JordenTaxonomiFysiska likheter behöver inte innebära att det föreligger ett släktskap mellan de olika arterna men detta är emellertid precis det som evolutionisterna påstår. Vi har väl alla kunnat se de stamträd som ritats upp för att härleda släktskapen mellan de olika djurarterna. Men hur kan man egentligen veta vilken djurart som i sådant fall har utvecklats från en annan? Om evolutionen har ägt rum - vad är det som egentligen säger att det är människan som har utvecklats från apan och inte tvärtom? Detta kan man naturligtvis inte veta. Alla stamträd bygger på rent hypotetiska antaganden och har aldrig kunnat bevisas vetenskapligt. Kan det inte lika gärna vara så att alla likheter mellan de olika slagen inom djur- och växtriket snarare tyder på en gemensam designer istället för ett gemensamt släktskap? Båda dessa teorier, intelligent design och evolution, står mot varandra och kan var för sig inte bevisas. Om man däremot kan utesluta det ena alternativet som orimligt borde det andra alternativet åtminstone kunna gälla som en framtida hypotes. Vi har tidigare visat att evolutionen inte får något entydigt stöd, varken från de grundläggande observationer man har kunnat utföra för att studera den teoretiska hållbarheten eller från matematiska och statistiska beräkningar. Finns det då inte några bevis i form av levande eller utdöda övergångsformer som visar att en evolution trots allt har skett? Svaret på denna fråga är ett lika klart som skrämmande - NEJ. Jakten på övergångsformerMånga djurarter, både nu levande och utdöda, har av evolutionisterna utsetts som möjliga övergångsformer från en djurart till en annan. Att en viss utveckling har skett, och sker, inom arten är ett känt faktum. Det är när utvecklingen påstås ha skett över gränserna mellan de olika familjerna och släktena som striden mellan kreationister och evolutionister blossar upp. Man har hittills inte hittat ett enda exempel på en art som bevisligen är en övergångsform och som bevisar att en evolution mellan två släkten eller familjer har skett. Alla växter och djur, fossil som nu levande arter, är fullt utvecklade utan några halvt utvecklade egenskaper eller organ. Samtliga arter har sin givna plats hos sitt släkte. Detta förhållande medges också av evolutionisterna. Darwin själv var medveten om detta faktum men han ansåg att tiden skulle visa att hans teorier var riktiga allteftersom fler fossil skulle hittas. Det har nu snart gått 150 år sedan hans teorier slog igenom men fortfarande saknas bevisen. Å andra sidan saknas också ett avgörande bevis för en skapelse, men då inga tecken finns för att en evolution har skett kan man knappast heller påstå att evolutionen är ett faktum. Vi ska titta lite närmare på vilka tecken som egentligen finns ute i naturen - något som alla kan se och som alla kan dra slutsatser från. Fossilen och den geologiska tidsskalanFossil är ett slags förstenade avtryck av en organism. Man kan finna dem i olika sorters bergarter, ibland i oräkneliga mängder. Man finner dem oftast ordnade i djur- och växtgrupper vilket enligt evolutionsläran beror på att dessa grupper har existerat under olika tidsperioder. Evolutionisterna hävdar att fossil bildas genom att en död organism sakta begravs i sediment - en process som tar många år. Detta påstående saknar stöd från de observationer som man kan göra i naturen. En död organism förstörs oftast omedelbart genom att den antingen blir uppäten av asätande djur eller genom att den försvinner genom föruttnelseprocesser. Väder och vind tar också hand om eventuella rester av organismen. Den troligaste förklaringen till fossilbildning måste därför vara att organismen hastigt har begravts i ett tjockare lager av sediment - något som, med tanke på det stora antalet fossil, borde innebära att en större katastrof en gång har inträffat. Fossila musslor är t. ex. ofta stängda vilket tyder på att de var levande då de begravdes. Fossila fiskstim har hittats där fiskarna ligger begravda åt samma håll vilket tyder på att de alla simmade mot samma strömriktning innan de plötsligt begravdes. En stor mängd av de fossil som man finner i naturen uppvisar tydliga tecken på en hastig, och ofta levande, begravning. Men enligt utvecklingsläran byggs