Nr. 118 Juli 2003

Elfte årgångens nummer 7.

Skum konversation - chatt på webben om Fritänkaren

Två hippieklassiker (Jack Kerouac och Mark Vonnegut)

Woodstock - konserten som fenomen

Andra filmer (bl.a. "Bowling for Columbine")

Shakespearedebatten, del 52 (Bacon-Marlowe, forts.)

De tre stora B-na - och ett till (musik)

Vad jag minns! - del 3 av Aurelio Lanciais minnesanteckningar

Ahasverus, del 30 : Konstantinopel

Bröllopsresan, del 8 : Doktor Sandys bordssamtal (avslutning)

Den absurda krigsresan, del 3 : Triumfatoriska strapatser

Lyckliga möten i Ladakh, del 10 : Reträtt i Alchi

Projekt Letnany

Kalender, juli 2003

En av 1900-talets snillrikaste författare

Fritänkaren är en unik kulturtidskrift som på ett personligt sätt förmedlar filmupplevelser

och kunskap i musik och litteratur jämte reseskildringar från främst medelhavsländerna och Himalaya med oförglömliga möten med andra folk, mentaliteter och unika personligheter,

samtidigt som den genom utforskningar i politik och religion försöker pejla de stora djupens underströmmar i världen och hålla koll på dem som ett slags spirituell världsbarometer.

Den beräknas utkomma med minst 10 nummer årligen på svenska samt några på engelska,

(som återger den svenska upplagans viktigaste artiklar i översättning.)

Den har inga andra inkomster än sina prenumeranter.

Redaktören står för alla artiklar som ej är signerade.

Redaktion : C. Lanciai, Ankargatan 2 A, 414 61 Göteborg, tel. 031-247887.

Postgiro : 621 39 94 - 4 ("Fritänkaren", C. Lanciai)

Årsprenumeration: 250 kr (även i Danmark och Norge; i Euroland: 30 Euro)

Tvåårsprenumeration : 350 kr (40 Euro)

Redaktionsslut för detta nummer : 10.7.2003

Copyright © C. Lanciai med medarbetare - Letnany 132

Det nästsenaste numret av Fritänkaren finns numera alltid tillgängligt på nätet i HTML-format jämte andra skrifter på följande adress: <http://hem.fyristorg.com/aurelio/>

Detta politiska program består i att ignorera all kritik som om den inte fanns, öka privatiseringen av framför allt sjukvården och skolan, så att fler ska lära sig mindre och endast rika patienter ska få mer kvalificerad vård, medan fattiga patienter inte har något på sjukhus att göra och fattiga familjer utesluts från utbildning; och framför allt i att ignorera växthuseffekten och favorisera oljeindustrierna. Alla som vet något väsentligt om Irakkriget kallar det för 'oljekriget', då det bara handlade om för USA att försäkra sig om tillgång till Iraks olja, som tillhör världens största oljrereserver, emedan USA:s egen olja sinar. Ryssland, Kina och Frankrike hade nått uppgörelser med Irak om tillgång till dess olja före kriget medan England och USA lämnats utanför.

Kina var mycket försiktigt i att kritisera USA:s oljekrig i Irak då Kina är helt beroende av USA:s ekonomiska uppbackning. Vi känner alla väl till hur Amerika under många år backade upp Saddam Husseins terrorregim, och tills vidare har USA aldrig svikit Kommunist-Kinas tyrannietablissemang. Kina är sedan tio år "USA:s mest favoriserade handelspartner" medan Kina samtidigt har världens sämsta statistik när det gäller mänskliga rättigheter: där avrättas fler människor årligen efter summariska eller inga rättegångar än i hela världen för övrigt, flyktingar från Nordkorea skickas tillbaka till Nordkorea där ingen vet vad som händer dessa flyktingar, och genom sina påtryckningar på Nepal har nu Kina även lyckats få Nepal att skicka tillbaka tibetanska flyktingar, som flytt över Himalaya med risk för sina liv, till de kinesiska myndigheterna, som vägrar avslöja vad som sker med de återbördade tibetanska flyktingarna. Tusentals flyr över bergen från Tibet varje år, men det är något helt nytt att Nepal nu har börjat skicka dem tillbaka.

USA:s politik ger utslag över hela världen, då USA, vare sig man gillar det eller inte, är världens enda supermakt och därför dominerar hela världen. Denna politik är för närvarande omänsklig i sin arrogans, i sin tilltagande utslagning av icke rika, i uppmuntrandet av direktörsvälde (som vi även ser prov på i Sverige genom avskedade direktörer som belönas för sina misslyckade insatser med gigantiska fallskärmar) som en ny klass av 30-talets gulaschbaroner; vidare i sin aggressiva krigspolitik som nästan bara bestäms av opportunism (kriget i Afghanistan, har det visat sig senare, framdrevs mest av USA:s önskan att få dra olje- och gasledningar genom Afghanistan ner till Persiska viken från Centralasien, vilket nu har genomförts, varför USA nu kan strunta i att kvinnoförtrycket, fundamentalismen och opiumexporten åter ökar lavinartat i Afghanistan,) och i sin globala kortsynthet, där profithungern är det enda som gäller medan världens framtid får bli en senare fråga. Låt den globala uppvärmningen få fortsätta så länge man bara kan tjäna pengar på det! Det verkar vara sensmoralen i Amerikas nuvarande republikanska etablissemangs vanvettspolitik.

Därefter har Indiens premiärminister Vajpayee officiellt gjort sig skyldig till att ha erkänt Tibet vara en del av Kina, vilket har utlöst nya stormar av världsupprördheter.

chatt på webben om Fritänkaren

A: Vad tror du om den där Fritänkaren egentligen?

B: Jo, det är nåt jäkla skumt. Det är en massa fritänkare som chattar, men man får aldrig veta vem det är.

A: Den där typen Westerberg tycker jag är den skummaste. Tror du han finns?

B: Om han finns så är han jäkligt skum. Men ännu skummare är den där doktor Sandy. Tror du han finns?

A: Det är ju en gammal gubbe, men han skriver aldrig något själv, så han finns nog.

B: Tror du verkligen att nån av dom finns? Utom Doktor Sandy alltså.

A: Den där irländaren John Bede finns nog, för han finns ju på Irland.

B: Hur vet du det? Har du träffat honom?

A: Nej, jag har inte träffat nån av dom, utom Owe Svahn, men han är ju död.

B: Men han har väl inte förekommit i Fritänkaren efter att han dog?

A: Nej, jag tror inte det, men nu blev jag osäker.

B: Menar du att somliga av dom där fritänkargubbarna kan vara döda?

A: Varför inte. Det var ju en som dog rätt så nyligen, och han har ju spökat sedan dess. Det är kanske fler som spökar utan att vi vet om det. Om dom förekommer i Fritänkaren vet man ju inte om dom är levande eller döda, alltså, dom kan ju vara levande fast dom är döda, eller hur?

B: Du menar att Fritänkaren skulle vara en sån där jäkla skum spiritist, som Conan Doyle och Swedenborg?

A: Varför inte? Det skulle förklara varför alla dom där typerna verkar finnas fastän ingen har träffat dom.

B: Utom Owe Svahn.

A: Ja men han är ju den enda som vi vet att är död. Vem tror du mer att kan vara död?

B: Fråga inte mig. Jag har ingen aning. Men jäkligt skumt är det. Jo nu vet jag en. Hans pappa lever ju i Fritänkaren, men han dog ju för tio år sen.

A: Men det vet vi ju.

B: Ja, jag menar det.

A: Vad jag menade var vem mer som kan vara död utan att vi vet det fast han förekommer i Fritänkaren.

B: Varför inte den där jäkligt skumma typen Westerberg? Han försvann ju för tio år sen.

A: Vad tror du om den där Laila Roth?

B: Hon bor ju i England.

A: Så bara för att hon bor i England och John Bede i Irland tror du att dom lever.

B: Ja, dom tycks ju höra av sig. Dom debatterar ju.

