1. Strulresan (Europa)

6. En Kul Tur-resa (Europa)

8. Vårresan (Europa)

9. Optimistresan (Prag)

10. Krisresan (Europa)

12. Haveriresan (Finland)

13. Paradisresan (Budapest)

14. Torskresan (Jugoslavien)

16. Drömresan (Europa)

Våren 1993 i Europa.

Följande brev kom från doktor Sandy i Budapest:

"Min käre vän, bekymra dig inte. Lämna Turkiet åt mig. Allt är en enda röra där och troligtvis hopplöst omöjligt att sortera ut, men du kan inte göra någonting åt saken, absolut ingenting, för du känner inte turkarna, och du kan inte tala turkiska. Kurderna är nu helt desperata, och turkarna vet inte vad de ska göra med dem, så de ställer till med en stor internationell kampanj mot armenierna i stället, det enda folket i världen som moraliskt understödjer kurderna, som om all moralisk energi hos kurderna kom från dem. Lämna bara kurderna och armenierna och turkarna åt mig. Jag ska ta hand om situationen. Beträffande er lokala chef, som tog initiativet till att likvidera CCA, så be honom dra åt fanders. Han kan gå hem. Gör er bara av med honom. Han är fullständigt värdelös. Man kapitulerar inte i CCA. Man bara vinner.

Då är din egen arbetssituation mycket viktigare än denna politiska oreda med desperata kurder. Jag råder dig att stanna hemma, ta det lugnt, lugna ner dig och sköt dina egna affärer. Att resa är hälsosamt och den bästa bot som finns för allt möjligt, men att resa för mycket är varken bra för ens hälsa eller för ens ekonomi. Jag skulle råda dig att i stället koncentrera dig på din viktigare resa till Indien och att till dess koncentrera dig på ditt arbete. Om du nu kommer ner till det Balkanska kaoset och får dina cirklar störda och sedan kommer hem minuten innan du ska resa till Indien, så kommer hela din höst att bli en enda förskräcklig röra, och det blir ingenting kvar av ditt arbete, din ekonomi eller din mage. Ta det lugnt, stanna hemma, sköt dina egna affärer, och bekymra dig inte!

Vi ses väl igen någon gång, Sandy."

Onsdag 15 september hade jag ännu inte fått mitt beställda visum till Bulgarien. Jag skrev då följande brev till mina vänner där:

"Jag är mycket ledsen, men det har inte gått som det skulle den här hösten. I tio dagar har jag väntat på ett visum till Bulgarien, som de lovade på den bulgariska ambassaden i Stockholm att bara skulle ta sex, och nu går tåget. Jag tänker inte betala 100 D-mark för ett visum vid gränsen, vilket betyder att jag inte kommer till Bulgarien den här gången. Det är den bulgariska byråkratins fel, som gör den sämsta tänkbara reklam för Bulgarien. Detta är synd, då Bulgarien verkligen har vänner som uppskattar Bulgarien för dess rika musik- och kulturliv och religiösa ortodoxi. Bulgarien har ingenting att vinna på att skrämma bort sådana vänner inte bara vid sina gränser genom tvångsvisumutpressning utan dessutom med sin byråkrati i sina utländska ambassader."

När jag kom hem 12 oktober (1993) hade det beställda visumet till Bulgarien fortfarande inte kommit.

Här följer nu min resedagbok från denna Strulresa:

1.

Samtalen med doktor Sandy var mycket givande, och vi kunde i princip sitta och prata hur länge som helst medan samtalet aldrig upphörde att bli mer intressant. Desto mera angeläget kändes det för mig att försöka memorera våra intressanta samtal så att jag kunde få dem snabbt dokumenterade genast utan att något av det viktigaste gick förlorat.

Naturligtvis började han med att förhöra mig om min hälsa. Det börjar alltid så. Beträffande det att mina magsymptom praktiskt taget försvunnit kanske i och med Tibetresan hade han inga kommentarer utan bara ett typiskt läkarpokeransikte att uppvisa som vägrar ta en patient ur hans illusioner om dessa är goda; men när jag berörde de nya hjärtsymptomen sade han genast och nästan avbröt mig:

"Stress. Du måste upphöra med musiken. Du plågar ihjäl dig med den. Har jag inte rätt?"

Därmed var vi inne på det vidlyftiga ämnet om vad jag egentligen borde ägna mig åt i livet.

"Du klamrar dig fast vid musiken som en dum kapten vid sitt vrak fastän han vet att han själv kan simma men inte vraket. Du måste släppa det. Du seglar genom livet med en dragg ute som hela tiden bromsar dig så att du inte får någonting gjort. Du har gjort ditt inom musiken. Lämna den i fred. Du har vuxit ifrån den. Vad du skriver är mycket viktigare, och det är din skyldighet att se till att det kommer ut så att världen får läsa det och särskilt den engelsk-talande världen."

Han menade att det var mitt musikaliska engagemang som alltid hindrat mig från att verkställa mitt genombrott som författare och att det var min absoluta skyldighet att inte bara se till att alla mina manuskript på svenska blev renskrivna och tillgängliga för alla utan att jag även själv borde översätta alla dessa till engelska. Han förelade mig alltså ett betydande arbete.

Mitt musikliv försvarade jag med att jag ännu inte var färdig med det. "Jag kan inte fatta något beslut förrän jag åtminstone fullbordat inspelningen på band av alla mina verk."

"När du är färdig med inspelningarna börjar du bara om från början igen och satsar så mycket tid och energi på teknisk exekvering att både ditt komponerande och ditt skriveri hamnar på hyllan. Det är bättre att hugga av dig vänstra handen om den sålunda bara tjänar dig till förförelse."

Det var hans uppriktiga mening om mitt liv som misslyckad pianist.

Han hade rätt så till vida att jag upphört att utveckla mig våren 1986 när jag lämnade min sista organisttjänst, att jag inte komponerat någon ny ballad efter den senastes fullbordan hösten 1987, att jag inte mera breddat min repertoar efter uppgivandet av min musikateljé på 4-e Långgatan sommaren 1991 efter bråket med rockgrannen ovanför som Hyresnämnden inte givit mig någon hjälp emot, och att jag sedan dess knappast blivit bättre men däremot i stället mera kritisk. Man kan säga att min musik kämpar en ojämn kamp mot verkligheten.

Vi talade naturligtvis mycket om CCA och dess fall. I detta ämne var han mera fryntlig och var benägen att vifta bort det som en småsak. "Det uppstår alltid på nytt och fortsätter sin verksamhet ändå, och dess nya namn är mycket bättre och mera betecknande. Du kan lugnt sätta det på pränt i din tidskrift, så stor spridning som den ändå har i världen." Han vidhöll absolut att mr "Defeat", som tagit initiativet till CCA:s skrotning, inte var pålitlig och borde avpolleteras. "Han har gjort sitt. Han får själv stå för det nederlag som endast han har erkänt, och därför har han all rätt att gå hem och stanna utanför i fortsättningen."

Han visste inte vad han kunde göra i Turkiet utom att dra i sina trådar, orientera sig i det aktuella läget och fortsätta försöka inge kurderna hopp. "Det är ingen risk att kurderna ger upp. Däremot har den armeniska situationen blivit farligare under den sista tiden. Det får inte ske, att både kurder och armenier får både turkar, azerer och Iran emot sig i ett jugoslaviskt krig utan ände." På den punkten menade han sig kunna uträtta något i Ankara.

I slutet av denna diskussion återkom han till min situation. "Vad du än gör, så måste du alltid prioritera ditt arbete inom främst litteraturen. Du har inga förpliktelser mot CCA. Däremot har du tunga förpliktelser mot litteraturhistorien och kanske även musikhistorien. Dina verk måste komma ut och bli allmänt tillgängliga. Sedan får CCA säga vad de vill. CCA kan klara sig utan dig och du utan dem, men litteraturen och musiken befinner sig i ett kristillstånd i världen sedan andra världskriget som just sådana som du måste hjälpa dem ut ur med att komma med nya ideal och exempel. De gamla föll 1914, och det har inte visat sig några nya hållbara sedan dess."

Min resa var annars planerad att gå den långa svåra vägen på 3335 km ner till Athen via Köpenhamn, Berlin och Budapest. Utom dessa tre tågbyten måste man även stiga av och på i Gedser, Warnemünde och Rostock. Sammanlagt väntades det på tåg i 20 timmar. I Berlin-Lichtenberg återstiftade man den kära bekantskapen med denna pittoreska stations klientel av mest fyllisar, gormande ungdomar, dreglande sömngångare och annat bisarrt löst folk. Kategorin dreglande sömngångare representerades denna gång av att jag sittande med en bok på en bänk plötsligt överfölls av mannen bredvid mig, som hade legat och sovit, och som plötsligt, fortfarande i sovande tillstånd, började klättra på mig med slutna ögonlock och dreglande mun. Jag lyckades skilja mig från honom utan att han vaknade.

I Budapest har väl allmäntillståndet förbättrats sedan jag var här senast men inte utan att dessa förbättringar inneburit försämringar. En ökande standard har medfört en ökande sterilisering av livet, som nu visade mindre mångfald, fantasi och mänsklighet i sitt utbud. Livet hade blivit dyrare och utslagningen större så att tiggarna var flera. Denna tendens verkar alarmerande gemensam för hela Europa.

Naturligtvis var doktor Sandy mycket intresserad av vad som passerat i Tibet och väntade ivrigt på min engelska summering av det hela, men ännu mer intresserad var han av framtiden. Han förväntade sig mycket av min nya resa till Indien och dess eventuella spörsmål, men till slut kom vi mest att dröja vid samtidens problem. Jag avslöjade för honom, att om det skulle bli en konferens med Kim och Westerberg i Indien så skulle den antagligen mest handla om ekonomi.

"Den där Westerberg verkar vara en hejare på att ställa till med konferenser, men vad vet han om ekonomi?" frågade han.

"Jag vet inte, men han är världens snålaste människa och kan om någon överleva på ingenting."

"Då vet han en hel del om ekonomi, för ekonomi är det samma som snålhet. Men vad tusan har hänt med Sverige, en av världens små ekonomiska stormakter, som plötsligt gått ner som en punkterad ballong?"

Jag försökte redogöra så gott jag kunde för Sveriges situation, som jag själv tyckte att närmast liknade en klen patients desperata åtgärd att sätta sig själv på kryckor för en stukad fots skull.

"Sveriges situation är mycket intressantare än så," genmälde han. "Tål du höra min syn på saken?" Jag längtade efter den.

"Sverige är ett välutvecklat och intelligent men väldigt bortskämt barn, och det är den där bortskämdheten ni måste lära er att avstå ifrån. Men denna bortskämdhet var inte ert fel. Den var en följd av andra världskriget. I detta fatala och onödiga krig, kanske världshistoriens och kulturmänniskans värsta och mest onödiga katastrof någonsin, blev alla barn illa slagna utom Sverige och Schweiz. Dessa gick helt oskadda ur kriget med sina teknologiska och sociala strukturer helt intakta, och det var de ensamma om i världen. Följaktligen hade de en mera ekonomiskt gynnsam situation än någon annan stat. Schweizarna tog detta lugnt och nöjde sig med att förnöjsamt ägna sig åt att bara bibehålla detta angenäma och fördelaktiga status quo, och deras förnöjsamhet har gått så långt att de menar sig kunna hålla sig utanför EG. Med Sverige gick det annorlunda. Stimulerat av en ekonomiskt gynnsam ställning utan motstycke började Sverige diktera villkor för världen. Dag Hammarskjöld gjorde detta på ett klokt och acceptabelt sätt, men redan han lät sin svenska självgodhet och ofelbarhet skena iväg med sig. Han skaffade sig fiender och blev därför nerskjuten. Om någon personifierar den totala svenska bortskämdheten är det Olof Palme, som blir statsminister genom sin blotta fräckhet, som tar parti för Nordvietnam och Cuba utan att beakta konsekvenserna, som predikar för Sydafrika hur det skall sköta sin politik och som blandar sig i alla världens angelägenheter som det lilla Sverige inte har någonting att göra med. Olof Palme personifierade en svensk berusning av sin egen förträfflighet som var helt orealistisk. Sverige trodde i sin självgodhet att det var genom sin egen förtjänst som det fick det så bra efter kriget. Det var det inte alls. Det var bara för att Hitler och Stalin råkade lämna Sverige i fred. Dess uppgång var naturlig efter kriget, men dess berusning av sin egen lycka var en fara för Sveriges framtid. Olof Palme ansåg Sveriges väl helt bero av den härskande socialistiska politiken, men så var det inte alls. Socialismen i Sverige red på vågen av Sveriges välstånd och utnyttjade det till sin egen fördel. Olof Palme blev socialist bara genom ren opportunism, och det skulle inte förvåna mig om han till sist blev skjuten av mera riktiga socialister i partiets egna led.

Sverige lever fortfarande till stor del i illusionen av att dess välstånd var Sveriges egen och socialismens förtjänst. Det var den inte alls. Sverige råkade få det bra genom att det råkade lämnas i fred av kriget. Sedermera har andra länder, som Frankrike och Tyskland, av egen moralisk energi arbetat sig upp till och förbi Sveriges standard, och då upptäcker Sverige plötsligt att det saknar denna moraliska energi. Och det kan inte förstå det. Det kan inte förstå vad det gjorde för fel. Det gjorde inget fel. Det råkade bara plötsligt hamna i smöret, och sedan råkade smöret av helt naturliga skäl bli slutkonsumerat. Och där står kanske hela världen idag och trampar som flugor i samma tomma smörfat. Och de klarar sig aldrig om de inte samarbetar. Därför är Serbien helt ute på fel väg, och därför är Sverige och Finland på rätt väg åtminstone så länge de fortfarande vill in i EG.

Men den verkliga krisen för framtiden är inte ekonomisk. Den ligger på ett helt annat plan. Det var därför jag var så ytterst intresserad av era samtal i Indien om Aids, för genom dem trodde jag mig verkligen få en inblick i den största krisen i framtiden. Det fick jag också. Tyvärr sätter jag den allvarligaste tilltro till doktor Singhs apokalyptiska föraningar. Det måste jag göra som läkare.

Problemet med Aids är inte att det är en obotlig sjukdom. Problemet med Aids är att det är en obotlig sjukdom som alla envisas med att sopa under mattan. Men när man ständigt fortsätter med att sopa farligt skräp under mattan blir det småningom knölar som folk snubblar på, som drar till sig djur och som börjar lukta illa. Problemet med Aids är, att ju större högarna blir, ju mer det luktar illa, desto mindre vill folk befatta sig med det.

I och för sig är det en mänsklig och positiv reaktion att undfly det vedervärdiga, men detta är bara den ytliga reaktionen. Den andra farliga reaktionen är den som går inåt och som inte syns. Den utbreder sig långsamt men säkert i alla lager av samhället, som jag ser det, som en osynlig kräftsjukdom i form av en ständigt accelelerande depressivitet. Sjukdomen är hopplös, och fler och fler blir sjuka. Fler och fler får mer och mer längre och längre verkande motgifter som bara uppskjuter sjukdomens kris och avgörande utan att åtgärda sjukdomen. Det blir fler och fler evighetspatienter.

Det är möjligt att den ekonomiska kris som hela världen upplever idag kan spåras ner till denna ständigt tilltagande sjukvårdskris, som ständigt slukar mer och mer pengar utan att kunna påvisa några som helst positiva resultat. De enda Aidspatienter som tillfrisknat är i regel sådana som ej medicinerat. Längs med den linjen ligger kanske gåtans lösning, men likväl blir ständigt fler och fler sjuka och intagna på evighetsvård.

Jag måste se detta som en mycket allvarligare kris för mänskligheten än den rent ytligt ekonomiska, då Aids har med människans existensförmåga att göra och ifrågasätter denna och kan sätta den ur spel. Detta måste påverka människans innersta livsgnista. Människan i världen verkar redan i dag ha förlorat initiativet. Hon har teknokratiserats, steriliserats, denaturaliserats och medicinerats rakt in i Aidskrisens återvändsgränd, och mot detta hjälper inte den största ekonomiska återhämtning i världen."

Som ressällskap när jag lämnade Budapest efter åtta timmars samvaro med den fryntlige men skeptiske doktorn hade jag bland andra ett ungt österrikiskt par, som liksom jag skulle till Athen, men de hade köpt en särskild tur- och returbiljett för endast detta mål. Redan medan tåget ännu var i Ungern uppenbarade sig illavarslande omen. Den unga konduktören ville ha 300 forint av alla passagerare som inte gjort reservationer. Det var alla passagerare. Jag hade själv frågat särskilt om den saken på stationen och fått till svar att platsreservation inte behövdes. Dumt nog betalade vi i vår kupé 300 forint (25 kronor) och fick inte ens kvitto på det, vilket styrkte vår uppfattning att konduktörerna bedrev privat affärsverksamhet genom utpressning med yrket som förevändning. Jag sade till de österrikiska ungdomarna att jag hoppades detta skulle bli resans värsta incident. Föga anade vi vad som väntade oss.

I Subotica på den serbiska sidan blev det passkontroll. Passpolisen lämnade inte tillbaka passen till oss som inte hade jugoslaviska pass utan tog dem med sig ut och bad oss följa med. Det var klockan fem på morgonen, och det ösregnade. Utanför tåget tappade vi totalt bort honom i den överväldigande trängseln på stationen. Vi frågade olika uniformerade karlar vart vi skulle ta vägen, och alla gav oss olika besked. Till slut hittade vi in till gränspoliskontoret, där myndighetspersonerna tilltalade oss argt och sade: "Varför har ni inte bagaget med er?" Vi fick alltså söka oss tillbaka till tåget i trängseln och villervallan och ösregnet och natten, leta rätt på rätt vagn i det oändliga tåget, hämta allt vårt bagage och bege oss ut i trängseln igen för att leta oss tillbaka till gränspolisen, där vi inte visste vad de gjorde med våra pass.

Poliserna förklarade att vi inte kunde resa genom Serbien utan visum. Detta var en nyhet, som tidigare endast drabbat kroater. Tydligen var nu alla utlänningar för serberna lika goda som kroater. "Nå," sade vi, "vad kostar ett visum?"

"Ni kan inte få det här. Ni måste resa tillbaka till Budapest och ansöka om visum hos jugoslaviska ambassaden där. De arbetar 24 timmar om dygnet, så det får ni lätt."

Vi var alltså hänvisade till att resa tillbaka fem timmar till Budapest för att få transitvisum genom Serbien. Tåget skulle gå efter tre timmar. Under tiden fick vi sitta där inregnade och trängas på stationen tillsammans med hundra tusen kaotiska serber.

För mig var det lätt med mitt inter-rail-kort, men det österrikiska paret måste lösa ny biljett tillbaka till Budapest. Serberna erbjöd en sådan för 40 dollars. Jag föreslog ungdomarna att i stället skaffa biljett på tåget.

När vi äntligen satt på tåget tillbaka till Budapest med återgäldade pass kunde den serbiske konduktören bara sälja biljett till närmaste ungerska gränsstation. Priset för den biljetten skulle vara 1,580,000,000 dinarer, alltså en och en halv miljard. Att åka tåg i Jugoslavien kostade således 200 miljoner dinarer per person per kilometer, då Ungern låg precis åtta kilometer därifrån. Österrikaren köpte biljetten och betalade i dollars (sex för båda) och slapp sedan råka ut för en ny ungersk konduktör under resten av resan tillbaka till Budapest.

I Budapest gällde det att hitta den jugoslaviska ambassaden. När vi ringde dit fick vi en signal som indikerade att telefonen inte fungerade. Dessutom var det lördag, och alla ambassader var stängda. Att den jugoslaviska skulle vara i full funktion 24 timmar om dygnet även på en lördag var knappast troligt.

Mitt olycksdrabbade österrikiska par valde att stanna kvar i Budapest och vänta på bättre tider och försöka igen på måndag, då deras biljett ändå inte kunde återlösas. Själv fattade jag det realistiska beslutet att acceptera att resan till Athen var omöjlig över Balkan och i stället söka mig ner mot Italien. Nackdelen med detta var att Inter Rail inte längre accepteras i Italien för oss över 26 år. I Jugoslavien, Rumänien och Bulgarien är alla Inter Rail-resenärer hjärtligt välkomna, om de först betalar fantasipriser för visum vid gränsen eller skaffar det i närmast förbipasserade huvudstad. Med sådana metoder får dessa länder inga Inter Rail-resenärer utom möjligen mycket rika och stolliga sådana.

Nu förstod jag doktor Sandys varningar, och han fick tyvärr rätt: jag borde inte ha kommit. För första gången hade en av mina resor blivit en total missräkning och fiasko. På kuppen blev jag svårt magsjuk, och när jag äntligen nådde ner till Venedigs mer humana klimat fick jag där mest ägna mig åt ofrivilliga explosioner på toaletten. Så sjuk hade jag inte varit sedan Tibet, och den åtföljande svagheten, som gör att man inte orkar med något, förstörde allt vad som återstod av min resemoral.

I Venedig rådde kaos, ty presidenten var där. Han höll låda på själva Markusplatsen och predikade om nödvändigheten av Italiens fortsatta sammanhållning under stor eskort och ackompagnemang av parader och musikorkestrar medan ingen själ kunde komma fram över Markusplatsen då allt var avspärrat. På tågstationen stämde ingenting då det pågick en järnvägsstrejk, som innebar att varje tåg som förekom i annonseringen kunde med skäl betvivlas existera. Venedig var även ovanligt hårt drabbat av folkträngsel denna söndag, då tydligen hela världen var där just då, och på stationen sprang alla omkring och letade efter försvunna eller annars obefintliga tåg. Situationen erinrade starkt om förhållanden i Benares. Jag hade tur som till slut kom med ett tåg till Verona som startade från en okänd perrong utan att ha annonserats. Tåget gick emellertid punktligt, och jag var den sista som hann med ombord. Troligen rände tusentals samtidigt omkring på stationen och letade efter just detta försvunna tåg som smusslats undan till den sista perrongen.

Verona är ett fenomen vars trollkraft alla berörs av utan att kunna definiera den. Hur kommer det sig att just Verona är så särskilt trivsamt och väcker en längtan tillbaka till dess odefinierbara idylliska trygghet som ingen annan stad i Italien? Efter 27 års erfarenheter av fenomenet kan jag bara förklara det genom Shakespeares "Romeo och Julia". Shakespeare var aldrig i Verona och inte ens i Italien, och verklighetsbakgrunden till sagan om Romeo och Julia är tämligen diffus. De stora turistattraktionerna "Julias balkong" och "Julias grav" är troligen båda bedrägerier, balkongen är oromantisk och otillgänglig, så att om det var den så måste Julia och Romeo ha stått och gapat till varandra och Romeo ha varit en otrolig fasadklättrare för att kunna ta sig upp till en så oattraktiv avsats; och "graven" är en hästho i ett stall i vilken man knappast ens hade lagt liket av en sköka. Likväl har Shakespeare i sitt drama lyckats ge uttryck och form åt just den förtätade miljö- och karaktärsstämning som alla uppfattar i Verona. "Romeo och Julia" är det absoluta kärleksdramat i vilket Shakespeare gett åt världen ett exempel på en idealisk kärlekshängivenhet, och genom något oförklarligt trollslag har Shakespeare lyckats förläna just Verona den största delen av denna gåva. Har man läst "Romeo och Julia" känner man genast igen sig när man kommer till Verona första gången, och kommer man till Verona utan att ha läst dramat upplever man ändå stämningen som man inte kan förklara eller förstå förrän man studerat dramat. Så förknippade är Shakespeare och Verona med varandra utan att de någonsin möttes.

I Rom konsulterade jag Kerstin, min "healing expert", för att få alternativ och kompletterande diagnosticering. Hennes undersökning indikerade att det inte gick någon nöd på mitt hjärta men att magen som vanligt var ömtålig och krävde lyhördhet. Jag fick det stora nöjet att få rensa hennes översta terass från löv som blockerat avloppen så att terassen vid regn fylldes med vatten som sedan rann ner i huset. Åtgärden beredde henne stor lättnad. Min magsituation tillspetsades samma kväll när jag skulle lämna hennes hus utanför Rom och det inte befanns några bussar: en negress förklarade för mig att bussen hade tagit ledigt denna dag. Följaktligen fick jag gå med allt bagage in till staden till första nästa buss, vilket all Kerstins utsökta mat i magen kraftigt protesterade emot, så att jag nästan var frestad att återvända norrut.

Rom förblir ett evigt monstrum som en gång skenade iväg med sin egen storhet och makt och därefter aldrig har blivit normalt igen. Det romerska komplexet är som en ständig elefantiasisböld i alla romares själar. Man kan försöka analysera denna anomali i evighet utan att bli klokare på saken än romarna själva, som har som enda terapi att strunta i det, vilket bara gör komplexet och resultatet värre.

Som medpassagerare till Palermo hade jag två albaneser. Den ena var av urgammal siciliansk familj, det finns sedan 500 år en ortodox-albanesisk församling i Palermo på ett större tusental personer, han hade gift sig med en finska och kunde tala både italienska, albanesiska, tyska och finska. Nu var han skild från sin finska, men de hade tre barn tillsammans. Den andre albanen var flykting och sade lika litet som den andre excellerade i ren entonig pratmakarkonst. Dessutom hade denne en mycket tunn röst, så det var svårt att förstå vad han sade, men han var på väg att bli ett Jehovas Vittne och hyste en teori om att alla historiska skeenden var beroende av vad de historiska personerna åt. Tyvärr var det mesta av vad han sade som jag kunde förstå rent nonsens, och ju renare det var som sådant, desto mer pratade han på - en märklig typ som inte var helt ointressant.

Du glöder i gryningens matta vulkaniska sken,

vilda avlägsna ö bortom vågor och strömmar,

som ofta omstörtat förryckta imperier i sken

mot sin undergång och icke enbart sikuliska drömmar.

Din varma vulkaniska doft av en oerhörd styrka

som rör sig på farliga djup av det undermedvetna

är både mer vild, svår och säker än någon from kyrka

som motstått barbarstormar i nästan två tusen år.

Denna glans av en böljande purpur som höljer Messina

i intensiv respektingivande evigt skön vår

är på något sätt höjden av all romantik och förtrollning

som lägrar sig över besökaren som balsam över hans sår,

även de som gått djupast i själen och hjärtat och det icke medvetna,

för att ge en högre mening åt hans livs behållning.

Du ryter, o hav, i ditt eviga drama mot stranden

i frossande slösande outsinlig energi

som om vågorna var lika många otaliga barn

som du fritt kunde frikostigt slänga konfetti med handen

och det utan att ens riskera bankrutt på en sådan espri.

Men du har konkurrens i din dramatiks slösande flarn,

ty i zenith står månen som din egen härskargudinna

och sprider det guld över vågornas skum som blott ljuset kan ge

genom nattlig sordin som ackompagnemang till vårt sällsamma liv

och till ödets finvävnad vars gåta ej någon kan finna,

till kraften i de relationer som ingen kan fatta och se

och som trots all självdestruktiv livsdramatik alltid fortsätter trotsa allt liv

och dess dödlighet genom blott vänskapens skönhet och evighet

som hav och månsken förena i treenig samstämmighet.

I Palermo blev det som vanligt mest samtal med bankirer och ingenjörer. En av dessa ingenjörer var en datorexpert, och han förklarade världskrisen sålunda:

"Människan har sedan länge varit på väg dithän, att hon i sin strävan efter teknologisk fullkomning gradvis mer och mer bortrationaliserat allting utom själva teknologin, som hon själv blivit ett offer för. Massarbetslösheten i världen med 24% i EG-landet Spanien beror bara på att vi genom datorer bortrationaliserat bort så många arbeten. Och hur går det? Vi finutvecklar datortekniken och får ständigt bättre datorer som blir dyrare och dyrare och mer och mer ömtåliga och komplicerade och som leder till att fler och fler jobb blir onödiga varför arbetslösheten ständigt stiger medan större och större enheter i samhället blir beroende av färre och färre datorer; och så insmyger det sig ett fel någonstans, ett "datorvirus", som ingen behöver vara skyldig till, och precis hela apparaten med alla dess program kollapsar. Och där står vi med en massarbetslöshet och hela samhällsenheten helt beroende av en enda apparat som plötsligt blir oduglig.

Den högteknologiska fulländningen är alltid bara ett oåtkomligt ideal. Vi kan sträva efter det, men vi kan aldrig nå det, och vi faller alltid tillbaka till jorden igen. Man kan säga, att högteknologins uppoffringar och krav går an så länge den bara är ett medel, men när den blir ett mål som man blir beroende av måste det sluta med förskräckelse. Vad vi behöver är inte ständigt bättre och mer komplicerade apparater för fler att bli beroende av, utan vad vi behöver är individuella initiativ, hantverksskicklighet, specialisering på gräsrotsnivå och en total bortrationalisering av all parasitism och opportunism. Men även detta sista är bara ett oåtkomligt ideal: människan kommer aldrig att slippa sina mänskliga svagheter och hämskor."

För övrigt blev min vistelse i Palermo något av en fångenskap, ty min värd måste resa bort på tre dagar, och det hade varit mycket oartigt av mig att lämna staden innan han kom tillbaka, och när jag äntligen kunde fara stoppade en ny järnvägsstrejk alla tågen.

Emellertid kan nu ett mysterium klarläggas. Min far Aurelio blev aldrig klok på relationerna i vår palermitanska värdfamilj och frågade mig alltid om jag hade förstått något av det hela. Saken är den, att familjen har fyra barn, av vilka alla nu är fullvuxna och utflyttade, medan modern hade två män boende hos sig. Den ena var officiellt och juridiskt alla barnens far, men endast ett var honom likt, han och modern umgicks knappast då han nästan alltid var borta, medan den andra mannen mera bekymrade sig om familjen. Min far förstod att de var bröder, men det var de inte alls. Den andre mannen var dock alldeles tydligt åtminstone far till den yngsta sonen. Jag såg en gång ett fotografi där de förekom tillsammans, och jag slogs då av likheten mellan deras pannor och näsor och uttryckte detta. Nästa gång jag kom hade detta fotografi avlägsnats. Det originella förhållandet var alltså, att modern levde samman med två män av vilka den ena var hennes make och den andre en naturlig far till hennes yngsta barn. Men villkoret för att denna dubbla sammanlevnad skulle fungera var, att den naturlige fadern aldrig fick göra anspråk på sin egen son varken juridiskt eller ens mänskligt. Endast om maken förblev juridisk far till alla fyra barnen kunde den naturlige fadern få bo hos sin egen familj. Här är alltså det originella förhållandet, att maken och älskaren båda fick bo hos modern, och att alla tre kom väl överens sins emellan, om bara älskaren avstod från alla anspråk på sin egen son, vilket han också ädelt nog gjorde.

Nu kan detta berättas, för nu har modern kastat ut båda männen och lever ett nytt liv allena medan alla hennes barn tar avstånd från henne genom denna hennes nya oförklarliga egoism, som hon bara blivit sjuk av. Genom att plötsligt och drastiskt åtgärda sitt eget moraliska dilemma har hon avslöjat sig, vilket hon aldrig hade behövt göra.

Min professor i Palermo förbjöd mig kategoriskt att ens någonsin tänka på att avstå från musiken. "Ingen konst förpliktar så som musiken. Har man en gång tillägnat sig något av dess mästerskap är man heligt förpliktad mot hela mänskligheten att utveckla det så länge man lever. En förrädare mot musiken är värre än en självmördare." Jag frågade honom varför musiken var mera förpliktande än andra konster. "Därför att den är mera konstruktiv. Den luttrar människan och förbättrar henne. Det är musikens mening. En som tillägnat sig konsten att tänka musikaliskt är ett konstruktivt och ansvarstungt geni som står på högre nivå än andra människor. Han kan rensa ut ur sitt liv alla futtigheter och frestelser, alla tarvligheter och intigheter och lyfta även andra över allt som är dödligt och som drar ner människan. Framför allt gäller detta om han kan komponera sann musik. Det kan du. Glöm det här med dina tekniska ofullkomligheter. Andra kan spela Beethoven. Du måste inte göra det. Det är viktigare att du komponerar. Det är det enda du måste göra inom musiken."

Han var själv kompositör och levde ett tillbakadraget liv i ett mörkt hus i centrala Palermo. Hans musik var mycket originell och personlig, men jag har ännu inte kommit in i den eller ens fått studera den på pappret. När jag berättade för honom vad doktor Sandy hade sagt om att jag borde avveckla mitt musikaliska stressliv sade han:

"Löjligt. Han kan inte vara musikalisk. Om något är bra för hälsan är det klassisk musik, och det kan man inte lägga ner för mycket arbete på, och det kan inte leda till sjukdom. Tvärtom. För övrigt finns det bara en medicin mot magbesvär som hjälper: fasta. Har jag rätt? Kan en sådan doktor vara musikalisk?" Jag berättade att doktor Sandy inte visste mycket om musik då han var skotsk dessutom. "Där ser du!" utbrast professorn förnöjt. "De enda läkare som musiker borde anlita är andra musiker."

Strul dominerade även resan från Palermo. Efter järnvägsstrejken skulle alla resa iväg samtidigt, och resultatet var fullständigt italienskt kaos. På tåget från Palermo till stöveltån fanns det bara plats i gångarna. Min medpassagerare hade stått hela vägen från Marsala vid Siciliens västligaste udde. Det var dessutom inkallelsedag, så att en hel generation italienska soldater skulle samtidigt resa till Taranto direkt efter en järnvägsstrejk. På stationen vid stöveltån stod de alla och väntade, och det var så trångt att tåget inte kunde komma in till stationen. Diverse stinsar fick gå före och ploga undan människomassorna. Nattsittåget var sedan lika fullt som Palermotåget. En dam förlorade sin ena sko. Den återfanns aldrig fastän hon demonstrativt vände upp och ner på hela tåget och alla hjälpte henne att söka.

På färjan från Brindisi till Patras fortsatte strulet genom att det vid Korfú kom ombord några hundratal italienska turister i en och samma grupp som alla skulle till Kefallonia. Båten fick göra en omväg, det blev en svår försening, alla kom för sent till tåget i Patras till Athen, och jag var en av de få som kom fram till Athen - långt efter midnatt. Men det lönade sig. Vem hittade jag inte sittande och pimplande grekiskt hemmagjorda groggar på mitt gamla vandrarhem om inte en hel grupp skottar inklusive en familj vars faderskap mycket väl kände doktor Sandy? Han hade varit stamgäst i Athen ända sedan 70-talet och kände nästan hela staden och doktor Sandy mer än väl, eftersom han var skotsk, men även Freddy. Ingenstans är världen större än i Athen, men där kommer man kanske närmast inpå den.

Och vem träffar man mer i denna stad om inte en göteborgare, som man är van vid att se nästan varje dag i Göteborg? En holländare hade däremot otur. Han arbetade hela sommaren i Grekland med fotografering och vattenskidskola och förtjänade 4 miljoner drakmer (cirka 150,000 kronor) i 5000-lappar, som han stoppade innanför fodralet till sin dyrbara kamerautrustning. På järnvägsstationen slumrade han till i tio minuter i den brännande solen och vaknade upp och fann hela kamerautrustningen stulen. Bara remmarna runt axeln fanns kvar, som någon flinkt hade skurit av utrustningen från. Tjuven hade tagit utrustningen utan att ana vad som låg gömt i kamerafodralet. Vår man hade aldrig blivit bestulen i sitt liv tidigare. För att komma hem gick han till holländska ambassaden för att genom lån få hjälp till biljetten. Ambassaden svarade, att någon måste skicka honom pengar från Holland först innan ambassaden kunde hjälpa honom. Om ingen i Holland kunde hjälpa honom kunde inte ambassaden göra det heller. Samtidigt omkom hans två bästa vänner i en motorcykelolycka.

Stöldhistorier blir lätt klassiska då de ofta är ganska dråpliga. En familj hade sett fram mot sin sommarsemester hela året, och de hade köpt en särskild extra släpvagn. Äntligen kom sommaren, och semesterförberedelserna inleddes. De packade bilen och släpvagnen ytterst noga och metodiskt och glömde ingenting. Till slut var bilen och släpvagnen fullpackade, och semestern skulle inledas i triumf. Familjen gick in i huset för att ta en sista kopp kaffe före avresan. Då de bara skulle vara inne i tio minuter lämnades nyckeln kvar i bilen. När de kom ut var både bil och släpvagn och allt vad de packat i dem borta för evigt. Det var den semestern.

Beträffande holländaren som blev av med miljoner drakmer gömda i en kameralåda hoppas vi med honom, att mannen som knyckte kameralådan tog hand om kameran (värd en förmögenhet) och slängde lådan, så att någon som verkligen behövde pengar kunde hitta den och ta hand om dess väl dolda innehåll.

Emellertid lyckades jag till slut genomföra även resans kanske viktigaste mission i Athen. Under resan till Tibet använde jag två par skor, av vilka de bättre och stadigare genast gick sönder. Det andra paret var mina äldsta grekiska sandaler, som höll under hela Tibetvistelsen och klarade alla bergsbestigningar, men i Stockholm fastnade sedan den ena sandalen i en bankdörr och gick sönder. Dessa grekiska sandaler hade då hållit i tre år och under elva påfrestande resor bland annat till Egypten, Indien och Tibet. Han som gjort dessa sandaler var en hantverkare i Athen, och de kunde alltså bara ersättas där. Aldrig var det svårare att komma till Athen än i år, men till slut lyckades det, och jag kunde äntligen för sista gången ta av mig den trasiga sandalen och på mina fötter träda ett par nya identiska grekiska sandaler. Må de hålla minst lika länge som de förra och under helst ännu fler, längre och svårare resor.

Min nye skotske vän var en av dessa vinddrivna förlorade själar som inte hörde hemma någonstans och allra minst i sitt hemland Skottland. Han hade inte varit hemma på fem år och räknade inte heller med någon återkomst så länge de konservativa satt kvar vid makten. Han hade deltagit i Falklandskriget 1982 och därefter kommit i delo med fru Thatcher, som så många andra. Om han återvände hem under en konservativ regering riskerade han sex månaders fängelse. Han hade rest omkring i hela världen (29 länder) sedan 70-talet, och hans modersmål var gaeliska. Han var alltså en riktig högländare och därtill en riktig kelt, fullständigt ärlig och uppriktig, fullständigt rotlös och romantisk och fullständigt glömsk av sig själv. Mest var han van vid att försörja sig som gatumusikant i alla världens och mest Europas gångtunnlar. Hans "fru" var en tillfällig bekantskap, som han tagit hand om, och hennes son var någon annans. Hon var åldrad i förtid, hade förskräckliga tänder och rynkor och var knappast mer än några och 30. Sådana vilsna förlorade öden finns det överallt runt Medelhavet i nästan varenda vrå, men Athen är deras metropol. Där bråkar ingen med dem. Hennes son var sex år och alldeles förtjusande. Vad skall det bli av honom?

Det har aldrig varit så svårt att lämna Grekland som det var denna gången. Allt kändes ofullbordat, jag hade varken haft tid att ta kontakt med mina gamla vänner eller med Freddy, aldrig kändes Grekland angelägnare, och aldrig mådde jag så bra och var jag mera hemma. Det kan inte hjälpas, men det är kanske bara i Grekland jag känner att jag kan slappna av som människa. I inget annat land överensstämmer såväl mentaliteten, temperamentet och tempot så bra med mitt eget som här. Ändå har jag aldrig kommit längre in i Grekland än fram till tröskeln - först när man kan grekiska kan man verkligen börja upptäcka landet och dess människor.

Din måne är ljuvare än någon annan,

du frihetens eviga vänliga gyllene stad,

ty din värme för mänskorna strålade samman

i ljusaste gladaste gamman, och i högre grad

än vad jag vet att någon stad annars kan komma åstad.

Varför måste jag lämna dig då, när jag trivs bättre här

kanske än någon annanstans, och varför stannar jag hos dig så kort,

kortare än någon annanstans, fastän bland städer jag har dig mest kär?

Jag beklagar, men sådant är ödet. Det kallar mig bort

från din kärlek och värme och ljuvhet till dyster rapport

om blott arbete, plikter och ansträngningar av den digraste sort.

Men mitt hjärta bor kvar i Athens varma fullgoda månsken

och glöder i Nordens köld vidare för att ej alls glömma bort

att en dag åter framträda ur katakombernas fängelsegravsten

för att återupplivas här i Athen och dess strålande sken.

Anspänningarna inför familjemötet i Verona började uppladdas redan i Palermo. Det hade alltid hetat att min mor skulle komma ensam, men det var ovisst när. Följaktligen måste jag dagligen stå i telefonkontakt med Verona för att få veta om släkten fått veta någonting. Det gällde ju att inte vara alltför långt borta när ens moder själv kom för att träffa släkten i Verona. Det ginge ju inte an att samtidigt vara i till exempel Bulgarien eller Turkiet. I Palermo fick jag så veta ankomstnyheten: hon skulle komma tillsammans med min bror. Men vår släktfamilj hade bara två extrasängar. Hur skulle detta dispositionsproblem lösas?

För att hinna till Verona lagom till min moders och broders ankomst fick jag på grund av tågstrejken i Sicilien, som försenade mig där, bara en dag i Athen, som uteslöt möjligheten att ta kontakt med Freddy och mina andra gamla vänner där. Samtidigt skulle det finnas en sängplats för litet för oss i Verona. Jag tyckte mig höra min moders röst: "Jag kommer ju med din bror, så unna dig några extra dagar i Athen. Tänk inte på oss." Men det var otänkbart. Jag hade inte sett min mor i Italien på 27 år, och min bror hade jag aldrig sett i Italien. Han hade inte varit där på 15 år, och vi hade aldrig varit där tillsammans. Mötet förpliktade, även om det verkade praktiskt ogenomförbart.

Till slut fann jag lösningen. Jag skulle vara tillsammans med dem hela deras ankomstkväll i Verona och sedan ta nattåget till Rom klockan 0.55. Då skulle vi samtidigt träffas och släkten inte få problem med logeringen.

Det visade sig vara en lycklig lösning. Kvällen med moderskap och broderskap och tre släktskap i Verona blev en oförglömlig fest, och sedan var man upprymd nog att tåga iväg till järnvägsstationen med så mycket bagage man orkade bära efter midnatt.

Romvistelsen blev denna gång ovanligt angenäm. Ute hos Kerstin mår man alltid som Cato Major på sin vingård och som Cicero i Tusculanum, det är ju i det distriktet Kerstin bor med egen råvaruproduktion av bästa sort från vulkanisk mylla med utsikt mot både Catos och Ciceros närliggande byar; och man upplever där hela den delen av den romerska epoken som var oöverträfflig i förträfflighet innan allt brakade åt helvete med kejsardömet. Inne i Rom rörde jag mig mest inom olika muséer och utställningar rekommenderade av Teresa, medan vi mellan varven hade litterära debatter i hennes hem. Mest talade vi om irländsk litteratur, då hon nyligen hade varit på den gröna ön. Vi jämförde Synge och Yeats, och hon hade följande intressanta anmärkning:

"Synge skriver som om han betraktade mänskorna och deras relationer på teleskopiskt avstånd som myror. Hans distans är total, och det ger honom en nästan omänsklig personlighet, medan Yeats är för djupt engagerad i det mänskliga för att ha någon son helst distans till vare sig själv eller till andra." Jag gav henne helt rätt och belyste det förhållandet att det vanligen är författare av Synges kategori som får nobelpris för sin okänsliga distans medan de som verkligen är engagerade i det rent mänskliga, som Joseph Conrad, Somerset Maugham, Graham Greene, Stefan Zweig, Karen Blixen och andra, aldrig får det av någon underlig anledning, som om de herrar akademiker som utser nobelpristagare själva föredrog så mycket distans som möjligt till människan och hennes ödes problematik.

Sedan återsåg jag René. Han är nu 90 år gammal och svagare än någonsin men fortfarande helt sig själv. Han hade mycket att säga mig. "Kom inte hit fler gånger," sade han, "för man vet aldrig om jag nästa gång du kommer är död."

Han förhörde mig noga om mitt liv och var utomordentligt intresserad av Tibetresan, men samtidigt blev han bekymrad över mina åtaganden.

"Du tar på dig för mycket," sade han. "Det är musiken du borde ägna dig åt, och om du försummar den kommer du att ångra det efteråt. Så länge man orkar ge den den energi som den behöver är det värt att göra det, för så länge föryngrar man sig själv därigenom. Jag blev gammal direkt när jag gifte mig och släppte musiken, och det skulle jag inte ha gjort. Du ser mig nu: en gammal musiker som aldrig blev någon musiker. Min fru dog, och min son dog, det var det äktenskapet, och ingenting har jag kvar utom de musikaliska drömmar som kunde ha gjort mig till en annan Arthur Rubinstein. Men drömmar utan substans är värdelösa. Res mindre, och satsa i stället på att komponera. Den resan är bättre, ty genom den slipper du alla världens bekymmer. Hela världen är alltså inte bara ditt bekymmer." ("Tout le monde n'est pas seulement la résponsabilité de toi.")

Han hade rätt på sitt sätt, men jag kunde inte förklara för honom att jag omöjligt kunde dra tillbaka mitt engagemang i även världsliga affärer. Därmed återvände jag till Italien.

På tåget från San Remo till Genua hade jag en medpassagerare som kommit fel. Hon skulle ha rest i första klass, men då hon var 85 år och inte orkat leta efter första klass längst bak i tåget i gruset eller längst fram i tåget i gyttjan hade hon nöjt sig med andra klass och hamnat hos mig, en finlandssvensk; och hennes mormor (eller farmor) hade varit finlandssvensk och varit en baronessa von Klinckowström. Denna hade varit släkt med Axel von Fersen och skrivit en bok om denne, som hon hade i italiensk översättning: "Den vackre Fersen".

Vi pratade följaktligen mycket om litteratur. Hon skrev själv noveller men var mycket pessimistisk beträffande det litterära läget. "Vi lever i en hjärntvättsålder där bara de slår igenom och kommer fram som underordnar sig hjärntvättssystemet, alltså massmedia och främst då televisionen. Det fasansfulla med denna hjärntvättsålder är att alla frivilligt underordnar sig den och låter sig fördummas av television och allt det andra i samma väg - video, freestyle, skvalmusik, blaskpress och veckotidningssmörja, medan litteraturen, ordet och språket gradvis mer och mer försvinner. Om Dante idag skulle skriva sin "Gudomliga Komedi" skulle han aldrig finna någon som skulle vilja eller kunna trycka den, helt enkelt för att man idag bara publicerar arbeten för snöd vinnings skull medan kvalitet, konst och hantverksskicklighet inte längre lönar sig." Mot detta protesterade jag naturligtvis, ty en så vrång värld får man bara inte acceptera.

Hon hade blivit tidigt gift och förlorat sin första man vid 22 års ålder och då blivit änka som moder till ett sex månader gammalt barn. Hennes hemstad var Florens, men hon hade blivit gift i Genua och sedan blivit kvar där, fastän hon egentligen inte alls hörde hemma där eller trivdes där. Hon kände till gatan 'Via Lanciai' i Florens, en liten krokig gränd i den äldsta delen av staden, en gata som uppkallats efter vår familjs framträdande där som ansedda adelsmän under medeltiden tills påvarna och revolutionerna tvingade oss till det friare Venetien. Vi växlade adresser, och det är typiskt, att just när man kanske aldrig mer får träffa René, så dyker det upp en Beatrice i stället med hela kultur-Italien på sina fem fingrar och jämnårig med ens egen bortgångne far.

Hon berättade också mycket om ovädren. I Rom hade jag blivit varnad för att resa upp till Ligurien, då järnvägen där ibland hade försatts ur funktion av översvämningarna. Hur allvarliga dessa var för en vecka sedan antyds av denna historia: en dam skulle gå ut och hämta sin bil. Strömmarna på gatan var så svåra att hon halkade och spolades ut i havet och dog. Man hittade sedan hennes bil, och hennes nycklar satt kvar i bildörren. Detta var i centrala Genua.

Strulresan fortsatte. För att kunna infria en inbjudan till Bergamo måste jag resa upp till Milano, men tågförbindelserna var förskräckligt dåliga, och jag kunde bara komma fram till Bergamo mitt i natten. Vem vill väl ta emot en då? I Milano fanns det ingen matservering i hela stationen, så man måste ut och jaga mat i stan, men till slut fann man en trevlig sylta som hette "Charlie Bravo" (italiensk översättning av Charlie Brown). Där kan jag rekommendera deras utbud på obegränsad mat på en tallrik för 8500 lire. Det är det värt.

Att summera denna strulresa blir inte lätt då det måste ingå så många struliga rapporter i den. Den depression som ligger som en våt filt över hela Europa märks tydligt i ett så lyckligt land som Italien medan kanske endast det redan tillräckligt fattiga Grekland verkar vara förskonat därifrån. Grekland var resans huvudmål, och det att resan dit drastiskt stoppades direkt av serbisk krigsbyråkrati förstörde i princip hela resan. Visserligen uppnåddes Grekland senare, men omständigheterna gav mig bara en enda dag i Athen och ingen tid för kontakt med gamla vänner där. Resans huvudsyfte förfelades alltså totalt.

Inte heller blev det något besök i Bulgarien eller Turkiet den här gången, på grund av samma struliga omständigheter, och alla de ljuspunkter som ändå förekom räckte inte till för att väga upp struligheterna. De lyckliga stunderna är lätt summerade: tre underbara dagar i Rom, fyra på Sicilien med resans vackraste dag i Cefalú, den enda dagen i Grekland samt resans kanske yppersta höjdpunkt: de tre timmarna hos min småkusin i Wien. Vi hade inte setts sedan vi var barn för trettio år sedan, och även om hennes dagsprogram var struligt med barnkalas och kvällsbjudning var vår stund tillsammans desto mer givande och på sitt sätt värt hela resan.

Resan gjordes för att den var nödvändig, samtalen med doktor Sandy i Budapest berättigade väl ensamma hela resan, och även ekonomiskt var den värd sitt pris: 5200 kronor för 27 dagar i nio främmande länder. Billigare har jag aldrig rest, och ändå har den svenska valutan förlorat i värde.

Vissa episoder förtjänar ett särskilt omnämnande. Jag glömmer aldrig min förvåning när jag i Palermo en morgon kom in på ett kafé för att ta en capuccino och fann detta kafé vid stadens enda huvudgata vara fullkomligt tomt. Tomma caféer är annars en omöjlighet i Italien. Men skenet bedrog. Helt ensam fick jag visserligen inta min capuccino i detta ödsligt tomma café men inte särskilt länge. Plötsligt kom det en hop ungdomar på femtio personer in i kaféet som alla skulle ha sin förtäring: det låg en skola intill som plötsligt fått rast. Plötsligt kom det en grupp på femtio tyska turister in på kaféet som alla skulle ha sin förtäring: katedralen låg strax intill, och en visning hade just fullbordats. Det kom fler skolklasser och fler tömda turistbussar in på kaféet. Från att ha varit helt öde drabbades det alltså av alla laviner på en gång, och det var inte lätt att ta sig ut därifrån.

Två svenskor från Dalarna, som jag träffade på båten från Patras, träffade jag på nytt i Nizza. På detta exklusiva franska tåg av modernaste tänkbara klass hade de emellertid råkat illa ut. Man får ju höra om plundringar av kupéer med hjälp av gas utförda av professionella gangsters på ställen som Warszawa och Slovakien, men detta hade nu också hänt på ett franskt första-klass-tåg mitt på Rivieran i Europas rikaste landskap. De två svenskorna och en dam till i samma kupé hade sövts ner genom gas och blivit plundrade på all kamerautrustning.

