historien om en mordkomplott

av Christian Lanciai (1990-91)

Copyright © Christian Lanciai 1991

Jag började så tänka efter. Vad gjorde jag här? Hur i all sin dar hade jag väl kommit hit? Mitt osaliga minne var helt såsom bortblåst av detta mitt saliga uppvaknande. Men så mindes jag några detaljer. Jag mindes ett urspårat tältmöte med halleluja och kvalificerad extashysteri, men det var något samtidigt med detta minne som inte helt stämde. Det var något ovanligt avvikande med det stormiga tältmötet. Det hade bjudits på alkohol och ej på alkohol endast. Det hade berättats de mest ekivoka och utmanande anekdoter.

Med ens stod mitt minne framför mig i klaraste dager igen. Jag befann mig på fästningen i gamla Varberg och hade förpassats till denna totalt ointagliga fästnings beryktade fängelse. Varför? Vad hade jag gjort?

Jag var verkligen en skuldbelastad förtappad och utkastad syndare. Baksmällan vittnade våldsamt därom. Visserligen så hade ju samtliga deltagare vid det tältmötet stört det ordentligt, men jag hade dessutom grovt profanerat det genom att göra mig skyldig till ren romantik musikaliskt. Förvisso så hade var gäst dragit sitt strå till stacken. Var människa hade haft något att vittna om. Stadens fiskal hade vittnat om Israels barn, hur de vandrat i öknen i evig oändlighet och bara livnärt sig på torra nötter, allt enligt den Heliga Skrift. Tänk er! Allt vad som fanns där att tillgå i föda var nötter, små torra förskrumpna och hårda förstenade nötter, allenast och blott i all oändlighet. Tänk att leva i fyrtio år blott på nötter, antagligen då hasselnötter. Måhända fanns där någon valnöt ibland dem, men absolut ingen pistagenöt. Ja, föreställ er att behöva befara en öken i fyrtio år och som färdkost allenast ha nötter. Men de överlevde på nötter. Den valnöten räddade dem, och de hade fortfarande tänderna kvar, när de kom till det Heliga Landet, där äntligen någonting annat fanns än bara nötter. Så klarade sig ett helt folk på att under en hel tapper generation, kanske tidernas främsta och härligaste, överleva på ingenting annat än rötter. Förlåt, sa jag nötter?

Och andra vid mötet uppfyllda av anden stod upp helt spontant för att vittna om liknande heliga saker. Där vittnades om den namnkunnige judiske violinisten, som plötsligt i London en söndag stod där med en överstämd brusten sträng på sin fiol, och varenda musikaffär i hela världsstaden stod stängd och tom. "Finn för Guds skull en judisk affär som har öppet!" bad violinisten sin tjänare, "kanske i East End!" Och tjänaren sökte och fann vad han sökte. Där fanns i det djupaste mörkret i East End en dunkel affär med en klar violinskylt som hängde på väggen mot gatan, och just den affären av alla såg ut att ha öppet. Eureka! De skyndade dit, gick förhoppningsfullt in och fick träffa affärsinnehavaren, men denne var mycket ledsen. "Det är mycket olyckligt att jag ej kan få betjäna två så fina herrar," ursäktade han sig, "men de enda strängar som jag brukar åtgärda är navelsträngar å nyfödda judiska gossebarn." Han var en omskärare, ett slags judisk och manlig men nödvändig barnmorska. "Men," sade då den namnkunnige violinisten, "vad menar min herre då med sin affärsskylt??!!" Affärsinnehavaren visade en ännu mera olycklig beklagande min och fick fram: "Men min herre, vad menar ni att man i min bransch i stället kan skylta med?"

Allt mera heliga blev anekdoterna. En vacker moder steg upp och berättade: "En äkta man tog sig före att för första gången bedraga sin hustru. När han låg med sin älskarinna i hennes hus vågade han fromt bekänna sitt brott. "Vet du vad," sade han. "Jag är gift." Och hon svarade lika fromt: "Det är jag också." "Men var är din make då?" frågade mannen. Hon svarade uppriktigt: "Han ligger hemma hos sin älskarinna som han haft nu redan i månader, och de är säkra på att du i natt ej är hemma."

Så fortsatte festen i allt mera uppsluppen glädje och under ett ständigt inmundigande av de läckraste drycker, som öl, vin och brännvin och punsch, medan rätterna avlöste festligt varandra. När kaffet och tårtorna blivit serverade var det seriösa programmet förbi, det sjöngs mera profana romanser och gluntar, och slutligen inleddes dansen med fullständigt upplöst bankettordning.

Efter ett antal förfriskande drinkar så kröp det ur gästernas hjärtan fram djupare känslor och tankar. Det visade sig att mitt värdpar tyvärr hade ett ej så litet problem. Deras enda barn, en klok, begåvad och brådmogen flicka i nittonårsåldern, var ute på vift icke blott i Europa. Hon hade dess värre försvunnit i Indien. Det sista livstecken som de hade hört från sin dotter var ett brev daterat i Delhi för ungefär tre-fyra månader sedan. De visade för mig det brevet. Den resande dottern bad sina föräldrar att icke bekymra sig för henne och att hon nog skulle snart höra av sig igen. Brevet var mycket rart, och det vittnade ömt om den dotterns välmenande och konstruktiva begåvning och sinnelag. Men vad var hennes påföljande öden och äventyr? Hon hade alltid haft en mystisk längtan till det alltför fjärran Tibet. Hade hon blivit våldtagen eller bestulen och hamnat i knarkares sällskap? Med fog var föräldrarna mer än ifrån sig av oro.

Väl medvetna om att jag var en erfaren och högst effektiv resenär tog de därefter det andra steget. Var det inte möjligt för mig, som ju hade så goda kontakter i utlandet, att kanske inleda forskningar i flickans öde och kanske själv resa till Indien och söka och finna och hämta den gåtfullt förlorade dottern? Jag ryggade genast tillbaka naturligtvis. Jag kunde icke bedröva dem med att ge dem ett blankt nej till svar heller, men jag bad åtminstone att få betänka ett sådant projekt, som jag teg om att verkade hopplöst.

Men det var tyvärr icke allt. En av de andra gästerna visade sig vara en nära vän till min gode vän den mycket framstående pianisten Leif Bergman, min skolkamrat, som jag i alla år hållit kontakten med. Vi diskuterade honom naturligtvis. "Hoppas att han har det bra var han än är idag," sade gästen. Jag häpnade över hans tonfall.

"Du talar om honom som om han var död," sade jag.

"Har du då icke hört vad som hänt honom?"

"Nej?" Och min oro blev avsevärt stegrad.

"Han har hoppat av sin karriär, och idag vet ej någon mer var han befinner sig."

Genast blev Leif mer än levande för mig. Han brukade årligen göra turnéer i hela Europa. Han hade jämt skickat mig vykort från alla de länder som han konserterat och trivts i. Men han hade ej sagt ett ord om en ny turné detta år. När vi sist träffats i maj hade han icke knystat ett ord om sin framtid. Han hade tvärtom verkat nere, men jag hade struntat i att ta hans svårmod på allvar.

"Och varför har han hoppat av sin karriär? Och när gjorde han det?"

"Han försvann efter midsommar. Därefter har ingen mera hört någonting av honom."

"Har han då lämnat sin bostad och sin ateljé vind för våg?"

"Nej, hans hyror är noggrant betalda för resten av året. Jag råkar själv ha en reservnyckel till hans lokal."

"Tror du han lämnat hela Europa bakom sig?"

"Han älskade bara Europa. Jag tror därför icke att han övergivit Europa. Han hade ju vänner i minst sagt varenda betydande stad."

"Han borde i så fall nog lätt kunna spåras."

"Ja, om vi exempelvis kunde få tag på en anteckningsbok med adresser och hans mer privata kontakter."

"Vi kanske kan hitta en sådan där hemma hos honom."

"Du har då ej något emot att tillsammans med mig gå och snoka?"

Det var väl det sista jag mindes av festen. Det följde därpå ett diffust antal groggar, och därefter var allting svart tills jag vaknade hemma i världens mest ljuvliga och underbara befriande fängelse. Men det var bara ett vandrarhem. Flera av gästerna hade logerats i samma exotiska byggnad och vaknat som jag kanske med lika sällsynta sensationella och säregna känslor.

II.

Vad hade det tagit åt Leif? Varför hade han stuckit? Han var den mest öppna och glada av musiker, en äkta levnadskonstnär, idealisk som mänska och musiker och såsom skapad enkom för musiken. Han hade ej någonsin haft några motgångar, men likväl hade han alltid förblivit en anspråkslös musiker helt fri från later. Han hade ej någonsin givit konserter för stora publiker, han hade som sitt element små intima salonger, och hans största kärlek var kammarmusiken. Han hade gjort inspelningar, men de var svåråtkomliga, ty de var sällsynta och efterfrågade. Aldrig förr hade det hänt att han bara försvunnit.

Tack vare den utmaning som låg i att efterforska hans öde så kunde jag ej ge mitt värdpar ett fullständigt nekande svar. Jag var tvungen att meddela dem att det faktiskt fanns för mig en möjlighet att i de forskningar som förestod mig i Leifs fall det även fanns kanske en möjlighet att kombinera dem med efterforskningar i deras dotters försvinnande. Jag kunde ge dem en glimt av ett hopp, inget mera.

Men jag och min nya vän hade omedelbart tur. I lokalen som tillhörde Leif och som min nye vän hade nyckel till fann vi till vår stora häpnad en faktisk adressbok som innehöll alla Leifs europeiska vänners adresser och även i de flesta fall telefonnummer. Men varför hade då Leif lämnat kvar sin adressbok? Mysteriet blev därmed om möjligt än dunklare och ännu mera oroväckande. Alltmer liknade hans bråda uppbrott en flykt i panik. Ifrån vad och till vad?

Men vår tur höll till vår synnerliga förvåning otroligt nog i sig. Naturligtvis ringde vi genast omkring i vår världsdel för att kanske någonstans få något spår, och det slumpade sig att vi genast fick napp. "Vart begav sig Leif helst?" ställde mig min vän frågan, och jag visste svaret: "Athen." Alltså ringde vi först av allt till en adress i Athen, som var till något sekundärt härbärge av tvivelaktig kaliber, men värden där svarade genast att Leif hade varit där. Han mindes svensken alldeles förträffligt bra, ty svensken hade tyvärr lämnat efter sig något, och nu blev vår värd i Athen mycket glad för att vi hade ringt, ty då kunde ju han få adressen till Sverige. Vad var det då Leif lämnat efter sig? Någonting otydbart skrivet på utrikiska, kanske svenska, en liten men mångsidig anteckningsbok.

Genast sade vi: "Skicka den inte! Vi kommer till er!"

Och vi flög till Athen.

Detta härbärge låg bland de mera frivola kvarteren var andra mer billiga, ruffiga och tvivelaktiga härbärgen gjorde sig ökända mellan Omonia och järnvägsstationen. Vårt härbärge hörde till de allra billigaste, primitivaste och minst inbjudande, lämpligt i närheten låg det en typisk bordell som såg ut att ha öppet hus dygnet runt, men vårt förnäma hotells värd var helt öppenhjärtlig och tillmötesgående. Omedelbart fick vi komma till Leifs sista rum i Athen. Det var ett ganska rymligt rum med fyra väggar, där hade han legat tillsammans med tre andra främlingar, och detta rum var väl primitivt, unket och instängt. Det fanns ingen utsikt fastän det fanns fönster, och dörren till brandtrappan och en balkong där var låst. Det fanns en enda lampa i rummet som saknade lampskärm som hängde i mitten av taket och ett enda litet bord med plats för en och en stol. Det var allt. Garderoben var utrustad med endast en stackars klädhängare som var krokig, och badrummet med toaletten, som låg längre ut i en mörk korridor, var gemensamt för hela den våningen. Här hade Leif både levat och sovit och skrivit.

Den anteckningsbok som var kvarlämnad väckte ytterligare vår förvåning. Det visade nämligen sig vara en mycket utförlig resedagbok. Varför hade han lämnat den kvar? Hade han haft så bråttom att han hade glömt den? Det fanns även en annan möjlighet: hade han kanske med avsikt på detta sätt lämnat ett spår efter sig? Hur som helst, vi två kastade oss genast givetvis över den spännande resedagboken.

III.

Jag mindes så väl sista gången jag träffade honom. Vi hade då talat om kärlek. Det var ganska sällan han hade för mig visat en sådan öppenhet.

