1. Ödesresan (Himalaya)

4. Lyckoresan (Europa)

6. Magsårsflykten (Europa)

7. Den omöjliga resan till Leh (Kashmir)

8. Konvalescensresan (Europa)

9. Tokresan (Europa)

1. Indiska äventyr eller Ödesresan.

(Tillbaka till Himalaya hösten ’97,

i 21 avsnitt samt med bihanget ’Problem vid flygning’.)

(del 1)

Det är den 19 oktober på kvällen, och jag sitter på terassrestaurangen i Sjeremetjevos flygplats vid Moskva. Maten har varit bättre i år. I stället för vatten fick vi Fanta till middagen, i vilken det till och med ingick sallad. Att riset och fiskbiten var utan sås kunde man därmed inte klaga på.

Så här långt har flygresan till Indien förflutit friktionsfritt och tycks fortsätta göra så hela vägen fram. Jag har haft förtjusande sällskap på resan i form av tre svenska blondiner, av vilka en skulle stanna över vintern i Afrika och de två andra skulle improvisera sig fram på egna äventyr i Rajasthan under fyra månader. En av dem upplever Indien för första gången och har varit mycket flygrädd. Hon lär ha en del upplevelser framför sig.

Förberedelserna för resan var inte helt utan äventyr. Den beställdes ju redan för 16 månader sedan, skulle ha ägt rum i fjol men inställdes då emedan Aeroflot inte kunnat garantera någon returresa, den uppsköts till maj och inhiberades då genom att Tibetresan fick företräde; men i september stod det klart att den äntligen skulle bli av i oktober. Sedan hörde jag ingenting mer från den resebyrån.

När det sedan blev oktober utan att jag hört någonting blev jag orolig och åkte ner till min speciella norska resebyrå. Det visade sig då att jag hade blivit avbokad. Anledningen visade sig vara följande skräckinjagande fenomen: de hade ringt till mig och på min telefonsvarare lämnat det meddelandet att jag skulle komma ner och hämta biljetten. Detta meddelande hade aldrig gått in på telefonsvararen. Jag kunde därmed inte veta att jag fått meddelandet, och de kunde inte veta att jag inte fått det. Sedermera har jag hört om flera liknande fall, där folk litat på sina telefonsvarare, som tillfälligt inte har fungerat, då även dessa perfekta apparater ibland faller under bilan för den mänskliga faktorn.

I all hast fick jag bli ombokad, vilket efter några nervpirrande dagar lyckades fem dagar före avresan. Därmed återstod endast visumproblemet.

Denna procedur var nämligen förenad med nya komplikationer som inte existerat tidigare år. För att alls få visumansökningsblanketter från indiska ambassaden i Stockholm måste man nämligen ansöka om sådana och till ansökan bifoga färdigt frankerat kuvert. Bara detta försenade proceduren med några dagar, men efter att alla nödvändiga formaliteter iakttagits var det bara att se fram emot att passet skulle anlända från Stockholm med visum. Dagarna gick, och det anlände inte.

Samtidigt föll Hongkongbörsen med 20%, vilket skulle ge svallvågor över hela världen i form av ekonomiska kallduschar och kraschade börsar inte minst i Japan och Sydkorea.

Torsdag tre dagar före avresan ringde jag upp till Stockholm för att få veta någonting. Stockholm svarade att de inte visste någonting och bad mig ringa på nytt senare. Jag ringde på nytt senare, varvid de fortfarande inte visste någonting och bad mig ringa senare.

Plötsligt låg passet där i brevlådan samma torsdagseftermiddag med visum och allt. Men det visade sig, att de hade använt fyra sidor av passet för mitt visum. Tre gånger hade de skrivit in mitt visum och sedan makulerat det, och först det fjärde visumet blev giltigt. Vad de egentligen hade sysslat med där i Stockholm lär jag väl aldrig få veta. Men jag fick visumet till slut, passet kom i tid, för vilket jag ringde upp dem och tackade dem, men nog hade hela resan hängt på ett hår.

Många har undrat varför jag alls ger mig ut på denna irrationella resa, som bara kan ha strapatser och umbäranden att bjuda på, då jag reser ensam utan något moraliskt eller praktiskt stöd från någon. Men det är nu två år sedan jag var i Indien, och alla mina kontakter och smultronställen där förpliktar till ett visst ansvar och kontinuitet. I maj var jag ute på en traumatisk Tibetresa under vilken jag ånyo blev initierad i det outhärdliga kinesiska förtrycket av detta land och folk, liksom vid min förra Tibetresa för fyra år sedan 1993 på något sätt behöver kompenseras med en syn på problemet från den indiska sidan av Himalaya, där dessutom hundratusentals riktiga tibetaner lever i exil. Också blev denna resa mycket lik min kompletterande Indienresa 1993 efter det årets Tibetresa: rik på prövningar, utmaningar och katastrofer. Men det visste jag ingenting om ännu.

Och så ville jag även unna mig nöjet att få upptäcka nya smultronställen. Min kollega Johannes gömde sig för närvarande i Dalhousie, vilket gav mig anledning att besöka detta okända ställe, och dessutom ville jag gärna försöka nå Kedarnath och Binsar i Garwhal, Pemayangtse i Sikkim och Shillong i Meghalaya bortom Assam. Och det var mycket möjligt att jag inte skulle nå fram till alla dessa mål, då det låg tusen frestelser i vägen.

Som förmodat gick flygresan ända ner till Delhi fullständigt utan problem. Dock skälvde och skakade mina båda svenska blondiner av skräck på flygplanet, när det cirklade i stormmoln innan det skulle gå ner, och den ena av dem brast till och med ut i gråt i förskräckelse. Det blev sedan min uppgift att lotsa dem in till Delhi och till the Old Delhi Railway Station, där deras äventyr skulle börja. Vi delade på en taxi in till staden, och de var mycket tacksamma för min uppmärksamhet och min tjänstvillighet med goda råd.

Ett annat trevligt ressällskap ombord hade varit en indisk familj, som arbetade i Sverige och talade svenska. De hade också liksom jag råkat ut för missödet att bli avbokade i misstag, men därtill försvann halva deras bagage i Moskva. Det sista jag såg av dem var fadern som stod och grälade med hela Indira Gandhi-flygplatsens församlade personal, som alla var lika oskyldiga.

Min destination förde mig till The Bus State Terminal, där jag ville få tag i en buss till Pathankot norrut direkt. Emellertid lyckades några agenter för "Friends Tour & Travels" slå klorna i mig, de tog mig med upp på sitt rum och övertygade mig om att det enda kloka för mig var att ta deras kvällsbuss De Luxe så att jag kunde komma fram till Pathankot och Dalhousie på tisdagen. Deras argument var relevanta: om jag tog en buss direkt skulle jag komma för sent fram till Pathankot på kvällen för att vare sig kunna resa vidare eller finna någon dräglig övernattning. Deras buss skulle avgå 18.30. Väntetiden var bara åtta timmar.

Den tillbringades så förnuftigt som möjligt. Jag höll mig inom stationen, där jag mest satt och läste och varvade med lunch samt urinoarbesök, men min läsning stördes esomoftast av ett par skoputsarpojkar som insisterade på att få blanka mina sandaler. De tycktes inte vilja fatta, att grekiska sandaler blankar man inte. Samtidigt huserade där andra skojare, som en örondoktor som insisterade på att få peta alla väntande passagerare i öronen med nålar. Han var säkert mycket skicklig, men jag tackade nej.

Ögonblicket för avfärden inträffade. Vi fick till att börja med traska genom halva Old Delhi, vägledda av en agent, för att komma till rätt busshållplats. Just när bussen kom utbröt ovädret med åska och blixtar och dunder och brak. Hela bussresan förföljdes sedan av detta regniga stormväder och försenades därför betydligt. Trafikolyckor hade inträffat på vägen i ovädret, trafiken hade här och där fått läggas om, och bara att komma ut ur Delhi tog två timmar. På ett ställe hade en provisorisk enfilig bro anlagts då tydligen den gamla blivit bortförd av någon flodöversvämning: sådant är mycket vanligt i Indien.

Bussresan till Pathankot tog sammanlagt 15 timmar. När vi äntligen kom fram blev jag på grund av förseningen avsläppt vid landsvägen någonstans långt utanför staden i förlitan på att jag som skandinav utan svårighet skulle klara av att traska genom ovädret med mitt tunga bagage till bussterminalen var den nu låg någonstans. Som tur var dök det upp en cykelrickshaw som erbjöd sig att hjälpa mig och som till och med slog av på priset.

Även servicen vid bussterminalen var god. Jag fick genast min biljett till första buss med placering längst fram på plats ett. Det enda som inte fungerade som det skulle var vädret.

Detta blev oupphörligt sämre ju högre bussen steg i molnen. Efter fem timmar kom man fram till Dalhousie i ett kallt och jämmerligt tillstånd medan regnet öste ner.

Det blev en prövningarnas resa, och prövningarna hade en märkvärdig förmåga att torna upp sig under resans gång, kulminerande i en katastrof vid Teesta Bridge bortom Darjeeling, och ej ens därmed var prövningarna över. Trots alla strapatserna under Tibetresan i maj, så blev denna Indienresa värre och svårare genom synnerliga obehagliga överraskningar hela vägen och orättvisa slag under bältet, som nästan gjorde resans utmaningar väl magstarka för att kunna uthärdas.

del 2.

Dalhousie ligger tio mil norr om Pathankot uppe i bergen och kom till som sekundärt alternativ till Simla som sommartillflykt för den engelska societeten i Indien. Omgivningarna är idealiska och mera spektakulära än i Dharamsala - när det inte regnar.

Så fort jag installerat mig på mitt hotell slog jag det telefonnummer jag fått till Johannes. En behaglig damröst svarade och lovade vidarebefordra mitt meddelande om var jag var. Jag sade var jag skulle sitta och inta en försenad och välbehövlig lunch, och där dök sedan snart min vän Johannes upp.

Han var mycket förändrad. Han tycktes ha blivit yngre och verkade gladare. Han hade klippt sig och såg nu ut som vem som helst. "Du har otur med vädret," var det första han sade till mig. "Jag beklagar. Dalhousie kan vara vackrare."

"Det gör ingenting. Jag är ju van vid att sitta inregnad på platser som Darjeeling och Gangtok."

"Det förvånar mig att du över huvud taget kunde offra tid på en resa till Indien, så mycket arbete som du har nu för tiden. Hur går förlaget?"

Han lät som vanligt nästan förebrående, men han hade helt rätt. Det var med dåligt samvete som jag lämnat mitt arbete i Göteborg, och om vädret nu skulle bli så här hela resan skulle Indien knappast visa sig som ett bättre alternativ till Göteborg i november...

Men vi kom snart att tala om viktigare saker. Det blev emellertid så mycket pratat mellan oss om väsentligheter under dagen, att jag omöjligt kan pränta ner allting här och nu. Det får komma i portioner i stället under loppet av att denna resedagbok förs.

Johannes bodde hos tibetanerna och hade stationerat sig i Dalhousie av praktiska skäl. Det var nära ner till Pathankot med direkta förbindelser upp till Kashmir och Dharamsala, och samtidigt kunde han i Dalhousie hålla sig mer diskret än i det öppna och överskådliga Dharamsala, vart det kom gäster från hela världen. Till Dalhousie kom det nästan bara indier och tibetaner.

Vi talade mycket om de muslimska och de tibetanska problem, som är de två angelägenheter han nu är djupast engagerad i, men samtidigt var han mycket intresserad av min väninna Laila Roth i England. Han ville veta allt om henne: "Hur mycket vet hon om mig? Hur gammal är hon? Vad vet du om henne?" och så vidare, och jag avslöjade såpass mycket som anständigheten medgav. Hon hade ju frågat oss om lov om hon fick använda sig av honom i en novell, och Johannes gav sitt samtycke, men på ett villkor: "Hon får inte använda mitt namn." Detta fann jag vara ett rimligt villkor, då hon ju faktiskt inte kände honom personligen, och jag lovade framföra detta till henne.

Mer förbluffad blev han när jag hade med mig de första femton kapitlen av hennes novell kallad "Offer" med hennes erbjudande till honom att han fick hjälpa henne med intrigen och själv arbeta vidare med novellen. Han protesterade först:

"Men jag är ingen författare. Det är du som är det."

Men jag måste ändå lyda henne och i alla fall leverera de femton kapitlen åt honom. Sedan fick han själv ta ställning till dem efter att ha läst dem. Han kunde inte neka till att åtminstone läsa dem. "Men finner jag att jag ingenting har att komma med så returnerar jag dem omedelbart till dig," sade han.

Så gick det med Laila Roths försök att förmå Johannes till att fortsätta vårt litterära samarbete. Hur det går med den saken får framtiden utvisa.

Det var svinkallt i Dalhousie efter ösregnet hela dagen, och temperaturen inne i mitt hotellrum visade på bara tio grader. Jag var därför angelägen att snabbt komma iväg därifrån, och Johannes tyckte det var vettigt att undvika att jag blev förkyld under första etappen av min resa. Så vi sade farväl samma kväll som vi hade mötts efter bara några timmar. Emellertid hade han också något att förbluffa mig med.

"Se det som en present," sade han. "Jag har inte funnit någon värdig att ta över den utom du, i synnerhet inte efter att du lyckats med, hur många var det? - 438 bilder av 441 i Tibet. Därför tycker jag att du ska fortsätta ta vackra bilder med den och ingen annan. Sedan får din kamrat i Göteborg säga och tycka vad han vill. Detta är mitt domslut."

Saken gällde Håkans Petri-kamera från 1968, som han lånat mig att ta Tibetbilder åt honom med utom åt mig själv, på villkor att jag sedan överlät den åt någon annan pilgrim. Jag hade inte funnit någon annan och därför överlåtit uppdraget åt Johannes, som inte heller funnit någon värdig pilgrim. Därför tyckte han att jag skulle ha den.

Faktum är att 438 av dess 441 fotograferade bilder i Tibet hade lyckats, och av dessa 438 hade 160 tillfallit Håkan. Resten kommer förhoppningsvis att visas vid många tillfällen i framtiden och har redan visats i Finland utom i Göteborg.

I stället skulle jag då ha problemet att finna en pilgrim åt min gamla tejpade kamera, om någon ville ha den. Jag försökte genast pracka denna på Johannes. Han vägrade ta emot den: "Inga fler kameror!" sade han. Dessa kameraproblem tycks bli en särskild följetong för sig.

Den kalla natten på hotellet blev kort sagt uthärdlig - temperaturen sjönk inte under tio grader, och man lyckades sova 8 timmar efter två nätter i princip utan sömn: sista natten i Göteborg drabbad av oundviklig resfeber, och andra natten på Moskvaplanet inklämd i ett fodral - även Aeroflots flygplan har tyvärr blivit modernare och trängre och har inte längre trivsamma gardiner för fönstren.

Bussresan från Dalhousie till Dharamsala var mycket njutbar genom ett variationsrikt och vilt fascinerande landskap. Jag hade varnats för att ta denna väg, då den skulle vara dålig och förenad med viss livsfara, men som vädret på morgonen var alldeles klart vågade jag ta risken. En Calcuttafamilj på tio personer hade kommit fram till samma beslut och erbjöd mycket trivsamt sällskap hela vägen. Denna var förvisso vådlig ibland, under vissa sträckor under ständig reparation, bitvis bort-rasad och smalare än enfilig, och mestadels av sand fastän den slingrade sig under stupbranta klippor och rasfärdiga sluttningar och hängde över bråddjupa stup. Vägen till Dharamsala tog 7_ timmar efter byte av buss i det fascinerande stället Gaggal och i Dharamsala, då endast lättare bussar klättrar upp till McLeodGanj, där man åter igen var precis som hemma, fastän mitt gamla hotell Loseling var fullt. Jag tog in på dess grannhotell Ashoka i stället och fick ett underbart vackert rum med takterass, privatdusch och varmvatten för 225 rupier - det är exakt 50 kronor.

Men klockan 3 började åskan mullra ovanför Dharamsala, och mörka otäcka moln kom nedvältrande från bergen. Monsunen är extra ihållande i år, den är inte över ännu, och tydligen blir vädret denna resas stora orosmoment och problem.

(Bara till att börja med! Värre problem skulle uppstå efter hand.

del 3.

Klockan halv 7 bröt stormen ut över Himalaya. Det började med kreverande kanonader av grövsta slag i etern, som snart fylldes av flammande blixtar. På ett ögonblick gick elektriciteten i hela staden, och man satt där mitt i helmörkret med världens mest spännande novell av Frederick Forsyth avbruten mitt i finalen, som om filmen hade gått av precis före klimaxen. Det enda man kunde göra i mörkret var att dra ifrån gardinerna och begrunda skådespelet där utanför, där absolut ingenting syntes utom de oupphörligt flammande men genast slocknande blixtarna. Flera tycktes slå ner mitt i staden. Sedan kom regnet med ljudet som från en dånande syndaflod. Allt kom från norr. Man var nästan rädd för att skyfallsvågorna skulle bryta sig in genom dörren. Men på 25 minuter var allting över. Sedan kom stormvinden, en rytande visslande ursinnesvind direkt från Kashmir och Zanskar, Ladakh och Spiti, med värre krafter än en havsorkan. Så med ens kom strömmen tillbaka, och man kunde fortsätta läsa Frederick Forsyth med Alaskavinden tjutande där utanför med allt utom snö.

Det kan kanske intressera somliga vad Johannes och jag egentligen diskuterade uppe i det än värre utsatta Dalhousie. Han har ju i hela sitt liv varit religiöst engagerad till 100 procent, man kan säga att han föddes till just ett sådant liv, medan mitt religiösa intresse snarare har utmärkts av bakslag och skepticism. Bland annat tillvitade mig Johannes för mitt bristande engagemang i buddhismens sak, samtidigt som han dock hade förståelse för min ställning. "Du kan aldrig engagera dig, för du har från början varit för hårt engagerad inom konsten i musiken och litteraturen genom främst din mor, så att du nästan föddes till ett liv i konsten. Detta har i praktiken lett till att du för en utomstående måste framstå som en ganska självupptagen och svår människa ständigt på defensiven, som ingen människa någonsin kommer nära, som så många musiker är, därför att musiken kräver så mycket av dem och ofta mer än vad de kan ge. Men detta kan jag inte anklaga dig för. Det är ditt öde. Och jag är glad för att du i alla fall tillåter dig något engagemang i den utsatta buddhismens sak."

Detta var en provokation från hans sida, som jag besvarade med att klargöra var jag stod i förhållande till religionerna. Jag förklarade rent ut för honom, att mitt stöd för buddhismen var 99%, att jag gav den 99 procents trovärdighet, därför att den för ögonblicket var världens mest utsatta och förföljda religion, samtidigt som den råkade vara den mest förnuftiga och konstruktiva. Därnäst stödde jag judendomen till 75%, ty tyvärr måste alla konstatera, att judendomen genom staten Israels tillkomst fått politisk makt som måste verka menligt på dess moral. Se bara på hur judarna flirtar med turkarna som sina enda muslimska vänner och håller tyst när turkarna fortfarande framhärdar i att påstå att folkmordet på armenierna (minst 1,5 miljoner offer i en folkförintelse som Hitler betraktade som ett föregångsexempel) aldrig ägde rum. Kristendomen stöder jag till 60%, jag kan bara ge den 60 procents trovärdighet, då den tyvärr genom sin egen etablering för 1700 år sedan fördärvade sig själv genom dogmer och intolerans, utom att den fortfarande släpar på mödosamma laster av vidskepelse. Hinduismen stöder jag till 50%, då den samtidigt som den är så oemotståndligt dynamisk, livsbejakande och otroligt vital genom sin fantasi samtidigt är så avskräckande genom sin brist på disciplin, sin förryckthet och brist på ordning och sina erotiska vidlyftigheter. Islam, slutligen, ger jag bara 10% trovärdighet, då den är världens mest korrumperade religion och genom sin fanatism den enda egentligt destruktiva, livsfientliga och omänskliga.

Samtidigt som jag stöder buddhismen till 99% är jag dock medveten om dess svaga punkter. Den tål inte att bli korrumperad, att bli för rik eller att bli för etablerad, ty genom sin egen grundkaraktär kan den bara överleva som sig själv om den förblir kliniskt ren från dogmer, intolerans och makt. Buddhismen är egentligen de fattigas religion mer än någon annan, ty den ensam lägger sig vinn om att alltid försvara och stötta livet i alla dess former och särskilt i dess mera utsatta former: fattigdom, lidande, sjukdom och död. Endast kristendomen har predikat samma medlidande som buddhismen, men buddhismen har aldrig ramlat i samma fälla som kristendomen, när denna blev en etablerad statsreligion med dogmer och intolerans som vapen för kyrklig diktatur, som bara måste spåra ur, då en sådan var totalt väsensfrämmande från vad Jesus egentligen hade predikat.

Därvid måste Johannes försvara sitt muslimska engagemang. Han förklarade att det var mer politiskt än religiöst. Han förklarade, att Allah egentligen var en lokal husgud i trakter av Arabien som vissa stammar dyrkade, och att Muhammed fick den idén att denna lokalgud var identisk med judarnas universella ende Gud. Med samma rätt hade någon grek kunnat framhålla Zeus eller någon romare kunnat framhålla Jupiter eller någon viking kunnat framhålla Oden som identisk med judarnas stränga enhetliga gudsbegrepp. Sedan mer eller mindre lyckades Muhammed tvinga araberna till att omfatta denna hans idé att uppförstora en lokalgud till ett universellt begrepp, och det hade han inte kunnat göra utan ett visst mått av fanatism och praktiserandet av principen 'ändamålet helgar alla medel'.

Samtidigt som Johannes menar att islam borde totalsaneras från all fanatism, orättvisa och diktaturtendenser menar han att det är viktigt att försvara islam mot kinesernas etablerade ateism, som är en värre och mer destruktiv företeelse. Därför stöder han och underblåser han motståndet bland uigurerna och andra muslimer inom Kinas gränser mot den kinesiska diktaturen, och det gör han alldeles rätt i, menar både han och jag. Vi är också båda helt överens om att kurderna har rätt mot turkarna och eventuella andra regimer i Irak, Iran och Syrien som förtrycker dem. Kurderna var det största folket i Orienten som lämnades helt utan egen stat när England och Frankrike delade upp Orienten i Syrien, Libanon, Irak och Palestina efter det första världskriget, och de var kanske större än något annat folk i Orienten näst efter turkarna och araberna.

Däremot stöder Johannes inte tjetjenerna eller något annat muslimskt folk inom det nya Rysslands gränser, då han såsom född inom den ortodoxa kyrkan alltid i hjärtat förblir en förkämpe för främst denna kyrkas och andra förgreningar av den äldsta kyrkans sak i österled, inte minst i Orienten och Egypten.

Natten förflöt under regn och kyla, men det blev inte mindre än 12 grader i rummet. Morgonen lovade inte mycket bättre. Vinden härjade, solen var bortblåst bakom molnen, och det var nästan som senhöst i Sverige. Likväl tog jag risken att bege mig upp till Triund vid trädgränsen på 3000 meter. Det tog en timme och trekvart att ta sig upp, Magic View Café på vägen var stängt liksom ett annat kafé, men satt det inte uppe vid det iskalla Triund en glad nepales vid sin hydda och rakade sig till skvalande transistorpopmusik under glada förberedelser till dagens turistaffärer! Jag hade inte tid att dricka te hos honom, men alla modiga och strävsamma turister jag mötte på den regniga vägen ner kunde jag ge det glada budskapet, att kaféet vid Triund var öppet.

Regnduscharna blev åtskilliga, ibland försvann sikten helt i dimma och stormmoln, och promenaden nerför var som vanligt dubbelt så tröttande och påfrestande som vägen uppför hade varit. Dessutom är det lätt att tappa bort vägen, då det ideligen utgår getstigar från den, och det lättaste av allt är att vricka fötterna. Så vad du än gör, så spring inte nedför, även om du har bråttom.

Det dåliga vädret hade bestämt mig redan på morgonen att omedelbart resa vidare mot Dehra Dun på kvällen. Jag lyckades få en biljett före middag, och utcheckningen från Ashoka var det inga problem med. Sedan var det bara att ta det lugnt i sju timmar och vila mina gamla trötta ben.

Det bästa hotellet i McLeodGanj tycks munkarnas Guest House vara, där de inte är så noga med vilken tid man checkar ut, bara man håller ordning på hur många nätter man har sovit där. Stället är trevligt och mänskligt.

Lika positivt är hotell och restaurang Shangri La, där de har den bästa musiken, som inte stör någon, i motsats till nästan alla andra matställen i Indien, där de har skärande ofta falsk och mycket påfrestande indisk rockmusik kroniskt behäftad med ursinnig rytmik. På Shangri La har de god billig mat ackompagnerad av lugn och harmonisk bakgrundsmusik, som till och med kan vara vacker. Även Tsongkha är ett mycket rekommendabelt ställe.

del 4.

Bussen avgick från Dharamsala 19.30, och med mig som ressällskap ända fram till Dehra Dun och längre hade jag ett par, en ung koreanska och hennes sympatiske vän en taiwanes, samt en engelsman från Leicester och en förtjusande japanska. Vi reste alla fem till Rishikesh hela vägen, men denna resa tog 19 timmar då den ej var helt utan äventyrligheter.

Den förfärliga staden Dehra Dun var nämligen i uppror. Det pågick strejkupplopp, och precis i stadens viktigaste korsning vid Gandhi Road nära bussterminalen hade fyra bussar ställt sig med nosarna mot rondellen och blockerade därmed trafiken i hela centrum, som var ett enda oöverskådligt kaos. De som strejkade var nämligen Dehra Duns busschaufförer.

Intet ont anande kom vi rakt in i denna smet. Till en början var det omöjligt att finna en buss till Rishikesh, ingen ville förklara varför, en rådde oss att genast ta en taxi, en annan sade att det inte skulle gå någon buss till Rishikesh denna dag, men en busschaufför anmälde sig ändå frivilligt. Bussen blev genast full och körde glatt iväg, men så snart den kom ut i gatan blockerades framfarten för den av en annan buss, som argt körde ut och förbjöd vår busschaufför att vara osolidarisk. Där satt vi sedan inlåsta och fastkörda medan folket stojade omkring oss och hade fackföreningsmöte mitt i gatan, medan ingen ville informera oss om vad som pågick.

När vi tålmodigt med andra busspassagerare uthärdat detta vilda kaos i en timme med en mycket aggressiv folkmassa hela tiden ursinnigt aktiv omkring oss, övergav vi bussen och tog en taxi till Rishikesh. När vi kom fram dit efter en natt i primitiv buss och 19 timmars resa var vi medtagna och fullkomligt utsvultna.

Jag föreslog för mina fyra reskamrater att de skulle följa med mig till mitt hotell. Då ingen av dem kände Rishikesh accepterade de gärna mitt förslag, så vi traskade modigt med allt vårt bagage genom hela staden, och mitt gamla hotell, till all lycka oförändrat med sin ljuvliga trädgård, föll dem alla i smaken. Sålunda kunde jag berika mitt gamla kära hotell med fyra extra gäster utom mig själv.

Så långt var allt gott och väl, det var gudomligt skönt att slappna av i den ljuvliga trädgården och värmen, och jag kunde med gott samvete ta mig ledigt följande dag, den sjunde resdagen, resans första lördag, för att vila mina hårt överansträngda ben och fötter.

I Rishikesh blev jag emellertid informerad om den dåliga nyheten, att jag måste avskriva alla planer på att kunna ta mig till Meghalaya och Shillong. För att kunna resa dit måste man som utlänning ha särskilt polistillstånd från Calcutta, och enda sättet för en västerlänning att sedan få bege sig dit är med flyg. Och det är inte allt. Han måste dessutom ha särskilt tillstånd för varje enskild delstat han besöker, så om han vill resa till Shillong måste han ha tillstånd både för Assam och Meghalaya. Och sådana tillstånd kostar pengar.

Det är en helt annan sak om man inte känner till detta och tar tåget till Guahati och sedan tar bussen till Shillong utan att ana att det är förbjudet - då kan man klara sig, som jag gjorde när jag '93 reste ända till Guahati utan vare sig tillstånd eller giltigt visum utan att ana att jag hade kunnat bli skjuten som olaglig spion.

Men Kedarnath, Binsar och Pemayangtse står kvar på programmet, ehuru vädret i Garwhal är mycket osäkert i år och kan bjuda på andra hinder för min resa än rent byråkratiska.

Natten till lördagen den 25 oktober blev min första helt tillfredsställande natt i Indien hittills med nio timmars obruten sömn. Det var vad de överansträngda benen och fötterna behövde. Morgonen bjöd emellertid på något av en chock. Plötsligt stod det en indisk ko mitt i rummet. Från mina vildaste drömmar om hur min tandläkarvikarie i Göteborg, en sjaskig typ i snusnäsduk om halsen, monologiserade av harm över att jag hade lurat honom med att inte komma till honom med min med whisky kurerade onda tand, vaknade jag upp till den bisarra verkligheten att det stod en indisk ko mitt i rummet. Det är inte alla hotell, inte ens i Indien, som har en så enastående service att bjuda på som att erbjuda färsk spenavarm komjölk direkt på morgonen och i den formen. Det var nästan förpliktande att sätta i gång och mjölka henne genast.

Men hur i all sin dar var det möjligt? En av mina rumskamrater hade gått ut på toaletten och lämnat dörren öppen efter sig, och då denna i olåst skick hade en obönhörlig benägenhet att glida upp, så gled den följaktligen upp. En annan gäst hade gått ut ur vår bungalow och lämnat den dörren öppen för en fiffig och påpasslig indisk ko, som inte tvekat inför att göra sightseeing inne hos turisterna. Följaktligen stod det en indisk helig ko mitt i vårt lilla trånga hotellrum i det ögonblick då jag öppnade ögonen på morgonen.

Emellertid måste denna heliga indiska ko omedelbart ha känt av våra orena och negativa vibrationer i form av skräck för att hon skulle hitta på någonting, som att ropa "Muuu!" eller släppa ner någonting i våra gapande öppna väskor, ty knappt hade hon sett våra förfärade och panikslagna blickar, så fattade hon galoppen genast och backade ur: vi var inte värdiga hennes fortlöpande sällskap.

Det var början på en underbar dag. Temperaturen var varm men fullkomligt dräglig, himlen var molnfri, och en frisk fläkt drog ner från bergen. Så fort våra vänner från Taiwan, Korea och Japan hade checkat ut och lämnat oss begav jag mig iväg för att träffa min indiska familj i Rishikesh, som väntade mig.

Jag hittade deras hus direkt utan svårighet och fick tillbringa tre ljuvliga timmar hos dem till att börja med. De bjöd på lunch med indisk whisky efteråt av det goda märket "Black Monk", och jag fick språka länge med både min nu 15-årige skyddsling Harish, hans äldre bror, hans far och vackra moder samt deras mycket filosofiske, välbeläste, vittbereste och mångkunnige vän Jackie.

Samvaron var idealisk och återupptogs sedan på kvällen. Jackie har arbetat för Philips i många år, han utbildades i Eindhoven och tillbringade nästan hela sitt liv utanför Indien, då han fick arbeta i länder som Holland, Belgien, Tyskland, Danmark, England, Frankrike, Österrike, Arabien, Irak, Syrien, Libanon, Kuwait, Arabemiraten och Oman, tills han beslöt att komma hem till friden i Indien. Han har bara bott något år i Rishikesh efter sitt långa arbetsamma liv.

Min skyddsling försökte den här gången intressera mig för sin faders projekt "Golden Forests", ett intressant investeringsbolag med 118% säkerhet och 15-20% tillväxt i året - skattefritt. Bolaget investerar i miljövård, skogsplanteringar, miljövänliga byggnadsprojekt och annat sådant, som definitivt kommer att bli framtidens melodi. Jag lovade att tänka på saken till mitt nästa besök i Rishikesh, som ingen vet när det blir.

del 5: Kedarnath.

Bussen lämnade Rishikesh fem på morgonen och inledde sin mödosamma uppklättring för Garwhal med allsköns trafikstockningar, men vädret var gott. Vad som var bekymmersamt var att min fot var mycket sämre - benen hade helt återhämtat sig efter överansträngningen i Dharamsala, men mellan vänster fot och skenben tilltog en svullnad som gjorde mycket ont, så att jag knappast kunde använda vänster nedre extremitet. Detta bådade inte gott inför Kedarnath, Auli och Binsar.

Emellertid fortsatte jag ha tur med ressällskapet. I Devprayag kom det ett franskt par och en österrikare på bussen, som följde med ända fram till Gaurikund, och som dessutom berikades till sällskapet av en bohemisk ungerska, som kom på efter Karnaprayag. Tillsammans blev vi ett mycket hjärtligt sällskap på fem. Med på bussen var även en mycket trevlig familj från Calcutta, som också spetsade sig på Kedarnath; men mitt bästa ressällskap blev en ung medicine studerande från Calcutta, som nu skulle hem till sin familj och hemby för att med dem fira Diwalihögtiden, som infaller på torsdag. Genom att han kom att sitta bredvid mig konverserade vi mycket, och när jag visade mig vara välbekant med Vivekananda och till och med hade ett citat av honom ovanför mitt piano fick han ett absolut förtroende för mig, då Vivekananda var hans andlige vägledare i livet. Vi bytte adresser, han kallade mig "Uncle", (den högsta titel en icke-familjemedlem kan förlänas i Indien av en familj - nästan varje familj har en 'Uncle' i form av en mycket god äldre vän, som är ogift och djupt respekterad,) och vi lovade hålla brevkontakt.

Vägen ringlade sig upp för bergen bitvis på ett mycket obehagligt sätt i enfilig form utan vägräcken och med bråddjup på upp till 200 meter rakt nedanför och med ideligen mötande trafik i form inte minst av andra bussar och truckar, och vår buss var proppfull, så att många stod i gången. På åtskilliga ställen kunde man inte fatta att en sådan smal sandväg invid sådana bråddjup alls kunde hålla för en överlastad buss full med bagage och kistor på taket. Men fram till Gaurikund kom vi klockan halv 5 efter en nästan 12 timmars resa på 214 kilometer. Gaurikund är ett mycket litet samhälle med en brant gata längs vilken alla affärer, restauranger, testugor och hotell trängs och kämpar om de turister som ålar sig förbi i ett mycket orättvist gatlopp utan några chanser: man måste stanna överallt eller ramla och snubbla överallt.

Vi fem européer, av vilka alltså inte en enda var engelsman, hade dock en rejäl middag på kvällen i en gemytlig håla som tog flera timmar, och vårt enda språk var engelska. Därefter drog vi oss tillbaka för att vila ut efter dagens strapatser och inför morgondagens.

Foten var inte bättre på morgonen. Men att avstå från att bege sig upp till Kedarnath när man redan var i Gaurikund var otänkbart. Kedarnath låg bara 14 kilometer och 1500 meter högre upp.

För att inte ta några risker beslöt att jag att betala 200 rupier för att få rida på en mula hela vägen upp. Martin, österrikaren, föredrog att gå, ty han hade inga fotplågor. Han stegade iväg i världens kortaste shorts, och vi hann turvis om varandra på vägen, beroende på våra olika pauser. Marco och Hélène, mina franska vänner, samt Erika från Ungern, som bodde på ett ashram, skulle gå ända upp och stanna i Kedarnath över natten liksom Martin. Bara jag skulle ner samma dag igen för att följande morgon ta bussen till Kausani - jag hade skrinlagt planerna på Joshimath och Auli på grund av min fot och på grund av att jag inte ville fastna i Garwhal mitt under Diwalifestivalen på torsdag, då ingen trafik eller kommunikationer i Garwhal skulle fungera.

Kedarnath ligger alltså på 3500 meters höjd (ungefär som Lhasa) och är den historiska platsen där de fem Pandavabröderna i det indiska eposet Mahabharata slutligen fick förlåtelse av Shiva för att de hade utrotat alla sina släktingar. Kedarnath är mindre än Badrinath och måste stänga tidigare på säsongen på grund av snö. Redan när vi nu kom upp efter en mulritt på fyra timmar låg det snö, som man bitvis måste ta sig igenom. I själva templet råder det en förskräcklig trängsel och rökighet, och dess allra heligaste lär vara en staty föreställande stjärten på en ko, vilken gestalt Shiva tog när Pandavabröderna uppsökte honom och grävde ner sig så att bara stjärten stack upp ovanför jorden, för att guden skulle slippa få träffa de stackars Pandavabröderna med sina dåliga samveten. Inte särskilt gästvänligt eller artigt ens för en gud, kan man tycka, men Pandavabröderna genomskådade kostjärten och grävde upp guden där han hade gömt sig och släppte honom inte förrän han hade förlåtit dem.

Omgivningarna är dramatiska med de höga Kedarnathbergen (6940 m) tätt inpå templet med dess lilla samhälle, men dock föredrar jag Badrinath, som är mera mänskligt. Badrinath var en gång buddhistiskt, vilket har satt sin eviga prägel, och dess gud är Vishnu, en mycket positiv gudomlighet, medan det inte finns någonting buddhistiskt i Kedarnath, där den tillbedda guden är den ytterst tvivelaktige Shiva, förgöraren.

Så gällde det att ta sig ner igen gåendes med en obrukbar vänsterfot. Det gick inte så bra, men det gick och tog nästan fem timmar. Det gällde att halta och linka hela vägen, vilket var ytterst tröttsamt och tålamodsprövande, och egentligen var det rena korsvägen. Men ner kom man till slut, och då var det en obeskrivlig njutning att få badda den sjuka foten i Gaurikunds varma källor.

De flesta vandrade upp för att stanna där över natten, men många var de som red både upp och ner igen. Andra, i synnerhet äldre människor och kvinnor, bars upp i primitiva bärstolar som bars av fyra man. Det gick långsamt uppför, men nedför kunde bårbärarna nästan springa. De var mycket skickliga och höll en absolut jämn och unison takt med varandra. Naturligtvis krävde detta bärstolsbärande av till hälften liggande trötta åldringar till pilgrimer många pauser på vägen. Emellertid blev jag hela vägen ner ständigt omkörd av andra.

Min fotskada är mycket besynnerlig. Jag har varken sträckt eller stukat foten, men ändå har det blivit en massiv broskbildning nedom smalbenet så att det knastrar om det, och det kan göra fruktansvärt ont i svullnaden som blivit resultatet. Det enda att göra är att ständigt massera och promenera, som faktiskt gör foten gott så länge man sätter ner den på rätt sätt varken med hälen eller med tårna först utan hela foten samtidigt. Emellertid är det inget roligt att vistas i ett land som kräver gasellben med en sådan eländig hindrande klumpfot.

Och hur går det med väderföljetongen? Denna dag var vädret vackert på morgonen, vi årets sista Kedarnathpilgrimer hade tur som kom upp under förmiddagen, men efter klockan elva var det moln, snö och regn. Mina franska vänner och ungerskan kom upp sent i detta väder och ämnade övernatta i det. Jag avundas dem inte.

På morgonen var det avfärd klockan 5.30. Det ösregnade, uppe vid Kedarnath var det säkert tungt snöväder, och det regnade under hela morgonen på vägen ner till Karnaprayag efter 106 kilometer. Klockan var då 11.10 efter fem och en halv timmars smärtfri resa. Med på bussen var mina kära vänner från Calcutta, de hade liksom jag varit kloka nog att bege sig upp till Kedarnath på morgonen igår och ner igen samma dag och skulle nu vidare till Badrinath. Det var underbart att än en gång få färdas upp för den storslagna Alaknandadalen, Ganges största källflod, med dess underbara landskap av blomstrande dalar omgivna av de mest dramatiska tänkbara bergsformationer - Vishnus eget land.

del 6 : till Kausani.

Förra gången jag tog vägen från Karnaprayag upp till Kausani, en sträcka på 109 kilometer, tog det fem timmar med åtskilliga problem på vägen i form av strandade truckar som kört ner sig i leran på vägen, avbruten busslinje, bristfällig jeeptrafik och annat strul, men den här gången var det dubbelt värre. Jag hade hoppats att de nu efter två år äntligen skulle ha reparerat vägen ordentligt, men i stället visade det sig, att precis på samma ställe där förra gången en truck hade fastnat och blockerat all trafik i flera timmar, hade nu hela vägen förts bort av ras. Bussen gick inte längre. Det var samma problem som Phileas Fogg stod inför i Kholby i Jules Vernes roman, när järnvägen helt enkelt slutade och man fick ta sig vidare för egen maskin fram till där järnvägen började igen. Här fick man till fots med allt bagage ta sig upp för en väldig ravin, vandra runt det omfattande rasstället och ta sig ner igen på andra sidan, där en annan buss väntade på att få föra oss vidare. Bara denna extra promenad tog en halv timme, och fastän jag fortfarande haltade med smärta och bar allt mitt bagage gick det ännu långsammare för bussens alla fina indiska damer och åldringar.

Samtidigt rasade tiden iväg, och jag såg med oro hur våra chanser att nå Kausani till kvällen minskade. Strandsatta i samma buss var ett trevligt europeiskt par, Charlie och Mirjam, han från Yorkshire och hon från Holland, som höll på att genomföra sin indiska jungfruresa. De hade inlett sin resa med ett besök i Kashmir med bomber och gevär exploderande runt omkring dem bara något hundratal meter från deras hotell och med tungt beväpnade militärer överallt. Spänningen i Kashmir hade de funnit tämligen outhärdlig. Efter att ha tagit igen sig i Rishikesh i några dagar beslöt de sig för att resa till Almora och valde vägen upp för Garwhal och övernattade i Rudraprayag för att sedan möta mig på bussen i Karnaprayag strax före den stora pärsen med bortspolade vägar, avbrutna busslinjer och panikjakt mot Kumaon för att hinna fram till Kausani före mörkret. Klockan halv 5 var vi framme med bussen i Gwaldam, som var sista hållplatsen, men vi fick plats i en jeep vidare söderut tillsammans med 13 andra personer, fem hängandes utanför och elva sittande i jeepen utom chauffören. På vägen passerade vi två trafikolyckor: två jeepar hade frontalkolliderat i en kurva, och i en annan kurva hade en buss kolliderat med någonting som inte fanns kvar. Först klockan 6 nådde vi den vilda indiska cowboystaden Garur, där jeepen hade sin ändstation. Det var outhärdligt - ett värre ställe att tvingas övernatta på än Garur går det knappast att föreställa sig. Men vi fick en sista jeep och lyckades komma fram till Kausani fastän det var efter skymningen - normalt upphör all sådan trafik mellan Garwhal och Kumaon klockan 3 på eftermiddagen.

Jag fann mitt gamla hotell och tog med mig mina två nya vänner dit, men mycket hade förändrats i Kausani sedan senast. Det hade plötsligt blivit mycket turistiskt och dubbelt så dyrt. På bara två år hade Kausani förvandlats från ett fridfullt meditationsställe, en verklig oas av oerhörd njutbarhet, till en blomstrande turistcirkus av mera tvivelaktigt slag. Det vore synd om Mahatma Gandhis ovärderliga meditationsoas skulle gå förlorad.

Emellertid visade sig dessa farhågor lyckligtvis vara förhastade. Kausani var sig likt, fastän hotellen, restaurangerna och priserna fördubblats. Mycket byggnation pågick, men den var relativt diskret, och endast vid torget förelåg någon nymodighet och modernisering. Mitt gamla stam-matställe bakom det och nedanför, en hydda utan väggar där mat lagas för öppen eld, fanns kvar oförändrat, och vi hade en idealisk lunch där vid värmande öppen brasa för 15 rupier (3:33 kronor). Det var nästan som på Kiplings tid, och måtte detta primitiva tidlösa Indien aldrig förändras.

Charlie hade mycket att berätta från sin tid som journalist. Han hade vid ett skede tjänstgjort som korrespondent för en engelskspråkig tidning i Budapest, där han och Mirjam hade träffats för fyra år sedan. Han hade lärt sig mycket om den undre världen i Budapest och de olika maffiorna, kubaner och araber från väst, som inriktat sig på krogar, diskotek och hamburgerbarer, och mest ukrainare från öst, som mest sysslat med vapensmuggling och prostitutionshandel. 1991 hade han besökt Kazakhstan med falska papper: hans ryska flickvän hade haft en väninna som arbetade på ett mentalsjukhus, som ordnade ett intyg åt Charlie som "farlig schizofren patient, som inbillade sig att han var filmstjärna från Hollywood," med vilket papper han kunde tala engelska i hela det fallande Sovjetunionen, då hans engelska då bara skulle tydas som ett sjukdomssymptom. På detta sätt kunde han ostört resa omkring i hela Sovjetunionen. Täckmanteln var perfekt. Han kunde med egna ögon studera hela det kaotiska tillståndet i den bisarra supermaktens sista dagar under Gorbatjov, där den inre förruttnelsen hade tagit sig astronomiska proportioner genom rena hortåg med lönnkrogar ombord, där alla bjöds generöst på vodka och champagne om de bara följde med i strömmen och inte skvallrade om den fria prostitutionen och spritorgierna ombord. Han upplevde Ukraina och Svarta Havs-kusten som demoraliserad och beklämmande, där alkoholismen slagit djupa rötter liksom i hela Ryssland, medan han fann Kazakhstan vara friskare och friare med ett socialt liv närmare naturen och med en landsomfattande sund passion för hästar.

Hela denna dag ösregnade det i Kausani. Man var inregnad, och man kunde bara trösta sig med att vädret inte skulle vara bättre i Almora eller i Naini Tal. Att i detta väder och med den långsamt tillfrisknande foten, som fortfarande är 60% obrukbar, bege sig till Binsar är inte att tänka på.

Jag hade glädjen att ändå få guida Charlie och Mirjam omkring i Kausani och visa dem Gandhis fina bönesal, som är ett museum över Gandhis hela liv, då han trivdes bra i Kausani och skrev flera av sina böcker här. Tre entusiastiska turister från Calcutta hjälpte oss till rätta i muséet, och en av dem berättade för oss den sällsamma historien om R.C.Bose, Gandhis närmaste lärjunge, som sedan plötsligt tog avstånd från Gandhis icke-vålds-princip och började predika beväpnad motståndskamp mot engelsmännen för ett helt självständigt Indien - Gandhi hade dittills aldrig velat ha full självständighet.

Bose tog sig till Tyskland, allierade sig med Hitler och med Japan, dit han smugglades med tysk ubåt, varifrån han begav sig till Singapore och organiserade där en väpnad styrka för ett självständigt Indien. Han bekrigade sedan engelsmännen huvudsakligen i Assam. 1944 led han ett avgörande nederlag, efter vilket han försvann - ingen vet hur. Enligt en version störtade han i ett flygplan under flykt, då det sköts ned. Enligt en annan lyckades han fly till Ryssland, där han togs i fängsligt förvar och senare avrättades av Stalin på Nehrus uppmaning. Hur det egentligen gick för R.C.Bose torde vara ett idealiskt ämne för en omfattande utredning. Om en sådan skulle kunna ge något resultat är en annan sak.

Men en direkt följd av general Boses militanta och fanatiska agerande blev, att Gandhi med Kongresspartiet politiskt tvingades in på en väg mot fullständig självständighet från engelsmännen. Om Bose inte hade existerat hade kanske Indien ännu idag haft en brittisk vicekonung och det brittiska imperiet varit intakt - liksom det franska och det portugisiska. Indien var först i världen om att säga upp kolonialismen, Indien startade lavinen som upplöste imperierna, och det är den första knuffen och initiativet som är den avgörande för en oöverskådlig framtid.

del 7 : Diwali-idyll i Kausani.

Efter Sovjetunionens fall är nu Kina det enda imperiet kvar i världen, som dessutom råkar vara en diktatur och världens folkrikaste land. Samtidigt är dess diktatur dogmatiskt ateistisk. Johannes hör till dem som oavbrutet arbetar för dess snarast möjliga kollaps och upplösning, liksom oräkneliga ledare för de folk i Asien han är nära bekant med: muslimerna, mongolerna, kazaker, tadzjiker, kirgiser, uzbeker, taiwaner, tibetaner och alla i hela världen som är bekanta med Kinas ohyggliga förtryck och förstörelse av Tibet. Ändå är han inte helt okritisk mot buddhismen och det tibetanska systemet med etablerade reinkarnationer:

"Själv tar jag avstånd från etablerandet av ett sådant system. Det är mot naturens regler. Reinkarnation är en möjlighet som inte kan uteslutas, men att etablera den som dogm anser jag att är livsfarligt för hela buddhismen och dess innersta väsen. Jag tror att Buddha själv hade tagit avstånd från det. Må etablerade reinkarnationer få existera i den buddhistiska toleransens namn, men själv vill jag ingenting ha med ett sådant tänkesätt att göra. Må vem som vill spekulera i sina eventuella tidigare inkarnationer, men själv har jag aldrig gjort det. Må bodhisattvas få existera och respekteras för vad de är, men försök aldrig definiera deras tidigare reinkarnationer. Det går inte, ty det är emot naturens, livets och universums regler."

"Vad tror du Dalai Lama skulle anse om din syn på saken?" frågade jag.

"Jag tror att han är ganska kluven själv. Å ena sidan måste han acceptera systemet, men å andra sidan är han tillräckligt vis att vara fullt på det klara med reinkarnationssystemets naturliga tvivelaktighet. Buddha själv utgav sig aldrig för att vara mer än en människa och ville aldrig vara mer än en människa. Varför skulle då ledare för hans religion och i buddhismens eget heliga namn försöka etablera sin egen odödlighet? För mig stinker det av hybris."

Det var Johannes slutgiltiga mening om den saken, och jag kunde inte rubba den.

Detta funderade jag mycket över när jag satt inregnad i Kausani. Vädret var regnigt och dystert och rått, temperaturen var 14 grader som maximum, och när man satt inomhus ångade andedräkten. Min fot värkte och smärtade trots fotbad och massage i hett vatten och mirakelbalsam, men jag kom fram till att jag måste ge Johannes rätt. Hans humanistiska slutsatser som människa var etiskt osårbara och ur naturlig-demokratisk synpunkt de enda riktiga.

När jag, Charlie och Mirjam besökte hotell Prashant, för att bilda oss en uppfattning om stället och se om det kunde konkurrera med vårt hotell Uttarakand, vilket det förvisso kunde, tog dess älskvärda hotellvärd vänligt hand om oss, visade oss runt och skröt även en smula med hotellets bibliotek. På eftermiddagen återvände jag dit ensam för att undersöka detta bibliotek. Det visade sig då, att han för närvarande höll på med en storrengöring av biblioteket och hade packat ner alla dess volymer i två pappkartonger. Dessa volymer var ungefär sjutton till antalet. Alla var pocketböcker, en del slaktade sådana, och den mest slaktade, som hade berövats både pärmar, inledning och final visade sig vara T.H.Whites "Svärdet i stenen" - på tyska. Förutom dessa sjutton pocketvolymer hade biblioteket även en del tidskrifter att uppvisa, de flesta utan pärmar och mer eller mindre slaktade, av vilka den aktuellaste var från september 1994. Detta bibliotek lär bli seglivat, då det underhålls så väl, och det kanske rentav kommer att utökas med en eller annan volym i pocketupplaga och troligen delvis slaktad under de närmaste tio åren.

Efteråt unnade jag mig njutningen att bjuda mig på en kopp te vid teskjulet precis utanför. Där stod man i regnet med sitt trasiga paraply och tittade ut över den ljuvligt fridfulla dalen i det monotont gråa och drypande vädret och njöt av ett indiskt glas te med handskar på händerna. Även det var en form av njutning.

Det fortsatte regna hela dagen. Det var hopplöst. Vi samlades vid 5-tiden i Bobs och Johns rum, två engelska hippies, tillsammans med Chris, en ung man från Devon, som en kväll hade mött en leopard på stigen nedanför hotellet på jakt efter lämpliga hundar, samt Tony Michael, en australiensare, som var nästan helt hinduiserad: hade man inte känt till hans namn hade vem som helst tagit honom för en hindu. Han hade konverterat till hinduismen, bar kastmärke i pannan och visste allt om hinduisk mytologi. Personligen fann jag honom ganska förstörd i hjärnan. Alla dessa var haschrökare utom Chris, och de försvarade sitt bruk med att cannabis var naturligt och nyttigt, vilket inte är helt felaktigt i måttliga doser, då till och med läkare medgivit att cannabis kan vara bra för hjärtat.

