(1975-82)

i varsam bearbetning 1999

Prolog

Tristans saga (1-6)

Volunds saga

1. Eivor

2. Ringen

3. Oskar

4. Svärdet

5. Kung Niding

6. Volund

Vilgots saga

1. Vilgot Varg

2. Vilgot Jarl

3. Vilgots nederlag

4. Vilgots avrättning

5. Vilgots död

6. Vilgots arv

Final

1. Odin

2. Regin

3. Sigfrid

4. Förbannelsen

5. Borghild

6. Gudrun

7. Kvartetten

8. Ringen

9. Krigsförklaring

10. Kriget

11. Försvaret

12. Atle

13. Gunnar

14. Helmer

15. Aslög

Det kanske säger något om dess karaktär. Tonen är en annan än i de föregående ofta mycket romantiska och uppbyggliga delarna, en ny ironi märks som ibland skärps genom bitande cynism och sarkasm, och kulmen är väl det bistra Volund-dramat, som i sig egentligen sätter punkt för hela "Gotisk historia". De följande avsnitten, den uppsluppna Vilgotsagan och Finalen om Sigfrid, känns mera som efterdyningar och codor till avslutningen.

I själva verket är denna femte avslutande del mera musikaliskt uppbyggd än de tidigare, som en symfoni i fyra satser. Den stora Tristan-sagan ger tonen: maktens uppoffrande för kärleken, Volund-sagan är som ett stort stort allvarsamt Adagio-drama, Vilgot-sagan är då ett scherzo, och den kontrapunktiska finalen bär just som titel Final.

Det är också intressant att se hur författaren här formellt knyter ihop helheten i "Gotisk historia" genom den femte delen, som återanknyter till första delens Prolog, så att hela verket biter sig i svansen och kommer att utgöra en ringhistoria, som slutar där den börjar.

Detta är väl verkets genialitet. Ingen kan i de första fyra delarna ana att verket skall kunna få någon form, men just formen fullkomnas på ett underbart sätt i den femte delen, som i sig består av fyra olika delar, lika fristående från varandra som verkets tidigare fyra delar.

John Bede har uttryckt sin innerliga önskan att denna femte del skall tillägnas minnet av Åke Ohlmarks, den kanske störste nordiska experten på den gamla isländska sagoberättartraditionen.

"Säg, vilket land var det dessa två män fann och stannade i?"

"Våra lärde vill tro att de stannade här i vårt eget land och blev de första etruskerna. Andra ser dem som veneternas ursprungs upprinnelse, men några tror det var något land långt bort i norr. Det var kanske ditt eget land."

Och detta trodde naturligtvis Tristan så gärna.

"Och menar ni allvar med att låta mig få ta hand om det här manuskriptet?"

"Förvisso. I Rom skulle det endast väcka förtrytelse, ty här blir varje skald mördad av avund. Så fort man är originell eller kommer med någonting eget förföljs man till döds av allt folket som icke tål någon som är annorlunda i samhället. Här tolererar man ej individer, ty sådant är detta välsignade romerska samhälle, denna gudomliga och idealiska välordnade ljusa platoniska stat. Tag den med till ditt hemland. I Rom skall ej någonting bra mera uppläsas eller ens läsas. Du skall nog få se hur, när jag är död, romarna kommer att tävla om att bränna upp mina skrifter och dramer tills ingenting återstår utom den mest oansenliga billiga skriften."

Och Tristan emottog den väldiga gåvan med yttersta tacksamhet och väldig vördnad. Och sedan tog han till sig modet att våga att dryfta sitt stora problem med den gamle herr Cato. Han talade om för den grå ärevördige romaren allt om sig själv och om drottning Isolde. När Tristan nervöst hade avslöjat allt och med spänning avvaktade vad gubben Cato så skulle ge honom för dom, sade gubben helt godmodigt:

"Tristan, min gosse, allt är klart som korvspad. Naturligtvis är denna jungfru blott din. Om du icke gör henne till din är du världens mest inkompetenta förbannade kruka! Din far vill ju ej komma vid henne, och ni två älskar varandra. Så räds ej de himmelska gudarnas vrede, regeringens sönderfall, statens ruin, folkets vanära och din ätts utslocknande, utan älska Isolde! Det måste du göra. Du har inget val, för hon väntar sig det. Ert förhållande och er tilltalande kärlekshistoria skall nog bli tragisk och kanske olycklig, men långt mer olyckliga skall era liv bli om ni låter kärleken bli och ej älskar varandra. Då skall din ätt utslockna och med den kanske vår världs allra ädlaste blod, ty vem vet? Då går era liv båda åt fanders, och allt rinner snöpligen ut och försvinner i sanden, och som prins av blodet med ansvar för hela ditt folk skulle detta på samma sätt torka ihjäl av pur ledsnad som du och din mö skulle torka ihjäl som en trädgård i öknen som inte får vatten. Nej, du måste absolut göra Isolde till din. Strunta blankt i kung Markus och hans tomma äktenskap. Han är en nolla. I längden har han ingen större betydelse, men din och jungfru Isoldes blir oerhörd om ni uppfyller er plikt och blott älskar varandra. Var inte en feg idiot. Tänk på framtiden och på din lycka, ditt folk och det härliga saftiga för alltid lysande drama som din kärlek till denna mö visst skall bli. Om du fegt underlåter att skaffa dig avkomma med henne vare du oduglig såsom en knöl och en vanheder för allt ditt kön!"

Det var Catos uppriktiga råd till furst Tristan i dennes mest kinkiga situation och mest brännande svåra personliga djupa problem; och hans gäst skulle nog tänka över hans ord med stor noggrannhet, allvar och djupsinne. Kort efter detta högst givande samtal begav sig prins Tristan iväg. Han och Cato, den mäktige svulstige romaren, skildes som de bästa vänner, som mera än fader och son; och den åldrade Cato bad Tristan att medföra till fru Isolde en mycket personlig och välmenad hälsning från honom. Det lovade Tristan att göra. Så skildes de, och båda visste att de nog ej mer skulle träffa varandra i detta liv mera.

Så seglade Tristan med ett stolt fenikiskt högst sjödugligt fartyg tillbaka till Norden. Hans goda fenikiska vänner var sådana att de ej någonsin svek honom. Skeppet som han hade kommit med var ganska gammalt och ruttet, så det kunde knappast igenomgå en resa till över stormiga Nordsjön; och därför fick han hjälp av sina fenikiska vänner som lovade hemföra honom till Norge med Herbert och alla hans landsmän.

En kulen novemberdag nådde de Norge, där Herbert och Tristan och deras kamrater ilandsattes. Havet var blygrått och skummande av raseri, blåsten pinade ansiktet, och föga hårdföra trogna fenikierna var ganska glada för det att de nu kunde styra tillbaka mot södern. De ville ej ens ha betalning och icke den ringaste ersättning av sin vän Tristan. Så gästfria och generösa var de mot en mänska som de tyckte om. Och när skeppet försvunnit ur sikte mot söder, så inledde Tristan och Herbert med sina kamrater sin vandring längs kusten mot hemmet.

1.

Så utbrast Tristan i hänförelse över det att få äntligen vara tillbaka på fosterlandsjorden.

De första personer de mötte blev noga utfrågade av Tristan själv först och främst.

"Hur mår drottning Isolde?" var hans allra mest angelägna och ivriga fråga.

"Hon blir bara vackrare för varje år medan sorgerna, oron och lidandet tilltar hos henne."

"Vad lider hon då av? Vad sörjer hon då?"

"Vet ni ej, ädle herre, att konungens arvinge är stadd på resa till främmande länder? Man har inte hört något från honom på flera år, och mest orolig är fru Isolde, vars oro och sorg över Tristan gett upphov till misstankar och ont förtal ibland tarvliga människor."

"Sörjer hon Tristan?"

"För mycket."

"Dock har hon ej sörjt över Tristan så mycket som Tristan har sörjt över henne. Säg, gråter hon? Lider hon?"

"Ja, och allt endast på grund av sin oro för arvingen."

"Ingenting är mera älskligt än sorgen. Blott mänskor som älskar kan sörja. Ju större och renare kärleken är, desto större är sorgen. Ty all kärlek medför den ljuvaste varmaste sorg. Det kan Tristan minsann avge vittnesbörd om. Ingen har sörjt som Tristan har sörjt sin Isolde när han nu i trenne år har varit utomlands. Ingen dag har gått för honom som inte mest har varit fylld av den ljuvaste mest melankoliska längtan till hans kära fränka Isolde. Han har ofta gråtit sig vansinnig över sin saknad av drottning Isolde."

"Vad vågar ni säga, min herre? Det språk som ni för är ju farligt och blott understryker de elaka rykten om drottningen som aldrig upphör att plåga vårt land."

"Käre vän, vill du inte förstå att jag är själve Tristan som kommit tillbaka? Och att jag är kär i Isolde och alltid har varit det skall icke vara en hemlighet mera. Må hela vår värld veta om det! Må varje man blygas som skyggar för sanningen, och må den vara förbannad som räds för att säga den! Sanningen är att Isolde och Tristan är ett och har alltid så varit och skall så i evighet vara."

"Om ni är herr Tristan har ni blivit galen, och om ni ej är riddar Tristan så är ni än galnare."

"Kärleken liknar mest galenskap för den som icke har del i den. Men just den kärlek som mest liknar galenskap är just den sannaste äktaste kärleken. Tro mig och häpna, min vän!" sade riddaren, och han gick vidare med sina vänner men lämnade bakom sig kvar en bestört och gravt orolig oskyldig borgare och man av folket som inte var gladd av tronföljarens ont förebådande och oförsiktiga tal.

När de närmade sig kungens slott blev furst Tristan utom sig. Han greps av ett sådant ömt vemod att han, då de närmade sig den bekanta välsignade hemtrakten, ville helt överge vännerna och skynda före. Hans vänner försökte att kvarhålla honom, men han sade då:

"Försök ej hindra mig från att flyga! Jag kan fastän jag ej har vingar! De känslor som berget där ger mig, som tallen där fyller mig med som jag klättrade i såsom barn och blev kådig av i en hel vecka och på hela kroppen, och som alla minnen av barndomen och denna dal översvämmar mig med, ger mig starkare vingar än örnvingar! Låt mig få flyga! Ni kan icke binda mig nu! Mina vingar är sådana att ingen mänska kan vingklippa mig!" Och han skyndade före de andra.

Han stormade in genom byn och sprang utan att vila rakt upp till det avlägsna slottet. Den vägen var lång och bestod endast av uppförsbackar. Helt andtruten, svettig och röd sprang han in i den fina idylliska trädgården. Där såg han själva Isolde. Han stannade.

Hon tycktes ej bli förvånad att se honom plötsligt och dessutom svettig och andfådd och smutsig och röd som en grovhuggen timmerman. När hon fått syn på sin styvson så visade hon ingen häpnad. Hon fortsatte blott med sitt arbete att fläta kransar och slog ned sin blick medan hon glättigt och helt okonventionellt sade:

"Är det ej ett ganska milt och behagligt lugnt väder idag?" Tristan teg, ty han häpnade. "Solen är ej särskilt varm, men den håller dock kylan på avstånd." Nu bröt han sin tystnad burdust.

"Jag har ej kommit hem efter trenne års frånvaro för att få höra att vädret just är som envar själv kan se att det är."

"Skall jag hälsa dig välkommen hem då?"

Nu störtade Tristan till henne och föll ner på knä strax invid hennes klänning.

"Din röst är så ytlig och innehållslös. Har du ej något hjärta att tala med längre? Är du ej Isolde? Är jag icke Tristan? Hur kan då Isolde så tala till Tristan?"

"Du tycks inte veta att jag är din faders och konungs gemål."

"Men vart har då din själ tagit vägen?"

"Du är blott min styvson."

"Men kanske din broder."

"Så står det i sagorna blott."

"Vad har hänt dig här medan jag har varit utomlands?"

"Varför begav du dig?"

"Det vet du själv."

"Var min kärlek dig så outhärdlig?"

"Jag skådar en tår i ditt öga. Nu känner jag åter igen min Isolde."

"Du känner mig ej, Tristan. Jag är en främling för dig."

"Lika litet som jag är en främling för dig. Aldrig har jag stått närmare dig. Aldrig har du stått närmare mig."

"Du har aldrig lärt känna mig."

