av Christian Lanciai (1982)

Tillägnad vännerna Olle Svartholm och Anders Johansson.

Inledning

Första delen : Paradiset

Jungfrun

Andra delen : Skärselden

Den perfekte SS-generalen

Tredje delen : Helvetet

Sankt Antonius frestelse

Denna rivningshistoria och uteliggarroman är en variant på den gamla fabeln om oskulden från landet som kommer till staden och där går förlorad i det allmänna fördärvet. Samtidigt är det en travesti på Dantes Komedi men i omvänd ordning: den börjar i paradiset och slutar i helvetet.

Paradiset skildras då som en pastoral idyll i förra sekelskiftets finlandssvenska skärgård längs den finländska sydkusten i en märklig allegori om ett kärleksmysterium i Runebergs episka stil. I Skärselden är den första bekantskapen med storstaden, här Göteborg, romanens tyngdpunkt, den verkliga rivningshistorien med åskådliggörandet av hur korruption och miljöförstöring går hand i hand. Helvetet är den mest kontroversiella delen. Här behandlas drogproblemet som samhällsfenomen och som resultat av samhällets urspårning. Episoderna med haschrökarna som skickades till Marocko för att avvänjas och kom tillbaka som etablerade narkomaner samt kattmassakern på Skansberget är hämtade direkt från verkligheten liksom alla scenerna i "Sankt Antonius frestelse". Huvudpersonen är drogmotståndare men lider av hjärtfel men märker att hasch lindrar hans plågor, varför han själv ofrivilligt halkar in i ett uppslitande narkomandrama, så att vi får uppleva narkomanmentaliteten inifrån. Han gör en djupdykning i den yttersta ondskan bara för att få veta sanningen om ett outredbart mord, vilket han aldrig hade fått veta om han inte prövat på att vara narkoman själv.

Vad vi har är en märklig samhällskritisk social roman om uteliggare och narkomaner skildrad från det ovanliga perspektivet finländska invandrare, Sveriges största sociala minoritet. Det är författarens andra sociala roman. Den första, "Rännstenen", handlar om interner på ett sinnessjukhus, den tredje analyserar homosexualitetens tragedi, den fjärde heter "En prostituerads död" och handlar om sådant. Den femte fortsätter in i den undre världen under den bisarra titeln "Trasan och träskets hemlighet" och behandlar främst terrorism i skuggan av Palmemordet.

Författaren.

Copyright © Christian Lanciai 1982, 2000, 2006.

Jag råkade av en händelse bli vittne till händelsen. Jag satt på min cykel och var på väg från centrum till Masthugget. Den närmaste vägen var att ta vägen genom Gårda, och från något kvarter vid sidan om min väg hörde jag sällsamma ljud och såg jag en för Gårda ovanligt stor folksamling. De sällsamma ljuden var musikaliska och tycktes härröra från någon sorts musikaliskt uppträdande. Av nyfikenhet avvek jag från min väg.

Ett praktfullt skådespel uppenbarade sig på platsen för folksamlingens intresse. Uppe på taket av ett tvåvåningsshus satt trettio vackra ungdomar och musicerade. Nedanför dem stod det fem poliser och en grävmaskin med konfunderad förare. Jag hade läst i tidningen om rivningsbeslutet, så jag förstod genast hela sammanhanget: de trettio ungdomarna ville genom musik stoppa rivningen. De hade temporärt lyckats: poliserna och grävskopeföraren stod handfallna.

Det var ett halvt kvarter som skulle rivas. Alla husen som stod i farozonen var smyckade med stora banderolldukar. Några av deras texter löd:

"Gårda är Göteborgs hjärta."

"Befria Gårda från husmördarna!"

"Låt Gårda leva!"

"Riv gangsternästet Hjällbo och låt idyllen Gårda vara i fred!"

"Stoppa vansinnet!"

"Kurera omänsklighet med mänsklighet i stället för mänsklighet med omänsklighet!"

"Rädda Göteborg från miljöskändarna!"

"Stoppa maskinerna och låt mänskorna leva!"

"Rädda stadens pärla från svinen!"

Och så vidare. Ungdomarna på taket musicerade entusiastiskt och medryckande på de glödande plåt- och tegeltaken under en gassande sol och tryckande värme utan några vindfläktar. Många var halvnakna vilket bara gjorde dem vackrare. Flickorna hade sommarklänningar, och ynglingarnas fulländade kroppar skimrade av svett. Deras glädje och entusiasm var oemotståndlig. På några timmar hade de organiserat denna storartade protektiva demonstration och lyckats förekomma rivningsstrebrarna, som knappt givit sig tid till att andas mellan rivningsbeslutet i kommunen och förverkligandet av detsamma i praktiken. Dessa hade till varje pris velat förekomma protektiva demonstrationer och bråk och hade ändå förekommits.

Husen som skulle rivas hörde dessutom till de hus som enkom hade utrymts några år innan för att konserveras och renoveras och som därför behängts med skyltar som sade:

"Kulturminne. Detta hus skall bevaras och rustas upp. Visa hänsyn!"

Jag hörde spridda röster bland åskådarna. Bredvid mig stod det en äldre man som sade till mig: "De är knarkare allihop. Det är bara knarkare som bor i Gårda."

"Är det då bättre att de bor någon annanstans?" frågade jag honom. Han hade hatt och grått pipskägg och tycktes inte svettas i sommarhettan. Det var något skrämmande över honom, men jag fortsatte: "River de dessa gamla evakuerade hus flyttar deras hemlösa narkomaner bara till andra hus i stället, var de kanske är mera ovälkomna emedan det där kanske även bor icke-narkomaner. Endast om narkomaner lämnas i fred lämnar de samhället i fred."

"Tror du det?" frågade han cyniskt. "Tror du att det finns goda narkomaner? Nej, den enda narkoman som är god är en död narkoman."

"I så fall," försökte jag svara lika cyniskt, "borde ni åtminstone unna dem den friheten att få knarka ihjäl sig i fred."

