Hårda bandage i Himalaya (hösten 2000)

Festresan (Europa, våren 2001)

Den definitiva Ladakhresan (sommar, 2001)

Hälsoresan (11 september-resan, Europa)

Den teatraliska resan till Epidauros (våren 2002)

Lyckliga möten i Ladakh (sommar 2002)

Kom ihåg Lithang! — av Johannes B. Westerberg

Den tibetanska folk- och kulturutrotningen, av dito.

Fakta om kinesisk praxis vid tvångsabort och -sterilisering av kvinnor,

Bröllopsresan (Italien-Grekland, november 2002)

För övrigt, ju mindre sagt om dessa sidoeffekter av resan, desto bättre, ty det är aldrig för deras skull som man reser till Indien.)

När jag återkom från Ladakh hade jag 150 pund över, och mitt visum gällde ännu i fyra månader. Även min gammaglobulinspruta skulle vara i ännu fyra månader. Ladakhresan var en så berusande succé, att det var bara att omgående boka in sig på en ny indisk Himalayaresa för november. Jag hade ju heller inte varit på min reguljära rundresa till Nepal och Sikkim på två år.

Det enda som resulterade i betänkligheter var ett sällsamt fenomen i oktober. Ända sedan 1984 har jag lidit av ständigt återkommande magsårsproblem, som alltid saboterat min verksamhet, och bästa boten hade alltid varit att resa bort. I september reste jag inte söderut till Grekland och Italien som jag brukar utan stannade hemma och arbetade i stället, varpå jag omedelbart straffades med nya magsårssviter. För första gången någonsin tvingades jag börja medicinera, och efter bara några dagar med Losec försvann plötsligt alla symptomen. Plötsligt var jag alldeles frisk och kunde sätta i gång med att börja stressa på allvar. Och då skulle min Indienresa äga rum den 23 oktober lagom till Diwalihögtiden, mitt i säsongen, mitt i min som mest uppskruvade arbetsverksamhet. Och det var bara att säga som Ingemar Stenmark när han tog sina guldmedaljer: "Det var bara till å åk'!"

I Stockholm skulle jag möta min mor, som skulle komma hem från Amerika, men hon kom inte. Varje dag väntade man på helspänn att hennes nyckel skulle komma och rassla i entrédörren, tills man fick veta att hon skulle anlända dagen efter min avresa. Det var bara till å åk'.

En annan intressant ingrediens i resan var att jag för första gången hade skaffat mig en hotmail-adress, med vilken jag kunde hålla kontakt med vem som helst från utlandet genom Internet för en okänd kostnad. 65 adresser hade jag med mig i bagaget, och det ska bli intressant att se hur många som kommer till användning.

Och visst var det skönt att lämna Skandinavien och västvärlden mitt i den nya Palestinakrisen och de nya skandalerna kring Ericsson. Nokia hade gjort en kupp och presenterat sin positiva delårsrapport en vecka för tidigt enkom för att förekomma Ericssons delårsrapport: en psykologiskt viktig manöver, som gav just det resultat Nokia hade hoppats på: Nokias aktier sköt i höjden, och när Ericssons rapport kom dagen efter var börserna inte alls lika nöjda. Ericssons resultat var inte lika bra, Nokia hade skämt bort börsen, och Ericssons sjönk som stenar, egentligen helt utan anledning, ty även Ericssons resultat var lysande.

Värre var det med Palestina. Den gamle höken Ariel Sharon hade gjort sig skyldig till en klumpig utmaning mot palestinierna med att självsvåldigt besöka tempelberget, islams heligaste plats, under de judiska helgerna. Detta hade retat palestinierna till ett fullständigt sanslöst raseri, och det kastades stenar mot israeliter över hela Israel. Dessa försvarade sig med att skjuta skarpt, och så började den gamla onda våldscirkeln skena i gång igen utan någon lösning i sikte, så länge palestinierna fortsatte ursinnigt kasta stenar. Detta dominerade varenda nyhetsutsändning, och man fick nog redan de första dagarna. Våldsspiralen satte i gång för full fart den 28 september, Estoniadagen. Just omkring de dagarna inträffade tre färjeolyckor i Grekland, av vilka en sjönk med många ombordvarande. Allt sådant elände kunde man kanske lämna bakom sig med att resa till Indien.

Det var två år sedan sist på Sjeremetjevo. Stolarna på restaurangen hade bytts ut, de mjuka fina gamla hade ersatts med fula nya hårda, och numera fick man som transitpassagerare bara ett mål mat gratis där hur länge man än måste vänta. Läget i Ryssland hade uppenbarligen blivit hårdare.

Det inträffade ju en olycka med ubåten Kursk den 12 augusti, varvid 118 sjömän följde henne i djupet i brist på valmöjligheter. Detta var en utomordentlig katastrof för Ryssland, för Kursk var deras största, modernaste och finaste ubåt. Tjetjenerna tog på sig skulden och menade att det var hämnden för alla de oskyldiga kvinnor, barn och åldringar som ryssar vållat döden för i Tjetjenien. Tjetjenierna tog på sig skulden utan att tekniskt förklara hur det hade gått till, deras förklaring verkade långsökt och velig, så sannolikt var det ändå inte de.

Det enda målet man fick på Sjeremetjevo bestod av vattnig slarvsoppa med några förkrympta kålstrimlor till sallat samt bröd utan smör. Det kunde inte bli bättre. Det ryska köket tycks bestå av systematisk svältodling.

Flygplanet var för en gångs skull fullt med skrikande ungar. Ju mindre barnen är, desto mindre uppskattar de att flyga i luften. En stackars ettåring i sätet framför mig grät otröstligt och outtröttligt hela vägen från Moskva till Delhi utan att röstresurserna någonsin tog slut.

Utom hinduer och ryssar på planet var det mycket skandinaver - svenskar, danskar och finnar men inga norrmän - polacker, italienare och få européer av den vanliga sorten. Jag satt mellan en polack som bodde i Wien och en italienare från Brescia. En stor dansk familj med två små gossar satt framför mig. Stämningen på planet var god, och kaptenen fick spontana applåder för en ovanligt perfekt mjuklandning.

Bussen in till Delhi var fullproppad, och man fick stå större delen av vägen, men vad gjorde det så länge man kom fram till busstationen - där man kunde slappna av, äta, dricka te, köpa bananer, läsa och sova, tills bussen till Dharamsala skulle gå. Man var hela tiden väl underhållen och uppassad av världens välvilligaste skoputsarpojkar, teförsäljare och andra hjälpredor. Man var som hemma direkt.

Sedan var det bara att sätta sig på bussen. Festen kan börja. Get ready for the show. Fasten your seatbelts. Man var tillbaka på de indiska tiljorna.

Aldrig tidigare hade bussen från Dharamsala till McLeod Ganj varit så proppfull. Det var mest unga munkar och nunnor, och de nästan klättrade på varandra för att få plats.

Vädret var idealiskt. Aldrig hade solen strålat så över McLeod Ganj, och det hade varit så i veckor redan, sade min värdinna. Det bådade gott för min vistelse.

Emellertid chockerades jag av Johannes uppenbarelse. Aldrig hade han sett så sliten och härjad ut. Plötsligt hade han åldrats nästan till oigenkännlighet.

"Du kommer hit samtidigt som Dalai Lama. Men du ser trött ut," sade han.

Det förklarade för mig den massiva folkrörelsen i McLeod Ganj. Dalai Lama hade samma dag kommit hem från sin senaste resa. Därför skulle alla upp till McLeod Ganj för att uppleva honom, och därför var allt liv och rörelse i hela staden. Samtidigt skulle Diwalifesten just börja.

Att jag såg trött ut berodde på att jag rest non-stop Stockholm-Moskva-Delhi-Dharamsala-McLeod Ganj under exakt två dygn utan någon säng eller riktig sömn på vägen. Men han såg värre ut. Han såg uppsliten och nästan färdig ut. Jag sade det till honom.

"Jag är ledsen att jag inte kunde möta upp dig här i augusti. Det var alla massakrerna och striderna i Kashmir. Tyvärr förblir jag ohjälpligt förankrad även i muslimernas problem. Därför är det en sådan lättnad att ta time out hos buddhister ibland. Det är rena semestern."

Han berättade om de ohyggliga problemen i den muslimska världen idag. Det var inte bara det eviga inbördeskriget i Kashmir och det ännu evigare inbördeskriget i Afghanistan, det var också de ständigt värre konflikterna i Öst-Turkestan och Tadzjikistan och bortom Centralasien mot väster den nya Palestinakonflikten och Iraks och Libyens nya krav på heliga krig.

"Det är populärt att jämföra palestiniernas situation med tibetanernas, men det är helt fel. De äger ingenting gemensamt. Palestinierna har aldrig någonsin haft ett eget land, de var alltid under turkar eller araber, de har ingen historia att stödja sina krav på, medan tibetanerna både har en lång och ärorik historia bakom sig och ett land som alltid varit deras och egentligen aldrig kinesernas. Kina har ingenting i Tibet att göra, medan Israel är judarnas naturliga hemland och alltid har varit det, och de har aldrig haft något annat. Araber och turkar och alla andra tänkbara folk, från greker och romare till kristna, var inkräktare och ockupanter av deras land, och de ockuperade aldrig någon annans.

Naturligtvis förstår jag palestinierna, och naturligtvis är det synd om dem. De har rätt att kasta stenar. Ingen kan i längden förväntas uppskatta att bli behandlade som ett andra rangens folk där de ändå lever och alltid har levat. Palestinierna började konflikten, men Israel bad om den, vare sig det var medvetet eller inte. Den gamle höken Ariel Sharon hade ingenting på Tempelberget att göra, som är arabernas heligaste område. Han visste att hans besök där skulle vara en utmaning. Han var fräck och odiplomatisk. I bästa fall var han för gammal för att riktigt veta vad han gjorde. Men Palestinierna inledde sitt våld först när han avlägsnat sig därifrån. Då började skjutandet och dödandet från deras sida, medan israelerna naturligtvis såg sig tvungna att försvara sig. Ack, båda parterna skulle ha mycket att lära sig av Gandhis och Dalai Lamas icke-vålds-princip, den enda politik idag som inte kan misslyckas i längden.

Och så är våldet i gång igen i Israel, och båda sidorna passar på att i Guds namn odla sitt hat, sin brutalitet och sitt barbari igen. För vad är väl vrede om inte rent barbari och vanvett? Ingenting gott kan komma av detta. Båda sidorna är som anfrätta av samma sinnessjukdom och förblir galna då de menar sig ha rätt till att vara det i Guds namn. Det är nästan så att total ateism framstår som den enda vettiga lösningen.

Som tur är finns då buddhismen med sin gyllene medelväg, den enda förnuftiga religionen, som egentligen inte är någon religion utan bara en filosofi grundad på sunt förnuft. Men situationen för buddhismen är utomordentligt tragisk. För bara tusen år sedan var hela Indien inklusive Kashmir och ända upp till Afghanistan buddhistiskt. I alla dessa tre länder formligen utrotades buddhismen av hinduistisk och muslimsk fundamentalism, som om förnuftet skulle ha varit något skadligt och fanatism och vidskepelse något bättre. Du vet hur de muslimska militanterna i somras sköt ner tre buddhistiska munkar i Rangdum helt utan vett eller orsak. Så agerar muslimer helt impulsivt och nyckfullt utan att tänka sig för och drar sig aldrig för att ta till våld, och när de en gång börjat med våldet kan de inte sluta med det, ty islam berättigar och predikar våld. Det är den enda religion som gör det. Judendomen gjorde det också från början, men den har åtminstone vuxit ifrån det.

Så vad ska vi göra med islam? Det finns egentligen bara en sak att göra: att lägga ner hela den förbannade religionen. Dess enda nytta är dess mycket förnuftiga renlighetsföreskrifter och politiskt som anledning till subversiv verksamhet mot Kina. Om inte islam förenade uigurerna i Turkestan skulle de inte ha någon chans mot Kina. Som det är nu får de hela tiden mera stöd från Kazakhstan, Tadzjikistan, Afghanistan och andra muslimska grannländer inklusive Turkiet, och därmed har de ingen anledning att ge upp.

Så programmet är, att så fort kommunist-Kina har fallit, så gäller det att se till att islam faller som enbart skadlig världsreligion, vilket den kommer att göra lika säkert som att kommunist-Kina kommer att falla."

"Och du tänker åstadkomma det?"

"Jag är inte ensam. Det ligger i alla förnuftiga människors intresse."

Men han var trött och sliten, och han medgav att han när som helst kunde ta slut. "Om jag en dag försvinner någonstans i Kashmir, norra Pakistan, Tadzjikistan eller Turkestan, så förundra dig inte. Det vore det mest logiska slutet på min verksamhet, och det skulle inte spela någon roll om det var en kines eller en muslim som i misstag hade dödat mig."

Mot 5-tiden på kvällen uppstod det väldiga folksamlingar längs McLeod Ganjs huvudgata. Johannes förklarade för mig att Dalai Lama var i antågande. "Om du vill se honom har du chansen nu," sade han. Givetvis var jag intresserad.

Vi ställde oss vid sidan av gatan och väntade. Efter en halvtimme kom han. Först kom det en eskorterande militärjeep full med grannröda flaggor. Det var nästan löjligt. Det hade kunnat vara en kinesisk kommissariebil. Men i bilen bakom kom Dalai Lama själv sittande till höger i framsätet. Bilen var täckt och glasen antagligen skottsäkra, men man såg honom ändå tydligt i helfigur, och han gjorde ett ytterst sympatiskt och ödmjukt intryck, då han försökte hälsa alla på vägen. Det intryck han gav var nästan älskligt. Han kom direkt från en resa i Nordirland efter besök i Ungern, Slovakien och Tjeckien och verkade inte alls trött eller gammal. Dock kände man även hela Tibets tragedi genom honom, som han personligen mer än någon annan personifierar: en bottenlös sorg under en yta av intelligent filosofi och behärskad genom en ödmjukhet utan gränser, resultatet av vilket är den oemotståndliga älskligheten.

3. Johannes om det esoteriska.

Följande dag verkade han i bättre form, och vi begav oss upp till Triund tillsammans. Det hörde ju nästan till traditionen.

På vägen upp kom vi att tala om det esoteriska, och jag utbad mig en allmän mening därom av honom.

"Så fort jag bara hör ordet reagerar jag instinktivt emot det, och jag känner hur mina igelkottaggar reser sig. Bara ordet med dess innebörd innebär en dom över hela fenomenet. 'Esoterisk' betyder 'endast för de utvalda'. Det är alltså ingenting för hela mänskligheten utan bara för några få enskilda personer, ett utvalt sällskap, en elit. I motsats till Bibeln, Homeros, Dante, Shakespeare och alla världsförfattare utesluter alltså esoteriken från början den stora publiken och begränsar därmed sina egna möjligheter. Det är alltså ingenting för vanligt folk utan bara för snobbar.

Och vad har esoterikerna egentligen att komma med? Det har jag alltid undrat. Det fanns väl egentligen ingen esoteriker före Madame Blavatsky, och hennes verksamhet har resulterat i ett slags etablerat professionellt flummeri, vanligen med drogmissbruk och anarki som förtecken. Madame Blavatskys mammutböcker är imponerande, men det finns ingenting konkret i dem. Hon ägnade en stor del av sitt liv åt att röka hasch, och det var troligen därifrån hon fick alla sina föreställningar. Alla knarkare är mytomaner, och deras tendens till att fantisera tilltar och utvecklas i takt med att de förlorar kontakten med verkligheten. Naturligtvis kan ingen bevisa att Madame Blavatskys fantastiska utsagor om Atlantis, Mu, Lemuria och andra hypotetiska civilisationer från för mer än 20 eller 100,000-tals år sedan är ren lögn och dikt och bara myter, det kan mycket väl hända att de har funnits, men saken är den, att hon är fullständigt renons på bevis. Hon har inte ett enda vetenskapligt faktum som bevis för sina hypoteser, och ändå presenterar hon dem lika tvärsäkert som om allt var lika klart bevisat som pyramidernas existens. Det finns ingen esoterisk vetenskap. Det finns bara esoteriskt flummeri.

En annan av esoterikernas stora profeter säger de att var Pythagoras. Vem var då Pythagoras? En filosof för mer än 2500 år sedan och mycket framstående som sådan, ett matematiskt geni som spekulerade i själavandring. Det är allt man vet om honom. Han har inte lämnat en enda skrift efter sig. Ändå påstår esoterikerna tvärsäkert att det var Pythagoras som instiftade esoteriken och att han redan behärskade hela systemet och hela den esoteriska kunskapen, som sedan praktiskt taget ingen mer hade mellan Platon och Madame Blavatsky förrän hon plötsligt upptäckte på telepatisk väg att han hade haft den och egentligen ingen annan. Vad har de för bevis för sådana utsagor? Inte ett enda.

Och samtidigt gör dessa esoteriker anspråk på att kunna tvärsäkert hävda att Jesus aldrig har funnits och att hela Gamla Testamentet bara är en sagobok. Redan Poul Bjerre på sin tid propsade på att hela den kristna kyrkan borde skrotas då den ändå bara var bluff och båg, som om han var en annan ny och bättre Martin Luther. Vad är det för mening med sådana rent destruktiva infall? Enligt min uppfattning ägnar sig esoterikerna åt krampaktiga försök att skrota Bibeln och kristendomen just för att där finns allt det som de själva saknar: historisk underbyggnad, konkreta fakta, uråldriga kontinuerliga traditioner, en egen kultur och rentav en Gud. Jag har aldrig mött en esoteriker som förklarat sig tro på Gud.

Och vad är det för människor som i allmänhet ägnar sig åt esoterik? De är i allmänhet välbeställda, rika och lata goddagspiltar och blåstrumpor från socialgrupp ett. Inga esoteriker har kommit från folkets breda massa, från sådana bottenskikt som framfödde en Charlie Chaplin, en Christopher Marlowe (enligt mig författaren till alla Shakespeareverk), en Anton Tjechov, en Bach, Beethoven eller Brahms, en Fröding eller Strindberg, en Homeros eller Sokrates. För mig framstår de flesta esoteriker som hopplöst inbilska snobbar, som använder så kallad esoterik som medel för att förhäva sig själva av renaste fåfänga.

Och man kan inte bara stryka ett streck över hela Bibeln, som de vill göra. Bibeln, med både gamla och nya testamenten och apokryfer och talmudskrifter och kabbalamysterier utan tal, är en levande kulturtradition, som inte kan skrotas utan att detta skulle innebära en ensidigt kulturfientlig handling. Bibeln är inte bara sagor. Dess berättelser är lärorika och ovärderliga som mänskliga dokument, och de flesta av dem dokumenterar en historisk verklighet som inte kan förnekas utan vidare och utan något enda bevis för att den är lögn. Kung David och Salomo kan inte fuskas bort utan vidare som om de aldrig hade funnits av esoterikerna. Och även om allting verkligen bara skulle vara myter så kan man heller inte angripa dem som myter, ty hela mänsklighetens kultur bygger bara på myter, varigenom våra myter är det heligaste och ovärderligaste vi har.

Men det starkaste argumentet mot esoterikerna är att de inte har en enda martyr. Efter andra världskriget har judendomen 6 miljoner färska martyrer, och de 1,2 miljonerna mördade tibetaner efter 1950 är ännu färskare. (Låt oss heller aldrig glömma de 1,5 miljoner av turkiska muslimer mördade kristna armenierna under första världskriget.) Därför är judendomen och buddhismen idag världens två mest levande och intressanta religioner, ty mördandet av folk utan vettig anledning för deras religions, ras eller åsikters skull är något oerhört och ett brott mot den innersta mänskliga principen, som berör hela mänskligheten och som den måste reagera emot. Kristendomens hela historia är skriven i blod av dess martyrer ända fram till Giordano Bruno, och även hinduismen har sina martyrer, främst den oförnekligen väsentlige Shankara. Men esoterikerna har inte en enda.

Världen behöver inga nya religioner. Det enda den behöver i religionsväg är att ständigt damma av och städa upp de gamla, ty de samlar damm och skräp som ingen i längden orkar med. De fem världsreligionerna är som stora ständigt öppna hem för mänskligheten, men eftersom denna ständigt trampar in i dem kommer det in mycket skräp, som ständigt måste rensas ut.

Till och med islam var redan egentligen onödig som ny religion. Både buddhismen, kristendomen, hinduismen och judendomen klarade sig minsann bättre utan islam. Och islam har totalt missuppfattat meningen med martyrer. För dem är martyrskap lika med frivilligt självmord, vilket är att förvandla meningen med martyrskapet till dess motsats. Lika litet som någon självmördare någonsin kommer att få något positivt eftermäle för att han förrått den heligaste av alla saker, nämligen livet självt, kommer någon muslimsk kamikazepilot i det heliga kriget för Allahs ofelbara sak någonsin att få det av historien.

Mot judendomens och buddhismens universella martyrium framstår därmed esoterikerna mest som misslyckade klåpare. De har inte kommit med någonting nytt, och det enda värdefulla i deras filosofier (främst Madame Blavatskys och de andra teosofernas) är vad de ärvt från buddhismen och hinduismen och försökt lansera i nya kläder, som om de då kunde vänta sig något annat av mänskligheten än att bli avklädda in på bara skinnet, vilket mänskligheten alltid med förkärlek ägnat sig åt i alla tider beträffande alla sina religioner."

Johannes hade alltså inte mycket mer än noll till övers för esoterikerna. Vi hade passerat två kaféer upp till Triund som hade varit stängda, och oddsen var emot oss, ty det var ju Diwali. Men uppe vid Triund var det öppet och flera sällskap församlade. Ännu högre upp ovan trädgränsen hade även the Snow Line Café öppet, men där uppe var det som vanligt bara dimma och moln. Ett tibetanskt sällskap på två munkar och två nunnor hade picknick i det gröna ovanför Snow Line Café, och vi inbjöds att delta i festen och bjöds på allt vad de hade: äpplen, aprikoser, kakor, apelsinjuice och vad som helst.

Vi gick alltså från fest till fest där uppe och nådde slutligen toppen. Johannes hade klarat klättringen på 1500 meter bra trots sitt uttröttade tillstånd, och själv kunde jag även bara klaga på molnen.

Vi hade gått upp halv 9 och kom tillbaka ner klockan 4. Då började Diwalifestligheterna på allvar med sprakande bomber överallt. Diwali är ljusets högtid och firas i tre dagar. Efter Diwali börjar vintersäsongen, och då faller alla hotellpriser med hälften. Har man då även tur med vädret är det den bästa säsongen för indiska äventyr.

Kommentar till Johannes kritik av esoteriken: Den bör ses mot bakgrunden av hans stränga grekisk-ortodoxa skolning. Det intressantaste med hans kritik är kanske hans kriterium på en religions trovärdighet och moraliska kraft, som han mäter i antalet martyrer, så att judendomen då kommer främst följd av den tibetanska buddhismen, som idag har omkring 14 miljoner anhängare över hela världen.

Barnbyn, "The Children's Village", hade fyllt 40 år, vilket hade firats med Dalai Lama själv. På hennes inrådan besökte jag också kontoret för TYC, Tibetan Youth Congress, och hade där ett mycket långt och givande samtal med en vacker kvinnlig tibetansk direktör.

Mina skor fick jag äntligen reparerade. De skor, som jag ärvde efter Berndt Lindholm för 10 år sedan och som bland annat burit mig runt Kailas i Tibet, behövde sys ihop, få nya sulor, nya skosnören och ny färg, alltsammans för 100 rupier. De blev totalt som nya.

Vi var sedan ett glatt sällskap som begav oss på nattbussen mot Dehra Dun och Rishikesh: ett holländskt par, tre engelska flickor, en fransman och en kanadensare. Det holländska paret följde mig ända fram till min gamla pålitliga Tourist Bungalow med den vackra trädgården. Allt var oförändrat och även priserna.

Min gamla värdinna kände genast förtjust igen mig, och jag kunde informera mig direkt av henne om det aktuella läget: Gangotri var redan stängt, och Kedarnath skulle stängas nu. Alltså hade jag bara Badrinath att tillgå. Någon kolerafara hade hon aldrig hört talas om. I Dharamsala hade jag varnats för en koleraepidemi i Garwhal, men om den hade förekommit hade den troligen även passerat.

I Rishikesh hälsade jag genast på mina gamla vänner. Harish är nu 18 år och har ändrat kurs i sin utbildning mot mera affärsmässig verksamhet i stället för hotellverksamhet. Han ska bli affärsman och inte turistprofitör och går därmed mera rakt i sin faders fotspår. Han var mycket lycklig över min ankomst, och jag lyckades locka fram ur honom många glada skratt. Hela familjen mår bra, och även brodern går det bra för. Jacky var i Bombay, så honom fick jag inte träffa den här gången. Det var tur att jag uppsökte familjen genast, ty i morgon är de alla bortbjudna.

I Rishikesh fann jag allt som allt tre Internetkontor av vilka två inte fungerade. Det tredje var så långsamt, att det tog 20 minuter att komma fram till min adress på nätet. Sedan gick det ännu långsammare att sända, så det var bara att lägga ner försöket.

Jag åtog mig att skaffa mig, Mick och Jantine biljetter upp till Joshimath, men det var något vid busstationen som inte fungerade. Inga biljetter var till salu. De bad mig återkomma söndag efter klockan 5. När jag infann mig då hette det att vi bara behövde infinna oss vid bussarna följande morgon. Jag anade oråd och funderade på att uppskjuta avresan en dag, men tidigt måndag morgon begav vi oss i alla fall ner till bussarna.

Bussen tog oss inte längre än till Srinagar, två femtedelar av vägen. Där blockerades den av damer, mest indiska gamla tanter, som inte släppte ett enda fordon genom byn, ty det var strejk.

Vi fastnade alltså mot vår vilja i Srinagar, det tråkigaste samhället i Garwhal, och måste där övernatta på ett hotell. Allt var stängt. Vi hittade till slut en öde och ödslig restaurang som var öppen där vi var de enda gästerna. En gammal stofil passerade förbi, och vi hade turen att av honom få höra anledningen till sabotaget.

Bergslandet i Uttar Pradesh vill skilja sig från slättlandet och bilda en egen delstat, Uttaranchal, på grund av den orättvisa fördelningen av arbetsmöjligheter och förmåner inom U.P. Parlamentet i Delhi har gått med på det, och delningen är så gott som redan ett faktum, men U.P. vill ha den nya delstatens huvudstad i Dehra Dun, som ligger på slättlandet. Detta är oacceptabelt för bergsborna, och så går hela landskapet i strejk för en dag.

Den gamla stofilen berättade också om dammen i Tehri. Visst var det problem med den, både ekonomiska och ekologiska, och att bygga en mastodontdamm i ett jordbävningsdistrikt har väckt livliga och bestående protester. Ändå fortsätter de att bygga skandaldammen, och folk evakueras från det vackra Tehri och andra närliggande byar till splitternya samhällen som ingen vill bo i. Och när dammen är färdig, om den blir färdig, inträffar kanske den stora jordbävningen som sedan spolar bort både Rishikesh och Haridwar samt ställer till med katastrofer längs hela Ganges ända ner till Calcutta. Till och med Calcutta kan då till stora delar spolas bort. Projektet har pågått i tretton år och har ständigt försenats och kostat mera pengar.

Mick och Jantine har följt mig från Dharamsala, de är ett ungt mycket kultiverat holländskt par, och hon är musiker, så vi pratar gärna om Bach och Leonard Bernstein, Claudio Abbado och Bruno Walter, Fritz Kreisler, Jascha Heifetz, Isaac Stern och de andra stora violinisterna, då de flesta i hennes familj har varit fiollärare. Jag lyckades lura med dem upp till Joshimath, varvid vi lyckades bli sittande på mindre än halva vägen i den eländiga hålan Srinagar.

Det var bara att göra det bästa av saken, och vi lyckades. Vi delade ett trebäddsrum och hade hur trevligt som helst hela kvällen med galamiddag på ett ställe där den enda tillgängliga maten var ris med linser, blomkål och curd utom te. Det var en sannskyldig kalasmiddag för bara 7:50 per person (i kronor).

Staden kom i gång igen medan vi var där, och till nästa morgon skulle all bil- och busstrafik fungera normalt. Vi fick också veta varför hela staden var så modern och tråkig. Den var en gång Garwhals huvudstad, men för drygt hundra år sedan brast en sjö i de högre regionerna och rann ner i floddalen varpå precis hela staden spolades bort - endast ett tempel klarade sig, och det finns kvar ännu idag. I och med den katastrofen upphörde Srinagar att gälla som Garwhals huvudstad.

Vi kom iväg följande morgon i strålande varmt och vackert väder, och Mick och Jantine fylldes av häpnad och beundran inför det monumentala landskapet. Dock saknades det inte incidenter. En liten pojke bredvid förarsätet blev sjuk, och närmaste fönster var det som jag satt vid. Jag fick nöja mig med att ha honom i famnen under en halvtimme varunder han kräktes generöst och i ständigt återkommande repriser med ljudlig eftertrycklighet, som ej alltid var alltför aptitlig, i synnerhet som hans stackars små spyor ej sällan stannade innanför fönstret. När hans far till slut tog hand om honom visade det sig att han hade trampat i en påse där jag hade mina bananer. Dessa hade då metamorferats till en osannolik gröt av slemmig gegga, som blivit hela påsens dominerande element. Påsen hade även innehållit en hel del andra saker. Det var bara att slänga alltsammans i en latringrop innan det blev värre.

Vi kom fram efter 7 1/2 tröttsamma timmar i en överfull buss med mycket hårda säten nästan utan några pauser på vägen. Vi var framme vid tretiden, och så tidigt har jag aldrig tidigare kommit fram till Joshimath. Jag fick det stora nöjet att för Jantine och Mick kunna visa Nanda Devi i dagsljus, det vill säga den glimt av berget som man nätt och jämt kan se från Joshimath.

Den enda andra västerlänningen i Joshimath var en ung dam från Schweiz klädd i sari och med hindumärke i pannan. Hon skulle till Badrinath och var helt i klorna på en gammal indisk guru, som hon anmärkningsvärt nog talade hindi med. Det finns åtskilliga historier om ensamma västerländska damer som funnit en guru i Indien som sedan aldrig mer har velat släppa dem med livet i behåll.

Men det var skönt att vara tillbaka i det alltid så spektakulära Joshimath. Det kändes nästan som att vara tillbaka i ett av ens egna hemländer.

För första gången någonsin hade man tur med vädret i Joshimath. Under alla mina tidigare fyra besök har det varit oväder och åskstormar med dimma och snö, men denna gång var det bara klaraste himmel och leende solsken. Det var alldeles otroligt.

Vi tog linbanan upp till Auli, och jag lyckades denna gång ta mig ända upp till den yttersta toppen på cirka 3400 meter, ty det låg inga förrädiska snöfält i vägen. Lite frost på skuggsidorna var allt man kunde uppdaga av någonting sådant. Solen var magnifik, och Nanda Devi, Indiens högsta berg på 7800 meter, framträdde i hela sin ointagliga härlighet - det är ett av världens svåraste berg att bestiga, då alla dess sidor är blanka stup. Fyra majestätiskt svävande örnar lyckades jag få med på en bild med hela Nanda Devi som bakgrund från toppen ovanför Auli.

Solen smekte, så att både tröja och strumpor var onödiga. Det var bara att njuta, det var rena högalpina högsommaren, och det var den 1-a november. Det var ett av dessa fulländade ögonblick som gör en hel resa värd besväret.

Knappt hade vi inlett nedstigningen, så kom molnen. Att det var väderleksförändring på gång bekräftades av andra som vi talade med. Vi hade kommit till Joshimath i sista ögonblicket för att kunna njuta av det sista vackra vädret en dag innan vintern började. Vi hade sannerligen haft tur.

Jag hade redan bestämt att avresa till Kausani följande dag, men Mick och Jantine tänkte stanna en dag extra. Det var bara att hoppas att de trots väderleksförändringen skulle få tur med vädret. Det var deras sista dagar före hemresan till Utrecht i Holland.

De var ett mycket märkligt par. Han var 36 år och arbetade inom Hollands stats järnvägar som elektrisk expert, och hon fixade järnvägsresor som ett slags resebyrå i järnvägens tjänst men var samtidigt sångerska. Det var mycket exotiskt att sitta högst upp i Himalaya i det stormhärjade Joshimath och diskutera Bach och Orlando di Lasso med henne. Hon kom från en gedigen musikerfamilj, som mest varit violinister i ett antal generationer, och en sådan familjebakgrundsmiljö inför Himalayas vildaste och avlägsnaste bergslandskap verkade på något vis något svårkombinerat. Han var lång som en lyktstolpe men såg bra ut, medan hon ägde föga skönhet med desto mera mull, var både kortväxt och kortklippt men ändå voluminös. De skulle gifta sig om tre månader.

Vägen från Joshimath är alltid problematisk, men man vet aldrig från gång till gång vari problemen kommer att bestå. Vanligen har vägen brukat vara förstörd genom jordskred. Så var den även nu, men den hade sorgfälligt reparerats på alla de tio ställen där skreden hade raserat den. Värre var det med de delar av vägen som sköljts bort av floden. Detta hade inte förekommit tidigare. Vid ett tillfälle fick alla passagerare lämna bussen med bagage och allt då bussen skulle passera ett ställe där allt vägunderlag sköljts bort och den kvarvarande vägen endast bestod av vägskorpan. Ingen passagerare ville ha sina tillhörigheter kvar ombord om bussen inte skulle klara det. Den klarade det.

Redan när vi åkt norrut till Joshimath hade Mick sett en vägskylt vid Karanprayag att vägen till Almora skulle vara stängd. Att det skulle vara problem med den vägen var man alltså färdigt förberedd på, men inte sådana problem. På ett ställe hade en plogtraktor gått genom vägen och låg upp och ner i bottnen av ett stort hål mitt i vägen.

Jag hade köpt biljett till Gwaldam, men bussen gick inte dit. I stället fick jag tränga mig in i en jeep med 15 andra personer de sista två milen till Gwaldam upp för berget. Det var inte bekvämt. Med 15 personer ombord måste mitt bagage läggas på taket. Där satt fyra personer som kunde bevaka det. Icke desto mindre hände det vid en uppförsbacke att min svarta väska hoppade av taket ner på vägen och kördes över av en annan jeep bakom oss. Den väskan innehöll bland annat min necessär, min kamera och min whiskyflaska. När jag äntligen fick stopp på chauffören och sprang tillbaka till olycksstället bakom den andra snopna jeepen låg alla mina tillhörigheter från den väskan spridda utmed vägen. Men whiskyflaskan var hel. Endast korken hade gått sönder och släppt ut innehållet, som då genompyrt allt vad väskan innehöll med en omisskännlig stank. Min tröja, hela necessären, paraplyet, böckerna, Gabriel Maria Marquez' 'Kärlek i kolerans tid', kameran, allt luktade whisky, och särskilt hela väskan. Det var bara att provisoriskt samla ihop allt och fortsätta resan.

I Garur fick vi byta till en annan jeep, och chauffören tyckte att jag skulle sätta upp väskan på taket. "Aldrig mer!" sade jag, och de andra passagerarna förstod.

Olyckan är ett mysterium. Det fanns åtskilliga väskor på taket, men bara den mest känsliga flög av. Fyra personer satt med väskorna på taket, men deras enda reaktion var att se ut som frågetecken. "Det var ingens fel," tycktes alla mena, men det kan man diskutera, då troligen någon av dem just suttit på min väska, som därigenom klämts ut under takräcket.

Framme i Kausani kunde jag äntligen åtgärda vrakresterna. Allt vått torkades av med svenskt toalettpapper, och halva rullen gick åt. Väskan stank i himmelens sky och skulle troligen stinka för resten av sitt långa liv. Kameran hade fått en buckla, och det gick inte att ändra på tidsinställningen mera utan våld. Förhoppningsvis har kameran ändå klarat sig, men det vet vi inte förrän framtidens bilder framkallats. Min väckarklocka hade förlorat sin knapp för att ställa visarna, men den gick fortfarande, om man dock i framtiden alltid måste öppna hela klockan för att kunna ställa den. Och hälften av whiskyflaskans innehåll hade gått förlorat för ett ändamål som det minst av allt varit avsett för.

Min enda tröst var Catherine, den enda västerländska turisten i Kausani utom jag. Vi möttes av en slump och hade sedan en trevlig stund tillsammans varunder vi diskuterade framtidsplaner för besök i Almora och Naini Tal. Hon hade varit i Indien på en sex månaders semester efter att ha avslutat ett trist jobb och skulle tillbaka till London nästa vecka. Mest hade hon varit i Nepal, men överlag hade hennes första indiska resa varit mycket lyckad, trots de stökiga mardrömmarna Agra och Benares.

Det var helt naturligt att vi slog våra två kloka huvuden ihop.

Kommentar. Kameran fortsatte att användas under hela resten av resan, men vid hemkomsten visade det sig att den var oreparabelt död - alla bilder efter incidenten var blanka. Detta blev resans enda katastrof, men den var desto fatalare, då en liknande kamera, en manuell Petri från 1967, aldrig mer skulle kunna uppbringas - den hade följt mig genom hela Tibet och Ladakh utom under alla andra resor under de senaste fyra åren, och bildskördarna hade alltid varit fantastiska och hundraprocentiga. Förlusten var en total katastrof.

I Kausani kunde man som vanligt slicka sina sår och återhämta sig en aning. Dock var det inte så lätt, ty ett större bengaliskt sällskap huserade i hotellet och skulle på lördagen ha en häftig baluns, varför man tillråddes att lämna hotellet innan denna ägde rum. Man hade inget val, ty balunsen och dess bengaliska anstiftare skulle ockupera hela hotellet.

Det var synd att Kausani hade förändrats så mycket i riktning sämre. När jag kom hit för fem år sedan var det om något ett indiskt paradis besjälat av frid och helt dominerat av andan från Gandhis ashram och minnen, som han nedskrev här. Redan för tre år sedan hade Kausani förändrats till en turistcirkus med manègemusik skrällande från sliriga kasettspelare dygnet runt. Borta var friden och tystnaden, hänsynslöst utkörda av geschäft och turistbusiness uppstressade av den hopplöst banala infernaliskt skrällande populärmusiken.

Catherine vandrade de 10 kilometrarna till Baijnath och tillbaka igen medan jag tog igen mig, njöt av solen, tvättade mig ordentligt för första gången på fem dagar och försökte äta mig friskare. En förkylning hade envist förföljt mig från Rishikesh (där jag alltid tycks bli förkyld då där är så varmt) med plågsam djuphosta, och vänstra foten marterades av tre plågsamma skavsår efter alltför entusiastiska bergsvandringar.

En australiensare i Kausani riktade min uppmärksamhet mot problemet med det stora diset. Normalt är Himalaya klart så här års utan ångor och dunster som stör utsikten genom molnbildning, men i år var det annorlunda. Jag hade observerat det redan i Dharamsala. Diset försvann aldrig utan hängde kvar varje dag och skymde bort alla berg. Jag hade trott att det hade berott på den varmare väderleken, nätterna var inte ens kalla i Kausani vilket de brukar vara, men australiensaren menade att det berodde på miljöförstöringen och försämringen av luften. Troligen var det både det och växthuseffekten.

Catherine var i slutet av sin semester och skulle fara tillbaka till Naini Tal och därifrån till Delhi, medan jag måste besöka Almora innan jag kunde nå Naini Tal. Men möjligheten fanns att vi där kunde återses.

Juliette ankom till vårt hotell tillsammans med sin indiske man. Hon var en alldeles bedårande fransyska som kommit till Indien första gången 1992 och blivit förälskad i landet, varför hon med åren skaffat sig en indisk make. De reste nu runt i landet för att finna åt sig den rätta platsen att skaffa sig ett hem. Än så länge lutade det åt Jamladalen norr om Uttarkashi, ett totalt främmande territorium för de flesta turister.

Vi var tvungna att evakuera vårt hotell för den omfattande bengaliska balunsen med dess ominösa vidlyftigheter, varför vi alla bestämde oss för att helt enkelt fara vidare. Man kunde ju ändå inte se något eller njuta av bergen, allt var bara tjock dimma den sista morgonen, men plötsligt gled molnbankarna i sär, och man kunde vagt skymta topparna av Trisul och Nanda Kot. Det var som om bergen bara lät skymta sina yttersta frestelser och behag enkom emedan vi alla skulle packa oss därifrån.

Bussresan till Almora är bara 52 km, men mycket kan hända på den resan och händer. I Kosi kom en hel skolklass ombord, och de fick trängas om de sista sittplatserna och alla ståplatserna. Det blev så trångt att väskor pressades ut genom fönstren, så att bussen måste stanna och barnen i panik springa och leta efter sina förlorade persedlar. Dock innehöll deras utpressade väskor varken kameror eller whiskyflaskor.

Resan tog tre timmar. I Almora fann jag Mr. Shah i hotell Kailas vid lika god vigör som någonsin, han är nu 82 år gammal, och jag fick omgående det gamla klassiska enpersonsrummet, utsökt möblerat och utsmyckat med fallfärdiga möbler från förra seklets början och de mest pittoreska prydnadsföremål typ primitiv indisk kitsch. Även här hade man ett hem.

Jag besökte genast Kesar Devi, det omdiskuterade hippieparadiset mellan Almora och Binsar. Det är omkring 10 kilometer dit, och promenaden tar en och en halv timme. Man ser Kesar Devi från staden, det är just den kullen med det höga radiotornet som berövar staden utsikten mot de magnifika bergen runt Nanda Devi. Men går man upp till Kesar Devi får man hela denna utsikt - om vädret tillåter. Det gjorde det inte.

Mr. Shah förklarade väderleksproblemet med att det var för mycket markozon. Sådant utlöser ej sällan allergier, och det skulle kunna vara förklaringen till min svåra hosta och de förskräckliga ideliga nysningsomgångarna.

Vid Kesar Devi blev jag ovänligt bemött av ett gäng amerikanska käringnunnor i hinduistiska svepningar. De hävdade med bestämdhet att jag var inne på fel väg och måste ta en annan väg, fastän de själva kom ner för vad som måste vara den rätta vägen, som jag var på väg upp för. När jag kom upp till området var alltsammans inhägnat av taggtråd. Tydligen var det ett koncentrationsläger.

Jag bluffade mig in på deras område med att jag inte kunde hitta utgången, (alltså någon väg ut genom taggtråden,) och vem kommer inte emot mig då om inte de arga amerikanska nunnekäringarna i sina hinduistiska svepningar? De var fortfarande inne på det spåret att jag var på fel väg.

Tydligen var hela det taggtrådsförseglade området någon sorts sanktuarium för något sällskap från Calcutta. Men käringarna var alla definitivt amerikanska.

Något spår av några glada hippies fann jag inte. Det fanns definitivt inte en enda haschplanta på hela området. Damerna, (för det fanns bara damer på glid mot kategorin tandlösa käringar på området) hade sina små odlingar, men det var bara grönsaker. Stället var det menlösaste i världen. Varför då all denna taggtråd? Ingen kunde besvara frågan. Kanske var det för att hålla ovälkomna besökare utanför, typ jag.