Resans värsta strul stod dock en norrman för. Jag stötte ihop med honom i Köpenhamn, där han och ett stort antal andra resenärer skulle med nattåget mot Oslo och Stockholm. Både han och jag skulle stiga av i Göteborg klockan halv tre i natten, men tåget bestod uteslutande av liggvagnar och sovvagnar. Inte går man och lägger sig att sova i en liggvagn när man ska stiga av klockan halv tre mitt i natten, men det fanns inget annat val. Norrmannen var mycket missnöjd.

Emellertid uppenbarade sig en valmöjlighet. Vi kunde få sitta i en sittvagn som skulle kopplas ifrån i Helsingör, och sedan kunde vi i Helsingborg ta en sittvagn från Malmö i besittning. De flesta tågpassagerare tycktes föredra detta alternativ, och alla hade mycket bagage. Det blev ett idogt kånkande till och ombord och av från färjan hela natten och sedan en enastående väntan och trängsel till den enda försenade sittvagnen. Men norrmannen hade varit med om värre. Han skulle till Säffle och hade rest på detta sätt i en vecka sedan han gjort vad han kunnat i Jugoslavien.

Hans bestyr hade gällt en bosnisk sambo och hennes båda barn, som tydligen inte var hans. Men han var en mycket godhjärtad person och gammal sjöman, (en norsk sjöman på 50-talet var nästan som en nationalhjälte,) och han hade därför ställt upp med att försöka fixa ut henne och hennes båda barn ur krigets Bosnien. När alla papper blivit klara på ambassaden i Wien hade han själv vågat resa ner för att hämta barnen. När han väl var där nere visade det sig att pappren inte var klara. Oändliga utgifter och dyrbar tid hade spillts på att få ordning på det hela, vilket till slut inte hade gått. 20,000 kronor fattigare kom han nu tillbaka till Värmland som en slagen man och hade ingenting annat att göra än att börja om från början igen med förhandlingar med världens idag enda totalt hopplösa byråkrati: den jugoslaviska. Han var gråtfärdig, och hans bosniska sambo med hennes båda barn var redo att kasta sig framför tåget.

Man kan alltså säga att Strulresan började och slutade i krigets Jugoslavien. Norrmannen har min adress, han är välkommen när som helst att sova över hos mig, och han har lovat att någon gång ge mig fortsättningen på hela den heroiska historien om hans ändlöst tålmodiga självuppoffring för att klara ut en ensam moder med två barn ur det ändlösa krigets och strulets Jugoslavien.

(16.9-12.10.1993)

P.S. En läsare har undrat över att doktor Sandy inte varnade mig för att resa ner genom Serbien mot Athen, - han borde ju ha vetat att det inte skulle gå. När jag sade till honom att jag skulle resa till Athen genom Serbien sade han bara: "Försök och se vad som händer." Han menade att det inte var omöjligt men å andra sidan även att vad som helst kunde hända, och han fick rätt.

Indienresan 27.10-19.11.1993 kan delas upp i följande fyra huvudavsnitt: Konferensen i Simla - motgångar i Darjeeling - höjdpunkt i Calcutta - samt Den Skandalösa Återresan.

Resan började under sämsta tänkbara auspicier. Jag kom hem från Italien med en ny visdomstandskris efter alla sicilianska kakor, och det var bara två veckor mellan den och Indienresan. Inte går man då och inleder en serie tandläkarbesök med eventuella långvariga och upprepade visdomstandsoperationer, utan hellre går man och borstar fanatiskt tänderna efter varje måltid och hoppas att infektionen skall lätta. Den lättade. Men två dagar före avresan till Indien slog den till på nytt och hårt. Följden blev sömnlösa nätter och en sprängande huvudvärk, som späddes på av en allmän överansträngning - det gäller ju att ta ut sig ordentligt innan man tar ledigt från arbetet. Natten till måndagen - morgontåget till Stockholm gick klockan nio - låg jag vaken i feber och bara frös. Det var inte ett lämpligt tillstånd att resa till Indien i, och huvudvärk och tandvärk var ingenting att exportera till Indien.

Dessutom var mina instruktioner från Indien mycket luddiga. Mötet skulle äga rum i Simla, men ingen visste när. "Det är möjligt att allting är över när du kommer," hade Johannes skrivit helt kort och bett mig inhämta vidare instruktioner på postkontoret i Simla "Poste Restante" vid tillfälle om jag kom.

Hela natten medan jag frös och bet ihop min tandvärk grubblade jag över om jag skulle inställa resan eller inte. Allt jag behövde var att visa mig för en läkare - min blotta uppsyn skulle förråda min totala olämplighet som tågluffare i Indien.

Likväl befann jag mig måndag morgon på tåget till Stockholm - jag hade inte kunnat bestämma mig. I Stockholm hade jag 24 timmar på mig att tillfriskna. Jag övervägde att där uppsöka en läkare för åtminstone en rutinkontroll. Det blev aldrig av. En god natts sömn gjorde susen, och på tisdagen satt jag på flyget - med en flaska Martini Rosso i handen för säkerhets skull. Nu gick det inte längre att hoppa av flygplanet.

Som medpassagerare hade jag ett par som också skulle till Indien men till Delhi. "Mellanlandar planet i Delhi?" Svaret var jakande. Det hade jag inte blivit informerad om av Fritidsresor. Om jag kunde hoppa av i Delhi skulle det bespara mig kanske 40 timmar. När planet mellanlandade i Helsingfors förhörde jag mig genast om dessa möjligheter. "Nej, det är inte möjligt," sade personalen i Helsingfors, "för din flygbiljett säger Goa. Eftersom du har bokat plats ända fram till Goa kan du inte hoppa av på vägen." Längre än så kom jag inte i något resonemang med dem. Jag hade visst kunnat hoppa av i Delhi om jag bara sedan återreste i vanlig ordning från Goa. Men det hängde upp sig på bagaget. Om jag haft allt bagage tillgängligt som jag velat, (en portfölj och en cykelväska,) hade jag lugnt kunnat göra det, men tyvärr hade jag förbjudits ta med mig mer än ett handbagage, hur små mina båda bagage än var. Det gick alltså inte, och jag var tvungen att följa med till Goa och förlora kanske två hela dygn av konferensen i Simla. Allt hade kunnat avhjälpas om jag bara varit fullständigt informerad av Fritidsresor om resans beskaffenhet.

Annars var klientelet på Finnairplanet gott. Planet var fullsatt, bredvid mig hade jag en barnfamilj med småbarn, och bakom mig satt det glada finnar som sjöng manskör. Något brydsamt var det kanske att få plats längst fram omedelbart framför videofilmskärmen, så att man under hela flygturen måste hjärntvättas visuellt på extremt nära håll. Man kan använda öronproppar mot audiell hjärntvätt, men ögonen behöver man ändå för att läsa och skriva, och man kan inte avskärma blott en del av synfältet. Naturligtvis blev flygnatten fullkomligt sömnlös, då videon hölls på non-stop under precis hela den 14-timmars flygturen med två mellanlandningar i Helsingfors och Delhi. Hade jag haft mitt andra lilla bagage tillgängligt där hade jag utan svårighet kunnat hoppa av där. Vi diskuterade saken ingående med en hindu under mellanlandningen i Delhi. Hans enda kommentar var ett hjärtligt: "Välkommen åter till Indien!"

I Goa var det sedan att sittandes och svettandes rinna av sig och sova bort jet-laggen så gott det gick, och förvånansvärt nog tycktes kroppen ha lärt sig sedan förra året, - eller min kris i Göteborg hade kanske bara varit kroppens drastiska omställning i förväg för det Indien som den redan så oförglömligt väl mindes. Jag lutar åt den senare teorin. Faktum är att den extrema jet-laggen (med kvällsflygning och framkomst utan natt på morgonen utan någon sömn) var nästan smärtfri.

Massor av nya intressanta bekantskaper infann sig genast. Ett engelskt par besökte okända ruiner i södra Indien, och han visade sig vara symfoniker och trombonist. Han hade tillhört en radioorkester som hade blivit arbetslös genom att synthesizern hade gjort audiell revolution i etern och var mycket desillusionerad. Han hade även fått anbud från Helsingforssymfonikerna men föredragit att gå över till jazz. Trombonen var det första instrument som synthesizern slagit ut, medan jazzen ändå var omöjlig utan tromboner.

Det var som sagt en mycket våt dag i Goa, och svetten rann lika effektivt som en stilla strildroppande dusch. Mot kvällen kom myggorna, de bet, och man blev påmind om att Indien är ett av världens svåraste malarialänder. Det engelska paret tuggade malariapiller jämt, medan jag inte ens hade rekommenderats att ta sådana med mig.

Ett sällskap ungdomar från Hyderabad fick jag glädjen att kunna hjälpa. De befann sig i en byråkratisk svårighet: då de inte kunde få biljett till sitt tåg förrän i morgon hade de inte rätt att polletera och effektförvara sitt bagage. De fick låna mitt resepass, och saken var klar: de sparade därigenom 200 rupier i extra bagageförvaringsomkostnader och var mycket tacksamma.

Min reskamrat från Goa blev den bästa tänkbara: en alert brittisk Indienveteran, som nu gjorde sin sjätte Indienresa. Han var idealisk som rådgivare, och hans råd visade sig vara de absolut mest korrekta, när man råkade ut för andras sämre rådgivning. I början satt vi helt ensamma i kupén tills tåget startade 70 minuter försenat från början. Då blev vi plötsligt invaderade av 6-8 personer som alla gjorde anspråk på kupén. Han höll sig till sin plats och vägrade flytta på sig och vann i längden, när konduktören benade ut situationen. Vi två blev senare överflyttade till luftkonditioneringsavdelningen, som är ett steg högre än första klass.

Man passerar många intressanta stickspår och sevärdheter på den 43 timmar långa resan till Delhi. I väster ligger Rajahstan med framför allt Jaisalmer ute i öknen mot Pakistan som en intakt och väl underhållen dröm ur "Tusen och en natt" samt det skärgyllene Jaipur och det romantiska Udaipur som omistliga förpliktelser, men dessa orter ligger fjärran från Bombay-Delhi-banan. Däremot passerar tåget Gwalior med en imponerande bergsborg med tempel och palats samt Fatehpur Sikri innan det kommer fram till Agra med alla dess sevärdheter inklusive Taj Mahal. Fatehpur Sikri är ett komplex av Mogul-palats som ståtar i tågande rad längs en vidsträckt kulle cirka fyra mil söder om Agra. Min vän skulle själv stiga av i Jhansi för att besöka Orccha, ett ställe av slottsruiner vid en sjö som få turister hittat vägen till.

Äntligen kom man då till Delhi efter en onödig tidsförlust av två dygn. Jag tog en taxi till hotellet som min reskamrat rekommenderat, men taxin körde fast i Delhis beryktade trafiksörja. Detta ville chauffören ta mer betalt för, så jag hoppade av och fortsatte till fots. Det visade sig att han dessutom hade kört fel. Tydligen hade han inte vetat var hotellet låg. När jag kommit så långt i min orientering att jag förstått så mycket rådfrågade jag en polisman som visade mig den exakta vägen. Senare visade den sig vara helt fel. Där stod man alltså mitt i hjärtat av Delhis kompakta kaos helt prisgiven åt första bästa bondfångare. Slutligen hamnade man på ett obskyrt bakgatuhotell där det åtminstone var tyst. Det var något dyrare än det av min reskamrat anvisade hotellet, som låg närmare stationen. Mitt tåg skulle gå klockan 6 följande morgon. Jag hade fått de första förkänningarna av den indiska valrörelsen, som redan totalt förstoppat hela Delhi.

Om man bortser från trafiken är dock Delhi en trevlig och livlig stad med ett utomordentligt fängslande folkliv. Slutintrycket var bättre än vad man vågat hoppas på, så man vågar nog komma tillbaka.

Vägen norrut passerade ett så illustert ställe som Kuruksetra. Man riktigt hajade till när man upplevde detta namn som namnet på en järnvägsstation. Kuruksetra är scenen för den dramatiska klimaxen i Indiens uråldriga nationalepos "Mahabharata". Det är ett slagfält där alla dödar alla och där huvudaktören grips av fasansfulla skrupler inför prospektet att nödgas döda alla sina släktingar, varpå "Bhagavad-Ghita" uppstår, kärnan av all indisk visdom. Det var också till dessa trakter norr om Delhi som Alexander den Store kom på sitt indiska fälttåg - och nödgades vända tillbaka då hans soldater vägrade följa honom längre bort. Annars hade han lätt kunnat erövra hela Indien, vilket det i stället blev Chandragupta som gjorde en mansålder senare. Alexander vände någonstans strax öster om Amritsar.

Sedan passerade tåget Chandigarh, ett fasansfullt ställe, något så oindiskt som ett futuristiskt samhälle ritat av Le Corbusier med numrerade "sektorer" i stället för stadsdelar, lika malplacerat i Indien som Euro-Disney i Frankrike. Staden är exakt fyrkantig, i varje enskild "sektor" är alla hus precis likadana, hela staden liknar ett koncentrationsläger, och Le Corbusier kallade det sin "idealiska stad". Och den trodde han skulle göra sig i Indien! Av alla ställen! Möjligen i Sibirien!

Men vi närmade oss sanningens ögonblick. Vi närmade oss Simla. Tåget dit från Kalka, en sträcka på 80 kilometer, tog sex timmar. Kurvorna var tvära, backarna var långa, och tunnlarna var otaliga, men en fest var resan för alla passagerare och särskilt för barnen, som skrek av förtjusning för varje tunnel. Det är intressant att jämföra Simla med Darjeeling. Simla är som samhälle mera storvulet och pretentiöst, mera lyxigt och skrytsamt, medan dimensionerna i Darjeeling är mycket mindre och mera anspråkslösa. I stället är naturen där så oändligt mycket mera majestätisk.

Däremot upplever man klart i Simla att man redan nästan befinner sig i Kashmir. Det är samma svårmod i folkmusiken som i den turkiska och den tibetanska, det är samma sorts högresta välskapta människotyp med praktfull hårväxt på skalle och haka, inga småväxta finlemmade mjuka hinduer längre utan ett grant och resligt folk av karaktär och pondus.

När jag vandrade omkring i staden på kvällen passerade jag förbi en varubod. Två personer, en lång och en kort, höll på att köpa ägg. De verkade bekanta på något vis. Så såg jag att den längre var blond. Det var Kim och Johannes. Det var som om vi hade skilts igår.

Båda var lediga och mådde bra, och det var en fröjd att se Johannes som sig själv helt omaskerad igen med normalklippt hår som återtagit sin rätta färg. De var på mycket gott humör. Det tog inte många minuter innan jag frågade om konferensen. Genast blev samtalet allvarligare och intensivare.

Jag hade naturligtvis kommit för sent, men det hade inte hjälpt ens om jag kommit en vecka tidigare, ty konferensen hade avslutats redan för tio dagar sedan, då den påskyndats med anledning av de förestående indiska valen. Flera av konferensdeltagarna hade måst bryta upp från konferensen för att direkt ta i tu med valrörelsen.

Jag fick således den mycket svåra uppgiften att i efterhand försöka dokumentera en högst intressant asiatisk konferens som jag inte ens fått vara med om själv. Dess tema hade varit ekonomi men politisk ekonomi med mondialt perspektiv. De flesta deltagarna hade varit politiska ekonomer från Indien men även från Pakistan, Iran, Singapore, Thailand, Burma, Hongkong, Kina, Taiwan och Indonesien. Det hade alltså varit en ekonomisk konferens nästan uteslutande med ekonomer från U-länder. Inte en enda europé, amerikan eller japan hade förekommit, utom Johannes själv, men han var ju inte ekonom. Den ekonomiska världskrisen hade diskuterats uteslutande från U-landssynpunkt, och resonemangen och diskussionerna hade varit oöverskådliga och outtömliga; men tydligen hade alla deltagare blivit tillfreds med resultatet av konferensen, även om det bara hade varit teoretiskt. Naturligtvis utgjorde Indiens nyckelposition i världens framtida ekonomi grunden i hela debatten.

Ett annat aktuellt glädjeämne var Benazir Bhuttos seger i det pakistanska valet, även om det var en seger med många frågetecken, som band hennes ena hand bakom ryggen. Men man trodde nu allmänt på ett bättre indiskt förhållande till Pakistan med bättre möjligheter till en konstruktiv dialog, och detta var väsentligt för hela Asien.

Indiens ekonomi är naturligtvis inte god, det är ett av världens fattigaste länder, men det har oöverskådliga resurser och möjligheter och skulle mycket väl kunna utvecklas till en ekonomisk supermakt mycket snabbare än Kina, så länge Kina ännu lider av sitt erbarmliga kommunistparti. Indien har därmed det bästa tänkbara utgångsläge: det står på botten och har alla möjligheter att nå toppen. Inom det indiska scenariot ryms alltså alla ekonomiska realiteter och förutsättningar, de bästa tillsammans med de sämsta. Detta är på ett sätt en gynnsammare situation än I-världens, som utvecklat sig till en artificiellt uppskruvad nivå vars höga korthushöjd inte tål någon vindpust hur svag den än må vara. Genom sin fattigdom är Indien redan nere på jorden och tål vad som helst medan det samtidigt kan bygga sig uppåt. Även kommunist-Kinas belägenhet är snarlik korthusets, ty ej heller en etablerad kommunism tål någon plötslig marknadsekonomi. Kinas desperata åtgärder att införa allmän värnplikt och fortsätta försöka skrämmas med att spränga atombomber (i ett annat ockuperat land) vittnar om en skräckslagen osäkerhet inför det faktum att det håller på att förlora kontrollen över sig själv.

I-världens svaghet är att hela dess samhällsstruktur blivit beroende av en levnadsstandard som måste innebära ett liv över ens tillgångar. I-världen kan bara klara sin ekonomi om den blir mera realistisk och lever sundare utan exempelvis så dyra nöjen som droger, tjuvjakt, rockmusik och ett fatalt beroende av massmedia. Världens två mest lönsamma industrier idag är vapenindustrin och drogindustrin, och det är I-världen som dirigerar dessa industrier, då den är beroende av dem för att finansiera sitt eget liv över sina tillgångar. Däri ligger det ekonomiskt sjuka i världen idag, som U-världen är helt oskyldig till, då denna skenande karusell endast drivs av I-världen.

Så mycket förstod jag av de vidlyftiga sammanfattningar som Kim och Johannes gav av denna ytterst intressanta konferens. Det här med devalveringar hade försvarats ur den synpunkten, att ett I-land som devalverar sin valuta tar därmed ett steg ner från denna hetskarusell och sätter en fot på marken som broms, vilket i själva verket är ett beundransvärt närmande och solidaritetsbevis med U-länderna. En devalvering är bara dålig för dem som har det bra medan den alltid är bra för dem som har det dåligt. Naturligtvis kan man därmed inte uppmuntra devalveringar, som ändå alltid måste förbli politiskt smärtsamma operationer att endast vidtaga i nödfall.

Ett av konferensens mest vittdiskuterade ämnen hade varit kommunismen med anledning av de förestående valen och dess starka fästen i bergstrakter som just i Kashmir, Simla och Darjeeling utom Bengalen, Calcutta och Kerala. Samtidigt som dess aktualitet inte kunde förnekas, åtminstone så länge kommunismen fortfarande hade makt i Kina, ifrågasattes dess betydelse. De flesta var tämligen eniga om att den var otidsenlig och knappast längre kunde tas på allvar. Å andra sidan påpekades dess fortfarande betydelse för exempelvis de fattiga massorna i Calcutta och dess viktiga roll i en stat som Kerala. Ett intressant argument för kommunismen kom därmed fram.

Det var ingenting ont med kommunismen så länge den inte hade någon makt, och även exempelvis Lenin-kommunismen erbjöd vissa fördelar som inte fick glömmas bort. Lenin var en bildad man och filosof som studerat grekiska, och hans samhälle var fortfarande ett kultursamhälle. Endast kapitalismens avarter och barbarismer hade eliminerats. I ett leninistiskt samhälle skulle exempelvis ingen rockmusik vara möjlig, som ju bara är ekonomiska spekulationer i så starka rytmer som möjligt för massuggerering av lättförförda ungdomar; ingen narkotikakult skulle vara möjlig, som ju likaledes bara är ekonomisk spekulation och utnyttjande av människors svaga karaktärer; inga svindelsekter skulle vara möjliga, vars ledare ju brukar försvinna när de förtjänat ett lämpligt antal miljoner dollar; och i stället skulle alla dessa oöverskådliga ekonomiska resurser kunna investeras i kultur och utbildning. I en helt fredlig värld skulle dessutom vapenindustrin kunna skrotas, vilket aldrig skulle kunna ske i en kapitalistisk värld, där egoism hela tiden leder till våld. Summan av detta intressanta anförande var, att I-världen måste ta vara på socialismens positiva sidor, att det kalla krigets avslutande aldrig fick avsluta de socialistiska universalidéerna, och att kapitalismen helt enkelt inte kunde ignorera och köra över socialismen utan att den måste kompromissas med. Därmed poängterades det, att kommunismen var död endast som maktmissbruk men att den aldrig kunde dö som ideologi eller utopi.

Kommunismen är alltså inte omöjlig i sig utan tvärtom som idé lika idealisk fortfarande som när Thomas More på 1500-talet tänkte ut sin "Utopia". Det olösliga problemet är dock: hur skall den genomföras utan att den för till ett sådant fatalt maktmissbruk som i Sovjetunionen, Kina och Kambodja?

En deltagare hade kommit med den mycket intressanta iakttagelsen, att hela den världsekonomiska krisen skulle kunna lösas mycket lätt. Han hänvisade till statistik som indikerade, att så mycket som 60% av världens ekonomiska resurser för närvarande uppslukades av vapenindustrin och dess olika marknader, från raketer och atombomber till Bofors och vanlig smuggling. Om dessa pengar (60% av hela världens bruttonationalprodukt) i stället användes vettigt, så skulle världskrisen lösas direkt. Han poängterade också, att om U-länderna upphörde att tvingas till att köpa vapen skulle de i stället kunna åtgärda sina fattigdomsproblem, och då skulle befolkningsexplosionsproblematiken omedelbart upphöra av sig själv. Denne deltagare var en buddhist från Burma.

Jag får säkert anledning att återkomma till fler detaljer i denna högintressanta konferens under resans gång.

Simla hade annars allt att erbjuda - utom ett berg som Kanjenjunga. Johannes förde mig omkring till de olika kyrkorna. Den anglikanska ligger vit och praktfull på krönet av staden framför The Mall medan den katolska verkar mera livaktig och större. Här skulle man kunna fira allhelgonahelgen på katolskt vis på tröskeln till Kashmir och Himalaya. Vi gick också upp till aptemplet ovanför staden. Vad skall man säga om detta? Inte inspirerade det precis till någon andaktsstämning. Detta omintetgjordes främst av att det ur högtalare vrålade ut skrällig musik alternerande med en speaker som informerade ställets besökare om varför templets apor var heliga - tydligen var de något slags inkarnation av Siva. Vilken kontrast mot den heliga rena friden i ett buddhisttempel med sina karaktäristiska bönevimplar och flaggor, som spred sitt budskap för vinden på ett mycket mera förfinat sätt! Dessa högtalare i aptemplet var precis lika avskräckande som de vrålande högtalarna från politiska propagandabilar.

När vi nu ändå drar religion i tvivelsmål måste vi också en aning dröja vid de heliga sikherna med sina turbaner. En sikh får inte klippa sitt hår eller sitt skägg. Håret virar han upp och täcker han in med ett slags tätt åtsittande huvudduk. Ovanpå denna sätter han turbanen. Tänk er: långt hår uppvirat på skallen täckt av en nästan plastliknande huvudduk och ovanpå denna en tjock och varm turban, och detta i ett klimat med en normal dagstemperatur på 30-40 grader! Hur varmt måste det inte bli under denna trefaldiga skallvärmare? Man kunde förstå turbanen och huvudduken om de var flintskalliga, men varför måste de ha långt hår om de inte ens får visa det? Nej, det hela verkar inte alls förnuftigt.

Med Kim och Johannes diskuterade jag möjligheten att bege sig norrut till Kulu och Manali. Manali ligger liksom Delhi tio timmars bussresa från Simla men norrut och lär vara ett mycket vackert ställe, men Johannes avrådde. "Det är dyrt där, och dit reser mest bara rika hippies för att knarka ner sig på livstid. Där växer det nämligen cannabis vilt överallt. Res dit en annan gång när du har bättre tid på dig." Eftersom det ändå inte ingick i programmet kunde jag lätt avstå från denna omväg. Kim antydde att Manali och Kulu skulle kunna besökas i samband med en resa till Dharamsala ungefär lika långt norrut men längre åt väster.

Ett ställe som jag måste rekommendera till alla Simla-besökare är kaffehuset, "The Indian Coffee-House", ett utomordentligt trevligt gammaldags ställe med gott kaffe och bästa tänkbara stämning, ungefär som i gamla Wien. Man har här hela London-sekelskiftesstämningen kvar. Det ligger strax nedom Kiplings "Scandal Corner" ett femtiotal meter ned för backen eller precis under den röda anglikanska kyrkan, den som numera är bibliotek. Den vita eller ljusgula anglikanska kyrkan, "Christ Church", används numera för gudstjänst bara en gång varannan vecka, medan, som sagt var, den katolska är mera levande.

Mera intressant än allt vad den ekonomiska konferensen kunnat tänkas innehålla var för mig vad Johannes och Kim sade till mig personligen. Johannes framtidsplaner var både intressanta och oroväckande. Direkt från Simla tänkte han bege sig upp till Kashmir och blanda sig i tvisterna där mellan hinduer och muslimer. "Tyvärr tror jag knappast att ni någonsin får se mig i Skandinavien mera. Här är för mycket att göra, och i vart fall kommer jag inte tillbaka förrän kommunistpartiet i Kina är upplöst, Sinkiang och Tibet självständiga och den militant galna formen av islam har konsumerat sig själv. 1968 i Tjeckoslovakien svor jag att aldrig ägna mig åt ett normalt mänskligt liv förrän den politiska kommunismen som förtryckarmakt var utrotad, och den är ännu inte utrotad ur Kina och Nordkorea. I Iran dominerar ännu terrorformen av islam, och sådant är för mig likvärdigt med kommunistisk diktatur. Så till Sverige och Finland kommer jag ännu inte på ett tag. Dessutom är Himalaya mitt adopterade hemland. Jag har vänner överallt där det finns tibetaner, och deras land sträcker sig från Karakoram till Koko Nor och Chengtu. Detta fria land innefattar hela norra Indien med Nepal och Bhutan, och med Kims hjälp kan jag nu få giltiga papper i ordning för vistelse i Indien på livstid. Indien förblir den bästa språngbrädan för konstruktiv verksamhet i hela Asien. Så du får träffa mig här i fortsättningen, men din ekonomiska situation oroar mig. Din Tibetresa torde ha givit dig djupa ekonomiska sår. Kom inte för min skull eller för Asiens skull i fortsättningen, utan kom bara för din egen skull."

Mest hade det glatt honom att jag hade sett så frisk ut. "Senast vi sågs i Lhasa kunde du ju knappt stå på benen av blekhet och svaghet. Du hade ju nästan skitit ihjäl dig." För mig hade det varit ett lika stort nöje att se honom så ledig och frisk och identifierbar ut igen. Vi hade ju inte setts på tre månader.

Jag kände mycket för att från Simla resa ner till buddhismens heligaste plats Bodhgaya nära Patna, för att stifta närmare bekantskap med buddhismens heligaste mysterier och väsen, och dessa trakter var Kims egna hemtrakter. Den intressanta möjligheten framstod att han skulle göra mig sällskap och till och med kunna erbjuda mig sitt hem, men till min förvåning avstod han: "Du är en sådan som reser bäst ensam. Du behöver all den frihet du kan få. I Bodhgaya finner du vad du behöver finna, och du behöver inte min hjälp till det. Till mitt hem och min familj hoppas jag du kan komma en annan gång. Klara dig i Indien utan mig och John. Han har någon sorts hake på dig som jag tror att du skulle klara dig bättre utan. Vad är det mellan er egentligen?" Han vågade bekänna sina innersta misstankar. "Jag vet ju att ni kommer från samma land, men det är något mer än så. Ibland när jag ser på er kan jag inte hjälpa att jag får vissa misstankar. Du har nästan alltid ett leende till hands medan John ler mera sällan, men när han ibland spricker ut i ett leende slås jag av att det är samma leende som ditt. Är ni släkt med varandra?" Jag måste le och svara som det var: "Det kan jag inte svara på, men även om vi var det så skulle ingen kunna bevisa det." Han nöjde sig med det. "Dessutom," fortsatte han, "tror jag att det är viktigare nu att jag bistår John. Det är ju jag som försörjer honom här i Indien, och även om mina resurser är outtömliga skulle han få det svårt om jag inte fanns i närheten. Han medger det aldrig själv, men han är faktiskt ekonomiskt beroende av mig för hela hans asiatiska verksamhet. Han kanske skulle klara sig även utan mig, men hans möjligheter skulle då begränsas. Så jag följer med honom till Srinagar och längre, om det behövs. Men vi håller ju kontakten i alla fall. Troligen kommer vi tillbaka hit för de värsta vintermånaderna."

Sålunda uttryckte Kim sin misstanke om att Johannes hade någon hake på mig, som om han inte alls gjorde anspråk på att ha den största tänkbara hake på Johannes. Mera om dessa mina båda bästa vänner i Indien senare.

Jag hade beslutat att lämna Simla med buss, som gick direkt till Delhi och kostade bara 97 rupier. Därmed skulle jag vinna både tid och pengar. En bärare hjälpte mig hitta rätt buss bland de hundratals som stod och väntade på att få köra. Han såg ovanligt bra ut för att vara bärare och talade ovanligt god engelska för att bara vara bärare. Vad han gjorde för mig var en bagatell, det var ju bara att hitta rätt buss åt mig, men för mig var det av högsta tänkbara betydelse, varför jag lönade honom med en tia. Han tog emot den med översvallande tacksamhet och fällde de bevingade orden: "Det här landet tillhör sina gentlemän!" Och jag var honom lika oändligt tacksam tillbaka.

Emellertid hade jag inte väntat mig den bussresa som förestod. Sätena var hårda, trånga och primitiva, och många måste stå. Jag hade oturen att bredvid mig få en stor kluns, som levde hela natten. Hängde han inte på mig gled han ner på mig eller satt han på mig. Dessutom spelade busschauffören hela natten gäll indisk popmusik på radion som gick genom märg och ben. Bussresan varade från åtta på kvällen till fem på morgonen.

I Delhi råkade jag fem på morgonen ut för en typisk budgetsabotör. Jag ville att han skulle köra mig till stationen, men han körde mig till ett hotell. Jag insisterade på att han skulle köra mig till stationen, men han körde mig till ett annat hotell. Han menade att stationen var stängd, att inga tåg gick så tidigt på morgonen, att området omkring stationen var belagt med utegångsförbud på grund av valet och framför allt att stationen kryllade av farliga luffare. Som om jag brydde mig om alla hans farliga luffare! Vem var väl rädd för dem utom han själv? Till slut insisterade jag så obevekligt på att han skulle köra mig till stationen att han faktiskt surmulet gjorde det till slut, men då hade hela taxiscooterresan kostat mig mer än bussresan från Simla till Delhi. Likväl var det han som var arg på mig som inte förstod mitt eget bästa och som var så dum att jag inte ville satsa på de hotell som han hade fått bonus för mig för, om jag hade accepterat dem.

På stationen mötte jag en ädel äldre man som talade en bättre engelska och som var kristen. Han var där för att möta en kanadensisk gäst och bad mig komma och bo hos honom i Indore när jag nästa gång kom tillbaka till Indien.

Tågresan på 100 mil från Delhi till Patna (16 timmar) förlöpte annars smärtfritt. Från Allahabad till Varanasi hade jag sällskap av en kultiverad man som visste allt om valrörelsen och de religiösa konflikterna, och från Varanasi hade jag sällskap av Kailash Peti Shaw, en oförglömlig liten äldre man. Han hade haft oturen att vid pensioneringen efter ett långt livs tjänst vid järnvägen bli utan pension på grund av ett bokföringsfel. Under de senaste tio åren hade han processat om saken utan att få någon rätsida på det. Han var varmt och innerligt religiös och spådde mig min framtid genom handpåläggning och skallskådning. Jag skulle leva i 98 år, få två bilar, resa över hela världen, tjäna mycket pengar och komma till Indien nästa gång i mars 1995. Den första spådomen blir den svåraste att kontrollera, ty om jag ska bli 98 år får jag vänta i 56 år på att se om jag blir det.

Patna var sig likt. På stationen låg folk överallt i drivor i väntan på tåg eller på något annat, på döden eller livet, och få stationer i Indien är så överväldigande i sin kompakta verkan av folkets nöd som Patna. Det finns få ställen som väcker till liv ett större medlidande med den lidande mänskligheten, ty den tycks samlas och trängas här på stationen i Patna, där alla golv utomhus och inomhus, i gångar, korridorer och trappor är täckta av liggande tiggare, män, kvinnor, åldringar och barn, välskapta och vanskapta, spetälska, halta och lytta, med eller utan kryckor. Stationen i Patna erbjuder ett oöverskådligt material för den som vill studera mänskligheten när den är som mest nödställd och ömkansvärd. Här kan man verkligen frossa i medlidande. Den som aldrig känt barmhärtighet med lidandet bör få se stationen i Patna. Där skulle han bli botad.

På vägen till Patna från Delhi passerar man städer som Kanpur, Lucknow och Allahabad utom de mer självklara Agra och Benares, men även dessa andra tre är väl värda ett omfattande besök. Lucknow kan verka skrämmande genom sin dominans av shiamuslimer, men den är faktiskt den finaste staden av de tre. I Kanpur massakrerades engelsmännen under sepoyupproret 1857 sedan de kapitulerat mot löfte om fritt återtåg, men i Lucknow härdade de ut med en 87 dagar lång belägring innan de äntligen fick undsättning, och sedan varade belägringen tre månader till.

Vägen ut till Bodhgaya (eller Buddhagaya) från Gaya bör man begå i cykelrickshaw, så att man kan unna sig att njuta av det mycket vackra och harmoniska landskapet längs med floden med heliga berg och kloster på andra sidan. I det stora tempelkomplexet omkring själva stupan i Bodhgaya, en av buddhismens heligaste platser, hittar man trädet som Buddha fick sin förklaring under precis bakom stupan från ingången sett. Överallt blir man väl emottagen här. Jag fick nöjet att byta adress med en kollega, som lovade skicka mig aktuella artiklar om buddhismen, och hans bror organiserar resor över hela världen. (Även min nye kontakt i Simla var en reseorganisatör med en broder i Arizona, en moder i England, en syster i Simla, och så vidare. När hinduerna skaffar sig språkkunskaper och kontakter kommer deras universalitet verkligen till rätta.) Men min bäste nye vän i Bodhgaya blev en cykelrickshawförare som var analfabet. Under tio år hade han cyklat mellan Gaya och Bodhgaya och därvid lärt sig en anmärkningsvärt god engelska fastän han inte kunde skriva. Hans fru hade just fött sitt tredje barn genom kejsarsnitt, förlorat mycket blod och fått dyra blodtransfusioner - en flaska blod i Indien kostar en förmögenhet. Han hade hellre gett sitt eget blod och därvid utmattats så totalt att hans arbetsförmåga kommit i riskzonen. Han var mycket pratsam och en levande uppslagsbok beträffande allt om Bodhgaya och dess omgivningar. Han insisterade på att jag skulle komma hem till honom och hans familj nästa gång jag kom till Indien, när hans fru skulle vara friskare.

Emellertid är det svårt att finna något gott att säga om järnvägsförbindelsen mellan Patna och Gaya. Tåget har bara en andra-klass-vagn, och resten är tredje klass med hårda träbänkar. När tåget kommer in på stationen är det helt ostädat och inregnat, så att, om man inte måste vada i skräp och trampa i oönskvärda slippriga föremål av oidentifierbart slag, så måste man åtminstone sitta i vatten. Sedan blir tåget så fullt, att det går fem man på tre platser. Ej heller har tåget belysning. Fastän sträckan bara är 100 km är det vanligen två timmar försenat, så att tre timmar tar fem. Trots trängseln och mörkret insisterar hela tiden månglare på att tränga sig fram genom gångarna med stearinljus och göra affärer med sina nötter och torrskaffning, te och popcorn under ihållande mässande av sina nasala försäljningsfraser. Dock är denna ingrediens i tågresan med dess håll-i-gångare med sina stearinljus kanske resans största charm. Det är svårt att tänka sig primitivare tågförhållanden. Senare fick jag veta att just denna järnvägssträcka är särskilt belastad med förekomsten av tågrånare och andra banditer.

Så sent blev tåget tillbaka till Patna att det sedan blev för sent att fara till Katmandu. Ej heller fanns det någon säng ledig på stationen. Alltså for jag till Darjeeling. Resan gick smärtfritt, och angenämt damsällskap förekom på tåget.

Fastän Simla och Darjeeling har så mycket gemensamt - läge, höjd, miljö och klimat, är även skillnaderna stora. Simla är ett lyxställe medan Darjeeling är mera mänskligt. Ej heller har Simla någon motsvarighet till Darjeelings djupt dramatiska Himalayaomgivningar med Kanjenjunga som kronan på verket, men dessa jämförelser har vi gjort förut. Personligen föredrar jag både Calcutta och Darjeeling framför Delhi och Simla.

Lika enastående som upplevelse som Darjeeling var första gången var det även andra gången. Troligen blir det även denna Indienresas höjdpunkt. När vi nu är här i Darjeeling och kan ta det lugnt och pusta ut och återhämta sig från hela Indiens smuts och vedermödor känns det lägligt att anföra det viktigaste med Simlakonferensen. Ett gemensamt manifest koms överens om av samtliga deltagare, ingen undantagen. Alla dessa ekonomiskt insatta personer från Indien, Pakistan, Iran, Kina, Hongkong, Malaysia, Thailand, Singapore och allt vad de kom från, (jag var ju inte där och fick inte träffa en enda av dem, varför jag inte kan beskriva dem mera exakt,) som alltså var Johannes personliga kontakter och som alla, får man förmoda, var djupt kulturellt insatta, kom alltså överens om det följande: att all ekonomi och civilisation bara har en konstruktiv målsättning: kultur, vilket då i första hand är bildning, "andlig odling", religiös och historisk kunskap, språkbildning och allt som tjänar till djupare förståelse för människan individuellt och internationellt. All egennyttig ekonomi är förkastlig och dödfödd, då egoistisk spekulation måste sluta med bankrutt för de flesta. Den enda meningen med livet är samlandet, bevarandet och det konstruktiva användandet av kunskap om människan, och det inbegriper all kulturhistorisk kunskap bakåt i tiden. Egentligen borde alla människor gå i kloster eller ligga vid universitet alltid för att aldrig upphöra studera vidare och lära mera. Därmed var alla konferensdeltagare överens om att allt mekaniskt rutinarbete var omänskligt och något som mänskligheten borde befrias ifrån, (vilket redan Emile Zola ansåg på sin tid). Detta inbegriper naturligtvis inte skapande mänskligt hantverk.

Därmed borde även all politisk strävan gå ut på att först och främst understödja utbildning, skolväsen och universitet, boktryckning och kulturstöd. Bokförlag som bara trycker bestsellers för snöd vinnings skull är därmed betraktade och stämplade som kulturmissbrukare. Alla resurser som används rent kapitalistiskt för spridning av dålig litteratur (ex. pornografi), dålig musik (ex. hårdrock), dålig film (porr- och reklamfilm) och blaskpress borde i stället användas för bevarande och spridning av klassiker, uppmuntrandet av melodisk och harmonisk musik, satsandet på seriösa filmer och kulturtidskrifter. Detta ansågs som självklart av alla konferensdeltagare. Manifestets författare var Johannes Westerberg, det var författat på engelska och undertecknat av alla deltagare, och dess huvudinnehåll är här återgivet i sammandrag. Själv fann jag manifestet i sin helhet alltför tungt formulerat och belastat med upprepningar för att jag skulle kunna översätta alltsammans, ungefär som Gorbatjovs böcker om Glasnost och Perestrojka.

Det glänser silver över nejden.

Silvret tilltar ständigt över höjden.

Silvret glänser intill bländande extas.

Där ligger berget över alla andra,

högt omstrålat av serenitet och himmelskt majestät.

Och byn, som ligger i dess skugga,

som ett barn av detta skönhetsparadis,

som lever av det höga Kanjenjungas återglans;

så generös är denna livgivande strålning

att den lilla byn direkt blir alla kullars drottning.

Kanjenjunga, du är kejsaren och majestätet,

men din stad Darjeeling speglar denna suveränitet

och blir bland drottningar den nog mest åtråvärda

genom att hon stjäl ens hjärta

och blott lämnar kvar den ljuvligaste nostalgi.

Darjeelingvistelsen fick en högst oväntad vändning. När jag anlände dit hade det varit oavbrutet vackert väder i 35 dagar. Med mig kom regnet, som höll i sig så länge jag stannade kvar. Nu är det inte särskilt roligt att vara inregnad i just Darjeeling, ty vanligen betyder varje regnskur ett strömavbrott i hela staden. Regn i Darjeeling betyder ett liv med stearinljus, och utomhus är man efter mörkrets inbrott lika hjälplös som en blind om man inte har ficklampa. Lägg till detta Darjeelings mycket invecklade stadsplan, där hela centrum är ett enda gytter av gränder av vilka inte en enda är rak. Försök sedan hitta en restaurang på kvällen i detta mörker i detta virrvarr. Om man en gång i Darjeeling passerar en idealisk vegetarisk restaurang och tänker: "Där måste jag äta nästa gång," så kan man vara säker på att man aldrig hittar tillbaka till den restaurangen mera. Man kan leta i evighet och bara uppleva att man tappar bort sig i nya gränder som man aldrig sett förut. Det finns mycket litet att orientera sig efter i centrala Darjeeling, som i alla fall är en ansenlig stad på 100 000 invånare, två tredjedelar av Lhasa.

I detta virrvarr satt man alltså inregnad medan man tvekade mellan att fara till Gangtok eller Kathmandu. Slutligen lyckades man få en bussbiljett till Gangtok på kort varsel, det blev en frenetisk morgon av spring mellan hotell och busstation, biljettkontor och packning, någon lunch blev det inte, och så satt man på bussen till Gangtok i Sikkim, där det skulle råda polisstrejk och oroligheter. Jag hade avråtts från att försöka bege mig dit men åkte på vinst och förlust.

Vägen till Gangtok är makalöst vacker. Den slingrar sig upp för Himalaya längs med en underbart naturskön floddal som aldrig tar slut utan som bara blir vackrare hela tiden. På halva vägen far man över Teestabron, som bara ett fordon får fara över åt gången i högst 10 kilometers hastighet. Bron är förbjuden att fotografera.

Fyra mil från Gangtok passeras gränsen till Sikkim. Jag var den enda i bussen som inte var inhemsk, så jag kallades ut för kontroll av gränsposteringen. Jag hade tidigare granskats av militärkontrollen i Siliguri (New Jaipalguri) utan några problem. Men här visade sig nu plötsligt föreligga ett problem. "Var är ditt visum?" frågade mig officeren och bläddrade förgäves flera gånger genom mitt pass utan att finna rätt stämpel bland urskogen av gränspasseringsminnen. Själv bläddrade jag sedan lika förgäves på samma fåfänga jakt efter en visumstämpel. Jag hade ansökt om visum i oktober och fått det, men av någon anledning hade mitt visum sedan aldrig införts i mitt pass och givits mig till handa. Där fanns bara en stämpel som godkände mitt intrång i landet men inget visum. Jag visade denna stämpel för officeren, men det var inget visum.

Här hade jag alltså kommit in i Indien utan visum, vilket inte upptäcktes förrän jag kom till Sikkim. Av någon anledning hade arrangören av min resa misskött min visumfråga så att jag visserligen fått visum men inte fått det med mig. Därmed var Sikkim stängt för mig och inte bara Sikkim utan även Nepal. Det gällde ju nu att se till att inte fler indiska myndighetspersoner fick upp ögonen för att jag befann mig i Indien olagligt utan visum. Om det gjordes sak av det kunde det sluta i ett ändlöst trassel av världens snärjigaste strul.

Därmed var jag även i Darjeeling olagligt, då formellt ingen utlänning fick komma till Darjeeling utan visum och vistelsetillstånd. Utan det ena kan man aldrig få det andra.

Jag kunde alltså varken bege mig till Sikkim eller till Kathmandu. Dock kunde jag inte klaga. Jag hade i alla fall fått se det mesta av den vackra resvägen till Gangtok, och militärerna och andra var mycket hjälpsamma i att skicka mig tillbaka. I Kalimpong fick jag en taxi tillbaka till Darjeeling, som jag alltså nu återvände till fullt medvetet illegalt. Bussbiljetten till Gangtok hade kostat mig 55 rupier (14 kronor), endast en fjärdedel av resan hade förmenats mig, och jag fick en taxi tillbaka till Darjeeling för 50 rupier (12:50 kronor). Jag gav chauffören 60 (15 kronor) och var glad över att få vara tillbaka i ett Darjeeling som nu tycktes börja klarna upp.

Fritidsresor hade alltså begått en ordentlig blunder i sin miss av mitt visumdokument och faktiskt därmed ordentligt saboterat min resa från början, omedvetet men oförlåtligt. Nu måste Katmandu och Gangtok vänta på mig till ett annat år. Johannes hade kunnat förse mig med en förfalskad visumstämpel, om jag vetat om det när jag var hos honom, men nu var det för sent. Beklagligt var att jag inte heller då passat på att besöka Kulu och Manali, vilket inte hade berett några problem från officiellt håll.

I anslutning till denna högst oväntade och smådråpliga visumkris vill jag översätta ett brev från Indien daterat 28.12.1993 från min gode vän Dipak Ghosh i Calcutta:

"Tack för din vänlighet att ihågkomma mig. Min högsta önskan i livet är att utveckla internationell kärlek och samförstånd, men denna uppgift är för stor för mitt korta liv; men du och jag och många andra kan åtminstone utveckla idén därom internationellt, så att det med tiden blir helt onödigt med både pass och visum för att resa från land till land. Det måste gå så, för fredens utbredning över världen är det enda som kan göra det möjligt för mänskligheten att överleva.

Jag har många goda idéer om hur man skall tjäna pengar för att kunna satsa dem på utvecklingen av sann internationell kärlek, vilket kommer att kräva stor hängivenhet och stark viljekraft. Fyra punkter är vitala:

1. All nationellt bunden religion måste avskaffas.

2. Alla former av kultur måste respekteras.

3. All miljöförstöring måste avbrytas.

4. Alla rasmotsättningar måste överbryggas genom ett konsekvent genomfört system av internationella äktenskap. ("Inter-continental marriage".)

Allt detta är enkelt att säga men mycket svårt att genomföra i praktiken, då all politik står hindrande i vägen; men jag uppskattar mycket alla dessa hippies och musiker från väst för deras toleranta vidsynthets skull; de förenar på sitt sätt hela världen i en internationell kärleksanda, och det är kanske just de som kan förena hela världen genom kärlek och musik. Än en gång, tack för ditt brev, och det bästa jag kan sända dig är min sanna kärlek och bästa välgångsönskningar för hela din familj och alla dina vänner.

P.S. Min engelska är inte den bästa, och jag är glad om du korrigerar den. Rätta mig om jag har fel:

Somerset Maugham, Erich von Däniken, Jules Verne, Leo Tolstoj, Goethe, William Wordsworth, Shakespeare, Rabindranath Tagore, Jean-Paul Sartre och alla de andra, allt vad de har skrivit är bara kopior av mången okänd författare, och alla deras sanningar fanns redan i Bibeln, Koranen, Bhagavad-Gita, Ramayana eller Mahabharata, och alla de religiösa böckerna är bara återsken av antika försvunna civilisationer såsom Veda- och Inkakulturen med andra förlorade civilisationer som alla förstördes genom våldets dårskap och vanvett. Detta är min åsikt, och det är vår uppgift och vårt ansvar som tänkande människor att motverka allt våld så att kärlekens och fredens tidevarv någon gång äntligen kan inledas."

Först efter dessa strapatser och motgångar kände jag mig mogen för att våga uppsöka min gode vän från förra året Sri Ram. Skulle jag hitta honom? Det första försöket på förmiddagen misslyckades. På eftermiddagen försökte jag mera metodiskt fråga mig fram. Alla ville hjälpa mig men ingen kände honom. Det verkade som om han hade försvunnit och aldrig existerat. Då kom en yngling på att det måste vara palmisten, han som spår i händer, som bodde högre upp på sluttningen närmare Fredspagoden. Jag försökte där och hittade honom. Det var bara det att han aldrig hade spått i någons hand.

Han blev mycket glad över mitt oväntade besök och bjöd genast på te hinkvis och middag. Han hade inte fått mitt brev under året och således inte heller de pengar jag skickat honom, men det var möjligt att de väntade på honom hos hans son i sydligaste Indien. Vårt samtal var hjärtligt och animerat, och jag fick rätta hans senaste noveller. Han hade tydligt gjort framsteg sedan senast, överst i hans senaste trave nya böcker låg en Thesaurus, Bröderna Karamasov, en lärobok i hebreiska, Maupassants noveller och Robert Burns dikter. Denne fenomenale man behärskar hindi, urdu, sanskrit, persiska, arabiska och engelska men vill helst bara hålla sig till engelska. Han har vandrat omkring i hela Indien och kan hela sitt land och alla dess folk utantill, han har blivit slagen av poliser och mörbultad av etablissemanget hela sitt liv, han är helt självlärd och har ett universum av livserfarenhet och sund naturfilosofi att bjuda på. Han var gladare i år än förra året och verkade yngre än någonsin, men han börjar se sämre och har redan starka glasögon, vilket bekymrar honom en aning. Han är i övre femtioårsåldern men är i god form och har alla tänder i behåll. Flera av hans senaste noveller var underbara, och det var mycket lärorikt att få se andra besökare i Indien från Europa genom hans ögon och hur han upplevat dem. De flesta européer i Indien verkar för hinduerna som arroganta och viktiga, självupptagna stroppar som aldrig kan koppla av och som är mycket misstänksamma, rädda och snarstuckna. Lyckligtvis fanns det emellertid undantag.

Han har en specialitet som han är unik för. Med sin oöverskådliga erfarenhet av alla tänkbara missförhållanden i Indien kan han i en enkel komposition presentera något politiskt eller religiöst spörsmål som mynnar ut i ett olösligt problem som ställer hela ifrågavarande politiska eller religiösa etablissemang på huvudet. Dessa kritiska essayer kan vara ytterst obehagliga i sitt sätt att sätta fingret på den sjuka punkten. Exempelvis beskriver han i en novell en paradisisk sjö som upptäcks av turismen. Först kommer det bara några harmlösa vandrare dit, sedan börjar turisttrafiken, sedan börjar man såga ner träden för att bereda plats åt varustånd och kommers med krimskrams och coca-cola, sedan börjar trafiken komma, man måste dra fram en bättre väg och bereda plats för hotell och busstrafik, kalhyggena fortskrider, sedan kommer grävskoporna och sprängningsmaskinerna, man börjar spränga bort klippor och berg som står i vägen, och till slut är paradissjön förvandlad till ett indiskt socialt kaos med smuts och elände och miljöförstöring som bara sprider sig mer och mer, borta är då redan alla de exotiska fåglarna, den sällsynta faunan och den naturliga friden, som är avlöst av skrällande rockmusik. I den mån det finns några trän kvar är de sjuka eller döende. Och turisterna börjar tröttna på hålan, som inleder sin oändliga ekonomiska och sociala nedgång.