"Du överträffar doktor Solomon Gold i ondska," svarade han mystiskt och vände sin uppmärksamhet åt ett annat håll. En ny polisbil hade kommit till platsen. Tre poliser klev ur och öppnade bakluckan, ur vilken de släppte fram tre dräglande otäcka polishundar. De övriga poliserna fällde stegar upp mot taken. Attacken mot demonstranterna inleddes.

Jag upptäckte en ny person som kom till platsen. Han kom på en urusel gammal skraltig cykel med många ekrar lösa, men han själv var klädd i mörk kostym och vit skjorta, dock utan slips. En grupp av åskådarna hälsade honom välkommen. Även från taket upptäcktes han, och där höjdes genast ett jubel. "Kom upp, Mikael!" ropade några av de vackraste musikerna glatt till honom. Poliserna bragtes än en gång ur fattningen, som om de fruktade en motattack från marken och dess hundratals åskådare.

Denne Mikael var en ung vacker mörk man. Han kunde ha varit fransman. Han skred genast till verket.

"Trivs du med ditt yrke?" ropade han till grävskopeföraren till min häpnad på klingande finlandssvenska, och några åskådare applåderade. Till poliserna med de flämtande hundarna sade han: "Ni har kommit fel om ni ska ut på rävjakt." När poliserna nedanför stegarna tvekade om de skulle klättra upp eller vända sig mot denne fräcke vackre slyngel slank han elegant förbi dem och var i nästa ögonblick uppe på stegen. När han nästan var uppe vid taket ropade han till dem: "Vågar ni inte klättra upp? Får ni svindel?" De skulle just börja klättra upp efter honom när han var uppe och sparkade undan stegen. Den föll brakande ner och gick sönder men skadade ingen.

Musiken på taket fortsatte nu förstärkt av en underbar tenorröst. Plötsligt hördes inte musiken, utan man lyssnade bara på denne skolade musiker. Vem var han? Han skilde sig helt från alla de övriga men var uppenbart hemma i Gårda, kändes av de flesta där och kanske bodde där. Det var tydligt att han var älskad.

Ett dragspel satte i gång. En ny kraft hade kommit upp på taket från baksidan av kvarteret. Det enda som fattades där uppe på taket var en regelmässig dans. Annars var festen fullkomlig.

Men nu inleddes tragedin. Poliserna svärmade upp på taket i en organiserad attack. Ungdomarna var försvarslösa i sin oskuld och menlöshet. Om någon enda av dem var en brottslig narkoman var Peter Wieselgren det i ännu högre grad. Snarare misstänkte jag att den alltför respektable herrn bredvid mig var en fulländad skurk. Han tycktes följa med Mikaels rörelser där uppe med särskilt intresse.

"Känner ni den sångaren?" kunde jag inte låta bli att fråga.

"Utan mig stod han inte där uppe." Jag var konfunderad av hans gåtfullhet. Så ropade han upp till Mikael med händerna formade som en megafon: "Det är bra, Mikael! Försvara knarkarnas Gårda!"

Den blåe ynglingen tystnade genast. Han sökte med blicken efter mannen bredvid mig. Poliserna var nu uppe på taket. Fem poliser grabbade tag om en ung man utan att denne gjorde motstånd. Alla fem tvingade de honom tillsammans ner från taket. Fem andra tog hand om en annan. Hela tiden var det fem beväpnade mot en obeväpnad. Där nere väntade de dräglande hundarna. De utgjorde skräckens övermakts symbol i sammanhanget. De trettio ungdomarna där uppe började skingras, och musiken tystnade. Endast dragspelet fortsatte lugnt och taktfast på sina glada västkustmelodier. Dansen den gick uppå Svinnsta skär, och det var bara poliserna som var döva för skönheten.

Plötsligt ropade Mikael från taket: "Var är du, doktor Solomon Gold?" Genast spred sig ett sorl bland leden. Till min häpnad upptäckte jag att mannen bredvid mig var försvunnen. En oro spred sig bland åskådarna. Plötsligt satte sig grävmaskinen i rörelse. Musiken hotade dränkas i maskinellt oväsen. Jag frågade en ung människa intill mig: "Vem är doktor Solomon Gold?" Jag fick till svar:

"Det är den värsta knarklangaren i Sverige."

En efter en togs demonstranterna ner från taket med våld. Någon enstaka gjorde tafatt motstånd. Grävskopan skred till verket. Några av ungdomarna där uppe flydde utom räckhåll för polisen till angränsade tak. Dragspelaren ställde sig högst uppe på nästintill liggande husgavel med ryggen mot dess skorsten. Där stod han i all sin glans och spelade med orubblig rytm. Hans musik var ett hån mot hela den absurda scenen med dess destruktiva övergrepp. I och med att just dessa hus revs skulle stadens vackraste gårdar och idyller bli förstörda. Det visste envar utom poliserna, som inte ville veta det.

Taket blev rensat från demonstranter, och grävskopan skred till verket under hånande invektiv från de uppbragta åskådarna, men alla höll de sig för goda för att ta till samma våld som poliserna och maskinen. Även Mikael hoppade över till ett angränsande tak och ställde sig där vid en skorsten. Det var något oemotståndligt skönt över honom. Han var som den siste hjälten från Warszawaghettot, som Gårda på senare tid allt mer hade börjat likna, med sina ödelagda till parkeringsplatser förvandlade tomter och med de tvångsevakuerade husen. Men Mikael stod kvar och betraktade den onödiga förintelsen av kvarteret med en de destruktiva krafterna överlägsen moral utan like. Och han ropade på nytt till folkmassan:

"Var är du, doktor Solomon Gold, min, Gårdas och alla oskyldiga människors förförare?"

"Kom ner på jorden, stackars narkoman!" Den starka rösten tillhörde den man som hade stått bredvid mig, men jag såg honom inte.

"Var är du? Jag har länge velat tala med dig!" ropade ånyo Mikael.