"Men bättre än någon annan."

"Nej. Konungen känner mig bättre."

"Vad menar du?"

"Du har ej älskat mig, Tristan. Din fader har älskat mig."

"Jungfru, vad säger du?"

"Jag är ej jungfru. Jag är kungens hustru."

"Har han då..."

"Det har han."

"O ve!"

"Var ej ledsen. Det skedde helt enligt naturen. Allt är som sig bör. Allt är som det skall vara. Jag är kungens hustru, och konungen älskar mig."

"Konungen ligger med dig, men jag älskar dig! Konungen äger din kropp, men jag äger din själ! Vilken kärlek står högre?"

"Om du ändå talat så innan du reste."

"Jag var förr en fegling. Nu offrar jag allt för min älskade och för min kärlek. Jag offrar min konung, min fader, mitt land och min ära. Min kärlek allenast är sann. Allting annat är lögn."

"Men den kärleken skall bli till allas ruin."

"Men det blir världens vackraste och mest omhuldade sköna ruin. Den ruinen blir evig, och evigt förblir den vår världs allra skönaste fagra ruin."

"Skall vi då våga älska varandra?"

"Javisst! Vi är tvungna till det."

"O, min Tristan!" Hon omslöt och famnade om honom.

"Allt skall vi offra för kärlekens skull. Det har jag nu bestämt."

"Vi skall älska varandra."

"För evigt."

"Men dö mycket unga."

"För kärlekens evighets skull."

"Har du någonsin kysst någon kvinna?"

"Nej, aldrig."

"Då är du en oskuld. Då måste jag lära dig hur det går till."

"Det skall själva naturen se till. Du behöver ej hjälpa mig."

"Då är vår kärlek av äkta natur och beslutad i himmelen."

Het var hans kropp, men långt hetare hennes, när de där i trädgården återförenades efter en treårig skilsmässa i den mest kära vänskapliga omfamning. Men kungen såg det. Han råkade just då ha ärende till sin gemål i den grönskande trädgården. Han trodde ej sina ögon när han såg en främmande man i sitt lands drottnings armar. Han undrade klentroget vem mannen var tills den chocken kom för honom att det ej var någon annan än Tristan. Då stormade konungen fram.

"Jaså, du har nu hemkommit för att direkt börja hångla med drottningen! Då var min första begynnelses misstanke alltså berättigad ändå! Eländige! Måste jag avrätta dig? Måste jag bränna min drottning på bål? Är det det vad du vill?"

"Käre fader, jag har ej sett min kära styvmoder på trenne år, och blott för att hon omfamnar mig vid min hemkomst blir du ifrån vettet," var Tristan nog dristig att framstamma.

"Hyckla ej, Tristan," förmanade då kungens maka. Hon vände sig kallt till sin konung och sade med mod och behärskning som gjorde starkt intryck: "Din son har just öppet förklarat sin kärlek för mig, och jag blygs ej för sanningen utan bekänner härmed att jag alltid har älskat din son och blott honom. Vi älskar varandra. Din maka är kär i din son, och din son älskar sin egen styvmor. Om det är ett brott får du straffa oss, ty vi är skyldiga till det i så fall. Så vidtag de åtgärder som du behagar."

"Och det skall jag göra!" framvrålade konungen i vild och gurglande vrede som lämnade mycket att önska i fråga om självkontroll och självbehärskning. Måhända för att icke strax slå ihjäl båda två vände han så helt om och gick bort därifrån, kanske även för att icke själv explodera. Isolde och Tristan fick samtala skyndsamt en liten stund till, men knappt efter en kvart kom det härjande fram genom trädgården tolv tungt beväpnade vakter. Tre förde Isolde åt ett håll, och de andra nio bar hand på prins Tristan. De fördes till vitt skilda fängelsehålor där de fastän i samma djupaste slottsvåning ej kunde få någon minsta kontakt med varandra.

Strax efter den åtgärden ankom furst Tristans kamrater till slottet. De frågade efter sin Tristan, och kungen förklarade själv för dem att han och drottningen just hade fängslats för det att de hade gement gjort sig skyldiga ej blott till äktenskapsbrott utan även till förräderi emot staten, och att deras avrättning tämligen snart skulle till allas gagn äga rum. Tristans vänner förstod ingenting och blev ytterst förfärade. Hur hade det kunnat ske? Hade kungen i förväg planerat en så praktfullt skön välkomstceremoni åt sin kronprins? Men kungen förklarade att deras Tristan och drottningen hade på bar gärning tagits i trädgården så snart som Tristan hemkommit. Men vännerna kunde ej fatta och icke förlika sig med denna usla historia. Herbert dock manade vännerna till stor försiktighet och tålig avvaktan. List endast kunde här vara till hjälp, var hans mening.

Och konungen dömde sin arvinge och sin gemål till att brännas på bål. Men när han skulle avkunna domen för drottningen brast han i gråt, och han kunde ej avkunna domen. Emellertid blev det bestämt att furst Tristan i alla fall skulle bli bränd. Inom tre dagar skulle han brännas, men drottningen fick leva längre på grund av sin makes omanliga blödiga vankelmod.

Och dagen kom då tronföljaren skulle bli avrättad. Vädret var vackert och varmt. Det var en riktig vårdag. Från söder kom moln av de gladaste flyttfåglar. Lärkorna drillade hängivet uppe i skyn, och i buskarna pladdrade finkarna, mesarna, sparvarna, trastarna, stararna, titorna, ärlorna och alla sångare. Och denna dagen till ära var det av hans kungliga höghet bestämt att hans ende son och rikets arvinge skulle offentligen brännas på bål och så dödas. Vid middag var denna publikattraktion avsedd att äga rum.

Tristan satt vid sin glugg hela morgonen för att i sitt sista ögonblick få se så mycket av ljuset som möjligt. Men plötsligt hör han hur det uppstår rabalder i fängelset. Skrammel av vapen och stridsgny, upphetsade rop och ett ystert uppfriskande slagsmål, tumult och vilt upplopp fast i liten skala når fångens förvånade öron. Så hör han sin ädle vän Herberts röst över allt annat. Då inser han att detta bråk är ett tappert försök av hans vänner att ge honom friheten.

Och Herbert lyckas. De lyckas för tillfället få alla vakter ur vägen och släpper ut Tristan ur cellen. De ger ädle Tristan ett svärd, och nu gäller det för kämpaskaran att kämpa sig ut till naturen förbi alla mänskliga hinder.

De lyckas. Men Herbert och vännerna måste tyvärr i det längsta för Tristans skull kämpa mot konungens tjänare. Medan de slåss skriker Herbert: "O Tristan, det är blott för din skull vi slåss! Fly och rädda dig! Om du blott klarar dig först skall vi klara oss sedan! Men vi kan ej klara oss om vi ej vet att du satt dig i säkerhet!" Och Tristan flydde. Han flydde mot bergen i väster, mot vildmarken bortom den grönskande fjordbygden, mot vargens ödsliga Hardangervidder, mot Guds eget ingenmansland.

Och med tiden blev Herbert och vännerna tvungna att fly även de. De lät icke sig tagas till fånga, men ej heller kunde de få något övertag över den statsliga lagliga makten. De flydde, och konungen lyste dem alla i bann såsom fredlösa som nu förverkat sitt liv hopplöst tills de var döda och glömda för evigt. Men Herbert och vännerna struntade konungen blankt i, men Tristan beordrade han mycket strängt att till döds skulle jagas, förföljas och hetsas. Han skickade genast ut tre grupper spejare åt trenne olika håll och längs tre skilda vägar att söka och finna och expediera den dödsdömde lagöverträdaren.

"Vad skall vi göra med drottningen?" frågade bödlarna.

"Hon skall ej dö förrän Tristan har dött." Och hans ord skulle även besannas, trots det att han själv minsann skulle försöka att få det att komma på skam.

Tristan flydde men märkte snart att man förföljde och jagade honom. Då styrde han kosan mot norr. Intet visste han om vännen Herbert och hans andra vänner. Han måste blott fly för sitt liv.

En natt satt han i trädet som spejarna rastade under. Han vågade ej ge sig sömn och ta risken att neddimpa och väcka konungens sovande vakter. När morgonen kom gav sig väktarna av utan att ens ha anat hur nära de varit sitt byte.

Till Mjösa gick flyktingens väg och så vidare norrut längs Lågen och dalen som då ännu ej givits namn åt av Gudbrand. Men dalen var osäker för honom, ty det var lätt för hans jägare med sina hästar att röra sig där. Och snart härjade alla tre grupperna av kungens spejare där, när det blivit bekant att man sett Tristan där. Dessa trettiosex svarta spejare hunsade folket och gjorde blott tillvaron osäker för alla människor var de än uppträdde, och någon Tristan fick de icke tag i, ty alla blev glada som fick det behagliga spännande nöjet att inhysa Tristan och dölja den sällsamt förföljda förvisade konungasonen. Folk älskar i allmänhet att hjälpa sådana som är förföljda av makten, ty makten är sådan att den blott inbjuder till trots. Och snart blev det för spejarna klart att de ej kunde hitta sitt offer av även den orsaken att han nu flytt upp till de otillgängliga bergen i väster. Han hade flytt till Jotunheimen, de vilda och farliga vidderna vart ingen vågade sig, ty där härskade ju sedan gammalt de människoätande örnarna.

Men dessa örnar som forntida konungar drivna i landsflykt från Uppsala tränat och umgåtts med var just naturligtvis sådana flyktingar som riddar Tristan behjälpliga. Tristan blev kär i dem när han först såg dem. De var ju så ovanligt stora och granna och hade så ovanligt breda och kraftiga vingar. En örn blev den fredlöses särskilda vän. Tristan lyckades komma i så god kontakt med den örnen, att örnen snart kunde förstå Tristans tankar och teckenspråk. Denna örn blev Tristans närmaste vän och mest nyttiga tjänare. Örnen kom ofta med någonting matnyttigt till den landsflyktige så att han fick något att uppehålla sitt liv med. De sov även ofta tillsammans på så sätt att örnen beskyddade Tristan från kyla. Så levde tronföljaren fredligt hos örnarna i några månader, som han mest tillbringade med att fundera.

Han tämjde sin örnvän och lärde den vilda köttätande fågeln att verka som brevduva. Snart kunde kungsörnen till och med nästan förstå Tristans språk. En dag vågade Tristan att skicka sin vän på ett uppdrag. Han skar in ett brev i ett björknäverstycke och band detta brev vid sin gode väns fot. Tristan sade: "Min vän, flyg med detta till min bäste manlige vän. Endast du med din andeblick kan spåra upp honom. " Och örnen lyfte och hade förstått.

Hur det kom sig vet ingen, men en dag kom en väldig örn till det ställe där Herbert med sina kamrater framlevde i fredlöshet. Örnen slog ner någon bit ifrån Herbert och började slita i remmen som höll Tristans brev på dess plats. Remmen brast, örnen tog det i munnen och flög rakt mot Herbert. Han släppte det ner framför fötterna på honom och hade slagit till honom med vingen i ansiktet om han ej duckat. Men örnen flög icke iväg utan satte sig ned i ett träd. Herbert rullade upp näverbladet och läste en fråga med underskrift: "Lever Isolde?" och namnet var Tristan. Den trogne förstod och skrev genast på samma naturpergament några ord, varpå han slängde det åt den mörka och farliga örnen som snappade upp det med en gång och lyfte ej utan att än en gång nästan ha slagit brevvännen med vingen i ansiktet. Örnen flög rakaste vägen till Tristan som läste de två ord som gav honom svar på hans fråga. Så läste han: "Isolde lever," och blev bortom vettet av lycka och salighet, fröjd och förtjusning. Han dansade ut på de ödsliga vidder och skrek så det dånade, ekade och aldrig dog mellan Glittertind och Galdhöpiggen: "Säg, hör ni det alla? Min älskade lever! Hon lever! Isolde är ännu vid liv! Hon är min, och hon lever! Vår kärlek är ej ännu hopplös och skall aldrig bli det! Vår kärlek skall leva så länge ni dystra och mäktiga fjäll ännu tronar på jorden! Hon lever och hon skall bli min! Hon skall komma till mig, och jag skall även komma till henne! Vi skall komma samman! Ha ha! Hon är ännu vid liv, min Isolde, mitt livs enda kärlek, som är större än hela världen!" Och Tristans förryckta och dånande lyckorop och mäktigt sjungande starka lycksalighetsskrik flögo ekande mellan de massiva bergen från fjälltopp till fjälltopp och ekar där ännu, ty aldrig har någon så jublat. Men detta hans jublande tystnade fort när han plötsligt blev snöblind. Då insåg han att han var tvungen att uppsöka mänskorna åter.