"Hur kan du leva så ensam som ungkarl så länge? Du är ju snart fyrtio," hade jag sagt till min vän pianisten i smoking. Han hade just givit en kammarkonsert, och vi satt lugnt tillsammans och rökte cigarr i Odd Fellows lokaler.

"Min vän," sade han, "tyvärr klarar jag mig inte utan mätresser. Det är mitt livs svaga punkt som jag tyvärr alltid skäms för."

"Det är väl ej något att skämmas för. Annars så brukar ju manliga framstående pianister tyvärr vara homosexuella."

"Jag är väl bekant med den yrkessjukdomen. Men musiker kan aldrig klandras för det att de ofta är homosexuella. Vad är väl musiken om ej endast kärlek? All kärlek är hopplöst erotisk och kompromisslöst sexuell. Alla kärlekens dyrkare slutar som slavar åt Venus. Den hopplöst erotiska driften är hennes förbannelse över den mänskliga rasen. Apollon är dock hennes överman. För att försöka få fram något alternativ till den köttsliga kärlekens obotliga slaveri har han uppfunnit konsten, kulturen, musiken och själen. Hans närmaste tjänare var snillet Orfeus, som Dionysos lät mörda. Den oemotståndlige Orfeus var icke homosexuell, men han införde och etablerade den enbart själsliga kärleken som han gav formen musiken. Men även som uttryck för själslig, gudomlig och oköttslig kärlek allenast är konsten, musiken och all kultur den även hopplöst erotisk. Rätt ofta blir till och med kärleken ännu mer sexig, erotisk och oemotståndlig ju mera rent själslig den är. Mitt liv är den mest själsliga, sköna och rena musik som är möjlig, men ju mer gudomlig den är, desto mera beroende blir jag av kvinnorna."

"Upplever du det som någonting negativt?"

"Nästan. Jag spelar ej lika bra efter en kärleksnatt som efter en längre tid av askes. Jag blir säkrare, skickligare och mer nöjd med arbetsresultatet ju längre tid jag kan avhålla mig från erotiken. Just därför mår jag alltid bäst när jag reser och anstränger mig med att aldrig få någon tid över för lättja."

"Men hur kan väl kärleken negativt påverka någon musik?"

"När jag arbetar efter en kärleksnatt är jag mer aggressiv, kritisk och otålig än när jag arbetar under en tid av from renlevnad. Man kan naturligtvis se aggressionen som en icke ensidigt negativ faktor, den innebär ju även stark energi; icke heller är mer sträng kritik blott av ondo. Men otåligheten är nästan en plåga. Man är icke musiker för att av sitt musicerande uppfyllas av nästan destruktiv, olustig och föga angenäm vrede."

"Med andra ord: kärleken ger dig precis alla vanliga former av olustigheter som alla vanliga äktenskap innebär."

"Ja, det kan man faktiskt säga. Då föredrar jag faktiskt renlevnaden och Apollon, kulturen och idealismen och själens upphöjande ovan det köttsliga. Men även all sådan strävan är kärlek allenast, som förr eller senare alltid drar ner en till kvinnornas sänglakan åter och sexualitetens ohyggliga slibbighet, så hur högt mannen än strävar i renhet och själslighet är det nog lika bra att han ändå alltid samtidigt lever i vanligt naturligt och hälsosamt äktenskap med någon kvinna som han alltid kan visa uppriktig kärlek."

Vi drack upp det sista ur våra väl tilltagna groggar och avslutade våra läckra cigarrer. Men hur klart han ändå bekänt sig till kärlekens enda naturliga villkor i livet så fanns där likväl någon motsägelse, ty det faktum stod kvar att han ännu som fyrtioåring var ogift och aldrig ens haft någon sambo.

IV.

"Min flykt i panik heter mord. Mera vet jag ej själv. Jag vet bara att jag är en mördare, och jag har rest iväg blott för att mörda. Och mera kan jag inte avslöja ens för mig själv."

Denna gåtfulla inledning fick oss att spärra upp ögonen. Leif en beräknande mördare? Omöjligt! Och vi var nästan beredda att avbryta läsningen genast. Så rädda blev vi för att få veta mera om kontroversiella och farliga saker, ty de mest förfärliga farhågor väcktes omedelbart upp till ett fasansfullt liv av hans resedagboks första rader.

Ett mord hade nämligen skakat vår stad innan vi hade lämnat den. Ett? Kanske två. Kanske det var ett dubbelmord eller två olika mord. Saken var mycket dunkel och enligt polisen totalt outredbar. Två lik hade nämligen påträffats i en kloak. Dessa lik hade varit högst olika och även mördade på mycket olika sätt. Längst ner låg det en alldeles ung man som hade dött genom en överdos rent heroin, men på honom så låg det en märkvärdig kvinna. Hon var mycket känd som ett original, och till smeknamn så hade hon haft "kejsarinnan". Hon var medelålders med midjelångt hår, mycket duktig som omhändertagerska av handikappade barn, en bisarr, mycket fåfäng och ganska besynnerlig dam, som dock även var känd för sin mildhet och godhet och stora generositet, och det var absolut säkert att hon ej någonsin haft någon fiende. Hon hade haft ett långt äktenskap bakom sig som dock ej gav några barn, hennes man hade efter en välordnad skilsmässa gift sig på nytt och fått massor med barn, hennes liv var så rent och så fläckfritt som hennes lekamen och blod, inga spår efter droger och aldrig en kontrovers i hennes liv. Det var gåtan: här låg älskvärdheten själv strypt i kloaken tillsammans med en yngre man, som låg död i en överdos knark, fastän han icke heller var känd som en nyttjare av något sådant. Tvärtom hade han starkt uttalat sig mot varje form av narkotikamissbruk.

Det här var blott ytan av det mycket dunkla mysteriet. Vem hade väl lyckats med att transportera två lik från två olika orter och osedd fått ner dem i gatukloaken? Det måste ha varit ett sällskap, ty två starka män hade minst krävts blott för att få upp avloppslocket. Och därefter hade de två stackars kropparna tryckts ner och pressats med omänsklig kraft ner i avloppet, på samma sätt ungefär som gorillan i Poes deckarklassiker pressade upp ett kadaver i en skorstenspipa. Det hade ej påträffats några spår alls, ty det hade i tre dagar regnat ordentligt förrän liken hittades, då stadens renhållningsverk hade märkt något stopp, någon värre blockering i avloppssystemet, som medfört att all gatans vatten ej runnit ut i vanlig ordning men samlats i pölar och i svåra sjöar av pölar i stället. Det hade ej blott varit löv som täppt till brunnens gångar, och så hade liken påträffats.

Vad som var kusligt var att den så sorgligt och hemskt förolyckade mannen var Leif Bergmans granne, som bott precis ovanpå vår pianist. Det var efter att Leif lämnat staden som liken hittades. Ännu mer kusligt var det att min vän kände till vad som kunde ha varit ett logiskt motiv för Leif Bergman till att ta sin granne av daga. Den märkvärdiga och högst anmärkningsvärda berättelsen fick jag nu höra av honom, och den följer genast. Men det var dock fullständigt otroligt att Leif själv kunde ha utfört en sådan besynnerlig våldsgärning, som absolut måste ha krävt ordentliga kroppskrafter och även medhjälpare, kanske flera. Och damen, den älskvärda originella och gåtfulla kvinnan som låg där i brunnen och ovanpå mannen? Hon bodde ett antal kvarter därifrån, och hon måste ha släpats ett avsevärt stycke. Kloaken låg ungefär tjugofem meter från den unge mannens hus och kanske tre hundra meter från kvinnans.

Naturligtvis var det dock misstänkt att Bergman rest bort kanske samma dag som morden hade begåtts och ett par dagar innan de två liken upptäckts. Det var ganska klart dock att båda dött ungefär samtidigt. Att kvinnan mördats var säkert. Om även den olycklige kavaljeren, som var kanske tjugo år yngre, var mördad han också var däremot osäkert. Man kunde med samma osäkerhet påstå att någon tagit hans liv med att ge honom en drastisk överdos som att han tagit den själv. Båda alternativen var ganska så osannolika. Det fattades dessutom varje tillstymmelse till något spår av motiv i de båda olyckliga mänskornas död. Varken spår till brott eller motiv till brott kunde uppdagas i något av dödsfallen. En sak var säker allenast: att stadens polis fått sig myror i skallen och sömnlösa nätter med kroniska mardrömmar nog för ett år minst framöver.

V.

Det här var nu den mycket märkliga skildring från Bergmans liv som min kollega inte ännu ville berätta allt om men som gradvis framgick ur de laddade resedagboksbladen:

"Min hemlighet är fruktansvärd och desto mera fruktansvärd emedan jag ej känner till den, men jag bär den i mitt hjärta, och den värker som en inplanterad metastas som en dag måste explodera. Jag vet blott att min hemlighet bär etiketten mord. Vem jag har mördat, varför, och vem jag skall mörda har jag ingen aning om. Jag vet blott att jag bär ett mordtungt öde inom mig som jag ej själv kan kontrollera.

Söderut gick min panikartade flykt. I Köpenhamn blev jag nödsakad till att vänta för att byta tåg, men denna stads centralstation är ganska otäck och ett ruskigt ställe med otaliga fördolda korridorer mellan tröstlösa otaliga förvaringsboxars rader, och att stanna där för länge är ej roligt. Restaurangen kan man sitta på, men klockan tio stänger den, och sedan är man hänvisad till nattkaféet, där det aldrig gives någon frid, ty atmosfären misshandlas ihjäl av ständig rockmusik från obönhörliga högtalare som psykiska torteringsinstrument. Emellertid fanns det ej någon annanstans en lördagkväll i Köpenhamn för en bedrövad främling att ta vägen efter klockan tio.

Jag satt tungt vid bordet och led alla världens musikaliska tänkbara kval med blott en illasmakande kopp kaffe som misslyckad tröst när en ung herre visade sig mitt emot vid bordet. Med ett trevligt leende och artigt lyftande på hatten frågade han mig på svenska om han kunde slå sig ner vid samma bord som jag. Jag hade inga invändningar alls, emedan han så tydligt var en man man kunde prata med. Och vi begynte genast tala med varandra.

Vårt inledningssamtal började konventionellt och artigt, vi berörde ämnet kaffe, restaurangens omänskliga oväsen och annat oväsentligt trams och ytligheter, tills han överraskade mig med att säga:

"Ni ser oroad ut."

"Gör jag det?"

"Jag vet vem ni är. Ni är pianisten Leif Bergman."

"Och vem är ni?"

"Det spelar ingen roll. Men jag kan hjälpa er."

"Med vad?"

Han var mycket lugn när han sakligt konstaterade:

"Ni har flytt från Göteborg i panik emedan ni där har begått ett brott."

"Tala då om för mig vilket brott jag har begått, för jag vet det inte själv."

Han log avspänt när han förklarade:

"För det första kan ni ta det fullständigt lugnt. Ni är fullkomligt oskyldig till det brott som ni har begått."

"Hur kan jag vara det om jag har begått det?"

"Ni var inte medveten om vad ni gjorde när ni tog livet av er granne ovanför."

Jag blev slagen av häpnad och frågade genast med förmodligen utstående ögon:

"Är han död?"

"Ja."

"Och jag tog livet av honom?"

Han fortsatte med samma lugna avspända saklighet:

"Ja, men det är omöjligt att bevisa, och ni var inte själv medveten om när det hände. Men ni måste dock komma ihåg att ni förberedde er inför detta mord månader i förväg."

Han tycktes veta allt om mig, och jag visste ingenting om honom. Det var nästan orättvist.

"Vad vet ni mera?" frågade jag osäkert.

Han smålog igen. "Min vän, ta det alldeles lugnt. Ni visste ju inte ens att han var död. Jag kan själv vittna om er yttersta förvåning och om hur fullständigt äkta och övertygande den var när ni först här i Köpenhamn fick veta om er grannes död. Ingenting kan binda er vid brottet, som inte ens har kunnat bevisas vara ett brott. Men oturligt nog kom det en kvinna på besök till er när dådet var fullbordat."

Jag blev på nytt förskräckt. "En kvinna?"

"Ja, en något äldre kvinna som hade nyckel till er lägenhet och som begagnade den just i det mest olämpliga tänkbara ögonblicket."

Jag flämtade. Det fanns bara en sådan kvinna. Jag frågade dumt: "Vad hände?" Ty själv visste jag ingenting.

"Ni mördade henne också."

"Gud! Det får inte vara sant!"

"Tyvärr är det sant. Ni lyckades över all er egen förväntan. Ni mördade två personer och lyckades göra er av med liken utan att lämna något spår efter er, utan att något kan binda er vid morden och utan att ni ens själv visste om det, varken under brottets utförande eller efteråt."