Grävskopan satte in en förkrossande stöt mot huset. Marken skalv. En vägg rämnade i en sky av rök och damm. Så hördes ett skri. Det kom från många. När brandsprutan skingrade röken kunde man se att skorstenen som Mikael hade stått vid inte längre fanns kvar. Den hade rämnat inför dödsstöten mot huset bredvid. Och med skorstenen hade även Mikael störtat till marken. Nu tystnade dragspelet mitt i balladen om Trettiofyran.

Därmed var tragedin ett faktum. Mikael var död. Han hade krossat huvudet. Åtskilliga hade skrikit när de sett honom falla, men själv hade han fallit utan ett ljud. Han var delvis begravd av skorstenen. Allting avstannade utom grävskopan, som fullbordade sitt verk. Även poliserna kom fram till den döde. De skingrade folkmassan. En ambulans efterskickades. Men Mikael förblev död.

För att komma ifrån dammet och röken en smula drog jag mig därifrån. Jag upptäckte då på nytt den mystiske äldre mannen. Han var fullständigt lugn och sade till mig: "Han var en dåre som gav sig hän." Jag var svarslös.

"Vem är ni?" frågade jag till sist. Han pekade på en ensam ung kvinna i närheten som var gravid och skilde sig från alla de andra.

"Fråga henne," sade han. Sedan gick han helt lugnt därifrån.

Jag gick försiktigt fram till den unga blivande modern och frågade henne vem den respektable herrn hade varit. Hon svarade passivt, som om det hade varit frågan om världens störste skurk som aldrig någon kunde få fast:

"Den mannen var doktor Solomon Gold."

"Vad hade han med offret att göra?"

"Om ni vill skall jag visa er."

Jag tyckte hon lät lika mystisk som doktorn, men hon menade allvar. Jag fick följa med henne till hennes våning uppe i Majorna, och där visade hon mig en samling dokument, som utgjorde en labyrint av sanna berättelser om tre finlandssvenskars öden i Göteborg. Mikael var den tredje av dem. Hon hette Ellinor och var änka efter den andra. Och den första var en avlägsen släkting till mig. Även jag var nämligen finlandssvensk.

Alla tre hade de haft med doktor Solomon Gold att göra. Doktorn är idag försvunnen från staden, och ingen vet var han är. I hopp om att han aldrig kommer till rätta igen tar jag mig friheten att offentliggöra denna labyrint i form av några finländska människoöden i Sverige med utvikningar.

Första delen : Paradiset.

1.

Jag tillbragte en sommarvecka i Borgå för deltagandet i en finlandssvensk "sångvecka" under ledning av den framstående dirigenten, professorn i körledning Gottfrid Lundsten, känd i hela Norden, urtypen för en gammal urnordisk universalkraft. Under denna "sångvecka" inövades de anmälda i ett ansenligt körprogram, som sedan "sångveckan" avslutades med i färdigt och perfekt skick genom en offentlig konsert i själva domkyrkan eller Runebergs anrika svenska lyceum. Under denna vecka kom man i kontakt med representanter för hela det svensktalande Finlands yppersta krafter — körsångare från Akademiska Sångföreningen i Helsingfors, ålänningar, österbottningar, Grankullabor, Åbolänningar, nylänningar och andra. Bland annat kom jag i kontakt med ett par som gav mig det uppdrag som denna historia blev resultatet av. De hade sedan många år förlorat kontakten med en kär anhörig, som skulle bo just i min hemstad. När de fick veta att jag var verksam i just den staden bekände de sitt livs hemlighet och delgav mig all sin oro och outhärdliga ångest, varvid jag naturligtvis lovade uppfylla deras önskan, forska i vart deras anhöriga hade tagit vägen och meddela dem resultatet. Resultatet utgöres av denna bok. Ty man kan inte gräva i en enskild människas öde utan att därvid få händerna fulla med alla deras öden och personligheter som stod denna person nära, som påverkade honom och som kom att spela någon roll i utformningen av hans öde. Jag skall inte avslöja hans öde förrän på sista sidan men dock så mycket, som att ingen av alla dem som påverkade hans liv hade någon som helst skuld i hans öde. Allt som händer i livet är logiskt, och ju mera man forskar i saken, med desto mera skrämmande klarhet framgår det att just de mest olyckliga människoödena och största mänskliga olyckorna var de mest logiska och mest oundvikliga. Ty individen, hans personliga vilja, hans personlighet och egensinne är den enda drivkraften bakom människan och historien, och den kraften är alltid hopplöst oemotståndlig.

Det är ett enskilt öde som jag här skall försöka göra gripbart för läsaren, men en mera svårgripbar uppgift än att själv från början ta reda på det har jag aldrig givit mig in på. Jag vill dock inleda med vad i stort sett mina vänner, ett äkta men barnlöst par i Borgå, berättade för mig om Ingmar.

2.

Alla tyckte om honom och älskade honom, och därför bråkade alla alltid med honom. Man kunde behandla honom hur som helst utan att han någonsin gjorde motstånd eller försökte försvara sig, men sanningen gömde han alltid i sitt hjärta. Det var hans vapen, och den kom alltid fram som en blixt från klar himmel när ingen var förberedd därpå, och därför kunde ingen med honom. Han var för tålmodig för att någon skulle kunna tåla honom, han var för god för att någon skulle kunna låta bli att göra honom illa, och han var för oskyldig för att någon skulle kunna känna någon skuld mot honom. Många tyckte att han var en menlös dåre.

Han växte aldrig upp. Han lärde sig aldrig något om livet, förlorade aldrig några illusioner eller genomskådade aldrig mig veterligen livets tragik, människan eller kvinnan. Han var alltid så hopplöst och räddningslöst oskyldig. Och därför råkade han alltid illa ut utan att därav lära sig annat än ännu mera oskuld och blåögdhet.

Han sårade aldrig en människa. Det var hur lätt som helst att såra honom, ty han var överkänslig, men han lärde sig aldrig att såra andra. Han insåg aldrig att man aldrig kunde älska eller ens umgås med sina medmänniskor utan att såra dem så mycket som möjligt, och han vägrade att inse att bara genom att göra sina medmänniskor illa kunde man göra sig gällande hos dem, skaffa sig makt och inflytande hos dem och bli ärad och älskad av dem. Han fattade aldrig att kärleken var omöjlig om den inte var grym och hänsynslös."