Han bad sin vän örnen: "Ack, svik mig ej, fast jag är blind! Var mig alltid i närheten. Vaka, bevaka och iakttag mig vad jag än gör och var jag än är. Håll dig undan från mänskorna när jag är bland dem, men släpp aldrig Tristan med blicken! Ty Tristan behöver dig såsom sin skugga och skyddsängel tills han får åter sin älskade och kanske även därefter."

Och Tristan begav sig, och örnen var med honom. Snart kom han åter bland människor. När han var ensam var örnen hans ögon, men när han kom i mänskors sällskap bevakade örnen hans väg.

Han beslöt nu att ta sig tillbaka till Viken. Han sade ej mer vem han var utan spelade galen, och i detta spel hjälpte honom hans blindhet. Han var en erbarmlig och stackars fatal uppenbarelse i sina trasor, med haltande gång, utan skor och med sår på de kantstötta benen, där hålen på byxorna helt konkurrerade ut tygets skyddande verkan, med skäggstubb på hakan och ovårdat stripigt och nerlusat hår samt en skärm över ögonen, så att ej någon person någonstans kunde känna igen de så förr vackert lysande klarblåa ögonen. Allt i hans väsen blott väckte bedrövelse, olust och medlidande med hans alltför patetiska ytterst frånstötande vidrighet. Alla drev gyckel med honom och det med grimaser av äckel. Han sjöng som sin visa att vara på väg mot Jerusalem, där Gud själv lovat att ge honom vettet tillbaka, och tog sig så från Sognefjorden och tvärs över Hardangervidderna ända till Ryfylke.

Men Tristan spelade tok alltför bra. Han blev småningom känd och berömd, och en dag fick en man se den tokige som hade känt riddar Tristan. Den mannen var gammal och sentimental, och han utbrast:

"Ack, folk, alltför väl känner jag denne galning. Det är ju vår tronföljare riddar Tristan! Ack, skulle han då gå och sluta så här!" Tristan blev genast uppmärksam och på sin vakt och beslöt att ej träda ur rollen. Han svarade:

"Vem är den gamle idioten och gaggige fanen som vågar ha medlidande med en blind stackars galning? Hur kan någon veta min identitet när jag själv ej vet om den och alltså ej har någon?"

De orden skar gubben i hjärtat. Han kunde ej bärga sig utan gick fram och omfamnade den vederstygglige dåren med tårar och talade med sprucken stämma:

"Jag reste med dig bort till England. Har du då glömt bort din mest trogne och mest tillförlitlige lots? Ack, låt mig få se dina kära välsignade klarblåa ögon!"

Han lyfte på skärmen, men ögonen var uttryckslösa, hur blå de än var, i sin hopplösa blindhet, och galningen höll på sin dårskap, som om han ej mäktade annat:

"Jag har icke varit i något land som jag sett. Jag blev galen och blind uppe i Jotunheimen, och därifrån kommer jag. Hur jag kom dit vet jag icke, men knappast kom jag dit från England."

Då skrattade folk åt den löjliga scenen, helt okänsliga för den gamles för tydliga smärta och galningens hjärtskärande arma tillstånd; men gamlingen kunde ej ge sig och fortsatte genom sin tårdränkta smärta, drev samtalet vidare:

"Men du är Tristan, vår kungs ende son. Det kan jag svära heligt på. Gud, universum och hela världsordningen är mina vittnen."

"Du vet mycket bättre än jag vem jag är då. Jag vet blott att jag varken har någon syn eller något förnuft i behåll."

"Kommer du då ej ens ihåg drottning Isolde?"

"Jag vet ej ens vad det är för något. Vad är en drottning?"

"En drottning är konungens hustru och alltså en kvinna."

"Vad är då en konung?"

Då inföll en annan på platsen var denna scen utspelades: "Jo, en konung är en som fördriver sin enfödde son och vill mörda den samme, så att han blir tvungen att fly för sitt liv och i vildmarken av rena umbäranden drivs från vettet. En kung är den sämsta av fäder. En kung är din far, junker Tristan."

"Och vem är väl du?" frågte gubben.

"En man som har varit vid hovet men som övergav det när detta lands nolla till konung begynte förfölja sin son, som var en mycket bättre man och som nu av dessa gudlösa bittra förföljelser har blivit vansinnig."

Givetvis spreds snart den nyheten att Tristan kommit till rätta och att han var vansinnig. Faran i detta förstod ingen bättre än Tristan, och det enda skydd för den faran han hade var vansinnet, som han höll uppe åtminstone så länge han än var blind. Men han fortsatte söderut. Det var vid Lysefjord som en grupp kungliga spejare lyckades fånga den galne. De tvivlade dock dels på det att han verkligen var riddar Tristan och dels på att han faktiskt var blind och galen. De menade att om han verkligen var kungens son var han knappast från vettet men spelade då blott teater. Och om han ej var kungens son, vilket de snarast trodde, var han bara en ibland alltför mångtaliga galningar.

Konungens riddare gycklade grymt med den redlöse blinde. De lekte med honom och ville till varje pris få honom att göra bort sig och blotta sig och visa för dem hans riktiga jag, om han hade ett sådant. Men blinde förställaren spelade envist sin roll intill slutet. Då tog de barbariska herrarna med honom upp till den väldiga klippa som numera kallas Predikstolen, och deras avsikt var blott att få Tristan att avslöja sig. Och de sade till honom när de var där uppe: "Nu står vi på en liten slätt. Låt oss leka tafatt nu! Försök att få tag på oss, dåre! Spring runt och var glad, ränn omkring här och dansa för oss! Kom och tag oss, din vettvilling, din stackars luspudel till fågelskrämma!"

Men med dem där uppe var även den gamle trotjänare som tjänat Tristan som lots, och han viskade nästan bevekande till den försvarslöse blinde: "Tro ej på de gubbarna! Vi står högt uppe på toppen av en väldig klippa, och härifrån stupar det brant ner en himmelshöjd! Spring ej omkring, utan akta dig noga för stupet!"

Men det var helt avsiktligt som kungens spejare låtit den gamle få medfölja och varna dåren. Men Tristan gick in för att spela sin roll i kvadrat.

"Kära främlingar, jag är en galning och fruktar ej något. Jag räds icke stup eller branter. Vad spelar det för någon roll om jag störtar åt fanders? Om jag slår ihjäl mig blir jag icke friskare eller mer galen för det. Jag ska gärna försöka att fånga er. Ingenting älskar jag så som att leka."

Men samtidigt som han fick alla att tro att han verkligen var hopplöst galen gav han då och då för att driva med dem och för att hålla dem i det längsta i spänning små tecken på vaksamhet, klokhet och allmänt förnuft, ty han frågade plötsligt den gamle: "Var står jag nu? Har jag ett stup framför fötterna nu?" Och då svarade gamlingen: "Dina förföljare vill ständigt locka dig rakt emot stupet, men för ögonblicket är du utom fara." Och alltid emellanåt frågade Tristan hur nära han stod i förhållande till bergets slut, och var gång sade gubben precis som det var. Och så lärde sig Tristan precis var det farliga stupet befann sig.

Till slut gick han avsiktligt fram emot stupet och frågade gubben: "Hur många steg kvar är det nu? Är jag närmast det brantaste stället nu?" Och gubben svarade medan han blev alltmer orolig och medan Tristan kom närmare slutet. Till slut stod han ett steg från döden och just på det brantaste stället. Då sade han högt:

"Mina herrar, jag tror att ni trätt med mig denna omänskliga lek bara för att få se om jag verkligen är sinnessjuk eller ej. Men nu skall jag bevisa för er hur vansinnig jag är. Jag kan flyga. Jag påstår att jag utan svårighet kan hoppa över den avgrund som ligger framför mig."

"Då får du allt göra ett stort hopp," förkunnade hånfullt och flabbande en av de grymma.

"Det tänker jag göra. Jag tänker ta sats."

Och han tog sats. De andra höll andan. Han började springa och tog ett vidunderligt väl matematiskt beräknat fantastiskt och otroligt språng ut för klyftan och rätt ut i rymden. Framför honom låg hela Norge som han icke såg tusen meter inunder hans språngbräda.

Spejarna kunde ej tro sina ögon. Den gamle sprang efter mot branten för att titta efter hur galningens kropp skulle sönderslås och massakreras där långt ner i avgrundens botten. Men vad gubben såg var en örn som då redan blixtsnabbt hunnit gripa ett tag i den fallande kroppen och som nu med största förtvivlans kraft tappert försökte att bromsa det häftiga fallet med vingarna. Och örnen lyckades. Såsom en fallskärm gled kungsörnen ut över rymden och bort från de farliga klipporna. Vacker var synen av ståtliga örnen som seglade ut över fjorden med mannen i klorna. Men spejarna såg icke något av detta, ty när de kom fram till den väldiga avgrunden tittade de bara neråt. Men lotsen som kände sin man sade tyst för sig själv: "Ja, förvisso var denne prins Tristan, vårt lands och all Nordens allena rättmätige konung!"

Vad tänkte själv Tristan, när han gjorde språnget? Han trodde måhända att han skulle dyka i fjorden från den digra höjden. En sak är dock säker: han räknade inte med örnen.

Mjukt landade kungsörnen på andra sidan av fjorden med mansbördan efter en skicklig perfekt och fantastiskt fin segelflykt genomförd med suveränaste jämvikt, balans och naturskicklighet. Men när Tristan nu åter var nere på jorden flög örnen ur synhåll för Tristan men ej så att Tristan försvann utom synhåll för honom.

Nu insåg den blinde att det ej var säkert att uppträda såsom en vansinnig. Därför grep han genast tillfället när han blev varse en skara av spetälska som drog förbi. Han iklädde sig kåpa och säckdräkt som de med en bjällra som varning till alla de friska som mötte dem. Sålunda dolde han i deras mitt både ansikte, identitet och personlighet. Han blev en spetälsk som de utan namn, utan rätt, utan ego och utan ett utseende. Och de hjälpte sin broder med synen, ty de hade ögon som han ännu saknade. Samtidigt hjälpte han dem med de lemmar som han ännu ägde men som många saknade av dem. De mottog hans praktiska hjälp med stor tacksamhet, och de bevarade vänligt hans hemlighet i den totalt obetydliga mån de fick del av den. Ty han var tvungen förvisso att omtala varför han gick bland dem fast han var frisk, men för sin egen skull sade han till dem mest bara lögner.

2.

Men i de spetälskas följe kom Tristan allt närmare Viken, som han mest predikat för att skaran skulle bege sig till. Och snart var han åter hemma i välkända trakter. Men synen var ännu frånvarande.

Utan att avslöja sig tog han listigt och utförligt reda på hur allt var ställt vid det kungliga hovet. På torget där han satt och tiggde fanns ej något öra mer spetsat än hans, och var helst någon pratade om kung och stat fanns i närheten den dystre spetälske blinde, som tyst stod och lyssnade utan att låtsas därom. Men ej någonsin spetsades hans öra så som när han hörde Herberts namn yttras. Han lärde att Herbert med följe förklädda till pilgrimer kommit till byn. Varför? undrade spetälske tiggaren och fick en dag svar på frågan.

Han satt mitt på torget och tiggde som vanligt, när plötsligt en pilgrim kom fram och gav honom en skilling, och pilgrimen var ingen annan än Herbert. Omedelbart kände den sjuke förklädde igen sitt livs käraste barndomsvän på dennes ljusa tenorröst, och pilgrimen gav honom slanten och sade: "Du arme, det är just för det att få sådana friska som du som jag far till Jerusalem." Och Tristan genmälde:

"Pilgrimer är mycket sällsynta, och få vet om vad Jerusalem är och vad orsaken är till dess helighet. Det finns knappt hundra i Norden som vet det."

"Du måste ha varit en ädel och lärd man en gång. Det hörs väl på ditt tal."

"Varför har du så bråttom, o pilgrim? Vill du icke prata med mig, eller skyr du min sjukdom?"

