När världen firade Darwin

År 2009 var det 200 år sedan Charles Darwin föddes och 150 år sedan han gav ut den bok där evolutionsteorins idéer fanns uppsamlade och som kommit att bli en symbol för den kult och ideologi som alltsedan dess omgivit Darwin. Bokens långa titel lydde: "Om arternas uppkomst genom naturligt urval, eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron". Jubileet uppmärksammas självklart i media på en rad olika sätt. Redan under slutet av år 2008 fick vi svenskar se den närmast komiskt rabiate låtsasprofessorn Richard Dawkins presentera evolutionen under bästa sändningstid. I tre program gjorde han ett påtagligt lamt försök att övertyga tittarna om evolutionens trovärdighet. I sedvanlig ordning riktade han istället sina kanoner mot kritiker till darwinismen, främst mot olika religiösa grupper. Syftet var att antyda den påstådda motsatsställningen mellan religion och "vetenskap". Konsekvensen blev snarare att tittarna lämnades med kvarstående frågetecken över vad darwinismen egentligen står för och vad det är som kritikerna faktiskt kritiserar.

Även här i Sverige ärades Darwin, dock i mer jordnära former. Under hösten 2008 utkom den första svenska jubileumsboken om Darwins teorier. Det var Staffan Ulfstrand, professor i ekologisk zoolog, som givit sig på uppgiften att skriva en förklarande bok om Darwins läror. Bokens ambitiösa titel lydde "Darwins idé - Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag". Jag använder mig hädanefter av Ulfstrands bok mer som en mall för att kritisera darwinismen i stället för att kritisera boken i sig. Överlag måste jag dock säga att Ulfstrand har skrivit en gedigen och mycket läsvärd bok. Boken är lättläst och förklarande samtidigt som den innehåller den ödmjukhet som så ofta återspeglas hos människor som vigt sitt liv för sitt intresse. Jag ber i förväg om ursäkt ifall min text till vissa delar kan upplevas som raljerande, men kom ihåg att min kritik i första hand gäller darwinismen och darwinisterna, inte Ulfstrand som i detta fall bara får klä skott som en av darwinismens många representanter. Alla människor har möjlighet att omvärdera sina åsikter och kunskaper. Förhoppningsvis kan detta långa inlägg hjälpa till att underlätta processen för många.

Ulfstrand påpekar redan i sin inledning att Darwins läror inte är en religion eller ideologi och han vill även portförbjuda termen "darwinism" eftersom det då skulle antyda att det hela är fråga om en ideologi (s 9 ff). Det engelska Wikipedia ger en vink om "ismernas" innebörd och betydelse; de betecknar ett särskiljande system av övertygelser, myter, doktriner eller teorier som vägleder en social rörelse, institution, klass eller grupp, men även ideologin eller filosofin kring ordet eller namnet som "ismen" anknyter till. Darwinism betecknar med andra ord lika gärna den ideologi såväl som den teori som är sprungna ur Darwins idéer. Staffan Ulfstrands val av boktitel ger dock en avslöjande fingervisning om vad det faktiskt är fråga om - en ideologi. Och enbart en sann beundrare av darwinismen kan ha namngivit den. Jag fascineras över titeln som innehåller två påståenden och en rubrik till en instruktionsbeskrivning. Jag leker med tanken att byta ut "Darwin" mot "Marx", "Lenin" eller "Stalin". Men mitt leende stelnar då jag slås av tanken att just en sådan blind och okritisk beundran som titeln antyder bara återfinns bland dogmatiska efterföljare till de filosofiska teorier som har byggt upp stängsel och murar och rensat ut kritiker då man självsvåldigt proklamerat sanningen som sin egen. Regerande "ismer" brukar också utveckla ett propagandamaskineri och ett eget censur- och kontrollorgan. Man skapar samtidigt vackra historiska myter om ideologins ursprung och riktighet. De lär ut sina dogmer till godtrogna barn och till en ovetande och okritisk allmänhet. Oliktänkande riskerar sina arbeten och får sin framtid spolierad om de yttrar den minsta tvekan beträffande ideologins sanningshalt. Är darwinismen undantagen detta totalitära beteende? Det finns mycket som tyder på att så inte är fallet. När Ulfstrand påstår att bedriften att krossa evolutionsteorin skulle ge en vetenskapsman omedelbar ära och berömmelse, med massor av priser och forskningsanslag som följd, går hans påstående (i sann darwinistisk anda?) stick i stäv mot det som faktiskt har skett med flera kritiker av Darwins teorier. Darwinismen står även på dagordningen i våra svenska skolor. Skolverket skriver bl. a. i sin kursplan för biologi i grundskolan: "Skolan skall i sin undervisning i biologi sträva efter att eleven utvecklar kunskap om livets villkor och utveckling och kan se sig själv och andra livsformer i ett evolutionsperspektiv[...]". Skolan skall alltså medverka till att våra barn anammar en fastställd livssyn. Vad är detta om inte ideologi på skolschemat?

Darwin var först och främst en ideolog som försökte förklara livets ursprung med utgångspunkt från en materialistisk och naturalistisk filosofi. Darwin undersökte inte livets ursprung förutsättningslöst. Han utgick istället ifrån ett antagande, en premiss som i sig är tvivelaktig och inte kan bevisas, nämligen att livets ursprung enbart står att finna i naturliga förklaringar. En ideolog är enligt den svenska akademiens ordbok bl. a. en person som sysselsätter sig med ofruktbara teoretiska spekulationer över filosofiska eller politiska spörsmål, en världsfrämmande idealist eller drömmare, en teoretiserande fantast eller fanatiker. En ideologi är enligt samma källa en "opraktisk, ogenomförbar lära" bestående av "ofruktbara, teoretiska spekulationer". Som vi strax skall se så kan man på fullt allvar ställa sig frågan: Vad passar bättre in på detta än darwinismen?