Denna karakteristik påminde mig om en episod som jag hade varit med om som matros på ett skepp. En av sjömännen, som jag lärt känna ombord på detta enkla lastfartyg, berättade en afton för mig en historia, när han hörde att jag kände till Borgå, som var hans hemstad. Så här löd hans berättelse:

3.

Vill du höra en historia från Borgå? Det är en saga om en pojke som fick veta för mycket och därför blev hemlös för resten av sitt liv.

Han var faderlös och kom inte ens ihåg sin riktige fader. Han hade en adoptivfar som var lärd och duktig som en övermänniska, men det var inte riktigt samma sak. Och på något sätt hade han fått det där på hjärnan med att han inte visste någonting om sin far och ställde ideligen sin moder frågor om den saken när de var på tu man hand med varandra. Men modern svarade alltid:

"Din far är farbror Gustav. Du har ingen annan far."

"Men alla vet ju att han inte är min riktiga far. Alla klasskamraterna påpekar det för mig, och alltid är det något som på nytt påminner mig om att jag inte har någon riktig far. Men någon riktig far måste jag ju ha haft. Vem var han?"

"Ju mindre du vet om den saken, desto bättre," sade då modern och blev som en sten. Ju ivrigare pojken frågade henne om saken, desto mindre sade hon.

Men han hade även ett par farföräldrar som han fick besöka på sommaren. Det var just dessa som bodde på Berggatan i Borgå i stadens vackraste gamla gula trävilla med två våningar och snickarglädje. Att bo där hos dem var som att bo på landet. Ej heller de sade någonsin något om deras son och hans äkte fader, men hos dem fann han i alla fall en trygghet och värme som han alltid hade saknat hos sin mor. Småningom förstod han att hans mor och hans farföräldrar aldrig träffades. Och han fick inte veta varför.

Men hos sina farföräldrars grannar, som han träffade och ibland fick dricka kaffe hos, snappade han upp ett och annat. En tant visste, att hans farföräldrar hade förbannat hans moder och portförbjudit henne, emedan hon hade bedragit deras son med hans fosterfar farbror Gustav. Det skulle ha lett till skilsmässa, till att fadern övergivit hemmet, irrat omkring i världen och slutligen begått självmord. Och det skulle vara vad hans farföräldrar sedan aldrig kunde förlåta hans omgifta mor, som gifte om sig medan hennes förste man, hans riktige far, ännu var i livet. Dessa och andra kunskaper som han uppsnappade gömde han och bevarade han i sitt hjärta.

Men med åren blev han allt mognare och modigare, och en kväll i fjortonårsåldern ville han av sin mor och fosterfar ha klara besked: vad var egentligen sanningen om hans far? Och han berättade vad han visste, hade hört och själv trodde och bad modern försvara sig. Fosterfadern svarade bistert och strängt:

"Nåväl, Ingmar Gudmarsson, du skall få veta sanningen om din far. Sanningen, som vi för din egen skull har försökt dölja under alla dessa år, är att din riktige fader var galen. Han kunde aldrig behärska sig, visa något omdöme eller dämpa sitt övermod. Han var en fantast, en religiös fanatiker, en hänsynslös egoist och våldtäktsman. Han representerade höjden av ansvarslöshet. Han hade en god tjänst när han förförde din mor och gav henne dig, men efter ett par års äktenskap vägrade han att försörja henne mera. I stället gav han bort alla sina pengar till kyrkan och lät din mor och dig svälta medan han själv aldrig var hemma. Därför blev det skilsmässa, emedan både han och din mor ville det för din skull. Under två år irrade han sedan omkring i världen som sjöman under vilka din mor hoppades att han skulle komma tillbaka. Men i stället för att ta ansvar för sin familj hade han frillor i varje hamn och stannade slutligen i Skagway i Alaska. Där kom han på ett mentalsjukhus efter ett våldtäktsförsök, samtidigt som jag tog ansvar för hans familj med att föra din mor till altaret. Och då minsann började han vilja komma tillbaka. När då både din mor och hans mor mest för din skull sade nej tog han livet av sig. Och det var hans livs största välgärning.

Detta har vi dolt för dig emedan vi tänkte att kunskapen om en sådan far kunde bli en belastning för dig. Dessutom har vi fruktat att hans oroliga sinnelag och fallenhet för manier kunde gå i arv till dig. Men du har nu tvingat oss till att berätta sanningen. Är det något mer till allas skada och upprördhet som du vill veta?"

"Bara en sak," vågade den fräcke pojken säga. "Det har sagts om farbror Gustav och Mamma, att ni kände varandra redan som barn, att ni var förtjusta i varandra långt innan min far träffade mor, att ni inte gifte er endast emedan farbror Gustav reste till Frankrike för att studera, och att han när han var färdig med sina studier och kom hem igen genast började umgås flitigt med mor på nytt, fastän hon var gift med min far, och att detta skulle ha utlöst min fars religiösa kris och förtvivlan. Är det sant eller inte?"

"Pojke," sade hans fosterfar, "du kommer med de oförskämdaste insinuationer. Du vet inte vad din mor har gått igenom! Kan du ana hur många sömnlösa nätter hon har haft på grund av din vettlöse far och hans griller? Hur kan du på nytt riva upp alla dessa gamla djupa sår i din moders hjärta och strö salt i dem?"