När jag återvände till staden fick jag sällskap av en ung sikh som vägrade överge mig. Han ville att jag skulle komma och bo hos hans familj. Han var två tredjedelar av min storlek, (och ändå är jag ingalunda lång,) och hans engelska var fullkomligt bedrövlig. Hans kusiner var alla i Amerika och England, och nästa år skulle han själv resa till New York, Los Angeles och Chicago, påstod han. Jag sade inte till honom att han i så fall borde lära sig bättre engelska, för han hade inte förstått det.

Min ursäkt att skiljas från honom blev min plikt att uppsöka min gamle vän Mohan Kandpal, tidigare direktör för Hotel Ambassador i Almora, (ett fallfärdigt träruckel,) men nu framgångsrik klädbutiksinnehavare. Hela hans familj var där, och jag fick för första gången träffa hans son. Samvaron var idealisk, och trivseln var total. Även här hade jag både ett hem och en familj.

Mohan Kandpal avslöjade för mig mysteriet med vädret. Monsunen hade varit ovanligt långvarig i år, den hade varat i sex månader (mot normalt fyra,) och detta hade resulterat i den höga fuktigheten med abnormt varmt väder och höga markozonvärden. Han ville genast bjuda mig på middag, men jag hade redan lovat mig åt Mr. Shah.

Denne gamle rolige man upphör aldrig att förvåna mig. Han satt med i regeringen från 1947-48 och har aldrig upphört att engagera sig i politiken, ehuru han aldrig gjort karriär utan mest ägnat sig åt oavlönat socialarbete. Sitt hotell "Kailas" har han drivit sedan 1976, hans 74-åriga hustru lagar fortfarande den bästa tänkbara mat åt alla gästerna, och hör och häpna: Mr. Shah har kopplat upp sig på Internet och har en e-mail-adress: <jawaharlalsah@india.com>.

Det fanns tre cybercaféer i staden. Två av dem fann jag på vägen till Kesar Devi. Det kostade 90 rupier i timmen (mot 80 i Rishikesh, 60 i Dharamsala och 10(!) i Delhi,) men en flicka med erfarenhet avrådde mig från att försöka. Jag sade att det hade tagit mig 20 minuter att alls bli uppkopplad och inloggad i Rishikesh. "Bara 20 minuter?" sade hon.

Det var lätt att lämna det avgasgiftiga trafikkaoset Almora trots den innerliga samvaron med mr Shah och min vän Mohan Kandpal med hela hans familj. Mr Shah blir bara mera rörande med åren i takt med att han krymper, och han har all anledning i världen att oroa sig för sitt unika hotells framtid. Vem ska ta över det när han är borta och ha intresse av att bibehålla dess genuina så innerligt pietetsfulla karaktär? Hans hotell är närmast att beteckna som en internationell institution, som vandrare från hela världen har fått njuta av och fått bidra med egna upplevelser och personligheter till. Allt finns bevarat i hans fem noggranna gästböcker, där jag själv förekommer fyra gånger i tre av dem, och jag har den stora äran att av honom bli tilltalad som en vän.

Mohan Kandpal insisterade på att få bjuda mig på lunch innan jag avreste. Det skulle försena mitt program, men hur kunde jag väl tacka nej? Vi hade en underbar familjesamvaro där i hans lilla affär med alla de tre barnen och hustruns fantastiskt goda mat. Hans familj bor i deras klädbutik, och det så kallade vardagsrummet får vid behov tjäna som provrum åt kunderna. Bakom detta provrum-vardagsrum är en liten trång kammare, den så kallade sängkammaren, och så har de bakom den sitt kök i en liten skrubb bredvid toalettbåset. Detta är den fulländade familjeidyllen. Likväl såg han fram emot att inom några månader kunna skaffa sig dator, internet och e-mail.

Trafiken i Almora ät ett kapitel för sig. Då staden ligger högst upp på en ganska brant kulle går det bara en väg till och från staden, och den är enkelriktad. Det betyder, att en buss för att komma ut från Almora måste köra runt hela staden, ut i den östra utfarten, hela vägen ner i dalen och sedan upp igen längs serpentinvägarna till infarten innan den äntligen kan fara vidare, så att det kan ta mer än en halv timme för en buss att ens bli av med denna lilla Himalayastad.

Vägen till Naini Tal är 63 kilometer, och den är en av Himalayas vackraste, först nedför en oändlig floddal tills man nästan snuddar vid vattnet, och sedan upp för en annan floddal, tills man passerar ett grällt skärt Ashramkomplex och ankommer till Bowhali. Där måste man byta. Bussbiljetten de fem milen till Bowhali kostade 40 rupier, färden med jeep den sista milen till Naini Tal kostade 80. Naturligtvis var detta absurt.

Det är nackdelen med Naini Tal: priserna är absurda. Det är kanske Indiens dyraste stad. Den skulle kunna kallas Indiens Venedig, ty den är uteslutande en turiststad. Vid lågsäsong på vintern är hela staden död. Vid högsäsong kan ett hotellrum kosta mer än 1000 rupier, och i denna prisklass sjunker då priset vid lågsäsong till 400 rupier. Min gamla värdinna på hotell Alps var vänlig nog att acceptera mig för 125 rupier - jag var ju gammal stamgäst. Priset för mig senast jag bodde här för 2 år sedan var 100 rupier.

Det första jag gjorde i Naini Tal var att försöka få tag på Catherine. Hon skulle ännu vara i Naini Tal och lämna staden till kvällen. Det visade sig att hon inte hade tagit in på samma hotell som hon tidigare bott på. Alltså var det närmast omöjligt att hitta henne, om man inte hade en ovanlig tur, och om hon alls fortfarande var kvar, vilket det var troligt att hon inte var.

Som vanligt fanns det inte många västerlänningar i staden. Jag mötte två flickor och en ensam man men sedan ett franskt par, som visade sig vara rejäla Himalayaveteraner. Vi slog oss ihop och hade utomordentligt trevligt hela kvällen, först över otaliga glas te och sedan över en rejäl middag på mitt favoritställe Negi. Det kunde inte bli bättre.

De skulle följande morgon resa till Almora, och naturligtvis rekommenderade jag varmt hotell Kailas och berättade allt om Mr Shah. De blev genast begeistrade: något sådant ville de inte gå miste om.

Följande morgon besteg jag Naini Peak (tidigare China Peak), men som vanligt kunde man inte se ett jota av bergen för alla molnen, diset, dimman och ozonet. Emellertid fann jag min gamle vän där uppe som bjöd mig att komma upp på nytt till kvällen, då han lovade att det alltid brukade vara klart. Han ville även att jag skulle stanna där över natten med honom då, men det kunde jag tyvärr inte ställa upp på.

När jag vid 4-tiden på eftermiddagen startade på min väg uppför stötte jag genast ihop med min vän. Han var i stan för att köpa förnödenheter. Jag hade tur, sade han, för genom att jag mött honom kunde vi ta bussen upp tillsammans. Jag hade inte ens vetat om att det gick en buss dit upp.

Vi ställde oss att vänta på bussen, men den kom aldrig. Klockan blev fem - ingen buss. "Ibland så kommer den bara inte," sade min vän. Då var det ingenting mer att göra. De rådande dimmorna och molnen gav mig anledning att gravt betvivla hans försäkran om fri sikt, och om man väl kom upp före skymningen måste man även ta sig ner före skymningen. (Klättringen är 500 meter.) Så det var bäst att låta bli. Alams övernattningsgäst fick uppskjutas till ett annat år.

Allt annat verkade även ta slut denna dag. Min sista tandpetare gick åt, och återstoden av min whisky tog slut. Hälften hade ju runnit ut på vägen i väskan till följd av slarviga takpassagerare på en jeep, så den hade räckt ganska länge ändå - en halv liter whisky hade hållit mig flytande i två veckor.

Inte heller fungerade stadens båda Internet-möjligheter. Det ena var "The First Cyber Café of Kumaon", och det andra var nummer två. Uppkopplingen tog 15 minuter, och sedan kunde man visserligen se från vem man fått post, men vad man än gjorde sedan så avbröts uppkopplingen av den aktionen. Det var fel på servern. Min värd bekräftade att det andra stället hade samma problem. Hela Kumaon hade en och samma taskiga server, och det var ingenting man kunde göra åt saken.

Mera angenäma minnen från Naini Tal var mitt möte med en stor flock langurer på vägen ner från Naini Peak - dessa stora vackra gråblåa apor med vit päls kring ansiktet, samt mitt möte med Gavin från Dublin. Vi slog oss samman och satt snart på ett kafé och pratade bara Shakespeare.

Dessutom lyckades jag denna gång inte få en biljett i första klass utan endast i andra klass. Det betydde att nätterna skulle vara iskalla och dagarna stekheta, ingen filt skulle finnas att tillgå, och man skulle vara helt utlämnad åt myggorna och tåglössen. Nu började verkligen resans hårda bandage.

Tillsammans med ett australiensiskt par begicks det dock en prunkande avskedsmiddag på stationen i Kathgodam med omelett och hinkvis med te som inledning, och en het middag därpå. Man visste ju inte när man skulle få mat nästa gång. Paret från Perth var i min ålder, och hon var bengaliska. Vi talade mest om Darjeeling och Tibet, och Paul var fullkomligt hänförd av mina kartor och kunde inte slita sig från dem.

40-timmarsresan per tåg från Kathgodam till New Jaipalguri är mycket svårare och mera tröttsam än exempelvis bussresan från Leh till Dharamsala beroende på osäkerhetsfaktorerna och den förfärliga trängseln. De indiska tågen är alltid mer än proppfulla, och folk sitter och ligger på varandra huller om buller överallt. Därför blir de indiska tågolyckorna, när de inträffar, alltid dubbelt katastrofala. Därför försöker jag alltid få första klass, där trängseln är mindre, men denna gång gick det inte.

Att färdas i andra klass ger kusliga associationer till andra världskrigets Förintelse och dess människotransporter, ty precis så är det. Man är en levande sill bland alltför många levande sillar i en sillburk, och man kan inte komma ut.

I regel är tågen i Indien kraftigt försenade, och därför finns det inget vanskligare än ett tågbyte. Om man då måste byta någonstans i ingenstans, exempelvis i Barauni i norra Bihar där ingen talar engelska och allt står skrivet på hindi, är man verkligen utlämnad åt ödets nycker och har bara att lyda reglerna för rysk roulette – går det så går det. En natt väntade jag där i fem timmar (från 12 till 05.00), men hittills har alla de fyra gånger jag bytt tåg där åtminstone lyckats, och detta verkade bli den femte.

För första gången bemöttes jag vänligt av personal som kunde engelska, och för första gången verkade tåget vara i tid. Hostig, smutsig och svulten steg jag av i Barauni vid midnatt och hänvisades till en väntsal där man kunde sitta, använda toaletten, fräscha upp sig och känna sig som hemma. Det har heller aldrig hänt förut.

Det rätta tåget kom punktligt, och det var bara att hoppa på – om man kunde få plats. Naturligtvis var det fullproppat. En rådde mig att i stället försöka smyga mig in i första klass. Det hade jag ingenting emot, och det lyckades. En vänlig konduktör tog hand om mig och lät mig bara vänta på hans formalitetsövningar i två timmar, men klockan 3 hade jag en egen säng i tåget att sova i. Naturligtvis betalade jag gärna de extra kostnaderna.

En annan fördel med första klass är, att där finner man alltid intressanta människor som talar engelska. Indiens överklass och de som behärskar landet är de som kan tala engelska och har en utbildning i det språket. Ju fattigare, desto eländigare språkkunskaper och analfabetism – naturligtvis. I andra klass är de andra passagerarna vänliga, nyfikna och intresserade, men som regel kan de inte engelska. Resultatet är att man blir fullkomligt isolerad.

När jag vaknade upp klockan sju följande morgon passerade tåget redan Kishanganj. Det innebar, att det faktiskt höll tidtabellen. Det hade aldrig hänt förut. Och helt plötsligt – klockan 10 – var man framme vid New Jaipalguri. Man togs med fullständig överraskning och hann nästan inte hoppa av tåget i tid innan det skulle bära iväg med en till Assam och Guwahati.

Och utanför stationen ställde sig genast en jeep till förfogande. Tidigare hade man alltid först nödgats ta en cykelrickshaw in till Siliguri, men nu förde en alltså jeeparna direkt från stationstrappan till hemmets tröskel i Darjeeling.

Ombord på samma jeep färdades ett förtjusande par som hade ett hotell högre upp i staden. Värden berättade att säsongen hade varit bedrövlig. Till följd av de svåra översvämningskatastroferna i Bihar och Assam och Calcutta hade i år turisterna uteblivit helt. Han hade haft två stora grupper på kommande från Bombay och Calcutta, men i sista stund hade båda grupperna avbokat, och hans hotell hade förblivit tomt.

Hela vägen upp till Darjeeling skymdes av moln och ren tjocka. Ibland syntes inte vägen. Så hade vädret varit hela tiden, sade de.

Jag trevade mig fram till mitt gamla älsklingshotell Shamrock, och även det var tämligen tomt – vid mitt förra besök hade det varit översvämmat av gäster. Där fanns nu bara några strandsatta israeler som talade dålig engelska och en flicka från Thailand. Det var i alla fall inte för mycket.

Min medresenär i jeepen hade delgett mig den tragiska nyheten att Bush hade vunnit det amerikanska presidentvalet, men israelerna på Shamrock var av annan mening: de hävdade att alla röster ännu inte hade räknats. Allt hängde tydligen på Florida. Det ingav en smula hopp. Alla medresenärer på hela vägen hade varit av den hållningen, att Al Gore som president troligen skulle göra mindre skada än den opålitlige rikemanssonen Bush, och jag hade fullkomligt delat deras mening.

Thailändskan inbjöd mig på kvällen att tillsammans med israelerna följa med och hälsa på en lokal konstnär. Denne visade sig vara David Douglas, son till den burmesiske fantastiske konstnären Gory Douglas med sin utsökta finrealism. Denne hade tvingats fly från Burma under den japanska ockupationen och kommit vandrandes över bergen och genom Assam för att fastna i Darjeeling som ett av krigets många strandsatta offer. Hela resten av livet talade han om att återvända till Burma, men det blev aldrig av.

David Douglas (i min ålder fast något yngre) har sin bas i Kathmandu och Paris men siktar på att flytta till New York. Vi blev genast goda vänner, och hans vackra syster visade sig vara musiker.

Så fort de hörde att jag spelade piano dammade de av ett gammalt instrument utan klang och stämning som farit illa av monsunerna och de drastiska temperaturförändringarna i Darjeeling men likväl fungerade fastän det var 100 år gammalt. För första gången spelade jag piano i Indien, och publiken var betydligt nöjdare än jag. Således hade man nu även tillgång till piano i Darjeeling.

Sedan blev det stor festmiddag nere på Shamrock, och ingenting kunde bli bättre. Man var hemma igen plötsligt kringsvärmad av nya underbara vänner – medan presidentvalet i Amerika höll på att urarta till rena farsen genom oegentliga förfaranden i Florida, saknade röster, felaktiga röster och hot om rättsliga åtgärder med krav på omval, att alltså göra om hela presidentvalet, medan de senaste diffusa siffrorna tydde på att odågan George Bush kanske vunnit valet med en knapp majoritet på 900 röster, som hotade bli färre.

Det var i alla fall inte mindre än 13 grader i rummet när man vaknade. Det heter ju att det enbart är hälsosamt och stärkande att sova i kalla rum, även om man hostar lungorna av sig och snörvlar som en lungsiktig flodhäst. Åtminstone kanske man med tiden blir en smula härdad, när någon gång alla plågorna tar slut.

Det värsta med att ständigt snörvla och få hostattacker enligt recept i akt III i La Traviata varje kvart i ett land som Indien är att man socialt är fullständigt utslagen. Man kan inte umgås med folk, och man kan inte ge sig ut på lockande företag på grund av den överväldigande risken att ytterligare försämra det allmänna hälsotillståndet. Därför hade jag rusat genom hela Garwhal och Kumaon och inte banat några nya vägar och låg i Darjeeling så långt före tidtabellen - där jag kunde göra ännu mindre; ty med Darjeeling drunknande i dieselavgaser förvärrade genom giftiga dimmor och iskalla molnskyar utan vind är risken 101-procentigt obefintlig för att någon sjuk någonsin ska kunna bli frisk.

Jag var bjuden till David klockan 10. Före det försökte jag aktivera litet email-trafik. Det finns cyberkaféer överallt i Darjeeling, minst 6 stycken, och alla tycks fungera tillfredsställande. Precis när vi skulle börja blev det allmänt strömavbrott. Det hade inte kunnat komma mer lämpligt.

David kommenderade mig att spela piano medan han utförde ett porträtt av en betalande klient. Pianot var imponerande genom att de stumma tangenterna aldrig var de samma: rätt som det var kunde en helt ny ton bli stum medan en gammal stum plötsligt lät igen. Så drog jag lite Bach- och Händellåtar, lite Schumann och Schubert, lite Chopin-potpurrin och slutligen lite Beethoven. Klienten satt som en stenstod av förtrollning medan målaren arbetade intensivt. På en och en halv timme var porträttet färdigt. Pianot hade varit bäst för Bach, men vad som tog mest skruv var Beethoven. Den sista satsen i den 17-e sonaten förfelar aldrig sin verkan, inte ens på ett ospelbart piano.

Sedan var det bara stress för resten av dagen. Upp och ner mellan olika myndigheter på toppen och i botten av staden för att få ett Sikkim-tillstånd och ett hektiskt jagande efter ett cyberkafé som fungerade: i tjugo minuter kämpade vi på ett av dem för att åtminstone få en inloggning. Det lyckades inte.

Klockan 4 hade jag mitt Sikkimtillstånd klart. När jag då gick för att köpa bussbiljett till Gangtok visade det sig att inga bussar skulle gå dit på fyra dagar: alla bussar hade tagits i anspråk av ett större turistsällskap för en resa till Bhutan.

Klockan 5 var det dags för ett nytt möte hos David. Då avslöjade han sina verkliga avsikter med mig: han ville skissera mitt porträtt. Naturligtvis hade jag ingenting emot det.

I en och en halv timme fick jag sitta där och läsa i en bok om Dalai Lama medan denne superbe konstnär fångade min filosofiska själ i pastell, där han i sin realism tycktes lyckas med att få med vartenda hårstrå och vartenda skäggstrå. Det var något i min uppenbarelse som han från början fängslats av idén till att försöka avbilda, och han lyckades. Porträttet visar mig i rak profil, en vinkel som man aldrig kan se sig själv i på något sätt, med blicken ner i en bok och med bara främre halvan av huvudet synlig i en filosofisk-poetisk inåtvändhet med djup koncentration - den totala motsatsen till ett passfoto. Jag har aldrig tyckt om att bli fotograferad, men inför att bli avporträtterad under timmar av orörlighet kände jag mig märkvärdigt ledig och obesvärad. Naturligtvis fick jag hur mycket te och kaffe och kakor jag ville samtidigt, för att jag skulle hållas lugn. Inte en gång bad han mig ändra eller korrigera min ställning.

Efter sittningen ville han ge mig porträttet. Jag vägrade ta emot det, ty i mitt bagage skulle det bara fara illa. Han fick behålla det själv, men han lovade att vid tillfälle skicka ett fotografi av det.

Vi blev hemskt goda vänner. Vi hade mötts av en slump, i morgon skulle jag till Sikkim, och själv skulle han på måndag lämna Darjeeling. Detta var vårt sista möte för en oöverskådlig framtid, men samtidigt bäddade detta möte för en långvarig och varm vänskapskontakt.

Han hade vuxit upp i Darjeeling och bott där ända till 1987, då oroligheterna bröt ut och nepalesiska ungdomar mellan 15 och 20 år brände ner halva staden och gick fram som skenande bärsärkar. Fram till dess, menade David, hade Darjeeling varit det absoluta paradiset. Plötsligt hade det sedan förlorat sin oskuld, han var då 21 år, och han hade aldrig mer känt sig hemma där efter det, även om hans familj fortsatte att bo kvar.

Två skapande själar hade funnit varandra och mötts i ett ömsesidigt skaparutbyte som i en hjärtlig andlig omfamning för att sedan genast skiljas åt igen och kastas ut åt helt olika håll i världen. Sådant inträffar hela tiden, och det är bara att tacka och ta emot när sådana gudagåvor erbjuds, som måste betecknas som de högsta som kan existera; ty närmast Skaparen själv står de skapande konstnärerna, och när två sådana möts i full förståelse för att de båda är på rätt väg fylls himlen plötsligt av inte endast pegaser utan även flygande enhörningar.

Darjeeling lämnades i gryningen. Vädret var fortfarande tveksamt och lovade ingenting vackert. Jag fick snabbt en jeep till Gangtok som snabbt blev överfull. Det var en täckt jeep den här gången med täta fönster hela vägen runt, så man hade skäl att anta att det för en gångs skull skulle vara en absolut säker jeep. Det skulle visa sig vara den osäkraste jag någonsin hade satt min fot i.

I baksätet satt det en hel familj på fyra personer. Pappan var stöddig, och modern satt med den minsta flickan i famnen, en liten sötnos på högst 1_ år. Mellan dem satt det ännu en dotter i 12-årsåldern.

När vi färdades över kullarna genom dimmorna ner mot Teesta började plötsligt den lilla ettåringen spruta spyor omkring sig. Den stackars unge man snett framför mig längst bak blev alldeles nedstänkt. Vi måste naturligtvis genast avbryta färden för städning, röjning och omorganisation. Den unge oskyldige mannen var helt ställd och som bedövad. Det är inte roligt att bli helt nerspydd ens av en liten intet ont menande ettåring, och man kan bli helt paralyserad för mindre.

Efter detta rabalder fortsatte resan. De branta backarna och tvära krökarna ner mot Teesta stod nu som nästa punkt på programmet. Modern med ettåringen satt nu närmast fönstret, för att lillflickan skulle kunna spy rätt ut om det behövdes. Det var helt rätt tänkt. Plötsligt flög de båda rakt ut genom dörren, som utan förvarning hade öppnat sig. Modern rullade runt i backen flera varv, och den lilla ettåringen flög handlöst omkring. Jeepen stannade omedelbart, och de utkastades förvånade rop överröstades totalt av alla de andra passagerarnas chockreaktioner med skrik och vrede och tårar. Katastrofen och haveriet var totalt.

Argast var förstås pappan. Han grälade en lång stund med chauffören om dörren som öppnat sig fast den inte skulle ha öppnat sig och menade att den inte hade kunnat vara låst fastän den varit låst. Mest skadad var modern, som fått sin klänning förstörd och ordentliga skrubbsår på händer och armbågar men ingenting blodigt. Värst skrek förstås ettåringen, och hon demonstrerade övertydligt att hon nu ämnade skrika för resten av dagen. Hon hade fått ett litet skrubbsår mot kinden och kanske bitit sig i den också.

Olyckan kunde inte förklaras, låsanordningarna fungerade som de skulle, och de hade tydligen bara inte gjort det i fel ögonblick. Färden fortsattes efter långt uppehåll och under ihållande tårar, skrik och tandagnisslan som fyllde hela jeepen ända fram till Gangtok (100 km). Endast den nerspydde unge mannen var nöjd: han hade fått sin hämnd.

Den enda andra västerlänningen med ombord var Pavel från Prag. Våra vägar skildes i Gangtok, då han skulle till Rumtek medan jag skulle norrut till Phudong.

På vägen till Gangtok plockade vi även upp en annan passagerare, en mycket sjuk ung man, som genast i jeepen vek sig dubbel och vägrade resa sig mera. Han låg mest med sitt huvud i Pavels knä. Tänk er denne patient till ackompagnemang av den ständigt skrikande ettåringen, hennes ständigt gråtande äldre syster, de andra kvinnliga passagerarnas jämmer och tandagnisslan, så har ni den fulländade och fullspäckade Sikkimesiska ambulansen. Vår hårt prövade chaufför var mycket road när jag påtalade detta. Vi kom i alla fall alla levande fram till Gangtok, och mer än så hade vi faktiskt inte betalat för.

Vägen vidare norrut till Phudong var som vanligt i oroväckande dåligt skick, men det förekom inget uppfiskande av bilvrak på vägen, vilket en gång försenade mig där i två timmar. Halv 3 var jag framme i Phudong efter 7_ timmars resa (140 kilometer). Det var helt normalt.

Min värdinna på Northway tog genast väl hand om mig som vanligt och bjöd på omelett och te. Jag hade ju ännu inte fått någon frukost. Hon gav mig ett enbäddsrum för bara 50 rupier (10 kronor), det billigaste hittills under denna resa, så jag kunde ju inte annat än bara trivas. Bara vädret kunde ännu bli bättre.

Efter installationen gick jag upp till klostret. Ett australiensiskt par, som kommit samtidigt som jag men med en annan jeep, stod redan i startgroparna för att återvända till Gangtok. Jag försökte fresta dem att följa med upp till det spännande klostret. De svarade att de nog skulle komma om de inte fick någon jeep. Tydligen skulle de missa klostret, och de skulle inte veta vad de skulle gå miste om.

Klostret var i exemplarisk ordning som vanligt, och där pågick jobb för fullt runt omkring. Hela stenläggningen utanför skulle läggas om, och de små pojkmunkarna strävade för fullt med sina överbelamrade skottkärror. De hade ett knog och ett kneg, och flera av de omgivande småhusen höll även på att restaureras.

En vänlig munk visade mig omkring. Jag observerade genast en plansch med den nyss flydde Karmapa från Tibet. Jag frågade munken: "Kommer Karmapa att komma till Rumtek?"

"Det gör han alldeles säkert."

"Har han fått tillstånd av den indiska regeringen?"

"Det kommer han att få."

"Vad händer då med den andre Karmapa?"

"Det finns bara en."

För honom var saken självklar. Det fanns ingen Rumtek-kontrovers. Den flydde Karmapa från Tibet var den riktige Karmapa, det var en självklarhet, och allt annat var nonsens. Inget snack om saken.

Han visade mig även in i meditationsrummet, ett mindre tempelrum med blåsvarta skräckfresker på alla väggarna. Hit drar sig munkarna tillbaka för att i timmar meditera bakom lyckta dörrar och resonera om förbjudna ting. Ytterst få resenärer får se detta rum, och det gäller att ha tur: endast om någon munk just håller på att rengöra altarena där kan det passa honom att släppa in en lyckligt närvarande resenär in i det allra heligaste.

Med en man jag passerade på vägen diskuterade vi vädret. Han sade att det hade varit vackert och klart igår och att det mycket väl också kunde vara det i morgon. Väderfrågan förblev alltså som den varit under hela resan ren rysk roulette.

Min värdinna menade dock att det hade varit vackert hela tiden ända tills jag kom, och så tycktes det ha varit över hela Indien: alla talade överallt om hur vackert och idealiskt vädret hade varit ända tills jag kom, som om min blotta ankomst till ett ställe som genom en ofelbar naturlag omedelbart måste resultera i skräpväder.

Hennes man busschauffören har nu bara turer mellan Gangtok och Siliguri på grund av vägproblem högre upp. Han var därför inte hemma, och min värdinna och jag hade därför middag på tu man hand på kvällen. Hon har gått ner från 106 till 88 kilo men vill helst gå ner till 70, vilket jag dock menade vore för mycket. 80 vore lagom för henne, då hon ändå är ganska robust och storväxt.

Vi talade också om Rumtek och Karmapa. För henne var också saken självklar: det fanns bara en Karmapa, och det var den rätta. Att över huvud taget diskutera något annat var fullständigt ovidkommande.

Min goda värdinna var så generös, att hon inte ville ha något betalt för all den mat hon bjudit på utan bara 50 rupier (10 kronor) för rummet. Hennes enda villkor var att jag skulle komma tillbaka. Jag lovade gärna att göra det om ett eller två år.

Landskapet i norra Sikkim var aldrig vackrare i sin färgprunkande rikedom av grönska, gigantiska dahlior och liljor stora som solrosor, julrosor och andra grannröda exploderande vackra färgklickar, och det var en fulländad njutning att färdas genom detta landskap i bakluckan på en jeep (bästa platsen), så att man kunde se hela det landskap som man färdades ner ifrån.

Bland de andra passagerarna i jeepen var två munkar, och en av dem visade mig i Gangtok var jag skulle finna en jeep till Rumtek. Det finns fyra jeepstationer i Gangtok. Den nedersta och största är bara för jeepar söderut till Darjeeling och Siliguri. Den andra halvvägs upp är bara dyra privatjeepar. Den översta, den så kallade "Children’s Park", är för jeepar norrut och västerut. Så finns det en fjärde som är liten, varifrån jeeparna till Rumtek avgår.

Liksom alla vägar i Indien är vägen till Rumtek inte den bästa. Rumtek ligger på kullen mitt emot Gangtok på andra sidan dalen, det är inom gångavstånd ser det ut som, men för en jeep är det 20 kilometer och tar det minst 45 minuter. Det är uppklättringen till Rumtek som är den besvärliga, och den blir inte enklare om jeppen stannar på vägen för att ta sig an ett lass virke, som lastas in så att hälften sticker ut utanför.

Men Rumtek är definitivt det mest imponerande klostret i Sikkim. Det är stort, rikt och vackert, och inför den Gyllene Stupan (med relikerna efter den 16-e Karmapa) får man samma känslor som i Tashilumpo, Panchen Lamas stora stupa i Shigatse. Också här i Rumtek var Karmapakontroversen en självklar sak: det fanns ingen kontrovers. Det fanns bara en Karmapa, och det var den enda rätta. Hans bild var redan uppsatt i klostret. Det var bara för honom att komma och inta sitt självskrivna hem.

Men detta kan bara ske när indiska regeringen har gett klartecken. Detta ämnar inte indiska regeringen göra förrän säkerheten kring Karmapa och Rumtek är total. Oinitierade besökare förbryllas en aning av de beväpnade soldaterna och vakterna på taken och överallt omkring klostret, men det är bara säkerhet, och den är nödvändig. Rumtek är ett viktigt kloster, kanske det viktigaste i hela den tibetansk-buddhistiska världen just nu, så säkerhetspådraget är väl befogat.

I Gangtok hade jag upptäckt en vän från Darjeeling, Maurizio från Bologna, som varit på resande fot nu i ett år mest omkring i Sydamerika och nu började längta hem, och vi hade haft sällskap till Rumtek. När vi var klara därifrån var klockan bara halv 11. Jag hade tänkt stanna i Rumtek över natten, ett enbäddsrum på det lokala hotellet kostade bara 60 rupier, så det var ytterst frestande att göra det, och säkert hade jag gjort det, om vädret varit bättre. Som det var nu såg man inte ens Gangtok på andra sidan dalen för bara moln och dimma. Därmed föll jag för frestelsen att riskera att våga försöka satsa på att ta mig till Pelling till kvällen.

Tillsammans med Maurizio återvände vi till Gangtok (vilket man måste göra för att komma vidare,) och jag visste att den sista jeepen till Pelling skulle avgå halv ett. Jag och Maurizio skildes, och han lovade komma efter mig till Pellling efter några dagar. Vi hade haft stor glädje av varandra då vi ju ohejdat kunnat tala italienska tillsammans, ett språk som han knappast fått tala mycket i Indien eller Sydamerika. Det bästa kapitlet av hans resor sade han att hade varit Andamanerna.

Kvart över 12 nådde vi Gangtok, och det gällde att snabbt hitta "Children’s Park" i övre delen av staden, men denna jeepplats är svår att hitta, och naturligtvis gick jag fel. När jag äntligen kom fram skulle Pellingjeepen precis gå. Det såg ut att finnas platser lediga i den, så jag lämpade in mitt bagage och sade till mina tyska reskamrater att jag funnit rätt jeep. När den skulle gå tillfrågades vi om biljetterna. Det visade sig att man måste köpa biljetter i en särskild bod. Det hade vi inte gjort, och jeepen var fullbokad. Den sista jeepen till Pelling gick punktligt halv ett, utan oss.

Vi fick då börja kompromissa oss fram. Vi fick en jeep till Jorethang, som är något mer än halvvägs. Jeepen avgick klockan ett, och klockan 4 nådde vi Jorethang. Där möttes vi av beskedet att den sista jeepen till Pelling lämnade Jorethang klockan 4. Så vi fick ta en annan jeep till Gerzing.

Nu började det redan mörkna, och vädret blev obönhörligt ännu sämre. När vi passerade Legship var det mörkt, och det började regna.

Det rådde totalt mörker när vi nådde fram till Gerzing, och därifrån skulle ingen jeep mer gå upp till Pelling. Vi var sex personer som ämnade oss dit, och vi vägrade lämna jeepen i regnet. Chauffören vägrade lika resolut köra oss vidare på grund av det dåliga vädret och den obefintliga sikten.

Det palavrades mycket där i Gerzing. En annan chaufför dök upp och ville ha 200 rupier för att köra oss i natten och regnet upp till Pelling. Det var bara 33 rupier per person. Jag fann det rimligt och fick de andra med mig.

Det är inte lätt att köra i mörker i Himalaya när det regnar, ty asfalterade vägar blir då genast såphala. Dessutom kom dimman. På ett ögonblick var den så kompakt att vi i baksätena inte kunde se något utanför fönstren. Allra minst syntes något av vägen. Det såg inte bättre ut än att chauffören måste köra i blindo i tjockan.

Dock kunde man förmoda att han kände vägen och kört den många gånger förut. Men hela tiden måste han slänga ut huvudet genom sidorutan i fåfänga försök att se vägen bättre eller ens att upptäcka den. Det var bara en snöstorm som fattades. Plötsligt kunde det dyka upp vägstenar rakt framför oss, bakom vilka det var tomma rymden och förmodligen någon avgrund, så att det gällde att gira för glatta livet och då helst åt rätt håll.

Men fram kom vi i åska och hällregn och rykande tjocka, och där väntade mitt gamla hotell Garuda med billiga rum, god restaurang och varm dusch. Den sistnämnda anlitades genast, det var min första kroppsrengöring sedan Naini Tal (för en vecka sedan) och min första varma dusch på hela resan. Sedan väntade en galamiddag i restaurangen och ett eget varmt rum att sova i för bara 60 rupier. Det vansinniga projektet att försöka hinna med Pelling efter Rumtek (en resa på 200 km på vägar i Sikkim och under alla världens oväder) hade lyckats.

I Pelling satt det ett helt gäng infrusna och inregnade och huttrade i väntan på bättre väder. Somliga hade väntat i nästan en vecka. Alla lokala experter var eniga om att det dåliga vädret var helt oegentligt och alldeles absurt. Det skulle vara vackert så här års, och Kanjenjunga skulle vara som mest till sin fördel. I stället var det bara drypande dimma och regn. En konstnär bland västerlänningarna skisserade en tavla: "Minne från Pelling". Ett träd kunde med svårighet urskiljas. Resten var bara blyertsgrått.

Vi var femton stycken från England, Frankrike, Belgien och Sydafrika utom jag. Vi fyllde hela restauranten och satt där och pratade och frös hela dagen medan ingen ens gitte titta ut genom det tröstlösa fönstret.

På eftermiddagen gick jag upp till Pemayangtse, väl rustad med riktiga skor och strumpor (för första gången) och paraply. Jag hade ju en viktig mission att uppfylla där uppe vid klostret. Håkan Hjelmström, som jag träffade här med hans Bettina förra gången jag var här för två år sedan i betydligt bättre väder, hade bett mig underrätta en av lamorna vid klostret om hans återkomst till sommaren. Denne lama var ingen mindre än Gyalpo Yongda, ryktbar genom sina mycket aktiva sociala insatser i Sikkim. Från början hade han tjänstgjort i Sikkims kungliga armé, men när Sikkim förlorade sin självständighet 1975 sadlade han om och gick in i politiken i stället. Denna fann han otillräcklig för sina syften, så han blev buddhistisk munk i stället och startade 1980 sitt hem och skola för Sikkims föräldralösa och medellösa barn. Han ger därigenom möjlighet till utbildning och utveckling åt barn som annars bara skulle bli tiggare. De får bo och hjälpa till i skolan, där de får utbildning i alla viktiga ämnen och inte minst buddhism och tibetanska språket, och hela skolan och rörelsen är självförsörjande. Han får inga bidrag från staten utan måste göra och bekosta det mesta själv. Han är därigenom som en Don Bosco av Sikkim, och han inbjuder unga västerlänningar att komma och hjälpa till vid hans skola. De får mat och husrum gratis mot att de undervisar i exempelvis engelska eller datorkunskap. Håkan är datorexpert, och Bettina är sjuksköterska, vilket är två alldeles utmärkta kvalifikationer för att kunna göra stor nytta vid Denjong Padma Choeling Academy i Pemayangtse. För närvarande erbjuder hans rörelse mat, husrum och utbildning åt 223 barn.

Han ville gärna att jag skulle stanna och bo där på klostret, och jag förlängde genast min vistelse i Pelling med en dag. Vi hade mycket att tala om, vi kom genast in på Sikkims politik och Rumteksituationen, och han hade mycket att berätta om bådadera. Han var ju både veteran i Sikkims politiska historia och expert på tibetansk-buddhistiska problem.

Problemen i Rumtek är inte så mycket beroende på Karmapas flykt från Tibet som på vad som har hänt där tidigare. Några munkar i Rumtek har publicerat en bok som täcker hela tragedin, vilken han gav mig att läsa. Den är bara på 80 sidor och heter "The Siege of Rumtek". Den avslöjar i svart på vitt vissa skurkar i buddhistiska munkkläder och alla deras oegentliga förehavanden. Det hela är en politisk fars men en buddhistisk tragedi.

När den 16-e Karmapa dog 1981 försökte några mäktiga munkar tillsätta en ny Karmapa genom en kupp och i samförstånd med Pekingregimen. Genom helt oegentliga metoder som även inbegrep förfalskning av urkunder etablerades så Karmapa i Tsurphu och erkändes av både Kina och Dalai Lama, medan en av den 16-e Karmapas närmaste män, den så kallade Sharmapa, fann en annan Karmapa, som etablerades i Rumtek 1992. För att få denna Karmapa i Sikkim åsidosatt och avlägsnad genomförde Situ Rimpoche, den kinesiskt orienterade munken som etablerat Karmapa i Tsurphu, en kupp i Rumtek och fördrev de munkar som var Sikkim-Karmapa och Sharmapa trogna. Denne Situ Rimpoche blev senare utvisad från Indien på grund av sina lömska och våldsamma metoder.

I januari i år komplicerade situationen genom Tsurphu-Karmapas flykt från Tibet till Dharamsala. Han gav alltså kineserna på båten och räckte lång näsa åt Peking genom det mest praktfulla förräderi han hade kunnat begå. Den Karmapa som alltså etablerats genom bedrägerier och kinesiska manipulationer genom falska munkar kom hela systemet på skam genom att fly till exilregeringen.

Har han därför någon rätt till sin ordens huvudsäte i Rumtek? Det verkar inte så. Dalai Lama har begått politiska misstag förut, och hans ställningstagande för Tsurphu-Karmapa mot Rumtek-Karmapa kan varken betecknas som rättvist eller klokt. Han har inte ens mandat till ett sådant ställningstagande, då Dalai Lama aldrig tidigare haft rätt att bestämma Karmapa-successionen. Dalai Lama och Karmapa är egentligen varandras jämlikar, då de båda inte är mer än överhuvuden för två olika men lika viktiga klosterordnar.

Hur ska detta sluta? Det är bara att hoppas att den indiska regeringen inte ger Tsurphu-Karmapa tillåtelse att resa till Sikkim. För om det blir bråk mellan de båda etablerade Karmapa är det inte bra för någon och allra minst för den tibetanska buddhismen.

Av en helt annan mening var min gode värdshusvärd, och även han hade rätt på sitt sätt. Det är inte bra för den tibetanska buddhismen att det uppstår splittring. Därför bör alla tibetaner sluta upp bakom Dalai Lama. Faktum är, att Dalai Lama erkände Tsurphu-Karmapa innan den andre blev aktuell. Man kan inte ta tillbaka ett dylikt erkännande. Dessutom försökte Sharmapa först hävda att Karmapa inte mer skulle reinkarnera, då tecken saknades, sedan försökte han etablera en bhutanesisk kandidat av Bhutans konungahus, som bara försvann, varefter han etablerade sin Rumtek-Karmapa. Men genom att definitivt sparka kineserna i häcken och våga och lyckas att fly till Dharamsala har Tsurphu-Karmapa visat sig som den mer tydlige Karmapa. Majoriteten av tibetaner i Indien och Sikkim har accepterat honom och vill ta emot honom i Rumtek.

Om han kommer, vad kommer då att hända med Rumtek-Karmapa, nu i Delhi eller Kalimpong? Han kommer alltid att förbli en munk. Han har då inte förlorat något utom allt bråk i Rumtek, de korrumperande klosterrikedomarna därstädes och all fåfängan kring titeln och maktbördan av att vara Karmapa av Rumtek.

Båda sidorna har häcklat den andra för korruption och maktmissbruk, oegentligheter och mutor. Antagligen har båda sidorna rätt. Det blir svårt för Karmapa att höja sig över dessa världsliga problem.

Lama Yongda menade, att Tsurphu-Karmapa gjorde bäst i att återvända till Tsurphu i Tibet och utnyttja sin situation av att vara erkänd av både Kina och Dalai Lama till att bearbeta och omvända kineserna.

Han kom ner till byn från klostret nästa dag med anledning av Nehrus födelsedag, som är Barnens Dag i Indien och en festdag. Han bjöd sina lärjungar på mat och mig på öl, och över var sitt ölglas skålade vi för Nehru och bildade här och nu "The Sweden-Sikkim-Friendship Society", på svenska "Vänskapsföreningen Sverige-Sikkim". Detta positiva embryo kan utvecklas till vad som helst och till att börja med alltid intensifiera kontakterna mellan Sverige och Sikkim.

Maurizio dök plötsligt upp mitt på dagen, och vi fyllde hela hotellet och hela byn med vår italienska konversation till allas förtjusning.

Jag blev mycket god vän med det sydafrikanska paret. Mannen Ian var mångprövad och hade regelbundet besökt Kina två gånger årligen 1989-1995. Naturligtvis kom vi att diskutera Tibet. Han kunde inte för sitt liv begripa hur någon kunde tro att Tibet någonsin skulle kunna bli självständigt från Kina. Med sina gedigna erfarenheter av Sydafrikas omvandling och som mångårig resenär i hela världen var det oerhört givande att diskutera med honom. Han var mycket lugn och säker och visste vad han talade om, men det visade sig att han ingenting visste om den tibetanska mentaliteten. På den punkten var han precis lika nollställd som en vanlig materialistisk kines.

Under natten regnade det, så att luften rensades, och tidigt nästa morgon framträdde Kanjenjunga i hela sin härlighet. Det heliga berget har fortfarande aldrig bestigits, då det är förbjudet att gå närmare toppen än två meter. Det var första gången sedan Joshimath (för två veckor sedan) som vi alls kunnat se bergen. Det kändes skönt och rätt att nu sakta börja retirera och inleda återresan hemåt tillbaka till Darjeeling, sedan Pokhara i Nepal och därefter Kathmandu, för att där organisera hemresan.