På samma sätt som för 1800-talets övriga ideologier håller även darwinismen på att hinnas upp av verkligheten. Inför 150-års minnet av publiceringen av "Om arternas uppkomst" står darwinismen kvar på samma nivå som då teorin var ny. Bevisen för utvecklingslärans giltighet lyser fortfarande med sin frånvaro och darwinisternas förklaringar av typen "gick det inte till på det ena sättet så gick det väl till på det andra sättet istället" är föga imponerande för en teori som utger sig för att vara vetenskaplig. Ulfstrands bok utgör självklart inget undantag. Här finns alla de klassiska darwinistiska argumenten och "bevisen" med. Det uppenbara syftet är väl att för pöbeln deklarera evolutionsteorins omedelbara upphöjande till naturlag. Vad annat vore väl att vänta med tanke på bokens titel? Men i Ulfstrands bok finns även samma klassiska fel och bristande logik som på ett sådant anmärkningsvärt sätt har förföljt darwinismen, trots deras "vetenskaplighet".

Darwins idé?

Låt oss först börja med själva idén, den som Ulfstrand hävdar vara Darwins: Var idén egentligen hans? Eller är detta den första av de darwinistiska myter som vi måste ta itu med? Darwin skrev i ett av sina brev angående boken Om arternas uppkomst: "Du kommer att bli mycket besviken (på den kommande boken); den kommer att vara pinsamt hypotetisk. Den kommer troligen inte att vara till någon annan nytta än att sammanställa några fakta. [...] Men, tyvärr, hur allmänt, hur vanligt det är för en upphovsman att övertyga sig själv om sanningen i hans egna dogmer". - Charles Darwin 1858 i 'John Lofton's Journal', The Washington Times, 8 feb 1984.

Darwin sammanställde alltså, som han själv medgav, fakta och teorier som andra forskare redan hade kommit fram till. Detta må väl vara hänt, men det som är till Darwins stora nackdel är att han sällan eller aldrig nämnde sina källor och att han således framställde de flesta av de grundläggande idéerna som sina egna. Men ingenting av de grundläggande principerna i Darwins evolutionsteori var egentligen någonting nytt. Det allra mesta, för att inte säga allt, fanns redan beskrivet i den vetenskapliga litteraturen sedan tidigare. Ett antal vetenskapsmän och intellektuella hade redan publicerat böcker och avhandlingar kring ämnet. Evolutionen debatterades även livligt i populärpressen och i de viktorianska salongerna tio till femton år innan Darwin skrev sin bok.

Charles Darwin baserade en stor del av sin teori på de idéer som hans berömde farfar, Erasmus Darwin (1731 - 1802), redan givit uttryck för i ett bokverk på två volymer vid namn Zoonomia från år 1794. De båda volymerna blev populära och översattes till flera europeiska språk. Böckerna innehöll i stort sett alla viktiga tankar som ingick i det som senare skulle komma att kallas evolutionsteorin. Vissa forskare anser till och med att farfaderns idéer var mer genomtänkta, avancerade, utvecklade och korrekta än de som Charles Darwin publicerade. Själva termen, darwinism, användes faktiskt från början till att beteckna Erasmus Darwins teorier, långt innan Charles Darwin hade publicerat sin bok. Redan som ung fick Charles Darwin en ingående introduktion av sin farfars idéer från en herre vid namn Robert Grant. Darwin kände alltså till innehållet i farfaderns böcker mycket väl. Erasmus Darwins teorier hjälpte till att dra upp riktlinjerna för den unge Charles och på många ställen är till och med terminologin och ordvalet så uppenbart lika att det är svårt att komma ifrån tanken att det tidvis rör sig om rena plagiat av farfaderns skrifter.

En annan vetenskapsman som utövade en stor påverkan på Darwin var Edward Blyth (1810 - 1873) som var kreationist och beskrev det naturliga urvalet redan 1835. Blyth publicerade flera teorier och idéer som Darwin senare fick äran för men som alltså inte var sprungna från Darwin överhuvudtaget. Även i detta fall rör det sig om rena plagiat då klara likheter förekommer i fraser, meningsuppbyggnader och i användandet av ovanliga ord. Även de exempel som Darwin använder sig av är av liknande slag som i Blyths publikationer. Darwin citerar Blyth på flera punkter men nämner honom inte bland referenserna. Skillnaden mellan Blyth och Darwin var att Blyth såg det naturliga urvalet som ett fenomen som bevarade en art och höll den frisk genom att sålla bort sjuka och livsodugliga individer medan Darwin såg den som en kraft som kunde utveckla en art i all oändlighet. Blyths teorier var mer riktiga och hade ett stöd i empiriska observationer. Darwins teorier var, och är fortfarande, spekulativa.