A: Det gör Westerberg också.

B: Det gör doktor Sandy också.

A: Så alla debatterar vare sig dom är levande eller döda.

B: Nej, de döda debatterar inte. De bara förekommer.

A: Där har vi äntligen något att gå efter. Dom som finns tjötar och debatterar, men dom som inte finns gör det inte.

B: Det är klart att dom som inte finns inte gör det.

A: Så här tror jag om saken. Det spelar ju fan ingen roll. Vare sig redaktören har hittat på allt eller inte och vare sig de andra finns eller inte så är det redaktören som håller ordning på dom, och det är inte sämre för att han inte har skrivit eller har skrivit det.

B: Det där var svårt.

A: Du hajar ju ingenting.

B: Gör du det då?

A: Det är ju det jag försöker göra.

B: Förklara då vad du menar.

A: Det är ju det jag gör.

B: Är du dum eller?

A: Det här ballar ur. Vi lägger av va?

B: Kom igen när du har nåt vettigt att komma med.

A: Du tjötar.

etc. Chatten lär pågå.

Men ännu intressantare är den helt konsekventa hippien Mark Vonnegut, (son till den ökände Kurt Vonnegut med "Slakthus 5", boken om hans egen erfarenhet av Dresden den 13 februari 1945, då staden avsiktligt utsattes för en eldstorm av de allierade så att 300,000 människor omkom, nästan alla civila, vilket sedan var det enda denne Kurt Vonnegut någonsin kunde skriva något läsvärt om,) som tog avstånd från sin far och tog steget fullt ut som hippie 1969 och satsade sitt liv på en hippiekoloni i British Columbia. Men det är inte detta som hans mycket välskrivna bok "The Eden Express" handlar om. Droglivet bland hippiesarna ledde för hans personliga del till en svårartad schizofreni som medförde långvarig hospitalisering, och det är hans egen sjukdomsskildring och hans förhållande till schizofreni som är denna utomordentligt fantastiska boks egentliga tema.

Vad är schizofreni egentligen? Det är den svåraste frågan med schizofreni, den kanske diffusaste av alla sjukdomar. Symptomet är att man förlorar kontakten med verkligheten och i stället blir offer för vanföreställningar ofta med paranoia (förföljelsemani) som följd. En av de viktigaste frågorna är om sjukdomen är rent psykisk eller biologisk. Mark Vonnegut menar att den är biologisk eftersom den kan botas eftersom han själv blev botad från den. (Boken skrevs efter sjukdomen.) Och det faktum att den kanske åtminstone i de flesta fall är rent biologisk innebär det största hoppet med sjukdomen. Han genomskådar samtidigt alla bluffar med sjukdomen och konstaterar att de flesta tillfrisknar från den utan behandling eller medicinering, vilket läkare försöker ta åt sig äran för väl medvetna om att sjukdomen hela tiden har varit utanför deras kontroll. Samtidigt hyllar han de båda psykiatriska banbrytarna R.D.Laing och Thomas Szasz och omfattar varmt Laings hypotes, att schizofreni är ett sunt sätt att reagera inför ett sjukt samhälle. Han citerar även Krishnamurti: "Det är inget friskhetstecken att vara väl anpassad efter ett svårt sjukt samhälle."

Mark Vonneguts bok "The Eden Express" är en förvånansvärt klok bok för att handla mest om droger och schizofreni. Man kommer inte ifrån att drogerna var den utlösande faktorn för hans sjukdom, vilket dock inte innebär att den som använder droger måste få schizofreni. Bokens mest gripande kapitel är det sista, där han flera år efter sin sjukdom vänder sig till en annan schizofreniker och ger henne upplysning och goda råd. Han fastslår bestämt att schizofreni är en biokemisk sjukdom och att därför nästan alla måste kunna botas från den. Men sjukdomen manifesterar sig ytterst individuellt hos varje enskild patient, och därför är den så svår att komma till rätta med i sin komplexitet, då varje fall skiljer sig från alla andra. Han fastslår att personer med anlag för schizofreni (med sjukdomen i familjen eller med medveten överkänslighet) bör konsekvent hålla sig ifrån alla droger och till och med kaffe, medan alkohol faktiskt kan vara bra för dem (!) i begränsade mängder - har man problem med schizofreni bör man inte skaffa sig ett problem till med alkohol; medan många schizofreniker faktiskt kan hålla sin sjukdom på lämpligt avstånd genom exempelvis någon liten lämplig dos vin om dagen. Vin var ju redan under Antiken känd och etablerad som den enda ofelbara universalmedicinen mot allt.

Denna tredagarskonsert har betecknats som en historisk tilldragelse, och det var den, ty den kan sägas markera den definitiva milstolpen för den "ordentliga" rockmusikens upphörande och etablerandet i stället av den helt omelodiösa oväsensmusik som utmärkt rockmusiken sedan dess. Inga fler "Peter, Paul & Mary", Joan Baez tystades med Donovan, och även Bob Dylan förföll till elgitarrer. Vad som kom i stället för melodierna, intimiteten och njutbarheten påvisas markant med denna film, där skakiga påtända nervvrak (ex. Joe Cocker) hest försöker överrösta mastodontförstärkaranläggningen på säkert miljoner decibel med elgitarrernas ursinniga aggressionsstök. Vokalisternas framföranden är närmast patetiska, då man ser hur påtända de är i sina vingliga försök till skrålsång, vars brister de försöker kompensera med krampaktiga akrobatåtbörder i apstil, typ spastiska skakningar av både huvud och hår, armar och ben, fläsk och övriga lemmar, medan hela halvmiljonpubliken bara jublar reservationslöst lika påtända de och helt prisgivna som offer i den sanslösa masshysterin.

Det är det som hela rockmusiken handlat om sedan dess: masshysteri, det sjukaste och mest föraktliga av alla 1900-talets folkfenomen, som förde Hitler till makten och sanktionerade regimen med dess andra världskrig, som bar upp personkulter som Stalins och Maos, båda professionella folkmördare i femtiomiljonersklassen; och vars värsta yttringar idag är alla dessa armviftande bacchanaler vid massrockfestivalerna, som egentligen bara handlar om oväsen, droger och korruption. När skall vi äntligen slippa dessa världsfolksjukdomar? Hur många av dessa rockhjärntvättade ungdomar blir inte hjärnskadade eller åtminstone hörselskadade för livet? Vem av dessa blir någonsin en seriöst läsande och tänkande kritisk intellektuell? Och vem av alla dessa hundratals miljoner som låter sig ryckas med av dessa vansinnesströmmar kan någonsin ens bli självständig? Ytlighetens lättsinnesorgier kan bara fördjupa den allmänna okunnigheten, bildningslösheten och kulturdesorienteringen genom sin sjuka och destruktiva vulgaritetshjärntvätt.

Hela denna inledning är fantastiskt väl gjord och övertygande och bäddar för en intressant utveckling och tidlöst aktuella frågeställningar. Men sedan börjar den ena efter den andra av de sju överlevarna omkomma genom skumma omständigheter, döden blir som ett levande tänkande metodiskt väsen som det gäller att överlista till varje pris, det hela utvecklas till ren paranoia med ständigt allt absurdare pyrotekniska effekter, och filmen urartar från "bad to worse" för att sluta som en ren kalkon. Synd på ett gott uppslag.

En glad överraskning var emellertid Moskvadramat "Stumt vittne" av Anthony Waller 1994 med självaste Alec Guinness i en av sina sista roller som den ryska maffiabossen "Liemannen", som leder en liga av hårdporrfilmsspridare, där splatterfilmernas massakrer är fullständigt äkta. Men huvudrollen är en stum sminkös som genom att en gång av misstag bli inlåst i filmstudion får inblick i vad som pågår, varför naturligtvis hela porrfilmsligan med "liemannen" Alec Guinness insisterar på att jaga henne till döds, varvid hela ligan så småningom omkommer själv. Filmen är underfundigt gjord med glimten i ögat, överraskningsmomenten är många och roliga, humorn är drastisk och dråplig, och tillställningen kryddas ytterligare till sin fördel av kulturkrockarna mellan det ryska och det amerikanska: den stumma sminkösen tillhör ett lag amerikanare som är i Moskva för att göra splatterfilmer, och naturligtvis gör de andra amerikanarna allt för att klanta till det. Hitchcock hade älskat denna film.