13. Darjeeling

Darjeeling, "åskornas kulle", tillhör egentligen Sikkim, liksom Chumbidalen i öster, som övertagits av Tibet. Det var på 1820-talet som Indien drabbades av en fruktansvärd malariaepidemi, som gick hårdast åt alla engelsmän, som dog i hundratal som flugor. Behovet av en ’Hill Station’ för Bengalen uppstod, där sjuka soldater och kolonialister kunde återhämta sig från slättlandets sjukdomsfasor. Man fann kullområdet norr om Siliguri och konstaterade att luften där var hälsosam. Engelsmännen bad Sikkim att få arrendera området, och Sikkim gick med på det. Sålunda började Darjeeling utvecklas, och konungariket Sikkim erhöll årligen en rejäl summa i arrende. Långt senare importerades tebusken och började den planteras, och Darjeeling gick sin storhetstid till mötes som hemorten för världens bästa te. Det blev Calcuttas sommarhuvudstad, och det vill inte säga lite det, ty Calcutta var ju det brittiska imperiets andra stad och kanske den största staden i Asien. Darjeeling blev även utgångsorten för alla Himalayaexpeditioner mot Mount Everest, Kanjenjunga och Nepal. På 1890-talet byggdes den unika smalspåriga järnvägen upp till Darjeeling, som då var världens högst belägna, och som nu som den andra i världen fått status som världskulturminne och som beskyddas och får bidrag av UNESCO. Den första att få det var en järnbana i Österrike.

Under 1900-talet flyttades Indiens huvudstad från Calcutta till Delhi, och i stället för Darjeeling blev angloindiernas sommarhuvudstad Simla. Men Darjeeling bibehöll sin unika status som te-huvudstad och som "the Queen of Hills", ’kullarnas drottning’, genom sitt unika läge med hela Kanjenjunga som överväldigande skönhetsfond. Kanjenjunga är Sikkims heliga berg, men jag har aldrig någonstans från Sikkim sett Kanjenjunga vackrare än från Darjeeling.

När Nehru övertog Indien från engelsmännen 1947 fortsatte han betala arrende till Sikkim och höjde till och med beloppet. Darjeeling var alltid en i grunden sikkimesisk stad med dock en dominerande nepalesisk befolkning. Det berördes aldrig av Gandhis frihetsrörelse, Darjeeling var likgiltigt för Indien och behöll sina utomordentliga engelska undervisningsetablissemang och struntade i Indiens självständighet. Darjeeling var aldrig etniskt en del av Indien.

Tyvärr fortsattes inte Nehrus kloka Darjeelingpolitik av hans efterföljare, och under hans dotter Indira Gandhi införlivades Sikkim med Indien i trots mot folkrätten. Sikkim hade alltid varit ett självständigt konungadöme och har fortfarande sin egen flagga, röd med vitt mittfält med det åtta-ekrade hjulet i guld i mitten; men sikkimeserna tycker inte om att hissa denna flagga då de inte vill provocera hinduerna.

Det skrevs en bok om Indiens uppslukande av Sikkim som heter "Smash and Grab" ("Slå sönder och ta det med våld") av författaren Sunanda K. Dhatta-Ray. Omedelbart efter publiceringen förbjöds den av den indiska censuren och drogs in. Många hann dock tillgodogöra sig ett exemplar av boken, och den sprids alltjämt underjordiskt. Min vän Lama Yongda i Pemayangtse kom över fem exemplar, som han satt i cirkulering. Han menade att boken kommer att publiceras igen och bli allmänt tillgänglig.

Mina värdinnor på Shamrock var underbara. Den stora värdinnan var bortrest till Delhi, men i stället sköttes stället av två små sparvkvinnor, den ena en dvärginna. Den större sparvkvinnan var väl hälften av min storlek medan dvärgkvinnan var en fjärdedel. En av israelerna på Shamrock var en två meter stor muskelbyggare av oerhörda dimensioner, och dvärgkvinnan höll sig alltid på längsta möjliga avstånd från honom så att han i misstag inte skulle trampa på henne. Hennes storlek var inte mer än 10 procent av hans, så vid en eventuell olycka kunde hon mycket väl försvinna.

Men dessa båda sparvkvinnor tog mycket väl hand om oss, skämde bort oss med te när vi än behagade, lagade världens bästa mat i Darjeeling, bättre än i någon restaurang i staden, och trivseln i Shamrock kunde inte bli bättre. De båda gigantiska israelerna trivdes så bra att de verkade inställda på att stanna där för gott. I Israel var det ju ändå bara bråk.

Det visade sig att Dave Douglas inte hade kommit iväg ännu på grund av strejkerna. När jag sökte hans vackra syster mötte jag till min förvåning honom själv, men Dave berättade att systern väntade mig vid hennes skola, the Loreto College ovanför Windamere Hotel, så jag gick dit.

Det var väl Darjeelings finaste flickskola, och systern hade redan berättat allt om mig för alla sina kolleger, så hela skolan visste redan allt om mig. De propsade genast på att jag skulle hålla en föreläsning följande morgon, och jag tackade ja. Allt arrangerades genast.

Föreläsningen skulle handla om "Orientering i den samtida litteraturen och vart den är på väg", och jag förberedde den noga.

Vi träffades igen till kvällen, och då gav mig Dolly den beklagliga nyheten: hela skolan skulle plötsligt just på fredag fara på utflykt. Det skulle ha varit på lördagen, men så hade det plötsligt ändrats, och ingen kunde göra något åt saken. Sådant händer i Indien.

Min föreläsning kunde tidigast föreläggas till nästa vecka, och jag kunde omöjligt stanna längre än till lördag. Nästa gång - kanske, om inte om ett år så kanske om två år.

Alla lärarinnorna var mycket ledsna och besvikna, men jag var nästan lättad, ty min röst var långt ifrån återställd ännu. På det här sättet slapp jag använda den och riskera att försämra den ytterligare.

Eftersom gårdagen hade varit så glänsande vacker och varm vågade vi sista dagen i Darjeeling satsa på Tiger Hill. Vi steg upp i ottan, nio personer, och trängde oss in i en jeep. Redan när jag steg ut fick jag onda föraningar: moln. Det var inte stjärnklart. Mycket riktigt: från Tiger Hill syntes vid soluppgången inte ett enda berg men desto fler moln. Det var ett totalt fiasko. Där var minst 300 turister, de flesta vilda bengaler från Calcutta, som stod där och frös häckarna av sig och skaffade sig nya förkylningar, som om de gamla inte räckte till, för att vid soluppgången få det stora privilegiet att bara få se en massa moln. Roligare kunde det inte bli.

Hela dagen tycktes sedan följa samma mönster. Det var den stora festdagen för järnvägen, det skulle festas och hållas tal och åkas tåg, men det bara regnade och var svinkallt. Det var absolut sämsta tänkbara festväder.

I detta väder gjorde skolan sin utflykt i stället för att höra min föreläsning. Det blev förmodligen en våt utflykt med många nya förkylningar.

Fler och fler lämnade Darjeeling i detta bedrövliga tillstånd. Melanie hade redan lämnat, ty efter att hon rakat håret av sig hade hon fått sparken från hotellet där hon arbetat - tydligen tyckte inte hotellet om att ha skalliga kvinnliga receptionister. Jag kunde förstå dem, ty hon hade haft Darjeelings vackraste hår, och därför hade hon blivit anställd. Även Maia från Israel var trött på kölden och fukten och ämnade lämna in.

Jag sökte min gamle vän Gyalpo Tsering vid busstationen, som hjälpt mig så mycket 1997. Han var i Amerika. Det hade han också varit förra gången. Jag fick ordna morgondagens resa till Pokhara utan honom.

När jag uppsökte Dolly på eftermiddagen för att lämna henne mitt föredrag var Dave fortfarande kvar. Han skulle som vanligt avresa följande morgon. Han var nu bara försenad fem dagar. Återseendet blev desto hjärtligare, och deras granne bjöd på födelsedagstårta med anledning av hans födelsedag för någon tid sedan, så där blev det åtminstone en stämningsfull fest. Vi var sju personer från Indien, Burma, Nepal, Sverige, Israel och Thailand, och de två från Thailand var i majoritet. Vi åt tårta och drack kaffe medan Göteborgsvädret dröp av svidande rå duggregnsfukt där ute. Hela situationen var ganska osannolik till och med för Darjeeling.

Jag blev tvungen att bryta upp från kalaset då jag hade ett annat möte före middagen. Hela dagen hade jag sökt efter Mark och Claire, mina reskamrater från Pelling, som bodde på hotell Aliment högst upp i staden, ett förträffligt ställe med god rymlig restaurant högst upp, e-mail-service och rimliga priser. Jag gick dit på morgonen och fastnade där i regnet medan jag hörde att Mark och Claire skulle dyka upp på Joey's Pub nere i staden klockan 6 på kvällen. Det var min enda chans att träffa dem, ty nästa morgon skulle de resa till Kathmandu och jag till Pokhara.

Joey's Pub var ett förvånansvärt trivsamt ställe med dämpad musik och mjuk framtoning. Jag träffade Marks och Claires franska vänner där, som bekräftade att Claire och Mark skulle komma, men de kom inte. I stället välte en av fransmännen ut sitt glas så att hela stället började stinka av denna vara. Han fick dock genast ett nytt glas som han inte spillde ut. Annars dracks det mest bara öl på krogen.

När jag vaknade följande morgon var det 9 grader i rummet, och jag hade hostat hela natten. Det var tydligen dags att lämna Darjeeling.

Resan till Nepal blev kaotisk. Innan bussen lämnade Darjeeling måste den repareras, och fyra gubbar låg under den i en halvtimme. Halvvägs ner mot Siliguri fick vi motorstopp. Lyckligtvis var det bara bensinen som tagit slut. Vi fick låna några liter av en förbipasserande lastbil, och överföringen skedde med en smutsig slang, men fram till Siliguri kom vi om dock alltför sent.

Av mina tio dagar i Darjeeling och Sikkim hade bara två varit så vackra att bergen kunnat skönjas, och detta var den andra av dem. Så visst var det synd att lämna Darjeeling med dess kyla och råa dimmor och fukt, där alla västerlänningar jag träffat mest bara hostat sig fram genom tillvaron. Ändå älskade vi alla Darjeeling.

När jag kom fram till Siliguri hälsades jag hos Gupta Travels med de bevingade orden: "Du kommer för sent," yttrade med den övertydligt förkrossande andemeningen att hela min resa hade havererat. Jag förklarade förseningen, och de gjorde vad de kunde. Jag pressades in i en överfull jeep mot Kakarvitta, där kvinnan mitt emot mig gav di åt ett barn medan våra knän slets om utrymmet. Men fram till Kakarvitta kom vi och bara en timme för sent.

Jag hade köpt hela resan till Pokhara i ett paket, så det gällde att de olika stafett-bytena fungerade. Väl innanför Nepal satte de ansvariga mig på en buss till Kathmandu i stället för till Pokhara, men de insåg sitt misstag i tid, och det kunde korrigeras.

Festbussen till Pokhara hette "Night Queen", och festen pågick hela natten. Västerlänningar brukar inte ta denna buss, och även denna gång var jag ensam utböling bland idel nepaleser. Varannan timme stannade bussen vid något nattfik eller restaurang, så att man kunde förfriska sig ideligen, och varje vattenhål var förvånansvärt rikt försett med whiskybutiker. Te var en bristvara, men whisky var vanligare än vatten.

Förra gången jag tog denna buss var samma årstid 1995. Då tog resan lång tid i anspråk då vägen var dålig, och man kom inte fram till Pokhara förrän sent på eftermiddagen. Nu kom man fram redan klockan nio på morgonen, exakt 24 timmar efter avresan från Darjeeling.

Mitt bästa ressällskap hade dock varit ett ungt engelskt par från Southend-on-Sea, Englands torraste plats, (ett besynnerligt superlativ för någon plats i England,) som skulle resa jorden runt under tre år. De hade bara börjat och skulle nu ner till Calcutta. Han liknade precis Sir Alec Guinness som mycket ung, när han debuterade i "Great Expectations", och verkade minst lika trevlig.

Åter till Pokharabussen "Night Queen". Den var naturligtvis fullproppad inte bara med människor utan framför allt med saker, då allt bagageutrymme uppe på taket hade upptagits av väldiga flätade burar med fjäderfä i form av många hundra levande kacklande kycklingar. När bussen var som mest ordentligt fullproppad dök det upp några extra passagerare som var damer av den fylligare sorten. Många reser till Indien bara för att få det stora nöjet att få se vackra flickor i saris, det vackraste och mest kvinnligt framhävande av alla kvinnliga klädesplagg; men när damerna är åt det äldre och fylligare hållet blir behållningen av deras behag av motsatt karaktär. En sari har nämligen en förmåga att accentuera just karaktären av hullet omkring magen, och om detta då är späckat av vällevnad och bekvämlighet blir dess verkan formidabel, när sådana damer kommer klättrande över voluminösa travar av bagage i mittgången, så att de snubblar och faller och kollapsar under företagets gång. Tyvärr finns det inget alternativ till saris för dessa damer. Inte ens Rubens mest svällande kvinnliga hull gick upp mot skådespelet av bagageklättrande feta nepalesiskor i saris under flåsiga överansträngningsmödor.

När jag kom fram till Pokhara möttes jag av en ung man som talade förvånansvärt god engelska och försökte övertala mig att överge mitt gamla hotell "Skogsduvan" för hans eget. Han påstod att "Skogsduvan" fått ny ledning som inte alls var i klass med den gamla. Eftersom han dessutom erbjöd mig gratis billift och rimliga priser gick jag med på att ta hans hotell i beaktande. Det visade sig vara samma hotell som jag kommit till första gången i Pokhara för fem år sedan.

För 150 rupier (nepalesiska) fick jag varm säng med lakan och badrum på rummet med dusch och hett vatten. Det var bara att tacka ja.

Klockan var 9 på morgonen. Man kunde ännu hinna ha en god morgonstund uppe vid Sarankot, så jag gick dit. Det tog precis 1_ timme, trots min mycket nedsatta kondition. Och där uppe kunde man fröjda sig åt Nepals vackraste landskap med solsken och hela sjön i blickfånget tusen meter under sig. Visserligen var det molnigt och disigt, inte ett enda berg syntes och så hade det varit hela säsongen, men man hade ändå lyckats hinna upp efter 24 timmars resa från Darjeeling (737 kilometer) för att få sitt morgonte vid Sarankot.

15. Pokhara.

Vädret var inte bättre i Pokhara än någon annanstans i Himalaya detta år. Från Sarankot kunde man bara se översta tippen av Macchapucchre och södra delen av Annapurna (7200 meter). Resten var höljt i dimma. Om man inte ens kunde se det stora Annapurna från Pokhara, hur kunde man då vänta sig att alls se något av Himalaya i år? Och denna partiella visibilitet av södra Annapurna var alltså bara när vädret var osedvanligt vackert.

En holländare bodde i Pokhara året runt. Han var anlitad som stadsarkitekt, och han visste allt som var värt att veta om Nepal. Det svåraste problemet var förhållandet till Indien. Mot det fattiga efterblivna Nepal förhåller sig Indien som en elak styvmor. Hon struntar totalt i hur det går för Nepal och kör över henne och utnyttjar henne hänsynslöst. När Indien byggde den stora dammen vid gränsen till Nepal ovanför Bihar dränktes otaliga byar och städer i Nepal medan Indien utvann all elektricitet. Och Nepal har ingenting att försvara sig med, för vid det minsta bråk från Nepals sida stänger Indien helt enkelt gränsen och allt samarbete stannar av, vilket enbart Nepal blir lidande av. Indien har råd att strunta i Nepal, men Nepal är beroende av varje brödsmula som faller från den rika styvmodern Indiens stora bord. Så som Indien behandlar Nepal var en omöjlighet så länge engelsmännen var i Indien, och överallt i Nepal slås man av en mycket större välvilja och affinitet för allt engelskt och västerländskt än i huvuddelen av Indien, där det brittiska arvet i allmänhet förträngs till nackdel för Indien.

Han berättade också om de astronomiska problemen med att få saker och ting att fungera i Nepal. Som demokrati är Nepal bara 10 år gammal, och ingen demokrati kan mogna på bara 10 år. Nepal får mycket utvecklingsbidrag från välvilliga fonder i hela världen, men alla dessa enorma belopp hamnar i regel i privata fickor och når aldrig sina ändamål. För 10 år sedan behärskade kungen allt, efter tio år av demokrati är det en sorts rik oligarki som har allt i sina händer, och där fastnar även bidragen. Endast genom deras nåd kan utbetalda belopp i viss mån resultera i vettiga investeringar men knappast mer än 10-20 procent. Byråkratin är outvecklad, då engelsmännen aldrig koloniserade Nepal och etablerade någon sådan, men i den mån den finns är den bara till för att stoppa allt. På grund av den outvecklade demokratin och den rådande oligarkin är det alltså egentligen helt naturligt att det revolutionära kommunistpartiet är starkt.

Tillsammans med en amerikan från Seattle diskuterade vi en helt annan aspekt av demokrati, nämligen det amerikanska presidentvalet, som vi hade hjärtligt roligt åt båda två. Två veckor efter valet verkar dödläget vara totalt, då Al Gore leder i röstandet men Bush leder i elektorsvalet med 300 röster. Perry från Seattle visste allt om procedurerna och problematiken och skrattade oavbrutet när han talade om det. Det skulle inte bli någon ände på rättegångarna och röstomräkningarna, och om Floridavalet verkligen hade oegentligheter att uppvisa (med George Bushs bror som guvernör och andra fanatiska Bushanhängare som avgörare av valet) kunde det även bli röstomräkningar i andra stater än Florida. Själva elektorsvalet (då elektorerna väljer presidenten) skulle äga rum i mitten av december, och även det var i högsta grad oförutsägbart. Vad som helst, minsta milligram i någon riktning, kunde tippa över vågen åt ett överraskande håll, som nu tycktes sväva i fullkomlig nästan orubblig jämvikt. Och Perry skrattade hjärtligt åt vad han kallade den praktfullaste politiska komedin i Amerika på 100 år.

Min gamle vän som arbetat 14 år i Delhi som politisk rådgivare och advokat, och som berövats sin ställning genom morden på Indira Gandhi och Rajiv Gandhi, och som nu hade restaurang "Momo" i Pokhara, en av dessa mera oansenliga syltor, var sig lik och ägnade sig som vanligt åt att hålla oändliga monologer inför mig medan jag var sysselsatt med min middag. Vi hade en sak gemensamt: vi beklagade båda utvecklingen i Pokhara och förfasades inför dess Mallorca-Las Palmas-prägel med bullrande discokaféer överallt medan den pastorala friden i stort sett var helt förstörd utom i bortre utkanten av Lakeside. Därför hade jag tyckt så mycket om hotellet "Skogsduvan", som gränsat direkt till risfälten, medan "New Lakeside View", mitt första och sista hotell, låg instängt mitt i ghettot av förfärliga turistdepåer. När jag första dagen gick upp till Sarankot var det inte en nepales på vägen som inte hjärtligt erbjöd mig att få köpa hasch. Vid en stuga långt ute i risfälten stod en hel familj vid ingången, den unga modern med ett spädbarn på armen, där fadern helt hjärtligt och glatt erbjöd mig den finaste hasch. Till och med barn erbjöd mig denna vara som om det var tuggummi eller godis.

Jag träffade en norrman som varit här 1985 och kunde berätta hur det var då. Det hade varit den absoluta pastorala friden, man hade kunnat gå och bada var som helst i sjön, Lakeside hade bara varit risfält och några fiskarhyddor, och maten hade varit den bästa i Nepal. Nu var det bara discodunk överallt, och i detta nattklubbsghetto var det omöjligt att passera efter mörkrets inbrott utan att bli antastad av unga nepalesiska haschförsäljare. I detta fall finns det skäl att tala om turismens totala destruktivitet.

Turister av ett mera oskyldigt slag var japanerna. Som vanligt trängdes de i flockar. Uppe vid Sarankot var det omöjligt att se någonting inte bara för molnen utan även för massor av japanska turister, som alla skulle rigga upp sina omfattande fotograferingsateljéer med tillbehör och krävde fri sikt vare sig man såg någonting eller ej. Endast den tredje och sista morgonen kunde man knappt skönja hela det magnifika Annapurnaskådespelet.

Med ett belgiskt par där uppe vid Sarankot råkade jag i het debatt om Vlaams Blok, det framgångsrika flandriska rasistiska högerpartiet. De bodde i Antwerpen, huvudsätet för Vlaams Blok, och kände väl till den Skandinaviska Sjömanskyrkan, vars historia ju var intimt förknippad med min egen familj genom pastor Daniel Orädd och Lullan. De var av den åsikten att Vlaams Blok bara var ett missnöjesparti. Deras framgångar var oroväckande men ej farliga, såvida de ej skulle fortsätta, vilket knappast var troligt.

Men mest utbyte hade jag med Charlotte från Boston som bodde i Honolulu. Hon var en mycket varm människa väl insatt i alla aspekter av tibetansk buddhism och var på väg till Darjeeling och Sikkim, varför jag kunde stå till tjänst med allt vad hon behövde veta inför sitt första besök där. Vi brukade sitta tillsammans på restaurang "Happy Feel" vid vattnet, där de hade Pokharas finaste fruit curd. Man kunde sitta där i oändlighet och bara njuta.

I Pokhara försökte jag undvika de misstag jag kanske begått i Kausani och Pelling. Där hade jag ångrat att jag inte stannat en dag extra. Alltså stannade jag en dag extra (tre dagar) i Pokhara i stället enkom för att återvinna min hälsa. Beslutet visade sig vara klokt.

Förargelseelement saknades dock inte. Det värsta var det nepalesisk-indiska valutadilemmat. Det visade sig när jag var i Nepal att det där var omöjligt att växla eller använda indiska 500-rupiesedlar, då tydligen den gamla 500-sedeln utsatts för mycket förfalskningsverksamhet, varför även den nya i Nepal bannlysts såsom farlig. Ingen bank i Nepal ville växla den, och om man växlade den svart kostade det 10 procent. Hela situationen var alldeles absurd, då de nya 500-sedlarna var idiotsäkra genom vattenstämplar och glittermärken, och kom man från Indien med bara 500-sedlar i plånboken, som jag, var man fullkomligt blottställd.

Det visade sig att den unge mannen som infångat mig till New Lakeside View Guest House hade ljugit. Jag träffade min gamla värd på "Skogsduvan", och ingenting där hade förändrats. Han hade ljugit bara för att vinna en extra gäst för sin egen skull och därvid totalt struntat i gästens egna önskemål, som mycket hellre stannat på den fjärran "Skogsduvan" långt borta från det outsägligt plågsamma nattklubbsghettot med allt dess oväsen och dess bedrövliga knarkhandel.

Resan till Kathmandu gick smärtfritt. Vi var plötsligt fyra svenskar på bussen. De tre andra var de första jag träffat efter Dharamsala. En av dem skulle ta flyget hem på fredag från Kathmandu, och jag hoppades kunna ha samma tur. Chanserna var dock små.

Vi nådde Kathmandu klockan 2, och jag förlorade ingen tid i onödan. Mitt gamla hotell fanns kvar, det underbart sjaskiga och solkiga Yak Lodge, med allmänt badrum och eget rum med ren handduk för 150 rupier för gammal vänskaps skull, jag var ju stamkund och kändes omedelbart igen, och Yak Lodge var numera till och med uppdaterat med Internet för 1 rupie minuten. Det var billigare än Dharamsala. Jan från Jönköping, min reskamrat, hade e-mailat från Pokhara och konstaterat att det där var sju gånger dyrare och sju gånger långsammare än någon annanstans. Regeln i Himalaya var tydligen den, att ju dyrare Internet, desto långsammare och odugligare system.

Efter installationen rusade jag genast till Aeroflot. När jag framlade mitt önskemål blev jag utskrattad. Det var fullkomligt omöjligt att med två dagars varsel få en plats på flyget från Kathmandu till Moskva. Jag kunde ju försöka komma till flygplatsen men skulle då med största sannolikhet bli tvungen att återvända därifrån igen.

Men det skulle vara möjligt att flyga den 27.11 från Delhi tre dagar senare. Den gamla vanliga mardrömmen infann sig igen som på beställning: nödvändigheten att från östra Nepal ta sig med buss och tåg till Delhi, den definitiva mardrömsresan. När jag undersökte möjligheten var det dessutom omöjligt att fixa tåget. Det skulle bara gå med buss hela vägen: 40 timmar, två nätter och en dag.

I Kathmandu förföljdes man även av omöjligheten att få indiska 500-lappar erkända som pengar. Det fanns ingen annan möjlighet än att växla in en engelsk resecheck (50 pund, 5055 rupier). Sedan kunde man börja överleva.

Ett av mina uppdrag i Kathmandu var att köpa en thanka åt en god vän i Göteborg. Redan i Pokhara hade jag undersökt möjligheten och där funnit goda thankas till priser mellan 3-7000 rupier. I Kathmandu var priset för samma vara 2200 rupier. Det var nästan oförskämt billigt. Efter mycket väljande och vrakande och oändliga överläggningar med samvetet köpte jag två, som kompletterade varandra. Båda var i min klients smak, men jag kände, att om jag bara köpte den ena kunde hon bli missnöjd. Om jag köpte båda skulle hon aldrig kunna besluta sig för vilken hon skulle tycka mera om. Det skulle ge henne ett lämpligt bryderi för livet. Alltså gjorde jag slag i saken och köpte båda för bara 4200 rupier (500 kronor). Och de var båda ovärderliga.

Att bege sig upp till Swayambunath, den stora stupan väster om staden med aptemplet och de många odrägliga aporna, före skymningen var obligatoriskt. Men där hade nu skett en förändring: ett besök uppe på denna höjd med utsikt över hela staden hade förr alltid varit gratis. Nu var det inträdesavgift på 50 rupier.

Mina kläder hade aldrig varit smutsigare och inte jag heller. Vi var helt i klass med Kathmandufloden, om den kan kallas flod, en öppen kloak för världens skitigaste svin att gå och böka i med ständigt svarta asfåglar förmörkande himlen ovanför. Det torde vara världens praktfullaste zoo när det gäller asätare och kloakdjur, alltså djur som lever på vad som kommer ut genom kloakerna.

Min goda värdinna på Yak Lodge sade att det kanske fanns varmt vatten i kranarna på dagtid. Men nöden hade ingen lag. Jag duschade, och vattnet var nästan varmt. Man var innerligt tacksam för att man faktiskt kunde bli renare än någonsin tidigare under resan och faktiskt få kunna ta en ren skjorta på sig utan att omedelbart smutsa ner den.

Sedan var det dags för den erforderliga kalasmåltiden: buffelmomos med fried rice och en kanna te. Man var hemma i Kathmandu igen.

Shekhar svarade mig hjärtligt i telefonen när jag ringde honom, och hela hans hem var mitt. Vi kom överens om att träffas följande dag.

Den förmiddagen avgjordes hela min hemresa: buss till gränsen fredag-lördag, buss från Sunauli till Delhi lördag-söndag (24 timmar), flyg till Moskva mitt i natten till måndagen klockan 2, och en timme mellan bytet i Moskva till flyget till Stockholm. Det kunde lyckas. Det var som vanligt liksom allt denna resa frågan om rysk roulette.

Shekhar, som jag inte sett på två år, verkade fylligare, friskare och lugnare. Han hade skaffat sig ett nytt hem i stället för det gamla lilla trånga mitt i Kirtipurs värsta avgaskvarter, där hans son alltid haft andningsproblem. Hans son var nu fyra år och gick i skola, och Shekhar berättade att flyttningen gjort susen. Sonen var aldrig sjuk mera.

Jag trodde honom när jag såg huset. Det stod mitt i en åker helt ensamt långt bortom Kirtipurs utkanter. Hans trädgård var exemplarisk: han odlade allting själv: rädisor, spenat, ris, blomkål, vitlök - han hade allting. Hans hushåll var i praktiken självförsörjande. Det enda han inte hade var fruktträd och en bananplantage.

Han hade hyrt detta hus och lämnat sitt eget åt sina bröder. Hans liv var nästan för exemplariskt för att vara sant. Han arbetade fortfarande som lärare när han inte var guide åt "Läs och Res", och han verkade ha det bra med sin familj. Även hans frodiga hustru verkade trindare, piggare och friskare än senast, och han hade en hel datorbas hemma med Windows '98, Internet, högtalare, CD-Rom, kunde spela in filmer och göra vad som helst med sin dator. Tyvärr hade den för ögonblicket virus.

Min natt hos denna unga lyckliga familj var min sista före återresan. Det kändes helt rätt att tillbringa den under sådana idealiska omständigheter. Luften var lika ren som den i Kathmandu var oandningsbar, rummen var stora och rymliga och jag fick ett eget, även köket var optimalt och inte bara ett trångt källarrum som i familjehuset, och de bjöd på den bästa tänkbara mat: min första Dal Bath i Nepal och den bästa, med det godaste tänkbara te kryddat med kanel, ingefära och kardemumma, precis som i Kashmir.

Även vädret tycktes nu klarna inför min avresa. Man såg alla bergen mot norr bortom Kathmandu, himlen var alldeles klar och fri från dis och dimma, och ingenting fattades i den serena harmonin.

Följande morgon tog mig Shekhar på rundvandring i sin hemby. Han visade mig bland annat den lokala begravningsplatsen. En nepalesisk begravningsplats är i allmänhet en kremationsplats, och det tar i regel 5-6 timmar att förbränna en kropp med ved, men här var det annorlunda. Före antändningen täcker man liket med torrt gräs, varefter förbränningen tar bara en timme. Efter begängelsen sitter man kvar men inte länge utan kanske bara en trekvart. Nästa dag kommer man tillbaka för att försäkra sig om att ingenting finns kvar. Därefter skjuter man helt enkelt askan ut över kanten ner mot åkern. Det är hela begravningen: ingen kyrkogård, ingen gravsten, ingenting. Varför likbegängelsen bara tar en timme på detta speciella ställe är ett oförklarligt mysterium och fenomen.

Tydligen hade jag ätit för mycket hos Shekhar föregående kväll, ty magen sade ifrån på morgonen, och jag kom magsjuk tillbaka till Kathmandu. Det var bara att vila och hoppas att det skulle gå över och inte sabotera 40-timmarsbussresan från Kathmandu till Delhi, som ju redan var betald och organiserad.

Efter frugal lunch på grund av riskerna lyckades jag utföra mina sista ärenden: 28 minuters intensiv e-mail, sista chansen före hemresan, och uppköp av radband åt Tibetanska Föreningen. Jag fann en plats i mitten av Kathmandu med uråldriga vita stupor och många aktiva munkar, de flesta skrynkliga och vissna - man fick intrycket att platsen måste höra till de äldsta i Kathmandu. Solen spred sitt ljus över platsen men inte utanför, så det var det perfekta stället att ta en sista kopp te och avsluta läsningen av resans finaste bok, "Journey to Ladakh" av Andrew Harvey. Jämfört med resan till Ladakh i somras var min nuvarande resa bara en skugga, höljd i mörker och kyla, kantad med sjukdom och plågor, och med rännskit och magtjosan som avskedspresent. Lyckligare kunde man vara och hade man sannerligen varit i Ladakh i somras.

Betecknande för trafiksituationen i Kathmandu: en gatukorsning i den trängsta delen av Thamel, tung trafik kommer in från alla fyra gränderna och pressar sig fram för att komma förbi, totalt tvärstopp vid korsningen då alla kör mot varandra och gränderna är enfiliga. Alla tutar och ingen gör någonting.

Det är fullständigt vansinne att tillåta motortrafik i Thamels trånga gränder i världens nästmest förorenade stad. Mitt magsammanbrott kan mycket väl ha varit resultatet av nervös överanspänning inför hemresan i denna mammutstad utan syre.

Överraskande var dock att inte en enda försökte sälja mig knark i Kathmandu. I Pokhara försökte alla men i Kathmandu inte någon.

Bussen avgick 19.30. Efter en timme vände den och åkte tillbaka till Kathmandu. Den vänstra framlyktan fungerade inte. En timmes reparationer resulterade i ett nytt försök. Således tog det två timmar innan vi äntligen var ute ur Kathmandu och kunde andas igen. Som vanligt låg passagerarna om varandra och hängde på varandra. Jag var ensam västerlänning ombord igen. Speciellt besvärlig var han bredvid mig, som hela tiden klättrade på mig, och han framför mig, en knasgubbe som hela tiden slängde sig bakåt i det fjädrande ryggsätet, så att mina knän oavbrutet löpte faran att krossas. Det går inte att säga om det var gubbens eller stolkonstruktionens fel, men troligen var det bådas.

Emellertid kunde man sent på kvällen fisa igen. Det var det första och viktigaste friskhetstecknet efter magkrisen. Det visade sig så fort man var ute ur Kathmandu.

Sunauli vid gränsen nåddes klockan 7 på morgonen. Vi skulle ha varit där 5. Åter möttes man av sin reseagent med den klassiska repliken, den högsta uppmuntran en utslagen resenär kan få: "Du kommer för sent."

18. Återresan

I Sunauli vid gränsen möttes man av sin reseagent med den klassiska repliken, den högsta uppmuntran en utslagen resenär kan få: "Du kommer för sent."

Det var bara inledningen. Han var hjärtlig och mycket positiv, och han beredde mig den utomordentligt välkomna överraskningen att föreslå att jag skulle ta tåget i stället för bussen. Bussen till Delhi skulle ta 40 timmar och var ej att rekommendera, men tydligen var det hur lätt som helst för honom att fixa tågbiljett. Naturligtvis tackade jag ja.

Bussen till Gorakhpur blev den minsta på hela resan. Man fick inte ens plats med benen framför sig utan måste vika dem åt sidan. På samma buss uppenbarade sig två vackra italienskor från Elba. Även de hade gett sig ut på det betänkliga företaget att försöka ta sig till Delhi innan deras flyg gick. Även de hade fruktansvärda problem med att få sig inklämda i lilliputbussen, som mest naturligtvis i vanlig ordning var fullproppad med mest stående människor hela tiden ramlande över varandra. Det var bara 10 mil till Gorakhpur. Det tog tre timmar, ty även denna buss gick naturligtvis sönder mellan varven.

Även gränsen hade varit svår att passera. På indiska sidan skickade de mig tillbaka till Nepal igen, för Nepals immigrationsofficer hade skrivit fel datum på min utresa. Han fick göra om det, varpå jag skickades tillbaka till Indien igen. Andra gången gick det.

Italienskorna försvann i Gorakhpur, och jag såg dem aldrig mera. De sade att de hade fått tillsägelse att en man skulle plocka upp dem. Vem denna mannen var hade de naturligtvis ingen aning om, än mindre hade de fått något signalement på honom eller någon antydning om vad han skulle göra med dem. Hur det gick med detta företag fick jag sedermera aldrig veta.

Själv blev jag omhändertagen av Mr Gupta, som jag fått direktiv att uppsöka själv. Han var inte hemma. Efter en halvtimmes väntan började jag insistera. Då uppträdde hans bror, en smal och skinntorr liten man, som var mycket hjälpsam och lovade försöka skaffa mig biljett till tåget klockan 3, som skulle avgå om en timme. Han ville bara ha några hundra rupier för besväret. Jag gav honom fria händer.

Efter en trekvart hade han biljetten, men han var mycket noga med sina instruktioner: eftersom han skaffat den svart fick jag aldrig ta fram den och visa den förrän jag satt i rätt kupé och hade konduktören framför mig. Han menade att risken var stor, om jag tog fram biljetten bland trängseln på stationen, att vem som helst kunde norpa den ur händerna på mig. Han ordnade en särskild bärare som skulle eskortera mig hela vägen in till rätt kupé, och först där och då skulle jag betala honom 50 rupier - absolut inte mer.

Jag följde hans instruktioner till punkt och pricka. När momentet kom och jag skulle ge bäraren hans lön bad han om mer än 50 rupier. Det var det första momentet under hela Sunauli-Gorakhpur-cirkusen som jag sade nej till ytterligare utgifter.

Sammanlagt hade resan Kathmandu-Delhi kostat 3500 rupier (700 kronor), bussen hade varit av klassisk nepali-standard, och tåget var, enligt mina medpassagerare, det sämsta i Indien. Tågresan tog 18 timmar, det försenades alltså 4 timmar på vägen, och det stannade vid Old Delhi-stationen, ändstationen för alla Indiens skumrasktåg. Men resan hade varit bekväm och avstressad, jag hade kunnat sträcka ut mig och sova ut under natten, och denna bekvämlighet var värd sitt pris. Det viktigaste av allt på en resa är att hemresan fungerar.

När man kom ut från Old Delhi-stationen överfölls man genast av en rasande flock av cykel- och motorrickshawförare som alla insisterade på att få köra iväg med mig. Det var svårt att skaka dem av sig, varefter man i lugn och ro kunde ägna sig åt sin sista indiska frukost för resan med en rejäl omelett och en kanna te. Efter allt nepalesiskt slaskte var det indiska teet en befriande njutning.

Cykelrickshawn ut till flygplatsen gick naturligtvis sönder på vägen. Föraren reparerade den, varpå den gick ännu mera sönder mitt i en stor trafikkorsning just när det blev grönt ljus. Man var ännu kvar i Indien. Det var bara att byta rickshaw, och till slut kom man ändå fram till Indira Gandhi Airport, bort från Delhi med dess svarta luft eller brist på luft, och man var redan borta och befriad från Indien, kändes det som.

Indien är världens intressantaste land om man vill studera befolkningsexplosionsproblemet. Indira Gandhi, Indiens stora men kontroversiella kvinnliga diktator som uppslukade Sikkim i Indiens namn och skilde Bangla Desh från Pakistan och startade Indiens atombombsprogram, försökte åtgärda problemet, men hennes familjeplaneringsprogram togs aldrig på allvar och blev det ingenting av. Därför har Indiens befolkning tredubblats på 40 år medan den i resten av världen under samma tid bara har tvådubblats, från 3 till 6 miljarder.

Därför är storstäderna rena mardrömmen av trängsel och smuts, och därför hör medelmänniskovärdet till de lägsta i världen, i synnerhet i Bombay, Delhi och Calcutta. Staten gör ingenting åt saken, det finns inget socialt system, och utslagningen i storstäderna tilltar oavbrutet. Problemet är som en lavin i början av sin glidning, alla ser det, och alla vet att ingenting kan stoppa en lavin. De förklarar det hela med att man lever i Kali Yuga, i dödsgudinnan Kalis tidsålder, som om dödsgudinnan Kali var den enda lösningen på alla problem.

Alla hinduer jag har talat med har förvånat sig över att jag reser ensam och är ogift. "Hur kan du leva utan familj?" frågar de. "I Indien skulle det vara helt omöjligt. Att vara ogift är en social omöjlighet." Jag svarar då: "Därför har ni också världens största överbefolkningsproblem." Då tiger de och blir fundersamma.

En hindu i Naini Tal sade att Indien skulle vara nummer ett i världen om hon inte led av två problem: befolkningsexplosionen och korruptionen. Det ena problemet ger det andra, och de bidrar till varandras skenande utveckling in absurdum.

Som västerlänning ställd inför dessa problem blir man nästan ofelbart cynisk och kall och nästan omänsklig i sin attityd till indierna. Tiggeriet blir så tjatigt att man blir uttråkad och fullständigt känslokall inför det hårresande eländet, den vardagliga indiska trängseln som leder till den indiska nonchalansen och fräckheten gör att man lätt börjar betrakta indierna med förakt och nästan fientlighet, då de flesta indier i första hand måste betrakta en västerlänning som en möjlighet till en extra inkomst, och faktum är att de flesta indier kommer att sko sig på din bekostnad - de är inte lättlurade då de är fattiga, men du är lättlurad då du är rik, åtminstone i jämförelse. Gorakhpurcirkusen är ett typiskt exempel: varje ny agent, varje ny mellanhand innebär en ökning av dina kostnader, för extra biljett, extraservice, extrabärare, etc. Och i en så komplicerad resa som den från Kathmandu till Delhi landvägen kan du ingenting göra själv, utan du måste lämna nästan allt i andras händer. Naturligtvis gör de det bästa av saken för sig själva. De vore dumma annars. Tre gånger har jag nu rest hem över Gorakhpur, nu har jag lärt mig precis hur det fungerar, lektionen är inlärd, och man behöver inte göra det fler gånger.

Den stora underbarheten i detta helvetiska myller av kaos är upptäckten av att det faktiskt finns individualister i detta tokiga massamhälle och att man lättare kan finna vänner och bättre vänner här än kanske någon annanstans. De värsta turisterna, påpekade för mig en researrangör i Darjeeling, är de som bara reser för sig själva och bara umgås med varandra och tror att de kan ta västerlandet med sig till Indien och leva här som hemma. De flesta av dessa är engelsmän, menade han - oändligt krångliga och kinkiga. Även sydeuropéer var svåra, i synnerhet italienarna, medan fransmän och tyskar var bättre. Men bäst, menade han, var i allmänhet skandinaver, ty de kom vanligen till Indien just för att slippa västerlandet med dess lyx och överflöd och för att finna och öppna nya världar och möjligheter genom kontakten med en helt annan verklighet och dess människor. Det var, menade han, den bästa attityden hos en resenär, och med den attityden kan en resa inte misslyckas.

Även min resa måste betecknas som lyckad, trots väderkatastrofen, trots min brutna hälsa, genom att jag fick så mycket gjort och fick så många nya intressanta vänner. Höjdpunkten var utan tvekan Darjeeling, trots den maximala kylan och det sämsta vädret, genom kontakten med familjen Douglas. Darjeeling har alltid varit mitt favorittillhåll, och dess rang av första plats tycks för varje resa bara accentueras än mera. Det kanske delvis beror på att de har Indiens bästa skolor och talar Indiens bästa engelska.

Många störs av de ohyggliga klasskillnaderna i Indien. Bihar är en av Indiens rikaste provinser resursmässigt men är Indiens fattigaste delstat, då allting ägs av en liten stormrik överklass medan resten bara är misär - det finns ingen medelklass i Bihar.

Emellertid är den materiella klasskillnaden en chimär. Materiell rikedom är bara en illusion och ett problem. De verkliga klasskillnaderna ligger i måttet av kunskap. Kunskapsklassen i Indien var alltid brahminerna, prästklassen, som alltid var överlägsna och respekterade bara genom sin djupare lärdom. Detta är helt naturligt, då kunskap är makt. En mångmiljardär är helt värdelös som människa om han inte kan läsa och skriva. Skillnaderna mellan innehavarna av den största kunskapen och den minsta är astronomiskt mycket större än skillnaden mellan rika och fattiga, och denna kunskapsklasskillnad kan aldrig utjämnas, då tyvärr majoriteten av mänskligheten alltid har föredragit okunskap, då den är enklare. Å andra sidan är de största brottslingarna i historien de politiker, som bemödat sig om kunskapsbegränsning åt folket genom att monopolisera och förvränga tillgänglig kunskap, vilket främst i historien den katolska kyrkan och kommunisterna har ägnat sig åt. Även islam har sedan 1300-talet försökt likrikta och därmed begränsa all tillgänglig kunskap, vilket är höjden av dårskap, då det aldrig kan lyckas i längden.