Vid sidan av Darwin är nog Alfred Russel Wallace (1823 - 1913) den som allra mest förknippas med evolutionen och det naturliga urvalet. Året innan Darwin gav ut sin banbrytande bok sände Wallace ett utkast till Darwin. Där beskrev Wallace sin egen evolutionsteori genom naturligt urval. Alltsedan dess går historierna isär om vad som egentligen hände. Många anser att Darwin nu inte hade något annat val än att publicera sina teorier tillsammans med Wallaces utkast; inte på grund av artighet och ärlighet utan på grund av rädsla för att bli förbisprungen och på så sätt gå miste om äran. Samma år, 1858, publicerade Darwin tillsammans med Wallace en gemensam uppsats. Det finns dock en hel del som tyder på att Darwin publicerade uppsatsen utan Wallace vetskap. Flera anser att Darwin därefter gjorde sig skyldig till en ren stöld när Wallace idéer också återfanns i Darwins bok, bl. a. zoologen Kenneth Williams som skrev: "Darwin stal (ett inte alltför hårt ord) teorin från Wallace". Precis som i de tidigare nämnda fallen kan man återigen se likheter i meningsuppbyggnader, val av exempel och förekomsten av vissa ovanliga ord. I synnerhet i kapitel fyra, där det naturliga urvalet beskrivs, framträder Wallace utkast med all tydlighet utan att Wallace nämns en enda gång. Kapitel fyra ansågs av Darwin själv vara av central betydelse för hans arbete.

Andra viktiga evolutionära tänkare som påverkade Darwin var bl. a. Robert Chambers (1802 - 1871). Darwin erkände att han troligen aldrig skulle ha skrivit boken Om arternas uppkomst om inte Chambers bok Vestiges of the Natural History of Creation hade skrivits år 1844. Även Patrick Matthew (1790 - 1874) klagade öppet och högljutt till Darwin och andra att Darwin undvikit nämna honom i sin bok. Orsaken till Matthews upprördhet var att det naturliga urvalet beskrivits av honom redan 1831. Matthews ilskna anklagelser fick Darwin att i tidningen Garderner's Chronicle den 21 april 1860 skriva ett erkännande: "Jag erkänner villigt att Mr. Matthew med många år föregrep den förklaring som jag har föreslagit beträffande arternas uppkomst under benämningen naturligt urval". Darwin lade även till löftet: "Om ytterligare en utgåva av min bok behövs kommer jag att infoga ett tillkännagivande för ovanstående verkan". Darwin höll inte sitt löfte. I stället kallade Darwin honom nedlåtande för "en obskyr författare" vars aktuella texter, enligt Darwin, inte hade uppmärksammats av någon enda person. Matthews bok hade dock dragit till sig tillräcklig uppmärksamhet i det viktorianska England för att den skulle plockas bort från flera bibliotek.

Gregor Mendel

En annan av darwinismens myter är att Mendels läror låg "bortglömda" i flera årtionden och när de "återupptäcktes" bekräftade de darwinismen. Även Ulfstrand har tydligen fallit för denna lika vackra som felaktiga myt (s 44). Gregor Mendel var en munk som levde och verkade i den österrikiska staden Brünn (Brno i dagens Tjeckien). Han utförde experiment med ärtplantor och ställde sig bland annat frågan vad som händer om man korsar röda plantor med vita. Mendel analyserade sina resultat och insåg att han funnit några fundamentala lagar beträffande ärftlighet och det som senare skulle kallas genetik. Mendel visade nämligen att en ny egenskap inte uppkom plötsligt utan ärvdes från tidigare generationer. Vita ärtplantor kunde t. ex. uppkomma från en röd föräldraplanta, men bara om det vita anlaget existerade i de röda föräldraplantorna sedan tidigare. Mendel fann att vissa anlag var dominanta och dolde andra anlag som trots att de var dolda ändå kunde ärvas vidare av nästkommande generationer. I fallet med ärtplantorna var det röda anlaget det dominanta och dolde det vita, men om de båda röda föräldraplantorna hade ett dolt vitt anlag vardera blev vissa plantor vita. Detta berodde på att anlagen fördelades statistiskt mellan de nya plantorna. Mendels artikel publicerades i tidskriften "Verhandlungen des naturforschenden Vereins in Brünn". Tidskriften var etablerad och alls inte så okänd som Ulfstrand gör gällande. Artikeln måste ha lästs av många darwinister men den möttes av en besvärande tystnad. Anledningen till detta bemötande var att det plötsligt fanns empiriska studier som kunde vederlägga en av Darwins grundläggande antaganden. Darwin antog i ett fall som detta att nya egenskaper kunde uppstå i de nya plantorna som föräldraplantorna saknade, Mendel visade att det som såg ut som nya egenskaper i själva verket redan fanns närvarande och förblev oförändrade. Det skulle dröja åtskilliga år innan darwinisterna hittade en "lösning" på problemet genom att hävda att mutationer var den mekanism som kunde ge en organism nya egenskaper. Darwinisterna "återupptäckte" inte Mendels vetenskapliga slutsatser, de var hela tiden medvetna om dem, istället sopade man dem under mattan eftersom Mendels slutsatser emotsade Darwins. Mendels slutsatser kom upp i ljuset under en period då darwinismens trovärdighet hade fallit tillbaka. Först i samband med upptäckten av mutationerna bakades Mendels och Darwins läror samman, trots att de båda lärorna stod i uppenbar strid med varandra. Genom att jämföra Darwins spekulativa antaganden och felaktigheter gentemot Mendels vetenskapliga studier och logiska resonemang så inser man lätt att darwinismen inte når upp till en vetenskaplig standard. Eller som fysiologen Walter F. Cannon uttryckte det hela: "Två av Darwins främsta dygder var sådana som vanligtvis inte lovordas hos en vetenskapsman: att dra förhastade slutsatser som går långt utöver de fakta som finns tillgängliga, och att hålla fast vid sin tro på sin ståndpunkt oavsett de legitima argument som skulle kunna väckas mot den". Darwins främsta dygder har helt klart etablerat sig och är nu en integrerad del i den ideologi som bär hans namn.