En annan rolig film av ett helt annat slag kommer verkligheten ännu närmare. Det är den idag ledande amerikanska satirikern och dokumentatorn Michael Moores mycket dubbelbottnade "Bowling for Columbine", där han gör ett hjältemodigt försök att gå till rätta med den amerikanska dubbelmoralen. Man skrattar hjärtligt i början, men småningom sätter man mer och mer skrattet i halsen, ty egentligen är hela filmen alldeles fruktansvärt tragisk. Den börjar som en frisk satir, men ju djupare den beundransvärde Michael Moore gräver i problemet med det amerikanska våldssamhället, desto mera illaluktande blir alla de amerikanska etablerade lögnerna. Det är när han kommer in på problemet med massakern i Columbine, där två skolelever sköt ihjäl ett dussin andra plus en lärare utan att ens vara provocerade, efter att ha tillbringat morgonen med att bowla i gymnastiksalen, ett helt oskyldigt och lättsamt sportnöje, som dokumentären får en småningom alltmer överväldigande betänklig prägel. Efter en annan massaker, där en sexårig pojke skjuter ihjäl en sexårig flicka på skolan i Michael Moores hemstad Flint, Michigan, och superfilmstjärnan Charlton Heston ögonblicket efteråt kommer dit med hela uppbådet av amerikansk massmedia och propagerar för fortsatt fri tillgång till skjutvapen för alla, börjar ens mungipor dra sig neråt. Det här är inte roligt längre. Lögnerna går för långt. I nästa sekvens ser man president Bush ursinnigt kommendera kongressen till att genomdriva massiv upprustning, som om den inte hade något annat val, och som om det var ett inbördeskrig på liv och död på gång där den enda fienden var den osynlige terroristen, som massmedia framställer som ett överväldigande hav av fiender som finns överallt men som ingen kan precisera. Tillställningen tillspetsas med klar statistik: i inget annat land sker det ens bråkdelen så många mord årligen som i USA, där det är drygt 11,000, medan närmaste konkurrenter landar på omkring en procent därav. Så kommer den långa raden av USA-stödda och -genomförda diktaturer med alla deras massakrer: Chile (11 september 1973), Salvador, Nicaragua, Panamá, det faktum att USA försåg både Irak och Iran med vapen att bekriga varandra med i tio år utom talibanerna, självaste Bin Laden och många andra. Vad Michael Moore inte kan begripa är hur USA har lyckats bli ett sådant utpräglat och makalöst våldssamhälle, och han kämpar krampaktigt och engagerat med detta Amerikas största problem utan att kunna lösa det. Det närmaste han kommer en förklaring är den roll som spelas av massmedia, som i USA oavbrutet koncentrerar sig just på att göra stor publicitet av vad som helst som bara har med grovt våld att göra.

Han ställer slutligen även sin fråga till Charlton Heston, som på gamla dagar slutat spela teater för att i stället propagera för fria vapen, men denne Nestor kan ännu mindre besvara frågan och går (liksom alla andra superkändisar i filmen) demonstrativt ut från Michael Moore, som visserligen tjatar men hälsosamt.

Man kan ana, att vad Michael Moore vill komma åt är den amerikanska lögnen, som har med den amerikanska drömmen att göra. De kanske är oupplösligt förenade. Man samlar skjutvapen i Amerika för att känna sig trygg, samtidigt som småbarn går och tar dessa vapen för att skjuta ner varandra, medan föräldrarna är fullständigt aningslösa och oansvariga. Genomsnittsamerikanen lever i en drömvärld av TV-illusioner där massmedia låtsas hålla koll på läget som just därför ingen har koll på. Den inbillade tryggheten har blivit viktigare i Amerika än en verklig sådan. TV-såpor, presidenternas jippokulisser, Hollywoodglamouren, statusjakten, det påklistrade pepsodentleendet, allt sådant är viktigare att ägna sin uppmärksamhet än fattigdomen, analfabetismen, kulturlösheten, okunskapen, miljöförstöringen och någon av alla de otaliga logiska sociala orsakerna till det absurt utbredda våldet som faktiskt förekommer var som helst i närheten av dig.

Michael Moore fick en Oscar för sin dokumentär, vilket han utnyttjade till ett rasande angrepp på presidenten mitt under Oscarsgalan; men han förtjänade denna belöning, ingenting är mera angeläget i USA idag än just sådana sociala kritiker och granskare som han, och måtte han få fortsätta länge till i samma stil.

En gammal klassiker bjöd perioden på även: "The Virgin Queen" från 1953 med Bette Davis som jungfrudrottningen Elisabeth, en roll som hon redan gjort tidigare mot Errol Flynn som Essex, men här var den manliga protagonisten Sir Walter Raleigh ypperligt spelad av Richard Todd med den unga Joan Collins som hans fästmö Bess Throgmorton, som den stygga drottningen blir svartsjuk intill grymhet på. Men det är framställningen av Sir Walter Raleigh som bär upp hela filmen, och tolkningen av hans kompromisslösa men rättframma personlighet är kanske Richard Todds bästa prestation någonsin på vita duken.

Vilket osökt för oss över till den odödliga Shakespeareproblematiken.

Shakespearedebatten, del 52: Bacon-Marlowe (forts.)

Hämtat från en artikel av "Shakespeare Authorship Trust" på nätet. Många auktoriteter ger stöd åt dessa synpunkter. Ett av dem var Mendenhallexperimentet för 100 år sedan, när Augustus Hemingway vände sig till doktor Mendenhall för att få det vetenskapligt bevisat att Bacon skrev Shakespeare, vilket experiment påvisade motsatsen: en stylometrisk jämförelse mellan Shakespeare och Bacon påvisade betydande olikheter. Även om Bacon skulle ha varit en multipelpersonlighet och kunde anpassa sitt språk efter olika sorters människor, så skulle hans litterära stil ändå alltid ha behållit samma karakteristiska grunddrag. De bevarade verken av Bacon, särskilt hans dikter, visar hans oförmögenhet till att ha kunnat skriva poesi som Shakespeares.

Dina "överväldigande självklara bevis" är bara en annan lös teori.

Jag trodde också vi var eniga om att samme man skrev Marlowes och Shakespeares verk. Nu separerar du dem, vilket är inkonsekvent av dig. Fastän Mendenhall-experimentet ingalunda var ofelbart, så visade det dock alldeles tydligt att Marlowe och Shakespeare kan ha varit samma författare.

Författaren bakom "Shakespeare Authorship Trust" avvisar också Derby från möjligheten att ha kunnat skriva Shakespeare:

"Hans sak vilar på två dokument från 1599: ett, som beskriver honom som 'upptagen med att skriva pjäser för vanliga skådespelare,' och det andra från hans fru i ett brev till Robert Cecil, där han beskrivs som 'förtjust i skådespelarnas sällskap'.

Hans fru är Elizabeth Vere, äldsta dottern till den 17-e earlen av Oxford. Oxfordianerna medger att Derby kan ha haft en hand med i kompositionen av Shakespearepjäserna och att ett sådant antagande kan förklara det bevisliga samarbetet med andra i några av de senare dramerna.

Dock passar Derbys faktiska liv inte in i de självbiografiska bekännelserna i sonetterna eller dramerna så som Oxfords liv gör. Slutligen levde Derby långt efter publicerandet av The First Folio-upplagan och kunde ha redigerat den ymnighet av textproblem som lämnades olösta i den upplagan."

Författaren heter Edward Vere och är en sentida ättling till earlen av Oxford, så naturligtvis är han oxfordian och partisk.