"Är det sant eller inte?" framhärdade pojken. Hans moder vägrade svara, och fosterfadern vägrade att alls tala med honom mera om saken. "Alltså förnekar ni det inte, alltså är det sant." Den upprörda dispyten slutade med att fosterfadern körde pojken på porten och vägrade låta honom komma in igen. Han var till och med hågad att placera honom på någon sorts internat eller anstalt, men pojken var klok nog att söka hamn hos sina farföräldrar, var han fick ett tryggt hem för fyra år framåt. Det var just det gamla huset på Berggatan. Han trivdes bättre i Borgå än vad han någonsin hade trivts hos sin mor i Helsingfors, tills de gamla farföräldrarna dog. De dog båda inom fem månader, och därpå skulle det bli arvskifte. Ynglingen bodde i det längsta kvar i det gamla älskade huset tills det på arvingarnas yrkan såldes. Ynglingen drevs ut därifrån liksom han drivits ut från sin moders hem av sin fosterfar för att han hade velat veta sanningen, och vid aderton års ålder med avslutad skolgång som laudaturstudent gick han liksom sin far till sjöss."

Så berättade denne sjöman. När jag närmare frågade honom hur han lärt känna en så intressant familjetragedi avslöjade han:

"Pojken i fråga var jag. I två år redan har jag seglat mellan Amerika och Europa, och jag har ännu ingenstans funnit ett hem."

Och det slog mig när jag var i Borgå och hörde dessa goda vänner berätta om Ingmar att just denne sjöman som jag själv hade träffat hade varit just Ingmar. Med några få frågor till mina värdar fann vi det bekräftat att så var fallet.

Men mina vänner, mitt värdfolk visste alltså att sagde Ingmar sedermera hade slagit sig ner i Göteborg som var min hemstad.

4.

Det var inte mycket jag hörde honom säga, och just denna berättelse, som alltså var hans egen historia, är det enda jag minns av vad han någonsin sade till mig.

Men slumpen förde mig i samspråk med en sjöman ute i Pellingearkipelagen. Apropå ingenting frågade jag honom i förbifarten om han på sina resor möjligen hade sammanträffat med min man, och till min häpnad hade han inte bara seglat med honom utan även varit hans klasskamrat.

"Om jag känner Ingmar! Honom känner alla som en gång har träffat honom, ty det är en udda person som man inte glömmer. Var är han idag?"

Jag svarade honom att jag var ute för att ta reda på just den saken och bad honom berätta det sista han mindes av Ingmar.

"Det var en mycket känslig person, och han blev bara känsligare med åren. Det låg alltid ett svårmod över hans panna, ett ständigt bekymmer gnagde honom, men aldrig fick jag veta hans hemlighet. Aldrig löste jag hans gåta. Dock berättade han alltid historier, och i dessa historier gav han alltid en glimt av sitt innersta. Hans historier var alltid otroliga och fantastiska, men de var alltid färgade av någonting självbiografiskt, som jag misstänker. Jag minns en gång att han berättade om en självmördare:

'En man bedrogs av sin fru, som han dyrkade. När hon gifte om sig med den som hon bedragit honom med gick mannen i frivillig landsflykt och irrade världen runt som sjöman. I varje hamn sökte han makan till sin förlorade fru men bedrog sig alltid. Till slut fann han en vacker frånskild fru med ett barn i hans egen ende sons ålder. Damen väckte melankoliska känslor och minnen till liv hos honom och fyllde honom med hopp, men när han efter en längre tids formell vänskap ville kyssa henne var hon inte villig. Rädd för hans närmanden och eventuella konsekvenser kallade hon paniskt på hjälp, varvid grannarna kom och satte på honom tvångströja i tron att han hade försökt våldta henne. Han sade ingenting till sitt försvar, och hon rymde fältet. Hon hade precis som hans fru uppmuntrat och svikit honom. Han fick ett nervöst sammanbrott och kom på mentalsjukhus. Därifrån skrev han hem till sina föräldrar på andra sidan världen och till sin fru att han var trött på att irra omkring och ville komma hem. Frun bad honom inte komma hem och störa hennes nya äktenskap, och hans egen mor skrev som svar till honom att det kanske inte var lämpligt att han kom hem till sina gamla vänner emedan "hans fall var så komplicerat". Han förstod alltså hennes svar som så att hon, hans egen mor, själv trodde och ansåg att han var mentalsjuk och därför inte ville att han skulle komma hem och "störa rytmen" och "ligga sina egna till last" emedan han ju uppenbarligen "inte kunde klara sig själv". Vad tror du den mannen gjorde?'

Jag svarade att något värre än att förnekas av sin egen mor kunde man knappast uppleva. Han gav väl förstås fan i alltihop.

'Ja, han begick självmord. Skulle du eller vem som helst i hans situation ha handlat annorlunda? Kan man leva när moder och hustru frånkänner en, när ens eget enda riktiga hem slänger ut en och stänger porten för en? Kan man leva utan sin egen familj, utan hemland, utan ett riktigt hem? Ja, om man vet att det är möjligt att få komma hem, men när man inte får komma hem — vad återstår då annat än döden?'

Just den frågan ställde han mig, och jag kunde inte besvara den, emedan jag aldrig själv befunnit mig i den situationen."

Jag förstod alltför väl att den historien väl icke var självbiografisk men väl biografisk, som den tydligt handlade om Ingmars far, vilket jag upplyste min vän sjömannen om.

5.

"Jag minns en annan historia som han berättade som jag grubblade mycket över, eftersom den kanske var den enda av hans historier som inte kunde vara självbiografisk. Den handlade om en estsvensk på någon av öarna mellan Ösel och Dagö. Han var ung på 30-talet när estländarna firade och utnyttjade sin självständighet som mest, och själv var han en framstående idrottsman. Till hans främsta nöjen hörde havskanotering. Varje sommar utförde han märkliga resor ensam med sin kanot mellan Estland och Finland. De som tog språnget över havet i kanot mellan Helsingfors och Reval var många på den tiden, men han for ej sällan runt hela Finska Viken, ut till Åland och ner till Riga. Han drömde om att en sommar få kröna alla sina bragder med en tur runt Finska Viken via Åland till Stockholm, följa Sveriges skärgård ner till Öland och med sydvästlig vind sticka över Östersjön via Gotland tillbaka till hemlandet. Men så kom kriget och förgjorde alla trettiotalets illusioner om obegränsade möjligheter.