"Men hur är allt detta möjligt? Och hur vet ni allt detta?"

"Min vän, jag hjälpte er med programmeringen av er. Jag har alltid förstått er. Därför har jag även alltid varit ytterst noga med att utplåna varje minne hos er av mig. Men nu behövs det inte längre. Ni har lyckats med allt och avancerat i graderna. Nu förestår er högre uppgifter."

"Vem är ni?"

"Tids nog får ni veta det. Men äntligen till saken. Vi har ett viktigt uppdrag åt er av världshistorisk betydelse. Därför ber jag er vänta på mig vid järnvägsstationen i Hamburg."

"Varför skulle jag göra det? Ni kan inte påtvinga mig uppgifter som jag inte själv frivilligt vill göra."

"Tänk på vårt samtal. Tänk på vad jag vet om er. Jag tror att ni kommer att ställa upp."

"Jag är inte så säker på det. Ni säger ju själv att ingen kan sätta fast mig."

"Just därför är ni så lämplig för uppdraget. Jag tror att ni frivilligt kommer att acceptera det. Er nyfikenhet om inte annat kommer att driva er därtill."

"Ni kan inte programmera mig."

"Nej, men ni kan programmera er själv. Farväl, Leif Bergman."

Och han steg upp och avlägsnade sig. Hela hans väsen vittnade om bara den lugnaste saklighet. Han hade mig fast i ett äventyr som jag själv inte hade något begrepp om vad det kunde röra sig om. Men han hade rätt. Han hade åtminstone gjort mig nyfiken.

"Vänta!" skrek jag och rusade upp efter honom. Han vände sig om och log mot mig. "Har jag glömt något?" sade han.

"Om vi ändå ska träffas i Hamburg," sade jag, "varför inte lika gärna träffas redan i morgon igen här i Köpenhamn?"

Han log och lovade återkomma till stationen vid lunchtid följande dag.

VI.

Han tog mig med till en särskild krog vars like jag aldrig upplevat förut. Den låg ute på Amager inom att gammalt kasernområde som verkade ha blivit någon sorts fristadsområde för original, konstnärer, utslagna och asociala. Så fort jag kom inom området erbjöds jag att köpa hasch, men jag var inte intresserad.

"Varför har du fört mig hit ut?" frågade jag.

"Här finns stadens trevligaste krog." Och vi gick in på ett obeskrivligt sjapp som faktiskt var mycket originellt men primitivt. Inte minst originella var alla gästerna där, samtliga var vad man skulle kunna beteckna såsom särlingar, men alla hade det gemytligt, och vi föll in i stämningen.

"Berätta nu varför du har fört mig hit."

"Detta är Skandinaviens underjordiska hjärta. Detta är Christiania, där de flesta är narkomaner, och hit kommer man från hela Skandinavien och Nordeuropa för att odla drogkontakter och för att kanske försvinna från samhället och gå under jorden."

"Vem är du?"

"Har du faktiskt inget minne av mig?"

Jag betraktade honom än en gång noga. Han hade ett alldeles ovanligt trevligt utseende med ett mycket gott leende under en ganska buskig men välväxt mustasch. Hakan var renrakad och utseendet för övrigt välvårdat om än håret var halvlångt och gick över öronen, men det var inte för långt. Ögonen var knipsluga, och min lurige reskamrat hade tydligt många rävar bakom öronen, men han var tydligt besjälad av en god och positiv vilja vilka friheter han än tillät sig. Hans ganska stora och bredbrättade slokhatt skymde pannan, och ibland föll dess skugga över ögonen men aldrig helt, och när ögonen var som mest skymda i skugga blänkte de som intensivast. Hatten gav honom en viss likhet med Snusmumriken.

"Vilken organisation representerar du?" frågade jag.

"Miljörörelsen."

"Vilken miljörörelse? Det finns många."

"Jag representerar dem alla."

"Då är du inte politisk?"

"Nej."

Detta lugnade mig något. Han tycktes märka det men lämnade mig inte i fred.

"Vad minns du av affären med din granne?"

Detta ville jag egentligen minst av allt tänka på. Detta om något ville jag komma bort ifrån.

"Allt utom det som du har berättat."

"Vad innebär allt?"

"Är detta ett förhör?"

"Nej, nyfikenhet."

"Jag trodde att det var jag som skulle vara nyfiken."

"Vi kan båda stilla varandras nyfikenhet."

Jag suckade. "Vill du att jag ska berätta allt från början?"

"Försök."

"Jag är inte den som vill hata. Vem vill väl hata? Men ibland tvingar sig hatet på en som en objuden gäst som man inte kan bli av med. Min granne flyttade in för två år sedan, och han gjorde sig omedelbart omöjlig med att bara spela sämsta tänkbara rockmusik för högsta tänkbara volym tjugofyra timmar om dygnet vare sig han var hemma eller inte, och när han var hemma stod han alltid och stampade takten i golvet, och vårt hus är mycket lyhört."

"Varför flyttade du inte?"

"Min enda möjlighet att flytta var att finna någon att byta lägenhet med. Men ingen vill ha en lägenhet under en rockmusiker som för hysteriskt oväsen hela tiden och stampar takten till i golvet dessutom och sjunger falskt."

"Klagade du inte inför värden?"

"Hundratals gånger, men värden ansåg det hela vara en bagatell och avskrev målet utan att ens ha läst handlingarna."

"Och grannen menade att han fick spela sin rockmusik hur mycket han ville och när han ville ovanpå dig eftersom du själv spelade piano?"

"Ja. Mot sådan argumentering hjälper varken Chopin eller Schubert, och mitt liv som musiker blev fullständigt förstört."

"Och vad hände sedan?"

"Jag träffade en skum typ på en nattklubb. Han sade att det fanns en metod att klara av problemet utan lagens hjälp. 'Börja med att dricka det här,' sade han och bjöd mig på en drink. Sedan minns jag inget mer av den aftonen."

"Träffade du honom igen?"

"Jag är inte säker. Jag har dunkla minnesbilder som omedelbart försvinner när jag försöker koncentrera mig på dem, och ibland anar jag hans ansikte bland dem, men jag ser det aldrig klart och kan aldrig vara säker."

"Din osäkerhet är din räddning. Och mig har du aldrig sett förut?"

"Nej, aldrig." Det var jag säker på. Han log.

"Och grannen ville du mörda?"

"Ja, många gånger." Han log. "Medge att jag hade motiv. Han förstörde ju mitt liv för mig och det metodiskt!"

"Du försökte aldrig tala med honom själv?"

"Jo, många gånger. Men han bara sluddrade, och sedan fortsatte han som vanligt."

"Var han narkoman?"

"Jag vet inte."

"Han dog av en överdos heroin. Ändå hade han själv talat mot narkotika. Ändå hade han haft amfetamingäster. Allt tyder på att han fick den död han förtjänade. Minns du ingenting mer?"

Jag teg. Jag mindes en hel del, men jag tvekade inför att tala om det.

"Du behöver inte svara," sade han. "Jag vet vad du vet. Du ville mörda din granne. Du kom till oss. Du lät dig drogas. Du är en fallen ängel som alla andra."

"En fallen ängel?"

"Se dig omkring. Vad finner du här i Christiania? Idel fallna änglar. Inte en av dem ville någonsin något illa, och likväl är de alla här. Likväl är de alla asociala, likväl är de alla utslagna, likväl är de alla narkomaner. De har allesammans försvunnit in genom samhällets svarta hål och kommit ut på andra sidan ungefär som levande avfallsprodukter. Även du är en fallen ängel. Du ville aldrig någon något ont. Likväl råkade du ut för ett öde som skaffade dig en granne som gjorde att du blev till en mördare."

"Försöker du skaffa dig en hållhake på mig?"

"Inte alls. Jag försöker bara hjälpa dig. Vi är till för att hjälpa sådana som du. Endast därför råkade du ut för mannen på krogen. Vi hjälpte dig lösa ditt problem."

"Och vad vill ni ha som betalning av mig? Ni är ute efter något, eller hur?"

Han log. "Vi hjälper bara sådana som vi tror att sedan kan hjälpa oss och världen."

"Och hur kan väl jag hjälpa världen?"

Han blinkade och sade: "Det får du kanske veta i Hamburg."

VII.

Naturligtvis kom jag ihåg allt. Det där vidriga ansiktet i den där vidriga nattbaren! Hur kunde jag hamna på ett sådant ställe? Och hur kunde jag låta mig övertalas av en så vidrig person till sådana vidrigheter? Men jag var desperat, och min ljudterroriserande granne var ännu vidrigare, och allt var mitt eget fel. Jag sökte i månader efter någon lösning på problemet, jag pratade med alla jag kände om det fruktansvärda problemet, jag bad dem alla till och med att sprida budskapet och efterlysa hjälp på vilka håll som helst, jag behövde hjälp med vilka medel som helst, ty det gällde mitt liv och min musik eller grannens barbari och dess seger över konsten. Och den förste som någonsin gav mig någon skymt av något hopp var det där vidriga slemmiga narkomanansiktet i baren.

Jag hade försökt allt. Jag hade talat med grannen otaliga gånger. Han hade aldrig kunnat förstå hur jag kunde tycka att han förde något oväsen när jag själv spelade piano. Jag hade bönat hos husvärden. Han hade påtalat saken en gång för min granne och sedan bara ryckt på axlarna när det inte hjälpte. Jag hade dragit saken inför rätta. Hyresnämnden hade inte ens kallat min granne till förhandlingarna utan nöjt sig med att reprimandera mig för att jag dragit saken inför rätta. Jag hade försökt byta lägenhet mot vilket alternativ som helst, men alla mina bytesspekulanter hade tjusats av min lägenhet ända fram tills de hört ett enda klamp från min granne ovanför. "Är det därför du vill...." hade de sagt med en obeskrivlig min och sedan försvunnit för alltid. Det gröna slemansiktet blev min räddare i nöden.

"Vi känner till ditt problem. Vi kan hjälpa dig. Vi vet vad du efterlyser. Den metod som du efterlyser kan vi ordna åt dig."

I någon av mina vildaste fantasier hade jag inför en flyktig bekant efterlyst möjligheten att låta hjärntvätta och programmera mig själv till att göra mig av med min granne utan att jag själv eller någon annan någonsin skulle kunna få reda på vad som verkligen hänt. Jag blev omåttligt häpen när den slemmige vid bardisken erbjöd mig hjälp med just ett sådant företag. Jag vågade tvivla på att han menade allvar. "Kan det verkligen genomföras och lyckas?" frågade jag. "Vad har ni för garantier?"

"Mordet på Olof Palme," sade han. "Ingen vet än idag vem mördaren var och allra minst mördaren själv."

"Det förefaller mig otroligt," sade jag.

"Tvivla så mycket du vill. Men du borde åtminstone pröva möjligheten och ta chansen. Du är ju desperat och det är kanske din enda chans." Och den odräglige vände sig bort från mig med sin feta cigarr mot bardisken.

"Vad kräver ni av mig i stället?" frågade jag.

Han vände sig åter om emot mig med ett leende som faktiskt försökte vara vänligt. "Ingenting," sade han. "Vi vill bara hjälpa dig."

"Det måste finnas någon hake."

"Det är du som tar alla riskerna. Vi kan inte garantera att du inte åker fast, och om du åker fast kan ingenting hjälpa dig. Den enda haken skulle möjligen vara att detta är en verksamhet i vardande. Vi behöver erfarenhet av försökskandidater."

"Men ni lyckades ju med Palmemordet, påstår du."

"Vi lyckades för bra med det. Vi hade en nästan skrämmande tur. Kanske var det nybörjartur. Vi har inte råd att enbart attribuera resultatet till vår egen skicklighet. Den affärens otroliga succé har nästan gjort oss rädda för oss själva. Vi vågar inte tro för mycket på att det kan lyckas varje gång."

"Vad har ni mera för statistik?"

"Den är hemlig."

"Har ni misslyckats någon gång?"

"Inte ännu. Men någon gång måste bli den första."

"Så ni vill experimentera med mig?"

"Gärna. Går det så går det."

Jag hade inget val. Jag hade inte råd att förlora musiken. Min granne var en värdelös imbecill oljudsdåre och samhällsparasit. Ingen skulle sakna honom. Jag beslöt att ta risken och drack den slemmiges specialreceptbelagda drink i ett enda svep. Jag tittade honom stint i ögonen och hann inte ens säga att jag stod helt till hans förfogande förrän ridån gick ner för mitt medvetande.