"Shakespeare Authorship Trust" är inte oxfordianskt. Mannen du nämner heter CHARLES VERE. Han lutar åt oxfordianerna, men Trusten försöker hålla sig neutral. De tar inte ställning åt något håll, och de erkänner till och med att Shaksperes sak inte är helt förlorad. Det är åtminstone mitt intryck av dem.

Deras belysning av problemet är mycket instruktiv. De preciserar beundransvärt de huvudsakliga kandidaternas problem, och ingen av dem är utan problem. För mig ter det sig dock ganska tydligt fortfarande, att våra två kandidater har de minsta problemen.

Oxfords problem är inte bara hans tidiga död 1604. Jag tycker att hans största problem är hans isolering. För att kunna skriva dramer sådana som Shake-Speares, så måste man umgås dagligen med skådespelare, teaterlivet och samhällslivet. Man kan inte sitta ensam ute på landet med bara vin och drömmar som sällskap utan att träffa någon, vilket synes ha varit hur earlen av Oxford tillbringade de sista tio åren av sitt liv. Bacon tillbringade hela sitt liv i centrum av Londons mänskliga och politiska liv och vid hovet, så hans liv erbjuder det perfekta utgångsläget för den dolda dramatikern Shake-Speare, som inte kunde skriva i sitt eget namn.

Dina argument mot Bacon är inte irrelevanta, men de kan dock besvaras, om jag dock medger att de är baconianernas största problem. Men jag finner det mänskligt möjligt för en författare att kunna skriva i olika stilar. Han kan använda sin etablerade stil för sina officiella arbeten, som Bacon gjorde, och hemligen göra bruk för en annan stil för att ge utlopp för sina privata känslor i ett så uppriktigt författarskap, att han aldrig kunde kännas vid det offentligt. Detta skäl brukar också anges för Oxfords eventuella senare författarskap, medan Marlowe ges helt andra skäl. Men det står fullständigt klart från dramerna och dikterna att författaren måste ha varit en adelsman på intim fot med adel och kungahus. Endast Oxford/Derby samt Bacon passar in i den bilden.

Så för mig är Bacon fortfarande i focus. Mendenhalls undersökning kan ha utförts felaktigt, till exempel kan man ha jämfört Bacons prosa med Shakespeares poesi - jag vet inte. Och naturligtvis har du rätt: det finns många skäl som talar för att Marlowe och Shake-Speare var en och samma. Jag skenade iväg med mig själv i mitt förra brev, och du gjorde rätt i att anmärka på det. I grund och botten är vi överens om endast den saken, att den som skrev Shakespeare också skrev Marlowe.

fortfarande on line,

J.B.

Varken Bach eller Brahms gjorde någon opera, och Beethovens enda opera är inte helgjuten - där förekommer långa partier som talas. Alla tre gjorde dock betydande sakral musik, Bach är inom det området musikhistoriens absoluta nummer ett, Brahms' allra största verk är hans "Ein Deutsches Requiem" till minnet av sin vän och främjare Schumann, och även Beethovens oratorium "Kristus på Oljeberget" är inte ointressant ehuru mera dramatiskt än sakralt.

Men det är svårt att hitta några begränsningar hos Brahms. Det skulle då vara i den rent faktiska produktionen. Han gjorde bara fyra symfonier, bara tre stråkkvartetter, bara två pianokonserter, bara ett större körverk med solister och orkester, och så vidare. Hans produktion var inte större än att allt vad han skrev blev publicerat under hans levnad. Både Beethovens och Bachs produktioner är mer än dubbelt så stora, och väldigt litet av Bachs blev publicerat under hans liv och mycket kom bort, bland annat två passioner.

Men det finns ett fjärde oförlikneligt B som är alltför lätt att försumma i detta sammanhang. Det är Anton Bruckner, samtida och fem år äldre än Brahms, som med sina nio obegränsade symfonier kompletterar Brahms' hårda självdisciplin på ett ypperligt sätt. Bruckner gjorde även större körverk och mässor, han var kyrkorganist, men hans nio symfonier är historiens dittills längsta och överträffas senare bara av Mahlers, som på gränsen till modernism inte alltid är lika njutbara. Bruckner bygger mest vidare på Schuberts enkla melodik och former, men som tonarkitekt är han Beethovens jämlike och överträffar nästan denne. Redan den fjärde symfonin överträffar allting tidigare i arkitektonisk musikskapelse, och Bruckner blir sedan aldrig sämre utan bara fortsätter att bygga katedral på katedral. Brahms är fullödigare i sitt mästerskap och kunnande, men Bruckner är minst lika universell och kosmisk som både Bach och Beethoven.

av Aurelio Lanciai.

del 3: En god början

Genom att pappa aldrig lärde sig riktig svenska blev mitt förhållande till honom mer och mer uppkäftigt med åren, och jag tog alltid mammas parti. Det var en självklarhet, medan jag mer och mer lärde mig förakta pappa, vilket jag långt senare ångrade. Pappa kunde aldrig lära sig säga "ö", utan kött blev tjott och mjölk blev mjolk. Ibland hade vi bruna bönor till middag, vilket i pappas mun alltid var "buna-buno", som jag trodde var rättens italienska namn. Långt senare blev jag vid ett tillfälle erbjuden att önska mig vilken italienska rätt jag ville. Jag kom då att tänka på buna-buno, som jag inte haft på så länge, så jag önskade mig Buna-buno. Min värd ställde sig frågande och undrade vad det var för något. Då först slog det mig plötsligt, att pappas namn på rätten helt enkelt bara hade varit hans eget bristfälliga uttal av "bruna bönor".

Emellertid bidrog en faktor starkt till mitt förakt för pappa, som var hans egen politiska dårskap. Han var helt enkelt fascist och trodde tveklöst på Mussolini. Denna godtrogenhet (alla riktiga italienare var ju fascister från 1923 framåt) tog sig också olustiga uttryck genom politiska manifestationer, som mamma reagerade starkt emot. Hon klagade alltid på att pappa gick ut med sina svartklädda facistkamrater och hade möten med svarta fanor. Det var hennes instinkt som reagerade mot detta, - hon visste ingenting om politik. Jag delade samma instinkt och fick på kuppen avsmak för allt vad politik hette. Därför engagerade jag mig aldrig utan såg snarare till att jag alltid höll min näsa utanför.

Däremot hade mamma en utomordentlig naturlig språkbegåvning. Hemma talades det utom svenska och finska även tyska och ryska, och mamma förstod också italienska utan svårighet. Hon kunde i detalj följa allt som sjöngs i en italiensk opera, varvid hon storgrät av rörelse, vare sig det var Mimis hostiga bortgång eller Madame Butterflys blodiga sådana eller Violettas ännu mer hostiga bortgång. Med pappa var det motsatsen: han lärde sig dåligt svenska och ingen finska alls. Detta gav mig i sin tur en extra sporre till att satsa just på omfattandet av främmande språk. Tyskan låg ju nära till hands, men mest intresserad var jag av engelska. När jag fick ett stipendium för att studera i England i Leicester betraktade jag det (och gör det alltjämt) som den kanske största lyckträffen i mitt liv. Företaget krävde dock stora uppoffringar, och för att få pengarna att räcka till var jag tvungen att sälja min frimärkssamling, som jag samlat med stor omsorg under hela mitt dittillsvarande liv och som idag hade varit ovärderlig, - en av de få genomförda affärer som jag sedermera haft anledning att ångra.

Men England gav utdelning till fullo, och den tiden framstår kanske ännu idag som den viktigaste i min internationella utbildning. De vänner jag då lyckades skaffa mig behöll jag alltid, och när vi gjorde vår lyckade familjeresa till England 1963 (efter 32 år) kunde jag ännu falla tillbaka på mina gamla kontakter.

