dess skugga. "Stig in," var den ensamma åldriga kvinnans bemötande svar.

"Och vart är du på väg, trötte vandringsman?" frågade kvinnan.

"Jag vandrar mot Thebe, där jag har förbundit mig avlägsna Sfinxen."

"Då vet du ej vad du är ute på. Vet du vad Kreon har ställt som belöning till den som besegrar tyrannen?"

"Nej. Och vem är Kreon?"

"Jo, Kreon är broder till drottningen. Och denne Kreon har lovat åt den som besegrar morianen i Thebe dess krona och spira och tron. Och det vill du väl inte ha för allt i världen?"

"Och varför så skulle jag ej vilja det?"

"Thebes konungahus är förbannat. Dess rike och välde, dess krona och spira och makt för blott otur och olycka med sig åt varje dess utövare. Har du ej hört berättelsen om konung Pentheus, som revs ihjäl av sitt livs egen moder? Jag kände hans änka, den stackars Aissa, och var hennes lärjunge och tjänarinna. Jag ber dig att ta dig i akt för det brottsliga Thebe och dess politik, ty dess konungaspira lär leda till blott värre fasor i framtiden. Allting i Thebe är olycksmärkt och olycksaligt, och en dag skall staden bli utplånad helt som belöning för dess tragedier av en ej hellensk fager konung från norr."

"Intet passar mig bättre än vad du berättar. Då skall jag bli den som skall frälsa olyckliga Thebe från alla dess olyckor. Det är jag skyldig kung Laios."

"Då känner du lastbare homosexuelle kung Laios?"

"Han dog för min hand vid ett vägpass på vägen till Delfi."

"Är konungen död?"

"Och jag svor att betala den blodskuld jag ådrog mig genom hans död. Och på vad bättre sätt kan jag denna betala än genom att bryta förbannelsen som vilar tungt över konungens stad?"

"Ja, du har redan börjat att bryta förbannelsen, tycks det. Ty vet du en sak? Konung Laios blev spådd att han skulle bli mördad av sin egen son, och hans förstfödde son skulle dessutom gifta sig med Laios' änka och så föda barn med sitt livs egen mor. Så löd spådomen. Nå, är du son till kung Laios av Thebe?"

"Nej, jag är kung Polybus' förstfödde och ende son och är född i Korint."

"Då har spådomen kommit på skam."

"Må jag fortsätta upphäva Thebes förbannelse och så försona mig med konung Laios!"

"Vad heter du?"

"Oidipus."

"Vad är det med dina fötter?"

"De blevo brutalt djuriskt vanställda av någon buse när jag var ett spädbarn och har sedan dess endast vuxit sig värre."

"Och du har berövat kung Laios hans liv?"

"Ja, det har jag, och det skall jag sona i Thebe med mitt eget liv eller Sfinxens."

"Jag fasar för vad som måhända är enbart en tillfällighet. Vet du vem mannen var som misshandlade dig såsom spädbarn?"

"Nej, det har ej någon man någonsin kunnat berätta för mig. Det är min korta livssagas stora och enda mysterium. Ingen har kunnat förklara det helt övertygande för mig."

"Om du är klok går du ej in i Thebe."

"Jag måste. Om någon försöker att hindra mig är han en dåre."

"Du vet icke vem du själv är."

"Jag får veta det då där i Thebe."

"Till ditt och till Thebes fördärv."

"Gamla gumma, vad du har förändrats! Nyss sade du att jag med framgång begynt att befria ditt Thebe från dess gamla murkna förbannelse. Det goda ordet tror jag mera på än på samtliga onda ord i hela världen. Nu går jag förrän du blir sämre till temperamentet, om du nu kan bli det. Varmt tack för ditt vatten och bröd!"

"Jag har givit logi och förplägnad åt den största stackaren i hela Hellas. Som lycklig och oskyldig och saligt okunnig om vem han är har jag sett konung Oidipus."

"Gumma, vad är det du mumlar och dillar om lågt för dig själv, som en dåre som ingen förstår och som ej ens förstås av sig själv? Du är gammal. Nu lämnar jag dig här i fred."

"Lämna Thebe i fred!"

"Icke förrän kung Laios och det lämnar mig själv i fred. Laios' minne är tungt för mitt samvete. Den tyngden kan endast Thebe befria mig från. Om jag dessutom kan lyfta onda förbannelsers tyngder från Thebe så vore det synd om jag inte försökte. Farväl, gamla mor!"

Och han gav sig iväg. Kvinnan fortfor att mumla: "Hur såg jag ej genast de fötter som Laios en gång opererat i onödan och i förfärlig fåfänglighet vanställt?"

7. Sfinxen

Men bland dessa människor fanns även de som ej deltog i frossöverdrifterna. Till dessa sällade sig den försiktige Oidipus. Och av en slump kom han så att få plats bredvid Kreon.

"Min vän, du kom haltande in genom salen. Vad är det som hänt dina fötter?"

"Jag skadade den ena foten i Delfi, och därför är jag mycket halt."

"Ja, vi ser det. Men du är en djärv man som frimodigt vågar att tränga dig in i vår kungs ojämförliga skräckhov förutan att fråga om lov. Alla märkte dig nog, och vår salige kung kommer icke att låta ditt intrång passera förbi. Som med samtliga övriga objudna gäster så kommer han säkert att pröva dig, och om du ej klarar provet så är du en död man. Vem är du?"

"Kung Polybus' son av Korint."

"Är du konungason? Och vad gör väl en ädling som du här vid Sfinxens oädlaste tänkbara hov?"

"Konung Laios av Thebe är död och det genom mitt eget förvållande. Hit är jag kommen på grund av hans död, ty jag ämnar att sona min skuld i hans bortgång igenom att avlägsna Sfinxen för gott."

"Och hur dog konung Laios?"

"Han körde ihjäl sig mot klipporna när jag ej ville gå ut ur hans väg."

"Det var sällsamt. Det låter ej alls likt kung Laios, som aldrig i livet var hågad att väja för någon. Och om det är sant vad du säger har du ingen skuld i hans död. Men vi hälsar dig välkommen om du vill upptaga kampen mot Sfinxen, ty ingenting önskar varenda theban mer i världen än att bliva fri från sin konung."

"Det vittnar ej gott om thebanerna. Konungen, vem han än är, är likväl en Guds konung."

"Och är han det även om han är en svart man? Nej, främling, en svart man är aldrig en konung och kan aldrig bli det, ej ens om han är en gigant och ett råskinn och en muskelknutte som denne, som har högsta fysiska styrka och hittills har lyckats att härska igenom den skräck han har injagat alla igenom sin grymhet och djuriskhet. Om detta djur är en konung så är han allena tillräcklig för att göra samtliga döda och levande kungar fördärvliga genom den stank som han inpyrt den kungliga titeln med."

"Jag tycker ej om den man som bakom kungens rygg talar illa om konungen, vem konungsmannen än är. Men vem är den förtrollande underbart sköna och älskliga kvinna som sitter vid bordsändan?"

"Det är min syster. Hon vet ännu ej att hon har blivit änka. Jag måste omtala det för henne och för allt folket och hovet och även för Sfinxen. Det skall kanske gynna din framgång. Ju mindre vår kung har att frukta, dess lättare blir det att få honom bort."