Vi värmde oss med indisk whisky av märket Aristocrat, som inte var så dåligt, medan vi småpratade i väntan på kvällens fyrverkerier inför Diwalihögtiden, som inföll dessa dagar. I den drypande fukten efter vätan var det dock många fyrverkeripjäser som bara fräste eller rykte litet grann, vägrade lämna startrampen eller helt enkelt inte gick att få fyr på.

Men kvällen blev stjärnklar och lovade bättre för morgondagen. Morgondagen blev också bättre. Äntligen fick man se det väldiga bergspanoramat mot norr som sträcker sig 337 kilometer, och äntligen kunde man gotta sig i solen - för andra gången i Indien under denna resa. Detta var den tolfte resdagen.

Man tog tillfället i akt och tog en promenad före frukost upp till Gandhis Ashram, där det rådde full fotograferingsfest. Turister från Calcutta var vilda på att få bli fotograferade av mig och få fotografera mig med sig själva och med sina barn och bytte adresser med mig bara för att få sig tillsända de bilder på sig som jag på deras önskan tagit. Det såg ut som om min vistelse i Kausani skulle förlängas till en tredje natt.

Denna Diwalihögtidsdag förflöt stilla i solljuset, och jag kunde frossa i att badda min sjuka fot i solskenet. Vristpartiet är alldeles deformerat. Omkring vristen är en svullnad full med vatten, men där känns ingen smärta. Sedan blir benet alldeles extremt smalt strax ovanför, och så följer den smärtsamma svullnaden, som knappast syns men som känns desto mer. Det hela ger intrycket av att en del av benet rutschat ner i foten. Det ser inte klokt ut.

I värmen och solskenet förbättrades dock foten under ideliga massager till 25%, och mot eftermiddagen kunde jag gå på tå (om dock inte på hälen) och även sträcka på foten. Det går trots allt åt rätt håll.

I kvällningen glödde hela Garwhalmassivet i sin grannaste rödaste prakt, och vädret lovade gott. På kvällen avfyrades sedan det definitiva Diwalifestandet med bomber och raketer, smällare och stjärnfall och hjärtskärande ylande hundar. Det var värre än nyårsafton. Ändå var jag lyckligtvis i Kausani fjärran från alla städer och mer infernaliska celebreringar av denna indiska högtid, som avslutar sommarsäsongen och inleder vintersäsongen, då alla hotellpriser faller med hälften. Det är mera värt att komma till Indien efter Diwali än före.

På kvällen ägde den stora festen rum. Alla mina vänner var packade. Tony Michael låg på golvet, kröp under sängen och somnade där. Derek berättade om all den underbara hygienservice man kan få för bara några rupier i gamla Delhi, som att få bli petad i öronen med långa stålstickor med en pytteliten sked i änden, som befriar öronen från smuts, att få näshår avknipsade inne i näsgångarna, att få hår inne i öronen avklippta och avlägsnade på liknande sätt, att få tungan avskrapad med en tungskrapare, eller att få onödiga eller värkande tänder utdragna - de bästa tandläkarna var de som hade flest utdragna tänder att skylta med som meriter. Mirjam berättade om sina förstoppningsbesvär, som jag ansåg vara motsatsen till besvär, då endast motsatsen till förstoppning kan anses som direkt besvärligt. Detta är för resten indiernas vanligaste samtalsämne: avföringen, dess problem och fenomen relaterade därtill. Frågan är vanligen om det behövs kork eller korkskruv. Chris satt bara och vek sig dubbel av skratt hela tiden, medan Bob och John, våra båda hippies, var tämligen avslagna. Vi hade det gott med "Old Monk" rom och Coca Cola tills den ena efter den andra droppade av.

del 8 : Almora.

Endast det unga schweiziska paret var uppe med mig inför den sista soluppgången i Kausani. Denna var magnifik - äntligen fick man lön för mödan av alla dessa regniga dagar av rå kyla och invalidisering. Jag hade all anledning att vara tacksam för att jag stannat kvar till denna underbara morgon, då det kändes rätt att bryta upp för att fara vidare.

Det var resans trettonde dag, och de första tio hade varit förfärliga på grund av det förskräckliga vädret och den ohyggliga fotkrisen. Nu var vädret bättre, men den bara fem mil långa resan i jeep till Almora blev något av en äventyrlig idyll. Efter gårdagens explosiva Diwali-firande tog denna dag hela Indien ledigt, så att knappast några bussar gick. Det var detta som jag hade fruktat. Emellertid gick en och annan jeep men endast kortare sträckor. Jag fick en till närmaste by en mil neråt dalen, där jag bytte till en annan jeep, som efter en mil till fick punktering. Det var mitt ute i ödemarken, och min chaufför hade ingen domkraft ehuru reservhjulet låg på taket. Det var bara att vänta tills en annan jeep kom förbi som hade domkraft.

Denna infann sig efter en halvtimme, och därefter gick hjulbytet snabbt, så att färden kunde fortsätta. Emellertid fick detta nya hjul en än värre punktering efter bara en kilometer. Nu var vi sålda.

En gammal jeepchaufför som färdades åt fel håll förbarmade sig över oss. Emellertid var detta på en så smal väg så långt ut i ödemarken, att han först måste åka tillbaka med oss några kilometer till en by för att kunna vända jeepen åt rätt håll och sedan kunna inleda färden däråt. Vi passerade vår uppgivna stackars tidigare jeepförare på vägen med sina två punkterade hjul och utan domkraft.

På grund av den sparsamma trafiken denna dagen-efter-dag samlade vår gamle långsamme jeepförare på sig sammanlagt 20 passagerare klängande på jeepen, sittande på taket och hängande inne i det trånga utrymmet. Tre satt där framme bredvid föraren, och i bakutrymmet klättrade fem barn omkring på åtta vuxna, medan resten hängde utanför. På detta sätt kom vi efter tre timmar och fem mil fram till Almora.

Där styrde jag genast stegen hem mot min gamle vän och värdshusvärd, och han mötte mig genast med blicken. Han hade väntat mig sedan länge. Återseendet var hjärtligt i högsta grad, han gav mig genast världens bästa lunch i Himalaya, varunder vårt animerade samtal fortlöpte intensivt utan pauser - vi hade ju inte setts på två år. Som pricken på i-et råkade hans bästa vän i Almora just då komma där förbi, en 61-årig pensionerad läkare, ett lokalt universalsnille, mycket ungdomlig och en otrolig filosof. Entusiastiskt framlade han för mig hela sin livsfilosofi, som var ganska omfattande. Han menade att det viktigaste i livet, som hela samhället byggde på, var familjen, som bara kunde formas på principen att man älskar och litar på varandra. Detta var för mig en självklarhet. Sedan formulerade han hela den indiska livsfilosofin, där han skilde mellan begreppen "tidsumgänge" och "penningumgänge". Det handlar då inte om att umgås med tid eller med pengar, utan det handlar om på vilket sätt det mänskliga umgänget sker. Om mänskor umgås med varandra i avsikt att göra pengar, menade doktor Ray, så är det ett slöseri med tiden, men om mänskor avsiktligt slösar bort tid bara för att umgås med varandra, så ger det mer än pengar.

Så belyste han också vikten av att människor värnar om sin egen personliga mentalitet. Han menade, att en människas mentalitet blir färdig vid 18-årsåldern, och om han därefter aldrig ger avkall på den kan han hålla sig ung hela livet. Om han däremot offrar sin mentalitet (här synonymt med spiritualitet, personlighet, själ, med mera,) för att stänga in den bakom murar av säkerhet, trygghet, karriär, makt och pengar med mera, måste han åldras snabbt och lättare bli ett offer för sjukdomar som magsår, cancer, med mera.

Jag kunde bara hålla med honom hela vägen, och han blev mycket glad över mitt inpass, att indierna inom ett område var världsbäst. Jag hävdade, att genom att indierna är så många miljoner och är så inklämda i så stora städer, så har de högre än något annat folk utvecklat en konst att samarbeta med varandra för att överleva ofta under olidliga omständigheter, till exempel i storstädernas slumområden. "The Indian way of co-operation" menade jag att var något som särskilt västerlänningar hade mycket att lära av.

Han hade bland annat varit Aidsläkare och var djupt insatt i hur svåra problem som helst. Vi diskuterade även min fot och kom fram till, att vad som hade hänt som hade utlöst krisen var, att efter att jag sprungit omkring i bergen i Dharamsala hade jag suttit stilla på en kall restaurant och frusit om fötterna. Den drastiska omställningen från värme-ansträngning till passivitet och kyla hade blivit för mycket för foten som reagerat med en kraftig muskelinflammation med mycket vatten i nedre smalbenet, som nu lyckligtvis gradvis och långsamt drog sig tillbaka.

Tyvärr ansåg jag mig inte ha tid att stanna i Almora, men jag försäkrade mig om att den excentriske och gamle herr Shah fortfarande skötte ruljangsen på sitt uråldriga och mer än primitiva hotell Kailas innan jag reste vidare mot Naini Tal.

Min vän och värdshusvärd herr Kandpal har hittills skött en kombinerad restaurang och resehärbärge men önskar gå över till turistnäringen just för att ta hand om resenärer till Kailas. Han berättade, att man genom Uttar Pradeshs provinsregering kan få sin resa till Kailas ordnad för bara 40,000 rupier (9000 kronor) om man då färdas från Almora över Pithoragar den närmaste vägen direkt upp till Lipulekpasset, Purang-Taklakot, Manasarovarsjön och Darchen. Detta vore något för mina vänner i England och Sverige som anmält sitt intresse för Kailas.

del 9 : Naini Tal.

Naini Tal nåddes i kvällningen. Där möttes jag av resans hittills svåraste bakslag: min underbara gäststuga från förra besöket hade stängts och sålts. I stället hänvisades jag till Hotel Alps, ett kolossalt viktorianskt hotell från förra århundradet, ett överväldigande kråkslott och spökhus i upplösningstillstånd, där dörrarna öppnade sig av sig själva och där receptionen låg uppe på vinden. Men det gick bra det också. Jag fick ett kolossalt rum att bo i för samma pris som i Kausani (100 rupier, 22:20 kronor,) med ett särskilt badrum i samma dimensioner - med personlig privat korridor emellan. En respektabel dam med bara döttrar skötte ruljangsen, och det fanns ingenting man kunde klaga på i denna döende men magnifika 1800-talsatmosfär av överdådig stilfullhet, generöst livsutrymme och idealisk balkong med utsikt över Indiens vackraste sjölandskap.

Den följande dagen blev fridfull under vilken jag mest baddade min sjuka fot i det varma solskenet, men på morgonen begav jag mig upp till China Peak. Det var en underbar morgon, och man kunde se alla Himalayabergen från Himachal Pradesh till Nepal. Alam var inte där och bjöd mig på te, men hans gode vän Noam var där i stället och bjöd mig på te. Han var inte lika filosofisk som Alam och förde ingen gästbok som Alam men bjöd ändå på angenämt umgänge. Jag bad honom hälsa till Alam, som säkert skulle komma ihåg mig från för två år sedan.

Jag var ensam gäst på mitt stora spökhotell, men på kvällen dök det plötsligt upp ett helt gäng av västerländska ungdomar från England, Skottland, Sverige och Israel. Hur de hade hittat till mitt hotell är ett mysterium. De var mycket trevliga, de var alla på sin första resa i Indien, och plötsligt blev hotellet nästan fullbelagt. Jag fick det stora nöjet att presentera stadens lämpligaste restauranger för dem, och skotten kunde jag guida till "The English Wine Shop" där man köper whisky och rom och sådant, vilket skotten hade levt alltför länge utan. Senare på kvällen invigde jag tillsammans med honom min flaska Ballantine's från Landvetter - mina flaskor Martini och Offley's Red Port från samma fyndställe var slut, så det var nu bara whiskyn kvar som medicin för resan. Vi intog alla sex en enkel middag på den tibetanska restaurangen Sonom rakt under hotellet, alla hade varit i Dharamsala, flera hade till och med träffat Dalai Lama, så vi var alla som hemma med Momos och nudelsoppa - kvällen kunde knappast bli bättre.

Följande morgon gick jag upp till Gompan, det buddhistiska klostret. Dess läge är en historia för sig. Det ligger högt ovanför sjön under linbanan, och när solen om eftermiddagen sjunker ner bakom kullarna har detta kloster det läge som mottar de sista strålarna. Från toaletten bakom klostret, ett utedass, har man vad som förmodligen måste vara den förnämligaste utsikten från något utedass i världen.

Jag blev väl mottagen av munken Sambha Choeling, som visade mig runt i det lilla men rikt dekorerade klostret. Jag kom då att tänka på Johannes ord: "Vad som gör den tibetanska buddhismen mera intressant och attraktiv än någon annan form av buddhism är dess omåttliga fantasi. Den är visuellt inspirerad och påverkad av hinduismen till en ganska multiplicerad grad, så att dess grannaste och vildaste konstprodukter egentligen bara kan jämföras med den kristna konstrenässansens mest färggranna fantasiskapelser under 1500-talet."

Broder Sambha bjöd mig på rikligt smörte och visade mig även skolan och deras Assembly Hall, men någon stupa har de inte. Jag berättade för honom om mina besök i Dalhousie och Dharamsala och min resa till Kailas, och han var mycket nöjd. Där fanns två andra munkar också, och vår samvaro var den bästa tänkbara.

Naini Tal-kapitlet avslutades med en värdig bankett på min favoritrestaurang Negi tillsammans med mina fem unga vänner från Israel, Skottland, Yorkshire och Sverige. Jag unnade mig en präktig Mutton Birainy, som blev min bästa middag i Indien hittills. Man kan äta hur gott som helst i Indien hur billigt som helst, om man bara unnar sig besväret att ta risken att pröva sig fram på det okända spännande havet av vad de mångfaldiga indiska specialiteterna med sina exotiska namn egentligen innehåller. Denna min luxuösa söndagsmiddag kostade mig 60 rupier bara, det är i svenska pengar 13:30.

Det kändes skönt att avsluta Naini Tal-sejouren på detta sätt. För första gången på en dryg vecka kunde jag stiga på min vänstra häl igen, så att jag nästan kunde gå helt problemfritt. Fotkrisen hade varat i åtta dagar från Rishikesh via Kedarnath, Gaurikund, Karnaprayag, Kausani och Almora till Naini Tal. Måtte den inte följa med mig till Darjeeling.

Men i stället mötte jag andra och värre plågor.

del 10.

Resan från Kathgodam till New Jaipalguri, resans största och viktigaste länk, lovade att bli en katastrof. Det var söndag kväll och avslutningen på Diwalihögtiden, och alla tåg var fulla. Det fanns inte plats för mig någonstans. Av alla kvällar att göra en lång tågresa genom Indien på hade jag råkat hamna på den allra sämsta tänkbara.

Och jag var inte ensam. I Kathgodam uppenbarade sig Steve, en ärrad veteran som levt 21 år i Indien och mest uppe i bergen. Han såg ut som ett gammalt lejon, och 21 års erfarenheter av Indien kunde inte hjälpa honom denna fatala afton. Inte heller han hade lyckats få plats på något tåg ens till Delhi.

Han berättade att Indien drastiskt hade förändrats under de senaste två åren. Plötsligt hade vädret blivit helt oberäkneligt. Under sina första 19 år hade han lärt sig att exakt kunna förutse och bestämma vädret i förväg, men under de senaste två åren hade vädret urartat till kroniskt kaos, och i år påstod han att det hade regnat mest hela tiden. Han var mycket oroad av dessa omfattande väderleksförändringar.

Vi önskade varandra lycka till med våra olika hopplösa tåg och skildes i hopp om att någon gång få träffas igen.

Konduktören ombord kunde inte hjälpa mig. Hur han än pusslade kunde han inte få någon plats ledig åt mig. Han föreslog att jag skulle stiga av i Rampur och där ta ett annat tåg vidare till Lucknow. Jag följde med till Bareilly inriktad på att ta en buss vidare därifrån om jag inte fick något tåg.

Vi nådde Bareilly vid midnatt. Att där finna ett annat tåg österut var otänkbart. Hela stationen var översvämmad av strandade passagerare som inte fått plats på något tåg. Det var fyra kilometer till busstationen, och där fann jag en buss till Lucknow, men den bussresan blev ett helvete. Den var överfull och obekväm, folk trampade på varandra och på varandras bagage hela natten, och till råga på eländet blev det trafikpropp vid en bro klockan 4 på natten. I två timmar satt vi orörliga medan bussen ibland kom fram femtio meter för att sedan igen stå stilla i en halvtimme. Fram till Lucknow kom vi klockan 10 efter nio timmars resa under en kvalfull och sömnlös natt.

Lucknow är huvudstaden i Uttar Pradesh och ger ett nästan lika luxuöst intryck som Delhi - järnvägsstationen är storartad och praktfull med en helt datoriserad avdelning för platsreservation. Denna datorisering hälpte emellertid inte mycket i dessa dagar då järnvägarna invaderades av hela Indiens befolkning. Jag stod en timme i kö medan kunderna framför expedierades i en hastighet av ungefär en kund var tionde minut. Efter denna plågsamma timmes väntan i intensiv hetta (då ställets takfläktar av någon anledning inte fungerade) fick expediten syn på min främmande nuna och informerade mig barmhärtigt nog om att jag stod i fel kö - det fanns en särskild lucka för utlänningar och journalister. I denna nya lucka gick det snabbare, ehuru resultatet inte blev bättre än det sämsta tänkbara. Allt var fullt. Min expedit prövade alla datorns möjligheter - turistquota. journalistquota, reservplatser, invalidplatser, avbeställningar, väntelistor - resultatet var och förblev noll. Min enda chans blev åter igen att vakta tåget så fort det kom in på plattformen och då genast lägga beslag på konduktören.

Trött och uppgiven satte jag mig på en stol som fanns till handa för knäckta klienter. Bredvid mig råkade det då sitta en ung man, och hur det nu var kom vi i samspråk. Även han var journalist och djupt engagerad i världens viktigaste problemfrågor - droger och aids - och hade precis avslutat en konferens i Delhi över ämnet "droger och lagen". Han blev entusiastisk över min person och beslöt genast att göra allt för att hjälpa mig.

Han kände till att det fanns bussar från Lucknow till Darjeeling. Vi undersökte saken, och visserligen gick det bussar, men man måste då byta buss två gånger på vägen, i Gorakhpur och i Bihar. En fransman som liksom jag hade blivit skinnflådd i platsreservationsavdelningen hade varit med om skräckbussresor från Kathmandu till Delhi (super de luxe, naturligtvis,) som tagit 60 timmar. Jag beslöt att hellre satsa på det osäkra tåget.

Jag och min indiske journalistvän hade en mycket angenäm lunch tillsammans och tog sedan igen oss i järnvägsstationens väntsal för första-klass-passagerare - han skulle själv till Delhi samma kväll. Hans biljett var i ordning, medan jag fortfarande bara hade min påvra och provisoriska andra-klass-biljett.

En halvtimme innan jag skulle försöka fånga mitt tåg försvann han på sina egna ärenden men lovade vara tillbaka i tid för att hjälpa mig på tåget. Gud vet vad han sedan råkade ut för, ty jag såg honom aldrig mera. Han bodde i Bhopal, platsen för världens mest berömda miljökatastrof och största giftskandal genom tiderna, då tiotusentals människor dog av ett utsläpp från en fabrik.

Mitt tåg var som väntat ett fullkomligt kaos. Jag blev genast utkörd av konduktören i AC-vagnarna och hänvisad till första klass. Vagnarna i första klass var redan överfulla, och det fanns bara plats i gångarna på golvet. Många utom jag var hänvisade till detta obekväma ställe, om de en gång ville resa första klass på det tåget.

Min nästa konduktör ville köra ut mig därifrån och hänvisade mig till sovavdelningarna i andra klass. Jag gjorde ett heroiskt försök att ta mig ut från tåget men misslyckades totalt med att ta mig in i den anvisade avdelningen i andra klass, då alla dessa vagnar mest liknade sprängda koffertar som gått sönder sedan de packats för fulla och man sedan begått misstaget att försöka stänga dem. Jag återvände omedelbart till mitt golv i första klass och hoppades slippa plågas av fler konduktörer.

Denna oförglömliga resa på samma villkor som packad boskap förgylldes emellertid av en 25-årig poet, som ockuperat utrymmet på golvet närmast mitt. Vi pratade litteratur och världspolitik hela natten. Jag visste inte, att den bengaliske diktaren och nobelpristagaren Rabindranath Tagore skrivit både Indiens och Bangla Deshs nationalsång. Det var mycket annat han berättade för mig om Indien med sin passionerade djupt engagerade röst, och sålunda fick jag idealisk underhållning och utbyte mest hela natten, hur dödstrött jag än var.

Att lyckas inta någon varaktig vilande ställning under dessa reseförhållanden var givetvis omöjligt. Lyckligtvis erbjöd min ryggsäck med alla dess böcker något stabilt som jag kunde sitta på, men böcker, hur ovärderligt och givande deras innehåll än må vara, är hårda att sitta på i längden. Den mest vilsamma ställningen visade sig till slut vara "fällkniven" - uppdragna ben med huvudet i armarna på knäna. Flera praktiserade denna ställning på det smutsiga golvet med givande resultat, men de flesta hinduerna tycktes föredra att strunta i smutsen och helt enkelt ligga direkt på golvet i mån av plats. Det säger sig självt att det är omöjligt att föreställa sig sådana scenarion i första-klass-vagnar i Sverige och inte ens i hela Europa. Ännu svårare blir det då att föreställa sig dessa tågs andra-klass-förhållanden i dessa dagar - alla de tusentals sprängda mänskliga koffertarna.

Det blir ingen ordning i Kashmir förrän hela Kashmir återförenas och blir självständigt från både Indien och Pakistan. Betydande gräsrotsrörelser i Kashmir eftersträvar detta med fredliga medel och har i allmänhet folkets stöd. Det kan dock ta hur lång tid som helst innan detta ideal för Kashmir blir uppnått.

Under tiden förblir det inte helt ofarligt att resa i Kashmir. Det kan verka lugnt och riskfritt den ena dagen för att sedan plötsligt den följande dagen allt bedrägligt lugn exploderar i nya massakrer och bombdåd utan sans eller mening. Atombombsskrämseleffekterna i maj detta år har inte lett till avspänning eller minskad krigisk aktivitet utan snarare tvärtom. Man kan resa till Kashmir ända in i november, men vägarna till Ladakh stänger redan ganska tidigt i oktober. Bäst att resa till både Kashmir och Ladakh är i maj-juni före monsunen. Det finns en direkt färdväg till Ladakh från Dharamsala, om man vill undvika Kashmir, men dessa pass är bara öppna från maj till oktober före och efter monsunregnen.

Den första veckan i maj år 2000 inträffar ett fenomen som inte har förekommit på 6000 år: från Jorden sett står Solen, Månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus i konjunktion med varandra i Oxens tecken. När en liknande konjunktion inträffade för 6000 år sedan inträffade den s.k. Syndafloden, före vilken man inte har några rester kvar av föregående civilisationer, utom Sfinxen och Pyramiderna, som kan vara 10,000 år gamla, enligt de senaste forskarrönen. Säkraste stället att befinna sig på under denna konjunktion lär enligt vissa experter vara Kailas-området i Himalaya.

del 11.

Men efter Barauni vid tiotiden följande dag förbättrades förhållandena drastiskt och livet blev som en omvänd hand. Det var som om alla passagerare bara skingrades för vinden, och snart fick jag en hel ledig kupé för mig själv. Till råga på allt blev jag ytterst vänligt omhändertagen av en konduktör - jag behövde bara betala 100 rupier extra, som han och hans medkonduktör skulle dela, så skulle de sköta resten. Troligen hade min sannsaga om mardrömsresan från Kathgodam gjort intryck på dem, och de hade ju själva sett hur jag suttit som en fällkniv på golvet hela natten.

Tåget kom fram till New Jaipalguri klockan halv åtta på kvällen - precis 48 timmar efter min avfärd från Kathgodam och 25 timmar efter avresan från Lucknow. Strax före 5 kunde jag i skymningen urskilja hur Kanjenjunga strålade i kvällssolen - berget fanns kvar, och hon hälsade mig välkommen tillbaka. Det kändes plötsligt som att komma hem, och momentet blev oerhört känslomättat. Hon bara glänste och glödde på avstånd i solnedgången tillräckligt mycket för att skymta innan det blev för mörkt, men det var ett tillräckligt överväldigande mottagande som det var. Det kunde inte bli bättre. Det var plåster direkt för hela resan, för hela fotkrisen och för hela mardrömsresan från Kathgodam. Indien höll ändå stilen.

Att ta sig till Darjeeling efter mörkret på kvällen var givetvis inte att tänka på. Jag hade turen att få ett "Retiring Room" på järnvägsstationen för bara 30 rupier (7:50 kronor) vilket räddade natten. Jag skulle få sova i en säng och kunna tvätta mig ordentligt, och det var allt som behövdes för att jag tidigt nästa morgon skulle kunna resa upp till och möta min indiska brud Darjeeling.

Två av mina fyra rumskamrater i Siliguri kom från Guwahati, och jag informerade mig noga genom dem om förhållandena där. De bekräftade den oerhörda svårigheten för utlänningar att ta sig dit, om de ville göra det lagligt, och de avrådde mig från att göra det olagligt.

Onsdagen den 5 november var idealisk för en tripp upp till Darjeeling. Vädret var perfekt, och jag gav mig iväg klockan 8 efter frukost på stationen. För en gångs skull var jag i Siliguri i tid för att kunna ta det lilla tåget upp till Darjeeling, men tyvärr gick det inte denna dag på grund av lokalt jordskred. Men hela vägen upp såg järnvägen hel och väl bibehållen ut, det är en av Darjeelings största turistattraktioner och troligen den förnämligaste smalspåriga järnvägen i världen när det gäller utsikt och naturskönhetsupplevelser och är den näst högsta i världen efter linjen från Cuzco i Peru. Två tåg går dagligen från respektive Siliguri och Darjeeling, de möts på halva vägen, den 8 mil långa resan tar 9 timmar, men ibland går det två tåg om morgonen från Darjeeling, om passagerarna flockas. Det var under denna lilla höga järnvägsresa som moder Teresa av Calcutta fick idén till att starta sin filantropiska rörelse "The Missionaries of Charity".

Min första dag i Darjeeling blev som alltid omtumlande. Först var det ankomst-ceremonierna. Som vanligt ville ett kluster av folk hjälpa mig till rätt hotell, det vill säga ett hotell som kunde ge dem provision för att de förde dit kunder. Fåfängt som vanligt förfäktade jag att jag visste vart jag hade att ta vägen. Jag ville först pröva mitt fina tibetanska hotell Dekeling, varför de noggrant förde mig till Dekeling. Där hade emellertid priserna trissats upp, så att ett enkelrum med 20% rabatt (för en gammal kund som jag) inte kostade mindre än 440 rupier (100 kronor), vilket är dyrt för Indien och bortom min budget. Alltså förde de mig till billigare hotell, först Janta, där det kostade 150, och sedan Imperial, där jag hade fått ett rum för 100, men det hotellet hade TV på rummet, vilket var den sista lyx jag ville ha. Jag lovade att tänka på saken och kanske återkomma, och så var jag äntligen fri att på egen hand söka mig hem till gamla Shamrock. På vägen dit nästan snubblade jag över min gamle hotellvärd på Timber Lodge, varför jag måste stanna och hälsa på honom, varpå han visade mig ett rum, och sedan blev jag där. Artigheten förbjöd mig att komma fram till Shamrock. Mitt rum blev mot gatan med utsikt över Posthuset och Kanjenjunga från en liten prydlig balkong, och priset var bara 100 utan TV och all annan onödig lyx. Det var bara att nöja sig.

Just denna dag hade filmen "Sju år i Tibet" premiär i Darjeeling med Brad Pitt i huvudrollen. Jean Jacques Annaud, känd från ett flertal fina filmer och främst "Björnen", hade gjort den och lyckats bra med ämnet. Sanningen är koncist berättad med stor enkelhet och stramhet, alla skådespelare gör goda insatser, och regissören har lagt ner stor omsorg på att få fram äktheten hos karaktärerna. Bäst är emellertid pojken som spelar Dalai Lama. John Williams har lyckats bra med musiken, som ger en försynt känsla av fromhet inför historien, och resultatet som helhet är djupt gripande och oförglömligt. Regissören får väl fram huvudpersonens arrogans och intressanta utveckling till en mera ödmjuk karaktär, hans vän Peter Aufschneiter, som stannar kvar och gifter sig med en tibetanska, gör båda ypperliga roller, liksom förrädaren bland ministrarna, Dalai Lamas moder och många andra. Filmen borde ses av alla, då den ger en ypperlig och autentisk helhetsbild av den tibetanska tragedin. Detta är kanske filmens stora mening och mission i världen, att kunna upplysa en bred publik om vad som faktiskt hände.

Det kändes absolut rätt att se denna film just i Darjeeling i denna metropol och hjärtpunkt för tibetanska, nepalesiska, indiska, bengaliska och västerländska kulturupplevelser. Filmen har ganska mycket humor, och det hördes ganska många hjärtliga skratt från den lilla publiken i den lilla fullproppade biografen - filmduken var en videoskärm. Stämningen i salen var som från en gammal kvarters- eller landsortsbiograf från 20-talet med gråtande barn, toalett med ingång direkt från salen, bänkar och stolar i stället för fåtöljer och plysch, och mitt i föreställningen ett strömavbrott. Den gammalmodiga biotrivseln var fullkomlig.

På kvällen intog jag en festmiddag på mitt gamla älskade praktställe Orient, där den gamle restaurangvärden höll stilen i perfekt hovmästarroll: han gjorde inte en min om att han kände igen mig, men när jag påminde honom sken han upp som en sol: "Så du har kommit tillbaka för att söka upp mig och vårt gamla Darjeeling."

Följande morgon gick jag upp till promenaden mot norr förbi the Mall för att se soluppgången. Det var ett nästan lika förträffligt ställe som Tiger Hill, men i stället för att trängas med 500 bengaliska turister hade man bara ett litet utvalt sällskap av 5-6 personer, av vilka en förevigade soluppgångens skönhet och färger på ett ritblock. Som pricken på i-et kom det en munk från den japanska Fredspagoden slående på sin tempeltrumma och sjungande sin fredsmorgonbön för hela Darjeeling. Efter denna mer än lämpliga inledning på en skön dag var det bara att gå vidare ner till den väntande bussen till Gangtok.

del 12.

Resan till Gangtok längs med den underbara Teestadalen var lika förtrollande som vanligt. Den gamla Teestabron var nu borta och ersatt med den nya tvåfiliga - den gamla var enfilig och hade bara kunnat släppa över ett fordon i taget med en maximumhastighet av 10 km i timmen, och det hade varit förbjudet att fotografera den. Nu var den nya bron färdig och tre nya broar till längre uppåt, som alla hade varit under konstruktion under mitt senaste besök.

På en annan buss satt min vän från Israel från gårdagens strapatser med att skaffa tillstånd för Sikkim från diverse olika byråkratiska instanser. Vi möttes i Gangtok och kom överens om att genast fortsätta till Pelling och Pemayangtse, men den sista jeepen hade precis gått - klockan var fem minuter över halv ett. Vi hänvisades till en annan jeepstation, men på något sätt kom min vän och jag ifrån varandra, och när jag kom fram till jeep-platsen stod han redan där och hade fått dagens sista plats på den sista jeepen till Gertzing. Jag måste vänta till följande dag. Han fick åka utan mig, och därmed reste han ut ur mitt liv. Detta avgjorde mitt öde, då denna futtiga incident blev preludiet till dagens och hela resans katastrof.

Hellre än att vänta till följande dag valde jag att ta en annan jeep till det mera närbelägna Phodong i norra Sikkim på vägen till Mangan. Vägen gick över hisnande kullar längs ett svindlande skönt bergslandskap med de djupaste vackraste dalar, men denna väg var tämligen tvivelaktig. Jordskred hade blockerat den på många ställen, trafikblockeringarna var många, och på ett ställe orkade en lastbil inte upp för en nästan 45-graders backe. De kämpade med den ett bra tag för att få upp den några centimeter, lägga stenar under bakhjulen, fem centimeter till, igen stenar under bakhjulen, och så vidare, bit för bit. Till slut hade de fått upp den under hård kamp och i sitt anletes svett.

Phodong är ett pittoreskt kloster som ser smått ut på avstånd på toppen av en kulle, men när man kommer närmare växer det sig större och visar sig vara ganska imponerande. Dess centralhall är rymlig och stor, och bakom denna finns ett mindre bönerum med svarta mycket demoniska fresker, som är ganska berömda och ökända för sin svårsmälta och avancerade dramatik. Klostrets läge är underbart med sin utsikt över kullarna och dalen, och där träffade jag de unga pojkarna Ethan och Zachy från Oregon respektive Israel. De hade mötts i Gangtok och slagit följe där och slutligen hamnat i Phodong. Dess ena hotell var stängt då dess värd hade rest till ett bröllop, men det andra var väl så trivsamt och komfortabelt. Där förekom Melinda från Australien, som jag fick dela rum med, medan Ethan och Zachy bodde i rummet bredvid. Vårt hotells storartade värdinna var tibetanska och bjöd på en härlig middag.

När jag bar upp mitt ringa bagage till rummet, som bara bestod av min väska, då jag lämnat ryggsäcken kvar i Darjeeling, visade sig katastrofen i all sin förfärlighet. Alla mina pengar hade blivit stulna. Det var ofattbart.

Jag hade förvarat mina kontanter i min necessär och haft denna underst i väskan under alla kläder och andra persedlar. Vem skulle väl någonsin komma på idén att leta efter andras pengar i en necessär? Likväl var detta just vad som hade hänt. Troligen hade det hänt på bussen. Efter bron vid Teesta, när alla stigit ur bussen för att dricka te och pausera i det lilla samhället, hade min väska varit obevakad av mig själv inne i bussen, när jag gått och pissat med mera. Någon hade då passat på tillfället, börjat gräva i den, funnit necessären som de troligen misstagit för en börs, öppnat den och funnit merparten av mina indiska kontanter, tagit dem snabbt och lämnat allt annat i orört skick, utom tandborsten, som hamnat utanför necessären. Till all lycka hade tjuven inte tagit något annat: varken kameran, mina biljetter hem eller mina filmer. Det hade varit en professionell hand som bara sökt efter pengar och bara tagit pengar. Brottet var påfallande likt för att inte säga identiskt med hur jag blev bestulen på återstoden av min reskassa i Neapel.

Det som jag hade förlorat uppgick till 1400 kronor. Jag hade kvar ungefär 1200. På detta skulle jag klara den planerade återstoden av resan till andra kloster i Sikkim, tillbaka till Darjeeling, till Nepal, Pokhara och Kathmandu, till Patna och Buddhagaya och tillbaka till Delhi. Det var omöjligt. 17 dagar hade jag klarat på 5000 rupier, men de värsta utgifterna återstod: visum till Nepal, den sista tågresan och allt det som jag hade lovat att köpa åt dem där hemma. Plötsligt hade hela resan blivit en omöjlig ekvation, den kunde inte genomföras, i Phodong tog den slut, och jag måste börja organisera en miserabel reträtt. Jag var slagen till slant av denna nya högst oväntade och oförtjänta katastrof efter allt elände med den obrukbara foten och den hårresande helvetesresan från Lucknow. Detta var för mycket, och jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till.

Göra en lokal polisrapport och hoppas på ersättning från försäkringsbolaget? Självrisken var 1000 kronor, och jag hade bara förlorat 1400, en bagatell för svenska förhållanden men en förmögenhet i Indien. Hoppa över resten av Sikkim och hela Nepal? Mitt flyg måste konfirmeras innan jag ens kunde börja tänka på att fara hem igen, och öster om Delhi kunde jag bara vara säker på att kunna göra detta från Kathmandu. Jag var satt på pottkanten av min oförmåga att kunna förutse hur professionella tjuvar kunde vara.

Det värsta med katastrofen var att den förstörde hela resglädjen. Plötsligt var allt intresse för fortsättningen av resan slocknat. Utan säker ekonomisk marginal är grunden för resans nöje, kreativitet och möjligheter hopplöst förlorad. Och till detta kommer den överväldigande och djävulska orättvisan i det hela.

Även rent praktiskt blev denna incident förödande. Plötsligt var jag invalidiserad och paralyserad, jag kunde inte röra mig som jag ville, jag kunde inte köpa presenter åt dem där hemma, och jag måste börja snåla så mycket som möjligt. Jag kunde knappt se mänskor i ögonen längre av blygsel för min egen situation. All käckhet och entusiasm var som bortblåsta.

I detta läge hjälpte mig Melinda från Australien. Hon var själv vittberest och hade blivit bestulen ett antal gånger. En gång i Polen hade hon förlorat allt sitt bagage. Sådant måste hända även den mest erfarna veteran. Om en skicklig tjuv vet vad han vill ha tar han det och vet han hur han skall ta det, och det ovetande offret är prisgivet och hjälplöst, vem det än är. Hon erbjöd sig att låna mig 20 brittiska pund, en femtedel av förlusten, och jag tog tacksamt emot det som en oumbärlig hjälp på vägen.

Hon var sjuksköterska och hade nått halvvägs av en tre månader lång resa i Indien. Hon hade börjat i Calcutta och sedan gjort hela Sikkim, som hon var närmast en expert på. Hon ville helst fortsätta norrut till Mangan, men hon visste att det var förbjudet. Phodong ser på kartan ut att ligga nära Gangtok, men vägen dit går väldiga omvägar längs randen av bråddjupa dalar och är den nordligaste punkt i Sikkim som utlänningar får besöka. Hon hade inte tyckt om Pemayangtse men däremot mycket om Tashiding på andra sidan vid den sägenomspunna sjön Khechepari, som är den största turistattraktionen i Sikkim, en önskesjö, som sägs ha förmågan att uppfylla ens hemligaste privata önskningar.

Allt detta måste jag hoppa över för att i stället prompt återvända till Gangtok och därifrån vidare till Darjeeling. Jag och Melinda delade rum tillsammans den natten, och vår tibetanska värdinna visade den stora vänligheten att vägra ta betalt av mig för kost och logi på grund av mitt öde. Jag och Melinda for sedan tillsammans i samma jeep ner till Gangtok. En polis hade erbjudit sig att eskortera henne till Mangan, men hon fann det säkrare att inte ta några risker och hellre slå till reträtt. Vi skildes sedan i Gangtok.

del 13.

Jag hade turen att genast få plats på en jeep till Darjeeling. Bredvid mig satt det då en tibetanska som bodde i Sikkim och visste allt om Sikkim. Hon sade att det numera var möjligt för tre utlänningar att tillsammans resa ända upp till Yumthang i nordligaste Sikkim nära den tibetanska gränsen och övernatta där. Hon menade även att det var möjligt att från Darjeeling bege sig direkt till Pemayangtse utan att passera Rongpo och Gangtok. Hon gav mig adressen till sin svåger, en musiklärare i Gangtok, som hon menade att kunde hjälpa mig med allt i Sikkim när jag återkom nästa år, vilket jag även lovat min värdinna i Phodong.

Så återkom jag till Darjeeling som en förlorad son, blottställd och vanärad, slagen och vingklippt, och visste inte vad jag skulle ta mig till. Min värd kunde inte sänka priset på mitt rum för min situations skull, men på eftermiddagen stötte jag ihop med min gamle nära vän Sri Ram. Jag hade just väntat att få se honom. Han påtalade vikten av att sådana incidenter som min blir kända, så att polisen och andra motiveras till att ta ansvar, vilket de tydligen i regel inte gör. Han kände till ett märkvärdigt fall. Det var en amerikan på järnvägsstationen i New Jaipalguri. Han var världens mest erfarne Indienresenär, han var bästa vän med alla hinduer, han hade aldrig råkat ut för något, och han menade sig kunna lita på vem som helst - hinduerna var världens hederligaste folk. På stationen i New Jaipalguri fann han en själsfrände, en hindu, och de blev hjärtligt goda vänner. De åt middag tillsammans och blev som bröder, och vid ett tillfälle bad amerikanen sin nye käre vän att bevaka hans bagage medan han gick på toaletten. Hindun lovade försvara sin västerländske väns bagage med sitt liv och blod. När amerikanen kom tillbaka från toaletten var hela hans bagage och hans gode käre vän spårlöst försvunna för evigt.

Sri Ram var tyvärr inte i sin allra bästa form. När jag besökte honom på kvällen satt han och skälvde i feberfrossa, han hade flyttat in i en ny lokal och allt var i oordning, alla hans böcker låg i travar och uppfyllde mer än halva lägenheten, och det fanns egentligen bara plats för hans fru på golvet och i sängen - inga stolar och inget bord. Ändå kokade hon en ljuvlig middag åt oss alla tre på golvet med sitt primuskök, och jag och Sri Ram hade rikligt filosofiskt utbyte trots hans dåliga hälsa. Han var ganska besviken på den indiska regeringen, som bara tänkte på att göra pengar utan att bry sig det minsta om Indiens alltmer förkrossande miljöproblem. I storstäderna ökar dödligheten, sjukdomarna och vårdnadskostnaderna med 10-20 procent i året, och det är statistiska kurvor som ständigt stiger brantare uppåt. Orsaken är enbart den allt sämre stadsluften. Längs kusterna dör och försvinner fisken till följd av utsläppen, och Indien har knappast några mjölkkor kvar, då alla kornas betesmarker försvunnit. Torrmjölk används mer och mer, vilket märks i teet, som fler och fler finner odrickbart, medan regeringen bara satsar på industrier, bilar och motorcyklar och det vanvettiga mastodontdammbygget i Garwhal ovanför Tehri, som kommer att dränka hela den gamla huvudstaden Tehri och förstöra ett underbart naturlandskap. Detta bygge har forcerats fram mitt i ett av världens mest riskabla jordbävningsområden. Om en jordbävning drabbar området och spräcker dammen när den är färdig kommer hela staden Rishikesh att utplånas. Ändå forceras dammbygget mest genom mutor åt alla med inflytande som vet för mycket.

Vi pratade även indisk politik och analyserade Indiens tragedi. De två skurkarna i dramat var Djinna och general Bose, men den galne generalen var kanske den mest avgörande negativa faktorn. Som en av Gandhis närmaste män tog han omsider avstånd från Gandhis kloka och moderata icke-vålds-politik och krävde i stället att man skulle ta till våld mot engelsmännen för att nå fullt oberoende, något som Gandhi aldrig hade krävt före det andra världskriget. General Boses militanta politik och starka inflytande tvingade Gandhi in på vägen mot full självständighet, och denna självständighet medförde Djinnas egoistiska krav på ett separat Pakistan. Lavinen gick inte att hejda då längre. Det blev full självständighet, det blev ett separat Pakistan, och det blev fullt inbördeskrig med många andra krig i släptåg, till exempel det eviga inbördeskriget i Kashmir, allt genom den galne general Boses politiska hat mot engelsmännen, som fick honom att alliera sig med Hitler och japanerna bara för att vålla England maximal skada, vilket han även lyckades med. Men denna skada drabbade även hela Indien, som beundrade honom så oerhört och gör det fortfarande.

del 14

Lördagen den 8 november inleddes med uppstigning klockan 4 och utflykt till soluppgången vid Tiger Hill. Bergen var delvis insvepta i dimmor, vilket gav hela landskapet ett mer trolskt utseende än vanligt. Morgonen blev sedan underbart skön och bjöd på magnifika utsikter och promenader mellan de olika klostren.

Därefter vidtog uppgörelsen med myndigheterna. Jag hade skrivit två identiska rapporter om incidenten vid Teesta, en till polisen och en till busskompaniet. Polisen tog mycket beredvilligt emot mig, läste rapporten uppmärksamt och lovade göra vad de kunde. Detta innebar i första hand att skicka rapporten vidare till jurisdiktionen i Teesta, då det var där brottet hade begåtts, varför det föll utanför Darjeelings jurisdiktion. Bara att få rapporten till rätt jurisdiktion skulle ta ett par dagar. Polisen försäkrade mig med all sin innerligaste tjänstvillighet att det aldrig hade hänt, att något som någon turist hade förlorat någonsin hade kunnat återfinnas. Och jag hade ju ändå bara förlorat 6000 rupier.

Därefter följde turerna hos busskompaniet. Förgäves letade jag efter kontoret för Denzong Express. Det fanns inget. Jag hänvisades till deras biljettkontor. Där hänvisades jag vidare till ett kontor med ett helt annat namn. Detta kontor snurrade jag omkring och letade efter i någon halvtimme. Skylten fanns utanpå huset, men något kontor fanns inte i huset. Det var bara att fortsätta leta sig fram metodiskt. Till slut kom jag fram till en damekiperingsbutik på tredje våningen i busshuset. Där var det. Bakom butiken var det en liten vrå med ett ännu mindre kontor. Där fick jag vänta så länge.

Till slut kom den lille direktören, en tibetan. Jag förklarade problemet för honom. Han förstod genast allt. När han var helt insatt i situationen frågade han: "Och vad vill du att jag ska göra åt saken?" Jag svarade troskyldigt: "Jag vet inte vad ni kan göra åt saken," och lämnade åt honom att avgöra om han kunde göra något åt saken. Det kunde han.

Det visade sig att han ägde bussen som jag förlorat mina pengar i. Dessutom ägde han ett hotell. Han föreslog helt generöst och spontant, att jag skulle flytta över till hans hotell, bo där gratis och sedan fara med hans buss till Kathmandu på hans bekostnad (355 rupier). Därigenom gav han mig möjlighet att spara 655 rupier. Det var mer än 10% av vad jag hade förlorat. Givetvis accepterade jag anbudet med största möjliga tacksamhet. Vi blev genast goda vänner.

Hans hotell Shanti låg ovanför staden mycket nära Fredspagoden. Det var just det läge jag alltid hade drömt om: inga avgaser, bortom det stökiga centrum och strax under Darjeelings vackraste väg Gandhi Road, som bär direkt till Fredspagoden. Jag visste vart jag skulle bege mig för nästa soluppgång.

Detta var dessutom en festdag. Det var höjdpunkten i Darjeelings te- och turistfestival, och båda tågen lämnade denna morgon Darjeelings station under flygande fanor och klingande spel, medan det förekom parader och andra militära högtidligheter vid Patasialoopen när tåget tuffade förbi.

Sedan jag kom till Darjeeling första gången 1992 har hela staden lyft sig. Då förekom endast ett fåtal turister, ruinerna låg oåtgärdade kvar efter gurkhaupploppen under 80-talet, och hela staden verkade helt förfallen och oreparerad sedan engelsmännen jagats bort 1947. Strömavbrott förekom ideligen, åtminstone två timmar per kväll låg staden mörklagd, och allt verkade fallfärdigt. Nu kunde jag till min glädje konstatera, att Röda Korsets hus nu äntligen var restaurerat och i full funktion igen, medan arbetena fortskridit en aning för hotell Mount Everests restaurering, två av de värst skadade och skönaste byggnaderna från den engelska tiden och före oroligheterna. Även rådhuset höll nu på att få nytt tak, och det största miraklet av alla: inga strömavbrott! Man kunde ostört läsa och skriva hela kvällen för första gången någonsin under min tid som ständigt återvändande gäst i Darjeeling.

Jag berättade för Sri Ram om mina vänners förfrågan till mig i Rishikesh, om jag kunde tänka mig att bo i Indien. Jag hade svarat ja. Förvånansvärt många européer gör detta, de största kolonierna finns enligt Johannes i Goa, Nepal, Manali, omkring Almora och i Dharamsala, och anledningen tycks vara, att de får större respekt av indierna än av européerna. De trivs inte med den amerikanskinfluerade europeiska stressen med den högt uppdrivna materialismen, i Indien känner de att de blir bättre och ödmjukare som människor, de lär sig samarbeta och sköta sina relationer bättre, och i Indien finner de det lättare och billigare att leva. Sri Ram betalar 150 rupier i månaden för sin lägenhet med badrum och rinnande vatten (33,33 kronor), och detta är normalt för en etta i Indien. Enligt Sri Ram skulle jag lätt kunna hitta en liten och billig bostad i Darjeeling som skulle vara helt till fyllest för mina önskemål.

Sri Ram har för tillfället övergivit sina engelska studier och inte skrivit några nya noveller på länge. I stället har han återupptagit sina gamla studier i sanskrit, ett av världens svåraste språk, och han höll ett antal föreläsningar för mig om detta. Bokstäverna i det sanskritska alfabetet varierar mellan 42 och 52, beroende på vilka bokstavskombinationer man använder. En bokstav kan nämligen varieras så att den bildar hela stavelser. Emellertid är det lätt att förstå sanskrit om man kan hindi, ty 90% av vokabulären i sanskrit finns även i hindi. Bokstäverna i hindi är identiska med dem i sanskrit men förenklade. Urdu är samma språk som hindi, deras grammatik är identiska, men urdu skrivs med arabiska bokstäver. Däremot skiljer sig grammatiken i hindi från den i sanskrit lika mycket som nygrekiska från klassisk grekiska, som för resten hade samma aoristsystem som sanskrit har.

Min natt på mitt nya gratishotell blev emellertid förfärlig. I stället för ett täcke fick jag två filtar, så att man frös hela natten, elektriciteten var på sparlåga så att man varken kunde läsa eller skriva något, och det fanns inte ens rinnande kallt vatten. Dessutom försämrades vädret. Morgonen var insvept i moln, så att man inte ens fick en skymt av Kanjenjunga vid soluppgången, och till råga på eländet var man inlåst på hotellet, så att man inte kunde gå ut förrän järngallret låstes upp av någon i huset. Fredspagoden var vackrare än någonsin, Darjeelings utan tvekan vackraste och ädlaste monument, men det hjälpte inte upp det dåliga vädret.

När solen inte skiner är det svinkallt i Darjeeling, och då är det en prövning att vara där. Lika underbart och vackert som Himalaya är i drägligt väder, lika prövande är det i sämre väder, och då längtar man lätt hem eller åtminstone ner till varmare nivåer. Vädret spelar en oöverskådligt avgörande roll för alla resor i Himalaya. Är vädret gynnsamt måste allt bli en succé. Om vädret sviker en är man verkligt illa ute.

Det var inte att tänka på att bege sig på en utflykt högre upp till Rimbik med dagens väder. Det kom flera skurar under dagens lopp, och dagens största arbete och uppgift blev att finna ett drägligare hotell. Det lilla gammalmodiga Hemadri hade stora underbara rum att bjuda på för bara 100 rupier, vilket var för mycket för mig. Till slut föll jag för det underbart trivsamma Hotel Tower View bakom toppen av staden och televisionsmasten, där jag fick ett rum med utsikt mot öster, med fungerande kallvattensdusch och rinnande vatten, och med ett litet bord med en stol, som var direkt inbjudande till inspirerat skrivbordsarbete. Priset var 70 rupier (15 kronor). Jag kunde inte motstå det. Dessutom hade hotellet en trivsam liten restaurang, hela familjen med ett obestämt antal barn hjälpte till med att driva rörelsen, och värden var mycket trevlig. Jag firade denna söndag, min tredje fullbordade vecka av resan, med att duscha och tvätta mig noga för första gången sedan Dharamsala. Det var kallt men gjorde gott.

del 15.

Jag slapp frysa natten som kom, och jag vaknade med världens vackraste utsikt utanför fönstret. Det gjorde inget att vädret var disigt och Kanjenjunga inte syntes - det var världens vackraste utsikt ändå.