"Jag skall gärna kyssa en spetälsk, om han därav tillfrisknade."

"Eller fruktar du för något? Kanske du fruktar att prata för mycket? Har du kanske något att dölja?"

"Min själ, din förbannelse har gjort dig klarsynt."

"Var ej rädd för mig. Jag är oskyldig. Jag vet ej något. Men säg mig om ryktet är sant blott, att konungen äger en drottning som aldrig får synas?"

"Du är då i sanning okunnig. Han äger en drottning, och just detta klockslag i morgon skall hon här på torget grymt brännas offentligt på bål."

"Jaså, därför är du här i byn!" Tristan märkte för sent sin försägelse. Herbert blev vaksam.

"Vad menar du?"

"Det får du veta i morgon."

"Vem är du?"

"En spetälsk. Kom icke mig nära, att mitt onda ej må bli ditt." Tristan slöt sig och teg. Herbert märkte att tiggaren ej ville tala mer och gick ifrån honom men icke utan att undrande ge honom blickar, som Tristan väl kände i själen men låtsades ej vara medveten om.

Under dagens lopp fick Tristan från väldigt många håll veta, att drottningen verkligen skulle bli avrättad. Konungen hade nu äntligen uppgivit hoppet om att först få se Tristans lik. Ryktet sade att Tristan var död. Man förkunnade allmänt en sällsam historia om hur riddar Tristan i landsflykten av köld och ensamhet och andra umbäranden blivit vansinnig, och om hur han hade kommit till rätta i väster och där störtat ut för ett berg. Kroppen hade ej hittats, men hur skulle någon ha överlevt hans fall, som var på åtskilliga hundratals meter? Och konungen trodde att Tristan var död och avkunnade därför Isoldes förfärliga dödsdom. Hon hade nu levat i fängelse i nästan två år.

Och den stackars spetälske tiggaren svor och förbannade över att han icke än kunde se. Det var mycket patetiskt att se honom: folk lade märke till stackarens bittra vanmäktiga vrede och pekade finger och sade: "Se, sjukdomen har gjort den stackaren galen. Han inbillar sig att han åter kan få både synen och hälsan. Han fattar ej själv hur förlorad han är."

Den förfärliga morgonen randades. Tiggaren satt kvar på torget och hade ej lämnat det sedan igår. Överallt var hans öron och hängde vid varje mans röst. Han försökte att lokalisera sin ende vän Herbert, men denne var tyst eller också ej där. "Skänk en slant åt en blind stackars spetälsk!" ljöd Tristans eländiga klagan i alla hörn runt omkring torget, tills middagen närmade sig. Då löd ropet från kungens soldater: "Giv plats! Lämna rum för vår konung! Gå icke i vägen för hästarna! Undan ur vägen för oss och för hans majestät och för bödlarna och deras kärra!"

Hårt gnuggade den blinde spetälske sina två ögon för att få tillbaka ett grand av sin syn, ty han ville så gärna se kärran och offret, som bundet blev fraktat i den. Men han kunde ej uppfånga ens något ljus. Allt var svart och förblev svart i grymt hopplös ogenomtränglighet.

Likväl så hade han sin ytterst definitiva och noggranna plan. Hans kamrater var ej långt ifrån honom. Alla hans spetälska vänner var där i en särskild avdelning för sig för att se på den ruskiga ceremonin och i väntan på tecken från den som de lovat att hjälpa.

Med ens fick den blinde en nål i sitt öra. Han hade svagt uppfattat Herberts tenorröst. Dock höll han sig stilla och var nu besluten att ej göra bort sig. Men Herbert fick syn på den spetälske och sökte upp honom:

"Nå, käre broder i Gud, vad har du mig att säga idag?"

"Jag vet alltför väl vad du är här för att göra, men gör det ej. Andra skall rädda Isolde än du."

Herbert studsade. "Säg mig åtminstone nu vem du är!"

"Du får veta det när jag får synen tillbaka. Gå bort nu till dina kamrater och håll dem i styr, och gör ej mera bort dig och avslöja dig icke mer."

Herbert lydde. Han visste ej varför han lydde. Han kunde ej definiera den makt som den spetälske talade genom.

Nu sällade Tristan sig till sina spetälska bröder och sade: "Nu nalkas vår timme. Berätta för mig allt som sker." Och de gjorde så. Bålet blev lagat i ordning, Isolde bands fast vid en påle därpå, och det sorlande folket blev alltmera tyst.

Just när stunden var inne, då Tristan med sällskap tänkt handla, steg någon ur folket fram och tog sig före att tala.

"Vem talar nu?" frågade Tristan, men alltför väl kände han själv igen talarens röst. Det var pilgrimen, som i sitt tal vände sig rakt till konungen.

"Konung! Förvisso är ni värd att äras och prisas för det att ni äntligen nu låter avrätta drottningen efter en tvåårig tvekan, ty visst är en äktenskapsbryterska värd det mest skändliga drastiska straff som finns till. Och då frågar jag er: Är ej detta att brännas å båle väl milt? Är ej det allra svåraste brott värt ett strängare straff?"

Kungen svarade: "Vet du ett strängare straff, ädle pilgrim, så låt mig få veta det."

Alltför väl kände den blinde igen denna avmätta kungliga en gång så faderliga och välsignade basröst. Han kände en tår i sitt synlösa öga. Han brann av begär av att få fråga någon hur kvinnan i skrindan såg ut, om hon alltjämt var blond eller grå, om hon var frisk och ung och om man kunde se hennes lidande på henne, men han var tvungen att hålla sig. Han hade önskat att få i ett enda långt skrik göra bort sig alldeles och avslöja sig med att uttrycka all sin oändliga många år lagrade hopplösa tragiska smärta i det enda ropet av namnet Isolde, men för hennes skull måste han lägga band på sig och sätta själen i tvångströja. Vad månne hon tänkte i denna stund? Kanske just samma sak fast om honom?

Och pilgrimen svarade kungen och sade: "Om det finns ett straff som är värre än döden, så vore det det. Men jag ser här en möjlighet just till ett sådant än hemskare straff. Här ibland oss finns en grupp av spetälska." Öronen började glöda på Tristan. "Låt henne bli deras livsledsagarinna. Låt henne med dem leva evigt i nesa, förnedring, tortyr och misär utan like. Låt dem få förnedra och nedsmutsa henne, som hon har förtjänat det genom att själv göra så med sitt äktenskap. Låt dem få missbruka henne i hämningslös frihet, just så som hon missbrukat sitt goda namn och sin ställning. Låt skökan få bli dessa spetälskas livegna slav, tills hon dör av den sjukdom de har, som är gräsligast av alla åkommor."

"Klokt har du talat, o helige pilgrim! Ditt ord må bli verklighet! Tag henne, spetälska missfoster! Kränk henne, ni miserablaste av alla mänskor, och gör henne mer miserabel än ni! Låt mig slippa få se hennes skönhet och ljusa behag en gång till! Raka av henne håret och håll henne flintskallig ständigt! Jag vill aldrig se henne mera! Ge över den otrogna åt de eländiga missfostren! Håll henne ständigt i rep! Låt ej henne bli lös! Lyd det rådet och håll henne bunden beständigt, ty eljest kan hon vara otrogen er och bedra er som hon bedrog mig. Slit den slinkan med ränta!" Så talade konungen inför allt folket. Två bödlar ledsagade henne till de stackars spetälskas hop. Dessa fattade ej riktigt vad som egentligen hände. Hon grät, och hon gjorde på envar ett ytterst hjärtslitande intryck. Ändå fanns det de som begabbade, hånade, spottade på henne och utnyttjade hennes vanära för att ha roligt på hennes bekostnad. Det värsta av skämten som man hörde hagla mot henne var detta: "Vem vet? Kanske du bland de spetälska hittar en ny junker Tristan men spetälsk?" Ett annat löd: "Får du ej syfilis bland dem, så får du åtminstone spetälska, och det är bättre, ty det dör man fortare av. Eller kanske i ditt fall det därför är sämre?"

När den som var blind hörde drottningens gråt genom hånet upprördes och sargades hela hans själ. Häftigt kände han i sina ögon det enda som de alltjämt dög till. Dock måste han till och med anstränga sig för att ej yppa den känslan i detta ögonblick.

De stackars spetälska rådgjorde raskt sins emellan. Isolde var skön, och det var icke rättvist att anförtro henne åt någon av dem som därav kunde dra någon fördel. De ansåg det därför som klokast att låta den blinde få ansvaret för henne. Han kunde ju icke se och på sätt bli medveten om hennes oemotståndliga skönhet, behag och tilldragande väsen. Han kunde som en eunuck vara lämplig som ansvarsman för henne. Sålunda lades i Tristans hand kopplet i vilket den otrognas händer på ryggen var fastbundna. Och Tristan måste behärska sig. Han sade blott: "Drottning, gråt icke mer. Vi skall icke behandla dig såsom vår konung har gjort utan nog vara mildare och mera mänskliga."

"Tack," sade kvinnan men var för bedrövad för att kunna känna igen mannens röst.

Och de spetälska tågade bort med sitt offer. De hurrade och drevo gäck med sin blinde kamrat för Isoldes skull. "Sådan är kärleken," sade de. "Blindheten leder den. Kärleken vandrar i blindo. Ni borde egentligen båda två vara helt blinda. Skall vi sticka ut hennes ögon? I så fall kan vi sedan lättare ha henne i vår kontroll."

Men då sade strax Tristan: "Jag har redan lovat vår fru att vi skall visa henne den mildhet och vänlighet som landets konung ej hade till övers för henne. Vi har nu en kvinna som kan sköta om oss och hjälpa oss. Tror ni hon gör det om vi begår våld emot henne? Ju bättre vi tar hand om henne, dess längre kan vi då få ha henne kvar."

Och då fann sig de andra, men det ville de ej gå med på, att man löste henne från repen.

Och konungen vände tillbaka till sin dystra borg, där han nu med allt hjärta och hela sin själ hopplöst skulle försöka gå in för att glömma de två som han älskat mest under sin levnad.

Men pilgrimen började snart med försiktighet ta samma väg med sitt följe som de stackars spetälska tagit, och det var den östliga vägen längs Viken, som ledde mot söder.

Och när Tristan blind ledde spetälskehopens slavinna i band tänkte han: "Ack, hur skall jag nu bära mig åt? Jag kan omöjligt avslöja mig för Isolde så länge jag alltjämt är blind, ty hon skulle ej kunna bevara min hemlighet med att förställa sig och hålla inne med den fröjd som det skulle ge henne, och mot de spetälskas hop har vi ej någon chans medan jag förblir blind. Därför måste jag hålla min hemlighet dold för mig själv. Men hur är det i längden väl möjligt att hålla min identitet dold för den som jag älskar och som jag är tvungen att ansvara för?"

Och trälinnan blev snart intresserad av sin blinde spetälske fångvaktare. Hon begynte att snart intressera sig för den person och den människa och den personlighet som låg fördold bakom den gråa kåpan, den tragiska blindheten och den ohyggliga sjukdomen. En dag lät hon slippa ur sig en sak, som fick hennes bevakare att haja till: "Ibland påminner ni mig om en som jag före min olycka kände."

Men Tristan lät sig icke tas ur sin roll utan svarade:

"Hur kan en blind stackars spetälsk ha något gemensamt med någon i er fina kungliga aristokratiska värld?"

"Det är bara ert gångsätt som påminner mig. Ni har samma sätt att föra stegen som den som jag kände en gång."

"Går jag icke mer osäkert?" Dessa ord undslapp den blinde ofrivilligt, och han förbannade sig när han sagt dem.

"Vad menar ni?" frågade drottningen häpen.

"Jag menar, att jag som är blind måste gå mera osäkert än den ni kände, som nog ej var blind."

"Hur kan ni veta det?"

Tristan tystnade i sin förlägenhet. Räddningen kom från en broder i sjukdomen, som plötsligt anmärkte:

"Tala ej med vår trälinna i onödan! Eljest får du ej ha ansvaret för henne mera!"

Och den blinde spetälske teg, och han yttrade ej något mera. Men fången begynte att nu ännu mer noggrant iaktta honom i smyg och på avstånd, försiktigt men forskande med eftertanke.

En dag när ej någon av de andra grå kunde höra, förklarade hon för den blinde:

"Jag vet vem du är."

