skröna av Christian Lanciai (1992)

Copyright © Christian Lanciai 1992, 2004)

1.

Det är vanskligt att promenera uppe i de norska bergen. En viss författare berättade i en bok, att han under en vistelse i Hardanger dagligen brukade ta sig en morgonpromenad upp till Folgefonn och tillbaka. Den författaren hade aldrig varit i Norge. Man kan visserligen verkligen ta sig en promenad upp till Folgefonn, men det är i så fall ovisst om man kommer tillbaka, ty det tar minst en halv dag att komma fram, om himlen är molnfri. Vanligen är den allt annat än molnfri. Vanligen ligger fjället insvept i tunga dimmor och moln som barmhärtigt döljer alla en nyckfull väderleks mest djävulska knep.

Jag försökte aldrig ta mig upp till glaciärernas Folgefonn, men jag hade gärna kommit så högt upp åtminstone så att jag kunnat få syn på det berömda fjället i fråga. Alla mina försök led fiasko trots att det var årets vackraste tid runt pingsten, då vädret borde ha varit som drägligast. Det visade sig ha regnat ovanligt mycket ovanligt länge dessförinnan. Följaktligen var alla fjällängarna förrädiska moras och bottenlösa träsk. Man kunde inte ens följa en sedan århundraden väl upptrampad och fullständigt säker kostig över fjällterrängen utan att vara säker på att även den slutade i en plötsligt allt uppslukande osynlig avgrund av tjällossning. Inte ens sjöstövlar var någon tillräcklig säkerhetsåtgärd. Om man då vandrade ensam över dessa farofyllda våtmarksvidder och så plötsligt blev insvept i en ogenomtränglig dimma, vilket jag blev, så att man inte längre kunde se sina egna fötter eller åtminstone inte någon mark under dem, så satt man helt enkelt i klistret.

Det enda att göra var att klättra så mycket uppåt som möjligt. Ju högre upp, desto fastare mark, ty allt vatten rann ju neråt. Det blev oändliga oerhört strapatsrika klättringar uppåt i blindo, och man visste aldrig vad fjällväderlekens nycker skulle hitta på härnäst. Naturligtvis väntade en skräcköverraskning. Plötsligt var man uppe på någon sorts topp, plötsligt kom det en stormvind som försökte blåsa en över krönet, plötsligt blåste alla dimslöjor bort, man blåste handlöst omkull och fann sig vanmäktigt sprattlande vid randen av en avgrund som lovade minst några hundra meters fritt fall, och en underbart vackert glittrande fjällsjö där nere väntade välvilligt på en med en gastkramande iskyla....

Det var bara att ta sig ner igen samma väg man kommit, ungefär, kämpande mot en ilsken motvind som gjorde ett starkare motstånd än någon uppförsbacke i världen. Men hellre plaska omkring nere bland bottenlösa moras än blåsa ner från ett brant stupande fjäll.

Naturligtvis gick jag ner mig i diverse pölar och fick stövlarna fulla av vatten, och detta vatten var kallt. Det var så kallt, att det nästan var varmare att gå utan stövlar omkring i träsken i bara sockorna. Förståndet tvingade en emellertid att hålla stövlarna på, och detta kunde man till nöds stå ut med, tills tårna började domna, sedan fotsulorna, sedan hälarna, sedan....

Sedan fick förståndet panik. jag gjorde uppror mot hela naturen och stormade fram på mina döende fötter mot vad som helst, bara jag kunde få en chans att värma mig och torka.

På nytt blåste en dimslöja bort från fjällsidan, och en fjällsjö öppnade sig för mitt tacksamma blickfång. En vackrare fjällsjö hade jag aldrig sett, ty vid stranden låg det en stuga, och det rykte ur skorstenen. Genast fick jag vingar under fötterna, som själva glömde bort sin avdomning.

Emellertid vilade inte förnuftet. Det var något märkvärdigt med stugan. Det var längre dit än vad jag trott, ty stugan var ingen vanlig fjällhytta. Det var ett hus av ansenlig storlek. Visserligen är alla norrmän galna, men vilken norrman är så galen att han bygger sig ett boningshus uppe på fjället? Dessutom verkade huset vara minst hundra år gammalt. Någonting sade mig att jag stod inför någonting ganska osedvanligt.

Väl framkommen till verandan, uppstigen för dess trappa och äntligen framme vid dörren vågade jag knacka på men inte utan oro och hjärtat i halsgropen. Jag väntade. Ingenting hände. Jag knackade en gång till. Då öppnades dörren plötsligt.

Aldrig skall jag glömma det ansiktsuttryck som mötte mig. Det var ett vekt och ungt ansikte med alla bekymmer i världen över sin panna och med tunga oavvisliga skuggor över själen. Blicken var full av med möda undertryckt och hårt behärskad ångest. Mannens ålder var omöjlig att avgöra. Han kunde vara vad som helst mellan 25 och 50. Gestalten var ung men själen mycket gammal. Samtidigt sade mig något att jag hade sett det ansiktet förut.

Det bekymrade uttrycket försvann. Han sade: "Jag trodde det var fru Olsen," och han lämnade vägen fri för mig att stiga in. Jag gick genast in. "Har ni gått vilse?" frågade han.

"Jag fick stövlarna fulla med vatten. Jag har ingen känsel kvar, och så fick jag syn på ert hus."

"Det var bra gjort. Ingen har tidigare kunnat hitta det, utom, ja, hm...." Han försjönk i tankar. "Ta av er. Brasan är tänd där inne. Ni torkar på ett ögonblick."

Jag lydde honom. Jag gjorde det tacksamt, ty jag var faktiskt i behov av att torka mig ordentligt, och det var rena njutningen att sträcka ut benen på en pall på en skön pälsmatta framför världens ljuvligaste öppna brasa. Så småningom började jag se mig omkring i dunklet i stugan.

Den var inte stor men rymde mycket. Där fanns talrika bokhyllor med mest kvalificerad skönlitteratur, men mest iögonfallande var en flygel som stod i det andra rummet. Var hade jag sett honom förut?

"Spelar ni?" frågade jag.

"Ibland," svarade han försynt. "Ni vill väl ha något att värma er med. Passar en grogg?"

"Whisky?"

"Nej, så starka saker har jag inte. Men jag kan föreslå sherry."

Det passade mig utmärkt. Han tog fram en utsökt sherrykaraff och ett kristallglas. Jag noterade genast att han inte ämnade dricka själv. Det rimmade väl med hans asketiska, återhållsamma, nästan undertryckta väsen. Han serverade mig artigt och uppmärksamt, som om han var mån om sin gäst och nästan ville framföra en komplimang.

"Ni dricker inte själv," sade jag.

"Nej, jag avstår."

"Varför det? Ett glas vin om dagen håller doktorn på avstånd, heter det ju."

"Dess värre har jag inte lyckats hålla doktorn på avstånd."

"Är ni sjuk?"

Han gav mig en genomträngande, spörjande och forskande blick som han sedan inte släppte mig med. Jag förstod att han ville pröva mig. "Försök gissa min sjukdom," sade han.

Det var naturligtvis en besvärlig utmaning. Jag läppjade på glaset. Det var den finaste Amontillado. Till slut sade jag: "Jag vill ogärna göra mig skyldig till ofina spekulationer."

"Här finns ingen att ta hänsyn till. Till och med fru Olsen är borta. Jag tål vad som helst," men så sänkte han rösten och tillade: "Utom mig själv."

"Ni blir inte förolämpad vad jag än säger?"

"Jag lovar."

"Då vågar jag antyda en teori och gissning om att ni kanske en gång varit alkoholist men nu är på torken."

"Det var inte så dåligt gissat," sade han efter en stund. Han hade släppt mig med blicken och tittade nu in i sig själv. "Er slutledning är inte alls långsökt eller ologisk med tanke på min vägran att dricka med er, och en alkoholist, när han är som mest manisk, har väl inte varit så värst långt från min egen belägenhet. Emellertid har ni gissat fel. Min anomali har varit mycket värre."

"Före detta narkoman?"

"En narkoman tar droger för att må bättre. En alkoholist dricker för att förnedra sig, fly verkligheten eller bedöva sig. Jag har varit varken eller men däremot värre än båda. Ni är inne på fel spår. Ser jag ut som en före detta narkoman?"

Jag medgav att han såg alldeles för frisk ut för att någonsin ha kunnat ägna sig åt nedbrytande berusningsmedel.

"Ge mig en ledtråd," sade jag. "Varför dricker ni inte?"

"Därför att jag medicinerar."

En vag, skrämmande tanke slog mig. "Ni är väl inte sinnessjuk?" sade jag försiktigt. Han log och sade:

"Nu är ni inne på rätt spår."

Som om han var medveten om att han sagt för mycket reste han sig och rörde på sig för att förändra stämningen. "Får jag fylla på ert glas?" sade han med ryggen vänd mot mig.

"Nej tack. Jag har kvar ännu." Och jag tog en stor och djup klunk av den goda sherryn, som jag sedan koncentrerade mig på att bevara i munnen och smaka så eftertryckligt på som möjligt.

"Jag hoppas att jag inte har skrämt er," sade han. "Skall vi byta samtalsämne?"

"Här i Norge är väl alla mer eller mindre galna. Men ärligt talat verkar ni inte särskilt galen för mina ögon."

"Låt oss byta samtalsämne."

"Ni är ju i alla fall musiker."

Han vände sig åter mot mig. "Ja, och det är kanske min räddning."

"Jag är säker på att jag har sett er förr, men var kan det vara?"

"Säg till när ni kommit på det."

"Ni vill inte ge mig en ledtråd?"

"Gärna till mina avigsidor, men inte till mina bättre sidor."

"Ni är blygsam."

"Jag har skäl till att vara det."

Jag smuttade igen.

"Är fru Olsen er hushållerska?"

"Det kan man kanske kalla henne."

"Det är ganska ovanligt till och med för en norrman att vara bosatt med hushållerska och allt i ett stort hus så här långt från mänskligheten."

"Ja, inte sant?" Han gjorde mysteriet värre än någonsin.

"Ingen ledtråd?"

"Jag ärvde huset av min farfar. Han var rik. Han skulle ha Norges finaste sommarhus. Min far lät vinterbona det för att ha en tillflyktsort vid behov även om vintern från sin fru. Allt var klappat och klart för mig när jag blev sjuk."

"Hur yttrar sig er sjukdom?"

Han sade plötsligt mörkt: "Påminn mig inte därom."

Jag rodnade och blev tyst. I samma ögonblick hördes det stök utanför ytterdörren. Jag kanske hälsade fru Olsens återkomst ännu varmare välkommen än vad min underlige värd gjorde. Han tycktes genast bli en helt annan människa. Han fick ett drag över sig av förskrämdhet, som om han var en liten pojke som kände sig ertappad med något. "Det är bara fru Olsen," sade han.

"Är det er hushållerska?"

"Min allt i allo."

Hon gjorde ganska mycket väsen av sig i farstun, och jag fick genast en föreställning om en ganska storväxt och manhaftig kvinna. Mina farhågor slog in.

"Har det kommit någon på besök, Richard?" frågade hon ganska högröstat när hon ganska demonstrativt öppnade dörren, som om hon ville att alla genast skulle förstå att det inte kunde råda någon tvekan om vem som härskade i huset. Hon såg mig genast. "Vem är ni?" frågade hon rakt på sak.

"En vilsen bergsvandrare."

"Han fick vatten i stövlarna, fru Olsen, och hade frusit ihjäl om jag inte hade släppt in honom," sade min gåtfulle värd.

"Jaså, på det viset. Är ni varm nu då?" sade hon på sitt ganska burdusa sätt, som om jag inte hade någon rätt i världen att stanna kvar om min livsfara var över.

"Han torkar som bäst, fru Olsen," ingrep min värd saktmodigt igen. "Jag föreslår att han får stanna här över natten. Vi har ju plats."

"Finns det ingen som saknar honom, då? Han vet väl att här inte finns någon telefon?"

"Ingen telefon? Så underbart!" utbrast jag glatt. "Jag har alltid önskat mig att någon gång åtminstone tillfälligt få försvinna för världen! Jag försäkrar er, fru Olsen, att om någon saknar mig så är det bara hälsosamt för dem."

"Vet ni vart ni har kommit?" frågade fru Olsen med ett obeskrivligt uttryck i ansiktet.