Därför älskar jag Darjeeling, ty den är på något sätt en förklarad stad. Med sina många skolor och höga kunskapsnivå står den långt över hela resten av Indien, och man känner sig upplyft där över den timliga världens begränsningar och befriad från all fåfänga. Bara att komma dit är ett andligt reningsbad utan motstycke, och det är inte bara teet det beror på utan kanske främst den eviga närvaron av det mest majestätiska av alla berg, Kanjenjunga, som ju alltid har varit det heliga berget för hela Sikkim, som Darjeeling rätteligen och av naturen tillhör.

19. Hårda bandage.

Indira Gandhis kantin hade öppnat igen. När jag förra gången lämnade Indien i augusti hade jag för flygledningen särskilt påtalat vikten av att kantinen hölls öppen. Nu kunde jag njuta av en präktig avskedsmiddag där och äta mig ordentligt mätt för första gången sedan festen hos Shekhar i Kathmandu för tre dagar sedan och utan att magen protesterade. Jag avslutade med te med en laddhu men konstaterade att Delhis laddhus saknade det lilla extra som Darjeelings laddhus hade.

Ett antal svenskar väntade på att få släppas upp i luften mot Moskva och Stockholm. När vi äntligen släpptes in för incheckning möttes man av chockbeskedet: vårt plan skulle försenas på grund av en teknisk omställning. Flygtiden skulle bli tre timmar senare, alltså halv sex på morgonen. Det var ingenting annat att göra än att vänta.

Därmed skulle vi alla missa vårt Moskvaflyg till Stockholm och kanske tvingas övernatta på Sjeremetjevo flygfält där det var 12 minusgrader. Den psykologiskt så oerhört viktiga hemresan hade skitit sig fullständigt.

Där var svenskar som skulle till Linköping, till Malmö, till Göteborg och till Norrland och Värmland. Alla satt vi nu på samma pottkant, utschasade, utsvultna, mer eller mindre slutkörda och levande på sparlåga på de sista reserverna. Och det är inte roligt att sitta och vänta på ett flygfält klockan 2 på natten utan att veta om ens flyg skall gå klockan 4, 5 eller 6, varför man heller inte vågar somna. Det var bara att konstatera att den sista och tröttaste resenatten skulle bli helt sömnlös.

Klockan 5 var alla vrak och satt i de obekvämaste och otympligaste tänkbara ställningar och sov. Då kom en man och väckte oss och annonserade att vi skulle till en annan Gate. Alla var maximalt griniga. Vi måste flytta till andra änden av New Delhi Airport och där sitta och vänta medan televisionerna runt omkring oss hjärntvättade oss med videos från Bollywood, glittrande fånerier med de löjligaste och fulaste tänkbara danser, ansträngt lyckliga och leende, med exakt samma ensamma kvinnliga och manliga röst som sjunger alla indiska schlagers, hur erbarmligt och pekoralt som helst, som om Indira Gandhi Airport såg det som en absolut plikt att uppmuntra alla ihjälstrapatserade passagerare till att hålla skenet uppe och vara glada, det omöjligaste av allt, medan det hela ackompagnerades av turisternas krampaktiga Himalayahosta: där någon hostade så att det lät som om han/hon hostade upp och ut sina lungor visste man, att den personen hade varit i Indien.

Jag kom att tänka på min vän tysken, som sammanfattade sina intryck av sin resa i Indien med att, "det är ett tungt arbete att resa i Indien". Han hade förbryllats av det totala slarvet överallt, högspänningsledningar och transformatorer utan isolering, hur mer än hälften av allting i Indien var fusk och plagiat och 90% provisoriskt, och hur nästan ingen hindu i Indien egentligen brydde sig om situationen. Jag kom att tänka på min vän turisten från Sri Lanka, en karikatyr av en turist, som råkat ut för allt vad en västerlänning brukar råkar ut för i Indien: bedrägerier och lurendrejare, magsjukdomar och dysenterier, fastän han tagit med sig arsenaler av mediciner och goda råd från Sri Lanka.

Vi landade i Moskva klockan 10 när jag skulle ha nått fram till Stockholm. Det ryska vinterlandskapet var surrealistiskt overkligt efter Delhi med tunga vintriga dimmor genom vilka fabriksskorstenar stack upp och spydde ut vinterrök. Det var som att komma hem till H.C.Andersens "Snödrottningen", vilken ryska tecknade klassiska dramatiska film från 50-talet hade visats i nepalesisk TV när jag var hos Shekhar. I denna frostbitna tundravärld landade vi för att få veta våra öden och vår okända destination.

Vi gavs nummerlappar i receptionen och ombads vänta. Klockan 1 skulle vi få besked. Jag hann slaska i mig en Moskvalunch med slaskig soppa, några torra skivor bröd och minimaliserade grönsaker innan klockan blev 1. Vid receptionen väntade alla svenskar. Vi stod där och väntade till klockan 2. Halv 3 fick vi besked och forslades i samlad flock till ett miniflyg till Helsingfors. Därifrån skulle vi fraktas vidare med Finnairflygplan med destination Madrid via Stockholm.

Sikten var helt klar över hela Ryssland, så att man kunde se Ladogas södra stränder och därefter hela Sankt Petersburg i sin totala omfattning. Vi flög ut över Finska Viken över Kronstadt och över Narva och böjde sedan av norrut in över Hogland och kom snart in över Pellingearkipelagen. Sandö framträdde snart i övertydlighet och därefter Lillpernåviken med hela arkipelagen omkring Sarvsalö. Där stannade flygplanet ett slag och cirklade medan det närmade sig jorden för att fara in över Borgå och ner mot Vanda. Efter landningen hade vi precis 15 minuter på oss att checka in på Madridplanet till Stockholm.

I Stockholm, efter en resa på exakt tre dygn sedan uppbrottet från Kathmandu, möttes man av ruskväder med regn och begynnande julhysteri med redan reklamnissar i tomteluvor utanför köpcentrum. Det var nästan värre än Indien.

Vädret hade utan tvekan varit den svåraste faktorn under hela resan. Luften hade varit överfuktig redan i Dharamsala, i Joshimath hade fukten och dimman tagit överhanden, sedan hade alla västerlänningar på hela resan drabbats därav och blivit sjuka och mer eller mindre lungsiktiga, (även mina elva svenska klämkäcka medpassagerare från Delhi hade fått samma hosta i det ökentorra och varma Rajasthan,) och i Darjeeling-Sikkim hade den fuktiga råheten nått orimliga proportioner.

Allt beror av den hemska växthuseffekten. Luften i Indien var överallt mättad med sot- och mineralstoftpartiklar som håller nere molnen och hindrar luften från att klarna. Glaciärerna i Himalaya smälter med hårresande hastighet, Gangotri med 18 meter om året och Pindariglaciären med 130 meter om året. Gangotri är Ganges källa, och om den glaciären smälter bort kan Ganges torka ut. Man räknar med att de flesta glaciärer i Indien skall vara bortsmultna vid år 2035.

Även monsuncyklerna har rubbats. Redan 1997 poängterade Steve för mig i Kumaon att man under de senaste två åren inte längre kunnat lita på vädret. Samtidigt tilltar de stora naturkatastroferna och översvämningarna. Under 60-talet förekom det 16 större klimatrelaterade katastrofer i världen. Under 90-talet var det uppe i 70.

Ett land som Indien med sina tusen miljoner fattiga människor är särskilt sårbart för klimatförändringar. Om floder torkar ut måste det bli hungersnöd och vattenbrist intill nationalkatastrofala omfattningar. Samtidigt möts man i internationella konferenser som i Kyoto 1997 och diskuterar problemen och kommer överens om 5-procentiga begränsningar av växthusgaser medan vad som behövs och krävs är 90%, de 90% som USA, Europa, Japan, Australien och Canada släpper ut medan dessa länder minst berörs av naturkatastroferna, som till 90% drabbar sådana oskyldiga länder som Indien.

När jag kom hem läste jag om fiaskot i Haag. Åter har problemen diskuterats men ingenting gjorts.

Det var inte bara jag som behövde hårda bandage efter denna resa, och inte bara hela Indien, utan fastmer hela världen.

Det finns bara ett lämpligt epitet för Pelle Risberg: paradisisk. Han var lekfullheten och lycksaligheten själv och en skojare av Guds nåde. Allt var roligt för honom under nästan alla de 99 år han fick njuta av livet. Han klarade inte hundraårsstrecket, men väl klarade han millenniet, både det oegentliga skiftet 2000 och det korrekta det senaste nyåret. Så nog hade han skäl att skryta alltid.

Jag hade nöjet att få uppleva honom då skimret ännu stod omkring honom efter hans glans dagar. Han gestaltade inte längre den väldiga Silenusrollen i Par Bricoles klassiska spex, men väl gjorde han åsnan med kyparkören fortfarande, och det alltjämt med glans, och framför allt hade han fortfarande sin 12-strängade luta.

Jag fick nöjet att få uppleva honom traktera den. Han inte bara spelade på den och sjöng därtill, utan han exekverade hela föreställningar, som den akrobatiske Sir Thomas Beecham på sin tid i dirigentpulten. Han kastade sig baklänges, han tumlade omkring i soffan, han bollade med lutan och svingade den i luften, han allt utom slog knut på sig själv, bara för att göra Bellman rättvisa.

När han inte längre orkade genomföra sina halsbrytande cirkuskonster och klara musiken samtidigt med lutan lät han den vandra vidare till den värdigaste arvtagaren Åke Rundin, vår kanske främste karaktärssångare med erfarenheter från själva operascenen, tillika en fantastisk skådespelare som kunde göra Evert Taube så hårena reste sig inför snarlikheten. Men mest utmärkte sig Åke kanske som den genomärlige, genomhjärtlige och genomhederliga människa han var. Han var en suverän människokännare som aldrig trampade i klaveret men aldrig var rädd för att stövla in när det var på sin plats.

När Pelle gick bort skulle Åke sjunga på hans begravning. De hade stått varann så nära i hur många år som helst, men uppgiften fyllde Åke med sin förkrossande tyngd av känslosamhet, och han hade ingen aning vad han skulle hitta på att sjunga. Det blev plötsligt hans livs största bekymmer. Vad skulle han ta sig till? Grubblande över detta gick han en kväll och lade sig och vaknade aldrig mera. Om han själv hade följt Pelle eller om Pelle kallat till sig honom går meningarna i sär - det får vi aldrig klarhet i. Kanske var det båda delarna.

Därmed har Göta Par Bricoles manskör plötsligt förlorat sina kanske två mest färgstarka musikpersonligheter. Många av våra nya sångare är för unga för att kunna ha någon aning om vem Pelle var, men desto tryggare var Åke för dem som kanske hela körens fundamentala klippa. Men det stora olösliga problemet och bekymret är nu: vem kan ta över lutan?

2.

Pelles begravning med landgång och vin, tårta och kaffe på Parc la Reine var bara inledningen till de festligheter som sedan utmärkte reseförberedelserna. Dagen efter hade vi en utsökt herrmiddag inom Föreningen för Höviskhetens Främjande med bara de läckraste rätter och de utsöktaste viner i en kulinarisk komposition som var rena konstverket i dess suveräna balans och finesser. Livet kunde inte bli underbarare. Man blev nästan bortskämd av det underbara gentlemannasällskapets överlägsna charm och talanger, så att det uppstod problem när det därefter åter gällde att ta livet på normal vardagsnivå.

Kvällen före avresan tog jag risken att dessutom närvara vid en gradgivning i ett ordenssällskap. Ceremonin med middagen efteråt tog anspråksfulla fem timmar, och det var nästan med panik man efter alla dessa överdådiga viner sedan cyklade hem mitt i den minus femgradiga vinternatten för att packa och städa och avverka e-postlådan med tio nya brevskickningar i sista minuten....

Det blev naturligtvis en kort natt, men man överlevde och kom iväg. Halva kylskåpet lyckades man till och med få med sig, då det inte var någon vits att lämna kvar mängder av mjölk, filmjölk och morotsjuice. Mjölken hälldes på en Madeiraflaska, (där ser man hur bra det är med vackra tomflaskor,) och även filmjölken och morotsjuicen härtappades i transportabla krus. Vad skulle tullen säga?

Det var gnistrande vackert vinterväder denna vårdagjämningsdag, luften var klar som kristall, och isen höll på att lägga sig igen i Göteborgs kanaler, på Onsala fjärdar och utanför Varberg. Kronborgs Slott, Hamlets enda rätta scen, klädde i vinterdräkt, men passagerartrafiken över sundet hade glesnat på grund av Malmöbron. SJ hade velat ge mig en resa över bron, men jag föredrog den gamla hederliga och billigare rutten över färjan vid Helsingör, där man ju dessutom kunde fika och gunga på vågorna.

Europa hade blivit dyrare. Det märktes redan i Danmark. Till maten i Köpenhamns järnvägsstation fick man inte längre kranvatten gratis. Det kostade 5 danska kronor. Ett sådant rofferi gick jag inte med på utan drack i stället min medhavda mjölk i Madeiraflaskan.

Men hela Danmark var gnistrande vackert. Snön låg kvar ända till Rödby, och kung Bores bländande praktjullandskap dominerade även hela Tyskland fram till Hamburg. Det var ingen ände på vintern denna vårdagjämningsdag.

Stämningen var även god bland passagerarna på tåget. En stackars svensk som skulle skida i Österrike hade tagit med sig en alldeles för stor ryggsäck - han kunde varken ta den av sig eller på sig utan hjälp. När jag sade till honom att han hade för mycket bagage på ryggen gav han mig fullkomligt rätt, men det var ingenting han tänkte göra åt saken.

Ännu levde jag på de ljuva minnena från festerna de sista avskedsdagarna. Särskilt muntert hade det varit på ordenssammankomsten. Det är ju omöjligt att komma ihåg de olika tecknena som ska ges med öppna eller slutna händer, två eller tre fingrar, handen på hjärtat eller för pannan, hemliga lösenord, som växlar oftare än någon hinner lära sig dem, och så vidare, alltsammans tacksamt för vissa ordenssällskap att parodiera och gyckla med så att allt gravallvar med bödlar och dödsskallar och öppna eller låsta likkistor med lik eller utan och dödgrävare utklädda till ETA-terrorister eller bödlar fungerande som konferencierer blir till rena spexet och hur skoj som helst, - men det får man naturligtvis inte göra ännu roligare än vad det är med att dessutom skämta om det, åtminstone inte under pågående ceremonier. Ännu roligare är det när någons olokaliserbara mobiltelefon plötsligt börjar avge hysteriskt pigga marschsignaler mitt under en prästs gravallvarliga predikan, eller när högtalaranordningen hittar på egna hyss, så att talarnas myggmikrofoner plötsligt börjar bullra och dåna utan annan anledning än att till exempel vederbörandes hjärta slår eller han andas eller han råkar göra en fatal gest, som får myggmikrofonen att reagera som en panikslagen geigermätare med förstärkare, mitt under de gravallvarligaste omständigheter, som om det var självaste Bosse Ringholm i riksdagen..... Högtidligare kan det inte bli.

Under herrmiddagen i lördags berättades det mycket historier, gärna om smuggling. En veteranresenär på besök i något exotiskt land fick i present av sina vänner 70 flaskor vin att fylla hela bilen med. Han förstod att han skulle få problem i tullen för det men ansåg det värt det och var inställd på att få betala. När han kom till tullen vinkades han förbi utan att ens stoppas. Men nästa gång han reste fick han hundratusentals kulspetspennor i firmapresent. Det var ju hur oskyldigt som helst, men dem åkte han fast i tullen för, då personalen nödvändigt skulle undersöka och skruva upp varenda penna. Ingenting kan ju vara mera misstänkt än en transport av så många kulspetspennor. I åtta timmar höll tullpersonalen på med att skruva och öppna pennor. Sedan fick han åka utan att de hittat något annat än bara bläck.

Men roligast var historien om tuppen, hunden och snigeln, som bodde tillsammans. Tuppen var storrökare, och de andra hade han som uppassare, för som tupp var han något av en översittare. En dag tog hans cigaretter slut, och han blev helt desperat. "Du, hunden, du kan väl gå ut och köpa cigaretter åt mig," bad tuppen. Men för en gångs skull var hunden på det humöret att sticka upp mot tuppen: "Nej, du får be snigeln i stället." Så tuppen bad snigeln köpa cigaretter åt honom, och snigeln lommade troget iväg. Det gick några dagar. Det gick en vecka. Det gick en månad. Tuppen blev mer desperat för varje timme. Till slut sade han till hunden: "Det här är sista gången jag ber snigeln köpa cigaretter åt mig, om han ska vara så långsam av sig." Då hör de snigelns röst, som svarar dem från dörren: "Om det är så att ni ska prata skit om mig går jag inte alls!"

Även min bordskamrat från ordenssammankomsten hade praktfulla smugglarhistorier från sin fars tid som sjökapten att dra, men de var både oändliga och otaliga. Minnesvärd var dock sannhistorien om seglarentusiasten som däckade sin jolle och gav sig ut på långseglats till Karibien. Han kom av misstag till Australien i stället.

Tyvärr får nu inte gubbarna längre köpa sprit under barnfesten i januari. Tidigare har det alltid auktionerats sprit vid denna tillställning, men plötsligt skulle det bli slut med det. Resultat: kaos och uppror i hela sällskapet. Det är omöjligt i ordenssammanhang att rucka det minsta lilla på gamla traditioner, hur anakronistiska och malplacerade de än verkar vara. Det är tack vare det som ordenssällskapen överlever.

Märk väl: inga ordenssällskap har nämnts och inga ordenshemligheter avslöjats. Men alla har de något gemensamt: frihet från alla de hot som samhället utgör med alla dess inskränkningar av individualism och demokrati. Det var deras ursprungliga mening under medeltiden, och den är fortfarande aktuell.

3.

Snöfälten täckte hela Tyskland, och Österrike var rena Snödrottningens hem med granar och träd bågnande av snödrivor. Jag hade tur med ressällskapet. Min reservation hänvisade mig till en tråkig sittplats vid en gång, som jag genast övergav för att uppsöka en kupé. Jag fann en med en trevlig ung man från Serbien. Han hade varit på besök hos sin tant i Hamburg och var nu på väg hem med diverse saker i bagaget, bland annat en äkta Jack Daniels. Denna ädla whiskey från Tennessee är den äldsta och genuinaste i Amerika och inte ens någon bourbon. Emellertid doftade den ännu bättre än den smakade. Själv bjöd jag på min megaflaska Martini Rosso, och sålunda hade vi det hur trevligt som helst hela kvällen, tills ett ungt tyskt par kom på i Hannover som skulle flyga till Dominikanska Republiken från Regensburg. Så vi slapp dem redan i Regensburg.

Först på andra sidan den ungerska gränsen bortom Hegyeshalom upphörde snölandskapet, men det regnade snöblandat regn och var kallt och ruggigt. Ingen vår någonstans i sikte.

Sakta rullade tåget in på Keleti Pu-stationen, och man var hemma i Budapest igen. Lyckligtvis var allting sig likt, och jag tog genast in på järnvägsstationens restaurang 'Baross', som numera till och med har en adress på Internet. Givetvis föll man genast för kycklingen i paprikasås med nudlar, samma rätt jag hade senast för 2 år sedan. Pianot stod tomt mitt i salongen - det var ingen pianist idag. Men det var det enda som saknades. Lunchen var lika förträfflig som den i Köpenhamn igår varit misslyckad och lika billig som gårdagens varit dyr: bara 1500 forint med rött vin och kaffe! Så god valuta för pengarna får man aldrig väster om Ungern. Ändå hade Ungern blivit dyrare: man klarade sig förr på halv västerländsk budget, men nu närmar det sig tre fjärdedelar.

Kort sagt, resan hade på alla sätt börjat förträffligt och värdigt, och nu var det bara att hålla stilen. Men skulle det gå under den kommande natten genom Jugoslavien?

Min vän Sasja hade varnat mig för omständigheterna: knökade tåg, och problem på vägen. Men man måste ju igenom. Vid gränsposteringen Ungern-Vojvodina utspann sig dramatiska scener: folk som protesterade högljutt mot visumtvånget och ställde till med demonstrativa uppträdanden som pågick i timmar. Men i stort sett förflöt resan lugnt. Det blev ännu en natt utan säng i trängsel med praktexemplar av jugoslaviska surkålstanter och fyllon, men man överlevde och kom över gränsen. Det hördes ingenting från striderna i Makedonien då vi var långt norr om. Men det pågick en högljudd politisk debatt längre fram i tåget där beresta jugoslaver tydligt kom med argument både på tyska, engelska och svenska utom ryska och serbokroatiska. Tyvärr kunde jag inte uppfatta närmare vad debatten egentligen rörde sig om, men både ryska och turkiska maffior diskuterades utom förhållanden i Finland, Baltikum och Polen.

Den bulgariska gränspolisen nöjde sig med att ge en vanlig enkel stämpel i passet. Inga visumproblem. Därmed var hela resans svåraste detalj undanstökad: man hade Jugoslavien bakom sig.

Det var inte varmt i Bulgarien, och alla vårtecken lyste med sin frånvaro. Diana tog emot mig med högsta grad av gästfrihet som vanligt och bjöd genast på riktig rakía och lunch med rödvin utom alla de vanliga bulgariska ingredienserna: peperonis, yoghurt, sallad, vit ost och tjockt bulgariskt bröd. Festen började omedelbart.

Det var ju 1_ år sedan jag senast var i Bulgarien, och mycket hade hänt under tiden. Laglösheten hade tilltagit parallellt med välståndet. Precis i dagarna pågick inte bara det makedoniska kriget i granngården utan hade fyra ryska diplomater utvisats för spioneri. Detta är någonting fullständigt sensationellt, då Bulgarien och Ryssland alltid haft de närmaste tänkbara vänskapsband. Att de spionerar för varandras räkning har alltid varit en självklarhet. Men nu har alltså plötsligt Bulgarien satt streck för räkningen, och även Moskva har omedelbart utvisat fyra bulgariska diplomater. Detta har glatt Vita Huset och Pentagon, och CIA håller nu på att etablera ett kontor i Bulgarien. Bulgarerna själva påstår att Bulgarien nu håller på att bli Amerikas 53-e stat.

Även EU börjar mer och mer nåderikt omfatta Bulgarien. Från och med påsk i år behöver bulgarerna inte längre visum för att besöka EU-länder, men i stället skall de ha många andra papper i ordning: papper på att de har arbete, papper på sin hälsa, papper på att de har betalat sin skatt, inkomstuppgifter, och så vidare. Så visst är en bulgar välkommen till EU. Det är bara mera komplicerat än någonsin.

Samma kväll gick vi på konsert. Det var ett helt och hållet engelskt program med musik av William Walton, Joseph Haydn och Edward Elgar, men det intressanta var solisten-dirigenten, en ung sprudlande entusiast vid namn Robert Cohen. Han uppträdde utan frack men i stället i en lätt och luftig mörk kostym med fluga, och man förlät honom detta när han framträdde som sin egen solist i Haydns cellokonsert i D-dur opus 101. I sin lättare kostym var han mycket friare att både dirigera och ekvilibristiskt traktera cellon än han varit i stärkkrage. Han är bara omkring 35 år och redan ett världsnamn och lika säker som solist som dirigent och lyser av generös entusiasm och hjärtlighet. Efter William Waltons läckra Henrik V-svit och Haydnkonserten gav han två extranummer som solist, som ensamma var värda hela konserten: två satser av Bach. Andra halvlek gavs Elgars underfundiga och bitvis överväldigande vackra Enigma-variationer. Den bulgariska publiken reagerade med himlastormande entusiasm, och han skulle just inleda den vackraste Enigmavariationen som extranummer när det började storma utanför. Knappt hade inledningstakterna påbörjats, så blåste plötsligt ett väldigt takfönster upp, och regnet kom vräkande in över publik och kontrabasisterna. Eftersom ingen kunde stänga fönstret, som blåst sönder, var det bara att avbryta. Men Robert Cohens musikerskap och hans redan två extranummer skulle förbli oförglömliga.

4.

Vi hade en enastående tur. Diana fick veta att operan skulle ha premiär på "Lucia di Lammermoor" av Donizetti, hans kanske yppersta verk och utan tvekan hans mest dramatiska opera. Men hur skulle vi få biljetter? Diana satte genast i gång djungeltelegrafen bland sina journalistkontakter.

Redan på dagen hade det löst sig. Det infann sig hos oss en underbar äldre journalisttant, som på eget bevåg gav ut en månatlig tidning för barn. Hon var en typisk representant för det bästa av Bulgarien: kunnig i ett antal språk, främst ryska, polska, ungerska, rumänska, turkiska, franska och engelska, hade utgivit diplomaternas egen tidning på ryska och levde nu ensam med sin 95-åriga far, fortfarande ogift och barnlös, en förtjusande tant, som satsade sitt allt på en kulturtidning för barn. Hon hade skaffat oss biljetter till en premiär av "Lucia di Lammermoor" med Bulgariens egen stjärnsopran i huvudrollen: Darina Takova.

Hon inte bara sjöng bra utan var dessutom vacker. Hon tog sin publik med storm, och bulgarerna ville aldrig sluta applådera. Även för övrigt var föreställningen glänsande. Man hade sina onda föraningar inför en Donizettiopera på en bulgarisk scen: senast hade det varit "Kärleksdrycken" framförd på ren bulgariska med en falsk hjältetenor stämd en kvarts ton för lågt. Det hade varit rena katastrofen. Till all lycka var kvällens föreställning på originalspråket, det enda musikaliskt möjliga språket. Och visst var det en upplevelse att få se dessa kraftiga, breda och fyrkantiga väldiga bulgarer sjunga på tvättäkta italienska med stora gester och passioner, utmanande varandra på dueller, fäktande med svärd och hillebarder, stampande och ursinnigt trotsande varandra, och så mitt i bland dem en änglaskön primadonna som en ny Maria Callas, prostrerande sig raklång på scenen, hysteriskt utgjutande sitt hjärta och smärta och oslagbart genomförande sin stora vansinnesaria beledsagad av den ensamma flöjten. Vi satt uppe på högsta balkongen, varifrån man nästan fick svindel blickande ner i det gapande orkesterdiket, men man hade förträfflig uppsikt över allt och kunde följa med allt vad som hände. Under vansinnesarian var det bara primadonnan och flöjten som verkade. Dirigenten satt inaktiv, och orkestern för övrigt var gravallvarligt tyst. Endast primadonnan sjöng och flöjten spelade för varandra i ett perfekt och trollbindande samspel. Det var ett oförglömligt sanningens ögonblick. Efteråt var publiken alldeles vild, och ingenting kunde tysta ner den. Själv satt man bara och grät inför denna oförlikneliga musikaliska upplevelse.

Även scenografin var mer än bara lyckad. Den var utsökt i all sin enkelhet. Alla dräkterna var perfekt realistiska från 1600-talet med Richelieu-spetskragar för alla männen och mjuka elisabetanska slöjor för alla damer. Det kunde inte bli äktare. När Lucia genomförde sin vansinnesaria reste hon sig på ett altare med belysning underifrån. Effekten var maximal. Det hade inte kunnat göras bättre.

Handlingen är från Sir Walter Scott. "The Bride of Lammermoor" är hans mest dramatiska och enda mörka roman. Den skrevs närmast före "Ivanhoe" när den skotske barden låg svårt sjuk och trodde att han skulle dö. Det handlar om familjefejder, där några älskande kommer emellan. Den hårde Henry har besegrat klanen Ravenswood och vill gifta bort sin syster Lucia med sin vän lord Ashton, men Lucia älskar förstås den siste överlevande av Ravenswoodklanen, som heter Edgar, och hennes kärlek är varmt besvarad. Men hennes bror och familjeprästen övertalar Lucia till att tro att Edgar älskar en annan och bedragit henne, och hon går på det. Det blir bröllop, men till bröllopet infinner sig den rasande Edgar som offentligt anklagar den stackars Lucia för otrohet och utmanar hennes bror på duell. Hon blir då vansinnig, och på själva bröllopsnatten mördar hon sin make. Sedan dör hon själv av brustet hjärta, duellen kommer av sig, och alla de överlevande lever olyckliga i alla sina dagar. Endast de som redan har dött har i jämförelse klarat sig helskinnade. Det är i huvudsak handlingen i Walter Scotts nästan Brontëiskt dystra roman, ett perfekt stoff för en italiensk opera, och Donizetti har gjort det bästa av saken. Utom den stora fantastiska vansinnesarian är operan även världsberömd för den stora bröllopsseptetten, där Lucia och hennes bror, prästen och deras kumpan, Edgar och Lucias bästa väninna och några till utom hela kören får hela publiken att baxna genom sina vältaliga utgjutelser över svek och förräderi, bitterhet och tröst, hot och förebråelser, skuld och försoning och körens övertalning om att alla fåfängt skulle ta sitt förnuft till fånga, allt resulterande i oundviklig total tragedi och katastrof i Donizettis mest härligt genomförda och underbart harmoniska opera.

På kvällen efteråt såg vi ett alldeles förskräckligt intressant TV-program från Discovery Channel med titeln "Warnings from the Ice". Det handlade om undersökningen av isen i Antarktis och Grönland och de geologiska sanningar man kommit fram till genom att borra upp is från hundratusentals år sedan. Man kom fram till att jordens klimat varit tämligen stabilt under de senaste 10,000 åren, men före 8000 år före vår tideräkning hade klimatturbulenserna varit fullkomligt ofattbara. Alla de senaste årens naturkatastrofer med alla jordbävningar och tyfoner och andra kataklysmer var bara en promille och bara väderlek mot de klimatförändringar från före 10,000 år sedan som då varit världsomfattande klimatkataklysmer, som tycktes bevisa att all civilisation och mänsklighet på jorden varit omöjlig till för 10,000 år sedan på grund av de ständigt drastiska klimatförändringarna.

Detta gav ju en del att tänka på. Vad som helst kunde hända när som helst. Alla det senaste årets översvämningar, jordbävningar och cykloner var bara idylliska varningar för hur det verkligen kunde gå till om klimatet bestämde sig för att förändra sig....

5 : Bulgarisk idyll i krigets skugga.

Vi åkte någonstans långt bort i sydost i riktning mot Makedonien. Där härjade det nya inbördeskriget för fullt, och Bulgarien var fullt involverad i det. Strax före stridigheternas utbrott hade Bulgarien "råkat" leverera som "gåva" till Makedonien alla sina gamla stridsvagnar. Spänningen i Makedonien mellan albaner och slaver hade oavlåtligt ökat ända sedan de första inbördeskrigen i Bosnien för nio år sedan. Det var dömt att flyga i luften förr eller senare. Albanerna i Makedonien var som syndromet i Tjetjenien: sprängmedelfyllda bunkrar som bara väntade på urladdning. Efter den plötsliga leveransen av de bulgariska stridsvagnarna stod Makedonien äntligen redo.

Men det var inte dit vi skulle. Vi åkte till en sjö som faktiskt hette Bajkalsjön, ehuru den inte hade något gemensamt med den i Sibirien, en av världens djupaste sjöar. Den i Bulgarien var kanske högst tre meter djup men var vida berömd som fågelsjö med sina skyddande vassruggar överallt, som gjorde den omöjlig att bada i.

Där i en by hade Lili ett sommarhus. Hon hade hållit på att bygga på det i sex år, och nästan alla hantverkare och byggnadsarbetare i trakten hade varit hennes anställda. Och nejden var synnerligen naturskön. Över hela landskapet höjde sig det väldiga Rilamassivet som en vit fjällrygg av nästan Himalayaproportioner: man kunde inte se sig mätt på dess skönhet och kände sig nästan som hemma i Indien. Där fanns även några av Bulgariens få överlevande och betydande kloster kvar i närheten. De flesta hade ju metodiskt förstörts av den ateistiska kommunistregimen, som i likhet med den kinesiska kommunistregimen hade använt ateismens heliga namn som medel och ursäkt för att låta metodisk vandalism hemsöka det egna landets hela kulturarv.

På kvällen gick vi på bykrogen och hade världens festmiddag till ackompagnemang av överdådig zigenarmusik. Vår middag för fyra personer inklusive sallad och snaps kostade allt som allt 20 leva, alltså 20 D-mark, alltså drygt 20 kronor per person.

Det är det ljuvliga med Bulgarien. Alla är fattiga och alla har därför råd med allt. Den mat vi inte orkade äta upp fick vi ta hem med oss i servietter. Detta var helt comme il faut. Så gjorde alla.

Som kontrast mot detta fria sunda Bulgarien långt ute på vischan bortom ingenstans såg vi på kvällen en snutt av en konsert från Australien med Paul McCartney. Det var den enfaldigaste tänkbara rockmusik hela vägen, samma sak hela tiden, exekverad av gamla degiga gubbar och Paul McCartney, som inte längre kunde sjunga utan bara skrika och det falskt dessutom. Det var patetiskt. Man undrade i sitt stilla sinne hur en sådan någonsin hade lyckats kunna göra succé och fortfarande tjäna miljarder på att bara framföra en massa omusikaliskt dravel.

Följande dag besökte vi klostret Zemen ännu närmare Makedonien, ett kloster som nu stod under Unescos beskydd genom sin unika gamla kyrka med fresker från 1100-talet. De hade lovat oss fortsatt stekande vackert väder men svek sina löften och gav oss bara mörka moln. Det var i och för sig lättare att stå ut med än solstekning på över 30 grader. I Zemen tog vi in på ett kafé, köpte halvah samt vin – man fick en flaska utmärkt bulgariskt rödvin för bara sju kronor. I Sverige skulle det ha kostat minst 50.

Man kunde inte vila sig mätt i Lilis underbara lilla hus vid den bedårande silverglittrande fågelsjön mitt i Bulgariens vackert böljande berglandskap med hela det snöhöljda Rilamassivet höjande sig som ett Himalaya mot himlen. Det var ett ställe där man verkligen kunde frossa i den allmänna friden trots kriget i närheten.

Där kulminerade striderna denna dag, när Skopije satte in tungt pansar mot de kämpande albanska fribytarna i Tetovo, landets andra stad bara 7 mil från huvudstaden. Alla var arga på albanerna. Konflikten hade varit oundviklig, därför att albanerna med sin muslimska tro hade den inställningen till livet att varje man måste sätta sju söner till världen. Denna attityd var ett arv från gamla krigartider för 500 och kanske 1000 år sen, när manfallet i de ständiga krigen var stort och därför varje soldat måste se till att han hade söner, minst sju, då de flesta av dessa ju ändå också måste stupa. Denna mentalitet levde kvar hos albanerna i 2000-talet mitt i världsöverbefolkningskrisen och skapade ett helvete för makedonierna i dessas eget land. Nu har de i ursinne satt in stridsvagnar mot gerillan. Problemet lär därmed inte vara löst.

Vi tröstade oss med att på kvällen besöka Ludmila, som bjöd på vin, ost och halvah. Hon har skrivit färdigt sin första bok och planerar nu andra utan någon möjlighet tills vidare att få någonting tryckt. Men även hos henne märktes det tydligt att detta var lyckliga dagar för Bulgarien på grund av EU:s hävande av visumtvånget. Därmed har Bulgarien kommit före Rumänien i kön till EU. Rumänerna måste fortfarande ansöka om visum för att resa till något EU-land och därmed utsätta sig för alla byråkratiska förödmjukelser och manglingar genom de oförskämdaste personliga frågor och förhör. Detta slipper nu bulgarerna, och de kan till exempel nu fritt passera över gränsen till Grekland utan värre gatlopp än att få en datumstämpel i passet. Det är en enorm lättnad för bulgarerna, och förtjänsten är helt och hållet president Stojanovs och hans kvinnliga utrikesminister "tricky Nadias". Lili har inte kunnat besöka sin dotter i Tyskland sedan hon återvände till Bulgarien för femton år sedan, men nu slipper hon plötsligt de byråkratiska förnedringar som tidigare låg hindrande i vägen.

En sista kommentar till striderna i Makedonien: varifrån har albanerna fått sina vapen? Vem har beväpnat dem utom sådana som har intresse av konflikten? Dock är det inte så mycket muslimska terrorister som den ryska maffian och den turkiska maffian. I dessa dagar blev ett antal ryska diplomater utvisade från Sofia medan ännu fler bulgariska utvisades från Moskva. Naturligtvis har Moskva inget intresse av att Bulgarien mer och mer omhändertas av Amerika. Bland annat därför har den ryska maffian intressen bland albanerna i Makedonien. Jag såg fram emot att få höra doktor Sandys syn på saken.

6. Doktor Sandy har ordet.

Det hade varit min bästa bulgariska vistelse sedan den allra första 1991. Fem underbara dagar hade kulminerat med den underbara vistelsen vid Bajkalsjön långt fjärran från vimlets yra, och vi hade även en värdig avslutning med förevisning av mina diabilder från Ladakh hos Polyglotos med rödvin och både brokig och bråkig publik - alla talade hela tiden i mun på varandra på bulgariska, franska, engelska och tyska, så det var ingen idé att förklara något. Publiken visste ju allting om Ladakh bättre själv. Emellertid fick jag lova Nina att producera en artikel om Ladakh på engelska med bilder, som Polyglotos skulle se till att blev publicerad. Därmed var grunden lagd för ett utvecklat samarbete i framtiden.

Dessutom hade vädret varit kanon. Tidningarna talade om julitemperaturer. Våren exploderade så att alla allergier erupterade på en gång. Överallt nös man epidemiskt. Ändå var inte mycket grönt ännu, men när man kom in i Turkiet blev det grönare. Ändå var det betydligt kallare där.

Doktor Sandy var på gott humör ehuru han ej hade de bästa nyheter:

"Du kommer till Turkiet i ett dystert ögonblick ("dismal moment"). Ekonomin är på väg ner i en brantare utförsbacke än i hela världen för övrigt, och vår kloka reformregering trampar vatten för att överleva. Om den faller är det ute med Turkiet."

Han tog mig med till hjärtat av Konstantinopel till lunchrestauranggatorna, där alla vanliga turkar går och äter, och vi intog en enkel lunch utan åthävor.

Jag var genast ivrig att få höra allt om hans syn på den aktuella Balkansituationen med ryssar involverade bland albanerna och Amerika i Bulgarien. Han kände mycket väl till den senaste rysk-bulgariska diplomatkrisen och skrattade åt den. "Bara trams," sade han, "nur Kwatsch!" Han tyckte att detta tyska ord var det rättaste för situationen. "Alla diplomater är spioner. De har just ingenting annat att göra. Det är vad de har betalt för. Då och då får regeringarna för sig att de behöver ge någon annan regering en spark i ändan, och då sparkar de ut diverse diplomater, som alltid är lovligt villebråd just för att de har immunitet. Man kan behandla dem precis hur som helst bara det inte är fysiskt. Så vad är diplomatstriden Bulgarien-Ryssland? Bara ett bråk i en sandlåda, där barnen trampar sönder varandras sandkakor. Efter en timme är det glömt.

Men visst är det intressant att Bulgarien rycker så starkt framåt och redan ligger långt före Rumänien. De har haft tur med sin liberala regering med några mycket fiffiga krafter i ledningen. Men grekerna är inte helt glada åt det. De hade helst haft Bulgarien kvar på säkert avstånd på andra sidan sina berg. Bulgarerna älskar grekerna, men grekerna ser bulgarerna nästan som turkar, bara något mindre hotfulla.

Det blir aldrig någon ny konflikt mellan Ryssland och Amerika. Båda har vuxit ifrån det. Däremot tillspetsas hela tiden läget Amerika-Kina. Där byggs det upp ett nytt kallt krig. Amerika ser mer och mer Indien som sin allierade i Asien utom Japan och Sydkorea, medan de blir mer och mer medvetna om hur farliga positioner Kina skaffat sig i Pakistan, Burma och Nepal. Maoisterna i Nepal kan mycket väl destabilisera hela subkontinenten. Så länge militärdiktaturen i Burma är kvar med sitt oerhörda monopol på obegränsad drogtillverkning där, och så länge Nepal har problem med maoistgerillan kan den kinesiska faran inte överdrivas. Bara Pakistan börjar bli tämligen tandlöst trots sina bomber men mest emedan de börjar få problem med sina bråkiga grannar talibanerna, som de själva etablerade med amerikanska vapen. Där har Amerika ett annat rötsår i benet: talibanerna hade aldrig kommit till makten om inte självaste CIA hade gett dem obegränsat stöd under 80-talet. (sagt i mars 2001. red. anm.)

Men den största faran för Amerika är något helt annat. Det är inte drogtrafiken och våldet. Det är den förfallande matkulturen. I katastrofalt hög grad har Amerika övergått till renodlad skräpmat. Fler och fler äter bara hamburgare med ketchup, dricker bara gasade läskedrycker och späder ut det med kaffe och sprit och förstör sedan kvällarna framför TV med chips och jordnötter, pizza och whisky. Man kan inte leva ohälsosammare. Och det syns på dem. Vandra på en gata i New York, och vad ser du? Svampiga slamsmassor. De kan inte ens gå, utan vaggar och skvalpar fram. Denna växande överviktighet på skräpmat i västvärlden är rentav katastrofal.

Samtidigt förstör de sig själva mentalt med att låta sig hjärntvättas av sina TV-apparater. Inte konstigt att hela samhället blir schizofrent och odugligt! Att läsa en bok kräver en ansträngning och koncentration och utvecklar hjärnan, men TV bara tar utan att ge något tillbaka. Mest tittar folk på TV för att döda sin tid. Det är i praktiken att ta kål på sina liv och döda sig själva. Naturligtvis blir de lätt schizofrena psykopater. Naturen har inte ämnat människan till sådant."

Här drog doktor Sandy sin stora föreläsning om schizofreni, som jag har bearbetat i ett annat sammanhang. (nr. 96)

Vår lunch var angenäm och intensiv trots det dystra vädret med en sol som bara lyste med sin frånvaro över den kroniskt havererande turkiska ekonomin och dess kriser med ständigt nya känningar av inbördeskriget i Kurdistan, ty vi gjorde det bästa av saken, - åt gott och var glada. Och det är egentligen det bästa man kan göra åt något här i livet, åtminstone enligt doktor Sandy.

7. Turkiska idyller.

Så värst roligt var Turkiet för övrigt inte. Den ekonomiska krisen och oordningen hängde över landet som ett beklämmande moln, som om förtryckarreligionen islams nedslående andliga monopol inte var tillräckligt. Det fanns mer än gott om skoputsare, och de accepterade inte ett nej tack, inte ens fast man hade sandaler. Man måste bli arg för att få dem att förstå att man varken ville ha sina sandaler putsade eller att de ens behövde putsas. De ville då ha svenska eller utländska mynt i stället för ingenting. De fick ingenting.

Samtidigt trappades Palestinakrisen upp med nya självmordsbombare mördande kvinnor och spädbarn för att själva förlora livet för ingenting. Hamas tog på sig skulden, och i det internationella arabrådet grälade Kuwait på Irak för att det inte ens ville erkänna att Kuwait existerade medan hela arabvärlden i gengäld grälade på Irak för att det vägrade uppföra sig. Samtidigt fortsatte striderna i Makedonien. USA och FN var där och såg på med sina trupper.

Mitt vandrarhem var helt upp och ner. Fönster byttes ut och det målades i taken så att gästerna fick flytande målfärg i håret när de inte märkte det. Allt var kaos.