"Då vet du mer än någon av oss. Säg mig då vem jag är."

"Du är Tristan. Jag vet det."

"Hur visste du det?"

"Hur kom du bland de spetälska, och hur har du blivit blind? Är du spetälsk?"

"Det är en oändlig historia."

"Jag kan kanske rekonstruera den. Jag tror att du tagit skydd hos de spetälska blott för att dölja dig. Jag tror ej att du är spetälsk. Har jag rätt däri?"

"Du har helt gissat sanningen."

"Men hur har du blivit blind?"

"Jag är snöblind allenast. Jag blev det i fjällen hos örnarna i Jotunheimen. De glömmer mig aldrig. Så fort jag har återfått synen skall vi fly tillsammans ifrån dessa olyckskamraters ohyggliga sällskap."

"Och varför ej innan?"

"Vi har ingen chans emot dem. Får de veta min identitet och att vi båda tillhör varandra skall de slå ihjäl oss."

"Din snöblindhet skall icke bli något hinder för oss."

"Låt oss vänta. Var icke för ivrig, och avslöja icke min hemlighet. Låt oss behärska oss och vara lika sterila och stela som hittills i umgänget med dem. De får icke misstänka något. De måste bevara sin tillit till oss. Genom min stränga grannlagenhet i bevakningen av dig har hittills ej någon av dem kommit vid dig. De har börjat lita på dig, och du får sova obunden, om jag blott ligger på repet som går runt din midja."

"Jag hade för länge se'n re'n kunnat smita, då jag alltid bär en försvarsdolk väl dold på mig här i mitt sköte."

"Du har då gjort väl i att icke begagna den. Min älskade stackars Isolde, jag ber dig: vårt liv hänger på att vi ger oss till tåls, tills vår stund genom ödet är kommen."

Den stunden kom snart. En natt kunde ej en av de spetälska hålla sig längre. Han var helt förstörd av sin åtrå till drottningen och kunde icke behärska sig. Därtill var han den mest vanställde av dem. Han hade blott en halv arm kvar, och hans näsa och haka var bortruttnade. Han försökte att våldta Isolde en natt. Han försökte att undvika risker med att lägga handen på drottningens mun och befalla den fagra till tystnad, om hon ville leva. Hon kunde blott hoppas att Tristan, den noggranne fångvaktaren, icke vaknade, och stack i självförsvar sin tysta hemliga kvinnodolk i honom. Detta försvarsvapen, som hon beständigt bar på sig i hemlighet, var ett av hennes få arv av sin moder. Den korta men ohyggliga incidenten var över på några minuter och hade ej väckt någon själ. När hon dödat den närgångne väckte hon Tristan och sade:

"Nu måste vi fly, ty nu är vår stund kommen. Jag har tagit livet av en av de spetälska som ville ta mig med våld."

Tristan fann att de ej hade något gott alternativ. I den becksvarta natten smög de sig iväg nästan ljudlöst. Isolde vägledde den blinde. Hon hade ärvt moderns nattskådande kattögon. Och deras rymning gick lyckligt. De såg aldrig mera de spetälska.

Men de var prisgivna åt den oändliga mäktiga vilda förfärliga och obönhörliga vildmarken. Men i en dal vid en sjö i det sköna bedårande ödsliga skogrika livfulla människofria naturriket fann de en koja, som väl hade uppförts av kanske en timmerman, eller av en eremit eller pilgrim. Den var mycket väl byggd i den mycket tydliga avsikten att hålla länge. Den höll emot vind och mot regn. Intet regnade in, och det fanns ingen springa som vinden slapp in genom. Men det fanns ej heller fönster. Det fanns blott en dörr och ett takhål, som man kunde tillsluta. Kojan var byggd vid en klippa som tjänstgjorde som en av väggarna. Och denna klippa beredde ett ypperligt skydd mot den hårdaste och den mest envisa vinden.

Och dalen var vacker. Man kunde minsann här i denna dal njuta i hög grad av alla naturens mest vänliga drag: skönhet, frid, frihet, livrikedom, isolering och skydd för den onda och tragiska mänskliga världen. Den jägare eller naturfilosof som byggt hyddan på denna strategiska punkt hade nog konstruerat den kanske för det att den skulle få tjäna som tillflyktsort, fritidslusthus eller som residens under sommaren. Och här i denna dal i denna stuga fann Tristan med sin mö Isolde sin boning och hamn. Här begynte de leva, och här kunde de ostört älska.

3.

Men synen kom åter, och Tristans blå ögon blev åter klart strålande, livliga, djupa och innehållsrika. Den dagen blev till en välsignelsegivande lyckodag för dem. Tills vidare hade Isolde försörjt dem som jägare, men nu blev Tristan familjeförsörjaren, och han blev mer effektiv såsom jägare än vad hans fru hade varit.

"Min älskade, detta är vårens och vårt nya hemlivs begynnelse. Aldrig i min värsta blindhet och hopplöshet kunde jag ana att världen och livet vid ögonens öppnande skulle med ens visa sig så otroligt charmerande, skönt triumferande och översvallande vackert. Men vackrast av allting är du, min Isolde. Jag mindes din skönhet, men jag har ej sett den på länge, men du är långt vackrare nu än vad jag nå'nsin drömde i mina mest idealistiska drömmar. Hur kommer det sig? Vad har jag gjort för att plötsligt få en så ofattbar lycka på halsen?"

"Min älskade, lyckan är min, all din lycka är min, all vår lycka är min, ty vi har blivit tre. Det är undret som övergår samtliga under, det största i världen, som ensamt är nog för att göra all världen till enbart ett paradis. Lyckan är vår, ödesbroder och make, och vi måste för att ha fått den på något sätt ha gjort oss båda förtjänta av den. Det är bäst att ej komma med invändningar."

Och i vildmarken på en av de första jakterna mötte han skyddsängeln kungsörnen. Denna skar han nu ett brev åt och sände iväg honom med dessa ord: "Far iväg och sök rätt på min Herbert och led honom hit!" Och på brevet av näver stod ristat: "Följ örnen till mig." Och det tog icke mer än en månad för Herbert att pilgrimsklädd komma till dem. Då var alla tres lycka fullkomlig.

Själv skar Tristan pilar och pilbåge, och av Isoldes hår tvinnade han bågens sträng. De slog elden av flinta och höll i ett särskilt hus utanför eld alltid brinnande. De levde primitivt och det till ytterlighet, men de klarade sig, och de kände sig trygga. De kände ej fruktan för världen inför denna sjö, denna fria och vilda natur, denna renhet och frid överallt och den helighet i denna dal, som Guds aldrig av ont blod bortjagade närvaro framkallade.

Men när sommaren kom kom den välbyggda kojans rättmätige ägare dit. Det var en eremit. Då var Herberts hus närapå färdigt. Den helige gudsmannen hade själv med egna händer byggt kojan som tillflyktsort åt sig för sommaren. Där hade han tänkt i ensamhet umgås med Gud i from botgöring, fasta och bön under intryck av sommarnaturen, dess ljus och dess prunkande skönhet. Men när han fick stifta bekantskap med de tre personer som bosatt sig i hans kapell blev han glad och bad dem att för all del bo kvar. Herbert inbjöd den helige att bo med honom i det nya hus som han just hade färdigbyggt, vilket ock prästmannen gjorde. Och han kom rätt väl överens med den öppne sällskaplige och lättillgänglige varme och ärlige Herbert.

Hans ankomst till dem var för dem som en gudasänd gåva. Nu kunde ju genom Guds egen försyn Tristan viga sig till sin Isolde. Och gudsmannen vigde dem gärna. Han bodde hos dem ännu när deras barn kom till världen. Det var en skön välskapad kraftig krabat som de gav namnet Volund. Och aldrig var de mera lyckliga. Nu visste de, att det ljus och den lycka och den harmoni som föreningen mellan dem gav var som allra mest fullkomlig. Den ljuva mjuka och sköna och blonda Isoldes förlossning gav till och med henne ej särskilt ohyggliga plågor.

Här borde vi sluta vår krönika, när det är som allra ljuvast och vackrast och lyckligast. Men livet går alltid vidare. Tristans son hade fått liv, och hur det livet än skulle bli var det kontinuerligt och skulle gå vidare ännu i många otaliga generationer. Men för er, som kräver ett lyckligt slut på allt ni läser, ber jag er att avbryta läsningen här. Ty ni anar ej vad som nu väntar.

Isolde och Tristan höll ej något hemligt för gudsmannen. De delgav honom precis allt vad de själva visste om sina bakgrunder och liv, och härav tog den helige djupa allvarliga intryck. Han såg genast klart att det var väldigt mycket som de äkta makarna ej kände till om sig själva, och detta gav honom bekymmer och grubbel. Han anade kanske långt mera av sanningen om dem än de själva gjorde.

Ej långt efter det att den präktige gossen förlossats tog en dag den helige Herbert avsides och sade till honom:

"Jag vet mera om dessa två än de själva. Jag vet vilka de är egentligen, och denna kunskap är tung för mig. Den är så tung, att jag ej med gott samvete kan ge den vidare åt dem och upplysa dem, ty därmed skulle jag kanske ej handla rätt, eftersom denna kunskap kan vålla dem skada. Och därför förtiger jag den. Endast du vet nu att jag vet något, och detta får du icke avslöja för dem förrän jag har rest, vilket jag gör i morgon, om vädret så tillåter."

Och vädret tillät. Men Herbert fann det vara rådligast att icke avslöja vad eremiten avslöjat för honom.

Profeten begav sig från sin sköna sommarsjö till sina vinterkvarter, som låg ute på näset i Vänern. Där hade han sitt goda kloster och sina medbröder i Gud och sin kära gudaktige ordensfar. Klostret var helt isolerat från omvärlden, och dessa heliga bröder drev skolor och ägnade sig mest åt minnen från fornstora dagar, åt sanningen och åt historien och det nödvändiga nedtecknandet av allt detta. När den kloke fadern för klostret fick återse honom såg den gamle gudsmannen genast, att något bekymrade den yngre gudsmannen. Denne berättade för den skärskådande om de två mänskor han råkat i Dals djupa skogar. Den gamle, som kunde se tvärs genom varenda människosjäl, blev förvånad och häpen, och när ett betydande vittert besök kom till honom från öster, så vågade han diskutera med den höga gästen problemet. Den höga prelaten blev gripen, förundrad och skakad, och denne tog upp saken med höga präster vid Vättern, som han samarbetade med. Snart var denna sak allvarligt dryftad i klostret på Visingsö, som just vid denna tid erhöll sitt namn. Ty vid denna tid låg ett av svears och götars lands rikaste Gudsgård och klosteranstalt just på denna ö, som därav kallades "visingars ö", alltså visa mäns ö, och därav namnet Visingsö. Och innan året var slut diskuterades saken av själva de heliga männen i Uppsala. Och resultatet av dessa högheliga stordiskussioner blev ett heligt brev, som högtidligen avfattades uti Uppsala av ett kollegium av de allra högsta mest heliga överstepräster. Och detta högheliga och ytterst hemliga väl sigillerade och noggrant tillslutna brev blev så småningom med prästerliga kurirer vid midvinter avsänt mot de fjärran skogarna borta i väster. Kurirernas mål var det heliga klostret på näset i Vänern.

Och brevet blev högtidligt överräckt åt den profet, som lärt känna Isolde och Tristan, och som just var färdig att åter bege sig till Dals blåa vidder och vildmarker, blänkande sjöar och lummiga djupa oändliga skogar. Han fick brevet just innan han skulle starta, och brevet var ämnat till Tristan. Den helige mottog det ödmjukt av sin överordnade och tog det med sig när han nu begav sig mot sin sommarboning i vildmarken.

Den sköne Volund var präktig och trind när den helige återsåg honom. Den härlige Tristan var bliven en skarpare jägare än han förr någonsin varit. Hans träffsäkerhet var total: aldrig felade någon av hans pilar målet. Hans senaste pilbåge var ett mirakel av konstfärdighet och teknikprecision. Aldrig gjordes en mer efter bågskytten ytterst väl anpassad pilbåge, utom måhända av den legendariske greken Odysseus.