"Jag har faktiskt ingen aning," svarade jag troskyldigt.

Fru Olsen skulle just öppna munnen på nytt, men min värd förekom henne.

"Säg ingenting, fru Olsen. Låt honom få förbli i sin lyckliga okunnighet."

"Jag vet bara," återtog jag, "att jag har hamnat i ett hus som rymmer åtskilliga mysterier."

"Då vet ni redan för mycket," sade fru Olsen kärvt.

"Han vet ingenting, fru Olsen," lugnade henne min värd.

"Ja," vågade jag genast protestera, "jag vet så mycket att herr Richard här menar sig lida av någon sorts sinnessjukdom, vilket jag dock å det bestämdaste vågar betvivla."

Fru Olsen återfick sitt obeskrivliga ansiktsuttryck, som blev ännu mer obeskrivligt. Min värd betraktade mig forskande men sade ingenting. Så tycktes fru Olsen återfå fattningen och sade helt kort: "Som sagt var, han vet redan för mycket." Och hon såg bort som om allt genmäle var uteslutet. Jag fann det bäst att tiga. Jag visste ingenting men tyckte det var spännande att bli hållen för en som visste för mycket. Så såg hon rakt på mig igen och sade: "Det är bäst att ni går innan det blir mörkt."

"Men fru Olsen," protesterade min värd, "han har ju inte torkat ännu, och han hinner aldrig ner till dalen innan det mörknar, inte i det här vädret. Han skulle gå bort sig i dimmorna, han skulle bli försenad, och i mörkret skulle han gå vilse på allvar och kanske aldrig hitta mera. Vill ni ha det på ert samvete?"

Hon tvekade. "Han får väl sova här då. Men på egen risk. Och i morgon är det bäst att han går."

"Jag lovar att ge mig av i morgon förmiddag," försökte jag lugna henne, men hon blev inte alls lugnad, ty tydligen visste jag alltjämt för mycket utan att veta vad det egentligen var jag visste.

Hon resignerade. "Jag går ut och lagar mat i köket," sade hon och försvann med en sista blängande blick på mig.

Vad var det med tanten? I vilket förhållande stod hon till min värd? Vem var han? Var hon svartsjuk för hans skull mot mig? Vad bottnade hennes missklädande missunnsamhet mot gäster i? Och i dessa ensliga, totalt isolerade trakter, där gäster måste vara lika sällsynta som strutsar? Här var något som inte stämde. Här förelåg verkligen ett mysterium. Hm!

2.

"Ska du inte bjuda vår gäst på en drink?" ropade han familjärt ut efter henne när hon gick. Från köket kom det:

"Bara du inte dricker själv, så...."

"Ta fram den där Madeiraflaskan som ingen har rört på flera år."

Och hon kom in med denna flaska bara för min skull. "Eftersom han ändå ska stanna över natten är det lika bra att han sover gott," sade hon och ställde flaskan mitt framför mig, som om det var menat som ett kommando att jag skulle dricka upp hela flaskan ensam.

Nu gjorde min värd något som förvånade mig mycket. Först serverade han mig, men sedan, när hon säkert och väl var ute i köket, serverade han sig ett eget glas. Han såg min frågande och avrådande min men gjorde en bortförklarande gest. "En bagatell, glöm det," sade gesten. Och så frågade han mig rent ut:

"Nå, vad tycker du om morsan?"

Jag kunde inte tro mina öron. "Är hon er mor?"

"Nej, naturligtvis inte, men jag kallar henne så bakom hennes rygg. Det är ett skämtsamt smeknamn. I själva verket är hon en kvinnlig storebror, som hårdbevakar mig som en livvakt 24 timmar om dygnet. Jag slipper henne aldrig."

"Varför tar ni inte livet av henne då?" Tydligen var jag något påstruken.

Han såg på mig med ett egendomligt forskande uttryck, som om han igen misstänkte mig för att veta för mycket. "Ni får det att låta så lätt." Så blev han tankfull och lämnade mig med blicken. "Varför skulle det aldrig gå att döda just henne? Varför har jag aldrig försökt?" Så blev han medveten om mig igen och återvände till nuet. "Förlåt mig. Jag pratade för mig själv."

"Ni borde kanske inte dricka," sade jag.

Han tittade i sitt glas och tog en djup klunk. "Om hon såg mig nu skulle hon få spader." Så tog han en ny klunk.

"Hur länge har ni bott här ute alldeles ensamma?"

"Det är väl några år nu kan jag tro. Lika länge som den där flaskan är gammal," sade han och pekade på Madeiran. "Men vi är inte ensamma med varandra. Hon är väl garderad mot mig. Hon tar inga risker. Hon har aldrig tagit några risker. Hon har en man."

"Vem är han?"

"En tokstolle. Husets gårdvar. Han följde med arvet. Gud vet varför de gifte sig. De är fullständigt oförenliga. Hon är ju något av en kvinnlig gorilla medan han är en parodi på ett ömkligt kräk. Men de är praktiska båda två. De sköter om huset, och jag slipper göra något. Jag kan ägna mig helt åt mina morbida drömmar."

"Men hur har ni hamnat i ett sådant beroende av dem?"

"Säg det." Han tog en ny djup klunk och försjönk i egna tankar.

"Men det måste ni väl veta. Ni äger ju huset."

Han såg på mig, men hans blick var undvikande och reserverad. "Det är en lång historia," sade han bara och fick ett plågat uttryck i ansiktet, som bad mig att inte ställa fler frågor.

Men just det där plågade uttrycket kände jag plötsligt igen. Var hade jag sett det förut? Plötsligt fick jag minnesbilder. Lugnt, sakligt och överlagt sade jag utan att titta på honom:

"För tre år sedan försvann det i Sverige en berömd och lovande ung pianist och kompositör. Han försvann totalt och frivilligt efter en pinsam process som tyvärr blev offentlig."

"Då vet ni allt om mig," sade han avvärjande. "Ni behöver inte ställa mig fler frågor."

"Många fick anledning att ställa sig frågor efteråt och i synnerhet alla som hjälpt till med att ge offentlighet åt saken, i synnerhet många hänsynslösa journalister."

"Jag hade hoppats att hela världen skulle ha glömt mig. Och så kommer ni hit efter tre år och demonstrerar att ingenting är glömt."

"Jag beklagar. Var ni skyldig?"

"Till vad?"

"Till vållande av annans död."

"Det är frågan. Det undrar jag fortfarande själv idag. Mycket var jag skyldig till, men ingenting av det som jag verkligen var skyldig till blev jag dömd för. Beträffande det berömda vållandet av en annans död blev jag frikänd av rätten."

"Men dömd av världen genom pressens agerande och sakens offentliggörande. Ingen ville veta av er musik efter det."

"Ja. Det blev mitt straff för brotten som rätten inte tog upp. Här ser ni mig nu i mitt livstids fängelse."

"Vad hände egentligen? Vill ni inte berätta? Jag känner flera som tycker om er musik än idag."

"Jag har inte komponerat på tre år."

"Det smärtar mig att höra."

Vi blev störda av att fru Olsen kom in med maten. Hon såg genast att min värd hade vågat servera sig ett glas. Han försökte förskräckt dölja det men misslyckades.

"Ni vet ju vilka risker ni tar," sade hon olycksbådande.

"När vi nu en gång har en gäst så vågar jag ta ansvaret."

"Vad är det för mediciner han äter, fru Olsen?" frågade jag.

"Är ni läkare?"

"Nej, men jag har studerat naturmediciner."

"Då vet ni väl, att vilka mediciner som helst i förening med alkohol är livsfarliga."

"Inte vilka mediciner som helst, och inte i förening med hur litet alkohol som helst."

"Ni är uppkäftig."

"Nej, bara nyfiken."

Jag tyckte om att reta henne, men min värd trädde emellan.

"Glöm nu det här, fru Olsen, och tänk på middagen i stället. Låt oss ha en trevlig stund tillsammans och inte argumentera om onödiga småsaker."

"Onödiga småsaker!" återtog hon förtretad, "när det gäller liv eller död!"

"Gör det det, fru Olsen?" frågade jag.

"Ni vet inte vad för ett hus ni har kommit till."

"Om det är förenligt med livsfara att jag uppehåller mig här," sade jag, "så borde jag väl upplysas om vari denna livsfara egentligen består?"

Fru Olsen såg ner i bordet. Min värd log spydigt mot henne medan han betraktade henne. Till slut sade hon bara: "Gud give att ni aldrig behövde erfara det."

"Vad då?" envisades jag.

Hon tittade tyst på min värd och sade ingenting. Tystnaden blev tryckande. Till slut tyckte han att han måste bryta den. "Litet mera Madeira?" sade han vänligt och lyfte flaskan mot mitt glas. Jag tackade gärna ja. Under omständigheterna kunde jag dricka hur mycket som helst.

Detta var ju oskyldigt, men jag slogs av den utmanande djärvheten i hans beteende när han även framför näsan på fru Olsen fyllde på sitt eget. Både han och jag tittade på henne nyfiket och förstulet, som om vi tjuvtittade bakom buskar. Hon sade ingenting, men jag anade ett förestående vulkanutbrott.

"Skål, min bror," sade han och lyfte sitt glas. Även jag lyfte mitt. "Hoppas fru Olsen ursäktar," tillade han artigt mot henne.

"Jag säger ingenting," sade hon mörkt, "men jag ansvarar inte för konsekvenserna."

"Inte jag heller," sade han och drack med mig. Han vände sig till mig. "Fru Olsen menar inget illa. Hon vill bara påminna mig om att jag är farligt sinnessjuk. Har hon inte tillrett en underbar kyckling?" Och han stoppade glad en bit bröst i munnen.

Han var inte sinnessjuk för fem öre. Däremot misstänkte jag mer och mer att fru Olsen hade en del att dölja.

"Hittills har ni bara kommit med insinuationer, fru Olsen," sade jag. "Jag önskar att ni ville vara litet tydligare."

"Hur smakar kycklingen?" frågade Richard.

"Förträffligt," sade jag. "Får jag nu be fru Olsen besvara min fråga."

"Inte framför patienten," sade hon torrt.

"Är ni då hans sjuksköterska?"

"Nej," sade Richard, "hon är min mentalskötare."

Han tittade blixtrande på mig som om han njöt av den chockerande effekten av hans ord.

"Menar ni," sade jag och försökte hämta mig, "att ni är inspärrad här?"

"Ja, på livstid," genmälde han. Jag drack mera ur glaset. Han lät mig dricka några klunkar och lugna mig en aning innan han fortsatte: "Ni förstår, det är ju inte lämpligt att låta en sexgalning gå omkring lös och mörda vem som helst."

Mig lurade han inte. Jag såg honom kallt i ögonen och sade: "Ni är ingen sexmördare."

"Ni har fel," sade han hänsynslöst. "Ni känner ju till mitt fall. Domstolen friade mig i brist på bevis, men världen och läkarna dömde mig. Faktum är att min älskarinnas man och hennes sons far dog, och det hade han aldrig gjort om jag inte hade gjort henne till min älskarinna."

"Han begick väl självmord, om jag minns rätt," försökte jag tänka efter.

"Ja."

"Och ni uppsökte självmant psykiatrisk vård efteråt."

"Ja."

"Det var det och ingenting annat som vände världen emot er. Men skuldkänslor är inget brott."

"Kan man ha skuldkänslor om man är helt oskyldig?"

Det var en svår fråga. Jag kunde inte besvara den. Men fru Olsens triumferande betraktande av mitt nederlag sporrade mig. Jag kunde inte ge mig för henne. "En svår fråga," sade jag till slut, "som jag inte kan besvara emedan jag inte känner till alla fakta i målet."

Han tittade hjälplöst på mig. Fru Olsen triumferade fortfarande. Till slut sade hon nästan nedlåtande: "Det gör ingen. Därför måste vår patient vara under ständig uppsikt, ty han vet inte alltid själv vad han gör. Man kan inte lita på att han är ansvarig för sina egna handlingar."

Jag såg från den ena till den andra. Jag var tvungen att acceptera mitt nederlag, men jag vägrade att göra det helt och hållet. "Nåväl," sade jag, "antag att man inte kan ha skuldkänslor om man är helt oskyldig. I så fall vilar det någon skuld på Richard. Då återstår det att utreda hur mycket han egentligen var skyldig till."