Efter tyskan och engelskan kom spanskan. Min bästa tyska vän var alltid doktor Kurt Hoppe i Lübeck, en annan vänskap jag behöll hela livet, då vi framför allt var mycket goda tenniskamrater. Om tennisen för övrigt vill jag inte orda för mycket om här. Jag njöt alltid av att få anstränga mig fysiskt, och tennisen gav störst utdelning därvid. Jag blev finsk juniormästare och samlade en del priser, som fortsatte samlas ännu in på 60-talet i Utbynäs, men min slutgiltiga lön för mitt 60-åriga outtröttliga tennisspelande blev bara ett par mycket utslitna knän, som sedan bara gav mig bekymmer.

Tennisen fördärvade också mina pianofingrar. Min pianolärarinna blev helt olycklig när jag började spela tennis, och jag förstod inte alls vad hon ojade sig för. Symptomen visade sig ju först långt senare, men hon visste redan då vad de handlade om. Jag kunde dock behärska både piano och kontrabasen utan svårighet långt in på 30-talet, vilket gav mig en fördelaktig ställning hos brukspatronen för Mariefors bruk, Torsten Carlander-Reuterfelt, som var en entusiastisk amatörmusiker och själv trakterade både violin och piano. Han var en utmärkt pianist medan han mera spelade violin som Einstein. Genom att jag kunde spela kontrabas var hans lokala kammarmusik och -kvartett räddad.

Närmast hjärtat låg dock sången och gitarren. Vi hade ju musiken i familjen, pappa hade kommit över till Finland från Stockholm som stand-in i en turnerande italiensk mandolinorkester, där en medlem insjuknat. I deras sällskap och i Finland trivdes han så bra att han blev där, och dessutom kär, varpå han friade till en skönhet Mickelson, som gav honom nej, varpå han vände sig till hennes fulare syster i stället, som blev min mor och hans hustru. Allt hade både han och jag alltså egentligen mandolinen och musiken att tacka för.

Mitt livs största musikaliska äventyr blev att som körsångare bli utvald att delta i Finlandia-körens Amerikaresa 1939 via Paris. Denna kör sattes under Heikki Klemettis ledning ihop enkom för att lyfta upp Finland inför världsutställningen i New York 1939. Jag blev dessutom utsedd till Heikki Klemettis adjutant, vilket i praktiken mest innebar att jag fick högsta ansvaret för hans sittbadkar och hans potta. Han var en mycket kolerisk och hypokondrisk herre, och om han vid en repetition kände något drag någonstans ifrån var hela repetitionen förstörd. Han hade också problem med magen och troligen både magsår och magkräfta, mot vilket han ordinerades rödvin, vilket faktiskt hjälpte.

De flesta i denna Finlandiakör var ju finnar, ehuru vi även hade svenska kompositioner på repertoaren. När vi var i Paris och besökte Eiffeltornet hörde jag en typisk finsk kommentar till tornets uppenbarelse från en av mina kamrater bakom mig: "Men det lutar ju inte alls!" För en finne för första gången utomlands kan det vara svårt att skilja mellan Paris och Pisa.

Knappt hade vi kommit hem, så bröt kriget ut. Vi hade haft tur. Till all lycka hade turnén organiserats på våren och inte mot slutet av sommaren. Tack vare det kunde vi både genomföra turnén och komma hem helskinnade.

Ju mindre sagt om kriget, desto bättre. Genom pappa var jag ju italiensk medborgare, vilket uteslöt mig från all militär verksamhet i Finland, medan jag samtidigt aktade mig för att åka till Italien. Jag hade varit där med Fred Bruun på motorcykel 1937 och älskat allt utom Mussolini. Jag hade fått stifta bekantskap med min egen italienska familj, mina kusiner Beltrame, Ida och Aurelio, som jag kunde spela och sjunga för på italienska ehuru jag inte kunde tala det. Men min sång räckte för Ida, som sedan alltid förblev min käraste släkting på jorden. Själv lär jag för henne ha blivit inte mindre än hennes första kärlek, hon var bara tonåring då, men vi blev sedan som bror och syster, i synnerhet som jag aldrig hade något annat syskon.

Kriget förde dock det goda med sig, att under Vinterkrigets upphetsning och traumatiska nationella överansträngning ådrog även jag mig en sådan, vilket manifesterade sig genom Basedowska sjukan, som definitivt gav mig frisedel från både krig och arbete. Därigenom kunde jag gifta mig med Gun, som sedan dess förblivit min absoluta älsklingshustru. Vår första son föddes mitt under brinnande Fortsättningskrig 1943, vår dotter kom två år senare när freden brutit ut men då nöden i stället var som störst, - hon förblev alltid vårt klenaste barn ehuru kanske det livligaste, och en fars enda dotter betyder ju allt för honom. Desto kraftigare blev vår andre son Michael 1948, men vårt fjärde barn måste uppskjutas på läkares inrådan i beaktande av Guns tillstånd. I stället kom Christian tre år senare.

I nästa nummer : Argentina.

Ahasverus, del 30 : Konstantinopel

Ett av de ingripanden i historien som jag har ångrat allra mest var mitt inträde i sultan Muhammed II:s tjänst. Det är nästan bara en sak som har grämt mig mera än vad jag gjorde mig skyldig till under det året. Jag kunde ha räddat Konstantinopel, och jag gjorde det inte. Och det plågar mig ännu idag.

Jag måste erkänna att jag liksom hela världen åtrådde Konstantinopels eller rättare sagt det bysantinska rikets totala undergång. Jag hatade det bysantinska kejsardömet och hade liksom alla judar skäl för det: mitt hat hade långsamt byggts upp ända sedan kyrkomötet år 325 och den förste Konstantins skändliga regering. Jag hjälpte Enrico Dandolo att kuva staden 1204, och år 1453 ställde jag upp vid sultan Muhammed II:s smutsiga sida. Hur kunde jag göra det? Jag gjorde det enbart av blint hat till alla de döda förbannade kejsarna från Caligula och Nero, Domitianus och Commodus till Konstantin och Justinianus och deras föraktliga efterföljare. Jag hatade det romerska riket som idé, min far lärde mig redan förbanna Augustus, hans blotta namn och hans hopplöst etablerade diktatur, och jag ville äntligen se det romerska riket som etablerad politisk lögn avlivas i praktiken för gott. Och många ville det med mig. Det romerska riket var 1500 år efter Julius Caesar fortfarande ett irriterande hjärnspöke som störde rytmen i ens tillvaro. Det återstod endast ett strå av denna ogräsplanta, men det enda strået höll fortfarande den skändliga politiska traditionen vid liv och förde den vidare som falsk idé. Därför hjälpte jag den unge Muhammed II som astrolog.

Han var själv mycket initierad i astrologin och kontrollerade själv mina minutiösa beräkningar. Jag hade kommit fram till att han skulle lyckas krossa Konstantinopel före den 30 maj, och när han själv hade kontrollerat alla mina matematiska beräkningar och kommit fram till samma resultat, sade han hjärtligt till mig:

"Min vän, nu kan jag tro på dig och på min egen uppgift här i livet. Det återstår dock att se stjärnornas budskap förverkligas. Om jag lever och om du lever den 30 maj och om staden då är besegrad, så skall jag upphöja dig till den förnämsta astrologen i mitt rike, och du ska få så mycket guld att du inte hinner spendera det under hela resten av ditt liv. Men du måste då även hjälpa mig praktiskt och se till att Konstantinopel verkligen faller. Du kan ju grekiska. Gå in i staden och utspionera den åt mig och berätta sedan för mig allt om dess svagaste punkter, om hur jag bör gå till väga i mina anfall, och så vidare. Ty alla dina stjärnkartor och astronomiska beräkningar och siarkonster är värdelösa för mig om du inte även hjälper till praktiskt med att ge mig staden. Dina teorier är värdelösa om du inte realiserar dem i praktiken."