Detta är tyvärr också själva Darjeelings historia. Första gången man kommer dit märker man det inte, men andra gången upptäcker man de djupa såren i naturen. Framför Tiger Hill, till exempel, är stora arealer skog skövlade bara för att göra synfältet bättre för turisterna; inga träd får ju stå i vägen när turister kommer för att betala för att få en utsikt. Tiger Hills turistjippo är sedan rena cirkuskarnevalen. De kommer i tusental och trängs och tutar och dånar med sina bilar till ackompagnemang av skrällande rockmusik, (olika från olika bilar som blandas med varandra i olika tonarter och rytmer som skär sig,) och står sedan där och velar i två timmar medan de fryser i väntan på soluppgången. Ett av världens vackraste och unikaste naturspektakel är sålunda förvandlat till ett hysteriskt oredigt cirkusjippo. Naturen kommer bort alldeles.

I Darjeeling har utvecklingen varit smärtsam och ibland lett till tragiska kravaller. Sålunda gick Röda Korsets hus upp i lågor för några år sedan liksom det väl situerade Hotel Mount Everest. De har inte restaurerats, ty oron är ständigt latent, Darjeeling är en stor stad som trängs på en liten klipphylla, trängseln i centrum är värre än i Benares, och vid de värsta sociala eruptionerna förlorade 200 mänskor livet och blev tusentals hem förstörda. Utvecklingen... befolkningsexplosionen... fattigdomen... trångboddheten... den ständigt ökande turisttrafiken... - allting mynnar ut i en ständigt accelererande miljöförstöring, som aldrig kan repareras. Darjeelings Röda Korshus och ruinerna av det ståtliga hotell Mount Everest är som tronande monument över denna mänskliga tragedi.

Likväl är Darjeeling en av Indiens mest fantastiska städer. Där möts Tibet, Nepal och Bengalen, det är ett forum för alla Asiens idealismer, där har Tibet en stark sak samtidigt som alla andra religioner etablerat sig där genom stiftelser och intressanta samlingsplatser, för resenären är det en språngbräda mot hela Himalaya med Sikkim och Nepal inom en armlängds räckhåll, och sceneriet är unikt och oöverträffbart - i vackert väder. Det bör framhållas att alla de bästa restaurangerna, hotellen och affärerna är tibetanska. Bland restauranger kan jag speciellt rekommendera Lhasa Restaurant, bland hotellen Shamrock (tibetanskt) och vandrarhemmet (tibetanskt), och alla kuriosa-affärer är tibetanska. Frihetsrörelsen för Tibet är starkare här än Gurkharörelsen för ett självständigt Gurkhaland. Gurkorna har kommit av sig genom dumma våldsmetoder och överdrifter, men den tibetanska frihetsrörelsen har kanske ingenstans en mera pålitlig moralisk grund än här. Den närmaste vägen till Lhasa från Indien går här genom Sikkim, vilken var en av de vägar som Dalai Lama kom till Indien längs, fast han flydde längre österut över Tawang. Här finns även flera tibetanska flyktingkolonier med utsökta konsthantverk att bjuda på.

Från Darjeeling till Guahati i de nordöstra territorierna, sällan besökta av västerlänningar, och här finns en helt ny värld att upptäcka. Guahati, den största staden och centralorten för hela Assam, är stort som Malmö och har ungefär samma stadsplan. Den ligger vid södra stranden av Brahmaputra, som ger staden all dess skönhet. En strandpromenad både längs den västra och den östra delen av staden rekommenderas, det händer hela tiden saker längs floden, som påminner om Mississippi, och strandlivet är lika pittoreskt som vid Benares och Patna. I den zoologiska trädgården kan man hitta den indiska noshörningen (längst bort) med den afrikanska noshörningen som granne intill. Båda har det relativt bra med stora inhägnader, medan naturligtvis de flesta andra djuren (och särskilt lejonen) bara tillbringar sina dagar med att gå av och an innanför buren i en desperat och fåfäng längtan ut. Här finns även vita tigrar, en indisk specialitet som upptäcktes först 1951, och snöleoparder. Intill ligger den botaniska trädgården som inte har några pinsamheter att uppvisa. Annars är ju i princip alla zoologiska trädgårdar rena djurplågeriuppvisningar.

Det märkligaste med Guahati var dock att jag var den enda vita mannen som sågs till i hela staden. Västerlänningar förefaller ovanliga här, och fördelen med det är att man slapp bli trakasserad. Väl blev man betraktad med intresse av varenda människa, men inte en enda betraktade en som en utpressningsmöjlighet. Troligen är det så överallt i de nordöstra territorierna, varför det vore tacknämligt att återvända hit och utforska landet närmare, framför allt Shillong, "Indiens Skottland". Även Imphal vore intressant att besöka bara för att uppleva de omständigheter som den oförglömlige Max Chablon lämnade denna världen under, och givetvis det kristna Nagaland. Alla dessa länder gränsar till Burma, som också är ett land som ropar på hjälp och där det finns mycket att uträtta framför allt politiskt.

Knappt hade jag börjat fantisera och drömma om Imphal, så fick jag till rumskamrater ett glatt sällskap unga soldater som bjöd på indisk rom, som faktiskt inte var så dålig. Den indiska whiskyn lär vara opålitlig och kunna smaka allt från champagne till ricinolja, men dessa kamrater höll rommen som en mer pålitlig vara, och jag övertygades av deras konkreta argumentering med ovedersägligt bevis ej utan verkningar. De skulle alla till Imphal. En av dem hade aldrig sett en engelsman förut och var så intagen av sin upplevelse av mig att han bad mig följa med till Imphal. Tyvärr måste jag tacka nej både av tidsskäl och praktiska skäl: jag hade redan med byråkratisk möda lyckats försäkra mig om en platsreservation till Calcutta, och, som sagt var, i saknad av visum var jag egentligen portförbjuden redan i Guahati, och Imphal hörde till de mest förbjudna nejderna i Indien i synnerhet för utlänningar. Han lämnade mig dock sin adress och bad mig verkligen komma till honom i Imphal ett annat år när jag hade mera tid. Sedan drog de fem unga soldaterna ut på en whiskyrunda i staden medan jag lämnades åt mitt tåg.

Resan till Calcutta tog 26 timmar och erbjöd mycket positivt ressällskap. Ovädersmolnen hängde fortfarande över Darjeeling och Kanjenjunga, så ingenting lockade mig att stiga av i Siliguri: Indien tycks vara drabbat av en sällsynt eftermonsun. En av ressällskapet hade varit i Tawang i närheten av Tibet i den västligaste delen av Arunachal Pradesh, ett stort buddhistkloster på 3000 meters höjd som utlovade ett intressant besöksmål i framtiden. Två damer kom direkt från Gangtok och förhörde mig noga om Tibet. Den ena var mycket angelägen och vacker och fick mig att prata mig fullständigt hes om Tibet, då hon ställde mig många frågor. Hon ställde sig kritisk till att tibetanerna inte tycktes göra någonting själva åt sin sak. Hon menade att de bara såg på när deras kloster förstördes och förföll och väntade sig att resten av världen skulle göra allt för dem. "Men vad kan väl buddhistiska munkar och nunnor göra när kineserna kommer med flygplan och bombar deras kloster?" invände jag. "Hur kan väl ett pacifistiskt folk försvara sig mot k-pistar och tanks? Det enda de kan göra är att sten för sten långsamt bygga upp sina kloster igen när kineserna förstört dem färdigt, och det tar tid, då kineserna inte ens låter dem få ha sina pengar och ännu mindre rörelsefrihet eller rätt att arbeta med vad de vill och bäst duger till." Och så höll vi på tills jag var fullständigt hes. En yngre man i samma kupé blev det sedan som gav mig nattkvarter i Calcutta.

Tåget var då tre timmar försenat och kom fram efter midnatt till Sealdahstationen, där det inte gick att få något "retiring room", vilket var lika bra det, då standarden på denna station var anmärkningsvärt låg även jämfört med vanlig Calcuttaslum. Min reskamrat bodde emellertid i närheten, och han tog mig in i sitt hus utan några reservationer. Det var ett vackert hem i tre våningar, och familjen härstammade från Ramakrishna - han och hans fru jämte Vivekananda hängde på väggen tillsammans bland övriga släktingar. Min vän var enda barnet, och hans onkel var pensionerad och gick hemma hela dagarna medan båda föräldrarna arbetade. Min unge värd var själv ingenjör.

På morgonen försökte jag få tag på min Calcuttavän från förra året, men telefonnumret han hade lämnat förde mig till en dam med samma namn som inte kände till honom. Tydligen var han en bror till hennes man som bara kom och hälsade på någon gång då och då. I brist på annan adress hade han lämnat sin brors adress, och hans bror kändes tydligen inte vid honom. Ytterligare ett komplicerat indiskt mysterium.

I stället träffade jag på två andra intressanta herrar. Den ena hade en dotter inom den indiska televisionen i Delhi, och han blev eld och lågor över konferensen i Simla, som just rörde hans specialistområde: motsättningarna mellan I- och U-världen, den nya kolonisationen av tredje världen genom videovåld, rockmusik och coca-cola, den skandalösa vapenindustrins globala korruption och fördärv för vars skull president Kennedy och Olof Palme blev skjutna, och så vidare. Han visste mycket om saken.

Den andra var läkare hos moder Teresa, vars sjukhus jag passerade, där han arbetade nattetid. Jag passerade det under dagen på väg till College Street, där Indiens främsta och flesta bokaffärer finns, och vi hade ett intressant samtal om kristendom, aids och läkarvetenskapen. Han trodde inte på några medicinska metoder mot aids utan ansåg att denna världsfara endast kunde kommas åt längs andra mer esoteriska vägar. I samma veva kan jag rekommendera restaurang Khalsa, ett utsökt ställe drivet av sikher, där jag hade mitt bästa mål mat hittills i Indien. De hade en träffande slogan: "Vi tror bara på Gud. Alla andra måste betala kontant." För första gången i Indien orkade jag inte med allt jag fick på tallriken, fastän det bara var vegetariskt.

Genom en kuriös tillfällighet råkade jag ständigt ut för jippon vart jag än reste i Indien. I Delhi och Simla var det valrörelse med buller och bång och pamptillställningar med utegångsförbud i huvudstaden till följd av alla valkalabaliker, i Darjeeling var det Gurkharörelser och kommunister i farten, i Guahati drällde det av tungt beväpnade soldater som till och med satt vakna i tåget och bevakade det mot bomber och terrorister, som om många sådana just hade smällt av, och i Calcutta var det Kalis fest, dödens gudinna, med ren karnevalyra och fyrverkerier hela natten. Vad följer sedan? Lyckligtvis blir det ingen ny Kumb Mela i Allahabad med miljoner nakenbadare i Ganges samtidigt förrän om åtta år anno 2001. Men då! Vilket beach-party! 1989 tog man för givet att minst 200 000 skulle trampas till döds i oredan, när alla miljoner skulle hoppa i plurret samtidigt, men tragedin uteblev, och det blev bara plaskfest till tusen för hela slanten utan en enda incident.

Men hör och häpna inför denna bengaliska middag! Jag bjöds på middag av mitt värdfolk, men det var en högst säregen middag. Den bars upp på mitt rum där jag fick inta den i ensamt majestät i husets tornrum medan familjen åt för sig själva där nere. Den bestod av två kokta ägg, två sandvikare, två bananer och en hel flaska rom (42,8%) av berömlig indisk kvalitet, bästa tänkbara medicin mot allt möjligt. De hade alltså bemödat sig om att skämma bort mig med en riktigt engelsk dålig kvällsvard, och den smakade fullständigt pyton - utom rommen. Smörgåsarna vägrade jag äta, och när jag tillfrågades varför svarade jag rättframt: "Det enda bröd jag äter i Indien är indiska chaupattis!" Och de hade inte vågat servera mig sådana eller någonting indiskt! Dock var jag tacksam för rommen, som både gjorde och mådde gott inombords, medan hela Calcutta dånade av festligheter, fyrverkerier, karnevaler, nattliga dansriter och ett folkmusikliv utan motstycke - dödens gudinna Kali var tydligen en enbart rolig dam, så rolig, att det är för hennes skull som alla suttees offrar sig, (indiska levande änkor som låter bränna sig levande på sin makes bål. Det är olagligt men förekommer alltjämt. Varje gång det händer blir det eviga diskussioner i pressen, då det alltid finns de som hävdar att sutteen var frivillig och de som påstår motsatsen. Hela sanningen blir aldrig helt klargjord, varför diskussionerna och de juridiska turerna fortsätter i det oändliga, som om det inte räckte med att änkan redan hade bränts levande.)

En hel flaska rom, och ett helt Calcutta utbrett framför mig i total festyra, - fest och rus överallt, en glädje utan gränser, en total lössläppthet till gudinnans ära, en universalberusning utan måtta eller någon begränsning i en av världens största och fattigaste men även mänskligaste städer - min indiska lycka var fullkomlig.

Naturligtvis blev Calcutta en enastående höjdpunkt men tyvärr också en vändpunkt. Dagen därpå (efter en rehabiliterande riktig bengalisk frukost - och vilka läckerheter!) var jag helt slutkörd, och vanliga överansträngningssymptom började visa sig. Aptiten tog slut, magen vände sig, man orkade ingenting, och det hör även till saken att det tyvärr inte finns något syre i Calcutta. Hela den 30 timmar långa tågresan till Madras låg jag som ett paket och orkade inte ens titta ut en enda gång. Matsmältningsapparaten var kvaddad, i stället för naturliga funktioner hade man i ändan en inbyggd lavemangsspruta som sprutade åt fel håll när den själv ville, och runt en sjuk västerlänning i Indien samlas genast gamarna. Konduktörerna skulle ha extra betalt för att jag alls fick åka med, lustiga bengaler ville hälla i mig whisky som den enda verkningsfulla medicinen, andra stal min plats, ens svaghet var bara skäl till att förakta en sådan där vit förtryckare, det går an att bli sjuk i Indien om man inte reser ensam, men om man reser ensam bör man inte bli sjuk i Indien.

I Madras var det fullbokat i stationens alla vilorum och gästsängar, och att i ett prekärt tillstånd ge sig ut på stan (Indiens fjärde stad med fyra miljoner invånare, stort som Rom,) för att börja leta hotell var inte att tänka på. Det var bara att resa vidare.

Efter denna långa dag av enbart tribulationer slog det mig plötsligt, att det var precis ett år sedan den traumatiska aids-konferensen hos doktor Singh i Varanasi, som avbröts av hans sista epileptiska anfall, vilket medförde döden. Sedan dess hade även Max Chablon gått ur tiden. Det var nästan som om jag hade doktor Singh med mig och flåsande i min nacke. Plötsligt blev upplevelserna av honom så levande för mig igen, och jag beklagade att vi tre som återstod av hans sällskap, jag, Kim och Johannes, inte hade kommit överens om att sammanstråla igen just denna dag för att helighålla minnet av doktor Singh. Sannolikt tänkte Kim och Johannes samma sak, och de kanske också kände doktor Singh flåsande i nacken.

Efter den rekapitulationen vågade jag inta en enkel kvällsvard av bara ris och curd - och vilken festmåltid det var! Åtminstone kunde jag ju äta! Och jag lämnade Madras för andra gången utan att ha fått se dess Thomaskatedral (där aposteln Thomas är begravd) men med tämligen gott intryck av det smidiga och välordnade Madras.

Förvånansvärt många hinduer är helt negativt inställda till nobelpriset. En bad mig till och med framställa det förslaget till Svenska Akademin att upphöra med att dela ut det. I viss mån har de rätt i sin argumentering. De menar att Alfred Nobel instiftade sitt pris bara för att plåstra över sitt dåliga samvete - han hade ju bara gjort sin förmögenhet på T.N.T. som framför allt gav vapenindustrin luft under vingarna och inledde hela bomb-eran. Dessutom menar man i Indien att framför allt litteraturpriserna har missbrukats, då alla världens bästa och mest klassiska författare aldrig fått mottaga dem (som Tolstoj, Tjechov, Gorkij, Conrad, Greene, Graves, Maugham, Zweig, Ibsen, Strindberg, Waltari, Feuchtwanger, Brecht, Moravia, Wells, Shute, m.fl,). En indier som förde denna argumentering stödde sig på en artikel av Irving Wallace, där denne författare intervjuat nobelkommittémedlemmar och fått överraskande svar av dessa på varför just klassiker som ovanstående förnekats priset: de var för gammalmodiga, för konservativa, de passade inte medlemmarnas smak, dessa hade någonting personligt emot dem - allt kom fram utom sakskäl.

Mitt främsta försvar för nobelpriset är att det lyckligtvis finns ett alternativt nobelpris, som utdelas just som kritik och protest mot missbruk av det stora nobelpriset. Dessutom kan framför allt fredspriset försvaras, då faktiskt genom detta pris många välförtjänta idealister fått ett stort tack som lön, såsom moder Teresa av Calcutta, Dalai Lama, Henri Dunant och en oändlig skara i en lysande församling av mänsklighetens hjältar. Om litteraturpriset har misslyckats i många fall så kompenseras detta av hur ofta fredspriset har lyckats.

Många andra hinduer kan aldrig bli kloka på varför västerlänningar reser till Indien. Många ställde mig frågor som: "Varför kommer ni till detta eländiga land när ni har det så mycket bättre hemma hos er? Vad finns det för er att hämta i detta helvete?" Och jag får höra åsikter om att Gandhi och Nehru var dårar som kämpade för att få bort engelsmännen när engelsmännen skötte landet mycket bättre än hinduerna: de höll ju ihop ett indiskt imperium som överträffade både Akbars och Ashokas, medan splittringen i Indien, Pakistan, Ceylon, Burma och Bangla Desh bara lett till kriser och krig som engelsmännen ensamma kunnat undvika. "Engelsmännen borde ha varit glada åt att få slippa Indien med all dess hinduiska oreda. I stället kommer ni tillbaka som multinationella företag och hippies, som om ni inte hade fått nog av oss redan."

Frågan är svår att besvara, och jag kan bara svara för mig själv. Jag tror att hela mänskligheten kan ha mycket att lära av Indien. Här finns tankar, gammal vishet, överlevnadskonst och en samarbetsförmåga som det inte finns maken till i väst. Naturligtvis existerar det indiska helvetet också, det får varje vomitageresenär minsann erfara förr eller senare och kanske mest under kvalfulla prövningar på latrinen, men det finns också ögonblick då Indiens skönhet överträffar allt. Den gamle Indienveteranen Mark Tully skriver i sin bok inför en upplevelse av Ganges: "Det var ett av dessa moment då det stod helt klart för en att man aldrig någonsin skulle kunna lämna detta land." Dessa ögonblick av oändlig tjusning binder en till sig med en kraft som bara kan mottagas med total underkastelse. De inträffar sällan, men de är desto starkare.

Min enda invändning mot Mark Tullys mycket sanningsenliga, konkreta, uppriktiga och konsekvent dokumentära skildring av sitt Indien är hans depreciering av det engelska språket. Faktum är, att det är bara det engelska språket som håller ihop den indiska unionen. Det stora folkspråket hindi talas inte ens av hälften av landets befolkning, och den hinduistiska religionen kan inte heller förena landet, då muslimer, buddhister, kristna, sikher, jainister och andra inte kan acceptera hinduismen. Det är även bara det engelska språket som skulle kunna återförena till exempel Indien med Pakistan och Bangla Desh med Västbengalen. Många hinduer strävar därhän, och all positiv strävan i Indien kräver det engelska språket. Kolonialismen och det brittiska imperiet är borta, men det engelska språket spelar en mycket större roll som internationellt språk i världen än vad någon brittisk politik någonsin gjorde. En betoning av språket hindi eller av hinduismen som religion kan bara leda till ökad splittring i Indien.

Min återhämtning efter överansträngningen i Calcutta tog tre dagar. Först mot kvällen i Bangalore den tredje dagen slutade det nyckfullt spruta, man kunde stå på benen igen, man var inte längre ett offer, spänsten och initiativet började återvända igen, och på kvällen i Bangalore kunde jag för första gången på tre dygn åter inta ett normalt vegetariskt mål mat. Hur många kilon krisen hade kostat mig kunde jag tyvärr inte ta reda på, men tretton måttlösa diarréer under tre dygn kostar på. Aptiten återvände inte förrän i Goa det femte dygnet efter krisen.

Under dessa sista hektiska resdagar på mellan två till tre tusen kilometer i skakande primitiva sjögångståg från Calcutta till Goa träffade man på ett myller av karaktärer. I den allmänna sovsalen på Bangalores station löpte konversationen och diskussionerna stafett, då man knappt förlorat en intressant samtalspartner ur sikte förrän det genast dök upp en ny. Alla dessa intressanta mänskor var dock så många, och jag var så trött, så det var omöjligt att dokumentera alla samtalen. Till de tre intressantaste hörde dock en gammal affärsman i Bangalore, som redan vistats tio dygn i sovsalen under samtal med alla tänkbara olika resenärer, och som enbart hade gott att säga om engelsmännen och deras roll i Indiens historia. Han menade definitivt att splittringen i Indien, Pakistan, Burma, Ceylon och Bangla Desh enbart var hinduernas och framför allt de indiska muslimernas eget fel och inte alls ett resultat av brittisk "söndra-och-härska-"politik. Han menade att Indien fortfarande var beroende av kontakten med den anglo-saxiska stabiliteten och högre utvecklade logiken för sin existens.

En annan var en kristen socialarbetare som bedrev ett väldigt projekt med att försöka samla Indiens tiggarbarn i rätt fålla så att de skulle få utbildning och skolas till konstruktivt arbete. Bara i Bangalore, som ingalunda är en av Indiens största städer men däremot en av de rikaste, finns det cirka 50,000 tiggarbarn utan hem eller föräldrar eller någon som tar hand om dem. De måste klara sig själva eller låta sig uppslukas av någon maffia. Han lovade skicka mig en rapport över sin verksamhet, och jag hoppas att han gör det.

Den tredje var en sjöman i Goa som sett hela världen och kände alla länder. Inget land var emellertid bättre än Indien. I Skandinavien och USA var livet omänskligt dyrt, där kunde ju ingen vanlig mänska leva, medan det värsta av alla länder menade han att var Cuba. Där fanns varken mat eller pengar. Där fanns bara Fidel Castro som en gammal bromskloss på hela nationen. Jag gav honom naturligtvis rätt i att denne gamle urmodige herr Castro borde pensioneras på ett effektivt sätt.

Förvånansvärt många indier var initierade i EG-frågan och intervjuade mig ivrigt om allt vad jag visste om de senaste skeendena. Alla var de överens om att EG behövdes som motvikt mot det alltför mäktiga och farligt dominanta Amerika. Endast en indier träffade jag som var helt okritisk mot Amerika, och det var en mycket gammal man. Alla andra uttryckte tvivel och farhågor beträffande den amerikanska dubbelmoralen, brottsligheten, (Miami är ett mycket osäkrare ställe än Calcutta,) och den brutala skjutjärnspolitiken, (principen att skjuta först och undersöka saken sedan, vilket bl.a. ledde till forceringen av Hiroshima- och Nagasakibomberna). I Indien känns Amerika som en oberäknelig muskelknutte som har mera kraft än förstånd och vars krafter är så betydande att de inte alltid är hälsosamma för omvärlden. Alla dessa indier som ifrågasatte Amerikas mogenhet som ensam världsledare var mycket intresserade av Simla-konferensen och dess rön.

Som sagt var återvände aptiten i Goa och jag blev normal igen. Jag återfann mitt ställe från förra året, där jag åtnjöt en sådan minnesvärd avskedsbankett då, och jag firade nu dubbelt. Så gott hade jag inte ätit sedan på Khalsa i Calcutta. Den bengaliska maten skämmer bort en direkt, efter Calcutta hade jag levt i ett vacuum av försmäktande saknad, men i Goa var krisen överstånden. Festmiddagen i Khalsa hade kostat åtta kronor. I Goa kostade den bara sex. I Sverige hade liknande middagar ute kostat 200-250 kronor minst.

Liksom förra året satsade jag min sista indiska vila på ett reträttrum för mig själv på järnvägsstationen. Det kostade 60 rupier (15 kronor) och inkluderade säng, lakan, kudde med dynvar, garderob, två fåtöljer, boudoir, skrivbord, badrum med dusch och vattenklosett utom lavoar och fläktar i taket. Det var bättre än något av resans tre hotellrum och nästan hälften så billigt som det billigaste av dem.

Trots förekommande budgetsabotörer även detta år samt andra större utgifter som bussresor och uppköp så höll budgeten, som var på 200 rupier (50 kronor) om dagen. Jag behövde inte växla mer än en enda gång, och sammanlagt konsumerades endast 3800 rupier (950 kronor) på tre veckor. I Sverige lever jag på 70 kronor om dagen som jämförelse. (Det indiska tågkortet och löpande räkningar i Sverige är ej medtagna i dessa kalkyler utan endast dagliga kontanta betalningar.) Och så frågar mig alla avundsjuka svenskar: "Hur kan du väl ha råd att resa utomlands?"

Det återstår att summera resan. Varje resa har sin kris, och alla ens erfarenheter är aldrig tillräckliga inför ödets ständigt nya överraskningar. De första två veckorna klarade sig hälsan förvånansvärt väl, och inte förrän efter alla resans viktigaste programpunkter uppstod de första magbesvären. Dock väntade man sig inte att bli förkyld i Indien. Den nattliga dragiga trånga bussresan från Simla till Delhi gav fröet till en förkylning, som dock inte bröt ut på allvar förrän i Assam efter en lång svettig dags promenader omkring i hela staden och misstaget att därefter ta en kall dusch. Det var oundvikligt, ty det fanns inget varmvatten. Dagen därpå kulminerade förkylningen när jag helt tappade rösten. Därefter kom överansträngningen i Calcutta - tolv timmars vandringar i en tolvmiljonstad utan syre - med åtföljande kvaddad matsmältningsapparat.

Egendomligast var dock missödet att i Sikkim råka ut för det faktum att ens indiska visum inte existerade. Detta hade kunnat resultera i helt beskuren rörelsefrihet och till och med utvisning omedelbart, men det var illa nog att därmed Sikkim och Nepal förblev stängda för mig. Det var på ett liknande sätt som Johannes karriär som framgångsrik dokumentförfalskare började. Någonstans i någon muslimsk sovjet-republik råkade han ut för att någon myndighet slarvat med hans dokument. Han fick helt enkelt retuschera arbetet för att kunna fortsätta, och så var han inne på den linjen och är väl idag en expert.

Om Kim, den andra huvudpersonen bland mina vänner i Indien, borde jag även berätta något. Han hör till en gammal rik buddhistisk jordägarfamilj i Bihar, och han har fått den bästa tänkbara utbildning delvis i Europa, i Oxford, Heidelberg och Lund. Han talar alltså svenska men med en viss skånsk brytning, vilket man inte väntar sig av en bihari. Det händer ibland att han återkommer till Europa, hans intressen är enbart internationella, och han har kontakter överallt. Hans riktiga namn är inte Kim, som bara är ett gammalt smeknamn från barndomen, men han är mycket mån om att inte figurera offentligt med sitt familjenamn. Det kan ha att göra med hans familjs sedan sju-åtta århundraden känsliga ställning i Bihar efter buddhismens tillbakagång.

Ett av resans sällsammaste ögonblick var dock mitt återseende med Sri Ram i Darjeeling. Ingenting hade kunnat glädja honom mer än att jag bara dök upp och hälsade på honom direkt i hans tarvliga hydda med jordgolv i ett rum utan kök med härd på golvet och hela rummet fyllt av bara böcker och en säng för honom och hans lilla hustru. Det var ett mycket kärt återseende som jag aldrig hade velat missa för allt gott i Indien.

Resans vackraste upplevelse var dock Bodhgaya. Ingenstans i Indien har jag någonsin blivit så väl emottagen som där, och likväl var jag en fullständig främling. Den översvallande välvilja och godhet som jag mötte där kan bara förklaras på ett sätt: på något sätt måste de ha känt på sig att jag inte var främmande för buddhismen. Till och med mannen i entrén som tog avgifter för varje kamera av varje turist vägrade ta emot någonting av mig, fastän jag ville betala helt frivilligt. Och av min ögonblickligen gode vän Shahabuddin fick jag till och med pengar till skänks för både rickshawskjuts och entréavgift, som om han såg det som en skändlighet att jag skulle behöva betala själv.

Den stora lyckträffen var dock Calcutta, att råka ut för att bli inbjuden till ett hem bara några hundra meter från Sealdahstationen, och att denna familj var samma familj som Ramakrishnas - man ramlade rakt in i hjärtat av Indiens finaste kultur, - vars hem är Calcutta.

Och så alla dessa festivaler som förföljde en vart man kom. Även i Bangalore var det fyrverkerier hela kvällen, och tydligen var det någon särskild fest den 13-14 november. I Goa var det stor kulturfest på stränderna med knutpunkt på Miramar utanför Panjim med utställningar, föreställningar, blomfest och marknadsfest, en sorts mat- och kulturfestival från 17 till 21 november. Så man kom till ett Indien i valyra och lämnade Indien berusad av festivaler som tycktes vidta på nytt från början för varje ny delstat man kom till. Bara borta i Assam och i Darjeeling var det någorlunda lugn och ro men i stället full militär beredskap. Kronan på verket av alla festivalerna var förstås den vidunderliga Kali-festivalen i Calcutta. Staden har ju sitt namn från denna ej helt rumsrena dödsgudinna. Kalighat, det ursprungliga namnet på stället där den engelska staden växte upp, betyder 'stället där gudinnan Kali badar och rengör sig'. I skuggan av denna makabra människooffersfrossande dödsgudinna och hennes riter för att rena sig själv har alltså Calcutta vuxit upp till en av världens största städer, till en av dess värsta slumstäder, till någonting så unikt i stadsväg som ett samhälle med seglivat kommunistiskt demokratiskt styre, till det brittiska imperiets andra stad (som sedan länge är större än London), och till den sista staden i Asien som vidmakthållit hand-rickshawen, alltså en kärra på två hjul för passagerare som drages av en springande (vanligen barfota) man. Calcutta har försökt avreglera denna trafik, men alltför många i Calcutta förtjänar sitt levebröd på att springa omkring som mänskliga hästar, så att avreglera denna trafik skulle väcka ett ramaskri och orsaka en förödande massarbetslöshet som ytterligare en plåga till Calcuttas tusentals andra.

Tips till andra Indienresenärer:

Om du råkar ut för sprutdiarré, så är det dummaste du kan göra att kämpa emot. Hjälp till i stället. Magen kämpar för att rensa ut något, och då är det bara att dricka mycket och låta det spruta, - ju mer desto bättre. Det enda som hjälper emot det är ris. Äter man bara ris kan man räkna med förstoppning, men ris med curd är en gyllene medelväg. Dessutom är det gott.

Res inte till Calcutta om du har något på gång. Res bara dit om du är helt frisk, och så fort du känner dig sämre är det bara att lämna staden genast. Kommer man till Calcutta det minsta sjuk kan man bara bli sjukare, och en frisk västerlänning kan knappast räkna med att få förbli frisk i Calcutta särskilt länge.

En av de pålitligaste restaurangkedjorna i Indien heter Goenkar. Den finns i nästan varje stad, dess kök är från Punjab med måttlig kryddning, och man kan få både vegetarisk och ovegetarisk tali (ris med flera sås- och grönsaksalternativ med obegränsad påfyllning).

Och så har vi Johannes båda gyllene dietregler: Ät hellre något för litet än det minsta för mycket. Hellre en god aptit som aldrig blir mättad än ofrivilliga offer på latrinen.

Det känns på något vis rätt att komma till och lämna Indien via Goa. Här grundades den första europeiska kolonin redan 1510, det var portugiser som skapade det första europeiska monopolet över den Indiska Oceanen - fransmännen och engelsmännen kom långt senare. I Gamla Goa en bit inåt från Panjim härskade den stränge Alfonso Albuquerque över det första europeiska indiska imperiet, som då var utan annan europeisk konkurrens. Det var holländarna som sedan först började konkurrera och slå ut Portugal. Och Goa känns fortfarande som det mest europeiska i Indien. Det var den sista europeiska kolonin som återlämnades (för bara 32 år sedan), och kristendomen har sitt starkaste fäste här. Alla kyrkor är i ljuvlig portugisisk stil med mjuka fasader, låga tak, runda bulliga pelare och utförda i en bländvit renhet. Portugisiska hör man knappast längre, de inhemska språken är tre till antalet, men alla kan engelska. Engelsmännen lät portugiserna hållas i Goa, men när indierna drev ut portugiserna 1961 blev det snart engelskan som drev ut portugisiskan - tyvärr.

Och vad hittar väl då inte dessa indier på till min avskedsmiddag? Jag gick tillbaka till Prabhat (mitt Vascoställe till vänster från stationen 100 meter) och intog min sista indiska vegetariska middag. Jag var väntad, och alla ville passa upp på mig, jag fick hela tiden påfyllning, och vänligheten bara accelererade. Så betalade jag och skulle bryta upp. Vad presenterar de för mig då? En avskedspresent! Jag hade inte haft någonting med mig från Sverige åt dem, men de ville nödvändigt ge mig en dyrbar kulspetspenna med ett rött hjärta på genomborrat av en pil, och där pilen träffar hjärtat var en liten glasdiamant - som tecken på helt okända indiers tillgivenhet för en helt främmande europé. Plötsligt kändes Indien och Europa så nära varandra. Det var djupt rörande, och onekligen angår Indiens och Europas öden fortfarande varandra. Åtminstone angår Indien mig och det ännu mer efter denna andra resa än vad det redan så definitivt gjorde efter den första.

Tack, Indien, för din uppskattning av en ensam pilgrims tillgivenhet för dig.

Inte bara hade Fritidsresor fuskat med mitt visum och närapå saboterat hela resan för mig (och bara lyckats med att blockera Sikkim och Nepal,) utan återresan blev något i hästväg. För första gången fick jag se de andra svenskar, finnar, norrmän och danskar som utsatt sig för att få en Indienresa arrangerad av Fritidsresor. Det var 39 grader varmt i Goa avresedagen, och samtliga cirka 300 resenärer från Norden hade väckts klockan halv 5 på morgonen för att kunna infinna sig punktligt på flygplatsen klockan sju. När alla infunnit sig punktligt på flygplatsen möttes de av det beskedet att flyget var fem timmar försenat. Ingen av reseledarna visste varför flyget var fem timmar försenat. De visste bara att det var fem timmar försenat, och därmed fick 300 svettiga nordbor som stigit upp halv fem för att vara i god tid låta sig nöjas.

När ett flyg väl har börjat vara försenat är det oundvikligt att det blir mera försenat. Alla 300 resenärerna kördes i en stekande bastubuss till ett hotell där de mutades med frukost och efter tre timmar även lunch, medan dagstemperaturen steg. Sedan var det bastubuss tillbaka till flygplatsen igen.

Nu är en indisk flygplats mycket värre än en indisk tågstation, ty oredan är större, trängseln är värre, och alla vet mindre. Ett tåg blir aldrig mer än en eller högst två timmar försenat, men om ett flyg redan är fem timmar försenat är det risk för att det aldrig kommer. Nu kom vårt Finnair-flyg verkligen till slut. Det ställde sig på flygbanan utanför stationen så att alla 300 nordbor tydligt kunde se det, och där stod det och gjorde ingenting medan vi fick stå inomhus och titta på. Under tiden tilltog oredan i flygstationen, ty plan skulle till Bombay, och plan skulle till Delhi, och inget plan kom, och vi 300 nordbor var bara en liten minoritet i det kaos av tusentals hinduer som skulle med olika obefintliga flygplan. Och på flygstationen fanns det ingen restaurang, ingen bar, ingen läsk, inget kaffe, inget te utan bara souvenirbutiker. Det fanns faktiskt en automat som levererade myntkaffe, men de som drack det förklarade att det smakade rostig plåt.

Vi fick vänta i tre timmar i en liten hall där vi trängdes kanske 800 personer medan Finnairplanet hela tiden stod utanför fönstret. Då skulle hälften av passagerarna efter landningen i Helsingfors sedan med andra flyg till Stockholm, Oslo, Göteborg och Köpenhamn, och många skulle dessutom sedan med tåg från dessa städer.

Planet landade i Helsingfors klockan 10 på kvällen, och då gick inga fler plan därifrån den dagen. Det blev till att tillbringa natten i Helsingfors. Vi forslades i buss längs snötäckta vägar till hotell InterContinental, och klockan var halv ett när vi kom till våra rum. Vi skulle väckas halv sex morgonen därpå för vidare forsling per buss tillbaka till flygfältet och nya internordiska flygplan. Frukosten började serveras klockan sex i hotellet, så vi hade en kvart på oss att kasta i oss en hotellfrukost.

Det var originellt att se dessa 300 nordbor gå av flyget i Helsingfors i shorts och T-shirts utan skor på fötterna direkt från 39-gradig Goavärme till ett mörkt och snötäckt Helsingfors i minus tre grader, vilket var milt för säsongen. Många blev väl förkylda genast. Jag frågade några andra bland nordborna hur de hade klarat Indien. "I vår grupp blev nitton av tjugo dödssjuka och måste ha läkarhjälp med tung medicinering i nästan en vecka." Nitton sjuka av tjugo torde vara normal statistik bland nordiska turistgrupper i Indien.

Slutligen steg man ner på jorden i Stockholm 16 timmar efter tidtabellen. Mitt tåg till Göteborg hade redan gått, och alla andra var i liknande situationer. Ett ungt par satt gråtfärdigt inne hos någon flygplatskurator och försökte förgäves reda ut sin situation. Ingen var glad.

Planet hade försenats redan på sin tidigare resa, det hade varit försenat redan när det lyft från Helsingfors, när det landat i Delhi hade en motor krävt en närmare undersökning som krävt fyra timmar, och först därefter hade det kommit fram till oss i Goa. Sedan hade förseningen ytterligare försenats och försenats.

Jämför detta med tågen i Indien. De skakar och bullrar men fungerar, de är smutsiga och primitiva men har ändå all mänsklig service ombord, man kan sträcka ut sig i hela sin längd och sova lugnt utan att ha det trångt, de kör sträckor på 20-40 timmar men blir aldrig mer än högst två timmar försenade på sin längsta sträcka., och på stationerna finns det restauranger för både vegetarianer och köttätare, det finns bokstånd och testånd, det finns gottekiosker och kaffebarer, det finns reträttrum för trötta och för dem som vill ligga över en natt och vila sig, och allt fungerar med ordentlig noggrannhet. Mot en sådan organisation står sig Finnair slätt när det kan råka ut för en åttatimmars försening och absolut ingenting fungerar. Företeelsen ger en en unik möjlighet att jämföra ett mänskligt uttänkt system med ett enbart tekniskt system, och vid denna jämförelse ter sig det tekniska som påtagligt fallet för monstruösa fiaskon.

Nu kan man ju utifrån sett tycka att en åttatimmars flygförsening inte var så mycket att klaga över - vi bjöds ju som kompensation både på frukost och lunch i hotell Oberoi vid Goas paradisstränder, och vi fick gratis övernattning och frukost på InterContinental i Helsingfors, huvudstadens finaste hotell, men det var främst de psykologiska effekterna som var fatala. Där satt tre hundra nordbor strandade och instängda på en stekande flygplats i Goa, alla längtade hem, och ingen kunde meddela sig med dem där hemma. Ännu på flyget till Helsingfors försäkrade piloten att alla skulle hinna hem åtminstone på rätt dag, vilket var rena lögnen. Inför avresan från Helsingfors flygfält, när flygförseningen vuxit till 16 timmar, var många i upplösningstillstånd. Lägg till detta klimatskillnaden från ljus och värme till mörker och kyla med en temperaturskillnad på över 40 grader.

Hemresan är den sista etappen i varje resa och därför den viktigaste. Om den sker smidigt får hela resan en bekräftad positiv stämpel. Detta är önskvärt, och det är i allmänhet svårt att undvika. Men ju värre tillstrulad just en hemresa blir, desto mera förstörs hela resan.

Lägg till detta kulturchocken. Där hade man i över tjugo dagar fått en idealisk diet i Indien med bara vegetarisk mat, gott te och söta bananer, och så kommer man hem till en fiberchock, helt okryddad mat utan smak, fläsk och julbord. Där hade man fått träffa bara älskliga mänskor som det var positivt att prata med. På tunnelbanan i Stockholm domineras vagnen av punkare och skinheads som super och spelar rockmusik för högsta volym, och alla passagerare är rädda för dem, så att ingen vågar säga något. På tåget från Stockholm till Göteborg dominerades vagnen av ett gäng rasister som skulle till ett sådant möte i Göteborg och som också spelade rockmusik för högsta volym hela vägen från Stockholm till Göteborg, och ingen vågade gå nära dem av rädsla för att bli nedslagen. Tåget kom fram till Göteborg efter att den sista spårvagnen hade gått, och det fanns ingen taxi att tillgå, för det var fredag kväll närmare midnatt. Alltså fick man gå hela vägen hem med sitt bagage genom Göteborgs centrum fredag efter midnatt, då staden har alla sina värsta avarter att uppvisa.

Ännu en vecka efteråt drömde jag mardrömmar varje natt om denna hemresa och vaknade kallsvettig. Det var som om mitt undermedvetna aldrig gav upp att försöka brottas med problemet: hade det kunnat undvikas? Hur hade det kunnat skötas bättre? Vad hade man kunnat göra åt saken? Men ingenting hade kunnat undvikas, ingenting hade kunnat lindras, och absolut ingenting hade kunnat göras åt saken.

Och jag var bara en av 300 stackars nordbor som råkat ut för denna hemresa. När jag låg sjukare och svagare än vad jag någonsin varit tidigare i mitt liv undrade jag om de andra var i liknande tillstånd.

Naturligtvis tvingades man till eftertanke. När man satsar betydande besparingar på en resa så är det inte slarv med visum, saboterade tidtabeller, timmar av diarréer på dass, utkastning från länder som Serbien och dåligt väder som är motsatsen till det normala som man har betalat för, och en åttatimmars flygförsening som reseavslutning ger ingen god eftersmak. Nu var min resa, liksom alla mina resor, väl värd sitt pris, men jag reser inte för resandets skull, utan det skall anledningar till, som konferensen i Simla, mötet i Benares förra året, det dubbla grupparbetet i Tibet, det ekumeniska mötet i Egypten, min armeniska inbjudan till Van och mitt värdefulla möte med doktor Sandy i Budapest nu i höst, för att jag alls ska ge mig ut på dylika resor. Annars hade de aldrig varit värda det pris i självuppoffringar som man alltid fått betala.

(27.10-19.11.1993)

(Turerna inleddes vid jul 1993 genom ett rundbrev författat av Johannes B. Westerberg från Simla, Indien:)

"Bröder,

Det är nu två år sedan vi samlades inför det minnesvärda mötet i Egypten varunder vi gjorde ett så givande försök att gå till rätta med de överhängande problemen med islam. Sedan "Den nya dekalogen" kom till har mycket hänt icke minst inom Islam, men det enda intressanta som hänt i den muslimska världen är egentligen det så kallade "fundamentalistiska" skeendet i framför allt Iran, Egypten och Algeriet med de bokstavstrognas totala moraliska urspårning. De som i Allahs och Muhammeds namn tagit till våld mot fullkomligt oskyldiga kristna och andra minoriteter i dessa länder och andra, som till exempel Turkiet, har i handling bevisat, att Koranen inte håller. För varje "fundamentalistiskt" mord som begåtts i den muslimska världen har Profeten förlorat en portion odödlighet och har Islam kriminaliserat sig själv.

Detta är emellertid bara ett tecken som inte får skymma hela horisonten. Vi har mycket att göra, ty mycket står på spel. För tillfället är det muslimska läget i Pakistan och Kashmir under kontroll men icke i Afghanistan, Iran, Saddam Husseins ihjältorterade land, inbördeskrigets Sudan, militärdiktaturens Libyen eller i Algeriet. De kristna armenierna lider nöd såsom alltid, liksom alla Orientens kristna, och kurdernas uppror mot Turkiet är grymmare än någonsin. Dessa är bara ett fåtal av den ständigt kokande Orientens mänskliga problem.

Tyvärr är jag upptagen i Indien med angelägenheter rörande Tibet, Sinkiang och ännu östligare länder. Jag kan inte sammankalla eller organisera den nya konferensen i Jerusalem. Däremot kan jag se till att den i alla fall äger rum och anmoda er alla att åtminstone försöka ställa upp. Ni som inte kan resa till Jerusalem ber jag att åtminstone såsom jag närvara med en skrivelse. Vad vi huvudsakligen har att gå till rätta med den här gången är Gud, de olika Gudsbegrepp som finns, den judiska och muslimska synen på Gud och även andras. Vår judiske vän rabbi Yohanan kommer att hålla i det hela, och han kommer inom kort att meddela er exakta instruktioner. "Den nya dekalogen" har fyllt två år och kan nu börja göra sig gällande. Alla ni som omfattat den bedes närvara personligen eller skriftligen.

Er broder, Johannes.

P.S. Dig, Christian, sänder jag detta bara på svenska, men du kan lita på att alla våra vänner, som inte kan svenska, har fått samma brev på engelska eller något annat språk."

2. Rabbi Yohanan till John Westerberg.

"Hur kan du vänta dig att få samman mänskor från hela världen genom ditt blotta ord utan att du är här själv? Du kan inte bara lämna allting åt mig. Jag kan inte ta ansvar för en sådan konferens med ett obestämt antal delegater. Du måste komma hit själv om någonting alls ska kunna ske. Flera av våra gemensamma vänner har redan skrivit till mig och ställt frågor om din förmätenhet och vägrar att komma om inte du kommer. Please come.

Din, rabbi Yohanan."

3. Johannes till Christian

"Käre vän, Rabbi Yohanan vill inhibera allt bara för att jag inte kommer. Han måste förstå att jag inte kan komma. Risken är då att ingen kommer. Han skriver att han fått flera brev från sådana som inte vill komma bara för att jag inte kommer. Varför kan de då inte samla sig i mitt namn och i min anda? Varför måste just judar alltid ha konkret närvaro och faktiska bevis för att över huvud taget kunna komma sig för att börja överväga att över huvud taget tänka sig att kanske börja ta tron i övervägande?

Jag har förklarat för honom varför jag inte kan lösgöra mig. Jag måste både till Dharamsala och Mussoorie, och jag blir ju med åren även ständigt mer anlitad och upptagen som själasörjare. Snart känner jag alla hippiekolonier i Indien, och några av de värsta finns här i grannskapet relativt sett. Det är kanske bara jag som orkar hålla på med att försöka få västerländska drogmissbrukare att backa ut från sitt flummeri och återvända till ett mänskligt liv. Jag känner dem, jag kan leva som de, jag kan till och med delta i deras "andakter" utan att det gör mig någon skada, och de får lätt förtroende för mig. Men jag längtar efter den dag då jag bara får försvinna med gott samvete i något lamaistiskt kloster och bara få ägna mig åt bön och meditation i ett äntligen försäkrat och oåterkalleligt celibat. Det finns många kloster som skulle behöva mig.

Jag kan inte tvinga dig att resa till Jerusalem och träffa rabbi Yohanan - du blir kanske den enda som gör det om du far. Se det inte som ett ansvar eller som en plikt, utan gör det bara om du vill. Att jag inte kommer och att kanske ingen annan kommer betyder inte alls att det då är desto viktigare att åtminstone du kommer. Den viktigaste frågan som jag bett rabbi Yohanan samla på svar på av alla våra vänner helst skriftligt är: "Vad finns det idag för klagomål mot Gud?" - ur kristet, judiskt och muslimskt perspektiv. Om du uppsöker Yohanan har du möjlighet att få mycket intressanta svar på den frågan, som du sedan kan ta upp till debatt i din berömda tidning. Som Elisabeth Rehn lär ha sagt: "Inga debatter och diskussioner är farliga, om man bara vågar föra dem." Jag håller med henne om, att endast vad som förtigs kan vara farligt.

Din svårt upptagne, Johannes."

Det var förspelet. Medan allt detta höll på höll även jag på med mina förberedelser. Jag hade bokat en resa med Fritidsresor till Jerusalem åtta dagar för 5760 kronor men kände mig inte väl till mods med priset, som gav mig dåligt samvete. Men det löste sig. Efter en vecka annonserade Fritidsresor om platser till Natanya åtta dagar för bara 2350 kronor. Jag avbokade hastigt min beställning och ringde sedan in en ny bokning hos en annan disk.

Emellertid var avresan den mest obekväma tänkbara. Klockan fem på morgonen skulle man ta buss från Centralstation ut till Landvetter, man måste således gå hemifrån klockan 04.oo, det blev alltså ingen sömn alls den natten, och sedan var flyget försenat då en pilot kommit bort. Man fick telefonera efter en ny ut till skärgården, och det tog en timme för honom att vakna, göra sig i ordning och komma till Landvetter i det inre av landet. Flyget var dessutom uppdelat på två, det från Göteborg skulle gå till Eilat, så i Malmö fick alla Tel-Aviv-passagerare stiga av och byta plan och vänta ännu längre, men sedan bar det av med desto säkrare fart och fläng, ty vi hade medvind hela vägen ner till Tel Aviv, så att planet bröt genom ljudvallen och kom nästan fram i rätt tid.

Man var alltså på väg, och det kändes overkligt. Redan 1973 hade jag önskat resa till Jerusalem, och nu när det äntligen kom till kritan efter 20 år kändes det nästan för sent. All min ungdoms religiösa entusiasm inför världens heligaste stad var borta och hade ersatts med kall realism, trött resignation och en total illsusionsfrihet. Med mig hade jag bara ett signalement på en för mig okänd rabbin i Jerusalem samt instruktioner om var jag skulle finna honom utom en gammal kontakt i Tel Aviv, som inte hört av sig på tre år, och, det viktigaste av allt, mina erfarenheter och minnen av mötet i Egypten '92. Skulle jag träffa någon av deltagarna från den tillställningen på nytt i Jerusalem? Det var knappast troligt. Alla hade försvunnit och inte hört av sig nästan sedan dess, Johannes och Kim var i Indien, och doktor Singh var död. Endast minnena var kvar, men dem hade jag med mig, och de var åtminstone ett nog så intressant diskussionsämne att ta upp med rabbi Yohanan.

Många som rest till Israel har haft den upplevelsen att de känt sig mera välkomna där än någon annanstans. Jag gjorde samma erfarenhet. Mottagandet blev överväldigande. Vad som överväldigade en mest var denna känsla av sund demokratisk frihet, blomstrande konstruktivitet, en glödande positiv energi och en välvilja som omfattade hela världen. Jag mindes att mitt starkaste intryck under hela Egyptenresan 1992 var av öknen i Sinai som blomstrade mitt i vintern och som flödade av rinnande vatten. Uppodlingen av öknen har blivit något av Israels uppbyggnads signaturmelodi och kännemärke. Dessutom kom man rakt in i Israels jordgubbssäsong (i januari). Medelhavet var 18-19 grader varmt, allt var grönt, och från den övre hallen i det anspråkslösa hotellet kunde man sitta och arbeta i lugn och ro och samtidigt ha utsikt över havet i solnedgången. Jag överväldigades av stormtrivsel från första början.