Valarnas uppkomst och utvecklingsserier

Ulfstrand gör utmärkta beskrivningar över hur arter kan variera sitt utseende och beteende, men det är viktigt att komma ihåg att det darwinisterna egentligen menar med evolution inte är detsamma som variation. Cichlidernas mångfald, Darwins finkar, jungfrusländans båda arter o.s.v. är inga bevis för evolution, de bevisar bara att det finns en kapacitet till variation (mikroevolution). Cichliderna är fortfarande cichlider, finkarna är finkar och sländorna förblir sländor. Att man med olika exempel på variation försöker antyda att det finns bevis för en evolution som innebär att dinosaurier har blivit till fåglar eller att primitiva apliknande varelser har utvecklats till människor (makroevolution) är bara ideologi maskerad till vetenskap.

I stället presenterar Ulfstrand de makroevolutionära bevisen mest i förbigående. Det är dock glädjande att Ulfstrand inte använder sig av de gamla klassiska myterna som t. ex. Haeckels embryon, björkmätarfjärilarna eller hästserien som alla har visat sig vara felaktiga och i de två förstnämnda fallen till och med vara fråga om rena förfalskningar. Nej, hästserien är nu ersatt med valserien (eller kanske man kan kalla den för valberedningen?) men principen är exakt densamma; en samling förhistoriska fossil och ett skelett av en nu existerande art som någon eller några paleontologer har samlat i en sekvens och som man sedan hävdar är ett massivt bevis för evolutionen. Redan på den tid då jag var en godtrogen evolutionist så funderade jag på hur någon kunde veta att ett utdött djur hade gett upphov till ett annat. Darwinisternas "massiva" bevis är ju inte precis övertygande med tanke på att vem som helst kan ordna en egen serie med nu levande djur och hävda att de är sprungna ur varandra. Med vilken rätt kan någon påstå sig bevisa evolutionen genom att ordna fossilen i en viss ordning? Avlägsnar man det evolutionära grundantagandet så finns det absolut ingenting hos fossilen i sig som innebär att man kan dra sådana slutsatser. Förresten, om paleontologerna använder sig av döda ting så kan väl inte vi vara sämre. Låt oss ordna upp knappsamlingen som August Strindbergs knappologer så föredömligt systematiserat i den satiriska boken De lycksaliges ö - en knappsamling som har legat bortglömd i över hundra år men som är synnerligen aktuell än idag. Med hjälp av samlingen kan vi bygga upp sekvenser som visar knapparnas utveckling. Här kan vi finna massiva bevis för att de primitiva ben- och träknapparna sakta men säkert utvecklades till de mer sofistikerade och avancerade metallknapparna. På senare tid har man dessutom funnit knappar i plast som vi kan tillföra den unika samlingen. De nya fynden har tillfört ovärderlig kunskap om knapparnas utvecklingshistoria. Plastknapparna bör ha utvecklats helt nyligen, kanske från en muterad ebonitknapp, en form som tillsammans med ben- och träknapparna nu anses vara helt utdöda. Från början måste det givetvis ha funnits en primitiv urknapp där allting startade. Urknäppt? Men det är ju en evolutionistisk förklaringsmodell som bekräftar teorins riktighet. Eller? Genom att försöka bevisa sin egen teori med hjälp av sin egen teori ägnar man sig inte åt vetenskap, man ägnar sig åt självsuggestion.

För att återgå till valarnas utvecklingsträd så finns det inga som helst bevis för att det ena djuret skulle vara en ursprungsform till det andra. Det finns tvärtom en rad biologiska fakta för respektive djur i utvecklingsträdet som gör den påstådda utvecklingen omöjlig. Man måste dessutom som darwinist ha en hel del fantasi för att göra vissa av djuren till valar eller protovalar. Att man med hjälp av molekylärgenetisk forskning kan fastslå att valarna tillhör gruppen partåiga hovdjur har ungefär samma vetenskapliga relevans som att fåglarna skulle vara dinosaurier. Med molekylärgenetisk forskning kan man nog bevisa det mesta, beroende på vad det är man jämför. Människans närmaste släkting kan t. ex. vara ormen, rockan, bönan, råttan eller babianen - helt beroende på vad det är i våra gener som vi studerar. Ulfstrand nämner också i sin text att ett litet landlevande djur vid namn Indohyus skulle vara en förfader till dagens valar och att en av mellanformerna skulle ha hetat Pakicetus. Indohyus är för det första kontroversiellt eftersom inte alla forskare är beredda att ens placera raoelliderna som någon ursprungsform till valarna. För det andra beskriver Ulfstrand målande hur mellanformen, Pakicetus, påminde om en tvättbjörn men "börjat evolvera anpassningar som pekade en smula åt sälhållet".

