Radioaktiva mätningar

Allmänt

Jorden anses idag vara omkring 4,8 miljarder år gammal. Detta är en ålder som väl ligger i linje med den nödvändiga tidsperioden för evolutionsteorin. Det finns olika metoder för att åldersbestämma en bergart eller ett forntida föremål. Det som generellt gäller är att man använder sig av radioaktivt sönderfall där man vet sönderfallshastigheten samt den nuvarande mängden av det radioaktiva ämnet. Jag kommer här att ange några av de vanligaste metoderna och problemen med dessa. Det man måste komma ihåg i dessa sammanhang är att det inte finns någon absolut sanning beträffande radioaktiva mätningar. Hur exakt man än mäter halten av ett visst ämne så måste man i grunden göra ett antagande, nämligen - hur stor var ursprungshalten av detta ämne när provmaterialet bildades?

För att åldersbestämma en viss bergart kan man t. ex. undersöka halten av uran i denna. Uran är ett radioaktivt grundämne som sönderfaller till bly. Efter ca 4,5 miljarder år har hälften av den ursprungliga mängden uran sönderfallit till bly. Denna tid som det tar för uranet att halvera sin mängd kallas uranets halveringstid, som alltså är 4,5 miljarder år. Efter ytterligare 4,5 miljarder år återstår 25% (hälften av hälften) av den ursprungliga mängden osv osv.

Ett grundämne kan bestå av olika isotoper. Dessa isotoper har samma kemiska egenskaper men de skiljer sig åt genom att de har olika vikt och sönderfallshastigheter. Man skiljer de olika isotoperna åt genom att ange en siffra efter grundämnets namn eller kemiska beteckning. Siffran visar samtidigt det totala antalet protoner och neutroner i isotopens kärna. Uran kan exempelvis bestå av isotoperna U-235 och U-238. U-235 sönderfaller till Pb-207 (bly-207) och U-238 sönderfaller till Pb-206 (bly-206).

Låt oss se på ett praktiskt exempel: Problemet som geologerna står inför är att t. ex. avgöra den ursprungliga mängden uran i en bergart. Eftersom ingen, av naturliga skäl, var med när bergarten skapades så kan man heller inte direkt säga hur mycket uran den innehöll från första början. För att kunna avgöra detta tittar man på mängden av den produkt som uppstår vid sönderfallet, i detta fall bly. Genom att jämföra förhållandet mellan uran och bly i en bergart kan man räkna ut bergartens ålder. Här uppstår dock ett problem; det går inte heller att avgöra hur mycket bly som bergarten ursprungligen innehöll. Hur mycket man än vänder och vrider på de olika mätresultaten så kan man således inte exakt ange en bergarts ålder eftersom de grundläggande parametrarna måste baseras på antaganden. Det finns även andra frågor som inte kan besvaras med säkerhet: Har sönderfallshastigheten (halveringstiden) hela tiden varit konstant, eller kan den påverkas av exempelvis yttre omständigheter? Kan miljöförändringar på något annat sätt påverka mätresultaten? Hur vet man att provmaterialet är representativt för den bergart man åldersbestämmer?

De vanligaste radioaktiva mätmetoderna är idag uran/bly, kalium/argon, rubidium/strontium och sist, men inte minst, kol-14 metoden. Den sistnämnda metoden är speciell ur flera synvinklar och får därför en separat genomgång.

Kol består vanligtvis av isotopen kol-12 (C-12). I atmosfären bildas det emellertid även en liten mängd radioaktivt kol-14 (C-14) när kväve bombarderas av neutroner från den kosmiska strålningen. Det beräknas att endast 0,00000000013% av allt kol består av C-14. Båda isotoperna, C-12 och C-14, reagerar med syret i atmosfären och bildar på så sätt koldioxid. Denna koldioxid tas så småningom upp av både växter och djur. Så länge växten eller djuret lever, tar de upp koldioxid som till en viss del består av radioaktivt C-14. När organismen dör upphör intaget av C-14. Från och med nu kan man mäta det radioaktiva sönderfallet eftersom nytt C-14 inte tillförs mer. Då man vet att C-14 har en halveringstid på 5 730 år kan man ta reda på när organismen dog genom att mäta hur mycket C-14 som återstår i förhållande till vanligt kol (C-12).

Denna metod låter ju mycket trovärdig, men den har faktiskt allvarliga brister. C-14 är en försvinnande liten del av den totala mängden kol som finns i naturen. C-14 har också en relativt snabb halveringstid. Detta får till följd att man inte kan åldersbestämma saker som är äldre än ca 50 000 år. Även när det gäller dateringar med C-14 så måste man göra vissa antaganden; förhållandet C-12/C-14 måste alltid ha varit detsamma. Det måste även råda jämvikt mellan mängden C-14 som bildas i atmosfären och den mängd som sönderfaller i naturen. Det går att beräkna att det tar 30 000 år från den dag då atmosfären bildades fram till dess det rådde jämvikt mellan mängden bildat och sönderfallet C-14. Evolutionisterna antar att det råder jämvikt då jorden, enligt dem, är flera miljarder år gammal. Problemet är bara att ett antal undersökningar har visat att det bildas mellan 28 - 37% mer C-14 än vad det sönderfaller och att det alltså inte råder någon jämvikt! Detta kan bara innebära två saker: Antingen är jorden ännu inte 30 000 år gammal eller också har någonting inträffat som gör att jämvikten har rubbats, ex. ökad kosmisk strålning. Mängden vanligt kol (C-12) i atmosfären har också förändrats på grund av att människan ständigt eldar med fossila bränslen. Mängden C-14 har också påverkats av atombombssprängningarna under 1940- och 1950-talen.