emellertid sedimentlagren sakta upp år för år. Lagren begraver samtidigt döda organismer som fossileras och fossilen kan senare användas för att datera sedimentlagret eftersom fossilen förekommer i en viss ordning i sedimenten. Geologerna placerar in sedimentlagren i den s.k. geologiska tidsskalan utifrån den datering som görs med fossilen som hjälp. Evolutionisterna använder i sin tur den geologiska tidsskalan för att datera fossilen. Här uppstår ett klassiskt cirkelresonemang där det första påståendet bevisar det andra som i sin tur åter bevisar det första. Kontentan blir att ingenting egentligen har bevisats. Sedimentlager är nämligen mycket svåra att datera med radioaktiva dateringsmetoder eftersom sediment består av en blandning av flera olika mineraler som ger olika geologiska åldrar. Ett antal andra problem finns också med detta resonemang: Man antar t ex att sedimentlagren har byggts upp med en hastighet av knappt 1/3-dels mm/år. Under ca 570 miljoner år (från kambrium t o m tertiär) måste ett totalt sett 160 kilometer högt sedimentlager ha bildats. Ingenstans på jorden finns dock samtliga geologiska tidsperioder representerade på ett och samma ställe. Det är tvärtom så att mindre än 50% av jordens areal har mer än fyra perioder representerade på varandra. Detta förklaras med att vissa lager eroderats bort, men erosionen borde i så fall ha påverkat de äldre lagren mer än de yngre och detta är oftast inte fallet. På många ställen ligger de geologiska lagren dessutom i fel ordning med 'yngre' lager under de 'äldre'. När de försöker förklara problemen med de felaktiga lagerföljderna hänvisar de till en teori som på engelska går under namnet 'overthrusting' (en äldre bergsformation skjuts av okända geologiska krafter på över en yngre). Detta fenomen har dock aldrig observerats i naturen och de kan heller inte förklara hur dessa geologiska krafter kan uppkomma. Dessutom är denna teori ännu ett exempel på ett cirkelresonemang eftersom evolutionisterna använder sig av den geologiska lagerföljden för att styrka sina teori, och sedan använder de sig av sin teori för att förklara inkonsistensen i den geologiska lagerföljden. Man har dessutom ofta hittat fossil i 'fel' lager vilket ibland har inneburit att 'nyare' livsformer borde vara åtskilliga miljoner år äldre än deras föreslagna förfäder. Fossilen förekommer förvisso i en viss ordning men detta kan lika gärna bero på den ekologiska miljö som de levt i. Krabbor, trilobiter och musslor tillhör t ex en ekologisk miljö och förekommer också ofta tillsammans bland fossilfynden. Dessa djur räknas som de äldsta djurarterna eftersom de ofta återfinns längst ned i sedimentlagren. Detta faktum kan emellertid lika gärna förklaras med att denna ekologiska miljö borde vara den första att begravas vid en katastrof. Ytterligare ett problem med utvecklingslärans antaganden är de sk. polystratafossilen som är vanligt förekommande. Polystratafossil är helt enkelt fossil (ofta trädstammar) som har begravts vertikalt genom flera geologiska lager. Detta skulle, enligt evolutionsteorin, i så fall innebära att t ex en trädstam under miljontals år sakta har fossilerats nedifrån och upp och under tiden inte ha varit utsatt för någon föruttnelse. Evolutionisterna kan idag överhuvudtaget inte ge någon bra förklaring till förekomsten av polystratafossil. Generellt kan man säga att det fossila underlaget härrör från kambrium till tertiär, d v s från ca 570 miljoner år sedan till för ca 2 miljoner år sedan enligt evolutionsläran. Under denna tidsperiod finns gott om fossil representerade i de olika lagren. Men tiden före kambrium innehåller mycket få fossil. Under kambrium inträffar något som av biologerna kallas för den 'kambriska explosionen'. Inom loppet av några miljoner år blomstrar djurlivet och plötsligt finns samtliga kända stammar, både nu levande och utdöda, inom djurriket representerade - men inte en enda övergångsform mellan dessa stammar har hittats. Samtliga djur under denna tid var fullt utvecklade och minst lika komplexa som de djur som lever idag. Följande illustration ger ett bra exempel på skillnaden mellan evolutionsteorin och de förhållanden som faktiskt råder i det fossila materialet:
ArchaeopteryxFinns det då verkligen inga djur som kan antas vara mellanformer överhuvudtaget? Jo, det har faktiskt under årens lopp presenterats olika kandidater till mellanformer mellan vissa djurgrupper. De kanske mest kända är människans föreslagna förfäder (se sidan om Människan), samt Archaeopteryx, urfågeln, som påstås vara en övergångsform mellan dinosaurierna och fåglarna. Vad som gör denna 'urfågel' till en förmodad mellanform är att den har ett antal organ och egenskaper som påstås vara primitiva och dinosaurielika:
Vid första anblicken kan samtliga dessa egenskaper göra denna fågel till en trovädig kandidat till att vara en övergångsform mellan de båda djurgrupperna. Men synar dessa egenskaper närmare finner man ett antal tvetydligheter och felaktigheter: Archaeopteryx var förvisso utrustad med tänder men detta gör den inte nödvändigtvis till en dinosaurie. Tänder kanske ger en fågel ett primitivt utseende men tänder är i sig ingen primitiv egenskap hos en organism. Ett antal fåglar under förhistorisk tid hade tänder, liksom vissa reptiler inte hade tänder (tänder är ju som bekant vanliga även hos däggdjuren). Denna egenskap bevisar med andra ord ingenting beträffande fågelns härstamning. Samma sak gäller för de kloförsedda vingarna. Det finns idag ett antal fågelarter som har klor, bl. a. strutsen, hoatzin samt vissa rallfåglar. Beträffande urfågelns stjärt är den alls inte unik för fågelsläktet. Nu levande svanar har en liknande stjärt även om den hos svanarna inte är lika markant. Hur är det då med urfågelns påstådda primitiva flygegenskaper? Urfågelns skelett har visat sig vara uppbyggt på samma sätt som hos moderna fåglar - skelettet är i viss grad ihåligt för att vara så lätt som möjligt. Det klena bröstbenet påverkar inte den egentliga flygförmågan eftersom de muskelgrupper som arbetar för att ge fåglarna dess lyftkraft är fästade vid nyckelbenet. Nyckelbenet var mycket väl utvecklat och kraftigt hos urfågeln. Fjädrarna var precis lika välutvecklade som hos dagens fåglar och de har inga som helst olikheter beträffande fjädrarnas struktur. Urfågelns vingar är konstruerade för flygning eftersom vingfjädrarna är asymmetriskt uppbyggda, detta är en typ som nästan undantagslöst hittas hos fåglar med god flygförmåga. Om Archaeopteryx verkligen skulle ha varit en mellanform, borde fågeln ha uppvisat halva egenskaper: Den borde ha haft halvt utvecklade fjädrar som lika mycket påminde om reptilfjäll. Den borde ha haft vingar som till hälften påminde om en reptils framben, o.s.v. De slutsatser man kan dra av detta fossil, är att Archaeopteryx var en fågel, om än en ovanlig sådan. Det finns ingenting som visar på att den var en övergångsform mellan en reptil och en fågel. På senare tid har dessutom ett antal forskare gjort gällande att det mest berömda av Archaeopteryx-fossil (det på bilden nedan) skulle vara ett falsarium. I bland annat tidkriften British Journal of Photography (Mars - Juni 1985), gick ett antal ledande engelska vetenskapsmän (Fred Hoyle, R.S. Watkins, N.C. Wickramasinghe, J. Watkins, R. Rabilizirov och Lee M. Spetner) ut med detta påstående till en chockad vetenskapsvärld. Dessa vetenskapsmän påstod sig ha bevis för att Archaeopteryx egentligen var ett fossil av en liten reptil med det vetenskapliga namnet Compsognathus. Detta fossil skall senare med en skicklig hand ha blivit beklädd med en vacker fjäderskrud. Som stöd för sina påståenden pekar dessa forskare bland annat på att den stenskiva som fossilavtrycket ligger på inte passar ihop med den motstående stenskivan som fortfarande finns bevarad. På fossilavtrycket kan man dessutom skönja fläckar efter våt cement som skall ha fastnat under förfalskningsprocessen. När British Museum undersökte fossilet visade det sig att det stenmaterial som innehöll fjäderavtrycken markant skilde sig från det material som det övriga fossilet inneslöts i. Trots detta fastslog British Museum att fossilet var äkta och låste därefter in originalet i sina valv för att under överskådlig tid ej överlåta detta för vidare tester. Detta är sannerligen ett märkligt beteende från ett museum som skall betjäna vetenskapen. British Museum har kanske inte råd med ännu ett evolutionistiskt falsarium efter avslöjandet om Piltdownmannen?