Denna beskrivning är dock rena fantasier som bygger på ett fynd av några få käk- och skallfragment. Utifrån fragmenten "rekonstruerade" man ett djur som såg ut som en korsning mellan en krokodil och Barbapappa. För övertygelsens skull hade det stackars djuret även utrustats med simfenor; en enorm vetenskaplig bedrift med tanke på förutsättningarna. Några år senare hittades ett mer komplett fossil som bevisade att Pakicetus var ett vanligt landlevande djur. Ulfstrand använder också, för säkerhets skull(?), andra föregångare och mellanformer i sin illustration än dem han beskriver i sin text, ex. Elomeryx som tillhör en helt annan familj och Ambulocetus som även den är en fantasiprodukt som bygger på ett ofullständigt fynd. Det Ulfstrand kallar för ett "rudiment av bäckenet" återfinns hos många nu levande valar men är i själva verket små ben som är viktiga fästen för de muskelgrupper som styr genitalierna vid ex. parning. Även här saknar darwinisterna en förklaring till hur ett höftben kan omvandlas till ben med en reproduktiv funktion utan att det i något stadium påverkar djurets fortplantningsförmåga.

Homologi

Om vi studerar människans arm, fladdermusens vinge och bröstfenan hos en delfin så ser man onekligen likheter. En sann darwinist är naturligtvis inte sen att komma fram till slutsatsen att de uppenbara likheterna, eller homologin som det så fint kallas, beror på ett gemensamt ursprung. Ulfstrand skriver: "Att en viss struktur återkommer hos djurgrupp efter djurgrupp men är modifierad alltefter djurens levnadssätt och miljö blir fullständigt begripligt, om man föreställer sig en historisk evolutionsprocess" (s 34). Ett starkt argument för att en evolution verkligen har ägt rum, kan tyckas. Men homologi är ett mycket bedrägligt begrepp, så bedrägligt att det får en att undra hur seriöst darwinisterna egentligen arbetar. Det finns nämligen likheter mellan olika grupper av djur som inte kan härledas ur ett gemensamt ursprung. Vårt mänskliga öga är t. ex. märkligt likt bläckfiskens, men likheterna kan inte bero på ett gemensamt ursprung då ingen tror att människans och bläckfiskens gemensamma förfader kan ha haft ett liknande öga. Homologi har därför definierats som 'likheter mellan egenskaper som beror på ett gemensamt ursprung'. Homologi föreligger således endast om det finns ett gemensamt ursprung. Men det är här problemet uppstår; om ett gemensamt ursprung definierar homologi så kan inte homologi användas till att bevisa ett gemensamt ursprung! Darwinisterna har återigen hamnat i ett klassiskt cirkelresonemang där gemensamt ursprung är både en definition och en förklaring till homologi. Det finns dessutom gott om olikheter mellan olika djur; borde inte olikheterna, enligt samma logik, peka på att djuren inte är besläktade? Inom vilket annat vetenskapligt fält kan en forskare välja ut den information som talar för hans teori och samtidigt kategoriskt utelämna det som talar emot? Ett annat och betydligt mer allvarligt faktum i sammanhanget är att det ofta är olika gener som styr utvecklingen av homologa strukturer hos olika djurgrupper - något som för länge sedan borde ha falsifierat homologi som ett argument för ett gemensamt ursprung. Det som gör denna historia ännu sorgligare är att darwinisterna i över 70 år har känt till att så är fallet. Embryologen Gavin de Beer skrev 1971: "Vilka mekanismer är det som leder till produktionen av homologa organ, samma 'mönster', trots att de inte kontrolleras av samma gener? Jag ställde denna fråga 1938 och den har inte besvarats".

Däggdjur från dinosaurier?

Det är inte bara fåglarna som har sitt ursprung i dinosaurierna. Ulfstrand påstår sig även veta att också däggdjuren utvecklats från dinosaurier. Beviset för detta skulle vara att reptilernas käkben dragit sig tillbaka och bildat de små ben som finns i vårt mellanöra (s 34). Detta är en myt som endast flyktigt nämns utan att han går in på några detaljer som eventuellt skulle kunna ge stöd för påståendet. Kanske för att det är just detaljerna som gör denna myt så mycket mer fantastisk och otrolig. Det finns en rad strukturella hinder som darwinisterna måste kunna överbrygga för att förklara övergången mellan däggdjur och reptiler. Ett par av dessa är örats och käkarnas konstruktion. Däggdjuren har tre ben i sitt mellanöra, de går under namnen "hammaren", "städet", och "stigbygeln", reptiler har endast ett. Däggdjurens käke består av ett enda ben medan reptilernas käke har ytterligare tre ben på båda sidorna om själva underkäken. Den darwinistiska myten gör gällande att reptilkäkens sidoben under årmiljonernas gång sakta har dragit sig uppåt mot mellanörat samtidigt som de blivit mer rudimentära. Så småningom har de lagt sig tillrätta i mellanörat för att där bilda däggdjurens hörselben. Men problemen som darwinisterna som vanligt fastnar i med detta och liknande scenarion är att förklara hur eventuella mellanformer kan ha en evolutionär fördel eller ens kunna överleva en sådan förvandling. Hur skall en mellanform kunna höra med öron som står under en sådan drastisk omkonstruktion? Hur kan en mellanform ens kunna äta med en käke som, hur man än vänder och vrider på det hela, under en eller flera faser av utvecklingen måste vara allvarligt funktionshindrad? Vad har sådana mellanformer för evolutionär fördel som gör att deras gener så totalt kan ta överhanden i en population reptiler? Som med de flesta andra darwinistiska myter understöds även denna av ett antal påstådda mellanformer och "felande länkar", den senaste är en liten krabat med namnet Yanoconodon som lär ha haft ett utvecklat mellanöra. Är detta däggdjur ett bevis för evolutionen eller är det bara ytterligare ett i raden av helt oskyldiga djur, utpekade av darwinisterna till att vara en av deras muterade ebonitknappar? Paleontologen och evolutionisten Roger Lewin har sedan långt tidigare tvingats medge: "Övergången till det första däggdjuret, som troligen hände på bara en eller på sin höjd två släktlinjer, är fortfarande en gåta". Längre fram i boken (s 218) nämner Ulfstrand dessutom en serie ytterligare egenskaper och organ som måste förvandlas innan en reptil (dinosaurie) har blivit ett däggdjur, utan att han anger hur denna förvandling kan gå till. Fullt förståeligt eftersom det är ogörligt.