VIII.

Hamburg var som det var. I sittsalen satt allt utom tågresenärer: nattluffare, slödder, zigenare, uteliggare, horor och löst folk och till och med tiggare. Gubbarna snöt sig i näven, hamnsjåarna spelade kort, och när någon blev sjuk (efter nyttjandet av någon flaska i något paket i en väska väl dolt för stationsinspektören) så gick han till räcket av bron över tågspåren och lät det regna de mest oaptitliga saker, och om det där under just råkade finnas en tågperrong uppfylld av väntande människor, som fick alla fylltrattens mest oaptitliga maginnehållsunderbarheter över sig, så gjorde det inte fylltratten något. Och medan man satt där och frös mitt i natten i väntsalen kom det med tysk regelbundenhet och noggrann punktlighet nattvakter som körde ut alla människor som inte blott väntade på något tåg. Alla luffare, snyltare, fylltrattar, ungkarlar, horor, zigenare, tiggare och parasiter blev utkörda och försvann lydigt, men när dessa vakter gjort sitt och kört ut alla för att därefter försvinna och själva gå vidare fylldes den sjaskiga väntsalen av klientelet på nytt. Nu kunde de husvilla sitta i trygghet tre timmar igen med sitt snarkande, sina buteljer, sitt kortspel och allt vad de hade att muntert fördriva sin jordetid med, tills de åter blev utkörda efter tre timmar igen.

Där dök småningom även min Snusmumrik upp med sin ögonen döljande slokhatt, sin fina mustasch och sin ytterst välrakade haka.

"God afton," begynte han konversationen.

"Jag har väntat på er," sade jag smått irriterad.

"Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge."

"Hur vet jag att ni är något gott?"

"Jag har ju blivit något av en biktfar för er," sade han och satte sig bredvid mig.

"Behöver jag en sådan?"

"Det vet ni bäst själv. Herr pianist, jag har fattat intresse för er. Ni är en människa i en krissituation. Sådana är alltid intressanta. Och kanske just jag är rätt man att hjälpa er på rätt sätt."

"Förklara min så kallade kris för mig."

"Ni befinner er på flykt från två mord som ni inte själv begriper hur ni kunde åstadkomma dem." Jag försökte komma med en spydig replik, men han fortsatte genast: "Ni hade planerat ett, men ni åstadkom två. Detta är både ert och vårt dilemma."

"Ni tycks veta allt om ett så kallat mord nummer två som jag inte har någon blekaste aning om."

"Men ni kände kvinnan."

"Alltför väl."

"Jag ska vara skonsam mot er. Jag vet hur det ligger till. Ett misstag har begåtts. Er mest naturliga fråga är: kan det rättas till? Svaret är att det tyvärr inte kan rättas till, emedan kvinnan i fråga är död. Då undrar ni: hur dog hon? Det är en oskyldig fråga. Tyvärr kan dock svaret inte ta hänsyn till denna oskuld. Därför vill jag vänta med svaret. I stället vill jag tackla ett mera angeläget problem: er flykt. Varför flydde ni? Vet ni det själv?"

"Jag ville komma ifrån en skuld som jag inte kunde definiera för mig själv."

"Just det. Häri ligger problemet. Rockgrannens död har inte belastat er. Den ingick i programmet. Ni lät ert fullt avsiktligt programmeras till att ta livet av honom och komma undan från dådet med gott samvete. Allt fungerade perfekt. Men så inträffade något annat. Denna dam dök upp, och omedvetet handlade ni precis som en professionell yrkesmördare skulle ha handlat som ser ett ovälkommet vittne till hans affär dyka upp i fel stund. Hon fick köras ut bakvägen lika effektivt som om ni aldrig hade känt henne. Men när ni vaknade upp ur er sömngång gnagde något i ert undermedvetna. Hon hade inte obemärkt passerat förbi i ert omedvetna. Detta är problemet."

"Vad hände exakt?"

"Min vän, min teori är, att hon kom hem till er när ni var uppe hos grannen. Ni var inte hemma, men er dörr var öppen. När ni kom ner stod hon där och undrade vad ni höll på med. Ni skred till verket omedelbart, och hon fick inte möjlighet att ställa fler frågor. Följande dag framemot middag blev det stopp i någon kloakledning, och er dam och er granne påträffades som det skyldiga hindret i livlöst tillstånd medan ni själv var bortrest.

Observera att ni var själv fullkomligt omedveten om vad ni gjorde. Ni gick i sömnen och kunde inte väckas, och allt vad ni gjorde i sömnen skedde med en sömngångares fullständiga säkerhet. Moraliskt kan ingen belasta er för något, och därför handlar ni fel om ni gör det själv. Rent tekniskt har ett misstag begåtts: två har mördats i stället för en, och det är bara att konstatera att misstaget ej kan korrigeras. Det enda vi kan göra är att försöka se till att sådana misstag ej händer igen i framtiden."

"Om jag var så oskyldig, varför har ni då sökt upp mig för att upplysa mig om min skuld?"

"En klok fråga. Man kan säga att jag ville lugna er oro, stilla er flyktpanik och orientera er i sakernas rätta förhållanden. Men det är inte hela sanningen. Er situation är som hela världens i ett nötskal."

"Vad menar ni?"

"I krissituationer mobiliserar människan krafter som hon annars saknar, och hela hennes bättre jag kommer fram till ytan. Er personliga krissituation är synonym med hela världens."

"Vad tänker ni på?"

"Var inte så dum. Helt omedveten om vad som händer i världen är ni inte. Känner ni inte till att det pågår en Kuwaitkris?"

Nu blev jag allvarligt misstänksam.

"Vad tusan är det ni försöker blanda in mig i?"

"Ingenting. Var bara lugn. Vi kommer aldrig mer att tillåta att ni begår fler mord än det enda som ni avsiktligt planerat själv." Han reste sig.

"Var ses vi nästa gång?"

"Det är söndag idag. För att komma till Paris lär ni få byta tåg i Köln och i Bryssel. Kanske att vi ses i Bryssel." Och han gick.

Jag försökte lugna ner mig ett tag, men det var svårt. Slutligen kände jag några välbekanta obehaglighetskänslor nere i magdjupet och gick instinktivt ut till broräcket, böjde mig ner över det och spydde ner perrongen nedanför. För säkerhets skull tittade jag inte efter om där fanns människor.

IX.

Skulle jag ha kunnat mörda henne med dessa mina båda egna händer? Hur skulle det kunna vara möjligt, jag som inte ens kan döda en fluga? Och likväl har jag svårt för att tvivla på mitt eget samvete, mitt eget undermedvetna och mina egna drömmar. Min skuld vittnar mot min omedvetenhet. Mina drömmar vittnar mot min vakenhet och min medvetenhet. Mina känslor vittnar mot mitt minnes vittnesbörd. Jag är skyldig. Och likväl påstår min reskamrat att jag är fullständigt oskyldig.

Men hur kunde jag döda henne? Aldrig ville jag henne något illa. Jag kunde ju inte ens knulla henne. Jag inte ens älskade henne. Hon var bara en äldre syster för mig som bara ville mig väl och som gjorde mig mycket gott. Hon hade gärna blivit min hustru, men jag kunde aldrig gifta mig med henne, ty jag kunde aldrig göra henne illa. Ändå har jag tydligen mördat henne.

Men hur är det möjligt? Jag har mycket svårt för att kunna föreställa mig att en vaken och intelligent man som jag skulle kunna uträtta saker utan att vara medveten om dem och till och med kunna programmeras till att omedvetet utföra brott av andra. Jag har alltid betraktat hjärntvätt som något absurt som bara svaga karaktärer kan påverkas av. Och likväl hävdar den där mannen med slokhatten att jag själv gått med på att bli programmerad till mord och att programmeringen lyckats till fulländning, vilket den måste ha gjort eftersom jag inte minns den och jag faktiskt lämnat två lik bakom mig och själv minns att jag ställde upp för programmering.... men hur är det möjligt? Hur är det möjligt att en levande människa kan programmeras och manipuleras som en automat? Jag tvivlar på allt. Jag tvivlar på att detta som har skett har kunnat ske, jag ifrågasätter mitt eget människovärde, jag har ingen grund i livet längre att stå på och ingenting att tro på, jag kan bara tvivla på allt.

Och endast på ett sätt skulle jag kunna bringas till att kunna tro på att jag faktiskt kunnat begå mord omedvetet, och det är om jag faktiskt även av egen fri vilja skulle kunna göra det medvetet. Då skulle jag kunna tro på mig själv igen.

X.

Jag kommer nu till en mycket smärtsam episod. Jag hade sedan gammalt en inbjudan till en kollega i Östtyskland. Nu året efter Berlinmurens fall hade jag äntligen möjlighet att utan svårighet resa så långt in i Östtyskland som jag någonsin ville. Jag begagnade mig av tillfället.

Flera gånger på vägen blev jag nödsakad att byta tåg, först i Erfurt och sedan i Weimar. Det var med blandade känslor som jag tillbragte några timmar på dessa ställen. I Erfurt hade Goethe och Napoleon umgåtts för 180 år sedan, och Weimar var ju inte bara Goethes egen stad utan dessutom Franz Liszts och den tyska republiks som Hitler förintade 1933. Tåget passerade över Eisenach, Bachs födelsestad, och även i Weimar hade Bach verkat och komponerat. Att besöka dessa så oändligt kulturhistoriskt rika platser var dock både vemodigt och smärtsamt, ty över allt märktes det östtyska förfallet. Stationsskyltar hängde på sned sedan kanske 45 år tillbaka, allt var vanskött och föråldrat, och, vilket förbluffade mig, mänskorna kritiserade och skyllde allt på Västtyskland, ty nu hade de inte längre Östtyskland att skylla på.

Om förfallet var beklagansvärt på vägen till min destinationsort så var det dock ingenting mot tillståndet med min kollegas förslummade hemstad. Allt var smutsigt, husen stod till hälften tomma och övergivna, längs de skitiga gyttjiga gatorna puttrade patetiska Trabantbilar med samma ljud som man minns från 50-talets trasiga järnfläktar, och de skyltar som fanns någonstans var präntade med frakturstil och fanns kvar sedan före kriget. Stämningen över staden var som om kriget hade tagit slut igår. 1945 års totala krigströtthet, uppgivenhet och nederlag hade på något sätt blivit till denna stads evigt förhärskande förstämning.

Min kollega hade bara lämnat mig sin adress – inget telefonnummer. Jag hade således att med mitt bagage leta mig fram till adressen och hoppas på att hon var hemma. Efter en timmes letande i den patetiska staden hittade jag adressen. Det visade sig vara en skola. När jag ringde på öppnade ingen, ty klockan var fem på kvällen, och alla skolans lärare och elever hade gått hem.

Det logiska sammanhanget i detta mysterium var lika patetiskt som hela staden. Hon hade givit mig adressen till sin arbetsplats emedan hon aldrig kunde vara säker på att få behålla sin bostad, antagligen ett torftigt enrumskyffe någonstans. Samtidigt hade hon inte vågat tala om för mig att hon bara vågat ge mig adressen till sin arbetsplats. Allt detta var så typiskt betecknande för hela det övermåttan patetiska Östtyskland.

En natt hade vi haft tillsammans i Göteborg, en natt som väl varken hon eller jag någonsin glömmer. Hon hade meddelat mig att hon fått en son ett drygt halvår efter vårt möte, men hon hade inte sagt om jag eller någon annan var fadern. Hon hade kommit resande tillsammans med en kör, de hade givit konsert i en av våra kyrkor, och jag hade varit en av deras värdar. Hon hade fått bo hos mig, och vi hade genast fått en nästan alltför god kontakt med varandra, en kontakt som bröts nästan genast genom hennes nödvändiga återresa, och sedan hade hon bara skrivit till mig två gånger, första gången för att tacka mig, andra gången för att berätta om sin son, och varje gång hade hon insisterat på att jag skulle komma och besöka hennes älskade hemstad.

Och här stod jag nu på besök i hennes stad men utan någon möjlighet att kunna finna henne.

Det enda jag kunde göra var att ta tåget tillbaka västerut. Åter fick jag byta i Weimar och i Erfurt och sedan i Kassel, och där blev jag sittande hela natten.