Denna min sista dag i Darjeeling tog jag det lugnt. På kvällen gick jag till Fredspagoden och Sri Ram, som bor på andra sidan om Darjeelings Rådhus och Borgmästarens villa från Fredspagoden och granne med honom. Vår samvaro var hjärtlig, han bjöd på världens godaste te utom middag, samtidigt som han bekände alla sina problem. Det största var hustrun. Hon hade insisterat på att de skulle skaffa sig TV, vilket han som filosof inte kunde tåla. Följden var att de ständigt slet på varandra. Han är nu 63 men ser ut som 53, han orkar inte längre valla turister upp till Sandakphu och Phalut som han gjorde förr, och eftersom han aldrig arbetat för staten kunde han inte få någon pension. Hans hustru arbetar inte, och hans bästa inkomst är att sälja av sina böcker, vilket han inte vill göra då han behöver dem. Han kan läsa och prata flytande hindi, sanskrit, urdu, arabiska och bengali och i viss mån även tamil utom engelska. Han behärskar alltså fem olika alfabet. Hans största chans att trygga sin ålderdom är att fördjupa sina studier i sanskrit så att han kan bli anlitad som lärare. Inte konstigt att han inte är helt nöjd med livet. Han ger regeringen hela skulden för sin taskiga situation. Som filosof menar jag att han är oumbärlig och en unik naturbegåvning. Han har vandrat runt i hela Indien och sett hela sitt land nerifrån och till och med från fängelset - orättvist dömd för att vara arbetslös. Hans enda utbildning är som gravör, vilket han även ibland kan förtjäna en hacka på.

Det är alltid lika svårt och deprimerande att lämna Darjeeling som det är underbart och extatiskt att komma hem dit. Mitt bästa hotell hittills i Darjeeling bjöd mig på avskedste, och jag avlade i deras "Traveller's Book" en fullständig rapport om vad som hänt vid Teesta Bridge till varnagel för andra resenärer. Min värd läste med förnöjelse rapporten och kunde berätta om åtskilliga fall, där resenären i fråga förlorat precis allt - plånbok, pass, bagage, biljetter, - allt. I ett klassiskt fall som han kom ihåg hade resenären kommit upp till en hisnande utsiktspunkt - Sandakphu eller Phalut, - fyllts av andakt inför sceneriet, tagit av sig ryggsäcken för att vila, njutit av panoramat, - och när han vände sig om för att plocka kameran ur ryggsäcken hade denna spårlöst försvunnit. Någon hade på ett infernaliskt sätt utnyttjat resenärens ögonblick av hänförelse.

Jag har sagt, att Teesta Bridge var det enda möjliga stället där stölden kunde ha ägt rum. Det fanns ett ställe till. Vid Rangpoo måste alla utländska resenärer stiga av sin buss eller jeep för att visa dokument vid gränsövergången till Sikkim. Hans buss eller jeep kör sedan i förväg för att plocka upp honom på andra sidan gränsen. Pappersexercisen vid tre poster på båda sidor om gränsen tar en viss tid, och har han då lämnat sitt bagage på bussen kan vem som helst göra vad han vill med det. Att utnyttja detta tillfälle, då resenären är bunden av byråkratiska procedurer, vore dock ytterst fult och det nedrigaste tänkbara slag under bältet. Dock är det möjligt att det var där det hände.

Man kan då spekulera i teorin, att tjuven befann sig på bussen, (den var överfull med ett antal unga män i slyngelåldern,) att han vid tepausen vid Teesta såg sin chans och kunde utforska mitt bagage, varvid han kan ha känt något börsliknande i bottnen, (som var min toalettväska,) och vid gränsövergången till Sikkim slagit till när utlänningen var uppehållen av gränspoliserna. Han kan då ha utfört liknande operationer tidigare och haft god träning och erfarenhet i det perfekta attentatet mot en intet ont anande troskyldig resenär.

Resan från Darjeeling till Kathmandu gick relativt smärtfritt, även om den tog tid. Efter buss till Siliguri och jeep till gränsen fick man vänta tre timmar på nattbussen till Kathmandu, men denna nattresa blev dock relativt bekväm och trevlig med massor av pauser för te, middag och frukost. Mitt ressällskap var också mycket trevligt, då jag var den enda västerlänningen ombord. Klockan 9 på morgonen rullade vi över kullarna och passen till Kathmandu med underbar utsikt mot Manaslu och Ganesh, Langtangmassivet och de andra bergen efter en klar och kall soluppgång - jag blev förvånad över att finna frost i gräset.

del 16.

I Kathmandu tog jag in på gamla Yak och fick ett tvåbäddsrum för 150 nepalesiska rupier med badrum i korridoren med varm dusch - min första efter Dharamsala. Dessutom ingick handduk. Jag hade definitivt valt rätt hotell mitt i Thamel.

Min första och svåraste uppgift i Kathmandu blev att förelägga mitt problem som rånad i Sikkim för Aeroflot och hoppas på att de kunde ändra min biljett till tidigare avgång från Kathmandu i stället för Delhi. Det var hopplöst. Aeroflot hade bara ett flyg i veckan från Kathmandu, och det var konstant överbokat. Det fanns ingen möjlighet. Jag måste bita i det sura äpplet, ta mig ner över Patna till mina vänner i Buddhagaya och därifrån på tisdag ta tåget till Delhi. Hur min ekonomi skulle klara sig mot dessa odds var en till synes omöjlig ekvation.

Kathmandu fann jag dyrare och mera västerländskt än någonsin. Förgäves sökte jag efter en lunchrestaurang där man kunde få slippa stressig discomusik, men det var helt omöjligt. Visst är Kathmandu en sprudlande och blomstrande Himalayametropol med en oemotståndlig charm, men ändå föredrar jag det lilla gamla Darjeeling och det hälften så billigare Indien. Kathmandu är för mycket av en modestad.

På eftermiddagen gav jag mig på jakt efter Shekar. Jag mindes ungefär var han bodde och hur det såg ut omkring hans hem, men det var omöjligt att finna det. Kathmandu är en alltför lätt stad att gå vilse i, och då gatorna är långa och krokiga och kvarteren lika med hela stadsdelar är det omöjligt att komma rätt igen när man en gång kommit fel, om man inte genast vänder tillbaka.

Uttröttad efter fiaskot efter att ha kommit över tre broar och vandrat runt hela staden, återvände jag till mitt logi i kvällningen och ringde upp Shekar. Han svarade efter den nionde signalen, och han var hjärtligheten själv. Han trodde genast att jag var Mikael Nylander, och jag ville inte ta honom ur den villfarelsen förrän vi träffades och kunde räta ut alla frågetecken. Som det var svårt för mig att komma till honom lovade han att genast komma till mig och hämta mig och föra ut mig till hans hem, där han genast ville bjuda på middag. Han bad mig ha tålamod i en timme, ty så lång tid skulle resan ta för honom in till staden.

När han såg mig kände han genast igen mig, men tyvärr hade han inte fått mitt brev, där jag hade annonserat min ankomst. Det hade inte hunnit fram (efter två månader) eller kommit bort på vägen. Tyvärr är postgången osäker till Nepal, medan den är tämligen säker till Indien. Efter en kopp te i mitt hotell, och efter att jag visat honom mitt fina rum, begav vi oss ut till Niktipur, där han bodde. Vi gick ner till idrottsarenan vid bron över till Patan, där vi tog en buss långt utanför staden. Resan till Niktipur var kanske tio kilometer. Inte konstigt att jag inte hade hittat dit vandrandes.

Där bjöd han på middag, och sedan hade den sista bussen gått, så han insisterade på att jag skulle bli hos honom över natten. Jag fick sova i hans säng, medan han själv sov i sin sovsäck på en madrass på golvet. Han sade att detta var helt normalt. Han hade ofta gjort så förr med sina gäster.

Shekar är 31 år gammal, arbetar som lärare och som guide, har hustru och en ettårig son som just lärt sig gå, och han har tre yngre bröder, av vilka två är gifta och den tredje ibland förekommer i hans hus och hjälper till. Huset har tre våningar med takterass och källare med ett rum i varje våning. Huset ägs av hela familjen, men det är bara Shekar som tar hand om det. Hans far har gift om sig efter moderns bortgång och bor nu i en helt annan by med ny hustru och nya barn. Han kommer aldrig hem. Shekars bröder har sina egna rum i huset, som alltid är låsta när de är borta, vilket de för det mesta är.

Mest av allt vill Shekar studera vidare och lära sig bättre engelska. Han vill skrota sitt jobb som lärare och enbart verka som guide, men hans ekonomi och ansvar för familjen och huset tillåter honom inte detta. Det att han aldrig får möjlighet att fortsätta sina studier är vad som grämer honom mest i livet.

Vi fann varandra när han tog hand om oss före och efter Tibetresan i somras i egenskap av anställd guide hos "Läs och Res". Jag lovade honom redan då att söka upp honom i Kathmandu i november, vilket han mycket väl kom ihåg. Nu fick vi möjlighet att fördjupa vår vänskap. Han är en mycket seriös guide som är mycket noga med allting och alldeles ovanligt omtänksam om sina turister. När jag kom till honom insisterade han på att vi skulle ringa till mitt hotell och berätta att jag sov ute och försäkra oss om att mitt bagage var i säkerhet. Han hade full förståelse för min penibla situation efter rånet och ville göra allt för att hjälpa mig. Han erbjöd mig att bo hos honom gratis med gratis måltider, han ville hjälpa mig med min fortsatta resa och till och med ge mig pengar, men där satte jag gränsen.

del 17.

I Kathmandu var jag nämligen mest febrilt verksam med att organisera resten av min resa. Hos Shekhar kom jag fram till att det klokaste jag kunde göra var att ta bussen till Delhi via Pokhara. Det skulle vara den billigaste och säkraste vägen tillbaka. Att ta buss från Pokhara till Delhi var helt möjligt, men tidsfaktorn var besvärlig och oberäknelig. För att vara säker på att vara i Delhi onsdag morgon måste jag lämna Pokhara söndag kväll. Då var det lämpligast att resa till Pokhara fredag morgon, så att jag åtminstone skulle få ha en hel dag där. Detta skulle göra Shekhar besviken, som sett fram emot att få ha mig flera nätter. Nu blev det bara en.

Jag gick alltså tillbaka till Aeroflot på torsdagen för att ventilera min situation. Det visade sig då att det var möjligt att ta flyget från Kathmandu på lördagen om Stockholm först telexades om saken och jag betalade cirka 100 dollar extra - så mycket pengar hade jag inte kvar, så det var inte tal om saken. Jag nöjde mig med att konfirmera min Delhi-biljett och förklarade för min Aeroflot-agent att jag ämnade åka buss till Delhi i brist på andra möjligheter. Hans uppgift om de 100 extra dollarna beslöt jag att kontrollera när jag kom hem.

Denna hektiska torsdag den 13 november i Kathmandu fylldes av bara ett evigt vandrande. Först gick jag ner till staden från Shekhars hem i ett underbart morgonlandskap, sedan rände jag omkring i hela staden mellan olika kontor och terminaler så att det inte ens blev möjligt att klämma in en lunch, och klockan halv fyra, när jag var färdig, var det bara att bege sig ut till Shekhar igen till fots, ty ingen buss ville stanna för mig. Promenaden dit tog en och en halv timme, och det säger sig självt att benen var slutkörda efter en sådan dag. Dock har vänsterfoten klarat sig väl medan i stället den högra nu börjar klaga och släpa efter. Hoppas det inte blir värre.

Shekhar blev ytterst besviken när jag inte kunde stanna längre, och vårt avsked blev nästan sentimentalt. Han hoppas kunna komma till Sverige i juli '98 för att träffa sina vänner i Stockholm, Göteborg och "Läs och Res", men han är orolig för sin nödtorftiga ekonomi. Om vi inte ses då finns dock den möjligheten att jag återkommer till Indien och Nepal nästa år i november, då jag i så fall avser att inte bli rånad och kunna genomföra resan med bättre marginaler. Rånet lyckades faktiskt förstöra hela resans sista två veckor ekonomiskt, då jag efter rånet bara hade 500 rupier kvar av de 11,350 jag växlat in i Delhi. Mina reserver utgjordes sedan av några dollars och några svenska kronor, som måste täcka hela resan tillbaka till Delhi samt flygterminalskatt och andra oundvikliga utgifter där. Denna ekvation kunde dock genomföras utan att Shekhar behövde bidra med några extra pengar, vilket jag var tacksam för.

Som alltid före en avresa blev natten utan sömn. Klockan sex lämnade jag mitt älskade hem i Kathmandu den stämningsfulla Yak Lodge och begav mig ut i kylan med mitt bagage mot Pokhara. Vid hörnet av Kungliga Palatset stod en hel karavan av turistbussar mot Pokhara och väntade. Alla var minibussar utom en, som hette Pancha Buddha och var min buss, en vanlig och billigare turistbuss. Redan där blev jag antastad av en entusiastisk ung man som kallade sig Nepal Rob och ville värva mig för sitt hotell i Pokhara. Han var alldeles fruktansvärt pratsjuk och uppehöll mig nästan så att jag missade bussen. Jag lovade honom i alla fall att besöka hans hotell när jag kom till Pokhara. Han lovade mig gratis avhämtning vid bussen med bil, som skulle föra mig ända fram till hotellets tröskel.

Bussresan blev minnesvärd ur flera synpunkter. Först tog det en timme innan den kom ut ur Kathmandu då den inledde sina strapatser för dagen med att köra flera varv runt staden för att plocka upp folk. Dessa var mest stojande kvinnor och barn, som tydligen skulle ut på veckoslutssemester alla på en gång - det var fredag.

Resan till Pokhara är förtrollande vacker hela vägen. I början inramas horisonten mot norr av de majestätiska bergsmassiven Langtang och Ganesh, sedan följer vägen floden Trisulis lopp utför, därefter börjar vägen klättra uppför, och plötsligt reser sig Himalchuli, Manaslu och i fjärran Annapurnaryggarna som en massiv vit vägg mot skyn till synes alldeles nära. Då är det 83 kilometer kvar till Pokhara.

Flera trafikolyckor kunde noteras på vägen. En buss och en lastbil hade frontalkolliderat så kraftigt att trucken låg som ett dragspel i diket medan bussen i ett än obeskrivligare tillstånd blivit så intryckt att dess längd förkortats med en femtedel. Av en annan trafikolycka återstod bara ett bussvrak som lämnats kvar mitt på vägen med till synes samtliga fönster krossade.

Resan på 200 kilometer tog 8 timmar, och väl framme stod där karavaner av bilar och väntade på att få föra turister till sina hotell, men ingen av dem var från mitt utlovade hotell. Till slut uppenbarade sig en som ville köra mig, men det visade sig att han ingenting hade med mitt hotell att göra och krävde 100 rupier för körningen av två kilometer. Hotellet visade sig sedan vara fullt. So much for Nepal Rob.

En motorcyklist tog mig till ett annat hotell som hette Venus med en vacker dam som utmanande "föreståndarinna". Hon blev ursinnig när jag inte tyckte om rummet. Slagen fortsatte jag bortåt och anlöpte hamn vid Hotell Skogsduvan, ett av de yttersta hotellen vid Lakeside och alldeles vid vattnet. Där fick jag ett dubbelrum för 100 rupier (14 kronor), badrum med dusch och varmvatten och till och med tvål. Jag nöjde mig med det.

Hotellet låg avsides och var fridfullt, vilket var just vad jag behövde. Mitt förra hotell från för två år sedan hade legat mitt i turistghettot med skvalmusiksrestauranger runt omkring, medan Skogsduvan låg på lämpligt avstånd från det infernaliska nattklubbsdistriktet.

Jag hade funnit ett gott hem i Pokhara, och jag hade tre nätter och två fulla vilodagar att ta igen mig på före hemresan.

del 18.

Samma eftermiddag förhörde jag mig i staden om mina möjligheter att komma vidare. Jag var hänvisad till att ta bussen till Nepalganj (267 kilometer, en nattbuss på 15 timmar,) vid gränsen, därifrån fortsätta till Bareilly och därifrån till Delhi. Det hela beräknades ta 30 timmar, säg 35. Jag måste alltså starta senast måndag klockan 16 för att komma till Delhi på onsdag. Därmed hade jag tre nätter och två fulla vilodagar i Pokhara före hemresan.

Emellertid förelåg det många olika uppgifter om denna bussresa till Delhi från Pokhara. Enligt vissa uppgifter kunde den ta upp till 60 timmar. Jag forskade vidare och fann, att den bästa länken från Pokhara till Delhi gick längre österut över Sanauli och Gorakhpur. Det säkraste färdsättet vore att ta bussen till Sanauli vid gränsen, en indisk buss vidare till Gorakhpur och därifrån tåget till Delhi. Hela resan skulle ta 30 timmar, därav 18 i tåg. Den skulle bara kosta 1000 nepali rupier med tåg i andra klass. Jag beslöt att satsa på detta.

Det gav mig inalles tre hela vilodagar i Pokhara, och det var underbara dagar. Varje morgon mellan 6 och 7 gick jag upp för de 3982 stentrapporna till Sarankot, och varje ny morgon var vackrare än den föregående. Hela Annapurnamassivet med Daulaghiri längst i väster hade inte kunnat vara mera till sin fördel. Där uppe kunde man sedan sitta och njuta över en kopp te med rafflande läsning av Frederick Forsyth eller Ken Follett tills molnen från dalen började stiga och skymma utsikten mot 10-tiden. Då var det lämpligt att gå ner igen. Den andra morgonen tog uppstigningen en timme och 18 minuter. Tredje gången gick det långsammare, då jag räknade trappstegen.

Nere vid Lakeside kunde man sedan njuta av värmen vid den idylliska sjön, där folket gick och skördade riset precis utanför mitt fönster mellan mitt hotell och sjön, och varje dag träffade man nya intressanta människor från alla världens västerländska länder plus Japan. De flesta var unga och från England, men även schweizare, fransmän, holländare, tyskar, israeler, italienare och en norrman förekom. Japaner har en tendens att försvinna i Nepal. Redan i polisstationen i Darjeeling förekom det anslag om "Har du sett den här mannen?" som uppvisade en ung försvunnen japan. Sådana anslag mötte en sedan även i Kakarbitta, Kathmandu och Pokhara, en hel vägg kunde vara full med sådana anslag, och det var alltid bara japaner.

Sålunda blev det en värdig nepalesisk avslutning på resan, som under tre dagar avnjöts till fullo med ungefär samma känslor som inför en lyckad vistelse i Italien när det är som bäst. Det var tre underbara vilodagar, och jag anade inte hur väl jag behövde dem inför de prövningar som stod för dörren.

del 19. Den förskräckliga resan till Delhi

Klockan 6 tisdag morgon lämnade man hotellet för att traska ner till mötesplatsen med rätt buss. Ett antal resenärer väntade där redan på olika bussar, men ingen nepales hade kommit på tanken att utnyttja detta med att servera te, vilket skulle ha haft riklig åtgång. Efter en trekvart kom min buss, den gjorde några extravarv kring staden för att plocka upp andra resenärer på väg till Sunauli och stannade slutligen för att tanka. Många tänkte säkert samma sak som jag: varför hade inte chauffören tänkt på att tanka kvällen före en så lång resa? Men detta var en alldeles särskild dag. Vi stod vid bensinmacken och väntade på att den skulle öppna. Den öppnade inte, ty just denna dag var det bensinstrejk i hela Nepal.

Detta fick vi stackars ignoranta västerländska resenärer veta först så småningom, när någon timme av allas tålamod konsumerats. Jag ringde då till min reseagent och berättade vad som stod på.

Turerna blev sedan många omkring denna busshållplats. Det hämtades bensin i fat som hälldes över i bussen för hand. Sålunda fick man 15 liter. Men det behövdes 100.

Min reseagent, som var ansvarig för bussen och dess resor, kom till platsen och såg sig omkring. Han var vänligheten själv. Efter att ha inspekterat situationen i en timme gick han bort och lovade att komma tillbaka.

Klockan 10 kom det en lokalbuss som delvis räddade situationen. Alla flyttade över till den, allt bagage flyttades över från tak till tak, och då det var en lokalbuss var den strax mer än fullproppad. Jag och en annan svensk, Joachim Gustavsson från Kungälv, hade turen att få de två sista platserna allra längst bak. Detta betyder något på en nepalesisk lokalbuss. Bakbänkspassagerarna får alla de värsta guppen och stötarna, och då konduktören står i bakdörren får de också allt drag.

Men vi kom i alla fall i gång efter fyra värdefulla förlorade timmar. Min reseagent kom tillbaka lagom till avskedet. Jag frågade honom för tredje gången om han kunde garantera att jag ändå skulle hinna till flyget i Delhi onsdag kväll, och han försäkrade mig för tredje gången att tidsmarginalerna var fullständigt säkra.

Resan till gränsen tog sedan hela dagen fastän det bara var 16 mil. Vägen är hisnande alltigenom och dessutom i mycket dåligt skick. Den slingrar sig upp och ner för svindlande raviner och åsryggar som aldrig tar slut, och här och där på vägen ser man en och annan jeep eller buss ligga upp och ner i ravinernas botten som evigt obegravda och varnande lik. Det var i alla fall en upplevelse att få se detta landskap hela vägen, och jag ångrade inte att jag inte tagit nattbussen till Nepalganj.

Långt efter mörkrets inbrott kom vi fram till Butwal, där vi fick byta till expressbuss mot Sunauli. Således hade vi tvingats färdas i tre olika bussar denna väg från Pokhara till Sunauli, fastän den enligt programmet bara skulle ha krävt en. Frågan var nu om vi skulle hinna fram i tid till den sista bussen från Sunauli till Gorakhpur. Den skulle avgå klockan 7, och klockan var kvart före 8 när vi äntligen kom fram till gränsen mera döda än levande efter en mardrömsdag av bara spänningar. Många av oss hade redan givit upp och bestämt sig för att övernatta i Sunauli.

Sunauli ligger mycket nära Lumbini, Buddhas födelseplats, och är en mycket smidig gränsövergång, då den lilla staden ligger mitt på gränsen och är lika mycket nepalesisk som indisk. Även resenärstrafiken sköttes smidigt. Alla hade sina instruktioner till vilket hotell eller restaurang de skulle vända sig till för att komma vidare, och jag var den enda som hamnade där jag hamnade, där jag effektivt togs om hand av en ung man som genast skrev ut alla papper och biljetter som jag skulle ha och sade: "Sista bussen till Gorakhpur går klockan 8. Skynda dig att passera gränsen. Du har en kvart på dig." Detta tack vare att tiden i Indien är en kvart efter tiden i Nepal.

Så jag skyndade mig att passera gränsen, där dock de indiska passpoliserna gjorde intryck av att vara de långsammaste i världen. De ville läsa varje sida i mitt pass, som om det var en roman, de skulle nödvändigt diskutera alla mina stämplar sins emellan, och anledningen till deras ovanligt omständliga långsamhet var att jag var den enda som passerade gränsen från Nepal till Indien denna dag, medan västerlänningar stod i långa köer för att passera från Indien in till Nepal.

Äntligen blev jag fri från alla myndigheter och kunde springa till bussen mot Gorakhpur. Min polis hade upplyst mig om att den väntade bara en halv kilometer bortåt, men det var mycket närmare en hel kilometer. Där stod bussen startklar och brummande. Min lättnad när jag kom ombord på den var närmast oerhörd. Den andra etappen i resan var klar, och det kändes som om det värsta var över.

Det skulle vara tre timmar till Gorakhpur, och mitt tåg skulle avgå därifrån 23.50. Då denna buss var dagens sista måste den emellertid invänta alla dagens sista passagerare. En familj av idel skrikande mänskor av ett ovanligt storväxt slag för att vara indier ställde till med en bombastisk cirkus av gräl och oändliga våldsamma parlamenteringar om problem som ingen begrep något av. Dessutom var det problem med min bussbiljett. Min man i Sunauli hade i misstag av bara farten skrivit "Varanasi" i stället för "Gorakhpur". Försök förklara detta för en trött konduktör som bara kan hindi. Enligt honom var min biljett ogiltig, och jag måste betala fullt pris för en ny.

Samtidigt gick tiden. Först efter nio kom bussen äntligen iväg. På halva vägen var det obligatorisk kvällsvardspaus, och tiden fortsatte att gå. Klockan blev tio, och den blev elva.

Halv tolv stannade bussen framför järnvägsstationen i Gorakhpur. Jag var räddad. Jag skulle hinna. Det var underbart. Även den tredje etappen skulle fungera, och jag skulle hinna i tid till flyget från Delhi - trodde jag.

Nästa överraskning var av det absolut mest obarmhärtiga tänkbara slaget. Det visade sig att mitt tåg var fem timmar försenat. Från midnatt var man hänvisad till att sitta och vänta på ett tåg till klockan fem på morgonen på en kall järnvägsstation utan bänkar. Efter så oerhörda spänningar under hela dagen var detta slag under bältet nästan ofattbart. Efter att ha besegrat så många svåra odds under dagen och avgått med seger var oddsen plötsligt lägre än någonsin.

Dock kunde jag fortfarande hinna. Tågresan från Gorakhpur till Delhi skulle ta 15 timmar, i bästa fall 14, och om förseningen inte blev värre skulle jag vara framme i Delhi klockan 21, medan flyget gick först 23.

Ett skotskt par föreslog att jag skulle följa med dem på ett tidigare tåg till Kanpur strax söder om Lucknow, som skulle komma om bara en timme. Det skulle jag vinna fyra timmar på, och från Kanpur var tågtrafiken tät till Delhi. Förslaget var intressant. Men tänk om konduktörerna på tåget skulle bråka om min biljett, som var för ett annat tåg, och kräva mig på dubbel betalning? Dessutom visste ingen någonting om förbindelserna från Kanpur till Delhi. En ung israel, som skulle till Delhi liksom jag, tyckte det var säkrare att satsa på ett direkttåg med biljett än två tåg utan, om han dock medgav att mina marginaler var utomordentligt obefintliga. Och jag ville inte ha mer besvärliga bråk med kinkiga konduktörer - jag hade redan blivit utslängd från ett tåg en gång på denna resa. Jag följde israelen.

Skottarna kom lyckligt iväg, medan jag och israelen blev kvar att vänta ut natten.

Klockan fem skulle tåget ha kommit. Det kom inte. Enligt besked var det nu 6 timmar försenat. Det kom äntligen efter klockan 6 och lämnade stationen precis halv 7. Ännu kunde jag hinna, om inte förseningen blev värre.

På tåget visade det sig igen att det var problem med min biljett - det var bara sittplats i andra klass, ingen liggplats. Och sitsarna i andra klass är hårda. Och andra klass är alltid överfullt. Folklivet i andra klass är underbart, man kommer mycket nära mänskorna där, men det är ohyggligt obekvämt om man inte kan sträcka ut sig, både för baken och för ryggen. Man kan läsa men aldrig i någon bekväm ställning.

Sex sittplatser utnyttjades av tio passagerare. Detta är helt normalt i andra klass. Oändligt långsamt lunkade tåget iväg västerut mot morgonen. Lucknow passerades efter sex timmar. Jag hoppades att det var halva vägen. Sedan tog tåget fart, och etappen Lucknow-Bareilly måste ha gått med rekordfart. Jag förlorade aldrig hoppet. Men efter Bareilly blev det flera plågsamt långa stopp. Även min närmaste medpassagerare klagade: "Tåget blir bara mera försenat hela tiden." Slutligen närmade det sig en stor stad. Klockan var halv 10. Hoppfullt frågade jag min medpassagerare om det kunde vara Delhi. "Nej," svarade han, "det är Hapur. Det är en timme kvar till Delhi."

Jag fortsatte ändå att hoppas. Så fort jag kom ur tåget i Delhi tänkte jag ringa flygplatsen och be dem hålla planet, om det ännu inte hade gått.

Delhi nåddes 23.15, en kvart efter mitt plans avgångstid. Resan från Gorakhpur hade tagit nästan 17 timmar. Tåget skulle ha nått Delhi vid 3-tiden på eftermiddagen, även med en 6 timmars försening hade jag hunnit, men nu blev förseningen nästan 9 timmar. Med överväldigande krafter hade ödet förintat mig.

Inte heller kunde jag ringa till flygplatsen, ty nu skulle alla dessa försenade passagerare från detta långa överfulla tåg ringa till hela Indien samtidigt. Köerna vid telefonerna var värre än några biljettköer. Jag hade bara att ge upp och söka mig ett nattlogi. 400 rupier var allt jag hade kvar av min kassa. De hade sparats för en taxi ut till flygplatsen, flygskatt, med mera.

Jag var hänvisad till ett så billigt logi som möjligt. Enklast och bäst hade varit att ta ett Retiring Room på järnvägsstationen, en säng i en sovsal, men allt var fullt. Då inleddes nattjakten på hotell.

En vänlig autorickshawförare tog hand om mig. I det första hotell han förde mig till var priserna över 1000 rupier, fastän jag sagt honom att jag bara kunde bo för 150 rupier. Han sade att det absolut billigaste hotellet betingade minst 350 rupier. I ett annat hotell han förde mig till var priset 275. Jag gav mig inte, och min förare övergav mig inte heller. Hotelljakten gick vidare in i de skummaste delarna av Delhi. Klockan var ett på natten. Till slut nöjde jag mig med ett rum för 220, som var nära järnvägsstationen i New Delhi, ett område som jag kände väl till. Min förare nöjde sig hyggligt nog med 50 rupier för allt sitt besvär med mig. Efter två ohyggliga resdagar av bara nervösa spänningar inför att allt inte skulle klaffa, vilket det heller inte gjorde till slut, och utan annan mat än bananer och te, stupade den besegrade soldaten i säng.

del 20.

(Moment 22 i Indien: Vad gör man när man blivit rånad i Sikkim och efter att ändå lyckats ta sig fram till Delhi där till följd av tågförseningar missar sitt flyg hem till Sverige?)

Vad jag hade att göra följande dag var att besöka polisen, Aeroflot och Svenska Ambassaden. Hos polisen kunde jag få veta exakt var Aeroflot och Svenska Ambassaden låg, med telefonnummer och adresser. Men det tycktes inte finnas några poliser i Delhi. Alla visade mig hur jag skulle finna närmaste polisstation, det var bara en minuts väg, och så vidare, och jag gick och gick, och hur jag än sökte, följde noggranna instruktioner och gick runt halva staden fann jag absolut inte en enda polisstation.

Endast Aeroflot kunde hjälpa mig vidare med resan - min biljett hade konfirmerats, och jag hade missat den utan att kunna meddela Aeroflot. Hade jag därmed förlorat min biljett? Måste jag köpa en ny resa hem? I så fall kunde bara Svenska Ambassaden hjälpa mig.

Till sist fann jag mina informationer hos avdelningen Tourist Information på järnvägsstationen. Jag kunde ringa till Svenska Ambassaden därifrån, och en svensk dam visste precis hur jag skulle göra. Det fanns ett internationellt system som hette Western Union och SITA, som i Delhi hade sitt kontor vid Connaught Place. Därifrån kunde man ringa ett Collect Call hem och be någon där hemma skicka pengar enligt detta system, som fungerade på några minuter. Men vem ville man ringa ett Collect Call från Indien och be om lån till att kunna komma hem?

Till Aeroflot gick jag som till min avrättning. Kontoret öppnade klockan 10, och jag förklarade hela min historia i korthet: hur jag blivit av med hela min budget öster om Darjeeling, hur jag lyckats komma till Kathmandu och försökt få en tidigare återresa därifrån, som fallit på att agenten där bett om 100 dollar extra emellan, (varifrån hämta 100 dollar när man just förlorat hela sin förmögenhet på 100 pund?) den krångliga buss- och tågresan till Delhi, där en drastisk tågförsening slutligen lett till att jag missat min konfirmerade återresa. Aeroflots agent i Delhi förbluffade mig:

"Det var synd att du inte kunde ringa till flygplatsen när du kom. Ett extra flyg hade gått två timmar senare, som du hade fått plats på. Nu går nästa flyg lördag morgon."

Jag behövde alltså bara vänta två dagar i Delhi, och min biljett accepterades fortfarande. Det var nästan för underbart för att kunna vara sant.

Därmed var även den ekonomiska detaljen räddad: mina sista pengar skulle räcka precis, och jag skulle till och med få 100 kronor över.

Överlycklig gick jag till SITA för att ringa ett Collect Call hem för att meddela min nya ankomsttid. SITA sade till mig: "Har din ambassad verkligen sagt att man kan ringa Collect Calls till Sverige från SITA?" Det visade sig vara omöjligt. SITA kunde verkligen ombesörja snabb penningleverans över hela världen, men de drog tydligt en gräns inför Collect Calls. Man kunde få sig pengar tillsända, men man kunde inte ringa och be någon skicka dem.

En annan man där ville visa mig ett annat ställe där man kunde ringa Collect Calls. Jag följde med honom, och det stället var en hygglig bokaffär. Men några Collect Calls kunde inte komma i fråga där heller. "Ingen i Indien tillåter någon att ringa Collect Calls," sade föreståndarinnan. När jag då sade, att SITA hänvisat mig till hennes ställe, frågade hon mycket förvånad: "Tillåter verkligen inte SITA att man ringer Collect Calls?"

Min Svenska Ambassad var alltså felinformerad. Om man blir av med alla sina tillgångar i Indien och vill använda SITA till att få sig tillsänd nya pengar, så tillåter inte SITA att man ringer ett Collect Call hem för att be någon skicka dessa pengar. Man måste betala samtalet själv, även om man blivit av med alla sina pengar.

Emellertid var min hemresa räddad, så jag behövde inte bekymra mig mer om saken. I stället kunde jag ta det lugnt i Delhi, njuta av dess folkliv, uträtta mina sista ärenden som att köpa beedies åt Kenneth, få mina skor putsade, skaffa matsäck inför återresan och tillbringa tiden vid restauranger eller teastalls eller stanna på rummet och läsa. Det sistnämnda var faktiskt lugnast.

Ty livet i Delhi är alltid maximalt och överhettat. Den sista kvällen upplevde jag en fest där på gatan som hundratusentals mänskor tycktes delta i, och ändå var det bara ett firande av en familj. Jag tänkte då på alla andra fester jag varit med om under resan: det hysteriska Diwalifirandet i Kausani med Tony Michael inkrypandes och somnandes under sängen, de uppsluppna högtidligheterna i Darjeeling inför te- och turistfestivalen med själva landshövdingen närvarande och alla leksakståg i full verksamhet, varvid strömmen gick i hela staden; ja, egentligen hade hela resan varit en enda stor fest - som vanligt. Ändå hade allt som tänkas kunde gått på tok. Det enda som klarat sig var hälsan - allt annat hade slagit fel: åskstormar och ösregn i Dharamsala och Garwhal, en fot som blev obrukbar under en vecka, den värsta tänkbara tågresa efter Diwalihögtiden under två dygn, stöldkatastrofen vid Teesta, det krångliga kryssandet och långsamma trevandet tillbaka mot väster över Nepal, den förfärliga mardrömsresan från Pokhara till Delhi med missandet av flyget - kort sagt, allt hade varit katastrofalt. Ändå hade det varit en god och lycklig resa, emedan jag mot alla odds klarat den ekonomiskt - tack vare stölden blev det min billigaste resa någonsin. Den totala utgiften för fem veckor till och från och inom Indien blev inte mer än 6600 kronor. Pengarna som stals, som aldrig kom till användning, kan ju därför inte räknas.

del 21 och avslutning.

Det återstod några nätter på diverse flygfält. Natten på flygterminalen i Delhi blev tämligen sömnlös, då dess fåtöljer var bekväma att sitta i men inte att sova i. Följande morgon fick man frukost på planet till Moskva och därefter lunch på flygfältet. Sjeremetjevo förblir sig likt. Där hänger vilsna resenärer från hela världen och sträcker ut sig i drivor på golven precis som i Indien i väntan på ödet. I detta underbara sällskap får jag tillbringa min sista natt utomlands. Efter en sådan resa lär det bli en lätt bagatell att överleva.

Summa summarum: det blev min längsta Indienresa hittills, och den hårda men nyttiga erfarenheten blev kanske den perfekta skolan för att nästa år i maj kunna resa till Kashmir och Ladakh. Sedan blir det en ny konventionell Indienresa igen till hösten inklusive Binsar, Pemayangtse och Shillong. Och då vet man hur man ska göra det hela bättre.

Det återstår att dokumentera den sista natten med världsluffargänget i Moskva. Klockan tio drevs alla gäster bort från terassrestaurangen, där det var betydligt varmare än nere i terminalen med sina stengolv, och restaurangen städades kliniskt ren och var glänsande fin och exemplarisk sedan den sista gästen drivits ut från dess paradis. Gästerna hänvisades till obekväma fåtöljer nere i den kalla terminalen eller till stengolvet utanför restaurangen, där redan ett 30-tal negrer slagit läger - deras flyg skulle gå efter fem dagar. Under tiden bjöd Aeroflot dem på gratis frukost, lunch och middag varje dag, och i princip kunde de stanna så länge de ville. En sådan vacuumexistens på flygfält är det faktiskt många som har satt i system - eller tvingats fastna på grund av förlust av biljett eller pengar eller bådadera, i väntan på att någon annan utifrån skall åtgärda deras besynnerliga vacuumläge, vilket då naturligtvis ingen gör.

Men två timmar efter midnatt hade alla restaurangduennorna gått hem, och den ena gästen efter den andra vågade smyga sig dit igen, lägga sig i ett hörn i skuggan där de inte syntes, sträcka ut sig på de någorlunda bekväma stolarna som kunde ställas i rad och på så sätt utgöra något slags säng, allt ljudlöst och omärkligt. Klockan två var det bara jag och en till som i mörka skuggor vågade befolka restaurangen och omvandla tre av dess stolar till en säng. Klockan fem var hela restaurangen överbefolkad av sovande resenärsvrak. De låg i drivor på golvets heltäckande matta, under borden, på stolarna, på borden, och det var flera hundra. Sjeremetjevos övernattande tattargäster från hela världen, från Europa och hela Asien, från Amerika och Sydamerika från Ecuador till Argentina, och från Afrika från Marocko till Luanda, var säkert ungefär 300 stycken. Man häpnade när man tillfälligt vaknade vid femsnåret och fann sin öde och döda restaurang full av nya intensivt med sömnen och tröttheten laborerande människor.

Klockan 6 kom duennorna uttågande från köket och bjöd på frukost. Liksom Aeroflot sedan 1995 har förnyat sin flygplansflotta och förändrat sin personal från i huvudsak kvinnliga kommissarier typ olympiska tyngdlyfterskor och kulstöterskor till större anledningar till ögonfröjd för kunderna, har också restaurangpersonalen här på Sjeremetjevos restaurang moderniserats från skräckinjagande kossor till något mindre avskräckande och mer behagliga tanter.

Den sista frukosten avnjöts tillsammans med ett lag engelsmän. De hade alla kommit från Indien. Inför den ryska maten av vattnig soppa och obeskrivliga köttslamsor som var i ett sådant tillstånd att det kunde betvivlas att de en gång utgjort ett dött djur hade ingen av engelsmännen någon aptit alls. De lämnade till och med saften. Deras spydiga kommentarer till Aeroflots standard gick entydigt ut på att de aldrig mer ämnade utnyttja Aeroflot, medan jag ensam i detta lag var hjärtligt tacksam för det generösa utbudet av den goda maten, som jag gärna slukade med hull och hår. Endast två argentinare i detta pittoreska internationella tattargäng var lika entusiastiska som jag.

En extra frukost fick man sedan på flyget till Stockholm. Moskva lämnades i rykande snöstorm. Klockan elva landade planet på Arlanda efter två timmars flygning efter start klockan elva. Vädret i Stockholm var mulet, regnigt, rått och mörkt men utan snö. Så hade det enligt uppgift varit ända sedan jag startade.

Jag har tidigare nämnt att min hälsa klarade sig märkvärdigt väl under hela denna stormiga, dramatiska och bitvis förintande resa. Ett fenomen måste dock föras till annalerna. När jag kom till Kathmandu hade jag inte behövt sitta på toaletten på tre dagar. Min mage var mycket hård. De visitkort jag sedan nödgades lämna av naturliga skäl i Yak Lodges klosettstol var inte av denna världen. De ytterst solida korvarna var så kompakta och samtidigt så porösa att de flöt som korkar. Följden var att det var omöjligt att spola ner dem. Under dagens lopp återvände jag dit fem gånger bara för att göra nya ansträngningar för att spola ner dem. De flöt kvar varje gång, och de flöt fortfarande lätt ovanpå efter den femte gången. Jag har aldrig sett på maken utom i Döda Havet.

Men risken med en så lång bortavaro i ett så främmande land som Indien är att man sedan inte tål vad hemlandet har att bjuda på i form av normaliteter. När jag kom hem tålde jag inte vanlig svensk mat, allt blev bara brunt vatten, omställningen satte i gång en total rensning, liksom ett hem som plötsligt får ett helt nytt möblemang varvid allt det gamla måste kasseras, vilket förstås är en smärtsam process. Så en slussgång och kort karantän i Stockholm var bara lämplig och till godo före den definitiva hemresan till Göteborg och arbetet som där väntade på att få sätta en i straffisoleringscell utan några vidare resor för fyra månader framåt.

Men det var inte ens sex månader kvar till nästa efterlängtade Indienresa.

Det är i alla flygbolags intresse att passagerarna så litet som möjligt skall tänka på flygningens obehag, hur riskabelt det är, att planet kan störta, luftgropar och motorfel med annat sådant, varför de från början införde ett avancerat system med bildsköna flygvärdinnor samt god mat och dryck att avleda passagerarnas oroliga uppmärksamhet med. Längst i denna utveckling har väl Thailands flygbolag gått, som generöst mutar passagerarna med vin och cognac och i stort sett vilken alkohol som helst i obegränsade mängder gratis, bara för att bedöva och få passagerarna att glömma.

Vad flygbolagen aldrig räknade med var att detta utbud även skulle avleda passagerarnas uppmärksamhet på ett helt annat och mindre trevligt sätt. Ju mer utvecklad och avancerad maten blev, desto större problem visade sig detta vålla passagerarna.

Ta till exempel de små jordnötspåsarna. Man får dem genast från början tillsammans med en drink, varpå man omedelbart sätts i arbete, som kräver alla ens kraftansträngningar. Jordnötternas små plastförpackningar är nämligen i regel omöjliga att öppna utan våld. Man sitter därtill inklämd mera fastpressad än i en indisk buss, så att minsta rörelse går ut om inte över grannen så dock över ens omgivningar. När man äntligen får upp jordnötspåsen med en maximal portion rått våld flyger jordnötterna omkring överallt och mest ner på golvet. Därifrån är det (med vinglas på ens lilla fällbord) omöjligt att någonsin mer få upp en enda nöt.

Det är bara början. Sedan kommer maten. Denna består av allehanda små paket, som man måste öppna alldeles själv. Principen med de hårda förpackningarna följs med rigorös konsekvens: varenda påse är omöjlig att öppna utan våld. Där finns då påsar med kniv och gaffel av plast, (utan vilka redskap det är omöjligt att ens angripa maten,) med en serviett (i regel oumbärlig och oftast konsumerad genast,) pyttesmå förpackningar med smör, ost och/eller marmelad, och små burkar med själva maten. En av dessa små burkar innehåller sallad, vartill det finns en särskild liten förpackning i form av en påse med salladsdressing.

Har man väl kommit någon vart alls med företaget att lyckas öppna alla dessa små påsar och förpackningar utan att få all salladen i knät, såsen på byxorna, gaffeln eller skeden eller båda på golvet, (förlorade för evigt,) dressingen utstänkt över grannens fina klänning, kexen i den oöppningsbara plastpåsen slutligen explosivt uttömda i fragment och smulor, smöret nersmetat överallt, (flygplanens smör är alltid extra smetigt och klibbigt; om marmeladpaketet är det bara en sak att säga: Rör det inte!) finner man snart att man dragit på sig ett överväldigande problem i form av alla förpackningarnas papper och plast, påsar och hylsor, fodral, med mera, som man inte har någonstans att göra sig av med, och de tar mycket mera plats än maten. Grannen vill inte ha avfallet heller, för han har fullt upp med sina egna problem. Och det är för skrymmande för att man skall kunna få ner det på golvet, då dit endast mindre föremål kan slinka ner, som jordnötter, plastbestick, oumbärliga tandpetare, med mera.

Men dessa problem är ingenting mot vad man aldrig kan ana vad som väntar en från den okända grannen framför. Ditt fällbord sitter nämligen fast i hans stolsrygg. Detta är heller inte han alls medveten om. Således är han helt oskyldig när han i sina små obetydliga manövrer i sin stol försätter ditt fällbord i fullkomlig jordbävning, så att alla dina ansträngningar för att hålla ordning på alla dess små detaljer och burkar och fodral är fullkomligt förgäves så snart han lutar sig bakåt. Har du dessutom den oturen (vilket man i regel har) att stolen framför dig har någon skruv lös, så att dess minsta rörelse multipliceras och maximeras i oberäknelighet och förödande konsekvenser för ditt matbord, så är det bara att ge upp från början och acceptera, att all din mat måste hamna i bästa fall på golvet om inte i ditt knä, i sämsta fall i grannens.

Sedan kommer kaffet. Prövningarna ökar ständigt. Kaffet serveras i små plastmuggar, och för att få kaffe måste du överföra din mugg på en liten bricka som flygvärdinnan räcker åt dig. Hon häller sedan kaffet i din mugg på den lilla brickan, så att hon slipper hälla kaffet på dig eller på din granne. Det får du göra själv, och det gör du, när hon fyller din mugg med för mycket kaffe och du själv måste manövrera denna förbi och över din granne. Detta gör dig nervös. Konsekvenserna är oundvikliga.

Detta är inte det värsta som kan hända ombord på ett flygplan. Det är bara det allra lindrigaste.

(Musikresa våren ’98 i 18 avsnitt.)

Resan började under goda auspicier. Inter Rail gällde återigen för hela Europa - inget bråk längre med äldre resenärer i länder som Italien, Frankrike, Schweiz och Belgien. Det var fritt fram överallt. Det var bara att betala en biljett för 4000 och resa vart som helst från Marocko till Turkiet.

För ovanlighetens skull var det i år vänner i utlandet som ringde upp mig för att se till att jag skulle komma. Mina julbrev till Italien, skickade i början av december, kom fram först i februari, och då fick jag genast ett telefonsamtal direkt från Sicilien med enkannerligt besked om att jag var väntad där. Kerstin i Rom väntade mig efter den 24 mars och Beatrice i Genua när som helst. Det enda som saknades var grönt ljus från Bulgarien.

Det hade ju uppstått nya bråk i Jugoslavien med albanerna i Kossovo, vilket låg på vägen till Bulgarien. När jag slutligen ringde Bulgarien visade det sig att mina vänner hade gett upp hoppet om att jag skulle komma, bara för att jag inte redan hade kommit.

När jag ringde till släkten i Verona vandrade luren runt till alla som var hemma. Jag hade råkat ringa dem precis innan de skulle resa till Paris, från vilken främmande stad de skulle komma tillbaka lagom till min ankomst till Verona. Allas program verkade klaffa perfekt med varandra.

För att dock vara på den säkra sidan såg jag till att jag inte skulle riskera att bli arbetslös på vägen: fler böcker packades i bagaget än någonsin, bland annat Dorothy Sayers, Laurie Lees och Jan Guillous samlade verk. Det blev två tunga väskor att bära utom en ryggsäck fullastad med tegelstenar, men jag såg det som en utmaning.

I Köpenhamn var allting sig likt, och jag kunde inta en god lunch på den gamla klassiska järnvägsrestaurangen med rödkål, frikadeller och potatis plus kaffe, ett ställe vars anspråkslösa tidlöshet jag åtnjutit redan 1980 på min första resa till Wien med doktor Anny Halfen. Då var det maj och fullaste vårprakt, nu var det dimmig och disig vårvinter. Naturligtvis skulle vädret bli resans största spänningsfaktor. Nere i Grekland och på Sicilien var det inte varmare än 10 grader.

Likväl lämnade jag skorna hemma och medförde endast sandaler. Någon gräns fick det ju vara på allt vad man släpade med sig.

När jag satt på Köpenhamns järnvägsstationsrestaurang nöjd med en kopp kaffe efter lunchen passade jag på att översätta detta intressanta brev från John Bede:

"Det kan intressera dig att känna till, att det har gjorts en juridisk undersökning i fallet Shakespeare. I Kommissionens avslutande utlåtande heter det ungefär, att vem som än skrev Shakespeares verk kan ingenting beröva honom den juridiska rättigheten till dem, så vida det inte kan bevisas att en annan skrev dem, vilken person i så fall måste gå att precisera med ovedersägliga bevis. Kommissionen utesluter alltså inte möjligheten, att vem som helst kan ha skrivit Shakespeares verk, han kan ha lånat och stulit från vem som helst och vem som helst kan ha lånat hans namn, men juridiskt kan ingenting ändra på det förhållandet att William Shakespeares namn ensamt har upphovsrätten till Shakespeares verk.

Kommissionen antyder som ett parallellfall George Frederick Handel, som stal låtar från vem som helst och kopierade andras noter hur som helst, men vem som än egentligen kom på George Frederick Handels låtar så har han ändå själv ensam upphovsrätten till all musik som tryckts under George Frederick Handels namn."

Även John Bede ville att jag skulle komma till Irland, och jag kunde inte direkt utesluta den möjligheten.

I Hamburg fick jag två timmars ledighet i väntan på tåget till Wien och Budapest. Tyvärr finns det inte längre någon väntsal i Hamburg. Den lades ner på grund av klientelet. Att Hamburg är en stökig stad som tjänar som avloppshål och samlingsplats för slödder från hela Europa märks genast så snart man stiger av tåget. Allsköns hopar av nedgångna ungdomar står och driver utanför och omkring på stationen, och de är alla lika högljudda som finnarna i Stockholm. Dock måste man ju sitta någonstans. Efter noggrann inspektion av hela stationen (bärandes på 25 kilo bagage) tog jag min tillflykt till det minst stökiga stället, där folk inte spydde på golvet, inte klättrade på varandra, inte röt och skrek och rapade och grälade utan satt någorlunda stilla vid sina bord, ehuru luften var förfärlig av alla bolmande rökare, fastän det var rökning förbjuden i halva restaurangen. Där fick jag dock sitta i fred vid ett bord trots alla horor och knarkförsäljare, påverkade sjömän och förverkade lodisar, undergångsmärkta dagdrivare och arbetslösa som fördrev sina liv med att driva mellan Hauptbahnhof och Reeperbahn. Där intog jag en spaghetti bolognaise, (ty man visste ju inte om man skulle få någon chans till mat nästa dag,) men den spaghettin borde ha hetat Spaghetti Hamburgaise, ty bättre än så var inte den obeskrivliga röran, som krampaktigt liknade färdigtuggad mat.

Från denna stad kom Johannes Brahms av alla ställen. Detta var hans bakgrund: hororna, fyllona, bordellerna, råheten, slöddret och hela hamnsjåarmentaliteten. Man kan höra denna råhet i hans musik ibland, han släpper ibland loss råa aggressioner som gör slarvsylta av lyssnaren i ursinniga urladdningar som är mera stökiga än alla Beethovens krig, ty Beethoven krigade bara kort och intensivt, medan Brahms aldrig blir färdig.

Det ger alltid intressanta resultat att jämföra Brahms med Beethoven, då Beethovens exempel betydde allt för Brahms och han alltid led av outhärdliga Beethovenkomplex.

Om vi till exempel jämför bådas mest intima och innerliga musik, så slås vi av de enorma skillnaderna mellan de båda mästarna. Det blir då Beethovens pianosonater mot Brahms kammarmusik. Båda verksamlingarna är ungefär lika omfattande och enhetliga, men den mest markanta skillnaden är, att medan Beethovens pianosonater utvisar en fantastisk utveckling och stilförändring under deras 30-åriga tillkomst, så håller Brahms nästan exakt samma stil hela tiden. Och lika ryckig, originell och excentriskt omväxlande som Beethoven är i sina sonater är Brahms förbluffande jämn, stilren och trygg i varm oföränderlighet hela tiden.

Brahms gjorde 24 omfattande kammarmusikverk, och de är alla utan ett enda undantag erkända som mästerverk. De har alla tre eller fyra satser, alla är ungefär lika långa, medan det enda som ständigt varieras är besättningen. Medan Beethoven gjorde 17 stråkkvartetter gjorde Brahms bara tre, mot Beethovens tio violinsonater har Brahms bara tre, han har bara två cellosonater mot Beethovens fem och tre pianotrios mot Beethovens nio, men sedan har han mycket som Beethoven inte har: två stråkkvintetter, tre pianokvartetter, en pianokvintett, två stråksextetter, två sonater för klarinett och piano, en stråkkvartett med klarinett, en klarinettrio och en trio för piano, violin och horn.