Kreon reste sig, lämnade platsen och gick till sin syster och talade med henne. Oidipus släppte ej henne med blicken. Han tjusades av henne, ty det var något i henne han kände igen och som han icke känt igen hos någon annan. Det var något hos henne som tycktes säga till honom: "Vi två är en själ, och vi är allena om den." Det var något hon hade gemensamt med honom, och denna intima gemenskap var något som han alltid sökt men ej någonsin funnit hos någon förut. Han betraktade henne, han såg henne blekna och bli mycket upprörd, han såg henne resa sig och lämna bordet och släppte ej henne med blicken. Då hördes en rosslande gurglande hemsk guttural mycket obildad grov och helt ohellensk faslig tordönsröst som frågade: "Fru Iokaste, vart går ni? Ni får icke lämna banketten!" Det var usurpatorn som talade.

"Herre och konung, min make har dött, och jag ber att få gå till min boning och sörja där över."

"Man sörjer ej över ett glädjebud! Nu skall vi dricka och skåla och jubla och skråla och supa oss glada, ty kungen är död! Iokaste är härmed förbjuden att lämna lokalen!

O Kreon, som tydligen framförde nyheten, säg oss, hur dog fräcke humbugen-gynnaren Laios? Sky inga bloddrypande äckliga hemska detaljer!"

"Han körde ihjäl sig."

"Så synd. Då blev stackarens död ej hans livs största vanära, vilket jag önskat min vän allra helst. Men du främling, som fräckt smög dig in här på haltande fot utan att presentera dig ens, och som kanske var den som gav budet åt Kreon, vem är du, din lytte trögfotade fräckis?"

"Jag är konung Polybus' son av Korint."

"Ställ dig upp så vi ser dig. Vad är det för oformlig utväxt du har på din fot? Den ser mer ut som en elefantfot än som något annat djurs fot."

"Dylik fräck förolämpning mot mig om mitt lyte har kostat en bättre kung livet."

"Finns det bättre konung än jag?"

"Det finns många, ty icke finns det någon sämre."

"Där träffade du spikens huvud! Om du är så slipad i huvudet, som tycks ha fått vad din fot har gått miste om då den blev skapad, så kanske du även kan svara på några besvärliga frågor, som, om du går bet på dem, skall bli din bane. Så gör jag med alla uppstudsiga främlingar som ej fått känna mitt spö. Om de klarar tre gåtor i följd som jag framställer åt dem så ger jag dem livet, men annars så ger jag dem döden, som är mera praktiskt och även ett mera förtjusande skådespel än det så tråkiga och monotona odrägligt banala och lättsamma livet. Ej någon har hittills förmått klara av mina gåtor, och du lär väl ej bli den första. Så säg mig:"

"Ett ögonblick! Om jag trots allt skulle klara de gåtor det är ditt behag att bestå mig, så ber jag, om jag skulle klara dem, att sedan jag får bereda för dig trenne gåtor."

"Det får du förvisso. Men ej skall du klara de gåtor jag ger dig! Det lovar jag dig! Ty blott en, har det sagts mig av heliga gudsmän, skall bräcka mitt snille, och han, sägs det, skall vara son till kung Laios. Nu hör jag att Laios är död och att han har dött barnlös."

"Så sant, som jag hela mitt liv kommit olycksprofeter på skam skall jag ock denna gång visa för hela världen att nu skall en annan än Laios' son lyckas med vad icke ens obefintliga människor lyckats med."

"Du var mig storordig. Hör då min mördande gåta, som skall bli din bane. Vad tänker jag på i den stund som nu är?"

Kreon tänkte och talade lågmält: "En fuskig ohederlig fråga, som ej giver svaranden någon chans alls. Ty om han även råkar att giva rätt svar, så skall Sfinxen blott säga: 'Det tänkte jag riktigt på nyss, men just nu tänker jag på en helt annan sak.'"

"Vem är främlingen?" frågade fru Iokaste sin broder.

"Han har icke sagt oss sitt namn än. Men son till kung Polybus är han, Korints trons allena arvtagare. Om han här dör blir hans båda föräldrar bedrövade, ty de har ej något barn utom honom."

"Han påminner mig om ett ogripbart något. Det är som om jag hade sett honom förr."

"Det är icke helt otänkbart. Men har du skådat hans klumpfötter förr?"

"Nej. För deras skull är han en främling, och jag vill ej någonsin tala med honom."

Nu svarade Oidipus på Sfinxens fråga. Han sade: "Herr Sfinx, just nu tänker ni icke på någonting alls, ty ni tänker ej någonsin alls. Ty för den som alls tänker finns det inget nu. För den tänkande finns endast framtiden och det förflutna. Att tänka på någonting nu är en omöjlighet, ty var tanke man tänker är tidlös. För den som det finns något nu för finns det ingen tankevärld. Alltså, herr Sfinx, tänker ni just i denna sekund på precis ingenting."

"Det var vältaligt svarat. Jag måste bekänna att jag kan ej påstå med säkerhet att vad du säger är fel. Men min följande gåta är svårare, och med den skall jag allt knäcka ditt vett för all framtid. Vad drömde jag om denna morgon strax innan jag vaknade ur nattens sömn? Vad jag drömde har jag icke omtalat för någon människa. Låt oss nu se om du vet det!"

"En dröm är ett ogripbart något, som man ivrigt upplever och lever med i när drömmen är med en, men när man är vaken och drömmen har lämnat en minns man ej längre sin dröm, om den icke var någonting särdeles extra. Men sådana drömmar, som giver en minnen för livet, är dels såpass sällsynta, att de blott uppträder en gång på tusen, och dessutom är de så starka, att den dag som följer på natten man drömt dem kan man icke tala om dem, ty man har då ej smält dem ännu. Och nu eftersom du med så lätt mod kan tala om drömmar du drömt tror jag ej det var en sådan dröm som man minns. Därför vågar jag påstå att du icke själv ens vet vad du strax innan du vaknade drömde."

"Jag kunde här ljuga och säga, att jag visste visst vad jag drömt, men att ljuga här vore att göra vårt roliga spel mindre roligt. Jag kunde ock säga, att även om jag icke själv kom ihåg vad jag drömt drömde jag likväl något, som du icke sagt vad det är. Men det ställer jag härmed i stället som min tredje gåta. Så säg mig: vad var det jag drömde som jag icke minns?"

"Är du korkad? Då svarar jag genast, att det som du drömde, som du icke minns, var en gås. Kan du neka därtill, fastän du icke minns vad det var?"

Då förmörkades Sfinxens re'n kolsvarta anlete. Men unge Oidipus gav honom ej någon ro.

"Nu har du ställt mig dina tre gåtor. Nu ber jag om lov att få ställa dig mina. Men såsom du ställde mig villkor vill jag ställa dig även sådana. Du sade att jag var dödens om jag icke klarade gåtorna och att jag skulle få leva om jag kunde giva dig svar på dem. Dig vill jag ställa de följande villkoren: om du går bet på de tre alla gåtor jag ställer dig måste du ge dig från Thebe för gott, ty då är du en ynkrygg och oduglig stackare som ej har hjärna till att kunna lämpligt regera, ty mina tre gåtor skall vara dig lätta. Om du dock emellertid klarar en enda så får du bli kvar såsom konung på tronen. Vill du acceptera de villkoren?"

"Spelet du föreslår tycks mig ett hederligt spel, och om dina tre gåtor dessutom är lätta skall jag minsann klara dem alla. Ty den som är klok till att själv kunna hitta på gåtor kan även ge svaren på gåtor. Så ställ dem!"

"Så lyder min första: vad är det för väsen som genom sin kraft, sina muskler, sin spänst och sin styrka, sitt våld och den skräck som det sprider besegrar vad fysiska krafter som helst och vad mänska som helst, men som kommer på skam när det gäller en ordstrid och gåtstrid och intelligensstrid?"

"Det är förstås jag. Det kan blott vara Sfinxen."