"En oviktig fråga," sade fru Olsen genast. "Om där föreligger någon skuld alls är graden oväsentlig. Problemet finns och måste åtgärdas."

"Men, snälla fru Olsen," återtog jag, "ni måste ju medge att ingen mänska kan hållas ansvarig för om en annan mänska väljer att begå självmord. Det är helt enkelt orimligt och omänskligt hur stora eventuella skuldkänslor än må vara."

"Också det är oväsentligt," försvarade fru Olsen sina ställningar. "Skuldproblemet finns där och måste åtgärdas."

"Kan ett skuldproblem åtgärdas genom mediciner?" Min enkla fråga var rena schack-matt-draget, men till min förvåning svarade hon:

"Om det ändå bara förelåg skuldproblem!"

Och hon reste sig från bordet som om diskussionen var avslutad.

Pianisten såg på mig med en sorgmodig min.

"Ni ser," sade han, "att problemet är inte så enkelt som det först kan synas. Ni har klarat er undan alla kärr och moras på vägen hit bara för att här hamna i ett mycket djupare och svårare mänskligt sådant."

3.

Hur skall jag kunna beskriva nattens märkvärdiga upplevelser på ett trovärdigt sätt? Det är helt enkelt omöjligt emedan jag vägrar tro på mina egna minnens vittnesbörd själv.

Min värd och fru Olsen följde mig själva upp för trappan till mitt rum. Huset var stort och rymligt, det var ju byggt före sekelskiftet, så alla den tidens generösa dimensioner gav rymd och frihet åt interiören. I övre våningen låg det fyra rum i rad efter varandra. Det som låg närmast trappan var fru Olsens, och det bortersta och största, som var sängkammaren, beboddes av min värd. Mitt rum låg närmast hans. Där brukade annars fru Olsens man ligga, men han var borta nu, så jag fick låna hans utan att det inkräktade på någons revir. Men mellan detta rum och fru Olsens låg det ytterligare ett rum.

"Vem sover där?" frågade jag när vi gick förbi. Det fanns ingen takbelysning, men fru Olsen och min värd gick med var sin fotogenlampa. Jag fick inget svar på min fråga. Min värd tittade framåt, så jag såg inte hans ansikte, men jag vände mig om och betraktade frågande fru Olsens. Hon såg rädd ut och blev ännu räddare när hon såg att jag märkt det.

"Ingen," sade hon kort. Då kände jag på handtaget. Det rummet var låst.

Min värd märkte det genast. "Det är inte ert rum," sade han. "Här ligger ert rum," och han öppnade dörren till mitt nattlogi. Det märktes alltför tydligt att även han var intresserad av att det låsta rummet förblev låst och inte diskuterades. Jag ställde inga fler frågor om det låsta rummet.

När jag var installerad i herr Olsens rum och säng och jag släckt rummets fotogenlampa var det omöjligt att sova. Jag var för orolig. Det fanns för mycket att fundera över. Mysteriet var alltför formlöst för att kunna begripas. Det fanns inga påtagliga ledtrådar. Jag visste inte ens vad som hade hänt. Men det låsta rummets hemlighet skärpte mysteriets lockelses farlighet avsevärt.

Efter en timme av oroligt skruvande på sig i sängen steg jag upp och gick till fönstret. Genom en märklig slump hade dimmorna plötsligt skingrats, och jag såg månen. Den var mer än halv, och det kunde vara någon vecka kvar till fullmåne. I samma ögonblick hörde jag det.

Det kom utifrån heden. Det var varken svagt eller starkt, men det var tydligt hörbart för vem som helst med normal hörsel. Hur skall jag förklara det? Jag identifierade det genast för mig själv, men det verkade samtidigt för absurt för att kunna vara sant. Jag ifrågasatte genast mina egna sinnen. Det var en ung kvinna som ropade. Rösten var närmast ljus, ljuv och melodisk. Jag kunde inte höra vad hon ropade, och så fort ropet var över betvivlade jag ropets verklighet samtidigt som jag hoppades att det skulle återkomma. Det återkom, och det var ännu tydligare andra gången. Ändå kunde jag inte urskilja orden.

En dimslöja höljde tillfälligt månen så att allting blev mörkt, men i nästa ögonblick revs slöjan brutalt bort, och månskenet strålade klarare än tidigare. Då såg jag henne. Jag har inga som helst illusioner om att någon skall tro på vad jag berättar, men jag säger att vad jag såg, var en kvinna i lång vit klänning med mörkt långt utslaget hår. Hon stod kanske hundra meter från huset rakt i månskenet. Jag, månen och hon bildade en ungefärlig triangel. I samma ögonblick ropade hon för tredje gången, och nu kunde jag urskilja hennes ord. Vad mina öron tycktes uppfatta att hon ropade var:

"Kom, min älskade! Kom!"

Jag trodde inte mina öron. Kunde hon mena mig? Jag kände mig nästan smickrad i min fåfänga. Så besinnade jag mig: "Det är naturligtvis min värd det gäller, för själv vet jag ingenting om det här." Plötsligt vände hon sig om och sprang bort. Hon uppslukades omedelbart av mörkret. Då greps jag av panik.

Jag rusade ut ur mitt rum i herr Olsens för stora nattskjorta och snubblade nästan i korridoren när jag sprang till min värds rum, klappade hårt på hans dörr och ropade: "Vakna! Vakna! Det är en vilsen dam där ute!"

Vid ljudet av min egen röst besinnade jag mig och lugnade jag ner mig. Ingen öppnade. "Har jag gjort bort mig nu igen?" undrade jag. I samma ögonblick öppnades dörren, och den syn som mötte mig skall jag aldrig glömma. Min värd stod där med tänd fotogenlampa. Han var fullkomligt likblek och askgrå i ansiktet. Han verkade nästan som död i sin spökliga uttryckslöshet.

"Vad är det om?" frågade han med matt röst som knappast hördes. Jag förmådde inte svara.

Fru Olsen kom fram bakom mig. "Vad är det om?" frågade hon med gnällig röst.

"Det är en dam där ute...." började jag, men jag avbröts genast av fru Olsen.

"Ni är ju berusad!" nästan skrek hon och satte händerna i sidan.

"Är jag?" började jag osäkert och tvivlade plötsligt på allt vad jag hade levat för och trott på. Jag var med ens rädd för fru Olsen. Det kändes som om hon var beredd att slå mig i huvudet med en kraftig stekpanna. Min blick sökte sig flyende till min värd. Han var lika märkvärdigt likblek, askgrå och uttryckslös fortfarande, men knappt hörbart sade han:

"Hon jagar oss ännu, fru Olsen."

Plötsligt kände jag fast mark under fötterna igen. Här var en som visste mer än jag om vad jag olyckligtvis snuddat vid så att jag bränt mig.

"Snick snack!" sade fru Olsen. "Gå i säng med er båda två! Ni skulle aldrig ha rört den där madeiran, herr Richard!"

"Flaskor bortförklarar inte en vilsen och osalig själ, fru Olsen."

"Nej, men tyvärr är flaskor den enda förklaringen till att labilt folk ser i syne, herr Richard!"

Nu hade jag fått nog.

"Jag såg inte i syne," vågade jag protestera.

"Nej, det gjorde ni inte," sade Richard med en antydan av ett vemodigt deltagande.

"Vem är hon?"

Richard tittade på fru Olsen som stirrade tillbaka på honom. Ingendera sade ett ord. Jag tittade från den ena till den andra.

"Gå och lägg er, fru Olsen," sade så Richard. "Jag ska ta hand om vår gäst."

"Bara ni inte dricker, så...." sade fru Olsen och vände resolut om och gick tillbaka till sitt rum. Hon stängde sin dörr med en smäll.

Efter en paus vågade jag påstå: "Ni har mycket att förklara för mig."

"Kom in till mig," sade han och lämnade vägen öppen för mig att gå in i hans rum.

Rummet var rymligt men anspråkslöst och enkelt. Utanför det breda tredelade balkongfönstret strålade det underbara månskenet. Jag gick instinktivt rakt fram till fönstret för att titta ut, och som för att ta hänsyn till min smågalenskap dämpade min värd sin fotogenlampa. När jag blev kvar vid fönstret släckte han den. Jag spanade intensivt efter den ropande kvinnan men varken såg eller hörde någonting. Min värd kom upp bakom mig.

"Såg ni henne?" frågade jag.

"Nej," sade han matt.

"Hörde ni henne inte heller?"

Han var tyst en stund. Med samma sordinerade matthet sade han: "Nej, jag varken såg eller hörde henne."

"Ändå sade ni till fru Olsen att hon jagar oss ännu."

"Ja. Det tycks hon ju faktiskt göra, vare sig hon finns eller inte."

"Vad menar ni?"

Han såg mig rakt i ögonen och sade eftertryckligt: "Jag menar allvar med vad jag säger. Jag varken såg eller hörde henne." Han såg bort och var tyst en stund. "Jag medger att situationen är utomordentligt pinsam. Jag avundas er som åtminstone fick tycka er se och höra henne. Men vi har båda druckit i kväll, och själv tar jag dessutom min medicin. Vi har därmed ingenting att påstå. Ingen skall någonsin kunna tro er. Kanske hon verkligen var där ute, kanske det verkligen var verkligt som ni upplevde, och i så fall skulle man kunna förklara det att jag inte upplevde samma sak med att jag för första gången på mycket länge vågat dricka i kväll och det tillsammans med min medicin. Å andra sidan skulle fru Olsens teori vara den mest allmänt acceptabla: att ni efter en hård dags strapatser och alltför mycket sherry och madeira har hallucinerat. Ändå försäkrar jag er att ingen hade blandat något i ert vin."

Han tystnade och blickade tankfullt ut mot de månbelysta vidderna. Jag tog mod till mig och påstod: "Ni tycks ändå veta vem den ropande kvinnan är."

Han svarade med sin tystnad. Till slut sade han: "Vad gjorde hon för intryck på er?"

Jag tänkte efter och beslöt att vara så uppriktig som möjligt. "Min första tanke var på hennes fötter. Jag undrade vad hon kunde ha på fötterna. Med den långa och vita klänningen kan man inte gå i stövlar. När hon rörde sig var det mycket mjukt, som om hon var barfota. Men man kan inte gå barfota där ute utan att frysa ihjäl. Alltså var det något som inte stämde med henne. Och då kom jag att tänka på banshee-fenomenet på Irland. Har ni varit i Irland?"

"Nej, men jag har hört talas om banshees."

"Vår enda motsvarighet är skogsrået. Men banshees är vackra unga jungfruliknande varelser i vita kläder, som ett mellanting mellan älva och siren, som kommer från skogen till ensamma hus där det bor ensamma män och lockar dem att komma ut till dem. Om dessa då hörsammar kallelsen kommer de aldrig mer tillbaka, och de försvinner spårlöst. Men kan det finnas banshees här i Norge uppe bland dessa öde fjällvidder?"

"Jag kan nog försäkra er att banshees bara finns på Irland och kanske möjligen i Skottland."

"Ni har inte svarat på min fråga."

"Vilken fråga?"

"Ni tycks ju veta vem damen i fråga är."

Han tittade ner igen. Därpå höjde han blicken och tittade rakt ut mot det genom de drivande slöjmolnen ständigt fluktuerande månskenet. "Ja, jag vet vem hon är,`" sade han. "Hon har varit här i huset. Hon var vår sista gäst här tills ni kom. Fru Olsen vet också vem hon är."

Jag blev mer och mer medveten om ämnets känslighet. Jag frågade mycket dämpat: "Är det er hon kallar på?"

"Ja," medgav han. "Vi hade ett förhållande."

Jag vågade inte fråga mera för ögonblicket. Jag visste att han var svår på kvinnor. Det kom jag ihåg från rättegången för tre år sedan, som hade väckt så mycket uppmärksamhet genom att den hade blottat en känd seriös musikprofils mycket vidlyftiga privatliv. Han hade haft så mycket älskarinnor att han inte varit på det klara med vilka av deras barn han hade varit far till.

Han räddade mig från förpliktelsen att behöva ställa fler frågor med att säga: "Jag föreslår att ni intervjuar fru Olsen i morgon. Hon kan berätta alla detaljer för er. Säg henne att hon har min tillåtelse att avslöja allt. Sedan är det bäst att ni går utan att ni ser mig mera. Jag önskar er en god natt, min käre vän."

