När Samuel var född var jag rätt medtagen och det var överbefolkat på BB, så jag fick aldrig det lugn och ro jag behövde.

De första dagarna innan vi hade bestämt oss för vad han skulle heta var det svårt för mig att förstå att det var en annan liten bebis jag hade, än Johan. Det var hemskt när man kom på en stund senare efter det man hade tänkt på honom som Johan, att det inte var Johan.
Någon dag senare kom jag på att kalla  honom "Lilleman"  bara för att hålla isär honom och Johan.
Ännu några dagar senare bestämde vi att han skulle heta Samuel.
Jag hade många tankar om och över Samuel där, förstå att det kändes som att det berodde på mig om han skulle överlev,  genom att jag ammade honom. Den första tiden fick han ersättning på BB för han var så stor och inte skulle bli dålig (gå ner i blodsocker) innan min mjölk kom igång.

När vi kom hem var jag så trött och kunde inte komma till ro, jag var orolig för Samuel. Det var så illa så att jag såg i syner och jag blev ännu mera orolig över Samuel. För till slut visste inte jag om han var ledsen för han ville ha mat, tyckte han åt hela tiden. En vecka efter hemkomsten mådde jag sämre. Vi åkte tillbaka till sjukhuset där de konstaterade att jag hade en livmodersinflammation, så jag blev inlagd och skulle få sova ut medans de hade Samuel på neonatal. Men jag kunde ändå inte komma till ro, jag låg och tänkte och oroade mig hela tiden. Jag ville inte amma Samuel längre så läkaren rekomendrade att jag skulle pumpa ut mjölk som jag sen kunde ge honom i flaska. Men efter att ha provat det i någon dag kändes inte det bra heller. Så då gick vi över till att ge Samuel ersättnig men ända tills han var fyra månader pumpade jag ur så han fick ett mål med bröstmjölk.
Efter det att vi gick över till ersättning mådde jag mycket bättre psykiskt, nu tyckte jag att det var roligt att ha att göra med Samuel mellan hans matmål. Innan hade jag bara oroat mig för nästa gång han skulle bli hungrig och vilja ha bröstet.
Som sagt hade jag en "förlossningspsykos" och jag mådde inte alls bra. Jag hade svårt att ta till mig lille Samuel i början men nu är han mammas "lille bebis" (han vill bli kallad så, blir riktigt sur om någon kallar honom en stor kille).

Efter den första oroliga tiden blev allt bra. Visst fanns det stunder då jag kände mig orolig över att Samuel skrek och det fanns inget jag kunde göra för att trösta honom.

Nu är Samuel snart 4 år gammal (född 3e maj-96) och är ett riktgt litet charmtroll att ha att göra med.
Pratar och kommunicerar med oss och springer runt och leker och "lever loppan".

Jag undrar verkligen vad som kommer att hända vid nästa graviditet/förlossning och tiden direkt efter. Hoppas att allt kommer att bli bättre och jag får bättre kontakt med nästa barn.