"Nej, det är fel svar, ty blott vilddjuret krossar vad fysiska krafter som helst men blir kuvat av människans intelligens. Endast djuret kan ej svara gåtor och fattar ej ord. Du har misslyckats i första gåtan. Jag lovar, att om du blott klarar en enda av mina tre gåtor är du rätte man till att fortsätta härska i Thebe."

"Din gåta var alldeles för lätt och enkel. Men det vet jag nu när du ställer den nästa. Och om jag förmår svara rätt på en enda av dina tre gåtor, så lovar jag att taga livet av dig, ty om du ej kan knäcka mig är du förtjänt av att knäckas av mig."

"Hör då min andra gåta. Vem är det som mördat och halshuggit, dödat och dräpt flere mänskor i Hellas och världsalltet än någon annan?"

"Det kan inte vara en annan än jag. Jag har noga bemödat mig om att bli världens historias allra mest blodiga mördare. Svaret är Sfinxen. Det kan icke vara ett annat."

"Jo, en finns som är ännu värre än du, och det är själva Döden. Ty inte ens du har berövat så talrika människor livet som döden. Så nu har du misslyckats i hela två gåtor. Hör nu den tredje. Vem är så förskräckligt och fruktansvärt ond att det icke finns plats i hans hjärta för godhet? Vem är det som enbart är ond och ej god? Vem är enbart som människa negativ och icke positiv?"

"Nu är det jag, ty det kan inte vara nå'n annan. Jag vet ju, att jag är den värste i världen. Jag har aldrig någonsin gjort något gott. Jag har helt riktat in mig på att endast göra vad ont är och vara av ondo. Så svaret är äntligen Sfinxen."

"Igen gick du bet."

"Vad är svaret då?"

"Ingen. Ty ingen är så helt igenom fördärvlig, förtappad och ond att det ej finns en ringa partikel av godhet i honom. Nej, ingen är så ruskigt helrutten att han ej äger försonande drag och sympatiska sidor. Ja, till och med du är sympatisk i din oerhörda godmodiga dumhet."

"Nu har jag hört nog! Jag är arg!" sade Sfinxen och reste sig i all sin väldiga längd, bredd, volym och oformlighet. "Ingen skall kunna påstå om mig att jag är en sympatisk person! Sådant tål jag ej höra! Jag lågar av harm!"

"Jag skall ge dig en sista chans till. Om du klarar min följande gåta är du ändå rätt man som konung i Thebe. Och vad jag nu frågar om borde du om någon människa veta. Så säg mig nu varför man kallar dig Sfinxen."

"Jag tål inte mer dina gåtor. Jag måste ha luft. Mina tjänare! Sadla min häst! Jag ska ut för att rida!"

"Du flyr för min fråga? Du vill inte medge att du ej själv vet varför du kallas Sfinxen? Är Sfinxen då feg?"

"Du är näsvis och påflugen och har i din kolossala och fasliga fräckhet gjort mig riktigt arg! Du har fått mig att tappa behärskningen och min besinning! Jag måste nu ut för att tänka i månskenet och rida bort min ohyggliga vrede. Ej någonsin förr har man vågat att så förolämpa mig, att man har kallat mig något sympatisk! Nej, jag är för upprörd i själen för att kunna uthärda en gåta till!" Sfinxen vältrade sig ut ur borgen såsom en lavin. Men prins Oidipus fortfor:

"Du kan inte svaret! Du kan inte svaret! Du flyr, ty du är bara feg! Men jag skall säga svaret, om du så hör på eller inte! En sfinx är en livlös staty i Egypten som ej liknar någonting levande. Sfinxen är orörlig, livlös men mäktig, befallande och imponerande. Men sfinxen har intet liv, kan ej tala, är maktlös och skrämmande enbart som åbäke. Hjärtat och kroppen och allt är av sten. Och allt vad jag nu sagt äger du just gemensamt med sfinxarna. Du är av sten, har ej hjärta, ej själ eller liv i din ande, du är från Egypten och ett fasligt skrymmande åbäke som skrämmer blott genom sin väldeliga monstruositet. Du är själsligt bankrutt, har ej bildning, ej religion, tradition eller heder, ej samvete och är ett dödfött absurt obeskrivligt och omänskligt missfoster, monster och en grobian. Du är omänsklig, och därför kallas du Sfinxen."

Men Sfinxen var borta. Han hade ej hört ens så mycket som början. Det uppstod en paus. Plötsligt kom det en tjänare in genom dörren till salen. Han var litet blyg och förskrämd. Men så klämde han fram med vad han var där för att säga:

"Högt ärade gäster, er herre och konung, mest känd såsom Sfinxen, är död. Han har ridit ihjäl sig och ligger nu död uti skogen. Han är alltför tung för att vi stackars tjänare skall orka bära hans kroppshydda hit. Kan vi få någon hjälp?"

Men då reste sig Kreon och sade:

"Låt djävulen ligga och ruttna där ute i skogen. Hur red han ihjäl sig?"

"Han irrade bort ifrån vägen och råkade vilse i skogen och red mot ett träd så han spräckte sin skalle mot trädet. Men hästen hann väja för trädet. Så tror vi att olyckan skedde."

Nu jublade alla församlade gästerna. Stående upp skrek de jublande glada hurran och välsignelser och saligprisningar, lovsånger och annat nyktert och friskt och sunt oväsen. Men Kreon gick upp på bordet och ropade:

"Kungen är död! Leve kungen!"

"Hurra!" ropte alla.

"Men vem är då konungen?"

"Vem?"

"Vem är mannen vars insatser ledde till Sfinxens fördärv? Vem är främlingen vars djärva gåtor och svar bragte Sfinxen till blygsel och harm? Vem är räddaren som ensam vågade utmana grymme tyrannen och rädda thebanerna ur deras nöd?"

"Ja, vem är han?"

"Jo, han är det som skall bli konung! Träd fram, tappre främling, och mottag av oss landets krona!"

"Men jag är ju bara en klumpfotad stackare. Jag är ju ej ens theban, och jag talar ju inte ens er dialekt. Varför vill ni då göra mig till landets konung? Jag vägrar att mottaga och acceptera en sådan mig ovärdig ära."

"Då är du en otacksam slyngel. Vad väljer du: att bli vår konung och leva i ära och härlighet hos oss för alltid, och så alltid röna en rättvis belöning för vad du har gjort, eller föredrar du, för din vägrans skull att bli vår kung, då i stället bli avrättad, mördad, rättvisligen halshuggen och evigt vanärad för din otacksamhets skull?"

"Ja, då väljer jag hellre det andra."

"Du menar det första. Hurra! Han har godkänt sig själv såsom konung! Hurra! Leve konungen!"

Och alla hurrade öronbedövande, och stackars Oidipus dränktes i jublet och fann sig helt vanmäktig inför den väldiga och översvallande majoriteten. Han kunde ej alls göra något åt saken. Så blev han ny konung i Thebe, och den förre konungen Sfinxen blev aldrig begravd.

8. Iokaste

"Jag älskade honom och kan aldrig någonsin älska en annan. Och även om jag tycker om er och uppskattar er vill jag aldrig bli omgift med er."

"Är det för mina klumpfötters skull?"

Iokaste såg neråt och teg.

"Ja, det är det. Ni vill då ej hava till make en godtrogen själ för hans utvärtes vanställdhets skull."

"Nej, så får ni ej tro. Jag skall avslöja för er den verkliga anledningen. Jag blev en gång tillsammans med Laios min make så spådd, att en son som vi födde en dag skulle taga sin fader av daga och sin egen moder till hustru. Så spåddes det oss. När vi födde ett barn, som var det enda barnet vi någonsin födde, ty redan när spådomen uttalades var jag havande, och aldrig ville vi sedan riskera på nytt att få barn som var dömda att bli oss fatala, så gjorde vi enigt oss av med det stackars förbannade barnet, som var en förtjusande jollrande underbar son. Först så ämnade vi taga barnet av daga, men det kunde vi ej förmå oss till. Därför tog Laios en syl och förstörde därmed barnets fötter och bar det så ut ur vårt land.