Han ville tydligen att jag skulle gå. Var det lidande eller medlidande som återspeglades i hans oändligt vemodiga blick? Om det var medlidande, som det närmast verkade som, så varför skulle han ha det med mig? Borde det inte ha varit tvärtom?

Han insisterade alltså indirekt på att jag skulle gå och lägga mig och sova lugnt på saken. Naturligtvis kunde jag tillmötesgå hans önskemål och krypa tillbaka ner i min säng, men den är en narr som inbillar sig att jag under de rådande omständigheterna kunde sova. Vad som mest höll mig vaken var dock minnet av den ljusa, sjungande, fatalt kallande rösten av den obekanta kvinnan där ute i månskenet. Och ju mera jag tänkte på saken, desto mer övertygad blev jag om att även min värd måste ha hört och sett henne. Men varför då förneka det?

Jag hade verkligen sjunkit ner till naveln i ett träsk och satt fast där.

4.

"Nå, blev ni klok på musikern och hans griller igår?" frågade mig kallt fru Olsen följande morgon och ställde demonstrativt fram kaffepannan på bordet åt mig. Jag försökte vara så finkänslig som möjligt.

"Han nämnde något om att ni närmare kunde redogöra för ämnen som var för känsliga för honom."

"Han har tydligen tagit er i sitt förtroende. Han har kommenderat mig att berätta allt för er." Hon var lika kall, saklig och nästan manhaftig fortfarande i det att hon visade en lapp för mig, som min värd tydligen hade skrivit till henne efter att jag gått in till mig efter månskenssamtalet med direktiv för dagen: "Dölj ingenting för vår gäst, så att han kan lämna oss i fred sedan. R."

Jag såg frågande på henne. Jag tänkte inte låta henne slippa billigt undan. "Det är främst er gäst före mig, den där damen, som intresserar mig."

"Ni vet ju att vår patient har varit musiker," började fru Olsen. "Rättegången knäckte honom, och han lovade efter sin frigivning att aldrig mera spela offentligt eller ens komponera."

"Varför?"

"Han menade att det var musiken som gav honom hans sexuella problem, hans tendens till överdrift på det sexuella området. Han isolerade sig här i hopp om att kunna bli fri från alla sina skuldkomplex och anfäktelser. Men hans damer glömde inte honom, och en av dem lyckades spåra upp honom. Hon kom hit, och sedan var det färdigt. Hon bodde här i två veckor, och under de dagarna blev patienten en ung vital musiker igen. Han spelade och komponerade dagligen, och han talade till och med om sin come back. Han och damen gick dagligen på långa promenader, och just den perioden var det förhållandevis vackert väder." Hon tystnade.

"Och vad hände sedan?"

"Det blev fullmåne." Hon tystnade igen och förblev betänksam. Jag gissade att hon tvekade inför att eventuellt avslöja för mycket för mig.

"Men snälla fru Olsen, fullmåne blir det ju varje månad."

"Ja," sade fru Olsen och borrade sin blick i mig, "och en gång varje månad, när det blir fullmåne, blir vår patient galen."

"Galen? Hur då?"

"Han tappar minnet. Han blir oansvarig för sina egna handlingar. Han vet inte själv vad han gör. Det är det som är hans sjukdom."

"Och hur yttrar sig denna hans – mångalenskap?"

"Han kan göra vad som helst, och efteråt vet han inte själv vad han har gjort. Han är nästan som en varulv."

"Och vad gjorde han åt sin beundrarinna när det blev fullmåne?"

"Jag varnade henne. Jag bad henne försvinna innan det blev fullmåne. Men hon var fräck och övermodig och sade bara: 'Det enda som hotar Richard är ni, fru Olsen.' 'Skyll er själv då,' sade jag."

"Och vad hände?"

"Hon försvann."

"Hon försvann?"

"Ja, hon bara försvann."

"Hur då?"

"Hon lämnade huset och kom aldrig mer tillbaka. Hon kom heller aldrig mer tillbaka till de sina. Hon är och förblir försvunnen."

"Så kvinnan jag såg igår kan vara hon?"

"Ert vittnesmål har gjort mig räddare än på länge. Själv har jag aldrig sett henne efter att hon försvann, men vår patient menar sig ha hört henne ibland även om han aldrig sett henne. Jag har alltid avfärdat hans griller som rena hallucinationer mest för hans egen skull, och så kommer ni och får se henne i verkligheten. Hur tydligt såg ni henne?"

"Lika tydligt som jag ser er men på avstånd."

"Hur såg hon ut?"

"Jag såg bara hennes långa vita klänning och hennes långa utslagna mörka hår."

"Skulle det verkligen kunna vara möjligt?" frågade fru Olsen liksom för sig själv.

"Vad då?" frågade jag.

"Vad då?" vaknade hon till.

"Vad skulle kunna vara möjligt?"

"Min teori. Att hon ännu skulle leva där ute någonstans. Att vår patient helt enkelt skulle ha drivit henne från vettet och gjort henne mera mångalen än sig själv. Kvällen innan hon försvann, det blev nästan fullmåne den natten, satt dom där inne och pratade om att gifta sig. På natten försvann hon. Hon hade lämnat allt sitt bagage kvar. Hon hade till och med lämnat skorna kvar. Hon hade sprungit ut barfota!"

"Och vad hade hon på sig?"

"Det enda hon tog med sig var sin kappa. Under den hade hon bara sin vita aftonklänning."

"Men det är otänkbart, fru Olsen, att hon kan överleva där ute barfota och i bara en aftonklänning!"

"Hon var frisksportare och van fjällvandrare. Och, ni vet, mentalpatienter kan ju ibland överleva under vilka vidriga yttre omständigheter som helst. De blir helt enkelt okänsliga för all yttre påverkan." Det sista nästan viskade hon.

"Hur länge sedan var det hon försvann?"

"Det var förra sommaren, mitt i augusti."

Det hela var fullständigt orimligt.

"Har ni meddelat polisen?"

"Både i Norge och Sverige."

"Och ni tror inte på spöken?"

"Hitta hennes kropp, och jag skall tro på spöken."

Hon var åter sitt kalla, hårda, manhaftiga jag. Problemet var verkligen olösligt. Man visste inte om en försvunnen människa var levande eller död och det mitt i ett landskap där terrängen var sådan att vem som helst kunde försvinna var som helst och det utan ett spår.

"Jag förstår ert problem, fru Olsen," sade jag bara, och reste mig från bordet, tackade för allt vad jag fått åtnjuta och gick grunnande därifrån.

Just när jag ämnade lämna denna märkvärdiga stora fjällstuga för gott och går ut genom dörren, som jag tror, för att aldrig återvända, möts jag i samma dörr av en karl. Instinktivt ryggade jag tillbaka. Jag förstod genast att det var herr Olsen men blev ändå upprörd. Plötsligt kände jag mig för första gången under hela detta äventyrliga dygn sväva i total livsfara. Jag hälsade avmätt på honom, han nickade tillbaka, och jag gick hastigt därifrån.

Det var strålande förmiddag, inga dimmor försvårade mitt återvändande till verkligheten och dalens människor nere vid Hardanger, men ändå var återvägen mycket tyngre och svårare än vad ditvägen med alla dess strapatser hade varit, ty hela vägen förföljdes jag av känslan av herr Olsens alarmerande personlighet. Det var inte bara något som inte stämde med honom; det var ingenting som stämde med honom.

Var hade jag sett den människotypen förut? Den sorten var mig tämligen välbekant, men jag var tvungen att tänka länge efter ändå innan jag kom på det. Han var ingen typisk norrman. Var hörde hans utseende hemma? Så plötsligt, just när jag kom över det sista krönet och hela Hardangerfjorden bredde ut sig åt sydväst och nordost så långt ögat kunde se där långt nedanför mig, kom jag på det.

Jag mindes ett televisionsreportage som jag råkat se om maffiarättegångarna på Sicilien. En speciell byggnad hade konstruerats för att 500 åtalade maffiamedlemmar skulle kunna få plats i samma rättegång. Jag hade sett alla dessa åtalade gangsters i TV-rutan. De var allesammans skoningslösa mördare som kallt planerade och genomförde sina mord om det så var mot regeringsmedlemmar, präster eller Siciliens högsta polisminister. De kunde allesammans gå in i en pizzabutik, beställa sina pizzor, skjuta ner ägaren och gå ut därifrån med pizzorna under armen som om ingenting hänt. De var allesammans stormrika hänsynslösa affärsmän från den undre världen vilkas enda mål och mening i livet var att skaffa sig makt över den övre. De var allesammans feta stenansikten, groteskt fula, otympliga, koppärriga, uttryckslösa, degiga och likgiltiga masker för världens ondaste cynism. Inte en enda av dem såg bra ut. De var alla monstruöst fula. Till samma kategori hörde utan tvekan herr Olsen. Denna association gjorde mig ingalunda lugnare till sinnes.

5.

Det första jag gjorde när jag kom tillbaka till bygden igen var naturligtvis att föra ämnet på tal. Mitt förelagda mysterium möttes av mysterier. Mina åhörare bytte blickar med varandra och sade ingenting. Det var slutligen min gode värd som bröt tystnaden. Han var kombinerad ägare och bartender på pensionatet där jag bodde, byns enda hotelliknande institution, snarast en sorts improviserat och mycket primitivt värdshus, men baren fungerade bra och var välbesökt. Den var nästan lika trivsam som en engelsk pub, och vad som inte dryftades där var inte värt att dryfta i Hardanger. Ingen nyhetsbyrå kunde vara effektivare ur lokal synpunkt.

Min gode värd, som var en stor fyllig bjässe med hög tenorröst, kallade mig försynt till sig med pekfingret och sade i förtroende:

"Vi vet allt här om den tokiga familjen där längst ute på vidderna. Men vi talar inte om dem. Har du förstått?"

"Och varför talar ni inte om dem?"

"Du har tydligen inte förstått." Och han sänkte rösten ytterligare. "De har dåligt rykte. De skrämmer slag på folk. De jagar bort turisterna."

"Vem? Hur?" Jag låtsades fullständigt okunnig och dum. Han sänkte rösten ytterligare.

"Det har hänt om sommaren att turister som irrat sig upp dit blivit bortjagade från deras område med gevär. Det har till och med gått rykten om mord och försvinnanden."

"Men vem skulle väl våga jaga bort turister härifrån med gevär?" sade jag högt så att hela baren hörde det. Jag uppnådde önskad effekt. Alla spetsade öronen.

"Fru Olsen," sade min värd kort i normal samtalston. Han medgav att han förlorat.

"Inte herr Olsen?"

"Det finns ingen herr Olsen."

"Vem är då fru Olsens man?" Det uppstod en tystnad. "Jag försäkrar er alla," sade jag inför hela sällskapet, "att den enda faran där uppe är herr Olsen."

"Det finns ingen herr Olsen," upprepade min värd blankt med fullständigt bibehållet pokeransikte.

Hur skulle jag klara detta? Hur skulle jag få veta mera? Jag fortsatte på min inslagna kurs av total dumhet. "Ni skämtar," skrattade jag. Ingen svarade. Alla såg dödligt allvarliga ut.

Nu kom det en äldre bonde fram till mig. "Hör du du," sade han och pekade allvarligt med sitt pipskaft mot mig, "håll dig borta från de där trakterna. Det har spökat där i hundratals år."

"Är spöket så gammalt?" genmälde jag nonchalant. "Jag tyckte det såg ungt ut."

En annan allvarlig gammal bonde kom fram. "Hur ungt då?" frågade han i högsta grad gravallvarligt.

"En så där aderton-tjugo år. Vacker var hon dessutom."

Den sistnämnda bonden vände sig om till de övriga och nästan deklamerade: "Han har sett henne! Hon lever ännu! Och han har överlevt!"

Alla blev fullkomligt häpna och förbluffade, och en universell och mycket animerad diskussion utbröt. För att fortsätta spelet vidtog jag nonchalant:

"Och varför skulle jag inte överleva ett möte med en ung vacker kvinna?"

Den sista bonden vände sig om till mig igen.

"Vet ni vem ni har sett? Vet ni vem ni har haft att göra med?" Hans stämma darrade, och han skakade på handen med sitt menande pekfinger. Jag svarade så oberört jag kunde:

"En ung vacker dam med långt mörkt utslaget hår och lång vit klänning."

