av Christian Lanciai (1982)

Tillägnad vännerna Olle Svartholm och Anders Johansson.

Inledning

Första delen : Paradiset

Jungfrun

Andra delen : Skärselden

Den perfekte SS-generalen

Tredje delen : Helvetet

Sankt Antonius frestelse

Denna rivningshistoria och uteliggarroman är en variant på den gamla fabeln om oskulden från landet som kommer till staden och där går förlorad i det allmänna fördärvet. Samtidigt är det en travesti på Dantes Komedi men i omvänd ordning: den börjar i paradiset och slutar i helvetet.

Paradiset skildras då som en pastoral idyll i förra sekelskiftets finlandssvenska skärgård längs den finländska sydkusten i en märklig allegori om ett kärleksmysterium i Runebergs episka stil. I Skärselden är den första bekantskapen med storstaden, här Göteborg, romanens tyngdpunkt, den verkliga rivningshistorien med åskådliggörandet av hur korruption och miljöförstöring går hand i hand. Helvetet är den mest kontroversiella delen. Här behandlas drogproblemet som samhällsfenomen och som resultat av samhällets urspårning. Episoderna med haschrökarna som skickades till Marocko för att avvänjas och kom tillbaka som etablerade narkomaner samt kattmassakern på Skansberget är hämtade direkt från verkligheten liksom alla scenerna i "Sankt Antonius frestelse". Huvudpersonen är drogmotståndare men lider av hjärtfel men märker att hasch lindrar hans plågor, varför han själv ofrivilligt halkar in i ett uppslitande narkomandrama, så att vi får uppleva narkomanmentaliteten inifrån. Han gör en djupdykning i den yttersta ondskan bara för att få veta sanningen om ett outredbart mord, vilket han aldrig hade fått veta om han inte prövat på att vara narkoman själv.

Vad vi har är en märklig samhällskritisk social roman om uteliggare och narkomaner skildrad från det ovanliga perspektivet finländska invandrare, Sveriges största sociala minoritet. Det är författarens andra sociala roman. Den första, "Rännstenen", handlar om interner på ett sinnessjukhus, den tredje analyserar homosexualitetens tragedi, den fjärde heter "En prostituerads död" och handlar om sådant. Den femte fortsätter in i den undre världen under den bisarra titeln "Trasan och träskets hemlighet" och behandlar främst terrorism i skuggan av Palmemordet.

Författaren.

Copyright © Christian Lanciai 1982, 2000, 2006.

Jag råkade av en händelse bli vittne till händelsen. Jag satt på min cykel och var på väg från centrum till Masthugget. Den närmaste vägen var att ta vägen genom Gårda, och från något kvarter vid sidan om min väg hörde jag sällsamma ljud och såg jag en för Gårda ovanligt stor folksamling. De sällsamma ljuden var musikaliska och tycktes härröra från någon sorts musikaliskt uppträdande. Av nyfikenhet avvek jag från min väg.

Ett praktfullt skådespel uppenbarade sig på platsen för folksamlingens intresse. Uppe på taket av ett tvåvåningsshus satt trettio vackra ungdomar och musicerade. Nedanför dem stod det fem poliser och en grävmaskin med konfunderad förare. Jag hade läst i tidningen om rivningsbeslutet, så jag förstod genast hela sammanhanget: de trettio ungdomarna ville genom musik stoppa rivningen. De hade temporärt lyckats: poliserna och grävskopeföraren stod handfallna.

Det var ett halvt kvarter som skulle rivas. Alla husen som stod i farozonen var smyckade med stora banderolldukar. Några av deras texter löd:

"Gårda är Göteborgs hjärta."

"Befria Gårda från husmördarna!"

"Låt Gårda leva!"

"Riv gangsternästet Hjällbo och låt idyllen Gårda vara i fred!"

"Stoppa vansinnet!"

"Kurera omänsklighet med mänsklighet i stället för mänsklighet med omänsklighet!"

"Rädda Göteborg från miljöskändarna!"

"Stoppa maskinerna och låt mänskorna leva!"

"Rädda stadens pärla från svinen!"

Och så vidare. Ungdomarna på taket musicerade entusiastiskt och medryckande på de glödande plåt- och tegeltaken under en gassande sol och tryckande värme utan några vindfläktar. Många var halvnakna vilket bara gjorde dem vackrare. Flickorna hade sommarklänningar, och ynglingarnas fulländade kroppar skimrade av svett. Deras glädje och entusiasm var oemotståndlig. På några timmar hade de organiserat denna storartade protektiva demonstration och lyckats förekomma rivningsstrebrarna, som knappt givit sig tid till att andas mellan rivningsbeslutet i kommunen och förverkligandet av detsamma i praktiken. Dessa hade till varje pris velat förekomma protektiva demonstrationer och bråk och hade ändå förekommits.

Husen som skulle rivas hörde dessutom till de hus som enkom hade utrymts några år innan för att konserveras och renoveras och som därför behängts med skyltar som sade:

"Kulturminne. Detta hus skall bevaras och rustas upp. Visa hänsyn!"

Jag hörde spridda röster bland åskådarna. Bredvid mig stod det en äldre man som sade till mig: "De är knarkare allihop. Det är bara knarkare som bor i Gårda."

"Är det då bättre att de bor någon annanstans?" frågade jag honom. Han hade hatt och grått pipskägg och tycktes inte svettas i sommarhettan. Det var något skrämmande över honom, men jag fortsatte: "River de dessa gamla evakuerade hus flyttar deras hemlösa narkomaner bara till andra hus i stället, var de kanske är mera ovälkomna emedan det där kanske även bor icke-narkomaner. Endast om narkomaner lämnas i fred lämnar de samhället i fred."

"Tror du det?" frågade han cyniskt. "Tror du att det finns goda narkomaner? Nej, den enda narkoman som är god är en död narkoman."

"I så fall," försökte jag svara lika cyniskt, "borde ni åtminstone unna dem den friheten att få knarka ihjäl sig i fred."

"Du överträffar doktor Solomon Gold i ondska," svarade han mystiskt och vände sin uppmärksamhet åt ett annat håll. En ny polisbil hade kommit till platsen. Tre poliser klev ur och öppnade bakluckan, ur vilken de släppte fram tre dräglande otäcka polishundar. De övriga poliserna fällde stegar upp mot taken. Attacken mot demonstranterna inleddes.

Jag upptäckte en ny person som kom till platsen. Han kom på en urusel gammal skraltig cykel med många ekrar lösa, men han själv var klädd i mörk kostym och vit skjorta, dock utan slips. En grupp av åskådarna hälsade honom välkommen. Även från taket upptäcktes han, och där höjdes genast ett jubel. "Kom upp, Mikael!" ropade några av de vackraste musikerna glatt till honom. Poliserna bragtes än en gång ur fattningen, som om de fruktade en motattack från marken och dess hundratals åskådare.

Denne Mikael var en ung vacker mörk man. Han kunde ha varit fransman. Han skred genast till verket.

"Trivs du med ditt yrke?" ropade han till grävskopeföraren till min häpnad på klingande finlandssvenska, och några åskådare applåderade. Till poliserna med de flämtande hundarna sade han: "Ni har kommit fel om ni ska ut på rävjakt." När poliserna nedanför stegarna tvekade om de skulle klättra upp eller vända sig mot denne fräcke vackre slyngel slank han elegant förbi dem och var i nästa ögonblick uppe på stegen. När han nästan var uppe vid taket ropade han till dem: "Vågar ni inte klättra upp? Får ni svindel?" De skulle just börja klättra upp efter honom när han var uppe och sparkade undan stegen. Den föll brakande ner och gick sönder men skadade ingen.

Musiken på taket fortsatte nu förstärkt av en underbar tenorröst. Plötsligt hördes inte musiken, utan man lyssnade bara på denne skolade musiker. Vem var han? Han skilde sig helt från alla de övriga men var uppenbart hemma i Gårda, kändes av de flesta där och kanske bodde där. Det var tydligt att han var älskad.

Ett dragspel satte i gång. En ny kraft hade kommit upp på taket från baksidan av kvarteret. Det enda som fattades där uppe på taket var en regelmässig dans. Annars var festen fullkomlig.

Men nu inleddes tragedin. Poliserna svärmade upp på taket i en organiserad attack. Ungdomarna var försvarslösa i sin oskuld och menlöshet. Om någon enda av dem var en brottslig narkoman var Peter Wieselgren det i ännu högre grad. Snarare misstänkte jag att den alltför respektable herrn bredvid mig var en fulländad skurk. Han tycktes följa med Mikaels rörelser där uppe med särskilt intresse.

"Känner ni den sångaren?" kunde jag inte låta bli att fråga.

"Utan mig stod han inte där uppe." Jag var konfunderad av hans gåtfullhet. Så ropade han upp till Mikael med händerna formade som en megafon: "Det är bra, Mikael! Försvara knarkarnas Gårda!"

Den blåe ynglingen tystnade genast. Han sökte med blicken efter mannen bredvid mig. Poliserna var nu uppe på taket. Fem poliser grabbade tag om en ung man utan att denne gjorde motstånd. Alla fem tvingade de honom tillsammans ner från taket. Fem andra tog hand om en annan. Hela tiden var det fem beväpnade mot en obeväpnad. Där nere väntade de dräglande hundarna. De utgjorde skräckens övermakts symbol i sammanhanget. De trettio ungdomarna där uppe började skingras, och musiken tystnade. Endast dragspelet fortsatte lugnt och taktfast på sina glada västkustmelodier. Dansen den gick uppå Svinnsta skär, och det var bara poliserna som var döva för skönheten.

Plötsligt ropade Mikael från taket: "Var är du, doktor Solomon Gold?" Genast spred sig ett sorl bland leden. Till min häpnad upptäckte jag att mannen bredvid mig var försvunnen. En oro spred sig bland åskådarna. Plötsligt satte sig grävmaskinen i rörelse. Musiken hotade dränkas i maskinellt oväsen. Jag frågade en ung människa intill mig: "Vem är doktor Solomon Gold?" Jag fick till svar:

"Det är den värsta knarklangaren i Sverige."

En efter en togs demonstranterna ner från taket med våld. Någon enstaka gjorde tafatt motstånd. Grävskopan skred till verket. Några av ungdomarna där uppe flydde utom räckhåll för polisen till angränsade tak. Dragspelaren ställde sig högst uppe på nästintill liggande husgavel med ryggen mot dess skorsten. Där stod han i all sin glans och spelade med orubblig rytm. Hans musik var ett hån mot hela den absurda scenen med dess destruktiva övergrepp. I och med att just dessa hus revs skulle stadens vackraste gårdar och idyller bli förstörda. Det visste envar utom poliserna, som inte ville veta det.

Taket blev rensat från demonstranter, och grävskopan skred till verket under hånande invektiv från de uppbragta åskådarna, men alla höll de sig för goda för att ta till samma våld som poliserna och maskinen. Även Mikael hoppade över till ett angränsande tak och ställde sig där vid en skorsten. Det var något oemotståndligt skönt över honom. Han var som den siste hjälten från Warszawaghettot, som Gårda på senare tid allt mer hade börjat likna, med sina ödelagda till parkeringsplatser förvandlade tomter och med de tvångsevakuerade husen. Men Mikael stod kvar och betraktade den onödiga förintelsen av kvarteret med en de destruktiva krafterna överlägsen moral utan like. Och han ropade på nytt till folkmassan:

"Var är du, doktor Solomon Gold, min, Gårdas och alla oskyldiga människors förförare?"

"Kom ner på jorden, stackars narkoman!" Den starka rösten tillhörde den man som hade stått bredvid mig, men jag såg honom inte.

"Var är du? Jag har länge velat tala med dig!" ropade ånyo Mikael.

Grävskopan satte in en förkrossande stöt mot huset. Marken skalv. En vägg rämnade i en sky av rök och damm. Så hördes ett skri. Det kom från många. När brandsprutan skingrade röken kunde man se att skorstenen som Mikael hade stått vid inte längre fanns kvar. Den hade rämnat inför dödsstöten mot huset bredvid. Och med skorstenen hade även Mikael störtat till marken. Nu tystnade dragspelet mitt i balladen om Trettiofyran.

Därmed var tragedin ett faktum. Mikael var död. Han hade krossat huvudet. Åtskilliga hade skrikit när de sett honom falla, men själv hade han fallit utan ett ljud. Han var delvis begravd av skorstenen. Allting avstannade utom grävskopan, som fullbordade sitt verk. Även poliserna kom fram till den döde. De skingrade folkmassan. En ambulans efterskickades. Men Mikael förblev död.

För att komma ifrån dammet och röken en smula drog jag mig därifrån. Jag upptäckte då på nytt den mystiske äldre mannen. Han var fullständigt lugn och sade till mig: "Han var en dåre som gav sig hän." Jag var svarslös.

"Vem är ni?" frågade jag till sist. Han pekade på en ensam ung kvinna i närheten som var gravid och skilde sig från alla de andra.

"Fråga henne," sade han. Sedan gick han helt lugnt därifrån.

Jag gick försiktigt fram till den unga blivande modern och frågade henne vem den respektable herrn hade varit. Hon svarade passivt, som om det hade varit frågan om världens störste skurk som aldrig någon kunde få fast:

"Den mannen var doktor Solomon Gold."

"Vad hade han med offret att göra?"

"Om ni vill skall jag visa er."

Jag tyckte hon lät lika mystisk som doktorn, men hon menade allvar. Jag fick följa med henne till hennes våning uppe i Majorna, och där visade hon mig en samling dokument, som utgjorde en labyrint av sanna berättelser om tre finlandssvenskars öden i Göteborg. Mikael var den tredje av dem. Hon hette Ellinor och var änka efter den andra. Och den första var en avlägsen släkting till mig. Även jag var nämligen finlandssvensk.

Alla tre hade de haft med doktor Solomon Gold att göra. Doktorn är idag försvunnen från staden, och ingen vet var han är. I hopp om att han aldrig kommer till rätta igen tar jag mig friheten att offentliggöra denna labyrint i form av några finländska människoöden i Sverige med utvikningar.

Första delen : Paradiset.

1.

Jag tillbragte en sommarvecka i Borgå för deltagandet i en finlandssvensk "sångvecka" under ledning av den framstående dirigenten, professorn i körledning Gottfrid Lundsten, känd i hela Norden, urtypen för en gammal urnordisk universalkraft. Under denna "sångvecka" inövades de anmälda i ett ansenligt körprogram, som sedan "sångveckan" avslutades med i färdigt och perfekt skick genom en offentlig konsert i själva domkyrkan eller Runebergs anrika svenska lyceum. Under denna vecka kom man i kontakt med representanter för hela det svensktalande Finlands yppersta krafter — körsångare från Akademiska Sångföreningen i Helsingfors, ålänningar, österbottningar, Grankullabor, Åbolänningar, nylänningar och andra. Bland annat kom jag i kontakt med ett par som gav mig det uppdrag som denna historia blev resultatet av. De hade sedan många år förlorat kontakten med en kär anhörig, som skulle bo just i min hemstad. När de fick veta att jag var verksam i just den staden bekände de sitt livs hemlighet och delgav mig all sin oro och outhärdliga ångest, varvid jag naturligtvis lovade uppfylla deras önskan, forska i vart deras anhöriga hade tagit vägen och meddela dem resultatet. Resultatet utgöres av denna bok. Ty man kan inte gräva i en enskild människas öde utan att därvid få händerna fulla med alla deras öden och personligheter som stod denna person nära, som påverkade honom och som kom att spela någon roll i utformningen av hans öde. Jag skall inte avslöja hans öde förrän på sista sidan men dock så mycket, som att ingen av alla dem som påverkade hans liv hade någon som helst skuld i hans öde. Allt som händer i livet är logiskt, och ju mera man forskar i saken, med desto mera skrämmande klarhet framgår det att just de mest olyckliga människoödena och största mänskliga olyckorna var de mest logiska och mest oundvikliga. Ty individen, hans personliga vilja, hans personlighet och egensinne är den enda drivkraften bakom människan och historien, och den kraften är alltid hopplöst oemotståndlig.

Det är ett enskilt öde som jag här skall försöka göra gripbart för läsaren, men en mera svårgripbar uppgift än att själv från början ta reda på det har jag aldrig givit mig in på. Jag vill dock inleda med vad i stort sett mina vänner, ett äkta men barnlöst par i Borgå, berättade för mig om Ingmar.

2.

Alla tyckte om honom och älskade honom, och därför bråkade alla alltid med honom. Man kunde behandla honom hur som helst utan att han någonsin gjorde motstånd eller försökte försvara sig, men sanningen gömde han alltid i sitt hjärta. Det var hans vapen, och den kom alltid fram som en blixt från klar himmel när ingen var förberedd därpå, och därför kunde ingen med honom. Han var för tålmodig för att någon skulle kunna tåla honom, han var för god för att någon skulle kunna låta bli att göra honom illa, och han var för oskyldig för att någon skulle kunna känna någon skuld mot honom. Många tyckte att han var en menlös dåre.

Han växte aldrig upp. Han lärde sig aldrig något om livet, förlorade aldrig några illusioner eller genomskådade aldrig mig veterligen livets tragik, människan eller kvinnan. Han var alltid så hopplöst och räddningslöst oskyldig. Och därför råkade han alltid illa ut utan att därav lära sig annat än ännu mera oskuld och blåögdhet.

Han sårade aldrig en människa. Det var hur lätt som helst att såra honom, ty han var överkänslig, men han lärde sig aldrig att såra andra. Han insåg aldrig att man aldrig kunde älska eller ens umgås med sina medmänniskor utan att såra dem så mycket som möjligt, och han vägrade att inse att bara genom att göra sina medmänniskor illa kunde man göra sig gällande hos dem, skaffa sig makt och inflytande hos dem och bli ärad och älskad av dem. Han fattade aldrig att kärleken var omöjlig om den inte var grym och hänsynslös."

Denna karakteristik påminde mig om en episod som jag hade varit med om som matros på ett skepp. En av sjömännen, som jag lärt känna ombord på detta enkla lastfartyg, berättade en afton för mig en historia, när han hörde att jag kände till Borgå, som var hans hemstad. Så här löd hans berättelse:

3.

Vill du höra en historia från Borgå? Det är en saga om en pojke som fick veta för mycket och därför blev hemlös för resten av sitt liv.

Han var faderlös och kom inte ens ihåg sin riktige fader. Han hade en adoptivfar som var lärd och duktig som en övermänniska, men det var inte riktigt samma sak. Och på något sätt hade han fått det där på hjärnan med att han inte visste någonting om sin far och ställde ideligen sin moder frågor om den saken när de var på tu man hand med varandra. Men modern svarade alltid:

"Din far är farbror Gustav. Du har ingen annan far."

"Men alla vet ju att han inte är min riktiga far. Alla klasskamraterna påpekar det för mig, och alltid är det något som på nytt påminner mig om att jag inte har någon riktig far. Men någon riktig far måste jag ju ha haft. Vem var han?"

"Ju mindre du vet om den saken, desto bättre," sade då modern och blev som en sten. Ju ivrigare pojken frågade henne om saken, desto mindre sade hon.

Men han hade även ett par farföräldrar som han fick besöka på sommaren. Det var just dessa som bodde på Berggatan i Borgå i stadens vackraste gamla gula trävilla med två våningar och snickarglädje. Att bo där hos dem var som att bo på landet. Ej heller de sade någonsin något om deras son och hans äkte fader, men hos dem fann han i alla fall en trygghet och värme som han alltid hade saknat hos sin mor. Småningom förstod han att hans mor och hans farföräldrar aldrig träffades. Och han fick inte veta varför.

Men hos sina farföräldrars grannar, som han träffade och ibland fick dricka kaffe hos, snappade han upp ett och annat. En tant visste, att hans farföräldrar hade förbannat hans moder och portförbjudit henne, emedan hon hade bedragit deras son med hans fosterfar farbror Gustav. Det skulle ha lett till skilsmässa, till att fadern övergivit hemmet, irrat omkring i världen och slutligen begått självmord. Och det skulle vara vad hans farföräldrar sedan aldrig kunde förlåta hans omgifta mor, som gifte om sig medan hennes förste man, hans riktige far, ännu var i livet. Dessa och andra kunskaper som han uppsnappade gömde han och bevarade han i sitt hjärta.

Men med åren blev han allt mognare och modigare, och en kväll i fjortonårsåldern ville han av sin mor och fosterfar ha klara besked: vad var egentligen sanningen om hans far? Och han berättade vad han visste, hade hört och själv trodde och bad modern försvara sig. Fosterfadern svarade bistert och strängt:

"Nåväl, Ingmar Gudmarsson, du skall få veta sanningen om din far. Sanningen, som vi för din egen skull har försökt dölja under alla dessa år, är att din riktige fader var galen. Han kunde aldrig behärska sig, visa något omdöme eller dämpa sitt övermod. Han var en fantast, en religiös fanatiker, en hänsynslös egoist och våldtäktsman. Han representerade höjden av ansvarslöshet. Han hade en god tjänst när han förförde din mor och gav henne dig, men efter ett par års äktenskap vägrade han att försörja henne mera. I stället gav han bort alla sina pengar till kyrkan och lät din mor och dig svälta medan han själv aldrig var hemma. Därför blev det skilsmässa, emedan både han och din mor ville det för din skull. Under två år irrade han sedan omkring i världen som sjöman under vilka din mor hoppades att han skulle komma tillbaka. Men i stället för att ta ansvar för sin familj hade han frillor i varje hamn och stannade slutligen i Skagway i Alaska. Där kom han på ett mentalsjukhus efter ett våldtäktsförsök, samtidigt som jag tog ansvar för hans familj med att föra din mor till altaret. Och då minsann började han vilja komma tillbaka. När då både din mor och hans mor mest för din skull sade nej tog han livet av sig. Och det var hans livs största välgärning.

Detta har vi dolt för dig emedan vi tänkte att kunskapen om en sådan far kunde bli en belastning för dig. Dessutom har vi fruktat att hans oroliga sinnelag och fallenhet för manier kunde gå i arv till dig. Men du har nu tvingat oss till att berätta sanningen. Är det något mer till allas skada och upprördhet som du vill veta?"

"Bara en sak," vågade den fräcke pojken säga. "Det har sagts om farbror Gustav och Mamma, att ni kände varandra redan som barn, att ni var förtjusta i varandra långt innan min far träffade mor, att ni inte gifte er endast emedan farbror Gustav reste till Frankrike för att studera, och att han när han var färdig med sina studier och kom hem igen genast började umgås flitigt med mor på nytt, fastän hon var gift med min far, och att detta skulle ha utlöst min fars religiösa kris och förtvivlan. Är det sant eller inte?"

"Pojke," sade hans fosterfar, "du kommer med de oförskämdaste insinuationer. Du vet inte vad din mor har gått igenom! Kan du ana hur många sömnlösa nätter hon har haft på grund av din vettlöse far och hans griller? Hur kan du på nytt riva upp alla dessa gamla djupa sår i din moders hjärta och strö salt i dem?"

"Är det sant eller inte?" framhärdade pojken. Hans moder vägrade svara, och fosterfadern vägrade att alls tala med honom mera om saken. "Alltså förnekar ni det inte, alltså är det sant." Den upprörda dispyten slutade med att fosterfadern körde pojken på porten och vägrade låta honom komma in igen. Han var till och med hågad att placera honom på någon sorts internat eller anstalt, men pojken var klok nog att söka hamn hos sina farföräldrar, var han fick ett tryggt hem för fyra år framåt. Det var just det gamla huset på Berggatan. Han trivdes bättre i Borgå än vad han någonsin hade trivts hos sin mor i Helsingfors, tills de gamla farföräldrarna dog. De dog båda inom fem månader, och därpå skulle det bli arvskifte. Ynglingen bodde i det längsta kvar i det gamla älskade huset tills det på arvingarnas yrkan såldes. Ynglingen drevs ut därifrån liksom han drivits ut från sin moders hem av sin fosterfar för att han hade velat veta sanningen, och vid aderton års ålder med avslutad skolgång som laudaturstudent gick han liksom sin far till sjöss."

Så berättade denne sjöman. När jag närmare frågade honom hur han lärt känna en så intressant familjetragedi avslöjade han:

"Pojken i fråga var jag. I två år redan har jag seglat mellan Amerika och Europa, och jag har ännu ingenstans funnit ett hem."

Och det slog mig när jag var i Borgå och hörde dessa goda vänner berätta om Ingmar att just denne sjöman som jag själv hade träffat hade varit just Ingmar. Med några få frågor till mina värdar fann vi det bekräftat att så var fallet.

Men mina vänner, mitt värdfolk visste alltså att sagde Ingmar sedermera hade slagit sig ner i Göteborg som var min hemstad.

4.

Det var inte mycket jag hörde honom säga, och just denna berättelse, som alltså var hans egen historia, är det enda jag minns av vad han någonsin sade till mig.

Men slumpen förde mig i samspråk med en sjöman ute i Pellingearkipelagen. Apropå ingenting frågade jag honom i förbifarten om han på sina resor möjligen hade sammanträffat med min man, och till min häpnad hade han inte bara seglat med honom utan även varit hans klasskamrat.

"Om jag känner Ingmar! Honom känner alla som en gång har träffat honom, ty det är en udda person som man inte glömmer. Var är han idag?"

Jag svarade honom att jag var ute för att ta reda på just den saken och bad honom berätta det sista han mindes av Ingmar.

"Det var en mycket känslig person, och han blev bara känsligare med åren. Det låg alltid ett svårmod över hans panna, ett ständigt bekymmer gnagde honom, men aldrig fick jag veta hans hemlighet. Aldrig löste jag hans gåta. Dock berättade han alltid historier, och i dessa historier gav han alltid en glimt av sitt innersta. Hans historier var alltid otroliga och fantastiska, men de var alltid färgade av någonting självbiografiskt, som jag misstänker. Jag minns en gång att han berättade om en självmördare:

'En man bedrogs av sin fru, som han dyrkade. När hon gifte om sig med den som hon bedragit honom med gick mannen i frivillig landsflykt och irrade världen runt som sjöman. I varje hamn sökte han makan till sin förlorade fru men bedrog sig alltid. Till slut fann han en vacker frånskild fru med ett barn i hans egen ende sons ålder. Damen väckte melankoliska känslor och minnen till liv hos honom och fyllde honom med hopp, men när han efter en längre tids formell vänskap ville kyssa henne var hon inte villig. Rädd för hans närmanden och eventuella konsekvenser kallade hon paniskt på hjälp, varvid grannarna kom och satte på honom tvångströja i tron att han hade försökt våldta henne. Han sade ingenting till sitt försvar, och hon rymde fältet. Hon hade precis som hans fru uppmuntrat och svikit honom. Han fick ett nervöst sammanbrott och kom på mentalsjukhus. Därifrån skrev han hem till sina föräldrar på andra sidan världen och till sin fru att han var trött på att irra omkring och ville komma hem. Frun bad honom inte komma hem och störa hennes nya äktenskap, och hans egen mor skrev som svar till honom att det kanske inte var lämpligt att han kom hem till sina gamla vänner emedan "hans fall var så komplicerat". Han förstod alltså hennes svar som så att hon, hans egen mor, själv trodde och ansåg att han var mentalsjuk och därför inte ville att han skulle komma hem och "störa rytmen" och "ligga sina egna till last" emedan han ju uppenbarligen "inte kunde klara sig själv". Vad tror du den mannen gjorde?'

Jag svarade att något värre än att förnekas av sin egen mor kunde man knappast uppleva. Han gav väl förstås fan i alltihop.

'Ja, han begick självmord. Skulle du eller vem som helst i hans situation ha handlat annorlunda? Kan man leva när moder och hustru frånkänner en, när ens eget enda riktiga hem slänger ut en och stänger porten för en? Kan man leva utan sin egen familj, utan hemland, utan ett riktigt hem? Ja, om man vet att det är möjligt att få komma hem, men när man inte får komma hem — vad återstår då annat än döden?'

Just den frågan ställde han mig, och jag kunde inte besvara den, emedan jag aldrig själv befunnit mig i den situationen."

Jag förstod alltför väl att den historien väl icke var självbiografisk men väl biografisk, som den tydligt handlade om Ingmars far, vilket jag upplyste min vän sjömannen om.

5.

"Jag minns en annan historia som han berättade som jag grubblade mycket över, eftersom den kanske var den enda av hans historier som inte kunde vara självbiografisk. Den handlade om en estsvensk på någon av öarna mellan Ösel och Dagö. Han var ung på 30-talet när estländarna firade och utnyttjade sin självständighet som mest, och själv var han en framstående idrottsman. Till hans främsta nöjen hörde havskanotering. Varje sommar utförde han märkliga resor ensam med sin kanot mellan Estland och Finland. De som tog språnget över havet i kanot mellan Helsingfors och Reval var många på den tiden, men han for ej sällan runt hela Finska Viken, ut till Åland och ner till Riga. Han drömde om att en sommar få kröna alla sina bragder med en tur runt Finska Viken via Åland till Stockholm, följa Sveriges skärgård ner till Öland och med sydvästlig vind sticka över Östersjön via Gotland tillbaka till hemlandet. Men så kom kriget och förgjorde alla trettiotalets illusioner om obegränsade möjligheter.

Han såg hur hans hembygd förhärjades, hur hans svenska folkskola uppbrändes, hur alla hans vänner och svensktalande landsmän flydde över till Sverige och hur ryssarna gjorde sitt yttersta för att förvandla allt estniskt till ryskt, men han tänkte: "Det kommer bättre tider. Så här kan det inte fortsätta. Tids nog kommer alla mina landsmän tillbaka från Sverige igen." Och han beslöt att stanna hemma och vänta ut ockupationen.

Och han väntade, och han väntade. Tyskarna kom, ryssarna återkom, freden kom, men ingenting blev bättre utan bara sämre. Men han hade på sina ensamma havskanotfärder lärt sig en smula uthållighet och tålamod och fortsatte att vänta.

Till slut var han gammal och grå. Alla hans vänner var döda eller flydda och försvunna sedan kriget. Han var den siste svenskspråkige estländaren i sin hembygd. Då beslöt han att inte vänta längre.

Han tog fram sin gamla öppna kajak och reparerade och målade den. Det var år 1975. Han packade ner i den vad han behövde för resan: ett obegränsat vattenförråd, bröd och järnranson, torkad frukt och fisk, en regnjacka, sjökort och kompass samt penna och papper. Och tidigt en morgon när det var dimma och ingen ryss kunde se honom satte han iväg. Han siktade på Stockholms skärgård.

Emellertid hade han en syster på en av öarna sydväst om Åland som han först och främst ville återse. Efter en för en sjuttiofemåring otrolig kraftprestation kom han fram till systern på skäret, och det var ett mycket kärt återseende. Tänk er en ensam gammal tant på en enslig klippö, stormigt väder och yrande skummande bränningar, och in i viken kommer en gammal helt vithårig men ännu vacker och kraftig man i en trettiotalskanot av trä. Och han springer upp för klipporna mot den äldre åldersfårade av ett hårt liv brännmärkta fiskaränkan under det att han ropar: "Märta! Märta!" Och de omfamnar varandra på klippan i den kalla blåsten med de skummande rasande bränningarna i bakgrunden, och ingen mänsklig värme är varmare än deras.

Hon försöker övertala honom att stanna där, men han vill absolut fortsätta över Ålands hav till Sverige. Det är en gammal dröm som han äntligen vill förverkliga. Och hon kan inte övertala honom till att vara mera klok än idealistisk. Och följande morgon skiljs brodern från systern, som inte hade sett honom på trettio år.

Och han paddlar över Ålands hav. Vädret är nyckfullt, och vindarna leker grymt med honom och är mera mot än med honom. Men han kämpar och för regelbundet sin loggbok mellan varven och överger icke sin föresats, fastän han vet att det hade varit klokare att stanna hos systern.

Efter en lång och svår kamp börjar sydvästen äntligen mojna, och i skymningen ser han land. Det är de yttersta paradisholmarna av Stockholms skärgård. Äntligen ser han målet som han drömt om i trettiofem år: det rika Sverige, hans folks ursprungsland. Men hans krafter är slut. Han känner att hjärtat inte håller längre. Med några sista paddeltag kommer han i lä av holmen, men när kajaken glider med fören upp på sanden är hans saga redan all: ögonblicket innan hade hans själ saligen flyktat.

Och där ligger hans farkost på en spegelblank lagunyta och med fören tryggt i land på svensk mark. Men ingenting mera händer.

Dock hörs det röster från andra sidan udden. Udden är en klippudde, och på andra sidan därom fortsätter klipporna att utgöra en brantare strand. Och där ligger inte en, två eller tre farkoster förankrade utan fastmer närmare ett dussin. Det är ursnofsiga motorbåtar allesammans med femtio-hästars utombordsmotorer eller med två sådana bredvid varandra på akterrelingen. Och folket som på en kvart har kommit från land med dessa racer-båtar skrattar och solbadar, spelar kort och dricker whisky, simmar nakna och jämför vattenskidor, äter bulla och konfekt, hör på transistorradio eller bandspelare eller sitter i sina båtar och tittar på TV, medan den gamle mannen, som anlände till samma ö i naturlig tystnad, sover sin sista sömn i den enkla enmansfarkosten av trä. Hans torkade fisk, som han själv hade fiskat och rökt, är slut, men litet färskvatten har han över. Och i sin bröstficka har han sin lilla loggbok, vars sista nedtecknade tanke lyder: "Klockan 21.oo. Jag ser land. Månne det vara Sverige? Hur skall nu detta rika land, det rikaste av alla länder, taga emot mig?" Man nästan känner hans hjärtas bävan inför mötet med det under en hel livstid ständigt drömda landet, som han ännu aldrig har fått se.