Men jag fick lösningen på förra årets mysterium, när en ung turk tog mig med till Taksim och vi råkade ut för ukrainska dansöser. Andra hade nu råkat ut för samma sak. Det var en lönsam rörelse för turkarna. Man blir tilltalad ute på stan helst en kväll och när man är ensam. Turken inbjuder till ett glas öl någonstans. Han tar dig med i sin bil, och ni åker någonstans bortom Tjottaheiti varifrån det är omöjligt att finna någon väg tillbaka. Där uppvaktas man av ukrainska fnask och bjuds på oemotståndliga läckerheter. Fnasken dricker champagne i ditt knä. Sedan måste du betala, och räkningen är på turkiska miljarder, alltså tusentals kronor.

En variant är att ölet ni dricker har en oidentifierbar bismak. Någon råkar ha spetsat det med något, men det märker du inte förrän det är för sent. Och när det väl är för sent är du helt tillspillogiven för fnasken och deras sutenörer, för nattklubben och dess ägare och maffian bakom rörelsen. Roligare kan det inte bli. Du vaknar upp någon gång med ditt huvud stort som en måne, och om du har tur har du åtminstone fått behålla kläderna men ingenting annat. Detta händer dagligen.

Ändå fick Turkietséjouren en värdig avslutning. Jag träffade Ringo, ursprungligen en tysk som nu sedan ett antal år var utan nationalitet och hemland. Hans tyska pass hade gått ut för länge sedan, och även i Turkiet hade hans uppehållstillstånd för länge sedan tagit slut. Han talade flytande engelska och spanska och hade varit en entusiastisk globetrotter i många år, men framför allt hade han bott i Göteborg under 60-talet. Han var nu 57 år och jämnårig med min äldsta bror.

Vi hade inte en lång stund tillsammans, men under den dryga timmen hann vi i alla fall diskutera det mesta: musik och litteratur inte minst. Han var rädd för sitt eget folk tyskarna. Fenomenet den tyska grymheten kom vi att fördjupa oss mest i. Under 60-talet hade han som tysk blivit stenad i Tyskland och det bakifrån bara för att han varit en hippie. Vi försökte förstå den tyska nationalsinnessjukdomen så klart manifesterad genom mänskliga uttryck som Freud och Jung, Schopenhauer och Nietzsche, Wagner och Hitler. Vi kom båda fram till att 30-åriga kriget (under 1600-talet) kunde vara ett underliggande nationaltrauma. Under det kriget bröt den tyska grymheten för första gången ut i full låga. Vi försökte gå längre tillbaka och kom fram till Martin Luther, men Ringo hävdade bestämt att Luther aldrig velat någon brytning med kyrkan eller några konflikter. Det kan man diskutera.

Vi diskuterade även den turkiska krisen, som Ringo på ett åskådligt sätt kunde förtydliga för mig. Redan i vintras hade den turkiska ekonomin kollapsat, och i princip var hela Turkiet intecknat åt IMF, internationella valutafonden. Inga reformer kunde nu genomföras på två veckor, och Turkiet skulle så länge förbli i limbo. Situationen var hopplös men inte allvarlig. Ringo menade att den turkiska ekonomiska katastrofutvecklingen innerst var en konsekvens och ett straff för att Turkiet under 20-talet gjort sig av med alla greker och judar. Det var alltid grekerna som uppehöll sultanatets ekonomi, och Turkiet blev en stormakt när det efter 1492 generöst tog emot alla judar och gav dem fulla medborgerliga rättigheter efter att Ferdinand och Isabella kastat ut dem och utrotat dem från Spanien.

Vi diskuterade också de stora globala miljöproblemen, men den tyska diskussionen förblev den intressantaste. Ringo menade, att faran med Tyskland var att alla dess traumata aldrig hade bearbetats. Såren var kvar efter andra världskriget och hade aldrig förbundits ordentligt. Tyskland hade aldrig tagit på sig hela skulden och ansvaret för andra världskriget och sagt: "Mea culpa!" inför världen och bett den om förlåtelse, som påven gjorde till Israel efter att ha avslutat kyrkans 2000-åriga förföljelse mot judarna. Den tyska kräftsvulsten hade aldrig opererats. Den låg ännu där och pyrde och kunde, enligt Ringo, när som helst bryta ut i nya världsfatala metastaser.

Men roligast hade vi åt de muslimska böneutroparna. Våra åsikter överensstämde fullkomligt. Ringo berättade, att förr brukade böneutroparnas mässande stafett-tirader från minareterna breda ut sig som en mjuk böljande matta över staden, och då gjorde det absolut ingenting hur falskt de än sjöng och hur illa det än lät. Ljudet var naturligt och diskret och oändligt sympatiskt, nästan som fågelsång. Detta behag förändrades totalt till motsatsen i och med högtalarnas ankomst. Genom högtalarna hörs det i minsta detalj hur omusikaliskt och illa de sjunger, och högtalarna överröstar varandra, så att staden dränks i mässande missljud. Ej heller fågelsång skulle låta angenämt om den förstärktes i högtalare med 1000 decibel. Till och med ute i de minsta tänkbara orter skryter böneutroparna med sina fina högtalare och njuter de av att dränka de stackars byborna i vanvettsoljud förstärkt till absurdaste överdrift, medan allt man kan göra är att hålla för öronen….

Sådant tvingas muslimerna minsann lyssna till, medan fundamentalisterna förbjuder dem att lyssna till musik och lovar dem, om de gör det, att Allah i så fall skall straffa dem när de är döda med att hälla kokande bly i deras öron….

Min ungerska rumskamrat Levende var däremot mycket optimistisk nu när det gällde Balkanstaterna. Han menade att Jugoslavien nu inte bara var på rätt väg utan rentav helt normaliserat, och han såg även optimistiskt på Rumänien och Bulgarien och Bosnien. Endast Makedonien kunde han inte uttala sig om, men han trodde krisen där snabbt skulle gå över. Som ungrare betraktade han hela Balkan som ett ungerskt ansvarsområde, som i framtiden Ungern hade en stor roll att spela i som vägledare och beskyddare åt de omogna och oroliga balkanska folken, som ännu hade så mycket att lära sig…. Ungefär just så såg vi på Östeuropa när järnridån äntligen föll för bara tolv år sedan. Mycket vatten har flutit i Donau sedan dess, och mera lär komma att flyta där ännu.

8.

Turkiet hade känts beklämmande på grund av den ekonomiska krisen, och det var nästan skönt att komma därifrån. Som vanligt kändes det som en befrielse att komma in i Grekland, där islam inte utövade något betryck, där EU borgade för demokrati, säkerhet och frihet, och där våren väntade. Vid Pythion, gränsstationen, välkomnades man av flockar av mästerflygande vita storkar. Denna gängliga långa fågel med sin klapprande näbb tror man knappt att kan flyga, men oj vad man bedrar sig! Den hör till världens absoluta vingmästare.

På tåget till Thessaloniki var det trångt som vanligt, och i den överbelamrade kupén infann sig som vanligt det obligatoriska fyllot, en äldre stadgad man typ massiv och utomordentligt trygg i sin godmodiga påstrukenhet. Han underhöll hela kupén hela natten.

I Thessaloniki fick jag möjlighet att pröva stationskaféet efter renoveringen. Jag kunde konstatera att det var helt som tidigare. Enda skillnaden var att det inte längre hade öppet dygnet runt. Nu stängde det efter kvällen för att inte öppna igen förrän halv sju på morgonen. Naturligtvis var det bättre förr. Allt var alltid bättre förr och åtminstone billigare, vilket alltid gör en väsentlig skillnad.

Men vädret var kallt, ehuru våren definitivt hade kommit. Den mötte en på vägen ner från Thessaloniki. I Konstantinopel hade det varit direkt svidande kallt, och inte ens i Athen kunde man ta av sig strumpor eller jacka. Det hade dock varit varmt. Under värmeböljan i Bulgarien hade Athen haft 33 grader. Det hade aldrig hänt i mars tidigare.

Mitt vandrarhem "Annabel" tog emot mig med varm famn och öppna armar. Min värd kom genast ihåg mig som "finländaren". Hyran var liksom i fjol 2000 drakmer natten (45 kronor). Jämför det med det kaotiska vandrarhemmet i Konstantinopel med dess fönsterbyten och omdaningar och omflyttande av sina hyresgäster till rum utan tillgång till badrum: 6 miljoner natten, alltså hela 60 kronor! I Athen fungerade allt: varmvatten, dusch, tvål, ordentlig säng - ingenting fattades, allt var tillfredsställande. Det var nästan så att man kände för att utelämna Istanbul nästa gång. Det hade alltid varit roligare att träffa doktor Sandy i Athen.

Trots det ogästvänliga vädret med en bister kyla som faktiskt gjorde att man frös om händerna bjöd ändå Athen på charmöverraskningar. Jag hade just tagit igen mig efter 32-timmars-tågresan från Konstantinopel utan mat med rejäl moussaka med grekisk sallad och frukt med jordgubbar hos Platon bakom Monastirakis och gick och strövade uppåt Areopagen och Akropolis och rös i det bistra rugget när jag passerade neråt igen och råkade få höra någon sorts körsång. Jag drogs mot ljudet och kom till en kyrka. Det var fullt hålligång där inne. Försiktigt klev jag på och hamnade mitt i en smäktande gudstjänst med svängande rökelse och, vilket var det intressanta, en körsång som aldrig upphörde. De sjöng non-stop och bytte ibland rytm och melodi, men de pauserade aldrig. Kyrkan var absolut fullsatt, och det vimlade av tända ljus. Stämningen var fullkomlig. Körsången var inte helt ren, ett ackompagnerande litet orgelharmonium måste alltid då och då stämma in och återinföra rätt tonart, men känslan var det inget fel på. Äktheten var fullödig, och harmonierna och melodierna var så omisskännligt grekiska, att det hade kunnat vara fullt ös med Manos Hadjitakis. Manifestationen var typisk för det vaknande ortodoxa intresset i hela Östeuropa, vars hjärtland är Grekland. Den ortodoxa renässansen breder ut sina smäktande vingar över hela det sociala livet i Östeuropa från Grekland till Sankt Petersburg och har ett utomordentligt vacuum att fylla efter det enorma kulturella tomrum som kommunismen vållade med sin ateistiska metodiska ångvältsförstörelse. Den drabbade aldrig Grekland, men likväl blommar den ortodoxa kyrkan även upp och ut i Grekland nu i större utsträckning än någonsin under det barbariska 1900-talet. Man märker det överallt.

Och det känns väldigt upplyftande och konstruktivt; ty om något är främjande för det mänskliga livet så är det fantasin, som ju egentligen är själens enda näring och livskraft. Grekernas mäktigaste styrka var alltid fantasin med verbal begåvning som resultat, och den grekiska mytologin är den rikaste manifestation av mänsklig fantasi som någonsin alstrats - dess enda motstycke är den indiska och i någon mån den nordiska. Likaledes är kristendomen med dess helgondyrkan och mirakeltro först och främst en underbar jordmån för den mänskliga fantasin och kreativiteten.

Mera förbryllande var fenomenet att Grekland för några dagar sedan haft 33 grader varmt medan det nu var 11 grader mitt på dagen den 31 mars. Så varmt och så kallt hade det inte varit i dessa dagar på hundratals år. Därmed ställs man genast inför väder- och klimatförändringsproblematiken.

Under mitt samtal med Ringo i Konstantinopel hann vi diskutera även denna sak. Han var mycket bekymrad och såg saken an med synnerlig oro. Jag delade fullkomligt hans uppfattning att alla politiska skeenden var obetydliga i jämförelse med klimat- och miljöfrågan. Han vågade antyda en fantastisk teori, som han hade hört från esoteriskt håll:

"Vi vet ju ingenting om eventuella civilisationer före vår egen, som bara går 6000 år tillbaka i tiden. Vad vi vet är, att oceanerna oupphörligt har stigit ända sedan den sista istiden tog slut för 20,000 år sedan. För 18,000 år sedan bröt havet in genom Gibraltarsundet och fyllde Medelhavet, och för 8000 år sedan bröt det in i Svarta Havet och gav upphov till alla legender om Syndafloden. Men vi kanske står inför en mycket värre syndaflod än bara stigande hav. Vad vi upplever nu är drastiska väderleksförändringar, men de kan förebåda något mycket allvarligare, nämligen klimatförändringar, som är mot väderleksförändringar som en atombomb mot en handgranat.

Problemet är att det är människans egen förskyllan med sin bilindustri och koldioxidutsläpp med Amerika som hänsynslös ledstjärna. Amerika visar vägen genom sin råkapitalism, och hela världen följer efter medan dess ansvarsbärare struntar i kritikerna och varnarna. Antag att det fanns tidigare civilisationer, som till exempel Atlantis. Antag att de begick samma misstag. Antag att de fyllde atmosfären med koldioxid som resulterade i klimatförändringar som gjorde att de gick under. Inte konstigt då att det inte blev ett spår kvar av dem. De var förfelade civilisationer. De begick ett ödesdigert misstag och gick under som följd, varvid de få överlevande strök ett streck över historien, liksom förintelserevisionisterna förnekar att förintelsen någonsin ägde rum, för att kunna ta i med nya krafter och börja om från början från ingenting. Det är bara en teori, men dess reella möjlighet är inte otrolig i sin skakande uppenbarhet."

9. Grekiskt trauma.

Med min trogne och trygge värd på vandrarhemmet hade jag en ingående diskussion om den sociala situationen i Grekland. Han inbillade sig att den var bättre i länder som Finland. Jag försäkrade honom om att den var lika dålig i hela EU: hög arbetslöshet, tilltagande kriminalitet, ständigt mera droger i omlopp som ständigt blir lättare att komma över, ständigt fler utslagna och uteliggare, och en allmän amerikaniserad vulgärkultur dominerad av skränig rockmusik och sex- och våldspornografi, allt det i samhället som jag själv tog avstånd ifrån vid 16 års ålder när jag avbröt min konventionella skolgång. Bara i Sverige var möjligen situationen något bättre, där regeringen tog hand om de arbetslösa i någon mån och där en fängelsevistelse för kriminella snarare var en angenäm lyxsemester än något kännbart straff. Han höll fullständigt med mig om att bovarna i samhället och skulden till dess ökande kriminalitet och drogmissbruk var rockmusiken samt det allestädes närvarande massmediala utbudet av sex- och våldspornografi.

Men den sociala situationen i Athen var skakande. Min värd hade själv bittert fått erfara att hans egna gäster blivit bestulna av andra gäster i samma rum. Skandinaver var inget problem, sade han, men amerikaner var det i allmänhet.

Det bistra klimatet med nordanvind och dystert beklämmande väder, mot vilket uteliggarna förgäves försökte skydda sig med att krypa djupare in i gathörnen, ej sällan gamla kvinnor, ledde till att jag som vanligt i Athen överfölls av en överväldigande hemlängtan. Ändå hade jag bara fullgjort 12 dagar av resan och hade 17 dagar kvar. Min aptit slocknade, och min arbetsiver gick ner. Ändå hade jag absolut ingenting att klaga på. Tvärtom. Resan hade hittills varit en fullfjädrad succé utan några incidenter. Men den ökande sociala misären i ett EU-land som Grekland chockerade mig och var som ett plötsligt överraskande trauma.

Men det var inte det som var mitt problem. Den verkliga orsaken till misstämningen visade sig snart i en gigantisk king size diarré. Tydligen hade något kommit fel i kanalerna.

Vädret förblev ruskigt och regnigt och kallt, men sikten var klar. Ölandskapet ut över fjärden bortom Salamis mot Aegina och Peloponnesos erbjöd en dramatisk dyster havsscen av blygråa rusande skyar över ett förbjudande hotfullt hav med stark vind rakt mot land från öster. Tvärtom var det i Korintiska Viken, där hela havet tycktes rusa ut mot väster i ursinnig fart. De djupröda vallmorna blommade som verkningsfullast, den säkert vackraste av alla vallmoarter, den som kommer närmast den mörkt blodröda färgen. Ginsten blommade även generöst överallt liksom Bougainvillean naturligtvis, den blommar ju alltid, och bergen både ovanför Athen, norr om Korintiska Viken och över Peloponnesos var alla snöklädda denna den första april. Stämningen var god på tåget, det var ju söndag, och massor av grekiska exkursionsivriga söndagsfirare var ute och åkte. I Diakofto nedanför den smalspåriga järnvägen upp till Kalavrita invaderades tåget av ett helt stormigt scoutsällskap med påkar och vandringsstavar och flygande fanor utom den mest överdrivna tänkbara skrymmande utrustning, som nästan konkurrerade ut alla andra passagerares och alla andra passagerare själva.

Trots de blygråblåa stormiga dramatiska skyarna var tågresan längs Korintiska Viken som vanligt fortfarande den vackraste i världen, och alla apelsin- och citronträd bågnade av sina färgglada färdiga frukter. Man kom fram till Patras precis till klockan åtta då det började skymma. Min båt hade som vanligt just gått, den brukar ju alltid avgå precis en halvtimme innan jag hinner fram, men detta var jag nu van vid efter tre års upprepande av samma missöde. Det var bara att knalla iväg bort till det gamla vandrarhemmet bortom staden, där jag genast hälsades välkommen tillbaka som pålitlig strandad stormgäst.

Därefter var det bara att förgylla kvällen med resans första tallrik spaghetti på det gamla stamstället, en enkel middag som genast överträffade allt i Athen. Patras är ju ett kulinariskt centrum och pålitligt som sådant, varför det alltid lönar sig att bli strandad där med eller mot sin vilja.

En ljuvlig natts välförtjänta sömn följde och en ny strålande dag. Snön låg ännu gnistrande kvar på Peloponnesos, och först på eftermiddagen började temperaturen bli dräglig uppåt 15 grader och började den grekiska våren likna någonting i stil med en sen finländsk augustidag efter den första frosten. Det var ännu långt kvar till någon riktig medelhavsvår, ehuru naturen började vakna och lystra till ljusets och värmens signaler.

Vi satt på terassen till det gamla vandrarhemmet med dess underbart förvildade trädgård, Charlie och jag, och förtalade hela världen. Charlie var som en yngre upplaga av doktor Sandy, skotte liksom han och avhoppad på livstid från det engelska samhället och allt etablissemang, men målare i stället för doktor. Han hade bott i och prövat på nästan alla länder i Europa, till och med Malta, ett av de angenämaste, om man bortsåg från bristen på grönska. Han hade även bott i Danmark men ställt sig helt främmande för den nordiska mentaliteten: "De arbetar som slavar hela veckan och är fullständigt deprimerade, för att så fort det blir veckoslut helt slå sig lösa och vilda och dricka sig fulla och festa som galningar, för att så fort det blir måndag igen bli fullständigt depressiva."

Han trivdes bra i Grekland och såg fram emot minst ett år till, men han var helt emot hela EU. Han menade att principen var god, "Amerika behövde ett motstånd och en medtävlare, en stark politisk och ekonomisk konkurrent," men i och med EMU hade EU spårat ur, vilket endast England, Sverige och Danmark hade förstått. "Det går inte," sade han. "Samma valuta i Tyskland och i Grekland, som tyska bankdirektörer skall få bestämma över och ställa villkor för, som folken i Grekland och Portugal skall förväntas anpassa sig efter, som om de sydliga europeiska folken, latinare och greker, skulle kunna förväntas fungera enligt den tyska mentaliteten? Lägg av. Det är dödfött. Möjligen kan man ha Euron jämsides vid den gamla nationalvalutan, men om Grekland skrotar drakman har Grekland förlorat mer än vad det någonsin kan vinna på Euron. Det gäller även Italien, Spanien, Portugal och till och med Frankrike. Om EMU genomförs konsekvent i alla EU-länder kommer det bara att leda till större sociala klyftor, större utslagning, större sociala motsättningar inom samhället, större fattigdom och till och med större arbetslöshet. Det är bara tyska bankdirektörer och deras lakejer som kan tjäna på affären. Alla vanliga mänskor blir alienerade från samhället, all naturlighet och ursprunglighet blir obehörig, hårdindustrierna får fortsätta med sin sterilisering och förökning av samhället, och dess fångar blir bara ensammare och sjukare, helt fastnade i materialismens återvändsgränd och dödsfälla. Det går inte. Det väcker bara ont blod, upprorskänslor, vrede och revolter, som Atacrörelsen, som bara kommer att växa sig starkare hela tiden så länge de tyska bankdirektörerna får härja fritt. Engelsmännen har varit kloka nog att välja att behålla pundet. På samma sätt borde hela Europa fatta det vettiga i att behålla sina egna pengar och inte försaka dem i onödan för en absurd utopi uttänkt av en inskränkt oligarki bara för att behaga bankerna och råkapitalismen. Nej, stackars vilseförda Europa, den gubben går inte."

10. Den långa vägen till Sicilien.

Men Charlies främsta kritik mot hela västerlandet gällde dess allmänna vanvett:

"Den materialistiska stresshysterin tvingar alla att skaffa bil, att skaffa mobiltelefon, stereo, video, parabol och den ena lyxvaran värre än den andra som bara vållar bekymmer och ökar vansinnet. Nu måste alla ha en dator, men köper man en är den utdaterad efter ett år. Och detta vansinne deltar hela västvärlden alldeles frivilligt i, medan konsekvensen bara blir mera sociala problem, ökad utslagning, större samhällsklyftor och värre sociala aggressioner. Det är ingen sund utveckling. Det kan ju vem som helst se. Så varför reagerar inte fler emot det och ger fan i hela prylsamhället?"

Han hade även varit i Albanien och kollat läget. Där kostade en Kalasjnikov 10,000 drakmer (280 kronor) och en pistol hälften, och alla hade det. Till och med små killar gick överallt och lekte med professionella skjutvapen. Inte konstigt att albanerna lyckats sätta fyr på hela Jugoslavien 1999 och nu även fått Makedonien att explodera.

Det var en underbar eftermiddag i hans sällskap, vilket följdes av en lika underbart vacker kväll. Min båt hette "Maria G," tillhörde Med-Link och skulle gå direkt till Brindisi utan att stanna vid Korfu, vilket jag beklagade, ty jag föredrog den längre varianten. Det var en grekisk båt, och jag njöt till maximum av det faktum att jag skulle få förbli i Grekland ända fram till landstigningen i Brindisi.

Skymningen var den vackraste tänkbara. Det blåste fortfarande friskt från nordost och var därför ganska kallt, men likväl var det omöjligt att inte hålla sig kvar uppe på däck så länge som möjligt och njuta av den stormiga och vilda skönheten över den överväldigande romantiska grekiska arkipelagen. Vi lade ut klockan 7, och först klockan 8 började det mörkna. Många var de turister och resenärer, mest japaner, som insisterade på att jag skulle fotografera dem mot det sakta försvinnande Patras som bakgrund med Peloponnesos alltjämt snötäckta berg.

Brindisi var tråkigare än någonsin, och för att i någon mån döda tråkigheten där tog jag tåget ner ännu längre söderut till Lecce, Apuliens huvudstad och mycket intressantare än Brindisi. Från katedralens kampanil ser man havet på båda sidor om den italienska stövelklacken. Piazzan framför katedralen är ett arkitektoniskt mästerverk, var man länge kan dröja sig kvar och njuta av den klassiska helt intakta skönheten från 1700-talet. Därtill är Apulien och Lecce kända för sina kulinariska traditioner, och givetvis var det det rätta stället att fira ens första italienska middag på efter återkomsten.

Tåget till Torino tar 13 timmar och går tvärs genom hela Italien från söder till norr och över 10 meridianer. Torino var grådaskigt och avskräckande, men där hade jag en av resans viktigaste missioner, och jag hade lovat Diana i Sofia att klara av den genast när jag kom till Italien. Så det var bara att motvilligt bita i det sura äpplet, som blev mer än lovligt surt.

Varken Alena eller någon Egi var nämligen hemma. Jag hade ringt in fyra meddelanden på deras olika telefonsvarare från Brindisi men ej fått tala med någon levande människa. Jag borde ha förstått därav att de ej var att räkna med, fastän Diana försäkrat mig att Egi, en gammal man, alltid höll sig hemma. Det gjorde han uppenbarligen inte när jag förvarnat om min ankomst.

Situationen var en katastrof. Ändå hade den varit väl planerad. Redan i Sofia hade vi kommit överens om att jag skulle nå Torino den 4 april, jag skulle ringa Torino så fort jag nådde Brindisi, det hade jag gjort och bara bemötts med automatiska telefonsvarare, och så detta i Torino: bara låsta dörrar, ingen hemma och bara fortsatta automatiska telefonsvarare.

Det var bara att återvända till stationen och förbereda nästa etapp. Jag ringde till Genua, men Beatrice var otillräckligt återställd efter en sjukdom och kunde inte ta emot mig, medan Pier Giulio och Graziella var i Egypten. Jag ringde då till Palermo. Domenico svarade, och det var grönt ljus.

Tågresan till Palermo skulle ta 20 timmar. Det skulle bli den tredje natten utan säng, men det var i alla fall en möjlighet, och det skulle vara varmare på Sicilien. Hade man tur kunde man även få träffa Nino. Mitt sista meddelande på Alenas telefonsvarare var att jag ännu skulle finnas tillgänglig i väntsalen på Torinos tågstation hela eftermiddagen. Dianas gåvor och flaskor till henne, som färdats från Sofia via Konstantinopel, Athen och Brindisi och som utgjort kännbara tegelstenar i mitt bagage, anförtrodde jag åt Alenas närmaste granne, en sympatisk familjefar, som mycket träffande råkade heta signor Gentile. Vi hade en ingående konversation om fallet, han hade inte sett röken av sina grannar på flera dagar, och han hade full förståelse för situationen och beklagade besväret med min fruktlösa långa resa till Torino mycket. Det var bara att hoppas att han verkligen skulle överlämna de båda prisvärda flaskorna (vin och bulgarisk rakía) och inte behålla dem själv.

Nattåget till Palermo avgick 18.05 utan att någon Alena hade hörts av. Det tog vägen över Genua, och naturligtvis tänkte man på Beatrice när det passerade förbi hennes stadsdel. I Pisa kom det ett original in i vår kupé, som jag dittills hade delat med en ung kraftig palermitanare stadd på semester hemåt efter hårt jobb i Torino. Detta nykomna lilla patetiska sicilianska original haltade något, och när han tog av sig sina kängor visade det sig att han måste ha vandrat hela dagen om inte i veckor. De avgav nämligen en underbar parfym. Han hade finkänsligheten att ställa dem utanför kupén men utan att stänga dörren. Följden blev att hela vagnen inklusive vår kupé fylldes av den magnifika odören, så att det var flera i angränsande kupéer som storknade. Det var tydligt att man i lämpligt sällskap var på väg till Sicilien.

Överfarten till Messina skedde i bländande värmande solsken. Här hade våren utan tvekan kommit i gång, och den allmänna stämningen var odelbart angenäm. Tåget fylldes snabbt av torsdagsresenärer med både barnfamiljer och fyllon. I min kupé skulle en familj på semester till Lampedusa, ön söder om Sicilien och Italiens sydligaste punkt, en lika torr ö som Malta men ännu mera avlägsen, primitiv och isolerad. Bara fiskare lär leva där. Det var en ung charmerande mor med en liten son och en större son som hade satsat sina liv på denna udda semestermöjlighet.

Även Palermo hade haft en utomordentlig värmebölja följd av sämre väder men ingen snö som i Grekland. Gatorna i Palermo låg öde, för man kom fram mitt i siestan. Det var tio år sedan man för första gången sökte sig fram genom hela staden till Via Antonio Vivaldi, och i princip hade ingenting förändrats.

Bröderna Domenico och Nino tog emot mig väl tillsammans med deras kusin Salvatore, alla tre nu fullvuxna unga män i senare stadiet av sin skolgång. Första gången hade alla tre varit barn.

Tre nätter utan säng hade satt sina spår, och en paradisisk dusch var en klar nödvändighet och mer än fyllde sin funktion. Resans första riktiga espresso med jordgubbar och annan frukt satte pricken på i-et. Man var hemma i Sicilien igen.

Kommentar till missödena: Det visade sig senare att grannen i Torino som den gentleman han var även hade levererat flaskorna till Alena, som befunnit sig i Lugano, medan hennes värd gamle Egi för första gången i sitt liv varit tillfälligt bortrest. Bara force majeure, alltså.

Beträffande mannen med kängorna hade han tur: en besökare på ett bibliotek i Holland som tog av sig skorna blev hämtad av polisen för förargelseväckande beteende. Det visade sig att han besökt biblioteket förut, tagit av sig skorna förut och med sina strumpors saftiga skunksekret skrämt bort kunderna.

11. Palermo.

Paolas far hade gått bort. Det hade varit en mycket svår skilsmässa då de hade stått varandra mycket nära. Detta föranledde oss till djupgående diskussioner och analyser av familjerelationer, som var mycket givande. Vi kom fram till, att de flesta familjer lider av en inre konflikt, men att detta i de flesta familjer räddas av någon som har en stabiliserande inverkan genom högre diplomati, förstånd och tålamod. Om denna jämviktsalstrande person saknas måste i de flesta fall familjen gå mot sin upplösning. Om å andra sidan den ständigt latenta konflikten saknas riskerar familjen att rinna ut i sanden och gå under i brist på utmaningar.

Hennes far hade utgjort denna stabiliserande faktor i hennes familj, och vem skulle överta den rollen nu? Hennes äldre bror och syster var skilda, brodern med fyra barn och försörjningsplikter men ingen ny fru, systern med en dotter och en ny början på sitt liv med en ny man och våning. Deras lillebror hade inte ens kommit till faderns begravning, och ingen i familjen eller i Palermo såg på honom med nådiga ögon - med ett enda undantag. Som den yngste hade han blivit bortskämd och vållat sina föräldrar ohyggliga bedrövelser med sin själviskhet.

Paola själv verkar vara den enda stabiliserande faktorn. Endast hennes familj håller ännu ihop, och hennes två söner hänger samman med sina kusiner. Carlo är en underbar man, den perfekta diplomatin personifierad, och stämningen i deras hem är den bästa tänkbara.

Hela byn hade kommit till kyrkan inför gamle Salvatores begravning, och alla som känt honom skulle aldrig glömma honom. Han var en stor personlighet, skicklig debattör, kunnig lokalpolitiker, stor skämtare och klok man. Men han rökte för mycket, fick en tumör i lungorna och dog vid bara 72 år.

Hennes son Domenico och dennes kusin Salvatore står mycket nära varandra. Båda vill ut och resa. Domenico har redan studerat engelska i England en sommar, hans engelska är tillräcklig för att kunna läsa "The Free Thinker", och Salvatore drömmer om en journalistutbildning i England eller Sverige när skolan är över. Men sådant kostar mycket pengar för en palermitan.

Även Paola var mycket bekymrad inför utvecklingen inom EU. Det ska bli val i Italien en månad efter påsk, och allt pekar mot en högerseger, då vänstern har misskött sitt pund när den ägde det, inte gjort vad den skulle ha bordat, och avskräckt väljarna genom arrogans. Även Paola menar som Charlie, att EU:s ekonomiska utveckling går mot ett hårdare samhälle där fler och fler måste bli utslagna och börja ägna sig åt alternativa födkrokar typ kriminalitet för att klara livet. På Sicilien är arbetslösheten 20% och en av de värsta inom EU. Med EMU måste den bli ännu värre. Den hårda samhällsutvecklingen med en ständigt intensivare centralisering i Bryssel går inte bara mot fascism utan mot något ännu värre: George Orwells 1984, ett samhälle där allting är förbjudet och där allting hårdbevakas och kontrolleras. Enda trösten är då Attac-rörelsen och andra mjukare i nödfall underjordiska alternativ. Är det verkligen det som EU vill?

Vi kom också att tala om Albanienkrisen med Makedonien som brännpunkt. När jag berättade att man i Albanien kan köpa Kalasjnikovs för 250 kronor och skjutjärn för hälften sade hon att de är ännu billigare på Sicilien. På kvällen visades en film som visade en annan sida av de albanska problemen: albanska flickor som tvingas träda i tjänst som prostituerade i Italien för att försörja släkten hemma i Albanien. Det lär gälla även flickor från Ukraina och Ryssland och säkert ett antal andra länder.

Min första promenad i Palermo gjorde jag ner till hamnen, in i gamla staden där min gamla favoritgata Via Schiavuzzo fanns oförändrad kvar, upp förbi stationen och längs hela marknadsgatan Ballaró upp till katedralen, där jag hälsade på hos gamle Fredrik II. De har nu satt upp en omfattande historik längs södra väggen bredvid gravarna som i detalj beskriver hela den normandiska historien på Sicilien från Robert Guiscards erövring av ön från araberna till Fredrik II:s död den 13 december 1250. Den store kejsarens liv skildras detaljerat med alla dess framgångar och kriser i den första bannlysningen, det lyckade korståget till Jerusalem 1229 varvid för enda gången i historien Jerusalem erövrades utan någon blodsutgjutelse, hans tilltagande konflikt med kyrkan med två nya bannlysningar, hans intresse för kultur, konst, vetenskap och poesi, stiftandet av världens första helt sekulära universitet i Neapel och de stora politiska segrarna i hans sista levnadsår. Det är hedrande att Palermo uppmärksammat och försöker föra fram sin säkert störste son i ljuset, en man långt före sin tid som föregrep både renässansen och reformationen, en upplyst ledare för alla tider, som kanske ensam av alla lyckades förena kristna, muslimer och judar i endräkt, tills påven började bråka med honom för ingenting bara för att få styra honom. Resultatet blev bara den katolska kyrkans begynnande sönderfall.

Det var 10 år sedan jag första gången kom hit och träffade familjen Vasquez. Det var denna kejsares gestalt som förbundit mig vid Sicilien från början, och den var starkare än någonsin som band. Den hade till och med blivit till någonting av en fadersgestalt för hela EU, som under dessa tio år efter Tysklands återförening vuxit till den dominerande politiska faktorn i Europa på gott och ont. Här gick jag fortfarande i Palermos kyrkor och fann min Via Schiavuzzo oförändrad. Ingenting hade förändrats på dessa tio år, och det kändes precis som att vara tillbaka på ruta ett. Det kändes till och med som att ytterst litet egentligen hade förändrats sedan den store kejsaren i början på 1200-talet frambragt Europas första renässanshov bräddat med poesi och vetenskap här i Palermo, som om detta hov fortfarande var något av en primus motor för hela Europas kulturutveckling efter 800 års verksamhet.

12 : Sicilianska turer.

Nostalgitrippen fortsatte. Carlo och Paola tog mig med i sin bil upp i bergen till Montelepre och Giardinello tillsammans med några vänner till en gård helt bortom tid och rum ute på landet. Jag hade varit där tidigare: den oförglömliga Palermovistelsen i februari 1991 hade krönts med en söndag på landet på detta ställe, mitt bland ett hjärtligt sällskap av rustikt folk som bara talade genuin och fullkomligt obegriplig sicilianska. Men mycket hade hänt under dessa tio år. Barn hade vuxit upp, och de äldre hade blivit rundare och tandlösare.

Montelepre är annars legendariskt i siciliansk historia, ty det var här Salvatore Giuliano höll till, mannen som efter andra världskriget ville separera Sicilien från Italien och som blev något av en folkledare. Mario Puzos bästa bok "Sicilianaren" handlar om hans fall, som även filmatiserats med Christopher Lambert. Giuliano blev senare förrådd och skjuten. Det finns ingen självständighetsrörelse kvar på Sicilien idag.

Medan vi satt i den vackra gården ett tjog friska mänskor runt bordet visade en av tanterna en video från sin dotters bröllop i Amerika. Detta var ett riktigt sicilianskt bröllop. Brudparet var båda sicilianare, och de hade rustat till med all tänkbar ceremonirikedom och ståt, med ett uppbåd av brudtärnor och brudnäbbar, med hela kyrkan full av inbjudna gäster från hela världen men mest från Sicilien, och med storslagna middagar och mottagningar och fester efteråt. Till ingredienserna hörde två trumpetister utklädda till tidstypiskt 1500-tal som faktiskt trakterade ett par Aida-trumpeter. När brudparet ankom till kyrkan spelades Aidas triumfmarsch. Även för övrigt var ceremonimusiken vald med smak: "A Trumpet Volontary" som inmarsch och Beethovens nia, Freude schöner Götterfunken, som uttåg. Mera konventionella nummer utfyllde själva gudstjänsten, som var i en Metodistkyrka. Bröllopet var ytterst påkostat, och kuvertavgiften för gästerna var 150 dollar. Inga fattiga kusiner från landet där inte.

Det var en underbar kväll. Månen var alldeles full, och det var stjärnklart. Vägen till Giardinello ringlade sig upp längs bergen så att panoramat över Palermo hela tiden blev mera svindlande. Från dessa berg var Palermo påfallande likt Rio de Janeiro. Det fanns ingen gigantisk Kristusstaty, men det fanns desto flera andra större kors uppe vid bergskrönen.

Maten var en underbar hårdkokt risotto med auberginerstuvning, sardinspaghetti, spenat och bläckfisk, den godaste jag ätit. Vinet var hemtrampat och hade samma rustika smak som präglade hela tillställningen och omgivningen.

Det blev palmsöndag i Palermo. För mig utgör Palmsöndagen och Långfredagen höjdpunkterna inom påsken. Då är man mitt i dramat, då läses hela passionsberättelserna i kyrkorna, allting andas allvarsdrama, och det känns att någonting är på gång. På Påsksöndagen är allting redan över, och för mig känns det alltid som en antiklimax. Uppståndelsen är för mig en löjlig absurditet så som den gestaltas i den officiella vidskepelsen, lidandets pathos har släppt sin spänning och all realism i dramat försvinner. Kvar finns bara ett ytligt festande.

I San Ignazio dell’Olivella, en av Palermos vackraste kyrkor, pågick mässan och läsandet för fullt. Man var mitt uppe i korsfästelsen fem dagar i förväg. Det hör till, fastän denna dag egentligen är den stora festdagen, då man ropade Hosianna och Halleluja och strödde palmer på den självklare evige konungens väg.

Men den kanske vackraste kyrkan i hela Palermo är San Domenico, nästan lika stor som katedralen men mycket enklare och mera stilfull. Inget överdåd överbelastar denna imponerande basilika, fastän den pryds av inte mindre än 68 kristallkronor - det skulle ha varit 69, men en var avlägsnad. Där pågick inget mässande eller läsande, varför man av hjärtans lust kunde promenera omkring i hela den väldiga kyrkan och ta del av alla altarenas utsmyckningar och talrika målningar och statyer.

Samtidigt pågick det ett maratonlopp i Palermo. Hela centrum hade gjorts om till en maratonbana, där flåsande sprintare av båda könen plågade sig av hjärtans lust, medan hela Palermo energiskt verkade som pådrivande publik. Det var en typisk siciliansk kontrast - det solennaste högtidsallvar inne i kyrkorna och omedelbart utanför ett påkostat maratonjippo med hurrande och festande publik. Kanske den publiken var mera i stil med Jesu intåg i Jerusalem än det blodiga allvaret inne i kyrkorna.

13.

Amerikansk fotboll i Palermo - kan det vara någonting? I regel är ju varje form av italiensk fotboll en sevärdhet, och de åldriga festspelen i Toscana i dräkter från 1400-talet är en turistattraktion, i synnerhet i dåligt väder när det regnar, då de dyra och granna 1400-talskostymerna far ännu värre än annars, då de efter alla matchens tacklingar och kaos och gyttjepölsslagsmål hänger fullständigt i trasor och inte ett spår finns kvar av renässansprakten....

Vår amerikanska fotbollsmatch på stadion i Palermo gick av stapeln en dag då det hade regnat, och pölarna låg ännu kvar på planen. För den som inte vet hur amerikansk fotboll går till tarvas kanske en kort förklaring. De båda lagen på nästan 40 personer var (uppdelade i tre varandra avlösande lag på 11) regleras av fyra domare ute på planen, men annars är alla medel tillåtna, och inga regler finns. Man får både sparka och kasta och springa med bollen i händerna, men det finns inget mål, utan det räcker med att man kommer över till andra sidan planen med bollen så är det mål. Spelarna klär ut sig till monster med fruktansvärda bröst- och axelskydd (för att inte nyckelbenen jämt skall gå av) och med astronauthjälmar, så att de alla ser ut som monstruösa utomjordingar. Spelet går sedan till som så, att när domarna blåser i pipan börjar alla slåss om bollen. Det är inget riktigt spel utan bara råa tacklingar, ju hårdare desto bättre. När någon hamnat underst i en hög av spelare med bollen under sig blåser domarna av spelet, och spelarna måste ställa upp sig på nytt. Det händer ideligen att någon blir underst med bollen i en hög av spelare, varför spelet avbryts hela tiden. Det betyder, att eftersom det bara är elva spelare av varje lag på planen får de flesta bara stå utanför och vänta två tredjedelar av tiden. Dessutom blir spelare utvisade hela tiden, då det hela tiden förekommer straff. Många blir illa åtgångna, det hör till spelets regler att man skall bli det, och en spelare fick ett sammanbrott, kastade av sig hjälmen och bröstharnesk och lämnade förtvivlad hela spelet. Han hade fått nog.

Så där hade de sina råkurr i gyttjan på planen medan fotbollen inte ens studsade i dyn. Publiken satt mest och frös och skaffade sig förkylningar, ty det blåste kallt när det inte regnade. Hela stadion var byggd enkom för att utestänga alla möjligheter till solsken för publiken.

Efter spelet var alla blåfrusna och längtade bara hem medan de flesta spelarna, nergyttjade och blåtirade, gick och haltade eller fick lift med ambulans. Var det värt det? För mig som publikmedlem var det knappast värt mer än bara som en ny upplevelse. Jag hoppas den inte upprepas.

Men Paola bjöd på magnifik middag denna min sista kväll: spaghetti med pannkakor och tomatsmörgåsar, apelsinsallad och kronärtskocksoppa med sparris och blomkål samt sangréfruktsallad till efterrätt. Det kunde inte bli bättre, och det sade jag åt henne. Jag åt med största andakt, ty vem visste när ett sådant tillfälle skulle återkomma?

Vi talade om poesi och litteratur, och hon introducerade flera nya författare för mig: Andrea Camilleri, Luigi Capuana, Michele Manfredo-Gigliotti och Haruki Murakami med "Tokyo Blues", en japansk depressiv och paranoid författare. Vi talade om Shakespearefrågan och de stora italienska diktarna och var helt överens om ordningen: Dante var bäst, Boccaccio var god tvåa, Petrarca trea, och så Torquato Tasso och Ariosto. Sedan var det inga fler förrän Leopardi 250 år senare.

Vi träffas då och då emellan seklerna,

vi ses och råkas och, om det är möjligt, älskar ömt varandra

för att strax därpå försvinna för varandra bortom horisonten.

Men man dyker alltid upp igen, som skepp som sjunker

under horisonten bara för att dyka upp på andra sidan

långa tider senare, som Maghellan, med överraskning,

varpå återseendet ofelbart alltid blir det hjärtligaste tänkbara,

och kärleken blir varmare än någonsin fastän den dött emellan.

Och det är vad vi mest lever på: kontakterna med dem vi älskar,

även om vi endast ser dem kanske blott en gång på fyrtio år

men genom något under alltid finner dem igen, på andra sidan tiden,

i en annan dimension, i andra tider, under andra former.