Det kanske mest slående och viktiga draget i all Brahms musik är hans perfekta renhet. Han har aldrig en falsk ton eller någon harmonisk oegentlighet. Harmoniskt och musikaliskt är all hans musik genomgående perfekt. Alla de andra största mästarna, i synnerhet Beethoven men även Bach, har syndat mycket grovare än Brahms. Det är egentligen bara Händel och Haydn som har samma renhetsnivå som Brahms.

Och varifrån har Brahms fått den innerliga klangvärmen i sin musik? Detta är något enastående för Brahms: de runda legatoklangernas innerliga värme. Privat framstod Brahms ofta som en osympatisk och brysk björn, men det finns inget varmare hjärta i musiken än hos Brahms när han väl görs rättvisa.

Och man kan förstå hans misantropiska attityder när man tar del av allt vad han utsattes för. Hans värsta belackare var det unga geniet Hugo Wolf. Han beskyllde Brahms för att vara en misslyckad melodiker som bara kunde framställa stympade snuttar utan form som rumphuggna teman, han kallade Brahms en akademisk pedant som bara kunde komponera enformig och tråkig musik, han kallade honom dammig, otidsenlig, möglig och musikaliskt misslyckad och debil, kort sagt, Brahms fick höra allt det som gamle Bach redan fick höra från sina söner.

Varför skall just den högsta och renaste musiken utsättas för detta plebejiska förakt av trendsettare och företrädare för världsmusiken? Vad gjorde Bach och Brahms för att någonsin förtjäna någon enda musikers förakt? De gjorde minst av alla för detta.

Naturligtvis har inte Brahms samma dramatik och genialitet som en Beethoven, och ingen har någonsin på allvar vågat angripa Beethoven - mest av hänsyn till hans tragedi och dövhet, kan man förmoda. Men varken Bach eller Brahms hade några sympatiska lyten eller tragiska öden som bjöd extra hänsyn. Kanske det var därför lägre musiker helt enkelt inte kunde med deras eviga musikaliska överlägsenhet.

del 2.

Resan förblev bekväm och behaglig ända ner till Budapest. Till Wien ankom tåget 15 minuter innan Budapesttåget skulle avgå, så man rusade i panik av tåget för att ta reda på var ens nästa tåg skulle gå, bara för att få reda på, att det skulle avgå från samma perrong, så att man fick rusa exakt samma väg tillbaka igen. Det var nästan samma tåg, - bara en del sovvagnar skulle kopplas bort och ersättas av sittvagnar.

Detta var klockan 9 på morgonen. Den stora thrillern skulle dock iscensättas i Budapest. Tåget ankom 12.00, och mitt Belgradtåg skulle avgå halv 2. Där emellan gällde det att utreda visumfrågan och lösa den och skaffa visum om nödvändigt från jugoslaviska ambassaden 45 minuter från stationen.

På stationen visste Informationen att berätta, att jugoslaviskt visum erfordrades och att det kostade 45 dollar. Jag var slängd i brunnen. Sedan visste man inte hur det skulle bli med Bulgarien. Det kanske skulle behövas dyrt visum där också. Jag övervägde genast att ta vägen runt ner genom Italien över till Grekland och upp till Bulgarien via Thessaloniki, men jag var redan väntad i Bulgarien nästa dag, och om jag inte visade mig kanske Interpol skulle underrättas. Så jag beslöt att ge den jugoslaviska ambassaden en chans.

En taxichaufför ville ha 1000 forint för resan. Jag förhandlade mig till 700 hos en annan, en mycket sympatisk man, som var mycket hjälpsam. Åter fick man som vanligt det bästa tänkbara intryck av Ungern, Budapest och de innerligt vänliga ungrarna. Han gav mig rådet att ta buss 20 eller 30 tillbaka till stationen efter ambassadmanglingen.

På ambassaden visade det sig att konsuln hade gett sig iväg på privata ärenden och inte skulle vara tillbaka förrän klockan ett. Annars var det inga problem.

Men när kanslisten gick igenom mitt pass och synade alla visumen från skumma länder med tre makuleringar och avvikande yrkestitlar började han ställa mig frågor. "Här står att du är journalist, men du har uppgivit dig som musiker." Man visste ju sedan gammalt att journalister inte var välkomna i Jugoslavien. "Det är fel," sade jag. "Jag skriver musikaliska artiklar ibland, men jag är konstnär."

"Det får herr konsuln avgöra," bedömde kanslisten och lade mitt ärende till högen av handlingar som väntade på konsuln.

Han kom kvart över ett. När han lusläste mitt pass kallade han fram mig och ställde mig samma frågor, och jag fick åter bortförklara mitt journalistskap. Det var bara en formalitet. Han gav mig en stämpel gratis för transitvisum och lät mig gå.

Det var tio minuter kvar till tågets avgång, och jag hittade inte busshållplatsen. Lägg till detta mitt 20-kilos bagage som jag släpade på. När jag ihjälstressad ömkligt hastade i riktning mot stationen hittade jag till sist en busshållplats, och där kom till och med en buss. Jag tog den och brydde mig inte om att frivilligt försöka insistera på några lokala procedurer för att betala för resan.

Fem minuter före avgång befann jag mig i stationen men hittade inte spåret, då hela Keleti Pu som vanligt var under ombyggnad. Till slut visade det sig att jag befann mig i fel ända av stationen. Helt sonika gick jag tvärs över alla tågspåren med allt bagage och kom precis upp på sista vagnen i rätt tåg exakt klockan 13.30. Resan var räddad. Jag skulle hinna till Bulgarien till morgondagen. Ingen skulle behöva alarmera Interpol.

Belgrad var sig likt - ingen ordning, ingen tåginformation, ingenting som fungerade. Man fick fråga sig fram till rätt tåg, och när man slutligen fann det fungerade varken dess belysning eller värme.

Jag hittade till slut en kupé där lampan fungerade, men värmen förblev kvaddad i hela tåget. Alla passagerare klagade på konduktören för detta. I gengäld lämnade han alla mellandörrar och alla dörrar mellan vagnarna vidöppna, så att det skulle bli ännu kallare. Bara jag orkade ibland stiga upp i natten och stänga dem på nytt.

Att det var en kall natt vittnade snön om på åkrarna och isen på pölarna. I Dimitrovgrad stannade tåget en timme för att sedan stanna ytterligare en timme på den bulgariska sidan om gränsen. Där skulle den slutgiltiga Balkanprövningen komma: krävdes det bulgariskt visum?

Kontrollanten tog alla andra i vagnen före mig då han tydligen hade svarta-börs-affärer att ombestyra med icke-utlänningar. Sedan kom han in till den enda utlänningen.

Det var som vanligt en stor svartmuskig kommissarietyp. "Hur länge tänker ni stanna i Bulgarien?"

Det minsta man ville göra var att reta honom. "Jag far till Konstantinopel och stannar i Sofia bara någon dag för att hälsa på vänner."

Då sken han upp som en hel soluppgång. "I Bulgarien måste man stanna minst en vecka," påstod han i ett formligt anfall av gästfrihet.

Men genast blev han kärvare igen. "Hur mycket pengar har ni?" Jag svarade att jag hade tillräckligt för att klara resan. "Hur mycket dollar? Hur mycket mark?" Inga dollar. Hundra mark. "Någon annan valuta?" Några svenska pengar.

Sedan måste jag öppna mitt bagage. Han ville se vad det innehöll. Jag radade upp för honom alla mina tio Dorothy Sayers-romaner. Han var inte alls intresserad. "Vilken idiot!" tänkte han säkert om mig. "Vem kan väl göra svarta-börs-affärer på en sådan?" Och plötsligt var han väldigt arg på mig. "Du får stanna tolv timmar i Bulgarien," sade han, gav mig ett gult visum (för statistik att återlämna vid utresan) och en stämpel - gratis.

Hur tolkar man detta? Först säger han med översvallande välvilja: "Du måste stanna minst en vecka i Bulgarien!" Sedan ger han mig tolv timmar att klara mig ut därifrån. Tydligen var alla tolkningar där emellan möjliga.

Men det viktigaste med detta var att man kom helskinnad fram till Bulgarien efter en bara 50-timmars tågresa från Göteborg till Sofia. Resan hade börjat bra, inga hårresande visumavgifter hade krävts, och jag var lyckligt i hamn i Bulgarien i mitt första hem under resan.

del 3.

Hos min familj i Sofia ramlade jag rakt in i en såpopera. Allt var en enda cirkus som vanligt men den här gången dubblerad. Dianas syster hade plötsligt blivit skild från sin make (efter 10-20 års äktenskap och misshandel, det är ovisst om han kastade ut henne eller om hon äntligen frivilligt lämnade honom, kanske det var både och, vilket verkar troligast,) och med sin son tagit sin tillflykt i Dianas hus, som redan hade en extra karl temporärt boende hos sig utom ett fullvuxet barn och sonen i puberteten. Så långt gick det väl an, men Dianas systers son ville bara sitta framför TV-n och titta på såpoperor, vilket ingen i Dianas familj någonsin brukat göra. Där började problemen, ty det var ofrånkomligt, att det parallellt med såpoperorna på TV förekom andra bättre program på andra kanaler. Problemen förefaller olösliga, då det knappast finns videos ännu i Bulgarien.

Man skulle tycka att såpoperor nu för tiden är alldeles tillräckliga ute i världspolitiken för att man inte dessutom skulle frossa i deras ymnighetshorn av forcerat och konstruerat trams även i televisionen. Bill Clintons stjärtklappningar och stulna kyssar hos alltför olika och många damer på Vita Huset är ju rena dussinsåpoperan och tramsföljetongen, och dess värre tycks syndromet sprida sig likt ett virus till andra regeringar: Bulgariens president har utnämnt sin hemliga fästmö, "Tricky Nadia", till utrikesminister, och i England följer skvalpressen spänt med utrikesministerns och oppositionsledarens olika turer med olika damer: ska de oförbätterliga ungkarlarna gifta sig med dem eller inte, och i så fall med vem? Inte konstigt att den heroiska ungdomen börjar göra uppror mot den i västerlandet sedan 30 år förhärskande och allt dominerande Pornografikulturen.

För att få någon distans till problemen i hemmet gick Diana och jag på konsert på torsdagskvällen. På programmet stod Sjostakovitjs andra pianokonsert, Ravels pianokonsert och Rachmaninovs andra pianokonsert, allt med samma pianist, dirigent och nationalorkester.

Det intressanta med konserten var publiken. Biljetterna kostade 1500 leva (nästan sju kronor), konsertsalen var fullsatt, och de som inte fick biljetter fick köpa billigare ståplatser. Under konsertens gång blev ståplatserna fler och fler så att de vid Rachmaninovkonserten var närmare 40, och bland dessa som frivilligt stod genom hela konserten var inte bara ungdomar utan även åldringar och tanter.

Ludmila, Dianas syster, berättade, att hon vid en konsert fått vänta i två extra timmar på att konserten skulle börja, då det var så många som stod i kö för att åtminstone få ståplatser. Först när kön var slut och alla i publiken tagit plats, stående, sittande, hopkrupna eller hängande, började konserten. Jag finner detta vara ett utmärkt och särskilt mot musiken alldeles rättvist system. Men av någon anledning är sådant otänkbart i Sverige, fastän det borde vara allmänt överallt.

Sjostakovitj-konserten från efter 1953 (Stalins död) var glad, optimistisk och uppsluppen och alldeles briljant, i synnerhet tekniskt. Men var hade alla melodier blivit av? Temata förekom, men inget av dem var minnesvärt, och endast den Rachmaninovska mellansatsen i klar lyrisk harmonik gjorde konserten i all sin tekniska briljans uthärdlig.

Ravel kom som en frisk fläkt efter de Sjostakovitjska disharmonierna och utvisade en alldeles utsökt originalitet, som alltid hos Ravel, men även här ställde man samma fråga: vad var det egentligen för melodier? Inga alls, utom en del tematiska fraser, som snarare var ofullständiga musikaliska satser - bara för att säga någonting - än memorabla melodier. Även här räddades konserten i all sin tekniska briljans endast av den lyriska varma mellansatsen i konsekvent genomförd långsam tretakt.

I motsats till dessa står sig Rachmaninovkonserten efter hundra år som Rachmaninovs musikaliskt mest fullödiga verk med underbar melodirikedom, smäktande harmonier, hisnande lyrik och varma genomarbetade klanger. Allt är och förblir tillfredsställande i denna den sista stora klassiska mästarens främsta pianokonsert, som han skrev under djup depression efter fiaskot med sin första symfoni och medan han fann sin fästmö och livsledsagarinna, som han gifte sig med året efter pianokonserten.

Här finner jag det lämpligt att infoga min kollega Johannes B. Westerbergs råd till en musiker, som jag delar hans åsikt om att kan tjäna som råd till vilken musiker som helst, (apropå all denna tekniska briljans och Rachmaninovs kriser):

"Som nära bekant med C.L. sedan 18 år, och som direkt närvarande när han för första gången direkt övervägde att lämna musiken, kan jag i egenskap av både hans litterära och musikaliska rådgivare kanske bättre än någon annan bedöma honom som musiker.

De flesta musiker skaffar sig en genomgripande teknisk behärskning av mediet och får sedan kämpa för resten av livet med svårigheten att tillgodogöra sig konstnärliga tolkningar. De skaffar sig den fysiska kontrollen men kan aldrig tillgodogöra sig den rätta själsliga insikten för att kunna prestera den sanning som krävs av en rättvis tolkning. Med C. har det alltid varit tvärtom.

Han har en medfödd grundlig insikt i den musikaliska sanningen och förstår obehindrat dess rätta natur. Men en olycklig defekt i höger hand, kanske i hjärnan, gör att han aldrig kan tillgodogöra sig den tekniska kontroll av mediet som krävs för att man praktiskt skall kunna göra musik rättvisa. Han har allt - total förståelse, hyperfin känsla, perfekt harmonisinne och nästan överdriven självkritik men faller på den rena fysiska tekniken.

Ändå hoppas jag att han fortsätter med musiken. Men krisen 1988 lyckades inte hindra honom från att fortsätta, så jag tror att chanserna är goda för att han åtminstone ska fortsätta komponera. Hans klara melodisinne, formsinne och harmonisinne förpliktar honom till detta, så det är egentligen bara för honom att rulla på och fortsätta som hittills, även fast den oöverkomliga teknikens uppförsbacke aldrig tar slut.

Detta råd till en musiker kan kanske rentav tjäna som råd till alla musiker."

En helt annan sida av saken: Som musikleverantör i Bulgarien tvingades jag åhöra min egen musik. Finns det något mera pinsamt för en kompositör än att nödgas höra sin egen musik? Bättre än någon annan hör han alla felen och misstagen, och då musiken redan är inspelad kan han inte ens göra något åt dem. Andra kan då tycka att musiken är underbar och felfri, och han fattar inte vad det går åt dem: hur kan de vara så omusikaliska och okritiska?

De flesta kompositörer har från och med Beethoven misslyckats med att framföra sin musik. Varken Mendelssohn eller Schumann gjorde lycka med sina symfonier, även Tjajkovskij gjorde bara fiasko med sina så länge han dirigerade dem själv liksom Bruckner och Mahler, och Berlioz ska vi inte tala om; jag tror att de flesta kompositörer blivit korsfästa som uttolkare av sina egna verk. Bara de minst känsliga har klarat sig, som Stravinskij och Richard Strauss. Ju känsligare och mer musikalisk en musik är, desto mer angeläget tror jag att det är att en annan uttolkare än kompositören får framföra den, då han själv aldrig kan få någon som helst distans till den, vilket troligen är det viktigaste vid all rätt tolkning av musik.

del 4.

Av alla de omtumlande och överväldigande skeendena i Sofia var väl mötet med Sällskapet Polyglotos det viktigaste. Denna helt nya förening, en bulgarisk motsvarighet till den svenska "Amici Linguarum", består av framstående bulgariska internationalister, som vanligen sysslar med översättning. Föreningen är helt ideell och är mest intresserad av att knyta kontakter med översättare och språkmänskor världen över. Det enda som krävs för att man ska kunna bli medlem i föreningen är att man behärskar två språk utom modersmålet.

Eftersom jag råkade ha med mig diabilder från Tibet på min resa blev jag högtidligen inbjuden att förevisa dem och hålla föredrag om dem på så många språk som möjligt. Naturligtvis blev det mest engelska, men även italienska, tyska och franska kom till användning, och den mest lovande deltagaren kunde till och med svenska. De fick även ett exemplar av den senaste "Free Thinker", som de lovade översätta till alla möjliga språk. Därefter blev jag under högtidliga former upptagen som medlem nr. 20 i föreningen med Diana, som blev nr. 21.

Diana har blivit mer "ladylike" med åren samtidigt som hon mer och mer börjar bli som Jotka, sin moder, en sann dam av världen. Hon sköter nu ett svåröverskådligt hushåll med två hemmaboende barn, en syster på flykt från sin man med sin son samt en extra frånskild affärsman, en mycket trevlig och sympatisk halvjude, som extra inkomstkälla, vilket det hemmet kan behöva. På grund av detta hems improvisatoriska natur fick jag ofta byta säng och rum beroende på vem som kom och vem som gick. En gång fick jag bege mig ur sängen klockan åtta på morgonen för att flytta till en annan säng i ett annat rum och fortsätta sova där. Det gick hur bra som helst.

Dianas mest värdefulla väninna var dock som vanligt Lilli, den högt begåvade översättarinnan, som tillbringat ett liv i Tyskland med familj och villa där utanför Berlin, som hon frivilligt övergav bara för att få komma hem till det fattigaste Balkan med dess andligt mer givande och inspirerande omgivningar. Hon övergav alltså en förmögen tillvaro med man och dotter och allt bara för att hon saknade sin torftiga tillvaro i Bulgarien. Hon är en av de ledande krafterna i Polyglotos.

Kort sagt, min tillvaro i Bulgarien var denna gång idealisk med bara de underbaraste tänkbara människor omkring mig - det är knappt att jag känner mer kultiverade människor i hela världen.

Emellertid blev vädret sämre, och när jag lämnade Sofia hade det snöat halva dagen. Tåget från Belgrad till Istanbul var bara två timmar försenat, och under vägen österut tilltog snöfallet. Tåget var emellertid så väl uppvärmt att man hotade smälta om man inte klädde av sig mer och mer. Vid gränsen till Turkiet klockan 3 i natten var snöstormen ett faktum. På den turkiska sidan om gränsen måste man dessutom bege sig ut i snöstormen för att få sitt pass stämplat. Snöstormen fortsatte sedan in i Turkiet hela vägen, tills tåget två timmar före Istanbul, när det borde ha varit framme, gjorde tvärstopp och inte kom längre.

Där förblev det stående i tre timmar medan ingenting fungerade. Värmen inomhus förbyttes till motsatsen, och min kupékamrat, en äldre bulgar som bott i Frankfurt och var oerhört pratsam, blev mer och mer frustrerad då hans matsäck tog slut och han började frysa. I en av sovvagnarna längre bort kunde man för 1,50 DM få en förfärlig jugoslavisk kopp kaffe som var rena strykninkoncentratet. Det enda som fungerade över all förväntan var den ihållande snöstormen utanför.

Efter tre timmar kom ett reservlok och hämtade oss. Det tycks vara mitt öde att komma till Konstantinopel i bara det sämsta tänkbara väder, men jag har aldrig kommit dit i snöstorm förut. Det var liksom inte riktigt juste när jag bara hade sandaler.

Emellertid hade jag det bästa tänkbara ressällskap genom Cyril Scotts musikhistoria.

del 5.

När jag tagit igen mig något under eftermiddagen tog jag mod till mig och kontaktade min läkare. Han svarade: "Äntligen kommer du och befriar mig!"

När vi träffades på kvällen förklarade han sig närmare. "Jag har väntat som tigern på sitt byte på din ankomst, så att jag sedan äntligen skulle få lämna den här förbannade stan och fara till varmare orter i södern. Vädret är alltid dåligt här så här års, men i år slår kylan och snön och stormarna alla rekord!" Jag höll med honom - vi befann oss mitt i vårdagjämningen. "Nå, berätta nu allt för mig om alla dina krämpor."

De var alla som bortblåsta redan. De underbara dagarna i Sofia hade gett mig så mycket nytt att tänka på och fått mig att slappna av så kraftigt, att jag nu i Istanbul inte längre hade några krämpor. "Den gamla vanliga historien - du reser tvärs över hela Europa för att söka tröst hos en imbecill läkare för alla dina plågor, och under ansträngningarna att ta dig hit tappar du bort alla dina besvär på vägen. Kort sagt, du är friskare än någonsin."

Inte ens min vänstra fot gjorde längre det minsta ont, men jag berättade för honom om mitt nya problem med ögonen - sedan min 46-e födelsedag kunde jag plötsligt inte längre läsa och skriva utan glasögon. "Du klarade dig alltså i 46 år utan. Det är mer än dubbelt av vad de flesta gör. Med dåliga glasögon kan du nu läsa och skriva i 46 år till."

Hans diagnoser lät betryggande. Men själv hade han åldrats, och han hade mer att klaga över än jag. Till min förvåning hade han slutat röka. "I fyrtio år har jag grälat på alla människor att sluta röka, så jag tänkte att det kanske inte längre var för tidigt att lyda ett så gott råd själv." Han hade visserligen bara rökt pipa, men jag kunde inte bli fri från känslan att han med pipan även hade förlorat något av sig själv.

Mer alarmerande var hans allmänna inställning till livet. "Bli inte förvånad om jag en dag bara spårlöst försvinner. Det här livet tråkar bara ut mig mer och mer. Jag är gammal och ful, och de flesta av mina vänner har redan dött. Jag har ingen kontakt med min familj, så jag vill helst försvinna utan någon uppståndelse - jag vill inte att någon ska komma till min begravning, utan min begravning vill jag ha för mig själv. My funeral is my funeral and no one else's."

För att få honom på andra tankar förde jag Essiac på tal, den nya mirakelmedicinen mot cancer och aids. Genast tog samtalet fart, och jag kände åter igen min gamle doktor Sandy. Han blev så till den grad sitt gamla jag igen att han rentav förvånade mig med att ur en lönnficka plötsligt plocka upp sin gamla pipa - och tända den - den var färdigt stoppad. "Just in case," ursäktade han sig.

Han menade att Essiac inte alls var någon dum idé. "Det kan bevisligen hjälpa mot cancer, och om det kan hjälpa mot kanske 50% cancerfall kanske det också kan hjälpa mot 12% aidsfall. Idén är sund och god, och jag är helt för den."

Essiac är en sorts örtblandning som späds ut och blandas med särskilt preparerat "volviskt" vatten. Varken han eller jag visste exakt hur proceduren med framställningen gick till, men vi var båda överens om att idén och principen var övertygande.

"Men ärligt talat tror jag inte att aidskrisen kommer att bli så allvarlig under de närmaste åren som den stora politiska krisen i den muslimska världen, när idén om Gud så småningom helt kommer att haverera med dunder och brak som ett gammalt sjöodugligt skepp, som aldrig borde ha fått sjösättas."

Jag bad honom att närmare förklara detta chockerande uttalande.

"Det har redan börjat," sade han. "Islam kommer att falla. Fundamentalisterna går själva i täten i företaget att skrota sin egen religion. Algeriet visar vägen. Gud kommer inte att överleva nästa århundrade, varken i islam, i judendomen, i kristendomen eller i hinduismen. Idén om en personlig gud som styr människans liv är det mest monstruösa tankemissfoster som någon människa någonsin har kläckt. Den måste falla direkt så fort den ställs inför realpolitiska fakta. Islam har gjort Gud till sin politiska ideologi. Därför måste islam och alla muslimska länder gå under politiskt."

Jag var ändå inte nöjd med hans förklaring. "Du får se själv. Suharto kommer att falla. Syriens diktator kommer att falla. Iran kommer att upplösas. Saddam Hussein kommer att falla. Khadaffi kommer att falla. Sudan kommer att upplösas. Burmas diktatur kommer att falla. Kinas ekonomi och styrande parti kommer att upplösas och kollapsa."

"Men Burma och Kina är inte muslimska stater."

"Nej, men de är diktaturer, och det är exakt samma sak. För vad är väl idén om Gud om inte en ursäkt, ett rättfärdigande och stadfästelse och legalisering av ren diktatur?"

Han menade även att Castro och Nordkorea skulle falla inom kort. "Du skall få se," sade han. "Alla diktaturer kommer att falla kanske redan inom detta år."

Och han var aldrig allvarligare än när han sade detta och samtidigt med solennitet höjde sitt glas vitt vin till munnen utan att ha tänkt på att ta ut pipan ur den samma. Hans allvar var så blodigt i all sin självklarhet att han tog sin utsagas visshet lika mycket för given som att han kunde röka pipa och dricka vin samtidigt. En god läkare som doktor Sandy vet minsann vad han talar om.

del 6.

"Finns det ingenting mer du kan avrätta, när du ändå håller på?" provocerade jag doktor Sandy i Konstantinopel.

Han skrattade till. "Gärna det! Vad önskas? Vilka auktoriteter står högst efter de religiösa? Politikerna hör till kloakpatrasket. Men vad sägs om de stora fuskfilosoferna?"

"Ja, men filosofin står väl ändå högre än religionen?"

"Du har rätt så till vida, att de mest religiösa och de klokaste religionsstiftarna står över all kritik. Både Buddha och Jesus är oantastliga som filosofer, och det enda som befläckar dem är religionen. Men det finns andra. Zarathustra, till exempel, var ingen filosof utan bara en oresonlig fanatiker, och alla de judiska profeterna skall vi inte tala om - bigotter allihop och värre än puritaner. Priset togs dock av Muhammed. Mot honom var Zarathustra en helig fredsduva. Muhammed förstörde definitivt religionens helighet med att instifta en världsreligion som förespråkade krig och våld och kvinnoförtryck. Han borde för detta ha blivit världshistoriens mest kriminaliserade person, då han faktiskt skapade en våldsreligion i Guds namn. Det är inget fel i att tro på Gud, men att utnyttja tron på Gud till att etablera en våldsmakt är värre än någon vanlig diktatur. Han var en så misslyckad tänkare att han inte ens kunde filosofera. De enda riktiga filosoferna fanns bara i Grekland."

"Så dem kan du respektera?"

"Inte Sokrates. Han var en sofist. Platon använde hans namn bara för att legitimera sina egna dubiösa läror, medan Xenofon var en realist som skildrade Sokrates som han var: en elak kverulant som ville förstöra det grekiska samhället och som försökte göra det genom att underminera den attiska moralen. Det var därför som athenarna såg sig nödsakade att tysta honom för gott. Han sårade deras känslor och med avsikt. Det var en ful gubbe ("a dirty old man"). Nej, den verkligt oantastlige filosofen, den kanske störste filosofen i historien, var Pythagoras. Han var så klok, att han inte lämnade ett enda skrivet ord efter sig. Sokrates var så dum att han lät Platon skriva en massa nonsens om honom som han aldrig hade sagt, men så dum var inte Pythagoras. Pythagoras, Platon, Aristoteles och kanske Epikuros - där har du de yppersta grekiska filosoferna. Epikuros var också så klok att inte ett ord av honom har överlevt honom. Alla senare filosofer i historien har begått det fatala misstaget att lämna alla dumheter de har sagt i skriven form efter sig, så att folk efter deras död kunnat läsa i svart på vitt vilka gaggiga idioter de alla var - utan ett enda undantag."

"Så du avrättar alla filosofer efter Epikuros?"

"Skoningslöst. Allt nonsens de lämnat skrivet efter sig har bidragit till att dra kronisk vanära över filosofin, och mera och värre så för varje ny filosof i varje nytt århundrade. Filosofi betyder "kärlek till visdomen", men alla dessa fuskfilosofer efter den grekiska filosofins fullkomning har inte älskat visdomen. De har använt filosofin som verktyg till att påtvinga mänskligheten sina egoistiska läror, från kyrkofäderna med Augustinus som den värsta humbugen av alla till den våldspredikande galningen Karl Marx."

"Så hela kyrkohistorien med dess högskolastik och djupa asketiska tänkare är bara humbug?"

"Ja, i princip. Det finns inte en enda oas i den öknen förrän Dante bryter ut ordet ur filosofin och omvandlar det till litteratur och poesi. Men hela den kyrkliga dogmatiska högskolastiska slaggen finns kvar till och med hos Dante."

"Men det fanns andra filosofer som gick längre, till exempel Giordano Bruno."

"Där sade du något. Den mannen är värd all respekt för alla tider och mer än någon annan filosof från den tiden, för han dog som martyr för tankens frihet. Där har du faktiskt ett lysande undantag från regeln att all modern filosofi är smörja. Han hade en viktig mening med sin filosofi i motsats till alla andra."

"Och sedan har vi upplysningsfilosoferna, som började med Francis Bacon och Spinoza..."

"Francis Bacon är inte ointressant, men han var en nybörjare och dilettant. Han tänkte klart men kom inte särskilt långt. Spinoza var den första moderna flummaren. Han tänkte och spekulerade i all oändlighet men kom aldrig fram till någonting. Då kom Descartes åtminstone fram till att han själv onekligen existerade. Det är inte alla som kommer så långt. Han dog för resten i ditt land Sverige. Han upphörde där att existera, men hans filosofi existerar fortfarande och klarar sig i viss mån och kan rentav vara undervärderad."

"Hobbes och Locke?"

"Med Hobbes börjar dessa hopplösa tråkmånsar till pedanter, som använde filosofins namn till att etablera sin egen självgodhet. Leibniz var en annan sådan, som inleder raden av odrägliga tankedigra tyskar, som konsekvent bara gick from bad to worse för att kulminera med de kompletta galningarna Karl Marx och Nietzsche."

"Inte så snabbt. Där emellan har vi de franska upplysningsfilosoferna."

"Voltaire har min fullaste beundran. Han ställde ordet i toleransens tjänst och det på ett ytterst heroiskt och beundransvärt sätt. Han utgav sig aldrig för att vara filosof. Han var författare rent och slätt och föredrog helst att vara dramatiker. Men han var den enda riktiga av upplysningsfilosoferna. Alla de andra - Rousseau, Montesquieu, Diderot och allt vad de heter - kommer i skuggan av honom. Rousseau var tyvärr den som åter fick den positiva och konstruktiva renässansfilosofin på fall genom att förnedra och vanära den och det fastän han var en klok man. Han visste vad han tänkte, men han tänkte destruktivt."

"Men hörde inte Lessing även till upplysningsfilosoferna?"

"Absolut, och där har vi en annan positiv sida av den filosofin. Men han var diktare. Han gällde aldrig för att vara filosof, och Schiller och Goethe följde hans spår med den äran. De var aldrig dikterande filosofer. De ville bara vara diktare."

"Nå, Schopenhauer?"

"Schopenhauer är undantaget i den stora röran av tysk-romantisk gallimatias. Schopenhauer måste man ta på allvar, för han var den ende realisten av dem alla."

"Du har inte sagt något om John Locke."

"En gaggig pladdrare, som begick misstaget att ta sig själv på allvar, som alla så kallade filosofer."

"Kant?"

"Den värsta vilsegångaren av alla."

"Hegel?"

"En populistisk dåre, som vinnlade sig om att göra alla världens värsta dårar till sina lärjungar."

"Rudolf Steiner?"

"Här kommer vi in på ett annat område, nämligen den teosofiska oredan. Steiner började som teosof men blev fockad ur sällskapet, så han kallade sin kristna teosofi för antroposofi i stället. Han var en stor fantast med många kloka idéer och kanske den enda vettiga 1800-talsfilosofen."

"De andra teosoferna?"

"Låt mig få nöjet att avrätta dem alla. Madame Blavatsky var en blåstrumpa med en alldeles oförskämt överlägsen kroppslig fysik, som gjorde att hon trodde att hon kunde begå vilka grader av hybris som helst och komma undan med det utan att någon skulle opponera sig. Men vettigt folk opponerade sig. De vågade undra hur hon kunde komma med så många obevisbara påståenden utan en enda källhänvisning. Hon grep allt ur luften och ansåg att allt vad hon tänkte och påstod måste vara sant och ofelbart bara emedan det var just hon som uppfann det. Hennes efterträdare Annie Besant var av samma sort - en intolerant fanatisk dogmatiker utan någon distans och utan någon dualism eller rum i sitt hjärta för dialektik och alternativ och andra människors konstruktiva synpunkter. Bevare oss väl för sådana storhetsvansinniga och överemanciperade fruntimmer!"

"Tycker du bättre om Bertrand Russell?"

"En pratmakare. Nå, för all del, han var förnuftig ibland och kom med ibland viktiga inlägg i debatten. Och han var åtminstone sympatisk. Det kan man inte påstå om många filosofer. I viss mån har han lyckats med den berömliga uppgiften att återupprätta filosofins namn ur det träsk av vanära som alla imbecilla fuskfilosofer under seklernas lopp har dränkt den i. Jag antar att man kan säga att han är OK. Han hör till de 5-10% av filosofin som kan anses som inte helt absurd."

del 7.

"Nå, musiken då? Känner du för att avrätta den också?" frågade jag doktor Sandy.

"Inte helt. Musiken kan i själva verket betraktas som det enda oantastliga filosofiska systemet, för musiken kan aldrig göra någon skada, så länge den förblir uppbyggd på sina tre egentliga beståndsdelar: melodi, harmoni och rytm. Så länge musiken består av dessa tre element, och nästan all musik gör det från det största oratorium till den tarvligaste lilla slagdänga, förblir den uppbygglig för människan. Däremot vill jag gärna göra processen kort med musikens stora farliga frestelse: överlägsenhet.

De flesta professionella musiker går i den fällan. När det vill sig riktigt illa kallas det för divalater. Men redan en enkel smörsångare kan gå i den fällan, att musiken förlänar honom en mentalitet som i hans ögon skiljer honom från vanliga dödliga människor, så att han ser ner på dem mer eller mindre med förakt. När man träffar och talar med en musiker får man ofta den känslan att han har den förutfattade meningen att man är omusikalisk och därför värdelös som människa. Denna mentalitet leder också till att musiker ofta har mycket svårt för att öppna sig för folk. De kan rentav verka kärlekslösa."

"Jag har just läst en bok av Cyril Scott där han förfäktar den teorin att musikens makt är så oerhörd att den indirekt och omärkligt kan påverka världshistoriens gång. Vad tror du om det?"

"Det vet jag ingenting om, för jag är ingen musiker. Men det borde du veta någonting om. Vad tror du om saken?"

"Faktum är att åtminstone Händel, Beethoven och Wagner trodde sig och ville med sin musik påverka mänskligheten. Åtminstone Haydn, Chopin, Verdi och Sibelius har med sin musik haft inflytande över historiens gång vare sig de själva avsåg det eller inte."

"Så du menar att musiken kan ha den kraften?"

"Jo, men bara konstruktivt. Jag anser inte som Cyril Scott att musik kan ha en destruktiv påverkan på mänskligheten och historien."

"Likväl tutade Josua ner Jerikos murar."

"Det är inte bevisat."

"Nej, vi vet inte hur det gick till. Men på mig kan dålig musik ha en destruktiv verkan."

"Ja, men då är det dålig musik, och dålig musik är bara till för att försvinna."

"En sann musiker har talat."

Han var mycket nöjd med mig, och det bästa av allt var att vädret blev bättre. Under tisdagen klarnade det fullständigt, så att jag aldrig har upplevat Konstantinopel så vackert. När jag tog den stora strandpromenaden runt staden kunde man till och med se över Marmarasjön till den andra stranden. Staden hade aldrig varit mer till sin fördel, och åter framstod möjligheten att under en längre vistelse upptäcka det inre av Turkiet och hela nordkusten för mig som en oemotståndlig lockelse. Jag trivdes bra med turkarna och smälte bra in bland dem; men en sådan resa kunde bara företas under en senare och varmare årstid.

Även min vän Meyer understödde entusiastiskt dessa föresatser. Han hade under sex veckor rest omkring i Turkiet för att göra affärer för beräknade 500,000 kronor men hade nu i sin ficka som resultat orders för tre miljoner. Han kände och förstod Turkiet väl och prisade dess enorma möjligheter och framtidsutsikter. Det är ju ett så jättelikt land med 60 miljoner människor. Det enda han såg som en nackdel med Turkiet var den utbredda korruptionen, som han jämförde med Syditalien och Sydamerika.

Ett intressant förhållande i Turkiet är, att många turkar är mera rädda för muslimerna än för en ny militärdiktatur. En turk berättade, att varje gång militärerna tagit makten i det förflutna har han dragit en suck av lättnad, för det hade alltid betytt ordningens återställning. Det värsta som kunde hända Turkiet, menar många, vore om muslimerna tog makten. Så länge islam hålls utanför politiken kan Turkiet klara sig och fortsätta gå framåt mot väst och EU trots alla inbördeskrig med kurderna och den stora fattigdomen och efterblivenheten i de östra delarna av landet. Att Turkiet tillhör Europa tycks ända sedan Atatürks dagar på 20-30-talet ha varit en självklarhet för alla bildade turkar, och denna uppfattning och mentalitet bör uppmuntras emedan den är positiv.

Det återstår ännu mycket att säga om samtalen jag hade i Konstantinopel med doktor Sandy, Claude la Barre och andra, men de kommer väl fram så småningom allt eftersom de blir färdigt smultna under loppet av denna resebeskrivning.

Resan till Grekland och EU blev ett förintande bakslag: ingenting fungerade. Enligt tåginformationen i Istanbul skulle det enda tåget därifrån gå direkt till Thessaloniki och där vänta en timme innan det fortsatte till Athen. Jag förmodade att det innebar ett tågbyte i Thessaloniki. Det innebar mycket mer än så. I Istanbul visste man ingenting.

Förr gick det ett direkt tåg mellan Athen och Istanbul som man inte ens behövde stiga av från i Thessaloniki. Redan 1992 var detta trygga system avskaffat, och man måste byta tåg i Thessaloniki. Nu gick den turkiska vagnen inte längre än till den grekiska gränsen. Redan där måste man kliva av tåget och ta ett nytt expresståg eller invänta ett normaltåg i fem timmar. Att sitta där på Greklands yttersta järnvägsutpost i öster (i Pythion) mitt i snölandskapet med hot om dåligt väder och frysa i fem timmar var det ju ingen som ville göra frivilligt, så de som inte ville betala extra för expresståget satt helt sonika kvar i det turkiska tåget och åkte tillbaka till Konstantinopel i protest - en amerikanska med sin pojkvän gjorde faktiskt detta. I Pythion lovade stinsen att man med expresståget skulle hinna i tid till ett nattåg från Thessaloniki till Athen.

Expresståget kom fram till Thessaloniki halv 12. Det sista Athentågets avgångstid var 11.15. Det stod kvar, men det var ett sovvagns- och liggvagnståg, och det var proppfullt. Lika många mänskor stod utanför tågat utan plats och trängdes som inne ombord på tåget. Det fanns ingen plats ledig för oss Istanbulresenärer.

Vi hade då rest 16 timmar utan mat, (på tåget kunde man bara ha torrskaffning,) och nästa tåg till Athen gick klockan 7 på morgonen. De sju kallaste nattimmarna måste man således tillbringa på stationen. Från denna blev man utelåst klockan 02.00. Mycket stimulerande! Vilken service! Vilken enastående hjärtlighet mot resenärerna! - När jag vänligt ställde en anställd personalmedlem den försiktiga frågan om han kunde engelska svarade han bestämt: "No!"

Detta råkade ännu till vara Greklands nationaldag. Skandalresan var utan gränser. Det var inte ens roligt längre att vara i Europa. Man hade hellre stannat i Asien.

Resan vidare till Athen blev inte mycket bättre: snöstorm hela vägen. Efter att ha frusit en hel natt sittande på stationen i Thessaloniki fick man det utomordentliga nöjet att få skåda enbart snödrivor hela vägen till Athen.

del 8.

Det snöade till och med i Athen. Jag har upplevat många dåliga väder i Athen men aldrig något så dåligt som detta: hela staden var slagen av strömavbrott till följd av stormen, och detta strömavbrott innebar att ingenting fungerade i denna redan ack så kaotiska stad: trafikljusen fungerade inte, bankerna fungerade inte, man kunde inte ens växla pengar i hela staden.

Till allt detta kom allt extra strul med pengar. I Pythion vid gränsen hade man haft fräckheten att växla till alldeles för låg kurs - 150 drakmer per mark i stället för 175 - och man hade inte haft något val än att acceptera denna oförskämda kurs om man alls ville överleva. Det extrasnabba expresståget till Thessaloniki plus det hutlösa morgontåget till Athen tog inalles 5400 drakmer i supplement - dit gick allt vad man hade vågat växla i Pythion. Följaktligen stod man utsvulten och utan pengar i Athen, vädret var en katastrof med bara hällregn och sandaler, och ingen bank kunde växla. Alla banker jag nådde höll precis på med att stänga klockan halv 3 efter en dag utan affärer. Till nåds hänvisade mig en stängande bank till ett kontor vid Syntagma bara 300 meter längre bort - det var minst en kilometer i hällregn och sandaler, men i det kontoret kunde faktiskt pengar växlas manuellt.

Att sålunda räddad av detta mirakel få kunna intaga en lunch efter två dagars svält med retsina och grekisk sallad var dock höjden av all möjlig njutning. Vad är det som gör detta terpentinstinkande retsinavin så gudomligt att inmundiga? Det har en alldeles egen kvalitet som gör att man åtminstone i Grekland alltid kan dricka hur mycket som helst av det utan att ens bli mer än bara lagom angenämt berusad.

Därigenom kom detta snöstorms- och strömavbrottsdrabbade Athen i sitt yttersta kaos att ändå trots allt som vanligt överträffa sig själv än en gång - och alla andra städer även.

Dessa ohyggliga naturkataklysmer, som plötsligt slog ut hela Grekland under tre dagar just som jag råkade komma på besök, bidrog till att göra kulturchocken dubbel i kontrasten mellan det primitiva bulgarisk-turkiska Balkan och EU-Grekland. Mina dagar i Sofia och Konstantinopel hade varit fullkomligt underbara i all sin primitiva och jordnära charm, och så utsattes man brutalt för ett rikt och redan övermoderniserat Grekland inom det ihjälindustrialiserade och -standardiserade EU, där absolut ingenting fungerade som det skulle. Givetvis längtade jag då genast tillbaka till den gemytliga samvaron i Konstantinopel med Claude la Barre och Alistair.

Jag hade inte träffat Claude på sex år, och när jag nu såg honom igen förolämpade han mig med att inte känna igen mig, fastän jag var lika oförändrad som han. Men han hade åldrats.

Mer än någonsin är han som en patetisk parodi på sig själv. Han är nu 60 år men uppträder som en dandy i tjugoårsåldern fast med kalaskula. Han har på något sätt aldrig blivit man. Ändå är han fullkomligt lycklig med sitt liv och helt omedveten om sin egen tragedi.

Vad han gjorde var att sälja sin själ för pengar. Han är en sorts löjlig och patetisk Faustfigur som aldrig insett att han sålde sin själ till djävulen. Han gjorde det gärna och har aldrig ångrat det, emedan han tyckte det var roligt. Han var en lysande pianist som behärskade Bach och Mozart suveränt och var en utsökt uttolkare av dem, men så övergav han musiken för att bli ekonom. Sin fina tolkningsinstinkt har han sedan dess applicerat till världsekonomin i stället för till musiken. Han använder sin finkänsliga intuition till att tolka börserna och deras nycker och gör det suveränt, då han är en lika fin uttolkare av börsernas språk som han en gång var av musiken. Ett år före krascherna i Asien förstod han vad som skulle hända och handlade i enlighet därmed. Han har inte behövt arbeta på decennier då han tjänar mera pengar på att manipulera börserna än vad någon gör i sitt anletes svett på hederligt arbete.

Givetvis är han nöjd. Han är den yttersta självgodheten, och som sådan är han en lysande komediant och underhållande fjant. I all sin sanslösa självgodhet är han samtidigt den yttersta löjligheten. Ingenting ont i det, men i sitt totalt bekymmerslösa miljonärskap har han förlorat det mesta av sin mänsklighet. Vi diskuterade hela världen bit för bit ur ekonomisk synpunkt, och på de flesta punkter var vi överens: den indonesiska krisen har bara börjat (i mars '98), alla muslimer lever i en falsk drömvärld som kommer från medeltiden och duger därför ingenting till varken ekonomiskt eller politiskt då de inte begriper någonting av verkligheten, Afrika är bara ett ständigt sjunkande träsk av inkompetens och dumhet om man bortser från Nelson Mandela och hans Sydafrika som ett strålande undantag: hans initiativ att hålla Sydafrika kvar på dess gamla kurs var närmast ett genidrag då han ändå var en neger och en negerpolitisk ledare, Ryssland är inte alls förlorat utan tvärtom fortfarande en koloss att satsa på och skatta högt mest genom Jeltsins lysande ledarskap, som hela tiden fortsätter att överraska världen trots hans påstådda senildemens och dryckenskap, (mycket vatten har runnit under Petersburgs broar sedan mars '98,) och särskilt emedan Ryssland nu står på rätt sida; som sagt, i det mesta överensstämde Claudes synpunkter med mina och doktor Sandys, med tre undantag: Indien, Kina och EU.

Claude håller på Kina och menar att det är värt att satsa på och understödja trots dess diktatur. På den punkten är doktor Sandy tveksam medan jag inte vill ha något med Kina att göra. Claude anser att Indien bara är "shit" ur ekonomisk synpunkt och skrotar det kategoriskt i sina papper som en fullständigt värdelös "dump". Där är både jag och doktor Sandy av en annan mening. Om EU menar Claude att det började bra men att det nu spårat ur. Han förstår det inte längre. Han inser åtminstone sina begränsningar.

Även Turkiet menar Claude att är fullständigt otillförlitligt, då det ekonomiskt bara är en amerikansk koloni som i likhet med Israel är helt beroende av dollarn som en livegen slav. Turkiets monstruösa inflation menar Claude att beror på Turkiets slaveri under dollarn: när dollarn stiger måste även alla priser i Turkiet stiga, för att hålla takten med dollarn. Där var Meyer av en helt annan åsikt, och jag tror mera på honom som jude och affärsman än på Claude som börshaj.

Men Claude har inte helt fel om Turkiet. I kontrast till Turkiet och dess slaviska lydnad under dollarn, Amerika och Nato står då Grekland, som är helt oamerikaniserat, helt självständigt och fullständigt egensinnigt och fritt i sitt affärsidkande. Grekland har valt att hålla sig till EU, som mer och mer i världen framstår som den stora och behövliga motvikten till Amerikas världshandelsmonopol.

Mot Amerikas kapitalistiska godtycke och risktagande, dess politiska misstag och klavertramp, dess brist på kultur, historia och stil framstår EU:s noggranna försiktighet, dess ofantligt rika historia och kultur och dess höga nivå av politisk erfarenhet och bildning. Den stora splittringen i EU är i själva verket dess kanske största tillgång, ty ju svårare splittring, desto större diplomatiska ansträngningar och krav. Än så länge har EU klarat alla utmaningar, och ingenting tyder på att det inte kommer att fortsätta att gå vidare.

Det är mot detta brokiga och osammanhängande EU med dess obegripliga komplexitet som Claude ställer sig oförstående. Han är fransk-kanadensare från Quebec men kallar sig fransk amerikan, då han mest bor i Florida. Och som Quebecare är han fullständigt stagnant. Han struntar i framtiden, han har aldrig haft familj eller barn, och som sådan är han tyvärr en praktrepresentant för Quebec, landet med den lägsta nativiteten i världen, där folket kommer att dö ut om det inte importerar invandrare. Det allvarligaste problemet för Quebec därvidlag tycks vara, att det har svårt för att locka invandrare, då alla sådana ställs inför kravet att måsta lära sig den besvärliga Quebecvarianten av franska.

Alistair mer eller mindre avrättade Claude som en "förskräcklig människa". Alistair är engelsman av den gamla klassiska skolan: en sjuttioårig imperieförsvarare och kämpe med ett långt och rikt liv bakom sig som stridbar pedagog och outtröttlig korsfarare för den heliga Kunskapens och Bildningens sak.

Han var bittert besviken på England och EU för arbetslöshetsproblematikens skull. Han såg arbetslösheten som rena undergångsstämpeln för hela EU. "Folk måste få lov att arbeta! Om de inte har ett arbete att leva för har de ingenting att leva för! Organiserat arbete är det enda som kan hålla ett samhälle levande!" Han menade att alla regeringar i England efter Richard Nevilles hade lurat folket och förstört England med att verka för egoismens sak i stället för folkets bästa. Disraeli, Gladstone, Salisbury, Lloyd George, Churchill, alla betecknade han som huliganer som bedragit folket med att bara arbeta för sina egna plånböcker. Varenda regering i Englands historia efter Richard Nevilles död betecknade han som en "maffia av mutkolvar". Vem tusan var då Richard Neville? Det kanske vi aldrig får veta.

Därför var han bittert besviken på England och bodde helst i länder som Turkiet, Egypten, Malaysia och Borneo. Han ville helst aldrig se England mera, då alla hans bittra desillusioner inte ens kunde få honom att ta Tony Blair på allvar.

Det som han var mest skeptisk mot av allt var det som han såg Claude som en livsfarlig representant för: det nya engelska imperiet. "Det brittiska imperiet är dött, men i stället har vi idag det engelska imperiet, som är ännu värre. Det omfattar alla länder som talar engelska och alla mänskor som talar engelska, för alla mänskor som talar engelska är helt frivilligt partiska för det engelska imperiets makt, inflytande och tillväxt. Det brittiska imperiet var bara en manifestation av det engelska imperiet, en tillfällig mask, som det vid tillfälle kunde ta av sig och slänga bort som förbrukad, och USA är nästan en likadan mask. Det engelska imperiet föddes med Francis Bacons materialistiska politiska filosofi och har oavbrutet expanderat sedan dess. Det leds inte idag av Amerika. Amerika är bara en fasad. Det leds och har alltid letts av engelska kapitalistiska intressen. Kalla dem vad du vill: England, Amerika, Irland, Canada, Australien, Indien, Oman, Nigeria, Brunei, Kenya - allt är bara filialer till det stora universella engelska affärsföretaget Kapitalism, ett mycket mera avskyvärt och monstruöst imperium än vad någonsin det romerska var."

Likväl var han inte kommunist, men han letade efter alternativ till "den totala avskyvärdheten" som han kallade det, den i grund och botten engelska kapitalismen, som ingen hade råd att ifrågasätta eller avslöja, då ingen hade råd att inte vara en girig egoist, ty alla som en gång fått pengar måste ha mer. Det är den mänskliga svagheten och egoismen allenast som det engelska imperiet alltid har haft sin enda grogrund i.

Så långt om Alistair, en man som jag hade önskat få sammanföra med doktor Sandy, ty de hade haft mycket att tala om i troligen ständigt förlängda diskussioner i oändlighet. Både Claude och Alistair hade rätt i mycket och fel i mycket, jag tyckte att Alistair oroade sig för mycket och målade fan på dörren, men Alistair genomskådade åtminstone Claudes inskränkta självgodhet och krasshet och fick nästan Claude att skämmas; men Claude hade ett ypperligt försvar:

"Livet är ett skämt. Jag bara skämtar. Jag vill bara ha roligt i livet. Är det något fel i det?" Jag var den förste att tillerkänna honom all rätt i världen att få roa sig bäst han kunde så länge han kunde.

De var båda ganska berusade när de hade sin högljudda ordduell, där den gamle Alistair minsann gick hårt fram med både Tjocka Bertor och en hel imperiearsenal av bombastiska tungviktarargument, men hans käpphäst var jämt och ständigt: "Det oundvikliga är oundvikligt!" vilket ingen kunde motsäga honom i. Han var därvidlag en klart uttalad fatalist, men jag kunde inte helt och hållet hålla med honom. "Jag kan hålla med dig så långt," medgav jag, "att det oundvikliga inte vore oundvikligt om det inte var oundvikligt." Och det motargumentet kunde han åtminstone acceptera. Händelsevis så avväpnade det faktiskt både Claude och Alistair.

del 9.