Han såg hur hans hembygd förhärjades, hur hans svenska folkskola uppbrändes, hur alla hans vänner och svensktalande landsmän flydde över till Sverige och hur ryssarna gjorde sitt yttersta för att förvandla allt estniskt till ryskt, men han tänkte: "Det kommer bättre tider. Så här kan det inte fortsätta. Tids nog kommer alla mina landsmän tillbaka från Sverige igen." Och han beslöt att stanna hemma och vänta ut ockupationen.

Och han väntade, och han väntade. Tyskarna kom, ryssarna återkom, freden kom, men ingenting blev bättre utan bara sämre. Men han hade på sina ensamma havskanotfärder lärt sig en smula uthållighet och tålamod och fortsatte att vänta.

Till slut var han gammal och grå. Alla hans vänner var döda eller flydda och försvunna sedan kriget. Han var den siste svenskspråkige estländaren i sin hembygd. Då beslöt han att inte vänta längre.

Han tog fram sin gamla öppna kajak och reparerade och målade den. Det var år 1975. Han packade ner i den vad han behövde för resan: ett obegränsat vattenförråd, bröd och järnranson, torkad frukt och fisk, en regnjacka, sjökort och kompass samt penna och papper. Och tidigt en morgon när det var dimma och ingen ryss kunde se honom satte han iväg. Han siktade på Stockholms skärgård.

Emellertid hade han en syster på en av öarna sydväst om Åland som han först och främst ville återse. Efter en för en sjuttiofemåring otrolig kraftprestation kom han fram till systern på skäret, och det var ett mycket kärt återseende. Tänk er en ensam gammal tant på en enslig klippö, stormigt väder och yrande skummande bränningar, och in i viken kommer en gammal helt vithårig men ännu vacker och kraftig man i en trettiotalskanot av trä. Och han springer upp för klipporna mot den äldre åldersfårade av ett hårt liv brännmärkta fiskaränkan under det att han ropar: "Märta! Märta!" Och de omfamnar varandra på klippan i den kalla blåsten med de skummande rasande bränningarna i bakgrunden, och ingen mänsklig värme är varmare än deras.

Hon försöker övertala honom att stanna där, men han vill absolut fortsätta över Ålands hav till Sverige. Det är en gammal dröm som han äntligen vill förverkliga. Och hon kan inte övertala honom till att vara mera klok än idealistisk. Och följande morgon skiljs brodern från systern, som inte hade sett honom på trettio år.

Och han paddlar över Ålands hav. Vädret är nyckfullt, och vindarna leker grymt med honom och är mera mot än med honom. Men han kämpar och för regelbundet sin loggbok mellan varven och överger icke sin föresats, fastän han vet att det hade varit klokare att stanna hos systern.

Efter en lång och svår kamp börjar sydvästen äntligen mojna, och i skymningen ser han land. Det är de yttersta paradisholmarna av Stockholms skärgård. Äntligen ser han målet som han drömt om i trettiofem år: det rika Sverige, hans folks ursprungsland. Men hans krafter är slut. Han känner att hjärtat inte håller längre. Med några sista paddeltag kommer han i lä av holmen, men när kajaken glider med fören upp på sanden är hans saga redan all: ögonblicket innan hade hans själ saligen flyktat.

Och där ligger hans farkost på en spegelblank lagunyta och med fören tryggt i land på svensk mark. Men ingenting mera händer.

Dock hörs det röster från andra sidan udden. Udden är en klippudde, och på andra sidan därom fortsätter klipporna att utgöra en brantare strand. Och där ligger inte en, två eller tre farkoster förankrade utan fastmer närmare ett dussin. Det är ursnofsiga motorbåtar allesammans med femtio-hästars utombordsmotorer eller med två sådana bredvid varandra på akterrelingen. Och folket som på en kvart har kommit från land med dessa racer-båtar skrattar och solbadar, spelar kort och dricker whisky, simmar nakna och jämför vattenskidor, äter bulla och konfekt, hör på transistorradio eller bandspelare eller sitter i sina båtar och tittar på TV, medan den gamle mannen, som anlände till samma ö i naturlig tystnad, sover sin sista sömn i den enkla enmansfarkosten av trä. Hans torkade fisk, som han själv hade fiskat och rökt, är slut, men litet färskvatten har han över. Och i sin bröstficka har han sin lilla loggbok, vars sista nedtecknade tanke lyder: "Klockan 21.oo. Jag ser land. Månne det vara Sverige? Hur skall nu detta rika land, det rikaste av alla länder, taga emot mig?" Man nästan känner hans hjärtas bävan inför mötet med det under en hel livstid ständigt drömda landet, som han ännu aldrig har fått se.

Och på andra sidan udden sitter turisterna från storstaden och kastar sina spinnspön iförda sina grannröda flytvästar fastän de sitter på land, och det skall dröja länge innan de upptäcker mannen med våta fötter och våt bak i den läckande kajaken, den avsomnade mannen med vit hjässa, en turist från en annan tid som verkar så avlägsen som vikingatid och ändå samtidigt så nära, en tidlös främling i tidsenlighetens fåfänga värld.

Ungefär så berättade Ingmar den berättelsen."

6.

'Kan vi någonsin få veta den fullständiga sanningen om en enskild människas öde?' frågade han mig. 'Nej, det kan vi inte, ty människan är sådan, att ju mera man tar reda på om en individ, desto mer mystisk blir den individen.' Och så berättade han vad jag nu förstår att var historien om hans far.