Då bildandet av C-14 är mellan 28 - 37% större än dess sönderfall kan man utifrån detta räkna ut att uppmätta åldrar på 50 000 år i själva verket motsvarar ca 10 000 år. Sammantaget kan man konstatera att C14-metoden i själva verket är en vetenskaplig metod som visar på att jorden är betydligt yngre än vad evolutionisterna hävdar.

Ett bra exempel på hur ovetenskapligt evolutionisterna resonerar kring åldersbestämningarna kan hämtas från Maria Gunther Axelssons bok "Big Bang eller Varde ljus - Skapelsemyten som pseudovetenskap":

"Kreationister brukar ta fram ett exempel när en ung bergart (25 år) från ett vulkanutbrott blev daterad till att vara mycket äldre (se "Kalla fakta" nedan, min anm.). Men det behöver inte vara så konstigt, eftersom metoderna inte är till för, och oftast inte kan, datera unga åldrar. Om du använder ett tretimmarstimglas, eller ännu värre en kalender, för att mäta tiden när du kokar ägg, får du inga goda ägg." (ss. 105 - 106)

Den evolutionistiska trångsyntheten tycks tydligen ha nått så långt att Axelsson inte ens ser konsekvenserna av sina egna påståenden; om metoderna inte är till för att datera unga åldrar, hur kan man då veta att ex. en bergart inte är av ett betydligt yngre ursprung? De metoder som används för att bestämma jordens ålder "fungerar" med andra ord endast om man utgår ifrån att jorden är mycket gammal! Jag håller dock med Axelsson i hennes slutsats - äggen blir sannerligen inte goda då evolutionisterna står för matlagningen.

Kalla fakta

Åldersbestämningar av olika material genom radioaktiva mätmetoder har ofta framställts som någonting säkert och odiskutabelt. När exempelvis debatter om när ett visst djur eller människa levde har diskussionen snabbt klubbats ned av en radioaktiv åldersbestämning. Men kan man verkligen vara så kategorisk när det gäller dessa mätmetoder? Nedan följer en rad fakta som sällan kommer fram i offentligheten, men som vi alla borde känna till:

• Det är relativt vanligt att man har fått fram helt orimliga åldrar för vissa bergarter - ibland 50 miljarder år in i framtiden(!).
• Beroende på vilken mätmetod man använder, kan man få fram olika åldrar från samma provmaterial. De metoder som använder sig av de längsta halveringstiderna ger generellt de högsta åldrarna.
• Genom att endast utelämna ett av sex mätvärden vid en rubidium/strontium datering, sänkte man åldern på materialet med nästan 200 miljoner år (från 605 miljoner år till 415 miljoner år).
• Man har genom att påverka ett radioaktivt material med exempelvis tryck, elektricitet och diverse mekaniska påfrestningar, förändrat halveringstiderna med nästan 4%. Ju högre och längre påverkan, desto mer förändras halveringstiderna.
• Upp till en tredjedel av alla Kol-14 dateringar förkastas av forskarna eftersom de anses vara omöjliga.
• Godtyckliga justeringar görs ofta av forskare till dess uppmätta data stämmer överens.
• Mätningar som stämmer överens med förväntade åldrar godtas oftast direkt, medan det data som motsäger en förväntad ålder godtyckligt kan förkastas.
• Eftersom 'felaktiga' mätresultat oftast inte ens publiceras är mörkertalet stort vad gäller misslyckade radioaktiva dateringar.
• Vid dateringar av lava från vulkaner som har haft utbrott i modern tid och vars åldrar därmed är kända (Mt. Saint Helens 1980 och Hualalai, Hawaii för ca 200 år sedan), har åldrar på mellan 5 - 2.960 miljoner år uppmätts(!). Med andra ord - radioaktiva mätmetoder fungerar inte på material vars åldrar är kända men på material vars åldrar är okända antas mätmetoderna fungera.
• Med Kol-14 metoden har man uppmätt åldrar på mellan 2.300 - 27.000 år på levande växter och djur.
• På den berömda mammuten "Dima" befanns en del vara 40.000 år gammal och en annan del 26.000 år. Träbitar som fanns i mammutens omedelbara närhet var 9.000 - 10.000 år gamla. Kol-14 metoden användes vid samtliga mätningar.
• Trä som legat inneslutet i kalksten är, enligt evolutionsteorin, 120 miljoner år gamla men har med Kol-14 metoden uppmätts till 12.800 år.

Denna lista på tvivelaktigheter kan egentligen göras hur stor som helst. Ytterligare exempel på mätmetoder och mätresultat kan du finna bland de länkar som jag har hänvisat till.