Nu är du lika gammal som sonen vi födde nog vore idag om han levde, och på dina fötter så ser jag de märken min man en gång ristade in på vår son."

"Kära drottning, ni misstänker mig alltså för att egentligen vara er son? Det är alltför absurt! Ni är vansinnig om ni tror någonting sådant! Jag är ju kung Polybus' son och hans fru Periboias. De är mina lagliga riktiga enda och köttsliga sanna föräldrar. Mitt lyte har jag fått igenom att jag en gång rövades bort såsom spädbarn av onda banditer, och dessa var det som grymt roade sig med att vanställa mig för all framtid, till min egen livslånga sorg och till mina föräldrars." Men Oidipus trodde ej själv helt på vad han berättade. Drottningen visste ej heller vad hon skulle tro, och hon teg med den fråga hon hade på tungan: om Oidipus liknade sina föräldrar och deras föräldrar. Ty hon såg i honom en likhet med Laios' far Labdakos, och denna likhet var hon icke villig att dra fram i ljuset emedan hon fruktade att göra Oidipus vred, som så tvärsäkert och så bestämt tog ifrån hennes misstankar all deras grund.

"Du är vis, du har erfarenhet av ditt land såsom drottning och konungens maka. Som främling kan jag ej regera ett främlingsland ensam. Jag måste ha någon som född är i landet som står vid min sida. Tillsammans kan vi göra landet harmoniskt och lyckligt. Allena kan jag göra intet. Så ber jag dig att bli min hustru och drottning på nytt, en god moder för landet, ett stöd och en hjälp för dess konung och hans mörkers ledstjärna. Ty jag är främling och vanskapt och ser intet ljus på min stjärnhimmel."

Och då omfamnade drottningen konungen. Men hennes omfamning var som en moders när en länge saknad förlorad son kommer tillbaka, och Oidipus kände sig mera som barn i en modersfamn än som en man. Men de höll dessa känslor i hemlighet, ty det var sådana känslor som snarare riktar en mänskosjäl inåt än utåt. De dolde dem väl för varandra, ty de kunde ej göra någon själ bättre med att dra fram sådant i ljuset som ej hörde hemma i något normalt äktenskapligt förhållande.

Och under väldiga festlig- och högtidligheter begicks deras bröllop, men samma dag dog en theban i en främmande sjukdom, som visade sig vara pesten, som aldrig förr synts till i staden. Men det var blott ett enda fall, och det tycktes ej bli några flera.

I lycka och välstånd och god harmoni förde Oidipus riksrodret, stödd av sin hustru och Kreon, som stundom blev alltför energisk och ivrig. Men landet och staden uppblomstrade och mådde väl, och allt folket var nöjt med sin konung. Och Oidipus gjorde en hel del reformer, förbättringar och annat gott i sitt land. Han var frikostig och generös och var hjälpsam mot alla i allt. Och han var mycket glad över det att han slapp leva med sina båda föräldrar, som någon en gång tillsagt honom att mörda och skända. Att det en gång sagts honom sade han aldrig till någon.

Han födde små ljuvliga barn med sin hustru. Den förstfödda var Antigone, och därefter föddes ett tvillingapar som fick heta Eteokles och Polyneikes. Mest älskade Oidipus sin äldsta dotter, ty sönerna bråkade jämt med varandra.

Men det första pestfallet visade sig icke vara ett särfall, ty snart dog det flera och flera. Det dog endast en i den fruktade sjukdomen under kung Oidipus' första år, men nästa år dog det tre, och det följande sju, och det följande nitton.

Det var en besynnerlig sjukdom, ty den var ej alls såsom pesten i allmänhet. Nej, denna Thebespest kom mycket dolskare smygande på sina offer och verkade med en olidlig och skrämmande långsamhet. Den som fått sjukdomen kunde ej räddas. Han dog och det oåterkalleligt, men döden kom mycket långsamt. Den plågsamma dödskampen kunde ta månader.

När i kung Oidipus' femte regeringsår fyrtiosex mänskor dog i den skrämmande sjukdomen började alla bli rädda.

"Min hustru, vad är väl å färde?"

"Jag vet ej, min konung. Det är nog ej någonting att bry sig om."

"Ja, så talar en lat bortskämd bortklemad hustru som icke har arbete. Jag har ett arbete dock, och det är att se till att allt är frid och fröjd i mitt land. Och nu härjar en sjukdom i landet som för alla mänskor är okänd. O Gud! Vad är det för ett gissel som hemsöker oss! Fler och fler dör var månad, och om det dör tio i morgon betyder det att tjugo till har fått dödliga sjukdomen på sig, ty de som är sjuka och smittade är alltid dubbelt så många som de som går åt. Vad kan pesten bero på? Har du någon aning?"

"Det enda som jag kan tro vara en anledning är att det kanske begåtts något brottsligt i landet, ett brott så förskräckligt, att Gud reagerar med vrede och sjukdom mot landet."

"Men har då det ringaste ont blivit utövat sedan jag gifte mig med dig? Tvärtom! Allting ont har jag nitiskt bemödat mig om att få slut på. Vi var båda två mycket rädda för att bliva skyldiga till något ont, och av mycket stor anledning därför förenade vi oss. En spådom förskrämde dig, som påstod att en dag du skulle gifta dig med egen son. Just emedan jag omöjligtvis kunde vara din son lät du gifta dig med mig, och just för att sådan oblidkelig spådom ej någonsin skulle besannas, så gifte du dig med en så ung och grön man som jag. Du och jag har tillsammans gjort allt för att undvika ondska och utrota ondska i världen. Och ändå så påstår du sjukdomen kan vara straffdomen för något bjärt himmelsskriande ont! Vi, de godaste, ädlaste, mest generösa och oegennyttiga mänskorna i hela världen, och vårt land, det allra högst utvecklade, det mest fromma och civiliserade, och det nog mest hjärtegoda och fläckfria folket i världen, vi skulle av Gud vara straffade för något grovt nationellt himlastormande brott? Är det allvar du menar?"

"Jag vet icke. Fråga den gamle och blinde Teiresias."

"Vem är Teiresias?"

"Thebes föråldrade siare. Han har så länge han levat beständigt haft kunskap om allt. Han vet allt, och han kan profetera, och allt vad han någonsin sagt har besannats. Han är en sann gudsman som aldrig ännu tagit miste."

"Nåväl. Jag skall kalla vår kunnige siare hit. Kanske kan han förklara vår situation. Vi får lita på Gud."

"Såsom alltid."

"Måhända är pesten ett nödvändigt ont som Gud sänt oss till bättring och uppfostran. Kanske skall blott tragedin vara oss till uppbyggelse. Guden bevare oss för ett ont slut. Nå, min tjänare, kommer profeten?"

"Högt ärade älskade herre, han vägrar att komma."

"Och varför?"

"Det säger han ej."

"Ställde du icke honom den frågan?"

"Förvisso. Han svarade blott att han nog ägde skäl."

"Vill profeten ej komma till mig med Guds ord måste jag gå till honom. Så visa mig vägen."

Och tjänaren visade vägen till snart hundraårige vite Teiresias' usla eländiga hydda. Kung Oidipus uppsökte siaren ensam.

"Är detta förfallna eländiga tjäll den namnkunnige skalden Teiresias' boning?" Och inifrån kom då en gubbröst som var mycket klangfull och djup:

"Jag hör tungt olycksbådande ord. Har vårt lands olycksalige konung själv uppsökt sin olycka?"