Hade dinosaurierna fjädrar?I början av 1998 presenterades ett antal vetenskapliga artiklar beträffande ett fossil vid namn Sinosauropteryx. Detta fossil påstods innehålla spår efter en slags fjäderdräkt vilket skulle bevisa att fåglarna härstammade från dinosaurierna. Men en av de vetenskapliga artiklarna var emellertid inte lika entusiastisk som de övriga. Denna artikel kom till den slutsatsen att 'fjädrarna' inte var någonting annat än fibrer av kollagen (ett vanligt protein i brosk och benvävnad) som även finns under huden hos reptiler. I artikeln kunde man också visa att samma typ av fiberstrukturer uppstod på rygg och svans när man flådde nu levande större ödlearter. Trots detta faktum framställs Sinauropteryx som ett bevis på att fåglarna en gång skall ha härstammat från dinosaurierna (bl a i tidningen Illustrerad Vetenskap 9/2000). Tidskriften National Geographic publicerade i sitt novembernummer 1999 ytterligare ett 'bevis' i form av ett fossil med namnet Archaeraptor. Fossilet var tveklöst inbäddat i tydliga fågelfjädrar och hade dessutom en lika tydlig reptilsvans. Vackra bilder beskrev varelsen så som den måste ha sett ut när den vandrade och/eller flög på jorden. Den evolutionistiska idyllen höll tyvärr inte i sig länge. Tre månader senare, i januari år 2000, framkom det att Archaeraptor var ett falsarium. En ännu okänd kinesisk förfalskare hade helt enkelt satt fast en reptilsvans på ett fågelfossil. National Geographic hade, trots att många evolutionister var skeptiska till fossilet, inte lyssnat på kritikerna utan istället skyndat sig att publicera de falska uppgifterna. Storrs Olson, expert på fågelfossil från Smithsonian Institute och tillika evolutionist, kritiserade i skarpa ordalag tidningen för obestyrkt sensationsjournalistik. Han skrev: 'National Geographic erhåller inte kompetent konsultation i vissa vetenskapliga frågor. Det finns inte ett oomtvistat exempel på en dinosaurie med fjädrar. Inte ett. Allmänheten förtjänar att få veta detta.' Det behöver knappast tilläggas att National Geographic inte har basunerat ut deras misstag på samma sätt som de framställde 'beviset' på. Archaeraptor var bara ett i den långa raden av evolutionistiska falsarier som skyndsamt har presenterats som bevis för evolutionen - bevis som snabbt glöms bort när det står klart att de är falsarier. De riktiga bevisen talar i sjäva verket emot evolutionsteorin men de tolkas i enighet med ett rådande paradigm som innebär att slutsatserna hamnar så långt ifrån sanningen som de kan komma. Alternativa åldrarFörutom radioaktiva mätmetoder samt dateringar med hjälp av fossilförekomster finns det ett antal andra metoder som kan användas för att uppskatta jordens och universums ålder. Dessa metoder används dock inte av vetenskapen eftersom de överlag anger lägre åldrar än de av vetenskapen förväntade. Om dessa alternativa åldrar vore riktiga skulle hela utvecklingsläran vara en omöjlighet och en stor del av de astronomiska teorierna skulle kullkastas. Trots detta kan man inte avföra dessa metoder eftersom de är fullt vetenskapligt rimliga. Även om det riktas kritik mot dem så har de aldrig kunnat bevisas vara felaktiga.
|
|
|
