Den 25:e agusti fick jag beskedet att jag var gravid igen. Jag blev glad och visste att nu skulle allt gå bra och jag skulle om ca 8 månader hålla en liten bebis i mina armar. Det var något som jag efter Johans död hade saknat, att den bebisen jag skulle få i mina armar inte var där. Utan var i himmelen istället.
Visst kände jag mig orolig över att det även denna gång skulle gå fel. Har man varit med om det som jag hade, att ens barn dör utav en missbildning, blir man orolig och oroar sig över allt annat som kan gå fel i en graviditet, förlossning och det första av bebisens liv. Fast det mesta av tiden var jag ändå lycklig över att jag var gravid och jag mådde rätt så bra.
Jag hade lite ont i magen när livmodern växte det stramade och drog. Det berodde på sammanväxningarna från kjesarsnittet sa min barnmorska.
Vi var på många fler kontroller och mycket tidigare än vanligt på MVC både hos barnmorskan och läkaren. Vi gjorde även fyra ultraljud, det första för att jag hade ont i vänster sida av magen när jag var i vecka 6, läkaren ville kontrollera så att det inte var ett utomskveds-havandeskap. Som tur var det inte det, när vi satt och väntade på ultraljudet uppe på kvinnokliniken då passerade många funderingar över på vilka fel det kunde bero av varför jag hade ont. Vi fick se den lille på ultraljudsbilden och se det lilla hjärtat slå. En bra stund efter det ultraljudet kände jag mig lättad över att jag vissste att det fanns ett litet begynnade liv därinne, för jag hade ju sett hjärtat slå. Var därmed inte lika orolig över missfall som jag hade varit innan.
I vecka 18 var vi på det ultraljud där de speciellt skulle titta efter njurarna och att bebisen inte var missbildad. Men just denna dag var det snöoväder som gjorde att nästan alla blev insnöade och vi kom inte iväg för all snön. Då blev jag hemskt orolig och oroade mig över allt som kunde vara fel. Den dagen vill jag helst slippa att återuppleva, men när vi väl kom till läkaren sa han att allt var bra. Han sa att allt såg bra ut. Läkaren måste ha varit duktig på att lugna mig för jag var inte alls orolig efteråt, men i pappren som jag fick efter förlossningen stod det att han hade inte kunnat se något alls. Tur att jag inte visste det då för då hade jag väl varit orolig de två veckorna innan vi hade tid för nästa ultraljud.
Det ultraljudet såg läkaren att bebisen drack och kissade när han undersökte magen. Då kunde han konstatera att denna bebis inte hade samma missbildning som Johan hade.
Graviditeten fortgick och jag var inte längre lika orolig. Men jag hade en del besvär med halsbränna, det hjälpte inte vad jag än gjorde. Det stramade i magen och musklerna runt omkring värkte medans magen växte sig större. Det var svårt att gå några längre sträckor utan att det gjorde ont i magmusklerna. Det gick över när jag fick ligga ner och vila ut, så jag tillbringade mycket tid med att ligga ner och sova. För jag var även ofta väldigt trött. Det var besvärligt att få sova några längre stunder för bebisen sparkade, rörde sig och tog spjärntag inne i magen på mig.
I vecka 30 var vi på vårt sista ultraljud, läkaren tittade på om bebisen växte normalt och om det fanns tillräckligt med fostervatten (Johan hade inte haft något fostervatten). Bebisen var tillräckligt stor för sin ålder och det fanns fostervatten så allt var bra.
Jag hade mycket förvärkar så vi var upp till förlossningen pga falsklarm en sisådär fyra gånger. Jag gick över tiden med ca 11 dagar. De sista veckorna oroade jag mig över allt som kunde gå fel på förlossningen och tiden efter.
Min förlossning började vid midnatt när det blev fredagen den 3:e maj. Vi åkte då in till förlossningen men det hade inte hänt så mycket så barnmorskan undrade om vi inte ville åka hem, men jag var orolig och ville stanna kvar. Då fick jag något som skulle stoppa värkarna så att jag skulle kunna få vila ut innan förlossningen.
Jag kände smått tryck och något liknande förvärkarna i magen hela tiden, men när de körde en CTG kurva vid 14 tiden så såg det ingenting, så det blev bestämt att vi skulle åka hem.
Hemma sedan började värkarna rejält och jag visste ibland inte vad jag skulle göra för att lindra dem och inte råka i panik.  Det var nära att det blev så att jag hade fått åka ambulans in till förlossningen men jag klarade till slut att gå ut till bilen.
Vi kom in vid 18 tiden och då var jag utvigdad 8 cm, vid 19 tiden fick jag en lång och stark värk och jag kunde inte meddela mig till någon under tiden och det var hemskt. 18 min över 19 födds Samuel som var en stor bebis.  Mer om honom kan ni läsa på hans hemsida.

Något om den första tiden med Samuel.    Eller vill ni tillbaka hem eller till om familjen.