"Vad kan jag finna för olycka här?"

"Den mest tunga förkrossande olyckan sanningen."

"Gamle profet, du är dunkel i talet. Kom ut ur ditt mörker, så att jag får se dig och tala med dig man mot man."

"Jag kan ej komma ut ur mitt mörker, ty jag är en blind man. Men om du befaller mig att till din olycka komma och tala med dig om det som ej kan talas om, måste jag lyda och utträda ur detta torftiga trygga och älskade hem i den grymma och bländande, brännande och outhärdliga dagern."

"Vad är det för olycka som du jämt nämner?"

"Din egen och Thebes, din faders och moders, din ätts och familjs, hela Hellas' och världens."

"Finns då ingen bot för den gräsliga sjukdomen? Skall hela världen bli smittad och dö? Är jag själv redan smittad och sjuk?"

"Ja, eländige, sjuk har du varit alltsedan du fick dina klumpfötter, och i ditt blod finns all sjukdomens kärna och smittohärd. Du har besmittat vår värld och vår stad, utan att veta om det."

"Hur kan jag då motverka sjukdomen, bota, bekämpa och kväva den?"

"Offra dig själv."

"Hur?"

"Beröva dig själv världens ljus. Lämna konungatiteln åt ingen. Förgät hela Thebe och hela din smittade stackars familj, ty vart blod i din ätt är förpestat av spetälskan, för vilken ej finnes bot."

"Är det spetälska?"

"Nej, fula sjukdomen är ännu värre än spetälska. Gör vad jag sagt, och du räddar din stad och ditt folk. Och glöm bort att du någonsin var Thebes konung, och lär stackars Thebe att likaså glömma att kungsstaden någonsin ägde en eländig stackars olycklig förbannad och olycksförföljd tragisk konungaätt."

"Men jag är ej av Thebes stads konungaätt."

"Därom känner du intet."

"Allt gåtfullare blir ditt tal."

"Fråga nu icke mera, men gå, innan du gör din olycka värre."

"Vad är det för olycka?"

"Jag har sagt mitt. Gå nu hem innan allt går åt fanders."

"Allt får gärna då gå åt fanders för min del, om blott jag får kunskap om vad jag ej vet men som du vet."

"Gå hem, stackars vanskapte sate!"

"Jag lämnar dig icke i fred. Du har ej än sagt hälften. Vad är det du icke vill låta mig veta?"

"Vad ingen bör veta, ty bättre än kunskap om ont är ett barns ignorans."

"Ingen kunskap är värre än okunnighet. Samtlig kunskap är endast på gott. Det finns ej någon kunskap som ej är till godo allenast."

"Så talar den okunnige. Men jag tiger, och tvinga mig icke att tala, ty den dag jag talar om vad du vill veta skall du själv gå under."

"Så må jag gå under. Jag vill icke leva i okunnighet."

Plötsligt ankom en tjänare. "Herre kung Oidipus! Bud från Korint! Konung Polybus har plötsligt avlidit, och blott två månader efter sin make har nu även fru Periboia av sorgslagen saknad och grämelse hastigt gått hädan. Korints alla borgare hälsar er hjärtligt som arvinge och som Korints ende laglige konung."

"Jag bävar. Kan det vara sant? Är då verkligen pappa och mamma så plötsligen avlidna, som jag har älskat så gränslöst och flytt från av skräck för att vålla dem skada? Det sades mig en gång, o siare, att jag en dag skulle mörda min fader och äkta min moder. Jag ville till varje pris undvika det. Därför valde jag frivilligt landsflykt och svor att ej någonsin återse fader och moder, på det att en olycka aldrig ens skulle få chansen att inträffa. Nu kan jag äntligen utandas, ty både pappa och mamma är döda, och olyckan har icke skett, som jag mest av allt fruktat i hela mitt liv."

"Ja, gå hem du, och andas din fåfänga lättnadens suck."

"Än en gång tycks en dunkelhet dölja sig i dina alltför beslöjade ord. Vad kan dölja sig i dem? Du tänker en sak, du har något som väger rätt tungt på ditt sinne, och till varje pris vill du avleda uppmärksamheten ifrån den. Vad är det? Din grop är för omsorgsfullt övertäckt, vad du har gömt är för väl dolt inunder för talrika slöjor för att man ej lätt skulle se att där göms något ytterst väsentligt, emedan den döljande gör sig så mycket besvär för att dölja det. Ut nu med språket! Vad är det du vet?"

"Vad jag vet bör ej andra få veta. Vad Gud vet vet Gud blott och ej någon annan, och allting står väl till så länge det är så. Vad jag vet vet ej någon annan, och allting kan ordnas så länge ej andra får kännedom om det. Gå hem, konung Oidipus. Lita på mig. Följ mitt råd, övergiv denna staden, dess drottning och hela din ätt, så skall allting bli bra."

"Men jag måste få reda på varför."

"Och det får du icke av mig. Kan du få det av andra så pröva den vägen. Försök! Men jag hoppas att det icke lyckas, för din egen skull."

"Och om det inte lyckas så kommer jag åter, och då för att tvinga dig tala. Jag går nu, men lämnar ej Thebe förrän jag fått reda på varför just jag borde lämna min älskade stad och mitt älskade hemland, som älskar det mest utav alla och själv gjort mest gott för det av alla mänskor. Du ser mig igen när jag noggrant fått veta den sanning du brottsligen vägrar att omtala, eller när du själv skall tvingas att omtala den, om det så sker med våld eller utan."

"Jag skall aldrig se dig, ty jag har ej ögon. Och du skall ej heller se mig mer, ty när vi möts åter skall du vara blind liksom jag."

"Allt du säger är blind gubbes typiska irrande tankeblindgångar. Du famlar i mörkret men leds blott till djupare mörker. Och de som kan se dina hjälplösa blindbocksfasoner blott skrattar och håller sig undan för dig."

"Dock, en blind får utöver de vanliga sinnena, när dessa sviker, helt nya mer sällsamma sinnen som är mycket mer värdefulla än synen. Du själv skall få se det när dina två ögon blir utstungna nu inom kort genom din egen vilja."

"Du skrämmer mig. Kom, låt oss lämna den blicktomme stirrande blinde men talföre gamle."

Och Oidipus vandrade bort med sin tjänare åter till staden. Där märkte hans hustru och drottning att maken var tämligen uppskakad, upprörd, bekymrad och plötsligt hemfallen åt grubbel.

"Min make, vad är det? Vad klämmer din själ? Är det farsoten?"

"Ja."

"Har du varit hos gamle Teiresias?"

"Ja."

"Och vad sade han?"

"Så sade siaren: överge tron och familj, makt och ära och hustru och lämna ditt land för all framtid och bringa thebanerna till att ej någonsin mer kora ut sig en konung. Han antydde gåtfullt att min var all skulden för pesten men ville ej noggrant förklara sig i klar detalj. Och förvisso är all skulden min! Jag, kung Oidipus, är ju Boiotiens konung! Blott jag bär allt ansvar för allt vad som händer i landet! Men siaren ville ej klargöra varför jag borde försaka och överge allt. Ja, han vägrade ge mig den logiska anledning som måste finnas, och som alltid finns bakom varje guds domslut."

"Jag ber dig, min make, att ej mera forska i saken. Tag siaren ödmjukt på orden. Jag avstår från drottningatiteln, från landet och makten och äran och allt, och jag ber dig att göra det samma, för stackars thebanernas skull."

"Det var jag som blev tillsagd att överge allt - inte du. Och jag kan inte göra det utan att först veta varför. Vad skrämmer dig? Vad har med ens gjort dig rädd? Vet du något om saken?"