Stationen i Kassel var hårresande hypermodern med hamburgerbar och allt. Man var hänvisad till denna hamburgerbar med vrålande rockmusik i bakgrunden tills den stängde vid midnatt. Sedan var man hänvisad till väntsalen, som hade sitt klientel. En medlem av klientelet var en ung snobb med sidenslips och med amerikanska flaggmärken på sin jeansjacka. Han hade naturligtvis med sig en stereoapparat, som han snart började hålla väntsalens alla offer vakna med, och det enda den stereon tydligen hade på sin repertoar var amerikansk rockmusik med alla tillbörliga ingredienser: hesa skrik, allt annat dränkande trumbatterier, elektronisk falskhet och en skriande brist på både känsla och musikalitet. Denna västerländska så kallade musik var rena våldet.

Plötsligt förstod jag något av östtyskarnas motvilja mot väst. De hade ju sin Goethe, sin Schiller, sin Bach och sin Händel, sin Schütz, sin Liszt och sin Mendelssohn. Vad skulle de då ha västerländskt barbari i form av omänsklig rockmusik, sterila skyskrapor, droger och kriminalitet till? Redan hade ungdomen i Östtyskland amerikaniserats med video och rock, jag hade sett östtyska skinnknuttar med tuggummi, free-styles, motorcyklar och amerikanska rasistmärken, som säkert inte hade förekommit före 1989.

Och jag mindes några östtyskars röster som jag hade träffat på vägen. "Väst tvingar på oss en hatt som inte passar oss. DDR har ändå lyckats ge oss en kulturell trygghet som nu i ett slag har totalförstörts genom den nya kommersialismen med video, rock och knark, som vi aldrig hade tidigare och som vi mådde bättre utan."

"Den enda som vågar utmana väst idag är Saddam Hussein. Han har tagit ett struptag på väst som är enbart hälsosamt. Det är enbart väst som förgiftar atmosfären genom den vanvettiga massförbränningen av olja. Irak vill strypa Persiska Vikens oljeresurser för väst, och om Irak lyckades skulle hela världen bara må bra av det. Men tyvärr kommer Amerika nog att hämnas och bomba hela Irak sönder och samman och accelerera miljökrisen tusenfalt bara för att få kunna förgifta atmosfären med ännu mera förbränning av olja."

Dessa och andra samvetsröster från Östtyskland somnade jag in till minnet av medan klientelet i min stationsväntsal i Kassel började slåss och kasta saker på varandra och komma ramlande även på mig därtill stimulerade av alla hemlösa vagabonders oundgängliga livsfluidum spriten, vars konsumtion kanske är särskilt angelägen och oundviklig just på tågstationers kalla väntsalar under natten."

XI.

Det var med den yttersta förvåning som vi läste om Leif Bergmans påstådda "brott", och själv åtminstone vägrade jag tro att han skulle ha kunnat begå dem ens "i sömnen". Visserligen mindes jag att Bergman ibland haft problem med somnambulism, och min kollega i detta forskningsprojekt, som fört oss till Athen, påpekade, att just en somnambulist alltid hade ansetts vara ett idealiskt ämne för hjärntvätt och programmering. Men mina tvivel var de samma som Leifs egna: för mig framstod det som en absurd omöjlighet att andra än mycket svaga karaktärer kunde låta sig bli påverkade till att omedvetet kunna utföra något som de aldrig hade kunnat eller velat göra själva i vaket tillstånd. "Men Leif ville ju faktiskt mörda sin granne. Endast därför sökte han ju hjälp och föll han till föga för slemansiktet," påpekade min kollega. Naturligtvis hade han rätt. Men då kvarstod problemet med det andra mordet. Vem hade mördat Leifs älskarinna? Henne hade Leif själv aldrig velat mörda. "Är du säker på det?" frågade mig min kollega. Nej, det var jag inte säker på.

I hopp om att småningom kunna få något svar på våra många frågor läste vi vidare.

XII.

"Det verkade som om jag hade lyckats skaka av mig min snusmumrik. Jag visste inte om jag skulle känna mig lättad eller om jag skulle känna tomhet inför saknaden av denna intrig. Jag reste i alla fall via Bryssel, denna stora nerslitna mastodontiska landsortshåla, där dock människorna var vänligare än kanske någon annanstans på kontinentens västsida, och för säkerhets skull gick jag in till informationen på centralstationen och frågade om det fanns något meddelande till mig. Till min häpnad hade min man förutsett denna situation och lämnat ett litet meddelande åt mig: "Kom till Antwerpen. Jag väntar på dig på Café des Arts varje vardag mellan 11 och 13. René." Det var första gången jag fick veta hans namn.

Mitt hjärta bultade hänryckt. Jag hade försökt skaka honom av mig, jag hade lyckats, jag hade själv uppsökt möjligheten att slippa honom och fått den, och nu gav han mig möjligheten att ändå återanknyta till mitt öde. Jag hade mitt fria val. Jag kunde strunta i Antwerpen och glömma honom och mina egna dunkla omedvetna gärningar för alltid, men jag hade även chansen att vara konsekvent i enlighet med mitt redan inledda ofattbara öde. Jag visste nu att jag bara hade en sak att göra. Inom en kvart satt jag på ett tredje-klass-tåg till Antwerpen.

XIII.

Det var med blandade känslor jag reste till Antwerpen. Minsann hade jag varit där förut, minst fem gånger, men den senaste gången hade varit för tre år sedan, och besöket i Antwerpen då hade varit alltför minnesvärt för att jag skulle ha vågat upprepa det.

Ändå var det med samma gamla berusning som jag upplevde hur tåget långsamt rullade in på Europas kanske vackraste järnvägsstation medan man njöt av anblicken av de skulpturala utsmyckningarna längs spåret. Järnvägsstationen var som en katedral, den erinrade närmast om Hagia Sofia i Istanbul, och entrén till stationen var nästan som Karlsbron i Prag eller som någon vit bro med skulpturala utsmyckningar över Tibern i Rom, som bron vid Castell Sant'Angelo. Jag hade alltid älskat Antwerpen från den första stund jag satt min fot i staden. Det var något visst med den gamla prunkande sovande barockstaden med sin intakta idyll sedan 1600-talet och med det otroligt generösa överdådet mitt i en mycket borgerlig och inskränkt småstad. Andra världskriget hade gjort allt för att jämna den gamla staden med marken, men dess särprägel och stämning hade ändå överlevt. Ingenstans i Europa såg man så mycket kaftanklädda ortodoxa judar i sina kaminrör. Och järnvägsstationen var en sagolik och jämnvärdig pendang till den Rubensiska katedralen.

Med bävan mindes jag mitt senaste besök i staden och just i järnvägsstationen. Det är en historia som förtjänar att berättas. För säkerhets skull utelämnar jag alla namn men berättar allting som det var. Patienten i fråga var en välsituerad läkare med familj och två barn i Göteborg. Han var född 1935 och utvecklade vid mogen ålder en mycket långsam form av skelettcancer som han avled av 1978. Två kapitel blev skrivna av ett större planerat projekt, och dessa två överlevande kapitel bifogar jag nu här.

XIV. Uppdraget.

1.

Finns det väl någon underbarare plats i världen än Stockholm under pingsten? Denna skönhetens huvudstad, mot vilken Paris framstår som ett klumpigt monster, London som ett smutsigt kaos, Rom som en kloak och Athen som en stenöken, förblir jämförbar endast med Venedig under den tid då denna lagunstad var hela världens skönhetsdrottning under renässansen. Vad kan väl Wien prestera mot Stockholms öppna fjärdar och lummiga grönska, hur trånga och unkna är väl inte Amsterdam och Antwerpen i jämförelse, och först när man kommer till Rio de Janeiro kan man tala om verklig konkurrens.

Jag var där på pingsten för ett antal år sedan och bevistade då en föreställning av Prokofievs balett "Romeo och Julia" på operan. Den var då nyrenoverad, den gyllene foyern var som yppigast i sin allra mest skinande glans, och vädret var idealiskt, varför man gärna gick ut på terassen för att njuta av Stockholms ofelbart friska luft med utsikt över de blånande vattnen mot slottet och Djurgården, vilket storslagna panorama väl utgör det vackraste storstadscentrum som finns i hela världen.

När jag var på väg in igen från terassen tilltalades jag av en måttligt medelålders herre med ett obeskrivligt uttryck i ansiktet. Jag kunde inte avgöra om det var djupt sorgset, oändligt melankoliskt eller gränslöst deltagande och uppfyllt av ett ofattbart medlidande. Han frapperade dock genast på mig med sin omisskännliga kulturaura. Detta var en kultiverad man med oerhörda mänskliga kunskaper.

"Ursäkta att jag tilltalar er utan vidare," sade han, "men jag har aldrig sett er här förut. Ni brukar inte komma till Operan?"

"Nej, det är faktiskt bara andra gången i mitt liv som jag är här. Jag är inte ens bosatt i Stockholm."

"Det förklarar saken. Får jag gissa att ni är bosatt i Göteborg?"

"Hur kunde ni gissa det?"

"Det är något av Västkustens friska fläktar över ert väsen, som aldrig förekommer i Stockholm. Stockholm är en instängd insjöhamn med trånga gator och dystert centrum, en mörk och lastbar plats fylld av kriminalitet och mättad med droger, och dess omänsklighets centrum utgöres av detta fasaväckande sterila iskalla sten- och glastorg som egendomligt nog uppkallats efter en mycket mänsklig bildhuggare. Hur kan ni med att besöka Stockholm om ni bor i Göteborg?"

"Mina föräldrar bor här, jag besöker dem ibland, och jag är här på operan tillsammans med dem."

"Det förklarar saken."

"Men varför har ni valt ut mig för att tilltala mig?"

"Jag ville bara berätta för er en sak om er själv."

"Vad vet ni om mig som jag inte själv vet?"

"Andra mänskor vet alltid mera om en än vad man själv gör."

"Men vi har ju aldrig setts förut."

"Nej, men antagligen kommer vi att ses igen i framtiden på ett eller annat sätt."

"Vad menar ni?"

"Jag ska fatta mig kort. Egentligen har jag kontaktat er bara för att förbereda er. Ni kommer att få ett uppdrag."

"Vad för slags uppdrag?"

"Ett förtroendeuppdrag. En dam kommer att anlita er för att få sina memoarer skrivna."

"Kan hon inte skriva dem själv?"

"En bra fråga. Ingen är egentligen kvalificerad till att skriva sina egna memoarer. Andras vittnesbörd om en måste alltid rymma djupare perspektiv."

"Varför det?"

"Därför, att det är skadligt att sysselsätta sig med sig själv men hälsosamt att sysselsätta sig med andra. Därför är det skadligt att skriva en självbiografi men alltid hälsosamt att biografera andra."

"Det ligger onekligen något i det. Vem är denna dam som ska anlita mig?"

"Den ni minst anar."

Plötsligt ringde det in till fortsättningen på föreställningen.

"Det låter spännande," sade jag. "Får jag fråga, vem är ni själv?"

"Nej, det får ni inte fråga. Men ni kommer själv att inse svaret så fort ni har fått uppdraget. Nu måste jag uppsöka min plats. Vi ses."

Och helt hastigt försvann han i mängden. Även jag måste återuppsöka mina föräldrar och våra platser nere på parkett.

Operaföreställningen fick mig att helt glömma bort det sällsamma intermezzot i foyern, men på natten började jag grubbla över mannen. Han lämnade mig ingen ro. Och vad som hade gjort det största intrycket på mig var inte samtalet med honom utan hans obeskrivliga uppenbarelse med ett sådant oändligt vemodigt medlidande i blicken.

2.

Det var ungefär fem månader senare som jag presenterades för en typisk affärskvinna i Göteborg. Hon var inte mer än medelålders om ens det men ändå ovanligt väl etablerad med affärskedja på Avenyn och allt möjligt.

Mannen som introducerade oss för varandra var en gammal god vän till mig, en framgångsrik arkitekt med utseendet för sig men utan moraliska betänkligheter, och jag hade en vag känsla av att bli förd ut på hal och svag is när han insisterade på att jag skulle träffa henne. Mina onda farhågor besannades. Denna solida affärskvinna hade problem.

Vi hade en lunch tillsammans på tre man hand. Min arkitektvän var vegetarian, vilket passade bra till hans magra Abraham Lincoln-utseende, medan damen åt en ordentlig biff, vilket var precis det rätta för denna helsvenska välfriserade perfekt sminkade välmående och bastanta dam med en hel affärsrörelse i sina garn. Hennes problem visade sig röra sig om hennes dotter. Det var därför arkitekten hade sammanfört oss. Han hade tydligen själv gått bet på hennes dotter och ville därför lasta över en femtonårig flickas tonårsproblem på mig. Lyckligtvis hade jag arbetat som astrologisk rådgivare i fem år, så jag hade en del psykologiska erfarenheter. Min gode arkitektvän ville dock med denna lastöverföring från sin rygg till en annans inte enbart förfördela mig, utan han var noga med att förehålla mig möjligheten att kunna ta riktigt betalt för alla mina kommande problem.