'Jag känner en god vän som är faderlös. Fadern försvann när han var tre år, och han fick aldrig veta varför eller vad som hade hänt med fadern. När han långt senare forskade i saken sade en si och en så. Hans moder, som snart gifte om sig, sade minst av alla och tycktes dölja mest av alla. Fosterfadern menade att den riktige fadern hade varit hänsynslös intill vanvett och övergivit modern och barnet, medan andra påstod att modern hade bedragit honom med fosterfadern medan de ännu hade varit gifta och att detta hade tagit knäcken på den riktige fadern, som då av offervilja skiljt sig, gått i landsflykt och slutligen tagit livet av sig i sorg och misär. Men nära vänner till fadern påstod att det inte alls hade varit självmord utan en sjukdom som haft döden som naturlig utgång. Visserligen hade han nämnt i sitt sista brev att han hade umgåtts med självmordstankar, men vem gör nu inte det ibland? De vetenskapligt kunniga påstod att ingenting bevisade att det hade varit självmord. Han hade visserligen tagit en farligt stor dos av en ny sömnmedicin, men detta hade han kunnat göra emedan hans sömnlöshet hade varit särskilt svår. Läkaren som skickade dödscertifikatet, obducerade honom och också tidigare hade haft hand om honom, en viss doktor Mort, påstod, att patienten hade varit en överkänslig person som lidit av mycket svår sömnlöshet och att det därför var mycket troligt att han hade försökt döva denna med en starkare dos sömnmedicin och ej haft för avsikt att begå självmord.

Och modern vägrade att svara på frågan om hon hade varit otrogen eller ej. Ju mer den stackars pojken ville veta, desto mindre fick han veta. Ju mer han frågade om saken, desto kallare och tystare blev modern.

Och ännu idag vet alltså denne unge man inte varför han förlorade sin far och hur eller varför han så plötsligt dog i främmande land. Kan du tänka dig en sådan ovisshet om sin egen avlare? Kan du tänka dig någon värre ovisshet än den om din far var ett helgon eller mentalsjuk, en brottsling eller ängel, en självmördare eller olycksfågel? Och hur skall en sådan ovisshet inte prägla hans eget öde, vilken oro i hans hjärta skall inte detta tvivel på hans ursprung leda till, och vad kan inte sådana grubblerier driva en människa till? Kan en människa med ett sådant obotligt grubbel någonsin slå rot i världen, finna trygghet, lita på någon medmänniska eller själv kunna bygga ett varaktigt hem? Kan du tänka dig något värre öde än att inte själv kunna begripa det eller få något grepp om det, att tvingas sväva i okunskap om det så länge man lever, att aldrig få veta vem och vad man själv är?'

Och när han sade detta till mig tror jag han sade som mest om sig själv."

7.

Det var inte svårt att lokalisera henne. Hon var änka, och hon tog genast emot mig, när hon hörde att jag forskade efter hennes enda son. Jag sade tvärt till henne att jag hade hört mycket som inte talade till hennes förmån. Hon var en förtjusande liten fru som verkade helt oförmögen till någon form av ondska. Därför vågade jag genast vara mycket uppriktig.

Hon avslöjade genast vad som för henne var hela sanningen: hennes första man hade varit rubbad till förståndet. Hon hade aldrig bedragit honom med vad som sedan blev hennes andra man. Ingmars far hade varit impotent, och hur han ändå lyckades avla Ingmar var ett under. Men sedan hade han aldrig mer kunnat älska henne. Ibland hade han försökt forcera sig till det med synnerligen dåligt resultat. Ingmars far var en man som helt enkelt aldrig borde ha gift sig. Visst hade han begått självmord, men självmordsorsaken hade varit hemlängtan — ingenting annat. Längtan till det hem som var honom förbjudet hade blivit honom så outhärdlig att han hade måst betvinga den med våld och därvid själv gått åt.

Men, som sagt, det första felet hade varit hans galenskap. Han hade saknat varje form av omdöme, moral och skrupler, hur snäll han än hade varit. Han hade aldrig kunnat se vad som var bäst för andra och ännu mindre för sig själv. Han hade lidit av ett Jesuskomplex och velat ge världen av sitt kött och sitt blod att äta. Han hade alltid gått till överdrift i allt. Han hade varit en fantast i övermått. Han hade blivit för mycket för sig själv och därför ej kunnat uthärda med sig själv. Och alla dessa betungande egenskaper hade hon sett som sin uppgift att inte låta gå i arv till Ingmar. Till varje pris hade hon därför tigit om sanningen för honom och hellre låtit Ingmar tro det värsta om henne än låtit honom veta något ont om fadern. Vad som helst, bara Ingmar slapp sin faders bördor! Så hade denna lilla fru resonerat. Därför hade hon inte lyft ett finger för att hindra Ingmars förflyttning från gården till sina farföräldrar. Vilka uppoffringar som helst hade hon gjort för att skydda Ingmar mot kunskapen om sin faders verkliga jag. Och hon hade lyckats i sitt uppsåt: Ingmar visste ingenting. Men vilka men hade han fått i stället i form av obotliga sjukliga grubblerier?

När jag sedan i Pellinge berättade för min vän fiskaren om mitt samtal med Ingmars moder sade han:

"Ja, så har hennes andra äktenskap förstört henne: hennes bild av sin första man är helt färgad av den andra mannens syn på honom. Hon dyrkade sin första man så länge de var gifta. Han var hennes gud, hennes idol, hennes allt. Aldrig att han saknade omdöme eller gjorde bort sig, aldrig att han överilade sig, var tanklös eller gick till överdrift. Allt detta behäftades med hans karaktär först när han var död och mest genom hennes andra mans försorg. Han diktade ihop alla Ingmars faders avigsidor. De döda är tacksamma att smutskasta, ty de kan ej försvara sig.

Och se hur äktenskapet har fördärvat dessa människors liv! Ingmars far var ett geni, en lysande kamrat och underbar begåvning, tills han gifte sig. Han gav allt till sin fru och sin son, och sedan hade han ingenting kvar. Fast i äktenskapets boja avundades han så sin frie son att han överlät allt sitt jag i sonens hjärta i hopp om att denne bättre skulle förvalta gudaarvet och ej förspilla det på köttslighet och materialism genom äktenskap. Han var slut när han var gift och hade sitt barn. Det visste han, och det blev så olidligt för honom att han försökte ta sig ur det med våld. Men en gång såld och bortgjord genom äktenskapets självinternering är man alltid låst och förtappad. Att bruka våld på detta förhållande är att störta sig i döden, vilket han också gjorde. Hans död genom självmord var en skrämmande logisk konsekvens av hela hans förstörda liv.