Mest ont gjorde det mig om min reskamrat från Istanbul. Det var en ung japan som för första gången reste in i Europa. Han såg mera ut som en tibetan än som en japan: långt och sirligt ansikte med en otroligt vacker näsa: lång och krökt som Dantes, och dessutom var han pittoreskt långhårig. Han hade rest omkring i hela Asien och kommit till Turkiet via Jordanien och Syrien. Nu kom han för första gången i sitt liv till Europa, möttes vid EU-gränsen av en svindlare som gav honom 250 drakmer per dollar när kursen var 318, krävdes på oförskämda supplement på ett vidrigt övermoderniserat sterilt grekiskt tåg och nödgades tillbringa sin första natt i Europa sittande och frysande på Thessalonikis järnvägsstation. Där antastades han av en georgier som ville omvända honom till kristendomen. På morgonen ställdes han inför ett Athentåg som krävde honom på ett supplement på 3800 drakmer, nästan hundra kronor. Han vägrade betala. Han stannade kvar för att invänta ett annat tåg utan supplement som skulle komma två timmar senare och nå Athen 15.30, så att han sedan inte skulle hinna till Patraståget som skulle föra honom i tid till färjan. Han måste alltså troligen övernatta i Athen, och det enda jag mer kunde göra för honom när vi skildes var att ge honom adressen till mitt vandrarhem i Athen. Han kom aldrig dit.

Inte bara hade han drabbats av ett rikt och sniket Europa som av envar krävde en högre levnadsstandard än vad någon hade råd med, utan dessutom skulle han drabbas av ett Athen där ingenting fungerade med kollapsat elsystem i hela staden, en kaotisk trafik utan trafikljus, hela landet utslaget och i upplösning och sibirisk snöstorm hela vägen från Thessaloniki till Athen.

Han sade när vi skildes att han redan hatade Grekland och så fort som möjligt ville ta färjan vidare över till Italien. Det hade han kunnat göra om han följt mig på mitt oförskämt dyra supplementtåg, men i det ögonblicket bedrog hans snålhet visheten. Hans vidare öden kommer att förbli okända. I den mån jag kunde bad jag om ursäkt för mitt Europas bemötande av honom, och även om hans första intryck av Europa måste bli det sämsta tänkbara kunde han inte få ett lika dåligt intryck av mig som europé. Men så hade jag också varit i Asien.

I tre dagar varade den stora snöstormskatastrofen i Grekland. Landet var paralyserat av alla kollapsande elledningstorn, på Peloponnesos låg bilarna levande begravda i två meter snö, hela landet var hänvisat till stearinljus, och de flesta människor fann sig insnöade, instängda och isolerade i hemmen. Ingenting fungerade. Mitt rum i Athen var 12 grader varmt, och jag kunde inte sova varmt med mindre än fyra filtar. Mina svenska vänner i Athen rådde mig att inte dröja kvar utan genast resa vidare västerut, där vädret troligtvis var bättre. Det återstod att se, men jag beslöt att lyda deras råd.

Ändå var Athen sig fullkomligt likt som något av hemorten för all europeisk mänsklighet. Det finns ingen mentalitet i Europa jag trivs bättre med än den grekiska, och om det finns något land i Europa jag skulle kunna tänka mig att emigrera till så vore det Grekland. Och på dessa punkter fick jag medhåll från många håll.

Mina svenska vänner hade ett år kvar i Grekland och såg med fasa fram emot att nödgas flytta tillbaka till Sverige och förlora Grekland för evigt. Ärligheten och det mänskliga var vad de trivdes bäst med i Grekland.

Friedrich hade bott sju år i Grekland, var gift med en grekinna och kunde omöjligt tänka sig att lämna Grekland. Han var något av en naturaliserad grek och var helt nöjd med sin tillvaro fastän han knappast hade annat att leva på än att sälja krimskrams till turister. Han var musiker och konstnär och kunde bara tänka sig Athen som sin hemort. Och han hade en mycket nykter syn på hela Europa.

Som österrikare genomskådade han EU hänsynslöst. Det var bara en fortsättning på de gamla europeiska imperierna som drev exakt samma imperialism vidare som redan Rom så fatalt inledde. Han påtalade det faktum att Grekland aldrig hade varit fritt mer från det att Sulla plundrat Athen omkring år 100 före vår tideräkning ända tills det frigjorde sig från de imperialistiska turkarna. Inte ens under de grekiska bysantinska kejsarna hade Grekland någonsin varit fritt. Grekland var nu det enda land i Europa som höll sig utanför EU:s valutaunion utom England, Sverige och Danmark, och vi ansåg båda att dessa fyra länder ensamma hade rätt. EU var lika farligt i sin imperialistiska strävan som USA.

Han var samtidigt en klok filosof. Han menade att den bästa tiden i Grekland var just nu mitt i kylan och snöstormarna, turistfritt och fullkomligt äkta som sig självt. Jag hade kommit till Grekland i alldeles rätt ögonblick, och han berömde mig för det. Naturligtvis bytte vi adresser och lovade vi varandra att bygga vidare på kontakten.

Så min Athenvistelse blev ändå den bästa tänkbara. Jag var mera hemma i Grekland än någonsin, hade fått nya grekiska vänner och kunde bara skiljas från Athens råa kyla, förödande översvämningsregn och kalla nordanvind med vemod, saknad och oändlig smärta - som vanligt, som alltid.

Avskedet från Athen var anpassat efter omständigheterna - från Areopagen utanför Akropolis såg man åt alla väderstreck Attikas snötäckta kullar, som om deras eviga snö var en självklarhet, medan en ursinnig nordanvind slet mitt skrivblock med alla dess lösa blad bort från var jag hade dem under armen och skickade dem ner i Areopagens enda omfattande vattenpöl. Med möda kunde man sedan jaga de lösa manuskriptpappren över hela Areopagen och nödtorftigt torka de nyligen skrivna och ännu mer nyligen vattengenomdränkta resedagboksbladen på de redan av regnet nersölade ärmarna och klädtygen, som dock var torra under armarna och mellan benen. Inte ens Grekland kunde ta allt ifrån mig.

del 10.

I Patras öppnade sig en helt annan värld, även om ankomsten till Patras också medförde en katastrof: Det fanns ingen färja över till Italien lördagen den 28.3. Enligt alla tidtabeller och internationella föreskrifter skulle det gå en färja över till Brindisi varje kväll klockan 23, men HML (Hellenic Mediterranean Lines) hade av någon anledning uppskjutit all sin färjtrafik till april, och Adriatica (den italienska motsvarigheten) gick bara varannan kväll och inte ens det: bara tre kvällar i veckan, helt i strid mot alla internationellt publicerade tidtabeller. Så det var bara att tillbringa ytterligare en grekisk natt i Patras. Där fick man för det. För att man haft för bråttom med att ta sig från Pythion till Thessaloniki och Athen hade man fått extra supplementavgifter på 5400 drakmer plus en kall natt på stationen i Thessaloniki, och för att man lämnat Athen för hastigt tvingades man till en extra natt i Patras. Men vem hade ens kunnat ta reda på det i förväg?

Patras' vandrarhem är ett charmerande litet hus i norra ändan av staden med trädgård och katter, en charmerande liten gammaldags oas mitt i den galnaste Patrastrafiken. Natten blev kall då detta vandrarhem naturligtvis inte hade någon värme det heller - dock var det här 14 grader på rummet mot Athens 12. Som rumskamrat fick jag en intressant gammal dansk, som besökt Athos och där rejält förkylt sig under en fem timmar lång övlig gudstjänst. För att få besöka Athos måste man gå igenom omständliga byråkratiska instanser och betala en hel del pengar för allt besvär man därmed vållar dem - byråkratisk praxis, som håller byråkraterna i gång och levande. Han hade försökt besöka de båda klostren i Kalavrita men hindrats av de ofantliga snömassorna - han tänkte göra ett nytt tappert försök under söndagen. Jag inväntar med spänning hans återkomst och noggranna rapporter.

På söndagen i Patras infann sig våren, så att man för första gången under resan nödgades klä av sig handskar och ylletröja till att börja med. Något mera välkommet än denna smäktande för årstiden helt naturliga värme hade man inte kunnat möta. Jag firade dagen med att besöka den ortodoxa katedralen (den största på Balkan utom Alexander Nevskij i Sofia), som gör ett mycket lättare och ledigare intryck än den i Sofia ehuru Alexander Nevskij är mera pampig och imponerande genom sin slaviska tyngd. Katedralen i Patras är rikt utsmyckad med underbara fresker och mosaiker i hela kyrkan utom fantastiskt snideri och mönstringskonst i sten och trä i överallt ljusa och lätta färger. Därifrån gick jag upp till de gamla ruinerna och fästningarna ovanför staden, men fastän Patras' läge är underbart kan dess panoramavyer inte tävla med Athen eller Palermo.

Lunchen intog jag hos Nikolas Faros i centrum med Georgios som pratglad underhållare och värd. Hans stora dröm var att få resa till Israel. Han var en mycket ortodox kristen som blint trodde på att Vatikanens dagar var räknade, och han frågade mig om jag trodde att Konstantinopel en dag åter skulle kunna bli grekiskt. Jag trodde inte på en sådan möjlighet, medan jag däremot trodde att Turkiet kunde bli en del av Europa. Mot denna möjlighet ställde han sig dock som grek avvisande. Men det var underbart att prata med honom, hans restaurang är kanske den bästa i Patras och åtminstone den bästa av de tre jag provade, och det blir ett nöje att återse honom i framtiden.

På kvällen mötte jag åter min gamle danske vän på färjan till Brindisi. Han hade gjort två försök under dagen att ta sig upp till Kalavrita men misslyckats båda gångerna. Det hade varit för mycket snö.

Färjan dominerades helt av amerikaner. Med som däckspassagerare var en amerikansk negress, som med sin höga röst, sin outtröttliga pratgladhet och sin kroniska förmåga att avbryta alla andra fullständigt behärskade hela sin omgivning. Det var bara att hålla sig ur vägen för henne. Med på färjan var även några portugiser och några kanadensare, som helt kom i skuggan av amerikanarna, som helt dominerades av negressen.

De mest sympatiska av dessa amerikaner var en familj, vars överhuvud, fadern, var finskättad. Vi hade en del givande konversation, men när vi kom in på miljöfrågor och globala problem sköt han allt mänskligt ansvar ifrån sig och ville inte fortsätta. Han hade tjänat sina pengar och gjort sin plikt för sin familj - resten av världen, dess framtid och dess öde rörde honom inte i ryggen. För honom existerade det ingen miljöproblematik. Han var bara en egoistisk människa med ansvar för ingenting annat utom sin familj. Punkt, slut: "That's your problem, not mine." Framtiden fick jag och min generation bekymra oss om, menade han, och jag fann hans helt frivilliga blindhet och uttalade ansvarslöshet ofattbar. Men han var inom bilindustrin, och Amerika står för merparten av alla gifter som släpps ut i atmosfären och bidrar till den globala växthuseffekten. Han var av den typiskt amerikanska meningen, att "det går inte att bevisa att växthuseffekten är människans fel".

I Brindisi var allt sig likt. Jag hade min traditionella festmiddag hos Gino's, där ingenting någonsin tycks förändras, vilket bara är positivt. Jag vet inte i hur många år jag redan varit årlig stamkund där, men de känner igen mig varje gång och ser liksom jag fram emot nästa årliga sammanträffande. Att hos dem åter få uppleva den italienska maten med en perfekt spaghetti al dente, en generös halvliter italienskt vin och en riktig espresso stretto var mer än tillräckligt för att jag genast skulle glömma all min bittra saknad av det ändå trots allt oöverträffbara Grekland.

Min gamle danske vän hade en dag kvar av sitt Inter-Rail-kort och avreste halv 7 mot Zürich. Alla amerikanerna försvann i riktning mot Venedig, Milano eller Rom, medan jag ensam tog vägen västerut mot nya outrannsakliga öden på Sicilien, något försenad, men förhoppningsvis ändå med tillräcklig tid kvar för att besöka vänner i Catania, Marsala, Palermo, Rom, Genua och Torino före påsken i Verona om tio dagar. Det blir en spännande resa.

Natten på tåget kunde överlevas då det denna gång faktiskt förekom värme i tåget. Dock fick jag byta kupé ett antal gånger innan jag fann en där fönstret kunde stängas till helt och där till och med värmen fungerade.

del 11.

Villa San Giovanni vid Messinasundet halv 7 i gryningen. Soluppgången var blek och röd och ej utan hotande mörka skyar. Det var något kusligt med denna belysning, som av ett mellanting mellan fullmåne och solljus men bakom dramatiska stormmolnslöjor, så att ljuset varken var dag eller fullmåne utan snarast varslande om storm och onda tidender. Det dramatiska intrycket förstärktes när jag fick se Etna.

Gradvis framträdde Etna som en vit mastodontval som höjde sig över hela Sicilien i en kall och snövit kolossalpuckel som tornade upp sig över hela Siciliens horisont. Jag hade aldrig sett Etna i snö förut, men nu var hon fullkomligt intäckt som i den kallaste vita liksvepning.

På tåget från Messina till Catania förekom en liten äldre man i rutig jacka och halsduk som verkade glad av sig. Han ställde sig nämligen under hela resan vid olika fönster i tåget, och för varenda flicka han såg gav han ljud åt två korta busvisslingar varefter han skrek en hjärtlig hälsning: "Hui-huitt! Hej!" löd det varje gång. Det gällde både flickor inne i tåget och var som helst utanför. Han var tydligen på vårhumör.

I Catania följde den stora thrillern. Det gällde att hitta Paolo och hans nya adress. Både denna adress och hans arbetsplats i Banca d'Italia befann sig ganska nära järnvägsstationen, men flickan i informationen som jag frågade om var hans gata fanns utmärkte den fel på kartan - den fanns inte utsatt. Följaktligen gick jag runt hela staden innan jag hittade den. Naturligtvis var han inte hemma. Hans nya hus var ett gammalt ruckel med trasig ringklocka, så att man måste tvivla på att han bodde där. När jag sedan drog åstad till hans bank hade banken följande att meddela: han var inte på sin arbetsplats denna tisdag. Ingen visste heller var han var. Därmed var det i praktiken kört.

Det enda jag kunde göra var att passera hans bostad en andra gång, lämna en hälsning och förklaring i hans brevlåda och vandra vidare till stationen för att ta första bästa tåg vidare till Palermo. Klockan var 11. Tåget skulle avgå 14.15.

Jag satt i väntsalen och läste (Jan Guillous "Vendetta", i vilken dramatiska bok den store rikt dekorerade överklasshjälten Carl Hamilton får sin bästa bögvän skjuten av maffian varpå han hämnas genom att avrätta diverse påstådda medlemmar av maffian utan att veta någonting om dem och utan att kunna ett ord italienska, som den kvalificerade yrkesbödel han är - Jan Guillous böcker tycks alltid handla om rått våld och det berättigade i att begå mord på ju fler desto bättre,) och gick sedan till järnvägsbaren och åt lunch på en pall vid en bänk ( - pasta värmd i folie med en arancina), återvände sedan till väntsalen med min meningslösa vendettaläsning och började småningom gå till tåget. Men vägen var lång till plattform 7. Man måste gå genom två undergångspassager. Jag hade just kommit igenom den första och var på väg till den andra, när jag hör någon ropa mitt namn långt bakom mig. Jag vänder mig om och ropar tillbaka: "Paolo!" Det var han.

Han hade varit vid Rådhuset och avgivit ett vittnesmål och därför fått ledigt från jobbet. När han kommit hem hade han sett min hälsning och listat ut att jag måste finnas på järnvägsstationen, om jag inte redan hade åkt. Han hittade mig i sista minuten.

Vilken härlig dag i Catania, denna nedgångna, sekundära, risiga stad, som sedan följde! Vi hade en hjärtlig lunch tillsammans, och därefter begav vi oss på utflykt längs kusten norrut så länge solen ännu var uppe, medan vi tävlade om att sjunga italienska arior i bilen - många kunde vi gemensamt, men han kunde fler, medan jag var bättre på texterna.

Kusten norrut från Catania till Taormina är mycket vild och dramatisk och fortfarande full med små idylliska fiskarsamhällen, om man bara ids upptäcka dem. Några av dem vi besökte var La Timpa, Santa Tecla och Strazzo - om jag minns namnen rätt. Vid La Timpa stupar den vulkaniska kusten brant ner i havet och har gett upphov till alldeles svarta monstruösa klippformationer och öar, på några av vilka främst normannerna byggt sina korsriddarborgar - den ytterst dramatiska sicilianska historien förnekar sig aldrig någonstans på Sicilien.

Vi diskuterade naturligtvis även politik, och Paolo var i likhet med de flesta vettiga mänskor (särskilt i Italien och Grekland) av den åsikten, att priset för den europeiska monetära unionen är för högt. Italienarna drunknar i skatter för Europas skull, Grekland har definitivt inte råd, och åtminstone Sverige, Danmark och England har också valt att avvakta. Risken är att den monetära unionen uppnås till priset av all humanitet.

del 12.

Invändigt visade sig Paolos nya hus (det utvändigt gamla rucklet) vara rena slottet. Hans lägenhet består av sju-åtta ofantliga rum med fem meter i takhöjd, och dessutom har han en trädgård med apelsiner, citroner, palmer och andra exotiska träd, buskar och blommor. Naturligtvis kräver ett sådant palats och en sådan palatsträdgård enormt mycket arbete, och han har inte ens hunnit börja ännu. Han flyttade ner till denna makalösa bostad från sin förra av ekonomiska skäl. Samtidigt låter han en olycklig blond dam bo hos sig utan att hon behöver betala - de är bara vänner, och hon har ett rum för sig.

Denna olyckliga dam visade sig vara en mänsklig faktor av oroväckande proportioner. Vår första konfrontation inträffade när jag var på väg in i duschen färdigt uppklädd i Tarzankostym. Men det var inte detta som föranledde hennes framstöt. Paolo var på jobbet och hade sagt att jag fick ta vad jag ville i kylskåpet, detta hade jag gjort, och nu visade det sig att hon hade upptäckt att jag hade tagit två av hennes små yoghurtburkar. Detta föranledde en halvtimmes monolog från hennes sida innan jag fick en syl i vädret och kunde förklara att brottet begåtts i olycklig okunnighet och fullkomlig oskuld. Detta föranledde en ny halvtimmes monolog från hennes sida, som bara handlade om att jag inte skulle vara arg på henne. Naturligtvis var jag inte arg på henne. Det var hon som var arg på mig för att jag hade fräckheten att bo i Paolos hus utan att han hade informerat henne om denna plötsliga yoghurtsnattande Tarzangäst. Under hela denna politiska debatt stod jag mer än halvnaken och frös. Till slut fattade hon att jag var på väg in i duschen och sade: "Du måste sätta på varmvattenberedaren först. Det tar bara en halv timme innan vattnet blir varmt." Jag tackade varmast för den viktiga upplysningen, som hade varit lämplig en timme tidigare.

Vår andra konfrontation var av helt annat slag. Denna gång hade jag noga aktat mig för att vidare röra hennes massiva och ytterst personliga yoghurtförråd. Klockan åtta en morgon kom hon in till mig när jag låg och sov och satte sig gråtande på min sängkant. Hon hade inte kunnat sova på hela natten och visste inte om hon skulle in på sjukhus eller kontakta polisen. Det var våldsamt synd om henne då hon led av den högsta gradens panikångest. Kvällen innan hade hon sminkat sig decimetertjockt som en vamp och varit ute hela natten med sina vänner. Jag lyssnade tålmodigt och fick som vanligt ingen syl i vädret. Vad hon ville var att jag skulle gå ut på stan och telefonera till endera av två av hennes vänner. (Paolo har ingen egen telefon.) Det var bara att lyda. Men i stället för att gå till närmaste telefonautomat gick jag till Paolos kontor och framlade situationen för honom. Han suckade och sade: "Detta är ett problem." Sedan gick han och ringde till de båda numren. Den ena var på jobbet och den andra var inte heller hemma. Han kom tillbaka till mig och sade: "Gå hem igen och be henne gå till sängs och sova nattruset av sig." Det gjorde jag, jag berättade för henne i detalj om hela omfattningen av missionens fiasko, varpå hon lydde Paolos råd och - somnade.

Mera angenäm var bekantskapen med Anna. Det var en engelska som vi träffade på en orgelkonsert med musik av Bach, Mozart och Brahms. Hon levde i Catania som lärare i engelska, och hon slog följe med oss för resten av kvällen. Hon njöt av att få tala riktig engelska med mig, och Paolo njöt av att få förbättra sin engelska med tålmodig professionell hjälp. Vi intog en härlig middag tillsammans hemma hos Paolo, varefter jag följde henne hem medan Paolo gick till sängs efter en lång och tröttsam dag.

Fördelen med Catania är att allt är inom gångavstånd. Staden är på en halv miljon, men nästan alla bor i centrum. Man kan således lätt nå vad som helst i hela staden bara genom en enkel promenad. På vägen hem visade mig Anna sin favoritpromenad via alla de vackraste monumenten och kyrkorna och slotten i staden i nattbelysning under en tilltagande halvmåne. Promenaden kulminerade givetvis vid den store Fredrik II:s härliga borg från 1200-talet, som numera är konstmuseum.

Något måste också sägas om konserten. Organisten Gianluca Libertucci var skicklig med egen notvändare, men egendomligt nog togs priset bland hans exekverade verk av Mozart, den minst professionella orgelkompositören i programmet. Stycket, ett Andante i F-dur K 616, var Mozart från hans mest bedårande sida: luftigt och lätt, melodiöst och perfekt harmoniskt och samtidigt utsökt originellt. Till detta stycke använde organisten bara de ljusaste flöjtstämmor kryddade ibland med klämtande klockklanger. Ingenting passade den vita staden Catania, det varma ljusa Sicilien och denna speciella orgel, som hade trakterats av Vincenzo Bellini, bättre. Både Brahms och Bach slocknade inför denna ljuvligt ljusa tolkning av Mozarts mest lyckliga infall som försiktig men snillrik orgeltrevare. Och på denna konsert träffade jag Anna.

Något måste även sägas om min utflykt till Taormina. För första gången på resan värmde solen så att man måste klä av sig det mesta. Från järnvägsstationen var det relativt lätt att ta sig upp till staden längs en gångstig, som delvis hade rasat igen - det fanns en skylt på vägen som meddelade 'avstängd väg' - även för fotgängare. Men man kunde ta sig över den rasade biten och nå stadens centrum genom den utsökt väl underhållna parken på Monte Tauro, ovanför vilken låg den kanske mest spektakulärt placerade av alla grekiska amfiteatrar.

Från åskådarplatserna har man utsikt inte bara över hela havet utan även mot Etna. Teatern används ännu idag och är relativt väl bibehållen. Taormina är Siciliens äldsta grekiska koloni (från 700-talet f.Kr.) och var ofta huvudstad på ön både under romarna och bysantinerna. Dess historia har alltså alltid varit kontinuerlig sedan 2700 år, och staden är ännu idag Siciliens rikaste och mest attraktiva för turister. Det kryllade av tyskar och österrikare även nu i denna kalla månad mars, så att tyska var det dominerande språket på vissa håll i staden.

Denna välfärd hade dock den konsekvensen, att alla priser var hutlösa. En espresso kostade 3000 lire. Det var som i Venedig. Att inta en måltid där var otänkbart. Man hade ruinerat sig direkt. Man var dock tacksam för det vackra vädret och hela den underbara dag som detta besök i Taormina hade inneburit.

När jag lämnade Catania efter två dagar kom Anna och följde mig till tåget. Fastän jag redan sagt farväl till Paolo på banken uppenbarade han sig också vid tågets avgång, och båda hade avskedspresenter. Således lämnade jag Catania när det var som allra bäst och hade anledning att se fram emot återkomsten. Jag försökte intressera Anna för vår bulgariska Polyglotos-förening och för Letnanys översättningsprojekt, så det kan bli ett samarbete över Nordsjön och Alperna mellan oss med tiden.

del 13.

När man lämnade Catania uppenbarade sig Etna i hela sitt majestät. Den breda vulkanen var fortfarande delvis snötäckt, men söderifrån reser den sig över slätten likt Kilimanjaro med sin eviga snö över Kenyas ångande slättland. Intrycket kunde inte ha varit mer imponerande.

När tåget begav sig över kullarna via Caltanisetta och Alia mot nordkusten blev vädret molnigt och hotfullt, och man fick anledning att befara det värsta. När tåget kom fram till norra stranden var hela himlen blygrå. Under dessa hotande skyar närmade sig tåget Palermo, men när väl Palermo kom inom synhåll brast skyarna som i ett mirakel och solen strålade fram och belyste hela kusten och staden i en fullkomligt strålande uppenbarelse. Jag hade inte varit i Palermo på 2_ år, och så fort jag kom tillbaka överträffade det sig själv alldeles.

Efter en 45-minuters promenad genom hela staden med allt mitt bagage blev jag även bättre mottagen av mina vänner än någonsin. Vi hade en strålande afton tillsammans över en middag som fick det att kännas hur kilona växte på kroppen, allt under intensiva diskussioner om filosofi och EU, litteratur och politik, resor och religioner och allt annat om vartannat. Man var hemma igen i Palermo.

Fredagen blev en omfattande utflyktsdag. Vi bilade de 20 milen ner till Selinunte, Antikens Selinus, som på den tiden (för 2500 år sedan) var en av Medelhavets största städer. Den hade inte mindre än sju stora grekiska tempel medan Agrigento, den berömdaste grekiska staden på Sicilien, bara hade sex. Dock var det största av Selinus tempel något mindre än det väldiga Zeustemplet i Agrigento, som nu bara ligger i ruiner. Det lilla Concordia-templet i Agrigento är bättre bibehållet än det lilla Heratemplet i Selinus, som dock bara det är av en storlek och ett majestät i sitt fantastiska läge som överträffar hela Agrigento.

Selinunte är idag en omfångsrik arkeologisk park av ruiner med mycket stort avstånd mellan de tre östliga templen och den mera västliga staden med de fyra övriga. Där emellan låg hamnen, som nu är inskränkt till en liten bäck. Man bör tillbringa en hel dag i Selinunte och unna sig nöjet att gå omkring ordentligt mellan de olika ruinhögarna, särskilt om vädret är gott. Vi hade en enastående tur med vädret. Solen strålade från en klar sommarhimmel, och havet var alldeles lugnt så när som på en stilla svalkande fläkt, som var alldeles lagom. Stämningen vid denna högbelägna stad framför havet mot Afrika påminde påtagligt om Påskön med dess ruiner inför den väldiga Stilla Oceanen.

Därifrån for vi upp till Gibellina, ett mycket märkvärdigt och ytterst sicilianskt ställe. Hela staden gick under i en jordbävning 1968. Det var en uråldrig medeltida stad med trånga gränder och sammangyttrade hus ihopträngda på en brant sluttning dessutom, så staden var omöjlig att återuppbygga, då alla hus utom ett, stadens enda moderna cementbyggnad, hade störtat samman. Problemet debatterades under 20 år, medan de överlevande under tiden inhystes i tillfälliga baracker som i flyktingläger. Till slut beslöt man att återuppföra staden men på ett helt annat ställe 28 kilometer därifrån intill autostradan och långt från järnvägen. Resultatet blev en modern artificiell skräckkonstruktion, sterilt kvadratisk och helt utan liv, ungefär som Brasilia och Chandigarh och Mussolinis Latina. Det går inte att bygga helt nya städer så att de blir mänskliga. De måste få växa fram på ett naturligt sätt under århundraden. Om de inte har en lång och naturlig tillväxthistoria kan de inte bli annat än omänskliga skräckkonstruktioner av den mest avskräckande artificiella sterilitet.

Men vad skulle man då göra med alla ruinerna av det gamla Gibellina, som bara låg där och skrek i himmelens sky om sin förskräckliga olycka, som en pinsamt levande spökstad. Man beslöt att begrava den levande. 1989 begravdes hela staden under ett lager av vit cement, som dock lämnade plats för de ursprungliga gränderna - endast kvarteren täcktes av den vita cementen. Man har alltså begravt ett helt stadsområde under steril vit cement, när man borde ha låtit naturen återta staden, för runt omkring finns det bara fri natur och odlingar. Cementeringen är som ett förfärligt öppet sår i hela naturen, medan det utanför detta område återstår ett och annat hus och ruinrester som ändå fortfarande skvallrar om katastrofen. Intill detta område har man konstruerat en teater, som årligen ger berömliga föreställningar, Orestiader. Utom grekiska dramer spelas moderna författares versioner av de grekiska dramerna och även andra klassiker som exempelvis Schillers "Bruden av Messina". Denna teatertradition är det enda positiva man har kommit fram till i de krampaktiga försöken att åtgärda de osaliga spökena efter Gibellinakatastrofen, som spökar och härjar hänsynslöst och osaligt där än idag, särskilt i månsken.

Det hela var dock en fullkomligt underbar dag. Det var som årets mest idealiska sommardag. Den varma solen fick allting att smälta, inga hysteriska turistflockar störde stämningen vid de dödas boningar med sina banala plastpåsar och plastflaskor, och hela Sicilien tycktes slumra och vila i välgörande siesta. När vi återvände hem längs kusten via Castellammare, det underbaraste landskapet i hela Sicilien, gick solen sakta värmande ner i den mest gyllene tänkbara glöd, som om den avsiktligt ville förgylla hela Sicilien, som inte kunde bli bättre. Det var bara att hålla andan och njuta och koncentrera sig på att inhämta all denna universella skönhet, memorera den och konservera den för evigt.

del 14.

Om denna dags historiska utflykt söderut till Selinunte bland ruiner och grekiska tempel var den mest fullkomliga tänkbara, så överträffades den likväl av lördagens utflykt ut i naturen just ut till Castellammares mest avlägsna och utsökta smultronställen. Vi for ut mot "Zigenarnas udde" mot nordväst, ett naturskyddsområde utan vägar, där vi stannade vid den yttersta byn Scopello med dess magiska platser och hisnande vackra stränder. Solen stekte som i Afrika, men en stark stormvind från söder fläktade så skönt, att man kunde vara i solen hela dagen. Det var rena nordiska högsommardagen, och vattnet var i drägligaste tänkbara badtemperatur. Tyvärr hade man inte den erforderliga alternativa kostymen till Adamskostym med sig, och palermitanerna badar inte topless.

Kanske jag i all korthet här borde belysa Palermos historia. Den skiljer sig nämligen från hela Siciliens genom att staden aldrig var grekisk. Den grundades av fenikierna under 700-talet före Kristus, övertogs av Kartago 480 f.Kr. (medan grekerna frigjorde sig från perserna) och blev romersk i andra puniska kriget år 254 f.Kr. Nästa erövrare var vandalerna och sedan östgoterna under Odovakar år 491, men hör och häpna: även Teoderik erövrade Palermo 40 år senare för att avlösas av Belisarius av Östrom (under Justinianus den store) varefter Palermo förblev bysantinskt tills araberna erövrade staden 831. Först därmed inleddes stadens storhetstid. Araberna utvecklade staden till en av Medelhavets viktigaste och största handelshamnar, den blev Siciliens huvudstad 948 och tävlade i storhet och skönhet med Kairo och Cordoba. Den hade 300,000 invånare och var en smältdegel för alla Medelhavets olika folk. Då kom normannerna och erövrade Sicilien och Palermo år 1072, varefter staden blev kungariket Siciliens huvudstad med ståtliga kungar som Roger II och slutligen en av medeltidens och världshistoriens största härskare, Fredrik II, kung av Sicilien och tysk-romersk kejsare och den enda korsriddaren någonsin som lyckades erövra Jerusalem utan någon blodspillan. Han var något av en universaldiplomat, som förstod både kristna och judar och muslimer och alla Medelhavets olika mentaliteter på ett sätt som gjorde att han kunde förena dem fredligt; men hans vidsyn och tolerans kunde inte påvarna förstå, som exkommunicerade honom från kyrkan. I det skedet kan man säga att både renässansen, reformationen och inkvisitionen började. Han dog år 1250, femton år före Dantes födelse, som fick uppleva de uppslitande politiska följderna av den förbittrade eviga konflikten mellan den kyrkliga och den världsliga makten. Med Fredrik II:s död avslutades Palermos storhetstid, men den har alltid förblivit Siciliens huvudstad och dess mest exotiska medelpunkt.

Den underbara naturexkursionsdagen med uppehåll i Castellammare, Scopello, Riserva dello Zingaro, Sferracavallo och Isola delle Femmine avslutades med en fest hemma hos mina värdar med vänner i utomordentligt god stämning. Men så fort det blev tal om politik kom vännernas barn emellan och avvärjde uppmärksamheten till mera väsentliga mänskliga angelägenheter - även detta var kanske typiskt för Palermo och för Sicilien. Våldet pågår, maffiakriget fortsätter, politikerna göder korruptionen, men barnen förblir ändå alltid viktigare.

En av festdeltagarna hade haft sin barndom just i Gibellina, den jordbävningsförstörda staden ( - se förra numret). Hon menade även att incementeringen av hela staden var ett katastrofalt misstag - det var en begravning av en levande. I ruinerna och bråten fanns ändå någonting levande kvar - alla minnena, framför allt. Incementeringen av alltsammans var en mumifiering av en levande.

Den sista dagen i Palermo for vi upp till Monreale och sedan ner till katedralen - alla gravarna fanns kvar, Wilhelm den Gode och Wilhelm den Dålige i Monreale, och de sex kungliga gravarna i katedralen med Roger II och Fredrik II i främsta rummet. Till vår tillfredsställelse hade båda gravarna färska blommor som vanligt, Roger II en hel stor krans, och Fredrik II två uppsättningar röda rosor. De var mera levande än någonsin med sina minnen och sin markering av en storhetstid utan motstycke i Siciliens historia - som en inledning till hela Europas.

Under dessa tre dagar i Palermo hade vädret varit fullkomligt makalöst med sydliga vindar och 26 grader i skuggan. Det var en sällsam kontrast mot de strax innan förekommande snöstormarna i Grekland - från mördande vinter direkt till afrikansk högsommar.

Nino är nu pensionerad vid 64 år efter 38_ års tjänst i en och samma bank och kunde därför helt ägna sig åt att visa mig Sicilien. Sin frihet ägnar han med förkärlek åt resor och har besökt både Australien och Argentina under avsevärda perioder. Australien upplevde han som närmast ett ideal - ett välordnat samhälle helt utan inre konflikter med oändliga expansionsmöjligheter. Argentina gav honom mera blandade känslor - ett rikt land som hade resignerat genom sina egna politiska tragedier och misstag genom alltför många och långa diktaturer, där folk sålt sin själ för att rädda sitt lands havererade ekonomi genom att (liksom Turkiet) binda nationalvalutan till dollarn ned den följden, att medborgarna inte längre hade råd med sin egen kultur. Han bedömde detta som den värsta träldomsfälla ett land kan gå i - och de flesta länder i EU håller på att göra det för den europeiska monetära unionens sak, som ingen vet vad den innebär men som alla hoppas att skall vara någonting bättre än vad de redan har.

del 15.

Resan till Rom gick lugnt utan missöden. Missödena började i Rom.

Man vet ju aldrig hur det förhåller sig med strejker i Italien, när de plötsligt bryter ut och hur länge de sedan håller på. Vad som helst kan hända, och i regel händer vad som helst.

När jag skulle ta bussen ut till Kerstin stod tre 105-or prydligt parkerade på busstationen men ingen vid 105-ans perrong, där i stället hundratals människor stod och väntade. Till slut kom det ytterligare en 105-a till busstationen, och alla perrongens trängda hav av människor tycktes andas ut av äntlig lättnad. Men denna buss stannade på övligt avstånd, släppte ut skaror av folk för att till slut uppenbara chauffören, som även han kom ut - och försvann. Sedan hände det ingenting mer.

Så höll det på medan perrongens människomassor ständigt förmerade sig i brydsam acceleration. Så kom äntligen bussen, som tog hand om oss.

Utanför Rom i Casilina måste man byta buss för att komma ut till Borghesiana där Kerstin bor. Jag hade gjort denna bussresa ett antal gånger men var varje gång lika osäker på var man skulle stiga av. Så även nu. En gång förr hade det hänt att bussen inte svängt av från huvudvägen upp till höger till Borghesiana. Så även nu. Förra gången hade jag hängt med till ändhållplatsen och sedan tagit bussen tillbaka igen. Nu föredrog jag att hoppa av direkt vid följande hållplats.

Där denna var kände jag dock inte alls igen mig. Det gällde att leta sig fram till Kerstins hus per instinkt. Till en början verkade jag lyckas, då jag kände igen omgivningarna som de rätta, men när jag kom allt närmare Colonna och Palestrina, Frascati och Tusculo (Ciceros Tusculanum) med Marcus Porcius Catos egen vingård plötsligt på en skylt började jag med skäl ana oråd. Ingen människa syntes där på mils avstånd, och jag befann mig långt bortom all bebyggelse mitt ute på landet bland obemannade vingårdar.

Till slut såg jag äntligen en människa. Det var en albanes, men han talade italienska. Inom kort kom det fram en människa till, en äldre herre av bufflig slaktartyp, som argt kommenderade mig att gå in i deras bil med allt mitt bagage. Man kunde inte sticka upp mot honom. Jag var i princip kidnappad. Ingen av dem kände till Kerstin eller hennes långa gata. Ändå visste jag att jag var i närheten.

Den äldre bufflige slaktartypen med ordentlig pastamage utfrågade mig argt: "Hur kommer det sig att du inte vet om hon bor i Borghesiana eller i Finocchio? Hur kommer det sig att du inte hittar dit om du varit där så många gånger förut?" Det var snarare en utskällning än en utfrågning. Under tiden körde bilen i rasande fart upp mot bergen till helt nya geografiska världar medan Rom och alla dess omgivningar försvann långt där nere.

Väl uppe i Colonna ringde han mitt telefonnummer till Kerstin. När han sedan kom surmulen tillbaka till bilen, där jag satt inspärrad, sade han, att hon bodde granne med honom nere där vi varit. Hennes gata hade bara ett annat namn bland bönderna än vad den hade officiellt. Vi körde exakt samma väg tillbaka, och han körde mig ända fram till Kerstins tröskel, då han själv ville träffa denna märkliga kvinna, som i 34 år bott granne med honom utan att han hade träffat henne.

Kerstin var på bättringsvägen efter en förödande resa hem till Sverige i mars med minusgrader varje dag ner till -13 och snöstorm. Dödssjuk med nära 40 graders feber hade hon ändå tvingat sig till att resa tillbaka till Rom på utsatt tid, då hon inte heller hade något annat val. Hon var nu på bättringsvägen, medan jag måste konstatera att hon var i betydligt bättre form än för ett år sedan.

Som vanligt diskuterade vi mycket teosofi och buddhism och kureringsmetoder. Hon visste naturligtvis allt om Essiac, den nya mirakelmedicinen mot cancer och Aids, som ursprungligen är ett gammalt indianskt recept. En kanadensiska i Toronto, René Caisse, upptäckte metoden, använde den framgångsrikt på sig själv och lanserade den men mötte svårigheter och motstånd (på 20-talet) då hon inte ville ta betalt för den.

Detta är hemligheten bakom många effektiva naturkurers svåra väg in till mottaglighet hos allmänheten: de motarbetas av det medicinska etablissemanget då de effektiva medlen (ofta om inte vanligen helt utan bieffekter) är för billiga. Apoteken, läkarna och läkemedelsföretagen kan inte tjäna pengar på dem då de kostar så litet. Därför motarbetas konsekvent dessa hotfulla konkurrenter med sina rena naturrecept som utgör en så dödlig fara mot hela det så giftiga medicinska etablissemanget med alla dess destruktiva men ack så lönsamma bieffekter.

Jag introducerade mina nya författare Cyril Scott och Henry T. Laurency för Kerstin, som inte kände till dem, medan jag tacksamt försåg mig av hennes bibliotek och böcker av Dalai Lama och alla teosoferna. Hon är den första att medge att teosoferna ställde till det för sig genom härskarlater och löjliga schismer, men naturligtvis finns det åtskilliga korn av sanning även i teosofin som i allting annat.

del 16.

Dalai Lama talar i regel inte om gott och ont utan om gott och dåligt. Detta är typiskt för det tibetanska förnuftet: att bedöma något som ont är subjektivt, medan att se det vi kallar ont mera objektivt och särskilja det som någonting dåligt egentligen är betydligt närmare den sakliga sanningen. Han anför också Buddhas gyllene rättesnöre i bedömandet av all religion och filosofi: "Ni skall inte tro på min undervisning på grund av respekt för mig, utan ni skall undersöka den på samma sätt som en guldsmed undersöker guld genom att skrapa, skära och smälta det." Endast det som tål total sönderdelning och analys är hållbart nog. Buddha vägrar att vara en auktoritet medan endast läran betyder något, om den tål ständig granskning och prövning.

Det enda direkt dåliga i världen anser Dalai Lama att är människans våld och split och tanklöshet, medan den största faran är all kärnvapenarsenal, som omedelbart borde nedmonteras till sista stridspets; samt naturligtvis den ack så kortsiktiga miljöförstörelsen, som bara är en manifestation av människans självdestruktiva girighet.

Hos Kerstin hade jag även möjlighet att fördjupa mina relationer med de stora kvinnliga andarna bakom teosofin, främst Madame Blavatsky, Alice Bailey och Helena Roerich. Blavatsky och Annie Besant var jag ganska väl förtrogen med tidigare, medan både Alice Bailey och Helena Roerich blev tämligen nya och givande bekantskaper. Alice Bailey (egentligen Alice Ann La Trobe-Baleman, senare gift Evans, därefter gift Bailey, 1880-1949) var liksom Annie Besant engelska, född i Manchester, men något mer sympatisk än den stridbara, anarkistiska och auktoritära Annie Besant, som försökte omvandla teosofin till något av en dogmatisk diktatur. Alice Bailey levde huvudsakligen som filantrop, hjälpte brittiska soldater i Indien, arbetade för YWCA (liksom hennes förste man arbetade för YMCA, den engelska motsvarigheten till KFUM,) och kunde rentav arbeta som sardinburksinläggningsgumma på en konservfabrik för att försörja sina barn medan hennes man bara misshandlade henne. Hennes liv blev en enda lång Golgatavandring ända fram till hennes 35-e levnadsår, fastän hon i likhet med alla de andra stora teosofiska ledarinnorna kom från toppskiktet inom 1800-talets högborgerliga samhälle. Till skillnad från de andra tre har Alice Bailey humor, hennes språk är det litterärt lättillgängligaste, ledigaste och mest angenäma av de fyras, och helheten av hennes livsverk ger ett entydigt angenämt intryck. Hon vågar till och med vara kritisk mot teosoferna och tar avstånd från alla spekulationer i tidigare liv - "visserligen har själen kapacitet att återerinra sig alla dess tidigare liv, men vad kan sådana erinringar leda till annat än en återvändsgränd av självupptagenhet? Avslutade liv i det förgångna är avslutade lektioner, som man lärt sig nog av. Det är bara av livet i nuet man kan lära sig något nytt."

Om Alice Bailey är den sundaste av de fyra, så är Helena Roerich (egentligen Jelena Ivanovna Tjopotjnikova, 1879-1955) den ödmjukaste och den konstnärligt och filosofiskt mest förfinade. I motsats till sina tre föregångare var hennes liv relativt lugnt och ordningsfullt, hon var bara gift en gång med konstnären Nikolaj Roerich, och hennes livs enda dramatik är egentligen hennes vidsträckta resor i Asien till Tibet, Mongoliet, Turkestan, Indien och andra sådana länder. Hon skriver aldrig sina böcker i sitt eget namn utan utger dem konsekvent anonymt. Hon översätter Blavatsky och de andra teosoferna till ryska, och därmed är egentligen hela teosofin en från början rysk-engelsk skapelse.

Helena Roerich är den mest utpräglade mystikern av de fyra. Hon varken spekulerar eller predikar, som Blavatsky och Besant, eller propagerar och systematiserar som Bailey. Hon bara filosoferar och det i en stilla ödmjukhet och from betraktelse av livets andliga sidor, som om hon gick omkring i en vacker arabisk trädgård och bara konstaterade och påtalade alla dess skönhetsvärden. Hennes kanske viktigaste skrifter har också den titeln: "Blad ur Morias trädgård". Moria är då hennes andliga lärare.

Så hur sund vår vän doktor Sandy än är i sin kritik av teosoferna, som många delar, så känner han till dem tämligen ytligt och har de likväl oförnekliga värden som författare, filosofer och karaktärer som måste utgöra angenäma bekantskaper för envar som vill förstå dem, hur mycket man än samtidigt kan störas av deras mycket kvinnliga flummighet.

När jag träffade Pier Giulio i Genua framlade jag genast för honom fenomenet Essiac. Han är en mångerfaren läkare och professor, har arbetat sedan han var 18 år i sjukhus 70 timmar i veckan, är nu pensionerad men fortsätter att ha patienter ändå. Han var inte helt avvisande till Essiac, och han var precis lika rigoröst försiktig som Kerstin: med sådana mirakulösa naturpreparat är det ytterst viktigt att se upp med förfalskningar. Hans avgörande utlåtande var dock, att användbarheten och effektiviteten med ett sådant medel som Essiac bara kunde utprovas genom en viss dubbel testmetod, som innebär, att varken patienten eller läkaren har någon aning om vad som utprovas. Endast så kan alla placeboeffekter, partiska attityder och personliga engagemang bortfiltreras från den strikt vetenskapliga undersökningen.

Hans moder, min gamla väninna Beatrice Fersen, tog emot mig som vanligt med öppna armar som om hon var 30-40 år yngre - hon har i år fyllt 90. Hon har nu kommit ut med fyra böcker, en självbiografi, en deckare, en novellsamling och en barnbok och är lika outtröttligt positiv och levnadsglad som alltid med kristallklart minne och hjärna, fastän hon nu är mitt inne i en ny svår kris. För trettio år sedan förlorade hon sitt ena öga genom en infektion i näthinnan, och efter en framgångsrik starroperation på det andra för två år sedan, som återgav henne full syn på detta öga, har nu även detta friska öga drabbats av en näthinneinfektion, som gjort att hon redan förlorat 60% av sin återstående syn. Risken är att hon snart är helt blind. Hur skall det sedan gå med hennes författarskap, läslust och livsglädje?

del 17.

På onsdagen fick jag äntligen kontakt med Torino - den unga sångerskan jag skall träffa där är för tillfället i Perugia men kommer hem torsdag kväll, så jag beger mig till Torino på Långfredagen för att samma kväll äntligen få träffa familjen i Verona igen.

På Skärtorsdagen tog mig Pier Giulio med i staden till släktingar och upp i bergen till deras sommarställe i Paglia 900 meter över havet, varifrån man i klar sikt kan se både Alperna och Korsika. Snön låg ännu kvar där uppe fläckvis, och våren var mycket försenad. Likväl var det underbart att andas den renaste friskaste alpluft där uppe, där omgivningarna var lika långt borta från civilisationen som någon hytta i Norge eller något torp i den svenska vildmarken.

Vi hade sedan lunch alla fyra (Pier Giulio, Beatrice, jag och Graziella, Pier Giulios fru,) i deras hem. Graziella har som bäst en egen konstutställning. Hon målar impressionistiskt och figurativt, och hon blev mycket glad åt mitt omdöme att det var mycket i hennes tavlor som påminde om Cézanne och Manet. Själv tyckte hon att jag både till utseendet och som personlighet hade något mycket prerafaelitiskt över mig, vilket jag upptog som en mycket smickrande komplimang. Hon gav mig i present en vietnamesisk sovsäck, en underbar sak helt i vitt silke, som är som ett påslakan med dyna och allt. Det är den idealiska sovsäcken för tropiska länder. Efter lunchen kunde jag underhålla dem alla med att visa mina diabilder från resan till Kailas - och plötsligt fann jag det omöjligt att göra mig förstådd på italienska i beskrivandet av denna avlägsna annorlunda värld med bönepålar, vindhästar, parikrama, kora, Wesak, tantra, karma och hela denna behövliga terminologi, som är så fjärran från Medelhavets varma italienska värld med pasta och maffia och hela den katolska påskkarusellen i full rullning, som någonting kan komma.

Om min värdinna i Genua, "la vedova di Genova", min nära vän trots åldersskillnaden på 43_ år, borde det skrivas en hel roman. Hennes minne är kristallklart, och hon minns hela det första världskriget. Att få bo i hennes hus är genom hennes kultur och hennes stil det samma som att få bo i hjärtat av Florens. Hon kommer av den högsta tänkbara aristokrati, hennes kusin är president för "la Crusca", Italiens motsvarighet till Svenska Akademin men 200 år äldre, och en del av hennes höga börd kommer från Sverige, då hon är barnbarns barnbarns barn till Axel von Fersen d.y:s äldre syster, som dog i Pisa 1792. Man kan faktiskt spåra en del drag av den beryktade Fersenska skönheten hos Beatrice, och hon är vid 90 år fortfarande en skönhet. Italiens främsta skulptör i detta sekel, Francesco Messina, har skulpterat henne vid unga år, hennes byst står på hennes Pleyelflygel från 1850-talet, som fortfarande är helt spelbar och stämbar, (samma instrument som Chopin och Liszt trakterade,) och är värd 200-300 miljoner lire. Genom sitt sprittande goda humör, som aldrig svikit henne i någon av hennes många tragedier, (hennes första man dog av en tumör när hon var 22 med nyfödd son, hennes andre man höll på att bli mördad av både fascisterna och fascisternas motståndare, då han var fascist från början som vände sig mot Mussolini när denne gick för långt från och med 1933, och hon räddade efter andra världskriget faktiskt hans liv,) har hon lyckligtvis alltid varit häpnadsväckande framgångsrik i affärer.

Långfredagen följde med drypande regnväder. Det gällde att ta sig till Torino, där jag skulle mötas vid järnvägsstationen av en människa som jag trodde var Alenas kavaljer. Alena var Dianas dotter, som jag medförde diverse presenter till från Diana i Bulgarien, som jag släpat omkring i bagaget över hela Turkiet, Grekland och Italien. Torino uppnåddes i det mest nordvästliga Italien, fjärran från både Genua och Verona och hela Italien, men ingen infann sig på stationen och allra minst Alena.

Det var bara att vänta och hoppas. Jag gick omkring lite grand med mina tunga bagage, men inget bekant ansikte fanns att se någonstans. Hundratals människor mötte upp med rullvagnar andra passagerare från andra tåg, denna långfredag var hela Italiens värsta resdag under året, men jag ensam möttes inte av någon. Och tiden gick.

Efter en trekvart började jag undra vad jag skulle ta mig till. Skulle jag uppsöka Alenas bostad på egen hand i det hällregnande Torino, eller skulle jag glömma alltsammans och ta första bästa tåg vidare? Jag var inklinerad åt det första alternativet, när en ung pojkaktig dam infann sig och frågade mig om jag var jag. Jag kunde endast svara jakande. Det var Alenas väninna.

Hennes röst var mycket mörk och djup, ty hon var skådespelerska, och därför hade jag i telefonen trott att hon var en man. Alena hade inte själv kunnat möta mig, för hon hade denna morgon viktiga sångprov. Tillsammans med denna dramatiskt mörkröstade väninna, en mycket pojkaktig flicka med kort hår, begav vi oss iväg till Alenas bostad. Mina släktingar i Verona fick vänta.

Bostaden var en mycket enkel tvårummare med kök. Anna, Alenas väninna, bestod mig med en mycket enkel lunch bestående av bröd och ost och tonfisk. Båda flickorna hade inte mycket mer i sina rum än en obäddad säng och ett skrivbord. Båda var i tjugoårsåldern, och jag mindes min egen tjugoårsålder med en enrumslägenhet utan värme med inte mycket mer än en säng och ett skrivbord.

Det visade sig att Anna som bäst höll på med att läsa Selma Lagerlöf. Detta medförde ett omfattande och givande samtal oss emellan om nordisk litteratur. Hon hade även läst Nils Holgersson, och jag kunde rekommendera Körkarlen, Osynliga länkar, Kejsaren av Portugallien, Jerusalem, Löwenskiöldska ringen och Bannlyst åt henne, som alla var översatta till italienska. Jag kunde inte finna någon bok av Selma Lagerlöf som inte var översatt till italienska.