Och på andra sidan udden sitter turisterna från storstaden och kastar sina spinnspön iförda sina grannröda flytvästar fastän de sitter på land, och det skall dröja länge innan de upptäcker mannen med våta fötter och våt bak i den läckande kajaken, den avsomnade mannen med vit hjässa, en turist från en annan tid som verkar så avlägsen som vikingatid och ändå samtidigt så nära, en tidlös främling i tidsenlighetens fåfänga värld.

Ungefär så berättade Ingmar den berättelsen."

6.

'Kan vi någonsin få veta den fullständiga sanningen om en enskild människas öde?' frågade han mig. 'Nej, det kan vi inte, ty människan är sådan, att ju mera man tar reda på om en individ, desto mer mystisk blir den individen.' Och så berättade han vad jag nu förstår att var historien om hans far.

'Jag känner en god vän som är faderlös. Fadern försvann när han var tre år, och han fick aldrig veta varför eller vad som hade hänt med fadern. När han långt senare forskade i saken sade en si och en så. Hans moder, som snart gifte om sig, sade minst av alla och tycktes dölja mest av alla. Fosterfadern menade att den riktige fadern hade varit hänsynslös intill vanvett och övergivit modern och barnet, medan andra påstod att modern hade bedragit honom med fosterfadern medan de ännu hade varit gifta och att detta hade tagit knäcken på den riktige fadern, som då av offervilja skiljt sig, gått i landsflykt och slutligen tagit livet av sig i sorg och misär. Men nära vänner till fadern påstod att det inte alls hade varit självmord utan en sjukdom som haft döden som naturlig utgång. Visserligen hade han nämnt i sitt sista brev att han hade umgåtts med självmordstankar, men vem gör nu inte det ibland? De vetenskapligt kunniga påstod att ingenting bevisade att det hade varit självmord. Han hade visserligen tagit en farligt stor dos av en ny sömnmedicin, men detta hade han kunnat göra emedan hans sömnlöshet hade varit särskilt svår. Läkaren som skickade dödscertifikatet, obducerade honom och också tidigare hade haft hand om honom, en viss doktor Mort, påstod, att patienten hade varit en överkänslig person som lidit av mycket svår sömnlöshet och att det därför var mycket troligt att han hade försökt döva denna med en starkare dos sömnmedicin och ej haft för avsikt att begå självmord.

Och modern vägrade att svara på frågan om hon hade varit otrogen eller ej. Ju mer den stackars pojken ville veta, desto mindre fick han veta. Ju mer han frågade om saken, desto kallare och tystare blev modern.

Och ännu idag vet alltså denne unge man inte varför han förlorade sin far och hur eller varför han så plötsligt dog i främmande land. Kan du tänka dig en sådan ovisshet om sin egen avlare? Kan du tänka dig någon värre ovisshet än den om din far var ett helgon eller mentalsjuk, en brottsling eller ängel, en självmördare eller olycksfågel? Och hur skall en sådan ovisshet inte prägla hans eget öde, vilken oro i hans hjärta skall inte detta tvivel på hans ursprung leda till, och vad kan inte sådana grubblerier driva en människa till? Kan en människa med ett sådant obotligt grubbel någonsin slå rot i världen, finna trygghet, lita på någon medmänniska eller själv kunna bygga ett varaktigt hem? Kan du tänka dig något värre öde än att inte själv kunna begripa det eller få något grepp om det, att tvingas sväva i okunskap om det så länge man lever, att aldrig få veta vem och vad man själv är?'

Och när han sade detta till mig tror jag han sade som mest om sig själv."

7.

Det var inte svårt att lokalisera henne. Hon var änka, och hon tog genast emot mig, när hon hörde att jag forskade efter hennes enda son. Jag sade tvärt till henne att jag hade hört mycket som inte talade till hennes förmån. Hon var en förtjusande liten fru som verkade helt oförmögen till någon form av ondska. Därför vågade jag genast vara mycket uppriktig.

Hon avslöjade genast vad som för henne var hela sanningen: hennes första man hade varit rubbad till förståndet. Hon hade aldrig bedragit honom med vad som sedan blev hennes andra man. Ingmars far hade varit impotent, och hur han ändå lyckades avla Ingmar var ett under. Men sedan hade han aldrig mer kunnat älska henne. Ibland hade han försökt forcera sig till det med synnerligen dåligt resultat. Ingmars far var en man som helt enkelt aldrig borde ha gift sig. Visst hade han begått självmord, men självmordsorsaken hade varit hemlängtan — ingenting annat. Längtan till det hem som var honom förbjudet hade blivit honom så outhärdlig att han hade måst betvinga den med våld och därvid själv gått åt.

Men, som sagt, det första felet hade varit hans galenskap. Han hade saknat varje form av omdöme, moral och skrupler, hur snäll han än hade varit. Han hade aldrig kunnat se vad som var bäst för andra och ännu mindre för sig själv. Han hade lidit av ett Jesuskomplex och velat ge världen av sitt kött och sitt blod att äta. Han hade alltid gått till överdrift i allt. Han hade varit en fantast i övermått. Han hade blivit för mycket för sig själv och därför ej kunnat uthärda med sig själv. Och alla dessa betungande egenskaper hade hon sett som sin uppgift att inte låta gå i arv till Ingmar. Till varje pris hade hon därför tigit om sanningen för honom och hellre låtit Ingmar tro det värsta om henne än låtit honom veta något ont om fadern. Vad som helst, bara Ingmar slapp sin faders bördor! Så hade denna lilla fru resonerat. Därför hade hon inte lyft ett finger för att hindra Ingmars förflyttning från gården till sina farföräldrar. Vilka uppoffringar som helst hade hon gjort för att skydda Ingmar mot kunskapen om sin faders verkliga jag. Och hon hade lyckats i sitt uppsåt: Ingmar visste ingenting. Men vilka men hade han fått i stället i form av obotliga sjukliga grubblerier?

När jag sedan i Pellinge berättade för min vän fiskaren om mitt samtal med Ingmars moder sade han:

"Ja, så har hennes andra äktenskap förstört henne: hennes bild av sin första man är helt färgad av den andra mannens syn på honom. Hon dyrkade sin första man så länge de var gifta. Han var hennes gud, hennes idol, hennes allt. Aldrig att han saknade omdöme eller gjorde bort sig, aldrig att han överilade sig, var tanklös eller gick till överdrift. Allt detta behäftades med hans karaktär först när han var död och mest genom hennes andra mans försorg. Han diktade ihop alla Ingmars faders avigsidor. De döda är tacksamma att smutskasta, ty de kan ej försvara sig.

Och se hur äktenskapet har fördärvat dessa människors liv! Ingmars far var ett geni, en lysande kamrat och underbar begåvning, tills han gifte sig. Han gav allt till sin fru och sin son, och sedan hade han ingenting kvar. Fast i äktenskapets boja avundades han så sin frie son att han överlät allt sitt jag i sonens hjärta i hopp om att denne bättre skulle förvalta gudaarvet och ej förspilla det på köttslighet och materialism genom äktenskap. Han var slut när han var gift och hade sitt barn. Det visste han, och det blev så olidligt för honom att han försökte ta sig ur det med våld. Men en gång såld och bortgjord genom äktenskapets självinternering är man alltid låst och förtappad. Att bruka våld på detta förhållande är att störta sig i döden, vilket han också gjorde. Hans död genom självmord var en skrämmande logisk konsekvens av hela hans förstörda liv.

Och moderns liv lika förstört — en gång beroende av en man, alltid beroende av en sådan. Genast gifte hon om sig och lät sin förra man gå hädan i ofrid så mycket han behagade. Och alldeles lika förbannat osjälvständig genom sitt andra äktenskap som genom sitt första tror hon på allt det dravel och de subjektiva angreppsargument som hennes andre man riktar mot den avlidne första. Hennes liv och tankar förgiftas av nuets älskogslek, och snart inser hon att hennes första man var ett socialfall, en svagsint människa, en dåre, en sinnessjuk. Och det tror hon så länge hon lever, och i denna vanvettiga tro vägrar hon låta sin son Ingmar veta den sanning som han har rätt till, nämligen att både hon och hans far alltid endast var perfekta om dock mänskliga människor. Nu har han aldrig fått någon visshet därom, utan han tvivlar i stället både på sin mors ärbarhet och på sin fars redbarhet och grubblar sig sjuk däröver. Och om du någonsin finner honom levande skall du se att han inför dig förbannar dagen på vilken han föddes.

Ingmar är den bästa person jag har träffat. Han är ädel och god som ingen annan, och Arvid Mörne skulle ha varit stolt över honom. Det finns två sorters finlandssvenskar. Den ena sorten är dessa tvåspråkiga genier som behärskar båda språken till fullkomning men ändå aldrig tänker annat än svenskt, som lär sig finnarnas språk till fulländning för finnarnas skull och ej för sin egen, och som bara talar en bättre och mer välvårdad svenska ju mera finska de bemästrar. Den andra sorten är de som utvandrar till Sverige och där hemfaller åt rikssvenskan precis som vissa finlandssvenskar hemfaller åt finskan och därigenom går under. En finlandssvensk som har förlorat sin dialekt och blandar upp den med rikssvenska är som ett glas vin blandat med mjölk: det skär sig. Nej, finnar, finlandssvenskar och rikssvenskar är tre helt olika folk som är bäst vart och ett för sig i oblandat skick. Det visste Ingmar bättre än någon annan, och därför valde han att aldrig lära sig någon gångbar finska. Hellre förblev han fattig och finlandssvensk än att han satte sin oersättliga finlandssvenskhet på spel. Ty den äkta finlandssvenskheten är ärlighet, öppenhet och godhet utan förställningar. Den är lätt att såra och skada just för att den är så naiv och troskyldig, och därför är den så bräcklig. Och därför är det så viktigt att den bibehålls. Det visste Ingmar, och ingen var öppnare, vänligare och ärligare än han.

Men ingenting kan bibehållas utan underhåll, och en människas själsunderhåll består i tryggheten, friden och hemmet. Detta gick förlorat för Ingmars far i och med hans olyckliga äktenskap; och jag fruktar att Ingmar är i fara idag för att han genom sina grubblerier över sin faders oförklarliga öde även han har gått miste om tryggheten, friden och hemmet; som varje enskild människa endast kan finna i en för honom karakteristisk, inspirerande, personlig och särskild miljö, såsom jag här i detta mitt lummiga isolerade och av smala sund splittrade Pellinge, med var man med sitt släkte i sitt hus på sin holme eller udde med skyddande vatten omkring."

8.

"Allt vad jag har hört berättas om honom tyder på att han måste ha varit en enbart olycklig människa. Hade han inga glädjeämnen i livet?"

"Naturen. Ingenting kunde göra honom lycklig utom naturen. Allt levande liv i Guds fria natur var hans största vän, hans eviga lyckohem och stora trygghet. Ensam med naturen trivdes han alltid. Där kände han all den frihet och harmoni som han saknade i människovärlden.

Det fanns speciellt här ute i skärgården en ö som för honom personifierade naturens yttersta sällhet och okränkbara renhet, men även den ön angreps på 60-talet av alkoholiserade fribrytare med laster av koskenkorva, som bröt sig in i öns gäststuga och där hade supkalas, varvid de slog sönder det mesta som fanns i stugan, använde dess gästbok som bränsle eller dasspapper och efter kalaset slog sönder det myckna antalet tomflaskor mot strandens stenar så att ingen skulle kunna gå och ta en simtur därifrån mera. Naturligtvis var de, som ni rikssvenskar säger, purfinnar. Den utvecklingen krossade hans hjärta. Men icke desto mindre skrev han vid mognare år en dikt om denna ö eller om en motsvarande ö, som ännu var ren och orörd av människor. Den dikten handlar kanske inte så mycket om själva ön som om hans egen smärtorika strävan efter att uppnå dess paradis, som för honom symboliserade det hem som han alltid saknade och sökte men kanske aldrig har funnit. Han gav mig ett exemplar av dikten och påstod att den inte var färdig, men jag tycker den duger som den är. Vill du se den?"

"Gärna."

"Den är helt i hans stil: utomordentligt utförlig och omständlig, ej utan teatraliska överdrifter och fullständigt fantastisk. Du är den första jag visar den för. Säg mig sedan vad du tyckte om den."

Och här är nu den stora dikten, som jag redan så här tidigt infogar, fastän den kanske skulle passa bättre mot slutet; men här kan den kanske fylla den funktionen att avsluta den finländska inledningen till historien om hans öde.

Jag sade till den gode skepparen precis som jag tyckte: att dikten var klumpigt skriven, att diktaren inte behärskade sitt versmått, att språket och ordvalet var otympligt, och att innehållet farligt ofta låg på gränsen till hybris.

"Det var kanske därför han aldrig fullbordade den," sade hedersmannen tankfullt. "Menar du att du kan skriva bättre själv?" frågade han sedan.

"Jag skulle kunna förbättra det ena och det andra."

"Gör det då. Men Gud nåde dig om du tar bort något av Ingmars mening med dikten!"

Och jag bearbetade den en hel del och särskilt början och de allvarligaste hybrisställena, och det är den bearbetningen som ni nu får se här.

När han vaknade sken ljuva solen alltjämt. Raskt iordningförsatte han sin fina båt och sig själv. Glatt och nöjt for han ut ur den skyddande hamnen och ut på det böljande våldsamma rytmiska skönt majestätiska havet som glänste så blått, så vidunderligt blått, i det bländande vita välsignade solskenet. Raskt gick det undan för Runar, som nu hade vinden i sidan. Den kom nästan rakt ifrån syd, och de mäktiga vågorna nästan begravde hans farkost, emedan de ej ännu mattats totalt efter stormen. Tjohej! Med en sjujävla fart gick det undan, och även om havsritten, hårda seglatsen, de väldiga dyningarne ställde honom på prov och förnämt provocerade honom och drev honom till att hårt anstränga sig till det yttersta för att ej stjälpa och snöpligt och skamligt kapsejsa, så nådde han redan den väna havsdrottningen Hangö, den lilla och älskliga sjöfartssmåstaden, med sina små blygsamma envåningsträkåkar och sina sandgator, tidigt på kvällen, förrän solen ännu gått ner. Med en salig och osläcklig fröjd i sitt hjärta, för dagens så lyckade härliga snabba seglats, gled han in i den fridsamma tillbakadragande stadens idylliskt svagt blänkande glittrande hamn. Och han ankrade nära vid stranden och lade sig se'n för att sova inbäddad i seglet på båtens väl hårda och väl obekväma men för en gångs skull riktigt torra och därför så himmelssängslikt underbara och ljuvliga botten. Den följande morgonen vaknade han med ett ryck och ett skutt och ett språng och ett glädjefullt hopp. Solen fyllde all världen så långt som man såg med blott glädje och underbar sommarfröjd. Raskt steg han upp och dök grant ner i hamnens kristallklara blåa och rena ljuvt smekande vatten. Han dök som en pilande ilsnabb och vattenvan smidig delfin och kom upp först när stigande vattnet så tvang honom. Han hade dykt då ett sjuttiotal meter, men ingen, naturligtvis, hade det sett. Han steg upp på den steniga stranden och vandrade in till den vaknande staden, den fattiga, strävsamma, vänliga, goda och leende konstfulla staden.

Han trädde snart in i en krog, som var öppen, och där han beställde en stor portion mat, ty han var ganska hungrig. Han hade ej ätit se'n morgonen, ty varje pust, varje stråle av gynnsamma vinden och värmande solljuset hade han velat dra nytta av och ekonomiskt begagna sig av. Och han fick snart sin mat av en leende ljus näpen flicka, så ljus såsom solen, så vacker som månen, så skön såsom guldet, så fager som stjärnan, så älsklig som hela det vänliga fattiga strävsamma ljuva välsignade eviga torftiga Finland, för alltid blott alltför glest sparsamt bebyggt. Och hon log när hon gav honom soppan, den kraftiga värmande rikliga doftande bräddfulla tallriken, och även han log tillbaka och tackade, gav henne en lämplig slant, varvid hon därpå tackade honom tillbaka. Han hade just satt sig vid bordet då ännu en kund kom dit in till den lilla behagliga krogen. Det var något välkänt bekant med den gästen, var Runars naturliga omedelbara spontana direkta sekundreflektion. Och han synade gästen, den kraftige nykomlingen, och hans uppmärksamhet blev besvarad. De två kände genast igen, snabbt som blixten, varandra. De voro ju bröder.

"O Manuel!" ropade Runar. "Vad gör du väl här?"

"Nej, men Runar! Jag är här blott tillfälligt. Jag är egentligen stadd på väg mot gamla vita och leende fagra och lummiga småstaden, träslottsidyllen, det väna föråldrade Ekenäs. Men varför är du här själv?"

Och hans lillebror Runar fick noggrant förklara. De satte sig ned där tillsammans vid samma förtjusande skraltiga lilla skamfilade skrovliga smutsiga träbord och pratade. Ändlöst och länge och längre ändå höll det samtalet på. Gode erfarne sjömannen, världsresenären, den vänlige öppne förträfflige godsinte duktige starke välsignade Manuel berättade:

"Jag tänker ej stanna längre här hemma i fattiga Finland. Jag vill ut i världen, till vildmarker och öde vidder, där allt finns att göra ännu, där man kan leva fritt, och där villebråd finnes i oändligt överflöd. Ty endast i så'na trakter där moder naturen är okränkt ännu, där är Gud, och där blott kan jag leva och andas som idealist och som fri man."

"Vart skall du då fara?"

"Jag skall som min broder bli fiskare borta vid fjärran det bergiga klippiga fiskrika Lofoten, världens mest vilda utmanande plats. Det finns ej bättre mänskor i världen än där. Där är havet och hela Atlanten i hela dess ändlösa prakt, skönhet, härlighet och aldrig slutande vidd. Där är mänskor än mänskliga, karska, naturliga och ofördärvade, fria och friska och kraftfulla. Där finns ock flera, ja, många förträffliga rikssvenskar och finlandssvenskar, som jag har lärt känna, bland andra vår broder förstås, käre Mikael, om han finns kvar där. Med dem vill jag kämpa för dagliga brödet mot stormar, cykloner och malströmmar, för att få silvriga sillen, den köttiga havskatten och rika mättande stora giganthelgeflundran. Där är havet salt, som det riktigt skall vara, och ej något fusk bräckt sött kvasihavsvatten, som här i den stormiga farliga månggrundbeströdda och sälrika Östersjöviken. Men världens mest vackra och ljuvliga stad — vet du vilken det är?"

"Nej?"

"Jo, Hammerfest. Där är allt öde och orört. Ej finns mera fiskrika vatten än där. Ej finns klippor så sköna och märkliga, icke finns nordlandsnatur mera färgrik och fager, ej finns bättre sundare mänskor än där, i vår världs allra avlägsnaste lilla ensliga blygsamma fattigmansstad, en så enkel och älsklig blå ort som den är from och anspråkslös. Om det ej vore en stad skulle jag ge mig dit ännu hellre än till salta Lofoten. Men städer skyr jag som pesten, ty ingenting är mera antinaturligt än städer. Nej, ensligt, naturligt och kärvt vill jag leva, som Homeros gjorde och ädla spartanerna, ljusa germanerna på Romimperiets tid och de blå karolinerna i Stora Ofreden. Så vill jag leva, och därför så överger jag min föråldrade fattiga sorgbundna mor gamla Finland, mitt hemland, mitt hem, allt som tryggt är i världen vad jag vet."

"Gå blott icke under, o Manuel!"

"Aldrig, min broder! En finlandssvensk kan ej gå under. Det vet du väl, Runar? Vi är icke av denna världen. Vi tillhör de eviga drömmarnas värld, den förtrollade ö bortom dimmorna som du är ute och söker och som du ock, spår jag, skall finna om du ej ger upp."

"Jag har säkert det värsta bakom mig."

"Var inte så säker på det. Jag har mera av erfarenhet än vad du har, och den säger mig, att det värsta har man alltid framför sig."

"Det tror jag ej på."

"Du tror vad du vill. Men nu måste jag fara. Mitt skepp skall nu avsegla strax. Må du leva och väl, lille Runar. Och finn vad du söker! Farväl!"

"Store broder, farväl! Kanske nå'n gång vi ses bortom Lofotens skallande skummande rasande dånande bränningar! Hej då!"

"Adjö!" Och så skyndade Manuel iväg bort till fartyget sitt, smäckra skutan Henrietta. Och Runar blev kvar i den trivsamma krogen, allena med kallnade maten sin, som likväl smakade underbart gott och förträffligt ändå. Och den signade solen blott värmde och gjorde naturen och jorden blott gott, med sitt ljus' ljuva lisa och värmande glädje, som bländar och gläder, förtjuser och livar för evigt.

När Runar för en ringa slant riktigt ätit sig mätt klev han ut ur den lilla välsignade och pittoreska oskrytsamma krogen, dock efter att ha sagt ett tack för förträffliga billiga kraftiga maten. Han gick sedan ut att spatsera i staden och noga bekanta sig med den. Den var liksom Ekenäs full utav praktfulla väldiga vackra och rikt krusidulliga och variationsrika trävillor. Strandpromenaden var underbart vacker. De silvervitglänsande finmjölsandstränderna fick bara foten att skälva och bäva av njutningshänförelse. Och där var icke för mycket av människor. Där var just lagom. Han stannade i gamla staden så länge att han lärde känna den så att han ock lärde älska den. Sedan begav han sig åter till hamnen, tog med litet nyinköpt utrustning och proviant, och förlorade ej någon tid på allt onödigt utan befriade båten från hamnplatsen omedelbart. Därpå styrde han raskt ut till havs för att fortsätta expeditionen mot väster. Han styrde mot Hitis, det gröna välsignade landet, de vilda och ödsliga öarna, där det ej fanns mycket mänskor, men avlägsna och isolerade glesbygder blott; den oändligt förtjusande stora och skogrika arkipelagen, som farleden slingrade krokigt sig genom som genom en ändlös prekär labyrint. Dessa öar var fiskgjusens öar och havsörnars rike. Där flöto på osynlig vind lugna pilgrimsgfalkspar, som från ovan bevakade boet och samtidigt spanade efter ett byte att jaga. Där brakade älgar i snåren på dessa vitt avlägsna grönskande ogenomträngliga öar. Där hoppade harar, och där fanns det häckande par av var fågelart som finns i världen. De klumpiga feta rödstövlade komiska grisslorna, smidiga frackklädda tordmularna, nordens mindre pingviner; och svärtor och prackor och ejdrar och årtor och lommar och svanar och änder i massor och gäss fanns där överallt vid de jungfruliga rena och orörda avsides liggande fridfulla stränderna. Här och där stack en from säl upp sitt huvud ur vattnet, och såg man en, såg man snart flera. Ett ystert och livligt och muntert glatt sällskap, som närmast betedde sig som på ett barnkalas, plaskade våldsamt vid ytan och lekte på en ensam klippa bestämt leken 'herren på täppan'. Och havsytan kokade av allsköns fisk, braxnar hoppade riktigt ur ytan, och gösarna med. Och de ensliga måsarna skriade, liksom de större erfarnare trutarna. Inte en mänska sågs till på de ödsliga ändlösa vida och blånande fjärdarna. Men så en dag mötte Runar en ensam lugn fiskare.

"Hur står det till?" frågte Runar, och det blev ett samtal emellan dem. Fiskaren bjöd honom stanna hos sig över natten. Han ägde en koja på skäret, och Runar var alltför snäll, menlös och harmlös för att tacka nej. Han blev över hos fiskaren i den skönt doftande ljusa och fridfulla prasslande viskande sensommarnatten. På kvällen så kunde de ej låta bli att behandla och språka om allt mellan himmel och jord. Denne gamle och enslige fiskare bodde helt ensam, emedan det våldsamma och obarmhärtiga havet berövat den prövade både hans hustru och alla hans barn, trenne pojkar och en liten dotter. De duktiga sönerna hade som han varit fiskare. Men han var inte alls ledsen för det. Visst var det ganska vemodigt, men det var icke av någon betydelse i långa loppet. Vem tänkte väl på och bekymrade sig över hans tre förlorade pojkar om femtio år? Nej, han var icke kristen. Han trodde på Gud men ej på all den sorg som var Kristus. Han trodde blott på allt det goda och inte alls på något ont.

"Allt är Gud," sade fiskaren. "Hur kan väl då nå'nting i denna värld vara ont? Vi har aldrig förlorat Guds paradis. Se dig omkring! Det finns kvar överallt! Ingen kan göra slut på naturen, det finns ingen mänskokraft som kan beröva oss fagra naturen. Och moder Naturen, det är Herrens paradis, som aldrig kan gå förlorat för människan."

Senare kom de ock in på den avlägsna men oförglömliga tid som benämndes pånyttfödelsen eller (mera väl känt) renässansen. "De påstod att mänskan var centrum av allt. Men där gjorde de sitt enda misstag. Det är individen som är alltings centrum och medelpunkt och alltings måttstock och inte den ytterst bristfälliga människan. Även barbarer, muslimer och grå kommunister är människor, och kan väl de sägas duga till måttstock för världsalltet? Nej, ingalunda! Men blå individen, den ensamme och isolerade, avsides gående avskilde lidande och annorlunda, den självständige individen, som går för sig själv, det är han som är medelpunkt, centrum och måttstock för allt. Och så menade även Alberti och renässansfurstarna, fast de tyvärr icke uttryckte saken just så. Individen är alltid förträfflig, perfekt, oumbärlig och okränkbar och helt förnuftig och sund, medan mänskan, tyvärr, för det mesta är en ignorant, dum och kortsynt barbar."

Och de kom in på Gud. "Det mest saliga och underbara med Gud är att han icke klarar sig utan oss. Så outsägligt högt älskar han oss att han aldrig förmår sig till sitt genomförande av hemska Yttersta Dagen. Så väldigt förtjust är han i oss att han aldrig tröttnar på att med stor möda bevara och skydda oss och uppehålla oss med allt han skapat, för vår fägrings skull. Han behöver oss faktiskt, ej mindre än vi likaledes behöver ock honom. Vad skulle han göra förutan oss? Han skulle bli rätt förtvivlad, förvisso!"

Så talade de med varandra allt medan det ljuvt violetta och skiftande kvällsmörkret ankom och övergick till mörkblå stjärnupplyst natt. Ännu satt de dock kvar över fladdrande knapp fotogenlampa, som nätt och jämnt svagt belyste de två männens ivriga levande ansikten, ur vilkas ögon ett annat ljus lyste, som vittnade om att de andar som kommit i gång med det synnerligen inspirerande samtalet aldrig var villiga ännu att släppa det. Ungdomen frågade:

"Säg mig, vad tycker du om de blå svenskar som bor i det gamla egentliga Sverige?"

Och gamlingen svarade: "De är ett snorkigt förvekligat släkte. De skiter i oss, sina landsmän i öster. De tror att vi ej längre är några svenskar, men jag säger dig, att vi är just de svenskaste svenskar i Norden. De kallar vår stad Helsingfors för Helsinki. De kan inte ens säga Helsinki. Ett enda namn har vår stad: Helsingfors, ty den grundades av Gustav Wasa och är blott en svensk stad ursprungligen. De finnar som har förvanskat dess namn till ett skönhetslöst Helsinki, som dessa turkar gjort om och förenklat hellenernas Konstantinopel till Istanbul, skall vi ej tala om. Ju mindre sagt om all världens fortgående urartning och korruption åt en ständigt tilltagande vulgaritet och kulturbankrutt, lättsinne, ytlighet och ignorans, desto bättre. Det finns inget mer sorgligt ämne. Vi klarar oss, vi finlandssvenskar, blott genom att vi är så få och så små. Alla dessa oformliga massfolk, som ryssarna, amerikanerna, tyskarna och grå kineserna äro fördömda, ty de är ej mänskor. De är bara massor, och massorna här i vår värld existerar blott för att gå snarast åt helvete. Du skall få se inom de närmsta femtio åren. Vi står inför hela historiens värsta urspårning, då allting politiskt och hela världsordningen kommer att skena iväg med sig själv och gå enbart på tok. Och den som överlever den krisen står sedan inför en omöjlig men nödvändig storstädning. Bara naturen kan rädda och få stackars människan att överleva trots allt. Bland oss människor kan blott de minsta ha hopp inför framtiden, ty allting stort skall förgås. Blott de ringaste skall överleva, den minste är bäst, den ödmjukaste skall komma längst, ty den minste av alla, den mest anspråkslöse, den ödmjukaste och den allra fördoldaste av alla på denna jord är vår Herre och Gud."

Och när Runar berättade om ön och kvinnan han längtade efter och tänkte bege sig till, svarade fiskaren: "Bry dig ej, Runar, om kvinns, ty de är till besvär bara. De kostar pengar, som mannen ej har, de är tokiga och lätt hysteriska, och deras dylika sjukdom är smittosam: äkta män tror att de är något, har ambitioner och bär sig mest dumt åt. Var kvinna är galen, och var man som älskar en kvinna blir galen han också. Nej, lämna du fruntimmerssläktet i fred. Far i stället med mig ut och fiska. Ja, arbeta hellre och verka för världen och folket och landet och blå traditionen. Att verka för kvinnan är att följa den blinde mannen och ramla med honom i gropen. Nej, lev du i fred såsom ungkarl och fröjda dig åt världens ordning och skönhet i stället. Ja, lev utan oro och utan bekymmer som fattig och fågelfri i sköna rena naturen, och fläcka ej ned den med att kränka kvinnor. Att lida är svårt nog ändå. Kvinnor gör endast lidandet värre för männen än det redan är."

Men då invände Runar: "Men ej far jag ut för att fria och kränka och ta mig en hustru. Jag far bara ut för att utforska sanningen av en besynnerlig fabel jag hört."

"Skyll dig själv," sade fiskaren. "Bäst har man det alltid hemma. Ja, bäst är det alltid att vara vid sin egen läst, säkert hålla sig till det man redan bemästrar och kan och avhålla sig från dumma risker. En fiskare bör inte ägna sig åt något forstmästeri, och en jägare bör inte fiska. Vi har alla våra funktioner i livet, och dem bör vi hålla oss till, ty det är livets mening. En diktare bör inte måla och skriva musik, och en kompositör bör ej blanda sig i politik. Du är bonde och borde ha stannat vid gården och lämnat en skepparhistoria åt havet att sjunka däri för att aldrig nå ytan, som samtliga skepparhistorier, som aldrig kan rätt utrannsakas. Det är rena fåfängan att lämna det som är säkert för det som är osäkert. Men vi är sådana, vi stackars nordbor. Vi vill bara ut, bort och erövra världen och strunta i tryggheten, hemmet, all god tradition och det jordnära nuet. Vi vill bara ut i den blinda och mörka och okända framtiden och lämna ljuset bakom oss."

Men Runar lät sig icke omvändas. Dagen därpå for den ensamme seglaren trotsigt iväg, och han skildes från fiskaren, den gode gamle och enkle gudomlige mannen, som klokast var i hela världen. Och med friska vindar och gassande solsken for han ut på Gullkronafjärden med glädje i håg. Men så ändrades vädret med ens.

Där dök upp mörka hemska ohyggliga moln mycket plötsligt i fjärran nordväst. Och de tornade upp sig och gjorde ett mäktigt och hemskt imponerande intryck i deras förskräckliga vildhet och hotande storhet. Och Runar begynte att frukta det värsta men fortsatte ändå att utan att vika från kursen med rakt roder styra mot söder där någonstans, bland de oändligt mångfaldiga öarna, den holme skulle befinna sig, som gamle skeppsbrutne döende havsmannen talat om.

Vinden, den friska sydosten, dog ut, och det blev en total diger stiltje, en kvav olycksbådande tryckande stiltje. I vanliga fall var det klart och naturligt att båten gick framåt ändå, trots en fullständig stiltje, men denna gång rörde sig båten ej alls. Den stod stilla som fastfrusen i havets stelnande spegel. Och Runar var långt ifrån land. Fast han rodde kom han föga närmare närmaste ö.

Och han lade ut revar, och fiskarna nappade glatt av generositet. Och han kunde ej någonting göra inför det annalkande ovädret.

Havet var djupt, och det var flera sjömil till närmaste land. Havet är ju en bottenlös avgrund, och Runar var mitt på dess djupaste vatten, med tornande stormmoln med stigande hastighet vällande upp och med skrämmande fart hastigt närmande sig arme utsatte Runar.

Så plötsligt med ens kom en ursinnig vindby som stormens preludium och slet nästan sönder de bräckliga seglen. Men pojken var långtifrån rädd. Han var endast beredd. Och han styrde med skicklighet på det snart skummande fradgande vredgade upprörda ilskna och hårt infernaliska havet vart vinden med våldsamhet förde den ensamma farkosten: rakt ut till havs. Runar lade sitt liv i Guds händer och släppte ej rodret.

Snart störtade gisslande regnet med smattrande oväsen ner över havet. Men Runar var oberörd, ty regnet slog honom endast i ryggen. Men regnet förvandlades snart till ett rysansvärt hagel, och haglet blev värre och värre. Det slutade ej. Skuren tilltog, och Runar begynte att frysa. Han hade ej frusit förut alls på hela sin resa, men nu blev med ens världen kall, och han började skaka. Han var ju ock fullkomligt genomsur.