"Jag vill icke veta det minsta om saken, och däri är jag mer förståndig än du."

"Inget brott är mer oerhört och mer ohyggligt än att vilja fly ifrån kunskap. Det finns ingen last mer fördärvlig och mer vederstygglig än okunnighet. Och långt större och fasligare och mer brottslig blir lasten om den uppsöks frivilligt och med berått och beredvilligt mod."

"Du blott rider på fraser och dramatiserar som en skådespelare, men detta är ej teater. Besinna dig. Gör som profeten har sagt, och ställ ej några frågor. Lyd Gud blint och fråga ej varför."

"Vad du vill i fåfänglighet söka undvika, sky, slippa se och bespara dig skall icke jag rygga en millimeter tillbaka för. Ve den som smiter från sanningen! Du söker klara dig undan den, och därför skall den hemsöka dig värre än mig! Säg nu ut vad du döljer!""

"Jag döljer ej något, och allt vad jag vet har jag sagt dig förut. Jag vet ingenting som icke du vet."

"Och ändå så döljer du något, om än du med skicklighet vägrar att medge det ens för dig själv. Det är lönlöst att pressa dig mera. Men vet: landets farsot må rasa! Jag lämnar ej tronen och barnen förrän jag får veta vad hund ligger nedgrävd och var, och vad nål ligger gömd i vad höstack och varför. Jag stannar på tronen, och pesten må rasa! Jag ger icke efter för okunskap och ignorans! Jag vill veta vad som här egentligen försiggått!"

"Ej får du veta det av någon människa, ty varje godtrogen mänska som vet något om vad du önskar att veta är god nog att tiga därom. Och du vet, att all godhet är envis och uthållig, seg och oslitlig, som du själv i din godhet är. Gudens sanning skall aldrig bli dig uppenbar, hur du än må försöka att nå den."

"Igen dessa dräktiga gåtfulla ord, detta digra pregnanta allt döljande språk som blott skvallrar och skriker om vad det försöker att dölja."

"Försök inte finna vad Gud själv vill dölja."

"Nåväl, jag skall lyda ditt råd, hulda hustru. Jag ger mig och ödmjukar mig och förnedrar mig. Här är min krona. Jag slänger den i närmsta hörn där de snuskiga råttorna kan få begagna den. Här är min vigselring. Jag har ej längre en hustru, ej barn, ej familj, ej ett hem, ej ett rike, ej makt eller heder och ära. Jag avsäger mig allt jag äger och har, allt jag är, alla titlar och ärebetygelser och alla plikter och ämbeten. Jag är ej längre en konung. Försvinn nu, ohyggliga pest som fördärvar vårt land! Konung Oidipus finns inte mer! Han är död och begraven! Thebanernas konungars saga är all! Se, jag klär mig i tiggares paltor och haltar nu bakvägen ut ur mitt slott, som nu lämnas åt tomhet och ödslighet, råttor och vålnader, damm och förfall. Är det något som mer fordras av mig?"

"Bekänn, käre make. Du fick icke dina två fötter brutalt genomstungna av rövare och grå banditer."

"Det är vad som alltid har sagts mig, men jag har ej någonsin trott på det."

"Allt kan bli bra om du blott får bevisat hur du fick ditt lyte."

"Hur tror du jag fick det?"

"Jag vill icke tro. Jag vill veta allenast."

"Du vet hur jag fick det. Hur fick jag det?"

"Det vill jag veta precis lika gärna som du, ty om du fick det som man berättat det för dig har du eller jag eller Thebe ej det allra minsta att frukta, ty då har Teiresias fel."

"Men den rasande sjukdomen är ett ofrånkomligt faktum."

"Det är även sanningen. Sök och finn sanningen! Det är vår stads och vårt lands och vårt konunganamns enda räddning!"

"Om det icke räddar oss är vi förlorade."

"Nej, vi kan aldrig gå under, ty vi är oskyldiga och vet ej vad vi har gjort. Våra samveten äro helt rena."

"Jag tror att du vet mycket mer än du påstår, dock att du har tyngande samvete fastän du vägrar att medge det."

"Aningar är allt jag har, och jag önskar att jäva dem eller se sanningen i bleka vitögat. Pressande samvete äger jag ej, men jag har onda aningar som jag för hederns skull och för min samvetsfrids skull måste i grund undersöka och se om de äro befogade."

"Och vad är det som du anar?"

"Det säger jag ej, ty jag säger ej frivilligt vad som är ont. Jag vill vara en god själ så länge jag kan det och icke befläcka mig själv med ont tal, som blott leder till ondare handlingar förr eller senare."

"Säg vad du anar!"

"Jag vägrar!"

"Så se mina fötter! Se noga på arvet, på bölderna, på de ohyggliga oformligheterna! Se, vilket monster du gift dig med! Kan något vara än ondare än dessa fötter, än den usla människosjäl som tog prylen och gav mig dem, än den brutala persons onda tanke som gjorde ett oskyldigt menlöst och välskapat jollrande barn vanskapt för hela livet? Finns det någon ondska än värre än den?"

"Konung, skona din maka och moder!"

"Vad sade du?"

Men stackars drottningen teg. Hon var alltför förfärad.

"Min maka och moder! Vad menar du!" Oidipus tog hennes händer med våld för att frambringa något ur henne, men i hennes ögon utläste han sådan djup fasa och skräck så bemängd med det yttersta lidande och den mest brinnande ömhet och kärlek att konungen släppte sin mors nästan sargade händer. Han utläste i dessa fasliga brinnande älskande ögon den hemska totala ohyggliga bittra gudomliga sanningen. Slagen därav kunde han ej ens mer bruka våld på sin hustru. Han var alltför svag inför sin egen maktlöshet inför sitt öde.

"Försvinn, kvinna!" skrek han till hälften och kved han till hälften. "Försvinn från min närhet och lämna mig ensam!" Och drottningen lydde med skräckslagen långsamhet, som snart tog fart och blev flykt från den svårt olycksdrabbade och från det öde som smittat sig från honom över på henne.

"Förbannelse över mitt liv och mitt namn och mig själv! Ve min strävan! Ve var mänskas strävan! Ve var och en mänska som strävar, för sin strävans skull! Likväl strävar var mänska och slår själv ihjäl sig mot sin egen strävan ändå, hur hon än bliver varnad. Men jag blev ej någonsin varnad! Ej sade mig någon att min moder ej var min moder, och aldrig berättade någon för mig vem min far och mor var, om han icke rent avsiktligt ljög! Allt vad människan mäktat och kunnat har hon till sitt yttersta gjort för att undvika gudarnas ondska, men ondskan har ändå till slut hunnit upp henne. Mänskan är maktlös, ett eländigt djur, en hårt fåfängt och räddningslöst kämpande insekt som fångats i en liten vattenpöls oifrånkomliga vätska, som genom sin slapphet och löshet och mjukhet och formeftergivenhet grymt övervinner sitt offer, som tröttar ihjäl sig i fåfänga kampen och dör. Ödets gud har besegrat mig. Ödet har hunnit i fatt mig och dränkt mig trots hela mitt livs alla ansträngningar för att komma ifrån det. Min moder har alltför sent smärtsamt igenkänt mig, när alla öden och grymheter och tragedier re'n slutspelats, fullkomnats och gått i lås. Vem är jag att jag skulle betvivla en makas högheliga modersord? Var är det människobarn som kan kväva sin kärlek så fullständigt att han kan sätta sig upp mot sin moder, sitt livs eget ursprung och källa och rot? Nej, jag kan icke tvivla på drottningens ord, och jag vet i min ande att vad hon förtäljer är sant.