Hennes favorit var emellertid Henrik Ibsen, medan hon hade blandade känslor inför Strindberg och särskilt inför hans mer abstrakta pjäser, en tveksamhet inför hans neurotiska överspändhet och självbesatthet som jag helt delade med henne. Däremot kunde jag varmt rekommendera åt henne alla de stora isländska sagorna, främst Njals saga, Gunnlaug Ormstunga och Grette Asmundsson, om de fanns översatta till italienska, vilket ingen av oss visste.

Alena skulle ha kommit hem från sitt sångprov klockan ett. Klockan blev halv två, och jag måste börja tänka på mina väntande släktingar i Verona. Anna gick ut på balkongen för att spana efter Alena, men ingen Alena syntes. Det var bara för oss att ge upp och återvända till stationen.

Precis när vi kom ut på gatan kom Alena emot oss. Jag hade inte sett henne på fyra år. Hon var lika strålande fortfarande och lika ung och oförändrad så när som på en tydlig mognad. Hennes stora burriga hår var nu kortklippt, och hennes drag hade accentuerats. Hon var en strålande skönhet.

Hon blev överlycklig över att få se mig. Hon hade hoppats att jag skulle stanna i åtminstone tre dagar, och långfredagskvällen skulle hon med sitt sällskap ge en konsert med Orlando di Lassos sista stora religiösa verk. Hon blev gränslöst besviken när jag inte kunde stanna. Anna återvände in medan Alena följde mig till stationen i stället.

Vi kom precis fem minuter för sent. Tåget hade precis gått. Vår väntan med Anna på Alena hade försenat oss tillräckligt för att jag skulle missa mitt tåg men i stället få träffa Alena. Jag beklagade mig inte.

Vi tog in på tågrestaurangen och intog var sin kopp te medan vi bara pratade musik, musik och åter musik. Hon har nu studerat och arbetat med bara musik i Torino i fyra år, och visserligen har hon utvecklats med sin röst, men hon har slutat spela harpa. Jag frågade henne varför. Skälet var helt och hållet mänskligt. I Sofia hade hon haft en underbar lärarinna som varit som en andra mor för henne, men i Torino hade hon blivit bittert besviken på sin harpolärarinna, som bara kritiserat henne. Hon hade då valt att lägga ner harpan och i stället satsa allt på sången. Hon hade specialiserat sig på de gamla mästarna som Lasso, Monteverdi, Gesualdo, Lotti, Gabrieli och även börjat sjunga Mozart medan hon älskade Schumann och Brahms men fann Schubert ohyggligt svår. Vi diskuterade även filmen "Shine" och Rachmaninov, medan mitt ena tåg efter det andra avgick och jag var fullt medveten om det.

Denna stund i ett regnigt järnvägskafé i Torino var en av de angenämaste på hela resan. Här hade jag en ung vacker dam framför mig vars hela liv bara var musik, och vi kunde prata om musik i all oändlighet. Hon hade hela karriären framför sig, medan jag redan var så nere i utförsbacken att jag inte längre kunde utföra något utan glasögon. Vår kontakt gick sju år tillbaka i tiden, jag hade sett henne knoppas som flicka och bjuda farväl till kören och ungdomshemmet i Sofia, och jag hade känt hennes mor i tio år. Och där satt vi nu tillsammans och diskuterade hela musikhistorien utan att kunna tröttna.

Till slut måste jag dock slita mig och äntligen hoppa på tåget. Jag var redan åtskilliga timmar försenad, och det var önskvärt att jag åtminstone nådde Verona innan det blev mörkt.

del 18 och avslutning.

De lombardiska slätterna utgjorde oceaner av vatten. Allt var översvämmat i denna plötsliga regnsäsong helt utan system och förnuft, och regnet bara fortsatte att ösa ner över Brescia, Desenzano och Pescantina. Verona uppnåddes i mörkningen halv 8, och jag hann precis hem till släkten innan det blev för mörkt.

I Verona var allting sig likt, och den vanliga påskfirningen gick av stapeln i högre glans än någonsin: maten var bättre än någonsin liksom humöret, stämningen och glädjen, fastän vädret var en fullkomlig katastrof.

Det var kallare än någonsin, och bergen runtom var snötäckta och fylldes oavbrutet på med snö, ty det regnade hela tiden. I huset uppe i Castagnè fungerade inte värmen, så alla satt och huttrade och frös i sina pälsar medan dock humöret vidmakthölls med någon hjälp av det bästa tänkbara Reciotovin.

Inte ens årets tragedi kunde dämpa familjeglädjen. Marco var död, min kusins före detta fästman. Han hade omkommit på ett underligt sätt. På nyårsafton hade han känt sig en smula krasslig men ändå följt med sina vänner ut för att fira riktigt ordentligt. Han sade aldrig nej till gott sällskap och fester. De festade och drack till ordentligt, och när han kom hem mot morgonkvisten kände han att hela systemet inte fungerade. Han var fullproppad men lyckades varken kräkas eller få ut något den andra vägen. På morgonen påträffades han död i sin säng. Hjärtat hade stannat. Han var 40 år gammal.

Det var en liten människa men en stor skojare. Han och Cristina separerade för något år sedan när han inte längre kunde hålla jämna steg med henne efter hennes framgångsrika operationer. De hade funnit varandra genom hennes hjärntumör, han var en perfekt sjukskötare åt henne, men när hon blev frisk efter operationen kom han i bakvatten. Han fick ett underbart slut, då han i likhet med Alexander Borodin och Errol Flynn faktiskt festade ihjäl sig för att dö i sömnen med ett leende på läpparna. På sätt och vis kan man säga att hans lilla hjärta gav vika för sin egen stora värme.

Vi pratade också mycket om Essiac i Verona, vilket föranledde diskussioner om kirurgi och Giuseppe di Bella, far och son. Fadern är idag 85 år, en noggrant utbildad biolog, kemist och läkare. Genom sina utomordentliga expertkunskaper och ett långt livs erfarenheter inom dessa tre områden lyckades han utveckla en metod att förebygga, stoppa och även kurera cancer. Det är ett parallellfenomen till Essiac: inga bieffekter, små kostnader och en helt naturlig metod. Det viktigaste med hans metod är, att ehuru den inte kan döda eller eliminera cancerceller, så kan den definitivt hindra dem från att sprida sig. Hela läkarkåren i Italien har vänt sig emot honom emedan hans metod fungerar, är billig och är helt utan bieffekter. Hela etablissemanget i Italien känner sig hotat, medan andra läder generöst inbjudit honom och hans son att komma och arbeta under bättre villkor, främst Canada och Argentina.

Utom det kylslagna påskvintervädret drabbades regionen också av diverse jordbävningar. Det ösregnade på påven i Rom när han genomförde sin internationella korsvägsandakt i Colosseum i Rom, i södra Italien körde bilarna av vägen i blixthalka, och endast Ligurien hade solsken, vilket gladde mig mycket, ty det betydde att min värdinna-väninna i Genua kunde fara upp i bergen och fira påsken med sin familj där. I Venedig gick turisterna omkring i pälsar och huttrade - den elfte april.

Med detta blåslagna succéslut är det sedan inte mycket mer att rapportera om resan. Vid Brennerpasset var snömassorna så påträngande, att vattenmassor trängde in i tåget och orsakade lokala översvämningar och allmänna fotbad. I Fulda mitt i natten kom det in en dansk passagerare med madrass i bagaget för att ha det riktigt bekvämt. Det var bara det, att denna madrass måste uppta minst två platser. Dessutom envisades han med att vilja ha fönstret öppet till maximum hela tiden. Han öppnade hela tiden fönstret när han kunde, och de andra passagerarna släckte hela tiden ljuset när de kunde, så det blev varken mycket läst eller sovet under de knappt 15 timmarna till Köpenhamn. Dessutom tog detta hypermoderna och hypereffektiva tåg omvägen via Kolding och Odense, så man fick heller inte någon chans att gå ut och röra på sig eller köpa sprit på någon Puttgardenfärja. Denna ständigt accelererande hypermodernisering av hela Europa är tämligen misslyckad.

Därmed är vi inne på resans största frågeställning: hur lyckat är EU egentligen? Alla de klokaste jag mötte under resan var emot EU och dess monetära union, som i praktiken mer och mer riskerar att innebära att högt avlönade byråkrater utan förankring i verkligheten tar över kontrollen över hela Europa med Tyskland som främsta bas. Det säger ju sig självt med övertydlighet att detta är betänkligt.

(mars-april 1998)

(Sommaren 1998 i åtta rafflande avsnitt;

tillägg : JBW i Ryssland.).)

Resan började planeras redan tidigt under våren. Egentligen hade den planerats redan i åratal - jag hade ju aldrig varit i Ryssland, vilket utgjorde en lucka i min utbildning.

Men i samband med min kollega Nils Sondefors 50-årsdag i april 1998 infann sig den perfekta anledningen och det perfekta tillfället - såg det ut som. Föga anade vi vilka hinder som skulle torna upp sig för ett så enkelt företag.

Nils hade regelbundet turnerat i Ryssland under hela 80-talet, närmare bestämt från 1981 till 1989 och då alltid till dåvarande Leningrad, ibland via Reval och Riga eller via Viborg med buss från Åbo. Hans ryska intresse hade alltid varit framträdande men stimulerades så till den grad av dessa resor att han lärde sig flytande ryska och under 90-talet inledde och underhöll en omfattande korrespondens på ryska med en vän i Degtjarsk utanför Jekaterinburg i Ural. Det är denna samlade korrespondens som sedan bildade en av hörnstenarna i Letnanyförlagets utgivning - det omfattande dokumentära arbetet "Rysk korrespondens" av Nils Sondefors och Sergej Djomin, ett gripande verk med helt autentiska inblickar i de kataklysmatiska omvälvningarna i världens största rike under 90-talet med början i krisernas år 1991.

Nils hade aldrig träffat sin vän Sergej. Ett år hade det verkat möjligt, men ej heller den gången kom Nils iväg på sin resa till Ural. Nu 1998 verkade det gyllene tillfället ha kommit då Nils hustru var villig att släppa iväg Nils ut på en så riskabel resa förutsatt att jag följde med honom.

Planeringen inleddes under vårvintern. Emellertid var det olycksbådande tyst från Uralhållet, och när Sergej omsider avgav ett utlåtande om Nils vilda resplaner var det negativt på grund av omfattande katastrofer inom Sergejs egen familj. Under kort tid måste han genomföra fem begravningar inom sin egen familj medan samtidigt hans hustru låg svårt sjuk och han inte fick ut någon lön för sitt arbete. Samtidigt läste vi i tidningarna om den stora sprängmedelsfabriksolyckan i Jekaterinburg, där en hel förstad gick åt pipan med tusentals döda. Samtidigt inleddes årets nordiska sommar med en anhopning av katastrofoväder och ständigt nya anryckande områden med ihållande regn - denna fras blev en ständigt återkommande nyckelfras för karakterisering av denna miserabla sommar.

På ett ganska tidigt stadium insåg vi således det orealistiska i att satsa på en resa ända till Ural. I maj föreslog jag att vi skulle begränsa vår ryska resa till Sankt Petersburg, och allt eftersom Sergejs personliga familjeolyckor fortsatte att torna upp sig föreföll denna begränsning alltmera lämplig:

"Hej, Nils! Brevet från Sergej har föranlett många funderingar från min sida och har slutligen mynnat ut i ett konkret förslag, som lyder sålunda:

Sergej måste ha det mycket svårt med alla dessa begravningar och kriser i familjen, och detta känner jag att vi måste ta hänsyn till.

Vad säger du om detta förslag: att vi i år bara gör en liten rysk introduktionsresa till Sankt Petersburg på några dagar, och tar den stora ryska Uralresan nästa sommar i stället? Vad tror du Sergej skulle säga om detta?

Jag har ju själv aldrig varit i Ryssland tidigare och ser med spänning fram emot detta projekt men tänker samtidigt, att det kan vara klokt att ta det försiktigt.

En kuriös detalj, som du kan avfärda som nonsens om du vill: många tycker att jag är rysk och har något ryskt över mig, och mycket tyder på att jag kan ha haft ett tidigare liv i Ryssland före 1917. Att komma till dagens Ryssland med alla dess förändringar sedan 1917 kan kanske bli något av en chock, om jag sveper hela glaset på en gång. Kanske det är säkrast att smaka på glaset först och börja med en klunk i Sankt Petersburg.

Om du inte tycker om mitt förslag skall vi naturligtvis satsa helhjärtat på hela resan nu i sommar. Många hälsningar, din kollega och entusiastiske medresenär," etc.

En annan intressent i resan var Eino Hanski, som Nils redan på ett tidigt stadium erbjudit att följa med. Men Eino satt mitt uppe i nya krävande skulpturprojekt och ville inte återvända till Sankt Petersburg, sin egentliga hemstad, som han inte besökt på 6 år, tomhänt. Skulle han fara tillbaka till Sankt Petersburg ville han ha rikligt med pengar med sig att kunna hjälpa sina vänner med. För att kunna bjuda på det önskade överflödet behövde han en avgörande skulpturbeställning, som han ännu inte hade fått.

Under juli månad klarnade Nils och min resa alltmera i konturerna. Vi skulle åka buss till Stockholm, fortsätta med färja till Åbo för att sedan fortsätta med buss hela vägen fram till Sankt Petersburg - en resa på två dagar och en natt på färjan. I Petersburg skulle vi sedan få fyra hela dagar på oss att göra staden, varefter en likadan hemresa skulle genomföras - en sammanlagd resa på 8 dagar.

Veckan före avresan fick vi emellertid besked om att hela resan måste läggas om. I stället för en svensk buss skulle vi få åtfölja en dansk med dansk reseledare, som då skulle ragga upp oss på vägen i Göteborg. På grund av denna omorganisation i sista ögonblick måste vi även skicka nya passfoton och visumansökningar. Allt måste göras om från början.

En dag före avresan visste vi ännu inte var vi skulle hämtas upp av vem, och det visste inte vår resebyrå Europabuss heller. Den eftermiddagen fick vi äntligen veta det - lördag klockan 12.10 skulle vi hämtas av en gulgrön dansk buss som hette Thinggaard vid Stena Danmark-terminalen. När denna buss punktligt infann sig visade den sig i själva verket heta Frank Hansen - men det var ändå rätt buss.

Sålunda kom vi i alla fall iväg. Tusen andra hinder för resan hade även hopat sig under den sista veckan - mina plikter krävde egentligen att jag avstod från den, egentligen var den för dyr för att jag skulle kunna ha råd med den, om jag genomförde den skulle jag kanske inte mer kunna ta ledigt i Finland i sommar, etc. Men iväg kom vi.

del 2.

Bussresan gick smärtfritt så långt som till Jönköping. Där måste vi byta buss och flytta om bagage till en annan dansk buss som kom från Malmö. Därmed var det slut med bekvämligheten, ty denna nya röd-gula buss var fullproppad, och där gällde mer eller mindre armbågens lag.

Vår reseledare var naturligtvis dansk och talade följaktligen flytande danska. Problemet var bara det, att hans danska var till och med mindre artikulerad än vad danska i allmänhet är, varför det var näst intill fullkomligt omöjligt att förstå något av vad han sade i den öronbedövande mikrofonen. Till detta kom att han var svag för att hålla timslånga föredrag. Han var den typen, som tycker om att utbreda sig i det oändliga över ingenting alls och som använder så många ord som möjligt för att säga så litet som möjligt. Resultatet blev att all min läsning under bussresan fullkomligt ruinerades då han ideligen skulle komma med nya viktiga intetsägande improvisationer i högtalarna med sin ständiga heta potatis i munnen, och så fort han vart tyst var det Nils som ville tala om någonting ännu viktigare för mig. Den danske obegriplige reseledaren och Nils formligen tävlade om att låta mig få läsa så litet som möjligt.

Vi kom dock i tid till färjan från Värtahamnen till Åbo klockan 9 efter åtta timmar i buss under danskens och Nils ideliga munväder, varefter alla var vrålhungriga. Nils och jag tog ett fullt smörgåsbord, men maten var inte bra. Vad som var fel med den blev vi inte kloka på, men både jag fick kväljningar under middagens gång och Nils efteråt. Han till och med kräktes en aning. Vinet ingick inte i priset, och jag misstänkte därför vinet, som hade en alltför tydlig bismak. Det var australiensiskt rödvin och kostade 140 kronor för en liter.

Det var underbart att rulla ut igen i Åbo efter en frånvaro på 19 år. Den gamla huvudstaden var sig lik och badade i generösaste och vänligaste solsken. Vi rullade upp förbi Slottet längs hela Slottsgatan förbi Domkyrkan och styrde sedan rakt österut. Det var 16 mil till Helsingfors, som vi inte såg röken av, då vi följde autostradan norr om Finlands metropol och även passerade långt norr om Borgå och Lovisa. Den första stad vi såg efter Åbo var faktiskt Fredrikshamn, som vi bara rullade igenom för att fortsätta rätt ut i Ingenmansland.

Autostradan hade upphört för länge sedan, och vildmarken blev påtaglig då de mänskliga boningarna blev allt färre och fattigare. Slutligen tog vägen slut efter Vaalimaa då man ställdes inför den ryska gränsen.

Där tillråddes man att hamstra inför försvinnandet in i Ryssland. Där fanns en väldig tax-free-butik med kafé och allt, så man kunde verkligen ladda upp. "Tax free" heter på ryska TAKC R, vilket för många av de danska turisterna var det första ryska ord de fick lära sig i livet. Av ren entusiasm över att åter komma in i Ryssland spillde Nils ut sitt öl över mina fötter och sandaler, så att jag fick sitta klafsande i öl resten av resan med Nils uppladdande även med reseledarens frikostigt erbjudna "Gammeldansk" och andra medhavda drycker, vilka spilldes frikostigt ut även de då och då med jämna mellanrum i lämpliga pauser mellan reseledarens ständigt återkommande vidlyftiga nonsensföredrag i högtalarna på renaste danska men med den obotliga heta potatisen i munnen, som han aldrig blev av med hur mycket han än höll låda. Emellertid passerades ryska gränsen smärtfritt utan reprimander och lögndetektorer, och Nils kunde äntligen börja prata ryska på allvar.

För honom var det som att komma hem. Fyra gånger hade han tidigare varit i Leningrad 1981, 82, 83 och 89, och nu fick han för första gången besöka Sankt Petersburg. Det var en oerhörd upplevelse för honom efter nio års skilsmässa från staden, som var lika mycket en hemstad för honom som Göteborg.

Reseledaren maximerade nu sina föredrag till konsekvent non-stop och drog hela den ryska historien inklusive alla turerna omkring Gorbatjov och Jeltsin. Det hade varit mycket intressant om han kunnat göra sig det minsta begriplig och om man inte redan visste allt förut. Nils var esomoftast av avvikande mening från reseledaren och spädde på med öl och vodka och Gammeldansk och började hålla egna föredrag i konkurrens med danskens, så att denne måste komma baköver och be Nils att inte prata så mycket.

Vi rullade igenom Viborg, som ryssarna helt hade låtit förfalla under 40 år som en för dem helt ointressant avlägsen provinsstad som de erövrat och behållit på Stalins order. Först nu hade de börjat sköta om den igen och inlett en långsam restaurering till vad staden en gång hade varit som Finlands andra stad fram till 1939. Den har ett underbart vackert läge mitt i viken med Viborgs Slott från medeltiden som en klenod i klass med Olofsborgs Slott vid Saimen, som ju numera är känd som Finlands mest namnkunniga operascen.

Ett välkommet avbrott i den monotona bussresan erbjöds sedan vid en allmän kaffepaus vid en rysk camping mitt på Karelska Näset. På denna ryska camping fanns inte ett bord, inte en bänk och inte en papperskorg. Hela vägen från ryska gränsen hade tontals av skräp, plastpåsar, mjölkpaket och annat avfall slängts precis hur som helst överallt. Ingenting var mera uppenbart så fort man kom in i Ryssland, än att Ryssland saknade ett Miljöparti.

Vid denna camping dök en rysk personbil upp som öppnade bakluckan och baren. Till salu var alla tänkbara sorter av suspekt konjak, champagne, likörer och så kallade viner. Det mest iögonfallande vinet hette "Chocolate Casannova Italiana" och var alltså ett chokladvin som hette Casannova med två N. Försäljaren försäkrade mig att vinet verkligen kom från Italien. Jag försökte inte närmare övertyga honom om att "chokladvin" måste om något vara en speciell rysk uppfinning.

Nils fick fylla på sitt konjaksförråd och fick till och med provsmaka den konjak han köpte. Han fann den för söt varför han fick en annan flaska, som när han drack den inne i bussen visade sig om möjligt vara ännu sötare. Man kunde nästan misstänka den för att vara näst intill chokladkonjak men hade dessutom bismaker av glukol och ammoniak. Jag föreslog för Nils att använda den till avloppsrengöring vid något lämpligt tillfälle. Just sådant kunde kanske till exempel behövas till vår kommande hotellklosett.

Medan Nils höll i gång med sin fyndade konjak och gjorde sig allt populärare bland danskarna som den glada dräng han var, höll reseledaren på med sina filibusterföredrag ständigt utan att ta ut potatisen ur munnen. Utom jag och Nils fanns det fyra andra svenskar och fyra mexikanare som inte förstod ett ord av allt han sade. I denna karnevalsstämning nådde vi Systerbäck, den gamla finländska gränsstaden mot Ryssland. Landet hade känts som Finland hela vägen eller rättare sagt som ockuperat land av ryssarna.

Men efter Systerbäck blev vägen vackrare, och snart kunde man skönja Nevan i glimtar mellan träden och den nu anryckande världsstaden, det ryska imperiets huvudstad när det mådde som bäst och stod som högst kulturellt. När jag fick syn på Peter Paul-kyrkans spira högt ovanför husen genomfors jag av en värmande hemkänsla. Kort därpå visade sig Uppståndelsekyrkan och Isakskatedralen, och så följde vi Nevan längs norra stranden ända ner till Alexander Nevskij-klostret och fram till Moskva, som vårt hotell hette.

Det låg mitt framför den kyrkogård där Dostojevskij, Tjajkovskij och alla de andra ligger och precis där Nevskij Prospekt börjar. Det var ett monstruöst fult hotell från kommunisttiden, en sannskyldig mastodontturistbunker, men det var drägligt inuti. Middagen var spartansk och otillfredsställande, vattnet rann inte ut ur badkaret, brusfåtöljen höll på och brusade för evigt om man inte själv stack ner fingrarna i den stinkande klosettvattenbehållaren och klämde fast gummiproppen, och Nils köpte extra snapsar och pratade med varenda ryss han kom åt. Äntligen var han befriad från den danska föredragshållaren och kunde obehindrat prata ryska!

del 3.

Det första jag besökte i Petersburg var Dostojevskijs grav. Den ligger på begravningsplatsen vid Alexander Nevskij-klostret, där han ligger med åtskilliga andra författare och alla Rysslands främsta kompositörer i avdelningen mot söder. De ligger där alla i den prydligaste tänkbara rad: Tjajkovskij, Musorgskij, Cesar Cui, Borodin, Rimskij-Korsakov, Balakirev och mitt emot dem alla Glinka och Dargomyshkij. Tjajkovskijs grav är den ståtligaste, men Borodins är mera smakfull, Rimskij-Korsakovs är originellt rustik, medan Musorgskijs är ganska grovhuggen. Men den finaste av alla gravarna är Dostojevskijs, smakfull och opretentiös med ett ytterst realistiskt skulpturporträtt som hela nekropolens absoluta pärla. Det var som ett mycket kärt återseende med en i högsta grad levande man på hans egen hemmaplan.

Därefter gick jag hela Nevskij Prospekt i dess fulla längd fram till Amiralitetet. Det tog bara en dryg timme. Det konstaterades, att längs hela denna långa och breda underbara gata fanns inte en enda trottoarservering. Ett annat märkligt fenomen med Petersburg var, att denna för cyklister helt idealiska stad med stora avstånd och utan en enda kulle fanns det nästan inte en enda cyklist. Petersburg är således det förlovade landet för cykelhandlare och restaurangpionjärer med smak för uteserveringar som söker nya jungfruliga jaktmarker.

Min promenad gick sedan runt Vinterpalatset för att följa den Stora Nevan motströms. Vid blotta åsynen av Vinterpalatset förstod man varför Leningradborna med ens ville att deras stad åter skulle heta Sankt Petersburg. Allt gott och vackert med staden kom till under dess tid som Sankt Petersburg medan allt ont och fult kom att höra till Leningradtiden. Det var inget snack om saken. Leningrad kunde man lätt avstå ifrån och glömma, men aldrig Sankt Petersburg.

Jag följde sedan Sommarträdgården, känd från Tjajkovskijs magnifika och bästa opera "Spader dam", och Marsfältet ner till Kyrkan på Blodet, som nu var färdigrestaurerad men krävde inträde. Den ryska kyrkan är skild från staten och måste helt själv försörja sig och underhålla sina byggnader. Den enda kyrka jag gick in i denna dag var Kazankatedralen, som fortfarande mest bara var utställningshall och museum. Den hade varit museum för ateistisk propaganda men höll nu långsamt på att återomvandlas till kyrka.

Parken söder om Sommarträdgården hade ingen utgång, så där fick man irra omkring ett slag runt dammen och tennisbanorna tills man blev på det klara med att enda vägen ut var att återvända samma väg som man hade kommit för att sedan nå den stora Fontankakanalen och så komma ut på Nevskij Prospekt igen. Det regnade med jämna mellanrum under dagens lopp, så man borde ha tagit med sig ett paraply.

Efter återkomsten till hotellet tog jag och Nils in på ett kafé som var imponerande flott och rent där kaffe med god kaka kostade 7,60 rubler. Kaffet var gott, och fikat utgjorde det bästa tänkbara mellanmål. Nils var spiknykter efter att ha tillbringat natten på eskapader till okända kvarter med okänd spårvagn åt okänt håll och kommit hem på morgonsidan efter att ha talat och diskuterat med hela befolkningen och därefter sovit över hela frukosten. Att Petersburg har frestelser att erbjuda framgår av bara en sådan sak, som att det på vårt eget hotell förekommer ett helt klientel av stadigvarande fnask. Vår danska reseledare hade konstaterat att de var luder redan under sin förra gruppresa hit för tre veckor sedan.

Följande dag var det dags för Eremitaget. Det regnade och hade regnat hela natten och såg ut som om det skulle regna hela dagen. Detta var ju den underbara sommaren då det regnade varje dag så in i Norden och ofta i dagar i sträck och inte minst i Petersburg, där det fanns så mycket myggor, att till och med alla danskarna i vår grupp blev ordentligt myggbitna varje natt inne på hotellet. De nästan skröt varje morgon med hur rödprickiga de var och hur mycket de måste klia sig. De lysande regnprospekten infriades. Det regnade hela dagen. Det blev den bästa tänkbara inomhusdag.

Naturligtvis är Vinterpalatset med Eremitaget imponerande. Men vad gör de med detta fantastiska konstpalats, världens största, som byggdes av kejsarinnan Elisabet som tsarernas slott? Jo, man tjänar pengar på det. Man drar in 20,000 turister om dagen, som då vallas i grupper om normalt minst 20 personer, oftast mera utan gräns uppåt. Alla dessa tusentals turistgrupper har då var och en sin guide på sitt språk som krampaktigt måste skrika och förstöra sin röst för att göra sig hörd i oredan, överrösta andra guider på andra språk och behålla sitt jobb. Alla dessa tusentals turistgrupper går in i Vinterpalatset genom olika ingångar och gör sedan olika turer inom palatset. De kolliderar med andra grupper, det blir förvirring, enstaka lättförvirrade personer tappar bort sin grupp och hittar den aldrig mer, av dessa 20,000 människor i Vinterpalatset samtidigt uppkommer en olidligt tung och dålig luft samt värme, som gör att alla måste klä av sig mer och mer. Och det finns inga toaletter under hela kringvandringen. Närmaste toalett finns utanför utgången efter rundturen som tar tre timmar. I vissa salar och dörrar uppstår det köer, då ju ingen vill missa till exempel de två pyttesmå tavlorna av Leonardo da Vinci. De är ännu mindre än Mona Lisa, de är nästan miniatyrer, och vållar desto större köer och total förstoppning i hela turistgruppscirkulationssystemet. Flera grupper kan stå på kö i flera salar efter varandra för att få se dessa två pyttesmå tavlor och sedan raskt ryckas vidare bort ifrån dem av sina guider, som måste jäkta sina grupper vidare, då deras tid är skarpt begränsad. Där fanns någonstans någonting av Michelangelo, men jag fick aldrig veta vad eller var det fanns. Vi fick se Rembrandtsalarna men rycktes ifrån dem utan att någon fått se de finaste tavlorna, "Abraham offrar Isak" och "Danaë". Den ena efter den andra av danskarna i vår grupp började svettas, flämta, gå långsammare och långsammare, bli mer och mer vimmelkantiga och få det att gå runt i huvudet och stapplade slutligen halvdöda ut ur Vinterpalatset för att i hällregnet ge sig ut på sightseeingtur i båt på Nevan.

Ljuspunkten i denna cirkus, där vi som turister leddes som förslavade djur runt i manegen, var vår ryska guide Julia, som var utbildad guide i danska. Hon talade en utsökt danska. Man förstod varenda ord. Man förstod inte ett ord av vad alla de mumlande danska pensionärerna i vår grupp sluddrade i skägget, men hennes danska var tydligare och klarare än rikssvenska. Det var en ständig underbar njutning att höra henne.

Därtill var hon mycket hjälpsam. Hon visste vart Nils och jag skulle gå i Petrogradskaja för att hitta Eino Hanskis olika barndomshem under andra världskriget fastän alla hans gator nu bytt namn, hon visste vart vi skulle gå för att hitta "Svenska huset" med att först leta oss fram till stadens enda gågata där svenska ambassaden och svenska kyrkan låg, och hon visste hur jag skulle leta mig fram till Dostojevskijs slutliga hem vid Vladimirkyrkan. Allt visste hon och hjälpte hon mig med. När danskarna droppat av och åkt ut för Nevan på sin regniga sightseeing från vattnet fick jag följa med den tomma bussen och henne tillbaka mot hotellet och stiga av vid gatan som ledde direkt mot Dostojevskijs hemkvarter, så notoriskt världsbekanta genom "Brott och straff".

Och det regnade. Hela Vladimirgatan var uppbruten, och man måste bitvis vada fram i lera ända fram till Vladimirska. Och det var som att vandra rakt in i Dostojevskijs värld för 135 år sedan. Sjabbiga kaféer, smutsig torghandel med nyslaktade renrakade kycklingar vandrande från hand till hand, tiggare och invalider, eländiga fruktgummor och taskspelare, men så en detalj som Dostojevskij aldrig fick uppleva - saluförandet av bananer. Det var det enda som skarpt skilde den närvarande tiden från Dostojevskijs.

Bakom Vladimirska har Dostojevskij fått en egen gata uppkallad efter sig, och där är han själv i början av allén som staty. Den är helt modern men ändå uttrycksfull och övertygande. Dock är det inte vid denna gata som hans hem ligger. Det ligger vid en liten tvärgränd och är ett alldeles vanligt och enkelt stenhus. Hela muséet uttrycker samma anspråkslösa renhet som graven.

Han flyttade in i denna bostad 1878 och levde där med sin familj under de sista 2-3 åren av sitt liv. Det var glädjande att se att han hade det så gott ställt under de sista åren. Bostaden var en rymlig femrummare, och den var mycket pietetsfullt återställd, så gott det gick, till vad den hade varit under hans tid. Där fanns hans skrivbord med skrivdon, hans tavlor på väggarna med Sixtinska madonnan och Getsemanedramat, där fanns hans cigarettask och fotografier av familjen på väggarna och mycket annat, som man samlat ihop i efterhand. I bostaden mitt emot fanns en permanent utställning över honom.

Av allt detta fick man ett mycket gott intryck av Dostojevskij som person. Vad han än skrev måste han ha varit något av en idealisk gentleman för ryska förhållanden, social, gästfri och familjekär, en sällsynt intellektuell begåvning som ställdes inför en ödets prövning av ohyggliga dimensioner och genom sitt författarskap lyckades vända den till en solskenshistoria trots allt. Han måste ha dött en lycklig man. Hans dödsmask vittnar om en nästan fullkomnad sinnesfrid, en man som utsatts för allt och klarat av allt.

Det fortsatte ännu regna i några timmar, men när danskarna steg i land från sin våta sightseeing på floden slutade det plötsligt regna, och under kvällen kom solen fram. Det blev en riktigt vacker kväll, och det var egentligen första gången vi fick se Petersburg i fullt solsken.

(del 4)

Vår danske reseledare slog under kvällen runt i stan på egen hand. Först gick han till Grand Hotel Europe och njöt där dyra stunder i baren tills det blev tråkigt. Därpå drog han till Astoria och satte sig där i baren, som var helt öde. Han drog därpå vidare till Angleterre och satte sig där i baren, men där fanns det bara luder. Ett av dem kom fram till honom i baren och frågade: "Would you like a Sexy Cola?" I stället för Pepsi Cola var det Sexy Cola som gällde bland ludren där. Sedan gick han hem.

Nils försvann ner i baren kring midnatt som vanligt. Klockan fem kom han till rätta igen på rummet tillsammans med en polare han funnit: en lagom pittoresk brottartyp utan örsnibbar, som genast satte på vår rums-TV med tillräckligt hetsig discomusik. Det enda de gjorde sedan där på rummet var att prata allvarligt nonsens och dricka öl. Jag låtsades sova. Jag ville varken göra scenen svårare med att försöka påstå någonting mot den främmandes intrång i mitt rum klockan fem på morgonen, och jag kände inte heller för att försöka göra det hela bättre. Tio över sex försvann brottartypen med alla de typiska karaktärsdragen för sitt skrå utom själva brottarlinnet. Därpå kom Nils äntligen i säng.

Han kom upp igen precis en minut före tio, då frukosten skulle ta slut klockan tio. Han kom inte en sekund för tidigt till frukosten men precis två sekunder innan det var en sekund för sent.

Han berättade att nattens pittoreska och uppenbarligen erfarna brottare själv bjudit upp sig på rummet för att få det stora nöjet att där få dricka öl med Nils. Denne hade protesterat och sagt att det inte gick an då jag sov där, men brottaren utan öronsnibbar hade tydligen inte accepterat det argumentet och varit oemotståndlig i all sin lagoma pittoreskhet och fick sina öl med Nils på vårt rum mellan 5 och 6 medan jag krampaktigt låtsades hålla god min med att låtsas att inte vakna så fort de dundrade in.

Man påminner sig den gamla fina slagdängan "Midnight in Moscow" och alla legender om hur underbara nätter i Moskva kan vara, men jag kan försäkra allmänheten, att nätter i Sankt Petersburg kan vara precis lika oförglömliga. Det är nog bara där man kan få upp spontana brottare på rummet klockan 5 på morgonen.

Under tiden antar jag att vår danska reseledare gjorde nya rundor på stadens lyxkrogar och antingen fann fler ödsliga barer eller barer med bara fnask. Han kanske rentav provade någon generöst erbjuden Sexy Cola till sist.

(del 5)

Dagens utflykt gick till norra Petersburg med fästningen Peter Paul och Petrogradskaja. Trots solskenet sistlidna kväll var det nu åter hur regnigt och bedrövligt som helst, men vi gav oss ut ändå på vinst och förlust. Vi fick några kraftiga regnskurar över oss då och då, som alltid kom lika plötsligt och fullständigt överraskande. (Detta var ju århundradets regnigaste katastrofsommar.) Vi åkte tunnelbana till Gostinnyj Dvor och därifrån vidare norrut till Gorkijstationen, varifrån vi vandrade in på Peter Paul-området.

Till vår stora sorg och bestörtning var katedralen stängd alltid just bara på onsdagar, och denna dag var det onsdag. Därmed kunde vi inte besöka tsarerna, som fick vila vidare i sina gravar utan oss, och särskilt den för bara tre veckor sedan äntligen begravde Nikolaj II med sin familj. Vi fick besöka kistorna en annan gång.

Men en tsar mötte vi. Det var Peter den Store. Han var verkligen stor där han satt i brons i sin fulla längd mitt i parken, gammal, skallig och fasansfull. Skulpturen var modern men alldeles förfärligt övertygande i sin motbjudande totala realism. Tsaren som ruinerade Sverige och byggde Petersburg blev bara 43 år och alltså 7 år äldre än sin jämnårige kollega Karl XII. Men till skillnad från Karl XII var Peter ett monster. Han var 204 centimeter lång och hade alltså en jättes kropp men ett oproportionerligt litet huvud. På alla porträtt och avbildningar av honom har hans huvud förstorats och förskönats, för att disproportionen inte skulle märkas. Och detta monster var en sadist av Guds nåde. Så fort en av hans hovdamer fick tandvärk insisterade han på att själv få göra henne den stora äran att få riva ut hennes tänder. Han älskade att få riva ut tänder på sina hovmän och damer, då han tidigt fattat en förkärlek för tandläkaryrkets tångmetoder. Och sin egen son och arvinge pryglade han själv ihjäl för att han visste, att Alexej hade planer på att, så fort han själv blev tsar, flytta tillbaka huvudstaden till Moskva igen. Petersburg var ju tsar Peters huvudsakliga livsverk eller åtminstone kronan på verket, så man kan väl förstå att Peter inte kunde acceptera att hans son hade planer på att skrota det, - men ändå. Peter återinförde det av Ivan den Förskräcklige inrättade systemet med spioner bland folket, som rapporterade allt statsfientligt till tsaren, samt ett utvecklat och synnerligen uppmuntrat angiverisystem, så att redan på Peters tid kunde folk inte tala privat med varandra utan fara för livet. Huvudmannen för oppositionen mot alla denne tsars förtryckarmetoder var tsarevitj Alexej, och de flesta av hans anhängare fanns inom kyrkan. Peter mördade sin son, drog in kyrkans privilegier och gjorde sig själv till dess överhuvud, vilket tsaren förblev till 1917.

Och detta vanvettiga monster av sadism och ovanlig företagsamhet sitter alltså staty på Peter Paul framför fästningen som innehöll Rysslands enda fängelse som var värre än Sibirien, där de flesta fångar dog av skörbjugg, det enda som kunde frälsa dem från deras livstidsstraff. Nu sitter Peter själv här för evigt som fånge i sitt eget fängelse i all sin groteska vidrighet med sitt förkrympta huvud i naturlig storlek, flintskallig, åldrad i förtid, galen och evigt döende i sin grämelse över sin mördade son.

Vi vandrade från Peter Paul upp till kvarteren vid Leningatan där vår vän Eino Hanski hade växt upp och upplevat belägringen av Leningrad 1941-44, under vilken 600,000 mänskor svalt ihjäl i staden. Kvarteret finns kvar på Leningatan 13, synbarligen endast nödtorftigt åtgärdat och underhållet sedan kriget, men i bottenvåningen mot gatan låg ett antikvariat. Nils gick in och talade med innehavaren och berättade om Hanski. Hon hade inte haft en aning om att en i Sverige känd finsk-rysk författare hade bott i huset under den digraste prövningstid som kanske någon miljonstad någonsin gått igenom under så lång tid.

Vi sökte sedan upp Einos andra adress: Tjorsagatan 42. Svårigheten är att alla gator från den tiden nu har andra namn. Av Julia, vår underbara danskspråkiga ryska guide, fick jag veta att den gatan numera heter Malaja- någonting. Vi hittade en gata på ungefär rätt ställe som hette Malaja Pusjkarskajagatan, men dess gatunummer gick bara upp till 36. Vi hittade ingen annan Malaja-gata i närheten och måste ge upp vidare efterforskningar. Saken tenderar att bli ett av Sankt Petersburgs många olösliga mysterier.

(Mysteriet löstes sedermera i Göteborg: Tjorsagatan heter numera Malij Prospekt.)

Trötta efter dagens plaskiga vedermödor under ständiga överraskningsduschar, som om vädret bevakat oss för att överfalla oss alltid precis när vi var som mest oförberedda, tog vi in på ett kafé och återhämtade oss en aning innan vi åter begav oss ner i underjorden för att där finna tillräckligt regnskydd och vägen hem till hotellet.

(del 6)

Vi återvände hem med tunnelbanan, men då middagen idag var tidig, då alla danskar skulle gå på Mariinskij för 55 dollar, så fick jag tid att på egen hand ge mig ut på staden under kvällen. Jag åkte då ut till Siennaja, Hötorget, platsen för finalen i Dostojevskijs roman "Brott och straff", när Raskolnikov mitt på torget kysser gatstenarna och bekänner sitt brott för hela torget, som tar honom för en dåre, vilket förstås han är, men en ärlig sådan.

Jag har aldrig upplevat så mycket liv i Sankt Petersburg som det var ute på Siennaja. Torget är stort, och där var en marknadsfest utan like. Överallt var det folk i farten med olika ting. Två musikanter, den ena med dragspel, den andra med gitarr, höll en underbar konsert med fart och kläm för allt folket medan båda sjöng till i fullständigt uppsluppen musikantglädje. Hade jag haft kameran med mig hade jag där fångat resans bästa bild. Ett fyllo råkade slå sönder sin fulla flaska mot en bodknut, varpå han förargad sparkade vodkaflaskbitar över hela torget. Vackra ungdomar, tiggargummor, smarta affärsmän, hela skalan av allt mänskligt liv fanns här på Siennaja, platsen där Raskolnikov slutligen sonade sitt brott. Under 1860-talet bodde Dostojevskij här i närheten och skrev där sin roman, och alla Raskolnikovs promenader i staden rör sig omkring Siennaja och utmed kanalerna, främst Griboriedovkanalen, därifrån.

Jag följde denna idylliska kanal till Teatertorget för att spana in Mariinskij och fortsatte därifrån till Isakstorget med Isakskatedralen och hotell Astoria. Därifrån gick jag till Dekabristtorget och Bronsryttaren, som onekligen är en effektfull staty, vad man än må tycka om typen den föreställer. Man kan trösta sig med att det var Katarina II som lät uppföra statyn. Hon är hela denna enorma sjuka och absurda stads stora försonande faktor för alla tider. I sin största opera "Spader Dam" är det inte Pusjkins utan hennes tid som Tjajkovskij sökt sig till och velat ge sin hyllning om inte föreviga.

Därifrån återvände jag längs Nevan förbi Vinterpalatset och Eremitaget, dök in i den underbara Sommarträdgården och passerade sedan Konsternas Torg med Ryska Muséet och Pusjkinstatyn på vägen tillbaka till Gostinnyj Dvor och metron tillbaka till hotellet. Det hade varit en idealisk tretimmarspromenad i fullkomligt sagolik solnedgång, och jag beklagade bittert att jag lämnat kameran hemma denna resans kanske enda riktigt vackra afton.

Sankt Petersburg är en solnedgångsstad. Hela staden vätter åt väster och är som gjord för att översköljas och förgyllas av de allra vackraste solnedgångar, särskilt under sommaren, och kanske särskilt under rötmånaden, då Raskolnikov irrade omkring i staden under extatiskt grubblande över sin stora uppgift i livet, som bara var ett högst tarvligt och onödigt brott.

Den sista torsdagen verkade det dock vara vackert väder på riktigt för första gången. Åtminstone såg det ut så och började det så. Jag begav mig till Ryska Muséet, det flotta palatset med vita pelarrader och Pusjkin utanför på en sockel i en teatralisk gest full av poetisk recitation, där jag besåg de helt inhemska samlingarna under två timmar. Den ryska konsten började tydligen med Peter den Store och talrika ensidigt förskönande avbildningar av honom. Hans ansiktsuttryck har bara två variationer: antingen är han vred på gränsen till vansinne, eller också ser han krampaktigt lidande ut, som om han var allvarligt störd i sitt innersta, vilket han hade skäl till att vara.

Mera behaglig var konsten under Katarina II, då det tydligen även förekom andra porträtt än bara av henne. Hon var ingen skönhet precis, men alla porträtt och statyer av henne utstrålar en omisskännlig mänsklig värme och konstruktiv omtanke, som av en mycket god moder. Den karaktär hon kommer närmast är väl drottning Elisabet I av England. Båda betecknade sig som mödrar för sitt land och sitt folk, som de uppriktigt älskade.

Paradporträttet av tsar Paul I, hennes misslyckade son, är pinsamt avslöjande. Han var obeskrivligt ful med sin tillplattade uppnäsa och sin mycket dumma uppsyn. Till och med dåren Peter III såg bättre ut. Alexander I, Nikolaj I och Alexander II saknar man sedan, men det finns två underbara porträtt av Alexander III och Nikolaj II vardera. Alexander III framställs läsande en rapport, en Herkules med vulkaniskt obegränsad energi, den siste duglige tsaren och kanske den dugligaste, som själv kunde hjälpa till att lyfta järnvägsvagnar tillbaka på spåren när hans tåg spårat ur. På detta ytterst karakteristiska porträtt får man just det intrycket, att han när som helst kan explodera av kraft och energi.

Nikolaj II ser likadan ut på båda sina porträtt: outsägligt blid och snäll. Han är en skönhet. Han var tsaren, som före sitt bröllop med prinsessan av Hessen var obrottsligt trogen sin balettdansös till älskarinna, den polska ballerinan madame Kshessinska, som levde till efter det andra världskriget. Hon brukade berätta, att han var den sista gentlemannen i Europa, som under pauserna i teaterföreställningen tog på sig hög hatt och ställde sig vid orkesterdiket för att kolla in hela publiken, ett vanligt bruk i Paris under Napoleon III:s tid. Den siste tsaren dog med de sista romantiska traditionerna från 1800-talet.

Målaren av Nikolaj II:s båda porträtt är Ilja Repin, 1800-talets kanske främste porträttmålare. Han har målat Tolstoj, Musorgskij och andra men är kanske mest känd för sina monumentalmålningar av kosacker, pråmdragare vid Volga och andra folkliga motiv. Man ser på hans konst att han hade en stor ukrainsk humor. Han verkar nästan vara den ende glade konstnären i hela 1800-talets Ryssland, utom Gogol, ibland, (också från Ukraina).

Några andra ryska konstnärer lägger man också märke till. Det är främst Repins lärare Kramskoj, en nästan lika lysande porträttist, den bedårande landskapsmålaren Sjisjkin och den dramatiske monumentalmålaren Brullow, som till exempel har målat "Pompeiis sista dagar" med eldsprutande vulkan, rasande stad och alla människor i kaos och plötslig panik. Av modernisterna är den som mest skiljer sig från allmänt kaos och dunkelt bluffmakeri resenären Nikolaj Roerich, som målade sagomotiv och exotiska motiv från sina resor främst i Himalaya i en mycket skarp kolorit och expressionistisk tydlighet, som ibland påminner om Gallén-Kallela, som dock är bättre.

Från Ryska Muséet gick jag till "Kyrkan på Blodet", den kyrka vid Griboriedovkanalen som uppfördes på stället där tsar Alexander II mördades. Jag ställde mig i den långa kön för att få betala 15 rubler i inträde, och när jag kom fram till kassan frågade kassörskan mig om jag var turist. Jag kunde inte neka och hänvisades då till ingången. Jag hade alltså stått förgäves i den långa kön. Vid ingången krävdes jag på 100 rubler för att jag var turist. Bara ryssar släpptes in för 15 rubler. Jag gav demonstrativt fan i alltihop. Hemma fick jag senare veta att flera av danskarna reagerat precis som jag.

(del 7)

Från Ryska Muséet gick jag till "Kyrkan på Blodet", den kyrka vid Griboriedovkanalen som uppfördes på stället där tsar Alexander II mördades. Jag ställde mig i den långa kön för att få betala 15 rubler i inträde, och när jag kom fram till kassan frågade kassörskan mig om jag var turist. Jag kunde inte neka och hänvisades då till ingången. Jag hade alltså stått förgäves i den långa kön. Vid ingången avkrävdes jag på 100 rubler för att jag var turist. Bara ryssar släpptes in för 15 rubler. Jag gav demonstrativt fan i alltihop. Hemma fick jag senare veta att flera av danskarna reagerat precis som jag.

Därifrån gick min promenad till stadens enda gågata, där den svenska kyrkan Sankta Katarina låg jämte Svenska Ambassaden och kanske ett beryktat Svenskhus. Kyrkan, övertydlig som sådan, var numera "Fysikaliskt Museum". Den hade ännu inte ens börjat återförkyrkligas. Bredvid låg ambassaden. Den var stängd torsdagar, och det råkade vara torsdag denna dag. Bakom denna låg Svenska Gränden med Svenskhuset, men detta Svenskhus inrymde ingenting svenskt. Där låg en del finska firmakontor, men det var det närmaste något kunde komma i det så tydligt namngivna "Svenskhuset".

Därefter fortsatte jag mot Isakskatedralen, väl medveten om risken att bli utsatt för samma behandling där som vid Blodskyrkan. Jag ville dock ge Isak en chans och ställde mig i den ryska kön för att få betala skäligt inträde. När jag kom fram till kassan sade jag ingenting utan bara gav kassörskan pengarna. Hon höll då en föreläsning för mig som jag inte begrep ett ord av, men till slut förstod jag att hon ville veta om jag arbetade i Ryssland. Jag svarade "Finlandia" bara för att säga något. Hon svarade med en ny obegriplig föreläsning, men hon gav mig en biljett, och jag fick gå in på ryska villkor. Det hade varit intressant att få veta vad allt hon egentligen hade berättat för mig.

Kyrkan är vackrare inuti än utanpå. Ingenting är mera västerländskt i Petersburg: den påminner direkt om både Peterskyrkan och St. Paul's Cathedral. Och den är magnifik. Andra ortodoxa kyrkor må vara vackrare, men Isakskatedralen är ofrånkomligt den pampigaste och grannaste.

Precis när jag var färdig därifrån förmörkades himlen av svarta moln. Jag hann precis få några dramatiska bilder över Mojkakanalen innan stormen bröt ut med forsande ösregn. Att bege sig vidare utan paraply mot Pusjkins och Jussupovs hem var ej mer att tänka på. Det var bara att ta skydd i tunnelbanan och åka hem.

På kvällen var det balettafton på Alexandrinskijteatern, som är mindre men också äldre än Mariinskij, den bättre kända. "Giselle" gavs med Adolphe Adams musik, och man grät sig igenom hela första akten. Föreställningen var 100% procent tillfredsställande och övertygande med romantiska kulisser och den perfektaste tänkbara klassiska stilrenhet. Det var ett fullvärdigt sätt att fira den sista kvällen i Petersburg på.

I foyern under pausen fanns det minst tre olika barer med vin, champagne, whisky, cognac och egentligen hela den balettrepertoaren. Man kunde även gå ut på terassen och sätta sig där, och man kunde sitta inomhus i ett kafé. Egentligen var det på detta sätt omöjligt att undvika att få något att dricka i pausen.

Ridån gick ner för andra akten och sista kvällen i Petersburg. När publiken skulle forsa ut ur teatern möttes den av ett värre forsande regn utanför. Få hade paraplyer. Det blev fullständig förstoppning och kortslutning, och alla utgångar tillkorkades av naturlig tveksamhet. Det blev ett värre kaos än vid föreställningens början, då många tyskar och koreaner inte hade funnit sina platser och ännu lekte "Hela havet stormar" när allt blev mörkt och ridån gick upp. Men värst hade amerikanerna varit, som med sin högljudda framfusighet dominerat hela publiken och ställt till kaos vid alla programköp och barer med sina schackranden och insisteranden på att få betala dollarpriser i rubler. Man kan då förstå, att vissa ryssar finner det skäligt att av sådana turister begära 100 rubler i inträde till ställen som Blodskyrkan. Ryssarna har vant sig vid, att där det finns mycket dollar finns det amerikaner som skämmer ut sig, men de köper dollarna.

När vår danske reseledare kom för att hämta oss vid teatern var det omöjligt för honom att fullgöra sina skyldigheter mot oss på grund av ösregnet - han hade inte heller något paraply. Han vände sig då till en gammal krigsveteran, som stod mitt i hällregnet under sitt trygga paraply, och bad att få köpa det. Gubben vägrade. Då föreslog dansken honom, att han för varje person han förde från teatern till bussen under gubbens paraply denne skulle få en hel dollar. Detta gick gubben med på. Sålunda räddades vi genom syndafloden från vår strandsatthet i teatern till bussen genom en krigsveterans slitna paraply, vilket gubben tjänade en för hans omständigheter ordentlig förmögenhet på, vilket han förvisso var värd. Han behövde inte ens skiljas från sitt gamla paraply.