Alla förfasade sig. Jag hade inte kunnat säga något mera förskräckligt. Gubben med pipskaftet skakade med detta mot mig när han uppriktigt menade:

"Ni har mött ondskan själv!"

"Jaså?" svarade jag enkelt. "Jag trodde det var kärleken."

"Aldrig har någon mött henne och överlevt!"

"Är hon så fatal? Jag tyckte hon verkade oskyldig."

"Min vän, ta er i akt! Ni har lekt med döden!"

"Har jag? Då var dypölarna och träsken och fjällvädret mycket farligare, tyckte jag."

Nu ingrep värdshusvärden i diskussionen.

"Min gäst, alla är förvånade över vad ni berättar, ty aldrig har någon tidigare här kunnat vittna om den mörka damen, åtminstone inte under vår livstid. Hon var ett illa beryktat fenomen för hundra år sen. Och förra året försvann det en besökare dit upp som aldrig kom tillbaka."

"Jag vet," sade jag uppmuntrande.

"Hon frågade just efter det hus ni har besökt, och alla avrådde henne från att gå dit. Hon kom aldrig tillbaka."

"Vad hände med henne?" Jag låtsades dum igen för att få veta mera.

"Ingen vet. Efter några veckor fick vi höra att hon bodde hos de där människorna." Min värd tystnade olycksbådande. Bonden med pipskaftet riktade detta mot mig och fortsatte:

"Sedan bodde hon inte där längre. Hon hade försvunnit." Även han tystnade olycksbådande. Den andra bonden vågade fortsätta med darrande stämma:

"Och den galne musikern påstod att hon givit nytt liv åt den mörka damen." Och med eftertryck slöt han: "Hon hade börjat gå igen!"

"Vem då? Den mörka damen?" Jag måste ha verkat oförlåtligt naiv.

"Ja!" sade alla högt på en gång.

Vad skulle jag säga? Det här var tydligen bygdens allvarligaste samtalsämne, ett levande lik som jag i min enfald hade återuppväckt, och nu skulle det förbli vid liv åtminstone så länge jag var där. Jag skulle hädanefter alltid associeras med den mörka damen.

Jag tog en dubbel whisky, ty det var det enda jag för ögonblicket kunde göra. De andra fann det tydligen det första förnuftiga jag hade gjort den dagen, ty de verkade tillfreds med att jag vände ryggen till och fördjupade mig i mitt glas. Men jag hörde det animerade sorlet bakom mig. Den mörka damen med sina spökerier var tydligen bra på att sätta liv i folk. Det är inte dåligt för en som kommer från dödsriket. Vad var därför naturligare än att tvivla på alltsammans? Men inte ens det kunde jag göra med övertygelse i mitt stora tvivel.

6.

Det blev med ens märkvärdigt tyst bakom min rygg i krogen. Någonting hade hänt med stämningen. Männens grova sorlande förbyttes till en mera försiktig samtalston. Jag hade just börjat observera detta när en främmande stämma hördes i lokalen. Mysteriet löstes genast. En dam hade kommit till krogen.

Hon talade dessutom svenska, och hon kom upp till min sida för att språka direkt med värden utan att lägga märke till mig.

Hon bokade rum, och jag lyssnade med intresse till varje ord av hennes samtal. "Jag tänkte stanna här en tid," förklarade hon sig. "Det har inte händelsevis förekommit en annan svensk dam här under det sista året?"

"Hur så, fröken?" undrade värden med en obeskrivlig min. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till damen i fråga. Hon var liten och smärt med blont yttre och en hög grad av känslighet och energi över sig. Hon hade kunnat vara den perfekta småskolelärarinnan.

"Min kollega reste hit för ett år sedan och har sedan dess aldrig mer hört av sig. Jag är här för att utforska vad det blev av henne."

"Ni hade inte kunnat komma till en lämpligare plats i ett lämpligare ögonblick," inföll jag.

"Vem är ni?" vände hon sig genast mot mig med alla försvarsvapen i beredskap.

Jag presenterade mig. "Jag har just varit och hälsat på i stugan i vilken er kollega var gäst tills hon försvann, och en underlig stuga var det."

"Vad fick ni veta?"

"Att där tydligen pågår mycket som är skumt." Jag nämnde ingenting om spöket.

"Och träffade ni min kollega?"

"Nej. Först här fick jag veta att en sådan existerat och försvunnit. Och det värsta är att jag knappast kan återvända dit efter mitt gästspel där, som inte mottogs tacksamt."

"Vad tror ni att kan ha hänt henne?"

"Efter mina upplevelser lär allt vara möjligt. Men ni kommer just i rätta ögonblicket. Jag föreslår att ni själv går dit, ställer frågor om er kollega och tar reda på vad ni kan. Jag kan visa er vägen över fjället. Er skulle de säkert aldrig drömma om att vara ovänliga mot. Ni kunde sedan hålla er hemligt underrättad med mig."

"Det ska jag gärna göra. Tror ni de kan ha dödat henne? Och vilka är de?"

"Det är tre personer, men två av dem är ofarliga: pianisten och kompositören Richard Madsen och hans hushållerska fru Olsen. Men där förekommer en tredje person som inte hör hemma där som kan vara vilken skurk som helst. Det är en grotesk fulhet som mest påminner om ett ruttet ostron...."

"Jag är inte rädd för ruttna ostron."

Vi förstod varandra. Jag fick genast fullt förtroende för henne.

"Bra. Då är vi överens," sade jag. Och det var vi.

Vi lade genast upp vår strategi. Jag skulle visa henne vägen upp för fjällen, och sedan skulle vi varje dag träffas vid en klyfta som jag observerat på vägen dit som var väl dold från allas åsyn. Hon skulle då varje dag kunna avlägga rapport om sina forskningsrön utan att stugfolket skulle ana att jag låg bakom hennes finkänsliga snokande, och vid minsta fara, som exempelvis vid hennes uteblivande från våra möten, skulle jag genast larma polisen.

Riktlinjerna för ett spännande samarbete hade lagts ut, och världen skulle kanske med tiden bli ett mysterium fattigare. Hoppades vi....

7.

I början uppträdde hon ivrigt och berättade allt vad hon hört för mig vid våra möten i klyftan, men efter ungefär tre dagar märkte jag att hon var mera betänksam, som om hon blivit osäker. "Han bär sig så underligt åt mot mig," sade hon.

"Hur då?"

"Han ser så anklagande på mig, som om det var mitt brott att jag var en kvinna, och som om hela världens skuld lådde vid mig bara för att jag var kvinna. Han ser lika ursinnigt på mig som om han skulle kunna slå ihjäl mig. I sådana ögonblick skrämmer han mig, men han gör mig aldrig något ont."

"Är du kär i honom?"

"Det är något hemlighetsfullt med honom."

"Alltså är du kär i honom."

"Nej, men jag är nyfiken på hans hemlighet."

Jag övergav ämnet.

"Har du träffat den farlige?"

"Drängen?"

"Ja."

"Han är inte det minsta farlig."

"Alltså har du träffat honom."

"Ja."

"Vad är det med honom?"

"Han är muslim."

"Är han det?" Jag blev uppriktigt sagt förvånad. "Och vad gör en muslim i de norska fjällen? Fryser han inte?"

"Han är son till en bosnisk zigenerska."

"Så exotiskt!"

"Hon fastnade hos en norrman i Bergen som dog, och hon ärvde honom. Därför blev sonen muslimsk norrman. Det har han fått mycket ont för."

"Vad har han med fru Olsen att göra?"

"Ingenting. Det är pianisten som sysslar med honom."

"Och vad sysslar en pianist och en muslim med tillsammans?"

Kombinationen föreföll mig som den omöjligaste tänkbara. Det som mest alltid stört mig med islam var dess totala omusikalitet och brist på finkänsla, självkontroll, kyskhet, ren klassisk stil och nyanseringar, allt sådant som just musiken kräver. Islam må vara en hur hederlig religion som helst, men den är ytterst burdus.

Hon svarade tankfullt: "Det har på något sätt med Richards mysterium att göra."

"Hur då?"

"Jag vet inte ännu, men Ismael ska resa bort snart."

"Vart då?"

"Långt bort."

"Kanske hem till Bosnien?"

"Nej, längre bort."

"Har han kontakter längre bort?"

"Ja, och Richard är en av dem."

Nu förstod jag att hon menade allvar med mysterium. Jag lät denna intervju vara avslutad och lät henne återvända till sitt levande spökhus medan jag återvände till dalen.

Föga anade jag att jag hade sett henne för sista gången.

8.

När hon tre dagar i sträck uteblivit från vår mötesplats gick jag raka vägen till Richards stuga utan att frukta någon av alla de värsta Dovregubbarna i världen. Jag var inte rädd för något i det ögonblicket. Richard själv öppnade när jag envetet och bestämt klappade på dörren. Han verkade vara ensam i huset, och han tycktes genast förstå mitt sinnestillstånd, för han sade genast avvärjande:

"Kom ihåg, ni har ingenting sett, ni vet ingenting, och jag måste varna er för att forska i vad ni inte vet någonting om."

"Var är fröken Katarina?" frågade jag bara.

"Hon har rest hem."

"Och var är hennes kollega?" Han såg bedjande på mig. "Hon som försvann härifrån för nästan ett år sen?"

Svagt sade han: "Det angår inte er."

"Jag måste varna er," gick jag skoningslöst på, "jag lovade att genast larma polisen om någonting hände fröken Katarina. Nu säger ni att hon har rest hem. Vi skall ta reda på om hon har rest hem. Det är bäst för er, herr Richard Madsen, att hon verkligen har rest hem."

Pianisten förblev lika lågmält oberörd och besynnerligt sordinerad. "Stig in, herr Sherlock Holmes," sade han sakta och visade mig in i stugan. "Vad tusan har den skälmen i kikaren?" undrade jag och steg in, fortfarande lika fullständigt orädd.

"Fru Olsen är borta. Jag är ensam här idag," sade han. Jag hade gissat rätt.

"Jag vill egentligen bara veta vad ni gör av era damer," fortsatte jag i samma bestämda ton och steg in i riktning mot var jag senast druckit Madeira.

"Jag gör inte någonting av de damer som kommer hit. Vad de gör själva är deras ensak." Han lät nu bestämdare.

"Vad är er hemlighet?" frågade jag rakt på sak och slog mig ner i den bekvämaste fåtöljen.

"Det får ni aldrig veta," svarade han åter svagt och dämpat.

"Vad gör en bosnisk zigenare i ert hus?"

"Ni frågar för mycket."

"Jag vill veta svaren."

"Jag har rätt att förvägra er dem."

"Måste jag kalla på polis?"

"Inget brott har begåtts."

"Men det föreligger misstankar. Två damer har försvunnit."

"Bevisa det."

"Hur kan jag göra det när de har försvunnit?"

Han log. "Ni börjar inse ert eget dilemma," sade han. "Och här är ni ensam med kanske en psykopat. Tänk om jag har en laddad revolver i fickan? Ingen skulle höra ett skott. Det är lätt här ute att låta lik försvinna." Han talade helt lugnt och sakligt där han envisades med att stå upp i sin vinröda engelska morgonrock. Ändå gjorde han inget övertygande intryck på mig.

"Ni är pianist," sade jag lika lugnt. "En känslig musiker kan aldrig bruka våld."

"Ni har rätt." Han kopplade av. "Vad sägs om en drink?"

"Vad tror ni jag sitter här och väntar på? Fru Olsen?"

Han skrattade lätt och gick efter Madeiran.

9.

Vi satt med glasen i hand i var sin fåtölj som gamla vänner, precis som den första kvällen men nu något hemtamare.

"Vem är fru Olsen?" frågade jag.

"En skräcködla."

"Vad gör en skräcködla i Hardanger?"

"Skräcködlor är bra att ha till att skrämma bort folk med."

"En som vill skrämma bort folk är rädd. Vad är ni rädd för? Era egna fantasier?"

"Varför frågar ni det?"

"Det brukar vara det mest skräckinjagande som finns. Eller finns här faktiskt spöken?"

"Jag kanske helt enkelt bara vill vara ensam."

"Ändå har här förekommit annat damsällskap än fru Olsen."

"Ingen skräcködla kan skrämma bort alla däggdjur."

"Är det vad en kvinna är för er? Ett däggdjur?"

"Tyvärr är hon lika litet bara ett däggdjur som hon är bara en kvinna."

"Vad menar ni med det?"