Den andra sidan av den overkliga drömtillvaron i Israel visade sig snart: Israel är inte ett billigt land. Priserna är obetydligt lägre än i Sverige, maten är dyr, och det är ont om vatten och elektricitet. Typiskt nog kom man dit just när det började regna för första gången på månader, och Jerusalem var inte lika gyllene i regn och mulet väder som i Sions bländande solsken.

Jag hade emellertid tur som fått plats på ett hotell i just Natanya, ett badparadis för turister, en snabbt växande immigrantstad där alla språk och alfabet gör sig hörda och skyltas med: franska och ryska hördes nästan mer än engelska och hebreiska. Det är en grön och rik stad full av oaser i motsats till det mera ghettoliknande stengyttret Jerusalem.

Jag trädde in i staden genom Jaffaporten (Antikens berömda Joppeport) och passerade därvid genast Davids torn som första byggnad med Herodes palats där bakom någonstans. I stället för att gå rakt på Den Heliga Gravens Kyrka vände jag till höger och passerade genom de armeniska kvarteren. Här påminns man genast om historiens första stora överlagda folkmord: 1,500,000 armenier mördades med berått och överlagt mod fullt avsiktligt av turkarna bara i april 1915. Systematiskt transporterades de bort från sina hemtrakter till avrättningsplatserna där mången armenier slutade med sitt avskilda huvud spetsat på en påle. Tyskarna har betalat för förintelsen av judarna i den mån de kunnat det, men turkarna vidkänns ännu inte idag förföljelsen och utrotningen av armenierna för deras språks, kulturs och kristna religions skull. Enligt det moderna Turkiets historia har helt enkelt något sådant aldrig ägt rum.

Min väg förde mig fram till Sionporten, Jerusalems sydligaste port med berget Sion och Davids stad längre mot öster. Sedan gick jag upp till Den Heliga Gravens oformliga kyrka med alla sina outforskliga mysterier. Som namnet antyder utgörs kyrkans hjärtpunkt av den så kallade Heliga Graven, som liknar allt annat än en grav. Miljontals besökare har gjort samma erfarenhet av detta bisarra ställe och lämnat det med samma besvikelse. I stället för en grav hittar man ett trångt litet överbelamrat kapell av rysch och plysch och krimskrams in absurdum med allsköns kitsch. De ansvariga har helt enkelt gjort allt som stått i deras förmåga för att oigenkännliggöra den graven som sådan och i stället sminkat ansiktet så att hela ansiktet gått förlorat.

Däremot blev man ganska knäsvag när man vandrade genom kapellet som byggts över Golgata och man faktiskt fick se den kalksten som givit platsen dess namn: det är en sten som naturen själv format till en dödskalle.

Det är lätt att vandra vilse i kyrkan med alla dess kapell och sidogångar, underjordiska gångar och gallerier, extra tillbyggnader och charmiga labyrintsystem, där alla blindgångar åtminstone tar slut ganska fort; så det är skönt att komma ut därifrån igen.

En osmaklig upplevelse utanför: en liten pojke erbjöd sig att visa mig vägen. Det var tydligt en muslimsk gosse, och det var tydligt att han ville tjäna pengar genom detta förklädda tiggeri, men jag blev inte av med honom. När han visat mig vägen gav jag honom en halv shekel (1:50 kronor). Han blev mycket besviken. Hans otacksamhet var total. Vem trodde han att jag var? Bara en rik och dum turist som alla andra västerlänningar? Han misstog sig totalt, och det var inte mitt fel.

Så kom jag fram till Klagomuren och fortsatte ut genom Dyngporten. Genom Kidrons dal förbi Sakarjas, Josafats och Absaloms gravar gick jag upp till Getsemane. Alla Nationers Kyrka eller Basilikan över Jesu Ångest fann jag vara en av Jerusalems vackraste och intressantaste fastän den byggdes först 1919. Talrika nationer hade bidragit med mosaiker och glasfönster, bland andra Belgien, Frankrike, England, Italien, Brasilien, Argentina, Chile, USA, Canada, Polen, Ungern, Irland och några till, och resultatet var en sällsynt harmonisk modern kyrkobyggnad. Själva örtagården med de flertusenåriga olivträden väckte dock en större andakt än någon kyrka kan göra.

Högre upp ligger en ekumenisk böneträdgård instiftad av påven Paulus VI och en fransk präst. Även detta är en sällsynt harmonisk plats med en idealisk utsikt över hela Jerusalem. Tanken bakom trädgården var att alla nationer och religioner här skulle kunna bedja tillsammans för fred och försoning världen över.

Tillbaka i Jerusalem återinträdde jag genom Lejonporten och följde hela Via Dolorosa. Innan jag kom tillbaka till Den Heliga Gravens Kyrka svängde jag av till vänster för att äntligen uppsöka rabbi Yohanan. Det var dags för honom nu.

Det var en liten gammal man med världens vänligaste utseende men med knipsluga ögon som samtidigt vittnade om en stor och underfundig humor. Det var en man med både omätlig lärdom och stor fantasi.

Dessutom var han fruktansvärt munvig. När han väl kom i gång var det omöjligt att få honom att sluta, och det värsta var, att det var han som frågade ut mig. Han ville veta allt som jag inte visste något om, och han gav sig inte. Ju mindre jag visste, desto mer tog han för givet att jag måste veta om saken.

Somliga saker kunde jag dock stimulera hans nyfikenhet i. Jag hade ju själv varit med vid den märkvärdiga konferensen i Egypten för två år sedan och kunde därför berätta en hel del om den saken. Själv hade han inte kunnat vara med emedan han var rabbin. Därför hade han skickat en god vän i stället, en mer civil israel, som sedan farit iväg med konferensens enda kvinnliga deltagare.

Därigenom kom vi småningom mest att tala om Johannes. Han var ganska kritisk mot honom mer som mänska än som teolog. "Han är en verklig äventyrare men framför allt en stor skådespelare. Han söker och söker och gör stora nummer av alla sanningar han tycker sig finna men blir aldrig nöjd med dem utan drar vidare bort ifrån dem och lämnar dem ifrån sig för att ständigt bara gå mera vilse. Han kommer aldrig att bli nöjd men ständigt göra stor teater av sina besvikelser. Han borde ha blivit skådespelare i stället, som er påve. Då hade han gjort framgång. Om det inte hade varit för hans blonda utseende och mer storväxta gestalt hade jag tagit för givet att ni kanske var bröder. Era personligheter är mycket lika varandra, fast du är mera försiktig och jordnära. Han tycks nu ha fått den idén att det är tibetansk buddhism som ska frälsa och förena hela mänskligheten i en gemensam tro, och den idén försöker han göra legitim med att påstå att er Jesus skulle ha varit i Tibet, en helt absurd idé som han väntar sig att folk ska tro på. Jag ser det mera som ett patetiskt försök i desperat riktning från hans sida att försvara sin egen ortodoxa kristendom mot allt mer påträngande yttre influenser från Indien och Tibet. Tror du inte det?" Jag kunde inte svara på den frågan.

"Vem av er konstruerade för resten denna 'nya dekalog' i Egypten? Var det du eller han?"

"Vi gjorde det tillsammans strax innan han lämnade Sverige i januari 1992."

"Den är inte dum, men den är svår att förstå. Den är inte så lättfattlig och enkel som Moses riktiga dekalog från Sinai, där det viktigaste och ur senare historisk synpunkt intressantaste budordet är 'Du skall icke dräpa'. Det är det kortaste och enklaste av alla budorden, ingenting är lättare än att låta bli att gå och döda sådant som lever, och ändå är det just det budet som överträtts mest av alla. Judarna själva gjorde det först med Moses i spetsen. Ser man budet som det är utan senare modifieringar, så betyder det helt enkelt att man skall låta allt levande leva. Inget bud är mera förnuftigt och mer moraliskt. Vi judar och ni kristna har alltid tagit för givet att det bara är mänskor man inte skall döda, men det står faktiskt inte så. Det står bara rent och slätt att man inte ska döda över huvud taget. Och det budordet ligger som en grundsten för världens tre blodigaste religioner, judendomen, kristendomen och islam. Det är omöjligt att utreda vilken av de tre som mördat och slaktat mest, men judarna är i alla fall de som har fått mest fan för det.

Ur den synpunkten är buddhismen mera beundransvärd som faktiskt satt det i system att låta allt levande leva och det i beundransvärd konsekvens och ärbar pacifism. Så kanske vår Johannes där uppe i Asiens berg ändå är på rätt väg. Vi får se."

Det började skymma redan, det var redan omöjligt att fotografera fastän solen ännu inte gått ner, och jag måste tänka på min återresa till Natanya. "Om du kommer igen i morgon skall du få litet undervisning," lovade rabbinen.

"Om vad?"

"Om vad judendomen och kristendoen egentligen är för religioner, och om vad Moses och Jesus egentligen var för ena karaktärer."

Med dessa frågetecken lämnade han mig åt mitt öde.

När mörkret sänkte sig över Israel framträdde fullmånen alldeles klar. Den skulle nå sin största fullhet under torsdagen på eftermiddagen, som var den dag då jag hade mera samtal att se fram emot med den gamle rabbi Yohanan.

2.

Min andra dag i Jerusalem trädde jag in genom Nya Porten och gick direkt till tempelområdet. Jag hade hört att Kedjeporten (enda ingången till tempelberget) skulle stängas redan klockan 1, och min buss från Natanya hade försenats. Jag kom in i sista minuten och överfölls genast av världens vänligaste frivilliga guide, som blev mycket besviken när jag inte behövde hans tjänster. Han krävde 20 shekel för att han visat mig vägen till biljettkontoret och vägrade lämna mig förrän han fått något. Jag blev av med honom för 2 shekel - en muta bara för att bli av med ett pinsamt och deprimerande besvär.

Klippmoskén, islams historias äldsta helgedomsmonument, blev nu den första moské i mitt liv som jag gick in i. Den är väl värd ett besök. Man kan förstå kejsar Fredrik II av Hohenstaufen när han under sitt fredliga korståg till Jerusalem 1228 berusades av denna heliga byggnads fantastiska arkitektur så till den grad att han lät bygga sitt eget viktigaste slott (Castel del Monte mellan Aquila och Pescara i Abruzzi) i samma form som en oktagon. När man går omkring och runt i denna fantastiska byggnad och studerar dess underbara kupol inifrån drabbas man av ett slags svindlande och berusande perspektivförskjutning, så att man tror att det är fel på ens syn, men det är det inte alls. Klippmoskén har bara givits en sådan vidunderlig design av sina arkitekter.

Därifrån gick jag ut genom Damaskusporten och ner tillbaka över Kidron till Getsemane. Tyvärr var den ryska Maria Magdalenakyrkan stängd och oåtkomlig, som utvändigt annars är Jerusalems vackraste kyrka. Efter återbesök i Getsemane örtagård och i Paul VI:s ekumeniska böneträdgård nästan högst upp gick jag åter ner till Kidron och följde den till Davids stad för att gå upp till Sion och inträda genom Sionsporten. Sedan återuppsökte jag rabbi Yohanan.

Han tog mig med genom Cardo till Klagomuren, och där satte vi oss på den långa stenbänken under flaggstängerna längst bort från muren. Han var på sitt allra bästa undervisningshumör, och han hade tydligt tänkt igenom vad han ville få sagt.

"Du förstår, Moses var egentligen den enda riktiga profet som någonsin funnits. Elias var klart nummer två, men sedan har det just inte funnits några andra. Men även en sådan som Moses hade sina svagheter och fel. Han var inte lätt att tas med när han blev arg, med dagens mått mätt var han väl ungefär lika förryckt som er Savonarola, som avrättades för mindre, och han var säkert mycket värre än er Giordano Bruno. Våra astrologer tror att han kan ha varit född i Stenbockens tecken, för det är aktningsvärt hur han ständigt ville upp på högre berg. Han blev så förtjust i att klättra upp och ner för Sinaiberget att han av ren entusiasm drog med sig hela Israel dit, och som gammal och döende envisades han med att komma upp på Nebo berg. Men märk väl: ingen himmelsfärd! Han må ha varit förryckt ibland, men fåfäng var han inte, utan han strävade alltid uppriktigt efter att göra vad som var rätt för hans folk ur mänsklig synpunkt. Och redan han inledde det oupphörliga kompromissandet med sin egen lag. Mose lag har aldrig följts till punkt och pricka, utan den har alltid kompromissats med. Moses själv kom nog bara med budorden och försökte sedan praktisera dem och dra konsekventa slutsatser av dem i alla individuella fall. Resten av lagen upptecknades troligen efter hans tid och utgjorde då helt enkelt en samling och koncentrering av alla de individuella domslut och bestämmelser av honom som man kunde komma ihåg. Han var egentligen den första domaren, och Toran fick, tror jag, sin slutliga utformning under den siste store domaren Samuels tid, ty redan under Davids tid är Lagen ett faktum.

Titta på dessa judiska svartrockar med sina långa skruvade polisonger. Jag kan förstå att de ser löjliga ut för alla utomstående. De är de judar idag som kommer närmast den idealiska efterlevnaden av Mose lag, men bara deras yttre är en kompromiss. Lagen säger, att på en nasirs huvud skall ingen rakkniv komma så länge han är nasir. Han får alltså inte klippa vare sig hår eller skägg. Men dessa ultraortodoxa judar klipper bort allt utom polisongerna, som de lämnar kvar bara för att visa att de har något som bevisar att de efterlever även denna lag. De har inte kompromissat bort allt."

"De andra profeterna då, Jesus och Muhammed? Är de då helt värdelösa ur judisk synpunkt?"

"Det är de naturligtvis inte. Jesus var troligen sin tids i skrifterna bäst orienterade och bevandrade jude, han kunde kanske hela Lagen, Profeterna och Skrifterna utantill, han var vad man kan kalla ett underbarn, men speciella omständigheter gjorde att något steg honom åt huvudet. Han fick idén att han skulle vara Messias, och den rollen spelade han med beundransvärd konsekvens men fick fan för det ("got the hell out of it") och dog ung. Men han hade genomfört sin roll, och resultatet blev världens mäktigaste religion, ty alla som ville vara stora och bättre än alla andra, främst då alla kungar och kejsare, tog efter Jesus exempel och blev kristna. Han kom väl närmast Messiasidealet av alla kandidater någonsin, men det gör honom inte till någon självklar Messias, hur mycket förnuft han än predikade, hur mycket gott han än gjorde, hur många sjuka han än botade och hur många döda han än uppväckte vid sidan av sitt spelande av Messiasrollen. Detta kommer naturligtvis att bemötas av motstånd och upprördhet av många av dina läsare, så jag ber dig att inte närmare definiera min person utan bevara mitt inkognito. Men samma sak som jag säger dig skulle alla Israels övriga rabbiner och alla rabbiner i hela världen kunna tala om för dig."

"Och Muhammed?"

"Det är det kinkigaste problemet. Du förstår, av alla religioner är islam den som allra mest har tagit sig själv på blodigt allvar. Det finns ingen muslimsk humor, har aldrig funnits, och när en sådan i sällsynta fall försökt knoppa upp har den omedelbart bannlysts och aldrig fått blomma. Muslimsk humor, självironi och självkritik förekommer bara som underjordisk företeelse. Därför har islam blivit den mest instängda, trista och livsfientliga av alla religioner.

Ju mindre sagt om Muhammed själv, desto bättre. Jag hoppas verkligen du inte har några rättrogna muselmanska läsare. Han var en epileptiker som slog mynt av sin epilepsi genom att börja ta sina egna epileptiska syner på allvar. Hans epileptiska extas var profetiska syner och himmelska uppenbarelser från ängeln Gabriel. Araberna då var världens mest primitiva folk, och de var inte mindre vidskepliga än att de tog en sådan profet på allvar. Likväl skrev han ingenting ner själv, precis som Jesus, utan allt skrevs ner efter hörsägen långt efter deras död. Allt kopierade Muhammed från Toran, och Första Moseboken översatte han till arabiska förhållanden. För oss är Koranens versioner av Bereshit ungefär som en Kalle Anka-version av en berömd klassiker. Men det gick hem hos araberna. Och så kopierade han också det här med Jesu himmelsfärd. Han tyckte det var en bra idé, så han flög till himlen han också, men han skulle göra det bättre än Jesus, så han seglade upp direkt från Moria berg, den kala tempelklippan i Jerusalem, platsen där Abraham tänkt offra sin son Isak, alla tre religionernas heligaste ställe.

Nu kan man ju inte helt bortförklara det här med Jesus och Muhammeds himmelsfärder, och också Elias flög ju till himmelen, men på ett helt annat sätt. Elias blev hämtad av något, men Jesus och Muhammed bara lyfte. Nu finns det ett berömt kristet fenomen som kallas elevation. Er Thomas av Aquino lär ha eleverat, det vill säga lyft från marken, flera gånger och i vittnens närvaro, och Jesu himmelsfärd är troligen en utbrodering av incidenten där han uppenbarades och förklarades med Moses och Elias. Även där liksom lyfte han. Nu är det känt, att extra inspirerade personer ibland kan försättas i en sådan extas och hänryckning av sina inre upplevelser att omgivningen märker det och ryggar tillbaka och liksom ser hur han får något förklarat över sig. Jesu förklaring var troligen ett sådant tillfälle i extremt hög grad, utbroderingen av de andras upplevelser av detta sanningens ögonblick blev till himmelsfärden, och det tyckte Muhammed var så bra att han såg till att han själv fick flyga till himmelen han också.

Men det intressanta och väsentliga med islam är att den kom till som en utbrytarreligion och reaktion mot kristendomen, som höll på att förkväva hela världen i dogmer och dogmstrider. Islam är än idag kristendomens största utmaning, och oss emellan sagt tycker jag det är bra att Klippmoskén där på tempelområdet förblir muselmansk och en nagel i ögat på både kristendomen och alla lärdomshögfärdiga självrättfärdiga ortodoxa judar. Också de trevligaste delarna av Jerusalem är de muselmanska, där är livet som minst artificiellt, medan staden för övrigt tyvärr upphört att vara de fattiga pilgrimernas stad för att i stället mer och mer helst bara välkomna rika dollarturister. Ändå är staten Israel inte någon extrastat till Amerika eller någon amerikansk koloni. Endast pengarna kommer därifrån. Den judiska identiteten återupptäcktes och återuppväcktes i Tyskland på 1700-talet, och det är fortfarande tyska judar och ashkenasim som behärskar Israel. Dess kultur är europeisk. Endast dess ekonomi är tyvärr judisk-amerikansk. Men vi skulle aldrig ha gjort Jerusalem till vår huvudstad. Det skulle ha fått fortsätta vara en helig internationell stad mest för fattiga pilgrimer och heliga gravar. Tel-Aviv är en mycket gladare och vänligare och mer utåtriktad stad och mycket mer lämplig som huvudsäte för landets sekulära administration och politik. Politikerna borde ha lämnat Jerusalems helighet i fred, ty som helig stad är Jerusalem världens bästa vittne om följderna av all politisk makt. Jerusalem har förstörts många gånger, och du ser här det enda som återstår av världens första och heligaste tempel, som fastän det återuppbyggdes bara revs ner igen ännu grundligare. Detta är sanningens Gud: Klagomuren, korsfästelsen och alla Jerusalems gravar. Gud är historien, som alltid kommer alla imperier och politiska storhetsdrömmar på skam. Vår Gud är Jobs Gud, som lät Job förlora alla sina barn och alla sina ägodelar fastän Job inte hade gjort någonting. Detta är den enda Gud vi har att komma med: den brutala och skoningslösa historiska sanningen om alla imperiers undergång och sex miljoner oskyldiga judars avrättning för ingenting. Det är inte Moses, er Jesus eller Muhammeds Gud, utan det är den Gud som alltid finns hur man än tror på honom eller inte, alltid lika oåtkomlig, odefinierbar, skoningslös och överväldigande i sin allmakt över historien som mänskorna själva aldrig kunnat behärska."

"Menar du att islam är dödsdömt?"

"Det är synd om islam. Titta på dessa tiggare på Jerusalems gator. De är alla muslimer. Titta på dessa intifadans stenkastande pojkar, som upprört hela världen och nästan vänt USA emot oss. De är bara barn, men de hatar oss, därför att de vet att de är oss underlägsna. Araberna och beduinerna kan inte konkurrera med oss, för de är inte lika flexibla. Vi har snappat upp alla världens språk och har fem alfabet på våra offentliga skyltar, men araberna kan bara sin Koran och bara sin arabiska. Deras fem böneförpliktelser om dagen gör att de aldrig kan koppla bort sin religion. De är hjärntvättade och livegna. De har mitt största deltagande, jag bekymrar mig mycket för dem, och om inte vi tar hand om dem när de far illa kommer ingen annan i världen att göra det heller. Islam har lika dåligt rykte bland Asiens hinduer och buddhister som bland Europas och Amerikas kristna. Och i Afrika bedriver muslimerna fortfarande slavhandel. Nog talat om det. Det var något du ville fråga om?"

"Tiden går, och det mörknar snart. Är det inte dags att vi kommer till saken?"

"Vilken sak?"

"Har någon annan utom jag kommit hit? Har någon av de andra hört av sig?" Och jag upprepade Johannes viktiga teologiska fråga för honom.

"Det bästa till sist," sade han. "Det har faktiskt kommit några brev. Du kan gärna få se dem. Du kan ta dem med dig om du vill. Jag tänkte faktiskt på det innan jag kom hit."

Och han tog fram en packe brev som han överräckte åt mig. Jag tvekade inför att ta emot dem, men han insisterade godmodigt. "Ta dem och läs! Du får göra vad du vill med dem. Själv vill jag inte ha dem."

De var nästan alla där - våra kristna bröder från Egypten, våra muslimska bröder från Iran och Bosnien, armeniern och till och med paret som smitit iväg. "Ingen av dem har klagat på Gud," sade rabbi Yohanan, "men de klagar alla ändå. Läs!"

Läsningen av ursäkterna beredde mig en chock. De var alla ungefär likadana. Brodern från Egypten ursäktade sig och sade att han gärna hade kommit om Johannes varit där men att han inte kunde lita på en jude. Assyriern skrev att han gärna velat träffa Johannes men inte var intresserad av att träffa rabbinen. Zigenaren från Bosnien skrev helt fräckt att han nog kunde lita på Johannes som ekumenisk ordförande men inte en judisk rabbin. Även iraniern ursäktade sig med att han gärna kommit för att träffa sin vän Johannes men inte kände rabbinen. Endast vår armeniske vän uttryckte sig korrekt och respektfullt men även han med en ursäkt som dock inte sårade någon. Men alla de andra var lika nedlåtande mot ett judiskt värdskap. Alla kränkte de medvetet eller omedvetet rabbi Yohanan och det judiska.

"Du ser vad jag menar," sade rabbinen leende till mig, "det är vi judar som fortfarande mest får bara fan för att ha gett upphov till all monoteistisk religion."

Och detta var ändå på den gamla goda tiden före Hebronmassakern.

3.

En annan intressant personlighet jag mötte i Jerusalem var dödgrävare. Hans uppgift här i livet var att gräva upp och skotta igen gravar, sätta gravstenar på plats, feja och putsa omkring stenarna, vakta gravgårdarna och på så sätt tillbringa sitt liv. Jerusalems vidsträckta begravningsplats öster om Kidron, där alla judar helst vill läggas så att de får sina ansikten vända mot Sion och Tempelplatsen, vet alla som har varit där hur oändlig den är. Den måste vara kanske världens största och mest tätbefolkade begravningsstad. Denne vänlige dödgrävare, som var mycket angenäm att konversera med, ville visa mig både Menachem Begins och den store brittiske tidningsskojaren Maxwells gravar, men så intresserad av dessa personligheters tillstånd och belägenhet som lik var jag inte intresserad av. Han talade med en djup beslöjad Leif H. Andersson-röst, en mjuk rosslande bas, som vittnade om ett djupt engagerat rökande. Han medgav att han rökte 60 cigaretter om dagen. En bekant till mig i Göteborg, en journalist, som rökte i samma takt och blandade i denna musik ett dagligt inmundigande av starksprit och ett antal kannor extra starkt kaffe, fick magsår efter alltför många års daglig och nattlig stress och måste opereras och få hela magen ihopsydd och tillsnörpt. Sedan förbjöds han att dricka kaffe och sprit och röka cigaretter. Han fortsatte röka 60 cigaretter om dagen, dricka starksprit som vatten, sitta uppe nätterna igenom under ständigt kaffedrickande och stressa ihjäl sig för att prestera bra historier. Han var 52 när han fick hjärtinfarkt för tredje gången och dog och hade då klarat sig förvånansvärt länge.

Min dödgrävare var betydligt äldre, och vem vet? Det kan kanske vara bra att hålla sig väl med en dödgrävare i Jerusalem, men nästa gång jag kommer hit är han förmodligen borta, så som han rosslar. Vår samvaro slutade med att han ville bjuda mig på litet dagsfärsk marijuana. Där gick gränsen. Jag måste tacka nej både till detta, en sight-seeing av Menachem Begins och skojaren Maxwells gravar och alla hans ur jorden framgrävda gamla romerska och herodianska mynt och återvända till heligare plikter.

Naturligtvis går det inte här att återge mina samtal med rabbi Yohanan i Jerusalem mer än i referat, till en sådan man i en sådan stad tar man inte med sig mikrofon och kasettbandspelare, men jag tror han skulle vara nöjd med min återgivning av det viktigaste. Hans vidlyftiga och utomordentligt intressanta psykologiskt djupa analys av Jesu personlighet och dennes entusiastiska övertros tragiska kollision med det dystert konservativa dåvarande judiska etablissemangets känsliga politiska läge under romerskt förtryck och dess förödande konsekvenser för judendomen, som i allt agerade just för att söka undvika allt det som ändå hände sedan, och hans utförliga utläggning över det ytterst känsliga palestinska problemet med alla dess politiska fallgropar med ett latent krig som aldrig upphört med Jordanien, Syrien och Libanon, hans bekymmer över den israeliska ekonomin, som han delar med alla israeler, med ett pinsamt medvetande om shekelns absurda övervärdering till följd av ett plågsamt beroende av Amerika - för många israeler är amerikanerna som nya romare - med ekonomin uppskruvad till en artificiell överspändhet, och hans mycket intressanta historiska parenteser, till exempel om det Bysantinska riket, som aldrig hade behövt degenerera och gå under om det inte från början till slut ställt sig fientligt till judarna, och om Turkiet, som aldrig hade blivit en stormakt om inte sultanerna från början till slut hade allierat sig med judarna; jag kan här endast ge en skymt av oändligt intressanta utläggningar som hade krävt volymers anteckningar.

När jag lämnade Jerusalem gjorde jag det genom Blomsterporten eller Herodes port, den minsta av de sju, och därmed hade jag gått ut eller in genom dem alla. Men jag var tämligen överansträngd efter dessa båda dagars både intellektuella och fysiska vidlyftigheter och måste antingen ta det lugnt följande dag eller bli sjuk igen. Jag valde det förra.

Men jag hade mycket kvar av Jerusalem att undersöka, och jag hoppades kunna få tid till ett tredje heldagsbesök och ytterligare samtal med min tillmötesgående rabbin, vilket jag hade talat om för honom. Han hade sagt, att jag visste var han fanns, och att han skulle vänta mig på söndag eller måndag. Denna andra dag var det torsdag, och i en överfull buss tog hemfärden till Natanya en timme och trekvart. Det hade varit en relativt vacker dag med solen bakom mjuka dämpande molnslöjor, men månen var borta, och nu började det regna.

Som avslutning till denna andra dag i Jerusalem kan jag anföra rabbinens mest farliga och kontroversiella uttalande. Det rörde sig om Jom Kippur-kriget 1973:

"Det var det mest beklagliga som någonsin har hänt i det moderna Israels historia. Tyvärr måste alla vettiga israeler dra den slutsatsen och lärdomen av det angreppet, att vi aldrig kan lita på araberna. Du måste förstå mig: angreppet var utan motstycke i utstuderad lömskhet. Vi har bara en enda dag på hela året då vi samlas inomhus och ber hela dagen. Då måste ju allting i hela Israel stå stilla emedan vi är judar. Försoningsdagen (Jom Kippur) är vår heligaste och allra mest djupt religiösa dag. Detta tog araberna, Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon, som strategisk förevändning för att angripa oss på alla fronter samtidigt. Det var bara kallt beräknande bakom denna blasfemiska kränkning av vår heligaste dags bönefrid som utfördes av ett besläktat folk med en likasinnad religion som gör anspråk på att vara lika helig och dyrka samma Gud som vår. Vi må kompromissa med araberna och göra allt vad vi kan för att få leva i fred med dem, men vi kommer aldrig någonsin mer att kunna lita på dem. Det måste du förstå. Detta totala religiösa förräderi gjorde de en gång för alla mot oss, och vi har aldrig kollektivt gjort något sådant liknande mot dem. Förstår du?"

"Och hur tror ni då att araber någonsin skall kunna tro och lita på er?"

"Det paradoxala är att de kan lita på oss, åtminstone kollektivt, och de vet det. Vi har aldrig brutit mot något avtal eller några löften mot dem. Judar håller sina ord och sviker aldrig, fastän märkvärdigt nog de flesta i historien begagnat judarnas pålitlighet mest till att utnyttja dem och bryta ord och löften mot dem när det passat härskarnas godtycke. Men det ska du veta, och det vet vår vän mr John Westerberg där fjärran i Asien, att den sammanslutning av frivilliga krafter som nyligen bytt namn och som ni arbetar med alltid kan lita på en jude, ty hela Israel arbetar enbart för samma sak som ni: för livet."

Må alla anti-israeliter någon gång äntligen lära sig att det faktiskt även finns goda israeliter.

(torsdag 27.1.1994)

4.

Den stora sabbatsutflykten gick tillsammans med 50 andra resedeltagare från alla fyra skandinaviska länder i buss till Juda öken, Jeriko och Döda Havet. Den första anhalten var ett skräckställe som man aldrig hade väntat sig att man skulle behöva drabbas av i Israel: "Elvis Presley Inn" eller Elvis-platsen, där förfriskningsplatsen utvändigt och invändigt pryddes och dominerades totalt av Elvis Presley-bilder. Han stod till och med staty utanför krogen i vit marmor i obscen kroppsställning med mikrofonen i munnen, som i Las Vegas. Elvis! Av alla dårar! Att möta en sådan offentlig och etablerad idoldyrkan av just honom och det strax utanför världens heligaste stad för tre världsreligioner!

Det började bli verkligt intressant när bussen började ringla sig ner för de smala gamla vägarna österut från Jerusalem. Landskapet blev allt ödsligare och ljusare samtidigt som solen blev allt skarpare och alla moln från himlen försvann. Höjdskillnaden mellan Jerusalem och Jeriko är 1100 meter, och nedstigningen är ganska brant, då avståndet bara är cirka 35 kilometer. På vägen passerade vi ett ortodoxt kloster, Sankt Georgs anrika kloster från tidig medeltid och huvudkloster för georgianerna, till vilken orden även Johannes (Westerberg) har hört, fastän han har starkast band med munkarna på Athos. Vi kunde bara betrakta klostret på avstånd, ty detta var beduinernas land, och de ansatte oss så fort vi steg av bussen. 50,000 beduiner lever alltjämt som nomader i Israel och vägrar överge sin fader Abrahams vandrande livsföring, och de har protesterat vilt mot att Israels militär velat upprätta väldiga baser i Negevöknen, som alltid varit ett fritt land för beduinerna. 60,000 beduiner har Israel lyckats locka till bofasthet och till att fastna i konsumtionssamhället med dess enkelriktade fällor av borgerlighet och materialism utan utgång eller någon väg tillbaka.

I Jeriko besökte vi utgrävningarna av den hittills äldsta påträffade staden, den 24-e i ordningen av de Jerikostäder man grävt fram på en och samma plats. Den äldsta var från 6000-7000 före Kristus och alltså världens äldsta stad, och en kvinnlig brittisk arkeolog hade grävt fram världens äldsta torn, som påträffats intakt från denna stad långt under den nuvarande marken. Från samma ställe hade man in mot Juda öken i väster utsikt mot ett annat grekiskt-ortodoxt kloster från 500-talet på platsen där Jesus enligt traditionen fastade 40 dagar i öknen och frestades svårt till att överge sitt kall. Från samma ställe hade man utsikt över ett av de första palestinska flyktinglägren från 1948, som numera äntligen var övergivet men fortfarande talande som spökstad. Hit hade palestinierna flytt på eget bevåg eller övertalade av släktingar eller drivna därtill av det längre kriget 1948. Jordanien hade vägrat ta emot dem av det skälet att de hade rätt till sina hem i Israel, men ur Israel hade de flytt, och de hade inga hem att återvända till. Så blev de det olyckliga vapen i båda ländernas händer mot varandra eller ett offer för båda ländernas oförsonlighet, medan de tvingades leva i själsförödande sysslolöshet och bara kunde odla sitt hat, så att många blev blinda terrorister. I 9000 år har Jeriko varit omtvistat och utsatt för oräkneliga belägringar och erövringar och ligger i dag mera i händelsernas centrum än någonsin.

Därifrån for vi utmed Döda Havet för att få avnjuta ett bad längst i söder, där Israel har sitt Las Vegas nära Sodom. Stället är utan tvekan kanske världens mest säkert hälsobringande kurort. Genom att det är den lägst belägna platsen i hela världen (400 meter under havsnivån) kan man sola hur mycket som helst utan att bli bränd. Luften är ytterst syremättad, och klimatet är subtropiskt men torrt och därför idealiskt. Döda Havets salthalt är 34% (alltså tio gånger mer än exempelvis Medelhavets 3%), och man känner hur välgörande dessa salter är så fort man börjar försöka bada. Min far, som under sina sista femton år förgäves sökte efter effektiva kurorter i Italien och Jugoslavien mot sina knän och andra krämpor och aldrig blev nöjd hade kanske funnit sitt rätta paradis här vid Döda Havets sydända. Men platsen är avlägsen och svårtillgänglig, varför priserna måste bli därefter. En kopp kaffe med en kaka kostade 60 kronor (20 shekel).

Själva badandet är en historia för sig. Man kan inte vada, för plötsligt kan man inte längre sätta ner fötterna på bottnen då benen tvingas till ytan av vattnets flytkraft. När man sålunda maktlös finner sig tvingad till att flyta som en kork kan man heller inte simma, för man flyter för högt uppe på vattnet. Man känner sig mycket fånig och dum när man trots all sin simkunnighet är hänvisad till att behöva vara lika otymplig i vattnet som en badboll. Det enda man kan göra är att guppa. Till nöds kan man med händerna paddla sig mycket långsamt fram i någon riktning, men benen är totalt odugliga. Man kan inte ens trampa vatten då detta är fåfängt: man flyter ändå. Följaktligen är det löjligt nog omöjligt att drunkna i detta hav.

Efter denna besynnerliga belägenhet som badgäst att känna sig helt handikappad till följd av en fullkomligt absurd och överdriven flytningsförmåga, begav vi oss upp till Masada, denna kanske en av världens ensligaste platser. Här hade Herodes den store på sin tid byggt två stora slott åt sig och alla sina familjer med två väldiga romerska badinrättningar och två hela byar av bara förrådsmagasin plus ofattbart snillrikt konstruerade gigantcisterner för samlandet av vatten, för att han skulle kunna ta sin tillflykt med sitt hushåll till en säker plats ifall han skulle berövas makten. Han garderade sig alltså mot alla eventualiteter, vilket han hade goda skäl att göra, då han troligen var sin tids både mest hatade och grymma maktmänniska. Han behövde aldrig använda Masada som försäkrad tillflyktsort. I stället blev Masada det sista fästet för judarnas sista kamp mot romarna i kriget 66-70, och som alla vet slutade den kampen med de cirka 1000 judarnas kollektiva självmord efter år av belägring: de ville dö fria och såg ingen annan utväg. När romarna snopna hittade alla liken stjälpte de ner liken i ett schakt utan att begrava dem, och där påträffades alla dessa lik fortfarande obegravda c:a 1900 år senare, varpå de äntligen fick en anständig begravning, var och en för sig. Svarta korpar kretsar ständigt kring Masada, liksom över Warszawaghettot och i Londons Tower, och de har väl gjort så ända sedan Masadatragedin utspelade sig för 1920 år sedan.

Senare tog grekisk-ortodoxa munkar stället i besittning på 500-talet och byggde en vacker bysantinsk kyrka i skuggan av Herodes palatsruiner, men alla dessa munkar massakrerades till sista man av araberna, när dessa kom på 600-talet.

Vi passerade även Qumran-grottorna men stannade ej för att besöka dem. Man vet ännu ej om esséerna gömde undan sina skrifter i dessa grottor i panik när romarna nådde dem efter Jerusalems förstöring år 70, eller om de avsiktligt placerade alla dessa rullar här helt enkelt för att dessa var kasserade och inte behövdes längre, då de ständigt producerade nya som var finare. Men man vet, att dessa esséer var judendomens fredligaste sekt under Jesu tid, före och efter, och att de alla, just för att de inte gjorde något motstånd, hänsynslöst och urskiljningslöst massakrerades av romarna, varpå de alla och hela sekten försvann.

När jag träffar rabbi Yohanan igen, om jag gör det, skall jag fråga honom om detta.

5.

Söndagen (30.1) gick åt till en galileisk utflykt på egen hand först av allt till Haifa. Israels tredje stad är en angenäm hamnstad, Israels största, och var länge den första kontakt med Israels fastland som immigranter och flyktingar fick. Jag besökte Haifa av tre anledningar. Den viktigaste var den Skandinaviska Sjömanskyrkan, som min morbror hittat till för 40 år sedan (1954) som slutmål på sin första längre resa. Hans vandringar slutade tyvärr i Canada vid 33 års ålder under aldrig ordentligt utredda omständigheter tre år efter Haifabesöket. Det var sällsamt att fullt medvetet vandra i Leif Westerbergs fotspår och omedelbart hitta rätt till det helt vanliga huset med fyra nordiska vimplar utanför, det enda man kunde känna igen en skandinavisk sjömanskyrka på. (Nu tror väl alla läsare att Fritänkarens medarbetare Johannes B. Westerberg måste vara släkt med denne Leif I. Westerberg, men det är inte alls säkert. Westerberg är ett lika vanligt svenskt namn i Finland som i Sverige, och på Sandudds rysk-ortodoxa kyrkogård i Helsingfors ligger det exempelvis en Georg Westerberg med namnet inristat högst uppe till vänster på en för övrigt alldeles blank stor gravsten med plats för många namn, och ingen i vår släkt har någon aning om vem denne ortodoxe Georg Westerberg kan ha varit.) Denna sjömanskyrka förestås av en norsk familj som drivit den i alla år, familjens präst avled för bara några år sedan, men hans dotter är också teolog och fortsätter verksamheten. Det är naturligtvis mest norrmän som kommer hit men även aktningsvärt många finländare och tyskar förutom svenskar och danskar. Familjen publicerar även en tidskrift på norska och tyska som heter "Israels röst" som utkommer minst varje månad. Vi hade alltså mycket gemensamt.

Min högsta önskan hade varit att få finna min morbrors minne i en gästbok från 1954, men tyvärr fanns inte husets gästböcker från före 1958 tillgängliga. Vi hade dock en gemytlig samtalsstund över en kopp kaffe, och jag kände mig mycket varmt välkomnad i detta vänliga och anrika hus, en intressant nordisk koloni med starka israeliska rötter.

Därifrån begav jag mig upp till Bahai-helgedomen högre uppåt berget Karmel, men denna var tyvärr stängd för dagen - den har bara öppet från 9 till 12. Bahai är den intressantaste och mest konstruktiva rörelsen inom islam. De eftersträvar en förenad fredlig värld med bara en Gud och en religion som innefattar alla, och de är pacifister. Därför har de hårt förföljts av islam. Helgedomen i Haifa med universitet och seminarium utgör Bahairörelsens centrum för hela sin världsverksamhet. Det är i år 150 år sedan den grundades.

Bussen krånglade sig längs krokiga vägar uppför Galiléen till Nasaret, som tyckte kröna hela landskapet med äran av att ha fått utgöra Jesu bakgrundsmiljö och barndomsstad. Bebådelsekyrkan stod som en bröllopskrokan mitt i staden och utmärkte på detta imposanta sätt den ödmjuka jungfrun Marias resignerade undergivenhet inför Gabriels omtumlande besök med dess oöverskådliga konsekvenser för hela mänskligheten.

Därifrån krånglade sig vägen vidare till Kana, platsen för Jesu första underverk och det enda bröllop som tycks ha förekommit med honom närvarande, och vidare uppför och nedför till Tiberias vid Gennesaretsjön.

Sjön påminner väldigt mycket om Vättern med Jönköpings omgivningar. Men framför allt känner man här i Galiléen, att detta var Jesu landskap. Här växte han upp och utförde han hela den behagliga delen av sin verksamhet, här fann han alla sina lärjungar och höll han sina viktigaste predikningar, detta är Jesu hemland framför alla andras, och i hela Gamla Testamentet (eller som rabbi Yohanan hellre kallar det, "det Hebreiska Testamentet" i motsats till "det Grekiska Testamentet", då ju detta senare testamentet skrivits på enbart grekiska medan den judiska kanon var på enbart hebreiska, - Dantes "Gudomliga Komedi" kallar rabbi Yohanan för "det Katolska Testamentet",) förekommer knappast Galiléen i den hebreiska geografin, och sjön Gennesaret är knappast ett ställe som någon profet besöker. ("Kan väl något gott komma från Galiléen?") Det är Jesus och ingen annan som gör sjön och landskapet odödligt litterärt och historiskt genom sina förehavanden där.

Tiberias är en underbar liten idyll vid sjöns kust, ungefär som Malcesine eller någon annan pittoresk småstad vid någon av de italienska sjöarna. Man kan gå där omkring längs strandpromenaden i det oändliga utan att tröttna på idyllen, atmosfären, stämningarna och den oändligt pittoreska sjön med dess ständigt växlande väder och nycker. Det var också här som den hebreiska kulturen levde vidare trots allt efter de romerska utplåningskrigen i provinsen Palestina framför allt genom rabbi Jochanan Ben Sackais initiativ, den gamle lärde, som lät sig smugglas ut ur det belägrade Jerusalem i en likkista och fick kejsar Titus att gå med på att låta den judiska lärdomen överleva. Annars hade vi knappast haft Bibeln idag.

På hemfärden direkt till Natanya passerades berget Tabor. Det är ungefär så långt som det "Hebreiska Testamentet" kommer åt nordost, då Saul och Jonatan stupade strax söder om det mycket framträdande berget. Tabor och Karmel, där Elias hade sin berömda offerritsduell med Baals profeter, (det gällde att få eld på det egna altarets offer. Baals profeter fick ingen eld fastän de skriade och bölade och höll i gång och till och med blödde ner sig; men Elias hällde en massa vätska på sitt altare, så att offret blev genomdränkt och vätskan rann i en vallgrav runt altaret, och då fick han fyr på alltsammans genast. Kan det ha varit någon sorts tändvätska? Sedan kom regnet och dränkte hela landet, men Baals profeter blev alla dödade såsom komplett misslyckade sådana,) utgör ungefär de nordligaste utposterna för den gammalbibliska verksamheten. Däremot är Jerusalem med omgivningar helt och hållet konung Davids och domarnas och profeternas land. Egentligen hade Jesus kanske ingenting där att göra, och han hade säkert sluppit hela sitt lidande om han stannat kvar i Galiléen hos sin moder. Men då hade det aldrig blivit något Grekiskt Testamente, någon kyrka, någon kristendomen eller ens någon historia värd att berättas och minnas. Endast Jerusalem gör Israel universellt.

I morgon far jag tillbaka dit i ett fåfängt försök att få allt det gjort som jag hittills där har gått miste om, och framför allt för att säga adjö till rabbi Yohanan, som väntar mig.

6.

Mitt tredje och sista besök i Jerusalem blev det allvarligaste, intressantaste och viktigaste. Jag inledde besöket med att ta bussen ut till Yad Vashem på Herzlberget i stadens västligaste utkanter. Där ligger det stora muséet över Förintelsen 1933-45 med flera omfattande byggnader, institut, föreläsningssalar, monument och parker. Muséet över själva Förintelsen är det viktigaste. Utanför ligger ett monument över Warszawaghettots uppror i april 1943, det första direkta upproret mot Hitler-Tyskland, som egentligen började redan i januari det året och som inte var slutgiltigt kväst förrän i augusti, men då hade det redan startat flera andra uppror. Muséet beskriver åskådligt och dokumentärt i bilder med åtföljande text hela utvecklingen 1933-45, från den första traditionella och uråldriga antisemitismens förtalspropaganda till de tyska riksdagsvalen 1930-33, som förde Hitler till makten, med Berlins Riksdagshusbrand som det nazistiska tvångsinförandet och etablerandet av kaos i Tyskland med stationärt undantagstillstånd. Bilderna talade mest, texterna var konsekvent dokumentära. Det var ingenting av propaganda över det hela, utan allt var historiskt källmaterial. Kristallnatten 9-10 november 1938 etablerade terrorn mot judarna, andra världskriget anstiftades och inleddes, i januari 1942 drog Heydrich upp riktlinjerna för förintelselägren genom Wannseekonferensen, och snart var dödsfabriker som Auschwitz i full verksamhet med omkring 20,000 avrättningar om dagen genom gasning av enbart judar, mest barn, kvinnor och gamla, då de män som orkade arbeta utnyttjades till det. Tre miljoner polska judar avrättades på detta sätt, en och en halv miljon ryska judar, allt som allt sex miljoner från hela Europa, och därav var en och en halv miljon barn.

Allt detta visste man ju förut, ingenting av allt detta överväldigande material var nytt för mig, men ändå gick det en lika djupt till sinnes igen som om man fått veta om det för första gången. Detta oerhörda massmartyrium under tolv långa år varav sex förfärliga krigsår med sex miljoner oskyldiga offer framstår som en passionsberättelse mot vilken hela kristendomen med Jesu Kristi lidande och alla andra religioner står sig slätt. Förintelsen får alla religionsberättelser att framstå som intiga.

Men det värsta återstod. När man gått igenom hela detta museum, studerat varje förstorat fotografi och läst varje chockerande dokumentärt historisk text som tillsammans utgjorde den överväldigande bilden av historiens värsta massaker och människoplågeri någonsin, när man gjort denna Via Dolorosa genom alla dess stationer under mänsklighetens historias värsta tolv år, vilket alltsammans tog två timmar, kom man till ett museum till, som låg litet utanför och något avsides. Det var Förintelsens Barnkammare, minnesmärket över de en och en halv miljon avrättade barnen. Man kom in i en mörk gång, som snart fylldes av ljus, men det var mycket små ljus. Man fick gå genom en helt mörk glasgång, men runt omkring en bakom glaset strålade ett litet tänt ljus för vart och ett av de 1,500,000 barnen, och man fick höra varje enskilt namn för sig uppläsas i en väl utförd ljudåtergivning. Stillheten och mörkret var totala där inne, men effekten av alla dessa små tindrande 1,500,000 ljus överallt på alla plan, ovanför en och under och överallt runt omkring, var förkrossande. Det var som om man svävade i rymden bland alla dessa små barns små ljusa själar. Det var för mycket, för överväldigande, för verkligt och för sant.

Och det var inte propaganda. Det var en verklighet som återgavs som just den verklighet den hade varit och fortfarande var.

Bedövad av denna förintande upplevelse av detta alltför välgjorda och finkänsligt utförda dokumentärmuseum tog jag bussen direkt ner till gamla staden. Den passerade på vägen Mea Sharim, de ortodoxa judarnas stadsdel, och Bokharakvarteren, där vid sekelskiftet världens rikaste judar hade bott som hade kommit från Bokhara (nära Samarkand) och på en natt ruinerats genom första världskriget. Jag steg av vid Damaskusporten, gick in i staden, följde Via Dolorosa ut genom Lejonporten och gick än en gång upp till Oljeberget, den här gången direkt upp till toppen för att studera platsen för Himmelsfärden.

Tre helgedomar konkurrerar om äran av att få utgöra det ställe varifrån Jesus skulle ha uppstigit till himmelen. Själva Himmelsfärdskapellet är en liten moské, och där kostar det 1,5 shekel att få gå in. Bredvid ligger en fransk karmeliterkyrka, och bakom dessa två ligger en rysk-ortodox klosteranläggning med det höga tornet, som syns över hela Jerusalem. Alla tre slåss de om att vara den rätta platsen, alla tre har de lika stora chanser, medan judendomen tiger stilla.

När jag stod där uppe vältrade sig tunga mörka skyar upp över staden från väster, och snart låg hela staden i skugga. Det blåste alldeles ohyggligt, så det var direkt svårt att gå ner för Oljeberget mot vinden. Nu följde jag bäcken Kidron längst ner i dalen nedanför de båda bilvägarna och gick tätt förbi både Absaloms och Sakarjas gravar på mycket nära håll genom Josafats dal, där Gud förhoppningsvis en gång skall göra upp räkningen med mänskligheten, enligt profetian. Från Kidron gick jag sedan än en gång upp till Davids stad och vidare upp till Sion, där Davids grav, den katolska Dormitionskyrkan, den påstådda salen där Jesu sista nattvard skall ha ägt rum samt det äldre Förintelsemuséet finns, det som judarna byggde på Sion till minne av sina offrade släktingar redan när de kom hit omedelbart efter andra världskriget.

Davids grav stördes av geschäft. Det var fritt inträde, men ändå utsattes man för fräcka gynnare som trängde sig på en och som man inte blev av med förrän man betalade dem. Sådant förstör naturligtvis totalt hela andakten kring en så helig plats som Sion. Dessa parasiter skyllde på att turisterna var deras enda levebröd. Jag gick denna kalla dag i regn och oväder med nakna fötter i sandaler. Är hänsynslösa månglare så dumma att de inte kan se skillnaden mellan rika turister och fattiga pilgrimer?

Detta äldre Förintelsemuseum var gjort ungefär på samma sätt som det stora Förintelsemuséet i Yad Vashem men tio gånger mindre. Men det förelåg en intressant skillnad. Längst inne i detta museum på Sion låg det ett rum som visade tidningsurklipp från hela världen om pågående judeförföljelser, rasism och antisemitism. Dessa tidningsurklipp kompletterades ständigt. Det var ett sätt att hålla allmänheten à jour med hur Förintelsen fortsatte ännu idag. Mest dominerande av alla dessa dokumentationer var "White Power" från USA, språkröret för Ku Klux Klan, som öppet skröt med medlemmars Hitlerdyrkan och öppna rasism och som publicerade ständigt nya bevis för att "Förintelsen aldrig ägt rum". Ungefär hälften av alla dokumentationer var från "White Power", men nästan alla språk och länder fanns med och även Sverige. Dock saknades tills vidare Sveriges enda katolska tidskrift "Adoremus in Aeternum" i denna samling.