Runar förstod sig ej på detta väder. Det våldsamma haglet försvann, och det övergick till något annat, som mjukare var. Pojken undrade om det var snö. Ja, det snöade faktiskt. Det stormade ännu, men stormen var ej mer en hagelstorm utan en snöstorm. Och vinden begynte att växla.

Nu frös unge pojken så allvarligt att han var färdig att dö. Hans förstenade händer var tvungna att släppa sitt roder. Han frös så det skrek i hans hjärta av smärta. Och snöstormen fortsatte. Båten fick driva varthelst den behagade. Trötte och blåfrusne människan lade sig ner på sin båts hårda botten på jakt efter vila. Det fick gå med honom precis som det ville. Han struntade nu i sig själv, i sitt liv, i sin båt, i sitt hem, i alltsammans, i allt, utom i den märkvärdiga saga han lämnat sitt hem för att utreda. Kvinnan blott som han hört talas om för många år sedan var alltjämt levande för honom.

Medan han låg där och lät sig begravas av snö, när han låg där och trodde sig frysa ihjäl, tycktes allt åter tystna omkring honom. Ej längre hörde han de gråa stormarnas vrål, icke kände han längre den fallande snön, vinden tycktes så småningom upphöra yla, och vågorna var icke längre så väldiga, hårda, abrupta och branta. I stället för kölden kom värme, i stället för stormen kom frid i hans inre. Och med denna frid i sitt sinne, så kunde han ej göra annat än somna.

Han sov och han sov, och han drömde gudomliga ljuvliga drömmar, om mön, om sig själv, och om havet. Han drömde att havet var mjukt såsom mjölk och så sött såsom honung. Han drömde att världen var varm, ljus och stilla. Han drömde att vågorna voro så milda som modern som vaggar sin nyfödda älskling till ro i dess trygga och varma hemtrevliga vagga. Han drömde att havet var vänligt igen, att det viskade till honom hoppfulla saker, att stormen var över, att allting var över, att samtliga prövningar äntligt var över, att han snart var framme vid målet där han skulle få sin belöning....

Han vaknade plötsligt med ens med ett ryck. Han var levande alltjämt. Var var han? Var var hela världen? Han såg ingenting. Allt var mjölk.

Han var ej längre frusen. Hans händer var varma och rörliga. Kölden var fullkomligt borta från honom och från hela världen. Men var i all världen var världen? Han såg ingenting. Så förstod han. Den mjölk som han såg och som var tjock och ogenomtränglig var dimma. Allt var bara dimma. Han såg ingenting, ty allting var blott dimma. Han satte sig upp, men han styrde sin båt ej. Han lät den få driva i dimman varthelst den behagade. Styrde han någonstans kunde han blott styra fel, ty så tjock var den varma och vänliga dimman att det var omöjligt att ens kunna fastställa var ungefär moder sol var belägen på himmelen. Dessutom var vinden ytterligt svag om ej helt obefintlig. Hur länge han sovit var Runar ej medveten om. Kanske en timme, kanske ett dussin.

Så varm var den dimman, så ljuvlig och skön, som en värmande slöja, som varm mjölk i magen, som balsam för kroppen, som en älskad modersfamn för arma lidande barnet. Var fiber av seglarens duktigt mörbultade och hårt misshandlade kropp väcktes upp till nytt liv, sträckte på sig och gladdes och yvdes av välbehag. Så skön var luften, så ljuvlig var smekande värmen, att pojken på nytt föll i sömn.

Och han drömde om kvinnan han sökte och längtade efter. Han drömde att de två tillsammans, helt ensamma, seglade ut i hans båt. Och han såg henne tydligt. Hur ljus och hur fager, hur älsklig och vacker, hur strålande var icke hennes gudomliga väsen! Som silver och guld, och som honung och mjölk, var den ljuvligas härliga rika förtjusande hår. Hon var allvarlig, men varje ögonblick hon såg på honom, så log hon. Och hennes bedårande leende strålade ljusare och mera glatt, mer välsignelsebringande och mera sällsamt och värmande än själva solens livgivande strålar. Och vinden var god, den var helt idealisk, och vågorna var ej för stora. De seglade ljuvligt i ren rak god sidavind, och det gick undan med fart och med fräs. Det var roligt när det gick så raskt och jämnt undan.

Och solen stod högt på den klarblåa himmelen. Molnen var mycket sporadiska, men alla de moln som fanns var av härligt och mäktigt, pompöst, vilt och storslaget, storvulet och imponerande kungligt format. Solen gnistrade som diamanter på vågornas skumkammar, havet var blått som i Grekland, och vinden var frisk, glad och läskande, icke för hård och ej heller för kall.

Skärens sälryggar glänste i solen, och skummet slog dånande sprutande kring deras oomkullrunkliga kroppshyddor, som blott begravdes av dyningens svallande rasande fradga och vattenkaskad för att återuppstå. Skären voro så släta och fina, polerade blanka och av havets slipande vågor så strömlinjeformade och vackert sällsamt skulpterade, att Herren själv tycktes lustigt ha ugnsbakat deras välformade limpor och korvar och kringlor och hålslagna ostar. Och när de var släta, så glänste de skönare än de mest fagert glaserade av alla dyra porslinspjäser. Som jättelika porslinssnäckor, som mäktigt välvande valryggar, låg alla svarta och blåa och ljusgula skären i solen.

Han älskade henne och pekade ut allting sevärt för henne som de gled förbi. En tung gås flög med knallröda plössiga fötter strax ovanför ytan och tycktes ha svårt för att nå mycket högre på sina rätt futtiga vingar, som hade så stor klumpig kroppsvikt att bära. Och Runar förklarade: "En tobisgrissla." En skock av små frackklädda glada och vänliga tordmular kretsade åtta varv kring deras båt. Längre ut emot havet sågs lekande tumlande ystra och blänkande tumlare ivrigt förlusta sig i varma solljuset. Vid ett för båtar rätt farligt och högst otillgängligt blått skär syntes sälar som bojar ha huvudena ovan vattnet. En del låg på skäret och gassade sig. Andra plaskade lekfullt och sorglöst och fånigt, som tokar och barn och som havsclowner, vid vattenbrynet. Där vaktade uppe i luften högt ovanför en enslig ö några blå pilgrimsfalkar. De stodo så stilla i luften på utbredda vingar som två pappersdrakar, med skicklighet hållande goda banlansen, så glidande framåt på vinden att de jämnt hölls stilla på fläcken. De vaktade säkert sitt bo, sin familj, sina framtidsintressen, som de utsett ön, som de vaktade, som deras ostörda ensliga ljuva förvaltningsplats. Fiskgjusen fiskade, havsörnen sågs som en skugglik demon uti fjärran mot havet, där kom plötsligt en pelikan lugnt och oberört flygande, svanar och vildgäss sågs även i flockar på havet, och svärtor och ejdrar och sjöorrar, prackor och alfåglar, och till och med en skön häger, som flög emot solen mot söder, utspännande bröstet med huvudet i en kokett utsökt S-kurva. En ensam ormvråk höll kretsande vakt över en mera skogbeklädd ö, och en glada sågs högt upp i himmelen. Bivråkar även, och duvhökar, såg de på jakt under eviga långa seglatsen. Små sprättiga och eleganta förnäma och gyllene roskarlar sågos spatsera med vaksamhet kring deras välgömda bo på ett skär, på ett annat var minkar och illrar i färd med att plundra ett måsbo. Och måsarna klagade högljutt hjärtskärande skriande ängsligt på gott säkert avstånd från ungarnas öden. En väldig och odefinierbar besynnerlig sak syntes driva i havet. Det var en med god fart mot vinden rakt drivande älgkrona. Nej, det var endast en älg som var ute på simtur från den ena ön till den andra.

Och jungfrun, hon sade till Runar: "Styr dit på den holmen." Och Runar, han styrde i land. De kom lyckligt i land, och på ön ledde mön unge Runar till en gammal mänsklig bebyggelse. "Här," sade mön, "levde en gång ett tretal familjer. Men stormarna kom och slog sönder allt mänskligt på ön, och de flyttade bort härifrån. De bor nu inne i själva landet."

På en annan ö låg en annan ruinhög. Den visade jungfrun för Runar och sade: "Här levde två rika familjer. Men tjuvar och rövare kom ifrån land och bröt in sig i huset när de ej var hemma och rövade dem på alltsammans. Ock det släktet har lämnat havet för gott nu."

En tredje ö visade flickan för pojken. "Här levde ett släkte av vrakplundrare. Varje stormnatt förledde de utsatta fartyg till havs grymt att segla i kvav genom eldar, som de satte ut på de ställen som lämpligast voro för skeppsbrott. Och därefter slog de ihjäl alla fartygets mänskor och plundrade skeppen på allt vad som fanns i dem. Längs denna kust finns det plankor och lik efter femton så svekfullt i döden grymt lurade fartyg. Men dessa familjer, som levde på vrakplundring, omkom snart alla, ty det finns ej grymhet som ej övervinnes med grymhet. De mördades alla av skärgårdssjörövare. Herren beskydde var rättsinnig mänska för sådana! Säker är endast den fattige för världens lystna banditer."

"Men den stackars fattige svälter och kan icke livnära hustru och barn och familj," sade Runar tillbaka. Då genmälde jungfrun:

"Där tog du helt miste. Den rikes familjeliv blir alltid dystert och tragiskt, ty hans fagra rikedom kommer emellan han själv och hans hustru. Den fattige kan älska fritt dock, förutan att känna sig fjättrad och bunden vid ägor och pengar och rikedom som endast stjäls av banditer. Och den som blott älskar sin Herre och Gud, honom älskar ock Herren, och den som Gud älskar får alltid tillräckligt med mat och med pengar för dagen, hur litet det än nu må bliva. Tänk endast på Jesus och fem tusen männen som mättades av tvenne fiskar och endast fem bröd, utan smör eller pålägg! Gud mättar var mänska med kärlek, som blott älskar Gud. Den som ej älskar Gud, han får svälta, om även han har mer än nog av det världsliga goda; ty värre är det att försmäkta av svält och törst andligt, än att endast ha materiella bekymmer med brödet för dagen."

Och de steg på nytt ner i båten och fortsatte ljuva seglatsen. Och all världen genljöd av smäktande mäktig musik. Havet sjöng med sitt brusande mångfald av toner, och himmelen gav melodin. Friska vågorna dansade rytmiskt i takt, och de få stackars buskar och trän, som beklädde de karga och stormpinta öarna, rörde sig längtansfullt trånande de ock i takt med musiken, behjälpta av vinden. Ja, mäktig var havets högt svallande dånande och ohörbara gudomliga och majestätiska klara melodiska rena harmoniska triumfatoriska och oförglömliga eviga sköna naturliga klangfulla härliga stormsymfoni.

Än en holme steg de tu i land på. Den holmen var karg, klippig, hög, ytterst oskyddad och så ohyggligt och fruktansvärt enslig. Högst upp på de branta polerade klipporna låg en grå ensam och fattig bedrövlig och ömkelig lotsstuga. Den ledde mön Runar upp till.

De knackade på kojans dörr, och en vaken röst bad dem att inträda. De trädde in. Aldrig hade vår Runar sett någonting gråare, ensammare, mera trist, smått och uselt, mer tröstlöst och vindpinat skrymsle för levande mänskor. Men i denna helt isolerade glädjebankrutta osaliga torftiga vrå levde en gammal vaken och nyter, nöjd, seg duktig lots året om, och han njöt av sin tillvaro. "Här minsann har jag det bra. Jag kan aldrig i evighet alls få det bättre. Här arbetar jag som en karl, här är min hela borg och min värld. Jag har allt jag behöver och lider ej brist på en fingerborg. Bättre har jag det, det lovar jag er, än den rikaste fursten i Ryssland. Jag tjänar mitt levebröd hederligt, och tusen redare all världen över är tacksamma mot mig för att jag med nit räddat tusentals och åter tusentals fartyg från undergång. Ingen vet bättre än jag var vart grund är beläget från Kökar till Hangö. Det finns ingen som känner farvattnen längs denna kust mera väl än vad jag gör. Jag är här en kung på mitt skär, och en bättre och mer lycklig kung finns ej på hela jorden.

Men framtiden kommer med stormsteg, och med onda framtiden kommer ett mörker som hänsynslöst skall göra slut på all segelsjöfart. Detta känner jag på mig. Ja, världen skall dränkas i svart substitut, i maskiner och smuts, och vart segel skall läggas på hyllan och brännas, och barkar och briggar och skutor, galeaser och alla välsignade skepp som går tyst skall förstöras och brännas. Det blir konsekvensen för världen av orena industrialismen. Och alla vi lyckliga lotsar berövas vårt arbete. Men denna onda förbannade tid skall ej bli särskilt långvarig. Mörkret skall kväsas, och segelfartygen skall åter på nytt tas i bruk, och vi lotsar får komma tillbaka till havet. Allt mörker är kortvarigt. Tänk på det, ungdomar, ni som får uppleva mörkret i framtiden. Allt mörkt och ont skall besegras av ljuset." Och därefter lämnade de unga tu sunde lotsen, som lämnades kvar i sin ensamhet, lyckligt tillfreds med sin tillvaro och med sin Gud, som förskonade honom från olyckor i sitt så riskfyllda spännande arbete.

"Visa mig mera, o jungfru!" bad Runar. "Jag hyser ej fruktan för någonting mänskligt. Ack, visa mig mera av mänskornas lidanden! Låt mig få dela allt ont och allt tragiskt, allt sorgligt och orättvist som finns bland människor! Visa mig allt, och håll intet tillbaka! Ack, fortsätt att visa mig sanningen! Jag fruktar ej någonting ont eller någonting tråkigt!"

Då vaknade Runar mitt uti sin bön. Dimman täckte fortfarande havet. Den trötte och helt utarbetade seglaren var så totalt slut och dåsig, att han dröjde kvar i sin liggande ställning på bottnet av båten och fortsatte drömma, fastän han var, delvis åtminstone, vaken. Han såg där framför sig i drömmarnas skira och ljuvliga smekande dimma den kvinna han längtade efter och reste blott för att få träffa. Han frågade henne: "Vem är du?" Hon svarade ljuvt:

"Jag är skeppsredardotter från Åbo. Jag blev lyckligt gift, ja, blott lycka var hela mitt liv."

"Och vem var väl den lycklige som du blev gift med?"

"Han var en skön stilig blond vacker och sångkunnig skeppsbyggnadsmästare. Ack, huru ljuvt, huru saligt och vackert var inte vårt bröllop!"

"Ja, alla som gifter sig äro förvisso de allra mest saliga på hela jorden. Ej finns större skönare dygd än hos en fager nygift och rodnande ungmö! Ej finns större mod, större uthållighet, större styrka och vett än hos hustrun och modern! Ej finns något mera förtjusande käril än bruden den dag som hon gifter sig. Fullkomligheten, den ytterst fulländade fullkomligheten, den oöverträffbaraste perfektionen, är bruden strax innan hon gifter sig. Ej finns ett skönare väsen på jorden, ej finns något vackrare oemotståndligare mera åtråvärt och mera himmelskt på jorden, än bruden, den heliga jungfrun, strax innan hon gifter sig. Något gudomligare mera älskvärt finns icke i Guds universum. Ty kvinnan är en helig ängel för mannen, en skyddsängel, en ljus och overklig drömlik men sann och helt självklar gudomlighet, dröm och välsignelse. Allt gör vi män blott för kvinnan. All världen, civilisationen och konsten är till blott för henne, och hela civilisationen beror blott av henne, ty hon blott är kärlek. Allt annat är hat och förbannelse. Kvinnan blott är här i världen av godo, ty hon är det enda gudomliga övernaturliga som är konkret här i världen. Var gifte ni er, får jag fråga?"

"Vi gifte oss i det idylliska Pargas, där Runeberg vistades även en tid."

"Pargas, var du välsignat där för!"

Åter vaknade ynglingen upp i sin båt. Dimman var nu helt tydligt i färd med att lätta. Klart syntes nu var goda modern fru Sol var belägen i skyn. Dimman lättade tydligt allt mera för varje minut. Runar reste sig sittande upp, ty han kände en vittring av land i sin näsa. Ja, tydligt förnam han den ljuvliga doften av martallars saftiga barr. Alltmer lättade dimman. Nu såg man hur tydligt som helst kära solen på himlen. Som vinden drev dimmolnen bort. Röken lyfte och gav sikten åter åt ensamme seglaren. Dock förblev ett tunt skirt dis kvar i luften, som höljde allting i den tunnaste vitaste finaste slöja.

Och havet var mjukt som det slätaste siden. Så stilla gled seglaren fram på den fridfulla flytande spegeln att han kände andakt. Så plötsligt, med ens, som en plötsligt uppdragen ridå, lyfte diset totalt för en frisk liten vindfläkt. Och där, som en underbar scenbild med ens uppenbarad för hänryckt publik, låg framför honom tydligt en ö som var icke lik vanliga öar. Som palmer stod tallarna ovanför sandstranden. Träden var tunna. Det var ingen tjock mörk kompakt ädel skog, utan man kunde se tvärs igenom den tunnsådda skog som där fanns. Vilken frid holmen utstrålade! Hela Runar uppfylldes av hänförd och jublande andakt. Han fattade genast att detta blott kunde nu vara den enda och rätta och heliga ön som han sökt efter nästan intill själva döden. Han styrde med hela sitt livs alla samlade goda förväntningar rakt emot stranden, vars sand lyste vit i den nu allt mer klara och skinande solen.

Hans fröjd var total när hans köl tog i botten och han klev ur båten i vattnet och drog den de sista få metrarna fram till den saliga stranden. Han jublade i sitt högt sjungande klingande hjärta.

----

Det kändes inte alls egendomligt för honom att allting stämde exakt med den gamle sjömannens berättelse. Han mindes beskrivningen från sin barndom in i minsta detalj som om det hade varit igår, och att allting stämde fortfarande var en självklarhet. Och den främsta självklarheten av alla var givetvis att hon, den där unga gåtfulla värdinnan, skulle finnas på plats i stugan och vara lika ung och vacker fortfarande.

Och stugan låg där den skulle. Ingenting var förändrat. Det var precis som när fiskaren först kommit hit för nästan hundra år sedan. När det gäller kärlekens och romantikens renhet och innersta väsen kan ingenting någonsin förändras. Det förblir som det är i all evighet lika vackert och ouppnåeligt, lika evigt och gåtfullt och lika oöverträffbart attraktivt.

Han gick in i stugan. Dörren var öppen. Ingen var hemma. Det fanns en skylt på dörren: "Tänk på sjöfågeln och hennes bon, så att du inte stör henne under häckningen!" Den skylten hade hon säkert lagat själv med tanke på främmande gäster kanske ända från Sverige.

Men var fanns hon? Det spelade ingen roll. Han hade kommit fram och funnit allting i sin ordning. Det kändes som att ha kommit hem. Det enda som återstod av hans långväga mission var gåtans lösning.

Han fann mat i skafferiet och färsk mjölk i källarluckan. Intet fattades för honom. Det var bara för honom att känna sig som hemma.

Men han var fullkomligt uttröttad. Det var ju inte konstigt efter en sådan resa. Han intog en enkel måltid med filmjölk och skärgårdslimpa och kokade sedan åt sig en kopp te. Det var Kobbs te som hon hade att bjuda på, och socker saknades inte heller. Därpå föll han för frestelsen att sträcka ut sig en aning på den ljuvliga bädden till vänster om spisen längs den husvägg av stugan som saknade fönster. Han somnade omedelbart.

Det var omöjligt att säga hur länge han sov, men dagarna var ju oändliga den här tiden på året, och det var nästan ljust ännu vid midnatt. Det var inte ens kväll ännu när han vaknade upp med ett ryck, som om någon stört honom. Och han kände alldeles tydligt en doft av en människa som inte var han själv. Någon hade varit hos honom, och det kunde bara ha varit en kvinna; för på bordet stod det i den lilla vasen en färsk bukett av marvioler och anemoner utom mimosa och honungsdoftande strandnejlikor. Bredvid vasen låg det en liten lapp. Han slet den åt sig och läste den genast:

"Var min gäst, och känn dig som hemma."

Han fick genast den känslan att det var det enda han någonsin skulle få till tecken av henne. Han skulle aldrig få träffa henne. Han skulle bara till nöds få känna henne som en flyktig dröm.

Men han sprudlade av ny färsk energi och stormade ut ur stugan, som var tom, och undersökte hela ön. Han gick runt den på några timmar och stannade längst ute på den södra udden. Där kände han henne för ett ögonblick igen. Det var som om hon kärleksfullt hade viskat hans namn i hans öra. Men han skulle aldrig få lära känna hennes.

Han återvände till stugan i skymningen. Den var lika tom som alltid, men likväl var det någon där som höll den levande som hem om dock på avstånd. Han kunde grubbla i en evighet över det problem som hennes falls mysterium vållade honom men somnade till slut ifrån alltsammans och sov sitt livs mest vederkvickande sömn.

Han drömde om alla sina nära och kära. De behövde honom hemma på gården. "Endast du kan nu föra gården och familjen vidare! Hela vår framtid beror uteslutande av dig!" Han återsåg till och med den gamle fiskaren, som nickade åt honom i seren frid och förståelse med ett leende som förvissade honom om, att denne gamle man var den ende som insåg Runars belägenhet, accepterade den och erkände den men utan ett ord mer till råd eller tröst. Men Runar sade till honom i drömmen: "Nu vet du att jag har gjort vad jag har kunnat. Vad mer kan jag göra?"

Och då nedlät sig den gudomlige snövite gamle mannen till ett stillsamt och vänligt svar. Han sade: "Du har kommit längre än jag." Gåtfullare kunde det inte bli.

Plötsligt vaknade ynglingen med ett ryck. Det rådde dager i stugan, ty klockan var redan närmare tre på morgonen. Varför hade han vaknat? undrade han upphetsad. Det måste ha funnits en anledning.

Och han hade rätt. Hon var i stugan. Hon sopade golvet bortom spisen. Hon märkte genast att han hade vaknat. Vänligt leende kom hon fram till honom och gav honom tyst ett tecken att han skulle fortsätta sova. Så ung hon var, och så blond, och så liten! Hon måste vara något av en prinsessa. Hon var för god för honom. Tusen tankar trängde sig på honom så att han överväldigades av deras mångfald och strax insomnade på nytt. Sedan sov han ostört hela resten av natten och morgonen.

Det var sent på morgonen när han vaknade. Det blåste frisk sydväst, men himlen var klar. Det skulle vara det mest perfekta tänkbara väder för honom att resa hem i. Han skulle nå Hangö till kvällen, om han inte sölade. Och han insåg, att det att genast bryta upp och resa hem var det enda förnuftiga han kunde göra. Han hade ju i alla fall fått se en skymt av henne och kunnat konstatera att varenda ord av vad den gamle sjömannen berättat hade varit mer än bara sant.

Men likväl saknade han något och bröt upp halvhjärtat och nästan motvilligt. Han intog en enkel frukost av gröt, filmjölk, skorpor och te och förberedde sedan sin avfärd och riggade sin lilla båt. Men han kunde inte bryta upp. Det viktigaste saknades.

Då hörde han en sällsynt vacker fågelsång. Det var mera jublande än en lärka och mycket mera klangfullt, men det kunde ej vara en näktergal, ty de sjunger bara när det är mörkt. Kunde det vara en bastardnäktergal eller härmtrast? Kunde den fågeln finnas så här långt ute vid havet? Saken fångade hans intresse, och han började följa fågelsången som en förtrollad mus hypnotiserad av Hameln-spelarens pipa.

Fåglalåten hördes klarare inåt skogen. Till slut kände han att han var alldeles nära inpå den lille Caruso. Han spanade försiktigt åt alla håll. Han var en van fågelskådare och kunde konsten att dölja sig i naturen till och med för fåglar, så att inget naturligt liv stördes. Och så såg han sångaren. Det var en oansenlig liten grå fågel som satt på en sten. Genast tystnade sångaren, och Runar kände sig nästan genomborrad av virtuosens blick. Genast bredde den ut sina vingar och flög bort. Runar skyndade fram som för att be honom komma tillbaka, men den gråbruna fågeln var spårlöst försvunnen. Då föll Runars blick på stenen.

Det var ingen vanlig sten. Den var huggen och rundad. Det var en rest sten med en inskrift på. Kunde det vara en gravsten? Det såg så ut.

Bävande uttydde Runar de nästan utslitna bokstäverna. Det var en mycket gammal sten, ty han läste med den största förvåning och häpnad:

"Funnen efter storm den 8 juli 1822 drunknad jungfru vitklädd till brud. Frid över ditt minne vem du vara månde."

Texten fyllde halva stenen och hade tydligt en gång huggits in i stenen av en professionell stenhuggare, så att texten skulle förbli läslig i åtminstone hundra år. Men vissa bokstäver höll nu på att försvinna.

Tydligen hade den drunknade aldrig kunnat identifieras. Mysteriet med ön och dess hemlighet var djupare än någonsin.

Hur Runar sedan seglade hem är en annan historia, men hemresan gick smärtfritt, och de som mötte honom där hemma fann honom nöjd med resan trots allt men något förändrad. Något hade hänt honom som han varken kunde förklara själv eller som andra kunde gissa sig till någonting av. Och det enda de andra någonsin fick veta om hans besök vid den så avlägsna holmen var, att han aldrig någonsin för någon, inte ens för sina bröder, med ett enda ord kunde berätta något av vad han varit med om vid den hemlighetsfulla ön bortom dimmorna.

Och så vitt vi vet har ingen efter Runar sedan någonsin besökt den. Men den finns där och ruvar på sin skönhet för envar som någonsin kan känna sig hågad att sticka ut till havs och brottas med alla naturens vindunderligaste krafter och fasor för att bekanta sig med tidlöshetens vackraste mysterium, som den yttersta kärleken och romantiken alltid är.

-----------------------------

Samtidigt visade dikten en märklig utveckling. Den var ju helt regelbunden i början, men versmåttet verkar omsider spränga sina egna gränser, och hexametern övergår konsekvent till obrutna daktyler. Hela loggboken och Runars resa visar en totalt obruten rytm i daktylernas underbart jämna böljegång, — för att sedan avbrytas av den obearbetade skissen av slutet.

En av dessa personer hade jag förmånen att känna. Det var en finlandssvensk som jag, och fastän han hade bott tjugofem år i staden och knappt var tjugosju själv talade han klockren finlandssvenska utan en enda rikssvensk diftong. Han var musiker och arbetade bland annat som organist i Göteborgs katolska och i dess judiska församling. Han inledde alltså sitt arbete på fredag kväll hos den judiska församlingen, när alla vanliga människor avslutar sitt, och han avslutade sitt på söndag kväll i den katolska församlingen. Han var öppen, trevlig och populär, men han hade en förskräcklig kronisk skrällhosta. Jag kunde inte låta bli att betrakta honom som urtypen för den klassiska lungsiktige genialiske överkänslige musikern, som förekommer i alla riktiga romaner och vanligen dör alltför ung. Men han kände fler mänskor och fler olika sorters mänskor ur mer varierande och diametralt motsatta samhällsskikt i Göteborg än någon annan jag kände. Naturligtvis var han, som alla lungsiktiga döende musiker i romanerna, en kysk ungkarl. Till honom vände jag mig för att komma Ingmar på spåren. Naturligtvis kände han honom.

"Men jag har inte sett honom på en längre tid och har inte en aning om vart han har tagit vägen. Men jag har hans adress."

Och jag fick genast Ingmars adress och kunde redan min första söndag i Göteborg gå och leta upp stället var han senast hade bott.

Det var ett underbart vackert kvarter. Det var som en oas mitt i storstaden. Det bestod av några hyreshus och villor av trä som var helt olika varandra och låg utsökt väl grupperade tillsammans runtom för barn idealiska kastanjeskuggade från biltrafik och insyn skyddade gårdar. Och Ingmar hade bott i det vackraste av dessa hus.

Inhägnade av tre olikfärgade trähus, som var smyckade med den mest förtjusande rika snickarglädje i form av drakmönster, burspråk, gavlar, torn, tinnar och perfekta krusiduller på balkonger och fönsterbågar, låg den mest pittoreska gård man kan tänka sig med vattenpump mitt på gården i skuggan av en praktfull fullvuxen kastanj likaledes mitt på gården. Jag föreställde mig genast att de muntraste gårdsfester hade firats på denna idealiska gård under parkträdens grönska. Ty bakom gården och den villa, som var det sällsammaste av kvarterets hus, som fullkomnade gårds- och kvartersarkitekturen, fortsatte gården i fri natur i gestalt av ett trädklätt berg, som höjde sig norr om kvarteret och skyddade detsamma mot nordanvinden. Och denna natur var som en park. Det var en skog, och att bo i något av dessa hus med fri orörd natur inpå knutarna mitt i staden var som att bo i Grönköping mitt ute på landet.

Två hyreshus och en villa omgärdade denna Ingmars gård. Alla tre husen var tomma, övergivna, förspikade, tysta och fasansfulla i sin tragik. Ty detta idealiska paradisiska kvarter skulle rivas. Grävskoporna skulle gå fram här, krossa husen med all deras snickarglädje, praktfulla kakelugnar och välsignade torn och tinnar, och vräka kastanjeträden över ända och rycka upp dem med rötterna. Husen hade utrymts, hyresgästerna hade körts iväg, och husen bara väntade på de förödande hänsynslösa grävskoporna. Här skulle dessa sekelgamla kulturhus med alla sina minnen, sin idyll och sin makalöshet jämnas med marken för att parkeringshus av järn och betong skulle byggas på deras gravar, för att fler bilar skulle beredas plats i staden, för att det som en gång tjänat barn och mänsklighet skulle bli förvaringsrum för giftiga maskiner.

Vilket öde! Vilken tragik! Vilken kulturskändning! Vilken förlust för det mänskliga! Vilken bedrövelse! Detta unika trähuskvarter, denna oas av idyll och frid mitt i storstadens hårdhet, denna stadens oskattbara pärla, skulle krossas och skändas och förtrampas av svin! Och på något sätt förstod jag genast att Ingmars öde på något sätt var behäftat med detta kvarters tragedi.

Ingen bodde kvar i något av husen. Det endast drällde av halvvilda kattor och, som jag därför förmodade fastän jag inte såg några, råttor. Jag gick in i en uppgång, och det räckte. På varje lägenhetsparaddörr stod det skrivet med röda tuschbokstäver O. Olsson. Efter varje avlägsnad hyresgäst hade kvartersägaren skrivit O. Olsson på dörren för att demonstrera att ingen mer bodde där och att ingen mer skulle bo där. Det var som en magisk formel för att hålla hemlösa socialfall och missbrukare på avstånd, som annars kunde tänkas ockupera någon tom lägenhet. Avskräckande hade den osynlige livlöse O. Olsson lagt beslag på varje lägenhet i hela kvarteret. Även på den lägenhet som Ingmar hade bebott stod detta varnande namn. Jag kände på dörren, men den var låst och dessutom överspikad med bräder, som om just denna lägenhet mer än alla andra skulle försäkras mot inbrott i dess barskrapade rum eller som om ägaren hade varit rädd för att något skulle komma ut ur just denna lägenhet och vittna om ett kvartersöde som ägaren till varje pris ville kväva all kunskap om. Något sade mig att här fanns mycket att hämta.

Jag gick även in i den lilla villan mitt emot. Även den hade beslagtagits av O. Olsson, men det fanns tydliga avtryck kvar av det namn som hade stått där innan. Det namnet var Dr. Solomon Gold. Det var ett bestickande exotiskt och fantasi-eggande namn som var lätt att komma ihåg. Och i denna döda villa tycktes katterna trivas som bäst och vara som flest. De gottade sig i dussintal i varje hörn av uppgångstrappan och generade sig inte det minsta för mig. Det var som om de visste mera än jag och mera än någon människa och som om endast de visste hur dum människan var. Slugt satt de kvar och genomskådade mig från topp till tå när jag med möda gick förbi dem utan att trampa på dem. De slickade lojt sina tassar som en flock lejon, som inte bevärdigar en ensam passerande människa med en blick, emedan det för dem finns betydligt ädlare villebråd. För dessa kattor var de villebråd vilkas aktier stod högt över människans de feta och lömska osynliga och orädda råttorna.

Jag fann samma dag Dr. Solomon Golds telefonnummer i stadens telefonkatalog och ringde till honom. Jag fick svar på kvällen och skulle få träffa honom redan följande dag på eftermiddagen.

10.

"Hade han en flicka?"

"Ja, han var kär i en flicka i uppgången bredvid hans egen, och de utgjorde ett vackert par. Hon var isländska och hette Brynja Rolfsdottir. Alla var kära i henne, men han var det mest, han var henne trognast, och han var nog den enda hon tyckte om. Hon om någon borde veta vart han har tagit vägen. Jag föreslår att ni försöker ta kontakt med henne."

Det var mitt första besök hos Dr. Solomon Gold, där han bodde i en liten villa nära havet med laboratorium i källaren. När denna Brynja Rolfsdottir inte fanns i telefonkatalogen och jag lyckades få reda på att hon inte längre fanns i staden tyckte jag mig ha en anledning att besöka doktorn på nytt. Han tog vänligt och artigt emot mig som den fullblodsjude han var. Men i den judiska församlingen visste de knappt vem han var. Han hade intet samröre med församlingen som den materialistiske vetenskapsman han var. Religion ingick inte i hans allmänbildning. Han väckte ständigt min nyfikenhet, och vid mitt andra besök hos honom vågade jag ställa honom litet närmare frågor.