Det var min egen far som jag mötte vid passet! Ej undra på att sådan spänning var mellan oss! Och undra på att han väjde för mig! Var det mina ohyggliga fötter han såg, som han själv genomstungit, som fick honom att till sin undergång väja för sitt eget samvete - mig med de vanskapta fötterna! Ack, jag har mördat min fader! Och min egen mor är min barnskaras föderska! Själv har jag skändat min moder! O fasa! Vad är det för väv Gud har spunnit omkring oss?"

Då kom där en tjänare till konung Oidipus. "Tala! Din tjänare hör!" sade konungen.

"Ack, herre konung, det är inget lätt bud jag har här att framföra. Men det drogs lott mellan alla oss tjänare, och jag drog kortaste strået."

"Kläm fram med det värsta! Skrik ut det!"

"O herre, vår fru Iokaste är död."

"Är hon död? Varför det? Och hur dog hon?"

"Ack, herre, det är det som är allra hemskast."

"Så säg det då."

"Drottningen har gått och hängt sig."

"Vad säger du? Var?"

"I sitt eget gemak." Konung Oidipus störtade upp och sprang rytande fram genom salarna såsom ett sargat och misshandlat flyende vrålande lejon, som har både barn och familj och som ser hela sin lilla värld gå i kras och sitt släkte förintas och utrotas. Och han kom in i sin drottnings, sin älskades kammare. Där hängde kvinnan ihjälstrypt av eget självanordnat rep, och hon dinglade livlöst med tungan ur halsen och ögonen frusna till dödaste is. "Har du flytt från ditt öde och ditt arma liv? Eller har du försökt finna bot för den missgärning du icke själv visste om att du gjorde? Om ditt straff blev hårt skall mitt eget, förövarens, bli desto hårdare. Se! Jag fördömer mig själv till att leva!" Han tog ur sin hustrus kropp loss ett vasst spänne och stack det med skoningslöst hårdnackat ytterst beslutsamt fanatiskt och självsvåldigt våld in i vardera ögonen, först i det vänstra och sedan än djärvare in i det högra. "Men mörker och död har Gud slungat mig ner i, och mörker och död skall jag treva mig fram i i blindo så länge jag lever. Min hustru slapp undan med döden. Min lott bliver hårdare, som måste leva, med skammen och olyckan som min allena livsledsagarinna. Förbannade tjänare! Varför skär ni icke ner eder drottnings och matmoders kropp? Skall hon hänga och dingla tills halsen går av?

O min hustru, min älskade hustru! Ej har någon man mera älskat sin hustru än jag dig, min kära högheliga fru Iokaste! Ej har någon son mera älskat sin moder än jag dig, min mor Iokaste! Men så kunde jag älska dig blott igenom att jag icke visste alls vem du egentligen var. Ingen älskade jag mera gränslöst och mer intensivt än min moder, som jag flydde bort från i skräck för vad som på naturvidrigt sätt kunde hända och som ändå hände! Ej älskade jag någon mer än min fader, vars rike och ära och namn jag försakade för att det ej skulle hända som hände: jag själv blev min egen fars mördare och tog hans rike och hustru med våld! Gode Gud! Är du god som kan tillåta sådant? Är du ett och samma med all världens ondaste och infernalaste krafter, som lät mig fly undan från ondskan blott för att den just därigenom med än större lätthet och prakt skulle dräpa, förgöra, fördärva och vanära mig? Men jag böjer mig under ditt digra historiska faktum. Jag kan ej förneka att vad som har skett har nu skett. Kanske var just det meningen med denna ondska: att den skulle lära mig att det ej lönar sig att fly ifrån den, och att den blott då drabbar dubbelt. Men ändå skall jag envist fortsätta fly den! Jag vägrar att finna mig i den! Bakom sig skall Oidipus lämna all ondska, om ock han blir tvungen att därför till slut begå självmord! Från ondskan har Oidipus flytt hela livet, och från den skall han aldrig sluta att fly, förrän den eller han är besegrad och död."

Under tiden kom bud till Teiresias att plötsligt sjukdomen upphört i landet och staden. "Då har något hänt konung Oidipus. Jag måste dit! Tag min hand, lille pojke, min käre pålitlige vän, och för denna föråldrade blindfödda dåre, som blott ser i mörker, omedelbart till konung Oidipus' borg." Och den urgamle siaren följde sin pojke som visade vägen till staden.

"Vem söker mig?" frågade Oidipus.

"En som är till och med blindare än vad du själv är," skrek åldringen utanför dörren till svar.

"Gå din väg! Lämna sorgen i fred! Här i borgen finns ingenting annat än sorg. Led din farbror strax bort härifrån, stackars gosse!"

"Kung Oidipus, hör du ej mig, Teiresias? Det är ju jag!"

"Är det gubben? Släpp in honom då. Han allena har rätt här i livet, ty han är en gudsman som vågar att framsäga allt ont och ruttet och sant som vår Gud i sin godhet ej önskar att vidkännas men som han drabbar oss med lika fullt då och då. Släpp den blinde till sin olycksbroder! Blott blinda skall jag alltid härefter umgås med. Kom, gamle usling. Du skramlar så väl med din käpp. Är den bra? Känner man allt den kommer vid? Vad är den av för ett virke?"

"Det talar vi sedan om. Vad skall du nu ta dig till?"

"Jag vill flykta ur landet."

"Min son, stanna kvar, för din dotters och dina två söners skull."

"Jag har ej barn. Jag har endast en syster och två vedervärdiga bröder, som alltid har kivats om vem som är värre i blodtörst och maktgirighet."

"Men din dotter och syster är god. Du kan ej vara henne förutan. Din vanära, som du ej har någon skuld till, skall göra dig impopulär, ökänd, avskydd och fruktad i hela vårt Hellas. Ej någon skall hjälpa dig, ingen skall komma dig vid, du skall skys som en spetälsk av alla som ej känner till hela sanningen om dig, och det är de flesta i världen och alla förutom ett fåtal som själva djupt oskyldigt vanärats med dig. Din dotter är en utav dessa. Som ensam kringirrande landsflyktig blind skall du leva som vilddjur bland rovdjur och spetälska, helt utesluten från allt mänskligt umgänge och allting mänskligt och gott här i världen. Men stannar du kvar kan du hoppas på ädel barmhärtighet från dina barn och din svåger, som endast vill hjälpa dig."

"Kreon! Går han ej där ute på torget just nu och slår dunster och lögner och vanrykte om mig i alla thebanernas sinnen? Han är alla tiders gemenaste falskaste och genomskinligaste demagog! Nu när jag är ur vägen vill han äga makten! Politiskt och opportunistiskt förtalar han mig inför folket och vänder min olycka mot mig på det att min olycka må bli hans lycka. Han visste om någon att min egen fru var min moder men teg om den saken, på det att jag snart skulle bli röjd ur vägen, till vinst och till gagn och till nytta för honom allenast!"

"Du svamlar. Han visste ej mer än du själv, och han håller just nu på med att lugna ner, trösta, pacificera och upplysa folket om ditt stora offer, ditt lidande, och hur du än en gång frälst staden Thebe från olyckan."

"Är pesten slut?"

"Den är slut."

"Du är blind som jag själv. Allt du ser är allenast vad du fånigt tror att du ser. Ser du ej att i Thebe har allt sedan stadens grundläggelse en ännu värre och mer faslig sjukdom än pesten huserat? Ja, ser du ej Thebes, Boiotiens, Hellas' och grekernas makt? Den var min, och jag sotade för den. Den var konung Pentheus', och han fördärvades genom den. Den var Herakles' och Midas' och många olyckliga andras, och alla blev mördade av den. Den värsta av sjukdomar härjar i Thebe och Hellas ännu, och just nu är dess koncentration i min makas bror Kreon. Är Thebe ej världens mest mäktiga stad? Och just där har du felet med Thebe, ty makten är all ondskas källa. Jag står inte ut med den, och därför flyr jag från Thebe."