Den katolska Dormitionskyrkan, platsen där jungfru Maria skulle ha avsomnat, är en mycket vacker och väl hållen kyrka, och där finns mycket böcker och krimskrams för turister att köpa, men alla priser är i dollar. Det påstådda stället för den sista nattvarden är dock föga övertygande. Hela denna stadsdel är från korstågstiden.

Därifrån gick jag äntligen från regnet och kylan ner till värmen i gamla staden genom Sionsporten och sökte äntligen upp rabbi Yohanan. Klockan var redan tre, jag hade förlorat väldigt mycket tid fastän jag den här gången lyckats komma till Jerusalem redan på förmiddagen, och rabbi Yohanan var påtagligt lättad av att äntligen få se mig. "Jag började nästan bli orolig över att du kanske inte alls skulle komma mer," sade han.

När han fick höra att jag besökt både Yad Vashem och Förintelsemuséet på Sion sade han: "Jag ville inte själv rekommendera dessa ställen för dig, jag vet ju hur hemska de är, men jag är glad att du gick dit av dig själv."

Jag berättade för honom om det museum som mina norska vänner i Haifa hade rekommenderat, "One Last Day Museum", om förintelsen av den judiska stadsdelen i Jerusalem i maj 1948, när araberna intog staden och metodiskt förstörde alla stora synagogor och jämnade de judiska kvarteren med marken. Engelsmannen John Phillips hade varit i Jerusalem då och under elva dagar med sin filmkamera lyckats dokumentera hela denna extra förintelse. Vi gick dit, men tyvärr var muséet stängt, fastän det borde ha varit öppet. Det är ett litet museum mitt i Cardo som guideböckerna knappast ens nämner.

"Engelsmännens agerande efter andra världskriget var utomordentligt intressant och betydelsefullt," menade han. "Egentligen kunde man säga att allt var den där Clement Attlees fel, han, som kom till makten av misstag när Churchill röstades bort av misstag, varpå Attlee inledde demoleringen av det brittiska imperiet. Och det började här i Israel, när engelsmännen tvingade överlevande från koncentrationslägren tillbaka till Europa, och i Indien.

Visserligen var det ur strikt politiskt objektiv synvinkel riktigt av engelsmännen att avvisa israeliska immigranter. Jag minns att min far försvarade engelsmännen på denna punkt. De ville inte provocera eller ha bråk med araberna, som de också hade ansvar för. I stället för bråk med araberna fick de hela världsopinionen emot sig och blev de hatade av israelerna. Engelsmännen hade två bittra bägare att välja mellan och måste välja den ena.

Och de fick rätt. Israelernas massinvandring ledde till bråk med araberna, och när det ledde till Israels självständighet ledde det till direkt krig med araberna, som varade i ett år, och det kostade just denna gamla stad i Jerusalem alla dess judars hem sedan 2000 år, som utplånades totalt. Naturligtvis var det vanvettigt av oss att spränga hotell King David i luften med alla engelsmän och mörda Folke Bernadotte, det var terroristiska överdrifter som Israel direkt gjorde sig skyldiga till och som inte ledde till något gott, men frågan är om England hade regerat oss bättre om engelsmännen fått fortsätta ha mandat över oss. Det vet ingen. Men det direkta resultatet av att vi förlorade engelsmännens överhet var att vårt land splittrades i två stater och tre folk, Israel och Jordanien, israelerna, araberna och palestinierna, och att dessa genast kom i krig med varandra. Dessutom fick Israel alla andra arabstater till fiender, och de flesta av dem är det än idag. Ni i västerlandet lever i illusionen om att det kalla kriget nu äntligen är över. Men det är bara en illusion. Man kan aldrig bli av med fienden. Försvinner en uppstår det en annan. Ni har bara ännu inte insett var den nya fienden döljer sig, men han finns, ert kalla krig fortsätter fast under nya oförutsedda former, lita på det.

När du nu har sett Yad Vashem och Förintelsekällaren på Sion, kan du nu förstå varför vi judar aldrig kan slappna av? Vi kan aldrig sova lugnt, för vi vet aldrig när och var nästa Förintelse mot oss skall sätta i gång. Vi är historiens mest av historien torterade folk, och vi vänjer oss aldrig och accepterar det aldrig. Bara enskilda individer som lidit lika mycket som judendomen kan förstå vårt fall och vår mentalitet. Vi är inte lyckliga, men för att överleva har vi den hårda vägen lärt oss att aldrig slå oss till ro och sova med mer än bara ett öga slutet."

"Varför försvann egentligen esséerna? De var väl ändå en judisk särart som förstod att ta det lugnt?"

"Det är intressant att du frågar om dem. De kom till som resultatet av Jesajas, Jeremias och Hesekiels väckelserörelser, och det var kanske Hesekiel som fick dem etablerade som sekt. De var judendomens enda klostersekt någonsin. Egentligen är hela judendomen som en enda religiös orden, men den är tämligen slapphänt och lössläppt, vilket redan Moses klagade på, medan just esséerna hade både disciplin, kroppstukt och sann levnadskonst. Jag har alltid avundats era katolska och ortodoxa kyrkor er fabulösa förmåga till framalstringen av klosterordnar. Klosterlivet är enligt min uppfattning det vettigaste sättet att leva; man lever utan anspråk i enlighet med naturen och under ideliga kulturstudier. Ett fredligare och mera oskadligt liv kan man inte leva.

Esséerna var den enda sekt i den vägen som judendomen haft. De försvann under kriget mot romarna under Vespasianus och Titus och kom sedan aldrig mer tillbaka. Det är troligt att romarna massakrerade dem och utrotade dem i tron att de var farliga. De trodde kanske att de var zeloter som kämparna på Masada. Det var den romerska världsordningen med dess totala verklighetskontroll och materialism som förintade dem. Romarna menade att en sådan sekt inte hade något existensberättigande och likviderade den.

Men hur fel hade de inte! Romarrikets fall började med Herodes den store och Israels undergång. Esséerna var just en sådan mystisk sekt som alltid skall behövas. Man vet inte exakt vad de gjorde, men de hade goda förbindelser. Johannes Döparen hade mycket med esséerna att göra, och därmed är det troligt att även Jesus var intimt förknippad med dem. De framstår som en sorts underjordiskt kontaktnät, som visste allt och höll i många trådar men som ändå aldrig avstod från privilegiet att få slippa ha något att göra med den timliga världen. De var en sorts kontakt mellan världsordningen och Gud, och en sådan tror jag alltid att behövs för världsordningens skull. En enbart materiell världsordning håller aldrig. Den måste ha litet vägledning från ovan, som tsaren genom Dostojevskij, som Europas monarker genom kristendomen, som renässanskungarna genom sina biktfäder och som Muhammed genom Gabriel. Nu ska vi inte blanda in det arabiska testamentet (Koranen) i detta, men araberna har efter Muhammed aldrig mer haft denna kontakt med någon ovan dem, aldrig utvecklat någon klosterorden och aldrig nått någon helig kyskhet, som kristendomen ibland har gjort. Och judendomen gjorde det definitivt genom esséerna, under vilkas tid judendomen kanske nådde sin högsta religiösa nivå och utveckling, vilket bland annat resulterade i den kristna sekten eller kristendomen."

"Också hinduismen och framför allt buddhismen har utvecklat kanske ännu högre klosterväsenden, framför allt i Tibet."

"Ja, det är möjligt. Det vet jag inte så mycket närmare om. Men också där i Indien tvingades engelsmännen ge sig av på grund av hinduernas egensinnighet under ledning av den maktlystne profeten Gandhi, och vad blev resultatet? Fullt interindiskt inbördeskrig, splittring i fyra och till och med fem olika stater, 500,000 offer i Punjab och ett aldrig helt övergivet krigstillstånd mellan Indien och Pakistan. Jag är säker på att engelsmännen hade skött saken bättre om de hade fått vara kvar.

Jag vet att det finns många judar och kristna i Indien, jag tror att våra indiska judar borde vara drygt en miljon, och de kristna gör anspråk på att ha fått sin kyrka instiftad av aposteln Tomas, som hellre än att blanda sig i slagsmålet, er kyrkas första schism mellan Petrus och Paulus, rymde fältet och trivdes bättre i Partien och Indien, där han fick härja helt ensam. Har vår vän mr Westerberg något med de indiska kristna att göra?"

"Jag tror inte det, för han har inte varit mycket i södra Indien. Han har hellre hållit sig till Himalaya."

"En sak intresserar mig mycket, och det är hans mycket stränga sekretess. Er konferens i Egypten, till exempel. En total anonymitet blev dess kännemärke, och nästan alla deltagare fick vara helt inkognito, om de ville."

"Det var Johannes första betydande konferens, och den var mycket känslig, då dess huvudfråga var islams vara eller icke vara, och då den träffades i ett islamskt land. Konferensen etablerade och faktiskt bevisade islams ovärdighet och oacceptabilitet som mänsklig världsreligion, och samtidigt höll fundamentalismen på att explodera fram i Egypten och redan också i andra länder. Ett totalt inkognito var den enda garantin för konferensens deltagares säkerhet, och två av oss var muslimer."

"Och så presenterade ni er nya dekalog som konstruktivt alternativ till islam. Det är nästan lika bra som Bahai. Men en sådan dekalog har svårt för att göra sig gällande, det tar tid för islam att erkänna sex hundra år av misstag, och er försiktighet gör det inte lättare för er. Varför är till exempel vår vän Westerberg så noga med att alla hans brev måste förstöras?"

"Det har med hans egen identitet att göra."

"Är han en efterlyst kriminell?"

"Inte alls. Han har bara ägnat sig åt studier, vandringar och klosterliv i hela sitt liv. Han är ingenting annat än teolog. Men han kräver att få vara i fred för världen, och därför är han så noga med att han för denna världen aldrig skall kunna bli någon känd person. Han vill aldrig kunna bli instängd, som han säger."

"Lider han av klaustrofobi?"

"Snarare av klostermani. Han stänger gärna in sig i ett kloster, men det är alltid människor utanför som behöver honom."

"Han låter som en som kunde grunda en ny religiös orden."

"Det är just något sådant han aldrig vill bli. Han vill aldrig bli definierad som personlighet eller få någon stämpel på sig. Du kallar honom skådespelare, men han vill aldrig spela någon roll och framför allt aldrig löpa risken att fastna i en roll."

"Det låter förståndigt. Han förblir lika fullt en skådespelare, men han är ingen clown."

"Nej, han är nästan lika allvarlig som Zjirinovskij."

"Men Zjirinovskij om någon är en clown och en dålig clown dessutom, för han tar sig själv på allvar. Han kommer aldrig att kunna komma ifrån att han bara är en refusnik och därför misslyckad från början."

"Är han jude?"

"Man är inte jude för att man har en jude i familjen. Man kan bara bli jude om man föds till jude av en judisk moder. Zjirinovskij har ibland gjort anspråk på att vara jude men är bara en sorts kvartsjudisk äventyrare, och i den mån han faktiskt är jude är han en mycket dålig sådan."

Han blev påtagligt misslynt av att behöva prata om Zjirinovskij, ett ämne som gjort många judar på dåligt humör, så vi gick vidare till andra ämnen, men det var inte så mycket kvar att säga, vädret försämrades ytterligare, och till min fasa märkte jag att min klocka hade stannat och att tiden gått över fem. Jag måste lämna Jerusalem och rabbi Yohanan för denna gången.

Ovanstående samtalsåtergivning är bara ett koncentrerat fragment av allt vad vi talade om, men det berör i alla fall de viktigaste punkterna som kom på tapeten.

I Israel träffar man ständigt på skojiga mänskor överallt. De skojigaste är i allmänhet stamgäster på Kapulski's, Israels populäraste konditorikedja, ungefär som Fazer i Finland fast bättre.

Några av de skojigaste var emellertid utlänningar, dvs. svenskar. Två grabbar, en liten och en stor, Fyrtornet och Släpvagnen, hade kommit till Israel bara för att festa, och de hade gjort av med 15,000 kronor på två veckor och skulle precis telegrafera hem efter mera pengar för att överleva den enas 30-årsdag. Emellertid hade de även hunnit bli beskjutna av palestinier under farliga villfarelser i östra Jerusalem, och de var sällsamt väl informerade om palestinska vapen. En sorts kulspruta pepprar en full med så små kulor att de inte känns. Man förblöder på ett ögonblick.

En ung man från Costa Rica hade de israeliska myndigheterna problem med, för han såg precis ut som en palestinier eller cuban eller libyer. De var säkra på att han måste vara en terrorist, och vid ankomsten kvarhölls han en extra timme på flygfältet utan att den misstänksamma polisen fick veta mer än att han var från Costa Rica och skulle besöka Israel av kristna skäl. Han var inte en värre terrorist än att han också festade och söp sig full varje kväll i Israel. Polisen kom aldrig över sin misstanke att han var en mycket farlig man och släppte honom högst motvilligt. Visserligen såg han ut som Carlos och hade både långt hår och var orakad men kom dock bara från Costa Rica.

Min bästa vän bland svenskarna blev dock min rumskamrat, en äldre journalist från Stockholm. När jag lämnade Natanya fick han till efterträdare i stället för mig vår unge vän från Costa Rica med de våta nattvanorna, vilket han trivdes sämre med. Vi har hållit kontakten i Sverige och utvecklat ett lovande samarbete.

En högst oväntad fortsättning på mina samtal med rabbi Yohanan utvecklade sig genom tragedin Baruch Goldstein och mitt besök i England i juli, som gav en helt annan och djupare mening åt min Israelresa än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Närmare bestämt fick våra samtal i Jerusalem en direkt fortsättning i Ely den 18 juli, vilket närmare framgår ur den följande sommarens resa till Cambridge.

Baruch Goldstein, det var inga muslimer du mördade.

Det var dina egna bröder, systrar och barn.

Det var dina närmaste vänner, som du mejade ner

med berått mod, överlagt, utan urskiljning.

Det var inte Israel du stred för och hjälpte.

Det var Israel du angrep och mejade ner och ville förstöra.

Det var Israel du sköt ned bakifrån, din egen moder,

och det överlagt med avsikt och noggrant planerat.

Så gör inga araber. Så gör inga människor.

Du var värre än en förrädare och värre än ett svin.

Din fega massaker på fredligt folk i bön på en helig plats

gör dig till mördare på Israels innersta helighet och själ

och därmed till en värre mördare än någon judeförföljare i historien.

Du har bara än en gång fått ditt eget folk att förblöda,

din stackars vanvettige amerikanske självmördare.

När den ofattbara tragedin inträffade i Hebron den 25 februari visades det i alla nyhetssändningar i hela världen hur denne hebré med berått mod mördade 30 araber när de höll gudstjänst och hur alla hebréer som kände Baruch Goldstein framhöll denne som en god jude. Mycket mer fick inte världen veta om saken.

Hade man frågat litet närmare om omständigheterna kring denna massaker och kring denna mördare hade man snart funnit ett märkligt förhållande: inte en enda person som någonsin känt Baruch Goldstein hade någonsin kunnat säga eller tro något ont om honom. Inte en hade någon annan uppfattning än att han var en god människa och läkare. Då uppstår frågan: hur kunde en så otvivelaktigt god människa bli till en massmördare?

Det framgår att han under sina tolv år som läkare i Israel räddade många judars och arabers liv. Han hade hustru och fyra barn och var känd av alla som en respekterad och behaglig fridens man. Först efter den 13 september 1993, dagen för Osloavtalet om ett självständigt Palestina, började hans personlighet visa förändringar då han såg fler och fler av sina vänner och bekanta bli mördade av arabiska terrorister. Flera av dessa dog i hans egna armar. En av dessa var Mordochai Lapid, som dog i hans armar och efterlämnade en änka med tretton barn - de skulle ha varit fjorton, men även Mordochais son blev mördad. De judar som Baruch Goldstein såg falla offer för arabisk terrorism efter avtalet den 13 september lär ha varit ett 30-tal, och det blev några för mycket. Baruch Goldstein drevs till vanvett av helt mänskligt förklarliga skäl.

Sådana bakgrundshistorier tas av någon anledning aldrig upp av massmedia - en av massmedias huvudregler är ju att all rapportering måste vara underhållande, varför den måste bli lika ytlig som bristfällig. Ej heller rapporteras det någonsin om judiska självmordsfall. 1993 förekom det 38 fall av självmord bland judiska soldater. En sådan statistik om något vittnar om behovet av fred, men allt fler i Israel lutar (efter den 25 februari) åt åsikten att freden är en dröm som aldrig helt kan förverkligas fastän man är beredd att betala vilket pris som helst.

Ämnet är kontroversiellt, varför det är desto viktigare att man försöker förstå det och gå till botten med det, precis liksom nazismen inte kan förstås om man inte känner till bakgrunden av det första världskriget. Våra inlägg är ej att betrakta som något försvar för massmördaren utan som en kritik av massmedia.

För övrigt har även en massmördare rätt till en advokat.

1.

"Söndagen den 20 mars mördades journalisten Theofilos Georgiades, 37 år och far till tre minderåriga barn, utanför sitt hem i Aglantzia, en förort till Nicosia. Han avled under transporten till Nicosias allmänna sjukhus.

Bakom denna handling står otvivelaktigt turkiska intressen. Theofilos Georgiades var ordförande i Cypernkommittén för Solidaritet med Kurdistan och djupt engagerad i kampen för det förtryckta kurdiska folkets rättigheter.

Den senaste tiden har försöken att med våld slå ner kurdernas frihetskamp i sydöstra Turkiet trappats upp: mord på kurder och utplacering av bomber utomlands har varit vanligt förekommande.

Mordet på Theofilos Georgiades är ett försök att skrämma och lägga munkavle på alla hans medarbetare och alla dem som kämpar för mänskliga rättigheter världen över."

Detta budskap kom fram vid "Föreningen för de mänskliga rättigheternas" årsmöte i Göteborg den 29 mars. Nyheten hade helt förbigåtts av pressen med tystnad, och hade det inte varit för denna förening hade jag aldrig fått veta den.

Hela april präglades av magsår på grund av nya skatteproblem, som det hade varit önskvärt att undvika. Detta föranledde telefonkontakter med min enda betrodda läkare doktor Sandy i Bukarest, och jag hoppades kunna företa en Inter Rail-resa i vanlig ordning med konsultation hos den värde doktorn, som förstod sig bättre på mitt speciella magsår än någon annan - det hade han visat. Emellertid stoppades resan av ekonomiska förvecklingar, och jag fann mig instängd i Göteborg med mitt magsår. Situationen var oacceptabel.

I mitten av maj ringer mig doktor Sandy och meddelar att han är på Cypern och att han kan fixa en billig resa ner för mig genom Hellas Tours. Därmed får jag idén att slå två flugor i en smäll - diskutera åkomman och kontakta den kurdsolidariska rörelsen i Nicosia. Detta senare låg även i doktor Sandys intresse.

Hade jag slagit till direkt hade jag fått resan för bara tusenlappen inklusive en veckas hotell med egen lägenhet. Nu tänkte jag mig noga för i vanlig ordning med dröjsmål som följd, och när jag äntligen ringde upp Hellas Tours fanns det inga platser lediga förrän tidigast 6 juni. Då var priset 1695 kronor. Jag köpte det. Ingenting var viktigare för närvarande än att komma bort från alla rutiner och ekorrhjul.

På Sveriges nationaldag var det dags. Ingen sömn under natten, utan bara städning, dammsugning, dammtorkning och packning, tills det var dags 04.10 att vandra ner till flygbussen vid Centralstation, som avgick klockan 5. På Landvetter fick jag veta efter att ha kommit fram i en lång kö att jag i sista minuten ombokats på ett annat plan, som skulle avgå 15 minuter tidigare. Mitt plan hade blivit fullt, och därför hade jag förflyttats. Således flög jag inte ner med Hellas utan med Vingresor. I flyghamnen vid Larnaca på Cypern hade jag bara min Vingresebiljett att uppvisa, varför jag togs om hand av Vingresor och sattes på fel buss som körde till fel hotell. Där fick jag veta att jag inte hade något hotell att bo i och att min biljett bara innebar en flygplansstol och ingenting annat. Efter att ha slussats omkring i Aya Napa, som staden hette som jag hade bortförts till, mellan olika instanser som bara ville bli av med mig, gick slutligen Vings personal bet på att lösa mysteriet med gästen som hade kommit fel. Vi måste ringa till Stockholm och Göteborg för att äntligen få veta vilket hotell Hellas hade ordnat rum för mig i, vilket lyckligtvis låg i samma stad - tur i oturen! Men det blev dyra telefonsamtal och taxiresor.

Min hotellvåning visade sig dock vara idealisk med fyra sängar och med två olika rum för de två olika logerarna. Ett rymligt kök med grandios balkong ingick i lägenheten. Den andra logeraren väntades från Stockholm till natten. Med äntligen ett hem i Cypern till förfogande kunde jag äntligen börja ta i tu med mina affärer, pusta ut, koppla av och ringa doktor Sandy i Limassol.

"Where the hell have you been? Hellas har letat efter dig i hela världen!" hojtade den fryntlige doktorn, och 90 minuter senare infann han sig hos mig. Vi återupplivade gamla goda tider i Plakas trädgårdsrestauranger i Athen och åt var sin lasagne, medan doktorn bjöd på vinet. Han hade inte åldrats alls.

"Nå, vad är nu det här för elände med ditt gamla magsår?" gick han brummande rakt på sak, och jag redogjorde för situationen. "Har jag inte sagt till dig att du måste sluta med musiken?" sade han sedan nästan en aning vresigt.

"Jag är ledsen," sade jag försagt, "men det har visat sig vara omöjligt."

"Ja," sade doktorn, "antingen tar musiken kål på dig, eller också blir den din räddning. Låt oss hoppas på det senare. Det är kanske just bara musiken som kan ge dig den distans som du behöver till de världsproblem och magproblem som du brottas med."

Denna tväromvändning var typisk för doktor Sandy. Utan att ge upp sin ståndpunkt det minsta kan han utan tvekan plötsligt fatta motsatt ståndpunkt och hålla den för lika självklar. Någon envishet eller ensidighet är det aldrig tal om utan snarare en ständigt sig själv fördubblande dubbelhet utan gränser.

Så kom vi in på det som han kallar läkarvetenskapens svåraste problem: omöjligheten att kunna tala om för en sjuk person hur sjuk hon är, eller omöjligheten att kunna berätta sanningen för en patient.

"Det är alla läkares största moraliska problem, och det är värst första gången. Man vill tala om sanningen för patienten, hon har rätt att få veta den, hon kan till och med be om den, men man kan inte göra det. Ibland förstår man inte själv varför man inte kan göra det. Men i regel har det med patientens tillstånd att göra. Om hon kan höra hela sanningen och ta emot den utan att betrakta läkaren som sin bödel känner läkaren i allmänhet att han kan berätta den, och då gör han det. Vanligen går det an att avslöja sanningen för män medan det vanligen inte går med kvinnor. Kvinnor är mera beroende av lögner och illusioner för att leva, medan män är mera beroende av öppna kort och konkreta fakta. Det har väl att göra med att kvinnan är det veka könet. Hon kan aldrig bli mannens jämlike när det gäller karaktär, ryggrad och konsekvens."

"Menar du då att kvinnor är mindre pålitliga?"

"I högsta grad. De är aldrig pålitliga. Antingen är de godtrogna, naiva och fanatiskt lojala intill dumhet, eller också är de fullständigt opålitliga, lösaktiga och substanslösa. Det är min beklagliga erfarenhet."

"Är det därför ni är ungkarl?"

"Det är naturligt för mig. Men tillbaka till ditt problem. Det verkar på mig som att du är en skygg människa som hellre grubblar än sjunger ut. Detta leder ofta till magsår. För din egen skull borde du aldrig sticka under stol med sanningen inför andra. Ge dem vad de tål och särskilt om det är fruntimmer. Om man inte är uppriktig mot dem hamnar man under toffeln och blir deras slav. Ingen situation är mera förnedrande för en man."

"Säger du detta även som läkare eller bara som man?"

"Som din vän, som tycker att din hälsa är viktigare än världens synder."

"Och som läkare? Bör jag i en ansvarsställning även säga sanningen till en patient som inte tål det?"

"Du gör problem av saken."

"Svara uppriktigt."

Han sänkte rösten. "Nåväl, kollega, det att vi läkare inte kan säga sanningen till patienter som inte kan ta emot den är en av våra innersta yrkeshemligheter. Det är källan till kanske just den moraliska kraft som gör att vi kan vara läkare." Han höjde rösten igen. "Men jag tycker ändå din hälsa är viktigare än världens synder."

Må detta tjänstgöra som smakprov och inledning på våra samtal. Jag frågade om jag fick återge dem, och han hade ingenting emot det, om jag bara gjorde det med någorlunda god smak.

Även andra som intresserat sig för både min hälsa och min musik har frågat hur de egentligen kan kombineras med även Fritänkarens hektiska verksamhet. En debatt därom fördes för ett år sedan. Man kan lugnt säga, att fastän allt talade för att jag borde ha lagt ner mitt musikaliska yrke redan 1986, och fastän jag sedan dess oupphörligt varit inställd och sysselsatt med att göra det, så har det ännu inte märkts någonting därav.

Denna Cypernresa kommer att föra oss till händelsernas centrum i Nicosia och även ut till all politiks yttersta motsats, nämligen kärlekens innersta väsen ute vid Paphos där Afrodite uppsteg ur havets skum. Utom fortsatta diskussioner och konsultationsresultat med doktor Sandy kommer denna resa troligen även att föranleda en farlig debatt om islam.

2.

På kvällen körde han mig runt litet och presenterade mig för några av sina vänner. Han förde mig till utkanten av Famagusta, som var stängt för utlänningar och greker av turkarna. Man kunde bara betrakta det anrika Famagusta, Nicosias hamnstad, på avstånd.

"Det är en delad ö," berättade min värde doktor. "Här finns det fortfarande en Berlinmur kvar, och här grasserar ett ständigt latent inbördeskrig. Här bor greker och turkar som närmast inpå varandra, det blir dagliga konfrontationer, och här är grekerna också som livligast i sin verksamhet att hjälpa kurderna. Det är inte långt från Cypern till Kurdistan. Därför blir också Cypern ibland skådeplats för kriget mellan kurder och turkar, men här blir offren kurdvänliga greker."

"Kan ingenting riva Berlinmuren på Cypern?"

"Det var turkarna som byggde den. Bara de kan riva ner den. Det lär de knappast göra så länge de fortsätter sitt utrotningskrig mot kurderna. De måste begripa att de gjort fel först. Det brukar de som gör fel inte göra, utan hellre fortsätter de göra fel. Det är också kommunistregimens största fel i Kina: i sin iver att bekämpa alla försök att övertyga dem om att de har fel bereder de sin egen undergång. Ingenting kan rädda felhavare utom deras egen insikt om att de har fel."

"Du är med andra ord mot alla ideologier."

Jag visste att jag därmed tryckte direkt på doktorns ömmaste punkt.

"Om det är någonting man måste sticka upp mot så är det allt ideologiskt tänkande. I det ögonblick man faller undan för den ideologiska blindhetens hänsynslösa egoism är man själv, mänskligheten och civilisationen förlorad. Det är ett axiom. Det gäller alla ideologier utan undantag. Alla är lika med döden. Farligast idag är islam med Kinas kommunism som god tvåa, men denna senare vacklar redan. Men det finns andra mindre men för individen inte mindre farliga ideologier. Dit hör den nya national-hinduistiska fanatismen, den ortodoxa judendomen och nästan alla frikyrkor, framför allt Jehovas vittnen och Mormonkyrkan."

"Är läran om Gud då en farlig ideologi?"

"Ja, om den missbrukas. Inget missbruk är farligare än religiöst missbruk, och inget religiöst missbruk är farligare än missbruk av monoteismen. Hela islam och all dess historia sedan 1300-talet handlar bara om detta slags missbruk. Jag har ingenting mot Gud personligen, men nog är han ansvarig för väl mycket elände i världen genom allt missbruk som förekommit i hans namn.

Nu känns det som att jag predikar för en ortodox präst. Du ser mycket ut som en sådan. Men jag har mera skägg än du men ser ändå inte ut som en präst. Vad kan väl det bero på?"

"Du tycks ha dina invändningar mot det här med Gud."

"Låt mig göra detta helt klart. Gud är en förträfflig idé, det är världens starkaste moraliska och förenande kraft, dess enhetstanke är nästan basen för all civilisation, men hur gick det för staten som uppfann Gud? Redan Salomo i all sin vishet och oförlikneliga ställning fann det klokast att avfalla för att i stället visa tolerans mot polyteismen, som kanske just därigenom gavs en ordentlig skjuts framåt genom fenikiernas sjöfart över hela medelhavsregionen. Den stora underbara blomman av denna utveckling var den grekiska mytologin med dess oöverträffade kultur. Och vad var kulmen av grekernas historiska insats? De uppfann demokratin. Således kan demokratin sägas vara den yttersta konsekvensen av ett avståndstagande från monoteismens tyranni.

Och finns det något som går upp mot demokratins friska luft och universaltolerans? Du har själv sett Famagusta. Där härskar islam och Guds övervåld mot cypriotisk demokrati. Staden var Cyperns andra stad och en blomstrande handelsplats. Nu är den en spökstad, och turkarnas Gud har ockuperat den och berövat den allt liv. Vad är då bättre?

Ändå vill jag råda dig att inte blanda dig i det cypriotiska inbördeskriget. De kontakter du fått i Nicosia är kanske ofarliga, men den kurdsolidariska rörelse vars ordförande blev mördad av turkar är det inte. Själv har jag inte haft något med den att göra. Jag är läkare. Min uppgift är att rädda liv, inte att uppmuntra mördare. Din inblandning i sådana angelägenheter kan knappast hela ditt magsår."

"Vad ger du mig för råd?"

"Håll dig till en snäll diet, och tag långa promenader. Var utomhus så mycket som möjligt, så slipper du grubbla. Ditt grubblande är din värsta fiende. Håll dig till pastarätter eller moussaka, och drick gärna vin till, men inte för mycket. Undvik sprit och kaffe. Det är mitt råd."

Till slut körde han mig till sitt tillfälliga residens utanför Limassol. Det var en avsides belägen mycket anspråkslös villa, och till min förvåning bodde han inte där ensam.

"Möt Steve," presenterade han sin vän för mig. Det var en ung engelsman med långt mörkblont hår och gyllene ringar i öronen iförd svart polotröja och svarta manchesterjeans. Han kontrasterade skarpt mot mitt prästerliga utseende i vit kortärmad skjorta utan ens ett armbandsur som prydnad.

"Var nu inte chockerad," sade doktor Sandy. "Detta är en av mina goda vänner från Grekland som jag har tagit hand om och räddat. Han höll på att röka bort hjärnan med cannabis på en av öarna här när jag erbjöd honom ett tillfälligt alternativ."

Mina frågande blickar tolkade min läkare tyvärr alldeles rätt.

"Utifrån ser det väl ut som ett homosexuellt förhållande, men så banalt är det inte. Vi har inte sex ihop, eller hur, Steve?"

"Men vi lever tillsammans, eller hur, Sandy?"

Doktorn var besvärad.

"Nåja, se det som en följd av kvinnornas totala opålitlighet. Steves mor var prostituerad och körde ut honom hemifrån. Mina kvinnor ska vi inte tala om, men ett har de alla haft gemensamt: de tråkade alla ut mig intill döden, och dessutom var ingen trogen. Här har jag nu Steve som alternativ till alla trolösa, ytliga, ansvarslösa, dumma och grälsjuka kvinnor. Steve är själv ett offer för kvinnlighetens omoral. Hans egen mor uppmuntrade honom till att börja röka cannabis. Vårt förhållande är rent. Jag medger att det förekommer en viss ljuvhet mellan oss, en sorts homosensualitet, och vi trivs med det båda och har gott utbyte av varandra. Döm mig inte, Christian. Jag är mer än medelålders. Inte kan jag väl bara vara en god läkare som bara ska leva för andras bästa utan att någonsin få njuta av livet själv?"

Jag måste medge att Steve var den vackraste unge man jag hade sett. Jag kunde förstå doktor Sandys svaghet även om jag inte kunde dela den.

3.

Det sägs att Desdemona

ännu gråter över Famagusta.

Det finner turken värt att håna,

han som berövat staden all dess lusta.

Tom är staden. Endast dödens militär,

som ser till att ingen får ha roligt,

och som minst har roligt själv, är där,

medan Cyperns liv, blott var ej turken går, är soligt.

Desdemonas död var ingenting mot Cyperns våldtäkt.

Kloster, målningar och mänskoliv förstördes där mer svårläkt

än vad Desdemonas och Othellos själssår någonsin kan bli.

Våldtaget ligger hela Famagusta där inför turistens upptäckt,

på taggtrådsavstånd ser han där i kikarsiktet Cyperns själ alldeles uppfläkt.

En värre tragedi än Cyperns kan man nog idag ej varsebli.

Förtryckta folk,

jag är din tolk

inför det allomfattande världssamvetet.

Vad är allt våld och ont förtryck

mot att en enda får ett ryck

och tågar ut i korståg mot allt sketet?

Älskade förtryckta kärleksidkare,

aldrig kan ni räkna mig till era svikare,

de som på vapen gör sig rikare

och säljer ut all mänsklig rättighet

för att behålla kommersiella privilegiers falska sprättighet

och tjäna pengar på förräderi och ynkedom

för att med orätt skaffa rikedom

och satsa den på mer förtryck och orättfärdighet.

Att redogöra för alla samtalen i Nicosia kommer att bli mycket svårt. Utan att nämna vem jag fick tala med fick jag dock all väsentlig information om den mördade hjälten, om den 20-åriga turkockupationen av halva Cypern, om den aktuella situationen, om hur Famagusta blev en spökstad och om den politiska utvecklingen i Turkiet idag. Bara för några dagar sedan (8.6) bombades och likviderades 19 kurdiska byar med dess civilbefolkningar på en enda dag.

Doktor Sandy blev mycket upprymd av mina samtal i Nicosia.

"Det gläder mig att du inte bara spillde deras tid och att de inte blev besvikna på dig. Uppenbarligen inspirerade du dem med ett visst hopp. Jag hoppas bara att det inte var bedrägligt.

Samtidigt är jag glad att du kom hit och tog tag i detta. Det motiverar mig till att klämma åt turkarna på mitt sätt. Jag kommer att få en del att göra i Ankara och Istanbul framöver."

I själva verket kan man säga att allting avgjordes denna onsdag den 8 juni. Jag fick mina kontakter och min information i Nicosia, vilket föranledde doktor Sandy att börja agera. Initiativet var definitivt och ohejdbart. Affären var klar. Resten blir förhoppningsvis historia....

Och kvar för mig på Cypern var bara att njuta, av värmen, av mänskorna, av friden, av Medelhavet, av maten och av alla mina vänner grekerna.

4.

Höjdpunkten under fredagsutflykten till Paphos var de tre klipporna strax intill den dramatiskt klippiga sydvästra kusten, av vilka den mellersta skall vara den som Afrodite från sitt snäckskal tog i land vid och uppsteg till i hela sin nakna kyska härlighet, varest hon förblev som en skeppsbruten för en avsevärd tid framåt. Cypern är Afrodites ö, och här kom man kanske landets innersta hemlighet och karaktär närmast. De tre klipporna och omgivningarna är mycket lika Faraglioni utanför Capri, men här förljuvas det naturliga omgivningsskådespelet av dessutom en oändlig sandstrand, som havet oavbrutet vräker sig in mot, frossande i Afrodites eget skum.

Naturligtvis är det många som badar här, fastän det inte rekommenderas. Man skall visst bli tio år yngre om man vid fullmåne simmar ut till Afrodites klippa och rundar den. Det låter ju ohyggligt inspirerande. Emellertid är det få som återvänt från försök till denna simtur. Det ser ut som ett lätt företag från stranden, klippan är inte alls långt borta, simturen är knappast längre än kanske hundra meter, men under ytan går det mycket nyckfulla och lömska strömmar. Efter att ett antal turister försvunnit genom drunkningskomplikationer inställdes alla turistresor till denna beach. Därmed vill vi inte avråda den som ändå vill försöka. Det kan ju vara värt att bli tio år yngre i Afrodites ljuvliga sällskap - om man överlever en dylik kärleksnatt.

För övrigt besöktes Cyperns äldsta stad från 6000 år före Kristus enligt legenden grundad av gubben Noaks sonson Kittim, varför staden fick heta Kition. Det var inte mycket att se på om än ålderns aktningsvärdhet gav atmosfär åt besöket. Vi körde även igenom Englands två återstående baser på Cypern. Engelsmännen är inte populära på Cypern, och detta har sina mycket goda skäl.

När britterna övertog Cypern från Turkiet var det deras uttryckta avsikt att småningom låta Grekland få Cypern, då öns befolkning till 80% var grekisk. De skulle bara utveckla ön först, och under första världskriget visade den sig vara så strategiskt viktig i kriget mot Turkiet och bevakandet av intressena i Mellanöstern, så att britterna, i stället för att låta grekerna ta hand om den, gjorde ön till en kronkoloni, vilket den förblev till 1960. Först genom våld och inbördeskrig under fem år lyckades cyprioterna övertyga engelsmännen om det lämpliga i att de gav sig av.

Men engelsmän ger sig inte av så lätt. De försökte få cyprioterna att förstå det lämpliga i att engelsmännen stannade kvar genom att ge turkarna farliga illusioner om en framtid på ön och spela ut dessa mot grekcyprioterna. Resultatet av dessa brittiska manövrer blev att det fria Cypern fick en regering med 30% turkiska ministrar (fastän den turkiska befolkningen bara var 18%) och med en ständigt turkisk vicepresident med vetorätt. Dessa privilegier åt turkarna bäddade för tragedin. De tog tacksamt emot dessa flera fingrar utom lillfingret och släppte aldrig greppet. Grekerna kom därigenom i den tragiska ställningen att ständigt behöva bekämpa en pretentiös turkisk minoritet som aldrig var nöjd utan som ständigt krävde mera. När så militärjuntan i Athen 1974 begick sitt sista och största politiska misstag att förklara Cypern en del av Grekland tog Turkiet detta som förevändning till att ockupera halva ön med krigsmakt. Några dagar senare föll den grekiska militärjuntan medan den turkiska militärjuntan på Cypern stannade kvar - och bredde ut sig. I augusti omfattade ockupationen även den näst största staden Famagusta, vars invånare måste fly för sina liv. Sedan dess är Famagusta en taggtrådsbelägrad spökstad var endast turkiska militärer äga tillträde.

Så mycket för engelsmännen på Cypern, den kanske enda koloni i det Brittiska Imperiet som de verkligen till stor del lyckades förstöra genom politiska misstag. Turkockupationen har nu pågått i tjugo år, och turkarna tvångsförflyttar ständigt turkar från fastlandet till ön för att turkofiera den för att legitimera sin ockupation, medan grekerna tvingas fly för sina liv bort från sina hem inom den turkiska zonen, där allt grekiskt och kulturellt plundras och utplånas systematiskt. Alla världens konstmarknader har formligen invaderats av stöldgods från Cypern som turkarna tagit från grekerna eller från kloster och kyrkor, som vandaliserats ihjäl.

Engelsmännen har två stora områden kvar på ön som militärbaser, av vilka det största är Episkopoi, den sydligaste halvön. Där har de sina egna hus och samhällen, sina egna cricket- och idrottsbanor, sina egna polofält och sina egna parker och trädgårdar, där de kan leva helt isolerat från resten av ön. De är kanske 30,000 till antalet och trivs förträffligt. Ibland blir aktiviteten vid de båda baserna mycket intensiv, som vid Gulfkriget januari 1991 och även vid de amerikanska bombningarna av Libyen april 1986 med Mrs Thatchers benägna tillåtelse. Dessa britter lär heller inte lämna ön i brådrasket och åtminstone aldrig så länge turkarna fortsätter ockupationen. Hela samväldet stöder grekcyprioterna mot turkockupationen, men om det turkiska våldet lämnar Cypern lär knappast grekerna fortsätta stödja britternas närvaro, åtminstone inte så länge Cypern inte är med i EU. Alla anser det dock vara en god idé att få med Cypern i EU, vilket skulle kunna bereda vägen även för ett israeliskt medlemskap - båda nationerna är redan europeiska.

5.

Kourion är en annan gammal grekisk stad med Cyperns bästa amfiteater som används flitigt för närvarande med gotiska Macbethkulisser. Den grekiska smaken från antiken förnekar sig aldrig - även från denna amfiteater har åskådarna den mest praktfulla tänkbara utsikt över hela sydkusten.

Där fanns även en utgrävd villa från 300-talet med bisarra blandningar av hedniskt och kristet. Huset var kristet med symboler som fisken tydligt markerande den kyrkliga tillhörigheten medan villan samtidigt hade lokaler för hela det romerska bad- och bastusystemet med obligatorisk bordell och intilliggande matsal med alla behöriga festsymboler - Afrodite, nymfer, bacchanalia, nakenhet, lössläppthet och hejdlös livsglädje, alla sådana symboler som utmärkte varje romerskt hedniskt hus med någon förmögenhet. Här smälte den frisinnade hedendomen totalt samman med urkristendomen utan några moraliska betänkligheter.

De mest omfattande utgrävningarna pågår emellertid i den gamla huvudstaden Paphos längst i väster. Antikens båda huvudstäder på Cypern var Paphos och Salamis (vid Famagusta) där Kimon från Athen slutade i ett sjöslag och därmed krönte en av det klassiska Greklands mest hedervärda politikerbanor som hjälte. Från trakten av Paphos kom ärkebiskop Makarios, Cyperns mest dugliga och minnesvärda president, som därför gjorde vad han kunde för att rycka upp just Paphos som turistort. Numera reser få turister till Paphos.

Ärkebiskop Makarios' bana som skicklig politiker var ett enda oändligt kompromissande och slingrande mellan grekiska, turkiska och brittiska intressen, som stred mot varandra, och vanligen klarade han att hålla en ytterst känslig politisk balans. Ett exempel: när engelsmännen skulle avkolonisera Cypern krävde de 100 square miles för sina baser. Grekcyprioterna vägrade gå med på så mycket som ett tresiffrigt tal. Drottning Elizabeth själv var inblandad i förhandlingarna, och Makarios föreslog henne att engelsmännen skulle sänka sitt krav till 99, så att det blev ett tvåsiffrigt tal. Det gick slutligen både greker och engelsmän med på.

Makarios var som enkom skapt för att bemästra den känsliga trilaterala politiska problematiken på Cypern och var enormt vördad av både grek- och turkcyprioter för sina ansträngningar till en konstruktiv politik. Vad han inte klarade av var diktatorisk inblandning utifrån. Den grekiska militärjuntans inblandning och annektering var en kniv i ryggen på hela hans diplomatiska livsverk, som fick ett definitivt skott i vattenlinjen genom den turkiska invasionen.

Även den turkiska befolkningen på Cypern är delad. Turkcyprioterna betraktar fastlandsturkarna som marodörer som kommer och förstör deras värld, och många turkcyprioter har utvandrat från Cypern på grund av detta. De turkar som inplanteras på Cypern är anatoliska bönder, fattigt obildat folk, som inte ens förstår turkcyprioternas språk. De är lika impopulära bland turkcyprioter som bland grekcyprioter.

Makarios dog 1977 tre år efter turkinvasionen och mitt uppe i sitt livs tyngsta och svåraste krig för att försöka åtgärda den hopplösa situation som orättvist drabbat den av Afrodite enkom för kärlek utvalda ön med dess goda, öppna och harmlösa folk, som varit samma greker i 3000 år. Turkarna, som bott där i 400 år, blev aldrig mer än 20 procent, och likväl har Turkiet genom krig ockuperat 40% av ön och därmed dess värdefullaste områden och rikaste industrier - och låtit allt förfalla.

Doktor Sandy lämnade Cypern torsdag morgon, och Steve följde med honom. Hur de ordnade med den korttidshyrda trevliga lägenheten utanför Limassol fick jag aldrig veta, men förmodligen hyrdes den väl ut till någon annan.

Agia Napa, där jag bodde, var en typisk medelhavsturisthåla på gott och ont. Bilden skiljer sig inte mycket från Mallorca, Kanarieöarna, Malaga eller Saint Tropez. Hela staden domineras av turismens totala ytlighets bullersamma sockerglasyr med tyngdpunkt på plageliv under dagen och krogliv på natten. Hela centrum av staden består bara av krogar med ett öronbedövande discolarm som kommer ut från alla krogar samtidigt och försöker överrösta varandra med bara blandat mardrömsbuller som resultat. Och ändå är alla dessa dyra krogar fulla om kvällarna av, som det verkar, fullständigt urblåsta turister som köper detta larm och betalar för det frikostigt. De kan inte prata med varandra genom oväsendet, men de kan dricka med varandra, och det är väl detta de gör.

I denna turistkultur försvinner det cypriotiska elementet helt, men en och annan lyckas ändå sticka av. En gammal toker hade tydligen som sin utkomst att spela apa på centraltorget med att dansa till discobullret med en tre meter hög hatt av cocacolamuggar, spriteflaskor och annat turistskräp limmat som ett Babelstorn i en jättelik strut på huvudbonaden, som han balanserade på huvudet medan han dansade; ty han förekom där med sin ryckiga styltiga dansstil varenda kväll.

Även några matställen skilde sig från de vanliga turistkrogarna. Den mest imponerande restaurangen var väl "Kapten Andreas" med bara ett stort urval fiskrätter på menyn. Hans restaurang var mycket respekterad. Han hade en egen fiskebåt nere i hamnen som alltid när det behövdes stack sig ut till havs och förnyade förrådet.

Bland krogarna höll jag mig helst till "The Five Kings". Det var den enda krog jag fann som inte körde med öronbedövande högtalaroväsen. Den låg lite avsides, och det var mycket behagligt att där koppla av från turistmedelmåttighetens stök och stön med en obligatorisk mediumdry sherry varje afton efter solnedgången.

Naturligtvis var det även behagligt att gå ut i havet och simma ordentligt. Vattnet var svalkande och friskt, och ju mer olidligt solgasset blev, desto skönare blev det i havet. Men det fanns vissa risker. Simmade man något för långt ut från stranden blev man lätt fattad av strömmarna och kunde man föras iväg vart man icke ville. Detta var givetvis inte att rekommendera.

I sin helhet förblev Cypern ett ljuvt land där allt var behagligt och tillmötesgående. Till och med de inhemska vinerna hade alla något mjukt och ljuvt över sig. Detta utmärkte framför allt mänskorna trots den pågående turkiska ockupationen av två femtedelar av ön. Den förblir ändå Afrodites arvedel, och må hon fortsätta förvalta och influera den väl i eviga tider till uppbyggelse för alla som därav vill ta del. Om man håller sig till henne kommer man aldrig i dåligt sällskap på Cypern.

Och faktum är, att umgänge med Afrodite är bra för ens hälsa. Denna goda egenskap hos henne framhålles sällan, men alla som har erfarenheter av henne måste medge att hennes betydelse för hälsan måste vara minst lika betydelsefull som Asklepios - om inte mer.

1.

Det var vid midsommar som Cambridge första gången kom på tapeten. En god vän skulle resa dit i juli för studier och bad mig komma och hälsa på. Vi studerade en karta tillsammans där det befann sig att det endast var 67 kilometer från Harwich till Cambridge, vilket var förvånande litet, men den svenska vägkartan över England var samtidigt den mest tillförlitliga jag hade. Därigenom kom jag på idén att ta med cykel till England.

Veckorna gick, och jag väntade ivrigt på bekräftelse av inbjudan. Efter två veckor kom den äntligen och snappades lyckligtvis upp av min telefonsvarare. Problemet var det, att den telefonlinjen endast var öppen klockan 21 och 22 engelsk tid, och under de ögonblicken skulle sannolikt ett flertal använda den telefonen samtidigt. Jag gjorde dock förberedelser för resan, när det visade sig, att även skeppsförbindelsen Göteborg-Harwich var problematisk då Scandinavian Seaways, som ansvarade för den linjen, hade svåra problem med sina fartyg. Den aktuella båten låg på varv för reparation i maskineriet, skrovet och överbyggnaden samt innehållet, varför linjen låg nere ända till lördag den 16 juli. Då skulle alla resenärer resa till England samtidigt, så det var omöjligt att få biljetter. Min resebyrådirektör skulle dock försöka sitt yttersta för att skaffa biljett, om jag betalade i förskott, och om jag lade på 300 extra, vilka extraordinära villkor jag troskyldigt uppfyllde. På det sättet fick jag den sista biljetten till ett fartyg som redan var fulltecknat.

Därpå kom företaget att få kontakt med min vän i Cambridge. På de båda klockslagen var det alltid upptaget fastän jag försökte kväll efter kväll. Slutligen fick jag en ung flicka i luren som visste att min vän bodde på ett helt annat nummer. Efter många om och men fick jag det numret. Där kunde jag till portvakten lämna ett meddelande om när jag skulle komma.

Min motivation att fara till England trots redan detta inledande strul var dubbelt därför att jag även hade en annan kontakt i England. Med honom var det betydligt lättare att få kontakt om dock den kontakten var desto kortare. Vi skulle träffas på ett diskret ställe någonstans i en obskyr del av England där ingen skulle ana något om oss, förslagsvis Ely, som låg nära Cambridge. Jag skulle av honom få viktiga nyheter angående WES och ett brev angående rabbi Yohanan i Jerusalem. Min man i Ely ville träffa mig personligen och därför inte skicka brevet, som skulle vara synnerligen personligt.

Alltså såg resplanen ut så här. Jag skulle ta båten från Göteborg den 16.7 klockan 14.oo och ta med cykeln ombord. Efter framkomst till Harwich följande dag klockan 13.oo skulle jag cykla till Cambridge och där träffa min vän. Följande dag, måndag, skulle jag cykla av och an till Ely för att träffa min man där. Följande dag, tisdag, efter två nätter i Cambridge, skulle jag cykla tillbaka till Harwich, avsegla med båten 20.30 och vara hemma igen följande middag. Min budget var på 2200 kronor, då själva resan kostade 1740. Jag hade alltså 500 kronor att röra mig med samt 500 extra i reserv, som sig bör.

När jag kom cyklande fram till skeppet vid middag den 16.7 möttes jag av nyheten vid incheckningen, att då maskineriet var trasigt skulle båten bara gå med halv fart till England och således försenas 6 timmar. Detta ställde genast hela resan i en mycket brydsam belägenhet, men det var redan för sent att vända. Jag skulle alltså komma fram till Harwich klockan 19.oo på kvällen, då det skulle vara för sent att cykla till Cambridge. Jag bad rederiet hjälpa mig med detta, och de lovade skaffa fram upplysningar om eventuella tåg eller bussar som jag kunde frakta cykeln på. De lovade faxa resultatet till mig under båtresan.

Saken var den, att de 67 kilometrarna till Cambridge visade sig vid närmare studium vara 67 engelska miles, alltså omkring 11 mil. Det skulle ta fem-sex timmar minst att cykla den sträckan. Om jag startade vid framkomsten skulle jag vara framme omkring 2 på natten. Det var ju inte att tänka på.

Inget faxmeddelande kom till mig på båten från rederiet. Det enda jag fick veta var att hela faxapparaten hade upphört att fungera. Sannolikt skulle något meddelande vänta mig vid terminalen i Harwich när vi kom fram.

Vid terminalen i Harwich visste ingen någonting alls. Inget meddelande angående min vidare transport till Cambridge med buss eller tåg samma kväll hade författats. Scandinavian Seaways hade struntat i mig.