Och det var ej utan stolthet som den intet anande prästmannen nu levererade brevet från de höga prästerna borta i Uppsala till den nu som allra nöjdaste och mest harmoniske lycklige Tristan, som utan att ana dess innehåll bröt brevets noggranna och imponerande digra sigill.

Och det väldiga brevet slog Tristan med följande innehåll:

"Högädle Tristan, högädlaste furste, vår konung och all världens herre, vi hälsar dig. Genom att du är kung Arthurs allena och enfödde son ber vi dig att nu komma till Uppsala för att där låta dig krönas och så återtaga med heder den tron och den krona som var dina evigt berömliga fäders. Med hälsningar å hela nordvärldens prästerskaps vägnar, din trognaste tjänare, översteprästen av Uppsala."

Så lydde brevet, så klart och så enkelt och ofattbart i sin koncisa och starkt koncentrerade satsformulering. Så häpen har sällan en man varit som stackars Tristan, när han läste detta brevs innehåll. I flera veckor var han ganska lamslagen av ren förundran. Han talade om denna sak för Isolde, för Herbert och för eremiten, och alla blev nästan så häpna som han. Sällan skrivs det så enkla och samtidigt så häpnadsväckande brev.

Men de känslor det utlöste var icke blott positiva. Isolde blev rädd, och snart blev Tristan misstänksam. En morgon hade han ett mycket allvarligt samtal med gudsmannen, som hette Gustav:

"Hur vet dessa präster i Uppsala att jag är son till kung Arthur? Hur vet de ens att jag finns till? Vad är din del i detta, o Gustav?" Och då måste prästen bekänna:

"Så fort jag fick se dig förstod jag att du icke var vem som helst, och när du sedan började omtala för dig ditt liv och din hustrus begynte jag tänka. Vi har liksom de flesta kloster i Norden en avskrift av översteprästen Merlins mycket noggranna kyrkohistoria. Den boken slutar med en mycket noggrann beskrivning av dig sådan du var som barn, och en uppmaning till hela nordvärldens prästerskap avslutar verket, och den starka maningen kan alla heliga utantill. Så låter den: "Och jag ber er nu alla Guds heliga präster i världen att jämt hålla utkik och aldrig ge tappt i ert letande efter kung Arthurs förlorade enfödde son, ty han endast kan rädda vår värld från förtryck och förfall." Och var präst som har läst denna bok är starkt medveten om sin politiska plikt att beständigt ha ögonen öppna för att kanske en dag få nöjet att återupprätta kung Arthurs nedstörtade tron. Men kung Arthurs familj och hans fäder var kungar i Uppsala, och därför är det i Uppsala som du skall krönas och icke i England."

"När började du tro att jag var kung Arthurs son?"

"När du uttalade för mig ditt namn. Minns du då, att jag frågade dig hur du fått detta namn? Och då visade du mig din tunna men välsmidda kedja av silver, som du bar om halsen med brickan som bar namnet Tristan. Och alla som läst denna bok vet att kung Arthurs sons namn var Tristan, och det finns ej någon i världen som äger ett sådant namn utom du själv. Och då insåg jag att det var möjligt att du var kung Arthurs förlorade son. När jag återkom hem till mitt kloster begynte jag prata om saken med fäderna, och dessa förde då tydligen nyheten vidare. Slutligen har den nått Uppsala med denna sällsamma påföljd."

"Då ligger med andra ord du ensam bakom det här oerhörda otroliga."

"Utan att ana hur följderna skulle gestalta sig."

"Du visste ej vad du gjorde."

"Nej."

"Vet du ännu något mer som vi ej känner till?"

"Jag vet även vem kvinnan du gift dig med är."

"Du vet allt som vi ej vet. Vem är hon då? Varför uttalar du dig om Isolde som om hon var av lägre värde?"

Det bör nämnas att hon var långt borta och ej kunde höra det minsta av samtalet.

"Missförstå nu icke mig! Hon är din egen köttsliga syster, en dotter till din far kung Arthur."

"Du ljuger!"

"Hon är ett av Morgan le Fays barn. Det föddes åt Morgan le Fay nio månader efter kung Arthurs visit hos den fala ett tvillingpar. Hon var den ena. Den andra var Mordred, som liknade modern, men dottern var mer lik sin far."

"Liknar då min Isolde kung Arthur?"

"Till kropp och till själ."

"Liknar jag honom även?"

"Det gör du. Och du och Isolde har säkert lagt märke till att ni är lika varandra. Har ni icke märkt det? Det måste ni ha observerat."

"Vi anade att vi var halvsyskon. Var även min moder Morgan le Fay?"

"Nej, din moder var drottningen Gunvor. Ni är bara halvsyskon. Men ni är oifrånkomligt barn av samme fader kung Arthur."

"Vem var då Isoldes mor Morgan le Fay?"

"Hon var dotter till översteprästen Merlin, men en lastbar och ond sådan. Hon var en trollpacka, häxa, ragata och mörderska. Hon själv förföljde sin dotter Isolde och nästan till döds."

"Vi är halvsyskon och även gifta och har även barn."

"Ja, så ligger det till."

"Vad är det för en fasansfull kunskap du delgivit oss?"

"Jag har bara sagt sanningen."

"Men vad är det för en sanning? Kan du icke se att den sanningen omöjliggör vårt förbund och vårt äktenskap? Hur kan vi älska varandra mer medvetna om vem vi är?"

"Ja, jag erkänner att det är kinkigt."

"Ack, Gustav, jag älskar dig, men dina heliga sanningar har förstört all frid och lycka för mig!"

Tristan skyndade bort genom skogen och hem till sin hustru och syster. Den stackars prelaten blev lämnad i sticket långt efter.

När Tristan kom hem och fick se sin Isolde på avstånd greps hans stackars hjärta av smärtparoxysmer. Han stannade upp och betraktade henne med gränslöst och bitterljuvt vemod förutan att hon märkte honom. Han tänkte:

"Isolde! Nog visste vi jämt att vi var bror och syster, men i vår förblindade kärlek försökte vi strunta i det och dumt blunda för fakta. Men du vet ej ännu vad jag vet. Än kan då åtminstone din lycka räddas och frälsas från den bittra sanningens allt glatt förintande mördande mörkerstorm."

Och Tristan vände sig om och sprang åter den samma väg han hade kommit och mötte snart den stackars andfådde Gustav. Och Tristan förklarade kort:

"Jag beger mig till Uppsala."

"Jag trodde att du var hemma."

"Jag går icke hem."

"Kära pojke, vad menar du?"

"Jag far till Uppsala nu för att prata med prästerna och höra vad de egentligen vill mig och varför och se om jag icke kan slippa ifrån deras kungliga krav."

"Skall vi icke först gå hem och äta nu?"

"Nej! Du får gå, men jag får icke mer se Isolde."

"Min son, så får du icke skada dig själv."

"Hindra mig från att mörda mig själv, om du kan det! Jag skall icke se henne mer förrän jag blivit fri från den kungliga plikten i Uppsala. Hon önskar icke att jag reser dit och blir konung. Hon har varit lycklig med mig här i vildmarken, var vi har fått leva fria och ostörda. Hon skulle ej trivas i en stor stad vid ett hov var man blott måste värja sig mot alla bråk och intriger. Hon skulle bli olycklig där liksom jag. Men jag måste åtminstone fara dit för att få klarhet i saken. Om jag blir befriad från plikten att bli deras konung, så kanske jag kommer tillbaka men som hennes bror då och icke som hennes gemål. Jag kan aldrig mer leva med henne som man med hustru. Och du, Gustav, vare förbannad om du innan jag har fått komma tillbaka berättar för henne att hon är min syster. Det får du ej avslöja! Lovar du att icke göra det?"

"Jag skall ej göra det, och jag skall få alla präster jag känner att iaktta samma diskreta förtegenhet i denna fråga som jag."

"Det är bra. Du är hederlig. Om hon fick veta om det tror jag nämligen att hennes själ skulle brista."

"Det är icke omöjligt."

"Nu skall jag smyga mig hem och ta hästen och rida min väg. Dölj min avfärd så länge du kan."

Gustav lovade i alla stycken att lyda och hjälpa sin skyddsling. Och Tristan red bort utan att hans sons moder uppdagade det förrän när det var afton och mörkt. Då var gudsmannen tvungen att avslöja sanningen. Stackars Isolde blev fruktansvärt upprörd.

"Men varför begav han sig utan att säga farväl? Ville han inte ens ge sin son någon avskedskyss?"

Men Gustav kunde blott tiga till svar på de frågorna, ty ljuga kunde han icke. Därav kunde stackars Isolde blott ana och gissa det värsta.

"Var han så begiven på makt, att han icke ens orkade bjuda sin hustru farväl?"

"Nej, det är icke sant," sade gudsmannen då. "Tvärtom ville han se om han ej kunde slippa ifrån detta svåra betungande kall, och han skulle om det gick då raskt komma till dig tillbaka."

"Det tror jag ej förrän han kommer tillbaka."

Och hur Gustav än gjorde ansträngningar för att få henne att icke tro på att Tristan var maktlysten lyckades han ej med detta, ty hon kunde icke på annat sätt fatta sin makes märkvärdiga plötsliga avfärd. "Han kommer tillbaka," var allt Gustav kunde ge henne till tröst, men det tröstade icke Isolde, vars liv nu med ens tycktes helt ha förlorat sin grund. Hennes son var det enda hon hade att ty sig till och söka tillflykt hos, ty Gustav hemlighöll något för henne. Det visste hon, och därför litade hon icke längre på honom.

4.

"Är ni de präster som kallade mig att bli konung åt er? Varför gjorde ni det? Jag var lycklig och fri såsom jägare uti de friska och gränslösa skogarna, och nu vill ni att jag skall foga mig in i ett vanskligt statsmönster. Får jag ej leva i fred i min vildmark? Finns det ej mer lämpliga tronpretendenter än jag?"

"Det är frågan om vad som är rätt," hördes översteprästen lugnt svara. "Vi kan icke låta ett anrikt och urgammalt konungadöme gå under. Ni är siste ättlingen av konung Odd, Rolf och Hamlet, och därför är ni och blott ni arvsberättigad till denna tron. Endast ni äger rätten till konungadömet. Det finns ingen annan som har någon arvsrätt därtill."

"Jag var lycklig tills ni stackars präster avslöjade för mig min identitet. Nu kan jag aldrig mera bli lycklig. Ni vet inte vad ni har gjort."

"Vi har bara sagt sanningen och gjort vår plikt. Vi har bara gjort det som vi trodde var rätt. Vi har bara fått gamle Merlins profetia att gå i uppfyllelse. Enligt Merlin kunde ni och blott ni rädda världen från sönderfall och deklinering, förfall och ruin. Ni kan rädda vår värld. Vill ni neka att göra det?"

"Hur skulle jag rädda världen?"

"Ni har kraft, humör, energi och visioner. Ni är klok och ädel och rättfram och har god moral och etik. Ni vet vad som är orätt och rätt. Ni är orädd och uthållig, tålmodig, klarsynt och rättfram. Ni har vad som får en att bli populär. Ni är kunglig och nobel. Man kan icke annat än älska er."

"Makten fördärvar och skulle ej tveka att även fördärva det goda i mig."

"Men om ni ej lät kröna er skulle förfallet i landet få fortsätta. Denna fördärvliga upplösning, som nu har pågått allt sedan kung Hamlets olyckliga död, skulle sprida sig, fortsätta och snart medföra en mörk tid av tygellöshet, barbari, anarki och elände. Och skulle ni uppleva det med gott samvete?"

Nu var kung Arthurs son tveksam. Han insåg sitt ansvar. Men just då var en av prelaterna dum nog att ta till ett avgörande argument, som den präststackarn själv trodde att utan vidare skulle få Tristan att mottaga kronan. Den dumsnuten yttrade:

"Och om du nekade, vad ägde du då att vända tillbaka till? Vad har du mera för alternativ? Vad är den grymma fria naturen? Man klarar sig icke i längden allena mot den. Och vad äger du mera? En hustru? Hon är ju din syster. Du kan aldrig mer älska henne."

Nu yttrade somliga präster ett varnande "sschy", men den töntige klantskallen fortsatte:

"Icke kan någon bror älska sin syster. Det är ju en skändlighet!"

Äntligen lyckades nu de förnuftiga prästerna nedtysta den stackars pratmakaren, men det var nu för sent. Skadan var redan gjord. Tristan jäste av upprördhet.