Jag kunde uppskatta hans praktiska och politiska logik och lydde honom därför. Jag gav honom ett säkert kort med vilket det skulle vara omöjligt för honom att inte besegra staden. Jag gav honom kanongjutaren Orban från Ungern, som kunde gjuta världens största kanoner. Mot den krutkonspiratören skulle Konstantinopels tusenåriga dubbla murar vara maktlösa.

Mitt nästa steg blev att utspionera staden. Jag hade inte varit där på 250 år sedan Enrico Dandolos tid. Återseendet blev en chock för mig, ty intet återstod av denna en gång världsstad och världsmedelpunkt utom minnena av dess tusenåriga förnedringar. Spåren efter plundringen och förödelsen år 1204 var fortfarande pinsamt färska och påträngande, och staden hade knappast förändrats sedan de sista Komneniernas, den sista och enda goda bysantinska dynastins fördrivande och utplåning. Den hade knappt förändrats men dock märkbart försämrats.

Tydligast märktes det på människorna själva. De var alla ödesmärkta. Magra och lidande alla av tydlig näringsbrist i förening med fatalism, anemi, apati och total uppgivenhet var detta folk, världens före detta herrar, ett släkte av bleka förvekligade skuggor. Ingen av dem trodde längre på livet, utom möjligen Dux Notaras och andra avfällingar och förrädare; och den allmänna stämningen i den bankrutta totalt isolerade gudsförgätna förfallna och tydligt döende staden var så outhärdligt stark i sin melankoli att man bara kunde gråta. Det var som om varje grek i det alltjämt grekiska Konstantinopel visste att Gud hade förbannat och dömt varenda en av dem för deras förfäders synders skull.

Det stod genast klart för mig att den mäktige sultanen med sina oöverskådliga arméstyrkor på idel handlingskraftiga och rovlystna knektar stod i begrepp att anfalla och med våld ta livet av en ensam orkeslös döende åldring som inte längre ens kunde stå själv. Och genast slog mig det absurda i denna vanvettiga historiska uppvisning från sultanens sida, som blott var den högsta höjden av fåfänga och dårskap: sultanen kallade sig redan en ny Alexander och Julius Caesar och jämförde sig med Timur Lenk och Djingis Khan i sina planer på att erövra Konstantinopel, vilket han menade skulle förändra historien och göra sultanen till världens mäktigaste härskare och yppersta fältherre, vars rykte aldrig skulle dö: han skulle vara den andre Muhammed! Och Konstantinopel hade 7600 svaga män att försvara staden mot sultanens 260,000 bärsärkar med världens största kanoner. Det var en obeväpnad mot 33 beväpnade. Med all rätt kunde sultanen jämföra sig med Muhammed, Timur Lenk och Djingis Khan, dessa tre universalgenier vars livs hela strävan gick ut på att förslava så många mänskor och hjärntvätta så många själar som möjligt och det endast medelst utstuderad grymhet, obegränsat våld och den lömskaste beräkning och totalaste omänsklighet. I våra dagar har dessa tre, Muhammed, Timur Lenk och Djingis Khan, haft sina likar i dessa politiska förmågor: Lenin, Hitler, Stalin och Mao Zedong, lika stora universalgenier, lika fenomenalt omänskliga, lika utstuderat onda och lika totalt ensidigt destruktiva. Där och då fattade jag genast det beslutet, att "Konstantinopel, men inte längre". Jag hade givit Konstantinopel i barbardiktatorns hand, men jag skulle aldrig mer ha något med någon sådan att göra.

Jag uppsökte kejsaren, Konstantinopels siste kejsare, den mest beklämmande av alla människor i staden och den mest realistiska, nyktra och kloka. Han ensam visste med fullkomlig säkerhet hur hopplöst förlorad staden redan var. Han ensam hade för länge sedan insett den fulla vidden av lägets fullkomliga hopplöshet. Och han ensam visste hur fullkomligt likgiltigt resten av det kristna Europa var för Konstantinopels öde. Hans undersåtar anklagade honom för slapphet och likgiltighet, men han gjorde så litet därför att han såg så klart att det inte skulle löna sig vad de än gjorde. Vid mitt första möte med denne vackre, svage, allvarlige, dystre och melankoliske man fylldes jag av beundran inför honom, ty hela Konstantinopel hängde redan i snaran, men han ensam kände repet.

Bröllopsresan, del 8 : Doktor Sandy om äktenskapet.

"Absolut inte. Det är en naturlig del av livet som man bör unna sig. Alla äktenskap måste inte sluta med skilsmässa även om alltför många gör det. Att cirka 50 procent av alla äktenskap överlever är fortfarande en alldeles tillräcklig statistik för att bevisa att äktenskap är värda att satsa på. Men för varje omgifte minskar äktenskapets varaktighets chanser med hälften. De flesta Hollywoodstjärnor är inne i den onda cirkeln att de aldrig kan ha ett äktenskap som håller. Spencer Tracy och Catherine Hepburn var ett av de få klassiska undantagen. Endast de intellektuellt mer begåvade bör tänka sig för två gånger innan de gifter sig. Den som känner äktenskapet som en plikt och börda bör aldrig gifta sig, ty ett äktenskap där den ena parten drar ner, bromsar och försöker anpassa den andra med att inskränka honom/henne måste kapsejsa. Bara äktenskap där parterna kan känna sig likvärdiga med varandra, så att de båda kan främja varandra, har utsikter att vara livet ut. Om hustrun har hemligheter för mannen, eller om mannen inte kan dela delar av sitt liv med hustrun, är det kört. De måste kunna lita på varandra och förstå varandra. En man som aldrig kan lita på en annan kan aldrig bli gift. En hustru som aldrig kan säga allt till sin man kan aldrig bli pålitlig. Men du har aldrig gift dig. Varför inte det? Det är inte för sent. Den enda fördelen har mannen framför kvinnan, att för honom kan det aldrig bli för sent."

"Jag har haft två samlevnadsförhållanden. Den första hade hemligheter och bedrog mig, och den andra hade tyvärr anlag för grymhet."

"Så du blev bränd."

"Jag var för känslig."

"Det är en annan aspekt. Kvinnan kan tåla mer än mannen, hon är skapt för att klara av de svåraste lidanden, men om mannen är känsligare än kvinnan tål han ingenting. De flesta sådana män blir ensamma och skapar sig ett igelkotts- eller sköldpaddsskal. Är du en sådan?"

"Kanske."

"Då är vi två. Skål, min bror."

Och han höjde sitt glas.

"Är du medveten om att du ser mer och mer ut som Platon?" sade han sedan.

"Och du blir mer och mer lik Sokrates."

Han kucklade. "Hemma i England skulle jag utan vidare bli både ostrakiserad och nödd att tömma giftbägaren."

"Hur så?"

"Min familj har aldrig förlåtit mig att jag efter moget övervägande övergav karriären."

"Jag vågar uttrycka min bestämda misstanke att du gjort större nytta utan karriär än vad du kunnat om du följt din karriär."

"Det var därför jag lämnade den. Men sådant förstår inte trögfattade hjärnor med enkelriktning inställd på samhället. Här, däremot, i Athen, är vi filosofer kungar. Det spelar ingen roll hur utfattiga och utstötta vi är. Vi är kungar emedan vi är filosofer, och det är världens härligaste privilegium. Det spelar ingen roll om vi bor under broarna i Paris, i Berlins tunnelbana, på frälsningsarméns kostnadsfria ungkarlshotell eller i Roms kloaker - vi är ändå kungar, blott emedan vi är filosofer, blott emedan vi är bildade och vet mer om människorna genom vår utbildning än vad som är helt naturligt för människan att veta. Vi har satsat våra liv för att tillgodogöra oss vår bildning, för att därmed genom kunskap och vishet kunna tjäna mänskligheten, och därmed har vi ett högre människovärde än någon etablerad kung eller opportunistisk politiker eller framgångsrik affärsman. Vi vet något, medan tyvärr de flesta människor lider brist på kunskap.