"Men det man försöker att fly ifrån störtar man blott rakt i armarna på."

"Ändå tänker jag fortsätta fly. Svarta olyckans armar är ingen mer fjärran än den som de en gång har kramat ihjäl."

"Men se här är ju Kreon. God dag, ädle Kreon."

"Hur kände du, blinde profet, strax igen mig?"

"Var man har sin lukt och sitt oväsen för sig. Men lättast av alla att känna igen är kung Oidipus' steg. Ingen går mera sorgset, mer tungt, mer förtvivlat och mera försiktigt än han. Men hans stora försiktighet har endast fört honom närmare fallgropen, och nu kan han inte se mera ens. Så försiktig har Oidipus varit att han nu för säkerhets skull stungit ut sina ögon, till lycka för Thebe, vars synder och laster han ej mer kan se. Men vad har du för ärende, Kreon?"

"Två blinda i galenskaps mörka gemenskap. Nu talar ni två samma språk, ty nu är icke den gamle siaren längre allena i sitt stora mörker. I mörkret har han dragit ner nu en annan."

"Till mörkare djup har kung Oidipus fallit än jag, simpla gudsman, och du själv skall bli mera vanärad, och det med rättvisa, än konung Oidipus."

"Han är ej konung nu längre. Och tvinga mig icke till elakhet gentemot två medellösa och menlösa blinda. Jag vill inte tvingas att sparka er ner i den närmaste rännsten och ej heller in i min borgs allra djupaste mörkaste fängelse."

"Där är vi redan. Försök vara litet human, käre Kreon, min svåger, min morbror. En gudsman har rätt till att vara fanatisk och hård, men en man har ej rätt till att vara fanatisk och hård mot en gudsman."

"Herr gudsman, jag ber er att avlägsna er, ty jag önskar att tala med Oidipus ensam."

"Vad en blind kan tåla att höra kan även en annan blind uthärda. Låt honom stanna, min morbror och svåger. En blinds bäste vän och hans ende pålitlige vän är hans ödeskamrat, som själv delar det eviga mörkret och ser det för evigt och bittert förstår det."

"Teiresias har inget mer här att göra."

"Men han är min vän och mitt stöd. Han har Gud till sin vän vilket jag icke har. Käre Kreon, jag ber dig med hårt knäppta händer på bara och ödmjuka knän, som jag här böjer ner mot det golv i den skit som mitt liv nu har blivit: låt gudsmannen få stanna kvar vid min sida."

"Jag tål icke ömklighet. Packa dig genast iväg, Teiresias! Se! Här är dörren! Iväg med dig! Så!" Kreon körde ut åldringen bryskt, effektivt och beslutsamt.

"Min morbror och svåger, du är obarmhärtig!"

"Är jag obarmhärtig, som blidkat och flirtat med folket för din skull, som tack vare mig älskar dig nu mer gränslöst än någonsin?"

"Vad har du sagt dem?"

"Att du nu har avstått från krona och makt för att genom en dylik självuppoffring frälsa thebanerna från svåra pesten. Och eftersom de nu har skådat att pesten är borta så hyllar de dig ännu mer nu än när du blev konung på Sfinxens bekostnad."

"Den dag jag blev konung av Thebe var då mitt livs största mest lyckliga och mest lycksaliga dag, men idag var den dagen den punkt i mitt liv då fördärvet för mig blev totalt oundvikligt. När solen stod högst så begynte den dala. Min lycka var det som gav mig all min olycka."

"Sluta att äckligt och svagt tycka synd om dig själv!"

"Sade du ingenting då till folket om drottningens död och min blindhet, och om att jag var hennes son?"

"Sådant får inte enkla enfaldiga godtrogna människor veta."

"De måste få veta det!"

"Makten och ordningen fordrar att de ej får veta det minsta. De är idioter och enkla och helt opålitliga oberäkneliga dårar. Ju mindre de vet, desto bättre."

"Men sanningen! Vill du då tiga om sanningen?"

"Sanningen måste förtigas för statens och välfärdens skull. Ingen önskar skandaler, ty ingen mår väl av dem."

"Sanningen är både nyttig och ytterst nödvändig, hur tråkig den än månde vara."

"Men staten, regeringen och samhällsordningen tål icke sanningen, ty allt som är etablerat består genom lögner."

"Men rykten skall spridas så fort man får se mig. Det finns ingen sanning som icke kan döljas."

"Ej någon skall se dig och ej heller drottningen. Aldrig skall någon få veta vad som här har skett till hellenernas eviga skam. Aldrig någonsin skall man få veta vad som plötsligt hände med Oidipus. Mig skall du träffa, men aldrig en annan. Ty den dag en annan får lära och veta ditt öde och se dina blodiga ögon är Hellas i fara, och det får ej någonsin ske. Dina söner skall när de blir myndiga följa dig efter på tronen och lagligt regera i turer, men aldrig skall någon av dem, och ej heller din dotter, få se dig och träffa dig. Ja, det är hårt, men nödvändigt. Vår tids allra värsta skandal får ej bliva offentlig."

"Du gör den blott värre och större igenom ditt dämpningsförsök. Låt Eteokles och Polyneikes bli konungar bara, ha-ha! Teiresias skulle nu ha varit här! Allt går honom emot, men på det att hans ondaste spådomar skall bliva uppfyllda. Ej vill han själv att det onda skall segra. Han vill tvärtom undvika det. Men han kördes iväg, och den tragiskt makthavande gör tvärt emot vad den ende förståndige rått till. Eteokles och Polyneikes som konungar på samma tron! Och vem tänkte du först skulle få den?"

"Eteokles är ju den äldre."

"Jag ber dig att fritaga dem ifrån tronföljden."

"Men landet måste dock hava en konung."

"Var konung du själv!"

"Nej, det duger jag icke till. Och jag står utanför tronföljden. Jag är blott broder till konungens ingifta drottning."

"Men ändå så styr du och ställer du och sköter du ensam själv landets makt."

"Kungen är en staffagefigur blott. Han har inget att göra med makten."

"Det tror du! Hör på, käre morbror och svåger! All makt tillhör Gud, och Gud brukar den genom sin tankeförmåga blott. Denne Gud tänker, och följden är att något sker av sig självt. Vad vi människor gör i praktiken har ingen betydelse. Allt sker igenom Guds vilja, och all jordisk makt har Gud givit åt konungen, som sköter makten på samma sätt som guden själv, varje konungsmans fader: blott genom sin tanke, sitt väsen, sin vilja, sitt godtycke och sina nycker. Profeten Teiresias har sagt mig att Thebe kan frälsas från vidare olyckor blott genom att där ej någonsin mer uppstår konungar. Men du vill göra Eteokles och Polyneikes till konungar! Döm nu dig själv och ditt omdöme!"

"Makten, regeringen, ordningen, samhället fordrar att det alltid finnes en konung. Vi kan icke fortsätta att existera förutan en ordning, ett samhälle och en regering och makt."

"Och mig ämnar du här hålla inspärrad till mina döddagar för att det icke skall bliva skandal?"

"Ja. Så är det."

"Så ske då din vilja, till Thebes och Hellas' och alla hellenernas eviga olycka. Härefter skall jag ej tala mer utan blott tiga, ty allt vad man säger förvärrar blott situationen."

"Min Oidipus, tro mig, jag vill dig blott väl."