"Att en kvinna är mer än ett däggdjur och en kvinna."

"Vad finns där mer än kött och kvinnlighet?"

"Ett högre väsen."

"Ni älskar således kvinnor?"

"Vilken man gör inte det? Fastän jag är musiker är jag inte onaturlig."

"Är musiker i regel onaturliga?"

"De menar ofta själva att de är det utan att vara det."

"Nå. Till saken. Var är era kvinnor?"

"Vill ni ha dem?"

"Nej. Jag vill veta var de är."

"Ni kommer ingen vart med den frågan. Jag har redan sagt er att de har rest hem."

"Den första kom aldrig hem."

"Då har de rest bort. Här är de inte."

"Men ni vet var de är."

"Är det en anklagelse?"

"Nej, ett konstaterande."

"Bevis?" Återigen kom han med detta oförskämda krav medan han med en gäckande glimt i ögonen smuttade på sin förbjudna Madeira.

"Måste jag hämta hit polisen?"

"Ni kan försvinna själv. Jag lovar er att jag menar allvar. Det är inget hot men väl en varning."

"Varför försvann de?"

"Ni kan försvinna själv i samma riktning om ni forskar närmare i saken."

"Var är de?"

"Fråga inte mig."

Jag reste mig uppbragt.

"Jag varnar er. Ingenting kan stoppa mig om jag går ut härifrån och ner till dalen och larmar polisen."

"Jo, naturen."

"Hur?"

"Genom er egen nyfikenhet."

Jag satte mig igen. "Jag måste erkänna att ni gör mig nyfiken."

Han blev allvarligare. "Med er nyfikenhet gräver ni er egen grav, precis som damerna."

"De har således funnit sina gravar?"

"Det har jag inte sagt."

"Förklara er."

"Det finns saker och ting här i världen som inte kan förklaras i ord."

"Som den dansande damen jag såg i månskenet här den där natten."

"Det var vinet."

"Ni verkar tvärsäker."

"Jag försöker verka övertygande för ert eget bästa."

"Och damerna? Blev de också drogade från vettet?"

"Nu vet ni inte vad ni talar om."

"Jag vet att de är borta."

"Nej, de är inte borta. De är fullt vid sans."

"Var då?" Jag kastade en blick bakom fåtöljen, som om det kändes att det var någon där.

"Det räcker att de vet den saken själva," sade han lugnt och drack ur sitt glas. "Vill ni ha samma rum som förra gången?"

"Varför inte?" Jag svepte även mitt. "Jag kanske får påhälsning igen av samma mångudinna som förra gången."

Han sade mörkt och nästan hotfullt: "Hit kommer ingen som är väntad. Bara de objudna kommer hit, precis som ni själv."

"Objudna levande eller döda?"

"Är ni själv död kanske?"

"Nej, men jag kanske blir."

"Det blir vi alla."

"Ni slätar över det hela."

"Nej, jag är diplomatisk."

Jag blev tyst av detta svar. Kanske anade jag omedvetet att det i just det ordet dolde sig någonting av hemligheten.

10.

Ingenting hände den natten. Jag sov som en gris, och fru Olsen kom in med en kaffebricka på sängen när jag vaknade. Klockan var tre.

"Har jag sovit så här länge?" frågade jag dumt. Fru Olsen var på sitt allra soligaste humör. Också utanför sken solen, det var en av årets sällsynta vackra dagar, i Norge på Vestlandet regnar det ju för det mesta, och med nästan odrägligt oförskämd logik och vänlighet svarade fru Olsen:

"Ja, herrn, ni har faktiskt sovit så här länge."

I stället för att slita henne i stycken koncentrerade jag mig på kaffebrickans ett högre förnuft representerande frestelser och sade inte ens mer något dumt.

"Har herr pianisten sovit lika gott som jag?" frågade jag för att stimulera en aning konversation.

"Herr Richard har gått ut på en lång promenad, och ni ser honom nog inte mer idag." Hon var saklig men inte ovänlig.

"Vad betyder det?" frågade jag.

"Det betyder, herrn, att ni ingenting har här att göra, och att det är lika bra att ni återvänder till Rosendal, för här blir ni ganska allena om ni stannar, för jag måste själv gå ut."

"Så ni kör ut mig?" sade jag sneglande försynt på henne.

"Nej. Jag bara säger som det är."

"Eftersom ni är så vänlig och säger som det är, fru Olsen, så är det lika bra att ni säger som det är. Vad pågår här i huset egentligen? Vart har den senaste unga damen tagit vägen? Och varför har herr Richard försvunnit?"

"Fråga inte mig. Men eftersom ni frågar ska jag svara så gott det går. Jag vet ingenting. Jag är bara en olycklig och sjuk och misslyckad konstnärs plikttrogna mentalsköterska. Om inte jag var här och passade skulle verkligen vad som helst kunna hända. Han skulle kanske mörda vem som helst och till sist sig själv."

"Är han så olycklig?"

"Ja, ty han har förlorat sin musik. Ta ifrån en musiker hans själ, och vad har han kvar? Bara evig bitter grämelse."

"Och zigenaren, muslimen från Bosnien?"

"Bara en vanlig hjälpreda."

"Om han bara är en vanlig hjälpreda, varför har han då plötsligt rest längre bort än till Bosnien?"

"Har herr Richard sagt det?"

"Nej, den unga damen som senast var gäst hos er."

"Då talade herr Richard om det för henne. Han hittar på så mycket dumt. Moses försvinner ibland bort på okända vägar i veckor men kommer alltid tillbaka. Han är en rastlös natur, och han får lätt för mycket av fjällnaturens ödslighet."

"Heter han Moses?"

"Ja, han heter Moses Urban."

"Moses Urban. Ett profet- och ett påvenamn uppe vid Hardangerviddas glaciärer. Är det inte ganska ovanligt?"

"Därför just engagerade honom herr Richard som extra hjälpreda åt mig. Han får så excentriska infall."

"Och damen?"

"Vad har herr Richard sagt till er om henne?"

"Att hon rest hem."

"Och vet ni att hon inte har gjort det?"

"Nej, inte ännu, men jag antar att hon inte är hemma. När jag fått veta att hon inte kommit hem måste jag skicka polisen på er."

"Och varför tar ni för givet att hon inte rest hem?"

"För att vår överenskommelse var att hon skulle meddela mig innan hon åkte hem."

"Och för att hon svikit er vill ni skicka polisen på oss."

"Har ni ett bättre förslag?"

"Herr Magnus, jag ber er att ge oss en chans. Vänta litet. Även om damen inte har kommit hem ännu är hon i trygga händer, och hon kommer tillbaka förr eller senare."

"Och hur länge vill ni att jag ska vänta?"

"En månad."

"Medan hon kanske svävar i livsfara, är döende eller ligger nergrävd i en kidnappningsbunker under jorden?"

"Jag försäkrar er att hon är i goda händer."

"Och om hon inte är det?"

"Jag ber er att ge vår patient en chans."

"Och vad ger ni mig för försäkring på att hon faktiskt lever?"

"Mitt ord som sköterska."

Det var något i hennes ton som var övertygande. Hon talade verkligen som en sjuksköterska som hade en patient att skydda mot recidiv och attacker.

"Ni ska få er chans. Jag ska ta reda på om flickan kommit hem, och har hon inte det så kommer jag tillbaka, och i så fall måste vi fortsätta denna diskussion."

"Jag står till ert förfogande."

Hon var nästan ödmjuk. Jag avslutade hennes kaffefrukost under tystnad medan hon gick ner och stökade i köket. Sedan gick hon ut. Jag var ensam i huset. Jag sökte överallt men fann ingen annan. Då lämnade jag huset själv i god tid innan det skulle bli mörkt. Efter några avskedsdrinkar i puben, varunder alla gubbar förgäves försökte pressa mig på nya värdefulla upplysningar, medan jag buttert och envist höll käft, återvände jag till Sverige, forskade i den försvunna damens öde, fick veta att hon inte kommit hem utan förmodades vara i Norge, varefter jag ingenting annat hade att göra än att återvända till Norge för att på nytt ställa till med pinsamheter för en excentrisk pianist utan själ, för en skräcködla till mentalsköterska och kanske även för en bisarr zigenare. Och det kändes som att behöva åka till Nordpolen för att gräla med eskimåer om att någon stulit en tioöring från mitt svenska nattduksbord.

11.

Jag var så arg över hela situationen att jag i Rosendal inte tvekade inför att gå till polisen direkt. Jag framlade hela ärendet, och de var helt på det klara med att det var helt i sin ordning att två poliser skickades med mig upp till fjällstugan. På tre man hand begav vi oss iväg, men de båda poliserna var tämligen oviga, och jag måste upprepade gånger stanna och vänta på dem medan de flåsande och stönande torkade svetten ur pannan och flämtade sig fram.

Vi nådde stugan, och jag knackade på. Fru Olsen öppnade.

"Goddag, fru Olsen. Som ni ser är jag här med två poliser."

"Herr Richard är inte hemma."

"Är han fortfarande ute på promenad?"

"Nej, han har rest bort."

"Vart då, och hur länge då?"

"Det vet jag inte."

"Får vi komma in?"

Vi fick komma in. Poliserna såg sig omkring med nyfikna blickar och fann ingenting misstänkt.

"Två damer saknas, fru Olsen," sade den ena till slut med artighet, "och de har försvunnit härifrån. Herr Madsen borde veta något om deras försvinnanden. När reste han?"

"Igår."

"Varför reste han bort?" frågade den andre.

"Han skulle ut på en av sina konsertturnéer."

"Om ni vet så mycket så måste ni också veta vart han reste."

"Han reste till Bergen för att ta båten till England."

"Han är således i England," återtog den första. "Hur länge skulle han stanna där?"

"Bara några dagar. Han skulle fortsätta ner till kontinenten sedan."

"Vilka länder, och hur länge?"

"Det har jag faktiskt ingen aning om. När han en gång rest ut på en musikalisk turné så kan han stanna borta hur länge som helst."

"I månader?"

"Minst."

"Tack så mycket, fru Olsen."

Poliserna tycktes vara nöjda, och fru Olsen gjorde ett fullständigt trovärdigt intryck. Hon ljög inte och dolde ingenting.

"Allt vad vi kan göra tills vidare," sade en av poliserna, "är att efterlysa flickorna. Stannar ni här eller kommer ni tillbaka med oss?"

Vad som helst var bättre än att stanna där ensam med fru Olsen. Jag följde med poliserna bort därifrån, och alla var vi glada över att komma bort därifrån, fastän vi gjorde det med outrättat ärende.

12.

På den lokala krogen sammanträffade jag med den lokala pastorn. Det var inte jag som sökte kontakt med honom. Jag stod surmulen vid baren och drack och var allmänt förbannad när en präst, som om det gällde att ytterligare öka min irritation, kom fram till mig och hade fräckheten att tilltala mig.

"Jag har hört att ni intresserat er för fallet Richard Madsen," sade han mycket försynt. Genast blev jag en annan mänska, och all min irritation blåste bort.

"Vad vet ni om honom?" frågade jag genast med en vänlighet som överraskade mig.

"Jag har känt honom sedan han var barn," sade han.

"Då borde ni veta mycket om honom."

"Kanske det, men ändå ganska litet."

"I varje fall borde ni veta åtskilligt mer än jag."

"Kanske det. Men jag trodde faktiskt inte att han skulle resa bort igen. Den här gången trodde jag han skulle stanna hemma."

"Då vet ni kanske varför han reste bort?"

"Jag kan bara ha mina onda aningar."

"Finns det anledning till det?"

"I högsta grad. Ni förstår," sade han med allvarligt förtroende, "Richard har en delvis mycket märkvärdig begåvning."

"Berätta," sade jag kort.

"Inte här, men kanske hemma i min prästgård?"

Jag hade väntat på det förslaget. Vi bröt upp genast.

Det förvånade mig att han levde ensam. "Hur kan ni som präst klara av att leva och verka helt ensam här ute i den norska landsbygden?" frågade jag honom när vi väl satt trygga och hemma i hans varma prästgårdskök vid bordet med var sitt glas av det finaste portvin. Hans prästgård var sparsamt men smakfullt möblerad, som om inredningens enda syfte hade varit att inge varje besökare en känsla av värme och trygghet.