Men den rena själens kärlek, som är högre än all vänskap och all kärlek,

hör odödligheten till, och håller oss vid liv för evigheten

just för att vi någon gång på nytt skall kunna än en gång

förkovra oss i detta enda liv som finns.

14. Farväl till Sicilien.

Palermo ville inte släppa mig. Det uppstod problem inför återresan till det italienska fastlandet. I Rom fick jag varken tag på Annie eller Paolo, för båda hade skaffat nya arbeten, och Paolos gamla hemtelefonnummer fungerade inte längre. Hos Annie kom jag åtminstone fram till hennes telefonsvarare. Jag skulle komma fram till Rom 9.30 på morgonen när hon redan hopplöst satt fast på jobbet, så min första dag i Rom skulle gå förlorad, och tiden började tryta. Så jag ringde Verona och gjorde upp med Achille om att inställa mig nästa dag. Rom fick vänta på bättre kontakt. Jag ämnade inte göra om Torinofiaskot.

Tåget till Bologna skulle avgå 15.43 och skulle enligt uppgift även medföra sittkupéer i andra klass, men så var inte alls fallet. Tåget hade bara liggvagnar och sovvagnar, och jag saknade kontanter för att kunna få plats i en sådan. I panik fick jag växla pengar i världens långsammaste växlingskontor på järnvägsstationen i Palermo där varje svensk 100-, 50- och 20-sedel först noga måste granskas: sådana pengar hade Palermo aldrig sett förut. Till slut, när jag svettig och färdig återkom till liggvagnen, fanns inga platser lediga. Jag fick vänta till nästa tåg.

Många råkade i samma sits som jag. Två av dem var några obeskrivliga palermitanska tanter med två knähundar. De talade den grovaste tänkbara dialekt med tjocka mjuka konsonanter och fördubblade vokaler - på palermitansk dialekt heter staden Ballermo med tjocka L. De var troligen gamla fnask, men man kunde tydligt se att de inte ens någonsin hade sett bra ut. De var praktexemplar på gamla stöddiga horor som tagit ut livet till maximum upp till 55-årsåldern och fortfarande hade ansenliga resurser kvar.

De blev slängda av tåget, för att hundar inte var tillåtna i liggvagnar. De fick vänta som jag på nästa tåg, ett annat tåg till Milano klockan 5, som också bara bestod av liggvagnar. Men där fanns åtminstone en vanlig vagn som man kunde följa med till Messina i. Där fick man sedan vänta på ett annat tåg från Agrigento en timme senare. Äntligen lät mig Palermo sålunda fara iväg.

Men det var världens vackraste skymning. Aldrig hade jag sett Sicilien så vackert. Det var gott om vatten i alla floder efter regnen, vädret var kallt och friskt, molnen var upptornande vita och dramatiska, havet skummade i ursinnig fradga, och belysningen överträffade alla Kristustavlor och alla expertinspicienters mest utstuderade trick och fantasier. Dessutom var sikten fullständigt klar, så att man kunde se alla de sju Lipariöarna från land. Vädret gjorde att de i sin klarhet framstod som mer monumentala än vanligt, och mäktigast var den tudelade kamelpuckelryggen Salina, den tredje från land. Till och med Strombolis vulkankägla såg man i kvällens sista strålar allra längst ut till havs. Alla dessa öar är ju vulkaniska, en heter till och med Vulcano, och de reser sig brant och hotfullt upp ur havet som främmande fästningar beredda att löpa till storms mot kusten.

I Messina kom vi slutligen på rätt tåg - ett sittåg hela vägen till Milano. Jag skulle hoppa av i Bologna 10.49 för att försöka hinna till Verona lagom till lunch.

Sicilien förnekade sig inte in i det sista. Fullmånen över Messinasundet blinkande bakom stormmoln höljde sig i en skir slöja av dimmoln som emellanåt sprutade vatten på oss när inte blixtarna flammade till ovanför Kalabriens Aspromonte. Det var något apokalyptiskt över skådespelet, och färjan fick gå ovanligt högt upp i vinden innan den kunde tvära över sundet, vars vågor var höga och strömmarna strida. Vinden kom från norr liksom de försenade vinterregnen och åskmolnen och verkade komma direkt från Norden. Hade våren helt kommit av sig? Sicilien hade minsann doftat av vår, men varken väderleken eller temperaturen var särskilt löftesrik. Därmed måste man lämna Sicilien bakom sig till nästa gång.

Ingen värme fanns på tåget, så man måste sitta och frysa hela natten. I Bologna rådde kaos. Biljettköerna var kilometerlånga, med den påföljd att de flesta passagerare måste sätta sig på tåget utan biljett, så att konduktörerna kunde prisa sina gyllene tider: de får lägga på 20% på priset för envar som saknar biljett. Om de inte gör det är de dumma, och alla gör det. Dessutom var givetvis alla tåg försenade.

Men efter att ha överlevt natten och kommit levande igenom gatloppet i Bologna kom man till och med levande fram till Verona, där lilla Ida, min fars kusin, nästan 80 år, ensam mötte upp med hela en kär gammal släktings fullständiga värme och beredskap. Man var räddad hem ännu en gång.

15.

Det var en underbar överraskning att finna Ida på så gott humör. Hon är nu 77 år och tänker stänga sin lilla familjebutik för manufaktur (mest handskar och slipsar, scarfar och flugor) som hon mest skött ensam i 40 år. Efter detta år införs Euron, omställningen kommer att bli mycket knepig för Italien, och som det affärsgeni Ida alltid varit har hon valt att stänga butiken ögonblicket innan.

I ännu bättre form var Achille, världens piggaste 80-åring, full av nya projekt och planer, intressen och arbeten, och mera skärpt än någonsin. Han och Ida hade just kommit tillbaka från en intressant resa i Egypten och Jordanien. Egypten verkar utgöra en besvikelse för de flesta som reser dit nu för tiden, och Ida och Achille var inget undantag. Jordanien däremot utgjorde en imponerande upplevelse. Landet var lika exemplariskt som Egypten var avskräckande, dess renlighet var i det närmaste perfekt, Amman var en mönsterstad, inte en lös hund eller katt eller något skräp kunde påträffas någonstans, och kort sagt var Jordanien nästan bättre hållet och skött än Israel. Ändå är Achille den trognaste Israelvän jag vet.

De reste till Kairo, där de möttes av störtregn, (det sades att det bara regnade två dagar om året i Kairo, och de råkade kanske ut för den ena,) fortsatte sedan över Suez ut till Sinai och besökte Katarinaklostret, for sedan över till Akaba i Jordanien och därifrån upp till Petra och Amman. Beduinernas liv och kultur fyllde dem med beundran och respekt, och Ammans välstånd fann de att mycket berodde av att alla bankerna i Beirut under Libanons inbördeskrig hade flyttat till Amman och var kvar där fortfarande. Amman och Jordanien är alltså i mycket som ett arabvärldens Schweiz. Det vore verkligen intressant att göra en Jordanienresa - och varför inte Syrien samtidigt?

Cristina, min småkusin, höll på att ta körkort. Hela hennes historia är som en ständigt allt underbarare succéhistoria, och hon går bara från klarhet till klarhet hela tiden. Hon var ju epileptiker, men föräldrarna Ida och Achille tröttnade aldrig på att söka efter utvägar för att få henne botad. Till slut lokaliserades en benign tumör i hennes hjärna, hon opererades med laser, och operationen lyckades. Hon har aldrig mer haft några epileptiska känningar efter det. Egentligen får man inte ens ta körkort om man någonsin haft någon epileptisk störning, men Cristina har klarat av alla tester och håller nu på att försöka ta körkort. Det är enastående underbart.

Min andre småkusin Paolo fyllde 55 år denna dag, och alla hans fyra barn går också från klarhet till klarhet, den äldsta sonen med fast tjänst i IBM, dottern färdig psykolog med högsta tänkbara betyg och skall nu praktisera, och de två yngre pojkarna också lovande löften, båda stora fotbollsentusiaster, men den äldre har nu lagt fotbollen helt åt sidan för att bara koncentrera sig på arbete och studier.

Mindre lycklig var min äldsta småkusin Alberto, 58 år, optiker, som sedan länge hade sett fram emot att få bli pensionerad vid 60. Nu hade han precis fått veta att han måste vänta till 65. Hans straffarbetstid har alltså förlängts från 1 till 7 år. Det är ju inte så alldeles uppmuntrande. Han hade egen butik vid Via Mazzini bredvid Idas som han sålde till en större firma på villkor att han där alltid skulle få behålla en fast tjänst, men förra året gick den i konkurs, så att han nu är biträde i en annan mindre affär. Likväl är han den störste humoristen av alla mina italienska kusiner.

På skärtorsdagen gällde det att bege sig till Genua. Det gick ett direkttåg dit (utan byten på vägen) klockan 6.40 på morgonen, så det gällde att stiga upp halv 6. Det var inga problem. Det sensationella var, när man lämnade Verona och passerade Gardasjön, att alla bergen var vita. Det hade regnat hela tisdagen, som i en grön skandinavisk vinter eller dålig finsk sommar, men ovanför 1000 meter hade det snöat, och alla bergen behöll sin gnistrande vithet. Det var den 12 april.

Från Milano hade man praktfullt ressällskap i form av en större grupp äldre scoutungdomar, som underhöll med gitarr och sång hela vägen, medan man färdades över de liguriska bergen mot havet och solen, ty i Genua väntade äntligen våren.

Beatrice, 93 år, var i ett bedrövligt tillstånd och hade låtit ömklig i telefonen. Icke desto mindre mötte hon upp i fullaste prakt, oförändrad och stilig som alltid, om dock något stukad av förödande marsinfluensa, som hon ännu hade långt kvar att återhämta sig ifrån. Även Pier Giulio och Graziella mötte upp, hennes son och svärdotter, och vi hade en gedigen lunch tillsammans med både förrätt, pasta, huvudrätt, efterrätt, frukt och kaffe. Det var min bästa måltid i Italien hittills på resan.

Pier Giulio och Graziella hade även de rest omkring i Egypten och badat i Röda Havet men utan att bli särskilt imponerade. Tyvärr hade de missat Jordanien. Graziella gick nu vidare med sin konstnärliga utbildning och höll som bäst på med att rita och måla skelett i Genuas konstakademi. Hennes lärare klagade på att hennes skelett inte var levande och saknade själ. Hon trodde nog det skulle bli bättre när hon nästa år skulle få lov att sätta muskler på skeletten.

Vi hade en mycket trevlig dag, eftermiddag och kväll, och Beatrice blev på bättre humör hela tiden. Hon avslöjade, att 75% av alla hennes vänner fortfarande var män, och att alla de trevligaste och bästa män hon hade känt under sitt liv hade varit homosexuella. Sådana, tyckte hon, hade nästan alltid varit trevligare och mer intelligenta än vanliga par och normala heterosexuella. Vid 93 år var hon fortfarande den enda kvinnliga medlemmen någonsin i Genuas spexargarde, I Goliardi, även kallade I Balestrochi. Hon är alltjämt högre uppburen där än någonsin och har i år även fått offentliga utmärkelser i Genua för sina ironiska och satiriska poem. Hennes utomordentligt spirituella och humoristiska ådra finns alltså fortfarande kvar och är vid god vigör, ehuru hennes dikter blir alltmer melankoliska i takt med att både hennes syn och hörsel försvinner. På TV kan hon inte längre se om en film är i färg eller i svartvitt.

Kvällen kröntes av att TV Monte Carlo visade "Allan Quatermain and King Solomon's Mines" med Richard Chamberlain, Sharon Stone och Herbert Lom som den tyske översten i Tanganyika, en utomordentligt underfundig och festlig actionfilm med ett fantastiskt gott humör. Vi skrattade hjärtligt hela kvällen, men roligast var utan tvekan Herbert Lom, den tyske översten, som i första världskrigets östafrika insisterade på att alltid ha kultur med sig i bagaget i form av en gammaldags grammofon med tratt som på raspiga stenkakor spelade "Valkyriornas ritt" av Wagner om och om igen. Jag har senare även sett filmen på engelska, men den var faktiskt ännu roligare dubbad till italienska, då tysken gavs en oförliknelig skorrande tysk-italiensk accent med utomordentligt komisk effekt varje gång han öppnade munnen. Att skorra på italienska låter alltid utomordentligt löjligt tillgjort. Herbert Lom är ju mest känd för sina tolkningar i talrika filmer av kommissarie Clouzots (Peter Sellers) evigt svurne dödsfiende psykiatrikern med okontrollerbara problem till följd av Clouzots oförbätterliga klantighet men har även gjort den kanske bästa tolkningen av Napoleon någonsin på film i "Krig och fred" från 1956 i Audrey Hepburn-versionen.

Sedan var det dags att ta nattåget till Rom. Det var mitt i påsktrafiken, och Paolo skulle vänta mig klockan 7 på morgonen. Det var bara att hoppas att tåget inte skulle bli försenat.

16. Italienskt påskkaos.

Tåget blev inte försenat. Det var kanske det enda tåget i hela Italien som inte blev det denna skärtorsdag då 20 miljoner italienare stressade iväg upp och ner genom hela den italienska stöveln kors och tvärs; men i Rom var allting kaos. Man kom knappt av tåget på grund av trängseln i tåget och på perrongerna. I tunnelbanan var det ännu värre. Jag förlorade snabbt all kontakt med min trevlige reskamrat från Uruguay (den ende från Uruguay jag någonsin haft till reskamrat) och lyckades efter många om och men få plats som sill i Roms tunnelbanas värsta rusningstid klockan 7 på morgonen.

Det gällde att hinna hem till Paolo innan han begav sig till jobbet, men det var fullständigt ogörligt. Jag hade dock turen att möta honom i backen. Saken var klar, och dagen var räddad.

Hos Paolo bodde en ung journalist från Hamburg som inackordent, en mycket trevlig lyktstolpe av holländsk börd som just antagit en anställning vid National Geographic, en av världens mest kvalitativa tidskrifter. Han var hjärtligheten själv och bjöd på en kalasfrukost som vi intog ute på balkongen medan Rom bågnade under trycket av vårsolen i dess fullaste kraft. Jag hade mött våren igår i Genua, och Rom bekräftade den: nu fanns det ingen återvändo mera. I Bulgarien hade träden stått nakna trots värmen, Turkiet hade varit iskallt, Grekland regnigt och snöigt, Sicilien svinkallt trots den underbara solen, och Verona hade bara bjudit på en grön vinter. Först i Genua öppnade våren sina dörrar för mig, och i Rom stod de äntligen på vid gavel.

Som traditionen krävde begav man sig i vanlig ordning ner till Peterskyrkan, där trängseln som sig bör denna Långfredag 13 april 2001 var obönhörlig och förfärlig. För första gången greps man inför allt folket och trängseln där inne i denna världens största kyrka av klaustrofobi, och det var rena befrielsen att komma ut därifrån. Som kontrast besöktes Pantheon, Roms enda återstående intakta tempel från romartiden under kejsar Hadrianus (död år 136), där trängseln knappast var mindre, men ändå finner jag detta tempelrum mera svindlande och befriande än hela Peterskyrkan. Naturligtvis är Peterskyrkan makalös i sin astronomiska pampighet och prakt, men Pantheontemplet för en närmare himlen i en intimare befrielse. Det är något med dess arkitektur som är fullständigt trollbindande. Det uppfördes som ett tempel till alla gudar och alla religioner, och ännu idag markeras ingången av en skylt som på latin bestämt förkunnar, att vem som helst är i templet välkommen att tillbedja vem som helst och till att framföra sina böner för både levande och döda. Där inne ligger Rafael begravd, och hans grav har alltid färska blommor. De första italienska kungarna (från 1800-talet) ligger där också, men deras gravar väcker egendomligt nog ingen respekt eller andakt alls. I stället dras ens blick ovillkorligt till kupolens öppna hål mitt i taket, genom vilket själen vill flyga för att finna sin gemenskap med hela universum. Templet är arkitektoniskt den mest genialiska kultbyggnad jag vet, och Peterskyrkans tunga katolicism glöms lätt inför Pantheons befriande pantheism.

Det var meningen att vi till kvällen skulle delta i påvens Via Crucis i Colosseum, men därav blev intet, ty det blev bara fest i stället. Vi hamnade på en sylta vid Via Luca della Robbia strax bakom Cestiuspyramiden och den protestantiska kyrkogården med Keats och Shelleys och en viss Goethes gravar, Paolo var på sitt allra bästa humör och agerade den fullfjädrade komedianten, Annie var som vanligt både mycket road, skärpt och kunnig, medan den nya medlemmen i klubben, vår unge tyske journalist, som talade utmärkt flytande både italienska och engelska (då han haft turen att få bo och arbeta 6 månader i Bologna och studerat en hel del Shakespeare) hedrade sällskapet med sin utomordentliga käckhet. Det var något med hans typ och ansikte som frapperade mig. Var hade jag sett det förut? Så slog det mig - det var ju Al Gore! Samma höga resning, samma ädla men distansierade hederlighet och samma uppriktighet till sätt och utseende. Det slog mig när han, som alla hederliga och nyktert seende politiska analytiker, fullständigt sågade president Bush som en hycklande odåga som lurat sig fram till makten med sin fars och sin brors hjälp. Paolo i sin tur var mest upprörd över att halva amerikanska folket faktiskt hade röstat på Bush - det var för både Paolo och vår nye vän inseglet på Amerikas omognad och brist på demokratisk kompetens.

Komedin nådde sin höjdpunkt när vi diskuterade italienska idiomatiska uttryck och någon citerade uttrycket "la madre dei cretini é sempre incinta", 'idioternas mamma är alltid i välsignat tillstånd', vilket har sin svenska motsvarighet i 'den siste idioten är inte född än'. Men Paolo protesterade mot uttryckets italienska form, då han hävdade att ingen mor kunde hållas ansvarig för om hennes barn blev idioter, och att, om de blev det, det i så fall var på barnens-idioternas eget ansvar. Debatten tog livlig fart och nådde höga höjder, och hela restaurangen följde med i dessa tokroliga diskussioner. Annie som kvinna hävdade dock bestämt att allt var på moderns ansvar - om hon verkligen menade allvar med detta eller ej är en helt annan sak.

Vi måste bryta upp då jag måste hinna med tåget. På Termini (Roms centralstation) var allting kaos som vanligt. Mitt tåg skulle dela sig i Bologna, där halva tåget skulle till Milano och andra halvan till Bolzano via Verona. Naturligtvis hamnade hälften av alla passagerare i fel tåghalva, så det blev ett rysligt ommöblerande i tåget hela natten. Jag hade turen att hamna i en kupé med två peruaner och tre sicilianare. Två av de senare (från Siracusa) bjöd på mat, medan peruanerna gärna talade tyska med mig, så det blev som en direkt fortsättning på kvällsfesten, där vi trakterat både italienska, svenska, engelska och tyska om vartannat. Det kunde inte bli bättre, men någon sömn blev det ju inte tal om i detta överfulla tåg med ständigt ommöblerande passagerare som ständigt ramlade över varandra, ett betydande antal denna långfredagskväll naturligtvis påstrukna. Kulmen nåddes när tre indiska passagerare (som av allt att döma inte kunde italienska) insisterade på att få besätta de två sista tomma platserna innerst i vår kupé. De var inte alls småväxta, som indier normalt är, och hade dessutom skrymmande bagage, så att man plötsligt var som förflyttad till Indien. När de äntligen lyckats etablera sig visade det sig att de skulle till Milano. Indisk ommöblering av en indisk familj på tre stora opraktiska personer med mycket bagage följde som en extra vidlyftig såpopera.

Man kom fram till ett iskallt Verona klockan 5 på morgonen belägrat av ett skandinaviskt vinterklimat. Våren tycktes ha gått förlorad på vägen, och man var fullständigt förstörd och i trasor efter det hårda Romkapitlet med dess påföljande natt utan sömn i Italiens mest förvirrade kaoståg mitt i årets värsta trafikrusning natten före påskafton. Det värsta av resan var över.

17. Problem i Verona.

Under lunchen med kusin Alberto talade vi mest om politik. Hans åsikter är ganska kontroversiella men tyvärr helt rationella. Vi skulle ha haft vår lunch hemma hos honom, men hans vackra fru Mara hade gett sig iväg till sin sjuka mamma, så vi var hänvisade till varandra och till gatan. Vi fann ett bra ställe och kunde där dra alla fördelar av en manlig samvaro mellan fyra ögon.

Det italienska valet äger rum den 13 maj, och allt tyder på en seger för högern, för Berlusconis nationalparti och Finis fascistparti. Som ingen annan politiker i Italien har Fini vunnit ett rykte för hederlighet och seriositet och är högt respekterad i nästan alla kretsar. Vänstern har gjort bort sig genom sin undfallenhetspolitik mot alla samhällets sjukdomar, och den springande punkten är invandrarfrågan, en lika känslig och kontroversiell fråga i Italien som i Sverige. I Italien är invandrarfrågan hopplöst länkad med det växande sociala problemet kriminalitet, ty de flesta illegala invandrare i synnerhet från Albanien, Jugoslavien och Turkiet skaffar sig kriminella levebröd genom droger och prostitution. De flesta prostituerade i Italien kommer från Albanien eller Ukraina och sitter fast i fällan och tvingas försörja sina familjer hemma i öst genom att gå på gatan. Det enda problemet med arbetslösheten, menar Alberto, är att så många inte vill arbeta. Den som vill arbeta hederligt kan alltid finna arbete.

Det intressanta är att dessa frågor har diskuterats öppet i Italien och att problemen nämns vid sina rätta namn. I Sverige är det omöjligt, för Sverige är såpass översocialiserat, att det enda politiskt acceptabla i invandrarfrågan är att det alltid måste vara synd om dem. Varje avvikelse från denna attityd stämplas i Sverige som rasism. Sverige är alltså mycket naivare än Italien, som är alldeles tillräckligt naivt ändå.

På kvällen visades den underbara filmen med Audrey Hepburn som nunna från 1959, "The Story of a Nun" regisserad av veteranen Fred Zinnemann. Audrey Hepburn tar nunnedoket, arbetar i Kongo som sjuksyster och assistent åt kirurgen Peter Finch, som genomskådar att hon inte passar till nunna, hon får tuberkulos och skickas tillbaka hem till Belgien, där snart det andra världskriget bryter ut, och när hennes far, en berömd läkare, mördas av tyskarna finner hon att det finns saker som hon aldrig kan förlåta, detta är oförenligt med kristendomen, och hon bryter sitt kall som nunna och blir civil igen, en sann historia, utsökt väl spelad och regisserad med utomordentlig musik av Franz Waxman. Denna film på påskafton, kanske Audrey Hepburns allra bästa, gav minsann anledning till funderingar.

På Piazza Bra förekom propaganda för Italiens förenade "Ateister, rationalister och gnostiker", och det intressanta är att det finns många sådana som allt fränare ifrågasätter hela kristendomen och det med rätta, i synnerhet i ett land som Italien, katolska kyrkans hjärtpunkt. Givetvis har de rätt i att katolska kyrkan och alla kristna kyrkor storknar och kvävs i vidskepelsens enkelriktning och hjärntvätt, men samtidigt har alla traditioner sitt värde. Man kan ifrågasätta det mesta i evangeliernas innehåll men inte deras fundamentala humanism. Och det mest kontroversiella av allt, begreppet Gud, kan man aldrig ens på vetenskaplig grund förneka, då dess icke-existens lika litet kan bevisas som dess existens. Så visst behövs det rationalism, visst har gnosticismen fullt existensberättigande, och förvisso saknar inte ateisterna argument; men debatten måste hållas på en konstruktiv nivå, för så fort det slår över till nihilism, alltså ren negativism och destruktivitet, bär det bara utför och ingen vart.

Med Achille talade vi om Palestinakonflikten. Han menade att den var olöslig. "Skillnaderna är för stora mellan palestinier och israeler rent etniskt och religiöst. Genom sitt väsen är islam helt oförenligt med ett demokratiskt styrelseskick, och palestinierna har alltid från början förstört det för sig själva genom att ställa orimliga krav. Jerusalem har aldrig varit huvudstad för någon arabisk eller muslimsk nation medan det alltid var Israels enda huvudstad. Att då kräva Jerusalem som huvudstad åt palestinierna, efter Israels 2000-åriga diaspora med 'Nästa år i Jerusalem' som ständig lösen, är så orealistiskt att det är infantilt." Han menade att inget muslimskt land någonsin kunde komma med i EU. Turkiet kunde vara ett undantag med sin sekulära politik, men av alla länder som köar för EU skulle nog Turkiet bli sist i kön.

President Clinton hade gett palestinierna en generös chans under sina sista månader som president och gett dem det bästa anbud de någonsin fått, ett anbud som den klokaste av de palestinska ledarna, Hannah Ashrawi, hade rått Arafat att acceptera, vilket han dock inte hade gjort. Palestinierna hade i stället krävt mera och inte bara Jerusalem som huvudstad utan även att 4_ miljoner flyktingar med familjer, släkt och ättlingar skulle få återvända till Israel. Därmed hade Palestinafrågan kapsejsat, och nu var ingen fred i sikte ens på den längsta tänkbara sikt.

Så såg det ut från prospektivet av en kall och vintrig påsk i Verona på Titanicdagen den 15 april 2001.

18. Avslutning.

Vi var tretton vid bordet av familjen vid Dalla Valentina, ett nytt ställe nära Castagné och bättre än något av de tidigare. Det var två förrätter, två pastarätter före huvudrätten med påskalammet och en efterrätt med mycket vin och grappa utom kaffe. Därefter följde den sedvanliga eftersittningen hemma i lanthuset i Castagné med ytterligare vin och tårta. Sammanlagt var det utom både vitt och rött vin i överflöd även grappa och Recioto, det mest förrädiska av allt, rena bomben, som på en full mage har samma effekt som en slägga i huvudet: man somnar genast.

Recioto är det läckraste vin som finns, och frågan är om det var detta vin eller grappan som hade den slutgiltigt förödande effekten - kanske det var båda i kombination. När vi efter denna långa dag kom hem klockan 8 på kvällen stöp Cristina i säng genast för att icke vakna igen förrän sent följande morgon. Själv slocknade jag även men bara för en dryg timme för att sedan ändå även orka se hela Ben Hur på TV med Charlton Heston. Achille såg den även men kunde inte sova på hela natten. Kort sagt, denna påskdag innebar en fest som hette duga.

Ändå överträffades den av följande dags fest. Vi for ut till en liten by ovanför Lago di Garda ganska nära Malcésine med en fullständigt bedövande panoramautsikt över sjön och alla dess berg. Vi var tio vid bordet och hade både spaghetti och efterrätt, tårta med vitt och rött vin, grappa och än en gång detta förödande goda vin Recioto. Till råga på idealtillställningen förekom Grazias vackra blonda syster Lucia, frånskild, oemotståndligt charmerande, som Melina Mercouri i hennes bästa år med beslöjad röst och bedövande vackert yttre och fullständigt förintande charm. Jag hade alltid varit intagen och charmerad av den duktiga Grazia, men hennes syster var hästlängder ännu högre upp. Kvällen i detta underbara sällskap var den värdigaste tänkbara avslutning på hela denna oförlikneliga kalasresa med alla dess svindlande höjdpunkter av skönhet, charm och gott sällskap, så att man verkligen fick anledning att beklaga att man alls var tvungen att resa hem.

Och i detta gyllene ögonblick inträffade en väderleksförändring. Vädret var det enda som hade lämnat något att önska under denna praktfulla kalasresa, och i Verona hade man frusit häcken av sig. Nu plötsligt, när man skulle resa hem tisdag den 17 april, öppnade sig skyarna och släppte fram den ljuvligaste vårvärme med generösaste solsken. Det var den ytterst ironiska avskedspresenten.

Uppe vid Brennerpasset rådde det snöstorm. Italien var redan definitivt en förlorad värld för denna gången.

Tåget kom ändå fram punktligt till München, men där uteblev Köpenhamnståget. En flock av förlorade passagerare till Danmark stod på perrongen och frös medan ingenting hände. Först vid tågets officiella avgångstid meddelades det att det var 20 minuter försenat. Dessa 20 minuter skulle visa sig vara 40 minuter.

Tåget H.C.Andersen från München till Köpenhamn hade bara en vagn för sittplatspassagerare i andra klass. Givetvis var denna vagnen proppfull. Men det värsta var att den var fullkomligt modern och obekväm - komplett steriliserad på det tyska sättet. Dess design var som gjord för att göra resan så obekväm som möjligt för dess passagerare. Förr i tiden förekom det danska vagnar i tåget med mjuka sitsar som kunde dras ut så att man kunde sträcka ut sig, och det kostade ingenting extra. Tåget brukade då sändas den betydligt trevligare vägen över Puttgardenfärjan. Nu var sätena hårda och obekväma, de kunde inte dras ut längre än 5 centimeter, så att obekvämligheten bara blev ännu värre, och i stället för 8 säten i varje kupé fanns det bara sex. Vi var fyra i vår kupé, och trängseln var maximal, ty två av sätena var trasiga - använde man något av dem riskerade man att åka på golvet. Vi var egentligen 5, men den femte råkade ut för ett av de trasiga sätena och flyttade snart över till en liggvagn - annars hade vad som helst kunnat hända henne. Och för detta obekväma skandaltåg måste man dessutom betala en supplementavgift på 10 mark. Det fanns en restaurangvagn, som var hur trevlig som helst (med en kopp kaffe för 5 mark), men fastän tåget gick ända fram till Köpenhamn (landvägen över Flensburg och Odense) kunde inte restaurangen acceptera danska pengar.

Det blev den obekvämaste natten på hela resan, och alla mina tre medpassagerare instämde fullkomligt. Det var ett mycket ömt äldre par, där hon var napolitanska och han från Sydamerika, och en ung vacker danska, som tillbringat påsken strax söder om Rom, och som jag hade mycket gemensamt med. Hon gästade Italien regelbundet liksom jag, så vi skämtade om att vi kanske skulle ses där nästa gång. Efter vår natt tillsammans (i världens obekvämaste säng) trodde dock ingen av oss på en sådan möjlighet.

Ingen vår ens skymtade i Danmark denna den 18 april, utan träden stod som nakna tröstlösa skelett mot skyarnas hotande gråhet och gränslösa tristess. I Helsingborg fick jag två timmar över innan mitt tåg skulle gå, så jag uppsökte Chinatown, en fin kinesisk krog vid hamnen med utpräglat god lunchmusik, vilket jag mindes från min resa 1990. Den var oförändrad, och i denna praktfulla miljö med glada svenska lunchhelsingborgare anbringas dessa slutanteckningar. Resan var över, festen var slut, och vad väntade där hemma? Det kunde man aldrig veta. Hur många räkningar? Hur stora förluster? Hur många arga telefonsamtal på telefonsvararen? Hur många nya verbala avrättningar? Hur många nya refuseringar från svenska förlag? Hur många hundra brev med snigelposten, och hur många tusen i datorn? Det var bäst att inte tänka på det.

Det enda säkra var att resan hade varit en av de mest lyckosamma någonsin, och de 30 dagarna över hela Balkan och Italien utom Konstantinopel hade inte kostat mer än 7000. Dyrast hade som vanligt Grekland varit med en kostnad av 220 kronor om dagen i Athen, 195 i Patras men bara 140 i Konstantinopel. Festerna hade varit många och gränslösa, och fastän inga planer gjorts på att återvända till hösten var frestelsen nu överhängande.

Men framför allt hade resan varit en oerhörd framgång arbetsmässigt. Alla efterhängande uppgifter jag tagit med mig från Göteborg hade kunnat genomföras och flera andra extra dessutom. Och det är väl det högsta plusbetyg en resa kan få: att resenären efteråt kan känna sig tillfredsställd.

18 april 2001.

Jag protesterade å det vildaste. Passpolisen ringde då upp sin chef och sade som det var: "Fotografisidan hänger löst och kan lossna när som helst." Han lyssnade andäktigt i telefonen på sin chef en stund. Så lade han på och sade till mig:

"Du reser på egen risk."

Han tillade det goda rådet att jag skulle vara försiktig med passet och inte visa det för vem som helst och gärna uppslaget med den känsliga sidan i förväg, för undvikande av bläddring.

Passets tillstånd väckte ingen uppmärksamhet i Moskva och ännu mindre i Delhi. Två svenskar hade jag nöjet att få som medpassagerare från Stockholm ända fram till Delhi, varifrån de skulle fortsätta upp till Kashmir (mitt i massakrerna och den massiva militärbelägringen) innan de tänkte sig till Leh. Jag gav dem adresserna till både min gamle vän Rahid i Srinagar och mitt hotell i Leh. (De hette Mattias och Charlotte och återkommer senare i skildringen.)

I Delhi gällde det att vänta i 27 timmar på planet till Leh och överleva denna väntan. Vi kom fram till Delhi klockan 3 på morgonen, så mycket sömn blev det inte den natten. Ännu mindre blev det nästa natt, när man satt på inrikesflygplatsen, dit man måste bege sig före midnatt, för att invänta incheckning och plan vid 5-6-tiden på morgonen. Det var bara att roa sig med obegränsade koppar te under den långa väntan.

Precis i gryningen kom planet iväg. Bagagekontrollen hade varit extraordinär. Efter incheckningen och säkerhetskontrollen av allt bagage måste varje passagerare (strax före lastningen) gå igenom hela bagageförrådet och identifiera sitt eget bagage samt markera detta med en namnbricka. Det var ju bråk i Kashmir (som vanligt) med bomber och massakrer exploderande lite varstans och med det massivaste uppbåd militäruppladdning någonsin från indisk sida – alla hotell i Srinagar lär ha varit intagna av soldater. Det gjorde ingenting, för det fanns ändå nästan inga turister.

Flygplanet mellanlandade inte i Srinagar utan höll en mera östlig kurs över Spiti, Lahaul och Zanskar direkt mot Leh. Snart tornade de väldiga bergen upp sig i gastkramande närhet med alla sina rynkiga glaciärer farligt nära flygplanets fötter, där Shilla (över 7000 meter, alltså redan högre än Aconcagua,) utmärkte sig särskilt. Snart kom man in över de öde bruna tibetanska bergen, den stora heliga sjön Tso Morari framstod som en brun lerpöl, och så flög man in över Indusdalen. Hemisdalen utmärkte sig med sitt rika kloster och grönskande dal, Matho stack mera ensligt av mot torftigare omgivningar, och så kände man igen Stok, det kungliga palatset på södra stranden, varpå planet gick ner för landning. Det gjorde ännu en vid lov över Phiyang innan det definitivt närmade sig marken kring flygfältet med klostret Spituk som det stoltaste landmärke.

Som medpassagerare hade jag två italienare från Torino. De var i Ladakh för första gången, och hon led av högt blodtryck. En annan kvinnlig passagerare från Israel började kräkas så fort hon kom ut ur flygplanet. Luften på 3500 meters höjd är ej den bästa tänkbara för alla.

Med italienarna delade jag en taxi in till staden, och vi skildes vid mitt hotell under ömsesidiga löften om att uppsöka varandra. (De hade valt ett annat hotell med varmvatten. Jag uppsökte det senare: ett kristet lyxhotell med nästan bara italienare. Dem själva återsåg jag dock aldrig mer.)

Mina meddelanden med förvarningar om min ankomst hade inte kommit fram till Lung Snon Guest House, varför min ankomst mötte den största häpnad och glädje. Tonyot var hemma men hade inte öppnat sin hotmail-brevlåda på något år. Jag fick samma dag erfara, att e-mail och internet fungerar dåligt i Ladakh. Man kan få vänta i två timmar eller mera på att uppkopplingen fungerar, och sedan blir det ideliga strömavbrott. Avgiften är därtill dryg: 180 rupier i timmen (50 kronor). Jag avskrev genast alla planer på att e-maila världen. Att hålla på i timmar utan att komma fram och nödgas betala för det tilltalade inte mitt bristfälliga tålamod.

Desto bättre sällskap fann man genast på Lung Snon, och en av de yngre damerna kände man igen från förra året. Där var ett lysande sällskap representerat av Argentina och Colombia, Ryssland och North Dakota. Argentinaren hade haft italiensk farfar liksom jag, det colombianska paret var de charmigaste sydamerikaner jag någonsin träffat, den vackra ryskan var diplomat(spion-)dotter och pendlade mellan New York och Moskva och hade 50-procentig vodka på rummet, och amerikanen var musiker. Tillsammans med honom gjorde vi samma eftermiddag (efter en gemensam 5-timmars frukost) en promenad upp till Lehs kloster Sankara. Då började det märkas hur litet man hade sovit och hur mycket bly man hade i benen efter tre dagars sittande i bussar, flygplan och på tröstlösa flygplatser.

2.

Vädret var gott i Ladakh. Det hade kommit föga regn och snö under vintern, men juni hade i stället bjudit på förvånansvärda mängder regn, så att Ladakh i år (i motsats till förra året) inte led av någon vattenbrist. Inte heller hade det hänt något upprörande med utegångsförbud och annat sådant i följe, och militärerna i Ladakh höll sig diskreta. Ordningen var god.

Tragedin i Rangdum förra året (med två munkar och en tysk turist ihjälskjutna av militanta Kashmirdesperados) hade lett till en överenskommelse mellan regeringen och klostret i Rangdum att Kashmiris inte skulle få passera där mera, då marken tillhörde klostret. Denna överenskommelse hade plötsligt tagits tillbaka av Mother India, så att nomader från Kashmir åter kunde passera Rangdum med den ursäkten att marken tillhörde alla. Detta löftesbrott hade lett till en generalstrejk i Leh under en dag - det var allt.

Min andra dag i Leh föll alla bitar på plats. Jag återfann kontakten med alla mina gamla vänner, Ali Rahi var kvar på sitt gamla stamställe och bjöd mig genast på te medan vi drog upp riktlinjer för min kommande Likir-Lamayuru-Mangyu-promenad, när jag uppsökte min gamle vän Pwangdus Kalon i det bortersta huset längst bort i dalen närmare Phiyang bjöd han mig utan vidare på lunch med sin gamle 84-årige spänstige far medan vi drog upp riktlinjerna för framtiden inför hans blivande meditationscenter, som skulle börja realiseras inom två år, och även Muhammed bjöd mig på te vid sin butik medan han klagade på alla turister som bara kom och tittade men aldrig köpte - den goda säsongen med fler turister än någonsin och gott väder och ingen vattenbrist hade tydligen inte påverkat honom.

Och med det Glada Gänget på Lung Snon drog vi upp gemensamma planer inför vår störtdykning ner i Nubradalen. Det gick bussar dit bara tre gånger i veckan, och nästa gick om två dagar. Vi fick resan till rövarpris - tillståndet för fem personer till bara 300 rupier och bussbiljetter till 70 per person - denna vådliga resa över världens högsta farbara pass och ner i Indiens Grand Canyon skulle bara kosta oss 45 kronor per person. Det Glada Gänget var det unga paret från Colombia Julio och Paula, argentinaren Juan och den stora fryntliga ryskan Anna utom jag.

På gatan stötte jag även ihop med Becky, min kanadensiska reskamrat från förra året, hon som felade så bristfälligt på sin violin, som berättade att Helena väntades till Ladakh den 4 augusti - om nio dagar. Hennes makes sjukdom i England hade hållit henne kvar där så länge.

Kort sagt, vi var ett lysande sällskap i Leh, och allt tycktes klaffa för oss och gå oss väl i händer - så länge vädret höll.

Så vi infann oss punktligt fredag morgon klockan 7 enligt instruktioner för att köpa de biljetter för lördagen som inte var till salu tidigare. När vi stod vid biljettluckan prick 7 var alla biljetter slut. Allt hade sålts ut i förväg innan biljetterna officiellt hade varit till salu. Det var ingenting att göra.

Vi fick hitta på något annat och glömma 45-k2onorsresan. Enda alternativet var en tre dagars jeeptur med fastslaget program omfattande hela Nubra. Priset var 290 kronor. Det var fortfarande rimligt, även om det var en bit avlägsnat från 45-kronorsmöjligheten. Fördelen med jeepturen var att vi kunde stanna och fotografera var vi ville och dessutom få se hela Nubra - vi var icke begränsade till Diskit och Hundar, som vi hade varit med den billiga bussen.

Andra bakslag var de ständiga strömavbrotten, som gjorde all email-trafik praktiskt taget omöjlig, fastän de som kände sig tvungna kunde sitta i fem timmar och krampaktigt försöka komma fram till en uppkoppling bara för att sedan uppleva ett strömavbrott eller en frånkoppling av misstag utan att ha fått läst eller sänt ett enda brev. På mitt hotell stängdes strömmen alltid av till natten (centralt) omkring klockan 11, ibland halv 11, så därefter fick man arbeta vid stearinljus. Turismen och trafiken hade hårdnat betydligt sedan förra året, även om vissa gator spärrats av. En cyklist i full fart i en nerförsbacke körde på mig bakifrån så att han själv tumlade över ända. Han var mycket ledsen över att ha gjort min högra arm obrukbar för någon tid medan han själv klarade sig utan skråmor och genast fortsatte i full fart utför.

Men vi kunde inte klaga. Vädret var det bästa tänkbara, maten var den bästa tänkbara, sällskapet och värdskapet var det bästa tänkbara, och ingenting fattades - utom understundom elektricitet och varmvatten.

3. Nubra.

Det var glänsande vackert solsken när vi startade, men efter hand beredde molnen en skyddande slöja för solen, så att det inte gassade. Vi startade sju och nådde passet redan 9.15 (trots försenande vägarbeten på vägen), som vi var de första för dagen att nå. Vädret var bländande vackert, och stämningen var mycket mer än bara hög. Man kunde se hela Karakoram mot nordväst med K2 allra längst bort, som en antydan till den yttersta ouppnåeligheten.

Klockan ett var vi framme vid Diskit, och efter lunch begav vi oss upp till klostret. Detta är ett av Ladakhs vackraste, och det imponerar genom sin storlek och sitt läge, där det klättrar högt upp längs den södra bergssluttningen av Ladakh Range vid sidan av ett frambrytande vattenfall i en kanjon. Dess bönehall är outsägligt vacker och inspirerande, och Anna ville sitta där för resten av dagen. Klostret är progressivt och har samma abbot som Thiksey, alltså parlamentsledamoten Nawang Chamba Stanzin, som dragit i gång restaurationen av många betydande kloster i Ladakh. Mitt emot vid sidan av stuporna byggs det nu en ny skola. Man kan övernatta vid klostret, och munkarna har sin puja klockan 6.15 varje morgon.

Men Anna måste lämna sitt sköna ställe, ty vi måste vidare till Hundar, ett kloster längre bort längs Shyokfloden. Det är mindre men ligger bortom ett fantastiskt landskap av sanddyner, där vilda baktriska (tvåpuckliga) kameler strövar omkring. Det har två klosterbyggnader, varav den andra ligger uppe på en klippa ovanför, som man får klättra upp till på egen risk. Där inne fann vi mycket sevärda fresker med både Buddhor och Taror och båda tillsammans i intressanta kroppskombinationsställningar. Man ser sådant vanligen i kloster av den mest svårtillgängliga och ödsligt belägna sorten.