Jag beslöt att åtaga mig uppdraget att ställa både moderns och dotterns horoskop. "En typisk överorolig moder som våndas över att hennes bortskämda dotter nu inträder i puberteten och håller på att växa ifrån henne," tänkte jag och ryckte på axlarna åt det hela med ett: "Man får väl försöka lugna henne då."

Emellertid hade jag en aning imponerats av denna bastanta konventionella affärskvinnas stora vidsyn. Hon hade inte ett ögonblick tvekat inför att anförtro något så suspekt som en astrolog något så känsligt som sitt eget och sin enda dotters öde, annars brukar vanligt folk vara väldigt misstänksamma och försiktiga mot sådana äventyrare, men av någon anledning hade denna rika dam omedelbart fått fullt förtroende för en så fattig man som jag. Det var faktiskt aktningsvärt, och jag genomförde min uppgift så sanningsgrant som möjligt.

De färdiga horoskopen berättade i stort sett att modern var en alldeles ovanligt positiv människa medan dottern hade problem. Emellertid stod det också klart att dottern hade större fallenhet för studier och humanism medan moderns begåvning var mera på det rent praktiska planet. Jag levererade horoskopen och fick mitt arvode och trodde därmed att det inte skulle bli något mer med det.

Fredagen den 13 januari 1989, (observera datumet,) fick jag emellertid genom min arkitektvän en inbjudan till samma moder och dotter samma kväll. Jag hade precis kommit hem efter min julsemester och längtade efter att få sätta i gång och arbeta och var ytterst ovillig till att genast gå ut och festa. Emellertid hade det varit oartigt att säga nej. Jag är alltid svag för andra människors viljor, varför jag naturligtvis följde med, oklädd och orakad och ofärdig och allt. Men min arkitektvän var tydligen besluten att överantvarda den problematiska dotterns öde på mig med vilka medel som helst. Alltså mer eller mindre enleverades jag till den besuttna affärskvinnans hus utanför staden.

Modern och dottern tog emot oss när vi trädde in. Modern var enkelt klädd i en anspråkslös klänning medan dottern gjorde ett mycket oväntat intryck på mig. För det första verkade hon minst tjugo år gammal och inte femton, för det andra verkade hennes mognad redan ha nått trettioårsålderns stadium, för det tredje hade hon världens vackraste panna som utstrålade renhet och intelligens ungefär som Dostojevskijs, och för det fjärde hade hon en slående likhet med Evita Perón. Sedan fick jag höra hennes röst. Denna var fullständigt avvikande från alla hennes fyra tidigare observerade karaktärsegenskaper.

Det var någonting märkligt med denna dotter. Vi fick komma in, värdinnan visade oss omkring, och vid ett tillfälle kom jag att sitta i en soffa. Flickan satte sig ett stycke ifrån mig, och just då var vi alldeles ensamma. Hon passade då på tillfället och gav mig mitt livs mest överväldigande komplimang. Vad hon sade var: "Du är precis lik min far."

Jag visste ingenting om hennes far, men jag hade redan fått veta att han var död. Troligen hade han dött medan denna flicka varit ett litet barn. Hur betraktar en uppväxande flicka en far som hon förlorat som liten? Det kan knappast finnas någon människa i världen som hon kan sätta högre. Och till mig, en fattig och vilt främmande främling, säger hon genast att jag är precis lik hennes far.

Därmed blev jag medveten om det mest frappanta med henne. Hon hade ett skyhögt människovärde, en själslig integritet som var något helt annat än hennes rika förhållanden. Med sin komplimang gav hon ett lika högt människovärde som hon själv hade. Det var en komplimang som förpliktade.

Vi kallades till bords, och denna flicka satte sig bredvid mig. Middagen förflöt konventionellt och under allsköns ytliga samtalsämnen, men jag passade även på att förhöra min unga bordsdam. Hon hade avbrutit sin skolgång efter åttonde klassen, hon hade alltså inte fullbordat grundskolan utan i stället tagit ett sabbatsår, hon hade redan prövat allt möjligt under sin farliga frihetstid och till sin moders fasa till och med något så förskräckligt som pingstkyrkan, hon var med andra ord from och kristen och hade haft sällskap med en ung man från Syrien, en svartmuskig assyrisk kristen, till hennes moders tredubblade fasa, med mera, så det var inte så konstigt att modern hade problem med henne.

Och till mig hade denna riskabla flicka givit sitt förtroende som till sin egne avlidne far! Vad kunde jag säga och göra? Det var bara att åta sig fallet, göra det bästa av saken, bita ihop tänderna och hoppas på att alla åtminstone skulle överleva.

Ty med sådana förutsättningar var ingenting säkert hur mycket pengar det än fanns.

3.

Flickan reste till Maldiverna för att dyka i världens renaste hav bland världens vackraste korallrev tillsammans med en för mig obekant ung man. Modern betalade resan, och jag höll kontakt med henne och fick del av hennes oro för dotterns skull. Jag hade förts ut på djupt vatten och behövde därför fast mark under fötterna för att alls kunna börja klara mig igen. Därför behövde jag veta mera om denna familjs historia. Därför var jag speciellt nyfiken på de båda barnens far.

Han hade varit läkare och en stor naturvän. Han och modern hade levt tillsammans i många år innan de fick sitt första barn, som föddes 1973. Då var fadern redan drabbad av den sjukdom som outhärdligt långsamt tog hans liv: skelettcancer. Ändå fick han även uppleva att han fick en son, som föddes ett år innan han dog. Dottern var då fem år gammal. Naturligtvis kunde sonen idag inte minnas någonting av sin far medan dottern däremot inte bara var full av minnen av honom utan dessutom i hög grad bråddes på honom. För henne var han det heligaste och käraste som fanns i livet fastän han var borta, och på något sätt förekom han fortfarande som en mäktigt skyddande kraft i hennes liv. Ett brev från honom låg oöppnat och väntade på henne den dag hon skulle fylla 20 år.

Efter några veckor återkom hon från Maldiverna. En annan god vän i familjen hade goda kontakter i Paris och ansåg att flickan borde pröva sin lycka som fotomodell där. Detta yrke tyckte jag knappast att var lämpligt för henne, men jag instämde i att det kunde göra henne gott att få komma ut och resa och få se Europa. Hon bestämde sig till slut för att lyda modern, mannekängimpressarion och mig, men helt entusiastisk var hon inte.

Helt lyckat blev företaget inte heller. I princip blev hon inlåst i Milano där hon måste arbeta så hårt att hon blev sjuk. Det kanske enda goda som detta förde med sig var att hon när hon kom tillbaka definitivt hade beslutat sig för att börja skolan igen, till moderns utomordentliga lättnad.

När hon var tillbaka satt vi en kväll och tittade på diabilder. Det var jag som mest visade mina fotografier från resor i Norge och Finland, men visningen avslutades av att dottern visade några av de bilder som tagits på henne som fotomodell i Paris. Det var med blandade känslor som jag såg dessa bilder.

Den kvinnliga fotografen hade på något sätt fått fram både flickebarnets knoppande skönhet och hennes barnslighet. Skönheten med det långa blonda håret väl arrangerat hade fotografen skickligt lurat fram ur det intet ont anande barnet medan hon samtidigt inte kunnat hölja över det faktum att modellen bara var ett barn. Resultatet var någonting så både frånstötande och oemotståndligt som en barnstjärna såsom en skönhetsfotomodell.

Min blick måste vila ett slag från den vita dukens överväldigande uppenbarelser. Den föll då i stället på ett fotografi som var placerat mitt på det skrivbord som jag råkade sitta vid. Från fotografiet blickade allvarligt ett par mycket uttrycksfulla ögon på mig. "Hon är din nu. Ta hand om henne," tycktes de säga. "Var som en far för henne i mitt ställe. Hon behöver det." Jag förstod att det var faderns porträtt som jag på detta överraskande sätt nu för första gången fick stifta bekantskap med. Hans ansikte verkade på något vis bekant, som om jag hade sett det förut. Men det var inte detta som var det mest påträngande med hans väsen. Visserligen var han inte helt olik mig men inte helt lik heller, men ändå var det oförnekligt att jag här stod inför min egen personlighets dubbelgångare. Jag kunde se att dottern känt igen mig som något av sin far, och den likhet som var mellan oss var större än om den bara hade varit begränsad till utseendet.

Jag var med andra ord fast.

4.

Nästa gång jag träffade min arkitektvän ställde jag honom mot väggen och frågade:

"Vad var egentligen dina avsikter med att introducera mig i denna familj?"

"Jag tänkte att det skulle stimulera dig och att du den vägen skulle kunna få det lite bättre ställt ekonomiskt."

"Hade du ingen baktanke?"

"Jo, jag hade en baktanke."

"Nå, vad var denna baktanke?"

"Den ska jag avslöja för dig någon gång när vi träffas på tu man hand."

Längre än så kom jag inte.

"Visste du att jag var lik deras avlidne fader?"

"Nej, det hade jag ingen aning om. Är du lik honom?"

"Alltför mycket."

"Det var som katten. Det komplicerar visst situationen, eller hur?"

Han visste inte hur rätt han hade. Men till min tillfredsställelse kunde jag konstatera att han nu för första gången blev en aning häpen och rädd inför resultatet av sina egna manipulationer.

I mitt mellanhavande med modern och dottern blev det nu min främsta uppgift att försöka diplomatisera mellan dem, ty det var inte alltid så roligt att åse hur ofta dottern bedrövade sin moder med att helt enkelt vara stygg. Båda välkomnade mig som medlare, och till slut gick jag kanske något för långt, när jag kom med ett kontroversiellt förslag.

Att det inte var bra för någondera att de dagligen levde så tätt in på varandra var fler än jag övertygad om. En annan läkare som kom i kontakt med oss hävdade till och med i förtroende till mig att dottern med alla medel borde bli skild från moderns inflytande. Så långt ville jag dock inte gå, då modern trots allt var en god uppfostrare, fastän hon kanske inte i allt förstod sin dotter.

Jag vågade dock föreslå en möjlighet för dottern att få bo i en egen lägenhet inne i staden under mitt beskydd. Både modern och dottern tyckte det var för tidigt än så länge att ta ett sådant steg. Mitt erbjudande ledde dock till att modern helt vågade öppna sitt hjärta för mig.

Hon berättade för mig om sin andra man, brodern till en över hela Sverige välkänd ishockeyspelare, en charmig äventyrare som dess värre visade sig vara alkoholist. Han fick god kontakt med sonen medan dottern aldrig kunde acceptera honom. Efter något år stod det klart för modern att förbindelsen måste avvecklas. När hon bad denne äventyrare att lämna familjen visade han sig dock inte vara helt villig därtill. Hans svar blev att sätta en kniv för moderns strupe och väsande hota henne med: "Du säger inte en sån sak till mig en gång till." Han var fast besluten att ta livet av modern och lämna henne massakrerad inför barnens åsyn om hon vidtog någon endaste åtgärd för att avlägsna honom från huset.

I stället för en snabb och lämplig skilsmässa blev det en åttaårig mardröm som slutade med domstol och annat sådant, i vilken alkoholisten fullständigt gjorde bort sig. Det blev ett åttaårigt krig med scener som att barnen, när de kommer hem från skolan, finner modern på förstugutrappan blodig, sönderslagen och medvetslös. Under denna ständiga terror växte barnen upp medan alkoholisten ständigt förföljde dem.

Han förekom ännu när jag hade blivit introducerad i familjen. Han skickade då ännu julklappar till barnen, som modern skickade tillbaka, och han ringde fortfarande upp modern ibland, bara för att påminna henne om hennes livs mardröm.

Visst hade modern varit sin förste avlidne mans minne otrogen, men förtjänade hon verkligen ett tioårigt helvete för den sakens skull som dessutom gick ut över barnen?

Inte konstigt att flickan var så förvånansvärt brådmogen och att pojken var något störd i sin sinnesjämvikt. Men dottern hade klarat sig utan skador och kanske till och med utan ärrbildningar på själen tack vare att hon alltid haft kvar sin fader i ständig helig åminnelse, medan pojkens tillstånd var mera oroväckande. Med honom hade emellertid modern den allra bästa kontakt, och jag är fortfarande fullt övertygad om att sonen kommer att arta sig väl så länge den kontakten består.