Han var som en typisk gentleman från 1800-talet. Han var gråsprängd med ett ädelt väl ansat hakskägg, svaga men klädsamma glasögon, en klassisk hög buren haka och ett pokeransikte som var alltför skickligt hållet för att inte dölja en hel del.

"Ingmar var en stackars idiot, en blind och naiv stackars människa, och det skulle inte förvåna mig om han hade gått under. Sådana så kallade idealister kan bara gå under. Han trodde på människan, och det får man inte göra. Man får bara tro på sig själv. Endast egoisten är säker, och den altruistiske förtärs av egoisterna, som har all makt i världen och är i majoritet. Kalla mig cyniker om du vill, men jag är endast realistisk.

Det finns två kategorier av mänskor här i världen som på kort sikt har någon chans att klara sig. Det är egoisterna och kommunisterna. Den egoistiska ideologins grundval är Schopenhauers tanke, att 'världen är min föreställning'. Egoisten tar för givet att han är Gud, den ende allsmäktige Guden, och att allt rör sig i banor omkring honom som han bestämmer. Han inbillar sig att världen finns till för att han finns till och att alla skeenden i världen har sitt urspung i hans tankar, känslor och stämningar. Han inbillar sig att han är Gud, och därför har han i motsats till alla andra något att tro på, och därför klarar han sig, emedan hans egennyttiga egoism för honom är ett fullt tillräckligt motiv, även om det är det enda.

Kommunisten är hans motsats. Kommunisten har inget ego, ingen personlighet, ingen integritet och är följaktligen ingenting. Han gömmer sig i massan och uppgår i densamma, och för honom är massan, flocken, gruppen, folket, klassen, rasen, familjen, vem som helst utom han själv det enda motivet för hans liv. Vad hans grupp än gör så är det rätt; om det bara går gruppen väl helgar ändamålet medlen, alla andra klasser och grupper och folk och minoriteter och raser måste förgås bara hans egen får sin utkomst därav, han utplånar sig själv till förmån för dem som han håller av. Han är en droppe i havet, och hans enda funktion i livet är att han finns till tillsammans med alla andra havets vattendroppar utan vilka havet inte skulle kunna storma.

Dessa är människans två livsideologier. Omfattar han inte den ena så omfattar han den andra. Jag har förklarat dem i deras ytterligheter blott för att få dem helt klara. Få går till deras extrema ytterligheter, men alla är antingen åt ena eller andra hållet.

Men Ingmar var varken eller. Han ville inte befatta sig med politik, och fastän han hamnade i stadens värsta vänsterkretsar blev han aldrig en av dem. Han var en isolerad ö i havet, samtidigt som han var allt utom en egoist. Han var ingenting i sin egen mening, han utplånade sig själv, men samtidigt uppgick han inte heller i något. Han deltog inte i den eviga dragkampen mellan de två ytterligheterna, och därför blev han objektet i dragkampen, och de två ytterligheterna slet honom naturligtvis i tu.

Om han varit en av antingen det ena eller det andra lägret hade han såsom alla andra som antingen är egoister eller följer med strömmen klarat sig, men nu var han blott en utböling som inte ens tänkte på sig själv, vilket är en verkligt hopplös situation. Då är man förlorad. Och alla förargade sig på honom, och därför blev han psykiskt ihjälsliten och förtvivlad, och då föll han för kvinnan, och det blev hans öde. Ty kvinnan tar allt, vare sig man är egoist eller kommunist.

När du tänker på dessa båda ytterligheter som alla tyr sig till måste du erkänna att alla som tyr sig till dem är galna. Är icke egoisten, som tror sig vara Gud och gör sig skyldig till den yttersta hädelsen och höjden av hybris, en farlig vettvilling, och är icke den tygellösa ofelbara massan, som alla kommunister tyr sig till och är solidariska med, också ett världsfarligt ohyggligt omänskligt monster, en hydra utan gränser för sin destruktivitet? Alla mänskor är galna som tyr sig till något av alternativen, och därför är alla mänskor galna. Endast Ingmar var icke galen, och han blev det icke heller hur galningarna än försökte göra honom till en av dem; men när de misslyckades därmed slet de i stället sönder honom. Så galen är människan."

"Men han är väl inte död?"

"Det vet vi inte. Fråga varelsen han älskade, Brynja Rolfsdottir, i egenskap av kvinna farligare än någon man, ty den som inte faller i farstun för något av människans två reguljära vansinnen faller i farstun för kvinnan, vilket är det värsta av allt."

11.

"Det förvånar mig i så fall inte alls. Du förstår, detta är en djävulsk håla för sådana som honom. På 50-talet var Göteborg ett eldorado för affärsmän, redare och andra magnater, men när 70-talets industrikriser förhärjade världen och framför allt denna stad, så att alla varven, världens tidigare främsta, lades ned, var sedan Göteborg inte ens det längre. Staden har bröstat sig över att vara landets musikaliska huvudstad på grund av att Stenhammar en tid var verksam här, men vem bryr sig om ädel musik i Göteborg? Vem i Göteborg bryr sig över huvud taget om ädel kultur? Lasse Dahlqvist och enstaka alkoholiserade eller sinnessvaga privatsamlare i all ära, men det enda gensvar som kultur får i Göteborg är likgiltighet. Vilket geni som helst tar intigheten livet av i Göteborg. Alla Stadsteaterns fina förmågor på 50-talet har rest till Stockholm för att bli bättre där, vilket de inte blev utan placerades i kulisserna där de försvann; allt kultiverat folk som fordom alltid satt på Långedrags och Henriksbergs restauranger har gett sig iväg från detta självmördarnäste, var de som finns kvar tillåter sådana unika restauranger med stil att inte bara lägga ned utan till och med att skrotas ned med handmålade fresker och allt. Göteborgarna är självdestruktiva. Ve den som andas, ty han andas blott för att kvävas! Sådant är Göteborgs andliga klimat.

Fråga vilken exgöteborgare som helst i Stockholm! Han förnekar med hela sitt hjärta hålan om det så är hans barndomsstad. Han påstår att Göteborg är det värsta stället i Sverige att bo på. För honom är Göteborg ett terroristnäste där enbart KPML-are, KPL-are, KPLMR-are och andra KP-are trivs och behärskar livet. De sätter inte sin fot i Göteborg om de så fick leva hur de ville där och hur länge som helst gratis. Stockholm är kulturellt den enda drägliga vistelseorten i Sverige. Överallt annars blir du kvävd och särskilt i Göteborg.

Det är en håla för råskinn, ett idag utarmat stackars fiskeläge, en stad som förstör sig själv. En gång kunde barn leva här, men för att andra världskriget inte förstörde staden asfalterades alla lekplatserna och gjordes till parkeringsplatser. Bilismen var våldet som ersatte kriget och gjorde vad kriget inte gjorde åt Sverige. Allt vackert asfalterades och blev parkeringsplatser, de vackraste husen revs och ersattes med parkeringshus, de vackraste torgen och öppna platserna blev trafikrondeller, som Olskrokstorget. Hur många goda, äkta och konstruktiva göteborgare har inte drivits från sina älskade, gamla och charmfulla lägenheter för att dessa var vackra och för att främlingar ville riva dem? Många har tvingats från hem som de älskade och aldrig hade velat lämna och i ersättning fått hypermoderna bostäder med alla hypermoderna bekvämligheter, sterila betonglådor som de inte hade råd att bo i och som de aldrig kunde trivas i, och särskilt äldre mänskor. I sina gamla nergångna sneda bostäder med ylande vattenkranar och Niagarabrusfåtöljer trivdes de väl med allt och hälsade alltid på sina grannar, var på god fot med dem alla och respekterades och bemöttes väl av alla. I sina nya dubbelt så dyra ersättningslägenheter är allting sterilt och perfekt, ingen krusidull i något tak, ingen utsirad järnbalkong, inga badkar som man kunde sitta i med vatten upp till halsen, ingen kakelugn, men allting är perfekt och tråkigt. Aldrig något ljud från någon granne: när en skall gå ut väntar hon tills den som är på väg in har hunnit in till sig innan hon öppnar dörren; hon är levande begravd i sin betongbostad, ingen granne hälsar på henne, och hon lär aldrig känna någon av dem, och hon vantrivs till förbannelse, och när hon dör i sin gravbostad tar det dagar innan det märks. Och i dessa stolta nya perfekta hus med släta väggar och släta tak frodas ligismen, som inte är något annat än ett uppror mot den alltför materialiserade omänskligheten i samhällsplanering, politik och miljösterilisering.

Träffar du i Göteborg en person som är glad åt sitt hem, har det bra där och älskar det, så kan jag lova dig att han inte bor där länge. Antagligen skall hans hus rivas, vilket är det vanligaste, eller skall det byggas om till oigenkännlighet. Folk vill ha det svårt, de vill ha litet primitivitet och utmaningar; har de ingenting i livet att kämpa emot går de under eller blir de ligister. En bristfällig tillvaro är nyttig och inspirerande, ty den kan man alltid göra bättre, medan felet med en perfekt tillvaro är att man inte kan göra den bättre. Det är omöjligt att älska vad som är perfekt, och därför odlas inte kärleken i en perfekt miljö. Människan klarar sig inte utan den mänskliga faktorn, och var den finns är det något som brister, och endast där kan kärleken spira.

Men jag glider från ämnet. Jag känner många som kände Ingmar och som kanske kan ge dig ledtrådar. Han kände inte minst kommunister och umgicks även mycket med dem även om han aldrig var det själv, men jag tror inte att de tog kål på honom. Var det något som han kunde ta skada av här i staden var det dess likgiltighet, kulturfientlighet, intighet och andliga anarki. Jag tror aldrig han trivdes i denna Sveriges mest luftförorenade stad, Sveriges osundaste och råaste klimat, det omöjligaste dike i Sverige att ta sig upp ur; och jag tror det var därför han ständigt sökte sig till lägre och lägre bekantskapskretsar.

Han hade vänner som ville göra honom till alkoholist liksom de, och de lovade honom att han skulle göra god lycka som sådan. De menade att han kunde göra en god karriär som alkoholist. Jag vet inte om han var dygdig nog att ta avstånd från dem eller om han behöll dem som vänner och blev en av dem.

Här sitter vi nu i en gammal usel Kinarestaurang i en stad som förr hade Nordens bästa restauranger. Victoria, konstnärsrestaurangen, fördärvades av alkoholister och narkomaner, Sofus, Johanssons och Svenssons älsklingsrestaurang, såldes för en spottstyver och blev klädaffär, Långedrag, stadens vackraste restaurang och dess enda sommar- och semesterfestrestaurang, revs och blev skändligen brasved, och Henriksberg, västkustens förnämsta och enda fiskrestaurang med stadens yppersta utsikt, ombyggdes till tråkiga kontor. Den goda arbetarrestaurangen Tua blev en pub, och Commerce blev en hamnkrog. Kvar är bara dessa billiga eländiga enahanda Kinarestauranger, som har vuxit upp som svampar efter regn och som nu nästan finns i varje kvarter. Men de är i alla fall bättre än hamburgerbarerna, som ju alltid rent ut sagt är lika hårresande giftiga."

12.

Föreställningen var dålig. Som i de flesta studentspex var skådespelarna amatörer i kvadrat som inte alls visste vad teater var för något. Spelet, texterna, handlingen, sången och den provisoriska orkestern — allt var bara fusk och dravel, en ytlig kasperteater för imbecilla barn. Men publiken hade roligt och bisserade de eländigaste struntnummer bara för att det i dem förekommit någon roande detalj, som någon som stod utanför numret i bakgrunden hade åstadkommit. Skådespelaren som utförde det dåliga numret storyvdes över att få sjunga om sin smaklösa slagdänga och såg inte alls vad mannen i bakgrunden bredvid gjorde, som var det som stal hela föreställningen och fick den anspråkslösa publiken att vråla av skratt och sedan, till min utomordentliga harm, kräva en upprepning av numret en tredje gång. Mitt tålamod prövades till bristningsgränsen under detta studentikosa dravel.

Men bland skådepelarna var det en som föreställde kvinna och det på ett sätt så att man frapperades därav. Man kunde inte slita ögonen från honom. Han föreställde en ljuv vitklädd oskuld som en eländig fet toffelhjälte till begravningsentreprenör försökte förföra för att därigenom fly från sitt sorgliga outhärdliga äktenskap. Denna man spelade denna kvinna så att man övertygades om att hon verkligen var en oskuld. Han förde sig som en kvinna, koketterade utsökt väl med sin solfjäder som en riktig kameliadam och till och med gjorde motstånd mot förföraren på samma veka sätt som bara en kvinna kan göra och som bara kan egga förföraren ytterligare. Han som spelade kvinnan föll slutligen för förföraren, men man trodde ändå att hon på något sätt bevarade sin okränkbarhet intakt. Det kan inte hjälpas: denna skådespelare spelade rollen av dam på ett sätt som helt bröt mot föreställningens allmänna osmaklighet. Det var något allvarligt och tragiskt över denna personliga rolltolkning som inte hörde hemma i komedins och satyrspelets värld.

Min värd viskade till mig: "Han spelar alltid rollen av kvinna. Han har gjort det nu i fem år. För den sakens skull har han ideligen kört fast i sina tentamina och aldrig kommit ur studentstadiet. Han är deras bästa kvinnoskådespelare, och de flesta som kommer hit kommer för att se honom. Jag tror att det dröjer fem år till innan han lämnar spexeriet och blir någonting, om han någonsin blir det. Det är inte lätt att komma ur ett sådant fack när man väl har kommit in i det."

"Är det han som kände Ingmar?" Jag anade svaret. Därför frågade jag.

"Ja. Han och Ingmar förekom i samma sällskap. I ett hus på Linnégatan samlades i flera års tid regelbundet varje torsdag kväll ett sällskap för att äta ärtsoppa. Det var ett fattigt sällskap, och ärtsoppa är den billigaste av alla billiga soppor. I detta hus bodde vår vän skådespelaren, och han och Ingmar förekom på nästan alla ärtsoppor. Han kan förmodligen berätta dig mycket om Ingmar som jag inte vet."

Efter den dåliga föreställningen, som dock var sevärd blott för primadonnans skull, vilket jag nästan motvilligt måste tillstå, gick vi bakom scenen för att träffa personen i fråga. Han hade inte sminkat av sig ännu och var vacker fortfarande. På något sätt förstod jag plötsligt hur Oscar Wilde måste ha känt det när han började smyga bakom teaterkulisserna och där föll för frestelsen att umgås med homosexuella. Det var obehagligt men gick inte att blunda för.

Hur det nu var blev det genast ett långt samtal mellan mig och mannen som spelade dam. Avsminkad var han fullkomligt manlig men behöll dock något av sin aura av ointaglig oskuld över sig. Han var mycket begåvad och besatt en utomordentlig allmänbildning. Utom att han var ovanligt språkbegåvad behärskade han även violinen som en virtuos och var den enda av dessa amatörskådespelare som kunde både sjunga och artikulera väl. Jag blev alltmera fascinerad av honom.

"Men varför spelar ni dam på en ökänd scen med bedrövliga ölpimplande narrar när ni kunde göra en strålande karriär? Med att ställa upp varje termin i dåliga skådespel går ni ju miste om er framtid."

"Jag vet," sade han med sänkta ögon. Hans avsminkning hade nu för mig blottat några okamouflerbara rynkor i hans panna. "Det är en svår sak att förklara, men jag har helt enkelt fastnat i ett fack. Ni skall veta att jag är homosexuell." Jag ångrade genast att jag hade inlett detta samtal, men nu kunde ingenting hejda honom från att berätta allt. Vad jag nu fick höra var en beundransvärt uppriktig och saklig men fruktansvärt beklämmande bekännelse.

13.

Han var oerhört charmfull, och alla älskade honom. Han var idealistisk till överdrift och kunde gå till vilka excesser som helst både i konstruktiv och negativ riktning. Så räddades han plötsligt från sin dekadens genom att bli frälst i Pingstkyrkan. Detta kom som en så angenäm överraskning för min mor och syster att även de började delta i Pingstkyrkans riter. Även de blev frälsta, och de ville prompt att även jag skulle bli det.

"Denna atombombsdominerade värld av skräck och fasa och med narkomani och självmord som enda alternativ kan bara räddas av religionen," menade de. "Alla människor måste bli frälsta, religiösa och kristna, ty endast så kan vi avlägsna skräcken från världen."

Min bror gick så in för att bli präst i kyrkan och gärna till och med missionär, och detta exempel såg gärna min mor och syster att även jag följde. "Vad kan vara bättre," menade de, "än att ta som uppgift att frälsa världen och människorna från allt deras elände?" Och de ville att jag skulle avbryta mina världsliga studier för att i stället ägna mitt liv åt religionen som min bror.

Jag hade då redan börjat i gymnasiets första årskurs och vantrivdes i den nyinrättade nya gymnasieformen utan studentexamen och med, som jag tyckte, de viktigaste och mest intressanta ämnena bortfuskade från schemat, som religion och historia. Jag var inte ovillig att bryta min för mig otillfredsställande skolgång för att i stället gå in för religionen helt och hållet, men min far alarmerades å det högsta av denna för min framtid betänkliga utveckling. Han tyckte sig ha förlorat både hustru, dotter och äldre son åt ett orealistiskt ljusblått svammel som aldrig kunde ge dem någon trygg inkomst eller borgerlig tillvaro i vilken barnbarn kunde frodas och växa upp åt honom, och han ville inte även förlora det enda hopp för framtiden han hade kvar: jag själv, den yngste sonen. Han talade med rektorn, som tog kontakt med en gymnasieelev som hade avbrutit sin skolgång och efteråt ångrat det. Denna elev vände sig rektorn till och bad att övertala mig att inte avbryta min skolgång och därigenom offra min framtid.

Denna elev var en högväxt långhårig mager ung man som på mig genast gjorde ett suspekt intryck. Han fyllde mig med tvivel på hans karaktär från början. Han var en inbilsk snobb utan talang, tyckte jag, som trodde att han var märkvärdig för att han gjorde sig konstig. Vi träffades på ett kafé, och han gjorde vad han lovat rektorn: han försökte övertala mig att gå kvar i skolan men synbarligen utan någon egen övertygelse. Dock tyckte han om att tala med mig, och som jag alltid var en god och tålmodig lyssnare kom han småningom in på sig själv.

Vad var det med honom? tänkte jag. Det var något med honom som jag inte kunde komma under fund med och som inte var naturligt, och detta skrämde mig samtidigt som jag var nyfiken på vad det var.

Vårt samtal slutade med att han bad mig hälsa på honom. Detta gjorde jag även någon vecka senare. Han var lika tillgjord men bjöd mig generöst på gott vin, som jag ej kunde motstå. Mitt samvete frågade mig varför han gjorde det, men vinets verkan blev att jag inte ville svara på frågan. Vi slog oss ned i hans salong, och då kom han äntligen till saken. Hans närmanden var min första erfarenhet av homosexualitet, och jag trodde först inte att det var sant. Slutligen omfamnade han mig och kysste mig, vilket jag upplevde som en ohygglig förnedring. Och han försökte övertala mig att fortsätta gå i skolan! Just för att slippa att någonsin mer ha med någon sådan att göra beslöt jag där och då att avbryta min skolgång, vilket jag också gjorde. Min far kunde aldrig förstå mitt motiv, ty han fick aldrig veta det.

Även om jag hade undkommit elden levande hade jag bränts, och sexualitet var sedan det enda i livet jag fruktade. Min fruktan för sexualitet gjorde att jag aldrig umgicks med flickor.

Men en dag under den tid då jag studerade i Pingstkyrkan gick jag på bio för att se Jesusfilmen med Max von Sydow. Jag hamnade bredvid en sympatisk engelsman som verkade kultiverad. Jag har alltid beundrat allt engelskt varför jag gärna talade med honom. Han var mycket lärd och otvungen och tyckte om att resonera med mig, och därför bjöd han mig på en kopp te efter filmen hemma hos sig. Han bodde i en liten lya sprängfylld med bokhyllor och böcker. Jag blev bittert besviken när det visade sig att han var homosexuell, och jag försökte till varje pris göra motstånd. Men hans engelska kultiverade charm, hans naturliga vänliga oöverdrivna ömhet och hans intelligenta övertalningsförmåga var oemotståndlig. Jag föll för honom, och därmed förstörde jag min egen framtid inom Pingstkyrkan.

Han var den som förstörde mig, men han var den enda. Det visade sig senare att det även var han som förstört den skolkamrat som på rektorns anmodan försökt övertala mig att fortsätta skolan. Efter honom har jag aldrig haft könsligt umgänge med någon, fastän han definitivt gjorde mig homosexuell. Vad är homosexualitet? Bara rutin, en ren ovana. Man gör som man blivit tillvänjd. Man fastnar i mönstret genom att en gång ha hamnat fel. Man lär sig avigsidan, och så är det plötsligt omöjligt att komma på rätt sida. Det är som att börja röka: en ful och dålig ovana. Så upplever jag det att vara homosexuell. Det är inte sjukligt, bara dåligt. Jag skulle aldrig kunna älska en kvinna fysiskt, och som substitut för umgänget med män som jag älskar men inte vill förnedra mig med har jag funnit detta: att uppträda som kvinna och låta mig älskas på scenen som kvinna. Det har blivit som en narkomani för mig. För att klara av rampfebern dricker jag ständigt mera punsch före varje föreställning och är nästan redan alkoholist. Men jag är bra på scenen som kvinna. Jag kan konsten att vara kvinnlig så att alla män ryser av åtrå till mig, och det är mitt livs njutning. Med att spela kvinna på scenen förför jag alla män såsom de en gång har förfört mig, och likväl kommer jag inte vid dem. Jag slipper kränkas och förnedras av dem. Jag bara provocerar och utmanar dem, och det njuter jag av, ty de kan inte nå mig. När jag står på scenen som kvinna är de maktlösa mot mig hur heta deras begär av mig än är."

"Nå, men hur känner du Ingmar?"

"Jo, Ingmar var den enda jag själv någonsin älskade så varmt att jag försökte någonting med honom. Det upptog han så illa att han därefter demonstrativt gick och kärade ner sig i ett fruntimmer, och det blev hans undergång."

"Vet du det?"

"Den fysiska kärleken blir varje människas undergång. Allt ont kommer därifrån, samtidigt som det därigenom föds nytt liv. Engelsmannens förförelse av mig blev min undergång, och Ingmars förälskelse i en blind stackars slyna blev hans undergång. De flesta som älskar har ingenting att förlora men allt att ge, och dessa bildar lyckliga familjer. Men Ingmar hade någonting att förlora och förlorade det också, precis som jag, och han var sådan att han hade allting att förlora och ingenting att vinna på att förlora det. Han hade en själ och besatt en unik känslighet, och sådana bör synnerligen väl akta sig för och aktas för kärleken, ty en sådan godhet som han besatt kan i förförelsens hänsynslösa avgrund endast gå förlorad genom skändning, kränkning och förödmjukelse intill tillintetgörelse."

Så dramatiskt antydde han Ingmars öde för mig utan att ha en aning om vad han talade om, ty han visste lika litet som jag vad som hade hänt med Ingmar.

14.

"Vad sade han?"

"Jag talade om kärlek. Vad han då talade om var hat. Han talade aldrig om kärlek, och det var enda gången han sade något om hat. Hans reaktion på mitt närmande var fruktansvärt. Han sade ungefär:

'Du talar om kärlek, men det som du i själva verket vill lära mig är hat. Ty för mig kan den fysiska kärleken endast medföra hat. Den fysiska kärleken är den djuriska kärleken, den kärlek som brukas med våld, som gör ont och som ger sådana sår som aldrig läkes. Jag har fått nog av sådana sår genom min familj. Den så kallade kärlek du vill ge mig kan blott riva upp alla mina sedan barndomen svidande och aldrig läkta sår. Lär mig inte att hata. Jag vill varken hata dig eller någon annan, men jag vet att jag är förmögen till hat, och detta mitt latenta hat vill jag aldrig släppa fram. Hellre avstår jag för alltid från könsligt umgänge än att jag någonsin hatar någon. Säger du ett ord till om ditt förslag vet jag att du kommer att drabbas av mitt hat, och för din egen skull ber jag dig därför att aldrig mera säga någonting om sådant.'

Och sedan berättade han om en märklig upplevelse som han hade haft blott någon dag tidigare. Han trodde sig ha träffat eller sett sin far."

"Sin far?"

"Ja, sin riktige far, som han aldrig hade sett förut."

"Berätta!"

"Han hade stött ihop med en man på Avenyn som hade frågat honom hur mycket klockan var. När han hade vänt sig till denne man för att ge honom rätt svar fick han inte fram språket, ty mannen betraktade honom så ingående och med en för honom obehagligt välbekant blick. I stället för att ge mannen tiden hade han stammat: 'Vem är ni?' Och då hade mannen, som förmodligen var sjöman och pinsamt lik honom, svarat:

'Det spelar ingen roll, men jag vet vem du är. Lyd ett gott råd: stanna inte i den här hålan.'

'Varför är ni själv här då?'

'Jag far härifrån så fort jag kan.'

Och som om mannen inte längre hade kunnat uthärda Ingmars intresse hade han raskt vänt sig bort och gått därifrån. Och Ingmar hade förbluffad stått och sett efter honom. Och han sade till mig:

'Jag är säker på att den mannen varslade om min död.'

'Varför det?' frågade jag.

'Det låg gömt i hans ord om att jag skulle lämna Göteborg den varningen, att om jag stannade skulle jag dö.'

'Tänker du stanna?'

'Jag tror den mannen var fast i den här staden precis som jag, och jag vill stanna här om så blott för den sakens skull att jag får se honom igen. Och då skall jag inte låta honom slippa undan. Ty om det var min far, vilket jag tror, för han var ytterst lik mig och hade kvar en finlandssvensk accent, måste jag få veta det. Jag får inte låta denna chans att kanske få reda på vem jag är gå mig förbi en gång till. Jag förstummades av honom då, men ser jag honom igen vet jag vad jag skall säga.'

'Så du fick inte det intrycket av honom att han var homosexuell?' var jag dum nog att fråga.

'Vad menar du?' Jag svarade motvilligt:

'Jag känner en man här i staden lik dig och gammal nog att vara din far, och han är finlandssvensk och homosexuell.'

Det skulle jag inte ha sagt, för då blev Ingmar alldeles ifrån sig:

'Jag har ju sagt att du inte får föra det ämnet på tal vidare! Inte nog med att du vill förföra mig; nu vill du dessutom förinta de bräckliga fadersillusioner jag har! Varför nämnde jag över huvud taget om honom för dig?'

'Därför att han tilltalade dig emedan han var homosexuell och ville få ut någonting av dig, och din egen latenta homosexualitet blev därvid uppväckt. Bilden av din far använder du för att skydda dig mot din egen homosexualitet. Vet, Ingmar, att du håller på att kväva dig själv sexuellt! Gör inget motstånd mot naturen!' Jag kunde inte låta bli att skratta av lust vid dessa mina ord. Jag kunde inte hjälpa det. Jag var förälskad i honom, och med sitt ömkliga motstånd bara eggade han upp mig. Jag ville ha honom till varje pris, och det var bara djävulen som talade genom mig. Men jag blev genast allvarlig när han drog fram kniven.

'Jag varnar dig,' sade han, och nu var det något skrämmande över honom. 'Du har varit min vän hittills, ty du har aldrig sårat mig, men nu har du sårat mig mer än vad någon har gjort hittills. Jag har tidigare fått skändliga förslag av sådana som du, men de har åtminstone hållit sig inom anständighetens ram. Men du vill krossa mitt innersta. Jag vill aldrig se dig mera. Jag har varnat dig för mitt hat. Den vidriga lust som driver dig till vanvett får jag nog av varannan natt när grannen ovanför mig har sina nattliga övningar i sin för varje gång allt mera knarrande säng. Det knarret har skiftande uttryck för varje långsam eller häftig rörelse de gör. Jag kan i detalj följa med varje fas i deras exercis, som de ibland inte själva tröttnar på under hela natten. Bara det halstret och den sömnlösheten är ett gissel starkt nog att härda mig mot varje form av djurisk frestelse. Gå du och ligg med kvigor och kor om du inte trivs med kvinnor! Vilket fnask som helst som blott ligger med karlar, och det spelar ingen roll hur många eller hurdana, står på högre nivå än vad du gör. Jag har alltid tyckt att Oscar Wilde hellre borde ha landsförvisats än blivit frisläppt i landet efter bara två år. Det är sådana som du och han som driver folk till vanvett och självmord och vad värre är: familjetragedier! Om du vågar påstå att min far var homosexuell är du och du ensam och ingen annan i hela detta land värd dödsstraff.'

Jag insåg att det hela hade gått för långt. Jag kunde inte förstå varifrån han kunde få den fantasin som han sist klämde fram med, och ännu mindre kunde jag fatta det groteska ursinne som denna tanke hade väckt hos honom. Jag var helt enkelt förbluffad, och han hade simmat för långt från stranden för att kunna ta sig tillbaka, och mig hade han tagit med sig.

'Jag har aldrig tidigare använt denna kniv eller ens hotat med den, men jag skulle ha god lust att köra in den i din ändtarm.'

Så avslutade han scenen. Det var hans sista harang. Jag ville till varje pris försona mig med honom och till och med be honom om förlåtelse, men jag fick inte fram ett ord på mina läppar. Jag var förbluffad. Och när jag ingenting sade reste han sig från min lägenhet och gick."

"Har han någonsin hatat någon? Vet du något om det?" frågade jag nu denne intressante homofil.

"Ingen av alla jag känner som kände honom har någonsin fått något ovett från honom. Jag är nog den ende som han över huvud taget har nämnt ordet hat för."

15.

Det enda Ingmar hade att se upp till var idealbilden av sin fader, försvunnen, okänd och aldrig sedd. Hans fosterföräldrar hade försökt spräcka den idealbilden men misslyckats. Nu hade en person som berett honom en stor besvikelse genom sin perversitet utan att ana det vidrört den omhuldade idealbilden och alltför ingående lyckats spräcka hela illusionen som en ballong.

I ett svagt ögonblick hade Ingmar nämnt om mötet med en man som ingivit honom känslan att det kunde vara hans egen fader. Bara känslan av att hans fader var i livet och en helt annan person än den av omvärlden förespeglade måste ha ruskat om Ingmar ordentligt. Ty detta ställde hans naturliga moder i en högst ofördelaktig dager samtidigt som idealbilden av den i Amerika försvunne fadern totalt förändrades och hotade ersättas av en helt ny mera påtaglig. Och naturligtvis ville Ingmar till varje pris ha reda på sanningen i detta för honom alltid högst brydsamma mysterium.

Och så känner en intet ont anande pervers skådespelare denna eventuella fader till Ingmar som en lika pervers person som han själv är! Vilken betänklig rubbning måste inte detta betyda för alla Ingmars känsliga cirklar!

Ur den synpunkten kunde jag väl föreställa mig skådespelarens skildring av Ingmars fall för en tvetydig dam. Idealbilden av fadern hade hållit honom uppe och borta från all mänsklig lort och svaghet, och när den bubblan brast brast även Ingmars tro på dygden. Ingenting skilde honom då längre från den stora mänskligheten och alla dess betänkliga vägar i form av passioner, låghet och grymhet.

Detta var min teori. Det återstod att få den bekräftad och finna alla de många alltjämt saknade pusselbitarna. Jag vände mig till skådespelaren och frågade:

"Vem var flickan han älskade?"

"En flicka som alla älskade och som kanske var den enda som stod över regeln om att 'kärlek betalas med blod'."

"Vad betyder den regeln?"

"Att kärlek kostar smärta. Att ju mera kärlek, desto drygare och dyrare plågor och kval. Hon tog aldrig någon skada av kärleken, och hon såg heller aldrig själv när hon skadade andra. Och ingen skadade hon mera än oskulden Ingmar. Men fråga mig inte hur."

"Men hur kunde hon stå över kärlekens avigsidor?"

"Hon var blind."

"På riktigt?"

"Nej. Hon såg bra men var psykologiskt stockblind. Hon hade inga känslor. Hon var som ett djur men oändligt tilldragande och fager att skåda. Alla fallna unga män friade till henne och kanske mest Ingmar. Ingen kunde motstå henne, och hon kunde inte motstå någon. Och alla som kom i beröring med henne smittades av hennes blindhet. Den som såg in i hennes ögon såg sedan ingenting mera av verkligheten eller var sedan förlorad för allt förnuft. Det var en sällsam bedövande förmåga att inbilla sig illusioner och förlora sig i dem som hon spred omkring sig. I det avseendet var hon märkvärdig och unik."

Hur väl passade inte detta in i min teori om Ingmars förlorade fadersillusion! Tydligen hade han i denna dam funnit anledning till nya illusioner som kunde ersätta den stora kanske för alltid förlorade. Men fortfarande var alla mina teorier bara gissningar utan stabil grund, som dock ständigt tycktes leda mig framåt mot ett mål som bara kunde vara Ingmar själv.

16.

"Vet du vem som har kommit till staden?"

"Nej?"

"Brynja Rolfsdottir."

"Vad säger du?"

"Hon har fått brev från Ingmar."