"Jag medger att det inte är lätt," svarade han. "Det är lättare att vara gift än att leva ensam. Ändå har jag avsiktligt valt att leva ensam kanske just emedan det är svårare. Ju svårare ens eget liv är, desto bättre kan man sätta sig in i andra mänskors svårigheter."

"Ni måste vara en god själasörjare."

"Egentligen borde jag kanske vara katolik, ty jag är en sådan präst som betraktar sig som gift med sin församling."

"Och hur länge har ni varit här?"

"I snart fyrtio år. Jag lär väl dö här, ty ingen har någonsin velat bli av med mig härifrån. Själv trivs jag här även. Man måste ju ändå alltid verka någonstans, så varför inte just där var man är?" Argumentet var ovedersägligt. "Men det var inte mig vi skulle prata om. Det var om vår vän pianisten. Duger portvinet?"

"Förträffligt. Dricker ni mycket?"

"Inte så mycket som pianisten. Ni lär ha sagt en del om spökande damer hos honom."

"Det stämmer. En av dem råkade jag ut för, och två har försvunnit."

"Den enda anledningen till att jag ville tala med er om detta är, att jag ville be er att inte göra någonting åt saken."

"Men, för Guds skull, pastorn, två damer har försvunnit! De kan vara mördade! Vem som vet detta kan väl då sitta med händerna i kors?"

"Ert uppsåt är uppriktigt och gott, men ändå ville jag be er tänka över saken en smula. Det är mycket vi inte vet om Richard Madsen. Det enda jag vet säkert om honom är att han har problem. Jag känner honom för väl för att inte önska göra hans problem värre för honom."

"Kortena på bordet, pastorn! Vad vet ni?"

"Jag ville förelägga för er tre uppgifter. De kanske inte har någonting med varandra att göra, jag kanske själv har helt fel i mitt sätt att räkna, men själv kan jag inte få summan av det hela till någonting annat än till en mycket obehaglig form av utpressning som utövas mot honom. Denna summa är ytterst diffus och osäker, men om flera insätts i samma kalkyler kanske de tillsammans skulle kunna räkna rättare och kanske rentav kunna hjälpa honom."

"Fortsätt."

Pastorn tömde sitt portvin i en rejäl klunk.

"Första gången jag fick anledning att höja på ögonbrynen inför Richard Madsen var han bara en liten pojke. Det var 1961. Chrusjtjev härjade som värst, och Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare. Minns ni den tiden?"

"Jag var själv bara barnet då, men jag kommer ihåg Chrusse och Dag Hammarskjöld. Det var visst skobankning och Kongokriser på gång."

"Exakt. Den sommaren sade den unge mannen Richard något mycket ovanligt till mig. Han var väl kanske elva, högst tolv år. Han kom till mig med en dagstidning som hade skrivit en kritisk artikel om Hammarskjöld. Och denna pojke sade till mig: 'Pastorn, den här farbrorn här är i fara, men ingen tror mig när jag säger det. Vad ska jag göra?'

'Vilken farbror är i fara, min pojke?'

'FN:s generalsekretetare.'

'Vad för sorts fara?'

'Han vet inte längre vad han gör. Han är inne på fel väg och tror att han har rätt. Han går i blindo och ser inte vägen. Någon måste varna honom.'

'För vad?'

'Han får inte resa till Kongo mera.'

'Och varför inte det?'

'Den fara som han ser där finns inte där.' Den lille pojken blev tydligt nervös inför mina förhörsmetoder, men han var tydligt alltför starkt engagerad i saken, mera än vad som var hälsosamt för honom, och han återkom ständigt till det att de faror som generalsekreteraren såg i Kongo inte fanns i Kongo och att någon därför måste tala om för generalsekreteraren att han inte mera fick åka till Kongo.

'Men vad är det för en fara som hotar honom, min pojke?'

'Faran finns inom honom själv, men han ser den inte. Därför sätter han utan att egentligen vilja det eller veta det vapen i händerna på dem som vill honom illa.'

Hans resonemang översteg min horisont, och jag gjorde vad vilken präst som helst hade gjort: jag bad honom gå hem och lägga sig och inte tänka på saken mera. Han blev besviken på mig och gick hem, men jag minns ännu tydligt hans sista ord till mig: 'Då kan alltså inte ens pastorn varna generalsekreteraren?' Och jag kunde bara stå svarslös.

En månad senare kom Berlinmuren till, och kort därpå reste Hammarskjöld till Kongo, som det visade sig senare, som alla vet, för sista gången."

13.

"Det var den första av de tre uppgifterna jag hade att förelägga för dig. Mera portvin?"

Mitt glas var tomt. Jag lyfte det beredvilligt mot hans lyftade flaska. Han fortsatte omedelbart.

"Hammarskjöldincidenten kunde ha varit en tillfällighet, och jag glömde den snart. Men jag blev påmind om den två år senare." Han fyllde nu noggrant sitt eget glas till brädden och stärkte sig med en stor välgörande avslappnande klunk. "Minns du 1963?" frågade han.

"Det minns jag bättre."

"Richard var i de yngre tonåren. Han var en allvarligt och djupt grubblande gosse som läste mycket och som redan spelade mycket Beethoven. I oktober 1963 kom han till mig och sade:

'Pastorn, jag har ett problem.'

'Låt höra, min gosse.'

'Något kommer att hända i världen, något stort och oerhört, något hemskt, och efteråt kommer världen aldrig att vara den samma mer.'

'Vad är det då som kommer att hända, min gosse?'

'Det är det som är problemet. Jag vet inte.'

'Så du vet inte vad det är som kommer att hända förrän det har hänt?'

'Nej, och därför kan jag inte avstyra det heller.'

'Skulle du kunna avstyra det annars?'

Och då sade han helt tvärsäkert men ändå helt naturligt: 'Javisst, precis som jag hade kunnat avstyra Dag Hammarskjölds död, om bara någon hade tagit mig på allvar.'

Vad ska väl en präst kunna säga till sådant? Inte hela världens kristendom räckte till för att kunna hjälpa Richard Madsen med hans problem med världen.

Efter en stunds reflekterande, jag minns att jag hade stigit upp och gått omkring en stund utan att kunna se pojken i ögonen, fastän jag visste och kände att han hela tiden betraktade mig, så sade jag eftertänksamt:

'Min son, kan detta nya problem ha någonting att göra med eller ha någon släktskap med ditt problem för två år sedan?'

Han svarade helt troskyldigt: 'Det kan det naturligtvis ha, men jag vet inte.'

Naturligtvis var problemet ännu mera olösligt för mig än vad det var för honom. Jag beslöt att pröva honom. 'Och om ingenting händer inom den närmaste tiden som förändrar hela världen – vad säger du då?'

'I så fall har jag haft fel,' sade han enkelt. 'Men tyvärr vet jag att jag inte har det.'

'Min son, du måste ju förstå, att ett problem, där man inte vet vad problemet är, inte heller kan lösas?'

'Men det kan lösas. Jag måste bara ha hjälp med att hitta lösningen. Jag måste bara någonstans ifrån få en ledtråd. Jag behöver bara upptäcka var och vem någonting kommer att hända.'

'Så det kommer att drabba någon särskild?'

'Bara hela världen.'

Längre kom vi inte. Jag kunde inte hjälpa honom, och han fick gå hem igen. Han var mera ledsen än besviken denna gång.

Jag träffade honom på nytt efter mordet på Kennedy någon vecka senare. Han var ännu ledsnare då, som vi alla var. Jag sade bara till honom: 'Du fick rätt, min son.' Det var det enda erkännande jag kunde ge honom. 'Jag vet,' sade han, 'och alltsammans är mitt fel. Hade jag vetat att det var detta som hade kunnat hända så hade jag kunnat avstyra det. Hade jag vetat....'

Jag kunde ändå inte förstå hur hans tankar och föreställningar fungerade. Jag sade bara: 'Min son, hädanefter skall jag alltid ta dig på allvar. Nästa gång något sådant här dyker upp och ger dig problem, så tvivla aldrig mer på att jag inte kommer att göra allt jag kan för att hjälpa dig till rätta med situationen.'

'Det behövs inte, fader,' sade han. 'Något sådant här kommer aldrig mer att inträffa. Det har jag redan sett till.'

Vem i fridens namn kan begripa vad han menade? Men efter den dagen följde jag uppmärksamt med hans karriär. Han kom in på en musikskola i Bergen, och sedan gick hans väg rakt mot stjärnorna. Under många år hade jag ingen kontakt alls med honom, men han glömde aldrig mig. Sommaren 1973 turnerade han i Italien, och han skrev till mig från Rom i slutet av juli: 'Det kommer att utbryta en oljekris i världen, men den är nödvändig. Var inte rädda i Norge vad som än händer.' Jag påminde mig genast hans problem med Hammarskjöld och Kennedy och sparade kortet. Jom Kippurkriget bröt ut, och Norge upptäckte olja i Nordsjön. Hur i fridens namn hade han kunnat veta det?"

Pastorn tittade rakt på mig. Han väntade sig ett svar, om inte annat så ett tecken på att jag åtminstone inte sov.

"Er slutsats, pastorn?" frågade jag neutralt.

"Denne man har ett slags extra dimension i sinnet som är okänd för vetenskapen. Det kuriösa med detta hans sjätte sinne är att det är politiskt. Han anar vad som väsentligt kommer att förändra världen historiskt innan det händer, ibland ser han exakt vad det är medan han till exempel inte kunde förutse mordet på president Kennedy, och till detta kommer hans övertygelse att han själv är delaktig och medskyldig till vad som sker. Hans första reaktion inför nyheten om mordet på Kennedy var till exempel egna personliga skuldkänslor: han anklagade sig själv. Av alla tänkbara reaktioner inför mordet på en amerikansk president på andra sidan Atlanten är detta den mest kuriösa tänkbara hos en norrman. Och sedan den tvärsäkra förutsägelsen av oljekrisen 1973, som mig veterligen ingen utom denne ende man anade. Och den förutsäger han kallt och nyktert som en självklarhet, som en mogen ung man som vet vad han tänker och skriver. Vad är er egen slutsats?"

"Jag känner mig obehaglig till mods. Antag att jag själv skulle veta att till exempel överste Khadaffi i morgon skulle angripa Skandinavien och bomba Stockholm och Oslo – vilket ansvar! Och i synnerhet då jag skulle vara säker på att ingen skulle kunna tro mig. Men å andra sidan: vilka möjligheter! Just en sådan man skulle vara idealisk för politiska intressen att använda exempelvis som spion."

Fantasin hade skenat iväg med mig. Pastorn sade lugnt:

"Och därmed kommer vi in på det tredje föreläggandet."

14.

Han frågade inte utan bara fyllde på sitt eget glas och mitt. Han förde sitt omedelbart till läpparna. Jag följde hans exempel.

"Det tredje föreläggandet är det känsligaste men samtidigt det enklaste. Jag behöver inte säga något. Jag behöver bara visa en bild."

Han visade ett svart-vitt fotografi. Någonting vände sig i mig.

"Betrakta det noga," sade han. "Ni känner igen mannen?"

"Det är vår man. Men vem är kvinnan?"

"Ingen vet."

"Det är ingen av de kvinnor jag har sett hos honom."

"Behåll det. Kanske ni kan ha större nytta av det än jag, då ni är den som nu försöker utreda fallet."

"Fotografiet i all dess mystiska vämjelighet är värdelöst utan historien bakom det. Vem har negativet?"

"Inte ens Richard själv vet. Han gav mig det här fotografiet när han avbröt sin karriär. Jag hade frågat honom varför han inte ville fortsätta uppträda längre. Till svar gav han mig detta fotografi. 'Fråga mig inte varför,' sade han, 'men om jag skulle försvinna eller dö en onaturlig död, fader, så har jag därmed åtminstone gett er en ledtråd till varför jag måste vara en hopplöst förlorad och olycklig man för alltid.' Mer än så ville han inte säga. Han lämnade mig, och efter det har jag aldrig sett honom mera. Det tror jag att beror på att han själv inte mera vill se mig."

"Och efter det har han då och då företagit sina mystiska resor som inte har varit konsertresor.'

"Precis. Säg nu vad ni drar för slutsats av fotografiet."

"Att han sitter i en bedrövlig klämma," sade jag genast. "Han är fast. Men i vad? Och hur? Och varför? Vad tror ni själv, pastorn? Ni har studerat detta fotografi längre än jag."