Att modern inte har haft lika god kontakt med dottern har visserligen fört med sig en viss disharmoni hos dottern, som av helt naturligt mänskliga skäl aldrig kunde förlåta sin mamma att hon bedrog den avlidne faderns minne med en sådan usling som den kroniskt stökige alkoholisten och psykopaten. Naturligtvis hade modern begått ett misstag, men hon hade minsann också fått böta hundra gånger mer än tillräckligt för det.

Det var efter att jag hade känt och umgåtts med denna familj i ungefär ett år som min arkitektvän kom med en ny lysande idé.

5.

"Hör du," sade han, "jag har en gammal faster i Belgien i Bryssel som skulle behöva din hjälp."

"Jaså. På vilket sätt då?"

"Det är en gammal historia. Hon har tjatat på mig i många år om att hon skulle vilja få till stånd sin självbiografi med hjälp av någon skrivkunnig person, men själv kan jag omöjligt göra mig ledig för att hjälpa henne med någonting sådant, och vi har i åratal grubblat över problemet, tills jag plötsligt insåg: ja men vi har ju dig! Skulle inte du kunna fara till Bryssel på låt oss säga en månad och hjälpa henne med att få hennes historia på pränt? Vi skulle bjuda dig på allt och dessutom ge dig ett arvode."

Förslaget var oemotståndligt särskilt med tanke på herren som två år tidigare tilltalat mig i operafoyern i Stockholm. Äntligen skulle den gåtan få sin lösning. Här var äntligen den gamla damen, och jag skulle kanske till och med få träffa operaherren på nytt.

Jag reste till Bryssel och var där i en knapp månad och fick till stånd ett något så när hyfsat utkast som noggrant skildrade denna lilla pigga halvblinda 79-åriga dams äventyr och karriärer under bland annat 30 år i Belgiska Kongo, men ingen herre från operan i Stockholm visade sig. Jag gav mig dock till tåls och arbetade vidare.

Tillbaka i Göteborg råkade jag ut för en liten moralisk besvikelse på min arbetsgivare, min gamle arkitektvän. Jag hade hela tiden trott att han var min enda uppdragsgivare i detta fall; som han var välbärgad hade jag tagit för givet att han skulle bjuda sin faster på denna litterära service, men när jag skickade honom min sluträkning svarade han att han inte kunde betala mera emedan han inte kunde få mera pengar av sin faster. Med andra ord hade han tänkt sig att hans faster skulle stå för alla omkostnader medan han själv skulle få klara sig från allt och till och med från arbetet. Hans bror var inte mera ridderlig: när han fick del av sin fasters biografi avslöjade han att han ingen del hade i det hela som helt hade planerats utan hans kännedom, varför han lugnt kunde två sina händer. Detta vare nu en illustration av två välbärgade brorsöners förhållande till sin arvtant, som dock hade gjort mycket för att hjälpa dem fram genom livet.

Emellertid var hennes historia skriven, och jag visade den även för min egen familj och goda vänner, då den var mycket lärorik och intressant. En kopia skickade jag även till mina nu redan gamla vänner, affärsdamen och hennes dotter, som nu gick tryggt på gymnasiet, och när jag återkom till Göteborg och träffade dem på nytt fick jag från modern en intressant förfrågan:

"Vad skulle du ta för att göra ett liknande arbete för en annan dam här i staden?"

Jag svarade en aning undvikande, en aning bränd som jag var av mitt tidigare liknande uppdrag, men ville ej heller direkt avfärda en ny möjlighet.

Den nya klienten skulle vara en viss dam ur affärsvärlden, och jag skulle få resa runt lite i västra Sverige och få träffa olika mänskor för att samla uppgifter.

"Kanske till hösten," sade jag. "Vem är denna dam?"

"Det är jag själv."

Genast gick ridån upp. Självklart accepterade jag uppdraget. Jag kände ju henne redan, uppgiften skulle därför till och med bli lättare än uppdraget i Belgien, och samtidigt insåg jag omedelbart att ett gammalt mysterium var löst. Jag behövde inte på nytt besöka operan i Stockholm för att träffa en viss sorgsen gentleman. Jag visste nu vem han var. Jag nästan riktigt kände hur han log omkring mig över sitt lyckade puts, som nu efter jämnt två år hade nått sin fullbordan.

Mannen i fråga var naturligtvis denna modiga, företagsamma och beundransvärda affärskvinnas före detta man, som varit avliden redan i tio år första gången han uppsökte mig. Jag betraktade på nytt några fotografier av honom och kände nu alltför väl igen honom. Visst var det samme man.

Detta vare berättat såsom inledning.

XV. Förtroendet.

1.

Det var under en av mina resor. Det var i en av de mera trivsamma järnvägsstationerna i Europa. Vilken det var spelar ingen roll, men när jag kommer in i kaféet och ser mig om efter matserveringen söker mina blickar automatiskt även efter det lämpligaste stället att sitta. Ganska snart finner mina ögon ett lugnt hörn av kaféet där man kan sitta i fred, men vid det bordet sitter det redan en man. Våra blickar möts och jag känner igen honom. Jag glömmer kaffet och går genast med mitt bagage fram till honom.

"Den här gången vet jag vem du är," säger jag till honom.

Han ler sorgmodigt och svarar: "Därför sitter jag här," som om han ville be om ursäkt.

När jag står handfallen och inte riktigt vet vad jag ska göra säger han förståndigt och med en viss bestämdhet: "Kom du inte hit för att dricka kaffe?"

Jag förstår vad han menar, lämnar min ryggsäck och mina båda väskor hos honom och går bort mot serveringen. Jag har i alla fall inte fått något i mig på hela dagen.

När jag kommer tillbaka med en bricka med rykande hett kaffe och wienerbröd säger han med samma väl avvägda kombination av förnuft och meningsfullhet: "Jag antar att jag har mycket att stå till svars för." Med det menar han att jag har många frågor att ställa honom.

"Jag trodde aldrig vi skulle ses igen," säger jag.

"Min dotter ville gärna att vi skulle göra det."

Jag sätter mig ner. Visserligen har jag haft oändligt mycket att tänka på som jag gärna hade velat tala med honom närmare om, men allt detta förbleknade nu inför den stormflod av nya frågor som nu infann sig plötsligt alla på en gång.

Vad skulle jag tro om honom för det första? Var han en levande varelse av kött och blod? Jag vågade inte vidröra honom av fruktan för att få veta svaret.

Han tycktes precis läsa och förstå alla mina tankar. "Var inte rädd för mig," säger han. "Jag är inte så farlig som jag ser ut."

"Jag är inte rädd," säger jag försiktigt. "Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska hantera min egen respekt för er."

Som om han inte hört mig säger han: "Du är den enda jag skulle kunna visa mig så här för. Om mina efterlämnade såg mig så här skulle de aldrig mer våga använda sina ögon. Men du är på något sätt van vid sånt här. Du tar det så naturligt. Det förenklar saken. Därigenom blir du den idealiska förmedlaren mellan mig och mina efterlevande. Nå, vad tyckte du om min efterträdare?"

Frågan kom plötsligt och tog mig med överraskning. Först ville jag inte riktigt förstå vad han menade.

"Ni menar – styvfadern?" frågade jag försiktigt.

"Ja, vem annars?"

"Han är er direkta motsats."

"Jag menar det. Förstår du varför min fru föll för honom?"

"Jag anser det mänskligt. Hon behövde någon. Karlen charmade henne."

"Vad var det då för en fru jag hade som så snabbt efter min bortgång kunde falla för en sådan fullständig motsats till mig?"

Det var inte lätt att tolka tonfallet i hans röst. Var det bitterhet? Var det sarkasm? Ville han pröva mig? Jag förstod dock vad han menade. Jag hade träffat hans "efterträdare", en ofin tölpaktig ytlig och ganska föraktlig äventyrare som led av ett astronomiskt mindervärdeskomplex.

"Situationen var inte så enkel," sade jag till sist.

"Förklara den då för mig. Kan du försvara min hustru? Kan du försvara efterträdaren? Om du kan försvara någon av dem måste det ha varit något fel på mig."

Han ställde mig verkligen mot väggen. Jag ansåg alla tre vara försvarliga, men de var så olika alla tre, och mest olik de andra var han själv, men hur kunde jag klargöra denna invecklade triangelpsykologi för honom? Hela situationen var absurd – en gengångare bad mig försvara hans änkas kärleksaffär med en annan.

Han tycktes förstå min tveksamhet, ty något mildare sade han:

"Ta det lugnt. Jag tänker inte pressa dig. Det är bara så mycket med mig själv och min familj som jag aldrig själv förstod riktigt. Det är därför jag alltid har dröjt kvar och inte kunnat lämna dem. Det är därför jag har kontaktat dig. Jag behöver någon som kan förklara för mig vad som egentligen hände med mig. Det är bara av detta egoistiska skäl som jag kontaktade dig på operan i Stockholm."

Han tittade bedjande på mig med sina obeskrivligt vackra ögon. Ingen som såg honom i detta ögonblick kunde ha tvivlat på att han var verklig. Men jag kände honom.

Det var nu min tur att lugna honom. Och utan att se på honom sade jag:

"Jag föredrar den här omgivningen. Här förstår ingen utomstående vad vi säger till varandra. Var skall vi börja?"

Och han sken upp. Vi förstod varandra.

2.

"Hon var så vacker på den tiden. Du anar inte hur vacker hon var. Hon var alla balsalars drottning. Framför allt hade hon världens vackraste hår. Man kunde bli extatisk bara av att betrakta detta rika, gyllengula generösa hårsvall, som hon förvandlade till de mest otroliga prydnadsfrisyrer. Det där med håret var hon alltid bra på, och hon blev ju sedan specialist – hårfrisörska.

Samtidigt var det något spännande med henne. Vi drogs automatiskt till varandra. Båda fann vi något hos den andra som vi behövde och saknade själva. För henne blev jag den stora varma pålitligheten och tryggheten, och hon införde i mitt liv det som jag saknade i mig själv – spänning, omväxling, något nytt och något som kunde bota min letargi.

Jag var alltid så bekväm av mig. Jag var alltid nöjd med mig själv och trygg i mig själv och ansåg mig ha skäl till att vara det, och ingen motsade mig någonsin på den punkten och allra minst min gemål. Det var som om hon automatiskt från början accepterade att jag visste allt och bäst om allting och alltid måste ha rätt. Med tiden kunde hon ibland börja ifrågasätta mina ståndpunkter, men då visade det sig alltid att jag hade haft rätt i alla fall....

Jag kunde gärna försjunka i mig själv och känna mig till freds med mina fridsamma vanor och börja betrakta varje förändring med fientlighet. Och varför skulle inte allt alltid få förbli vid det gamla? Varför måste sådant som var bra och vackert och charmfullt bort bara för att en förändring krävde det? Naturen och världen hade mått bäst om människan aldrig ansträngt sig för att förändra den, och den totala konservatismen fick jag aldrig skäl att omvärdera. Tvärtom förstärktes den alltid av alla fatala förändringar i vårt samhälle som jag tvingades åse.

Men samtidigt betraktade jag med misstänksamhet min egen fallenhet för att fastna i mina egna trygga vanors enkla mönster. Jag ansåg att en total tillfredsställelse med livet måste innebära att man stängde dörren för nya möjligheter och i viss mån för livet självt. Den materialistiska livsåskådningen grundar sig på den slutsatsen att ingenting kan bli bättre än vad det är. När man blir tillfreds med allt som det är och ber att ens materiella omständigheter ej bör förändras så blir man själv mer materiell än andlig. Man identifierar sig med allt det goda materiella, och då börjar anden ebba ut och ta slut.

Det var detta jag fruktade. Min tillbedda fru såg jag som den idealiska tillsatsen i mitt liv för att det skulle få mer än bara materiell innebörd och mening. Tyvärr blev det tvärtom. Mitt äktenskap om något medförde att mitt liv materialiserades.

Jag märkte detta på ett ganska tidigt stadium. Men jag ansåg att jag kunde bemästra faran. Och varför skulle jag förneka mig allt det goda som ett äktenskap medförde? Likväl var jag ständigt på min vakt och tog inga risker. Vi fungerade ypperligt socialt som goda vänner, två mänskor kan inte samarbeta praktiskt och socialt bättre än vad vi gjorde, rent logiskt och praktiskt passade vi varandra perfekt, men likväl var där hela tiden någonting som varnade mig och sade: "Lämna inte ut för mycket av dig själv. Lita aldrig helt på en kvinna. Den trygghet och visshet om det rätta som du har har inte hon." Men hon körde på och blev mer och mer angelägen med åren, och ingenting kunde hejda henne. Hon var sådan.