"Kan man träffa henne?"

"Hon vill väldigt gärna träffa dig."

"Varför?"

"Ni är ute i samma ärende."

"Vet hon inte var han bor?"

"Mera om det sedan. Kom hit så får du träffa henne."

Vi kom överens om en tid, och samma eftermiddag fick jag träffa denna unga vackra dam, som hade haft en del med Ingmar att göra och som kanske för mig kunde låsa upp många dörrar till hans hjärtas kammare. Hon var blond och en sannskyldig skönhet: det var omöjligt att inte älska henne genast och för alltid. Men samtidigt verkade hon nervös och uppriven. Hon frågade mig genast utan att bry sig om några konventioner:

"Är det ni som söker efter Ingmar?"

"Ja."

"Jag har fått brev från honom." Hon visade mig det.

Så fick jag då för första gången uppleva någonting av Ingmar själv. Han hade skrivit detta lilla brev med en liten men väl avvägd och tydlig handstil, som uttryckte balans och säkerhet. Men brevets innehåll uttryckte en gränslös disharmoni och förtvivlan. Det var en förvirrande kombination av dessa motsatser som brevet i sin helhet uttryckte:

"Älskade Brynja, Detta är förmodligen mitt sista brev till dig, ty det är nu dags att ta avsked av dig och avsluta detta mitt aldrig fullbordade kapitel. Jag älskar dig. Det har du aldrig trott, och ju mera jag har påstått det, desto mindre har du tagit mig på allvar. Men jag bryr mig inte längre om hur du vantolkar min alltid innerliga uppriktighet. Som bevis på hur högt jag alltid har älskat dig skall jag nu såsom ett avsked berätta vad jag tänker och alltid har tänkt om dig.

Jag tror att du ljuger. Nej, jag vet att du ljuger. En gång allenast har jag vägrat att lyssna till dig, och det var när du berättade om dina eskapader. Jag tror aldrig att någon har tagit din oskuld ifrån dig. Nej, jag vet det. Jag tror att du berättade om det för mig bara för att pröva mig och avskräcka mig. Du trodde att jag om jag förlorade mina illusioner om din okränkbarhet inte längre skulle förfölja dig med mina uppvaktningar. Du trodde att jag skulle gå på den lätte. Det har jag aldrig gjort.

Du är alltjämt en jungfru. Det vet jag. Det känner jag på mig. Du har lekt med män i alla dina dagar, men aldrig har du låtit någon komma för nära dig. Du har alltid kunnat hålla dem stången, som du alltid höll mig på avstånd. Gick det så långt kunde du dra fram en brödkniv och använda den vid behov. Du är en okränkbar jungfru, och ej heller jag tänker eller vill någonsin kränka dig. Jag är din neutralaste och kanske bästa vän så länge jag lever och kanske även därefter."

Jag läste genast brevet en gång till och kunde gissa mig till vad Brynjas lidande spändhet berodde av för tankar.

"Ni vet alltså inte var han är?" frågade jag.

"Jag fick detta brev för två dagar sedan i Stockholm. Jag hade varit i Island emellan och hälsat på släkt och vänner, så det hade väntat på mig i kanske två månader. Så fort jag kunde kom jag hit efter att ha talat i telefon med några vänner här som visste att Ingmar var försvunnen. Var är han?"

Hennes upprörda fråga krävde ett svar som jag inte kunde ge. Hon frågade då ännu mera upprört och svarskrävande:

"Lever han?"

"Det är det som är frågan," svarade jag.

"Vi måste hitta honom död eller levande," fortsatte hon uteslutande alla invändningar.

"Han kan ha tagit hyra på en båt och gått till sjöss."

"Då hade han inte skrivit 'så länge jag lever och efter'." Dessa ord bekräftade min misstanke att hon trodde att han var död.

"Ni tror alltså att han är död."

"Jag vet att han är död," utbrast hon hjälplöst. Fördämningen brast. Hon grät hysteriskt och länge. Det var svårt att trösta henne. Jag försökte dock.

"Ni tyckte om honom?" frågade jag försiktigt.

"Han var den enda som behandlade mig mänskligt. Han var den enda som var god. Han var för god för mig. Därför ville jag inte locka honom ner till min nivå. Jag ville inte göra honom olycklig. Visst höll jag av honom men mera moderligt än sexuellt. Jag tyckte också synd om honom. Han var så hjälplös."

Hon fortsatte att gråta. Tydligen var hon säker på att han var död. I så fall hade han begått självmord, men hur, var och när? Och om hon var så säker på att han var död, varför då leta efter hans lik? Tydligen var hon ändå inte helt säker, och även jag ville gärna att han ännu skulle leva, så att jag fick träffa honom. Men orden 'så länge jag lever och därefter' var sannerligen oroande.

Hon hade ingenstans att bo. Hon ville inte sova hos skådespelaren. Hon fick dock gärna bo hos mig. Jag hade en extra säng och ett extra rum ledigt.

Samma afton gick vi tillsammans bort till huset var hon och Ingmar hade bott. Tomt och ödsligt stod det och ruvade mörkt på sina minnen och hemligheter. Det var som om det låg en hund begraven där inne någonstans.

"Det var här på gården jag först såg honom. Det var en av dessa oförglömliga gårdsfester. Kastanjerna var då gröna och hängde över oss som en djungel och släppte ner varken för mycket eller för litet sol och ljus. Sommarnätterna var då ljusa och fullkomliga. Det kom sällskap från hela staden till våra gårdsfester, och det sjöngs och spelades då tills solen gick upp. På en sådan gårdsfest träffade jag Ingmar. Han var tyst och skygg och verkade ömtålig, som om han lätt kunde gå sönder. Men jag pratade vänligt och ytligt med honom, och då blev han genast glad och öppen. Sedan var vi goda vänner, och han kom sedan regelbundet och besökte mig. Minst en gång i veckan kom han upp till mig, och med tiden blev hans besök allt tätare.

Det här kvarteret var idealiskt som ram för all sorts umgänge. Det var ett tryggt kvarter. Inga bilar hördes hit, ingen dålig luft kom från gatorna, inget buller störde, inga trafikfaror fanns, och gården var en lekplats med parken och berget mitt emot, som gav natur, frisk luft, frihet och livsrum. Jag har aldrig bott bättre än här, och Ingmar trodde också att det här huset var det bästa att bo i i Göteborg. Det var bara doktor Solomon Gold i villan vi var rädda för."

"Varför var ni rädda för honom?"

"Han var så mystisk. Det lyste i hans källare sent på nätterna. Det sades att han uppfödde råttor för sina experiment och att alla kvarterets råttor kom därifrån. Och själv syntes han aldrig."

Det var något olycksbådande över det mörka huset. Det var som om det övergivna kvarteret med sina spetsiga silhuetter ville skrika till den likgiltiga staden och de omgivande kvarteren: "Kom fort hit innan det är för sent! Rivs vi rivs sedan ni! Lägg märke till oss och uppdaga vår hemlighet innan det är för sent!"

Men den omgivande staden brusade oberört vidare. Bilarna vrålade och spydde ut sina giftiga gaser, människorna hade bråttom som alltid och ständigt allt mera bråttom, och detta kvarter, vars namn var 'Pärlan', var i sin egenskap av utrymt och utdömt en paria i staden, en slumhärd för vilda katter och äckliga råttor, en obehagligt döende som staden tyckte vilja försöka ignorera. Den hade nog av att tänka på sina affärer. Somliga tigande vackra hus kanske förstod vad kvarteret 'Pärlan' menade, men i så fall teg de husen som det ostron som verkligen gömmer en pärla.

17.

Jag uppmuntrade honom aldrig till sådana forskningar, men han var som besatt av idén att ta reda på allt om nazismen. Jag tror att detta intresse hos honom började med en bok som han hittade utgiven av Hans Villius som handlade om historiska rättegångar. I den ingick bland annat autentiskt dokumentärt material från rättegångarna mot Karl I av England, Oscar Wilde och Adolf Eichmann. Det var i synnerhet den sista som fängslade hans intresse.

Han karakteriserade Karl I på ett mycket säreget sätt. 'Han var den siste ädle engelsmannen och den förste som insåg skadligheten och onyttigheten i att röka. För att pina honom blåste hans puritaner till partiska domare tobaksrök i ansiktet på honom när han gick mot sin avrättning, och ingenting kunde ha pinat honom värre. Efter hans död har tobaksvulgariteten erövrat och besatt hela världen.' Oscar Wilde menade han att fick ett väl milt straff för sin sedeslöshet. Men fallet Eichmann beredde honom en betydligt mera oformlig och utmanade problematik, som han absolut ville gå till botten med.

'Nazismen är det ondaste som har förekommit i världshistorien. Den är höjden av alla historiska gräsligheter. Men vi kan inte blunda för att den har förekommit. Den är ett historiskt faktum, och att blunda för det är att blunda för den mänskliga faktorn och människans hjärtpunkt. Ty nazismen menade från början till slut blodigt allvar, och allt som menar allvar är allvarligt. Höjden av allvar är begreppet om Gud, och allt som luktar allvar luktar Gud, och ingenting är mera väsentligt och centralt i människans historiska väg. Just för att nazismen som fenomen är så svårfattlig är det desto viktigare att vi försöker fatta den, ty den har uppstått ur människans inre. Vad som har uppstått ur människans inre en gång kan uppstå igen när som helst, och det måste vi vara beredda på. Människan kan inte kontrollera världen, men hon kan kontrollera sig själv. Försöker hon kontrollera världen kan hon inte kontrollera sig själv. Nazismen försökte kontrollera världen och kunde inte kontrollera sig själv. Nazismen uppstod hos vanliga människor. Den finns latent hos varje människa, och det är varje människas plikt att först och främst kontrollera nazismen inom sig själv. Därför vill jag gå till botten med fenomenet nazismen för att därigenom för alltid kontrollera den inom mig själv och sålunda bilda ett föregångsexempel för andra i den vägen.'"

"Ledde hans nazistiska studier till någonting?"

"Han arbetade i månader på något litterärt arbete om nazismen. Jag ville aldrig läsa det, och jag vet inte om det blev färdigt."

"För det första: om vi någonsin skall få något grepp om denne Ingmar, som tycks ha varit en man som aldrig lät sig fångas, behärskas eller begripas, så tror jag vi måste börja från slutet. Vad var det sista du såg av honom?"

"Sista gången jag talade med honom hade vi redan båda bott utanför kvarteret Pärlan i flera månader. Jag hade ett riktigt kontrakt i Pärlan och fick därför en bra bostad i stället för den som jag mot min vilja tvangs lämna i Pärlan. Vi blev utkörda som alla andra från Pärlan för att kvarteret skulle rivas, vilket man inte har gjort ännu. Han hade inget riktigt kontrakt i Pärlan utan bodde på nåder som inneboende, så han fick i stället för sin pärlbostad ett eländigt kyffe i Majorna. Han besökte mig ofta i min fina lägenhet på Victoriagatan, och jag tyckte om att han så troget höll kontakten med mig.

Det är med dåligt samvete som jag minns denna episod, ty jag förstår nu hur djupt det måste ha tagit honom. Det var så, att hans eländiga kyffe på Kommendörsgatan i Majorna inte hade någon centralvärme. Det läckte på vinden, och det drog genom väggarna. Kakelugnen var igenmurad, och de få elektriska element han kunde rigga upp utan att propparna gick räckte inte till på vintern. Nu var ju den vintern ytterst sträng. Det var under tio minusgrader två veckor i sträck, och då kunde temperaturen hos honom gå ner till sju plusgrader. I en sådan lägenhet kan man ju inte sova och bibehålla hälsan.

Han berättade för mig hur dåligt han hade det. Han hade inte möjlighet att flytta. Ekonomiskt sinne och kapitalistiskt intresse var ju det sista han hade. Jag hade hos mig ett för det mesta ledigt gästrum. När det blev för djävligt hos honom ringde han och bad att få låna mitt gästrum för en natt. Jag gav min tillåtelse på rak arm. Det var på eftermiddagen.

Men på kvällen råkade vi träffas på samma fest. Det var en utomordentligt trevlig fest, och det dracks mycket, vilket jag gärna gjorde men inte han. Nu hände det sig, att på denna fest var också en annan mycket god vän till mig som just hade blivit vräkt och inte hade någonstans alls att bo. Han frågade mig om han fick låna mitt gästrum för den natten, och hans situation var så bedrövlig att jag inte kunde säga nej, fastän Ingmar hade frågat mig först. Men denne andre var inte så svår och demonisk som Ingmar, och dessutom var han inte främmande för kroppsspråket, vilket Ingmar var.

Våra vägar skildes innan kvällen var slut, men så kom Ingmar senare till min bostad. Då hade redan den andre installerat sig. Jag förklarade för Ingmar att jag redan hade en nattgäst. Han blev då tyst och sade ingenting mera. Jag försökte säga det ena och det andra, men han svarade ingenting. Han gick därifrån tyst. Jag rekommenderade honom till och med en annan god vän till oss som han kunde sova hos, men jag fick senare veta att han den natten, som var vinterns kallaste, inte hade sovit hos någon annan än hos sig själv, som då måste ha varit det absolut värsta stället. Och det var det sista jag såg av honom. Han uppsökte mig aldrig mera, och kort därpå fick jag mitt arbete i Stockholm. Detta brev var sedan det enda livstecken jag någonsin mer fick från honom."

Som ett slag stod hela situationen solklar för mig. Denna flicka, som ingen kunde annat än älska, hade naturligtvis varit Ingmars stora kärlek, men han hade aldrig vågat göra henne något för när. Han hade respekterat och vördat henne men aldrig riskerat att göra henne illa. Kanske han hade tänkt mycket på henne och längtat och trånat efter henne och i sin ensamhet begärt henne allenast, men aldrig hade han velat göra intrång på hennes område. Så uppstod då denna situation, som tvingade honom att söka hennes beskydd. För första gången i sitt liv bad han att få övernatta hos en flicka, även om det bara var i ett enskilt gästrum för sig, men det var den flicka han älskade. Och hon svarade utan vidare ja. Hur utom sig av glädje måste han inte ha varit över detta, att han fick sova hos den han älskade, även om det var i ett annat rum! Och full av fröjd går han hem till henne när natten kommer och får där beskedet att en annan har tagit hans säng. Vilken paralyserande besvikelse! Hade det även kostat honom alla hans vackra illusioner om henne? Tydligen hade han i så fall i det längsta kämpat emot detta, ty i sitt sista brev till henne vägrar han ju att tro på annat än sina bästa illusioner om henne.

"Friade han någonsin till er?"

"Tre gånger. Men alla friade till mig. Jag sade alltid nej till alla. Jag ville aldrig gifta mig, ty mina föräldrars äktenskap var mycket olyckligt. Jag ville inte råka lika illa ut som min mor. Hon led i hela sitt liv av sin inskränkte tyranniske man och sina besvikelser på honom."

"Låt oss fortsätta forska i hans sista kända dagar. Vem kan han mer ha träffat efter att han flyttade till Stockholm? Vilka var hans bästa vänner?"

"Han hade ett gäng stabila vänner som alla var alkoholister. Det var den så kallade ärtsoppsklubben. Varje torsdag samlades de i en lägenhet på Linnégatan för att inta en gemensam fattigmansärtsoppa, ibland med fläsk eller korv men för det mesta utan. Det gänget gick ner sig mer och mer. Till slut skulle huset rivas, och när folket flyttade därifrån tog ärtsoppstraditionen slut. Men den trognaste ärtsoppsgästen var alltid Ingmar. Han trivdes med urspårat, fritt och asocialt folk bättre än med tråkiga 'vanliga' människor. Fråga någon av dem som var med där. De vet kanske något. Jag skall ge dig några namn och adresser."

18.

Vi talade om hans studier i det nazistiska, som jag ville avråda honom från och få honom att sluta med. Jag tyckte att dessa studier var enbart ett utslag av morbiditet, och det sade jag till honom. Det om något skulle fylla hela hans omgivning och omvärld med äckel och avsky för hans person.

"Vet du vad," sade han då, "du gör mig enbart glad med att säga så. Och hur väl stämmer det inte med hela ditt väsen att ha just sådana åsikter! Vet, att den bästa delen av mitt liv är du och allt vad som hör dig till, vårt liv här i detta pärlkvarter och alla våra gemensamma vänner här. Du står för mig för alla mitt livs ljusa sidor. Mina forskningar i verkligheten, i politiken och världens största onda däremot är ett uttryck för min själs mörkare sidor. Som jag sade en gång tidigare till dig, så bär vi alla nazismen inom oss, och inte minst jag själv. Samtidigt som jag avskyr detta ämne fascineras jag av det och dras jag till det, som nattfjärilen till den förintande ljuslågan, och jag kan inte låta bli att gå till botten med det, om det så skall betyda slutet för mig. Och denna min fallenhet för slika studier balanseras av det goda för mig som du och vårt umgänge är. Jag behöver dig, ty bara du kan rädda mig från att gå under i mitt eget mörkare jag. De som uppfostrade mig påstår att min far var galen, och detta hemlighöll de för mig i det längsta för att sådana eventuella arvsanlag inte skulle uppväckas hos mig. Men jag tog reda på det i alla fall, och även om jag vet att det inte är galenskap det handlar om så är det en mörk sida av min själ som jag är rädd för samtidigt som jag inte kan låta bli att odla den. Jag vill bli av med detta mörka i min själ, och jag har inbillat mig att enda sättet är att gå till botten med det värsta som finns: den absoluta ondskan, konfrontera den, analysera den, kontrollera den, lära känna den och sålunda veta var man har den. Jag vill kämpa med den, bekämpa den med livet som insats och till varje pris besegra den. Men om jag skulle förlora i den titaniska kampen, i det ohyggliga psykiska enviget, så är det bara du med vad du representerar som kan rädda mig. Därför behöver jag dig så gränslöst. Därför tröttnar jag aldrig på att fria till dig hur mycket du än svarar nej. Därför står det förslaget till dig alltid öppet från min sida."

"Men du älskar mig inte," var jag kokett nog att säga. Det tog han som en förolämpning.

"Älskar? Hur kan du mena att jag inte älskar dig? Vem har givit dig mer av sig själv än jag? Vem har så öppnat sitt hjärta som jag för dig? Vem har givit dig allt av sig själv, vem har så klätt sin själ naken från topp till tå för dig som jag? Hur kan du påstå att jag inte älskar dig?"

"Du har aldrig kysst mig."

"Kysst?" Han teg. Han fortsatte sedan mera lågmält: "Kysst? Tvinga mig inte att pina dig. Jag har sett andra kyssa dig. Locka inte fram djävulen i mig. I mitt hjärta är du otadlig och högt uppsatt på en tron, okränkbar och helig. Tvinga mig inte att dra ner dig därifrån. Jag älskar dig, men min kärlek är högre än deras som kladdar på dig, som biter dig i läpparna, som inte kan umgås med dig utom med armarna om dig, och som inte kan något annat språk än det banalaste av alla: kroppsspråket. Spara din kropp åt djuren. Jag vill inte ta i den med tång, ty det är endast av vördnad och kärlek för dig som jag håller mig på avstånd. Du är min älskade, men den kärleken är för mig så helig att jag ej vill besudla den med tarvligare åtbörder. Du bara retar mig och förolämpar mig med att påstå att jag inte älskar dig, jag som är den enda som älskar dig."

"Du älskar bara dig själv, och din böjelse för nazismen är bara ett utslag för perversitet."

"Om det är perversitet så räddar du mig inte ifrån den med att stöta mig ifrån dig. Om jag bara älskade mig själv så dröjde jag inte kvar här hos dig efter dina avfyrade salvor mot mig. Du tycks inte kunna annat än förolämpa mig, fastän jag inte kan annat än älska dig. Brynja, du, våra vänner här och detta underbara hem i denna torftiga men idealiska och trygga miljö är allt jag har. Om du måste flytta härifrån eller jag och om detta kvarter revs skulle jag inte ha någonting kvar."

"Du älskar alltså denna miljö, detta kvarter och din bostad här. Det är vad du älskar och inte mig."

I samma ögonblick ringde det på dörren. Han och jag såg på varandra under tystnad. Så gick jag och öppnade. Det var min vän Axel, en rik ung man som brukade uppvakta mig. Han hade flera gånger bjudit mig på teatern, och jag hade ingenting emot honom. Han var fin, och jag hade aldrig något emot att han kysste eller smekte mig.

Men nu när han kom verkade han mer än vanligt kärvänlig. Ingmar rörde mig aldrig av blyghet eller respekt, men Axel rörde mig alltid. Jag såg hur Ingmar retirerade in i sig själv när Axel kom in.

Axel tycktes inte ens lägga märke till Ingmar. Han behandlade mig som om han ägde mig och som om han ville demonstrera detta för Ingmar. När han så genast satte sig hos mig i soffan och flödade över av generöst prat så att ingen annan fick någon syl i vädret och allra minst Ingmar blev snart Ingmar allt rödare och rödare. Jag tyckte själv det var lite pinsamt och tyckte att Axel gick för långt, men jag kunde ju aldrig säga ifrån. När slutligen Axel blev allt djärvare och snart varvade ordflödet med kyssar på både händer, armar och kinder och läppar och jag bara skrattade åt hans muntra humör fick Ingmar nog och reste sig sakta. Han sade lågmält: "Jag hittar vägen ut själv," och gick. Men hela hans väsen liksom uttryckte en ursäkt för att han fanns till, för att han hade stört och besvärat mig och för att han alls hade funnits i min lägenhet när Axel kom på besök. Jag skämdes men lät Axel kyssa mig hur mycket han ville."

19.

"Det pratade han en hel del om. Det var det som fick honom intresserad av mig."

"Hur så?"

"Jag kände nämligen den man som han ett slag trodde att var hans far."

"Var det hans far?"

"Det vet vi inte, men jag är övertygad om att det inte var det."

"Hur kände ni honom?"

"Nu niar ni mig igen. Ni får vackert sluta upp med det där! Det var vid hans första besök hos mig efter vår första gårdsfest. Han kom då att berätta om en typ som han hade stött samman med på gatan och som han trodde att kunde vara hans far. På min uppmaning beskrev han honom i detalj, och jag kände genast igen karaktären han målade upp för mig.

'Jaså, Gustav,' sade jag konstaterande.

'Känner du den mannen?' frågade han genast.

'Alla känner honom. Det är ju självaste Orakelgubben, ett av denna stads stora original. Honom känner alla. Tror du att det är din farsa?'

'Medge att han är aktningsvärt lik mig.'

'Det har du inte alldeles orätt i, och ni talar ju faktiskt samma dialekt.' Jag medgav alltså att karlen kunde ha varit Ingmars far.

'Men vem är han då?' frågade Ingmar.

'Han är en kufisk mångsysslare. Han läser på universitetet en kurs i italienska som han aldrig blir färdig med, han sjunger med i Konserthuskören som tenor, och alltid när han uppträder på spårvagnen ställer han till med uppträden. Han är nämligen en man som alltid vill tala med alla.

Han går fram till vem som helst och tilltalar honom som om han hade känt personen i hela sitt liv. Och på något sätt genomskådar han varje människa han ser, ty han säger alltid träffande saker till var och en, som om han visste allt om alla. Därför kallas han Orakelgubben.'

'Hur har du stött samman med honom?'

'En tid gav han mig alltid fribiljetter till Konserthusets körkonserter. Jag frågade honom varför, och han sade då att han ville ha en vacker flicka i publiken att sjunga för. Tydligen var jag inte alltid vacker, ty en dag gav han mig aldrig mer några körkonsertfribiljetter.'

'Är han homosexuell?'

'Aldrig i livet. Vem har påstått det?'

'En annan som tror att han känner honom,' sade han tankfullt. 'Jag vill träffa den där Orakelmannen. Hur kan man få tag på honom?'

'Gå till Konserthuset och fråga. Jag vet bara att han heter Gustav och är finlandssvensk.'

Och Ingmar gick också till Konserthuset, men Orakelgubben hade inte varit med i kören på några år. Likväl stötte Ingmar en dag ihop med honom på gatan."

"En andra gång?"

"Ja, en andra gång. Oraklet sade genast till honom: 'Är du kvar här än? Har du inte stuckit än? Ge dig iväg fortare än kvickt! Här har du bara skit att hämta!' Ingmar försökte framstamma en fråga, men den kom inte fram ordentligt, och som om mannen hade uppfattat frågan sade han: 'Jag menar, att om du inte lämnar den här sta'n i sticket så kommer den att kräva ditt liv. Jag menar, att du i så fall skall dö på det att den ska få leva.' Helt perplex stod Ingmar förstummad och fick inte fram ett ljud medan mannen fortsatte bort och försvann i mängden."

"Trodde Ingmar på ett sådant orakel?"

"Ingmar ville träffa mannen igen. Det blev till en fix idé hos honom. Ständigt återkom han till det att han två gånger hade låtit mannen slippa undan, och han kunde inte för sig utesluta möjligheten att det var hans egen köttslige fader. Detta var hans mest besynnerliga idé."

"Tror du mannen finns kvar i staden än?"

"Det gör han säkert. Gå och fråga på Konserthuset."

Jag gjorde så. Gustav var för närvarande ej en deltagare i kören, men kören hade hans adress, och jag sökte mig dit. Han bodde i ett sämre kvarter av Majorna. På dörren stod det Gustav Jansson.

"Herr Gustav Jansson?" frågade jag då han öppnade.

"Jaså, en landsman till," sade han torrt. "Tänker ni också gå under här i staden?"

"Jag söker en viss ung man som lär vara ganska lik er, en viss Ingmar, också från Finland...."

"Ja, det är ju det jag talar om. Han gick under här i staden."

"Vet ni hur?"

"Detaljerna får ni ta reda på själv. Jag varnade honom nog."

"Ni är inte hans far?"

"Aldrig i livet! Det kan ni vara själv!"

"Tyvärr är jag inte det. Får jag stiga in?"

"Inte ännu."

"Vad menar ni?"

"Kom igen när ni vet lite mera."

"Lite mera om vad?"

"Om Ingmars död."

Och därmed stängde han dörren framför näsan på mig. Han brydde sig inte om hur jag ringde på hans dörrklocka. Det var således Göteborgs berömda Orakelman. Jag uteslöt inte för mig möjligheten att dra fortsatt nytta av honom i framtiden.

20.

För att bli god vän med honom bjöd jag honom på en flaska Saint Vincent, som visade sig vara det vinmärke som han anlitade mest. Han fick genast förtroende för mig och började snart med gråtmild röst ofta blandad med tårar berätta det första och det sista för mig med allting där emellan och utan någon kronologisk ordning. Visst hade han känt Ingmar. Det var hans bästa och trognaste vän, den ende som aldrig svek honom, en som hade gjort en lysande karriär som alkoholist om han bara hade velat. Men se felet med Ingmar var det att han aldrig hade velat ge sig hän utan bara velat, hähähä! Skål!

För att dra en lång historia kort, detta imponerande fyllo, en professionell tiggare som staten inte hade några papper på, ( — ty han hade genom att ständigt flytta omkring lyckats skaka av sig allt vad myndigheter, försäkringskassor, taxeringsnämnder och folktandvårder hette. Han fanns inte längre i folkbokföringen. Det skrattade han åt och skålade han på — ) denna samhällsparasit, som dock inte låg samhället till last, kom trots sitt mycket dåliga ölsinne, som dessutom för honom blivit till en daglig och nattlig vana, med några mycket intressanta upplysningar. Han hävdade, att den som hade förstört eller förfört Ingmar var den djävulske häxdoktorn som hade bott i samma kvarter som han.

"Menar du doktor Solomon Gold?"

"Just han ja, en faslig trollkarl om inte fan själv. Han ger sig ut för att vara läkare, men vem har någonsin sett honom ta emot någon patient? Och vad gör han om nätterna i sin källare? Skär han upp lik som han själv hämtat från kyrkogården, eller leker han med sina råttor? Dom påstår att han ägnar sitt liv åt att uppföda råttor. Det skulle inte förvåna mig om doktorn hade skickat sina råttor på Ingmar och om dessa hade ätit upp honom för att han var emot den galne doktorns filosofi."

"Har doktorn en filosofi?"

"Jojomen. Han var stans störste rasist och nazist, fastän han var av judisk börd. Elaka tungor påstod att han var den store nazistbödeln Müller i förklädnad, men han lär visst ha varit i England under kriget."

"Vad vet du mer om honom?"

"Allt. Han är helt ensam, och alla judar i staden förnekar honom och vill inte ha med honom att göra, därför att han för dem är den värsta av kättare. Han påstår att Moses var en bedragare som bara för att kunna leda judarna i koppel ut från Egypten menade sig själv vara Gud och använde Gudens namn för att tukta dem och hålla dem under kontroll. Han är en judisk ateist precis som Karl Marx."

"Hur kom Ingmar i kontakt med honom?"

"Ingmar var så intresserad av nazismens historia, och han fick på omvägar höra att doktorn hade intressanta erfarenheter av nazismen. Doktorn var i första hand forskare, och det var också Ingmar på sätt och vis fast på sitt sätt. Han var mera sökare än forskare. Jag tror att han sökte sin far som han trodde att fanns i staden, men den farsgubben var väl död sedan många år. Det brukar de vara när man behöver dem. Skål för våra döda och begravda fäder! Må de vila i evighet!" Därmed gick det sista av min flaska, men han hade fler på lager.

"Så Ingmar och doktorn fann varandra, och sedan var Ingmar alltid hos doktorn när han borde ha varit hos oss på ärtsoppan. Men han glömde oss aldrig. Så fort det gick en torsdag utan ärtsoppa var han den som kom och frågade: 'Varför var det ingen ärtsoppa i torsdags?' och så blev det desto mera ärtsoppa nästa torsdag i stället. Men ärtsopporna är det nu förbi med. Det var på Linnégatan det. Ärtsoppan försvann genom homeopatisk förtunning i vin. Må vinet dock aldrig förtunnas. Skål! Det var ett gott vin du bjöd på!" Han tycktes inte veta att han hade börjat på en ny flaska, även om det var av samma billiga märke, ett märke som bara vardagssupare och alkoholister har råd med.

"Det var doktorn som förde Ingmar på villovägar. Ingmar fick mer ut av doktorn än vad som var nyttigt för Ingmar. Det var doktorn som införde honom i Ku Klux Klan."

"Vad säger du? Ku Klux Klan?"

"Ja, eller någonting liknande. Fråga doktorn. En rasistisk nazism var det i alla fall. Föreningen Norden tror jag att den hette, eller någonting liknande. Eller var det Förenande Norden? Nordens Förening? Jag kommer inte ihåg. Dom där rörelserna byter ändå alltid bara namn. Vi kallar den Klu Klux Klan i stället, så vet vi vad vi talar om."

"Heter den inte Ku Klux Klan?"

"Ku Klux Klan eller Klu Klux Klan — vad är det för skillnad? Det är ändå samma Kuckeliku och Kuttrasju, samma gökar och kukar. Men fråga doktorn. Det är han som vet vad det rör sig om. Jag vet ingenting. Jag är från Tjörn."

Och den hedersmannen var redan långt inne på sin andra flaska när vi hade kommit så långt. Någonting sade mig att vi inte skulle komma mycket längre förrän när vi började på ny kula igen, och jag fick rätt, ty omsider blev hans prat allt mera uppblött och utspätt i vinet. Ämnet för vårt samtal blev liksom ärtsoppskalasen ett offer för homeopatisk förtunning i vin. Men jag lovade honom att återkomma och då komma med en ny oöppnad bättre årgång av Saint Vincent.

21.

"Ni har mig. Nåväl, jag ska berätta allt. Föreningen ni talade om är fullständigt ofarlig och heter Nordiska Förbundet. Det är en idealistisk rörelse för moralisk enighet och politiskt vett inom Nordeuropa först och främst men även i södra Europa och Nordamerika. Den började i Norge som en rasistisk mansrörelse som kallades Adam. Inga kvinnor fick vara med och får det inte nu heller. Den är religiös och har som syfte att bevara och kultivera den blonda rasen. Många som blev besvikna på Ku Klux Klan har gått med i Nordiska Förbundet, ty där finns inga riter, ingen vidskepelse och ingenting annat än vett. Den är på sätt och vis strikt vetenskaplig, men den böjer sig för Gud. Den är besläktad med islam och judendomen på så sätt att den inte godkänner Kristus som gudom eller någon helig ande som en speciell gudomlig personlighet. All ande är ju helig. Det är en självklarhet. Rörelsen är världstillvänd och framför allt politisk. Den är inte som Ku Klux Klan vänd mot judar men dock mot negrer och mörk hy över huvud taget. De menar helt enkelt och alldeles förnuftigt, att mörkhyade människor med extra pigment mot solen bör stanna i sådana länder som behöver extra skydd mot solen, alltså södra Asien och Afrika. De saknar helt den nordiska människans naturliga skydd mot vinter och kyla. De som är med i den hjälper varandra och försöker framför allt få in politiker och hjälpa dem. Den är inte ett dugg mystisk till skillnad från Ku Klux Klan utan i motsats till denna fullkomligt världstillvänd, verklighetsnära och sund.

Unge Ingmar och jag hade mycket gemensamt, och jag tyckte allt mer och mer om den unge mannen ju mer jag lärde känna honom. Jag tänkte att Nordiska Förbundet skulle vara en verksamhet för en ung grann intelligent man som han. Han hade ju inget riktigt arbete och tycktes befinna sig i staden bara för sin obefintliga fars skull. I Nordiska Förbundet kunde han snart få en fast sysselsättning och kanske dessutom komma upp sig politiskt, samtidigt som jag visste att Nordiska Förbundet skulle berikas och må bra av en glänsande kraft som han.