Men den högsta kunskapen är den som man inte ens kan tillgodogöra sig genom utbildning och pengar och som bara är resultatet av personlig insikt. Kalla det ett sjätte sinne om du vill. Däri ingår bland annat naturlig intuition och insikt i sådant som inte kan förklaras eller göras begripligt med ord. Många konstnärer har haft den kunskapen och därigenom kunnat skapa oförgängliga verk genom ett slags personlig magi, som van Goghs och el Grecos tavlor, som Beethovens och Schuberts musik för att inte tala om Chopins och Tjajkovskijs, som Shakespeares poesi och Dickens oöverträffade romaner för att inte tala om Dostojevskijs och Victor Hugos, och så vidare. Och denna högre kunskap och insikt i själva skapelseprocessen tror jag bara man kan ernå genom intimt umgänge med naturen. Ingen civilisation kan stå högre än naturens egen ordning. Där och endast där finns alltid den absoluta skönheten."

Vi avslutade vår middag med gammalt hederligt retsinavin i en gammal hederlig och billig restaurang, och allt var som det skulle vara. I varje fall kunde det inte bli bättre. Jag hade haft turen att få träffa på doktor Sandy vid ett tillfälle när han var i sin bästa form, och jag skulle aldrig glömma det.

Den absurda krigsresan, del 3 : Triumfatoriska strapatser.

Vi satt på hårda träbänkar, och publiken var omkring 30 personer, som applåderade entusiastiskt när det hela äntligen tog slut: den idealiska, tacksamma landsortspubliken. Efteråt bjöds publiken på glögg, och sedan gick vi ut och festade.

Det dracks mycket vin och åts dålig pizza - Lorella menade att det var den sämsta pizza hon ätit på 20 år och lämnade mer än hälften. På grund av hungern lyckades jag dock pressa ner den i alla dess beståndsdelar, ehuru dessa var hårda och svårsmälta.

Vi var åtta kring bordet, men vi tystades hela tiden ner, ty lokalen var den lokala biljardsalongen, där det just förekom nationella mästerskapstävlingar. Det var inte vanlig biljard med hål utan den argentinska varianten med pinnar och bara tre bollar. Det var mycket fascinerande, men det kändes konstigt att det krävdes mer andakt och tystnad i denna lokal än i någon kyrka.

Vi kom i säng sent men sov desto bättre. Nästa morgon började alpklättringsföretagen. Problemet var att jag bara hade sandaler och dessutom för stora fötter: ingen hade kängor som passade mina fötter, då italienska fötter i allmänhet är ganska små. Vår guide, Sebastiano från Sardinien, hade 37 i skonummer. Den som var störst var en väldig tysk som hette Uwe, men även hans kängor var bara i storlek 42. Jag lånade dem på vinst och förlust och lyckades få på mig dem endast utan sockor.

Vi åkte upp till ett ställe som hette Oropa, en på sin tid väl gouterad kurort med varma källor, där den italienska drottningen varit stamgäst tills hon kastades ut ur landet efter kriget. Det var också en vallfartsort med kloster och kyrka och flera minneskapell uppförda efter pestens härjningar för 200 år sedan (skildrade i Alessandro Manzonis roman "De trolovade" om paret som aldrig fick varandra hur de än försökte) och ett oerhört vackert ställe, om dock kyrkan var något imposant. Därifrån utgick en livbana upp i bergen, så att vi fick lift upp till 1900 meters höjd.

Sebastiano och Lorella hade tagit skidorna med sig medan Gian Carlo och jag gick till fots. Över 2000 meter var allt snötäckt, och hade man turen att bara få gå över skare gick det väl an, men esomoftast sjönk man ner till knäna eller till låren i snön och fick kängorna fulla med svidande iskall snö, som genast smälte, så att fjällvandringen snabbt urartade till ett vått och kallt klafsande, vilket förvärrades av att mina kängor var för små och skavde hål på tårna. Likväl kom vi alla fyra upp till toppen på 2391 meters höjd, varefter vidtog den som alltid betydligt svårare nedkomsten.

Gian Carlo och Sebastiano hade dessutom tagit sina hundar med sig, den ena en erfaren bamsing på 30 kilo, den andra en yster tvååring som var kroniskt helt hysterisk av vårglädje. Båda skällde i kapp hela vägen upp och hela vägen ner och var dessutom fullkomligt bångstyriga, varför de måste ledas i koppel, vilket inte var enkelt det heller, då de drog åt olika håll hela tiden och Gian Carlo måste ha båda, vilket blev snärjigt för honom. Inte heller förbättrades utflykten av det faktum att utsikten där uppifrån bara erbjöd dimma, dimma och åter dimma, som dessutom ständigt blev tjockare på hela vägen ner.

Det hela liknade mest kapten Scotts sista Antarktisexpedition med hundar och allt med den skillnaden att vi kom levande tillbaka. Med sönderskavda fötter och urvattnade ben (Gian Carlo såg ut som om han vadat i flytande hundskit) var det dock en lisa att efteråt frossa i ett reguljärt bergsmanssmörgåsbord med ost, bröd, korv och skinka med åtskilliga flaskor vin, som hela tiden måste förnyas. Vi var helt nöjda med utflykten då vi mot alla odds hade överlevt den.

Lyckliga möten i Ladakh, del 10 : Reträtt i Alchi.

Fritz var mycket underhållande hela kvällen och bjöd på Kashmiri Rom, som faktiskt var bättre än den vanliga men dyrare Old Monk. Kashmirrommen har en slående etikett, och han tänkte ta en halvdrucken flaska med sig hem bara för att ta vara på etiketten och göra den i förstoring på en T-shirt. Kashmir är ju muslimskt, men ändå brygger de rom, men denna dubbelhet förekommer i alla muslimska länder. I synnerhet Pakistan har en omfattande spritindustri. En gång på ett hotell blev Fritz serverad en lång lista av alla olika spritsorter inklusive gin, rom, vodka, whisky, cognac, brandy och så vidare, som då var förbehållet utlänningar. Man fick pricka för vad man ville ha på listan och fick sedan lämna sitt pass, som fotokopierades och bokfördes. Så fick man sina flaskor med passet tillbaka, som kördes fram på rullvagn till rummet av en tjänare i vit livré. Fritz förvånades över att man kunde få så mycket sprit i Pakistan, varpå den livréklädde tjänaren genmälde: "Men Pakistan har en omfattande alkoholindustri." Alla dessa olika sorters gin, cognac, whisky, rom, brandy, vodka, etc. var alltså tillverkade i Pakistan. "Men vem dricker all denna sprit i Pakistan? Det är ju ett muslimskt land?" frågade Fritz, varpå den pakistanske hedersmannen genmälde med solennitet: "Naturligtvis är det bara reserverat för utlänningar." Men det förekommer just inga utlänningar i Pakistan.

Samma dubbelhet är utbredd i alla muslimska länder, särskilt Saudi-Arabien, Iran och ännu heligare länder. Förekommer det inte en underjordisk spritindustri med underjordiskt distributionsmål, så bränner de själva.

Vi skulle alla fyra lämna Lamayuru samtidigt, jag, Fritz och israelerna. Till frukosten diskuterade vi mycket situationen i Israel, som blev dagens samtalsämne så länge vi höll ihop. Bussen tog oss alla med överraskning med att komma absolut punktligt klockan 9.30, men vi fick alla ståplatser. Det var inte så prövande, då det bara var tre mil ner till Khaltse, där vi hade en omfattande tepaus. Där fortsattes den livliga debatten om Israel, då en passagerare från Calcutta blandade sig i samtalet och berättade dagens nyhet, att Shimon Peres inför en fransk tidning hade sagt, att Arafat borde skjutas men inte med en israelisk kula. Han bevisade detta med att visa artikeln i en indisk tidning.

Arafat är 74 år och har Parkinson. Han har alltid fört ett envist dubbelspel, predikande fred och good-will och samtidigt givande massivt stöd åt Hamas och egentligen alla terroristenheter. Han har aldrig valts demokratiskt då han aldrig haft någon motkandidat. De flesta palestinier vill bara ha fred och vill inte ha något med terrorism att göra. Så det är inte helt otänkbart att Shimon Peres har rätt, om han verkligen har sagt det.