"Och ni skall kallas Guds heliga präster, som tar till ett så ruttet medel som utpressning för att till varje pris få en lakej på er tron som är snäll och bekväm och som gör vad ni vill? Om ni gottar er i det förfärliga, att ni har avslöjat mig och min maka som broder och syster, är ni Herrens fiender och ej hans tjänare. Ni har förstört för mig min äktenskapliga lycka, och så säger ni sedan: 'Din äktenskapliga lycka är ändå förstörd. Då kan du lika gärna nu bli vår lakej.' Jo, jag tackar! Sätt upp på er tron då en docka, och sätt på hans huvud en krona, så har ni en konung så god som jag själv skulle bli under dessa nu stinkande omständigheter! Låt Sverige ruttna då under er hierarki, ty det synes ju nu alltför tydligt, att all landets ruttenhet, sjukdom, förfall och upplösning blott kommer av er höga nobla moral! Mina herrar, jag ber er att draga åt fanders!"

Nu blev alla prästerna upprörda och mycket till sig. En del trodde de kunde lugna den upprörde konungen, men det var redan för sent. Tristan hade gått ut ifrån rådet. En av de mer erfarna prästerna, som lugnt ej rest sig, förklarade för alla dem som var till sig:

"Besinna er, och ta det lugnt! Vi ser aldrig den kungsörnen mera. Vi har skrämt iväg honom."

Och det var sanningen. Tristan var borta och skulle ej någonsin mer få se Uppsala.

Utanför rådssalen mötte han Herbert, och denne tilltalade honom:

"Du dåre! Vad red du så bryskt från Isolde för? Hur kunde du icke ens bjuda din egen hustru farväl? Vad är det för en osund och odräglig maktlystenhet? Just en sådan sak hoppades jag aldrig träffa på hos den jag trodde var min sanne vän."

"Det är jag som bör förebrå dig och ej tvärtom. Hur kunde du lämna Isolde allena? Vem skall nu försörja och trösta min syster när du även övergett henne?"

"Vad kallar du henne din syster för? Ni är ju makar! Har maken ej det största ansvaret över sin maka?"

"Har gudsmannen Gustav då ej talat om för dig sanningen?"

"Vad har han ej talat om?"

"Att Isolde och jag äro köttsliga syskon. Vi råkar att ha samma far. Bror och syster har gift sig tillsammans och till och med avlat ett barn. Därför kan jag ej någonsin se henne mera."

"O fasa!"

"Förvisso."

"Du gråter."

"Jag gråter."

"Och hur har det gått här i Uppsala?"

"Jag har gett prästerna tusan. De retade mig för att jag hade gift mig med min egen syster. Ett sådant Guds prästerskap vill icke jag vara kung över. Följer du med mig?"

"Jag följer dig, men vad ska du ta dig till?"

"Jag skall dra ut i landsflykt och aldrig mer komma tillbaka. Men du får ej följa mig genast. Först måste du resa tillbaka till stackars Isolde."

"Och vad vill du att jag skall göra hos henne?"

"Du skall bringa henne ett bud, men det skall icke vara från mig. Du ska själv göra allt för att få henne att återvända till Markus allena och där söka skydd och förlåtelse. Hon och min fosterfar måste försonas. Det är mitt livs sista och starkaste vilja. Kung Markus är tvungen att återuppta henne i sin familj och sin vård. Ja, han måste ta hand om sin hustru. Det måste han, och det skall din uppgift bli att se till att han gör. Förrän hon är tillbaka och upphöjd vid hovet får du icke göra mig sällskap. Vi skall dock jämt hålla kontakt. Min örn är sedan gammalt bekant med dig. Han skall bli länken emellan oss och vår förbindelse. Rid nu till fagra Isolde. Och vad som är viktigast: låt henne aldrig få veta vad jag vet."

"Att hon är din köttsliga syster?"

"Just det. Det får hon aldrig veta, ty då skulle hennes liv brista. Det vet jag. Jag känner Isolde. Det måste du lova mig att aldrig avslöja för henne."

"Det lovar jag utan vidare."

"Rid nu iväg, så att du måtte så fort som möjligt på nytt vara hos henne."

Och Herbert lämnade Tristan, som själv steg till häst och red söderut.

Allt det som Tristan begärt genomförde och uppfyllde Herbert. Han red bort till Dal på rekordtid och stannade hos sin väns syster och fru endast en dag. Därpå red han kvickt till kung Markus, där han sökte nåd i gestalt av en tiggare. Markus, som ej var en oädel människa, ömkade sig över Herbert och tillät sig ett mycket långt privat samtal med Herbert, och under det samtalet yppade Tristans vän allt. Han berättade om hur Isolde och Tristan trots allt lyckats vinna varandra och leva tillsammans i lycka, som plötsligt slogs sönder när budet från Uppsala kom. Han berättade om hur det visat sig att de var syskon, och hur Tristan då genast lämnat Isolde för gott utan att ens ta avsked av henne, och hur Tristan krävt av envar som var kunnig om att de var syskon att aldrig avslöja den farliga kunskapen för fru Isolde, och hur Tristans vilja nu var att kung Markus på nytt skulle omhändertaga Isolde. Kung Markus åhörde allt detta med allvar och under djup tystnad och mycket djupsinnig begrundan och sade, när Herbert var färdig:

"Din märkliga saga förklarar alltsammans: de var alltid just såsom syskon. Att de inte själva var medvetna om det är nog för att all deras skuld skall omedelbart vara förlåten. Men endast på ett villkor kan jag ta hand om Isolde."

"Och vad är det villkoret?"

"Att hennes barn tas ifrån henne och aldrig kommer till mig."

"Det var hårda men logiska bud," tänkte Herbert och sade: "Jag skall giva henne det budet."

Som väl var kom örnen till Herbert när Herbert ännu var vid hovet. Det budet bar örnen allenast: "Jag väntar på nyheter från dig vid Vättern." Och Herbert skrev ett mycket omsorgsfullt brev, som han band kring sin brevduvas fot. Brevet löd:

"Konung Markus kan endast ta hand om Isolde om hon lämnar från sig ert barn. Går du med på det? Barnet får leva men aldrig mer träffa sin moder." Och örnen flög bort såsom blixten och var snabbt försvunnen med vinden.

När Herbert på nytt kom tillbaka till frun var den helige Gustav nödsakad att lämna dem. "Du kom just i rättan tid, käre gosse. Jag måste tillbaka till bröderna på Värmlandsnäs. Tag nu hand om Isolde och svik henne inte." Och Herbert och han hade ett mycket allvarligt utdraget samtal tillsammans om stackars Isolde strax innan den helige lämnade platsen. Den helige var av den meningen att det var bäst för Isolde att komma tillbaka till hovet, om ock hon var tvungen att lämna ifrån sig sitt barn. Barnet kunde de helige omhändertaga och uppfostra. Och sedan vandrade Gustav åstad.

Herbert dröjde med nyheterna från kung Markus tills Tristan besvarat hans fråga. Han ville ej komma till en överenskommelse med Isolde förrän Tristans ord lagts på vågen.

En dag kom den snabba välsignade örnen, och dennes brev sade: "Om barnet får leva är allt gott och väl. Det är mitt och Isoldes rättmätiga straff att förlora vårt barn. Men i stället skall Volund en dag visa sig vara all världens överman." Och efter detta bud kunde den kloke och klarsynte Herbert lugnt tala om saken med drottningen i alla kinkiga, små och prekära detaljer. Och hon även gick till slut med på att skiljas från Volund, men ej förrän han blivit avvand. Hon sade:

"Jag har aldrig kunnat förstå och jag skall aldrig kunna förstå varför Tristan synbarligen definitivt gick ifrån mig så plötsligt och utan att säga adjö. Och så länge jag icke vet det spelar ingenting längre för mig någon roll mer. Jag är ödets lekboll. Må ödet ta från mig mitt barn om det vill, ty vem kan trotsa ödet?"

Och Herbert försörjde Isolde tills pojken var avvand. Därpå red de båda med honom till munkarna på Värmlandsnäs, och så red de tillbaka till konungens hov vid den storslagna Viken. Och konungen skyndade ut dem till mötes och omfamnade sin Isolde med faderlig värme. Isolde var rentvådd och återupprättad för evigt i konungens hjärta, och han skulle aldrig mer göra den blonda mön någonting illa. Och dagen och de efterföljande dagarna blev till en festhögtid för hela Norge.

Och när den bevingade budbäraren nästa gång kom tillbaka till Herbert skrev denne det klara beskedet: "Isolde är lyckligt hos konungen. Var kan jag uppsöka dig?"

Och snart kom detta svar: "Kom till Lund, ty där är jag." Och ingenting kunde då hindra den trofaste Herbert från att lämna hovet. Brangwayne, den lojala och kloka väninnan till ljusa Isolde, blev ensam om kunskapen om varför Herbert begav sig, ty endast för henne fann han att han kunde bekänna den. Hon även invigdes i den förfärliga hemlighet som fru Isolde ej någonsin fick lära känna. Kung Markus och Herbert var ej själva villiga till att ge henne den kunskapen, men hon fick själv höra A genom oklara källor och utkrävde därför bestämt hela sanningen av konung Markus och Herbert. Hon insåg naturligtvis genast den självklara nödvändigheten av att aldrig avslöja den för Isolde.

Och Herbert begav sig till Lund, där han återförenades med en förändrad och åldrad, förpint, melankolisk och utmärglad, härjad och svårmodig Tristan. Han var icke lycklig. Det syntes. Han hade ej njutit ett ögonblicks lycka alltsedan den dagen han skiljts från Isolde.

Tillsammans drog han ut med Herbert i härnad nu. De drog mot österns förvildade skogar, där alla kung Ruriks förr prunkande städer nu voro förfallna, eländiga och dekadenta förvildade hålor för dryckenskap, orgier och synd. Ingen ordning och ingen civilisation fanns i landet. Blott slapphet, förfall, anarki, gudsbegabbelse, lättja och lössläppthet rådde totalt överallt. Det var österns förbannade sinnlighet, prakt och resursouttömlighet som här så illa hanterades med och förslösades till men och säker ruin för civilisationen. Och det var mot detta barbarvälde som de två vännerna samman med andra blå äventyrsmän for iväg för att tukta och disciplinera. Men det var ett hopplöst och omöjligt företag, ty ju fler städer, barbarhövdingar och tyranner som kvästes och bragtes på fall, desto fler återstod blott, och desto fler fiender fick de. Oändligt var landet, och ju mer de gjorde åt eländet, desto mer eländigt blev bara eländet.

Men Tristan fann av en slump en lugn hamn mellan slagen på ön av den väldiga sjö som då ännu ej kallades Ladoga. På denna ö fick han bo hos en helig familj, som bestod av en fader, en dotter och en liten sonson. Konstantios var faderns namn, och han var mycket gammal och vördnadsvärd. Man kunde se på den härjade gubben, att han hade genomgått gränslösa lidanden. Gubben berättade gärna sin bakgrund. Hans förfader var en hebré som på Salomos tid i protest mot kung Salomos avfall från Gud hade utvandrat från sitt land Israel. Och han berättade allt vad hans släkt och familj hade genomgått. Då sade Tristan:

"Det spår jag, o gubbe, att din ätt skall bli världens främsta mest mäktiga och framgångsrika familj. Dina söner allenast skall lyckas bemästra det väldiga gränslösa vilda otyglade riket i öster. Åt din familj anförtror jag världens makt, som min egen familj har försakat och avstått ifrån. Dina söners är världen med allt vad den rymmer från havet i väster till Ister i söder och bergen i öster. Din ätt skall besegra och tukta det folk som ej jag lyckats klara. Din ätt skall bli så gloriös, mäktig, stor och berömd som min egen skall bli förödmjukad, föraktad och undertryckt, men endast för någon tid. Dina barn skall bli Roms vedersakare, men när ej Rom mer är till såsom världsmakt skall din ätt också sjunka ner till total obemärkthet, och då skall min ätt åter framträda på maktens tinnar. Så spår jag."

"Och vare sig du spår helt fel eller riktigt får vi två ej någonsin veta det. Det är det värsta med sådana spådomar. Man kan lugnt säga dem, ty det kan aldrig bevisas att de är helt osanna under ens livstid."

"Dock tror jag att jag talar Guds ord."