Först efter fem år blev vi förlovade. Fem år senare föddes vår första levande dotter. Hon föregicks av två missfall. Desto mera välkommen blev vår flicka. Varför blev det två missfall? Under de fem åren efter vår förlovning fram till vår dotters födelse förblev jag alltid den bromsande parten. Jag visste inte om jag ville ha barn, jag visste inte om jag verkligen kunde lita på min sköna drottning, jag visste inte ens om jag verkligen älskade henne, ibland gjorde jag det nog men inte alltid, och framför allt skrämdes jag av hennes ha-begär och hennes, som det visade sig, vulkaniska materialism. Hon ville ha allt i livet som kostade pengar medan jag bara ville ha kvar min själ. Där uppstod vår enda konflikt, som aldrig fick något uttryck. I stället fick jag min sjukdom.

Jag hade alltid skött mina studier i läkarvetenskapen ytterst noggrant, och jag visste precis från början vad det hela handlade om. "Här får jag mitt straff för att jag sålde min själ för materialismen," tänkte jag. Och det gjorde ont. Det gjorde så förtvivlat ont, och jag visste att smärtorna oavlåtligt bara skulle öka så länge jag levde, så länge jag uppsköt döden, så länge jag klamrade mig fast vid livet, så länge jag skulle fortsätta ha någonting att leva för. Men det värsta av allt var att jag inte kunde dela mina innersta tankar med min egen hustru, för jag visste, att hon med sin materiella strävan, sin utåtriktade positivitet, sin glada ytlighet och sin sensuella framåtanda aldrig skulle kunna förstå den fulla vidden av min själs fullkomliga förtvivlan, som bara blev värre ju lyckligare hon blev.

Jag valde därför den allra svåraste tänkbara vägen – att så länge det var möjligt begrava min förtvivlans hemlighet i mig själv. Naturligtvis måste den dagen komma när det inte längre var möjligt att dölja min sjukdom. Naturligtvis måste min egen fru en dag få veta det, och jag fasade för den dagen.

På sätt och vis blev jag dock både positivt överraskad och belönad för att jag vågat satsa på henne när min sjukdom gradvis började framträda för hennes ögon. Hon visade sig då vara världens mest beundransvärda kvinna. Ingenting kunde trolla fram alla hennes bästa sidor såsom en krissituation. När det kom till kritan verkade hon som enkom funtad för att kunna möta alla de mest omänskliga prövningar och problem i världen och kunna klara av dem. Från det ögonblick då det gick upp för henne att jag led av en kanske dödlig sjukdom var ingenting omöjligt för henne och svek hon aldrig min sida. Hon kämpade hårdast av alla för mitt liv och gav aldrig upp. Aldrig anade jag före det att jag hade gift mig med en sådan.

Kanske det var det som var meningen med både mitt äktenskap och min sjukdom – att de bästa sidorna hos en kvinna skulle komma fram så som de gjorde hos min dam, och att det skulle visa sig att jag i alla fall inte gjort fel när jag vågat lita på en kvinna.

Men jag vet inte. Så fort jag var borta fann hon en annan och den kanske minst värdiga av alla männen i vår bekantskap – en låg, själlös, ful, anskrämlig, anstötlig, billig, ofin och bedrövlig stackars krake som inte visste vad en mänsklig själ var för något. Och åt honom gav hon sitt liv – efter mig. Hur kunde en så modig kvinna, som levt upp till en så utomordentligt svår och krävande prövning som min tioåriga, dödliga skelettcancer, sedan falla för en sådan låg och tarvlig usling som den där odräglige kloak-sol-och-våraren? Kan du förklara det för mig?"

3.

Det var inte lätt att hålla masken inför dessa självutgjutelser. Masken? Jag menar självkontrollen. Det var omöjligt att inte uppleva att allting svindlade för en när man på detta sätt fick emottaga de innerligaste privata förtroenden från en avliden. Jag var hela tiden rädd för att jag skulle svimma. Att jag ibland måste torka svetten ur pannan var oundvikligt.

Han log och betraktade mig förtroligt. Han hade ställt mig en fråga, och jag måste besvara den. Det var bara att ge honom tillbaka med samma förtroliga, uppriktiga och fullkomligt äkta mynt.

"Jag vill inte bara ge dig min syn på din fru och din efterträdare, utan jag vill även noggrant försöka klargöra hur jag ser på ditt eget fall. Men du måste ha det klart för dig att jag är fullständigt utomstående. Ingenting av vad ni tre upplevde och gick igenom har jag någon som helst verklighet på själv. Allt vad jag säger är bara teorier. Men jag vill gärna ventilera dem bara för att få höra vad du tycker om dem."

"Helt utomstående?" Han log förbindligt som om han kände mig bättre än vad jag själv gjorde. "Du är mest involverad av oss alla. Själv är jag död, älskaren är avpolleterad, och min fru lever bara för sina barn och har glömt och förlorat allt det väsentliga. Hur det kom sig är hennes problem. Men du om någon är involverad."

Jag protesterade. "Jag är helt neutral."

"Min egen dotter har involverat dig."

Vad kunde jag säga? Jag stod svarslös. Kanske han hade rätt trots allt.

"Berätta nu," fortsatte han, "vad du tänkte säga om hustrun, älskaren och den avlidne mannen."

Och jag började.

"Du har förbisett en viktig detalj. Din fru var inte mer än en kvinna. En kvinna är alltid en kvinna och förblir alltid en kvinna. På en kvinna kan man aldrig ställa en mans krav. En kvinna kan för en man aldrig bli en verklig kompis, en likvärdig förtrolighetsbroder, en fullständigt pålitlig vän. En kvinna är först och främst bara känslor. Hon tänker inte med hjärnan, utan hon tänker och fungerar enbart med intuitionen som medel. Glöm att en kvinna har hjärna, logik, naturlighet, konsekvens och påtaglighet. Det har hon inte. Hon är bara själ och känslor, ömhet och deltagande, hängivenhet och trohet, religiositet, om du så vill, och hjärta. Något annat kan man inte räkna med när det gäller en kvinna.

Varje riktig kvinnas högsta önskan och strävan är att få förverkliga sin kvinnlighet med att få bli moder. Det mest typiskt kvinnliga hos varje äkta kvinna är att hon vill ha barn. Hon vill få vara moder, och helst inte bara för sina barn utan egentligen för så många män som möjligt. En moder lever blott genom den ömhet som hon får känna och visa för de män och människor som behöver henne. Männen står högst i kurs. Därför vill hon ha söner, och när hennes söner blivit fullvuxna män vill hon behålla dem som sina barn, just för att de blivit fullvuxna män."

"Du gör utsvävningar," sade han stilla men bestämt påpekande.

"Ursäkta mig. Vad jag vill komma till är att även din frus högsta önskan på jorden var att få bli en moder för dina barn. För detta gav hon gärna allt, och hon lyckades, men du var en svår man för henne att övertala. Som du sade själv, du var alltid den som bromsade. Men när en kvinna väl kommit i gång kan ingenting stoppa henne, och hon lyckades till sist. Hon fick både en dotter och en son med dig som fader. Att du under tiden fick din sjukdom blev bara en extra utmaning för henne som moder. Hon offrade ännu mera. Hon offrade allt för dig. Hon blev gärna din moder också, och i stället för att klaga över de ohyggliga påfrestningarna, som dina lidanden och sjukhuskval i ständigt upptrappad grad medförde för hennes del, såg hon det som sin moderliga ära att få göra allt för dig. Inte ett ljud av klagan eller protest kom över hennes läppar, ty hon hade som kvinna inte ens någon sådan tanke. Tvärtom.

Så dog du. Plötsligt var allt slut. Hon hade gjort allt för dig, och det fanns ingen äkta man kvar att göra någonting för. Den totala självuppoffringen, en hängivenhet utan gränser, följdes av ett totalt och plötsligt tomrum som var grymt i sin fullständiga tomhet.

Försök sätta dig in i hennes situation, även om det alltid är svårt för en man att göra det, ty en man kan aldrig helt och hållet förstå en kvinna. Men han kan försöka.

En änka var ensam med två barn. Hon måste ensam försörja sin familj. Hon måste arbeta ihop deras levebröd, laga deras mat, sköta deras uppfostran, ge dem ett hem och ge dem en skola. Dottern var fem år och sonen bara ett. Kan hon klara allt detta ensam? Inte om hon är kvinna.

I sin ensamhets och övergivenhets totala mörker sökte hon någon form av stöd, och vad fann hon? Hon fann en sällsamt beskaffad man. Han hade känt dig, och han var gärna den som ställde upp med ytlig, lättsam underhållning. Vad änkan behövde efter den mångåriga, oerhörda, djupt gående påfrestningen var just någon som kunde rädda henne från djupet i mörkret, som kunde lära henne skratta igen, en menlös underhållare, en narr. Men din så kallade efterträdare var mer än så. Han var en bedrövlig person. Han hade inte lyckats särskilt väl i livet, han stod helt i skuggan av sin bror som gjort sig ett namn som ishockeyspelare som kunde slå vilt med klubban i TV i allas vardagsrum, han var ful, han var ömklig och tafatt, kort sagt, det var synd om honom. Här hittade alltså din änka plötsligt en ny fullvuxen man att kunna vara mamma åt och kunna ta hand om. Hennes moderskänslor berusades, och hon accepterade honom med öppna armar. Visst var det oklokt, visst var det barockt, visst var det någonting för din släkt och dina vänner att rynka på näsan åt, visst verkade det otroligt mot ditt minne, men vad kan man begära av en kvinna? Om man inte kan unna henne hennes kvinnlighet är det bättre att inte ha något med någon kvinna att göra."

Jag tystnade. Han tittade tankfullt ner i bordet.

"Nå, och jag då? Hur förklarar du min sjukdom?" sade han lågt.

"Den är ett fenomen för sig. Den kan bara förklaras genom din känslighet. Naturligtvis finns det också en medicinsk förklaring, men den tror jag inte på. Jag tror inte att cancer kan vara ärftlig. Om någon sjukdom är psykosomatisk så är det alla former av cancer utom lungcancer hos rökare.

Att din mor dog i blodcancer är ingen förklaring till din skelettcancer. Hon var frisk när du föddes, och du fick din skelettcancer långt efter hennes död. Cancer har aldrig smittat eller gått i arv som blödarsjuka, aids eller andra lika hemska sjukdomar."

Jag var medveten om att jag närmade mig ett extremt känsligt kapitel. Jag var tvungen att stanna upp ett slag bara för att hämta andan.

4.

"Ju känsligare man är, desto svårare är det att visa och uttrycka sina känslor och få andra att förstå dem. Ju känsligare man är, desto lättare är det att bli missförstådd, och desto mera sårbar är man. Man kan därför dra den slutsatsen, att ju mera resignerad, reserverad och svårtillgänglig en människa är, desto mera känslig är hon. Ännu svårare är det om den känsliga personen i fråga är en man. En kvinna ska mest bara vara känslig och leva för sina känslor, känslor och känslighet är något kvinnligt, men en man som har en så kvinnlig egenskap i väldigt hög grad måste få svårigheter på det känsliga planet.

Att du blev sådan kan dels ha varit medfött och dels ha blivit en följd av din mycket starka modersbundenhet. Du var yngst bland flera bröder och blev din moders favorit. Hon blev ditt livs första och största kärlek, och du kom aldrig över förlusten av henne när du bara var aderton år, och det att hon dog av den hemska sjukdomen blodcancer gjorde förlusten ännu mera kännbar. Förmodligen bidrog den starka modersbundenheten till att ytterligare accentuera en redan medfödd mycket känslosam natur.

Du fann aldrig en annan moder som din enda riktiga, men du fann i stället en god kvinnlig kamrat i din blivande hustru. Gradvis vågade du mer och mer lita på henne medan åren gick medan du aldrig vågade ge efter helt. Du stördes av hennes ytlighet och hennes något burdusa gåpåaranda, du ville inte dansa med henne själv vilket andra fick göra i stället, och ju mera du gav efter för henne, desto mer utvecklades gradvis en viss plågsamhet i din själ som utgjorde en komplicerad kombination av flera olika komponenter. Några av dessa var din ständiga saknad av din riktiga moder, din besvikelse över att din fru aldrig kunde förstå dig helt och hållet och dela hela ditt känsloliv med dig, och inte minst din egen otillräcklighet. Du såg vad som roade din hustru och kunde inte själv roa henne på det sättet, du såg vilka vänner hon uppskattade och kunde inte själv uppskatta dem, och samtidigt som du stod hopplöst utanför hennes ytliga värld så hade du blivit beroende av