Darwins finkar

En annan av de darwinistiska myterna handlar om "Darwins finkar". Även Ulfstrand tillägnar dem ett eget kapitel och lämnar en i huvudsak modern redogörelse. Darwin brydde sig inte desto mer om de finkar som flög omkring på Galapagos under hans närvaro och fåglarnas variation hade ingen som helst betydelse för hans ställningstagande för evolutionen. Detta är en efterhandskonstruktion som har sitt ursprung i 1940-talets mytbildning. Enligt historikern Frank Sulloway, "ägde [Darwin] endast en begränsad och till stor del felaktig uppfattning om både matvanorna och den geografiska fördelningen av dessa fåglar". Det var först många år senare, då Darwin åter var i England, som han tolkade finkarnas variation på ett sådant sätt att det passade hans nya teori. Fåglarna omnämns inte ens i Darwins bok om arternas uppkomst. Darwins finkar består enligt de flesta av 14 - 15 arter som är utspridda på Galapagosöarna (en art finns på Cocos island).

Man antar att finkarna härstammar från fåglar som tagit sig till Galapagosöarna från den amerikanska kontinenten. Arterna skiljs i huvudsak åt med hjälp av storleken och formen på deras näbbar. Det finns ett klart samband mellan näbbarnas utseende och fåglarnas huvudsakliga föda men det är inte så att varje ö har sin egen art av finkar. Flera viktiga studier kring fåglarnas artbildning har gjorts på Galapagos. Ulfstrand skriver med värme om paret Peter och Rosemary Grant som studerat finkarna under många års tid: "En allmän uppfattning är att deras studie är den förnämligaste som existerar av 'Evolution på gång'". Men det paret Grant kommit fram till i sina studier av finkarna är snarare ett praktexempel på hur vetenskapliga slutsatser påverkas av en darwinistisk filosofi. Paret Grant upptäckte mycket riktigt hur en art kunde anpassa sig till nya förhållanden. Vid tider av torka klarade sig de större fåglarna med kraftigare näbb bättre än mindre exemplar med en tunnare näbb. Helt naturligt, eftersom mindre fröer med tunnare skal blev uppätna först. Till slut återstod fröer med kraftigare skal och bara de större fåglarna klarade att öppna dem. Peter Grants slutsats var att fåglarnas näbbar blev kraftigare och kraftigare och att artbildning därmed var på gång. Detta var dock en slutsats som gick emot bättre vetande. Man kände nämligen till att fåglarnas näbbar blev tunnare igen under de år då klimatet var normalt. Även om det är fullt möjligt att finkarnas olika utseenden beror på naturligt urval så gav paret Grants undersökningar alltså inga direkta bevis för att så verkligen är fallet. Det som till slut blev ännu mer besvärande för darwinisternas älsklingsmyt var det faktum att ett flertal finkarter på Galapagos snarare smälter samman (genom hybridisering) än skiljer sig från varandra. Ulfstrand nämner detta i en mystisk liten passus: "När en ny art råkar sprida sig till en ny ö där det redan finns en annan något så när snarlik finkart, uppstår endera av två situationer. Antingen kommer de två populationerna att smälta samman [...], eller också förhindras parningar över populationsgränsen[...]" (s 72). Ett märkligt uttalande eftersom Ulfstrand på nästa sida skriver: "... hybridisering leder till låg fortplantningsframgång och därför bör undvikas". Makarna Grant fann att hybrider mellan olika finkarter på Galapagos uppstod och förökade sig till och med bättre än ursprungsarterna. Man fann också att sammansmältningstakten i många fall var snabbare än den tidigare observerade artbildningstakten. Man har nu på allvar börjat fundera över om flertalet av Darwins finkar verkligen är separata arter eller om de snarare är att betrakta som olika raser. Trots alla frågetecken och motsägande resultat har de flesta darwinister, inklusive makarna Grant, kommit fram till slutsatsen att utvecklingen av Darwins finkar stöder Darwins teorier och att den drivande kraften bakom utvecklingen är det naturliga urvalet. Som stöd för sina slutsatser pekar man på att finkarna får kraftigare näbbar under torrperioder och nämner överhuvudtaget inte alls näbbarnas tillbakagång under normala klimatperioder. Detta oärliga tillvägagångssätt är återigen inte förknippat med vetenskap, det är förknippat med ideologi. Tänk er en aktiemäklare som påstår att hans aktieportfölj kommer att fördubbla sitt värde på 20 år eftersom den ökade med 5 % under 2007. Han nämner dock inte att aktierna föll i motsvarande grad 2008. Vilken tilltro är du beredd att ge en sådan aktiemäklare? En av Darwins stora kritiker, Phillip E. Johnson, skrev följande i The Wall Street Journal 1999: "När våra ledande forskare måste ta till den sortens snedvridning som skulle få en aktiemäklare att hamna i fängelse, då vet du att de har problem".