Och moderns liv lika förstört — en gång beroende av en man, alltid beroende av en sådan. Genast gifte hon om sig och lät sin förra man gå hädan i ofrid så mycket han behagade. Och alldeles lika förbannat osjälvständig genom sitt andra äktenskap som genom sitt första tror hon på allt det dravel och de subjektiva angreppsargument som hennes andre man riktar mot den avlidne första. Hennes liv och tankar förgiftas av nuets älskogslek, och snart inser hon att hennes första man var ett socialfall, en svagsint människa, en dåre, en sinnessjuk. Och det tror hon så länge hon lever, och i denna vanvettiga tro vägrar hon låta sin son Ingmar veta den sanning som han har rätt till, nämligen att både hon och hans far alltid endast var perfekta om dock mänskliga människor. Nu har han aldrig fått någon visshet därom, utan han tvivlar i stället både på sin mors ärbarhet och på sin fars redbarhet och grubblar sig sjuk däröver. Och om du någonsin finner honom levande skall du se att han inför dig förbannar dagen på vilken han föddes.

Ingmar är den bästa person jag har träffat. Han är ädel och god som ingen annan, och Arvid Mörne skulle ha varit stolt över honom. Det finns två sorters finlandssvenskar. Den ena sorten är dessa tvåspråkiga genier som behärskar båda språken till fullkomning men ändå aldrig tänker annat än svenskt, som lär sig finnarnas språk till fulländning för finnarnas skull och ej för sin egen, och som bara talar en bättre och mer välvårdad svenska ju mera finska de bemästrar. Den andra sorten är de som utvandrar till Sverige och där hemfaller åt rikssvenskan precis som vissa finlandssvenskar hemfaller åt finskan och därigenom går under. En finlandssvensk som har förlorat sin dialekt och blandar upp den med rikssvenska är som ett glas vin blandat med mjölk: det skär sig. Nej, finnar, finlandssvenskar och rikssvenskar är tre helt olika folk som är bäst vart och ett för sig i oblandat skick. Det visste Ingmar bättre än någon annan, och därför valde han att aldrig lära sig någon gångbar finska. Hellre förblev han fattig och finlandssvensk än att han satte sin oersättliga finlandssvenskhet på spel. Ty den äkta finlandssvenskheten är ärlighet, öppenhet och godhet utan förställningar. Den är lätt att såra och skada just för att den är så naiv och troskyldig, och därför är den så bräcklig. Och därför är det så viktigt att den bibehålls. Det visste Ingmar, och ingen var öppnare, vänligare och ärligare än han.

Men ingenting kan bibehållas utan underhåll, och en människas själsunderhåll består i tryggheten, friden och hemmet. Detta gick förlorat för Ingmars far i och med hans olyckliga äktenskap; och jag fruktar att Ingmar är i fara idag för att han genom sina grubblerier över sin faders oförklarliga öde även han har gått miste om tryggheten, friden och hemmet; som varje enskild människa endast kan finna i en för honom karakteristisk, inspirerande, personlig och särskild miljö, såsom jag här i detta mitt lummiga isolerade och av smala sund splittrade Pellinge, med var man med sitt släkte i sitt hus på sin holme eller udde med skyddande vatten omkring."

8.

"Allt vad jag har hört berättas om honom tyder på att han måste ha varit en enbart olycklig människa. Hade han inga glädjeämnen i livet?"

"Naturen. Ingenting kunde göra honom lycklig utom naturen. Allt levande liv i Guds fria natur var hans största vän, hans eviga lyckohem och stora trygghet. Ensam med naturen trivdes han alltid. Där kände han all den frihet och harmoni som han saknade i människovärlden.

Det fanns speciellt här ute i skärgården en ö som för honom personifierade naturens yttersta sällhet och okränkbara renhet, men även den ön angreps på 60-talet av alkoholiserade fribrytare med laster av koskenkorva, som bröt sig in i öns gäststuga och där hade supkalas, varvid de slog sönder det mesta som fanns i stugan, använde dess gästbok som bränsle eller dasspapper och efter kalaset slog sönder det myckna antalet tomflaskor mot strandens stenar så att ingen skulle kunna gå och ta en simtur därifrån mera. Naturligtvis var de, som ni rikssvenskar säger, purfinnar. Den utvecklingen krossade hans hjärta. Men icke desto mindre skrev han vid mognare år en dikt om denna ö eller om en motsvarande ö, som ännu var ren och orörd av människor. Den dikten handlar kanske inte så mycket om själva ön som om hans egen smärtorika strävan efter att uppnå dess paradis, som för honom symboliserade det hem som han alltid saknade och sökte men kanske aldrig har funnit. Han gav mig ett exemplar av dikten och påstod att den inte var färdig, men jag tycker den duger som den är. Vill du se den?"

"Gärna."

"Den är helt i hans stil: utomordentligt utförlig och omständlig, ej utan teatraliska överdrifter och fullständigt fantastisk. Du är den första jag visar den för. Säg mig sedan vad du tyckte om den."

Och här är nu den stora dikten, som jag redan så här tidigt infogar, fastän den kanske skulle passa bättre mot slutet; men här kan den kanske fylla den funktionen att avsluta den finländska inledningen till historien om hans öde.

Jag sade till den gode skepparen precis som jag tyckte: att dikten var klumpigt skriven, att diktaren inte behärskade sitt versmått, att språket och ordvalet var otympligt, och att innehållet farligt ofta låg på gränsen till hybris.

"Det var kanske därför han aldrig fullbordade den," sade hedersmannen tankfullt. "Menar du att du kan skriva bättre själv?" frågade han sedan.

"Jag skulle kunna förbättra det ena och det andra."

"Gör det då. Men Gud nåde dig om du tar bort något av Ingmars mening med dikten!"

Och jag bearbetade den en hel del och särskilt början och de allvarligaste hybrisställena, och det är den bearbetningen som ni nu får se här.