"Låt oss hålla oss till enkla logiska förklaringar. En världsberömd pianist, arvtagare till Rubinstein och Horowitz, uppburen som Nurejev, bildskön och tacksam för alla tänkbara nyhetsreportage, en guldgruva för alla världens journalister, får detta fotografi i sin hand. Vi vet inte hur eller under vilka omständigheter bilden togs. Men ingen kan tvivla på vem det föreställer. Vi vet inte om han sover eller är medvetslös, men det är alldeles tillräckligt att det är han och att ingen kan tvivla på det. Själv har han inte negativet. Någon annan har det. Han hade pengar. Han borde ha kunnat köpa det, om det handlade om utpressning. Eftersom han inte har det har han inte köpt det. Någon har alltså velat ha något annat av honom än pengar. Vad? Omöjligt att fundera ut. Jag är kanske den enda som fått en viss inblick i hans politiska sjätte sinne före er nu här idag. Min slutsats är att det enda syftet med detta fotografi har varit att skaffa en hållhake på honom för att kunna utnyttja honom för för oss okända politiska syften."

"Så ni tror på hans politiska clairvoyance?"

"Hade det hänt en gång hade jag glömt det. Två gånger kan man inte längre glömma. Efter tre gånger är övertygelsen total, åtminstone ända tills man blivit överbevisad om motsatsen."

"Och de andra damerna? Är de också bara hållhakar och utpressningsmetoder?"

"Vi trevar i blindo. Vi vet ingenting. Vi har att göra med en mystisk brottarkvinna vid namn fru Olsen samt en bosnisk zigenare utom alla dessa andra kvinnor. Jag har förelagt er en ledtråd. Fortsätt att nysta om ni kan och vågar. Lycka till, min vän. Det var allt vad jag hade att säga er för den här gången. Välkommen tillbaka när som helst."

Jag förstod att audiensen var avslutad. Det var kanske hög tid, ty flaskan var tömd, och jag hade fått en del nya outredbara förhållanden och möjligheter att tänka över.

15.

Tankarna virvlade omkring så frenetiskt i min hjärna att jag inte kunde ta vägen någon annanstans än tillbaka till krogen. En kopiös whiskygrogg gick ner på rekordtid. Jag var inte nöjd. Jag köpte en hel flaska Bailey’s Irish Cream och gick tillbaka till prästgården och ringde hänsynslöst på.

"Är det ni igen," sade prästen avmätt och lakoniskt. "Jag trodde nog att ni skulle komma tillbaka men inte så snart."

"Ni vet mera. Jag vill veta allt. Jag bjuder." Jag visade min läckra flaska.

"Min vän," sade prästen förbindligt, "tyvärr har jag sagt allt det väsentliga. Vill ni höra mera kan jag bara göra er besviken."

"Var är Madsen nu?"

"I England."

"Vad gör han där?"

Han suckade. "Kom in, för Guds skull." Jag steg beredvilligt in.

Vi tog plats vid samma köksbord som tidigare. Jag ville slå i glasen, men prästen avböjde. "Drick själv, om ni vill, men jag avstår." Jag drack själv.

"Det är en trist historia ni ber mig berätta," började han. "När Richard Madsen, denne firade, världsberömde och unike mästerpianist, numera reser ut på sina turnéer så ger han aldrig någon offentlig konsert. Han reser bara för att gömma sig och glömma sig. Han tar alltid båten till England först. Han inleder turnén med ursinniga krogrundor. Han går från pub till pub och bara pratar med alla mänskor han kommer åt tills de tröttnar på honom och han blir utslängd. Men pengar har han i obegränsade mängder, och han gör inte av med särskilt mycket heller. I Bergen har han köpt en Inter Rail-biljett. Efter krogrundor i Newcastle och kanske även sedan i Skottland, Edinburgh, Irland, Dublin, Liverpool och slutligen London, där han alltid super sig fördärvad och slår runt med minst tre olika älskarinnor samtidigt, och slutat med någon holmgång någonstans, så att han hamnar i The Sun, (han är numera en gammal följetong hos The Sun, som alltid har nya avsnitt att vänta med jämna sex månaders mellanrum ungefär, tillräckligt länge för att intresset efter sex månader ska kunna väckas igen, fastän den nya historien alltid blir samma trista upprepning av samma pubsönderslagningsbragd,) så tar han tåget till kontinenten, vanligen Ostende, ty han respekterar Frankrikes ordentlighet. Sedan är han spårlöst försvunnen på kontinenten tills han plötsligt dyker upp som från ingenstans, spik nykter, hemlighetsfullt tyst som graven och vanligen med oerhörda resestrapatser bakom sig. Senast kom han med det ryktbara "zigenartåget" från Sofia till Berlin, som passerar krigets Jugoslavien, Budapest, Prag och Dresden på vägen. I Berlin kan man byta tåg klockan fem på morgonen för ett annat till Köpenhamn, som man kommer fram till på eftermiddagen. Sträckan Sofia-Köpenhamn tar 42 timmar, tågen är av lägsta kvalitet, sittvagnståg, och dräller av zigenare och politiska flyktingar. Han kommer hem och säger inte ett ord och begraver sig i tystnad och avskildhet bakom fru Olsens och zigenarens ogenomträngliga mur, och man får aldrig veta något heller. Sedan förirrar det sig någon ny dam till hans hus som försvinner. Ryktena får ny fart, och snart har han rest iväg igen till Newcastle, och vi får läsa om honom igen i engelska tidningar samma gamla historier om krogslagsmål och "the debauched pianist". Det blir pinsammare för varje gång, och för varje gång stannar han längre borta på kontinenten. Jag antar att han en dag blir borta för gott."

"Han är alltså helt enkelt bara en olycklig man."

"Så kan man se det. Men så finns det andra märkliga aspekter också. Första gången han reste ut på dessa planlösa rumlarresor var i september 1989. Han kom hem igen före mitten av oktober. Vi vet alla vad som hände senare den hösten. Berlinmuren föll, och alla de östeuropeiska diktaturerna utom Albanien föll."

"Menar ni att det har något samband?"

"Jag menar inte att det måste ha det. Men ni och jag är insatt i hans speciella politiska begåvning. Han har gjort sex sådana resor under dessa tre år. Jag har fått se hans pass. Han styr alltid sin färd till samma slutmål: Grekland och Turkiet. Han återvänder alltid till Athen, Konstantinopel och Palermo. Det har han själv sagt till mig. Vad tusan gör en skandinav i Palermo, Athen och Konstantinopel? Athen är en av världens smutsigaste och mest ohälsosamma städer, Konstantinopel är anfrätt av anarki, kaos, smuggeltrafik och politiska attentat, och Palermo är maffians huvudstad. Vad tusan gör en norrman på sådana platser, och varför uppsöker han dem ständigt allt oftare? Senast var han dessutom i Egypten. Vad tusan gör en norsk pianist i Egypten? Där finns ju inte ens sprit, om man är försupen, och något musikliv är det knappast tal om där."

"Så han spelar aldrig på sina turnéer?"

"Vad vet jag? Han kanske hittar någon håla på något skitigt ställe någonstans där han påträffar något ostämt misshandlat piano som han trakterar bara för att imponera på något fnask. Det är ungefär så högt hans konstnärliga ambitioner når nu för tiden."

"Och allt detta har börjat äga rum efter det här fotografiet?"

"Han gav så vitt jag vet sin sista konsert hösten 1988 i Bergen. Det var bara en anspråkslös tillställning, en parentes. Ingen anade att det skulle bli hans sista och troligen inte heller han själv. Han visade mig detta fotografi den 14 februari 1989. Jag minns detta exakta datum, därför att det var samma dag som Khomeini upprörde världen med islams dödsdom över författaren Salman Rushdie, Sankt Valentins dag, för resten. Sedan såg jag aldrig Richard Madsen mer förrän jag hörde att han rest, som alla förmodade, på en konsertturné. Men det var hans första konsertturné av det slag vars premiär var ett slagfält bland flaskorna i England. Det var för resten den sommaren 1989, tror jag, när jag nu tänker på saken, som den där bosniske zigenaren dök upp."

"Så ni tror man kan finna honom i England när väl tidningen skriver om honom igen?"

"Vänta inte på det. Glöm honom. Låt honom vara i fred. Det är vad han vill. Hans liv idag består av mystifikationer. Han vill bara försvinna. Låt honom försvinna. Lämna hans liv åt honom själv. Ingen annan kan reda upp det åt honom. Själv kan han det om han bara vill."

"Det är kanske det han försöker göra."

"Med sina krogrundor?"

"Sjöslagen i England är kanske bara en effekt och en fasad av äckel för att skyla över och dölja vad han gör sedan på kontinenten."

"Du menar att han avsiktligt skulle göra sig offentligt omöjlig i England bara för att sedan inte väcka någon misstanke på kontinenten när han eventuellt utför kanske agentuppdrag?"

"Kanske någonting ditåt. Kanske någon mörk eller hemlig makt har honom i sitt våld genom dessa kvinnor," (jag visade fotografiet,) "som han sedan utför hemliga uppdrag för på kontinenten."

"Men vad gör han på kontinenten?"

"Ser du någon annan tendens i hans resor än bara det här med Athen, Konstantinopel och Palermo?"

"Jo, det gör jag faktiskt. Han söker sig för varje gång längre österut."

"Har han varit i Ryssland?"

"Nej, aldrig i Ryssland."

"Aldrig ens i närheten?"

Han funderade. "Han nämnde att han besökt Kosice i Tjeckoslovakien."

"Var tusan ligger det?"

"Vid Karpaterna nära ryska gränsen i östligaste Slovakien."

"Och Turkiet?"

"Tre gånger minst."

"Mycket är på gång i Turkiet idag. Tror du han är känd i Istanbul?"

"Jag vet inte. Jag har aldrig varit där."

Jag böjde mig ner över mitt glas och resignerade. Jag visste ju inte ens vad jag egentligen forskade eller rättare sagt snokade i.

Prästen återtog: "Jag ber er: lämna honom i fred. Jag tror inte hans fall kan vara hälsosamt för någon."

"Vad i helvete har jag för val? Jag vet ju inte var han finns! När det dyker upp tidningsartiklar om hans eventuella fyllebråk i England så har han väl säkert redan lämnat England och kanske flugit till Egypten. Han har ju råd att resa bort från sina hemligheter, men vi dödliga har fan inte råd att forska i dem."

"Ta det lugnt. Bida tiden an. Låt problemet lösa sig självt."

"Och alla damerna? De försvunna svenskorna? Den blodiga damen på bilden?" Jag kastade fotografiet framför honom på bordet. Jag ville inte ha det.

"Jag gav det till er," sade han oförskämt allvarligt. "Någonting säger mig, att hemligheten med detta fotografi är just vad som kan rädda honom, ty jag vet ingenting annat som kan binda honom. Tag det med er och rädda honom. Jag tror att ni kan göra det."

Jag började gråta. "Hur fan då? Hur räddar man en sill som bara vill drunkna och försvinna?" Men jag tog det vämjeliga, tragiska, infernaliska fotografiet och gick ut därifrån. Hur Richard Madsen än söp ner sig och förnedrade sig med hur många billiga fnask som helst i London, så kunde ingenting av de mest offentliga självförnedringar i världen ens komma i närheten av den vämjeliga stanken av den onämnbara situationen på bilden.

16.

Vad fan kunde jag göra? Det enda hela historien hade att bjuda på var vanmakt. Min enda möjlighet att komma vidare var att hitta någon artikel i någon brittisk dagstidning om någon nordisk före detta pianists bärsärkargång på någon brittisk pub. Naturligtvis kom det aldrig någon sådan artikel, och åtminstone kunde jag aldrig hitta någon sådan. Kanske herr Madsen redan hade sjunkit så djupt att hans eventuella urspårade krogrundor numera bara förekom i lokalpressen. Jag kunde omöjligt i Norge följa med allt vad som skrevs i alla brittiska lokala landsbygdstidningar.

Vare sig prästen hade rätt eller fel i sin inrådan att låta fallet Madsen vara så kunde jag inte göra något annat. Jag var tvingad till det i brist på ledtrådar. Det verkade rentav som att det enda jag själv kunde göra var att själv ge mig ut på besinningslösa krogrundor, då jag hade anledning att supa ner mig, för jag visste att Madsen hade kanske århundradets historia att berätta, att endast jag visste om det och att just ja