Och jag fick rätt. Han stortrivdes där och fick genast många goda vänner. Han som alla andra tyckte att dess ideologi var sund, och antikommunist och pro-Israel hade han alltid varit, vilket var organisationens politiska färg. Han föraktade islam som den mest intoleranta av alla religioner i praktiken precis som vi men hyllade dock Khomeinis fasta principer i Persien precis som vi. Ty visst är ju shiiternas välde i Persien beundransvärt med deras kompromisslösa religiösa pathos och allvar? Dock föredrog han shahen precis som vi. Han hyllade Reagan men icke Ku Klux Klan, vilket vi gjorde. Ty den rörelsen var ju liksom vår medeltida föregångare."

"Ni är alltså själv med i denna rörelse och hyllar Ku Klux Klan?"

"Ku Klux Klan har en svag punkt, och det är dess antisemitism. Därför föredrar jag Nordiska Förbundet, som har samma styrka och principer men som är politiskt nyktrare och sundare."

"Nå, hur gick det för Ingmar i detta förbund?"

"Han gjorde väl ifrån sig. Han gjorde ett gott arbete och blev omtyckt av alla. Men så en dag skar det sig. Han fick inte göra som han ville och bruka sitt eget omdöme vid ett tillfälle utan blev tillsagd att lyda order i stället. Han försökte smälta det, men snart dök det upp nya liknande obehagliga situationer. Till slut så demonstrerade han mot hela förbundet och gick hem och vägrade komma tillbaka."

"Vad var anledningen till denna schism?"

"Han sade till mig att han vägrade återvända till förbundet därför att det var diktatoriskt. Han ville inte ha med någon odemokratisk rörelse att skaffa.

Men det var en sak som han inte visste om rörelsen när han gick in i den. Hade han vetat det hade han kanske aldrig gått in i den. Det är nämligen så att förbundet inte tolererar att någon hoppar av. Ingmar försökte hoppa av, och det blev surt för honom. Hur surt det blev vet jag inte."

"Men ni är själv med i förbundet. Vet ni inte vad era förbundsbröder gjorde med honom?"

"De förföljde honom nog. De ringde ständigt till honom och skrev ständigt nya brev till honom. De försökte en gång med våld hämta honom till högkvarteret, men det lyckades han klara sig ifrån. Sedan med ens förlorade förbundet kontakten med honom. Han hade flyttat och ingen visste vart, och han lyckades hålla sin nya vistelseort dold för förbundet. Med mig höll han kontakt, ty han tyckte om mig, men inte heller för mig avslöjade han var han bodde."

"Är det tänkbart att ert förbund lyckades spåra upp honom och övade våld mot honom, kidnappade honom eller drev honom till självmord?"

"Nej, det är absolut omöjligt. Er fantasi skenar iväg med er. Sådant gör vi inte. I motsats till scientologerna, världens mest pacifistiska religion, har vi aldrig brukat våld. Många tror och påstår att förbundet blev hans undergång, men det är omöjligt."

"Han forskade mycket i nazismen."

"Ja, det var ett av hans mörkare intressen."

"Är det tänkbart att en bidragande anledning till att han gav sig med in i förbundet var att han ville se hur en fanatisk grupp och politisk organisation fungerar i praktiken?"

"Det var en intressant tanke. Det är faktiskt inte alls omöjligt. Det skulle förklara hans beundransvärda och sällsamma distans till vad han höll på med från början."

"Ni vet inte var han är idag?"

"Jag har inte en aning. Fråga Orakelmannen."

"Så ni känner honom?"

"Alla känner honom."

"Är han Ingmars far?"

"Nej, Gud bevars! Är han Ingmars far är jag hans moster."

"Han trodde det kunde vara hans far."

"Orakelmannen heter Gustav Jansson och har hetat så i hela sitt liv. Han har varit sjöman på oljetankers i många år och så skaffat sig lite pengar, som han nu lever gott men snålt på, för att de skall räcka livet ut. Han kan omöjligt vara Ingmars pappa. Dessutom är han inte så gammal som han ser ut utan kanske bara 18 år äldre än Ingmar."

"Är han homosexuell?"

"Nej, Gud bevars! Vem har påstått det?"

"En lastbar person."

"Han är en renlevnadsman, har aldrig varit gift och är allergisk mot alla former av sex. Det sista han vill tänka på i livet är sin kropp."

"Den måste vi dock alla tänka på ibland."

"Och hur skönt vore det inte att slippa det! Hur skönt att glömma att man har en mage som fiser och ger diarré och ett huvud som värker! Men vi går mot döden var vi går. Sönderfallet börjar vid 30. Det är det som kallas mognad: när man börjar deklinera. Ingmar blev aldrig mogen, och det var hans stora lycka. Det avundades jag honom. Gustav Jansson har heller aldrig blivit en mogen man. Det har han gemensamt med Ingmar. Det är det som gör att de liknar varandra i anden."

"Är det bevisligen omöjligt att Orakelmannen är Ingmars far?"

"Nej, det är det inte. Möjligheten finns, även om den är liten, men jag tror inte på det. Jag har ändå sysslat en hel del med genetik."

"Det sägs att ni uppföder råttor i ert laboratorium. Är det sant, och för vilket ändamål gör ni det i så fall? Får man vara fräck och fråga?"

"Fräckhet biter inte på mig. Råttor! Jaså, det tror dom! Sanningen är att jag uppföder katter. Det är från mig som alla stadens vildkatter kommer. Jag släpper ut dem om natten och ger dem ett falskt skattemärke så att ingen skall tro att de är utan ägare. Och detta gör jag för att Göteborg är alldeles för fullt av råttor. Det finns råttor överallt, och därför klarar sig mina vildkatter så bra och blir de så feta. Det är sanningen. Jag litar på er sekretess."

"Man påstår att ni har låtit era råttor äta upp Ingmar."

"Vem påstår det?"

"En i ärtsoppsgänget."

"Jaså. Ja, det är ett pittoreskt sällskap. De är alla mer eller mindre alkoholiserade dagdrivare, men de är mänskliga. Några av dem var tidigare stadens bästa hantverkare. Nedgången började när det ena tryckeriet efter det andra lades ner och ersattes av maskinell stereotypi. Då friställdes många utsökt kunniga hantverkare i boktryckarkonsten, och då förlorade många boktryckare intresse för sitt arbete, ty den största charmen med det arbetet var just finhantverket. Rolfsson var en sådan." Det var honom jag hade hälsat på. "En mer yrkeskunnig hantverkare fanns det kanske inte i hela staden. Han band även in böcker så att de höll för tid och evighet, var lätta att läsa och utsökt vackert gjorda. Numera tål inte dessa moderna pocketböcker att man vänder en sida i dem utan att de går sönder.

Och detta ärtsoppssällskap består nästan enbart av sådana före detta yrkesskickliga experter och snillen till specialhantverkare. De samlades torsdag efter torsdag på Linnégatan och dryftade gamla tider, Ann-Idas och den riktiga restaurang Trägår'ns tid, den som brann ner och ersattes av en bunker, det gamla Masthuggets tid och den tid då Haga ännu var en levande och arbetande stadsdel för skickligt folk och hantverkare, den tid då samma sällskap brukade träffas på restaurang Victoria. När den konstnärsrestaurangen tog slut för att den övertogs av narkotikalangare flyttade det riktiga Victoriasällskapet till Linnégatan i stället, och där satt de vecka efter vecka och blev fullare och fullare, ty de drack mest bara gamla minnens skål, och dessa gamla minnen blev rikligare ju äldre de blev. Sällskapet var berömt i hela staden inom kunniga kretsar.

Det var förresten en aktningsvärd grannsämja i det huset. Alla grannarna där kände varandra och träffades vid ärtsoppan varje torsdag. De var fattiga men andligt rika, det var konstnärer, skådespelare och hantverkare som bodde där, och hela huset var som en enda stor och god och varm familj. Ingen låste sina ingångsdörrar där, och där trivdes Ingmar betydligt bättre än i det politiska fanatiska förbundet. Sedan skulle huset rivas, och alla hyresgäster evakuerades så fort som möjligt. Sedan stod huset tomt i två år innan det revs. Och det var ett vackert hus. Visst lutade det något, så att man hade nerförsbacke från tamburen till köket, men vad gjorde det? Det bara bidrog till trivseln. Det var ett mänskligt hus och en mänskovänlig miljö att leva i som inte var för dyr, och ingen som bodde där ville frivilligt flytta därifrån. Det husets öde blev det samma som kvarteret Pärlans, men Pärlan har de inte rivit ännu, och den är ännu vackrare. De husen har väl evakuerats men inte rivits. De står tomma och inbjudande, men ingen får bo där, ty det kvarteret, stadens vackraste trähusbebyggelse, skall rivas. Det har de som aldrig bodde där bestämt medan de som bodde där och trivdes där inte hade någon talan. Inte heller därifrån har någon flyttat frivilligt. En företagsam hyresgäst där hade själv renoverat sin lägenhet och installerat varmvatten och snickrat om väggarna för en kostnad av tiotusentals kronor, men även han blev vräkt utan att få ett öre i ersättning och hur beboelig han än hade gjort sin lägenhet, därför att alla husen med utsökta kakelugnar, snickarglädje, torn och tinnar, drakmönstrade träsniderier och allt, skulle rivas.

Det känns nästan som om Ingmar ännu bodde kvar där. Han passade så otroligt väl in i den miljön, och han trivdes där. Han växte in där och blev liksom kvarterets andes personifiering. Han blev allas gårdskarl och hjälpreda. När något praktiskt måste utföras gjorde han det, och han sade aldrig nej när någon bad honom om hjälp. Hade han inte blivit olyckligt kär i grannen hade kanske han ensam orkat kämpa för kvarterets bevarande så energiskt att det hade krönts med framgång."

"Jag har träffat denna dam. Hon heter Brynja."

"Är hon här i staden nu?"

"Ja, för fulla muggar."

"Det var ett märkvärdigt fruntimmer. Alla föll för henne, och hon var liksom blind för alla de svartsjukekval som alla hennes bästa kavaljerer led för hennes vidlyftighets skull. Hon skilde aldrig mellan männen. För henne var alla män lika och bedömdes i någon mån endast efter deras färdigheter i sängen. Hon såg aldrig vem som var hennes vän och vem som bara utnyttjade henne. Den sämste var för henne lika bra som den bäste. Den bäste var Ingmar, som aldrig älskade henne i sängen, och därför fick han den sämsta behandlingen av henne och tog han mest skada av sin kärlek till henne. Den värsta av hennes många kavaljerer blev den som hon kom att umgås närmast med. Det var ett långhårigt missfoster som inte var av denna världen. Han var kommunist och nazist, pervers och galen, dekadent och fördärvlig till tusen. Han talade släpigt och var alltid orakad. Han sympatiserade med Hitler och Stalin och påstod att ryssarnas inmarsch i Afghanistan var lika motiverad som engelsmännens hade varit det för hundra år sedan. Det är bara det att engelsmännen aldrig gick in i Afghanistan för hundra år sedan utan bara bedrev påtryckningar för att få ut ryssarna därifrån.

Han var en surrealistisk konstnär av morbidaste sorten. Alla hans tavlor fyllde en med äckel. Han hade aldrig varit gift men älskade att förföra minderåriga flickor. Det är tyvärr sant. Och en sådan fick sova natt efter natt i flera års tid i Brynjas säng med henne och nyckel till hennes bostad medan Ingmar inte ens fick det sistnämnda. Hans blyghet räddade honom från Brynjas konster, men hans hopplösa förtvivlade kärlek till henne skadade honom mera än kanske någonting annat."

Jag lämnade den lärde doktorn den gången med tillfredsställelse över att äntligen ha fått ut något av honom samtidigt som jag inte kunde bli kvitt känslan av att han fortfarande dolde det väsentligaste för mig.

Mest förbryllad var jag av hans prat om sina vildkatter. Kunde någon vetenskapsman på allvar syssla med sådant?

22.

Under den följande veckan invaderades framför allt Kommendantsängen, Annedal och Haga av råttor. Plötsligt kunde man se råttor här och var mitt på ljusa dagen. Det var stora diskussioner om varifrån alla dessa råttor plötsligt kom, och en och annan misstrodd alkoholiserad dagdrivare visste bestämt att de kom från kvarteret Pärlan, de utdömda tomma husen som aldrig revs. Men om den saken talades det tyst som om det var ett heligt faktum, och tidningen tog inte upp det.

Jag ringde till doktor Gold och bad att få träffa honom. Han hälsade mig välkommen och ville nödvändigt bjuda mig på bio.

"Det går en gammal Hitchcockfilm i repris nu som jag gärna vill visa dig, om du inte redan har sett den."

Det var 'Fåglarna', och när jag på eftermiddagen satt bredvid den sansade doktorn i en annars tjutande biografsalong märkte jag med fasa hur doktorn njöt av att se Hitchcocks fåglar plocka ut ögonen på folk. För första gången fick jag plötsligt en misstanke om vilka sällsamma banor doktorn höll på att bryta inom forskningen.

Den kvällen ville jag helst tala med honom om Skansbergets kattor och rivningskvarterets råttor, men han var inte alls intresserad av slika samtalsämnen.

"Bäste Ludvig," sade han, "har vi inget intressantare att diskutera än själlösa djur," som om han ville komma bort från ämnet.

"Menar ni att de alltid är själlösa?"

"Ja, tills vidare." Det kändes som om han ville fortsätta: "Tills man ger dem en själ."

"Kan man då ge själlösa djur en själ?" fortsatte jag hänsynslöst.

"Ja, om man har en själ själv."

"Har ni det?"

"Jag vet att jag har det."

"Ger ni själlösa djur en själ?"

"Nej, vet ni vad, Skansbergets massakrerade kattor ligger för tungt på ert samvete!" försökte han skämta bort det hela.

"Vad vet ni om Skansbergets kattor och Pärlans råttor?"

"Ni tycks veta mer än jag. Vad vet ni som inte jag vet?"

"Jag tror att ni bluffar."

"Bluffar om vad?"

"Varför sysslar ni med kattor och råttor?"

"Jag vet inte om jag kan tala om det för er."

"Varför inte?"

"Jag vet inte om ni skulle förstå det. Dock hade ni inte fört ämnet så här långt om ni inte haft sinne för det, och jag hade inte bjudit er på Hitchcocks fåglar om jag inte hade haft förtroende för er. Jag tror det är filmen som har inspirerat er att föra ämnet på tal."

"Vilket ämne?"

"Katter och råttor."

"Nu har ni sagt A. Nu får ni också berätta resten."

"Men för det oss inte egentligen bort från ämnet?"

"Vilket ämne?"

"Ingmar. Han hade aldrig med mina kattor och råttor att göra. Och jag har fått en del nya data om honom. Han sov över en natt hos en god vän i förbundet. Den vännen kan berätta för er om den natten."

"Vad hände?"

"Ingmar gick och pratade i sömnen."

"Det låter intressant."

"Det är mycket intressant."

Sålunda kom vi från det brännbara ämnet om doktor Solomon Golds katter och råttor, och vi kom inte tillbaka till det på hela kvällen. Men jag visste när kvällen var slut att han en dag skulle avslöja allt för mig.

Jag sov oroligt den natten.

23.

Jag var hos Orakelmannen. Han hade tagit emot mig med blid vänlighet och var på ett tillmötesgående humör.

"Jag är inte Ingmars far, men jag kände hans far. Vi var tillsammans på 50-talet på några båtar som 'Hampus' och 'Heliogabalus', lastbåtar mellan Hamburg och Haifa. Men stig in och ta det lugnt. Jag ska koka kaffe åt er, så kan vi tala i lugn och ro. Jag tyckte mycket om Ingmars far och visste genast att Ingmar var hans son när jag såg honom. Det var en ädel man."

Han talade lugnt och eftertänksamt nästan utan att se mig i ögonen. Jag fruktade nästan att någonting hade hänt. "Har något hänt?" frågade jag.

"Nej? Vad skulle det vara?"

"Ni är inte aggressiv som vanligt."

"Måste jag alltid vara aggressiv?"

"Nej då. Inte alls."

Vi var tysta ett slag medan han tillredde en kanna kaffe åt oss och bjöd mig på fruktkaka.

"Han var min bäste vän till sjöss under de åren, och vi kom mycket nära varandra. Han talade mycket om sin son."

"Visade han någonsin tecken på sinnesrubbning?"

"Aldrig. Tvärtom. Han var alltid klarsynt som få. Men, du förstår, vi finländare har ju världens högsta dårstatistik, och därför förväntas vi i utlandet vara galna. Det var väl därför han hamnade på kliniken i Amerika: för att han som finländare avvek från den gängse föreställningen och inte var galen."

"Talade han någonsin om sin fru, om Ingmars mor?"

"Nej, aldrig ett ord. Jag vidrörde ibland ämnet med honom av pur nyfikenhet, men han besvarade mina försiktiga frågor därom med enbart tyst sorg. Jag tror att det för honom stod alltför klart att han aldrig skulle få se henne mera.

Lika litet trodde han att han skulle få se sin son igen. Därför sade han till mig:

'Jag får nog aldrig träffa min son, men du kanske möter honom en dag. Tag honom i så fall under ditt skydd. Var som en skyddsängel och vaka över hans steg så att han ej stiger vilse. Han får aldrig en riktig far men kan kanske någon gång få en riktig gudfar.'

När jag såg Ingmar här på gatan visste jag genast att det var han och att jag ingenting kunde göra för honom. Hans öde stod skrivet i hans ansikte. Jag kunde bara ge honom goda råd, som han ändå aldrig skulle följa, och det gjorde han inte heller."

Således hade där funnits ett band mellan Ingmar och Orakelmannen om än svagt, ty bakom Orakelmannen hade Ingmars far stått om än väldigt långt borta.

24.

"En farlig man."

"Tror ni han är inblandad i att Ingmar är försvunnen?"

"Alldeles säkert, men inte han personligen. Vetenskapsmännen står ju alltid över vad de håller på med. De tillverkar atombomber men är inte skyldiga till deras användning. Doktor Gold är säkert ensam om all skuld i Ingmars eventuella undergång, men han har i så fall inte rört ett hår på Ingmars huvud. Nej, det är inte han. Det är bara hans katter och råttor. Det är bara hans händer. Det är bara hans hjärna. Själv är han oskyldig och oansvarig till allt vad han gör."

"Vad vet du om hans katter och råttor?"

"Ingen vet något om hans katter och råttor. Jag tror inte att han själv vet något om dem. De bara finns, och de dräller överallt. De förökar sig i mörkret och lever om natten när ingen ser dem. Ingen stad har så mycket katter och råttor som vår stad, och säkert 90% av dem kommer från den mystiske läkarens laboratorium. Det är de som har tagit över kvarteret Pärlan. Människan är maktlös mot vad som försiggår i Pärlan. De ville riva kvarteret och evakuerade därför alla som bodde där men har sedan inte råd att riva det, och så står de där och blundar medan Pärlans katter och råttor sprider sig över staden.

Det var ett underbart kvarter. Jag har varit där på en gårdsfest en gång före Ingmars tid. Det finns ingen annan så människovänlig, barnvänlig och mänsklig miljö i staden. Där kunde vem som helst trivas och ingen vantrivas.

En annan så idealisk miljö var det nu rivna huset på Linnégatan. Jag var med på flera ärtsoppor. Där samlades och trivdes stadens mänskligaste personligheter, eländiga, fattiga men glada och lyckliga. Varför får inte människor längre vara fattiga, glada och lyckliga? Förr var alla det, men socialismens levnadsstandards-höjning för alla har lett till att ingen är glad och lycklig längre. I Leningrad och Moskva, socialismens huvudstäder, ser du aldrig en glad och lycklig människa. I det socialistiska paradiset Sverige är det också numera förbjudet för någon att vara fattig. Förtjänar du mindre än 25,000 kronor om året, som enligt myndigheternas officiella statistik är existensminimum idag, så blir du skönstaxerad och får du 6,000 kronor i kvarskatt hur litet du än har tjänat. Och en sådan skönstaxering klarar du då inte av, utan du måste lämna landet, liksom alla som är för rika och som därför tvingas betala mer än 100% i skatt på vad de förtjänar. Och det är dessa, som tvingas betala mer än 100% i skatt, som har byggt Sverige och arbetat för landet i hela sitt liv och som därför förjagas utomlands av orimliga skatter som tack för deras livslånga självuppoffring.

Jag tror världen var lyckligare när det var tillåtet att vara rik eller fattig. I Sverige idag jagas man ut ur landet om man är antingen eller, ty man måste vara som alla de andra så att man ryms i myndigheternas statistiska årsbok som en siffra i en kolumn. Är man människa och mänsklig och mer än bara ett personnummer ryms man inte i samhället.

De har försökt stifta en lag som säger att man inte får leva utan badrum, varmvatten och dusch. Jag har levat utan dessa lyxartiklar i hela mitt liv och behöver dem inte. Jag duschar hellre hos goda vänner och tar det som en förevändning att träffa dem, och mitt varmvatten värmer jag på spisen. Om något har skämt bort människan och gjort henne omänsklig är det de moderna lyxiga bekvämligheterna, och särskilt så här i Sverige, nationen för ensamma människor, nationen som står som nummer ett i världen bland alla som ägnar sig åt att odla och främja medborgerlig ensamhet.

Därför rivs ärtsoppskvarteret på Linnégatan. Därför står stadens vackraste kvarter Pärlan tomt. Därför blir Göteborgs glada och lyckliga människor allt färre.

Vad makten inte vet är att frihet från bekvämlighet, från lyx och rikedom, från standard och sociala förmåner också är en frihet värd att iaktta. Myndigheterna inser det så småningom när det är för sent, som allting annat.

Och tänk hur ekonomiskt det är att vara fattig! Om folk fick lov att vara fattiga och avstå från statusjakten och lönestegringstvånget skulle inflationen upphöra och statsekonomin bli stabil. Det lönar sig inte att driva folk till högre och högre levnadskostnader med att riva alla billiga lägenheter och tvinga alla att ha varmvattensdusch. Lämna de billiga bostadskvarteren i fred, och låt de fattiga studenterna och konstnärerna, som inte har råd att bo lyxigt och som aldrig vill göra det, trivas där och bo kvar där som de vill. Som det är nu tvingas de från rivningslägenhet till rivningslägenhet, eftersom staten är besatt i att riva allt som är gammalt och vackert och billigt. Hus som filosofer, studenter och konstruktiva artister bebor måste rivas och deras hyresgäster drivas ut, ty slika hus är för billiga.

Och så försvinner den ena pärlan efter den andra i stadsbilden. Masthugget har utrotats och ersatts av stereotypa brungråa betonglådor som alla är exakt likadana. Annedal med sina idylliska småhus, gränder och prång, Landala med stadens billigaste kvarter och utsöktaste småstadsmiljö, Olskroken med sin vackra Olskroksgatsallé prydd med utsirade träbalkonger och Haga med sina hantverkare — allt har utrotats. Kvarteret Lustgården med sina trävillor har utplånats, Långedrags anrika restaurang, den vackraste på Västkusten, har bränts ner därför att den var brandfarlig, och Pärlan har utrymts. Alla har tvingats flytta därifrån. Och allt detta har bestämts av vetenskapliga män bakom sterila fasader och skrivbord, av sådana höga lärda auktoriteter som doktor Solomon Gold, som aldrig själva har behövt beröras av resultatet av sina pappersbeslut."

"Men doktor Solomon Gold bodde själv i Pärlan."

"Ja, och även han tvingades flytta därifrån. Även han trivdes där, och en mera idealisk villa för både mottagning, bostad och laboratorium än den han hade där kommer han aldrig att få, och det vet han. Men det är inte därför han kommer att hämnas på mänskligheten."

"Hämnas på mänskligheten?"

"Eller bestraffa den."

"Bestraffa den? För vad?"

"Vad tror du? Finns det något som mänskligheten inte är skyldig till?"

"Du menar att han är en misantrop?"

"Den störste av alla misantroper och därtill en vetenskapsman av Guds nåde. Därför är han så farlig."

"Men var är Ingmar?"

"Fråga doktor Solomon Gold. Fråga hans husdjur, inte bara hans katter och råttor utan framför allt hans kreatur i den nordiska förbundsrörelsen. För honom är alla människor djur och Ingmar en mutation som inte kunde klara sig bland den mänsklighet vars enda lag är 'äta eller ätas, döda eller dödas'. Tro mig. Doktor Solomon Gold vet allt om Ingmar."

Mera konfunderad än någonsin lämnade jag den gåtfulle Orakelmannen.

25.

"Herr Gold, några påstår att Ingmar sysslade med forskningar i nazismen och att han gjorde någon sorts avhandling därom. Vet ni något om några skrifter av Ingmar?"

"Ja, han var förhäxad av den nazistiska mystiken, men han skrev inget om saken. Han läste mycket i saken, som böcker av Leon Uris och Simon Wiesenthal, men han skrev inte något själv. Åtminstone finns det ingen skrift av honom över ämnet. Men en av hans goda vänner som jag även råkar känna — han förekom ibland på ärtsoppskalasen — hade i sin ägo en sällsam skrift på området som Ingmar fick läsa och som i hög grad satte Ingmars fantasi i rörelse. Denne vän, en viss Peter Möller, hade hittat skriften i fråga i Annedal, där den hade kommit fram när det började byggas där efter stadsdelens totallikvidering. Möller hade någon god vän bland byggnadsarbetarna, som hittade behållaren med manuskriptet i en begravd soptunna i vad som hade varit ett rivningshus källare. Denne Peter Möller är även för övrigt en intressant person. Vi har haft många intensiva diskussioner tillsammans om själavandringsteorin."

"Så ni tror på själen?"

"Själen tror man inte på. Man talar om den."

Det bör nämnas att vi vid detta tillfälle satt på min landsman organistens kinesiska stamkrog, och jag väntade mig när som helst att han skulle dyka upp. Det var restaurang Blå Månen. Doktorn var på sitt allra godmodigaste humör, och han tycktes inte ha något att dölja. Han talade friare än någonsin.

"Det är något med maten här idag som inte stämmer."

"Ät den inte då," sade jag.

"Här ligger en hund begraven eller också en katt. Eller också finns här råttor. Men till saken."

"Ja, jag tycker också det luktar konstigt här idag."

"Det luktar katt och smakar råtta eller tvärtom. Men till saken. Med Peter har jag särskilt efter Ingmars försvinnande talat om själen som med ingen annan. Vi är båda fascinerade av själavandringsteorin, och det är vår enda gemensamma nämnare. Och den som förde oss samman på det området var faktiskt Ingmar."

"Hur så?"

"Ingmar var besatt av ett evigt grubbel. Den fråga som han ständigt ställde sig själv och aldrig fick något svar på hur envetet han än sökte svaret var: 'Vem är jag?' Han sökte ständigt sitt eget jag, sin identitet, och fann den av allt att döma aldrig.

Detta grubbel förde honom ej sällan till själavandringsteorin, och han frågade ofta både mig och Peter vad vi tänkte om den fjärran orientaliska teorin. Efter att han försvunnit från jordens yta ringde mig Peter en dag och undrade om jag visste vart Ingmar tagit vägen. Jag bjöd mig till honom, och sedan hade vi många intressanta diskussioner tillsammans inte minst om Ingmar. Peter visade då även mig sitt anonyma upphittade 'nazistmanuskript' och bad att få höra min mening. Jag tvivlade på att manuskriptet var autentiskt men fann det intressant."

"Vad kom ni fram till beträffande själavandringsteorin, och vad var Ingmars mening om saken?"

"Ingmars mening om saken fick vi aldrig veta. Men Peter och jag hade det gemensamt att vi hade fler vänner bland de döda än bland de levande."

"Umgås ni med spöken?"

"Det är inget skämt utan för oss helt naturligt. Mina bästa vänner är Händel, Beethoven, Dostojevskij och Stefan Zweig. Hans bästa vänner var då Tizian, Rubens, Bach, Goethe och Tolstoj. Genom själavandringsteorin, och genom de tankar som Ingmar haft om saken och invigt oss i, kom vi fram till, att just Rembrandt, Händel, Beethoven, Dostojevskij och Stefan Zweig kunde ha varit en och samma själ, liksom Tizian, Rubens, Bach, Goethe och Tolstoj. Förstår du?"

"Ni menar att Dostojevskij dog samma år som Stefan Zweig föddes, liksom Tizian dog när Rubens föddes?"

"Precis."

"Men er teori haltar. Bach levde ännu när Goethe föddes, och likadant levde Goethe ännu när Tolstoj föddes. Och Dostojevskij var redan fem år gammal när Beethoven dog."

"Ytterst intressant och rakt på pricken! En alldeles riktig iakttagelse! Men medge att det ibland verkar vara ett nästan alltför hemlighetsfullt sammanträffande, när till exempel Shakespeare föds och Michelangelo dör samma år, liksom Tizian och Rubens samt Dostojevskij och Zweig!

Och antag att en 'själ' inte måste befinna sig i barnets kropp vid dess födsel, utan att själen kan ta kroppen i besittning först när barnet kommit över spädbarnsåldern? I så fall skulle Michelangelo-Shakespeare-Rembrandt-Händel-Beethoven-Dostojevskij-Zweig ha kunnat vara en och samma själ liksom Tizian-Rubens-Bach-Goethe-Tolstoj."

"Ett annat problem: Tolstoj mindes sin tvåårsålder, men Goethe dog inte förrän när Tolstoj var fyra. Och dessa dina teorier sysselsätter sig partiskt bara med vissa stora personligheter. Du lämnar till exempel Leonardo da Vinci helt och hållet utanför."

"Jag medger att det finns många svaga punkter i dessa teorier. Goethes och Tolstojs andliga släktskap med varandra och överensstämmande överlägsenhet skulle man också kunna förklara med att de hade nästan samma horoskop, vilket också Dostojevskij och Zweig nästan hade; men just sådana saker är det så intressant att diskutera. Och jag medger att det till exempel skulle passa mycket bättre om Dostojevskij i sitt föregående liv hade varit Napoleon än Beethoven, ty Napoleon dog ju när Dostojevskij föddes. Likaså skulle det nästan passa bättre att Michelangelo i sitt följande liv blev Rubens än Shakespeare, ty Rubens är lika mycket en fortsättning på Michelangelos som på Tizians konst. Och visst stämmer det illa att Shakespeare och Rembrandt skulle ha varit samma själ när Rembrandt var tio år gammal vid Shakespeares frånfälle. Men det är en fantasieggande teori, och allt som eggar fantasin är uppbyggligt. Och faktum är att mina bästa vänner i det förflutna är Zweig, Dostojevskij, Beethoven, Händel, Rembrandt, Shakespeare och Michelangelo och inte Tolstoj, Goethe, Bach, Rubens, Tizian och Leonardo da Vinci. Den första kedjans idoler uppfyller mig enbart med glädje medan den andra enbart avskräcker mig."

"Jag förstår er tanke. Ni menar att Tolstoj, Goethe, Bach, Rubens och Tizian var mindre mänskliga än de andra. Och tillsammans utgör dessa fem sedda i historiskt perspektiv en överväldigande klan på grund av luckorna mellan dem. Förstår ni vad jag menar?"

"Jag har tänkt samma tanke. Det finns luckor mellan dem."

"Just precis."

"Mellan Rubens och Bach är det en lycka på fyrtio år, och efter Tolstoj uppstår det på nytt en lucka, ty efter Tolstojs död har ingen utom Zweig kunnat mäta sig med honom. Och vad hände efter Rubens och Tolstojs död? Jo, efter Rubens död inträffar det trettioåriga krigets värsta katastrofer samtidigt som England störtar samman och dess konung halshuggs, men strax innan Bach föds besegras turkarna och det blir fred i hela världen. Efter Tolstojs död uppstår de två världskrigen och ryska revolutionen. Detta skulle betyda att Tolstoj och Rubens, och även Bach, Goethe och Tizian, om de nu var en och samma person, skulle ha haft övermänskliga för att inte säga gudomliga krafter eller åtminstone ha haft en vådligt och skrämmande intim kontakt med den allsmäktige, om en sådan finns."

"Tvivlar du på det?"

"Jag tror hellre på Dostojevskijs, Zweigs, Beethovens, Händels, Rembrandts, Shakespeares och Michelangelos mänsklighet än på Rubens, Tolstojs, Tizians, Bachs och Goethes gudomlighet. Och faktum är att det uppstod katastrofer även vid Dostojevskijs död, då den bäste av alla tsarer mördades och det spordes naturkatastrofer i hela världen. Men mest aktningsvärd ter sig då Leonardo da Vincis död."

"Varför det?"

"Han dog på tröskeln mellan en paradistid och en helvetestid. Han dog 1519. De stora universella världsförbättrande sensationerna var då redan förbi: upptäcktsresorna, uppfinningarna och hela högrenässansen. Men vad händer efter Leonardos död? Maghellan dör mitt under den största upptäcktsresan av alla, Karl V blir oinskränkt envåldshärskare över ett världsimperium, och Luthers reformation bryter ut på blodigt allvar. Vad som följer är envåldets och fanatismens terrorkamp mot friheten."

"Du har rätt. Det stegrar den gåtas hemlighetsfullhet som var Leonardo da Vinci."