"Och om du det gör är allt gott och väl, och gör det alltid i så fall."

Så talade Tristan med den mycket sällsamme åldringen, och kort därpå for han bort ifrån ön, som idag ännu bär namnet Valamo ö.

5.

Det var efter flera års rastlöst kringflackande som Tristan en dag ej mer kunde uthärda, och han bestämde sig för att besöka sin son. De begav sig till Vänern och näset, men där fick de veta att den nioårige Volund djärvt flytt ifrån klostret. Då blev Tristan häpen.

"Men varför?"

"Han ville tillbaka till skogarna och där framleva ett fritt liv i ensamhet."

"Men hur skall pojken då klara sig?"

"Han är en märkvärdigt envis och uthållig pojke, och brådmogen är han också. Han är nio år gammal men har redan vett och förstånd som en yngling. Han klarar sig nog. Annars hade han aldrig begivit sig, eller åtminstone kommit tillbaka."

Och hur Tristan än efterspanade gossen var det helt omöjligt att där i den sjumila vildmarken finna ett spår av sin enfödde son. Och när han måste uppge sitt företag var han en bruten och krossad och böjd stackars man. Och han grät som ett barn.

Sedan återupptogs det kringflackande tragiska helt meningslösa och tomma nomadlivet. Under en av sina resor kom de till en hårt ansatt stad som var nära att falla för en djävulsk furstes belägring och ha-begär, och de beslöt att ta stadens parti. Med sin skara av trettio riddare undsatte de den ihjälsvultna staden och lyckades genom sin insats förgöra baronen, den djävulske inkräktaren. Men i striden blev Tristan svårt skadad. Han hade av någon dum anledning lämnat sin svärdskida hemma, måhända för det att han tyckte att den var i vägen i striden. Men det satte han givetvis ej i någon förbindelse med att han sårats.

Men stadens godhjärtade härskare tog mycket väl hand om Tristan, som blev mycket god vän med alla hans fullvuxna barn. Dessa var tvenne söner och en vacker syster. De älskade Tristan och vårdade honom tillsammans med Herbert på ömmaste vis. Men den ömmaste av dem var jungfrun, och en dag var Tristan så djärv att han frågade henne vad hennes namn var. Och döm om Tristans stora förundran när denna oskyldiga tillgivna flicka bekände sig heta Isolde.

Från den dagen uppstod en länk mellan henne och honom som alla omkring dem väl märkte. I denna oskyldiga flicka såg Tristan sin älskades minne. I jungfrun såg han en diffus men bedårande bitterljuv skymt av den mö som han så alltför innerligt älskat för närapå tio år sedan. De blev goda vänner och umgicks allt mera, ty ständigt bad Tristan: "Låt flickan Isolde få sitta hos mig, ty hon endast kan verkligen lindra min smärta med sin blotta närvaro." Men vad han menade var, att hon lindrade något hans verkliga smärta och pina som låg i hans själ. Hans kroppskador och sår, som nog vållade feber och sved, brydde han sig ej om.

Och när han kunde gå igen rådgjorde han med sin Herbert och frågade denne hur han skulle ställa sig till om han gifte sig med den som påminde honom om den som han älskade. Herbert försökte att avråda, men Tristan kunde ej skiljas från tanken. Ty Tristan inbillade sig att han i denna nya förening blott kunde ha möjlighet någonsin att finna någon som helst bot och lindring för sin svåra saknad och själsliga pina. Han talade även med en gammal präst, som förfäktade: "Eftersom den som du gifte dig med snart nog visade sig vara din egen syster är detta ditt äktenskap ogiltigt, och du kan när som helst ingå nytt äktenskap utan att ditt förra äktenskap utgör ett hinder." Det hör ock till bilden, att jungfru Isoldes familj, hennes bröder och far, gärna såg att hon vanns av en sådan berömd man som Tristan. De önskade gärna att han skulle gifta sig med henne. Herbert var ensam om att hysa tvivel i frågan. Och eftersom Tristan var driven till desperation av sin saknad och bitterhet gjorde han så slag i saken och friade. Och den ej något ont anande flickan besvarade utan betänketid frågan med ja.

Det blev bröllop och fest, och en enda var icke helt glad, och det var förstås Tristan. Han såg redan i vigselns stund att den nya Isolde ej någonsin skulle bli en så god vän som den förra. Hans kärlek var ingen god nog till att ersätta, och icke ens denna väna oskyldiga jungfru.

Och som allra tydligast framstod det faktum för Tristan när natten var inne. De delade givetvis brudsängen, men Tristan kunde ej älska sin brud. Det låg något emellan dem, och detta något var kunskapen om att Isolde än levde och tänkte på honom. Och då insåg Tristan att hela hans tillgivenhet för den nya Isolde blott var ett självbedrägeri. Han förstod att han aldrig och inte ens påverkad av något rus skulle någonsin kunna försaka Isolde den blonda och vara sin sons moder otrogen. Hon endast kunde tillfredsställa honom och ge honom lindring och tröst för hans smärta. Hon ensam var mäktig att restaurera hans själ, som blött ymnigt alltsedan han skildes från henne. All annan tröst utom Isolde den blonda själv var ingen tröst utan bara uttröttande falska opålitliga resultatlösa drogmediciner som bara i längden förgiftade. Nej, aldrig skulle Isolde den blondas gemål och bror kunna ge något av sin kärlek åt någon annan.

På grund av det här blev nu Tristan än värre däran än han varit förut. Han blev retlig och började dricka och sökte allt mera riskabla och farliga äventyr. Svågrarna, svärfadern och hans oskyldiga hustru förstod att det var något som var på tok, men de kunde ej för sina liv fatta varför han ej kunde älska sin hustru. Och hon, som den goda och älskliga kvinna hon var, blev sin man mera tillgiven blott ju mer likgiltig han blev mot henne. Hon älskade honom och ville till varje pris hjälpa sin make men utan att kunna. Hon älskade honom allt mera med tiden varunder han bara blev dystrare.

En dag var han för förtvivlad för att kunna dölja det, och han bekände för Herbert: "Min vän, jag är tvungen att återse drottning Isolde. Jag måste bege mig till henne nu genast. Jag kan icke leva en dag mera utan att ha fått se henne. Jag tänker bege mig till Norden som pilgrim. Vill du följa med?" Herbert tyckte att Tristan var galen men följde dock med.

Och de reste till den långa vinterns och norrskenets länder. De hade som ursäkt att vallfärda till Nordens heliga platser som de kände till sedan barndomen eftersom de voro komna från Norden. De led av sin hemlängtan, sade de, och ville bota den med denna vallfärd.

De nalkades sundet till Viken en strålande vårmorgon. Där var nu Dröbaks by ligger slog vännerna sig ner vid stranden och tog sig därjämte ett dopp i det friska men iskalla vattnet. Därpå diskuterade de hur de skulle uppföra sig inne i Viken. "Du kan vara lugn, Herbert," menade Tristan. "Dig kan ingen känna igen eller bråka med. Men det är nödvändigt att jag tar på mig en oigenkännlig förklädnad. Min pilgrimsdräkt är icke tillräckligt bra. Vem som helst kan igenkänna mig. Nej, jag skall vara trashank i stället. Mer usel, bedrövlig och ömkansvärd, trasig och jämmerlig, smutsig och låg skall jag vara än någon arm löskekarl i detta land. Folk skall skratta åt mig, peka finger åt mig och behandla mig såsom en luspudel, vilket jag även skall vara. Jag skall bli ett åtlöje för alla mina kamrater och vänner och landsmän. Ej någon skall någonsin så ha förnedrat sig som jag i mitt eget land och i min egen stad skall förnedra mig nu."

Och på Tristans förnuftiga önskan gick de skilda vägar mot staden. Och Tristan rev sönder de få hela kläder han hade och rullade runt sig i stoftet blott för att bli smutsig och trasig. Han blandade lera och sand i sitt hår, så att det blev så tovigt som den döde Absaloms skalp. Och så fort han kom in i sin hemstad begynte folk göra sig löjliga över den trasiga stirriga skepnaden. Folk skrek: "En galning! En galning!" Och Tristan var omedelbart med på noterna och gjorde sken av att verkligen vara en dåre. En grupp översittare och ädla lymlar av börd tog sig före att ta den vansinnige stackaren under behandling. De skämtade grymt med den arme och drev muntra lekar med honom, och Tristan var helt med på leken och gjorde sig till för att verkligen verka så tokig som möjligt.

Och lymlarna låtsades ta honom till en barberare eftersom han var så smutsig i håret, och där klippte spjuvrarna av honom allt hår på hjässan och lämnade kvar blott ett kors. Han blev flintskallig så när som på dessa två stackars ränder av hår som skar genom varandra och bildade ett löjligt kors. Och den flinande Tristan var bara belåten och nöjd över det att hans oigenkännlighet ständigt blott blev mera oigenkännlig.

Så kom han till hovet, uppmuntrad och eggad av hånande folket. De lockade honom att självmant gå upp för den väldiga trappan till borgen, gå in och i matsalen uppvisa sig för allt hovet. Han gjorde i allt som det nyckfulla folket helst önskade.

Famlande, vacklande och nästan raglande snubblade galningen in mitt för ögonen på hela hovet. Där satt kung och drottning med vänner och hovfolk, väninnor och präster och hela det översta skiktet av adelskalendern. Och galningens blodsprängda blå ögon rullade, och fradgan stod honom nästan i munnen. Så bredde han ut sina armar, som ville han omfamna alla, och ropade lallande som en idiot: "Kära vänner, här har ni mig!" varpå han snavade och föll omkull, och då brast genast hela församlingen ut i ett skallande gapskratt. Blott kungen var allvarlig och indignerad, när han värdigt reste sig upp.

"Vem är detta? Vad gör detta missfoster här?" löd hans fråga. Då svarade några lakejer: "Det är en besynnerlig trashank, som hittades ute på gatan. Folk hade så roligt med honom, att de hade fräckheten att jaga in honom hit för att muntra upp hovet."

"Vem är du, eländige stackare?" frågade konungen.

"Jag är din son eller drottningens broder. Välj vad du vill ha mig till."

Hovfolket skrattade. Kungen förfärades. "För ut den clownen!" löd konungens order.

"Ack, kör inte ut mig!" kved galningen. "I tio år har jag levat i landsflykt och utan ett hem! Låt mig få stanna här när det regnar där ute!" En adelsman frågade:

"Varifrån kommer du då?"

"Från den iskalla södern, var man alltid fryser i motsats till här, var man alltid har det varmt och gott, ty här är man ju hemma, men nere i södern finns det bara utlänningar."

Hela hovet var uppmuntrat och intresserat av dåren, och därför lät konungen hovfolket roa sig med honom. Men själv var han mycket illa till mods, och han skrattade inte som alla de andra åt vad narren sade.

En annan var allvarlig och deltog inte i skrattet. Det var den bedårande blonda ungdomliga drottningen. En endast fäste sig vid att hon höll sig så allvarlig, och det var mannen som spelade dåre.

Till slut var han trött på det daltande fjantande hovfolket, och han begynte att närma sig drottningen, allt medan han underhöll alla fnoskiga hovnarrar.

"Och hur kom ni hit till landet? Hur reste ni hit?"

"Om jag sade att jag kom hit ridande på en kamel skulle ni inte tro mig. Ej heller tog ni mig på orden om jag påstod att jag kom ridande hit på en häst eller åsna, ty det är för enkelt, och sådant gör icke en galning. Och därför skall jag säga sanningen. Jag kom hit flygande."

"Flygande? Hur?"

"Jo, jag flög hit på de vingar som jag själv äger."

"Är det dina armar?"

"Nej, driv inte med mig! Har ni så svag kopplingsförmåga att ni ej kan fatta en allegori? De två vingar som jag tog mig flygande hit på var kärlekens vingar!"

"Den dåren är kär!" skrek en dvärg glatt och vrålade hjärtligt av skratt.

"Är det sant? Är ni kär?" ljöd nu mångas respektfulla fråga.

"Ja, kärare än någon annan."

"Och vem är då offret för er olycksaliga kärlek?"

"En iskall och död stackars snödrottning."

"Ja, detta är rätta landet för snögubbar och dito damer!" skrek någon högboren suput.

"Och vem var denna snödrottning?" frågade nyfikna junkrar och ä