Följande morgon var det vackert väder när vi skulle anträda vår avfärd från Ryssland. Vår käre reseledare hade haft en sömnlös natt, då det efter teatern hade påfunnits att bussens nummerskyltar hade stulits. Detta innebar ju betänkliga problem: utan nummerskyltar skulle vår buss knappast få lämna Ryssland. Vår skicklige veteranreseledare gav sig dock i kast med problematiken och satt uppe till halv 2 hos ryska polisen tills allt hade gjorts som kunde göras, alla byråkrater fått fullständiga rapporter, vårt bilnummer meddelats hela Ryssland och alla gränsvakter längs alla gränser, och det var grönt ljus igen för bussen att rulla ut ur Ryssland med eller utan nummerskyltar.

(del 8 och definitiv avslutning)

Avfärden från Petersburg skedde i strålande solsken. När vi nu skulle sitta inne i en buss hela dagen igen var det så gott väder som vi inte hade haft under hela veckan. Dessutom hade Svend fått chockuppgifter i telefon om att det igår hade tagit fyra timmar för en dansk buss att passera gränsen. Därför kunde vi inte stanna till i Viborg, som vi hade tänkt.

Vi passerade alltså Viborg i flygande fläng och kom sedan genom gränsen på en timme. Våra så utförligt tillknopade visumrapporter om hur mycket valuta vi medförde i dollar, kronor, rubler och mark ville gränspoliserna inte ens se åt. Plötsligt var vi inne i Finland igen.

Kontrasten mellan de två länderna är slående. På den ryska sidan fattigdom, elände, smuts, förfall och en omåttlig nedskräpning överallt; på finska sidan välstånd, prydlighet, renhet, glädje, käckhet och sprudlande framåtanda. Det är en gränspassering av samma slag som mellan Turkiet och Grekland.

Småningom aktualiserades problemet om jag skulle hoppa av i Finland för att bege mig ner till Sarvsalö eller inte. Jag kunde ha gjort det. Vi passerade avtagsvägen ner till Pernå, där jag hade goda vänner, som det bara skulle ha varit tre kilometer att gå till från huvudvägen. Därifrån hade jag sedan med god sannolikhet kunnat få lift de 45 kilometrarna till Sarvsalö. Men jag blev medveten om denna möjlighet för sent, och chauffören kunde inte stanna utan förvarning mitt på vägen.

Den andra möjligheten var i Gammelby. Av en händelse stannade vi till där för en kaffepaus. Därifrån var det bara 3 mil till Sarvsalö, och jag hade nog kunnat lifta direkt. Vad som avhöll mig var flera faktorer som manade mig att fortsätta.

Dels väntade mycket arbete på mig i Göteborg. Det var väl det viktigaste. Men en annan väsentlig faktor var att Nils var utan pengar, och jag var den närmaste till hands att ta ansvar för situationen. Han hade allt som allt 3 mark och 5 kronor kvar fastän han tagit med mycket mera pengar än jag, medan jag hade mer än 1000 kronor kvar. Ej heller kunde jag låna honom pengar och hoppa av, då det jag sedan hade kvar inte skulle kunna betala en Finlandsvistelse med extra hemresa. Hemresan med danskarna var ju redan betald.

Så det blev till att fortsätta. Det var det enda vettiga att göra. Vi passerade motorvägen norr om Borgå, och jag såg längtansfullt bort mot Domkyrkans tak i fjärran - att hoppa av med Borgå inom avlägset synhåll hade varit den tredje möjligheten.

I Helsingfors skulle danskarna göra sightseeing. Det blev både Tempelplatsens Klippkyrka och Sibeliusmonumentet, varunder tiden gick. Sedan visade sig trafiken i Helsingfors centrum vara helt omlagd, så att bussen inte kom fram någonstans, och tiden gick. Halv sex kom vi fram till Siljaterminalen, varefter vi fick skynda ombord under allmänt kaos; och Nils och jag, som enkom betalat för en 2-personshytt, fick en tredje person in i hytten, som betalt för densamma. Ingen kunde reda ut den härvan och allra minst expeditionen ombord.

När vi följande morgon rullade iväg mot sydväst i riktning Göteborg förblev vädret exemplariskt och gassande, men väster om Vättern började skyarna mörkna. Våra värsta farhågor slog in: hemma i Göteborg var det åter ihållande spöregn utan pardon i tryckande novembermörker och knappt elva grader varmt (i början av augusti). Denna sommar eller rättare sagt gröna vinter var åtminstone konsekvent i sitt envisa framhärdande att vägra förneka sig.

Höjdpunkten av resan hade givetvis varit balettaftonen på Alexandrinskijteatern från 1832, men även det litterära Petersburg lämnade outplånliga intryck. Det var inte bara Pusjkins, Gogols och Dostojevskijs stad men även Edith Södergrans, Tito Collianders och Eino Hanskis, och de tre finländarnas stad var exakt samma stad som ryssarnas. Man erinrar sig att det första Petersburg var en svensk stad kallad Landskrona som Torgils Knutsson byggde år 1300 och som följande år förstördes av ryssarna. Nyen och Nyenskans (mitt emot Smolnyjinstitutet på östra stranden av Neva) kom senare, där Gustav Adolf tillbringade en vinter med jul och nyår tillsammans med Axel Oxenstierna år 1617. Gustav Adolf var den förste som insåg ortens placerings oöverskådliga betydelse, och han gjorde vad han kunde för att utveckla den i svensk regi. Nyen är det svenska namnet på Neva. Orten förblev svensk ända tills Peter den Store tog den 1703 och lät bygga sitt Petersburg. Från 1300 till 1703 fanns det alltså bara svenska befästningar där, och Petersburg har bara funnits i 295 år, och den har från början varit mera internationell som stad än rysk, då den mest byggdes av italienska, franska, holländska och tyska arkitekter.

Naturligtvis har Pusjkin, Gogol, Dostojevskij, den ryska konsten och den ryska baletten satt sin evigt outplånliga prägel på staden, och må denna ryska prägel aldrig avmattas. Men Södergran, Colliander och Hanski bygger vidare på den stora ryska litterära traditionen och utvecklar den och bevisar med sin litterära vittnesbörd att Petersburg även är en nordisk stad, och den var nordisk långt innan den blev rysk. Vilka ryssar har satt sin prägel på staden under 1900-talet? Egentligen (utom baletten) bara bluffen Majakovskij, i viss mån Gorkij och den gnisslande dissonansprofeten Sjostakovitj med sin Leningradsymfoni. Men hela Leningradkapitlet förblir hopplöst en parentes, som står helt utanför det eviga Petersburg, och som staden idag helst inte vill kännas vid utan bara glömma. Och Pusjkin var son till en mulatt, Gogol var ukrainare som aldrig trivdes i Petersburg, och Dostojevskij hade finlandssvenskt och litauiskt blod - Dostojevo ligger i Litauen. Därav kan man dra den inte helt felaktiga slutsatsen, att Petersburg trots allt är mindre en rysk stad än en nordisk.

Ser man den som en nordisk stad framstår den utan jämförelse som Nordens vackraste. Endast Stockholm hade kunnat mäta sig med dess skönhet, om man på 60-talet inte hade fördärvat hela centrum. Petersburg lämnades i fred av två världskrig, Lenin övergav staden för Moskva och skonade den därigenom från annan kommunistisk vandalisering än bara namnbytet till Leningrad, och Mannerheim vägrade i andra världskriget att delta i en eventuell tysk-finsk stormning och erövring av staden. Mannerheim kallade staden för "Nevastaden" och tog därmed avstånd från båda de modernare benämningarna Petersburg och Leningrad.

Så har vi Joseph Brodsky, den senaste store litteräre representanten för "Nevastaden", som flydde från sitt land och bytte språk. Tyvärr fick han inte uppleva 90-talets återgång till en ny klassisk era för Sankt Petersburg med restaurerat kejserligt namn och med rang som inte bara Rysslands mest internationella stad utan även som dess kulturella huvudstad.

Lev vidare, Sankt Petersburg, med din skönhet och din ojämförliga kulturrikedom, som ett exempel inför hela världen på att stil, skönhet, livskvalitet och andlighet fortfarande fungerar i vår illa medfarna värld och att de till och med kan bjuda ett sådant barbari som 1900-talets stormar spetsen och överleva med den äran.

(Augusti 1998.)

"Så har då även jag till slut förfallit till den maximala flugigheten nu för tiden och skaffat mig E-mail. Jag känner mig som en prostituerad, som hälsas välkommen i bordellen. Jag måste dock be dig att aldrig lämna ut min adress till någon annan. Vill någon okänd skriva till mig får han skicka via dig tills jag har lärt känna personen i fråga. Jag vill inte kommunicera med någon annan än med dem som jag själv vill kommunicera med.

Som du vet återbesökte jag Ryssland under våren för första gången på många år. Jag ville främst orientera mig i den nya situationen under Vladimir Putin. Som resultat av resan skickar jag dig en intressant intervju som jag hade med den numera åldrande Mikhail Gorbatjov. Vi har ju båda alltid beundrat honom, så jag antar att intervjun kan vara av lika stort intresse för dig som den var för mig. Den var helt "off-hand", jag fick ta allt ansvar för intervjun och dess konsekvenser själv, han kunde inte själv ta något ansvar för alla ofilmade privat- och piratintervjuer han utsätts för, så du måste acceptera att intervjun helt saknar hans "imprimatur", hans formella godkännande.

JBW Jag har förstått att ni gett Vladimir Putin ert fulla stöd.

MG Det har jag gjort helhjärtat för Rysslands skull.

JBW Utländska journalister har påstått att han själv genom säkerhetstjänsten genomfört bombningen av hyreshusen i Moskva under hösten för att genom ett offensivt krig mot Tjetjenien befästa sin makt.

MG Ja, jag har sett sådana nyhetsprogram. Det får inte vara så. Jag medger att det kan vara så, men det får inte vara så. Ryssarna har alltid haft en förmåga att manipulera med sanningen. Det började redan med Potemkinkulisserna, och under Stalin utvecklades konsten att med tekniska hjälpmedel omskapa historiska fakta efter eget skön till fulländning. Bombningarna kan ha varit fula politiska tricks, men det kan inte bevisas. Man kan inte gå längre än till att acceptera att misstanken finns där och att den inte kan utplånas.

JBW Har ni någon personlig uppfattning om Putin?

MG Jag respekterar hans hederliga sidor. Han har en god och konstruktiv vilja. Att han även har mindre respektabla sidor är oundvikligt för en rysk politiker. Han är i alla fall bättre än Jeltsin.

JBW När ni tänker tillbaka på kuppen i augusti 1991, hur skulle ni kommentera den idag?

MG Jag har aldrig upphört att beklaga den. Dess mest katastrofala resultat för min egen del var att den tog min hustrus liv - hennes sjukdom började där. Det var inte en lätt sak att lotsa Sovjetunionen ut ur diktaturens förödande återvändsgränd mot en mer konstruktiv demokratisk framtid under 80-talet, men de kommunistiska kuppmakarna försökte förstöra hela det arbetet, och det var inte långt ifrån att de hade lyckats. De skador de åstadkom var oreparerbara. Inbördeskriget 1993 med parlamentet mot Jeltsin var kanske den svåraste tragedin som följd av kuppmakarnas vanvett.

JBW Ändå genomfördes kuppförsöket av män som ni själv tillsatt på deras höga poster.

MG Ja, det var mitt stora misstag som president. Som politiker var jag inte tillräckligt misstänksam mot mina närmaste.

JBW Jeltsin har lämnat politiken, men ni håller er kvar, fastän ni aldrig mer kan få någon makt. Vad får er att fortsätta?

MG Tack för den frågan. Jag fortsätter att känna ansvar, och det är väl det som driver mig vidare. Pliktkänslan är som en drog som håller en kvar i ekorrhjulet för alltid. Det spelar ingen roll om mina ansträngningar ger något praktiskt resultat. Jag är vid det här laget van vid att göra fiasko. Kuppen '91 upplevde jag som mitt livs stora oförlåtliga fiasko. Jag kände det som mitt fel att den alls kunde äga rum. Det hände under mitt ansvarsbefäl. Efter det spelade ingenting längre någon roll, och mina andra kolleger från den tiden, Reagan och Kohl, har gått ännu olyckligare öden till mötes än jag. Det viktiga är att man aldrig upphör att leva upp till sin egen konstruktiva vilja, om den en gång finns där. Jag betraktar er som ryss fast ni inte är det, ty ni känner den ryska mentaliteten. Den är i grunden mystisk. Därför kan ni kanske förstå mitt resonemang. Jag tror på den enskilda goda individens allsmäktighet. Jag tror att hon kan åtgärda världens överväldigande problem med kärnvapenarsenaler och global miljöförstöring. Jag tror att dessa problem kommer att åtgärdas även om det kanske inte sker på det sätt som vi idag tror är möjligt. Jag tror på människans obegränsade psykiska förmågor. Jag tror att en enda individs goda vilja kan ha större betydelse för världen än en etablerad politikers ansvarslösa handlingar. Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag även tro på bönens kraft. Jag börjar visserligen bli trött och gammal, och det är naturligtvis bara de konkreta realpolitiska åtgärderna som ger resultat, men bakom allt som sker finns andliga krafter som ingen kan beräkna, och det är där i tankens ideella värld som de viktigaste initiativen tas. Allting börjar där. Det som praktiskt sker är sedan bara lavinens rullning. De viktigaste insatserna i historien har alltid varit tankens skapelses barn. Därför spelar det ingen roll hur maktlös jag är med mitt lilla institut. Jag gör i alla fall något, även om det mest bara är symboliskt; men jag anstränger mig för att fortsätta vara konstruktiv.

JBW Om ni vet så mycket, Mikhail Sergejevitj, kan ni säkert också en aning spekulera i framtiden. Vad tror ni om utvecklingen i Kina och den muslimska världen?

MG Ingenting gott. Båda är potentiella varbölder. Jag tror att en situation som den i Kossovo kommer att te sig som en oskyldig damtillställning mot de oöverskådliga konflikter som Kina och den muslimska världen kommer att leda till.

JBW Vad bör göras?

MG Liksom alla atomvapen bör desarmeras bör även Kina och hela den muslimska världen desarmeras.

Men nu har jag sagt för mycket. Jag får inte utlåta mig om sådana saker i en intervju. Jag hoppas verkligen inte att ni sprider mitt ord.

Vårt samtal blev därefter mera intimt, och jag kan inte återge resten. Det här kanske i alla fall kan ge en aning om vad vi talade om."

- JBW.

(Johannes har förstås översatt intervjun från ryska, och man får förmoda att även mycket av samtalet gått förlorat i översättningen och dess förmodade förkortning. Dessutom har den redigerats av oss. "Intervjun" är alltså knappast att betrakta som mer än ett fragment. red. anm.)

(Hösten ’98, 13 avsnitt.)

del 1.

Det var inte med någon liten spänning jag såg fram emot ankomsten till Hamburg. Jag visste nämligen inte vad jag skulle tro. Hon hade sagt att hon skulle komma, men jag kunde inte tro på det. Man hade ju sina erfarenheter av kvinnors svikna löften. Redan mitt livs allra första träff med en dam blev ett fiasko emedan hon aldrig kom, emedan hon "inte visste varför hon inte hade kommit ihåg det".

Men Laila kom. Hon mötte mig vid spåret, som hon noggrant hade tagit reda på i förväg. Det var ett sällsamt lyckligt möte under de mest oromantiska tänkbara förhållanden. Hon var på väg från England och skulle ta Finnjetfärjan till Finland, och jag kom från Köpenhamn och skulle till Wien. Genom att hon hade kontakter i Hamburg kunde hon stanna till där och möta mig - om dock endast för någon timme. Mitt tåg till Budapest skulle ju gå halv nio.

Hamburg Hauptbahnhof är väl den sämsta mötesplatsen i Europa för en man och en kvinna, och inte heller finns där några inspirerande miljöer att söka sig avsides i. Det bästa som fanns att få var den hemska pizzabaren på det andra våningsplanet, där man åtminstone kunde få sig en tallrik spaghetti. Laila tog bara en kopp kaffe.

Vi hade så mycket att tala om. Därför blev det väldigt litet sagt till en början. Men så småningom kom vi i gång. Hon ville naturligtvis höra alla nyheter på en gång: alla mina senaste kontakter med Johannes, allt om mitt arbete i Göteborg, förlaget, tidningen, musiken och givetvis allt om den stora Shakespearedebatten.

I princip har hon också omfattat Marlowe-teorin, men för henne fattas det ännu många pusselbitar. I princip är hon, John Bede och jag överens om nu att beteckna Marlowe som den mest troliga kandidaten till Shakespeares författarskap, lord Stanley i andra hand och Shakespeare själv först i tredje. För mig fattas det i princip inga pusselbitar, fastän jag har en del invändningar mot Calvin Hoffman och ännu inte har kommit över David R. Williams' bok, fastän jag beställt den för 100 dagar sedan genom mitt Universitetsbibliotek. John Bede struntar i om det fattas pusselbitar. För honom är helhetsbilden klar, och det räcker.

Mera svävande på målet var jag beträffande Johannes. Jag siktade på att återvända till Himalaya i november och hoppades få träffa honom där och då, men egentligen var ingenting säkert. Han var mycket involverad med muslimerna i norr, hade varit över i Tadzjikistan och gjort allt vad han kunnat för att underblåsa det muslimska motståndet i Öst-Turkestan mot kineserna. Men han var inte optimistisk.

"Allt är amerikanernas fel," hade han meddelat senast. "Om Nixon inte förrått tibetanerna och börjat slicka kineserna i arslet, utan om amerikanerna i stället konsekvent backat Taiwan och fortsatt hjälpa Kham-guerillan mot kommunist-Kina, så hade Kina idag inte längre haft något kommunistparti, och Tibet hade kunnat vara självständigt. Men det är som Wei Jisheng säger: Det är bara för att amerikanerna hjälper och ger pengar åt kommunisterna som dessa fortfarande kan behärska sitt kinesiska kommunistimperium, men denna kontroll glider mer och mer ur deras händer på grund av andra omständigheter. Det stora hoppet nu är fackföreningsrörelsen."

Givetvis hade det genom hans engagemang i Kashmir-Turkestan inte blivit några nya bidrag på länge till vårt triangelnovellprojekt, och ej heller hade han ännu meddelat något om han alls kunde träffa mig i november.

Då tog hon mina händer i sina på bordet och sade: "Oberoende av honom, så skriver vi novellen."

Det bör nämnas att det aldrig har varit något förhållande mellan oss. Laila är ingen skönhet, och hon vill själv aldrig mer ha något förhållande med någon. Desto mera överraskande och intrycksmättat var hennes plötsliga och öppenhjärtliga intimitet.

Hon ville inte tala om sitt eget liv. Det har hon aldrig gjort. Hon lever sitt mycket självständiga och fria liv som egentligen ingen vet någonting om. Men vi har en annan mycket intim svaghet gemensamt: det här med glasögon. "I Finland tänker jag köpa 10 nya reservglasögon," bekände hon. Jag kom långt i lä av henne. Jag hade bara två glasögonpar med mig på min resa, och båda var egentligen undermåliga. Men man kunde ju förlora det ena.

Tiden gick snabbt under våra ganska vidlyftiga samtal. Min spaghetti åts upp, hennes kaffe tog slut, och tiden gick. Till slut måste vi skiljas från varandra och det ruffiga stället. Till slut frågade hon:

"Har du aldrig tid att leka?"

"Nej, jag har aldrig haft tid att leka," svarade jag ärligt.

"Det är viktigt att leka, nästan lika viktigt som att leva. Att leka är att unna sig livet. Den konsten tror jag aldrig du har kunnat, hur många konster du än kan."

Det var hennes avskedsord till mig. De gav mig någonting att tänka på.

del 2.

Efter en mördande natt på det jugoslaviska tåget - överbefolkat, utan värmesystem, svinkallt, och under ständig uppvaktning (alltså uppväckning) av jugoslaviska byråkrater, poliser, myndighetspersoner, tullpoliser, passpoliser, m.m., - kom man fram till ett vänligt leende, optimistiskt och sommarsoligt Bulgarien. Så vackert väder hade man inte sett under hela sommaren i Skandinavien, och än mindre haft det så varmt och skönt. Men det var övergående, försäkrade mig bulgarerna.

Emellertid hade jag turen att komma fram på just den heliga Sofias dag den 17 september, som är en påbjuden helgdag för hela Bulgarien med anledning av bland annat huvudstadens namnsdag, som firades med nationalparader, festmässor hos patriarkerna, konserter och till och med gratisölutskänkning på vissa ställen. Jag hade inte kunnat komma till Bulgarien på en mera gynnsam dag.

Vi bevistade givetvis en konsert på kvällen. Konsertprogrammet var väl komponerat: ett nationellt bulgariskt verk som inledning komponerat av dirigenten själv, Wieniawskis underbara polonäs i D-dur för soloviolin och orkester med den firade inhemska violinisten Mincho Minchev som idealisk solist, en rysk dans av Tjajkovskij, bedårande som alltid, Ravels Bolero i fruktansvärt effektfull tolkning, och till sist Beethovens Ödessymfoni. Till denna räckte dock dirigentens krafter inte riktigt till. Han väntade i tio minuter med att komma ut och sätta i gång, och i sista satsen kom olika partier i orkestern till och med i otakt med varandra. Vad som lyckades bäst var Ravels Bolero.

Ravel kunde aldrig själv nog förvåna sig över den enorma popularitet som detta egentligen ytterst primitiva stycke åtnjöt. Det hela är bara en enkel och entonig improvisation som upprepas i det oändliga utan ens en anstrykning till någon variation. Effektfullheten i verket ligger i dess orkestrering, som onekligen är genialisk i sitt raffinerade sätt att torna upp och överbelasta och överspänna den enformiga melodislingan intill outhärdlighet. Inte bara bygger Ravel ständigt på stycket nya stämmor i ett oavbrutet crescendo utan slut, utan han fördubblar dem dessutom, lägger på terser och kvinter och gör ett oupphörligt crescendo under tjugo minuter praktiskt möjligt och oundvikligt i en effekt av upptornande obönhörlighet utan like. Och så till slut, när han äntligen börjar göra något åt temat och variera det, så tar visan slut, just när den började bli intressant och äntligen började påvisa utvecklingsmöjligheter.

Problemen i min värdfamilj var annars de samma som i våras. Ingenting hade förändrats. Diana höll ihop och skötte ensam hela hemmet med sin syster och dennas son boende hos sig utom två egna barn och Jevgenij, som egentligen var den som försörjde allesammans. Med honom hade jag det största utbytet och de mest givande samtalen. Vi pratade mycket om den ryska krisen, som han menade att var helt artificiell och hade skapats bara för att några skulle kunna tjäna mera pengar. Jag var inte så säker på den saken. Däremot var vi helt överens om att Bulgariens liksom Rysslands och Turkiets väg var in i EU. Han betecknade EU:s utveckling som mera viktig än Natos, ty Nato skulle vålla problem och svårigheter i Ryssland och med Ryssland, men aldrig EU. Jag höll med honom om detta.

del 3 : Fest i Bulgarien.

Ludmilas problem var värre. Hon ligger i skilsmässa men kan inte bestämma sig för att ta ut skilsmässa. Hon har just läst en bok där det heter att en skilsmässa tar minst två år att komma över. Således ämnar hon inte göra någonting på två år, ty boken säger ju att det ändå inte hjälper att göra någonting när man ligger i skilsmässa. Och under tiden är det hennes syster Dianas plikt att ta hand om henne och tycka synd om henne.

Jag tycker om Ludmila, men jag måste medge att under för handen varande omständigheter löper hon risken att utveckla en dubbelnatur, en andra personlighet i motsats till hennes riktiga, så kallad schizofreni, ej helt ovanlig bland folk som sörjer och grubblar för mycket. Hon har visat alla tydliga föresatser för att kunna genomföra denna process, där den viktigaste är det totala avståndstagandet från sitt eget liv och ansvar. Och det hjälper inte att bara tycka synd om henne. Hon måste fatta, att lättja inte är någon ursäkt för något. Man måste ruska om henne ordentligt, få henne att vakna upp ur sin passivitet och få henne ut ur sig själv. Det kommer an på Diana att göra detta, och Diana gör det tyvärr mest genom att gräla på henne och skälla ut henne. Risken är att detta bara förvärrar Ludmilas problem. När en syster behöver hjälp är i regel den sista hon borde söka hjälp hos sin syster, då hon ofta är den sista hon kan få hjälp av. Det bästa botemedlet vore en ny man, men man är som minst aktiv och attraktiv åt det hållet när man sörjer över en skilsmässa.

Ett lysande tillfälle att rycka upp Ludmila kom emellertid vid en fest hos Valeria, en väninna till dem båda. Denna bulgariska fest var mycket anspråkslös men mycket hjärtlig. Det bjöds på bara kall mat, mest potatissallad med kallskuret, men även obegränsade mängder vodka och den bulgariska välsmakande konjaken "Rakía" (40%), som smakar bättre än någon vanlig konjak. Vi var bara tio gäster, men ganska snart bröt stämningen alla fördämningar, och två lärare bröt ut i en orgie av sånger till gitarrackompagnemang, mest gamla patetiska 60-tals-schlagers typ Strolling Bones och Beatles. Båda lärarna var redan flintskalliga över mer än bara tonsuren, men den andra var anmärkningsvärt musikalisk och kunnig i den spanska musiken. Det var ett nöje att höra på honom. Medan låtarna blev allt vildare bröt alla damerna ut i fullständigt lösryckt dans medan ingen av männen ville ställa upp på detta. Så småningom började damerna då bjuda upp männen med övertalningsmetoder som gjorde det omöjligt att säga nej.

Det märkvärdigaste var att födelsedagsbarnet, som var mest plakat av alla och dansade vildast av alla, inte en enda gång slog sönder något, ramlade, snubblade över något bord eller ens slog sig. Hon var bara 1,50 lång och hade en teknik att dansa med händerna högt upp i vädret, vilket tydligen tjänstgjorde som ett slags balansmekanism. Men när hon dansade med en kavaljer hängde hon sig som en säck på honom, och den säcken var tung. Då blev även ekipaget svårare att manövrera, och då var olyckan snubblande nära. Mer än en gång hotade mer än ett par att lägga sig raklånga över bordet och rensopa det från alla fulla och halvfulla glas, pokaler, tallrikar, skålar med mera.

Höjdpunkten nåddes efter jag vet inte hur många tömda Rakíaflaskor, när vi plötsligt alla började se kackerlackor på väggarna och en tämligen dåligt organiserad jakt på kackerlackor tog sin början. Dessa kackerlackor var faktiskt verkliga, de kom inte bara från Rakíaflaskorna, och det var anmärkningsvärt att de hade tagit sig upp hit till den femte våningen. Visserligen var ju hyreshuset tämligen ruffigt och svampigt, porttelefonen hängde i en lös tråd och hotade fastna i fingrarna och följa med ut när man använde den, hissen var av bulgarisk standard och utan nödutgång om den skulle fastna eller störta ner, vilket alla bulgariska hissar vanligen gör esomoftast, men den fungerade, och det var kanske den vägen kackerlackorna hade kommit upp, ty klosetten var utan extra hål och med vattentätt vattenlås. Kackerlackor är emellertid kackerlackor, och de tog alla poäng - inte en enda blev träffad, och endast de jagande mänskorna hotade sluta som våta fläckar, varför kackerlacksjakten ganska snart avtog av naturliga skäl och glömdes bort för väsentligare saker, alltså den allt vildare dansen, musiken och Rakíakonsumtionen.

Det var sådant Ludmila behövde.

En helt annan scen i Bulgarien: Mitt i det viktigaste trafikstråket, mitt i gatan, mitt i gatukorsningen en grupp vanskapta zigenare. De var som direkt hämtade ur Emir Kusturicas film "Zigenarnas tid". En var krympling och hade faktiskt fötterna bakfram. Jag har aldrig sett ett sådant lyte förut. Han gick med fötterna bakåt i stället för framåt. Dessutom var han av halv dvärgväxt, men det hemskaste var att dessa zigenare slogs sinsemellan. De utkämpade ett ursinnigt slagsmål, de var rasande och hysteriska på varandra och skrek med vilda gälla röster i himmelens sky, och det var den mest vanskapte som var den argaste och som vägrade släppa taget om den största, som han bet och slog av alla sina krafter, medan denne den störste skrek högst och vildast av alla. Det var inte bara en uppvisning för att tilldra sig intresse, publik och pengar. Det var fullständigt äkta. Det var ett tvättäkta vilt och ursinnigt slagsmål mellan vanskapta zigenare på blodigaste allvar.

Zigenarna och turkarna är det etniska problemet i Bulgarien. De kan inte bo i hyreshus, ty då gör de upp öppen eld i vardagsrummet, eldar med parketten och odlar potatis i hålen i golvet. Var de än bor övergår kvarteren till slum. Samtidigt har de 50% nativitet medan bulgarerna själva har mindre än en procent. Turkarna har sitt eget politiska parti som med sina 10% i parlamentet har en vågmästarroll i alla regeringar. Bulgarerna har skäl att betrakta dem som femtekolonnare åt Turkiet.

Jag upplevde exempel på dessa turkbulgarer när jag lämnade Bulgarien. De var ingenting annat än smugglare. De gick på i Plovdiv och fyllde hela kupén med bagage, som de skulle föra till Turkiet. De var mycket väl försedda med pengar. Det var en turk med två hustrur. Kabinen var för icke rökare, men de rökte alla tre. Till slut blev jag så arg på deras ansvarslösa oförskämdhet, att när den fräckaste hustrun tände sin -tonde cigarett slet jag den ur munnen på henne, skällde ut henne på tyska och visade på skylten "rökning förbjuden". Då fick de respekt för mig.

De ville ge mig pengar. Jag förstod sedan att det var för att muta mig. De hade hur mycket tyska mark som helst. Jag ville inte ta emot några, men tullinspektörerna vid gränsen tog gärna en och annan 50-sedel. Det var mest för att han inte skulle titta under bänkarna, där de hade gömt det ömtåligaste av sitt smuggelgods.

Flera andra turkar blev intresserade av deras affärer, och hela natten var hela kupén full av ivriga turkar som konstant pratade i mun på varandra. Att få någon sömn under sådana omständigheter var naturligtvis inte att drömma om. Dessutom var det svinkallt och ingen värme i vagnen, som metodiskt var renplockad på allt som kunde stjälas och säljas: glödlampor, strömbrytare, gardiner, ledningar - ingenting användbart fanns kvar. Det var alltför nära till hands att misstänka att hela vagnen hade skalats under alltför många resor med turkbulgariska smugglare.

del 4.

På mitt vandrarhem vid Sofiakyrkan i Konstantinopel blev jag bättre mottagen än någonsin. Numera ingick till och med frukost i övernattningen. Dessutom hade jag turen att genast få tag på doktor Sandy. Han var på ett ganska syrligt och kritiskt humör den här gången.

"Du kommer för sent. Den bästa säsongen är över. Det var vackert till för fyra dagar sedan, men nu är vi inne i en ostadig period. Jag hade gärna följt med dig in i landet tidigare, men nu är det inte så roligt längre." Han visade på himlen. Den östra horisonten täcktes av en mur av mörka moln. Solen lyste bara i Konstantinopel, och det var bara min andra vackra dag på min sju dagars resa.

"Varför kommer du hit egentligen? Reser du till någonting, eller reser du bort från någonting?" Detta var en samvetsfråga. Jag måste erkänna att jag mest reste bort för att få distans till mitt arbete. "Naturligtvis känner jag mig smickrad över att du kommer så långt och träffar mig, och jag hoppas att du fortsätter med det. Men jag avråder dig från att stanna i Turkiet den här gången. Du är för sent ute. Jag beklagar. Jag skulle råda dig att snarast återvända hem till ditt arbete. Res ner till Grekland, njut av en smula värme där och kanske på Sicilien men res hem sedan."

Han ville veta allt om mitt arbete hemma och varför jag behövde komma ifrån det. Mina förklaringar bara befäste honom i hans diagnos: mitt arbete behövde mig bättre än misslyckade länder som Turkiet.

Vi pratade mycket om den ryska krisen. Han var mycket negativ. "Det finns dårar i EU som anser att EU borde expandera till vilket pris som helst och snarast omfatta både Ryssland och Turkiet. EU borde aldrig omfatta varken Ryssland eller Turkiet. Låt hela Europa för övrigt komma med, släpp in hela Baltikum och Balkan utom Albanien, men släpp för all del inte in något muslimskt land. Släpp in grekiska Cypern och Israel också, men aldrig Turkiet. Varför vill Turkiet in i EU? Bara därför, att det i egenskap av EU:s i så fall fattigaste land skulle få de största bidragen. Och varför ställde ryssarna till med sin ekonomiska kris i augusti och hindrade avsiktligt Tjernomyrdin från att göra något åt saken? Bara för att klämma EU och Tyskland på mera pengar och lån. Ryssland lever redan på Tyskland och har blivit bortskämt av Tyskland och vant sig vid att få vad de vill därifrån om de bara tigger. Ryssland måste lära sig att klara sig själv utan tsarer, utan kommunister, utan enfaldigt enpartistyre och utan maffia. Först när Ryssland kan stå på egna ben om tidigast 20 år kan det komma med i EU.

Finnarna och balterna känner ryssarna, och grekerna känner turkarna. Håll världens två största bluff- och svindlarnationer utanför EU för Europas skull, det säger jag bara!"

"Men Turkiet är inte något muslimskt land. De har kört muslimerna ut från parlamentet, och dess sekulära konstitution håller."

"Du har helt rätt, men Turkiets uppgift är en annan än inom Europa. Turkiets mission ligger österut åt Centralasien till och hos dess egna släktingar turkmenerna, turkestanierna, tadzjikerna, uzbekerna, kazakerna och kirgiserna. Dessa länder och folk kan turkarna civilisera och vinna åt fred och andlig odling. Med dem kan turkarna få bättre kontakt än något annat folk, de kan lyckas där ryssarna misslyckats, där har Turkiet sin framtid. Inte i Europa. Europa klarar sig bäst utan Turkiet och Ryssland, Ryssland kan bara själv lära sig stå på egna ben, och Turkiet kan göra mera för Centralasien än vad Europa kan göra för Turkiet."

Trots hans nedvärderande och nästan beskt fördömande utlåtanden om Turkiet var det ändå i detta land han bodde och egentligen hans personligt utvalda hemland. Han förstod turkarna och trivdes med turkarna, deras enkla hederlighet och nästan ödmjuka anspråkslöshet var ett sätt att leva som passade honom, och det fanns ingen mentalitet i Europa han trivdes bättre med, hur mycket han än alltid framhöll grekerna. Jag får alltid det intrycket av honom att han trivs i Turkiet därför att det är ett land där det är lätt att försvinna. Man är ingen särskild, man behandlas vänligt av alla, livsstilen är enkel och billig, och det är ett mycket lätt land att få vänner i och att komma i nära kontakt med vem som helst i.

Ändå var han samtidigt bittert desillusionerad på Europas största stad Konstantinopel, som hade kunnat vara en av världens vackraste.

"Har du sett den andra James Bond-filmen, 'From Russia With Love'? Där ser man i en sekvens Konstantinopel från vattnet år 1962. Det är en oförglömlig skönhetsupplevelse. Allt är grönt och idylliskt. Betrakta exakt samma stad från samma vatten idag. Vad ser du? En storstadsöken av skyskrapor som trängs om att överträffa varandra i sterilitet och omänsklighet och utan ett träd eller grönt grässtrå kvar någonstans. Vattnet är utfiskat och förgiftat och stinker av olja och diesel, och staden, en av de största stadsbildningarna i världen, är ett monstrum av ohygglighet i stil med Säo Paulo och Mexico City. Allt är bara förödande omänsklighet med allt oftare exploderande terrorbomber, kriminalitet och prostitution, droger och Aids - och denna dödsstad för 14 miljoner är bara ett symptom på hela världen. Vädrets balans är rubbad över hela världen med väderkatastrofer överallt som resultat, sedan 1970 har människan förstört 30% av alla världens skogar och påstår sedan att klimatförändringarna med översvämningar och naturkatastrofer är ett obegripligt fenomen som människan inte är skyldig till, medan Indien har 10 miljoner aidssjuka, vilket bara är en procent, medan länder i Afrika har mellan 50-70% sjuka i Aids.

Människan har blivit ett monstrum. Hon har förstört sin egen värld och fortsätter att göra det utan att bry sig om det och utan att ta något ansvar. För hennes rätt att ha roligt är allting tillåtet, och ingenting är heligare. Hon beter sig som om det var hennes rättighet att förstöra världen bara emedan hon lyckats ta kontroll över den. Kan då någon förebrå mig för att jag inte velat sätta ett enda barn till denna värld? Vedergällningen måste komma, och naturkatastrofer är inte tillräckliga. Om det är något som människan har förtjänat och enbart har sig själv att skylla för, min vän, så är det Aids."

Det oerhörda i sådana ord för en läkare gjorde honom plötsligt lika fruktansvärd som en kejsar Konstantin eller Justinianus eller som en av de mest förfärliga gamla sultanerna. Likväl var han bara en lika skotsk läkare som James Herriot i färd med att ställa diagnos och förbereda behandlingen av en patient som var mer illa ute än vad hon själv var medveten om.

(Vi tar inte ställning till doktor Sandys uttalande utan endast dokumenterar.)

del 5.

Kanske jag gjorde fel i att lyda doktor Sandys råd och inte bege mig österut, - kanske inte. Det är lika troligt att jag kommer att ångra det som att jag skulle ha ångrat det om jag hade gjort det. Men man har det kvar i framtiden, och vädret är kanske mera tillmötesgående då.

Vädret följande morgon var varken lovande eller dåligt. Men när jag gick ner till stationen i god tid för att dricka morgonkaffe på en gränd ovanför fick jag där till bordssällskap en ung turk, Yem, som kunde svenska. Han var den sjunde turken i Turkiet som kunde svenska. Han hade studerat det av helt eget intresse utan beräkning eller utsikter efter tyska och engelska, och han talade det bra. Hans blotta närvaro fick mig nästan att genast ångra att jag denna morgon skulle överge Turkiet.

Men vädret blev dåligt, och snart började det regna. Tydligen hade man gjort rätt i alla fall. Vi kom fram till Grekland efter fem timmar och måste så vänta där i Pythion i fem timmar på tåget till Athen medan det regnade. Vi var ett större sällskap - engelsmän, spanjorer, tyskar, ryssar - ryssarna hade dominerat tåget från Konstantinopel. Jag hade aldrig tidigare upplevat ryssar på detta thrakiska tåg. De var oerhört pratsamma, i synnerhet en gammal babusjka, som gärna för att inte säga entusiastiskt pladdrade på för vem som helst på sin ryska som ingen förstod. Man kunde bara artigt höra på, och hon slutade aldrig. Hon struntade totalt i att ingen förstod henne och att hon inte kunde förstå någon. Alla önskade att hon någon gång skulle tröttna och hålla käften, men det kunde man ju inte säga till henne och allra minst på ryska. Hon var outtröttlig - en liten helt rund och fyrkantig gumma på högst 150 centimeter.

Till de hjärtligare där i det inregnade internationella sällskapet i den avlägsna blindtarmshålan Pythion längst bort i Thrakien hörde en underbar turk, som nu var på väg till sin hemby, som låg precis på andra sidan gränsfloden. Han hade bara några hundra meter dit - men för att kunna komma dit måste han invänta det turkiska tåget, som skulle avgå någon gång under morgondagen. Han hade haft en förfärlig dag. Han hade startat från Thessaloniki, hans tåg hade inte gått längre än till Dramma där han hade fått stiga av och vänta några timmar på nästa, som bara förde honom till gränsen hundra meter från hans by. Och nu gick inte nästa tåg vidare hemåt för honom förrän i morgon, så han måste (tillsammans med åtskilliga andra) sitta inregnad i Pythion och vänta där på stationen över natten. Skulle han försöka gå tvärs över gränsen till sin hemby skulle han bara bli skjuten av både greker och turkar.

Hans fall illustrerade alltså på ett fulländat sätt den absurda konflikten mellan greker och turkar. Han menar, att det bara är politikerna som upprätthåller denna meningslösa konflikt, då det är politikernas intresse i Turkiet att hetsa turkarna mot Grekland för nationalismens sak, och vice versa i Grekland mot Turkiet.

Både greker och turkar har mera gemensamt än icke gemensamt. Båda har genomlevt det turkiska förtrycket under 500 år. Skillnaderna är, att grekerna kommit bort från det med stolthet, medan turkarna överlevt det genom ödmjukhet.

Till de inregnade i Pythion hörde även tre kanadensare, tre engelsmän en stor grupp spanjorer och andra, som skulle få sitta där och ha det roligt och frysa hela natten i ösregnet tills det turkiska tåget skulle gå nästa dags eftermiddag, i bästa fall. Ännu roligare blev det på tåget till Thessaloniki.

Jag och min unge tyske reskamrat Martin, som haft sällskap sedan Istanbul, fann en rymlig kupé för oss själva där vi sträckte ut oss i godan ro. Martin fick sova i fred i två timmar, och jag hade just sträckt ut mig och somnat, när tåget kom fram till Alexandropoulos, där det blev invaderat av resenärer. In i vår kupé bryter det givetvis in ett sällskap på fem ryska släktmedlemmar fördelade på minst tre generationer, och naturligtvis hade de reserverade platser. Det var bara för oss att skaka av oss sömnen och se oss om i tåget efter en annan kupé.

Vi fann en intressant kupé där det satt en ensam person i ett hörn och sov. Man kunde inte finna något fridfullare. Han sov mycket djupt, ty han var full, och hela kupén stank av öl och Raki. Men vi hade ingen annanstans att ta vägen. Noga med att inte väcka honom sträckte vi ut oss och insomnade i hans doftande sällskap.

Plötsligt efter någon timme vaknar han upp med ett ryck och börjar sjunga för full hals. Han är ett fyllo av det allra gladaste slaget, och han sjunger så det genljuder i hela vagnen. Gladeligen väcker han oss och frågar oss: "Var har ni musiken?" och kräver oss på gitarrer och buzukiorkester medan han hjärtligt skrålar på för det vildaste och stampar takten och börjar dansa. Lyckligtvis gör sig naturen påmind, så han måste gå på toaletten, varför han försvinner ut i korridoren med sitt intensiva skrålande. Just medan han är borta kommer städerskan och börjar sopa vår kupé. Naturligtvis stöter hon då till hans ännu inte helt tömda Raki-flaska, så att innehållet rinner ut över hela golvet och fyller kupén med denna stickande doft av 40-procentig salighet. Vi storknade. Hon tog helt resolut hand om flaskorna och försvann med sin soppåse. Därefter kommer vårt glada fyllo tillbaka och börjar givetvis snart sakna sina flaskor. Han kan inte för sitt liv begripa vart de har tagit vägen och börjar energiskt söka över hela kupén. Till slut lyckas jag med teckenspråk få honom att förstå att en gumma kommit och tagit bort dem. Det tar han som en man, tar sin lilla färdsäck och lämnar kupén, som vi förmodar för att stiga av tåget. Men ännu i timmar efteråt hörde vi hans glada nonsenssång genljuda hjärtligt ute i tågets korridorer. Vart han egentligen var på väg och var han skulle stiga av visste han kanske inte ens själv, men vad betydde det? Han var ju full och glad, och det var det enda väsentliga för honom i hela denna värld.

del 6.

Vädret hade klarnat upp när vi kom fram till Thessaloniki i gryningen. Det fick mig att besluta att följa med Martin upp till Meteora väster om Larissa, det sägenomspunna meteorlandskapet uppe i bergen med kloster och eremitbostäder högt uppe på omöjliga klipp-pelare.

Emellertid var prognoserna inte goda. Av konduktören fick vi veta att det inte längre gick något tåg upp till Kalambata. Det betydde att vi måste ta buss eller bil upp dit och betala extra för det. Likväl satsade vi modigt på projektet och steg av i Larisa i strålande solsken - resans tredje vackra dag. Vi hittade ingen busshållplats så fann oss hänvisade till taxi, som erbjöd sig att köra oss ända fram till Kalambata för bara 4000 drakmer tillsammans - det hade kostat 3000 med buss med byte i Trikkala. Vi kontrollerade gång på gång att han menade allvar med 4000 för oss tillsammans - och slog till. Tre gånger om inte fyra kontrollerade vi hans pris och fick det bekräftat. När vi kom fram till Kalambata ville han naturligtvis ha 4000 per person. Det blev palaver och gräl, och vi bad honom köra oss till polisen. I stället körde han oss till en hotellvärdinna som stod på hans sida, som ringde till en väninna som inför oss bekräftade att 2000 per person var omöjligt, sedan körde han oss till turistinformationen där han krävde 9000 av oss, men till polisen ville han aldrig köra oss. Detta gav mig och Martin en mycket otrevlig smak av hela stället och hela Grekland. Vi hade haft en överenskommelse, och chauffören hade tre gånger bekräftat den bara för att sedan ställa till med otrevliga scener. Vi betalade honom till slut 8000 bara för att bli av med honom och slippa se den tarvliga skojaren mera.

Detta är baksidan av turistnäringen. Meteora blir ett turistställe, de kommer i stora skaror med mycket pengar, priserna stiger och blir orealistiska, och så kommer de vanliga människorna i kläm.

Martin och jag försökte trösta oss med att gå på en lång promenad i solskenet över de magnifika bergen och följa fantastiska stigar mellan de monumentala klipporna, som reste sig lodrätt upp ur marken hundratals meter med vackra kloster högst upp. Gärna hade man stannat i flera dagar i detta häpnadsväckande landskap, men vem kunde ha råd med det? Vi betalade 3000 per person för en säng för natten, och det var mycket billigt för Kalambata.

Vad skall man då säga om detta fantastiska landskap vid Meteora, som till och med (enligt Martin) är mera storslaget än Kappadokien? När vädret är klart över Meteora ser man hela berget Olympus i norr med dess snötäckta höjder, och just ett sådant landskap som Meteora förefaller sannolikt som inspirationskällan till de gamla grekernas fantasier om gudarnas tillhåll vid Olympus. Bergsformationerna är så fantastiska och synbarligen övernaturliga, att de bara kan föranleda spekulationer i det gudomliga. Och det är helt i enlighet med Meteoras natur att det byggts kloster för gudomlig kontemplation just på topparna av dessa monumentala pelare till otroligt lodrätt rakt uppstigande klippor. Hela Meteora är som ett landskap av de mest överväldigande naturliga monument, som om klipporna hade skulpterats av gudar. Meteora är verkligen gudarnas hemvist vid Olympus - det var just här de bodde. De kan inte ha bott på något mera ändamålsenligt ställe.

Jag lämnade Meteora dagen därpå. Martin stannade kvar och funderade på att bege sig ner till Volos. Själv begav jag mig mot Athen. Himlen hade förmörkats av moln, så något vackert väder var inte att hoppas på på dessa breddgrader.

Vi hade följts åt från Istanbul och haft stort utbyte av varandra. Utan honom hade jag aldrig begett mig till Meteora. Genom att vi var två blev chockerna och skadorna mindre. Han var en ivrig student av C.G.Jung, vars flummiga ockultism jag inte helt kunde engagera mig i. Så jag reste ensam till Athen.

Det var sig likt: smutsigt, förfallet, hektiskt, vansinnigt och bedårande. Ju mindre sagt för övrigt, desto bättre. Taxichauffören som bedrog oss till Meteora var bara början. Den grekiska snikenheten har mångdubblats i och med EU. I Athen blev det ständigt gräl om pengar och räkningar. Devalveringen i våras var överkonsumerad, priserna hade nästan fördubblats, och alla demonstrerade sin girighet. Ej heller fick jag kontakt med mina vänner. Min närmaste vän måste precis fara ut till Sounion med sin svärmor för familjefridens skull, och mina svenska vänner hade precis fått hela släkten på besök. Till all lycka kunde åtminstone Icke ordna en privat lunch med mig. Hans utlåtande om Grekland var symptomatiskt: "Grekland är i ett tillstånd av kronisk panik." Jag kunde ha tillagt, att denna panik blev kroniskt mera upphetsad.

Men den största sorgen var att Willy var borta. Han hade bortrationaliserats. Min gamle holländske vän i mitt stamvandrarhem hade alltid tagit väl hand om mig, vi hade alltid haft roligt tillsammans, han om någon hade stått för trivseln där, och nu var han borta. För mig symboliserade han alla mina gladaste dagar i Athen: de glada luffarna, den bohemiska internationalismen, de många originalen, David Braithwaite och doktor Sandy med deras klientel - han var nyckeln till dem alla. Han hade alltid varit full och på strålande humör, vi hade ibland haft gränslöst roligt tillsammans, och nu var han bortrationaliserad. Ägaren hade höjt priserna med 40%, och det blev bråk med honom om min räkning för första gången någonsin. Tydligen var det dags att finna ett nytt vandrarhem och att lämna Athen fortast möjligt.

Men Athen ville inte släppa mig. Den dagen gick det inga tåg till Patras. Det gavs ingen förklaring. Bara för att komma bort tog jag då tåget till Kalamata vid Peloponnesos sydligaste vik i hopp om att komma runt till Patras den vägen. På så sätt fick jag äntligen se Mykenes och Argos omgivningar, och strax norr om Tripolis visste jag att Sparta hade legat. Men resan till Kalamata tog 6_ timmar, när vi kom fram var klockan 10 på kvällen, och tåget vidare skulle gå 8.23 följande morgon. Under tiden skulle stationen vara stängd och låst. Tillsammans med mig var ett danskt par från Fyn strandade i Kalamata, jag tycks alltid få ihop det med danskar från Fyn när tågen inte fungerar på Peloponnesos, och vi finkammade hela staden efter ett rimligt nattkvarter. Något sådant fanns inte. Det billigaste vi kunde finna var ett rum för tre personer för 9000 drakmer. Dit gick det sista av min grekiska ekonomi.

Även tåget följande morgon till Patras hade sina problem. Resan tog drygt 7 timmar, lok byttes fyra gånger, och att hoppa av vid Pyrgos för ett besök upp till Olympia var därför inte att tänka på. Man kunde ju bli kvar där. En annan gång kanske.

Resan ner till Kalamata var dock mycket intressant och vacker, och i det sydvästra hörnet av Peloponnesos finns även mycket av det antika Grekland kvar. Pylos var ju den gamle Nestors hemvist, och det tycks alltjämt vara ett kärnområde för det evigt hellenska. Från Tripolis till Kalamata såg jag ingenting på grund av kvällsmörkret, men från Kalamata fram till kusten var resan outsägligt vacker. Ohyggliga spår fanns dock kvar av sommarens skogsbränder - jag har aldrig tidigare sett förbrända olivträdsskogar. Synen var ohygglig. Men längs hela västkusten är resan dödligt tråkig och enformig, tills man kommer fram till Patras. Hela tågresan Athen-Patras "bakvägen" tog alltså 14 timmar - med övernattning mitt i.

Föränderligheten går för snabbt i Grekland, och det är det mänskliga som tar skada därav. Som alltid blir de små och oskyldiga mänskorna sittande emellan, och ovärderliga mänskliga värden offras, för vad? För en bättre ekonomi i EU med en ökad centralisering och industrialisering, miljöförstöring och omänsklighet i ständigt tilltagande acceleration, mot vad? Svaret är givet. Det är det som ingen vill tala om.

del 7.

Lyckligtvis var ändå bussterminalen i Patras sig lik med utomordentlig trivsel genom alla dessa resenärer som passerar Patras för att med buss resa överallt över hela Peloponnesos - bara det egentligen en hel kontinent, om man ser det rent mänskligt. Peloponnesos var det första fria Grekland efter nästan 2000 år av förtryck under romare, bysantinier och turkar. Hela Grekland finns koncentrerat i Peloponnesos, det eviga Grekland, som började med Sparta och Athen, och som idag trots allt ännu är mera grekiskt och mera levande än någonsin.

Men slutnotan för fem dagar i Grekland blev 1200 kronor, alltså 240 om dagen. Det är ett skandalöst rekord. Ej heller träffade jag denna gången i Grekland några trevliga engelsmän, som normalt hela Grekland brukar drälla av. De fanns alla i Turkiet.