"Men hellre än att tro på sådant som övermänskliga krafter hos snobbar som Leonardo, Tizian, Rubens, Bach, Goethe och Tolstoj tror jag på mänskligheten hos andar som Michelangelo, Shakespeare, Rembrandt, Händel, Beethoven, Dostojevskij och Stefan Zweig."

Och han log godmodigt. Så mycket hade han ännu aldrig invigt mig i sina inre världar.

Den restaurangen gick jag sedan bara en gång tillbaka till, och det var tillsammans med min landsman organisten. Vi intog då samma rätt, och båda fann vi att den smakade besynnerligt. Jag påminde mig då att det var samma rätt som doktor Solomon Gold hade lämnat halväten. Vi åt dock upp den men beslöt att forska i saken. Personalen tycktes vara något ovilliga att avslöja yrkeshemligheter. Vi gick dock och snokade vid köksingången och fann där kökets avfallstunna. Där fanns ett ansenligt antal burkar kattmat. Försiktigt gick vi åter in och frågade köksmästaren om det fanns katter i restaurangen. Han blev hypernervös och arg och körde omsider ut oss.

Vi köpte på skoj i närmaste butik den kattmat vi funnit i skräptunnan. Vi öppnade burken och fann den innehålla den mat vi intagit på restaurangen.

Så förlorade min vän sin älsklingsrestaurang. Vi sade ingenting, och restaurangen fortsatte. Men så småningom hörde vi underliga rykten från just den restaurangen. Det talades om att ingen längre kunde äta där för att där luktade så illa. Hälsovårdsmyndigheter kom dit och undersökte stället men fann ingenting. Restaurangen fortsatte men förlorade allt fler av sina kunder. Till slut hämtade någon en luktexpert dit för att identifiera den otroliga lukten. Han sade med en gång när han kom in:

"Råttor!"

Han kunde även lokalisera doften till ett hörn av lokalen. Där fanns en igenstoppad ventil. När den öppnades triumferade stanken på ett överväldigande sätt med ett segertåg genom hela restaurangen. Alla som inte behövdes gick ut och vågade inte använda sina näsor. Det visade sig att en råttfamilj hade stängts inne när ventilen hade stoppats igen och att denna talrika råttfamilj hade dött svältdöden. Det var naturligtvis inte mycket kvar av råttorna, men de avlägsnades genast. Endast en som själv hade tömt skithus på landet mäktade utföra det motbjudande arbetet. Någon vecka senare upphörde restaurangen. Den saknades sedermera i samma mån som Långedrag, Henriksberg och Victoria.

26.

Varför är jag avskyvärd? Under större delen av mitt liv var jag avskyvärd för att jag var jude, och när jag inte var avskyvärd därför var jag avskyvärd av motsatt anledning. Ja, jag var och är nazist, ty har man en gång varit nazist slipper man den randen aldrig, liksom man aldrig kan slippa ifrån sitt judiska blod om man en gång har det. En gång nazist alltid nazist, och en gång jude alltid jude. Det är vad de två har gemensamt. Jag förenar i mig bägge, och därför är jag dubbelt avskyvärd. Ty vilket folk har någonsin varit så avskytt i historien som judarna utom nazisterna?

Ni får avsky mig så mycket ni vill. Ingen kan skada mig längre. Det är därför jag skriver. Jag skall dö i morgon, och det naturligt, så jag har ingenting att förlora på att berätta mitt liv och sålunda ge er ett exempel på världens avskyvärdaste människa.

Min familj var från Ostpreussen. Vi var goda preussare och gjorde väl ifrån oss i det militära, och min farfar var en av Bismarcks största beundrare och pålitligaste kanslister. Vi har alltid älskat Tyskland och tjänat vårt land reservationslöst med uppriktigt glödande hjärta. Ingen bråkade med oss för att vi var judar eftersom vi var kända för att alltid ha varit så goda patrioter. Min far talade perfekt polska och jiddisch utom tyska och behärskade även ryska och franska. Han var en samvetsgrann börsmäklare med en alltid pålitlig sund ekonomisk instinkt för vad som hände i etern. Alla Berlins främsta bankirer och finansmän anlitade honom och höll sig väl med honom, och det gick dem alltid ekonomiskt väl just därför.

Även min mor var fullblodsjudinna, och hon var från en musikerfamilj och en av Tysklands berömdaste: hon var en Rubinstein och på håll släkt med Mendelssohn. Hon behärskade piano och cello och hade varit en av paret Schumanns yngsta dotters bästa väninnor. Hon hade i sin ungdom ofta sett Brahms i Wien och till och med en gång spelat för honom.

Vi var fyra barn och alla musikaliska. Min syster var sångerska och turnerade under sina bästa år kring i hela världen. Min äldre bror blev en lysande konsertpianist, och min yngre bror skulle ha blivit dirigent. Jag var den enda av oss som inte blev musiker till yrket. Det var min far som begärde av mig att jag skulle bli militär så att jag kunde beskydda familjen. Vi var högt uppburna långt in på 30-talet, vår familj var känd och högt värdesatt i de innersta nazistiska kretsarna, men för säkerhets skull ville far ändå försäkra sin familj med att få mig, sin mest manlige son, in i SS.

Jag var den mest lysande i militärskolan av alla i min klass. Jag gjorde bra ifrån mig överallt och avancerade fortare än någon annan. Dessutom var jag populär för att jag spelade så gärna och så vackert på piano närhelst det önskades, och jag var alltid en god och pålitlig kamrat. Jag var dessutom beundrad för min stora skicklighet i värja: jag var väl den enda av min kategori som aldrig fick ett ärr i ansiktet, ty jag gav andra desto flera i stället.

Jag förstod aldrig det där med nazism, och det var väl delvis det som alltid hjälpte mig vidare. Jag spelade inte dum, utan jag var dum. Jag kände Himmler och Eichmann väl långt innan de fick några förtroendeuppdrag, och Heydrich var som en onkel för mig. Han blev under åren min stora beskyddare, och han beskyddade även så långt det gick min familj. Även han var ju jude.

Min militära bana gick blixtsnabbt i takt med nazismens oerhörda framgångar i alla tysktalande länder, och ett av mina första viktiga uppdrag var att knyta kontakter i Österrike. Jag var en stor beundrare av tysk litteratur och då framför allt av Stefan Zweig. När jag återvände mot Tyskland från Wien hade jag planerat stanna på vägen i Salzburg enkom för att besöka honom, tala med honom, uttrycka min stora beundran för hans exempel och vinna honom för vår sak. När jag kom till Salzburg hade han dagen innan lämnat sitt hem och flyttat till England.

Jag kände flera utomordentliga snillen och intellektuella i Zweigs omkrets. Jag träffade gärna Richard Strauss och talade med honom. Han var lätt att ha att göra med och ville gärna fortsätta samarbeta med Berlin men kunde inte för judeförföljelsernas skull. Det var första gången jag hörde någonting nämnas om våra judeförföljelser.

En son till en berömd författare som kände Zweig väl och som själv var hängiven vår sak förklarade att Zweig inte alls var emot nazismen. Denne unge man, som själv blev en lysande författare så småningom, försökte på bästa sätt och mycket omständligt förklara Zweigs och andras frivilliga exil för mig.

"Är han rädd för oss?" frågade jag honom rent ut. "Vi har ju inte ens andats på Österrike ännu."

Denne unge man sade vad som gjorde mig smått förvånad:

"Zweig är nazist själv. Han beundrar och älskar och dyrkar tyskheten och allt tyskt och även nazismen, men för att få behålla sina goda tankar om och sitt goda förhållande till nazismen i fred vill han undvika att se den på nära håll. Han vill inte tvingas fatta parti mot Tyskland och nazismen. Enbart därför har han lämnat sitt land och därigenom givit oss fritt fram i det."

Detta var min unge väns förklaring. Han blev sedermera själv kanske den största nazisthataren av alla för att han fick se den på nära håll, och han begick självmord efter kriget. Han var inte jude och hade varken behövt lämna Tyskland eller ta parti emot oss.

Einstein, Thomas Mann, Richard Strauss, många var det som lämnade oss under de åren för att aldrig bli tyskar mera. Jag minns att vi föraktade dem och kallade dem fega för att de inte vågade vad vi vågade: stå för vår tyskhet. Marlene Dietrich var en annan, men vi fick ju den vackra svenskan Zarah Leander i stället, som dessutom sjöng mycket bättre än den billiga Lola.

Nazismen var en egendomlig företeelse. Själv var jag ständigt fascinerad och förhäxad av dess väsen. Den var som en religion för mig liksom för de flesta andra, men det var inte ett högre väsen som dyrkades utan människan själv och framför allt hennes kraft, hennes manlighet, intelligens och makt. Nazismen hade ingenting till övers för "das Ewig-Weibliche". De kvinnor som var nazister var i allmänhet fula och groteska.

Som jag nyss sade, så var det en kult, en religion, en mystisk makt som var oemotståndlig i sitt sug. Det var inte herr Hitlers förtjänst. Hitler var bara galjonsfiguren i fören på skeppet. Nej, den ledande makten var en annan. Den var övernaturlig och därför omänsklig men hopplöst fängslande.

Varje människa som sätter sig in i tyska förhållanden före, under och efter första världskriget måste ge tyskarnas rätt i att världskrigets utgång var orättvis för tyskarnas del. Tyskarna hade besegrat Ryssland och Belgien och stridit långt inne på franskt territorium och aldrig vikit en tum på sin front. Ändå tvangs Tyskland och framför allt Österrike till kanske historiens mest förödmjukande fred. Hade inte världen slagit oss så illa efter första världskriget hade vi aldrig givit igen heller.

Nazismen uppkom ur denna gränslösa förödmjukelse, och dess ledande krafter var österrikare. Hitler var lika österrikisk som Stefan Zweig, vår tids främste pacifist. Nazismen var ett forum för inbördes beundran precis som alla religioner och kulter, och ingenting behövdes efter den förödmjukande freden mera, och därför fick den en så enastående tillslutning och kraft, precis som fascismen i Italien och bolsjevikerna i Ryssland. Deras uppkomst berodde också enbart på nationell förödmjukelse genom första världskrigets rättsvidriga avslutning.

Själv var jag inte alls engagerad i partiet till en början. Jag gjorde min framgångsrika militärkarriär som far önskade och umgicks förtroligt med de innersta Himmlerska kretsarna ytligt och lätt men innerst inne på grund av mitt intresse att iakttaga, luska ut och förstå denna gruppmentalitet och hur den fungerade. Före Hitlers territoriella krav, före München och Heydrichs vansinnigheter kände jag mig ej sällan som en spion inom partiet, men jag spionerade då för min egen räkning och inte för någon annans.

Värre blev det när Heydrich började gå för långt och händelser som Kristallnatten gick av stapeln. Då började jag äntligen förstå att det gällde allvar, och från den dagen hände det aldrig mer att jag tappade masken. Jag var samma perfekta och pålitliga kamrat och elitman som tidigare, men man såg mig aldrig mera le eller rynka pannan. Jag blev en automat i det tredje rikets, i nationalsocialismens och skyddsstaffelns tjänst som dock bakom maskineriet fortsatte tänka mina egna tankar.

De lämnade min familj i fred under hela 30-talet. Först när kriget inleddes började det bli svårt även för oss. Vi betraktades som förrädare av våra judiska bröder, och själv var jag hatad av min egen församling. Denna situation blev småningom outhärdlig för min far, som slutligen självmant satte judestjärna på sitt bröst. Det var inledningen till vår familjs upplösning. Han och mor hämtades en natt. Min äldre bror lämnades i fred så länge han inte bråkade. Han klarade sig genom sitt mästerliga pianospel, som ingen ville undvara. Men min lillebror var uppriktig och ställde frågor och förde sanningen på tal. Därigenom blev hans karriär avbruten. Jag har aldrig fått veta vart han tog vägen. Vår syster var lyckligtvis i England, där hon sjöng för Stefan Zweig.

För varje dag av kriget insåg jag allt klarare vilket fruktansvärt ansvar vi tyskar tog på oss inför historien. Det var med en känsla av befrielse som jag efter Frankrikes fall tog på mig uppdraget att uträtta vissa världsviktiga ärenden i Sydamerika. Vad som helst bara jag blev kvitt åsynen av hur vi tyskar fördärvade Europa! Jag skulle till Buenos Aires och Rio de Janeiro. I Argentina skulle jag bland annat träffa en viss Juan D. Peròn. Jag unnade mig litet sentimentalitet när jag skildes från min bror i Berlin, men jag anade inte att jag aldrig skulle se honom där igen. Det var han som fick mig att lova att försöka hedra Stefan Zweig med ett besök och ett samtal i Rio de Janeiro. Annars hade jag skämts för mycket för vad jag representerade för att ha gått till ett så rent hus. Jag skulle resa civilt och inkognito, och jag gladde mig åt att äntligen för några veckor slippa vara hård, ty hård kunde jag vara. Det visste SS. De hade lärt mig att vara hård, och det var för att jag kunde den saken väl som de behöll mig och hade nytta av mig. Just för att jag kunde vara så iskallt hård och tekniskt perfekt i tjänsten tänkte ingen på att jag kunde vara jude.

Det regnade när jag kom till Rio de Janeiro. Det var en kulen morgon i februari, och staden tycktes ånga av det tropiska regnet och dimman., men under dagens lopp klarnade det. Dimman upphörde inte att ånga från staden, men ljuset och solen bröt fram genom molnen och bjöd på ett oförglömligt skådespel. Ljuset bröts i de täta tunga ångorna, de våta palmkronorna blänkte och gnistrade som av kristaller, värmen betog ens hjärta, och alla de tropiska exotiska färgerna och stämningarna i staden kom till sin rätt tusenfalt. Det var ett paradis som öppnades för mina ögon. Det var som en ridå för en livets absoluta skönhet som öppnades för mig. Rio de Janeiro — har det någonsin funnits en vackrare stad? Det skulle i så fall ha varit Venedig under renässansen. Jag fick dessutom den förmånen på eftermiddagen att flyga i privatplan över Rio. Den som inte har gjort det har ännu inte upptäckt livet.

Under två hektiska dagar stökade jag undan mina formella uppdrag i Rio. Så fort jag blev ledig på eftermiddagen den andra dagen begav jag mig till Petropolis. Mina kontakter i Rio förbryllades något av att jag var intresserad av att träffa Stefan Zweig, men de kunde inte neka till att han var hemma, och de satte inga hinder i vägen. De frågade mig endast "Varför?" varpå jag svarade att de skulle få svaret efteråt.

Uppför de gröna brasilianska kullarna ringlade sig vägarna. Slutligen var jag framme. Där låg hans lilla hus högt uppe på en kulle. Så hade han bott varhelst han hade bott: ensam på toppen av en kulle. Så avskilt och exceptionellt låg hans hus i Salzburg, och så hade han bott i Bath. Utan att ha sett mannen greps jag av vördnad för honom och slog ner blicken för hans hus. Aldrig hade jag slagit ner blicken tidigare.

Jag mötte en förvånad patetisk medelålders man, som slog mig med häpnad, ty jag trodde först att det var Hitler. Det var samma karakteristiska löjliga lilla mustasch och ansiktsform, men han verkade att ha åldrats. Jag fick visionen av att denne man kunde vara bilden av en bruten desillusionerad patetisk och åldrande Hitler.

Jag presenterade mig i min civila förklädnad och tilltalade honom kallblodigt på tyska. Genast fick hans ansikte liv. Nej, det var inte Hitler. Det var hans motsats. I jämförelse var Hitler en vulgär mask och förvriden parodi på sig själv. Denne var en mänsklig människa. Han uttryckte den största glädje över min ankomst och lyste upp som en soluppgång.

"Har ni kommit hela vägen från Europa för att träffa mig?"

"Ja, och en del andra. Jag skall även till Buenos Aires i affärer."

"Det var verkligen mycket vänligt av er att hälsa på mig på vägen. Både ni och jag hade tur, ty hade ni kommit några dagar senare hade vi inte funnits här." Han sade detta eftertänksamt.

"Hur så? Skall ni resa bort?"

"Ja, vi skall resa bort."

Inomhus tydde ingenting på några reseförberedelser.

Jag fick träffa hans lågmälda fru Lotte och tyckte att Friederike hade verkat trevligare, men Lotte var mycket sjuk. "Hon kan knappast stå på benen mera," förklarade min värd för mig.

Vi satte oss på verandan och tog oss var sin cigarr. Det var något oändligt rörande över hela hans väsen. Jag var förstummad av hans personlighet. Alla mina associationer till Hitler var som bortblåsta. I stället kom jag att tänka på Charlie Chaplin. Han slog an en neutral och affärsmässig ton.

"Jag vet inte vem ni är och vad ni gör, och jag tänker inte ta reda på det heller. Ni behöver inte förklara er för mig. Jag är bara glad över att ni har kommit, och den glädjen vill jag behålla. Om sanningen om er i någon grad kan störa den glädjen ber jag er att glömma den sanningen. Ni förstår, jag har inte många glädjeämnen mera. Som ni ser glider min fru ifrån mig i sin sjukdom, och världen tycks hålla jämna steg med henne i sin politiska sjukdom.

Men vi ska inte tala politik. Kanske det stöter er."

"Tro mig; ingenting ni säger kan stöta mig."

"Det gläder mig. Det finns så mycket tyskar nu för tiden som man inte vet var man har dem. Helt plötsligt kan de sticka kniven i ryggen på en — jag menar förstås bildligt — för att man vågar vara ärlig och tro på det goda i motsats till alla som tror på Hitler. Men ni kanske hör till dem som tror på Hitler. Hör ni i så fall till de förledda och godtrogna eller till hans medbrottslingar?"

Det var ytterst djärvt av honom att på detta sätt försöka pejla mig. De sista orden nästan viskade han fram. Men jag behöll masken.

"Låt oss säga så här, att Hitler har ingenting med oss att göra."

"Ett neutralt och förnuftigt ställningstagande." Han sög eftertänksamt på sin cigarr. "Har ni hört att Singapore har fallit?"

"Ja."

"Är det inte förfärligt? Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva en sådan dag, och nu när jag har gjort det vill jag inte leva längre. Ni vet kanske att jag är brittisk medborgare sedan krigsutbrottet. Jag trodde att England om något land skulle kunna stå emot ondskan. Men nu har det brittiska imperiets viktigaste hörnsten i Asien fallit för den japanska diktaturen! Jag vill göra uppror mot hela livet när jag hör att sådant kan hända. Världen håller på att kvävas av sina förförare, och om jag kunde offra livet för att rädda den skulle jag göra det. Om jag därigenom kunde frigöra en sådan demonisk kraft som skulle överträffa Hitlers skulle jag inte tveka med att göra det. Om jag kunde offra miljoner människors liv för att det aldrig mer skulle bli något krig eller någon diktatur skulle jag göra det.

Jag älskade England under de fem åren jag bodde där. Jag försökte också bli engelsk medborgare till slut, men ödet tvang mig därför ifrån England. Det var mitt förbund med Lotte som åstadkom betänkligheter hos de engelska myndigheterna. De behandlade oss nästan lika brutalt som tyskarna gjorde, när jag tvingades lämna mitt hem i Salzburg. För att vi var österrikiska medborgare ville de brittiska myndigheterna internera oss som krigsfångar. Jag fick igenom vår ansökan om brittiskt medborgarskap till slut, men det kostade mig en stor besvikelse på den engelska byråkratin eller formalismen. Näst efter diktatur är pedanteri det hemskaste som finns, ty det är etablerad dumhet som genom sin makt utvecklar en monstruös oansvarighet för vad den omedvetet åstadkommer. Vi lämnade England så fort vi blivit brittiska medborgare. Vi hade inget val. Och sedan kunde vi inte mer återvända heller, ty därefter drabbade Hitlers vrede England. Det stackars landet är väl helt sönderbombat nu.

Man har märkvärdiga förmågor som jude. Åtminstone finns det alltid folk som tror det. Jämsides med min strålande karriär från 1929 och framåt gör en Hitler sin. Jämsides med min och Thomas Manns hybris som författare gör sig alla tysktalande människor sig skyldiga till hybris som tyskar. När jag lämnar Österrike i sticket ockuperas det av Hitler. När jag lämnar England börjar samme Hitler systematiskt förinta dess städer."

"Jag vet hur ödet fungerar. Jag är själv jude."

"Å, det trodde jag inte. Det hade jag aldrig föreställt mig. Snarare hade jag trott er vara en förklädd SS-agent kanske utsänd hit för att mörda mig. I så fall hade SS kunnat bespara sig det besväret."

"Jag lovar er, att det finns många nazister som alltjämt läser och omhuldar er."

"Det tror jag inte på. Min ande och allt vad jag representerar är väsensfrämmande för all diktatur. Vad är jag? Jag är historien. Det judiska folket är världshistoriens starkaste levande inkarnation, och det är historiens sanning och kraft som Hitler är rädd för och som allena kommer att besegra honom. Han tror sig rå på historien med att utrota oss judar. Han rår på oss judar men inte på historien, och det kommer vi judar att få skulden för även efter kriget."

"Ni tror kriget tar slut?"

"Inte så länge jag lever. Det har ju inte ens nått sin höjdpunkt ännu. Men så fort jag har rest bort skall kriget avgöras."

"Vart tänker ni resa? Jag ser inga packningar eller reseförberedelser här i ert hem."

"Jag skall resa med er till Buenos Aires. Finns det inte väl mycket nazister där för att det skall vara hälsosamt för en jude som ni?"

"Ni misstänker mig och driver med mig."

"Jag tvivlar på att ni är enbart jude. Men jag har lovat er att ni inte behöver berätta något om er själv."

Då berättade jag allt. Jag berättade om min fars och mors och lillebrors öde, om min andre bror pianisten och hur han enbart klarade sig så länge han spelade piano och om min syster.

"Jag känner er syster. Bruno Walter har presenterat henne för mig. Toscanini tyckte mycket om hennes röst. Och själv är ni i alla fall en SS-agent? För att klara livet och rädda er familj? Det är otroligt! Då skall jag hjälpa er. Ni kommer att få höra av mig i Buenos Aires.

Livet kommer inte att bli lätt för er. Den värsta delen av kriget återstår, och ni kommer att få stifta bekantskap med dess innersta fasor. Men er uniform kommer att rädda er. Jag är glad att ni inte kom hit på uppdrag att mörda mig. Jag kunde inte bli kvitt den misstanken. Ty Hitler vet, att ingen är farligare än jag för det Tredje Rikets existens, därför att jag är ren och god. Hitler har ingen annan fiende än jag, och samtidigt är det ingen annan än jag som håller honom uppe. När jag är borta kommer Hitlers koloss genast att börja knaka och småningom störta till marken, ty jag är dess lerfötter.

Men jag talar i gåtor för er. En dag kanske ni kommer att förstå mig, men då kan ni lika litet som jag göra något åt saken. Idag kan ni göra något åt saken, men från och med i morgon skall ni liksom Hitler bli maktlösare för varje dag."

Han fortfor att tala i gåtor som en gammal siare. Han märkte att jag inte hörde på och sade då:

"Ni vill kanske gå hem och lägga er. Ni har en mer ansträngande resa framför er än jag. Vi har sett hela skymningens förtrollande skönhet nu, så att vi kan lika gärna kalla det en dag, som engelsmännen säger. Det var välbehövligt att få tala med er. Det fyllde ett tomrum i min själ."

Och vi gick in. Han bjöd mig på ett glas utmärkt likör innan vi skildes, som även hans fru deltog i. Med en glödande patetisk värme i sina ögon som jag aldrig skall glömma skildes vi. Han tryckte min hand och sade: "Lycklig resa."

"Lycklig resa själv," sade jag.

"Min resa blir lycklig."

"Vår, menar du," sade hans fru Lotte.

"Javisst, vår."

"Ni har rest mycket," sade jag.

"Ja, det är min lycka. Men denna resa blir min sista."

Vi skildes. Några dagar senare i Buenos Aires just efter mitt första samtal med herr Peròn blev jag kallad till en hög partiman. Han ville tala i enrum med mig.

"Vi har idag fått nyheten från Brasilien att författaren och juden Stefan Zweig tillsammans med sin fru har tagit gift. De gjorde det dagen efter ert besök hos dem. Vi gratulerar er. Det är er största bedrift hittills. Må vi så driva alla judar i hela världen till frivilligt självmord för deras eget bästa. Heil Hitler!"

Hans ögon glödde av upphetsning. Nu förstod jag något av vad Stefan Zweig hade menat. Jag besvarade avmätt galningens hälsning, och plötsligt insåg jag att nu först började kriget.

Jag återvände sedan till Europa så snart jag kunde.

Hade Stefan Zweig hört någonting om konferensen i Wannsee och därav påverkats i sitt beslut om totalt avståndstagande från denna världen? Det är inte alldeles omöjligt. Om han inte fått några direkta nyheter därifrån så tror jag att han i alla fall hade känt Wannseevibrationerna i luften och att de mer än något annat drev honom till att ta gift, ty så känslig var han.

Jag hörde mycket om Wannsee när jag kom tillbaka, och jag fick en hel del att göra både med onkel Heydrich och Adolf Eichmann under den närmaste tiden i Tyskland. Heydrich hade blivit ett fanatiskt storhetsvansinnigt monstrum. Kristallnatten, då alla judiska synagogor och affärer i Tyskland brändes och plundrades, var hans påfund, och han var den drivande kraften bakom besluten i Wannseekonferensen.

Vem var då Eichmann? Jag hade träffat honom tidigare. Han såg bra ut och var ytterst ordentlig i allt vad han gjorde. Han hade kanske mera än någon annan satt sig in i den judiska problematiken, och med sin noggrannhet ansågs han därför vara den idealiske mannen till att verkställa Heydrichs initiativ: att i praktiken utrota alla judar.

Han visste att jag var jude. Själv skröt han över att vara född i Palestina och behärska både hebreiska och jiddisch, och det var bara en jude som jag som kunde genomskåda honom, och det visste han. Han fruktade mig för att jag var en så duktig och perfekt SS-officer och samtidigt en renrasig jude, hur blåa mina ögon än var. Mina blå ögon hade jag fått från min mormor, och ingenting räddade mitt liv och ingav nazisterna så mycket respekt för min person som den detaljen.

Heydrich kunde jag inte längre tåla, och jag hade numera med flit så litet som möjligt med honom att göra. Eichmann kunde dock i allt sitt översitteri stundom vara mänsklig, och jag kom flera gånger på honom med att tvivla på sin uppgift, som i stort sett var att organisera judeleveranserna till Auschwitz. Vi kom att ha alltför mycket med varandra att göra och att lära känna varandra alltför väl.

När jag återkom till Berlin från mitt Sydamerikabesök möttes jag av två saker: den goda nyheten om min befordran och den dåliga nyheten om min brors försvinnande. Det antyddes för mig att han frivilligt hade gått i koncentrationsläger. Anledningen till min befordran antydde någon för mig att var mitt smidiga åvägabringande av Stefan Zweigs död. Det var den enda fiende Hitler hade fruktat, sade Himmler själv till mig.

Vilka dårar! Att frukta världens godaste man! Visst hade han med sin ordets makt kunnat bli en mer fruktansvärd fiende till nazismen än Churchill emedan tyska var hans språk, men han ville inte bli någons fiende så länge han levde, han dog hellre än gjorde sig till någons fiende, och han skulle kanske nu vara en långt farligare fiende som död.

Med Eichmann vågade jag tala ut om min bror. Eichmann visste allt vad som hade hänt.

"Glöm att du är jude," sade han. "Din mor har avrättats, och din far och dina bröder har avlägsnats. Var glad för det. Ingen familj kan längre påminna dig om din härkomst. Du kan glömma allt nu och behöver inte längre ta någon hänsyn. Din karriär ligger öppen framför dig utan hindrande familjemedlemmar, och den kan bli mera lysande än Himmlers och Hitlers. Tänk inte på judeproblemet. För dig som SS-man med briljanta själsgåvor bör det inte längre existera något judiskt.

Och du kan ingenting göra för de dina. De har tagits ifrån dig, och du har fått din karriär i stället. Det kallas rättvist utbyte: något för något. Du trodde kanske att din ställning inom SS skulle skydda din familj, men en SS-man kan med sin ställning endast skydda sig själv. Du är osårbar så länge du ignorerar din judiska börd. Ingen tänker på den när han ser dig i sin SS-uniform. SS smäller högre än all judendom i världen."

Men jag visste bättre än han hur det verkligen förhöll sig. Genom Wannseekonferensen var den tyska och nazistiska saken definitivt förlorad. Besluten i Wannsee var ingenting annat än en personlig bankruttförklaring av hela den tyska saken. Nazismen, Tyskland, Hitler och Himmler, Eichmann och Heydrich, alla var de redan döda genom denna konferens.

Och var stod då jag? Vad hade jag mera i en sådan omgivning att göra? Endast en sak kunde jag göra: påskynda det utomordentliga fallet och hjälpa till med att få det så raskt undanstökat som möjligt. Jag blev plötsligt den ivrigaste av alla nazister. Alla Heydrichs vansinnigheter, alla Eichmanns vettlösa kraft- och penningslukande lägerorganisationer, alla Hitlers värsta påhitt och Himmlers minst konstruktiva företag, — allt nazistiskt som blott var tillräckligt irrationellt förespråkade jag mest av alla, och folk lyssnade på mig, därför att jag var galen. Alla nazister respekterade mig, och jag märkte till min belåtenhet att min makt växte dag för dag. Jag fick träffa Führern personligen, och han imponerades av mitt nit för hans befängdaste idéer. Jag kunde inte stoppa någon av vansinnigheterna som Wannseekonferensen ledde till. Alltså gjorde jag i stället allt för att sätta dem i sken. Jag blev en inkarnation av alla nazismens självdestruktiva krafter, och alla nazister lyssnade på mig, trodde på mig och tog mitt nit på allvar. Och jag tjöt av hysterisk glädje invärtes, men inte ett leende syntes någonsin på mitt anlete. Mitt ansikte hade fullkomligt stelnat till en SS-dödskalle.

Alla de vansinnigaste talangerna drog jag fram i ljuset och gav ansvarsfulla poster. Genom mig blev doktor Mengele chefsläkare i Auschwitz, och det lägret kostade genom min försorg nästan lika mycket pengar som hela östfronten. Jag kunde inte stoppa judeslakterna — alltså drev jag dem till överdrift, så att de skulle skena iväg in absurdum och avslöja sig själva inför hela världen. Och ingen var jag mera behjälplig än stackars Eichmann. Jag gav honom gränslösa resurser och tid och medel att i oändlighet bygga upp en egen byråkrati vars enda funktion skulle vara att köra judar omkring i tåg i hela Europa. Sålunda kördes tåg som skulle ha fört förstärkning och förnödenheter till Stalingrad i stället med komplett meningslösa laster till Auschwitz, Buchenwald, Dachau och Treblinka.

Det fanns inga skickligare spioner i världen än SS elittrupper. Jag bibehöll mina judiska kontakter, inför nazisterna för att spionera ut dem och inför judarna för att hjälpa. För att bevisa för de judar som tvivlade på mig att jag menade allvar gav jag dem möjlighet och tillfälle att genomföra mordet på onkel Heydrich. När jag åsåg attentatet och Heydrichs fasansfulla blodiga död gick jag avsides till en toalett med ursäkten att jag behövde kissa. Men i själva verket gick jag dit för att ingen skulle få se hur uppriktigt jag log av fröjd. Efter det var mig Pragjudarna gränslöst tacksamma och tillgivna. Det att det kom att kosta dem tusentals liv brydde de sig inte om. De visste att Gud stod på deras sida och att jag mer än någon annan ansträngde mig för att skämma ut den tyska politiken och rasismen inför hela världen för evigt.

Det märkliga var att ingen gissade vad mina innersta tankar var. Den enda som jag ibland fruktade att genomskådade mig var Goebbels, men han var i själva verket för upptagen med sitt för att ägna en framgångsrik SS-man en misstanke. Den som nog visste mest om mitt innersta var Eichmann, men mina syften och motiv fattade han aldrig något av. Han var ju opsykologisk som få och begravde sig själv helt bakom sina diagram och protokoll, organisationer och administrationer för att ge service åt allt utom åt det som gagnade den tyska saken i kriget.

Jag avancerade snabbt i graderna och var snart Obersturmbannführer som Eichmann men långt mer effektiv än denne. Allt mera anlitades jag av Himmler för delikatare uppdrag och som rådgivare, och till min fasa fick jag en gång höra att han tänkte sig mig som sin blivande närmaste man. Han hade ingen aning om att jag var jude.

Med rätta har många sedermera anklagat mig för att ha satt fart på judekarusellen, och visst var jag i betänkligt hög grad ansvarig för det ständigt ökade tempot i expedieringen av mitt eget folk. Men jag var SS-man till kropp och själ även om jag också var jude. För mig som SS-man helgade ändamålet alla medel, och mitt högsta syfte var att i så hög grad som möjligt skämma ut den tyska anden inför världen. Jag kunde inte stoppa kriget eller judeförföljelserna. Jag var lika maktlös som alla andra, och denna terrorism mot judarna hade gradvis vuxit upp i vårt land sedan min barndom under tio års tid. Jag kunde inte stoppa den. Men jag kunde driva dess galenskap till sin spets för att för tid och evighet komma rasismen som fenomen på skam, och det vet Gud att jag ansträngde mig till det yttersta för att göra. Och hade inte Eichmann lyckats avrätta sex miljoner judar i Tyskland så hade det aldrig funnits anledning till att grunda staten Israel, judarnas äntliga hemborg och fristad på jorden. Det låter cyniskt, men cynismen kommer från SS-anden i mig.