Andra passagerare hade fått betydligt svårare skador genom förseningen och Scandinavian Seaways' nonchalans. Ett gammalt par hade hyrt ett hus vid engelska kusten på två veckor och förlorat den ena på att det inte gått något fartyg. En annan hade beställt en hyrbil som naturligtvis inte fanns på plats längre när fartyget kom fram sex timmar för sent. Och så vidare. I princip var ingen nöjd.

Det enda man visste i Harwich till min vägledning var att det var förbjudet i England att föra ombord cykel på buss. Det hade Scandinavian Seaways kunnat ta reda på och informera mig om genast. Tågkonduktören på stationen var mycket vänlig och hjälpsam. Min enda möjlighet att med tåg komma till Cambridge samma (söndag) kväll var via London, vilket skulle kosta dubbelt mot det normala. Dessutom skulle tåget hinna fram till London för sent för att jag därifrån skulle hinna med det sista tåget till Cambridge.

Alltså var jag tvungen att övernatta i Harwich, vilket från början skulle spräcka både min budget och min tidtabell. Men jag hade inget val och lämnade Cambridge ett meddelande om katastrofen så att de slapp vänta på mig samma kväll.

Det billigaste hotellet i Harwich hette "Captain Fryatt" och kostade 16 pund för bädd och frukost. Stället påminde markant om "Admiral Benbow" i Stevensons "Skattkammarön" och även klientelet. Den enda som fattades i gänget var Long John Silver med träben och papegoja. Annars fanns alla originalen där: långhåriga, nerdekade, flintskalliga, smutsiga, busar, negrer och förmodligen uteliggare med eller utan ett antal ringar i öronen. Värdinnan var en liten fet satmara med högt blodtryck och utstående ögon. Pubens underhållningsmusik var tvättäkta dunka-dunka utan uppehåll, och jag fick hedern att bo rakt ovanför. Det fanns inget annat ledigt rum, sades det, fastän det bara fanns en annan gäst på hela hotellet utom jag, och det hade många rum. Där gick 3 åttondelar av reskassan i en tacksam satmaras fickor.

Resan var alltså farligt äventyrad och totalt saboterad från början. Om jag cyklade till Cambridge nästa dag skulle jag nödgas cykla tillbaka igen dagen därpå, en sträcka på 22 mil på två dagar i gassande julihetta i århundradets hetaste sommar - tack, jag avstod. I stället parkerade jag cykeln i säkerhet i Harwich och tog tåget mot Cambridge. Därmed misströstade jag även om att få kunna besöka min man i Ely och gav upp den möjligheten.

Döm då om min häpnad och förvåning när en av de tre stationer där jag skulle byta tåg (efter Manningtree och Ipswich) var just Ely, och det var just den rätta, planerade dagen för mötet! Klockan halv 11 steg jag med andakt av tåget i Ely och gjorde vad jag skulle göra. Jag gick till en telefonbox, slog ett nummer, meddelade min ankomst, och allt var klart. Min man skulle vänta på mig vid katedralens huvudingång.

Det var således med dubbel respekt och bävan som jag närmade mig denna underbart formsköna katedral som fullbordats 1189 innan gotiken ännu hade urartat. Där väntade han på mig vid ingången, en helt vanlig gentleman som jag aldrig hade sett förut och väl aldrig skulle se igen. Efter att jag fått ut vad jag velat ha av katedralen förde han mig till en anspråkslös pub.

"Ingen har sett oss här förut, och ingen kommer att få se oss här igen. En naturligt offentlig plats, där ingen har några hemligheter för någon, är det bästa tänkbara stället för angelägenheter som våra."

Han började med att förnärmat fråga mig varför jag inte kommit ut med mer än ett nummer av min tidskrift på engelska. Jag skyllde på mitt ofrivilliga engagemang i alltför många olika angelägenheter samtidigt, en föga tillfredsställande förklaring, men jag försökte släta över det hela med att jag nu i England fått ett bättre perspektiv till mina engelska språkkunskaper och att jag därför troligen i framtiden skulle begagna dem mera ledigt. Detta behagade honom.

Sedan kom vi in på mer allvarliga ämnen. Han avslöjade för mig vad jag inte ännu visste om den planerade konferensen i Kathmandu, att dess främsta fråga skulle handla om "buddhifikationen" av Kina eller återupprättandet av buddhismen som statsreligion i Kina, precis som i Mongoliet. Den praktiska svårigheten gällde att ersätta den destruktiva kommunistiska materialismen med den mer konstruktiva och toleranta buddhismen så smärtfritt som möjligt. Det är just sådana problem som Johannes brottas med oupphörligen inom sitt område i norra Indien.

Sedan kom vi in på det mest allvarliga området - rabbi Yohanan. Jag visste att han hade avlidit, det meddelade mig Johannes redan i april, men omständigheterna hade inte klargjorts. Den avgörande dödsorsaken var troligen Baruch Goldsteins massaker i Hebron, även om den hade knäckt honom långsamt. Den hade träffat rabbi Yohanan i hans innersta. "Har vi inte nog med judiska tragedier redan i vår alltför jämmerliga historia?" hade han utbrustit efter massakern och sedan lämnat Jerusalem för att återuppsöka sina hemtrakter vid Gennesaret. Där hade han dött i mars bara omkring 70 år gammal.

Fallet Baruch Goldstein har sedan inte visat sig vara så enkelt. Vid utredningen av katastrofen visade det sig att araberna själva hade gömt eldvapen i patriarkernas grav. Detta leder till den ofrånkomliga möjligheten, att om doktor Goldstein inte hade anställt sin massaker på araberna, så hade araberna anställt den på judarna. Det är en möjlighet, inte en säkerhet. Sannolikt hade doktor Goldstein fått reda på något om arabernas gömda vapenförråd i moskén och därför tagit initiativet till att förekomma en katastrof på sitt eget sätt genom att samtidigt hämnas de 30 israeler som mördats av araber efter fredsavtalet i september och det större antal judar som massakrerades av araber i Hebron på 20-talet.

Rabbi Yohanans död ställer mina samtal med honom i en märkvärdig dager. Johannes skrev redan i april, att "genom att ingen visste att han så snart skulle dö kom din samvaro med honom att leda till upptecknandet av hans andliga testamente," vilket ingen av oss anade då.

Klart är att Hebronmassakern krossade hans hjärta. "Varför tar vi till våld när kärlek är det enda vi duger till?" var hans personliga protest.

Min man i Ely belyste fallet rabbi Yohanan sålunda. "Han var en liten man som uträttade storverk i det fördolda. Han ville inte synas eller att någon skulle få veta vad han sysslade med för att få kunna fortsätta verka ostört i fred. Det var i själva verket han som var initiativtagaren och den drivande kraften bakom den ekumeniska konferensen i Egypten våren 1992 fastän det var vår man John Westerberg som ledde och organiserade det hela. Det var den konferensen som definitivt inledde islams sönderfall. Ingen visste bättre än rabbi Yohanan att den muslimska fundamentalismen är islams eget självdestruktiva vapen mot sig själv och att det är den och ingenting annat som hotar islam. Det var dessa hemlighetsfulla undermedvetna religiöst fanatiska mekanismer som han ville få ekumeniskt diskuterade och definierade vid den egyptiska konferensen, som fastän den inte lyckades dock var ett betydande försök och initiativ."

Därmed överräckte han rabbi Yohanans sista brev till mig. Det hade påträffats efter hans död med underskriften "Aux Mains", alltså "till handa". Nu uppfylldes denna av hans sista önskningar fullständigt enligt hans önskan.

Detta brev är såpass märkligt att jag inte kan hålla det hemligt. Här är det alltså.

"Min käre son, En sista önskan till dig och dina vänner. I hela mitt liv har jag bekymrat mig över judendomens öde, och idag är jag mera bekymrad än någonsin. Vårt huvudsakliga dubbelproblem är assimileringens oundviklighet och oundvikligheten i att ortodoxin måste göra bort sig genom fanatism. Det tragiska med vår ortodoxi är dess egen blindgång och enkelspårighet - genom att vara perfekta eliminerar vi alla andra möjligheter till att vara mera mänskliga och toleranta än perfekta. Detta drag i den judiska ortodoxin har alltid slutligen lett oss in i mekanismen av den onda cirkel som berett dess egen undergång. Det tragiska med detta är att den ortodoxa judendomen är den judiska religionens hjärta. Vi är de tragiska schizofrena ledarna för judendomen genom hela historien mot dess universalitet.

Denna tragedi ropar på hjälp, ständigt och angeläget. Det är bara mänskligt att gojim hatar oss eftersom vi betraktar oss som det enda verkligt heliga folket. Vår karaktär är en ständig utmaning mot all mänsklig avundsjuka. Men alla är inte avundsjuka på oss. Till våra högst värderade vänner hör sådana som du och Johannes och Kim, som förstår judendomen utan att vara judar. Ni är Israels bästa vänner genom historien. Vi behöver er i världen som våra advokater och försvarare. Om inte ni förstod oss och försvarade oss skulle ingen göra det. Ni är vårt hopp, och detta hopp är mycket starkt, ty vi vet att ni är pålitliga, genom er universella tolerans och förståelse för alla religioner. Om någon ny världsreligion skulle uppstå i mänskornas hjärtan skulle det vara en religion som omfattade alla religioner, såsom eran.

Detta fick jag aldrig sagt till dig i Jerusalem, varför jag nu skriver ner dem i efterklokhet, i hopp om att du åtminstone måtte få dem postumt. Din gamle vän,

rabbi Yohanan.

(övers. från engelskan.)

Skakad betraktade jag min hemlighetsfulle man i Ely. Han log för första gången. "Det var allt," sade han sedan enkelt och reste sig. Det var tydligen allt och tillräckligt för hela resan. Han gick före mig ut. När jag kom ut var han redan försvunnen. Det var helt i sin ordning.

Därmed var det bara för mig att rulla vidare ner mot Cambridge. Men även om jag aldrig mer får uppleva Ely kommer denna händelse att för alltid leva förknippad med Ely och dess förunderliga katedral i mitt sinne.

2.

Det stora problemet nu var att min reskassa redan var konsumerad till 70 procent. Jag hade tillräckligt kvar av mina svenska pengar för behov under återresan (200 kronor), och min tågbiljett tillbaka var betald, men hur skulle jag ha råd att leva i Cambridge? Resultatet av detta problem var att jag faktiskt kom till Cambridge som en tiggare, vilket kändes synnerligen olustigt.

Emellertid blev jag väl omhändertagen. Först gjorde jag Cambridge på egen hand och konstaterade att den viktigaste delen av staden med alla "collegen" var stängd för alla utom för studenter. Därmed var man exempelvis begränsad till att använda endast tre av broarna över floden Cam.

Men när väl min vän tog hand om mig öppnades alla portar. Vi besökte systematiskt alla collegen och fann båda det mest intressanta och vackra vara St. John's med bland annat "Suckarnas bro", fyllt av melankolin från alla körda studenter som i sin tröstlöshet brukar komma hit och reflektera över möjligheten att dränka sig i Cam - det är här som Cambridge faktiskt påtagligt erinrar om Venedig. Som god tvåa kom väl Trinity College, ett av de rikaste, där kronprins Charles studerat. Sedan kom alla de andra - Caius, Corpus Christi, King's, Peterhouse, Clare's, Queen's (med Erasmus av Rotterdams tillfälliga bostad), och så vidare. Jesus kom vi dock aldrig fram till. Det var på Caius College jag fick bo i ett gästrum högst upp med utsikt över King's Chapel och huvudgatan. King's Chapel var det enda vi inte fick fritt tillträde till då där som bäst förekom generalrepetitioner, grammofoninspelningar med mera.

Men jag sov som en stock den natten. På morgonen frågade mig städerskan om jag inte hade störts av klockringningen i kyrkan bredvid eller av gatuborrmaskinerna, men jag hade inte hört någonting. Man sover gott i Cambridge, vilket för min del kunde konstateras redan 1963.

Den följande dagen var min avresedag. Frukost intogs på colleget i refektoriet tillsammans med studenterna, sedan åhördes en föreläsning om James Clerk Maxwell, han som förklarade Saturnus ringar och uppfann vektorn, ett matematiskt färggeni från Skottland (1831-79) som jag inte visste någonting om tidigare, och sedan intogs lunch på Cambridges "studentkår". Efter ett sista besök i Queen's och St. John's anträddes återresan med början till fots till stationen.

Jag hade fått ett nästan kungligt mottagande i Cambridge, alla dörrar hade öppnats för mig, jag hade fått uppleva alla parker och även de hemligaste broar och kapell, jag hade bjudits på de läckraste restauranger, (te på Henry's, middag på den utsökta indiska India House med efterrätt på den cypriotiska "Varsity" och pubbesök på "The Eagle",) och jag hade fått stifta bekantskap med de bästa antikvariaten, ("The Bookshop" och "The Haunted Bookshop". "Heffers" hade inte mycket att komma med.) På kvällen hade vi gömda bland buskarna fått åse slutscenen av "Othello" i en föreställning ute i det fria. Vi hade på det korta dygnet hunnit med hur mycket som helst, och allt hade varit perfekt.

På förmiddagen hade jag tänkt gå till stationen för att närmare ta reda på aktuella tågtider, men antikvariaten hade dragit ut på tiden, och jag hade sedan haft en tid att passa. Emellertid var klockan bara 16.45 när jag kom till stationen, och båten skulle gå först 20.30. Tre timmar och trekvart tyckte jag erbjöd goda marginaler för en tågresa till Harwich.

Det visade sig att det enda möjliga tåget skulle avgå först klockan 18, men jag behövde sedan bara byta en gång. Från Ipswich skulle tåget då komma fram till Harwich några minuter innan landgången skulle dras upp. "Jaha," tänkte jag, "det räcker med att det tåget blir försenat några minuter, och jag riskerar att missa båten."

Och det var just vad som hände. Det tåget blev 20 minuter försenat. Dramat utspelade sig i Ipswich. Det började med en lång palaver med stinsen. Han talade i telefon direkt med Harwich och drog den slutsatsen att min enda chans att hinna till båten var att ta en taxi direkt. Men jag hade allt som allt två pund och 200 kronor. Ingen taxichaufför ville ta mig med. De menade att det var järnvägen som borde betala. Järnvägen förnekade detta med den ursäkten att jag hade kunnat ta ett tidigare tåg från Cambridge. Det hade stinsen rätt i, men hur kan man som svensk ana att tre timmar och trekvart inte skulle räcka till för en tågresa i England på bara 11-12 mil? Under tiden rann minuterna iväg, och min sista chans gick förlorad. Det enda jag kunde göra var att ta det försenade tåget till Harwich och sedan fortsätta diskutera problemet med Scandinavian Seaways.

När jag kom till Harwich låg båten fortfarande vid kajen. Jag rusade upp till terminalen och frågade om det ännu fanns en möjlighet. Det var precis fem minuter efter avgångstid. De sade att båten visserligen låg kvar, men att landgången var hissad och båten helt tillsluten. Dessutom hade jag en cykel som skulle med. Det fanns ingen möjlighet. Sedan blev personalen väldigt upptagna med att stänga kontoret för dagen.

Det enda de kunde göra för mig var att boka om min biljett. Nästa båt till Göteborg skulle avgå först på söndag fem dagar senare, varför de satte mig på en båt till Esbjerg följande dag..

Jag växlade mina sista svenska reservpengar. Allt jag hade var nu 16 pund. Hur överlever man ett dygn och tar sig sedan på en flerdygnsresa till Esbjerg längst ner i södra Danmark och därifrån till Fredrikshavn längst i norr och därifrån över till Göteborg på 16 pund, som måste växlas två gånger på vägen?

Även om jag kunde ta mig över till Esbjerg och därifrån cykla till Fredrikshavn (32 mil) kunde jag knappast göra detta utan mat. De 16 punden skulle ofelbart ta slut under vägen.

Till detta kom problemet med omedelbart förestående övernattning i Harwich. Det billigaste hotellet "Captain Fryatt" skulle sluka alla de 16 punden genast. Vem ville väl tillbaka till ett så ruskigt ställe? Det enda att göra var att ta tåget tillbaka till Cambridge, komma dit som en tiggare för andra gången och hoppas på hjälp - följande morgon. Natten måste tillbringas som uteliggare.

Det fanns visserligen också den möjligheten att samma natt cykla tillbaka till Cambridge. Emellertid måste jag boka om min biljett igen om jag skulle fara till Cambridge, och Scandinavian Seaways skulle inte öppna sitt kontor igen förrän klockan 11 på morgonen.

Det finns cirka två miljoner uteliggare i England. Jag var nu en av dem, och det kändes behagligt, för jag var ju inte ensam. Till en början låg jag på golvet i gångbron över järnvägsspåren, men klockan två kom det en gammal städare dit för att putsa upp hela terminalen. Han hade tydligen erfarenheter från förut av blottställda olyckor som missat båten, så han föreslog mycket vänligt och godmodigt att jag skulle flytta in i den stora varuhissen. Den var varmare, där kunde jag stänga om mig, och jag kunde till och med släcka belysningen. Hans råd var synnerligen gott, jag tackade så hjärtligt, och där sov jag sedan ostört med min regnjacka och kofta till huvudkudde ända till klockan 7.30 på morgonen. Att då med igenmurade ögon och en ryggsäck som en annan luffare stiga ut ur varuhissen och därmed chockera alla de betydligt mer städade mänskor som passerade gångbron, som aldrig sett varuhissen öppnas inifrån tidigare eller ens släppa ifrån sig en levande man, var en upplevelse också det. Man kan skrämma slag på andra med mindre.

3.

Efter ombokning av min biljett till fredagen (fortfarande till Esbjerg) ringde jag till Cambridge och lämnade meddelande om olyckshändelsen med det försenade tåget och om min snara återkomst. Mannen jag talade med berättade då att England just den dagen var lamslaget av en järnvägsstrejk och att mitt enda alternativ var buss.

Jag beslöt att cykla in till Colchester och där satsa på en buss. Det är bara tre mil in till Colchester från Harwich, och vägen är tämligen rak och bekväm, men staden Colchester, Englands äldsta kända stad, är lika svår att ta sig in i som att hitta ut ur. När jag äntligen fann busstationen möttes jag där av beskedet att det inte gick några fler bussar till Cambridge den dagen.

Därmed var man hänvisad till att fortsätta cykla till Cambridge via Halstead, Haverhill och Linton - en sträcka på 8 mil. Precis när jag skulle lämna Colchester passerade jag ett matställe som hette "Brahms & Liszt" med ett luncherbjudande för bara 1,95 pund. Det var som placerat i min väg, och jag stannade där. Min enda frukost hade ju varit ett glas vatten.

Vägen från Colchester till Cambridge är oerhört vacker. Särskilt anmärkningsvärt för sitt pittoreska läge är den lilla staden Halstead, som ligger utsträckt på en åsrygg med en kyrka högst upp. Vägen var lätt att cykla, och jag behövde inte stanna förrän i Linton före den sista etappen på 13 km till Cambridge, när Gog- och Magogkullarna väl var passerade, för en tepaus. De åtta milen tog inte mer än 3_ timmar inklusive tepaus. När Cambridge äntligen kom inom synhåll kändes det som en strålande seger. Jag hade inte ens ont i knäna.

Emellertid var det ytterst betänkligt att för andra gången komma till Cambridge som en ännu mer utblottad tiggare än första gången. Det stred mot alla mina naturliga instinkter och mot hela min bakgrund och uppfostran. Jag hade alltid klarat mig själv och varit oberoende av andra, det hade varit min heder och suveränitet att vara självständig, hela min uppfostran hade gått ut på detta, och nu fann jag mig fullständigt utlämnad åt andras barmhärtighet i ett främmande land. Den från början försenade båten hade förstört resan från början, men det försenade tåget till Harwich hade varit katastrofen. Något sådant hade aldrig hänt mig på någon resa tidigare. Hur skulle min vän i Cambridge reagera? Mest rädd var jag för att utsätta även andra utom mig själv för min förlägenhet.

Så fort jag fick kontakt med min vän i Cambridge löstes alla problem direkt. Det var bara att konstatera. Ryktet hade gått att jag råkat ut för en trafikolycka, men den enda olyckan var lyckligtvis tågförseningen. Alla andra problem ansågs som obetydliga.

Till lunch följande dag infann sig en mycket intressant jämnårig professor från York, en av Stephen Hawkings fem närmaste medarbetare. Som kvantfysiker hade han haft en professur i Bern men där råkat ut för obehaglig antisemitism som lett till hans avsked. Som jude var han den minst förtjänta av alla av antisemitiska intriger då han tagit avstånd från judendomen redan efter sin Bar Mitzvah. Vi hade mycket gemensamt, han var sprudlande trevlig, och av en händelse var han bara två månader yngre än jag.

Middagen intog jag med min vän på mitt favoritställe "The Little Rose" med grekisk buzukimusik i diskret ackompagnemang. Stället är både trevligt och hjärtligt och billigt och kan väl rekommenderas.

Puntandet på floden Cam förtjänar också sin utläggning. Man ska inte sätta ner staven framför sig. Då riskerar man att tappa farten och bli där. Man ska inte heller trycka ner staken i botten, för då riskerar den att bli där. Man ska inte heller släppa ner staven från så hög höjd som möjligt, för då får man aldrig upp den igen. I stället ska man lätt släppa ner staven så fort man fått den ovanför ytan och sedan kvickt dra upp den igen så fort man satt fart.

Olika nationaliteter beter sig olika vid puntning i Cambridge. Amerikanerna ställer alldeles för många frågor. "Går den här kanalen runt hela staden?" - Det är ingen kanal utan en flod, och om man far ner måste man fara upp igen. "Ser man alla collegen från floden?" Nej, man ser bara de tio främsta av trettio. "Hur lång tid tar det att se de tio collegen?" Två timmar. "Två timmar för att se tio colleges? Nej, det har vi inte tid med," och så går amerikanerna.

Tyskarna har en helt annan förfaringsmetod. En grupp tyskar har alltid en ledare, och det är han som sköter allt för de andra dumkopfarna. När han fått veta allt om puntning ger han de andra en utförlig lektion i hur det går till. Sedan stiger alla i punten, och när ledaren säger: "Setzen!" så sätter sig alla tyskarna ner samtidigt. Sedan går resten till i samma goda perfekta ordning.

Fransmännen är helt annorlunda. De har ingen ordning alls och kan inte mottaga instruktioner utan måste göra allt som de själva vill. De vill inte ens ha någon puntningspåle utan vill bara använda små paddlar. Man kan sedan tänka sig deras puntningsresa under stor oordning, alla paddlande åt olika håll samtidigt, den långsamma farten och den bristfälliga styrningen. De brukar förorsaka trafikförstoppningar på floden när deras punt lägger sig på tvären vanligen mitt under någon bro där de inte kan få någon hjälp från land.

Italienarna har helt andra problem. Deras damer har vanligen mycket stora klänningar och andra ömtåliga och opraktiska kläder utom att de har skor med väldigt höga och smala klackar, vilket medför att det tar en oändlighet innan de kommer till rätta i punten. När de äntligen kommit på plats har det gått så mycket tid att det är lika bra att de genast försöker ta sig i land igen, då det säkerligen kommer att ta lika mycket tid som det tog för dem att komma på plats i båten, om den inte ska kapsejsa. Detta är italienarna räddast för av alla av kanske relevanta skäl - en punt är mycket smalare än en gondol.

Kort sagt, det är kanske bäst att överlåta puntandet åt en erfaren engelsman, som vet hur enkelt det är.

Kvällen tillbringades i angenämt sällskap av unga studenter på en pub vid floden. Där fanns både tyskar och fransoser, en Aurelio från Catania, en grek och andra från både Canada, Amerika och Australien. I Cambridges tungt varma sommarklimat blir man bara törstigare av att dricka, varför man kan sitta på en pub hur länge som helst och varför stängningsdags klockan elva i de flesta fall är alldeles för tidigt.

Återstod problemet med återresan. Det enklaste hade varit att boka om biljetten till söndagen, då det skulle avgå en båt till Göteborg. Emellertid skulle min vän resa bort på lördag, varför jag var hänvisad till fredagsbåten till Esbjerg. I så fall, om jag tog den, skulle problemet återstå att ta sig från Esbjerg till Fredrikshavn (32 mil) med cykel för att sedan ta färjan till Göteborg. Det fanns knappast något alternativ.

Cykelturen från Cambridge till Harwich avlöpte utan svårigheter. Efter frukost på stationen tog det bara tre timmar att cykla de åtta milen till Colchester. Vinden var gynnsam tills jag nådde Halstead två mil från Colchester, och efter en välbehövlig lunch med vin i Colchester under en timme återstod de sista tre milen till Harwich. Motvinden var då besvärlig, varför turen tog 1_ timme.

Det var melankoliskt att lämna England. Den stora depressionen är betydligt mera märkbar i England (med 2 miljoner uteliggare och hög arbetslöshet) än i Skandinavien. Det kan inte hjälpas, men denna depression grep mig och blev jag delaktig i inte minst genom mina egna engelska missöden: rent praktiskt blev resan en total katastrof. Att komma fram till Cambridge som tiggare gick väl an en gång, men att dessutom behöva återvända dit som tiggare en andra gång var för mycket. Till detta kom Scandinavian Seaways märkliga behandling av mig. När jag missat båten till följd av ett försenat tåg blev jag helt värdelös i deras ögon. De gav mig en ny biljett till Esbjerg men vägrade ge mig hytt och tvådde sina händer med att ge mig så mycket hjälp att de föreslog att jag från Esbjerg skulle ta mig hem till Göteborg med egna medel, fastän de visste att jag var utan pengar. Deras hantering av mitt fall var fullständigt cynisk och gick bara ut på att bli av med mig. Att jag redan betalat full återresa ända till Göteborg med hytt betydde ingenting då att ett försenat tåg lett till att jag missat båten inte var deras fel.

I kontrast mot detta står Cambridges underbara värdskap och den behandling jag fick där. Jag var som en son i huset för den staden. Jag träffade bara underbara mänskor, och hela existensen där var som en fullständigt molnfri himmel. Desto mera synd var det att jag inte kunde stanna ända till söndagen.

--------

Men hur mycket värre blev det inte just därför att både behöva komma och återvända till Cambridge som en tiggare. Man måste ju känna sig fullständigt misslyckad, och emedan ett sådant dubbelt resehaveri aldrig hänt mig tidigare på någon resa måste ju mitt självförtroende få ett rejält avbräck.

Emellertid måste man framhålla en sak: allt var inte Scandinavian Seaways fel. De hade haft en besynnerlig otur hela sommaren. När deras flaggskepp "Princess of Scandinavia" togs ur trafik och lades på varv i Norge var detta bara inledningen. Många bilister till England anmodades ta bilen till Norge för att där embarkera på färjan till England. Då välte båten på varvet och fick fördubblade skador. Många Norgedirigerade bilister till England fick inte veta det förrän de kom fram till det norska varvet. Efter många om och men blev "Prinsessan" reparerad men måste sedan ändå gå med reducerad fart.

Jag följde ju med detta skepp till England och måste framhålla att det var den underbaraste sjöresa jag gjort. Maten ombord var ypperlig, man dränktes inte av högtalaroljud överallt utan kunde få vara i fred på flera ställen, ordningen och snyggheten var påfallande, och i vissa restauranger fick man inte komma in utan skor på fötterna eller i T-shirt. I jämförelse med exempelvis Finlandsbåtarna, med deras zigenarläger ombord, kvarliggande spyor på varje offentlig toalett, ett nattliv som ständigt bara urartar mer och mer, ett busliv utan gränser med risk för stölder och trakasserier, och så vidare, var denna båt exemplarisk. Alla hyttplatser var upptagna, och inte en enda slarvade under natten utom inne på barerna, där det ju liksom ändå hörde till saken.

På Danmarksbåten till Esbjerg var det annorlunda och mer snarlikt Finlandsbåtarna med stökigt nattliv, många golvslaggare, högtalare i precis varje hörn av båten så att man inte fick vara i fred någonstans, och betydligt sämre klass och standard. "Dana Anglia" hette båten.

Det kritiska momentet skulle uppstå i Esbjerg. Hur ta sig från Esbjerg till Fredrikshavn? Jag fick tips om en gulgrön buss 100 meter från terminalen bortom alla andra bussar. Min första lättnad var att den tog cyklar. När konduktören kom för att sälja biljetter förklarade jag exakt min situation för honom och presenterade mitt resebevis från Scandinavian Seaways med betald tur- och returresa Göteborg-Harwich inklusive cykel. Han behöll resebeviset och tog ingenting betalt. Vid Ålborg fick jag det tillbaka. Därmed sparade jag 240 danska kronor.

Nu är Scandinavian Seaways ett danskt bolag, och jag måste säga att den fria bussresan som Danmark bjöd på kompenserade alla tidigare förnedringar.

Dock måste man förundra sig över hur lätt det var i Danmark som hade varit så omöjligt i England. I Danmark släpptes jag på en fri bussresa genom hela landet (32 mil) nästan med honnör, medan i England alla tänkbara hinder lades som barrikader på varandra för min avresa. Det finns ingen logisk förklaring till detta men kanske en metafysisk: England verkar inte ha velat släppa mig ifrån sig.

Även på färjan till Göteborg hade jag kunnat komma med gratis om jag inte varit naiv och trott att jag behövt ett boarding card för att köpa min obligatoriska sherry. Den danska bussen släppte mig ombord utan boarding card, men genom att jag gav mig till känna måste jag lösa biljett. Senare visade det sig att det inte behövdes något boarding card för att köpa ens den finaste sherry.

Därmed avslutar vi Cambridgeresan med en lämplig hyllningsdikt :

Välsignade lärdomsstad, tack för din fullkomlighet.

Du är hjärtat av all tolerans och högt spirande tankefrihet.

Medan Oxford tenderar att mera studera sig själv, sin förträfflighet

och därmed i narcissistisk introversion gå mot självgodhet

strävar du, Cambridge, beständigt bortom dig själv och din härlighet.

Allt vad du redan har åstadkommit, med Milton och Newton, din skönhet,

med Rutherford, Maxwell och Hawking och andra i underbar talrikhet,

bortser du från för att hellre bemöda dig om ständig kontinuitet

och bekymra dig om världens framtid och välfärd för hela vår mänsklighet.

Oxford begrundar sig själv och förkovrar sig genom sin burgnare storhet,

där finns en solidare basis för rikedom och monopolvetenskaplighet,

medan du hellre studerar och utforskar gåtor bortom alltings möjlighet

med mänskliga resultat, såsom upptäckten av svarta hål bortom alltings orimlighet.

Tack, Cambridge, för att du har adopterat mig. Det är en ära som känns som en gränslöshet.

i 11 avsnitt med tillägget "Michael Lanciai in memoriam.")

1.

Min projekterade Tibetresa hade just stött på oanade hinder som överträffade Himalaya i oöverstiglighet, så att jag två veckor före avresan nödgats hoppa av denna resa, som skulle ha blivit mitt livs största och längsta, och som redan var den mest omdrömda, under smärtparoxysmer och besvikelsekval som endast andra som tvingats ge upp bestigningen av Mount Everest några meter från toppen skulle kunna förstå, när plötsligt telefonen ringde. Det var Arie Gelber från Hamburg. Vad tusan gjorde han i Hamburg när han hörde hemma i Sydafrika?

Det visade sig att han hade begått sitt livs misstag. Han hade lämnat sin perfekta tjänst och ställning i Durban före demokratiseringen av Sydafrika och i stället hamnat i Hamburg av alla ställen, som var betydligt sämre än Durban, och därefter hade omvälvningen i Sydafrika gjort förhållandena så mycket bättre där att han nu hade anledning att ångra sitt avsked från Durban för resten av livet, som hade varit ett paradis i jämförelse med Hamburg, som då mest liknade motsatsen. Men vi bestämde där och då i telefonen att jag skulle komma ner till Hamburg och muntra upp honom.

Han var fortfarande gift med sin enda fru, som fortfarande inte hade fått barn, och han frågade genast om jag på samma sätt fortfarande förblivit ungkarl, vilket jag hade.

Nu är det väl på sin plats att närmare förklara vad det är för mänska vi här har att göra med. Arie Gelber är inte sydafrikan utan israelit och tvättäkta som sådan, och han hör till den bästa israeliska kantorsskolan i den chassidistiska traditionen. Hans lärare var den gamle legendariske Rawitz, som dog nyligen 109 år gammal, en chassidistisk kompositör med absolut gehör som bildat denna skola, som särskilt utväljer elever åt sig bland bara de mest utpräglat musikaliska israeliska barn. Av de kantorer som jag som organist fått nöjet att samarbeta med i Göteborg 1981-86 hade Arie Gelber varit den avgjort mest tacksamma och intressanta. Det var 1983 efter Laszlo Pasztors beklagade avsked från Göteborg som vi fick Arie Gelber för ett tillfälligt gästspel, varunder han slog lock för öronen på hela församlingen, grälade med Elias Bentow när denne försökte lura honom på en del av den överenskomna betalningen, och gav sig av mitt under högtiderna för att aldrig mer komma tillbaka. Han var besviken på församlingen som mest lämnat honom ensam, som fått honom att sjunga gratis på ett bröllop och dessutom försökt lura honom på en del av den överenskomna betalningen. Utom mig var det bara en annan i församlingen han inte blev besviken på, och det var den gode försynte och universellt kunnige föreståndaren Theodor Lilienthal, som då var 75 år och bara hade några år kvar att leva. Dennes demission från ämbetet 1985 ledde indirekt till att synagogan blev utan kantor för ett farligt längre tag, så att rabbinen tog över och fick både organisten och kören skrotade.

Efter 11 år hörde alltså denne Arie Gelber av sig till mig igen när han satt i Hamburg och vantrivdes så att till och med Göteborg framstod i ett förklarat ljus för honom. Det avgjorde saken. Han blev min första hållplats på min nya stora Europaturné, som hur stor den än var aldrig skulle kunna ersätta förlusten av Mount Everest.

Hamburgs judiska församling är inte stor, och i denna tyska mammutstad finns det bara en synagoga - Hitler förstörde alla de andra, och den som nu finns är helt modern, en kal och naken betongbyggnad utan charm eller personlighet bakom rigorösa säkerhetssystem av järnstaket och patrullerande poliser. Till kvällsgudstjänsten på fredag mellan Nyåret och Försoningsdagen kom det bara 15 personer i tid, medan det gradvis infann sig fler senare. Församlingen är ortodox, där finns varken orgel eller kör, så man kan förstå att Arie Gelber kände sig ensam.

Emellertid hade han inte alls förändrats under dessa 11 år och inte hans fru heller - hon var exakt lika rund och glad fortfarande, var en exakt lika god kokerska och hade kvar samma bullrande humor - en Birgit Nilsson i en judisk kantors kök.

Det är svårt att tänka sig ett sådant par - en lång mager man av bara musik och andlighet, full av bara sång och chassidistiska traditioner, med klen språkkunnighet utom i hebreiska, tillsammans med denna frodiga fylliga matlagerska, full av humor och med alla världens språk på sina fem fingrar, en kvinna av bara charm, mat och jordisk duktighet, men de har varit gifta i femton år, har inga barn och trivs bra tillsammans, så bra att de inte kan leva utan varandra.

Även församlingen var som alla judiska församlingar ett brokigt lapptäcke av kontraster. I församlingen ingick etniska grupperingar från Ryssland och från Persien, som hävdade sina egna traditioner i kollisionskurs mot tyskarnas. Ryssarna var ett ganska roligt kotteri, som i denna ortodoxa församling struntade helt i alla ortodoxa regler och gjorde precis vad de själva ville om det så måste ske i smyg. Ett antal bodde i församlingshemmet och hade där installerat egna TV-mottagare på sina rum för ryska program som de såg på dag och natt även på sabbaten, och ingen kunde hindra dem, fastän regeln var att man bara fick se på TV i församlingshemmets salong gemensamt och aldrig på sabbaten. De ryska judarna gjorde precis som de själva ville.

De iranska judarna ställde till med mera problem, för de krävde införandet av iranska traditioner i religionsutövningen, vilket rubbade allas cirklar. De var inte populära.

Det största problemet i församlingen blev emellertid undertecknad. En goj var inbjuden till synagogan under sabbatsgudstjänsten av en ortodox kantor, och inte nog med att gojen var utan slips och gick i sandaler, han hade dessutom utbyte med de ryska libertinerna som inte drog sig för att skriva ner adresser åt honom mitt på sabbaten i synagogan, och dessutom följde denne goj med i Siddur under gudstjänsten och deltog i församlingens Kiddusch! Det var en hårsmån från skandal, och kantorn var mycket noga med att jag inte för någon skulle avslöja att jag hade spelat orgel i en synagoga i fem år. En sådan upplysning i ett ortodoxt sällskap hade fullkomnat skandalen. Ändå föredrog jag öppenhet och svarade ärligt på församlingens ordförandes frågor och avslöjade då även till och med att jag utfört den oerhörda dödssynden att spela orgel fem år i en synagoga. Han genmälde, att församlingens Kiddusch egentligen bara var avsedd för församlingen men att jag var hjärtligt välkommen att delta ändå.

Allt detta kan förefalla obegripligt för en icke-jude, och inte heller går det att göra det mera begripligt. Det är kanske därför bäst att inte fördjupa sig mera i saken.

Hamburgs televisionstorn är mer än 150 meter högt. Hissen upp till cafeterian kostar 6 mark, och där kan man trängas med halva Hamburgs befolkning och inta något smått (en kopp kaffe kostar 4 mark) till skrällande schlagermusik. För 12 mark extra kan man bege sig till den revolverande restaurangen tio meter högre upp och där sitta så länge man vill och äta hur mycket kakor man vill till en kopp kaffe.

Min värd tog mig även med till hotell Intercontinentals casino. Han var själv rouletteexpert och hade som mest tjänat 2000 mark på fyra timmar. Emellertid förde jag tydligen otur med mig, ty i mitt sällskap gjorde han bara förluster. Inte heller var jag särskilt imponerad av atmosfären eller klientelet. Alla män hade de mest gräsliga blommiga och flamboyanta slipsar på sig, och alla damer verkade bedagade och uttråkade. Tobaksröken låg tung över salongerna, och croupiererna verkade kroniskt yrkeströtta. Även här vållade jag skandal. När jag reste mig för att gå sade jag vänligt "Thank you" till croupieren bredvid mig. Det skulle jag aldrig ha sagt. Man talar inte till croupierer i onödan, och croupieren tittade mycket riktigt förvånad på mig, som om aldrig någon tidigare sagt ett vänligt ord till honom. Min värd gav mig en sträng uppsträckning för att jag vågat säga ett enda vänligt ord till en croupier.

Emellertid kunde jag även bereda mitt värdfolk en viss glädje genom att ge en liten privatkonsert i församlingshemmet. Pianot var gammalt och undermåligt, några toner gick inte att stämma, varför man måste sticka papperstussar mellan de sjuka strängarna, men det gick bra ändå, och alla var nöjda och glada.

Sedan kom kallduschen. Av säkerhetsskäl förbjöds mitt värdfolk att ha inneboende hos sig vilka de än var, så att till och med kantorns moder varit ovälkommen och körts ut om hon kommit på besök. Samma öde måste således vederfaras mig. Kantorns lilla hus i anslutning till församlingshemmet var bevakat av tre patrullerande poliser 24 timmar om dygnet, och dessa bestämde de omänskliga säkerhetsreglerna. Det var bara för mig att packa och resa vidare.

En sista intressant notis om min värde kantor: han led av ett högst ovanligt och märkvärdigt yrkesproblem. En judisk kantor måste sjunga väldigt mycket, och på Jom Kippur (Försoningsdagen, den största högtiden) måste han hålla på nästan 14 timmar i ett sträck. Det är mera krävande än Wagner. Min kantor hade en mycket stark röst, och han led av ständigt återkommande huvudvärksbesvär till följd av att han så våldsamt använde sitt huvud till resonanslåda. Han är känd för att kunna få vilken synagoga som helst att vibrera av sin starka röst. Tänk då på vilka påfrestningar hans stackars huvud måste utsättas för som resonansbotten för en sådan allt genomträngande och genomrungande röst....

Detta var nu mest för sådana som intresserar sig för musik och det judiska, men i nästa kapitel fortsätter vi resan söderut.

2.

Min reskamrat från Hamburg till München hade en del intressant att berätta om gästarbetare i Tyskland från öst. Varje dag kommer det busslaster av tjeckiska gästarbetare in i Tyskland, som arbetar för en femtedel av vad tyskar kräver i lön. Detta är naturligtvis olagligt. Dessa tjeckiska gästarbetare bor sedan i containers, och förr eller senare kommer polisen på dem, varpå de skickas hem och deras arbetsgivare bötfälls. Men det lönar sig ändå, och varje dag kommer det nya busslaster östeuropeiska gästarbetare för att fylla deras platser som just har körts ut. Dessa gästarbetare kommer mest från Tjeckien och Polen men även från Slovakien, Ungern, Vitryssland, Ryssland och Ukraina.

Om Sverige har 8-9 procent immigranter har Tyskland minst 10 procent. I storstäderna kan det finnas upp till 25 procent, och kvoten ökar hela tiden, numera mest genom inflyttade muslimer från Afrika. Ingen tycker om denna utveckling, alla vill stoppa den, men den är ekonomiskt lönsam - än så länge, vilket den dock inte lär förbli särskilt länge, då immigranternas fattigdom hämnar sig genom att utvecklas till sociala problem. Lönsamheten är som alltid bara kortsiktig.

Wien var sig likt, men en intressant förändring var noterbar. Vid Prinz Eugen-Strasse utanför slottet Belvedere brukade den turkiska ambassaden ligga. Mitt emot den tvärs över gatan brukade det stå kladdat med flamboyanta bokstäver som inte kunde tvättas bort: "Kurdistan". Det var turkarna i den turkiska ambassaden tvungna att bli påminda om varje dag. Det outplånliga "Kurdistan" stod fortfarande ingraverat med stora bokstäver på den vita muren, men den turkiska ambassaden var spårlöst försvunnen. En turkisk reträtt inför en påträngande verklighet?

Även Venedig var sig likt, men Italien hade en påfallande minskning av afrikanska besökare att uppvisa. De brukade förekomma överallt, men i Venedig såg jag bara tre (mot normalt ett obegränsat antal dussin) och i Verona bara en. Är de i avtagande? Vädret var bolmande vackert och stekhett ända fram till Vicenza, efter vilken stad ovädret tog vid med åska, dunder och ösregn. Jag kom hem till Verona med stormvädret, som var så häftigt, att när folk gick ut ur bussen och förtvivlat spände upp sina paraplyer som sina enda skydd, blåste dessa genast ofelbart aviga och sönder. Italien har haft en lång stekhet sommar utan vatten, och nu tar orkanerna vid, som efter en extra varm sommar blir extra laddade och frenetiska.

Så frätande het hade sommaren varit, att getingarna hade blivit så koncentrerat giftiga, att ett enda stick kunde medföra döden, om man inte genast fraktades till sjukhus. Detta hände en granne till oss. Ett getingstick på kinden ställde till med förstoppningar i blodet så att han hotades av hjärtstillestånd och hjärnblödning. Hade inte en helikopter genast hämtat honom hade han avlidit.

Den stora sensationen i Verona var annars utforskandet av Julias födelsedag, Julia, ni vet, hon med Romeo, som Shakespeare skrev en så vacker pjäs om, att det unga olyckliga paret blivit Veronas främsta dragplåster, bara för att Shakespeare hade en så dramatisk fantasi. Man har nu funnit, att hennes födelsedag var den 16 september (ovisst vilket år). Alltså var hon jungfru.

En annan jungfru (4 september) var den sköne Axel von Fersen, han som försökte och nästan lyckades rädda Marie Antoinette och hennes familj undan den franska förödande revolutionen, vilket behjärtansvärda och konstruktiva företag saboterades av Ludvig XVI:s dumhet och maklighet, så att omsider båda kungligheterna blev giljotinerade och Axel von Fersen lynchad, fast i Stockholm 17 år senare.

Familjen Fersen var släkt med både familjerna de la Gardie och Klinckowström. En gren av familjen hamnade i Florens ("Edwige Fersi") och blev litterär. En sista frukt på detta exotiska högadliga träd var min nya väninna Beatrice Fersen, 86 år ung, som just kommit ut med en bok om sina stora kärleksäventyr under Italiens skickelsedigra historia från seklets början till efter andra världskriget, ett liv väl värt att dokumentera.

Som min samvaro med henne i Genua blev ganska vidlyftig sparar vi berättelsen därom till nästa gång.

3.

Familjen Fersen var släkt med både familjerna de la Gardie och Klinckowström. En gren av familjen hamnade i Florens ("Edwige Fersi") och blev litterär. En sista frukt på detta exotiska högadliga träd var min nya väninna Beatrice Fersen, 86 år ung, som just kommit ut med en bok om sina stora kärleksäventyr under Italiens skickelsedigra historia från seklets början till efter andra världskriget, ett liv väl värt att dokumentera.

Hon blev lyckligt gift som ung och fick nästan omedelbart en son, men sex månader efter sonens födelse avled hennes man. Familjen hade då flyttat till Genua, och för en ung och vacker, högadlig och kulturellt rikt utrustad ensamstående moder med ett barn att känna sig till rätta i den ganska råa och vulgära hamnstaden Genua var inte lätt. Hennes tillvaro blev isolerad från början, och för att kunna behålla den rika kulturvärld hon vuxit upp med i Florens isolerade hon sig helt från Genua med dess nästan totala kulturfattigdom.

Emellertid fick hon ett äktenskap till, som blev mycket lyckligt. En betydande advokat blev hennes nya man med många internationella uppdrag, som ofta förde honom till Paris och London. Han var mycket älskad i Genua, och folk kom från när och fjärran för att höra på honom. Under tiden växte hennes son upp och blev en betydande läkare med ständigt överarbete som specialitet. Han skulle kunna pensionera sig nu men vägrar att göra det. Även hans styvfar advokaten fortsatte arbeta tills han var 85. Så fort han inte längre orkade arbeta dog han plötsligt, och Beatrice, tio år yngre än han, blev änka för andra gången.

När jag besökte henne i Genua var hon ensam, ty hennes son var på sällsynt semester med goda vänner på en rundresa i Syrien och Jordanien. Hon ringde till honom varje dag, och hon fann stort behag i mitt sällskap. Som ung hade hon varit känd för att vara mycket lik Jeanette MacDonald, och det var hon fortfarande. Hon var mycket väl bibehållen trots pace-maker, partiell blindhet och sömnlöshet, hon var sprudlande spirituell och konversant hela tiden, och hennes minne var kristallklart. Av en händelse påminde jag om hennes andre man advokaten, vi hade samma sorts skägg, en typ av skäggväxt som är sällsynt och som jag bara tidigare stött på hos en viss Paul Magnuson, avliden 1978 med också några underliga dubbelgångaregenskaper i relation till mig. Beatrice sade att det var som om hon alltid hade känt mig. Hennes storfarmor "Edwige Fersi", som också skrivit en hel del, var hennes definitiva förebild och dubbelgångare, och genom otroliga ödesmekanismer hade nästan hela farmoderns hem med släkttavlor, porträtt av litterära vänner (bl.a. Mrs Anthony Trollope, en indianska,) en flygel (ytterst väl bibehållen från 1859) och andra föremål samlats i Beatrices hem.

Detta var utomordentligt vackert högst upp i ett patricierhus just ovanför centrum. Våningen var stor med en balkong som gick runt hela våningen, och dess utsikt gav inte bara havet och Genuas berömda fyrtorn utan också ett vackert palats vid foten av bergen. Mitt framför låg Genuas kanske vackraste kyrka, ett smyckeskrin från 1700-talet, utsökt detaljerat och framför allt dekorerat i en ovanlig färgsättning, som om hela kyrkan var draperad i pastell, något som jag aldrig sett maken till. Dess färger var genomgående ljusa, men tyvärr var kyrkan omöjlig att fotografera, då den låg så inklämd mellan husen - ett vanligt problem i Italien. Man kunde barra få ett hörn här och en fasadbit där - mycket frustrerande.

Jag fick ett stort rum för mig själv med dubbelsäng och skrivbord, och jag blev uppassad av en ecuadoriansk tjänstepiga. Maten var superb, man kom in till matsalongen genom två arkader med glasdörrar, och pigan tillkallades genom en hemlig elektrisk klocka under bordet, som bara hördes i köket. Till varje måltid var tre glas dukade, ett för vatten, ett för vin och ett för dessertvin. Utom förrätt och varmrätt ingick i regel även frukt och dessert utom kaffe. Dessutom serverades te på eftermiddagen.

Det är för litet sagt att jag trivdes i detta hem. Jag var mer än som hemma, och det var den mest idealiska tänkbara miljö för att avluta mitt arbete om genuesaren Columbus, den ende store son staden har haft. Man möter honom överallt i staden genom gatunamn, segelskeppsmonument, statyer, muséer - utan Columbus hade Genua varit som Göteborg eller Liverpool. Columbus var stadens största och enda lyft.

Beatrice stod fortfarande i direkt kontakt med de högsta kulturkretsarna i Florens, och hon föreslog för mig att hon skulle ge mig en rekommendation till presidenten för Accademia della Crusca, som var hennes kusin. Denna akademi lär vara en av Italiens äldsta och förnämsta litterära akademier (från 1500-talet) med vård av språket som sitt syfte.

Via Lanciai i Florens lär ligga någonstans kring Via Calzaiuoli mitt i centrum, men den är liten och svår att finna. Beatrice kände mycket väl till den, mina föräldrar stötte också en gång på den av en händelse, och det är alltså en gata från medeltiden uppkallad efter min familj från dess storhetstid innan påvarna förstörde allt och familjen fick lämna Florens förödmjukad och ruinerad på 1500-talet. Detta är alltså inte bara en legend.

Naturligtvis utnyttjades tiden i Genua också till utomordentliga strövtåg över hela staden, upp till utsiktsplatser (liknande Corcovado), till stadens västra del (fyrtornet), hela centrum och dess labyrintsystem och ända bort till det utomordentligt vackra Nervi halvvägs till Portofino och Rapallo. På Beatrices rekommendation följde jag strandpromenaden ända från parken bortom Nervi till slottet vid Boccadasse, en utomordentlig promenad, som jag gärna gjort i Beatrices sällskap. Jag föreslog att vi tillsammans skulle fara ut till Nervi på söndagen, men hon avrådde, då det då tydligen är överbelastat med söndagsturister och dessutom förskräckligt dyrt att äta där.

Tyvärr måste jag därmed säga farväl till min goda värdinna, men jag hoppades kunna återvända till henne än en gång före resans slut. Vi får se.

4.

Från Genua blev det en påfrestande resa med nattåg (utan sovplats) till Rom. Tyvärr var Kerstin indisponerad efter en katastrofal sommar som förstört hennes trädgård (med hagel efter en förödande torka) och som tvingat henne att hålla sig inomhus i total vanmakt hela sommaren på grund av hettan. Hon skulle precis få en gäst som skulle stanna över natten, och den 29-e skulle hon resa till Sverige. Jag hoppades få träffa henne före det.