Det var meningen att vi skulle vandra tillbaka till Diskit, men vägen tillbaka var längre än den officiella siffran på 7 km, särskilt från det övre klippklostret. Jag och Juan, som hade klättrat dit upp, hade bett de andra gå i förväg, men vi såg sedan aldrig röken av dem, och när vi kom fram till Diskit var ingen där. De tre hade försvunnit på vägen troligen någonstans i sanddynerna bland vilda kameler och kvicksand.

Halv åtta sände vi ut vår guide att leta efter dem med jeepen, och han fann dem omedelbart. Det hade inte gått någon nöd på dem. De hade bara tagit det lugnare och insupit varje meter av skönhet på vägen.

Vi sov sedan alla fem i samma rum om fyra sängar, och det var inga problem, även om Juan utförde några fula practical jokes mot Anna. Som ryska stod hon närmast mig i bakgrund och temperament, och vi hade mycket att tala om, medan de tre sydamerikanerna var betydligt mera varmblodiga. Juan och Julio hade sedan ett antal år årligen brukat göra en längre resa tillsammans, den här gången hade för första gången Julios fästmö Paula Maria, som bor i London, det mest utsökta stiliserade exemplar av en riktig señorita jag någonsin sett, fått följa med, (det var de två som sov i samma säng,) och deras mål för den här resan var ingenting mindre än K2:s basläger. Ryskan Anna hade de plockat upp i Kashmir - det var hennes första resa i Indien, och hennes far var alldeles desperat av oro.

Kvällen firade vi ordentligt med Diskithotellet Sand Dunes övriga gäster - två engelsmän, tre israelitiskor, ett tyskt par, en danska och ett franskt-engelskt par. Stämningen var den bästa tänkbara, och vi utprovade alla hotellets tillgängliga ölsorter och fann "Godfather" vara den bästa och "Rancher" den sämsta.

Vädret var oroligt, det blåste vilt under kvällen och natten, två strömavbrott, det andra långvarigt, försvårade våra nattbestyr och toalettbesök, men vi överlevde alla sådana domestika strapatser med den äran.

Följande dag var det mulet, och det föll till och med något regn, men vi lämnade Diskit och färdades över floden Nubra till Sumur på andra sidan. Där fanns det allt som allt tre hotell, alla av undermålig standard (som visserligen hade passat mig men vilkas brist på dusch fick våra damer att rata dem). Men det tredje hotellet förestods av själva borgmästaren och hade till och med en dusch om dock bara med kallt vatten. Trädgården där var ljuvlig, och vi satt ute och njöt även fast det regnade. Det är inte alltid man får njuta privilegiet att få vara gäst hos en riktig borgmästare. (Sumur har icke mindre än 700 invånare.)

Borgmästaren hade en underbart vacker dotter, som förplägade oss. Hon talade god engelska, och vi kom väl överens. Det var nästan så att man frestades till att satsa på en ny karriär: ett fridfullt liv i Nubradalen långt bortom all ära och redlighet med en borgmästares dotter som livsföljeslagerska - en pastoral idyll utan motstycke. Hela familjen var mycket trevlig.

Efter lunch for vi upp till Panamik för att uppleva dess varma källor. (Denna dal med floden Nubra är det som sedan går upp ända mot K2.) Källorna var visserligen varma men något skållande, så det var ingenting att bada i. Längre ner kunde man dock skölja sig i vederkvickande strömmar av mineralisk hälsosamhet - att vattnet var välgörande kändes genast.

På vägen därifrån besökte vi klostret på vägen, som i själva verket är två. Det mindre som heter Tegar ligger högre upp, och därifrån har man den sedvanliga standardutsikten i dess omätligaste prakt. Det andra är större, där äger allt håll-i-gånget rum, men där finns ingen utsikt. Det gick inte ens att komma upp på taket - det första tibetanska kloster någonsin där jag funnit detta vara en omöjlighet. Det heter Samtanling.

På vägen därifrån möttes vi av en israelisk karavan på tjugo bilar. Senare kunde vi informera oss om detta märkliga företag. Dessa tjugo bilar, omåttligt fult färgade i gult och svart, hade skickats från Israel till Indien enkom för denna safari. Israelerna var alla av den förmögnare sorten och hade betalt 40,000 kronor per person för denna exklusiva semester under 16 dagar. Vi råkade då och då ut för denna spräckliga karavan på nytt på vägarna.

Israelerna har tyvärr annars dåligt rykte i Indien. De kommer i hopar, släpper loss överallt, festar jämt, dricker och röker kopiöst, för oväsen, är arroganta och har ingen respekt med sig för vare sig indisk eller buddhistisk religion. Somliga hotell har till och med så dåliga erfarenheter av israeliska gäster att de vägrar ta emot israeler.

Vi återvände till Sumur samma dag, men en väderleksförändring var kännbar. En krypande köld förlamade hela kroppen, och trots en fullgod middag var det omöjligt att bli varm. Fullt påklädd och med två filtar frös man som vid nordpolen om vintern. Hade någon metabolisk rubbning uppstått till följd av överansträngning? Lyckligtvis blev man varm igen senare på natten, men den förblev sömnlös.

Helt utvakad måste man resa tillbaka över det 5600 meter (18,340 fot) höga passet. Där var det snöstorm, om dock inte fullt så illa som förra året. Tillbaka i Leh var det bara att stupa direkt i sängen.

Resten av det Glada Gänget firade med tandoori lunch uppe på takrestaurangen vid torget och ämnade ha en fest till kvällen. De var alla 20 år yngre och kunde ha varit mina barn, så jag backade ur med ålderns rätt.

4. Resan till Likir.

Tillbaka i Leh vidtog festerna. Juli månads volontärer hade just kommit tillbaka från sina arbetsplatser ute bland bönderna, och 16 nya volontärer var redo för augusti. En av julivolontärerna, en präktig och väl fyllig engelska, hade bestämt sig för att göra en månad till.

Dessa volontärer kommer från hela världen men mest från England, USA och Australien. I år förekom även nya volontärer från Israel, Holland, Tyskland och en indiska från Canada. De betalar alltså en engångssumma i förväg för att under en månads tid få bo och leva och arbeta gratis ute bland bönderna i Ladakh. Denna summa är 225 pund eller 350 dollar, alltså cirka 3500 kronor - en normal svensk månadshyra. På köpet får de då utomordentliga insikter i Ladakhiernas dagliga liv, i deras ekonomiska och ytterst ekologiska umgänge med naturen, i språket och kulturen och i Ladakhiernas sätt att tänka och fungera. Med den stränga ekologiska ordning som råder i Ladakh kan man knappast leva sundare någon annanstans i världen. Landet är ett ökenland med små gröna dalar med endast ytterst begränsad tillgång på vatten. Landet och naturen med dess överväldigande berg 5-7000 meter höga är överväldigande medan människan är mycket liten och måste foga sig efter naturens oförutsägbara nycker. Följden är en extremt högt utvecklad ekonomi med och ödmjukhet inför naturen, något för hela världen att kunna lära sig mycket av.

Den stora festen ägde rum vid månadsskiftet, och för dess skull uppsköt jag min avresa mot Likir med en dag. Vi var 28 personer i den lilla trånga festlokalen, alla sammanträngda längs väggarna och på golvet, så det var omöjligt för någon att komma in eller ut. Stämningen var hög, det bjöds på öl och till och med sprit, (en flaska som dock aldrig öppnades,) och man kände igen alla sångerna från förra året. Dock saknade man vännerna Tara och Nick, som förra året så utsökt väl kunnat hantera både gitarr och en bred musikalisk repertoar. Flera av de sånger de introducerat förra året sjöngs här fortfarande men i mindre musikaliska och pinsamt stympade versioner. Musikaliteten var borta och endast den goda viljan fanns kvar.

Men det roligaste inslaget vid festen var en viss chokladtävling. En av engelskorna hade införskaffat ett antal små chokladkakor, som det skulle tävlas om. Man skulle slå en sexa med tärningen, alla fick vara med och tärningen hanterades i tur och ordning av var och en, och den som fick en sexa skulle snabbt träda över sig en hel Ladakhkostym med hatt och mantel och dessutom ta på sig ett par grova handskar. Med dessa skulle den lilla chokladbiten öppnas och ätas innan någon annan fick en sexa. Så fort detta hände måste den uppklädda avbryta sin chokladplundring och klä av sig kostymen för att nästa sexa skulle få ta den på sig innan hon kunde börja försöka öppna en chokladkaka med de grova handskarna. Det säger sig självt att det blev väldigt mycket arbete och uppståndelse för väldigt lite choklad.

Det Glada Gänget försvann klockan 02.00 på morgonen. De tänkte sig till Manali och upp för Parvatidalen för att senare komma till Dharamsala, där jag skulle möta dem på nytt. De hade kunnat få en egen jeep hela vägen till Manali för bara 6000 rupier (1350 kronor eller 340 per person) men bara för ett dygn - det hade betytt en non-stop-resa över åtskilliga 5000-meters-pass på 20 timmar. De föredrog visligen att betala lite mer (7500) och fördela resan på två dagar. Lyckligtvis verkade de åtminstone få tur med vädret - redan dagen efter vår återkomst från Nubra klarnade vädret upp fullkomligt, och man kunde gotta sig oavbrutet i fullständigt solsken hela dagen.

Klockan tre gällde det att ta sig till Likirbussen. När man kom fram en trekvart före avgång var den redan proppfull och alla platser upptagna. Ändå fortsatte den att fyllas. Trots allt fick alla dess sex européer (en danska, två engelskor och två extravaganta holländskor utom jag) sittplats, men bussen var klart överlastad med dubbelt antal passagerare mot det tillåtna, och man fruktade att hjulen skulle vika sig när bussen vacklade fram i ultrarapid.

Åtskilliga märkliga incidenter inträffade under vägen. Tre bussar lämnade Leh tillsammans i västlig riktning till Likir, Saspol och Alchi, och de kapplöpades under vägen. Vid ett tillfälle lockade chauffören i bussen framför vår buss att försöka köra förbi, och vår chaufför antog utmaningen och kom upp jämsides. Då gasade den andra bussen, och vi körde jämsides hur många kilometer som helst på den enfiliga vägen utan att man såg något bakom någon krök. Just då kom det lyckligtvis inga bussar emot, och till slut måste vår chaufför uppge denna kapplöpning med sin retsamma kollega och bli efter. Vi fick vår hämnd senare när den övermodiga bussen fick punktering.

Vid ett tillfälle kastade man vatten på varandra. Någon i bussen slängde en muggs innehåll mot en pojke, som genast returnerade med ett halvt ämbare och fick in en fullträff genom ett öppet fönster - en stackars man som stod i gången blev genomsur, och även holländskorna drabbades av det kastade vattnet.

Efter knappt tre timmar kom vi fram till Likir, och jag hade angenämt sällskap hela vägen av de båda engelskorna, som satt precis bakom mig. Den ena kunde ryska och var Tolstojexpert. De begav sig till campingplatsen medan jag fick dela rum och säng med de båda extravaganta holländskorna i hotell Norbu. Jag hade en timme på mig att bege mig upp till klostret och tillbaka igen till middagen klockan åtta.

Klostret såg nära ut men låg desto längre bort då det var så stort. Naturligtvis begick man misstaget att försöka sig på genvägar (över raviner, floder och höga murar), men man kom fram precis i tid till solnedgången. Sedan var det bara att genast vända tillbaka, men man fick en glimt av klostrets omätliga skönhetsvärden, då det ännu var öppet.

Vägen tillbaka i tilltagande mörker var desto svårare, men månen närmade sig lyckligtvis sin fullhet. I månskenet såg jag två unga damer gå framför mig på vägen. Det var mina lärda engelskor. Vi slog följe och diskuterade hela den kristna-buddhistiska-teosofiska problematiken medan vi trevade oss hemåt i mörkret och månskenet.

När våra vägar skildes, då de skulle till campingplatsen, blev det omöjligt att hitta rätt hus i byn där gårdarna separerades från varandra av bäckar och diken. Man ramlade över stenar, trampade i vattnet, svor och famlade och måste till slut systematiskt undersöka varje hus för sig genom våldgästning och sammandrabbningar med galna hundar. Det var inte alls roligt. Men till slut kom man rätt bara en halv timme försenad och välkomnades med god mat och gränslösa mängder av det godaste tänkbara svarta te utom rentav Chang - den tibetanska alkoholdrycken. Det ingick i det facila priset. Dagens vedermödor var över.

5. Den 2-a augusti.

Dagen hade inte kunnat börja sämre. Natten med de båda extravaganta holländskorna (Marisa och Miranda) i samma säng hade varit tämligen sömnlös, och gårdagens middag med kryddstarka grönsaker och Chang hade satt sina spår. Redan på vägen till Likir gav sig tarmproblem till känna, och morgonbesöket i klostret missfärgades av detta missförhållande.

Likirklostrets historia går tillbaka ända till 1065, då Ladakhs femte kung förlänade landet till buddhistiska munkar, som alltså byggde det första tibetanska klostret i Ladakh. Det är ett suveränt majestätiskt kloster som dominerar hela dalen och har en lysande gyllene Buddhastaty utanför, som illumineras till kvällen. Högst upp i klostret hade därtill dagen till ära en livslevande Mandala (i färgad sand) förfärdigats med åtföljande ceremonier en vecka framåt. Likirklostrets förvaltning ansvarar också för det ännu mer berömda Alchiklostret nere vid Indus.

På hotellet förekom även en älskvärd österrikiska som var hur sympatisk som helst men tyvärr ganska vimsig. Hon hade en tysk guidebok över Ladakh som var bättre än någon engelskspråkig. Vår mycket sympatiske värd, en buddhistisk målare, hade stort överseende med henne.

Efter pinsamt toalettbesök startade jag vandringen mot Yangthang klockan 10 på morgonen. Solen var redan fullständigt stekande, och jag saknade hatt: förgäves hade jag försökt få tag på någon på hotellet. Efter det första svåra passet direkt efter den djupa och besvärliga flodravinen var man hänvisad till ett fullkomligt sterilt ökenlandskap. Och vem dyker upp där mitt i öknen om inte den vimsiga österrikiskan?

Hon hade vandrat omkring i tre timmar och gått vilse. Det enda jag kunde göra var att råda henne att återvända till Likir. Hon var definitivt inte i form för en ökenvandring under stekande sol från en klar himmel.

Och öknen tog aldrig slut. Så visade sig äntligen en oas. Det var byn Sumdo. Denna by bestod av ett enda hus. På goda grunder trodde jag att jag kommit fel, så jag rådfrågade ett par festliga nomader på vägen i ett tält, som ville bjuda mig på lunch, men jag ville bara veta om jag var på rätt väg. Det var jag, och de gav mig utförliga instruktioner.

Så jag tog mig över floden och dess enda bro och tog mig upp till byns enda hus och knackade på. Där var en effektiv ung bondkvinna och massor med barn. Hon ville bjuda mig på lunch, men jag tackade nej och mottog bara te och aprikoser. Det var en fullödig lunch för mig med min trasiga mage. Klockan ett var jag utvilad och förfriskad därifrån och redo att bestiga Passet.

Detta var en prövning. Det fanns inget solskydd någonstans i denna stekande ökenterräng, där solen frossade i 100-procentig generositet med sin obarmhärtighet. Till slut fann jag en större sten som hjälpligt kunde ge mig skugga till en del. Där ville man bara stanna och vila för evigt. Sedan fortsatte man stigningen uppför.

Till slut nådde man passet, och en ljuvlig grön dal bredde ut sig på andra sidan. I dess mitt låg Yangthang, en by med något fler hus än Sumdo. Resten var lätt, ty det var bara en enkel vandring nedför om dock på ett antal kilometer.

14.20 var man framme vid Norbu Guest House, där jag genast fick hotellets finaste rum. "Kommer det bara en?" frågade värdfolket uppgivet. Jag kunde lugna dem med att både ett par holländska och ett par engelska flickor var på väg. Jag förplägades med te, det enda jag behövde, som jag spädde ut med ännu mer välbehövlig whisky. Det var den jag hade glömt i Leh under besöket i Nubradalen, där den hade behövts så väl, vilket jag lärt mig något av. Vandra aldrig i Himalaya utan riktig skotsk whisky!

Klockan 3 var jag redo för den fortsatta vandringen. Jag begav mig ner genom dalen mot klostret Rizong, men vägen dit tog 100 minuter, och när jag nådde fram var varje steg i riktning uppåt en ny överansträngningskris. Ändå kom man upp och fick se allt vad detta unika kloster hade att bjuda på. Det tillhör Gelugpaorden, som anses vara den strängaste; men detta kloster anses vara det strängaste av alla. Man kan övernatta här, men ett par måste då separera, då män bara får sova bland munkarna och damer bara bland nunnorna i deras kloster.

Vägen tillbaka tog 115 minuter. Vandringen längs dalen var alltigenom angenäm och vacker, medan den enda besvärliga biten är den mycket korta närmaste slänten nedanför Yangthang, som är nästan lodrät. Det gällde att ta sats innan med mycket vatten och vila innan man vågade den fasansfulla uppklättringen, som dock mot alla odds lyckades.

Därmed hade man vandrat 8 timmar under stekande sol med alltför tung packning över höga pass och upp för djupa dalar. Det hade varit rena självplågeriet, och att fortsätta så till Themisgam (8 timmar till) var uteslutet. I stället beslöt jag att lägga om programmet, på fredag fortsätta ner genom dalen förbi Rizong och över floden till Mangyu, följande dag lifta eller ta buss till Lamayuru, där ägna en dag åt Wanla och sedan ta bussen till Hubli för att därifrån vandra upp till Themisgam. Det skulle bli en mycket förnuftigare och skonsammare uppläggning.

Jag hade varit ensam på hotell Norbu i Yangthang när jag kommit, men när jag kom tillbaka en kvart före sju var stället proppfullt. Precis samtidigt kom mina extravaganta holländska damer (Marina och Miranda) äntligen fram från Likir, ett annat ungt holländskt par hade också kommit plus en danska, mina båda engelskor var på plats, och vi beslöt att slå följe nästa dag då de skulle ner till Rizong, och dessutom kryllade stället av israeler. Alla dessa fick inte plats på lilla hotell Norbu i Yangthang (som även saknade elektricitet), så mina holländska damer och israelerna fick söka sig någon annanstans.

Kvällen var utomordentligt trivsam efter denna mitt livs hittills fysiskt mest ansträngande dag (mot vilken vandringen runt Kailas ’97 var ingenting,) med god mat och bästa tänkbara sällskap. Det var bara att njuta och koppla av och se fram emot en lång natt av ljuvlig vila från 9 till 6.

6. Mangyu

Vår frukost blev idealisk igen med svart te, ladakhiskt bröd och världens läckraste aprikosmarmelad direkt från träden - skörden pågick som bäst. Det var meningen att jag och engelskorna skulle ha lämnat Yangthang klockan 8, men Rhoda var sjuk, hade problem med magen och huvudvärk - typiska överansträngningssymptom, så vi fick lov att ta det lugnare.

Även de extravaganta holländskorna tänkte sig ner samma väg som vi men senare. Vi kom lyckligt iväg, och mest för att glädja Rhoda stannade vi vid bondhyddan halvvägs ner för att se om någon var hemma. Vi hade tur. Hemma var världens charmfullaste lilla bondgumma som genast ville bjuda oss på allt vad hon hade, mest smörte och tsampa. Det var första gången på denna resa som jag fick njuta av denna tibetanska basföda, som alla tibetaner lever på dagligen, och det var läckrare än någonsin. Man kunde inte äta och dricka sig mätt på det. Teet var vanligt te som man själv fick lägga färskt smör i, och tsampan kunde man också lägga i teet. Resultatet blev den läckraste tänkbara soppa. Jag har ingen förståelse alls för de svenskar som vill kalla smörte för snorte. Tsampan smakar ungefär som våra riskakor men är syrligare. Smörte och tsampa är perfekt anpassade efter det mycket extrema tibetanska klimatet och tibetanernas levnadsförhållanden och utgör efter omständigheterna den idealiska festmaten.

Medan vi satt där i godan ro kom våra kära holländska flickor förbi på stigen eldröda både i håret och kläderna - inte ens israeler kan vara så extravaganta i Indien. Vi anropade dem och bad dem delta i festen. De kom upp för slänten genast.

Roligare fest kan man väl inte drömma om än att få sitta i det tibetanska landet ingenstans någonstans i Ladakh bortom all ära och redlighet utomhus på en terrass hos en festlig och ytterst energisk och rolig liten bondgumma med världens vackraste utsikt omkring sig - ensam herre med fyra vackra damer omkring sig, med massor av tsampa och smörte. Det var en känning av paradiset.

Omsider påminde Mathilda oss om tiden, och vi bröt upp och lämnade de flamboyanta holländskorna kvar att fortsätta festen - de hade ju kommit så sent, så de hade mycket att ta igen.

Nedanför Rizong skildes jag från Rhoda och Mathilda men inte utan att utbyta både civila och cyberadresser. De hade efter Rizong en svår och förfärlig uppklättring till Hemis-Shukpachu framför sig medan min väg var ner mot Indus.

Snart nådde man landsvägen och fann bron som ledde över floden, där på andra sidan den lilla byn Gera låg. Där fann jag snart två trevliga typer som bjöd mig på te. Det var bara två timmar upp till Mangyu, sade de, och gick det inte bra kunde jag komma ner igen.

Uppklättringen visade sig vara lika besvärlig som typerna lovat. Vägen var lång och stenig och bar uppför hela tiden medan solen stekte - klockan var snart ett. När man äntligen såg några byggnader i fjärran högt uppe trodde man att man nästan var framme, så man tog en rejäl whiskypaus. Det skulle visa sig att man bara var halvvägs.

Efter 70 minuter från Gera såg man äntligen klostret. Pausen blev nu definitiv, ty denna gång var det inget snack om saken: samhället företedde alla ett klosters igenkänningsmärken - ett sagolikt läge med hisnande omgivningar. Strax före 2 var man uppe och fick genast logi i troligen Mangyus enda gästhus. En vacker ung moder med två småbarn bjöd mig genast på dubbla omgångar te.

Ingen engelskspråkig guidebok nämner Mangyu, inte ens Charlie Lorams ’Trekking in Ladakh’, vilket är förvånansvärt, ty stället är vida överlägset både Sumdo och Yangthang, och dess kloster är betydande. Emellertid hade jag otur. Klostret var stängt och låst, ty alla munkarna hade rest till mandala-ceremonierna vid Likir. Det var bara att hoppas att kanske någon gamling kunde komma till rätta med någon nyckel.

Inga vägar leder till Mangyu. Enda sättet att ta sig dit är till fots. Således förekommer där inga turister, det är ju ingen turistfälla precis, vilket är en klar fördel. De enda västerlänningar som kommer hit är bergsklättrare och bergsvandrare.

Men dess värre verkade samhället ganska dött emedan alla lamorna hade gett sig iväg till Likir. Där fanns två butiker (shops) och en teservering, men alla tre var stängda. Likväl kom några av småpojkarna och sökte upp mig på mitt rum och sade: "Nu är Gompan öppen." Någon som hade nycklar hade låst upp den för min skull, så jag fick åtminstone se ett av de tre heliga tempelrummen. Det var mycket intressant inuti med fantastiska mandalor målade på väggarna som fresker.

Följande morgon lämnade jag Mangyu till fots 6.30 efter en frukost av bara te och en bruten brödbit. Vid utgången satt farmor och ville ha betalt. Jag hade redan gett farfar betalt. Så jag gick tillbaka till farfar i köket, en vänlig sympatisk gamling som inte hade velat ha något betalt, tog tillbaka pengarna och gav dem åt farmor vid utgången. Hon var ändå arg och sur och ville ha mer betalt. Hundra rupier var tydligen inte tillräckligt för mat och logi med middag utan te och en nattfilt dammigare än Ladakhs värsta öknar. Jag gav henne 50 till. Sedan släppte hon ut mig.

Det hade varit en besynnerlig familj av fyra småbarn med en ensam madonna-liknande mor som ammade det yngsta. Det var den äldsta pojken, kanske åtta år, som fört mig till deras gästhus, en skärpt och fiffig pojke och den enda som kunde engelska. Någon annan man i huset hade aldrig setts någon rök av. Alla de andra hade negligerat mig, endast motvilligt gett mig te och så vidare, utom gamle farfar. Jag hade egentligen helst lämnat Mangyu redan igår men betraktat mig som fast över natten.

Vägen ner var smärtfri så när som på alla mina hemska skoskav - (detta är den enda olägenheten med att vandra i Himalaya. Att sätta fötterna i strumpor och kängor, som de flesta västerlänningar gör, är otänkbart för mig, men alla sandaler gnager hål på fötterna, och inte ens plåster hjälper,) redan 8.10, alltså efter 100 minuter, befann jag mig uppe vid landsvägen norr om Indus, när plötsligt Leh-Srinagar-bussen kommer emot mig. Den skulle ha kommit först klockan nio. Jag ställer mig och viftar på vägen, och den stannar och plockar upp mig. Hade jag kommit en minut senare hade jag missat den, och chauffören medgav att han hade kört ovanligt fort idag.

Halv 11 satt man uppe i Lamayuru och rådgjorde med ett lag hårt utrustade schweizare om att ta sig till Wanlah. Det var skönt att vara tillbaka vid det äldsta och kanske berömdaste av alla Ladakhs kloster och det kloster som jag själv tyckte bäst om. Men mycket hade förändrats sedan förra året. Trafiken gick inte längre runt och ovanför Lamayuru utan rätt igenom, då en ny väg dragits genom dalen som var kortare, och stället drällde av turister. Förra året hade vi bara varit en grupp israeliter, några schweizare, Rebecca Stonehill och hennes väninna utom Jaman Vagulla från Jamaica, David Lemberg och jag. Nu såg man västerlänningar i kängor och hattar, solglasögon och med vandringsstavar, knölpåkar och ponnyhästar, jeepar och terrängpansarvagnar överallt. Turismen i Lamayuru var ungefär tio gånger större än förra året.

7. Wanla.

Dessa turistgrupper om fler än tio personer kan vara förödande för Ladakh. De kommer som vilda gäng och sveper med sig allt var de dyker upp och lämnar ingenting efter sig. När vi bodde i gästhuset i Likir fanns där tre gäster utom jag, ett tyskt par och den vimsiga stackars österrikiskan, som hade bott där i en vecka. Plötsligt fick värden ett brev från en turistbyrå där det meddelades, att en grupp på 13 personer var på väg, och "var vänlig och bered plats för dem". Värden hade inget val. Han hade inte mer än 13 sängplatser och måste alltså köra ut de tre stamgästerna, som naturligtvis protesterade: "Ni kör ut oss bara för att det kommer en organiserad grupp som betalar mera."

Det var samma sak i Lamayuru. Den schweiziska gruppen var omkring dussinet och lade beslag på alla serveringsborden och ockuperade alla kökets resurser i timmar. Den italienska gruppen på 10 personer var i samma kategori fast värre, då de ville äta ordentligt. Alltså fick ingen annan gäst i gästhuset mat den kvällen om han inte var villig att vänta i två timmar. Samtidigt var alla rum i hotellet beslagtagna av dessa grupper, så att ingen ensam resenär hade någon chans. Till nöds fick jag ett särskilt rum på gården som dock först måste tömmas på skräp.

Naturligtvis tjänar Ladakh på massturismen i organiserade grupper, men de hänsynslösa turistbyråerna tjänar mera. Där finns de huvudsakliga moderna exploatörerna av Ladakh.

Följande dag begav jag mig till Wanla. Schweizarna hade varnat mig och sagt, att det skulle ta minst fyra timmar bara dit, och att solen var fruktansvärd i den uttorkade floddal utan vind eller skugga som större delen av vägen bestod av, och att just den dalen var beryktad som 'Death Valley'. Ändå hade jag vågat försöket redan första dagen men uppe vid Prinkiti La, det högsta passet, hejdats inte av stekande ökensol utan av gisslande kallt motregn. Det hade bara varit att vända.

Nästa dag var vädret bättre, och redan på väg ner från passet mötte jag vandrare från Wanla som bara varit på väg i två timmar. Den fruktansvärda 'Death Valley' klarade jag av på 40 minuter. Sedan var man snart framme i Wanla redan före elva efter en 2_ timmars vandring. Schweizarna hade haft tunga kängor med yllesockor och försäkrat att jag inte skulle komma långt med mina sandaler. Jag föredrog mina sandaler mot deras massiva alpkängor med yllesockor i den 30-gradiga värmen.

Wanla är ett underbart ställe. Klostret ligger högt ovanför byn uppspretat på ett par klippspetsar, ungefär som tvätt som blåst bort och fastnat högst upp på klipporna. Att ta sig upp dit var det svåraste på hela Wanlautflykten. Men man fick sin fulla belöning: inne i templet pågick ett enormt hålligång då pujan just råkade nå sin höjdpunkt med enmansorkester i full gång med slagverk och cymbaler, trummor och lock, pukor och trumpeter och fullt ös. Här var åtminstone munkarna hemma.

Templet i Wanla påminner mycket om Alchi. Det är samma höga konstruktion i flera våningar, och även utsmyckningen är den samma med oräkneliga pyttesmå buddhor målade längs högra väggen, alla olika varandra, och några jättebuddhastatyer som kontrast, två stående i imponerande majestät i mer än dubbel naturlig storlek och en sittande längst fram med åtta armar fullt upptagna med just sådana bestyr som det skulle krävas minst åtta armar för att klara av.

Efter dessa kulturansträngningar behövde man något till livs, men det var dåligt med utskänkningar i byn. Alla restaurangerna i byn nedanför klostret, minst tre stycken, var stängda med hänglås, och endast på campingplatserna förekom det serveringar ute i det fria fast under soltält. I ett av dessa fick jag en magnifik lunch, resans godaste thukpa med massor av svart te till, varvid hela byn tycktes samlas omkring mig, mest barn och gamlingar men även högre dignitärer plus själve polismästaren utom några vackra unga damer och trasiga luffare. Tydligen var denna tältservering byns samlingsplats, ty man saknade inte någon representant för någon del av ett mycket levande bysamhälle.

Men man måste tillbaka, och nu började allvaret, ty nu var det dagens hetaste timmar, och vägen till Lamayuru var nästan bara uppför från 3200 meter till passet på 3750 meter. Det var bäst att vara förberedd på att de 11_ kilometrarna faktiskt kunde ta fyra timmar.

'Death Valley' gjorde skäl för sitt namn nu, och man fick vila sig ett antal gånger på vägen på de ytterst få skuggiga ställen som fanns, bara under glödande klippor. Men upp på passet kom man, och sedan var resten lätt. Återklättringen till Lamayuru från Wanla tog precis tre timmar.

Precis när jag kom fram till Lamayuru mötte jag samma glada sex tjecker som jag mött redan på väg ner till Wanla. De hade alltså startat från Wanla när jag kom fram dit före 11 och kom fram till Lamayuru samtidigt som jag klockan halv fyra. Dem hade det alltså tagit 4_ timmar. Så mycket långsammare går det att ta sig fram i grupp (och i synnerhet i alpkängor och yllesockor i denna sommar-Sahara-värme på hög höjd). Det finns roligare sätt att ta sig fram genom öknar än att klafsa genom dem.

8. Themisgam och Alchi.

Färden från Lamayuru till Themisgam gick smärtfritt. På bussen satt det en ung högrest och skön tysk från Köln som visade sig heta Christian som jag. Vi skulle försöka återse varandra i Leh. Han reste i sällskap med en israeliska.

Vandringen upp från Nurla till Themisgam var inte lång, kanske bara fyra kilometer, men det var uppför hela tiden, och man var ofta hänvisad till ren åkerterräng med svårbestigliga stengärdsgårdar, bäckar och raviner, törnsnår och annat sådant. Men snart var man framme i den prunkande Themisgamdalen. Den stora och välmående byn Themisgam ligger strategiskt där två långa grönskande floddalar strålar samman till en, och husen ligger sedan utspridda längs båda dalarna. På berget ovanför ligger det gamla fortet, som för sekler sedan brukade vara ett kungligt slott men som nu är transformerat till ett kloster. Guideböckerna nämner knappt Themisgam utom i förbifarten som ett ställe där trekkers stannar en natt för att sedan dra vidare. Ändå är klostret en imponerande konstruktion, då där pågår så mycket nybyggen.

Ett helt nytt tempel stod färdigt och klart bakom det gamla med hela inredningen tipp-topp, som om arbetet avslutats igår. Framför gompan har man byggt som en väldig utomhusteater med plats för hundratals munkar och tydligen ämnad för högtidligare ceremonier.

Samma intryck fick man överallt i Themisgam av idel välbärgad progressivitet. Om jag skulle råda någon att investera pengar i Ladakh så skulle det vara i Themisgam.

Det var samma sak med värdshuset jag kom till. När jag först nådde Themisgam verkade byn inte ha något Guest House men bara campingplatser. Jag frågade några turister i ett tält efter ett gästhus, men de turisterna kunde tydligen bara franska och kunde alltså bara tala med varandra. Till slut frågade jag mitt i byn efter ett gästhus, och då sade en vacker kvinna från ett fönster: "Kom bara in." Det var det finaste huset i byn, och det var det enda värdshuset. Det hade inte ens något namn och gjorde ingenstans reklam för sig genom någon skyltning.

Där mottog jag den varmaste gästfriheten på hela resan hittills. Jag fick själv bestämma priset för rummet, hon kokade upp baljor med te åt mig och förnyade genast förrådet åt mig så fort det tog slut, och hon bjöd på resans läckraste lunch hittills med "skew". Det är en typisk ladakhisk rätt, och den ena skewtillredningen liknar aldrig den andra. Skew är tydligen en grönsak som sedan kombineras med precis vad som helst.

På väggen i deras gamla typiska Ladakhikök hängde en eldröd mastodontaffisch med senaste supermodellen av Ferrarisportbilen, och bredvid TV-n i köket hade hon en knapptelefon, den första jag sett i Ladakh - bara för att illustrera den genomgående Themisgamstandarden.

Ändå bestod hela detta välmående samhälle av 300 personer av endast odlare, alltså bönder. Themisgam (egentligen Tingmosgang) kallas Aprikosstaden, och varje tak i hela byn var orangefärgat av aprikoser som låg på tork. Som renodlat bondesamhälle framstod Themisgam som något av ett absolut ideal. Man fick det intrycket, att det inte finns någon mänsklig kultur utom bondekultur, alltså odlarkultur, alltså den kultur som uppstår som något naturligt genom människans nära samlevnad och samarbete med naturen. Allt som fjärmar sig från naturen är okultur, artificiellt och destruktivt, medan uppbygglig, frisk och livskraftig kultur bara kan uppkomma som följd av människans omedelbara kontakt med naturen.

Vi lämnade Themisgam tidigt följande morgon i en riktig liten skumpa-dumpa-buss proppfull med unga damer. Vädret hade plötsligt förändrats radikalt, och det regnade. Den unge israelen Leo hade bestämt sig för att följa mig till Alchi, där vi genast fann mitt gamla idealiska härbärge från förra året, "Choskor", där värden genast kände igen mig. I ett av rummen bodde det ensam kvar en annan ung israelit efter att hans två vänner lämnat samma morgon. Han inbjöd oss att ta deras platser. Det skulle vi alla tre tjäna på, så vi accepterade utan vidare.

Det blev många israeler på en gång. Sent kvällen innan i Themisgam hade sju kommit vandrande direkt från Yangtang den sju timmar långa vägen genom öknen, och de hade inbjudit mig att delta i deras hela dagen efterlängtade middag. Men den unge israelen här i Alchi som inbjöd Leo och mig att dela hans rum var av helt annat slag. Han var från Tasjkent i Uzbekhistan och musiker, som var här för att studera den indiska musiken. När hans familj hade emigrerat från Tasjkent till Israel hade myndigheterna förbjudit dem att ta med sig deras fina Förster-piano då detta var att betrakta som en antikvitet, fastän det inte ens var 70 år gammalt. I Israel hade han sedan som musiklärare haft en viss Jakov Musorgskij, vars familj var från samma by som Modest Musorgskij och troligen släkt med denne. Vi talade musik hela morgonen där i den doftande trädgårdsidyllen i Alchi och var av helt olika meningar, som musiker bör vara, i nästan allt vad vi talade om.

Men det blev åter regn och iskallt, och det var ingenting man kunde göra. Det var bara att ägna sig åt umgänge med israelerna, men under dagen ankom två nya grupper, en från Frankrike, som slog upp sina tält i trädgården, och en ny grupp från Israel. Vår värd hade rest till Leh samma morgon, så hans hustru fick fullt upp hela dagen med att laga mat åt ett helt kompani, värma badvatten, servera, tvätta, diska, passa upp, och så vidare.

Då ljuset svek oss och vädret bjöd på iskallt regn i stället blev de bästa bilderna aldrig tagna. I det längsta funderade jag över möjligheten att stanna i Alchi en dag till för att ge vädret en chans att bättra sig, men tiden började trycka på: detta var redan min fjortonde dag i Ladakh.

På kvällen var det full fest. Fransmännen ordnade en lägereld på ödetomten intill, och där dansades och sjöngs det hela kvällen för det vildaste på ladakhiska och franska, medan vi européer och israeler, Leo, Dimitri och jag plus två tyskar och en schweizare, ägnade oss åt en god middag och lugnare samvaro under prat. Snart var det åter bara jag och Dimitri som pratade om musik, historia, Ryssland, Sankt Petersburg och konflikten mellan tsar Peter den store och Carl XII medan de andra satt och lyssnade och efter hand droppade av.

Följande morgon klockan 7 tog Dimitri och jag tillsammans bussen tillbaka mot Leh.

9. Chocken i Leh

I Leh hade mycket hänt under tiden. Helena Norberg-Hodge hade kommit till rätta och skulle hålla en föreläsning på kvällen, som jag lovade infinna mig till. Clark och Cacia hade gjort sin planerade tre-dagars-trek upp till Stok Kangra, det högsta berget i Ladakh på drygt 6100 meter, men tvingats vända 500 meter från toppen av snöstorm. På gatan mötte jag mina båda efterlängtade holländska systrar, de flamboyanta damerna som jag delat säng med en natt, och de var vackrare än någonsin. En nykomling på Lung Snon var Yann från Bretagne som vandrat omkring i hela Zanskar och hade mycket att berätta därifrån. Och plötsligt dök det upp ett svenskt par från Göteborg som rekommenderats Lung Snon av Totte (Torbjörn) från Hindås, en gemensam vän. De hade cyklat hela vägen från Europa genom alla länder på vägen (Turkiet, Iran, Pakistan) och upp för hela Karakoramvägen till Kashgar och Urumchi (i Östturkestan, på kinesiska Sinkiang) och klarat sig levande tillbaka trots stenkastande infödingar och tungt beväpnade militanta landstrykarförband på vägen. Pia och Per från Majorna hade många gånger sett mig cyklande i Göteborg. Det var första gången i Ladakh denna gång jag fick nöjet att tala svenska.

På kvällen infann jag mig hos Helena och gav henne efteråt min rapport om den lavinartat ökade turismen med mina erfarenheter från Lamayuru och Likir. Jag berättade om de tre vandrarveteranerna i Likir som kastats ut från gäststugan för att en turistbyrå meddelat värden att han måste bereda plats åt ett gäng på 13, precis det antal sängplatser han hade. Helena var bekant med problemet men blev ändå chockerad. Det var inte mycket vi fick talas vid, men vi förnyade vår vänskap och lovade varandra att hålla stadig fortlöpande kontakt.

Per och Pia hade hemska saker att berätta från Uiguristan (Öst-Turkestan, Sinkiang). I Kashgar hade de besökt en nattklubb med 40 yuan i inträde. När de gått därifrån hade de krävts på 40 yuan till för stolarna de hade suttit på. Detta är typiskt kinesiskt: de anser sig ha rätt att förödmjuka utlänningar hur mycket som helst bara för att de är utlänningar, och deras oförskämdhet känner inga gränser: alla utlänningar är bara "främmande djävlar". När Per vägrade betala den extra straffavgiften dök en kinesisk gorilla upp med ett baseballslagträ, som förföljde honom runt hela kvarteret. Han hade mycket väl kunnat bli ihjälslagen.

Avrättningar äger rum regelbundet inom Kinas gränser och särskilt i Öst-Turkestan. Precis som i skräckväldets Frankrike under den franska revolutionen körs de dödsdömda omkring på gatorna och förevisas offentligt bakbundna med påhängda plakat som annonserar för alla vilka skamliga brott de har begått. Avrättningarna sker sedan vanligen på idrottsarenor för att locka dit så stor publik som möjligt, men västerlänningar är inte välkomna. När en offentlig avrättning skall äga rum i Kashgar ser myndigheterna noga till att alla utländska gäster bjuds på någon sight-seeing-tur till någon sevärdhet långt utanför staden.

Per tog upp saken med utpressningsförsöket och hotet om våld från nattklubben med den lokala polisen. Polisen såg till att nattklubben ersatte Per med en rimlig summa "för sveda och värk" men vägrade ta upp en polisanmälan.

Många gäster i Kina har vittnat om liknande saker från hela Kina och kanske allra mest från Peking, som fått de olympiska spelen 2008 fastän Kina avrättar offer godtyckligt efter summariska rättegångar på sina idrottsarenor. Möjligen utgör södra Kina ett undantag, framför allt provinsen Yunnan, som jag bara hört gott om.

Clark och Cacia, som försökt klättra upp till Stok Kangra och misslyckats på grund av snöstorm, bodde i Portland, Oregon, och visade sig vara goda vänner till Tara och Nick, mina goda musikaliska vänner från förra året, som arbetat en månad på samma bondgård som Clark och Cacia. Dessa tillfälligheter, och att båda paren blivit goda vänner till mig, förpliktade till ständig ömsesidig kontakt. De tänkte på fullt allvar cykla upp genom Pakistan, följa Karakoram Highway, besöka Kashgar och Urumchi och fortsätta till Peking, dock utan att passera Mongoliet i november.

Följande morgon kom resans stora chock. Jag hade planerat avlägga ett besök i Hemis när jag undersökte mina flygbiljetter hem och de visade sig gälla två dagar tidigare än jag trodde. Flygtiden var 17.8 klockan 01.30, det betydde att jag måste lämna Dharamsala redan 15.8, vilket betydde att jag måste vara i Manali redan den 12.8 för att hinna till Dharamsala i tid för att konfirmera min flygbiljett. Alltså måste jag lämna Leh och Ladakh redan den 10.8, vilket var i morgon.

Jag gick genast till mitt biljettkontor för att i sista minuten försöka få en biljett till morgondagens buss till Manali. På kontorets dörr hängde en skylt som sade 'Open' men dörren var låst och ingen hemma. Det var bara att vänta. Till slut kom två unga män på en vespa. De skulle se vad de kunde göra, och inom tio minuter hade jag fått den sista lediga platsen på fredagsbussen till Manali för 800 rupier. Bussen hade varit fullbokad, men en passagerare hade precis råkat lämna återbud. Problemet med återresans svåraste del var preliminärt löst, men det var mycket smärtsamt att behöva lämna Ladakh tidigare än beräknat.