Det fanns dock många som gjorde det lilla de kunde för att rädda någon. Högsta chef för SS var som bekant onkel Himmler. Han hade stundom ohyggliga plågor på grund av en obotlig inre sjukdom. Detta var hans största problem, och han frågade en gång mig om jag visste någon läkare som kunde hjälpa honom. Jag skaffade honom då en judisk läkare som kunde hjälpa honom. Alla tyska läkare hade av SS-chefen utdömts som inkompetenta efter resultatlös vård, men min judiska kandidat fick omedelbart positiva resultat. Denne läkare hade, trodde många, en undergörande kraft i sina händer, och blott med massage kunde han åstadkomma mirakler. Han masserade Himmler och åstadkom mirakler. Som tack var Himmler beredd att ge honom förmögenheter, men det enda min läkare ville ha var så och så många tusen räddade judeliv. Det skar sig, men han fick vad han ville. Med tiden kom han att genom sina undergörande händer rädda tiotusentals judars liv. Det var den enda betalning han krävde, och Himmler gick med på allt bara han fick sina plågor lindrade, ty även Himmler var bara en människa.

Jag gjorde dock min sak lite för bra. En dag kallade själve Heinrich Müller mig till sig, och jag såg genast på hans ansikte att han hade en dödsdom att meddela mig. Han log grymt i ett överdrivet försök att vara vänlig medan hela hans väsen lyste av sadism. Jag fick sitta ner och ta en cigarr, vilket jag tackade nej till. Müller började gå omkring i rummet och mest av och an bakom min stol medan han talade.

"Ni är en lovande ung man och en av SS mest energiska och omistliga krafter. Under hela er karriär har det bara sports gott om er, och era höga vitsord har bara blivit högre och regnat tätare under det sista året. Tredje Riket är er tacksam. Utan män som ni skulle vår höga kampmoral på många håll sjunka. Och just för att ni är så särdeles nyttig," här böjde han sig fram mot mig, "har ni anförtrotts ett ovanligt krävande uppdrag." Han gjorde en paus, och jag förstod att han väntade sig av mig att jag skulle säga något.

"Vad då?" sade jag helt kort.

"Ni skall inspektera alla koncentrationsläger och se till att de allesammans blir vattentäta institutioner."

Jag förstod genast vad han menade med vattentäta institutioner. Jag skulle alltså se till att varje förintelseläger blev omöjligt att fly från och omöjligt för någon att blicka in i utifrån. Jag skulle försäkra nazismen om att den skulle få utföra historiens mest omfattande brott i fred och bakom lyckta dörrar. Jag frågade endast lamt:

"Och varför har jag utsetts till detta?"

"Det kan ni väl förstå?" Han log infernaliskt. "Eichmann har blivit vår främste teoretiker i organiserandet av den slutgiltiga lösningen på judefrågan emedan han är så teoretiskt grundligt insatt i ämnet. Ni skall bli vår främste praktiker."

Jag skulle alltså bli chef för nazismens kloakrensningsindustri, rikets högsta bödel och massavrättningsorganisatör. Vilken ära!

"Ingenting sker utan att det är någon mening med det," sade jag lakoniskt.

"Ja," svarade Müller ironiskt, "det är alltid bäst som sker. Ni har rätt inställning, min vän. Ni avreser i morgon bitti till Breslau."

Följande morgon satt jag på tåget till Breslau. Jag skulle aldrig få se det levande Berlin mer.

Jag menade allvar med att uttrycka att ingenting sker utan att det är någon mening med det. Det var den tanken som gjorde det möjligt för mig att ta i tu med min uppgift. Hade jag inte haft den filosofiska inställningen hade jag omedelbart slagit bakut och gått under, ty Müller misstänkte att jag var jude. Det var bara därför han hade givit mig uppdraget, för att göra det så djävligt för mig som möjligt och samtidigt pröva mig om jag höll som nazist eller om jag skulle förlora självkontrollen. Men just för att jag var mera jude kunde jag hålla masken och gardera min själ med filosofi. Jag tror inte att någon nazist utom jag hade stått ut med den fasliga uppgift som jag stod inför. Min uppgift var att iscensätta all tyskhets offentliga avrättning genom att organisera tyskarnas hemliga förintelseläger för judar. Jag visste att det slutgiltigt var tyskarnas offentliga avrättning inför historien det gällde, och denna kunde jag med att regissera emedan jag var jude. Jag tror bara det är judar som ser när ett världsrike börjar gå under och att det bara är de som då tyst kan stå och se på och låta det ske.

Det var i Breslau jag träffade Alexander, en annan judisk SS-officer. Vi fann genast varandra. Han liksom jag hade av sina föräldrar skickats i SS skola för att han skulle rädda sig själv och kanske komma i ställning att beskydda familjen. Men han stod inte ut med sitt dubbelspel som jag, ty han hade ingen distans till det. Han hade fått se ett koncentrationsläger i praktiken, och det hade nästan drivit honom från vettet.

"Hur kan du acceptera din uppgift som högste koncentrationslägers-kommendant? Hur kan du uthärda att stå i spetsen för judeförintelserna en enda dag?"

"Det är enkelt," sade jag. "Jag försöker se det i stort. Det är inte judarnas gravar vi gräver utan tyskarnas. Det är deras förintelse det gäller och inte judarnas. För vårt folk är detta en kris och kanske vår största kris i historien, men vad är en kris? En prövning och pånyttfödelse. När alla dessa fasor är över om kanske tre år skall Tyskland vara reducerat till en rykande grushög medan Israel skall ha återuppstått från de döda för första gången på två tusen år och plötsligt utgöra en stark enad livskraftig och energisk nation i motsats till det då för alltid stukade Tyskland. Allting har en mening. Ju svårare vi får det nu, desto bättre får vi det sedan. Har du inte läst Theodor Herzls skrifter? En ny stat Israel är ju allt vad historien i detta sekel har handlat om och försökt att i praktiken komma fram till, och detta är den slutgiltiga prövningen. Klarar vi detta klarar vi allt. Judendomen måste korsfästas för att kunna återuppstå som självständig suverän nation. Jag gör detta för att definitivt sätta det sjunde och sista inseglet på Tysklands fall som världslig makt och kulturcentrum. Ur Tysklands svarta aska skall den nya staten Israel växa fram, och den föds här i dessa koncentrationsläger, som jag har fått som uppgift att förverkliga. Genom att skapa historiens ohyggligaste dödsläger ger jag mitt judiska folks stat Israel logiskt existensberättigande inför hela världen. Ingen kommer mera att förfölja eller förneka Israels rätt till att leva när dessa förintelseläger efter Tysklands fall blir kända av världen."

"Du är galen," sade min vän. Han var modig nog att frånsäga sig sitt ansvar inom SS och i stället yrka på att få komma ut till östfronten, som redan då var allmänt beryktad som 'avrättningsplatsen' för alla tyskar. Dit skickades alla som man ville bli av med som kanonmat. Där gav han sig snarast möjligt åt ryssarna som fånge, och så slapp han ifrån det sjunkande skepp som Tyskland var. Ryssland var dock ett redan sjunket fartyg, vilket han fick erfara, ty där fick han ett om möjligt ännu värre helvete i rysk fångenskap än vad han hade haft i Tyskland.

Jag fullgjorde min uppgift till punkt och pricka. Jag var minutiöst noggrann med varje detalj. Mina koncentrationsläger krävde en enorm stab av militärer, vakter, läkare och sanitetsvårdare. Ingen tysk och ingen jude skulle ha någon anledning att vantrivas i något av mina koncentrationsläger. De var ypperliga rekreationsställen som skulle sluka astronomiska belopp, men alla mina krav tillgodosågs: koncentrationslägren var ju Saken som var viktigare än allt annat och för vilken inga kostnader fick skys. Jag ruinerade det Tredje Riket med mina praktfulla koncenterationslägersanordningar. Det är jag säker på. Hur sedan mina konstverk fuskades bort och blev till djurfarmer och slakthus för svin att salta ner människor i är en annan historia: koncentrationslägrens etiska, hygieniska och kulturella förfall gick lika raskt som det Tredje Rikets. Och vid det laget när lägren var färdiga ormgropar för levande kadaver att vältra sig i hade jag redan tagit min hand ifrån dem och med enbart goda vitsord redovisat mina resultat för herrarna Himmler, Hitler, Bormann och Müller. Müller själv var förvånad över konsekvensen i min perfektion. Jag hade lyckats hålla masken.

Men bakom masken triumferade jag över dem alla, ty jag hade gjort dem till världshistoriens största och uslaste mördare.

Min nästa uppgift blev Warszawaghettot.

Mina order var klara. Jag hade fått dem av Himmler själv personligen mellan fyra ögon.

"I Warszawas ghetto har funnits 600,000 judar församlade, som därifrån har styrt hela Polen underjordiskt och dess motståndskamp mot oss. Innan året är slut får det inte finnas en jude kvar i Warszawa!"

Jag skulle alltså personligen likvidera hundratusentals män, kvinnor och barn av mitt eget folk. Jag kände min hals tillsnörpas inför emottagandet av denna uppgift. Himmler sade också till mig, att jag var den enda som var kvalificerad för uppdraget.

"Ni har visat vad ni duger till. Ni måste nu duga till mera." Han menade att ingen annan dög till vad jag dög till. Han hörde till dem som inte hade en aning om att jag var jude.

Jag kom till Warszawa och satte mig till en början in i förhållandena där. Ghettot höll på att avfolkas, och dess invånare fördes metodiskt till Treblinka för att dö, men motståndet i ghettot blev värre för varje dag. Varje dag lönnmördades inte bara tyska, polska, ukrainska och litauiska poliser och soldater som hunsade med judarna utan även SS-män. Repressalierna tilltog i värre takt än motståndet, varvid motståndet blev ännu mera hårdnackat och svåråtkomligt. Det höll på att utveckla sig till en brydsam historia, och då insåg jag att jag kanske i alla fall hade kommit på rätt ställe.

En dag råkade jag passera ett ställe där judar misshandlades. Man försökte tvinga en ung man till att tala, men han vägrade. Jag kunde inte undgå procedurerna därvid. Något i den envise mannens yttre frapperade mig. Jag avbröt behandlingen och befallde att själv personligen få ta i tu med fången. Jag blev lämnad ensam med fången bakom lyckta dörrar som bara jag hade nyckeln till. Den unge mannen i fråga var min lillebror Friedrich.

Han hade misshandlats svårt, och brutna revben stack blodigt ut ur köttet på honom. Hans ena öga hängde på kinden.

"Känner du igen mig?" frågade jag honom.

"Ni är en SS-officer. Jag känner ingen SS-officer."

"Det är bra. Håll masken. Jag skall hjälpa dig. Du tror att jag inte längre är den jag var, men jag är mera så än någonsin. Om jag skall kunna hjälpa dig måste du hjälpa mig. Vi måste köpslå med varandra så att vi kommer till en uppgörelse. Du skall bli min agent i ghettot, och därigenom skall alla tyskar lämna dig i fred. Du skall få vård och gå frisk tillbaka till ghettot. Ingen skall veta att du är agent hos oss, ty du skall berätta för dem att du i mig har en agent hos de makthavande. Du skall regelbundet komma till mig personligen med rapporter, och i utbyte skall jag ge dig och ghettot hjälp."

"Vad då för hjälp? Dödshjälp? Det är den enda hjälp vi kan få."

"Warszawaghettot skall genom din och min insats bli det största problemet för Berlin, nazismens största nederlag och blodigaste katastrof. Det kommer att kosta otaliga judars liv, men Hitlers förlust blir större. Jag skall rapportera för dig hur ni skall få vapen och meddela dig nazisternas strategi. Varenda judisk man i ghettot skall av mig få ett gevär att skjuta ner minst tjugo tyskar med, ty så mycket mer värd är en fri man mot en förtryckare. Ni är fria i ghettot. Tyskarna i nazismens diktatur är de som sitter i klistret, och det klistret blir värre för dem för varje dag. Har du hört om Stalingrad?"

"Då är det sant?"

"Tyskland håller på att gräva ner sig, och när det väl är nergrävt skall det aldrig stå upp igen, men Israels fria folk skall aldrig någon lyckas gräva ner. De skall uppstå från de döda i all evighet."

"Nu känner jag igen dig. Men är du säker på att ingen hör oss?"

"Ser du inte vem jag är? Vem kan höra en SS-generals innersta tankar?"

"Vad är SS egentligen?"

"SS är Hitlers stora lysande självmördarbataljon vars uppgift det är att bereda nazismens undergång och sedan förinta sig själv. Och som du ser har jag, en jude, just nu den mest ansvarsfulla och känsliga positionen i Tyskland: jag skall se till att Warszawaghettot skall bli hundra gånger mera besvärligt för Tyskland än vad det kunde ha varit. Eichmann är en loppa mot mig. Heydrich är död, Müller har jag besegrat, och Himmler beundrar mig och har visat mig ensam sitt största förtroende. De enda som misstror mig är Goebbels och Bormann, men dem har jag ingenting att göra med. Det är bara Himmler och Hitler som står över mig i det Tredje Riket, och de har ingen makt över mig. Himmler har sagt, att judarna har sig själva att skylla för att de förföljs som de gör och att det aldrig hade förföljts en jude i Tyskland om inte judarna själva hade velat det och varit ansvariga för det. Han menar alltså, och det menar alla nazister, att det inte händer någonting ont i Tyskland som det inte ligger en jude bakom. Tyskland håller på att gå under, och här ser du juden som ligger bakom. Heydrich var en annan."

Friedrich min bror kunde inte bärga sig. Genom blodet och tårarna blev han mer och mer förtjust, och till slut kunde han inte låta bli att omfamna mig och kyssa mig. Han grät och blödde och var halvdöd men hade glömt bort sitt ena förlorade öga. Ingenting gjorde ont längre för honom, ty han hade funnit mig.

"Ger du oss vapen skall vi slåss till sista man och inte ge upp förrän den sista spiken har slagits in i all nazisms och rasisms moraliska likkista. Vi skall få Warszawaghettot att flamma för evigt som rasismens ohyggligaste nederlag genom tiderna. Vad jag tycker synd om tyskarna som är så maktlösa mot ödets manipulationer med dem! De kan ju inte längre tänka själva utan är helt besatta av det vanvett som helt och hållet har kommit utifrån och förhäxat hela nationen. Vilka fruktansvärda krafter vi har att kämpa mot!"

"Ja, och vårt enda vapen är vett och sakligt omdöme. Vi har distans till vad som försiggår, och det är vår styrka. Nazismens svaghet är dess totala subjektivitet. En sådan håller inte, ty den är en inbillning och personlig föreställning och inskränkthet. Endast de som aldrig förlorar blicken för det stora hela, som aldrig tar parti för någon grupp eller låter sitt universum bli mindre än det verkliga oändliga universum, vilkas gud icke är nationell utan universell, kan bestå och leva livet på rätt sätt: sunt och förnuftigt. Ty mot det sunda förnuftet slår alla egensinniga viljor sina pannor blodiga."

"Du låter precis som vår gamle rabbin."

"Jag är tacksam för att jag hade någon. Kom hit varje morgon klockan nio, så skall du få veta allt om varje dags program och möjligheter."

"De flesta fryser eller svälter eller ruttnar ihjäl i sina sjukdomar."

"Det är enbart nyttigt och moraliskt uppbyggligt att aldrig äta sig mätt. Jag ska dock se vad jag kan göra. Men nu måste du få vård."

"Sätt bara ihop mina revben igen och stoppa in dem under skinnet på mig, så kan jag börja arbeta."

"Det är bra. Du får två dagars sjuksemester."

Jag öppnade för oss och gav en order:

"Denne man är nu vår spion. Se till att han får den behandling som varje jude förtjänar som hjälper nazismen till seger."

Och han fick genast en samling ompysslingsivriga sköterskor omkring sig, som gav honom mjölk och honung och moderlig vård så att han inom två dagar kunde återvända till ghettot. Ögat kunde dock inte återställas, men jag sade till honom att fördubbla synen på det andra, så skulle han se bättre än någon krypskytt med kikarsikte.

Det slog mig sedan att vi inte hade talat ett ord om musik. Det fick vänta till efter kriget.

Tre dagar senare kom det en expressorder direkt från Himmler: "Inled förintelsen av Warszawas judekvarter omedelbart."

Jag visade det för min bror, som visste vad han hade att göra. Han hade fört vidare allt vad jag hade avslöjat för honom: Hitlers innersta avsikter, den systematiska judeutrotningen, och koncentrationslägrens innersta funktioner. Han visste och judarna i ghettot visste genom honom att de hade ingenting att förlora och att vad som helst skulle ge dem en klar moralisk seger över tyskarna, bara de tog initiativet. De inledde sitt berömda uppror samma dag. Det var i elfte timmen.

Min ställning blev sedan svårare för varje dag. Ghettot brann, och dess inmurade invånare brann inne. Jag fick en häftig press på mig ovanifrån för att jag inte hade inlett anfallet innan de hunnit organisera sitt uppror. Hitler och Himmler var oroliga för mig och litade inte längre på min moral. De insåg att de inte visste var de hade mig, och de kunde inte byta ut mig mot någon annan.

Utan mig hade det inte blivit något uppror, och mitt inmurade folk hade inte haft några vapen ens att försvara sig med. Berlin visste inte och anade inte att jag låg bakom detta otroliga uppror, denna djävulska komplott mot det Tredje Riket. Den enda som jag anade att visste något om mina otroliga intriger var amiral Canaris, chefen för underrättelsetjänsten, men å andra sidan hade jag grunder för att misstänka att han skötte ett liknande dubbelspel själv. Vi två hade alltid haft respekt för varandra, jag för honom som den hederligaste av alla tyskar, och han för mig som den mest grymma och infernaliska av alla SS-generaler, vilket jag var.

En dag kom en av mina underordnade till mig och sade: "Vi har infångat den främste av ghettots vapensmugglare."

"Jaså. Gratulerar. Vad tänker ni göra med honom?" sade jag avmätt.

"Jag ville ge er chansen att besluta om hans öde, ty ni känner honom."

Jag förstod. "För in honom," sade jag. Det var min bror. "Jaså," sade jag, "ni har lurat oss. Vi trodde vi kunde lita på er såsom vår främsta spion bland varelserna där inne, och så smugglar ni vapen åt dem och nämner ingenting till oss om att de tänker använda sådana!" Jag slog honom på käften. Det hörde till teatern. Sedan bad jag mina underordnade att gå.

"Det var svårt det här, min bror. Du vet att jag måste låta skjuta dig."

"Det gör inget. Du lever kvar, och du är vår främste förkämpe."

"Himmler bereder mig ständigt obehag så länge revolten pågår. Jag får mer och mer av mitt eget folks blod på mitt samvete för varje dag, samtidigt som tyskarna mindre och mindre dör som flugor. Det var roligt de första dagarna, men nu är det inte roligt längre. Vad skall vi göra?"

"Skjut mig, så räddar du dig själv och vårt uppror."

"Jag kan inte skjuta dig. Du är min bror och därtill en framstående dirigent. Att det skulle gå därhän! All skönhet i musik och kultur dränks i vredens svarta terror, och jag går klädd i dess uniform som är dess värsta fiende. Men så länge terrorn har förtroende för mig kan jag fräta på den.

Men jag kan inte skjuta dig, min bror. Vi har gjort vad vi har kunnat. Vi har presterat ett ypperligt uppror som historien aldrig kommer att glömma, och det har fått det Tredje Riket att skaka värre än vad Stalingrad fick det att göra. Vi kan inte göra mera. Jag skall låta dig komma undan, och det skall tvinga mig till att be Himmler om avsked."

"Du kan inte begära avsked. Vi behöver dig som du är."

"Jag har gjort mitt. Tyskland har redan fallit. Stalingrad är över, och Warszawaghettots fantastiska uppror kommer att sätta sprutt på alla motståndsrörelser inom Hitlers gränser. Lika litet som jag vill vara med om att utplåna ghettot och se upprorets tappraste ledare dö i kvarterens mordbrand vill jag vara med om att förinta nazismen och bränna upp Tyskland levande, vilket kommer att ske. Jag har tagit aktivt del i allting hittills och förberett allt ont som kommer att hända, men när det händer vill jag inte vara med. Så feg är jag. Jag tar avstånd från det Tredje Riket efter att ha satt det i brand. Jag lägger ifrån mig min dödsuniform. Du får ta den på dig med mina mörka glasögon, så känner ingen igen dig när du går ut härifrån. Vi liknar ju varandra. Men raka dig först. Därför har ingen sett likheten mellan oss: du är smutsig medan jag är ren. Och slå mig sedan medvetslös. Du måste slå hårt, för jag är dålig på att simulera."

Min bror gjorde som jag bad honom. Efter att ha tvättat och rakat sig gav jag honom min uniform, varpå han slog mig medvetslös. Kriget hade lärt denne finkänslige musiker att bruka såväl mordvapnets som nävrättens våld.

Han gick sedan lugnt ut, stängde min dörr bakom sig och blev framsläppt överallt. Alla fruktade hans svarta dödsuniform med generalsrang. Det var revoltens största triumf: en judisk spion åt tyskarna blev för en dag general inom SS. På så sätt var vi två judiska generaler i SS.

Han använde sin kostymering till att ta sig raka vägen tillbaka till ghettot. Där deltog han sedan i kampen intill slutet. Ofta lockade han dussintals tyskar i fördärvet med min uniform. SS blev Hitler-Tysklands bane i det civila, i kriget och till och med i Warszawaghettot, ty där SS-män kallade till sig tyskar i ghettot väntade dem döden, och de överlevde inte för att varna sina kamrater. Speciellt farlig för tyskarna var den SS-general som ledde åtskilliga operationer inne i ghettot. Men han var då den enda SS-generalen i Warszawa, ty hans bror hade så fort han vaknat till sans begärt förflyttning och avsked för sin beklagliga försummelse, den första i hans karriär.

Jag blev dock inte skjuten. Himmler var vänlig mot mig.

"Nåväl, ni har gjort undan det värsta och viktigaste. Resten är ren rutin som vem som helst kan göra. Ni slipper det tråkiga arbetet att mala Warszawaghettot till grus. Det kan vanliga grovhuggare göra."

I stället sändes jag till Japan för att övertala japanerna till att förklara Ryssland krig. Det var ett omöjligt uppdrag, och jag visste det. Alla visste det. Jag sändes till Japan för att jag skulle bli den som misslyckades med uppgiften så att de sedan kunde expediera mig som straff. Eftersom det förväntades av mig att jag inte skulle lyckas misslyckades jag desto rejälare. Jag knöt kontakten med flera amerikanska och brittiska spioner och agenter och blev själv nu en spion för västmakterna. Och min främsta uppgift som sådan blev att till varje pris se till så att Ryssland inte deltog i kriget mot Japan. Eftersom min order från tyskarna var att tussa Japan på Ryssland passade min ställning i Japan perfekt som hand i handske med min andra uppgift att hålla japanerna borta från Ryssland. Det var ett jobb som passade mig.

Tänk er: en judisk SS-general brittisk agent! Det var otroliga tider vi upplevde.

Jag skall inte här närmare redogöra för mitt samröre med Richard Sorge, som var nog så intressant. Vare det nog sagt, att jag fick mina första viktiga ryska kontakter genom honom.

En av mina bästa vänner i Tokyo var en viss amerikansk vetenskapsman anknuten till deras spioncentral i Hongkong. Det var inte Oppenheimer, men han kände Oppenheimer och visste vad denne höll på med i absolut isolering. Han avslöjade det för mig en sen afton i en opiumkrog:

"Du förstår, jag kan tala om det för dig fastän du är en jävla nazist, för du arbetar ju för Churchill — det har jag sett bevis på. Mycket har vi genom dig fått veta om Gerry som vi inte hade en aning om. Men vi vill veta mera. Och du måste skaffa oss de rätta upplysningarna. Du vet säkert mer om Gerry och hans familj än vad som är nyttigt för dig att veta, med tanke på din hemliga tjänst hos hans brittiska majestät — visste Gerry om det skulle de kalla hem dig genast och skjuta dig. Det gör de kanske i morgon. Men vi måste veta en sak. Du måste säga allt vad du vet, och nu är rätta tillfället, ty aldrig har vi varit mera fördunklade i skallen än nu, och därför kan vi vara fullkomligt öppna. Vi behöver inte vara rädda för varandra. Du skall ge mig den information jag behöver, du ska säga mig allt, och priset jag skall ge dig för det är att jag ska säga dig allt."

Och så rabblade han upp hela det amerikanska atombombsprojektet in i minsta detalj som en utantilläxa inlärd enkom för tillfället.

"Förstår du?" fortsatte han. "Vi har en bomb i sikte som vi ska fälla över Tyskland så att det inte blir sågspån kvar av Berlin, Hamburg, München och Dresden. Förstår du? Förstår du att det är sant som jag säger? Förstår du att inte en tysk skall överleva? Förstår du att inte en tysk och inte en japan har en chans mot oss?

Förstår du vilken makt vi har? Inte hela världen har en chans mot oss när kriget är över. Vi kommer att släppa de färdiga bomberna, och det kommer att avsluta kriget med historiens största stjärnsmäll. Det blir bara en stor skräll, men den blir nog för alla tider och för att befästa vår absoluta makt i världen fram till nästa sekelskifte åtminstone och kanske hundra år till. En nations världsmakt varar i tre hundra år. Så länge härskade Grekland, Rom, Bysans, Muhammed, kyrkan, Turkiet och England. Med all sannolikhet kommer vi även att ha absolut makt över världen i tre hundra år."

Jag förstod fullkomligt vad han menade och tog honom på fullaste allvar. Men jag var fast besluten att bara för att jävlas göra mitt bästa för att USA genom denna fabulösa bomb inte skulle få all makt över världen ensam, och jag kom att tänka på min stackars vän Richard Sorge, som åkt fast när han tänkt fly till USA.

"Vad vill du nu ha av mig?" frågade jag.

"Har tyskarna något liknande projekt på gång?"

Jag berättade allt vad jag visste om Vedergällningsvapen 2, den genialiske ingenjören Wernher von Brauns livsverk, som han redan visste allt om, och jag förklarade för honom att denna tyskarnas banala sysselsättning omintetgjorde all högre syftande fysisk forskning.

"Jag visste det," sade han brett leende. "Jag vet var jag har dig, och nu vet USA att det har ditt land i en musfälla. Jag ska se till att inga bomber släpps över Tyskland. Men då måste du göra allt för att hjälpa oss få slut på kriget."

"Jag känner en viss Stauffenberg."

"Berätta."

"Han tänker mörda Hitler."

"Det låter bra. Vad mer kan du göra?"

"Hur vore det om jag tussade ryssen på Japan?"

Det var djärvt. Den knappt uttänkta tanken bara slant ut på min tunga, och jag trodde mig ana att jag tänkt för högt.

"Ryssland i Japan? Ryssland har väl nog att göra i väster?" Han var inte glad längre. Men jag hade redan gått för långt. Jag fortsatte:

"Tyskarna har förlorat mot ryssarna redan. Ryssarna har bara att bekvämt promenera in i Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien. Tyskarna vet att de redan har förlorat kriget på östfronten. De har inte förlorat det på västfronten ännu, och därför klamrar de sig så envist fast vid sitt försvar där.

Min uppgift här i Japan var att få japanerna att angripa Ryssland. Det är en omöjlig uppgift. Men jag kanske kan få ryssarna att angripa Japan. Jag har vissa kontakter. Ett krig mellan Ryssland och Japan skulle försvåra ryssarnas framgångar i Europa och förhindra att de inte redan erövrat Berlin när ni äntligen väljer att landstiga på kontinenten. Vad jag menar är: fick jag till ett gurgel mellan ryssen och Japan skulle kanske inte hela Europa bli ryskt."

"Det låter intressant vad du säger. Jag ska föra dina idéer vidare. Men vänta ett slag med att handla. Jag måste veta vad de mina tänker om din plan. Jag fruktar nämligen att de inte vill se en ryss sätta sin fot i Japan."

Sedan pratade vi bara strunt tills vi skildes.

Följande dag fick jag ett telegram från Berlin. En japansk militär med löjtnantsgrad kom strikt med det till mig. Därav förstod jag att det var ytterst viktigt och hemligt.

Det var direkt från Himmler och löd helt kort:

"Kom genast till Berlin."

Jag visste att det var min dödsdom. Jag handlade genast, smög mig ut ur mitt hotell och sökte asyl på ryssarnas spioncentral, där jag mottogs synnerligen väl, emedan jag förklarade allt för dem: mitt dubbelspel och mina kunskaper om tyska, brittiska och amerikanska statshemligheter. De var mycket glada åt att jag kom, och förberedelser för mitt smugglande till Moskva vidtogs genast.

För sent fick jag iväg ett meddelande till min amerikanske professor att komma med. Det var av ren instinkt jag handlade. Min kurir kom tillbaka med den olevererade noten och berättade att min vän hade anhållits av japanerna för spioneri. Det betydde att han för tillfället definitivt var satt ur spel.

Jag hade handlat klokt som diskret och osynligt smugit mig ut från mitt rum och in till ryssarna. Ingen tysk eller japan hade någon aning om var jag var, och det gällde att lämna landet kvickt innan de fick veta någonting. Ty inom såväl japanska och tyska gränser var jag nu endast säker som försvunnen eller åtminstone obefintlig.

Som sagt, jag emottogs med översvallande vänlighet av de godtrogna ryssarna, som min kollega Richard Sorge hade varit ädel nog att rekommendera mig för innan han åkte fast, och ingenting gladde dem så och beredde vägen för mig till deras hjärtan så som det faktum att jag ämnade fullständigt förråda mitt hemland åt dem. Richard Sorge gav dem segern vid Stalingrad. Jag gav dem Tyskland.

Dock var det nästan mot mitt samvete. Jag förstod genast vem Stalin var, fastän jag aldrig fick se honom. Trådar av hans infernaliska spindelnät var utspända över allt i alla ryska byråer och instanser, och det gällde att vara vaksam så att man inte snubblade på dem. Hitler var värre än Caligula, men Stalin var värre än Hitler, ty Stalin höll masken, en sfinx' ogenomträngliga stillsamt oföränderligt tryggt leende mask, bakom vilken ett tyranni doldes vars fasor världen aldrig har sett maken till. Hitlers fasor avslöjades så småningom i praktiken. Stalins fasor, mångdubbelt värre än Hitlers, har aldrig avslöjats i praktiken.

Ändå kunde jag inte annat än älska det ohyggliga utarmade förtvivlade omänskligt lidande Ryssland som jag lärde känna. Det var Dostojevskijs ohyggliga mardröms-Ryssland. Så förklarade den mest sympatiske ryssen jag lärde känna saken för mig:

"Före revolutionen fanns det människor i Ryssland som hade det bra. Det var tsaren, Leo Tolstoj och deras aristokratiska släkte, men det fanns även de som hade det dåligt, och det Ryssland som hade det dåligt ställt representerades av Dostojevskij. I och med revolutionen sopades tsarernas och Leo Tolstojs aristokratiska värld bort och ingenting blev kvar. Men det lidande, förtvivlade eländiga Ryssland, som Dostojevskij beskrev, visade sig då vara det eviga Ryssland, ty detta arma svältande sjuka Ryssland bredde genom revolutionen ut sig och lämnade ingen plats till övers för något annat än fattigdom, svält och lidande, och genom samma revolution har alla Dostojevskijs spådomar besannats och skall de besannas. Ryssland har genom revolutionen sagt ett ord som hittills smäller högst i världshistorien och som har fått hela världen att lystra och alla människor att i Ryssland antingen se världens ledare, frälsare eller största fara. Ännu har inte Ryssland utökat sin gräns ända fram till Elbe, som Dostojevskij förutsade, men detta är nu på väg att hända. Ryssland har genom sin revolution som enda nation i världen avskaffat all sådan korruption, utsugning och självsvåld som kapitalismen möjliggör, och därigenom har Ryssland blivit all världens enda alltigenom kristna nation.

Vilken ironi då att dessa moderna ryssar förkastar Dostojevskij, socialisten, och upphöjer Tolstoj, den rike aristokraten! Tolstojs skrifter trycks i ständigt nya upplagor och läses flitigt medan Dostojevskij, den störste och mest ryske av alla ryssar, är bannlyst. Däri och endast däri ligger Rysslands fara, ty Tolstoj och Dostojevskij är lika viktiga för Ryssland. De utgör tillsammans ett Ryssland som är osårbart och oomkullrunkeligt, och om en av dem förskjuts förlorar Ryssland antingen sin själ eller sin kropp, och det kan icke klara sig med endast det ena av dem. Tolstoj är kroppen och Dostojevskij är själen, som Meresjkovskij så kristallklart åskådliggör, och en kropp utan själ eller en själ utan kropp kan ingendera fungera. Kroppen har tagits vara på: Tolstoj dyrkas fortfarande, men själen har gått förlorad: Dostojevskij förtigs, och endast den obalansen har möjliggjort ett tyranni som Stalins. Endast därför har diktaturen och terrorn blivit total, och det enda som kan rädda Ryssland är att Dostojevskij, den eviga ryska själen, åter får komma