Resan gick i stället över Apenninerna till Pescara och ner till Brindisi med ett överbelastat tåg, som man fick betala extra för, fastän det var så fullt att man fick stå hela vägen (4_ timmar). I Brindisi var allting kaos som vanligt, och innan jag fick rätt papper, rätt kontor, rätt båt och rätt stämplar hade jag fösts omkring i hela staden från kontor till kontor. (Hamnkontoret hade nämligen flyttat.) Emellertid tröstade jag mig med den första goda måltid jag någonsin intagit i Brindisi, i en liten trattoria precis på andra sidan om stationen. Sedan fick man för andra gången gå genom hela staden igen för att komma ombord och iväg till Grekland. Detta var Sveriges valdag den 18 september.

Som vanligt var maten desto sämre ombord, och tyvärr kom jag över med fel linje (Adriatica, den italienska,) medan det bara är de grekiska linjerna som duger. Men så fort man var över i Grekland var man hemma igen bland goda och trevliga mänskor, bra mat och äntligen gott väder efter att ha varit förföljd av bara regn hittills. I Grekland blåste det friskt, och sikten var för en gångs skull god över havet, så god, så att man från Korint kunde se ända till Attika. Detta händer sällan. Alla öarna utanför Athen och hela Peloponnesos avtecknade sig klarare än någonsin ovanför ett hav som var blåare än någonsin, krönt av vita skumkammar överallt. Man var hemma igen.

Och vem stöter man på i Athen om inte Doktor David Braithwaite från Skottland, vän och kollega till doktor Sandy, doktor i psykologi och sociologi men liksom doktor Sandy avhoppad från allt för att i stället bli en "doktor på gatan", fri-lans socialarbetare, tiggarvälgörare, med mera sådant, men doktor David har en extra merit som höjer honom ytterligare över sina kolleger. Han är gatumusikant och så skicklig på sina flöjter att han på en liten "penny-whistle" med bara sex hål kan spela i tre fullständiga oktaver. Jag har själv hört honom göra det. Han har aldrig tagit en musiklektion utom inom det mest elementära, han kan spela 56 instrument inklusive klarinett, munspel, mungiga, alla sorters flöjter och träblåsare med mera. Han har uppträtt i grekisk television och varit mer eller mindre bofast i Grekland sedan 1976, när ett hotellrum kostade 25 drakmer och en drink ungefär 2.

Hans senaste projekt var att följande dag ta med sig ett större sällskap av bara allsköns tiggare, prostituerade, ensamstående mödrar med barn och andra mer eller mindre samhällsodugliga olyckor på en stor fest i Korint som han själv skulle bekosta och som skulle vara hela dagen, bara för att göra ett sällskap olyckliga mänskor glada för en dag. Han är fattig själv och försörjer sig bara som gatumusikant, men ändå gör han sådana saker.

Mitt i vårt samtal ringer en gammal vän till oss båda, en iranier som arbetade på mitt hotell 1990-92, en ytterst sympatisk och mjuk flykting som bara ville vara i fred. Han ringde från sjukhuset och berättade att han var döende - ett sista rop på hjälp till den kanske ende gode vän han hade och den ende som brydde sig om honom. Vi fick varken veta på vilket sjukhus han var eller vad som hänt honom så att han nu var döende. Det verkade som om han helt enkelt hade givit upp.

Doktor David har också det gemensamt med doktor Sandy att han plockar upp brittiska narkomaner på de grekiska öarna och skickar hem dem till England när han vet att de är fria från sitt missbruk. Själv kallar sig doktor David Braithwaite bara för en tiggare och en gatumusikant. Som skotte är han starkt nationalistisk och en anhängare av huset Stuart (avlägsnat från Englands och Skottlands tron 1688) som fortfarande producerar tronpretendenter trots Culloden och allt det andra. Kanske Stuartarna idag skulle sköta sig bättre än familjen Windsor. De förlorade dock tronen genom att missköta sig som huset Windsor. De avlöstes av Oranien som var bättre men som dog ut, och därefter av Hannover, som var sämre och med tiden bytte efternamn till Windsor. Säg sedan vilka skojare man skall hålla på. Familjen Bernadotte blev åtminstone vald och har i stort sett hela tiden skött sig, i motsats till grekiska, italienska, franska, tyska, bulgariska, rumänska och andra kungahus.

Ett annat hjärtligt återseende var med Freddy, den unge kubanske regissören, som måste arbeta med turism för att överleva, men han såg nu fram emot att äntligen få kunna avsluta sin fotografiska utbildning i Moskva. Han talar obehindrat grekiska, engelska och ryska utom sitt modersmål spanska, och även hans underbara fru är mångspråkig och behärskar utom sitt modersmål grekiska även spanska, franska, engelska och ryska. Freddy lärde sig flytande grekiska under bara sina tre första månader i Grekland. Detta är idealet: att behärska både ett latinskt, ett germanskt och ett slaviskt språk i Europa. Därmed är man hemma i hela Europa.

Om Kuba och situationen där ville han inte binda sig vid några uttalanden. Han menade dock att den käre farbror Castro nu hade stängt in sig i sin egen bakgård där ingen förändring längre var möjlig. Alla vet att ingenting är säkrare i politik än att vägran till förändring är den säkraste av alla dödsdomar för en politiker. Emellertid var han mycket melankolisk och nostalgisk när det gällde Kuba. Han hade inte varit där sedan 1990, och under dessa fyra år har allting förändrats. Sovjetunionen har spårlöst försvunnit, alla gamla kommunistkommissarier har övergått till att bli framgångsrika affärsmän eller maffiabröder, och Kuba står helt ensamt kvar som en patetisk skeppsbruten som överlevt sig själv och vägrat acceptera det.

Två kvällar fick vi tillsammans under underbara samtal om film och kultur, litteratur och musik, och detta förgyllde min Athen-séjour så till den grad att jag fastnade i detta tiggarnäste och fann det svårare att lämna staden för varje dag. Det var kanske mest därför jag aldrig kom iväg varken till Bulgarien eller till Konstantinopel.

Till detta bidrog emellertid flera omständigheter. Den största var att doktor Sandy plötsligt damp ner i Athen som en bomb. Jag hade talat med honom i telefon på tisdagen, han hade avrått mig från att komma till Istanbul då han själv var på väg till Athen, och som för att bevisa detta kom han flygande till Athen följande dag.

Vi hade två intressanta luncher tillsammans, vilkas samtal jag dock inte vill gå närmare in på här, då de berörs i en annan artikel. ("Doktor Sandys Aids-statistik" i Frit. nr. 26 bl.a.) Om Turkiet var för doktor Sandy ingenting gott för närvarande att säga, varför det var bättre att inte säga det. Som avkoppling från de turkiska problemen ägnade sig då doktor Sandy med intensivt engagemang åt den grekiska aids-frågan, då ju Athen kryllade av prostituerade och det låg använda kanyler i rännstenen bara man behagade titta efter. Vad doktor Sandy fann intressant med den grekiska aids-frågan var att i Grekland ingenting doldes - i motsats till alla andra länder, som i princip bara ägnar sig åt att sopa allt sådant under mattan.

Jag berättade även för honom om mitt möte med hans gamle vän doktor David Braithwaite och dennes planerade storfest i Korint för utslagna. Doktor Sandy skakade medlidsamt på huvudet. "David är en god människa men hopplöst alkoholiserad. Han har aldrig haft något egentligt syfte med sitt liv. Det är hans tragedi. Därför är han så omåttligt skrytsam av sig, som om han hela tiden måste bevisa för sig själv att han har ett egenvärde. Kanske hans räddning blir just att ta hand om kolleger i en ännu sämre sits än han själv. Det blir kanske hans livs mening." Och han var mycket tacksam för min upplysning att David bodde på hotell Pindaros vid Omonia. Ingen hade emellertid sett David mer efter Korint-festen.

5.

Något måste också sägas om de kanadensiska bröderna från den vildaste delen av Alberta. Den yngre var mekaniker och hade råkat ut för ett äktenskap som gått galet, och nu tog hans äldre bror med honom på en hälsosam resa till hälsosammare trakter. Den äldre brodern (37) hade arbetat mest på en oljerigg men till slut tröttnat på all smutsen. Han gick omkring i långt hår och en bredbrättad Vilda Västern-hatt och verkade på långt håll som världens tuffaste veteran. Men han hade ett anatomiskt mycket litet huvud och var världens snällaste man. I Grekland fotograferade de mest sådant som de kände igen från Canada, som ovanliga bilar, originella soptippar, grekiska katter som i deras ögon inte såg ut som katter ska se ut, grekisk vass som de frågade om det var sockerrör eller bambu, och annat sådant. När jag berättade för dem om konstruktionen av Akropolisbyggnaderna för 2500 år sedan trodde de att jag bluffade. "Hur kunde man bygga sådant då när man inte kan det idag?" var deras obesvarbara fråga. Men de var tydligt imponerade när det gick hem hos dem att grekerna faktiskt hade uppfunnit demokratin för 2500 år sedan, vilket de lät sig övertygas om när jag tog dem själva upp på Areopagen och visade dem hur utslitna och blankpolerade av sandaler dess klippor och stentrappor var. Stenar berättar inga lögner.

De var mina reskamrater från Patras, och jag fick sedan ta hand om dem i Athen. De hade bekymmer med sin tvätt, då de rest i två veckor och bytt kläder nästan varje dag, så att nästan hela deras stora och tunga bagage nu bestod av begagnade tvättkläder. Med min hjälp hittade de ett hotell med tvättmaskin, men där var det så kostsamt att tvätta, så de föredrog till slut att helt enkelt lägga hela sin tvätt i duschen, som fanns på rummet. Det kostade ingenting, för hotellet bjöd på vattnet. Men deras rum var mycket litet, det var knappast rum för mer än dubbelsängen, och de hade sedan väldigt mycket tvätt att torka. Samtidigt föredrog de att inta alla sina måltider på rummet. När jag sista gången såg dem var deras lilla rum i en obeskrivlig röra av torkande tvätt överallt, utspritt bagage överallt och oavslutade vindruvsmåltider överallt. Hur de fick sin nybärgade tvätt att gå ihop med alla sina oavslutade kladdiga vindruvsmåltider översteg en aning min fattningsförmåga. Vem vill frivilligt hitta vindruvor i sina skinande vita kalsonger? När det är för sent både att äta dem och att ha sittandet på dem (eller i dem) ogjort? Vindruvor och tvätt av vita underkläder är liksom varken någon klädsam eller någon aptitlig kombination. Men man kanske har en annan syn på saken vid Klippiga Bergen i Alberta, Canada.

En annan bidragande anledning till att det varken blev Istanbul eller Bulgarien på denna resa var fallet med den bulgariska ambassaden i Athen. Jag hade tänkt gå dit för att få visum till Bulgarien, och idén som sådan var idiotsäker. Det var bara det att den bulgariska ambassaden i Athen inte fanns på kartan.

Det finns områden i Athen som inte upptas av någon karta. De är liksom hemliga områden eller områden som man varken talar om eller beger sig till. I ett sådant distrikt skulle enligt hörsägen den bulgariska ambassaden ligga, men ingen kunde säga var.

Efter mycket oavbrutet forskande kom jag tillsammans med grekiska vänner fram till att enda sättet att ta sig till den bulgariska ambassaden var att ta en taxi och bara hoppas att chauffören kände till den mystiska adressen. Risken med detta var sedan att eventuellt inte kunna ta sig tillbaka till den normala staden igen. Experimentet prövades aldrig, ty efter doktor Sandys ankomst till Athen var lusten mindre än någonsin att betala ett inträde av kanske flera hundra kronor till ett land som inte var bättre än Grekland. Dessutom gick det för närvarande koleraepidemier både i Albanien, Turkiet och Rumänien så troligen även i Bulgarien.

Tre nätter hade efter dessa varierade program tillbringats i Athen, vilket var ett världshistoriskt rekord för undertecknad. Så stressad och så ekonomiskt betänklig hade min tillvaro i Athen alltid varit tidigare att jag aldrig förr tillbringat mer än två nätter där. Även nu försvann alla mina pengar som stoft för vinden, Grekland har alltid ofelbart varit mitt dyraste land, men ändå blev det den här gången hela tre nätter där. Själva hotellet (3 dygn) kostade ändå inte mer än sammanlagt 200 kronor.

Sedan vidtog den festliga returresan till Italien. Hela besättningen på M/S Poseidonia (HML) var rysk och tämligen generös när det gällde utskänkning av alkohol. När man beställde en kopp kaffe spetsad med cognac fick man själv bestämma hur mycket cognac i man ville ha. Naturligtvis sade man inte stopp genast.

Den ryska besättningen trodde av någon anledning att jag var från Israel. Många nationaliteter har man misstänkt mig för (Ungern, England, Ryssland, Tyskland, Iran, Holland, Tjeckoslovakien, Polen och till och med något kaukasiskt land men aldrig Italien, Sverige eller Finland,) men Israel var ett nytt förslag.

På tåget från Brindisi hade man oturen att hamna i en tågvagn som skakade så intensivt att det var omöjligt att läsa. Mina båda kupékamrater försökte läsa var sin tidning utan att lyckas. Ett konstant darrhänt prassel var enda resultatet. Om man inte ens kan läsa en tämligen stabil bok för skakningar på ett tåg, så är det höjden av övermod att där försöka läsa en tunnbladig och överdimensionerad dagstidning. Den måste helt enkelt vägra samarbeta på hur många olika sätt som helst, genom att vika sig, skrynkla sig, glida i händerna, osv.

I kupén bredvid var dörren sönder - den hängde bara fast upptill. Detta innebar, att för varje krök tåget gjorde slängde och slamrade denna dörr något alldeles förfärligt. Varje gång en ny passagerare till sin stora glädje fann en hel ledig kupé för sig själv och ignorerade den lösa dörren till en början lämnade han vanligen frivilligt denna kupé vid nästa station med all sin entusiasm och glädje fullständigt bortblåsta. Ingen kunde åtgärda dörren fastän många brukade våld. Den slängde och slamrade öronbedövande hela natten, varunder tåget snart blev så fullt att somliga fann sig tvungna att överlåta sig åt denna kupés muntra oväsens oavbrutet skottlossningsmässiga godtycke. Följande morgon verkade dessa stackars offer tämligen bedövade och avslagna, som om de tillbringat en natt på operationsbordet utan bedövning.

6.

Det finns väl ingenting underbarare i Europa än att komma till Venedig tidigt på morgonen och uppleva hur hela lagunstaden vaknar. Före klockan åtta finns det inga turister, nattens fuktiga disighet hänger som ett flor över hela staden, vattnen är lugna och stilla, och endast en och annan gondol fraktar varor. Småningom börjar ett stilla oväsen, gatumånglarna öppnar sina stånd och börjar höras, vaporettorna sätter i gång, ljuset blir klarare, och en och annan turist börjar komma ut från sina tillhåll för att snart fylla morgonkaféerna, som doftar av espresso och capuccino med croissants och toasts. När även alla de japanska turisterna kommer ut är det färdigt. Då brummar sedan motorer på varje kanal, det börjar bli trångt i gränderna, en viss stress präglar alltid den ängslige turistjapanen i Europa, och meningen med hela hans besök verkar vara tillfredsställelsen att få göra gruppfotografier. Japanerna ska alltid fotografera sig i grupp mot en autentisk bakgrund, som om det gällde för dem att verkligen bevisa för andra japaner att de faktiskt varit på det noga fotograferade stället i fråga. Man får förstå deras noggrannhet mot bakgrunden av exempelvis Marco Polos problem när han kom hem från Kina år 1300 med nyheter om papper och tryckpressar, kol och miljonstäder, utan att ha haft någon fotograf med sig. Man får vara väldigt försiktig med dessa japanska turister så att man inte saboterar deras minutiösa gruppfotografier, vilket är lätt gjort, ty de uppträder överallt.

Sedan är hela staden bara ett stort sammelsurium, ett turistkaos utan metodik, en marknad av bara fåfänga turistprylar till 90 procent, en trängsel och en oframkomlighet som ingen står ut med men som alla deltar i. Då är det bäst att lämna Venedig.

Underbarast denna morgon i Venedig var dock att få sitta inne i Markuskyrkan medan stället ännu var en kyrka. En stilla gudstjänst pågick i gryningen till härligt orgelackompagnemang, som på ett påfallande sätt framhöll och illustrerade den berömda akustiken i Markuskyrkan, som på 1600-talet under Claudio Monteverdis tid gjorde denna kyrka till musikens centrum i Europa. Men snart var gudstjänsten över, portarna öppnades, och turisterna strömmade in som en syndaflod - alla ville komma först. Och mest bestod syndafloden av ivriga japaner, som konkurrerade ut alla andra genom sitt effektiva system att hålla sig till sina ogenomträngliga grupper.

Sedan vidtog den stora familjefesten i Verona. Lördag kväll trängdes åtta anhöriga inne i Idas, min fars kusins, pyttelilla butik för slipsar, halsdukar, näsdukar, scarfar och handskar (utom mycket annat sådant) och pratade i munnen på varandra. Hennes son Paolo (47 år, framgångsrik ingenjör med fyra barn och tillgång till två sommarställen, storrökare,) en stor skämtare, hade den mycket goda nyheten att han plötsligt på en gång slutat röka för två månader sedan och därefter aldrig mera rökt en cigarett. Denna plötsliga totala omvändelse från ett lastbart liv tycks delvis ligga i blodet. Hans far var storrökare i 30 år och därtill skådespelare, som från torsdag till söndag aldrig sov och bara levde på kaffe, tobak och sprit. Detta ledde omsider till magsår. Doktorn sade strängt till honom att han omgående måste sluta med både kaffe, tobak och sprit om han ville leva, och han lydde genast order. Sedan dess har han aldrig mera rökt, druckit kaffe eller sprit utan i stället utvecklat sig till en kvalificerad vinkännare.

På söndagen bar det av upp till bergen med nya fester. Söndagsmiddagen tog sex timmar av vilka fem gick åt till bara olika sötsaker, viner, desserter, såsom kastanjer inlagda i sprit, och ett oändligt prat om allt mellan himmel och jord under ständigt skiftande av gäster, som kom och gick i stafett. Även här var vi åtta.

Sedan bar det av till Rom, där jag äntligen fick träffa Kerstin strax innan hon skulle resa hem till Värmland. Hela hennes sommar hade varit förfärlig, på två månader hade hon inte kunnat gå utomhus på grund av den afrikanska hettan, och sedan hade det i slutet av juli kommit en lokal hagelskur med hagel stora som tennisbollar, som förstört hela hennes trädgård och framför allt hennes vingård. Ännu värre hade hennes grannar drabbats. Hagel mitt i sommaren är en katastrof för detta underbara jordbruksdistrikt, där även Cato och Cicero hade sina vingårdar, som normalt producerar något av det underbaraste i odlingsväg som man kan få i Italien. Det räcker kanske med att nämna de intilliggande byarna Frascati, Colonna och Palestrina.

Mitt i denna bedrövelse hade Kerstin och jag en underbar samvaro med livliga diskussioner om Lobsang Rampa, Annie Besant, Alice Bailey, Paul Brunton, madame Blavatsky och alla andra åt det esoteriska hållet. Hon beklagade min havererade Tibetresa lika mycket som jag, men låt oss hoppas det kan bli av någon annan gång i stället. Hennes helt vegetariska mat var min bästa middag i Italien hittills, så att frestelsen att bli vegetarian nästan blev övermäktig. Man känner sig ovillkorligen mer och mer dragen åt det hållet efter ständigt alltfler hälsokickar i rätt riktning som resultat av vegetariska erfarenheter i främst Indien, Grekland och hos Kerstin. Kerstin kämpar ensam för sin existens mot dolda fiender i form av hänsynslös byråkrati som försämrar pensionen för alla gamla samtidigt som skattetrycket ökar som ett slags psykologisk inkvisitionstortyr, som bara drabbar de försvarslösa. Men i allt detta är hon underbart ungdomlig och spirituell och verkar nu vara på väg mot ett slags förnyelse och pånyttfödelse. Vid sidan av doktor Sandy är hon min enda betrodda hälsoexpert, och hennes diagnos bekräftade doktor Sandys. När doktor Sandy tog min puls och blodtryck i Athen var pulsen 59 och blodtrycket 110/75. Kerstin bekräftade att jag var i bättre form än för ett år sedan. Hon kände inte ens längre något skriande rop på hjälp från mina överkänsliga ständigt magsårshotade inälvor. Healing är hennes specialitet, det har den alltid varit, hon ärvde förmågan av sin far, och hon ställer alla zonterapeuter som jag känner i skuggan. Hennes liv som änka med italiensk pension och stort hus med gård är inte lätt, men hennes moral är den bästa tänkbara och vida överlägsen de flestas.

7.

En helt annan dimension av livet möter en i Palermo. Det är en avgrund. Det som ligger närmast till hands är att bli rädd och fly. Men om man kommer över denna helt logiska skräck för Siciliens "terribilitá", vilket är en hög tröskel att bestiga, så kan man sedan aldrig mer vara utan Sicilien i sitt hjärta.

Bättre kan då Siciliens mentalitet uttryckas i musik. Låt mig få citera min musikaliske professor i Palermo:

"Musik är konsten att bemästra helvetet. Dante visade oss vägen. Det enda som alltid kan bemästra barbariet, den mänskliga brutaliteten, den naturliga råheten, det totala mörkret, ja, själva maffian, är den disciplinerade skönheten genom främst poesi eller musik. Det är detta Beethovens liv handlar om. Det är det Dantes hela diktning handlar om, när han i poetisk formfulländning sätter hela kyrkan på plats efter tusen års kyrklig diktatur och godtycke. Men Dantes diktning har sina rötter i Palermo, där den italienska poesin föddes, där italienskan blev ett litterärt språk, och där tankefriheten föddes under Fredrik II:s, Stupor Mundis, den siste italienske kejsarens och den störste kättarens ledning.

Men musikens liv är inte lätt, i synnerhet inte idag, när all skön musik har överröstats av hjärntvätt genom TV och etablerad rockmusik överallt. Liksom din väninna i Genua menar att Dante om han levde idag aldrig skulle få något publicerat, så skulle Beethoven om han levde idag aldrig få en chans utan genast sättas på sinnessjukhus. Mozart skulle dö ännu yngre och få ännu mindre utgivet och presenterat, Berlioz skulle skrattas ut, Wagner och Mahler skulle lynchas, och endast mästare som Verdi, Puccini, Cilea och Bellini skulle ha någon chans, och bara i Italien. Musikens enda sätt att överleva idag vore om mänskligheten äntligen växte upp och insåg rockmusik-oväsendets totala värdelöshet.

De flesta riktiga musiker idag överlever genom klosterisolering. De sluter sig inne i sina egna världar, som Bach, och kommer frivilligt utanför det värdelösa modets värld. De får kämpa ensamma mot en överväldigande övermakt av ignorans för att överleva, men om de är riktiga musiker klarar de av det.

Det finns bara ett brott som en riktig musiker kan begå, och det är att ge upp. Om han slutar musicera av andra skäl än med ålderns rätt ger han upp sin själ i förtid. Han bara måste fortsätta spela så länge han lever, ty annars väntar honom ett öde värre än döden, nämligen att inte kunna förlåta sig själv. En riktig musiker som ger upp är därför ett svårare fall än en självmördare. Döden är lättare än för en riktig musiker att ge upp musiken.

Musik är därför även att gå till rätta med sig själv, ett slags terapi, som bearbetar överkänslor och som disciplinerar det undermedvetna. Exempelvis finns det inget bättre medel än musiken när det gäller att bearbeta sorgen och vända denna i konstruktiv riktning. Se på alla Requiemmässor som komponerats, av vilka Verdis är den förnämsta, en tonsättare av gigantiska sorger, och Brahms' kommer som nummer två, också en man av gigantiska sorger. Är något parti ur något Requiem mera gripande än Mozarts Lacrymosa, de sista toner han komponerade i livet på den absoluta gränsen till döden? Musik har en förmåga att ta upp och ut det allra djupaste i människan, mjuka upp det, förädla det, lösa alla knutar och förlösa själen. Ingen annan konstform har samma förmåga att utveckla människans yttersta andliga resurser och vända hennes största svårigheter och prövningar till en andlig seger över allt ont, fåfängt, världsligt och dödligt." - Professor Bellassai.

Som illustration till Palermos avgrunder kan anföras den tidningssida som värden på mitt pensionat lagt ut åt sina gäster till att lägga sina skor på. Artikeln på sidan handlade om ett Aidsfall som levde på Palermos gator. Hans föräldrar var döda, han hade inga släktingar, och hans fru var heroinist och lika hemlös och fågelfri. Ingen kunde ta hand om dem, och ingenting kunde hindra dem från att fortsätta leva öppet med aids och heroin. Sådant stod med stora rubriker att läsa om i Palermos dagstidning, och en hotellvärd drog sig inte för att lägga ut sådana artiklar åt sina gäster från Norden att lägga sina skor på, så att de måste se och läsa artikeln om de tog av sig skorna.

Mina goda vänner i Palermo hade flyttat in i en större våning. De hade redan ägt den i fem år, men den hade varit uthyrd redan innan de köpte den. Den italienska lagen har ett maximalt skydd för boende, hemfrid och hyresgäster. Därför kunde inte mina vänner bli av med sin hyresgäst förrän efter fem år. När hyresgästen äntligen flyttade lämnade hon inte husets nycklar ifrån sig utan tog dem med sig, så att husets ägare måste bryta sig i sitt hus. Detta befanns då vara i ett obeskrivligt tillstånd. Hyresgästen hade systematiskt förstört allt som gått att förstöra och tagit med sig allt som gått att ta med sig inklusive dörrhandtag, golvplattor, badrumskranar, skåpdörrar och balkongräcken. Sedan hade mina vänner fått tillbringa hela sommaren (århundradets varmaste med temperaturer uppåt 40 grader) med att reparera och restaurera sin våning. De hade fullständigt slitit ut sig men redan klarat av hälften av arbetet.

Som gäst under sådana omständigheter ville jag inte ytterligare belasta dem utan lämnade därför Palermo efter bara två nätter. Emellertid ledde just detta till att jag fick träffa ytterligare en intressant sicilianare som var vitt berest och hade en lång livstids erfarenhet bakom sig.

Han berättade lyriskt om det gamla Palermo hur det hade sett ut före kriget. På den tiden när man reste upp till Monreale var staden inte större än en tredjedel av sin nuvarande yta, och större delen var grön med vackra villor och grönskande trädgårdar. När man då blickade ut över Palermo från Monreale möttes man av en sagolik doft från alla trädgårdarna. Staden var då ett paradis och kallades då av palermitanerna själva för det Gyllene Hornet ("La Conca d'Oro"), ty så rik och blomstrande av skönhet och fägring var staden.

Sedan kom kriget med bombning av hela hamnen och sedan återuppbyggnad med 60-talets hänsynslösa exploateringspolitik för främjandet av funktionalismens totala stillöshet. Palermo blev en storstad av kala skyskrapor, villorna och trädgårdarna revs och förstördes, vad expansionspolitiken inte förstörde förstörde i stället den omänskliga trafiken, och när man idag blickar ut över Palermo från Monreale ser man bara skyskrapor och en ständig smog som stinker. Aids- och heroinproblematiken har sedan kommit under 90-talet. Bara för två år sedan kunde jag tillfredsställande konstatera att Palermo fortfarande var fritt från sådant.

8.

Min gamle sicilianare berättade även om Italiens stora Öresundsprojekt, bron över Messinasundet, som nu varit under planering i 40 år. Avståndet är relativt litet över sundets smalaste del, och redan araberna försökte för 1000 år sedan bygga ett slags pontonbro med stockar, men strömmarna var för starka, och ingen kamel lyckades ta sig över levande. Strömmarna är fortfarande för starka för att kunna möjliggöra vare sig några bropelare eller något tunnelbygge. Enda möjligheten vore att bygga bron med ett enda spann tvärs över, men då återstår den ständiga jordbävningsfaran. 1908 förstördes hela Messina med 50,000 offer. Tsaren sände ut ett hjälpfartyg för att rädda överlevande, och det kom sicilianarna ännu ihåg när Gorbatjov besökte Sicilien för ett femtal år sedan, varvid han och Raisa hedrades särskilt för tsarens hjälpinsatser 80 år tidigare.

Han visste också allt om Kennedymordet och att den som vetat mest om Kennedymordet hade varit president Richard Nixon. Faktum är att ingen vann så mycket på Kennedymordet som han. Om bröderna Kennedy hade fått leva hade Nixons karriär varit slut. Efter John F. hade Robert blivit president och sedan Edward. I stället mördades John F. och Robert, och sedan räckte med att arrangera en skandal för att även Edward skulle vara ur leken. Min man på Sicilien menade att det alltid varit demokraterna som byggt upp Amerika och utvecklat dess demokrati medan det alltid varit republikanerna som gjort motsatsen med att framför allt värna om vapenindustrin och skjutfriheten. Att John F. Kennedy mördades för att han ville stoppa Vietnamkriget (enligt Oliver Stones film) var om något ett motiv som gick hand i hand med Richard Nixons och republikanernas politik. Hade inte Richard Nixon stoppats genom Watergateskandalen hade kanske Vietnamkriget kunnat fortsätta till 1989 minst.

Han visste också allt om de olika amerikanska maffiorna. Han hade respekt för den grekiska, den hebreiska och den irländska maffian, ty dessa var politiskt etablerade och hade sina tentakler ungefär så högt upp i kongressen och senaten som det bara var möjligt. Den italienska maffian hade nått sin höjdpunkt med Al Capone och hade aldrig kunnat etablera sig politiskt, varför den var dömd till att förbli underjordisk och ledande bara inom division B. Mest oroad var han av de kinesiska och de puertoricanska maffiornas expansion genom mera omänskliga metoder. Kineserna i synnerhet hade en otäck förmåga att klä sin grymhet och brutalitet i sofistikerade former. Puertoricanerna var bara konsekvent livsfarliga i synnerhet på natten. Andra maffior i Amerika ansåg han det onödigt att spilla ord på.

Mest beklagade han dock hela världens utveckling efter 1945 medan han nostalgiskt prisade tiden före, då brist på mat och ständiga krig tvingat folk till att arbeta och göra rätt för sig, vilket gjort dem lyckliga. På den tiden, berättade han, sjöngs det överallt, folk var friska, man rörde sig mest till fots även om det gällde att tillryggalägga några mil, och man var nöjd och lycklig med bara litet. Efter Marshallhjälpen har det aldrig mer förekommit ren materiell nöd för hela folket, man har i stället blivit bekväm, ingen går längre någonstans utan man kör bil om det så bara är 100 meter, och alla är sjuka och olyckliga. Ungdomen sjunger inte längre utan går i stället och öronbedövar sig med rockmusik och går och drogar sig på diskotek och blir kriminella.

I stort sett skyllde han allt på de rika. "Det är alltid de som har pengar som cyniskt och hänsynslöst satsar dessa på exploatering i varje tänkbar form, socialt genom utnyttjande av ungdomen för främjandet av dålig musik och spridandet av droger, globalt genom miljöförstöring, politiskt genom vapenindustri och varje form av underblåsande av våld, och ekonomiskt genom korruption. I början på 60-talet hade världen en mycket lovande mänsklig utveckling genom personer som påven Johannes XXIII, Dag Hammarskjöld, president John F. Kennedy och Martin Luther King. Om dessas insatser för en bättre värld hade fått fortsätta ostörda hade det kalla kriget slutat tjugo år tidigare. Bakslaget började med mordet på Dag Hammarskjöld genom agenter för ekonomiska och politiska intressen i Afrika, påven fick inte leva länge och även en annan lovande påve undanröjdes snabbt, bröderna Kennedy mördades, och även Martin Luther King mördades. I stället främjades den amerikanska vapenindustrin in absurdum genom Vietnamkrigets vansinniga överdrifter och övergrepp och därmed även alla andra världens vapenindustrier, och hela 60-talets fredsrörelse kom av sig. Därmed försenades det kalla krigets slut med minst femton år. Det var bara Tyskland och Japan som var kloka nog att i stället för att satsa på krig och vapenindustrier satsa på fred och fredsindustri. Därför blev de med tiden så farliga ekonomiska stormakter. Framtidens krig har redan börjat, de är helt och hållet ekonomiska, och det håller redan på att växa fram ett nytt kallt krig av helt och hållet ekonomisk art mellan England och Tyskland och dels mellan USA och Japan. Denna utveckling måste bevakas och följas noggrant, ty var kommer Frankrike och Kina att ställa sig?" Han menade kategoriskt, att där pengarna finns, där finns ondskan, där finns initiativet till krig och diktatur, där finns all korruption och destruktivitet, och där finns makten som bara kan missbrukas.

9.

Återresan från Sicilien till Italien (två olika länder) blev som vanligt rena cirkusen. Jag hade två kupékamrater av vilka den ena reste med falsk biljett och den andra smugglade en katt i en kartong med andningshål, varför han måste ha fönstret öppet hela vägen till Torino. Båda (alla tre) skulle dit. Naturligtvis gick det inte i längden att dölja för konduktören att det var en kattfripassagerare i kartongen, då katten trots den friska luften gjorde ideliga utbrytningsförsök, men konduktören var mänsklig och förbisåg att katten inte hade löst biljett. Mitt i natten stannade tåget, och alla konduktörer steg demonstrativt av och lämnade perrongerna utan att säga någonting till passagerarna, som lämnades i total förvirring. Snart ryktades det om strejk, och inom kort kokade hela tåget av förargade passagerare som hjärtligt fördömde allt evinnerligt strejkande i hela landet. Efter två timmars förhandlingar övertalades konduktörerna och lokförarna att träda i tjänst igen, och tåget blev bara två timmar försenat av den plötsligt improviserade strejken. Sådant hör till normaliteterna i Italien, där ett tåg från Palermo till Torino ej sällan försenas med 24 timmar, och då kan passagerare få stå hela vägen. Det hade hänt den ena av mina kupékamrater. Även på detta tåg förekom det en trasig dörr i vagnen som för varje tunnel slog till ordentligt och väckte alla i hela vagnen. Tunnlarna mellan Palermo och Torino är väl några hundratal.

Den vilda södern i Italien tar vid där IC-tågen slutar, nämligen vid Bari och Neapel. Söder därom ansvarar staten inte längre för ordningen i tågen. Vad som helst kan hända, vilka förseningar som helst kan inträffa, och vi hade tur som bara råkade ut för en plötsligt improviserad tågstrejk mitt i natten.

Likväl kunde åtskilliga förbättringar i förhållandena på Sicilien med tillfredsställelse konstateras. När jag först kom till Sicilien 1990 var maffian allsmäktig, och alla mänskor levde under butter tystnad och fruktan. Följande år började saker hända, och islossningen började bryta upp ordentligt under hösten, när vanligt folk äntligen plötsligt beslöt sig för att inte längre acceptera maffians utpressningar. Sedan blev det storstädning i hela Italien, och 1993 började hela regeringen hamna i fängelse. Nu i år såg jag för första gången en levande och blomstrande turism på Sicilien. Min gode vän Nino har särskilt arbetat för detta, och han börjar nu bli nöjd med resultatet, då det tydligt börjar märkas. Redan förra året började turismen märkas ekonomiskt så långt in på Sicilien som i Cefalú, och nu drällde det av lösa turister till och med i hela Palermo. Den ödsliga katedralen var packad med utlänningar omkring alla dammiga gravar, och svettiga blonda nordeuropéer med sina normala skrymmande otympliga berg av ryggsäckstorn och -pyramider kom ångande fram som lokomotiv på de smutsiga glödheta gatorna helt frivilligt.

Sicilien blev också resans musikaliska höjdpunkt. Kanske var det även här som den västerländska musiken hade sitt upphov liksom poesin hade sitt. När man hör den sicilianska folkloristiken med dess utomordentligt dansanta karaktär (med tyngdpunkt på tarantellan) måste man bli dödligt smittad, och omusikalitet är en omöjlighet på Sicilien. Från dessa sprittande rytmer och melodier kommer säkert även sardanan (via Sardinien till Katalonien), flamencon (via araberna), den klassiska serenaden och den vanliga dryckesvisan. Vincenzo Bellini och Pietro Mascagni var båda sicilianare, och i deras operaspråk finns hela den utomordentligt musikaliskt rika sicilianska färgskalan.

Den mest älskade operan i Italien är emellertid förvånansvärt nog Verdis "La Traviata" (på en fransk roman). Sedan kommer "Aida" (egyptisk) och "Tosca" (äntligen romersk). Nummer fyra "Barberaren i Sevilla" är också fransk till ursprunget liksom femman "Rigoletto" (Victor Hugo). Nummer sex är åter fransk, "La Bohème", medan nummer sju, "Madama Butterfly", är anglosaxisk-japansk.

Den andra helt italienska operan kommer först på åttonde plats, "Cavalleria Rusticana" (Sicilien), och bland de följande åtta märks ännu en Rossiniopera, två operor av Vincenzo Bellini, Leoncavallos "I Pagliacci", en Donizetti och, märk väl, på tionde plats en för oss helt okänd opera av Cilea "Adriane Lecouvreur", ytterligare ett franskt tema.

Anmärkningsvärt är att varken Verdis "Trubaduren" eller Puccinis "Turandot" finns med bland de sexton främsta. Däremot finns "Otello" men sedan inga fler operor av Verdi. Ingen utländsk opera finns med bland dessa sexton favoriter medan de flesta utan konkurrens domineras av franska teman.

Emellertid är väl den napolitanska skolan den viktigaste för musikens utveckling i Italien. Den stora portalfiguren var Alessandro Scarlatti (far till Domenico), som med sina Concerti Grossi öppnade dörren för hela orkestermusiken. Det var även här Bel Canto-sättet att sjunga kom till med hela operaskolningen. Alla de mest älskade italienska sångerna kommer från Neapel, som "Santa Lucia" (en udde i Neapel, som denna barcaroll handlar om,)"Torna a Surriento", "O sole mio", "Funiculí funiculá" och tusentals andra.

Detta var nu litet om italiensk musik för omväxlingens skull i en reseskildring i stället för bara äventyr, möten och samtal, men mera skiftande och brokig för att inte säga bråkig än musiken i Italien är tyvärr den italienska politiken, varför vi uppskjuter dess betänkliga dissekering till nästa gång.

10.

Vad ska man då säga om den italienska politiken? Mycket har hänt under det senaste året, och det var med spänning som jag såg fram emot att få orientera mig i den nya situationen.

I stort sett håller Berlusconi en god fasad, han har tagit sig an Italiens fall och åtagit sig att göra någonting åt saken, så varför inte låta honom göra det? Hans båda hjälpredor är Umberto Bossi och Gianfranco Fini, båda representanter för högerpartier, det förra ett populistiskt missnöjesparti för norra Italien som vill slippa bördan av den fattigare södern, och det senare ett nytt fascistiskt parti. Detta har oroat hela världen. Emellertid är det inte så illa som det verkar. Umberto Bossi är på fallrepet, han är en arrogant viktigpetter som bara tilltalar egoister, och hans dagar är nog räknade. Gianfranco Fini däremot är en säker politiker vars aktier är i stigande. Hans seriösa konstruktivitet har väckt folkets tillit och beundran, och jag träffade inte någon som hade annat än gott att säga om honom. Håll ögonen på honom! Han är intressant.

(Sedan detta skrevs för nu nästan ett år sedan har mycket hänt. Berlusconi har fallit och är numera tämligen impopulär och föraktad: ingen tror på honom längre. Bossi har lyckats klamra sig kvar stödjande sig enbart på de rikas missnöje i norra Italien med kostnaderna för söderns tilltagande fattigdom och utarmning, medan Gianfranco Fini gått från klarhet till klarhet: han har lyckats göra sitt "nyfascistiska" parti fullkomligt rumsrent och har trots sin ungdom befäst sin ställning som Italiens enda populära politiker.)

För övrigt väntade mig bara problem i norra Italien, mänskorna blev svårare, livet blev dyrare, kontakterna blev färre och allt blev tyngre, som om norra Italiens bättre välfärd endast medfört att livet blivit svårare och mänskorna olyckligare. I Genua skulle min väninna och kollega opereras, och jag fick vilseledande uppgifter om saken, så att den ena menade att hon låg på sjukhus och den andra att hon bara var bortrest. Jag fick aldrig klarhet i saken. En läkare menade att hon skulle ha en ögonoperation men först om tre-fyra veckor. Till dess skulle hon vara bortrest på obestämd tid. Jag skrev ett vänligt brev till henne.

I Verona fick jag tyvärr inte tag på min stor-onkel Michael, 87 år, som hade varit sjuk när han senast uppenbarat sig i tillvaron för ett halvår sedan, och min närmaste kusin skulle opereras i hjärnan. Hennes fall var lika intressant som brydsamt. Hon är 40 år och har lidit av epilepsi under de närmaste 20 åren. Hennes föräldrar har gjort allt för henne och aldrig förtröttats i att leta efter kunniga specialister åt henne, de har varit i Paris med henne och spekulerat i Gamma-Knife-metoden i Stockholm, men ingenting har lett någon vart. Hon är en hårt arbetande lärarinna i främst geologi, och tyvärr har hennes "petit mal" blivit värre med åren, så att hon nu får anfall nästan varje dag, ibland fyra om dagen. Detta är ju inte så bra för en lärarinna. Nu har experterna i Verona kommit på en metod att bota henne då de äntligen kunnat fastslå en säker diagnos: en benign tymör helt nära nervcentret i hjärnan. Den kan nu opereras med mikrokirurgi, en ytterst långsam och precisionskrävande thrilleroperation med mikroskop och lupp, som har sina risker - hon kan bl.a. få stamningsbesvär efteråt. Men hon har beslutat sig för att göra det då det enda alternativet är att tumören växer och besvären förvärras. Valet är väl ungefär som mellan hängning och elektriska stolen med den skillnaden att man överlever, men i vilket skick?

(Hon opererades i början av mars i år. Hennes kloka lärare poängterade med eftertryck att det viktigaste av allt i operationen var hennes egen inställning och attityd till det hela. Detta fick henne att mobilisera den tappraste tänkbara motståndskraft och beslutsamhet, och operationen lyckades över all förväntan. Inga stamningsbesvär eller andra bieffekter uppenbarade sig, hon var klar i huvudet genast efter uppvaknandet ur sin totalbedövning, och alla har sedermera kunnat vittna om hur otroligt vital hon har blivit, som en helt ny människa. Det viktigaste är att hon tar det lugnt i ett halvår, och jag får troligen träffa henne härnäst under resan i september.)

Roligare samtal hade jag med min andra kusin, skämtaren, som rest i Norge för ett år sedan och blivit mycket imponerad, i synnerhet som han hade haft den otroliga turen att helt och hållet slippa regn. Han hade blivit alldeles överväldigad av Norges så pålitligt konstant vackra väder. Annars brukar det ju regna 200 dagar om året i Bergen, där han hade varit mest. Han ville därför till varje pris tillbaka till Norge, men nästa gång lär han inte slippa lika lätt undan regnet.

Den största muntrationen i Verona var emellertid en hund. Veronas främsta turiststråk heter Via Mazzini. Det är en smal gågata, och där trängs hundra tusen mänskor, mest turister, varje dag. Där mötte jag mitt på dagen en stor hund, som några yngre mänskor tanklöst introducerat i turisttrafiken, och helt plötsligt satte sig hunden i gatan, vägrade låta sig rubbas och avlade visitkort av den absolut största och läckraste sortens de luxe - en hel rad av porösa gulbruna jättebiffar, precis mitt i den smalaste delen av gatan, där med nödvändighet alla turister måste trängas som värst. Alla som blev medvetna om situationen i tid för att kunna ta en lämplig omväg skrattade medan de andra....kort sagt, så att säga, blev förda vart de inte ville. Pestsmittobärarna i Indien blev väl knappast så illa sedda som de arga klafsarna på Via Mazzini - väl intrampad i klaveret har man ju bara att stryka och stampa av sig på lediga delar av gatan, som då genast även de blir kontaminerade i förödande och förargelseväckande grad. Nog sagt. Låt oss byta samtalsämne, som det heter i finare salonger.

En trevlig lunch hade jag med min kusin Alberto och hans familj, varunder han bjöd på gott vin, brandy, grappa och fyra starka koppar italiensk espresso med cognac. Han ville i detalj veta allt om mina sysselsättningar, musikaliska uppdrag, min tidning och hur jag fick det hela att gå ihop ekonomiskt med mina vidlyftiga resor, vilket han inte kunde få. Mina Europaresor har sedan 1991 (sju stycken) gått på mindre än 6000 kronor för en månad, och detta mått verkar hålla. Slutresultatet för denna resa kvarstår ännu att färdigställa men kan klara sig under 5500 på grund av tur. Alberto är en typisk Lanciai i sin konsekventa ekonomiska realism och genomskådar genast mina ekonomiskt svaga punkter, liksom också min fars kusin Ida är den enda praktiska realisten i sin familj. Paolo, hennes son, ingenjören-skämtaren, har vår näsa och är litet åt samma håll.

Till slut fick jag åtminstone även prata med min stor-onkel Michael i telefon. Han svarade efter tionde signalen (efter att jag ringt varje halvtimme halva dagen) och hade då precis kommit in genom dörren efter ett läkarbesök. Han är snart 88, har smärtor i hela kroppen, svullna ben, ont i lederna och är stamgäst på sjukhuset men håller i gång ändå, reser på lustturer, styr och ställer för fullt med vad han hinner och är aldrig hemma. "Så länge man känner smärtorna vet man ändå att man lever," menade han.

Tyvärr nåddes jag även av ett sorgebud - Marcello Cecchini var död. Min gode vän från Pisa hade efter att konsekvent ha bränt sitt ljus i båda ändor genom omåttligt bergsbestigande, ständigt överarbete, ständigt accelelerande rökning och ständigt tilltagande alkoholkonsumtion slutligen dukat under för en vilt protesterande lever, som protesterat ihjäl sig. Ändå hann han överleva sig själv många gånger.

Han var även Achilles goda vän, och det var bergsbestigning som var vår gemensamma nämnare. Achille är nu 74 år och har i hela sitt liv drömt om att få komma till Tibet men har ännu inte varit där. Han har ett ansenligt tibetanskt bibliotek med böcker av Tucci, Maraini, Lobsang Rampa, Heinrich Harrer, Dalai Lama och många andra. Professor Tucci hade varit den ledande auktoriteten inom tibetansk kultur och hade i många år lett ett betydande asiatiskt kulturinstitut i Neapel, som hade deklinerat efter hans död. Nyligen hade det också varit en betydande tibetansk konferens strax norr om Verona med Hans Helighet Dalai Lama närvarande, där finns ett betydande buddhistiskt centrum, och Achille antog att Dalai Lama därför nu befann sig i det tibetanska klostret i Schweiz.

11.

Tåget till Wien kryllade av australiensare. När turistsäsongerna tar slut efter september blir det australiensare, kanadensare och Nya Zeeländare som dominerar turismen i Europa ända fram till april, och man träffar på dem i alla omöjliga sammanhang och avkrokar, ofta vilsna i Östeuropa, ofta utblottade genom slarv och äventyr, men alltid lika glada och goda. Mina australiensare berättade att gästerna på ett vandrarhem i Rom till 82,5% hade utgjorts av bara australiensare - 35 av 40. Deras upplevelser av Europa med tåg som gick fel, aldrig höll tiderna, krävde ockerpriser genom supplement och med de mest vansinniga upplevelser av mänskor som inte ens kunde engelska var ungefär som barns upplevelser av spöktåg, berg- och dalbana och radiobilar på ett nöjesfält - de hade gränslöst roligt hela tiden.

Därmed var det farväl till Medelhavet och till Italien, ett tungt farväl, ty jag fick inte återse Beatrice. Hon skulle återkomma till Genua någon gång tisdag-torsdag, och mitt tåg till Wien gick tisdag kväll. Emellertid hade hon intagit en första rangplats på denna resa som ingenting kunde förskjuta. Fastän jag inte alls besökt Florens denna gång hade genom hennes gediget florentinska kultur även Florens kommit i centrum för min resa.

Tidigare har jag berättat om uppkomsten av den italienska litteraturen, poesin och musiken på Sicilien, men Florens organiserade och etablerade den italienska kulturen. Denna föddes i en tid av barbari och förödelse som ett litet ljus i en värld av överväldigande mörker, och genom Florens triumferade detta ljus, genom Medicéernas humanism och kloka politik, genom Dantes, Petrarcas och Boccaccios insatser, genom vågen av renässanskonstnärer kulminerande med Leonardo, Michelangelo och Rafael och genom den nya klassiska arkitekturen.

På något sätt lever vi i samma sorts värld av bedövande mörker och våld idag genom hela världens miljöförstöring, genom den totala skönhetsbankrutten i alla konstformer, genom den massmediala hjärntvätten, genom film- och videovåld, rockmusikens råhet och litteraturens tillbakagång, genom drogmissbrukens utbredning och den tilltagande världsarbetslösheten jämte befolkningsexplosionen, bilismens förgiftning av alla städer och den kortsynta krasshetens triumf genom industrialisering in absurdum. Har ljuset någon chans idag? Tyvärr ser det mörkare ut än någonsin - men det gjorde det också på 1400-talet.

Därmed är inget mörker så djupt att det inte finns något ljus i det.

Hennes bok är som en underbar saga fastän varje ord är sant. En högt kultiverad florentinska med adliga anor bland annat från Finland (Klinckowström) och Sverige (Fersen) blev hon tidigt gift och flyttad av sin man till Genua. Sex månader efter att ha fått en son dog hennes man och lämnade henne som en 20-årig änka ensam i en främmande stad utan något. Att dra sig på fötter igen efter det var hennes livs tyngsta prövning.

En ny man uppenbarade sig emellertid ganska snart, men han var gift och hade flera barn, och hans hustru vägrade ge honom fri. Följden blev en 40-årig kärleksförbindelse under oerhört svåra påfrestningar både socialt och framför allt under kriget innan han äntligen fick en laglig skilsmässa genomförd och de kunde gifta sig. Under tiden hade hennes son vuxit upp och blivit läkare och specialist. Hennes sista ord i boken är hennes vackraste:

"Det normala är att folk blir förälskade, upplever en innerlig förlovning och sedan genomgår ett långt äktenskaps alla prövningar. För oss var det tvärtom: vi var såsom gifta från början, och efter 40 år av gränslösa äktenskapliga prövningar blev vi äntligen gifta för att då först få uppleva en oändligt ljuvlig och lång förlovning."

Boken är spirituellt skriven från början till slut med många ack! och on! och utropstecken på varje sida men samtidigt koncentrerad och intelligent komponerad, då den bara består av väsentligheter i framför allt mycket dramatiska skeenden. Det skulle inte förvåna mig om den blev en klassiker.

I Wien hade min kusin en sensation att berätta: hon hade kommit över en ny uppfinning, som på ett mycket behändigt sätt pumpar luften ur en påbörjad vinflaska och sedan bevarar vinet i ett tillkorkat vacuum så att vinet håller sig för en avsevärt längre tidsperiod än vad det normalt skulle göra. Denna nyhet kommer att göra doktor Sandy salig av förtjusning. Det blir kanske årets julklapp.

Äntligen fick jag också träffa hennes man, en hjärtlig och positiv mänska med humor, och vi hade en angenäm stund tillsammans med hela hennes familj. Denna min kusin (egentligen "tvåmänning" eller "småkusin") intar en rangplats på min kusinlista då hon är nästan helt och hållet finlandssvensk men har en fullständigt onordisk personlighet. Italien är hennes passion, och vi förstår varandra nästan för bra, som om vi var mera släkt i själen än formellt. Vi är dessutom nästan jämnåriga och har något av samma sorts besvikelser i livet. Hennes barn är lika snälla och goda som min systers, vilket inte vill säga litet. Kort sagt - bara superlativer.