Fritz och jag fortsatte vår hjärtliga samvaro så länge vi var ombord på samma buss medan vi njöt av hans Kashmiri rom. Hans semester var slut, i morgon skulle han flyga till Delhi och sedan över Moskva (Aeroflot) tillbaka till Köpenhamn. Han var trädgårdsmästare men levde egentligen mest för sina årliga semestrar i Indien. Detta var hans tjugofemte indiska resa på lika många år, men han hade aldrig varit i Ladakh tidigare. Elva månader om året arbetade han och sparade han och levde utan bil bara för att en gång i året kunna resa på en månad till Indien. Vi var nästan jämnåriga, han bara ett år yngre, men han hade hunnit med ett äktenskap mer än jag.

Vid bron till Alchi skildes vi men lovade varandra att hålla kontakten. Med mig från bussen följde en japan som talade mycket dålig engelska och inga andra språk utom japanska. Han var bara intresserad av kloster. Tillsammans gick vi till mitt gamla stamställe Choskor, som jag också rekommenderat åt Stephane och Sandrine, men ingen var där. Allt var öppet, inga gäster fanns i gästhuset, köket var låst, men fyra personer hade druckit te där på morgonen. Endast en liten flicka hittade vi som bekräftade att ingen var hemma.

Vi fortsatte in till byn, där vi bara fann två andra turister, som inte var talföra. Den ena kunde inte svara på våra frågor, och den andra bara teg och stönade tydligen svårt medtagen. De var damer kanske från Schweiz i sin bästa ålder men inte vidare hjälpsamma eller tillmötesgående.

Japanen fortsatte vidare mot klostret medan jag tog in på gästhuset Lotsava, ett ställe som jag kände förut genom några goda måltider där. Jag fick ett flott rum för 100 rupier med alla faciliteter, vattenklosett och kalldusch, så det var ingenting att tveka inför.

Fritz hade också berättat hårresande historier om streptokocker apropå en fotskada som han ådragit sig i Indien. Streptokocker är hårda bakterier som tycks äta upp kroppen inifrån, och de är nästan omöjliga att bekämpa utom genom amputering. Han fick foten preliminärt omskött i Indien men besökte för säkerhets skull ett sjukhus i Köpenhamn när han kom hem, där han omedelbart intogs för operation. "Men jag behöver ju bara litet penicillin," protesterade Fritz, han kunde ju till och med gå fortfarande, men hade operationen uppskjutits en enda dag hade han förlorat hela foten. Han måste få ny hud, som transplanterades från låret, och endast så kunde foten räddas. En dam som råkat ut för en liknande skada blev av med båda benen och en arm genom streptokocker, bara för att hon råkat skada foten och inte velat göra något mera åt saken efter ett preliminärt sjukhusförband.

Med mitt finger hade jag kanske gjort alldeles rätt i att sky alla sjukhus och låta det hela sig självt i friska luften. Sex veckor efter olyckan föll den största skorven av, och jag hade kunnat sätta i gång och öva fingrarna vid pianot igen, om fingrets vanskaplighet inte hade vållat problem i anslaget mot tangenterna. Det får vi se om dryga två veckor när jag kommer hem.

Letnany-projektet är unikt så till vida att i princip alla dess författare är helt okända och opublicerade för övrigt. Arbetena omfattar prosa (noveller och romaner,) dramatik, lyrik, reseskildringar, journalistik, essayistik, dagböcker, biografier, autobiografier, aforismer och historia. Utom de 61 kvarstående arbetena, som ännu väntar på redigering och digitalisering, återstår dock även en hel del lyrik som än så länge är omöjlig att överskåda.

Vi räknar dock med att det återstående materialet kommer att omfatta cirka 10 miljoner bytes. Hittills är cirka 50 miljoner bytes av Letnany-projektet färdigt utlagt på nätet på den sedan gammalt välbekanta adressen:

<http://hem.fyristorg.com/aurelio/>

3 : Franz Kafka 120 år.

5 : Cecil Rhodes 150 år.

12 : 125 år sedan Cypern blev brittiskt.

14 : Irving Stone 100 år (biografier om bl.a. van Gogh, Michelangelo och Jack London.)

- Ingmar Bergman 85 år.

15 : Julian Bream 70 år.

- Hammond Innes 90 år.

16 : 85 år sedan hela den sista tsarfamiljen likviderades av Lenin i Jekaterinburg.

17 : Eino Hanski skulle ha fyllt 75.

22 : Marcus Lanciai fyller 60 år.

26 : Stanley Kubrick skulle ha fyllt 75.

- Mick Jagger fyller 60 år.

27 : 50 år sedan Koreakriget slutade, som krävde 1,670,000 liv under tre år.

29 : Benito Amilcare Andrea Mussolini 120 år.

Men låt oss återgå till den intressanta "The Roots of Heaven". Bara titeln måste förbrylla de flesta. Vad har väl himlen för rötter på jorden? Titeln förklaras i det långa kapitel 28 i mitten av boken, som inleder hela romanens genomföring:

"Muslimerna kallar det 'himlens rötter' och de mexikanska indianerna för 'livets träd', ett åberopande av himlen om skydd och sällskap inför ödets överväldigande övermakt, som får dem att satsa på omöjliga petitioner, bekämpa byråkratin och ta på sig själva att försvara hela naturen mot människan. Vårt behov av rättvisa, frihet och människovärde är himlens egna rötter som är djupt rotade i våra hjärtan, men om himlen själv vet vi just ingenting utom just genom dessa rötter...."

Det är alltså ren mänsklig idealism det handlar om och dess förtvivlade kamp mot vad som helst bara för att överleva, en kamp som är mera heroisk och berättigad än någon annan och fullt berättigad bara genom sig själv vare sig man förlorar eller vinner mot alla odds.

I slutet, när Morel, elefantbeskyddaren, står inför sin mördare, säger han:

"Jag nöjer mig inte bara med er nationella frihet. Det räcker inte. Nio tiondelar av världen består av självständiga stater, och titta på dem. Nej, det duger inte. Jag begär mera. Jag begär av mänskorna att de äntligen skall bli mänskliga, och jag nöjer mig inte med mindre. Om du tror att ditt lands oberoende kan leda till att elefanterna blir skyddade, så är jag med dig, men på ett villkor: gör jobbet. Jag struntar i vem som gör det, vare sig han är gul eller vit eller röd eller svart, bara han får mänskligheten att bli mänsklig."

Och för Morel är kriteriet att människan slutar skjuta elefanter. Om det kan gå därhän är även mänskligheten räddad genom sin egen humanisering, och då kan Morel vara med. Men så länge mänskorna fortsätter skjuta elefanter är han en hopplöst ensam fredlös och utstött anakronism - och är hellre det än en dålig människa i en dålig mänsklig gemenskap.

Det är den suveräna individens vägran att kompromissa med någonting mindre än det bästa, idealismen i sin renaste och vackraste form, som den är när den är helt äkta i samklang med naturen, dess frihet, dess liv och hela dess suveräna storslagenhet, fri från allt utom det enda väsentliga, äktheten i närheten till livet genom himlens egna rötter....

Romain Gary är en underbar författare och upprepar sig aldrig utan bereder i bok efter bok sin läsare magnifika överraskningar som aldrig upphör att fascinera, trollbinda, roa, förfära och förbli i ens tacksamma minne för resten av livet. De är svåra att komma över, då de aldrig var några bästsäljare, men alltid då och då har man den översvallande goda turen att få plötsligt hitta någon ny ännu oläst.... Och när man väl börjat läsa den känner man genast igen sin gamle vän Romain Gary med sin ofelbart sprudlande livskrafts överväldigande färgstarka genialitet, ännu en av de mest nöjaktiga läsupplevelser man någonsin kan ha....

Göteborg 10.7.2003