Vad är egentligen en art?

Så som exemplet ovan med Darwins finkar antyder råder det en stor oenighet då det gäller själva artbegreppet. Vad är egentligen en art? Ulfstrand ger ett till synes mycket förvirrat intryck när när man försöker få klarhet i hans definition av begreppet. Inledningsvis ges en ganska tydlig definition: "Mängden av individer som delar samma genpool utgör en art. Gränserna mellan arter utgörs således av fortplantningsbarriärer" (s 60). Men samtidigt ger Ulfstrand genom hela boken exempel på hybridiseringar, alltså korsningar mellan olika arter, och i fallet med Darwins finkar är hybriderna så framgångsrika att arterna smälter samman - trots att Ulfstrand hävdar att hybrider har mindre fortplantningsframgång! Ulfstrand medger också att alla artbarriärer inte är ogenomträngliga (s 73). Består Darwins finkar av 14 - 15 arter eller är de färre än sju? Finns det två, tre eller sju babianarter i Afrika (s 220)? Hur kommer det sig att artbegreppet saknar en tydlig definition? Darwins titel på sin banbrytande bok var ju trots allt "Om arternas uppkomst...". Vad bevisar egentligen Darwins teorier när man inte ens har en klar definition för det som man anser sig kunna bevisa? Matematikern och filosofen David Berlinski yttrade följande när han intervjuades i den darwinkritiska filmen Expelled - No intelligence allowed: "Jösses, det där är en enda röra, det är som att titta in i ett rökfyllt rum. Ingenting i teorin är exakt, tydligt, noggrant definierat och avgränsat". Visst är man beredd att hålla med, det uppstår fler frågor än svar i denna snårskog.

En evolution utan mål?

Darwinisterna hävdar att evolutionen saknar mål och strävan. Ulfstrand använder exakt samma ordval när han instämmer i påståendet (s 45). I samma mening skriver han dessutom att evolutionen inte heller kan skapa någonting nytt ur intet. Men stanna upp en stund och smaka på ordet evolution (utveckling) - ligger det inte en strävan i själva ordets betydelse? En snabb blick på de olika utvecklingsträd som darwinisterna målat upp genom åren avslöjar en fullständig motsägelse; trots att evolutionen påstås sakna mål går allt utan undantag från det enkla till det komplexa, från det primitiva till det avancerade. En enkel urcell har utvecklats till komplexa, flercelliga organismer. En primitiv apliknande varelse har utvecklats till den avancerade människan. Ulfstrand medger själv att det ursprungliga är det primitiva (s 136). Evolutionen ser utan tvekan ut att vara väldigt målmedveten trots att darwinisterna hävdar annorlunda! Och om evolutionen saknar mål; vilket värde kan man i så fall tillmäta en teori vars huvudsakliga tes saknar mål eller syfte och som således är oförutsägbar och därmed per definition är ovetenskaplig? Jag håller med om att den inte kan skapa någonting nytt ur intet, evolutionen måste ha börjat någonstans. Men samtidigt kan evolution inte förekomma förrän det finns något liv att utveckla och kan man inte få livet att utvecklas finns det heller ingen evolution - en paradox som knappast gör skäl för epitetet "den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag".

När nya egenskaper utvecklas i enlighet med de darwinistiska teorierna sker det en ökning i komplexiteten. Darwinisterna hävdar att det sker gradvis och påstår samtidigt att halv funktionalitet är bättre än ingen funktionalitet alls. Även Ulfstrand instämmer i detta: "Vilken nytta gör 'en halv vinge' eller 'ett halvt öga'? Fråga den som inte alls kan flyga eller den som är blind, inte den som har en hel vinge och perfekt syn" (s 92). Problemet som Ulfstrand står inför är att förklara hur en halvt utvecklad vinge eller ett halvt utvecklat öga kan ha någon funktionalitet överhuvudtaget. När det gäller ögats utveckling så måste hjärnan ha ett syncentrum. De första ljuskänsliga cellerna som så småningom skall bli ögon måste också ha en synnerv för att kunna transportera sina uppgifter till hjärnan. Vilket utvecklades först? Hjärnans syncentrum? Hur kan evolutionen vara så förutseende att den utvecklar något så komplext om syncentret inte har några signalvägar eller ens signaler från några ögon att omvandla? Utvecklades synnerven först? Hur kan evolutionen vara så förutseende att utveckla något som inte har en aning om vad den skall transportera, till vad och från vad? Utvecklades ögat först? Hur kan evolutionen vara så förutseende att den utvecklar något som inte har ett syncentrum som kan analysera informationen eller en synnerv att transportera informationen med? Om två av de tre delarna mot all rim och reson ändå har utvecklats innebär det inte, som Ulfstrand antyder, att organismen har uppnått 67 procents syn; den har ingen syn alls! Organismen har med andra ord ingen selektiv fördel i det naturliga urvalet. Innan en påstådd evolution överhuvudtaget kan verka för en bättre syn måste samtliga delar finnas på plats och vara fungerande. Molekylärbiologen Michael Behe kallar detta för irreducibel komplexitet. Samtliga nödvändiga delar måste finnas på plats innan ett organ som ögat får någon funktion. Tar man bort någon av delarna faller funktionen bort helt och hållet. Det finns inga evolutionära förklaringar till hur enskilda delar utvecklats var för sig för att senare uppnå en gemensam funktion.