Tåget från Wien via Prag till Berlin var fullkomligt nerlusat av australiensare, kanadensare och nyazeeländare. De var så dominerande att de till och med slogdes om utrymmet i kupéerna sinsemellan, varvid i allmänhet kanadensare blev hänvisade till andra redan ockuperade kupéer och australiensarna bredde ut sig under ett förskräckligt oväsen av högljutt prat och skrålande som aldrig tog slut. Det är vanligt att australiensare gör Europatrippar på 1-2 år under oupphörligt tågresande, och de är lika högljudda och omisskännliga var de än uppenbarar sig. Ofta blir de fullkomligt vilsna och förvirrade någonstans på vägen, exempelvis i Bulgarien, varvid i allmänhet kanadensare får ta hand om dem.

Två stackars kanadensiska flickor ville från Budapest resa till Prag, men Tjeckoslovakien kräver visum av kanadensiska medborgare. Så de fick skaffa visum till Bratislava men hejdades sedan på väg in till Tjeckien, då detta var ett annat land, som också krävde visum. Så från tjeckiska gränsen fick de resa till Wien för att få visum till Prag. Delningen av Tjeckoslovakien är något av det dummaste i det nya Europa, och inte ens folken där ville det själva. De kanadensiska flickorna fick alltså betala två olika visa till två olika länder bara för att få komma från Budapest till Prag.

Den ökända Berlinstationen Lichtenberg hade fått en ansiktslyftning med trevligare serveringar och den mesta ruggigheten borta. Dess rykte av att vara Europas farligaste järnvägsstation lär nu vara över.

Den angenämaste färjan till Danmark-Sverige är utan tvekan Gedser-färjan på vägen Berlin-Köpenhamn. Puttgarden-färjan till Hamburg tar bara en timme och är fruktansvärt stressig och stökig, medan Sassnitz-Trelleborg tar fyra timmar och är prövande i sin långtråkighet. Gedser-färjan tar bara två timmar, man kan hinna med både måltid och uppköp i lugn och ro, och där finns ingen stökig jäkt eller trängsel.

Men i Danmark fungerade ingenting. Tåget från Gedser var försvunnet, (som om man plötsligt var hänvisad till sicilianska omständigheter igen,) och passagerarna till Köpenhamn hänvisades till en buss till Nyköbing. Där blev tåget försenat och måste dessutom värma upp sig innan det äntligen kom i gång.

Det försvunna tåget i Danmark förde tankarna till bilfärjan från Stockholm till Estland som slog runt med 900 mänskor ombord av vilka 800 följde med färjan ner i djupet. Sådana fenomen brukar inträffa i Asien och inte i Skandinavien, liksom sektledaren i Schweiz med sina 48 offer för ett heligt kollektivt självmord snarare borde ha varit amerikansk.

Nog av - min dam i Lund var inte hemma, så jag for direkt hem, efter att ha försökt ringa till min hyresgäst, som heller inte var hemma, så han blir väl överraskad när jag kommer hem vid midnatt. Det är bara att hoppas att han inte har något känsligt fruntimmer i sängen när jag kommer för att använda den.

Somliga tycks förmoda att mitt resande i Europa mest bara är ett kuskande från dam till dam, de flesta ensamstående. De har överdrivit betydelsen av mina resors detaljer. Visserligen är alltid mina viktigaste hamnar där det även finns varma famnar, men mina viktigaste damer är alla omkring 80 eller åtminstone mer än 70 (inte till antalet utan till åren), och ingen av dem är helt ensamstående. Sedan förekommer det naturligtvis yngre damer också, vanligen mödrar med minst två barn, (en ensamstående har tre,) men ingen av dem är helt utan kavaljer. Så mina läsare kan vara lugna, liksom Beatrice Fersen, som menade att jag var alldeles för självständig för att kunna vara gift.

Summan av resan måste bli en klart förträfflig serie av lyckträffar att vara både stolt och glad över. Utgifterna översteg inte 5500 kronor, (därav förslösades endast 800 kronor under 17 dagar i Italien, (hade räknat med 2400,) - mer än halva resan,) och av mina nio programpunkter genomfördes åtminstone sju - endast Bulgarien och Konstantinopel blev utanför, men doktor Sandy dök i stället upp i Athen, där jag dock missade min finlandssvenska familj - summa två missar. Jag hade fler kasettbandspresenter med mig än någonsin, och alla gick åt - hade jag också kommit till Bulgarien hade mina vänner i Wien blivit utan, och vad är väl viktigare på en resa för en musiker än att låta sin musik även höras i Wien?

Även arbetsmässigt klaffade resan perfekt. Alla medhavda böcker blev lästa och den sista påbörjad, och alla planerade projekt under resan gick i lås och fullbordades.

Kort sagt - en tur- och familjeresa utan motstycke, kanske min bästa resa hittills. Den kunde knappast ha gått bättre. Den kunde bara ha varat längre.

(9.9 - 6.10.1994.)

Michael Lanciai in memoriam (1907-1994)

Första gången jag stiftade bekantskap med Michael var under min första upplevelse av Italien sommaren 1966. Hans fru levde då ännu, och jag upplevde honom som ett fenomen av översvallande godhet, ömhet och generositet i så hög grad att han vida överglänste alla våra andra släktingar i Italien i ren mänsklighet. Vi gjorde en resa tillsammans från Verona till Lago di Garda och genom hela Toscana via San Gimignano, Siena och Orvieto till Rom och Tivoli, och han blev därigenom faktiskt den som introducerade hela den italienska kulturen för mig.

Närmare honom kom jag under min andra Italienresa 1973, då han tog mig in i hela klanen Lanciai, sin egen familj, sina bröder och deras familjer och hela det då sprudlande släktlivet i villan i Cisano vid Lago di Garda. Hans enda dotter (gift med tre barn) led då redan av sin obotliga skelettcancer, men ingen anade då att hans underbara fru Nora, den varmaste italienska moder jag någonsin känt, bara hade några månader kvar att leva.

Hans dotter Laura, även hon en underbar mänska, med hela den italienska poesin på sina fem fingrar, fick jag ännu uppleva under den tredje Italienresan 1980, då hennes skelettcancer redan var långt framskriden. Även hon hade då bara några månader kvar att leva, och Michael hade redan haft oavbruten sorg i sju år efter sin hustrus bortgång. Han var redan tillräckligt melankolisk av naturen, och dotterns bortgång året därpå nästan knäckte honom.

Men hela Ryssland med sin vinter hade inte kunnat knäcka honom under andra världskriget, och han överlevde även alla sina personliga kriser för att mot slutet av sitt långa liv leva upp igen fullkomligt. Under andra världskriget hade han som kapten hört till den italienska bataljon som användes av tyskarna mot Moskva vintern 1942, som i realiteten blev tyskarnas första nederlag under kriget. Av 200 italienare överlevde elva, och de övriga begravdes på Leo Tolstojs gods Jasnaja Poljana, där den italienska krigskyrkogården fortfarande finns kvar. Michael hörde till de få som överlevde, om dock den ryska vintern kostade honom några tår och en kanonkula i axeln som fick sitta kvar där.

Under sina sista år återbesökte han alla krigsskådeplatserna i Ryssland som han själv upplevt som officer i likhet med sin förfader Pietro Lanciai, som följt med i Napoleons fälttåg mot Moskva 1812 under precis liknande strapatser. Om Michael lärt sig något av sitt ofrivilliga besök i Ryssland så var det en kärlek till det landet och dess folk som han aldrig kunde avstå ifrån. Han grät alltid när han talade om sina ryska krigsminnen, som om de givit honom ett extra liv som han aldrig kunde glömma.

Till sist måste jag citera något av mina dokumentationer av honom som människa. Under de sista åren fick han problem med sina utslitna ben, men ännu 1990 var han helt obruten av sin ålder:

"I Verona fick jag en eftermiddag tillsammans med min gamle veronesiske storfarbror Michael. Han var 83_ år gammal och såg ut som en 60-åring, han promenerade raskt genom hela staden med mig hem till sig, och med en oförliknelig livlighet berättade han om sina krigsupplevelser i Ryssland för 48 år sedan, då han talrika gånger överlevde fastän han skulle ha dött och upplevde hela det ärelösa återtåget genom den ryska vintern under oerhört Napoleonskt vedervärdiga strapatser - lemmar amputerades med rakkniv och med konjak som enda bedövningsmedel - och han visade mig ett fotografi som han tagit av en italiensk soldatkyrkogård vid Jasnaja Poljana, Leo Tolstojs hemort. Där hade denne varmblodige italienare varit vintern 1941-42 och begravt sina egna, och han var nu äldre än Leo Tolstoj när denne dog. Och min storfarbror såg minst 30 år yngre ut än Leo Tolstoj."

Strax före jul '94 fick jag av våra släktingar veta att han förts till sjukhus. 30-e december ringde de igen och meddelade att han gått ur tiden. Om någon släkting var extra minnesvärd var det han för hans innerliga ömhet, som på något sätt var större än hela världen och fick alla andra mänskor att framstå som fattiglappar i mänsklighet och brist på berikande livserfarenhet av visserligen det mest plågsamma men även av det mest värdefulla slaget. Hans lidanden under kriget var ej förgäves.

Resans rutt: Delhi - Dharamsala - Manali - Simla - Mussoorie - Rishikesh - Joshimath - Naini Tal - Almora - Kausani - Pithoragarh - Darjeeling - Kalimpong - Gangtok - Bodhgaya - Agra - Delhi.

Tid : Fyra veckor. Total kostnad: 9000 kronor.

Del 1 : Dharamsala

Aeroflot var mycket imponerande. Flygmaskinen för 76 passagerare erinrade med sina broderade gardiner och sina blommiga fåtöljer mest om ens första flygningsförsök i propellerplan mot slutet av 50-talet. Charmen var gudomlig - man slapp både påtvingade videofilmer, påträngande högtalare utom all annan hemsk modern underhållning som alla moderna flygplan gisslar och hjärntvättar sina passagerare med, som om det var en given sak att dessa skulle tycka att det var roligt, och kaffet fick man serverat ur gedigna kaffemostrar som om det verkligen både kokats och klarerats direkt över öppen eld.

Värre var den hypermoderna Bresjnevsovjetiska flygplatsen Sjeremetjevo vid Moskva (som uppkallats efter en av de generaler som besegrade Karl XII), ett mastodontkomplex i betong och funkisstål för alla mänskor att känna sig små och förskrämda i. Dess märkligheter var många. Gick man runt i terminalen fann man sig snart vid exakt samma Tax Free Shop som redan ganska nyligen passerats, varvid man fick illusionen att man måste ha gått runt hela det oöverskådliga komplexet. Det hade man emellertid inte alls. Det var bara så att terminalen hade två Tax Free Shops som var helt identiska med varandra. De markerade båda strängt sina öppet-tider med att på plakat för ingången deklarera, att affären skoningslöst stängdes för dagen klockan 18. En annan skylt deklarerade lika tydligt att affären hade nattöppet från klockan 18 till klockan 07, då affären ovillkorligen stängdes, för att åter öppna för dagen klockan 07.00. Ryskt system, outrannsakligt i sin logik.

Där fanns också en märklig restaurang. Den var utbredd över större delen av övervåningen, där fanns hundratals bord med vita dukar och vackert vikta vita servietter, men något kök syntes inte till, och inte en lampa var tänd. Hela restaurangen var totalt mörklagd, och det var terminalens enda riktiga restaurang.

Ej heller kunde man få mat. Först måste man mot uppvisande av biljett få en blå kupong av en kassörska på ett annat våningsplan. Sedan fick man full middag med två rätter och dryck gratis. Dessa rätter bestod mest av ljummet vatten. Förrätten var så kallad borsjtjsoppa (som mest smakade vatten) med komprimerade köttklimpar som genom sin benhårda seghet hade förstört ens tandprotes om man haft någon sådan; och huvudrätten bestod av överkokt ris (mest vatten) med sås (mest vatten) och ett slags stekbit som var tämligen vattnig. Men det var ändå en full gratis middag, och mineralvattnet ("Moskovskoje Voda", ej Vodka) gick faktiskt att dricka.

Aeroflot upphörde dock inte att förvåna. Ett större plan Moskva-Delhi bestod av fyra salonger med högt till tak och breda, blommiga fåtöljer - det enda som fattades var kristallkronor i taket.

Det märktes även att passagerarna trivdes. De flesta var skandinaver på väg till semestermålet Bangkok, och de inledde med hjärtans lust sina orgier redan på planet. En fem timmars väntan i Moskva firade de med skördar från Tax Free, som nogsamt tömdes lagervis, med den påföljd att flera fick svårt att hinna med Delhi-planet och komma vidare - en kom i sista minuten. I röksalongen låg de i drivor och gottade sig medan man fick såga sig genom röken.

Kort sagt - Aeroflot var en imponerande succé.

Delhi var däremot lika kaotiskt som vanligt. Vi misslyckades med att genast ta oss från staden medan i stället alla tänkbara turistfällor knep oss. Tryggheten infann sig först när vi äntligen satt på tåget mot norr sent på kvällen efter att ha växlat, gjort av med och avhändats £342 per person (2 st.) vilket var betydligt mer än halva reskassan. Sådant får man räkna med i Delhi om man begår misstaget att stanna där. I gengäld fick vi två sevärdheter bara för att få tiden att gå - ett av de sista betydande monumenten från Moghultiden, Safdarjang från 1700-talet, en blek ättling till Taj Mahal och i förfallet skick utan vatten i spegeldammarna; samt det prunkande Krishnatemplet Laxmi Narayan från 1938, en smärre stad av tempelbyggnader och -skulpturer, pinsamt erinrande om en överdekorerad och -belamrad katolsk praktkyrka i Italien. Indien och Italien ligger inte långt från varandra mentalitetsmässigt.

Efter denna utmattande dag i Delhi kunde man för första gången under resan sträcka ut sig och sova i nattåget mot norr. Därmed var man på säkra sidan, och resan till Dharamsala gick smärtfritt. Att Dharamsala blev den första huvudpunkten på programmet var mycket lyckligt. Ingen av oss hade varit där förut, och upplevelsen blev överväldigande för båda. Vi blev mycket väl emottagna och fick genast plats på Loseling Guest House, ett rent och snyggt tibetanskt värdshus med extra värme och varmvatten för 190 rupier natten per dubbelrum (50 kr).

Dharamsala är i sig självt inte så intressant som det lilla tibetanska bergssamhälle McLeod Ganj, som byggts upp 500 meter längre upp mot bergen. Här har Dalai Lama sitt residens, sin exilregering med hela administrationen, det världsberömda och unika buddhistiska biblioteket (i områdets vackraste byggnad), vars huvudmaterial består av handskrifter räddade från Tibet, och sitt "lilla Lhasa". Staden i sig är liten med bara ett enda kvarter, varifrån andra gator utgår i olika riktningar. I detta lilla kvarter finns även ett litet "Jokhang" med ett litet "Barkhor" (katedralen i Lhasa med bönehjul och kringvandring).

Vår kontaktperson var en äldre dam, som i många år samarbetat med Dalai Lama, men som visade sig vara mycket svår att få tag i. Efter många om och men fann vi hennes lilla hus med varningen utanför: "Strict Retreat! Får endast störas av mycket allvarliga skäl och endast 4.30-5 på eftermiddagen." Vi lämnade ett skriftligt meddelande och skulle just avlägsna oss, när hon öppnade dörren.

Hon var en smärt äldre dam med något stramt över sig och verkade skärrad över att ha blivit störd men unnade oss i alla fall en halv timmes konversation. Vad som var oroväckande var att varken hennes brev hade nått Sverige eller mina brev henne. För övrigt var hon rena informationscentralen och visste allt om alla. Dalai Lama satt själv i retreat efter sin senaste resa till Goa, varför det knappast skulle vara någon god gärning att störa honom. Han skulle just avsluta sin femte 12-årscykel och inleda en ny, och vid sådana trösklar i livet är det enligt buddhismen värt att ta det försiktigt.

En annan informationscentral, som Joyce rekommenderade, var en viss typ på restaurang Shangri La, som också visste allt om vad som pågick och som var en utmärkt rådgivare i politiska ting. Det verkar som om allt tibetanskt förbereder sig inför att ta "det stora språnget" inför Deng Xiaopings efterlängtade demission. Som vår lady sade: "Tibet is ready," - underförstått att ta över sitt eget land.

Kinas officiella hållning är att Tibet borde låta sig nöjas med bara 1400 kloster (mot 6259 före den kinesiska ockupationen) och bara 34000 munkar (mot en dryg halv miljon före 1959) och hotar med repressalier om den tibetanska religionen och klosterväsendet hotar att växa ut över denna ram. Kina har officiellt förbjudit innehav av bilder på Dalai Lama i Tibet. Innehav av sådana bilder betecknas som samhällsomstörtande verksamhet.

Dharamsalavistelsen fick en plötslig och otrevlig vändning i och med att min mage resolut vände sig ut och in av okänd anledning. Vi höll oss till lagom mat, drack inte vatten och företog oss inga extravaganser, och likväl blev jag våldsamt sjuk medan Tony förblev frisk. Det var direkt efter kvällsmiddagen den andra dagen som jag knappt befann mig ute på gatan förrän kväljningarna och explosionen kom. Ett andra anfall kom halv 5 på morgonen då jag åtminstone kunde kräkas utom synhåll på toaletten. Anledningen är som sagt outgrundlig. Min teori är, att efter mötet med Joyce Murdoch tog jag in så starkt hela retreat-andan att kroppen omedelbart tog i tu med en ordentlig självrensning. Jag blev svag, men den gjorde gott.

Dharamsala är även framför allt de långa promenadernas paradis. Dessa är otaliga och kan varieras i oändlighet. Den kanske vackraste är kora-turen runt och nedanför klostret, i synnerhet om man av okunskap råkar ta den åt fel håll.

Ett annat fenomen i Dharamsala var dess fågelvärld. Där vimlar av korpar, och ständigt kretsar det rovfåglar av allehanda slag över byn - falkar, örnar och gamar. Att korparna var så oerhört mångtaliga stack en i ögonen, i synnerhet om man hade erfarenhet av andra platser med osedvanlig korpdominans, såsom Londons Tower, Warszawaghettot och Masada. Legenden vill få det till att korpar är själar av martyrer. Dharamsala är ett lyckligt samhälle, och det kanske enda som erinrar om allvaret och tragiken i tibetanernas historia är de över Dharamsala ständigt hängande och vakande osaliga korparna.

Som avslutning på denna inledning en episod i Mandi. Bussen från Dharamsala till Manali stannade där vid midnatt för en längre paus. Mitt bland ett gäng indier låg en flicka från Finland och frös i den iskalla natten. Konversationen blev animerad, och det skojades mycket. Till slut bad mig indierna sjunga en sång för dem. Till den frysande Marjas ära blev det "Haistakaa te huilu", en finsk humoristisk kuplett som bara finnar kan förstå och ha glädje av. Det förekommer en bristfällig svensk översättning:

"Dra åt helvete ni alla

i denna blåsorkester,

staben först och sedan

ni andra också med;

för min bäste vän har tagit

min fästmö ifrån mig,

jag fryser, och dessutom har jag

sk-brådska."

Översättningen ger rättvisa åt sakinnehållet men inte åt mentalitetsfärgen. Marja hade varit i Indien i tre månader utan att ha hört ett ord finska, och så kommer det mitt i natten i Mandi en svensk-italienare och sjunger "Haistakaa te huilu" för henne. Hon uppskattade det mycket.

del 2 : till Mussoorie

Att lämna Dharamsala var något av ett vågspel. Min matsmältningsapparat hade kvaddats från början, jag hade haft feber och uppstötningar och försvagats väsentligt, och i detta skick satte man sig på en trång nattbuss till det ännu kallare och nordligare Manali.

I Kulu fyra mil från målet omkring klockan 3 på natten inträffade en dramatisk thriller. Plötsligt kunde inte bussen fortsätta längre, vi måste byta buss, även allt bagage överflyttades från det ena busstaket till det andra under stor oreda, och jag bad Tony att för säkerhets skull kontrollera att även hans större bagage hade överflyttats. Han nöjde sig med att chauffören betygade för honom att så hade skett, varefter chauffören försvann med den tidigare bussen. När på mitt insisterande kontrollen ändå utfördes visade det sig att Tonys större bagage med hela hans klädförråd inte fanns med.

Det gällde då att klockan 3 en iskall natt i Kulu spåra den tidigare bussen. Den skulle finnas parkerad några kilometer bakom oss. Jag ville springa dit och åtgärda saken men visste inte vägen. Någon taxi fanns inte tillgänglig. Då anmälde sig en ung indier frivilligt som vägvisare, och vi löpte iväg.

Vi kom fram till bussparkeringsplatsen där ett hundratal bussar stod parkerade, och alla hade de något på taket, mest bildäck. Att spåra just vår buss var omöjligt då alla var likadana och lika blåa. Tonys bagage fanns inte heller bland tillvaratagna effekter. Till slut, när jag nästan hade förtvivlat, fann dock min unge vägvisare den rätta bussen med bagage och allt. Bärande det tillsammans löpte vi tillbaka på samma sätt och kom just fram till vår buss när denna genast satte av mot Manali. Tony hade då haft all möda i världen att hålla kvar den.

Fram kom vi klockan 5 på morgonen, och alla hotell var stängda. Ingen kunde hjälpa oss. Vi traskade åstad på egen hand, och när vi misströstat och kommit tillbaka igen fann vi en man ute på promenad med två hundar. Han förde oss till ett hotell som släppte in oss. Detta visade sig vara skumt, utan namn och ännu under konstruktion, och i det rum vi fick var temperaturen 4 grader. Likväl fick vi några timmars sömn om dock med något kalla fötter.

Likväl hade man inte velat missa detta underbara Manali, som mest erinrade om övre Gudbrandsdalen, fast bergen över Manali och Rothangpasset (3955 m) är över 6000 meter höga. Utom ett viktigt buddhistcenter med kloster och tempel har Manali också det gamla hindutemplet Hadimba från 1500-talet inne i en djup skog ovanför byn. Om man går upp från buddhistklostret och håller sig ovanför byn mot väster i riktning norrut och kommer ner vid Hadimba har man haft en oförglömlig skönhetspromenad med vackra vyer som man sedan aldrig glömmer Manali för. Inte undra på att detta är ett beryktat paradis för hippies. Ur indiernas synpunkt är de nästan som fridlysta och heliga.

Det är vid Manali som även de källor rinner samman som sedan organiserar sig till floden Beas, floden vid vilken Alexander den Store vände. Den rinner från Manali via Kulu och Mandi för att sedan vända västerut till Pathankot, där den åter vänder söderut för att småningom rinna in i Pakistan och uppgå i Indus. Alexander vände dock långt inne på indiskt område.

Från vårt säregna ofullbordade hotells fönsterglugg hade vi en ovanlig men mycket betecknande utsikt över en gammal engelsk kyrkogård, som var helt förfallen. Sådana engelska kyrkogårdar finns spridda över hela Indien och är alltid patetiska till karaktären. Där ligger mest unga kvinnor och mycket späda barn, som inte klarade det påfrestande klimatet med den mördande solen och de intensiva febrarna. Man vet inte hur många engelsmän som fick sätta livet till bara genom epidemier och en ond bråd död i sängen, men de var ett betydande antal, och större delen av dem utgjordes som sagt av mycket små barn och mycket unga mödrar. Deras kyrkogårdar är alltid försummade om någon underhåller dem över huvud taget. Den utanför vårt fönster var kanske på tio kvadratmeter, bara ett femtal gravar fanns kvar, medan nybyggen och stängsel trängde sig inpå gravgården och hotade utplåna den. Vi fann ingen väg in till kyrkogården.

Vårt oförglömliga hotell Kylskåp gav oss extra anledning att snabbt lämna Manali, där solen försvann bakom bergen klockan 4 efter en nästan norskt kort vinterdag, och enda bussen till Simla gick på kvällen och var en 10-timmars nattbuss. Problemet var att min mage var i oordning. Detta medförde en del dramatik på vägen. Efter en oändlig ödemarksetapp utan något rastställe sade jag till Tony, som satt närmare chauffören, att en paus var nödvändig. Chauffören ville inte stanna då det bara var tio minuter till nästa rastplats. Denna motgång utlöste katastrofen. Chauffören tvingades stanna innan allt hade kommit i byxorna. Det var precis 5 minuter för sent, men fem minuter ännu senare hade både inner- och ytterbyxor blivit förstörda för resten av resan. I samband med denna förskräckelse försvann den passagerare som satt ytter om Tony (vi trängdes tre på en hård bänk för två utan utrymme för knäna) spårlöst och kunde ej mer återfinnas någonstans.

Allt löste sig och kom i ordning igen i Simla, som var sig helt likt. Det var som om man suttit på "The Indian Coffee House" senast igår och druckit gott kaffe, interiören var fortfarande intakt från före 1947, och hela staden var lika trevlig och oförändrad sedan mina dagar som den kanske varit sedan Kiplings och M.M.Kayes, som föddes här. Till och med samma svarta-börs-haj med släktingar i Arizona dök upp igen på The Mall och hade exakt samma vältaliga erbjudanden om resor och svart växling av dollar som han haft för femton månader sedan, och vi kände också igen varandra. Ett gott hotell fann vi genast vid framkomsten klockan 5 på morgonen med både värme och utsikt; och efter en vecka i Indien visade sig vår ekonomiska situation vara så fördelaktig att vi låg preliminärt 25% på plus - 2000 rupier (500 kronor) i veckan hade vi räknat med och endast förbrukat 1500. Det innebär ungefär 45 kronor om dagen per man inklusive långdistansbussresor och hotell med TV och dusch. Följaktligen kunde vi med gott mod fortsätta.

Tyvärr kunde jag dock inte återfinna mina vänner från '93. Om jag haft mera tid på mig hade jag kunnat leta mig fram till det lilla hotellet på baksidan av staden, men dylika efterforskningar kunde jag nu inte unna mig. Kanske ett annat år....

Den 30 mil långa resan från Simla till Dehra Doon i dragiga dieselbussar halvsprängda av trängsel genom folk som måste stå i gången tiotals mil var den värsta bussetappen hittills trots att det var dagtid. En förnämlig lunch under väntan i Ambala var den enda lindringen. I Dehra Doon hamnade vi sedan i ett billigt hotell utan varmvatten med matsal i källaren - ett typiskt indiskt betonghotell. Vårt rum var utan fönster, dess belysning var vitt neonljus, och de gulkalkade väggarnas kalhet utan någon dekoration alls överträffades i tröstlöshet endast av det fukt- och mögelskadade takets flagande puts.

Det var naturligtvis inte för det vi reste till Dehra Doon. Anledningen var i stället Mussoorie 35 kilometer därifrån och 1400 meter högre upp, en av dessa talrika engelska "Hill Stations" som det vore behjärtansvärt för FN:s UNESCO att ta på sig att rusta upp ordentligt för bevarandet av unik arkitektur och miljö - alla dessa brittiska Hill Stations i Himalaya har sin egen särprägel, sin egna fantastiska arkitektur och ihoppusslade stadsplan, sina egna slott och sevärdheter och sina på varje ställe oöverträffbara excentriska egenheter. I Simla är det alla de "lustiga husen" längs the Mall, vanligen korsvirkeshus, i Darjeeling är det hela hotellstadsdelen med sin otroligt anakronistiska brokighet, och i Mussoorie är det de unika parkerna samt alla de gamla palatsen uppe på topparna av raden av kullar.

Vi besteg systematiskt Gun Hill, Librarybasaren, Municipal Garden och andra kullar men upptäckte bortom dessa ytterligare några. Den mest inbjudande hade ett litet indiskt tempel på sin yttersta klippa. När vi befann oss där var det redan sent på eftermiddagen och dags att börja återvända till Dehra Dun, men någon hade indikerat för oss att det i Mussoorie även fanns ett tibetanskt tempel. Detta tyckte vi oss skönja i fjärran från det indiska templet.

Vad vi upptäckte var som en förtrollande uppenbarelse. Vad vi fann var hela den tibetanska kolonin i Mussoorie med skolor och studenter, tempel och IM-finansierade tandvårdscentraler byggda av medel från Volvos arbetare i Göteborg, och framför allt underbara tibetaner, som brann av iver att få prata med oss. Längst bort låg templet, det första tibetanska tempel som de första tibetanska flyktingarna från Tibet byggde 1960 när även Dalai Lama hade ett tillfälligt säte här, men bortom detta tempel låg ytterligare en liten paviljong längst ute på en klippa på den yttersta kullen längst bort från staden. Hela Mussoorie hade varit skönheten själv, men denna tilltog ju längre bort längs kullarna man kom, och mest betagande var den på den yttersta tibetanska kull-utkanten av staden.

Det finns åtskilliga blomstrande tibetanska kolonier i Indien, den kanske mest betydande utom Dharamsala finns i södra Indien, även i Manali hade vi hälsat på hos tibetaner med tempel och kloster, och till och med Simla hade en liten tibetansk koloni. Men den i Mussoorie var något extra. Här var det nästan bara ungdomar, Tibets framtid, begåvade, språkkunniga, pluggande, levande och glada. Samma blomstring som mött oss redan i Dharamsala erfor man även i Mussoorie. Det var som om man här fick titta in i en öppen dörr mot framtiden med en utsikt som omstrålade en med sitt ljus, sina förhoppningar och sina möjligheter.

Här är det kanske på sin plats att säga något om vad som skiljer hinduismen och buddhismen åt. Egentligen är de samma religion, och de samarbetar ypperligt. Buddha och hans lära utgick från hinduismen, som är den äldre av de två. Vad Buddha tog avstånd från i hinduismen var hela kastsystemet. Därmed grundade han i praktiken en ny kast som stod över alla hinduismens kaster. Enligt hinduismen föds man i den kast man föds i, och ingenting kan förändra ens kastläge så länge man lever. Enligt Buddha kan man inte födas till förtjänster utan måste man skaffa sig dessa helt själv genom rent leverne, rätt handling, insikt och meditation. Därmed är hinduismen trots sin större frihet och dynamik långt mera fatalistisk och tenderande till underkastelse än buddhismen, som trots skenet av rigidare attityder och livsförnekelse i själva verket koncentrerar allt till det rent mänskliga och renodlar och utvecklar detta i en konstruktivism kanske utan motstycke i någon annan religion.

Buddhisterna har alltid råkat ut för katastrofer genom tyranner som sett denna dynamiska konstruktivism och kunskapsodling som ett hotande alternativ till deras eget underkuvningssystem. Således har buddhismen i Kina åtskilliga gånger utsatts för utrotningsförsök av politiskt svartsjuka och maktgalna kejsare, och de som nästan helt lyckades utrota buddhisterna från Indien var faktiskt muslimerna under Stora Moguls omfattande härjningståg överallt i landet, då nästan alla buddhistiska monument förstördes. Buddhismen är på sätt och vis till sitt innersta väsen den direkta motsatsen till allt vad våld och diktatur heter. Det är bara dessa båda mänskliga företeelser som någonsin haft något mot buddhismens totala kastlöshet och renodlande av det rent mänskliga som är enbart konstruktivt och gott till sitt innersta väsen.

En annan intressant olikhet i hinduiskt och buddhistiskt kynne är något som framför allt utlänningar som blir sjuka i Indien får erfara. En hindu betraktar en sjuk västerlänning som bara ett objekt vars sjukdom gör det lättare att mjölka pengar ur honom: man drar fördel av hans svaghet; medan en buddhist hellre tar hand om honom och gör allt för att hjälpa honom bli frisk utan någon beräknande egennytta, i enlighet med Buddhas barmhärtighetsföreskrifter.

del 3 : Rishikesh

På vägen ner från Mussoorie blev Tony ordentligt sjuk. Han kräktes och hade diarré samtidigt och fick dessutom hög feber, och detta inträffade i vårt fuktiga kalla hotellrum utan fönster eller annat än kalkade murar. Jag fann det nödvändigt att genast byta miljö, ty Dehra Doons klimat var det absolut sämsta tänkbara med dieselrök och damm över hela staden. Problemet var att Tony var för svag för att kunna stå på benen. Jag fick ragga upp en taxi, och halv tio var vi på väg mot Rishikesh i elfte timmen efter vår värsta stad och vårt värsta hotellrum hittills.

Rishikesh var desto angenämare. "The Tourist Rest House" hade en angenäm trädgård, klimatet var gott, staden var trevlig och vackert belägen vid Ganges utflöde från bergen ut mot slätten, mänskorna var vänliga och positiva, och Tony kunde sova lugnt eller värma sig i den vackra trädgården under återhämtandet av sina mycket reducerade krafter.

Liksom under min förra Indienresa tycktes även denna gång festivaler och jippon förfölja oss från stad till stad. I Dharamsala kom samtidigt som vi Indiens inrikesminister på besök för hemliga överläggningar med Dalai Lama (angående Deng Xiaopings förestående frånfälle?) under ett säkerhetspådrag som fyllde hela staden med poliser, diplomater, svarta Sedan-bilar med ogenomsynliga bilrutor (förmodligen skottsäkra) och en oändlig tross av byråkratisk personal. När vi var i Manali pågick det där en musikfestival med öronbedövande oväsen och ogenomträngliga folkträngslar över hela den lilla staden, Simla hade dock denna gång ingenting extra, och inte Mussoorie heller, men i Rishikesh var det desto fler jippon på gång. Där pågick som bäst en yoga-festival med cirkus över hela stan, som om det bara var sådant som yoga handlade om. Jag trodde för min del att yoga var en helt ljudlös meditationsdisciplin, men tydligen är det inte alltid det i Indien.

Tyvärr medförde Tonys plötsliga och drastiska sjukdom med dess påföljande nödvändiga hastiga uppbrott från Dehra Doon att vi inte kunde hälsa på hos IM vid Rajpur utanför Dehra Doon. Detta hade Joyce Murdoch enkom rekommenderat oss att göra, Tonys sjukdom kom emellan som rena sabotaget, det är alltid vanskligt att ge sig ut och leta efter en adress om man inte vet exakt var den är belägen, och i synnerhet om de sökande har en last av sjukdom med i bagaget, så vi får ta kontakt med dem i efterhand brevledes i stället.

Den stora yoga-festivalen i Rishikesh förde med sig ett fängslande fenomen när jag vandrade längs stranden av Ganges. Kullarna på andra sidan är ganska branta och återkastade genom en lyckligt lottad akustik allt ljud ifrån staden. Nu var stadens ljud denna gång enbart en kakofoni av olika blåsorkestrar och parader med gastande vokalister bakom högtalare, och effekten av att alla dessa olika musikljud samlades till ett enda var enastående. Det var faktiskt som om bergen sjöng av sig själva. Lägg till denna musikaliska effekt skönheten av Ganges klarblåa vatten och kullarnas harmoni, och man får en portion av Indiens personligaste mystik och magi i ett nötskal av så höggradig förtrollning att man aldrig kan glömma det för resten av sitt liv. Att Indien är heligt går efter en sådan upplevelse aldrig mer att betvivla.

På Tonys eget förslag begav jag mig ut i Indien på egen hand medan han fick återhämta sig i lugn och ro i den vackra trädgården i Rishikesh. En möjlighet att ta en morgonbuss klockan 5 för att med den 8 timmar senare nå Joshimath var oemtotståndlig, och på sitt sätt blev denna resa en av höjdpunkterna. Det var bara det, att resan i realiteten tog 12 timmar i stället för 8, och bussen var så fullsatt hela vägen att det konstant stod folk i gången.

Men vilken bussfärd! En enfilig landsväg ringlar sig från Rishikesh upp mot Indiens heligaste pilgrimsmål vid foten av Himalayas mäktigaste toppar, och det heligaste av dem alla är förstås Ganges källa vid Gangotri. De näst heligaste är Kedarnath (som har en pilgrimsledsförbindelse med Gangotri) och Badrinath, som ligger 4-5 mil över Joshimath.

Vad som tar så mycket tid på vägen är de många stoppen. Det finns sträckor under vilka bussen hämtar upp och släpper av passagerare var hundrade meter. I varje större by blir det tepaus för alla passagerare som vill. Det är möjligt att resan minus alla stoppen tar bara 8 timmar. Det är cirka 25 mil.

Men bussen måste också under långa sträckor köra extremt långsamt. Det finns hastighetsskyltar på vägen som ibland kommenderar högst 10 kilometer i timmen. Varje möte är besvärligt och måste ta tid.

Men det rysligaste med denna bussresa är de livsfarliga vägarna över bråddjup och konsekvent utan skyddsräcken. Man måste fråga sig hur fordon klarar denna väg på vintern. Under många sträckor måste bussen även ta sig under överhängande klippor med utstickande stenar, och det enda sättet för bussen att ta sig igenom och ut igen från sådana naturliga gallerier är att den håller sig så långt ute på kanten som möjligt. Ej sällan är det ingenting mellan denna kant och ett bråddjup typ Grand Canyon.

Klockan fem på eftermiddagen kom bussen äntligen fram till målet efter resans mest ansträngande bussfärd. Vägen vidare till Badrinath var blockerad av snö, och tyvärr hade just luften upp till Auli (Indiens längsta) slutat gå. Från Auli lär man ha en tillfredsställande utsikt över alla Indiens högsta berg - Nanda Devi, Trisul, Kamet, Dunagiri och allt vad de heter, från 6000 till 7800 meter.

Som samhälle har annars Joshimath inget att skryta med. Jag intog där resans billigaste middag hittills för 12 rupier (3 kronor), och den var fullödig. Orten är primitiv och stillös men har ändå en viss charm fastän man lätt får klaustrofobi där då orten ligger så djupt nerklämd mellan så många och höga berg fastän den ligger så högt. Man skall upp till Auli för att komma över den känslan av att ligga i ett av Himalayas diken.

Men det underbaraste med Joshimath var dess välkomnande av oss som pilgrimer. När bussen närmade sig byn kom det en färggrant utstyrd procession oss till mötes med en lång helig midsommarstångliknande grant utstyrd påle längst fram som ställdes i vägen för bussen. Ingen slapp fram förrän alla hade välsignats. Detta var Vishnus eget heliga land, och särskilt viktigt var det att främlingar som jag inte kom undan utan ett Vishnumärke i pannan. Att trakten var helig märktes även på de talrika heliga sadhus som fanns där. En gick klädd i ett skynke av säckväv med ett annat säckvävsstycke över skuldrorna. Annars var han naken i denna kalla högfjällsvärld. Många gick barfota, och alla var lika smutsiga och eländiga i sin annars imponerande salighet.

En annan lustig detalj: i samband med denna processions mottagningsceremoni blev jag tvungen att som utlänning betala en skatt för mitt inträde i Joshimath. Denna skatt bestod av 1 rupie (25 öre). När jag följande morgon lämnade Joshimath adresserade sig konduktören till mig med tal om pengar fastän jag köpt biljett (100 rupier) vid stationen. När jag förklarade detta för honom ruskade han på huvudet och vidhöll sitt obegripliga argument. Det visade sig, att vad han ville var att återbetala mig den rupie som jag betalat vid inträdet. Således kostade bussresan tur och retur Rishikesh-Joshimath-Rishikesh (50 mil) i praktiken exakt 199 rupier.

Från Joshimath går vägen som sagt vidare norrut mot Badrinath, varifrån vägen faktiskt fortsätter in i Tibet mot Kailash. Joshimath är bara 7 mil från gränsen och Badrinath bara 3. På min förfrågan om vägen var användbar fick jag dock svaret att den var helt stängd av kineserna - ingen tillåts passera.

Bussen från Joshimath avgick före gryningen 5.40, och det första gryningsljuset skönjdes först halv sju. Klockan sju kunde man se de första solstrålarna träffa de översta fjälltopparna. Vi var bara sju passagerare i bussen, det var naturligtvis svinkallt i en buss där ingen fönsterrurta kunde stängas helt, de flesta satt med kapuschonger djupt ner över ansiktena och halsdukar under dem, men det var ändå inte som det ibland kan vara i bussar i västra Tibet: att passagerare fryser ihjäl under färden. Sådant förekommer ej sällan på bussar mellan Kashgar och Lhasa.

I stället var det bäddat för en utomordentlig soluppgångsupplevelse över Himalaya. Man riktigt väntade och längtade efter ljuset och värmen som måste komma, och vad gör den olycklige chauffören då? Han sätter på en kasettbandspelare med högtalare över hela bussen av sämsta tänkbara kvalitet - både ljudanläggningen och musiken, den billigaste skränigaste tänkbara indiska rockmusik med svaj på mellan ett och två tonsteg för en fullkomligt öronbedövande volym. Man trodde först det var en naturkatastrof på gång eller att man av misstag kommit in i en Volvofabriksverkstad. Som tur var hade jag öronproppar av vax. Men hela soluppgångsskådespelet över Himalaya var fullkomligt förstört. Stämningen var slaktad av den brutalaste tänkbara smaklöshet.

Man frågar sig hur mänskor kan vara så totalt smaklösa. Även när vi reste med jeepar genom Tibet i de mest makalöst storslagna landskap med naturupplevelser som var unika för livet envisades enskilda medpassagerare att just då sätta på kasettband med Bruce Springsteen vrålande "Bo-o-o-o-o-o-orn in the USA" för högsta volym, som om detta kunde förhöja naturupplevelsen, som om sådan musik inte kunde höras någon annanstans vid en annan tidpunkt, och som om vissa mänskor såg det som en nödvändighet att till varje pris överträffa allt naturligt ursprungligt och äkta med den raka motsatsen och därmed förstöra allt rent och heligt på jorden. Den gången hade jag inga öronproppar, och dagen blev ett minne för livet av förstörda möjligheter till oöverträffbara naturupplevelser.

Medan jag var i Joshimath hade Tony världens party nere i Rishikesh. Det begav sig inte bättre än att han råkade hamna mitt inne i höjdpunkten av den stora yoga-festivalen, vars avslutningsfirande tilldrog sig just i Tourist Rest House, där vi bodde. Medverkande var deltagare från hela världen med baluns och barbecue och stora yogis i händelsernas centrum. Emellertid var dessa yoga-festligheter så omfattande och våldsamma att Tony kände sig något utanför. När det hela var över och jag kom tillbaka följande kväll kände han sig något lättad.

Med nytt hopp och gott mod fortsatte vi österut följande morgon. Vi satte oss på en buss i Rishikesh som skulle direkt till Haldwani, men dess värre rörde den sig aldrig ur fläcken. Efter tålmodigt väntande (som vi inte var ensamma om) framkom det att bussen måste repareras, vilket skulle komma att ta några timmar.

I stället var vi hänvisade till andra bussar och då först ner till Haridwar, en annan av hinduismens heliga städer och vackert belägen vid Ganges, varifrån vi satsade på nytt mot Haldwani. Den buss vi hamnade på gjorde emellertid en så omfattande omväg att våra kartor inte räckte till, och i stället för en beräknad rutt på fem timmar och 20 mil blev det åtta timmar och 35 mil i vår värsta buss hittills. Dammet var så våldsamt att folk fick hålla näsdukar för andningsorganen, och trängseln var obönhörlig nästan hela vägen. Till slut landade vi i Naini Tal halvvägs upp mot Almora och i ett hotellrum (3 stjärnor) där vi med nöd med extra värmebatterier lyckades pressa upp temperaturen till nästan 12 grader.

del 4 : Kris i Almora.

Naini Tal var ett underbart vackert ställe och nästan europeiskt till karaktären. Mänskorna var mer än vänliga, och där fanns ett antal kristna kyrkor i anmärkningsvärt flitigt bruk. Vi bodde strax intill en "Church of St. Francis" som var katolsk med mässor faktiskt varje dag.

Naini Tal har också ett stort förflutet som Uttar Pradeshs sommarhuvudstad innan Delhi blev huvudstad och Simla dess sommarhuvudstad.

Omständigheterna tvingade oss att ånyo separera i Naini Tal. Tony ville prompt besöka ett ställe vid namn Haidakhan som skulle ligga någonstans intill Haldwani. Problemet var att det inte bara fanns två Haldwani (Haldwani och Haldwani cum Kathgodam, där järnvägen slutar,) utan dessutom två Haidakhan. På vägen från Haldwani till Naini Tal spejade vi längs vägen efter Haidakhan utan att finna någon skylt därom eller ens ett enda ashram (hinduiskt kloster). I Naini Tal trodde sig sedan Tony ha informerat sig rätt om rätt Haidakhan och var det låg, varför han propsade på att åka tillbaka, något som jag var helt omotiverad till och ointresserad av. Ett besök vid detta okända ställe någonstans på okänd plats var tydligen viktigt för Tonys utbildning, då där hade verkat en mästare i andningspedagogik, en viss Babaji, vilket var Tonys speciella utbildningsområde.

Efter att Tony lämnat mig i Naini Tal fortsatte jag i stället till Almora. Hur vi åter ska få kontakt med varandra vete gudarna. De tre hotell i Almora som jag namngav för honom som troliga tillhåll för mig hade alla upphört när jag kom fram utom ett, som bytt telefonnummer. Förhoppningsvis kan han få reda på detta - det är bara ett suffix på två tvåor som tillkommit - och där väntar honom ett meddelande om hur han kan finna mig. Han skulle komma efter till Almora när han var klar från Haidakhan, men vem vet när det blir? Tyvärr har vi olika rytmer - jag vill ständigt vidare, medan han ständigt vill stanna kvar. Min största skräck i Indien är att halka efter tidtabellen medan han tycks tro att allt kan hinnas med om man bara slår sig till ro tillräckligt mycket. Inget tåg väntar på en resenär, och tyvärr har jag bara haft dåliga erfarenheter tidigare av att förlora ovärderlig tid på att söka efter ställen som man inte vet exakt var de ligger.

Har vi tur hinner han ifatt mig. Har vi otur gör han det inte, och i så fall ses vi inte igen förrän vid hemflygningen. Han fick i alla fall med sig all vår whisky (Chivas Regal) medan jag föredrog den mildare flaskan Martini.

Väntedygnet i Almora utnyttjades till en dagsutflykt till Kausani, ett ställe som är mest berömt för sin oerhörda utsikt över Garwhal Himalaya med de högsta topparna i parad längs horisonten, fritt hängande uppe i himmelen ungefär som Kilimanjaro i Afrika: Trisul, Nanda Devi, Nanda Kot och även Daulagiri längre åt väster i fjärran. I Kausani finns även ett berömt ashram, vilket hade varit något för Tony. I Kausani intog jag resans hittills billigaste fullödiga middag: 10 rupier (2:50 kronor). Stället var oförglömligt för sin höga klara luft, den långa vackra resan dit genom en underskön dal, dess formidabla vänlighet och dess höga drömmar.

När jag återkom till Almora halv 5 förelåg intet livstecken från Tony. Jag återbesökte hotellet som jag lämnat ett meddelande hos, men ingen hade ringt. Det var bara att fara vidare och hoppas att Tony var i goda händer i Haidakhans ashram, om han hade hittat dit.

Från Pithoragar finns det ännu en möjlighet att återkomma till Almora för att sedan ta tåget vidare österut från Haldwani, men vi får se. Ingen vet vilka möjligheter som finns i Pithoragar.

Förmodligen blir Johannes rasande när han får veta att jag lämnat Tony i sticket - att slarva bort en medresenär är det sämsta man kan göra på en resa - men han lämnade faktiskt mig först. Jag föreslog den möjligheten att jag skulle invänta honom i Naini Tal, men han tyckte själv det var bättre att jag fortsatte. Framtiden får utvisa den vidare utvecklingen av denna synnerligen oönskade problematik.

Färden till Pithoragar var storslagen som alltid i Himalaya. Vägen ringlade sig utmed vattendrag och uppför hisnande höjder i hårnålsfina enfiliga serpentinvägar av sämsta kvalitet - (ibland hade telefonstolpar kollapsat så att ledningarna låg tilltrasslade eller avskurna över vägen, ibland hade en bit av vägen rasat så att dess enfiliga bredd halverats, ibland passerades vattendrag utan broar, osv,) - så att dessa bussvägar knappast kan rekommenderas åt folk med anlag för svindel.

Efter den svindlande vackra landskapsfärden blev dock själva Pithoragar något av en besvikelse. Det var en oväntat stor stad och en av dessa besvärliga indiska städer där engelska knappast talas alls, engelsk skyltning ej heller förekommer och man är den enda i hela staden av europeisk ras. Staden fyllde mig med lika mycket ovilja som alla större myllrande indiska städer, fastän dess läge var hur pittoreskt som helst.

Emellertid innebar Pithoragar något av en vändpunkt på resan. Jag reste dit för Swami Pravanandas skull, den främsta av alla experter på pilgrimsvägar till Kailas, och han hade förekommit här så sent som 1981, när vägen till Kailas åter öppnades för hinduer för första gången på 22 år. Han var då 88 år gammal och kunde alltså knappast väntas leva ännu idag.

Emellertid var han ganska väl känd fortfarande, men ingen visste något om hans ändalykt. Om pilgrimsrutten fick jag dock den informationen, att den fortfarande fungerade och var öppen men bara för hinduer. Vårt enda sätt som västerlänningar att komma till Kailas är alltså genom dyra sällskapsresor som "Läs och Res" eller den klassiska metoden att maskera sig, förse sig med förfalskade dokument och i hemlighet ta sig över gränsen, en metod som fungerar, om man bara har rätt vilja och inställning. Johannes har alltid klarat sig med den metoden.

Ej heller kunde man från Pithoragar ta sig in till Nepal fastän gränsen bara var tre mil åt öster. Man måste ha formellt nepalesiskt visum innan, eller man möttes av utvisning direkt. Även om man har visum ligger första möjliga gränsövergång mot Nepal femton mil söderut vid Tanakpur, om man inte väljer att smuggla sig förbi Tinkelpasset längst i norr vid Lipu Lekh, det fatala passet mot Kailas, i vars närhet de sista 40 frihetskämparna för Tibet massakrerades genom förräderi och bakhåll.

För övernattning hänvisades jag till the Tourist Bungalow utanför staden, ett hyfsat, billigt och drägligt ställe för bara 30 rupier. Men mitt ärende i Pithoragar var slutfört, och det kändes bäst att återvända till Almora, fastän det varit vettigast att stanna i Pithoragar över natten och följande morgon fortsätta österut via järnvägen i Tanakpur.

En ung man med jeep ställde sig till mitt förfogande för 600 rupier. Jag erbjöd 300, varefter kompromissandet slutade vid ett avtal om 350. Men resan var såpass tacknämlig och oförglömlig i det trolska eftermiddagsljuset med flera underbara te-raster och till och med litet mat med rom (42,8% av det indiska märket "James Bond") att jag gav honom 400. Det var ju ändå en sträcka på 12 mil genom världens vackraste landskap, som med sina tusenmetersraviner och tornande berg i den varma kvällssolen flöt förbi som en overklig drömvärld närmast lik kinesiska sago- och ideal-landskap...

del 5 : till Darjeeling.

Knappt hade jag åter kommit till hotellet i Almora så ringde Tony - från Pithoragar. Han hade hört att jag åkt dit och följt efter i blind optimism och troskyldighet. Han är världens bästa reskamrat och godheten själv men är kanske något för god för denna världen. I mina meddelanden hade jag med flit underlåtit att meddela honom om min resa till Pithoragar just i hopp om att jag skulle hinna tillbaka därifr&