En sista ekonomisk inblick: vid ett växlingskontor uppenbarade sig ett ungt ryskt par. De ville växla en amerikansk dollar till grekisk valuta. Kommissionen var 200 drakmer. För en dollar skulle de få 300 drakmer. 100 skulle de alltså få behålla efter transaktionen. Detta använde de som argument för att få växla sin dollar utan kommission. Men expediten hade erfarenhet av sådana metoder: "Om jag växlar en dollar åt er utan kommission kan ni sedan växla en dollar överallt utan kommission. Den gubben går inte." Så ryssarna kunde inte få sin enda dollar växlad utan kommission.

I kvarteret bredvid stod oemotståndliga kvinnliga inkastare utanför ett visst ställe och vinkade en till sig. De begärde ingen kommission, och med sin oemotståndlighet kunde de alltid vara säkra på villiga kunder, som gärna skulle växla in sin sista dollar utan att få någonting tillbaka.

Jag får inte glömma att nämna min främsta eskapad i Athen den här gången. Jag skulle till Pireus för att träffa Icke klockan ett. För att njuta av en lång promenad lämnade jag Athen klockan 11 och gick över Akropolis och Filipappos för att sedan följa vad som var kvar av de långa murarna ner till Pireus. Där började problemen. Jag hade tunnelbanestationen att utgå ifrån, men ingen jag mötte kände till någon tunnelbanestation. Naturligtvis gick jag helt fel och fick till slut rådet att följa trolleybussledningarna. Då var det en kvart kvar, och jag följde trolleybussledningarna springandes genom hela Pireus och fick världens sightseeing runt hela östra udden och runt hela hamnen, där jag slutligen fann Icke jämnt 30 minuter försenad efter ett mycket nyttigt pireiskt maratonlopp. Men jag gör inte om det.

Överfarten till Italien blev idealisk på grund av sällskapet. En stor grupp av trevliga engelsmän var först tongivande men slogs snart ut av en ännu mera energisk grupp svenskar. Vi talade engelska en lång stund innan vi fattade att vi hade varandras modersmål. Sedan blev stämningen och samvaron ännu hjärtligare, och vi pratade långt in på natten.

Denna blev sval, och det ösregnade hela morgonen omkring Korfu, så att alla däcksplatspassagerare utan sovsäck frös häckarna av sig. Kristian, min namne från Örebro, värmde sig under hårtorken på toaletten. Skeppet "Palladio" var tämligen nedgånget, det fanns bara en enda dusch för däcksplatspassagerarna ombord som var utan stril och utan hängare för kläderna. Men man överlevde som så många gånger förr.

Kristian var inne på mycket intressanta forskningar om Bilderberggruppen, ett utvalt sällskap elitmänskor, som 1954 skulle ha dragit upp riktlinjerna för en politisk förening av hela världen, inkluderande bland andra prins Bernhard, David Rockefeller, Henry Kissinger, Herbert Tingsten, Olof Palme, Kjell-Olof Feldt, Carl Bildt och andra liknande internationella personligheter. Herbert Tingsten skall från början ha tagit avstånd från dem då han funnit gruppens tendens vara direkt odemokratisk. Emellertid måste man observera att denna grupp inte har något reellt politiskt inflytande. Det är en superelit av speciellt utvalda mänskor som träffas, håller kontakt och diskuterar världens utveckling och öden men knappast någonting mer. Det är alltså helt verklighetsfrämmande att hysa den föreställningen att dessa mänskor direkt styr eller har ambitionen att ta direkt kontroll över världen, även om sådana ytterst kontroversiella namn nämns i gruppen som David Rockefeller, Henry Kissinger, Bill Gates, George Soros och Rupert Murdoch.

Därmed står gruppen långt ifrån över all kritik. Även Carl Bildt är av den meningen att det bara är bra om gruppen blir känd, diskuterad och kritiserad. Endast varje fördunkling och dimridåsträvan av gruppen måste betecknas som odemokratisk och skum. Vad som inte tål öppenhet kräver öppenhet.

Likväl kan man förstå gruppens strävan efter doldhet. Den är något av ett politiskt pionjärinitiativ och ansvarstagande för världens öden, som kräver fria händer och frihet från inblandning utifrån, och så länge gruppen bara är konstruktiv bör den få fortsätta sin diskussionsverksamhet. Det är åtminstone Fritänkarens mening, som ställer sig både kritisk och uppmuntrande till gruppen men framför allt uppmärksam.

(Vi får anledning att återkomma till denna fråga längre fram.)

I Brindisi begicks det vanliga festandet hos Gino's traditionella osteria, där aldrig någonting förändras. Jag bjöd sedan mina svenska och engelska vänner hjärtligt farväl utom några extra från Colombia, Nya Zeeland, Brasilien och en del andra länder. Den klokaste av dem skulle fara till Venedig medan alla de andra skulle ta Romtåget till den enda stad i Europa som kan mäta sig med Athens miljöförfärlighet.

del 8.

Tågresan längs sydkusten passerade lugnt under natten, men det var problem med vagnarna som vanligt. Det blev blackout i min vagn just när jag satt och läste "Under vulkanen". Jag hittade en konduktör i mörkret, som fick ljuset att fungera igen. Efter en halvtimme gick ljuset igen. Då fanns det ingen konduktör kvar i tåget, men det lyste i den andra vagnen, så jag flyttade dit. Efter en halvtimme gick ljuset i den vagnen också, men då lyste det igen i den första vagnen. Då var jag redan ganska trött på hela cirkusen. Då kom det en konduktör. Jag klagade för honom. Han lyste med ficklampor, mixtrade med batterier, fick ljuset att blinka men icke mer och bad mig flytta till den första vagnen. Jag gjorde så. Efter en halvtimme gick ljuset även i den vagnen på nytt.

Likväl kom man helskinnad fram till Messinasundet, där det hade regnat kraftigt under natten. Klockan 10 nådde jag Catania, vandrade genast till Paolos bank, hittade honom och har aldrig blivit bättre mottagen någonsin i Italien. Det var som om jag hade lämnat Catania igår. Han följde mig hem till sin bostad, där min säng stod kvar orörd sedan före påsk. Men denna gång var vädret varmt och idealiskt.

Emellertid var Paolo mycket upptagen ej endast av sitt arbete utan även av en kurs långt utanför Catania. Detta föranledde utflykter till Noto söder om Syrakusa och Palazzolo. Båda var underbara små städer, helt okända för turismen som det mesta och bästa av Sicilien lyckligtvis är. Noto hade en katedral vars hela tak just hade störtat in lyckligtvis utan att skada någon, och där fanns flera mycket intressanta gamla barockpalats i gul puts med otroliga skulpturutsmyckningar. Palazzolo, vart vi åkte sedan, var emellertid ännu intressantare. Hans 85-åriga mor bebodde ett gediget palats om två våningar där det var lättare att gå bort sig än att hitta rätt längs huvudgatan, Corso Vittorio Emanuele II, en liten bygata med bara tvåvåningshus och gammaldags gatlyktor i nästan en stil som erinrade om gamla Sevilla. Det var en underbar liten stad som jag gärna hade bekantat mig närmare med.

Emellertid kunde man i dessa trakter se sommarens obeskrivliga härjningar. Hettan hade förbränt stora arealer, och det var fruktansvärt att se hur sekelgamla olivträd på ett ögonblick hade förtärts av solen. I Grekland hade det varit ännu värre på Peloponnesos, där förfärliga skogsbränder dessutom hade förvandlat olivträds- och fruktträdsplanteringar till svarta öknar.

Men de solförbrända träden på Sicilien hade ett mönster att påvisa. Nästan alla skadade träd låg vid vägarna. Bara några meter bort från vägarna fanns det inga skadade träd. Tydligen måste bilarnas avgaser på något sätt ha bidragit till att träden förtärdes.

Paolo hade även haft andra problem med sommaren. Han hade inte haft vatten i kranarna på tre månader. Först nu fungerade vattnet, och man kan då föreställa sig hur hans hus såg ut utan någon möjlighet till tvätt eller rengöring på tre månader.

Så jag begav mig till Palermo. Där var allt som vanligt. Även där var det som om jag hade lämnat igår. Den första oktober tog mig Nino med på en utflykt till hans hemby uppe i bergen, men på vägen stannade vi först i Tyndaris, ännu en gammal antik grekisk stad från Platons tid med amfiteater byggd på den angenämaste utsiktspunkten högt uppe på ett berg med de sju dramatiskt vulkaniska Aeoliska öarna spridda ute på havet och med hela bukten mot Milazzo inför åskådarens anblick. Den gamla idealiskt situerade staden kröntes nu av ett sanktuarium, en vacker kyrka som först nyligen blivit färdig men som byggts helt i klassisk stil med korintiska pelare och en fantastisk konstutsmyckning i mosaiker. Än lever de gamla klassiska konsterna åtminstone i religionens tjänst.

Nedanför Tyndaris ligger det ett system av väldiga sandstränder med sjöar och vikar. Dit ner begav vi oss för att bada. Vattentemperaturen var absolut idealisk, man kunde stanna i vattnet hur länge som helst, och efteråt soltorkade man på tio minuter. Solen var inte längre brännande, men den var ändå het, så det var lätt att bli solbränd. Vi njöt av solen och havet och den enorma rörelsefriheten på sandstranden i tre timmar. På detta vidsträckta plageområde var det bara en sju-åtta andra badare utom vi. Sicilianarna slutar gå och bada i havet i augusti, när vattnet är som varmast.

Sedan som sagt begav vi oss upp i bergen till Ninos hemby. Den heter Galati och ligger som de flesta gamla sicilianska städer uppe på en bergstopp. Sicilianarna byggde sina städer på detta sätt för att kunna försvara sig mot arabiska sjörövare, som plundrade längs kusterna. Från ointagliga bergstoppar kunde lokalbefolkningen hälla kokande olja över angriparna och krossa dem med stenar och klippblock om de försökte något.

Nu är situationen annorlunda. Från de svårtillgängliga städerna uppe i bergen flyttar den yngre befolkningen ut för att föra ett bekvämare liv längs kusterna. Sålunda har alla städer inne i landet problem med avfolkning.

Det hade varit strålande väder hela dagen, och denna slöts med en galamiddag hemma hos Ninos syster. Hennes hus, deras föräldrahem, är stort som ett slott och lätt att gå bort sig i. Medan vi satt där och njöt av kvällsvarden kom den ena grannen efter den andra in och utökade sällskapet. Det är tydligen så det går till inne i Siciliens bergsland. Alla känner alla, och om det händer något i byn samlas genast alla där för att delta i intresset. Ingen svensk hade väl varit i Galati förut och knappast ens någon utlänning.

Efter festen fortsattes festen hos en lokal vinbryggare, som bestämt ville demonstrera hela sin industri för oss. Denna bestod i olika sorters vinpressar vevade för hand. Vi fick själva pressa druvor, veva pressen och provsmaka resultatet utom ett flertal andra färdiga viner. Åtskilliga flaskor tömdes, ty vi var sex fullvuxna karlar. Samtidigt bjöds på åtskilliga sorters fantastiska ostar, bröd och frukt, päron och meloner medan flaskorna fortsatte att avsmakas och tömmas.

Ugo, vår värd för detta ställe, hade även bryggt en Grappa som inte var av denna världen. Han kunde inte rekommendera den, då han använde den som tände i sin kamin. Den var mer effektiv än petroleum och smakade värre. Dess alkoholhalt torde ha varit mer än 100%, och ett glas var nog för att förbränna hela hjärnan.

En annan av gubbarna var en stor fotbollsentusiast och visste allt om svensk fotboll, enkannerligen alla Göteborgs fotbollslag. Han tjatade speciellt om en lysande fotbollsstjärna från förr i världen, som han påstod att hade hetat Grinolle. Jag kände inte till någon Grin-Olle på den svenska fotbollsstjärnhimlen hur jag än rannsakade min hjärnas alla gömmors innersta kammare.

Samtidigt som vi stod där och dividerade utspelade sig ett fantastiskt skådespel längs hela horisonten. Ett åskväder var på väg in mot Sicilien från norr, och från var vi stod högst upp i byn på en vinterass kunde vi i detalj följa med de flammande blixtarnas framryckning över Stromboli, Panarea, Lipari och Vulcano som ett bättre fyrverkeri än någonting mänskligt. Att stå där med världens godaste vin i handen i outsinlig tillgång i det bästa tänkbara sällskap av grovt skämtande byoriginal och oerhört kvalificerade vinexperter och åse det anryckande världsfyrverkeriet från vulkanöarna som dominerade hela horisonten i färgsprakande blixtexplosioner ovan molnen var nästan som ett övernaturligt skådespel, tills det började ösregna och man måste dra sig inomhus.

Mitt övernattningsställe var också intressant. Jag fick bo på ett ställe för agriturism, vilket är en helt ny och mycket sund form av turism, bättre än någon annan. Bönder upplåter sina mycket rymliga gårdar till små grupper av turister, som kommer och bor hos dem för att studera livet på landet, jordbruket, hur man odlar frukt och vin, och hur bondelivet går till. Detta är den enda formen av turism som gör verklig nytta, ty samtidigt som de avfolkade gårdarna rekompenserar sig och tjänar pengar lär sig turisterna mycket som gör gott och är nyttigt. Ej sällan leder detta utbyte till positiva affärer, fortsatta hjärtliga kontakter och hälsosam spridning av siciliansk mat- och vinkultur.

Emellertid hade det imponerande åskvädret sina bedrövliga konsekvenser, då det regnade hela följande dag. Det var rått och kallt, och man kunde ingenting göra. Detta var en katastrof för Nino, som enkom begivit sig upp hit för att kunna arbeta med vinskörden. Nu var det bara att finna sig i att vara isolerad och inregnad.

Emellertid kändes det hur väl detta regn behövdes. Plötsligt började naturen leva igen, och vem vet hur mycket liv som räddades genom detta det första regnet på fem månader? Det var som om hela naturen gav en befrielsens suck av lättnad.

del 9.

I Palermo besökte jag Teatro Massimo, den stora operan som nyinvigdes i våras efter mer än 20 års restaurering. Teatern är den största i Italien, och i Europa är det bara Parisoperan och Wienoperan som är större. Men teatern har världens största inomhusscen. Det märkligaste med den är emellertid de ytterst omfattande säkerhetsanordningarna. När teatern invigdes 1870 var den först i världen om att ha en brandvägg mellan scenen och salongen. Den har 18 säkerhetsutgångar, och dess konstruktör Basile var närmast besatt av att göra denna enorma teater så säker som möjligt. Den har ingen väldig ljuskrona i mitten av salongen, men i stället har den öppningar runt hela taket med fönster, så att all varmluft i salongen lätt kan släppas ut genom ett helt naturligt, enkelt och snillrikt ventilationssystem. Nu när Teatro Massimo är i gång igen kan den mycket väl konkurrera med La Scala i Milano om Italiens främsta artister och även med andra världsscener som Teatro Colón i Buenos Aires, världens största opera, Sydneyoperan, Metropolitan och vilken som helst. Det är bara att önska Teatro Massimo lycka till.

Detta kan den behöva, ty den har nästan alltid varit otursförföljd. I decennier har verksamheten legat nere till följd av restaureringar och reparationer som aldrig kunnat slutföras. Orsaken till detta öde anses bero på att teatern byggdes där det tidigare legat ett kloster. En helig nunna ligger begravd i operakällaren, och hemliga gångar anses leda dit, genom vilka hon kommer fram och spökar vid behov. Hon anses ha en hel del emot att en profan opera byggdes precis på hennes heliga grav, och därför har hon alltid gjort vad hon kunnat för att sabotera verksamheten. Tydligen har hon lyckats i hög grad, men numera finns det nya exorcisttekniker mot störande helgon som inte vill lämna världen i fred.

Med Paola hade jag långa och djupa samtal som vanligt. Vi pratade bland annat om svårigheten med folk som inte läser. Vad är det för mänskor som aldrig har behov av att läsa en bok? Vi var båda överens om att de saknar en dimension i livet. De må vara hur duktiga och intelligenta som helst, men ingen duktighet eller intelligens kan ersätta bildning om åtrån efter denna saknas. Utan fantasi och kunskapstörst kan livet bara vara en öken.

Hennes man är född dagen före mig. Detta är kuriöst. Även vi är goda vänner, om han dock bara är naturvetenskaplig. Det finns ingen lugnare italienare än han. Paola begav sig ut på kvällen i hans sällskap för att hälsa på en familj med fem barn i åldern 1-13 år som bor i slummen med läckande tak och möbler som knappt har ben. Det är mycket svårt för denna slumfamilj att uppfostra alla fem barnen utan inkomster, och Paola ville gärna ta hand om ett av dem, men hennes äldste son säger nej. Flera av barnen är intelligenta och högt begåvade, varför de borde få ett drägligt hus och ordentlig utbildning. Men detta kan de inte få gratis i ett läckande hus med ständigt sjuka föräldrar.

Det finns många fattiga i Palermo. När jag besökte katedralen blev jag där inne antastad av välrakade och välklädda tiggare. Arbetslösheten är Italiens stora olösliga problem som bara blir värre hela tiden.

Sista dagen i Palermo hjälpte vi Paolas syster att flytta. Hennes nya bostad ligger precis i hjärtat av Palermo vid en av dess värst trafikerade gator, Via Maqueda, men inne på gården är allt en oas med grönskande och hängande trädgårdar, där man ingenting hör av storstadens helvete. Hela centrala Palermo lär vara på detta sätt: inne i kvarteren finns bara den vildaste grönska och den ljuvaste frid. Huset mitt emot vid gården hade bombats under kriget och låg fortfarande i ruiner, men man hade låtit det vara och låtit grönska bekläda de nakna murarna. Sålunda var nu dessa bombade hus vilda hängande trädgårdar.

Som vanligt var Palermo fullt av missöden. På söndagseftermiddagen var hela staden drabbad av trafikkaos till följd av det högtidliga öppnandet av stadens största leksaksaffär: alla familjer skulle vara med, varpå hela staden blockerades av trafikköer.

Mitt värsta missöde denna gång var att mina byxor gick sönder. Det var de enda byxor jag hade med mig, de var hur fina som helst, men ingenting kan reparera ett trasigt blixtlås för gylfen. Därtill var jag för fet för att kunna knäppa den enda gylfknappen vid naveln. Detta var en utomordentligt prekär situation, speciellt emedan byxorna inte längre kunde hållas uppe av sig själva, och jag saknade både bälte och hängslen. Ännu svårare var det att förklara situationen för Paola.

Så mycket kunde jag förklara, att blixtlåset var sönder. Hon kunde inte sätta in ett nytt blixtlås, då hon saknade symaskin, och hon hade inte ens en säkerhetsnål. Det hade inte heller hennes man. Normalt hade hon alltid en säkerhetsnål med sig vart hon än gick, men just denna gången var hon utan. Och det var lördag-söndag.

Jag fick ta till en pover nödlösning. Lyckligtvis kunde jag avlägsna kameraremmen från kameran, och denna kunde jag sedan använda som dåligt, obekvämt och provisoriskt bälte som hölls ihop med en råbandsknop. Den gick upp efter hand långsamt men säkert, men nödlösningar får man ha överseende med.

del 10.

Den svåraste situationen på Sicilien denna gång var emellertid något helt annat. Jag har aldrig utsatts för vapenhot någonsin, så någon gång skulle väl bli den första, även om det denna gång inte heller var direkt, lyckligtvis.

Det var efter fredagen i Galati uppe i bergen. Det hade regnat hela dagen, och hela Sicilien var drabbat av översvämningar och betänkliga katastrofer. Tåget jag skulle ta tillbaka till Palermo från Sant'Agata var tre timmat försenat och kom från Milano. Därför var det överfullt. Jag hade dock turen att finna en kupé där det fanns plats. Den var befolkad av tre herrar och två damer som betraktade varandra under laddad tystnad som inte bådade någonting gott och dessutom med misstänksamhet. Att något pågick i denna kupé var uppenbart, men jag hade inget val, jag hade väntat i en timme på det försenade tåget, och jag ville sitta. Jag frågade artigt om den sista platsen var ledig, det var mitt emot den spändaste herren, men ingen sade något. Ingen sade heller nej, varför jag tog plats. Tåget satte i gång, och så fort stationen var borta sade den dystre herren mitt emot mig: "Ni lämnar inte denna kupé före Palermo." Samtidigt blottade han en revolver men utan att sikta.

"Jag ska till Palermo," kunde jag bara försöka lugna honom med, och han tycktes nöjd med att jag inte hade något emot hans önskemål.

Detta är den mest besynnerliga situation jag någonsin upplevat i en tågkupé. Så småningom klarnade läget, men någon full förklaring lär jag aldrig få. Det var den tredje herren, som satt diagonalt mitt emot mig och längst bort vid fönstret, som var den enda klara hjärnan i kupén. Den andra herren var mormon, och de båda damerna var bara skräckslagna och sade absolut ingenting vettigt.

"Ni har ingenting att frukta," sade den redlige herren till mig, som verkade öppen och trevlig. "Han menar ingenting ont mot någon av oss."

"Men vad är det frågan om? Kan man få en förklaring?"

Och då började alla kackla i mun på varandra.

"Tyst!" röt mannen med revolvern. "Gud nåde den som försöker dra i nödbromsen! Jag ska till Palermo, och ingenting ska stoppa mig!"

"Du klarar det aldrig," sade den sansade herren. "Du kommer aldrig att komma undan med det."

"Håll käften! Försök inte slå några blåa dunster i mig! Ingenting kan stoppa mig! Och ingen här lämnar kupén före Palermo!"

"Men vad ska konduktören säga?" menade jag.

"Han kommer inte," förklarade den sansade herren. "På det här tåget upphör kontrollen av biljetterna efter Messina. Och den här mannen steg på tåget i Messina."

"Och även om det skulle komma en konduktör," återtog den arge med vapnet, "så håller ni käften och visar ni era biljetter som vanligt! Knystar ni ett ord skjuter jag ner er alla och honom med och sist mig själv!"

"Men varför denna desperation?" undrade jag.

Det visade sig att han till varje pris ämnade sig till Palermo för att hindra en viss artist från att uppträda. Jag förstod inte om det var en skådespelare eller sångare, men det kanske var bådadera. Ej heller fick jag klarhet i artistens kön, men det verkade som om hon var en kvinna. Hon var kanske bådadera. Emellertid var vår vän med pistolen fullständigt desperat i sin avsikt att till varje pris hindra den ekivoka artisten från att uppträda, och han tycktes ha fullkomligt privata skäl, som vi inte hade någon rätt att lägga oss i. Den enda som tydligen förstod hela saken, den sansade herren, ville heller inte av finkänslighet förklara alla detaljer. Artisten var kanske revolvermannens son. Ju mer jag tänkt på saken, desto troligare har jag funnit detta vara.

Han var i den övre medelåldern, kanske något yngre än han såg ut, märkt av överdriven nikotin- och alkoholkonsumtion och var fullständigt fanatisk i sitt blodiga allvar. Han skämtade inte. Den saken var klar.

I detta drama spelade damerna och speciellt mormonen en närmast löjlig roll. Den ena damen bara beklagade sig och tycktes ändå vara förnuftig nog att resignera, men den andra var alldeles hopplös i sina dumma kommentarer och synpunkter på situationen. Hon bidrog i hög grad till revolvermannens överspändhet med att okväda honom och ideligen hävda att det var han som borde skjutas.

"Håll käften, annars pepprar jag ner er!" sade han ideligen till henne, vilken artighet inte gjorde henne välvilligare stämd.

Men värst var mormonen. Han satt bredvid revolvermannen och försökte naturligtvis omvända honom. "Var nu en god kristen, min broder, och tänk på Guds outsägliga nåd. Han vill inte att du ska sitta här och hota och skrämma oskyldiga damer och ge gästen i vårt land ett dåligt intryck av Italien."

"Vi är inte i Italien! Vi är på Sicilien!" hävdade revolvermannen.

"Ännu större skäl att föregå med gott exempel och lägga undan pistolen. Den kan ju gå av. Vad skall damerna säga då? Guds nåd är till för både brottslingar och syndare. Ångra ditt förtappade liv och omvänd dig till Guds salighet, så skall allting bli bra."

"Ni försöker bara prata omkull mig, era idioter, som inte begriper något!" var den desperate psykopatens käpphäst som han förskansade sig bakom med sin oåterkalleliga föresats att till varje pris hindra någon artist från att genomföra ett visst uppträdande.

Jag fick aldrig veta hur det gick. Vi kom fram till Palermo utan att situationen hade lösts. På stationen försvann revolvermannen genast. Utan tvivel tog han närmaste vägen till den teater eller nattklubb eller vad det var där han hade sin mission att utföra.

Den sansade herren kom med den slutgiltiga förklaringen. Han pekade med sitt finger mot tinningen och sade: "Un matto," "en dåre". Sedan försvann han också. Mer än så fick jag aldrig veta.

"Un matto" var väl snarast en underdrift med tanke på att hans revolver mycket väl kan ha varit osäkrad hela tiden. Inte heller det fick jag något klart besked om under dramats gång.

del 11.

Resan till Rom gick förhållandevis smärtfritt. Det var fullmåne, och Kerstin hade låtit vissen i telefon, men när jag kom fram till henne var hon mera strålande än någonsin. Hennes sommar hade varit rena helvetet med överdriven hetta i fem månader och förstoppning i ledningarna, så att hon knappt hade kunnat tvätta sig ens. För det mesta hade hon inte kunnat göra någonting. Dessutom hade hon fått nya problem med lungorna inklusive emfysem utom de gamla hjärtbesvären med flimmer och allt möjligt. Ändå var hon på mera strålande humör än någonsin, och vi fick i alla fall en hel eftermiddag tillsammans ute i Borghesiana innan jag måste ta kvällståget till Genua. Det hade varit underbart att se henne så uppåt och energisprakande trots sin infernaliska sommars vedervärdiga prövningar och strapatser, som hade varit rena mardrömslektionen i överlevnad mot alla odds. Vi skildes som bättre vänner än någonsin och, som jag hoppas, i ömsesidigt bättre mod än någonsin.

Planeringen för mina närmaste två resor är tämligen klar. Det blir svårt att låta bli att resa till Indien i november, där jag har flera viktiga saker att utföra, och sedan i mars om precis fem månader ser jag fram emot att få upprepa denna lyckoresa med koncentration på Sicilien och Rom.

Vid avskedet från Kerstin utspelade sig ett mirakel. Jag var redan på väg mot grinden och skulle just öppna den när någon ropade mitt namn. Jag vände mig om utan att se någon och kunde ej heller fastställa varifrån ropet kommit. Så förstod jag att det måste ha kommit uppifrån huset och att det måste ha varit Kerstin. Mycket riktigt. Jag måste ha glömt något men kunde inte för mitt liv förstå vad det var. Det visade sig vara min necessär. Utan den hade jag varit utan tandborste, utan kam, utan allt. Jag hade tidigare rest ifrån just sådana saker, och det hade alltid inneburit katastrof för tänder och hygien. Denna gången var jag räddad som genom ett mirakel, då Kerstin i sista stund hade upptäckt min ovärderliga necessär.

Det var som sagt var fullmåne, och tågresan till Genua blev därefter: full cirkus hela vägen. Folk skulle på och av under hela resan. Någon lugn och ro fick man titta i stjärnorna efter. När passagerarna i min kupé hade hoppat av i Livorno och Viareggio mellan klockan 2 och 3 invaderades kupén brutalt av två tyska damer med några ton utrustning. De satte genast på det bländande ljuset, stannade i kupén i en kvart och lämnade den sedan plötsligt, då de troligen upptäckt en annan helt ledig kupé. I en kvart fick man vara i fred. Sedan kom en gosse och kikade in i kupén. Han stod där länge och bara kikade. Sedan kallade han till sig troligen en storebror. De stod där båda ett tag och kikade, som om de övervägde för- och nackdelar med att invadera kupén. Så öppnade de dörren och lät den stå öppen medan de fortsatte med att bara stå där. Det blev kallt i kupén. Sedan kom invasionen. De var fyra feta och åbäkiga amerikaner. De uppfyllde hela kupén totalt med åtskilliga ton utrustning, stannade kvar och öppnade fönstret. Som jag befann mig närmast fönstret fick jag allt draget på mig. Det blev iskallt i kupén, då det regnade ute. För att slippa få mera regn på mig stängde jag fönstret med min rätt att ha varit i kupén först. Amerikanerna teg. Så kom konduktören (klockan 4), tände den bländande belysningen och krävde att få se på biljetterna. Det var något krakel med amerikanernas biljetter, och de förstod inte konduktörens inhemska språk, och hans enda engelska ord var "okey", som han använde ideligen, då ingenting var okey. Tydligen hade amerikanerna biljetter till Florens. De hade alltså kommit på fel tåg.

Man kan föreställa sig dessa amerikaners nattliga öde, irrandes omkring i norra Italien utan att kunna ett ord av språket eller förstå någonting, på jakt efter något tåg som skulle föra dem hem till Florens; och så hade de slutligen desperata tagit en chans och kommit på ett tåg i helt motsatt riktning....

Till slut förstod de av konduktören att de skulle stiga av i Genua för att någon gång kunna komma rätt igen. Belysningen släcktes. Amerikanerna somnade. Då kom kronan på verket: en krutfrisk uppassare med förfriskningsvagn och klingande klocka: "Birre, cocche, aranciate!" och han var hur glad som helst - halv fem på morgonen - kanske i överoptimistiska förväntningar om att kunna göra lysande affärer bland alla utschasade, dödströtta slaggande passagerare med sin glada väckarklocka och oemotståndligt muntra tillrop.

På stationen i Genua satt det bland alla uteliggare och tidiga aktivister en buktalare som inte kunde hålla tyst: han exekverade oavbrutet. Han hade två olika röster som ständigt föll varandra i talet, och där emellan brast han plötsligt ut i asflabb, som om han hade oändligt roligt själv åt sina gräl och diskussioner med sig själv. Det enda han tiggde sig till av sin omgivning var cigaretter. Dessa höll honom i gång med obeskrivlig ekvilibristik. Han var gammal och tandlös och troligen sinnessjuk men harmlös, varför han fick vara i fred. Det finns många sådana i Italien.

Det ösregnade i Genua, och trakten var rena katastrofhärden. Klimatförändringen under de senaste åren har för Genuas del inneburit årliga katastrofer i form av tropiska hällregn och översvämningar, som från de höga branta bergen hänsynslöst spolar bort hus och byar, människor och vad som helst rätt ut i havet.

Genua låg i ruiner. Hela Ligurien var ett katastrofområde. Mänskor hade spolats rätt ut i havet och försvunnit, hus och byar hade vräkts ner i ravinerna av vattenmassorna, tunnlar hade fyllts av vatten och blivit dödsfällor, broar hade rasat och isolerat byar och saboterat alla kommunikationer, och ledningar hade rasat och orsakat strömavbrott, kortslutningar, eldsvådor och explosioner.

Jag hade varnats i Rom av Teresa för att bege mig till Genua. Jag hade trotsat henne. Mitt besök i Genua skulle visa sig bli resans viktigaste anhalt och höjdpunkt.

del 12.

Beatrice hade trots sin ständigt accelererande blindhet skrivit nya böcker. Jag fick läsa dem i originalmanuskript. Båda var helt självbiografiska och sanna in i minsta detalj. Detta gjorde dem så märkliga.

Inte endast skriver hon på den mest utsökta tänkbara italienska - hennes tre år yngre endast 87-årige kusin är president för Crusca-akademin i Florens, den högsta auktoriteten för det italienska språket i Italien - utan dessutom har hon så ytterst intressanta saker att berätta från sin långa levnad, sin ingående människokunskap och sina outtömliga erfarenheter av bland annat två världskrig, som allt är desto mer förfinat genom hennes ytterst subtila och avancerade känslighet. Den ena novellen hette "Fiori non colti", "Oplockade blommor", och berättade den sanna historien om hennes fem friare under 30- och 40-talet, som hon alla tackade nej till. De gick nästan alla olyckliga öden till mötes, en dog i en flygolycka, en dog i cancer, en blev blind och döv, men hon bibehöll goda relationer med dem även efter att de fått korgen. Novellen ger mycket märkliga inblickar i ödets mest gåtfulla mekanismer. Hur kan sådant hända? frågar man sig när verkligheten spelar oskyldiga människor de mest otänkbara spratt, som ingen människa skulle kunna fantisera ihop. Men just det är verkligheten, som när den är som sannast överträffar alla fantasier.

Hennes son Pier Giulio och jag blev bättre vänner än någonsin. Han är precis 20 år äldre än jag och pensionerad som läkare men fortsätter arbeta ändå hårdare än när han var i tjänst. Han besöker sin mor dagligen, tar henne med ut på promenader och gör allt han kan för att hjälpa upp hennes läge. Endast hennes tilltagande blindhet kan han inte göra någonting åt.

Denna är en katastrof för henne, som hela livet levt på sina ögon. Hennes liv har mest varit litteratur och konst, hon har läst, skrivit och målat, och allt detta hotas nu av hennes enda fungerande ögas gradvisa kollaps. Ännu kan hon läsa och skriva, men hon märker för varje dag hur synen försämras. Jag gav henne Kerstins telefonnummer i Rom, Kerstin har ju ett liknande problem som hon lyckats lindra genom en speciell magnesiumkur, och detta vore kanske en möjlighet för Beatrice - chanserna är kanske en procent.

Pier Giulio har samtidigt problem med sin son, som skall gifta sig. Det är hans tilltänkta fru som vill det medan han själv inte säger någonting. Jag är inte insatt i problematiken i detta fall och vill därför inte beröra den. Bröllopet kanske äger rum nästa år.

Trots sin tilltagande blindhet och andra typiska besvär för 90-årsåldern var Beatrice på gott humör, sprudlande spirituell som vanligt och berättade till och med ganska skabrösa historier som prov på den grovaste tänkbara humor, exempelvis napolitanska matsmältningshistorier, som fick mig att vika mig dubbel av skratt. Vi hade hemskt trevligt tillsammans. Hennes minne är fenomenalt för hennes 90 år, hon är klok och observant och ytterst medveten och därtill lika kvinnligt känslig fortfarande som om hon vore ung. Hon ser minst 20 år yngre ut än vad hon är, kanske 30, kanske 40. Jag har sett många 50-åriga damer i betydligt värre tillstånd än hennes.

Hennes kvinnliga överkänslighet kom fram i episoden om hennes novell om sina fem friare. Jag tyckte så mycket om den och fascinerades så av dess fantastiska dokumentation av hur ödet kan fungera, att jag vågade fråga henne om hon kunde avstå en kopia åt mig. Hon hade flera och gav mig generöst en omedelbart. Vi diskuterade dess möjligheter till exempelvis dramatisering eller televisering, och jag ville hemskt gärna bearbeta den just för sådana ändamål.

Följande morgon ville hon ha kopian tillbaka. Hon menade att hon redan hade skänkt bort för många, hon visste inte vart de hade tagit vägen, och hon behövde de kopior hon hade kvar för att skicka till Florens. I själva verket var detta ett uttryck för hennes kvinnliga blyghet. Hon kände sig utlämnad. Naturligtvis ville jag återbörda min kopia till henne.

Till kvällen hade hon tänkt om igen: jag fick behålla kopian. Hon kände väl att hon inte kunde begära något tillbaka som hon redan skänkt bort, och kanske hon även kände att hon kunde lita på mig och att hennes uppriktiga ödesbekännelse var i säkra händer hos mig. Jag hade då redan läst novellen en andra gång för att memorera den. Desto tacksammare var jag för att få behålla den.

(Denna novell har sedermera översatts till svenska och finns tillgänglig i antologin "Kärleksaspekter", där Laila Roth står för fem av novellerna och Beatrice Fersen för den sjätte och sista.

Det blev ingenting av hennes sonsons bröllop. Förlovningen är uppslagen, och den f.d. fästmannen bara arbetar i stället och har inte ens någon ny fästmökandidat.)

del 13 och avslutning.

Resan gick vidare till Torino. Jag hade ett förtroendeuppdrag i det att jag skulle lämna ett viktigt brev från Diana i Bulgarien till hennes dotter. Brevet skulle bland annat innehålla pengar. Dottern hade flyttat till en ny adress där hon inte hade telefon ännu. Jag hade från Genua lyckats ringa till hennes väninna, skådespelerskan med den manliga rösten, och den vägen fått fram meddelandet att jag skulle komma.

Allt var förvirring den morgonen. I Genua klockan 7 på morgonen gick jag fel i mörkret, jag fick springa genom halva staden med allt mitt bagage och kom slutligen fram till stationen genomsvettig precis en minut efter att mitt tåg hade gått - på rätt tid, vilket italienska tåg normalt aldrig gör. Således kom jag försenad fram till Torino, där det var svinkallt och ösregnade men där Alena lika fullt troget stod på stationen och väntade på mig,. Hon hade bara väntat i en halv timme.

Hon bor enkelt i en enrummare med sin väninna vid en biflod till Po, och vi hade en enkel liten lunch tillsammans. Hon skulle vidare halv 3 för att inte återvända förrän efter midnatt, varför det passade bra att jag begav mig vidare mot Verona samma eftermiddag. Dianas brev var levererat i obrutet skick, resans svåraste uppdrag hade lyckligt genomförts, och kvar av den lyckliga resan återstod endast finalen hos släktingarna i Verona.

I Verona var allting som vanligt. Den 9-e oktober föll regeringen. Jag fick själv se på TV hur det gick till. Det var kommunistledaren Bertinotti som hade saboterat vänsterkoalitionen genom att säga nej till allting. Stämningen i parlamentet var mycket upphetsad. Alla skrek i munnen på varandra. Talmannen försökte förgäves få ledamöterna att inta sina platser och vara tysta. I tio minuter höll han på att försöka få ordning på riksdagen. Till slut kunde han läsa upp resultatet av omröstningen. 312 hade röstat för regeringen. 313 hade röstat emot. Alltså föll regeringen på en enda röst.

Strax efter höll ledamoten Sgarbi sitt dagliga anförande i TV. Han är Italiens store konstexpert, en lysande estetisk begåvning och ledamot i parlamentet. Han belyste fallet med gammalkommunisten Cossutta, som hört till dem som bromsat och saboterat regeringens arbete i socialismens namn. Han hade hört till de gamla rövslickarna hos Stalin och Mao och Bresjnev och aldrig stuckit under stol med sin stalinism. Han hade även med alla medel hindrat Italien från att hjälpa albanerna i Kossovo mot Belgradregeringen och sålunda ställt sig på massakerutövarnas sida.

Samtidigt har kommunisterna under Prodis långa regering lyckats nästla in sig överallt i Italien och skaffa sig inflytande överallt även i kulturlivet. En icke-lojal med vänstern har funnit sig utestängd från alla möjligheter. Detta system har även drabbat en så framstående internationell dirigent som Sinopoli, som inte mera kunnat dirigera i Italien på grund av att han inte haft några vänstersympatier.

Vad blir det då av denna regeringskris? Det riskerar att bli ingenting. President Luigi Scalfaro har bara sex månader kvar i sitt ämbete. Det riskerar att bli ett interregnum genom en teknisk regering, som bara sköter rena formaliteter och inte längre stiftar lagar.

I princip kunde många regeringar i världen bytas ut och ersättas av rent tekniska regeringar, robotregeringar, som åtminstone inte trampar i klaveret, gör bort sig, inför förmynderisystem, etablerar vänstermaffior, myglar och korrumperar och saboterar samhället. Genom rent tekniska regeringar skulle även politikerföraktet avta och kanske försvinna. Hela samhället ersätts ju mer och mer av robotar. Varför inte även byta ut alla värdelösa politiker, som bara kan driva igenom högre löner åt sig själva och högre skatter på folks bekostnad, mot rena robotar som är billigare i drift? Politikerna kan ju inte ens åtgärda arbetslösheten. De förtjänar därför nästan att bli arbetslösa själva.

Samtidigt var påven i Kroatien och höll viktiga anföranden och mässor för hundratusentals goda katoliker. Där har vi en ledare med förnuft i skallen, med kontakt med folket och med konstruktivt sinne. Han sade till kroaterna, att de måste alla tillsammans försöka skapa åt sig en ny identitet. De måste lämna det förgångna bakom sig, glömma Ustasja och andra världskriget och allt groll med serberna och i stället bygga upp landet och arbeta för framtiden. Hundratusentals applåderade honom och tog honom på orden. Där är en man och en ledare som inte bara har vettiga visioner och förståelse för folks mentalitet utan som dessutom talar till folket så att alla förstår honom och som tar sitt ansvar i världen för att föra den vidare och framåt i konstruktiv riktning.

Min kusin Alberto hade under sensommaren varit i Grekland med sin familj. Hans upplevelser överensstämde med mina: han hade funnit Grekland dyrt och oförskämt, dyrare än Italien och betydligt mindre vänligt. Genom sin obegränsade tillgång på turism har Grekland lagt sig till med en ytterst osympatisk attityd mot sina turister, som inbegriper uppfattningar som: "Turisterna har alltid mycket pengar. De har alltid råd med allting. Man kan alltid plocka dem på hur mycket som helst. Om inte jag tar deras pengar gör någon annan det. Alltså är det fritt fram att lura dem och utnyttja dem hur mycket som helst. De fattar det ändå inte själva, dumma som de är. De talar ju inte ens grekiska." Risken med denna attityd är att turisterna drar åt sig öronen och slutar komma till Grekland. Så blir fler och fler av Athens dyra och dåliga vandrarhem stående tomma. Är det det grekerna vill?

Under tiden rullade regeringskrisen vidare. Det förekommer ett italienskt underhållningsprogram, som driver hejdlöst med politikerna. Det är ett slags "dolda kameran" som filmar politikerna vid deras möten och konferenser men som uppsnappar och koncentrerar sig på sådant som politikerna själva inte är direkt medvetna om och som de absolut inte gärna skulle vilja att filmades. Sålunda visar programmet alla Europas respektabla regeringschefer när de somnar i parlamentet, petar sig i näsan, pratar för sig själva, dreglar och kliar sig, och samtidigt lägger programmet till pratbubblor som passar som illustrationer till deras oegentliga förehavanden, så att man både får se och höra dessa respektabla politiker göra och säga saker som minst av allt passar deras oantastliga respektabilitet. Programmet får därmed bemärkta personer som Kohl och Chirac, Jospin och Prodi, Jeltsin och Clinton att framstå som fullständigt imbecilla idioter och sinnesslöa narrar som närmast torde höra hemma på dårhus eller Kindergarten. Parlamentet framstår som en lekskola för dementa, och de seriösaste konferenser och högtidliga debatter verkar rena dårarnas julafton där alla premiärministrar fått snurren. Jag har aldrig sett något mera respektlöst program. Allting är tillåtet, och politikerföraktet når en klimax, där all politik förlöjligas och förvandlas till ett forum för fårskallar. Man kan bara skratta ihjäl sig.

En kväll i Verona satt vi hos en väninna till Cristina som hade hjälp av mig i en avhandling om Ingmar Bergman genom att jag råkade veta hur svenska skulle uttalas. Vi satt i tre timmar fram till midnatt på fyr man hand, jag och tre kvinnor, och talade bara om Ingmar Bergmans psykologiska problem med sin far, nazisten som var präst, om hans tunga seende allt i mörker, om långsamheten i hans filmer, om Nordens klimats inverkan på det nordiska kynnet med alla dess problem i släptåg som alkoholism och världens högsta självmordsstatistik, som förde oss in på Aidsproblematiken, medan vi av hjärtans lust åt glass och drack likörer och hade hemskt roligt. Vi uttömde nästan alla självmordsproblemen och Aidsproblematikens svåra psykologi, debatterna var intensiva och givande, och det enda det blev för mycket av var Ingmar Bergman. Han är ju inte alltid så rolig precis.

Detta Sverige, hans hemland, hade jag ännu framför mig. Jag föredrog att avbryta min reseskildring här, medan det ännu var som roligast.

(Stor Himalayaresa senhösten ’98 i 27 avsnitt;

tillägg : Brev från Bihar av Kim.)

del 1.

Resan började bra med praktfullt visumstrul. Så fort jag kommit hem från kontinenten den 15.10 ringde jag till Indiska Ambassaden i Stockholm för att få veta vad som gällde. Man skulle skriftligen ansöka om en ansökningsblankett till visum och bifoga ett frankerat kuvert adresserat till en själv. När man sedan fyllt i sin ansökningsblankett och skickat den till ambassaden skulle behandlingen ta tio dagar. Jag skickade således genast in min ansökan om en ansökningsblankett, bifogade det frankerade kuvertet och bad dem skriftligen att skicka mig ansökningsblanketten genast i det bifogade kuvertet, då mitt flyg skulle lämna Arlanda fredag om två veckor tidigt på morgonen den 30.10.

Ambassaden borde ha fått min ansökan om ansökningsblanketten med det frankerade kuvertet fredagen den 16-e. Måndagen den 19-e kom ingen ansökningsblankett. När den ej heller kom på tisdag ringde jag åter till ambassaden. De lovade skicka den genast. På onsdag kom ingen blankett. När den ej heller kom på torsdagen ringde jag åter till ambassaden och berättade, att jag skickat ansökan om en ansökningsblankett för en vecka sedan med bifogat frankerat kuvert. Den jag talade med sade att det trodde hon inte på. Jag berättade att de lovat skicka blanketten i tisdags men att de inte gjort det. "Ja, vi har så mycket att göra." Slutligen lyckades jag pressa dem till att skicka mig blanketten per Fax till Aeroflot. De kunde inte göra det genast, men de skulle göra det inom en timme.

När jag 1_ timme senare var hos Aeroflot hade inget fax kommit. Jag fick ringa till ambassaden igen. Hon som lovat skicka faxet ursäktade sig med att hon haft så mycket att göra. Jag insisterade nu på att hon skulle göra det genast. Hon sade att jag skulle få tala med en annan och kopplade bort mig.

I en kvart fick jag stå och vänta på "den andra". Men den här gången vägrade jag släppa taget om luren. När jag äntligen fick tala med en människa lyckades jag - under över alla under! - få henne att faxa över ansökningsblanketten.

Därmed var strulet inte över. Ansökningsblanketten kom på två olika papper med blanka baksidor, och den måste vara tvåsidig på ett papper för att gälla. Man fick cykla till en kopieringsfirma och få den kopierad till ett tvåsidigt papper. Jag hann få iväg ansökningsblanketten med rekommenderad post och bifogad avgift i ett särskilt kuvert (240 kronor) samma dag, en vecka innan jag skulle resa, med bifogat brev att jag personligen skulle hämta ut passet med visum torsdag den 29-e, dagen före avresan.

Tisdag den 27-e kom den rekvirerade ansökningsblanketten med posten. Det hade alltså tagit 10 dagar för ambassaden att sätta in blanketten i mitt bifogade frankerade kuvert och lägga det på posten. Onsdag reste jag till Stockholm. På torsdag fick jag ut passet med korrekt visum efter precis två veckors umbäranden och konvulsioner. Jag hoppades innerligt att därmed resans värsta prövningar skulle vara över.

I Stockholm före avresan hade jag en härlig kväll tillsammans med min moder och systerson. Den senare har övergivit sina studier i japanska och studerar nu i stället finska. Jag upplever det som mycket positivt att han sålunda satsar på den genuint Lanciaiska egenheten att intressera sig för att vilja sätta sig in i nya mentaliteter som är främmande för den egna och därmed vidga den globala förståelsen för det allmänmänskliga.

Redan på Sjeremetjevos flygfält i Moskva uppträdde de första hinduerna parallellt med de första västerländska hippieflummarna. Vilka vackra människor de var! Genast slogs man av den indiska skönheten med dess oemotståndliga lockelse.

Med mig på flyget var fyra svenska ungdomar på sin första resa till Indien. Vi slog följe, och det var ett nöje för mig att få leda dem in i den indiska världen. Den enda grabben av dem, Per, var musiker och målare och var mycket väl orienterad både i alla nutidens stora politiska problem, miljöproblem och den tibetanska frågan. Han var bara 25 år gammal men gjorde ett häpnadsväckande intryck av att veta allt vad man borde veta. Han förkastade hela världsordningen och i synnerhet den svenska för den globala miljöförstöringen och den socialistiska enkelriktningen och blindheten.

Vi skildes i Delhi där jag parkerade mig på busstationen för att invänta nattens buss till Dharamsala under fördrivandet av tiden genom läsning, inmundigande av te, en vegetarisk lunch samt det obligatoriska umgänget med tiggare - alltid oundvikligt överallt i hela Indien. Med bussbiljetten hade jag denna gången tur. Naturligtvis utsattes man som vanligt för maffiapolitruker som ville pådyvla en De Luxe-bussar av tvivelaktig karaktär, men när de skulle föra mig upp för trapporna till sitt kontor stod en polis där och sade: "Nej." Han hänvisade mig till ett Enquiry-kontor, där jag fick klart besked och normala priser. Polisen kände sina turiströvare och hade lärt sig umgås med dem.

Jag fick en helt vanlig buss hela vägen fram till Dharamsala för bara 199 rupier (inte ens 40 kronor). Bussen avgick 17.40 och kom fram klockan 9 på morgonen. Som sällskap på bussen hade jag bland annat ett mycket ungt engelskt par som var i Indien för första gången. Det var en glädje för mig att få leda dem rätt i Dharamsala och upp till MacLeodGanj.

Man hade tur med vädret i Indien denna gången. Solen värmde och smekte redan i Delhi, om dock där fanns djävulska myggor kvar efter monsunen, och även i Dharamsala strålade solen generöst och lisande efter sommarens långa gröna oupphörliga vinter i Skandinavien. Månen var i konjunktion med Jupiter i Fiskarnas tecken i trigon till Solen i Skorpionen. Allt bådade gott.

Enligt vår överenskommelse fann jag Johannes inväntande mig denna morgon på restaurang Shangri La. Han reste sig när jag kom in, och vårt återseende var hjärtligt men samtidigt sakligt behärskat. Vi kom snabbt överens om att göra en längre promenad tillsammans senare på dagen efter att jag funnit mig till rätta. Jag återuppsökte mitt gamla hotell Ashoka och fick ett rum med sol och utsikt för 90 rupier. Efter en ordentlig frukost på Loseling (te med ostomelett) var jag redo för resans första viktiga uppgift: en privat konferens med Johannes.

del 2.

Dagen var den absolut vackraste tänkbara. Dharamsala med McLeod Ganj framstod från sin allra behagligaste sida och utstrålade bara fred och harmoni, trivsel och trygghet.

Jag hade knappast sovit på tre nätter, högst två timmar på flygplanet från Moskva och två timmar på nattbussen från Delhi. Ändå gick jag med Johannes upp till Triund 1000 meter uppåt.

Det säger sig självt att det då var svårt att hålla jämna steg med honom. Han har långa och smala men ytterst kraftiga löpar- och höjdhopparben, så han kan bestiga ett berg lättare än en get hur högt det än är. I mitt redan uttröttade tillstånd måste han hela tiden vänta på mig.

Men vi pratade om allt under vägen. Vi fick åtskilliga anledningar att stanna och njuta av den tilltagande utsikten och skönheten, solskenet och värmen. Det var den första november och Allhelgonadagen. Allt gav anledning till andakt och eftertanke.

Naturligtvis var jag mycket intresserad av resultaten av hans aktiviteter i Tadzjikistan och Östturkestan och vad hans senaste muslimska kontakter hade givit. Han uttömde ämnet kort och snabbt: "En damm är öppnad. Det smugglas regelbundet in vapen till muslimerna i Östturkestan, och kineserna kan inte stoppa trafiken. Att denna spricka i dammen kommer att leda till Kinas sammanbrott är för mycket begärt. Men det finns fler fronter." Han övergick till tibetanerna.

"Problemet med tibetanerna är deras inneboende godhet. De är världens mest godtrogna och välvilliga folk, och därför har alltid kineserna kunnat göra vad de velat med dem. Tibetanerna har aldrig i gemen genomskådat kinesernas metodiska och överlagda ondska. Till och med Dalai Lama medger att han aldrig kunnat tänka något ont om en kines. En intressant tibetan att studera därvidlag är förrädaren Ngabo, ministern som 1950 öppnade Tibet för Kin