Människan

Människans påstådda släktträd är inte så självklart som Ulfstrand framställer det. Släktträdet kan snarare liknas vid en buske där den moderna människan (Homo Sapiens) återfinns på någon av grenarnas toppar. Busken och grenarnas utseende varierar dessutom kraftigt beroende på vilken paleontolog som hanterar häcksaxen. Oenigheten är i det närmaste total kring vilken primat som skall ha gett upphov till en annan och hur många mellanformer som ingår i respektive grenverk. I synnerhet när det gäller människans härkomst har vetenskapen fått ge vika för ren mytbildning. Paleoantropologen Misia Landau slogs av de likheter som finns mellan darwinistiska myter om människans härkomst och medeltida folksagor. I boken Narratives of Human Evolution skriver hon om hur hon tycker sig se samma klassiska struktur i sagornas värld; en hjälte (vår förfader) som lämnar sin säkra hamn (i träden) och ger sig ut på en farlig resa där han tillskansar sig ett antal gåvor och överlever en rad prövningar för att slutligen bli en prins... förlåt, människa. Men en sådan darwinistisk saga överskrider med råge det faktiska underlag som den har att basera sig på. Några få fossilerade benbitar vars arttillhörigheter inte ens är klarlagda är ingen bra utgångspunkt för någon historieskrivning. Men detta har aldrig någonsin hindrat darwinismen. I stället gör de allt för att anpassa fynden efter deras teorier, ett omvänt och mycket ovetenskapligt förfarande. Jag tänker inte här göra någon djupare sammanställning över människans påstådda släktträd, jag hänvisar istället de intresserade till mina sidor om människan som förklarar det man egentligen vet. Jag kan bara kort nämna att den moderna människan, Homo sapiens, och neandertalaren, Homo sapiens neanderthalensis (Ulfstrand kallar den Homo neanderthalensis), med all sannolikhet är en och samma art. De genetiska skillnaderna är på intet sätt vetenskapligt fastlagda och de baserar sig även här på felaktiga slutsatser utifrån genetiska analyser. Det finns ingenting som säger att neandertalaren och den moderna människan är två olika arter, de är snarare att betrakta som olika raser. Neandertalarnas hjärnor är t. ex. i genomsnitt större än våra och borde därför, enligt Ulfstrands tidigare utläggning om hjärnvolym och kroppsstorlek, ha varit mera avancerade och intelligenta än dagens människor. Att människans intelligens överhuvudtaget skulle vara beroende av hjärnans storlek är för övrigt ett mycket tveksamt och minst sagt kontroversiellt påstående. Avståndet är inte långt till det förra sekelskiftets rasbiologiska vetenskap där uppdelningen av lång- och kortskallar avgjorde hur kulturellt framskridna de olika människoraserna var. Men vem vet, rasbiologin betecknades ju då som ännu en i raden av "fruktsamma" avknoppningar där darwinismens förklaringsmodeller kom till användning och som därmed hjälpte till att bekräfta darwinismens riktighet.

Slutsatser och sammanfattning

Darwins idé baseras på ett obevisbart antagande som har sitt ursprung i materialistisk och naturalistisk filosofi. Den enda återstående delen av Darwins teorier som fortfarande anses besitta någon sanningshalt är teorin om det naturliga urvalet. Men det naturliga urvalet var för det första inte Darwins idé och för det andra är naturligt urval inte en skapande kraft. Det naturliga urvalet går i korthet ut på att de bäst anpassade individerna överlever och de sämre dör (the survival of the fittest). Men denna princip är en tautologi och bevisar ingenting, den påpekar bara det uppenbara. Darwinismen består av en samling fantastiska påståenden som skyddas av oklara definitioner och avgränsningar. Det är enkelt att söka sin tillflykt till en evolution med diffusa artbegrepp som saknar både mål och strävan. Man kan därmed måla upp vackra planscher som visar hur valar har utvecklats från hjortdjur och hur människor har utvecklats från en apliknande varelse. Man kan också visa upp mellanformer som trots deras tvivelsamma ursprung ändå får fungera som ett bevis för evolution. Varför inte infoga några klara falsarier och förfalskningar när man ändå håller på? I darwinisternas värld är det nämligen oviktigt om argumenten är korrekta eller ej så länge darwinismen framstår som riktig. Därför är det fullständigt legitimt att framhålla allt som talar för darwinismen samtidigt som man fullständigt ignorerar och utelämnar de fakta som talar emot. Ändamålet helgar medlen. Men är ett sådant förfarande vetenskapligt eller ens ärligt? Eller är det snarare så att ideologin är viktigare än sanningen? Personligen anser jag att det senare genomgående har bevisats vara fallet. Om någon enstaka forskare inom andra vetenskapliga fält begår en blunder eller drar medvetet oriktiga slutsatser brukar detta avslöjas ganska snabbt. I de vetenskaper som tangerar våra ursprungsfrågor har dock ett oärligt förfarande snarare satts i system. Darwinismen har således mycket gemensamt med andra ismer med rötter från samma tidsperiod. Den klarsynthet och närmast synska förmåga som Ulfstrand anser att Darwin besatt är i bästa fall intetsägande. Jag har verkligen försökt att undvika sammanblandning av vetenskap och religion på mina sidor, men tillåt mig avsluta med några rader som aposteln Paulus skriver i romarbrevet:

Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.
(Rom 1:18 - 25)

De ovanstående raderna skrevs för snart 2000 år sedan. De är klarsynta så det förslår.