10. Den makabra hemresan - början.

Avskedsdagen firades med vemod. Naturligtvis gick jag hela vägen upp genom dalen och avlade en avskedsvisit hos min vän i den yttersta gården, vilket han uppskattade mycket. Vi satt sedan i timmar i godan ro på hans terass i solskenet med utsikt över hela dalen och pratade. Det var ju sista dagen jag hade förmånen att få njuta av Ladakhs generösa sol.

Ali Rahi bjöd på förnämlig middag mot kvällningen på Mona Lisa, ett av Lehs mera exklusiva ställen, medan vi pratade om trekkingprojekt och framtiden. Jag lovade att försöka intressera "Läs och Res" på nytt för Ladakh och hade en bärande rapport att framföra om den expanderande turismen här i år.

Turen fogade sig så att jag stötte ihop med Ulrika (från Alchi) på gatan, som berättade att hon delade rum och säng med Dimitri. Hon visste inte vad hotellet hette, (det hade inte Dimitri vetat heller,) men på hennes beskrivning kunde jag senare leta upp det. Där fann jag Dimitri i sängen, och vi kunde ännu en gång frossa i nya samtal om musik under en sista promenad genom staden.

Avslutningsfesten på Lung Snon blev sedan vemodig. Alla fick inte plats i middagssalen, så de fyra andra svenskarna satte sig utomhus med franskan medan jag pendlade mellan dem och middagssalsgästerna. Min sluträkning (för sju dygn med massor av mat, te frukostar och extra te) upplöpte till 1895 rupier, alltså 427 kronor, alltså litet drygt 60 kronor om dygnet för mer än full pension. Det var skäligt.

Naturligtvis blev det ingen sömn den natten. Man hade ju bara fyra timmar på sig, vilka man snart tillbringade med att vrida på sig och titta på klockan. Till nöds fick man sig någon kvarts sömn då och då.

Det var samma sak med Mattias och Charlotte, som kommit till Indien med samma flyg som jag, bott hos min vän Rashid på dennes husbåt Ceylon i Srinagar på min rekommendation och sedan sökt upp mig på Lung Snon medan jag var borta och nu skulle med samma buss som jag - trodde vi. Även deras sömn hade mest bara varit klocktittande, och i nattmörkret trevade vi oss för sista gången tillsammans upp för Fort Roads långa uppförsbacke mot centrum. Där skildes vi, då vi skulle med olika bussar, men vi såg fram emot återseenden längs alla resans haltpunkter. Därav blev dock intet, då vi aldrig såg skymten av deras buss under hela resan.

Jag hamnade att sitta bredvid en mycket nervös italienska från Genua. Hon var stor och blond och hade en lång fläta utmed ryggen utom glasögon, så jag gissade först att hon var en riktig tyska som hette Gretchen, ty hon var exakt den typen. Då vi satt närmast chaufförerna bakom dem blev hon deras gissel hela resan. Redan innan vi startade anmärkte hon inför dem på att vi inte startade punktligt, och för varje ny passagerare bussen stannade och tog upp på vägen ut från Leh gav hon ljud åt innerliga veklaganden typ: "Oh my God!" som om detta var i enlighet med den ändlösa räcka av sabotage som var det enda hon väntade sig av resan.

Vi följde Indus i den gradvis vaknande gryningen förbi Thiksey och Stakna, Hemis och Upshi för att sedan följa en mindre fast stridrare flod upp mot söder. Det var denna ström som spolat bort hela denna väg totalt förra året. Efter timmar av uppklättring närmade vi oss trippens högsta pass, det nästhögsta farbara i världen, Tanglang La på drygt 5360 meter. Och vad möter vi strax innan passet på dessa högst ofarbara vägar med bara tvärbranta stup omkring om inte en militärkolonn på ett oräkneligt antal truckar? Dessa är ökända för att hänsynslöst tvinga all mötande trafik i diket, då de aldrig väjer själva.

Vädret var därtill dåligt, och regn var att befara. Emellertid var denna del av vägen tämligen ofarlig, då terrängen var ytterst flack - här är Zanskarbergskedjan redan i avtagande mot öster och som allra ödsligast och mest utjämnad. Likväl var det bara snötäckta berg överallt.

Efter passets passerande bar det bara utför genom ett oändligt ökenlandskap precis som i Tibet. Till slut kom vi fram till orten Pang! Det var precis som ett beduinläger mitt i öknen, ty hela detta Pangställe bestod bara av tält, och de flesta av dessa var resta till tjänst för resenärer. Där intog vi vår lunch. Men på bussen var en fullständigt galen israel, som presenterade sin särskilda talang vid vårt matbord. Han var fullständigt galen i hasch och hade haft med sig ett betydande lager från Srinagar, som nu var på upphällningen, ty i Ladakh fanns sådant inte att få. Därför skulle han nu till Manali. Han tog sedan fram sina haschpreparat vid varenda haltpunkt under resan och rökte dem och bjöd med sig. Även min italienska Gretchen var begiven på sådant.

Färden fortsattes genom öknen, men efter det andra passet Lachung La på drygt 5060 meter började landskapet bli vackrare och mera monumentalt i stil med Monument Valley i Amerika. Vid fyratiden kom vi fram till Sarchu, som var halva vägen. Där fanns ett antal angenäma tältläger uppriggade för resenärers behov, men våra två chaufförer beslöt att köra vidare. De sade att de skulle stanna i en by 10 km längre bort.

De 10 kilometrarna passerades, de blev 15, det började mörkna, och snart såg man ingenting och allra minst vägen. Ändå fortsatte chauffören ursinnigt att köra vidare som om ingenting kunde stoppa honom. Vi undrade hur han kunde se vägen när inte vi kunde det. Dock hade bussen lyckligtvis lyktor, men det enda vi såg i lyktskenet av vägen var lösa stenar. Det hör till saken, att denna 500 km långa väg från Leh till Manali är till 90% utan väglag. Man kör ideligen genom strömmar och diken och fastnar i hål på vägen utom att man ständigt möter andra bindgalna bussar och skenande truckar med mera på denna mindre än enfiliga väg, och min italienska Gretchen bredvid mig frågade mig om jag trodde att vi hade blivit kidnappade. Rädslan var ganska genomgående bland passagerarna i beckmörkret, ty de utlovade 10 kilometrarna höll snabbt på att bli 10 mil, och ingen visste var vi var. Saken blev inte bättre av att den haschgalne israelen då och då besökte chaufförerna i förarhytten och bjöd på sina haschcigaretter, som fick gå laget runt. Min ampra Gretchen, som alltid reagerat och ingripit när den körande chauffören tänt en vanlig cigarett, hade dock inga invändningar mot att de rökte hasch i tjänsten vid ratten i nattmörkret.

Situationen var grotesk. En skenande buss i kolsvart nattmörker fullsatt med skräckslagna turister längs ofarbara knappt två meter breda bergsvägar av grus och lösa stenar medan chauffören ursinnigt trampar gasen i botten utan att själv kunna se vägen och gladeligen röker entusiastiskt utbjuden hasch och ökar farten ytterligare som i en kapplöpning som gäller livet, men här liknade jakten snarare en tävling med mörkret om att fortast nå dess absoluta nollpunkt döden....

Men till slut krävde Gretchen från Genua den lediga chauffören på besked, då hon kanske inte helt kunnat släppa misstanken på att vi höll på att bli kidnappade och bortförda bortom all ära och redlighet, och för en gångs skull tillfredsställde han henne med ett klart svar: vi skulle stanna och övernatta i Keylong.

Detta låg bara 80 kilometer från Manali och alltså på den sista tiondelen av vägen. Vi kom fram dit halv elva på kvällen. Vid det laget hade de som suttit bakerst inget sittfläsk kvar på skinkorna.

Alla var även fullkomligt utsvultna, men i Keylong fick vi både middag och sängar att sova i - för några timmar, ty färden skulle fortsättas över Rothangpasset klockan 5 följande morgon.

Till middagen konstruerade den galne haschisraelen en egen haschpipa av en plastvattenflaska. Den trevligaste av passagerarna, en australiensare som vandrat över hela Zanskar, sade, att så gör de också i Australien men inte på restauranger. Naturligtvis bjöd israelen laget runt på sin pipa, och min italienska Gretchen försåg sig ordentligt. Själv höll jag mig dock bara till min whisky.

Ett av ställena vi hade passerat under dagen hette förresten Whisky. Någon förklaring till detta bestickande namn lyckades jag aldrig få. Man kan bara komma med de vildaste gissningar.

Sängarna som bjöds på till natten var 'dormitory beds', Indian style, alltså ett tält med sängar stående intill varandra på rad utan mellanrum och knappt en gång mellan raderna. Toaletten låg sedan någonstans långt utanför. Ändå kunde man sova i dessa stenhårda sängar de få timmar man fick lov, ehuru sömnen försvårades avsevärt av det faktum att alla dessa uttröttade sovande i detta enorma sovtält tillsammans bildade en i klangfullhet oöverträffad snarkorkester.

11.

Rothangpasset är mycket lägre än de andra tre passen på Leh-Manali-vägen men ändå mera fruktansvärt och imponerande än de föregående tre tillsammans, precis som Zoji La på hela Srinagar-vägen trots sin låga höjd ställer de andra passen på den vägen totalt i skuggan. Anledningen är de så mycket mera dramatiska omgivningarna. Vägen till Rothang norrifrån slingrar sig fram genom smala floddalar genom Kinnaur, Spiti och Lahaul ständigt mot flodströmmarna för att så efter Keylong börja ta det mödosamma klivet upp mot passet, som avgränsar Ladakh från Himachal Pradesh. Denna bergskam utgör även gränsen mot monsunen - denna orkar inte över.

Desto hotfullare såg det ut mot söder från vår sida av passet. Molnen hängde blytunga över det väldiga krönet och gled liksom i trasor och fragment över det, medan solen sken på vår sida. Det var att befara att vi såg solen för sista gången.

Och vad mötte vi på väg upp för passet precis när regnet började flöda och all sikt för bussen försvann om inte en ny erbarmlig militärkolonn av hänsynslösa översittartruckar? Man började nästan kunna den valsen nu, och den blev inte roligare för var gång den upprepades.

En uppmuntrande vägskylt mötte oss när vägen blev som svårast: "All accidents are prohibited." Om avsikten var att trösta en uppgiven chaufför med en oändlig militärkolonn framför sig som tvingade honom av vägen, så var den alldeles märkvärdigt malplacerad, även om man kunde förstå vägskyltens upphovsmans tänkesätt och ge honom fullkomligt rätt just på denna väg.

Trafiken förblev tung även efter militärkolonnens passerande, och snart fastnade vi i en propp på grund av en truck som hamnat på sidan. Det hade vi sett förut under resans gång. Men äntligen kom vi över passet, och där på andra sidan ner mot Manali öppnade sig en ny bättre värld. Allt var grönt och frodigt och den totalaste kontrast mot den oändliga tröstlösa öknen vi hade passerat. Till och med solen började titta fram med en överväldigande värme. Vid första tepaus hoppade hasch-israelen av och började plocka blad av buskar som han genast fann och började lukta på. Det var precis den rätta varan han var ute efter.

Eter smärtfri nedkomst till Manali skingrades alla passagerarna, som hade delat så många öden och äventyr under denna färd, genast som agnar för vinden. Hasch-israelen hade hoppat av redan i Vashisht då där växte den bästa hampan. Somliga tänkte sig vidare till Dharamsala liksom jag, men inför prospektet att sitta ännu en hel natt i buss på knaggliga stigar drog sig alla baklänges. När de nu äntligen var i Manali tänkte de minsann slåss för sin rättighet till en hel natt i en lugn enskild säng.

Det var mycket märkligt att återkomma till Manali efter 6_ år. Den förra och enda gången var tillsammans med Tony Milan i början av februari 1995, när Manali var som allra kallast och lågsäsongen var som lägst. Mycket hade förändrats sedan dess. Staden hade utvecklats påtagligt - man saknade flera av de gamla utsiktspunkterna, som hade ersatts med nöjesfält för barn ("Shiva Park" i stället för "Luna Park") och moderna hotell.

Men det märkligaste av allt var var jag hamnade. När vi steg av bussen försökte (som alltid) påstridiga värvare intressera mig för sitt hotell, och slutligen gick jag med på att följa med den envisaste fastän jag bara kunde stanna i sju timmar. Rummet var fint, och jag fick disponera det fritt hela eftermiddagen för bara 100 rupier. Men det visade sig vara exakt samma hotell jag hamnat på med Tony för 6_ år sedan och dessutom exakt samma rum. Jag kände igen det när jag såg utsikten från rummet: där låg inhägnad av taggtråd den gamla pyttelilla engelska begravningsplatsen från förrförra seklet kvar med sina fåtaliga gravstenar. Kyrkogården hade ytterligare inskränkts av nya uthus och skjul, men den låg ändå kvar.

När jag träffade portieren berättade jag detta för honom och gav honom hela den långa historien. När jag avslutat sade han bara: "No English." Han kunde inte engelska.

Den största förändringen i Manali var att de gamla hippiekolonierna till största delen försvunnit och flyttat upp i Parvatidalen till Manikaran och sådana platser medan Manali i stället blivit Indiens favorittillhåll för smekmånadsfirare. Dock såg man mycket turister överallt, mest israeler, fastän det var mitt under monsunlågsäsongen.

Jag hade beslutat att satsa på nattbussen till Dharamsala trots allt, och mina sju timmar i Manali gick snabbt åt till lunch, vila, promenader och två tepauser med den ljuvligaste lassi och curd.

Klockan 7 bar det av. Vi var inte mycket folk i bussen, men i Kullu kom det naturligtvis på en hel drös av bara israeler, allesammans nedkomna från Parvatidalen med Manikaran och Malana, de nya hippie-inne-ställena. Genast blev bussen proppfull, och det dominerande språket var plötsligt hebreiska.

Klockan 11 var det middagspaus nära Mandi, och där dök en enda upp av mina medresenärer från Leh: Megan från Los Angeles, som dock var på väg längre söderut. Även hon hade känt sig helt förfriskad efter bara en dusch i Manali och inte tvekat inför att ta en nattbuss vidare. Vi hann precis bara med en liten pratstund innan våra olika bussar krävde att få föra oss vidare.

Klockan 7 på morgonen kom vi fram till ett gråregnigt Dharamsala efter exakt 50 timmar från Leh. Det var sex timmar kortare än förra årets resa Leh-Dharamsala via Kargil, Srinagar och Jammu. Den resan hade varit lugnare och kanske bekvämare, men naturligtvis är leden över Rothangpasset och Manali att föredra trots sina mycket sämre vägar.

Dalai Lama var som bäst i Dharamsala och höll kurser, som mitt Glada Gäng från Leh hade spetsat sig på att vara med om, så det var mycket folk i McLeod Ganj. Mitt gamla stamställe Ashoka var fullt, så jag sökte mig till alternativet Lhasa i stället. Där blev jag väl emottagen med välkomstte och genast visad ett idealiskt rum mot baksidan med dess skog och grönska. Lhasa har haft rykte om sig att vara ett ganska ruffigt ställe, men nu var det renoverat och hade installerat varmvatten. Det var ett levande hotell där munkarna höll puja på rummet, så hur kunde man väl få det bättre?

12.

Dalai Lama höll sin berömda föreläsningsserie om tantrisk buddhism i Dharamsala, och mer än 4000 besökare hade flockats till McLeod Ganj. Att komma in i Namgyalklostret och få plats bland så många åhörare var dock ett bestyr, i synnerhet som säkerhetspådraget var omfattande. Ingen släpptes in i Namgyalklostret utan kroppsvisitering. För att alls få åhörarplats måste man skaffa sig ett särskilt ID-kort med två fotografier, (fotograferna i McLeod Ganj hade mycket att göra,) och för att alls förstå någonting måste man skaffa sig en liten radio med hörlurar och få in rätt UKW-station, som utsände simultantolkning på engelska. Att få in rätt station utan störningar var i princip hopplöst, då en annan utsändning med simultantolkning på kinesisk mandarin låg precis intill. Att sitta där bland åhörarna med hörlurar och försöka lyssna till den engelska översättningen med alla plötsliga störningar och med dessutom Dalai Lamas egen röst på tibetanska och den kinesiska översättningen ekande i högtalarna för högsta volym runt omkring var inte särskilt avkopplande. De som fick mest ut av hans undervisning var de tibetaner som satt närmast de högtalare som ekade ut tibetanska. I princip fick ingen annan ut någonting, men en amerikan lyckades med konststycket att spela in hela den engelska översättningen på kasettband.

Johannes avrådde mig från att söka mig till undervisningen. Jag lyckades spåra upp honom den första morgonen, och vi invigde vår samvaro med några av de droppar whisky jag hade kvar i min flaska tillsammans på mitt rum i Lhasa Guest House medan munkarna i rummet bredvid höll i gång för fullt med sin puja.

Han beklagade vädret, som var det sämsta tänkbara. Någon vandring upp till Triund var otänkbar så länge så länge det bara ösregnade. Han förklarade att vädret hade varit strålande och nästan pålitligt innan jag kom, och för min skull beklagade han med mig att jag inte stannat i Ladakh några dagar extra, vilket jag hade kunnat göra, i beaktande av hur snabb och smärtfri resan ner till Dharamsala hade varit. I stället för att planera långa vandringar inskränkte vi oss till att koncentrera oss på litterära övningar som exempelvis det gemensamma fullbordandet av romanen om Beatrice Ravenscroft.

Därigenom kom vi naturligtvis mest att tala om Ladakh. Jag hade ju träffat Helena Norberg-Hodge igen, och han var mycket intresserad av att få veta min mening om henne. Helt troskyldigt förklarade jag min fullständiga uppskattning och förståelse för henne, väl medveten om att hon samtidigt var kontroversiell och kritiserad och inte helt väl sedd överallt i Ladakh.

"Jag delar din uppfattning fullständigt," sade han. "Helena är en av dessa få och unika personer som inser vikten av och vågar slå vakt om vad jag skulle vilja kalla livets fundamentalaste värden. Hon representerar den enda fundamentalism som jag skulle kunna kalla universell och acceptera. Det är ju faktiskt bara bönderna som försörjer hela världen, och därför borde bönderna med deras kunskap och rätta jordbruksskicklighet beskyddas mer än någon annan folkklass på jorden. Det är hennes utgångsläge: insikten om betydelsen av människans direktkontakt och arbete med jorden som viktigare än någonting annat av vad människan gör. Från det utgångsläget har hon sedan formulerat sin ekologiska jordnära filosofi och missionsverksamhet med starka ideella rörelser för sol- och vindenergi, tibetansk medicin och annat sådant. Och det kan faktiskt vara den enda rätta vägen för hela mänskligheten och framtiden. Hon är inte behaglig för alla, men hon har fullkomligt rätt."

Johannes främsta bekymmer var annars situationen i Kashmir, och han var bara undantagsvis i Dharamsala. Dalai Lama hade fått åtskilliga ögonbryn att lyfta sig och många lättstötta politiker att vakna till i Indien med att plädera för folket i Kashmir och deras rätt till demokrati och frihet - ett ytterst känsligt kapitel. En månad hade gått, och stormen hade inte lagt sig ännu efter Dalai Lamas uttalande.

Då han som vanligt var fullt upptagen med allt möjligt på en gång lämnade han mig åt mitt öde till kvällningen. I stället fann jag mina vänner och kolleger från Ladakh, danskan Trine, som jag delat en natt med i Yangthang, Eric och Tinka, som jag haft sällskap med på bussen från Leh till Manali och som kommit till Dharamsala samtidigt som jag, samt Stuart, en ung buddhist. Alla dessa senare tre var från London, och man var ordentligt som hemma tillsammans med dem.

Vi hade en oförliknelig Ladakh-avskedsafton tillsammans, ty även Trine skulle ta sig ner till Delhi följande dag. Vi intog vår avskedsmiddag på restaurang Norling med massor av öl och satt där från 7 till 11 medan vi naturligtvis mest bara frossade i våra gemensamma Ladakhupplevelser.

Vid bordet intill satt en annan engelsman som varit i Sverige och där erfarit den oförglömligt smärtsamma upplevelsen att få sin cykel stulen i Malmö efter att ha cyklat upp genom hela Europa. Han visade sig vara en stor skämtare och hade ett antal "bushismer" på lager som jag jämförde och parerade med liknande autentiska historier om det politiska fyllot Ahti Karjalainen från Finland, Sovjetunionens kandidat till posten som Finlands president efter att Kekkonen blivit alltför senil för att kunna fortsätta vara det längre. Jag hade aldrig skrattat så mycket under hela resan som nu under vårt utbyte av inblickar i den politiska verklighetens löjligaste sidor.

13. Final

Nästa morgon var det strålande solsken, och det var min sista dag i Dharamsala. Efter frukost halv 8 med Johannes gjorde vi slag i saken: vi gick upp till Triund, min resas sista möjlighet till någon längre bensträckning.

Vi var uppe på två timmar, men sedan ville Johannes inte gå längre. "Om du vill kan du fortsätta," sade han. "Jag väntar på dig här."

När jag kommit iväg började jag förstå hans tvekan. Terrängen var omöjlig och genomdränkt av monsunen. Gräset var så långt och tjockt att det täckte stigen, som man följaktligen ideligen tappade bort, så att man sedan fann sig i den hopplösaste monsunterräng med bara lera och vikande fotfäste överallt. Snart hade man tvättat alla sina kläder och sköljt dem dessutom grundligare än i någon tvättmaskin. Och till slut, när man kom fram till 'Snowline Café', var min gamle vän Lakka inte hemma. Det betydde ingen lättnad, inga förfriskningar och ingen tepaus. Det var bara att gå tillbaka igen.

"Var det värt det?" frågade Johannes när jag dök upp igen efter två timmar. "Nej," sade jag. Han log.

Förskräckliga monsunregnskurar förföljde oss sedan på vägen ner, och naturligtvis var sedan den sista gatan så förstoppad av havererad trafik som fastnat i diken och trädgrenar att man inte ens gående kunde komma förbi genom störtskuren. När man äntligen nådde sitt rum klockan 3, efter 7 timmars promenad 1,5 kilometer uppför och nedför i monsunregn, gällde det att försöka börja torka. Lyckligtvis hade jag ännu lite whisky kvar.

Till allas förvåning blev det sedan sol på eftermiddagen, och en sista gång på denna resa kunde man således få njuta av den värmande Himalayasolen från taket av Tsongka-kaféet. Men stunden blev kort, ehuru hela McLeod Ganjs befolkning kom ut ur sina hålor för att lapa sol. Och det var dags att börja packa.

En sista kopp te med en lemon curd-kaka på kafé Shamballah med Johannes, och den långa svåra avskedsstunden började. Det var svårare än någonsin att lämna McLeod Ganj, liksom det varit outhärdligt svårt att lämna Leh. Det Glada Gänget, som man haft så glada dagar med tillsammans i början av Lehvistelsen, hade skingrats för alla Indiens vindar. Det visade sig genom e-post, att Paula och Julio redan var i Rawalpindi (inför sin framstöt mot K2) medan Juan var kvar i Indien och fixade sina nya biljetter och visum för att kunna återförenas med dem, medan Anna hade avvikit till Rishikesh. Med henne fick jag ingen kontakt mera.

Värden på mitt Guest House Lhasa bjöd mig på en avskedskopp te medan han berättade att han även hade verksamhet i Goa och förvånades över att jag fortfarande hade whisky kvar i flaskan efter tre veckor. Jag försäkrade honom om att det bara var litet.

Bussen lämnade McLeod Ganj 19.30 och nådde Delhi klockan 9 på torsdag. Jag hade lovat att i Delhi söka upp mina resande vänner Håkan och Bettina någonstans i det centrala hotellgyttret av Delhi, och det visade sig finnas flera hotell med deras namn Balaji, men till slut hittade vi rätt. Återseendet var hjärtligt och pågick ända till klockan 5. Vi hade gemensam frukost och tre timmar senare lunch och hade hur mycket som helst att tala om. Vi hade träffats första gången i Pelling under min resa '98 och sedan hållit kontakten. En gång hade båda sökt upp mig i Göteborg och en annan gång Håkan ensam. Det var alltså nu fjärde gången vi sågs på tre år. De hade rest under nio månaders tid från München till Istanbul, Syrien, Jordanien, Egypten, Cypern, tillbaka till Turkiet och genom Iran till Pakistan och nått Indien genom Amritsar. Vi hade först planerat att ses i Ladakh, men dit kom de aldrig, då Håkans svenska släkt kom på besök till Delhi, så att det blev bara Dharamsala, Manali och lite till. De skulle nu vidare österut till Bodhgaya, Darjeeling och Sikkim innan de via Nepal skulle in till Tibet och sedan vidare i Kina för att ta transsibiriska järnvägen tillbaka till Europa lagom till jul. De hade alltså fyra månader kvar av sin resa.

Sina bästa intryck hade de fått av Iran och Syrien och sina sämsta av Egypten. En total oförskämdhet hade präglat egyptierna medan de i Iran och Syrien fått oförglömliga intryck av hög mänsklig kultur, intelligens och godhet. I Iran hade de blivit mottagna med den generösaste välvilja och respekt överallt, iranierna hade uppvisat förvånansvärt goda kunskaper i engelska och god orientering och insikt i västerländskt väsen och framför allt en synnerligen hälsosam diskussionslusta och självkritik. Till och med i bussarna hade de fått höra bitter offentlig kritik mot mullorna.

Pakistan hade sedan blivit en chock. Vid ankomsten till Pakistan hade de för första gången fått känna på vad den tredje världen vill säga - en allmänt utbredd fattigdom och total uppgivenhet. Att vara politiker var i Pakistan synonymt med att vara i en sådan ställning att man kunde förskingra tillräckligt mycket pengar för att sedan kunna lämna landet. Inträdet till Indien vid Amritsar hade sedan varit en kontrast av det motsatta slaget.

Min resa blev alltså bara bättre hela tiden ju längre jag höll på, och mitt öde var att jag alltid måste bryta upp och resa vidare just när resandet nådde nya höjder av lycka och givande upplevelser. Men jag måste bryta upp från Håkan och Bettina för att bege mig ut till min flygplats och det väntande flyget hem med Aeroflot via Moskva till Stockholm. Resan skulle enligt biljetten bli rekordartad: avgång Delhi 01.30 med framkomst Stockholm 09.00 sju och en halv timmar senare, om det skulle klaffa.

Vid flyget träffade jag äntligen Mattias och Charlotte igen. Vi hade kommit bort från varandra under bussresan Leh-Manali, jag hade aldrig sett röken av deras buss, och nu fick jag förklaringen: deras buss hade fått motorstopp varje gång den nödgats backa i en hårnålskurva, alltså stup i kvarten, och därför inte kommit längre än till Sarchu till natten, medan vi ju fortsatte till Keylong 12 mil längre ner. De kunde även berätta att undantagstillstånd utlysts i Leh, Jammu, Kashmir och Ladakh denna dag för vår avresa den 11 augusti på grund av nya oroligheter och terrordåd i Kashmir. De hade sedan inte rest vidare till Simla som de tänkt utan i stället farit direkt från Manali till Delhi, där man faktiskt kunde leva och andas numera.

Delhi brukade vara världens mest förorenade stad, men genom ett politiskt beslut hade Indien nu gjort något åt saken: alla allmänna transportmedel, alltså bussar och motorrickshawer i första hand, hade förbjudits använda diesel och körde i stället på gengas eller blyfri bensin. Nu var ju indisk organisation inte den bästa, och naturligtvis fanns det alldeles för få stationer i staden för bränslepåfyllning av dessa nya slag, så övergången hade inte varit helt smärtfri med oändliga köer och strejker och upplopp. Men staden hade i ett slag blivit ren. Där sitter den dåren Bush i Washington och vägrar skriva på Kyotoavtalet fastän hans land står för huvuddelen av alla världens koldioxidföroreningar medan det utfattiga Indien effektivt åtgärdar och rensar upp sin huvudstad på några månader. Där kan man göra intressanta jämförelser och betraktelser över politisk effektivitet.

Flyget avgick punktligt 01.30 och nådde Moskva punktligt sju på morgonen. Vårt flyg kom från Dacca i Bangla Desh, så det var redan fullproppat med hundratusen Bangladeshare när vi kom in, men personalen sade generöst att vi fick sitta var vi ville, så man hamnade mitt bland hundratusen Bangladeshare, och den olycklige framför mig visste inte hur man skulle bete sig i en flygplansstol utan kastade sig ideligen bakåt i sin stol, så att mitt serveringsbord fick kroniska jordbävningar. När jag påtalade detta för honom fick han panik och rörde sig ännu häftigare, så att allt mitt te spilldes ut över omgivningen. Ryssen bredvid mig hade blivit av med sitt öl på samma sätt, och den andra Bangladesharen bredvid mig fick plocka upp all sin mat från golvet. I Moskva blev kaoset värre, ty där proppades alla utgångar genast igen av hundratusen Bangladeshare medan vi svenskar bara hade en dryg timme för vår transit. Personalen ropade i panik omkring: "Stockholm! Bara Stockholm!" varpå alla utgångar proppades igen ännu effektivare av alla Bangladeshare som skulle ut genast i panik alla på en gång. Men vi hann till vårt Stockholmsplan, och klockan 9 landade vi punktligt på Arlanda. Där proppades bagagebandet fullkomligt igen av alla väldiga Bangladeshiska koffertar och mastodontutrustningar, och att rensa upp ett bagageband från en omfattande koffertförstoppning tar sin tid och är inte alltid det lättaste. Men vårt bagage kom fram, och där skildes jag sedan från Mattias och Charlotte, resans första och sista reskamrater med hur många som helst av världens mest givande och intressanta nya bekantskaper där emellan.

Den definitiva Ladakhresan var över och hade varit ännu mera lyckosam än förra årets, fastän en sådan möjlighet då hade framstått som omöjlig.

Det svåraste med att resa bort är alla de nödvändiga förberedelserna. Man vill ju inte lämna allting i kaos efter sig, då man ju inte heller vill återvända till något under bortavaron multiplicerat kaos. Så det är bäst att göra rent hus, kasta ut all skit, diska kastrullerna, lämna tillbaka alla bibliotekslån, besvara alla brev, betala alla räkningar, dammsuga, och, det svåraste av allt, rensa skrivbordet. Allt detta tar minst tre fulla arbetsdagar i anspråk, så det är bra om man sedan kan resa iväg på en måndag.

Det kunde inte jag, ty det var min 50-årsdag. Just därför hade jag velat försvinna just den dagen, men allting gick fel. Det gick inte att få biljetter förrän till tisdag, och min gratisannons i Göteborgs-Posten, som GP själv erbjudit mig, blev fel. Jag hade skrivit "Bortrest" i annonsen. Detta enda ord, annonsens enda viktiga upplysning, ströks. Sålunda fick hela Göteborg stora skälvan på söndagen när alla plötsligt fick se min bild i tidningen och fick för sig att de måste skicka mig blommor och ringa ner mig, just allt sådant onödigt besvär som jag till varje pris önskat bespara omvärlden. Och vem vill väl ha världens vackraste blommor bara för att genast nödgas resa ifrån dem för att låta dem dö?

Även tågtrafiken i Sverige fungerade dåligt. Alla X2000-snabbtåg skulle justeras och extraundersökas för att det uppstått något tekniskt fel någonstans. Följaktligen hade många tåg blivit inställda, bland annat mitt tåg mellan Malmö och Köpenhamn.

Men över bron kom man till slut, och ful var den. Utsikten bestod av Skånes vederstyggligaste landmärke kärnkraftverket i Barsebäck, Sveriges svåraste utmaning mot Danmark sedan slaget vid Lund för 325 år sedan. Av Malmö och Köpenhamn såg man ingenting. Några flacka gräsöar i sundet, och resten var bara grått vatten. Inte ens himlen såg man, då tåget kör under vägen och som i en tunnel med springor hela vägen. Denna Öresundsöverfart är lika trist och oinspirerande som den vid Helsingör är underbar.

Sundpilen skulle ta 35 minuter men tog 55. Även tåget Köpenhamn-Hamburg försenades ordentligt från början "på grund av tekniska problem". Det lät precis som rymdfärjan. Till slut fick de byta ut loket. Förseningen blev bara 40 minuter, men det var alldeles tillräckligt för att katastrofen skulle bli fullständig för alla som skulle byta till lokaltåg till exempelvis Wuppertal. Två svenskar satt vid mitt bord. Den ena skulle till Weimar, den andra till Wuppertal, och Wuppertalsvensken hade ordnat så att han skulle bli hämtad med bil ett bestämt klockslag i Essen. Han hade inte telefonnumret till dem som skulle hämta honom. Han var mycket nervös. Tågpersonalen bekräftade att hans tåg till Wuppertal från Hamburg inte skulle vänta på honom, och de beklagade förseningen.

Jag och Weimarsvensken fick i alla fall 20 minuter på oss i Hamburg varunder man åtminstone (under stress) kunde trycka ner en plasttallrik färdigtuggad spaghetti med dito plastsmak. Frågan var om det var värt det. Vårt tåg vidare söderut hette sedan betecknande nog Rudolf Diesel fastän det var elektriskt. Vädret stormade och var ruskigt, men vi var åtminstone i kapp med tidtabellen - i motsats till Wuppertalsvensken, vars öde vi aldrig kommer att få någon klarhet i.

Det regnade och stormade hela vägen till München och var hur dystert som helst, och tåget var modernt, sterilt och avskräckande. En amerikan satt mitt emot mig. Det visade sig att han satt på fel plats. "Men det här är ju plats nummer 58," envisades han och visade på sin biljett där det stod tryckt 58. "Jo, men det här är andra klass," sade konduktören. "Er plats är i första klass." - "Är inte det här första klass då?" sade amerikanen dumt. Jag förstod honom fullkomligt. Den tyska standarden är så överdriven, att allt är första klass, och det finns inget utrymme för någonting annat. En fattig resenär har ingenting i Tyskland att göra. Han känner sig bortkommen och utesluten överallt. Detta land är inte gjort för honom. I ett rikt land finns det ingen fattigdom och får det inte finnas några fattiga - de är uteslutna från början och har ingen chans. Allt är första klass, till och med för amerikanen. Själv har jag aldrig kunnat känna mig hemma i Tyskland. Det har alltid varit ett land för mig att bara fortast möjligt resa förbi helst utan att stanna. (En kopp kaffe i tågbaren kostade 5 mark och 20 pfennig, exklusive serveringsprocenten.)

Ungern var som en annan värld - allt var strålande solsken, och man kände sig hemma direkt. Men det märktes, att det även här var på väg åt fel håll. Alla gamla sittbänkar var avlägsnade från stationen. Folk fick inte längre sitta på perrongerna och vänta på sina tåg. Mjölk i kaffet kostade 20 forint extra. Och så vidare. Tysk EU-ordning var på väg in även här.

2.

Jugoslaviens konsulat i Budapest bjöd på en chock: ett transitvisum, enkel väg, kostade 97 D-mark. Det var mer än dubbelt så mycket som ett vanligt indiskt obegränsat 6-månaders visum. En natt genom Jugoslavien på Europas sämsta tåg betingade alltså en lösensumma på 97 D-mark. Det var rena utpressningen. Och det var bara att betala.

Stationsinformationen visste som vanligt ingenting. De hade bara koll på tågen norrut och västerut. Det enda tåget till Bulgarien, sade de, gick genom Rumänien via Bukarest - en omväg på 26 timmar. Nej tack. Mitt jugoslaviska visum hade jag redan. Det var bara att satsa på Jugoslavien på vinst och förlust. Fungerade tågen så hade man tur. Rysk roulette är ju välbekant, men jugoslavisk roulette är att åka tåg genom Jugoslavien utan att veta om tågen går eller kommer fram - ett jugoslaviskt gatlopp som bara har det fullkomligt okända att bjuda på.

Jag tog det lugnt med min sedvanliga lunch på Baross inne i stationen med min traditionella paprikafyllda kyckling med rött vin. Om och när tåget skulle gå var en senare fråga.

Till mitt bord kommer då en knubbig tant med kalaskula och frågar om hon får slå sig ner. Naturligtvis ger jag henne min tillåtelse. Det visar sig då att hon är en freak, när hon talar med basröst.

Hon kan varken engelska eller tyska varför hon haft problem i landet med sin franska och italienska. Hon är kommen från Caserta nära Neapel, och vi talar naturligtvis italienska med välbehag. Hon har varit på semester vid Balatonsjön. Det bara regnade och var kallt hela tiden.

Hon är alltså ursprungligen en man som på eget initiativ låtit könsoperera sig. Jag har aldrig kunnat betrakta sådana människor som annat än könsförrädare. De är nästan alltid män som byter till damkön - jag har aldrig träffat på motsatsen. Och hur de än draperar sig kvinnligt och sväller ut sina bröst med hormoner blir de aldrig övertygande som damer. Skillnaden mellan en riktig dam och en könsopererad man förblir alltid obetydligt mindre än mellan en riktig dam och en riktig man. De kan till exempel aldrig förändra skelettstrukturen eller föda barn.

Men vi hade en angenäm konversation tills vi måste skiljas, jag till tåget, som faktiskt kom, och hon till ett flyg, som var mera osäkert.

Den stora tågförseningen visade sig på tåget. Där var en tant som skulle till Lemberg via Bukarest och Ukraina. Hon var alltså på fel tåg, och hur hon hamnat på fel tåg kunde hon allra minst själv förklara. Hon började fråga om hon kommit rätt först när tåget satte i gång. Med stor nöd lyckades vi få henne av tåget vid Ferencvaros, en tågstation fortfarande i Budapest. Hoppas hon klarade sig till Lemberg (Lvov) via Bukarest via Ukraina.

På tåget befann sig en sund och fryntlig norska med 2_-årig dotter som redan kunde säga: "Jag vill inte!" så det hördes över hela tåget, men det var bara jag som förstod det. Modern hade inget visum men lyckades skaffa ett för 20 mark i Subotiza. När jag talade mera med henne berättade hon en otrolig skröna om hur ett plan kapats och styrts rakt in i World Trade Center i New York så att detta börjat brinna. När så alla världens TV-kameror riktades mot detta kapades ett andra plan som styrdes rakt in i den andra World Trade Center-skyskrapan. Båda kollapsade totalt och lämnade 10,000 döda. Samtidigt kapades ett tredje plan som styrdes rakt in i Pentagon. Det lät precis som en häftig science fiction-skröna typ Harmageddon. Hon hade tydligen sett för mycket på TV. Men hon berättade det så övertygande, så man måste tro att hon åtminstone hade sett det på TV.

I Belgrad hamnade jag genast i bästa sällskap. Två gubbar på tåget till Sofia hade i sin kupé just råkat spilla ut ett helt paket kaffe i hela kupén. De försökte förtvivlat samla ihop alla de dyrbara smulorna från sittplatser, dynor, väskor och plastpåsar och lyckades i någon mån. När de genomfört det omständliga företaget och lyckats rädda 75 procent bjöd de triumferande på rakía medan vi storknade i den genuina kaffearomen. Man var genast som hemma i Bulgarien.

Natten blev kall, men man överlevde den och kom fram till ett soldränkt Bulgarien. Medelhavssolen kändes genast i närkontakt, det som man mest hade hoppats på och mest behövde efter tre regniga veckor i Norden.

Hemma hos Diana väntade hon med tårta och rödvin, frukt och yoghurt och allt möjligt annat hälsosamt. Det första man fick veta var att kaparattacken mot New York och Pentagon var sant. Fyra plan hade kapats samtidigt och självmordsattacken fullständigt raserat Twin Towers i New York och delar av Pentagon varvid mördarna tagit med sig närmare 10,000 oskyldiga människor in i deras fullkomligt onödiga vanvettsdöd. Den ökände boven Bin Laden i Afghanistan antogs ligga bakom det hela, och ryssarna hade lovat backa upp Amerika i ett krig mot talibanregimen i Afghanistan. Situationen var barock: tidigare hade Amerika backat talibanerna mot ryssarna, och Masssoud hade stött dem. Efter ryssarnas fördrivning från Afghanistan hade talibanerna tagit makten och fått Massoud emot sig, som då stöddes av ryssarna. För en knapp vecka sedan utsattes Massoud för ett attentat, och ingen vet om han är död eller levande. Nu stöder ryssarna Amerika mot de talibaner i Afghanistan som Amerika en gång gav makten.

Pakistan och Turkiet ger Amerika sitt oreserverade stöd. Iran är tyst. Hur blir det med min turkiska utflykt under sådana omständigheter? Den punkterades redan av det jugoslaviska visumet. Vi får se vad doktor Sandy säger i Konstantinopel.

3. Requiem i Bulgarien.

De förvånades mycket i Bulgarien över att jag nödgats betala 97 D-mark för ett transitvisum genom Jugoslavien. "Varför?" frågade de. Det hade inte givits något svar. De hade sina bestämmelser. Punkt, slut. De hade bara sagt: "Det är Sveriges fel, inte vårt."

Men ej heller Bulgarien var helt befriat från byråkratiska försåt. Jag fick min stämpel vid gränsen utan några avgifter men ingen information om vad som skulle hända när jag lämnade landet. Diana hade av en händelse fått veta, att man som utländsk besökare måste registrera sig vid ett poliskontor inom 24 timmar. Annars kunde besöket i Bulgarien stå en dyrt när man lämnade landet. Med Diana gick jag och registrerade mig, och det var inga problem, men de fyra kopiorna måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Annars var de ogiltiga. Den tjänstgörande byråkraten informerade oss, att jag borde ha informerats om denna nödvändighet av gränspolisen. Så hade icke skett. Vi fick även veta straffavgiften om man lämnade landet utan registreringsbevis, vilket de flesta utländska turister gjorde: 500 D-mark. Det var alltså rena sparken i baken med tillsägelse att aldrig komma tillbaka, vem man än var. Denna bestämmelse var två månader gammal och alltså en reform av den nya regeringen, som den demokratiska unionen var utesluten från medan den i stället inbegrep gamla kommunister och turkar. Premiärministern, före detta kung Simeon, vann valet på vallöften han aldrig kommer att kunna hålla.

Även franska ambassaden har haft det svårt med bulgarisk byråkrati. Den franske ambassadören hade en bulgarisk älskarinna som drev en resebyrå. Genom sin franske älskare lyckades hon komma åt möjligheten att förse vem som helst med visum till Frankrike och andra användbara dokument. Plötsligt anhopade sig ett nytt skrå av bulgariska prostituerade i Bryssel, som alla var där med affärsvisum. Det visade sig att alla dessa visum kom från bulgariskans turistbyrå i Sofia, och den franske ambassadörens otillbörliga läckage blev känt. Det finns ingen fransk ambassad mer i Sofia.

På kvällen var det fest med tårta och champagne. Utom champagne hade vi även rött och vitt vin, rakía och öl. Diana går nu genom en sorts hälsokur, som innebär att hon borde undvika kaffe och alkohol, hon har ungefär samma problem med metabolismen som jag, men i denna kur ingår en medicin, som är så stark och bitter att hon måste ta bort den äckliga smaken med ädlare drycker efteråt. Valeria, en av hennes gamla väninnor och med på festen, trodde inte alls på kuren, då den förbjöd intagandet av bröd, som enligt Valeria var det mest grundläggande i hälsoväg av allt. Lilly ringde och sade att hon inte skulle komma men kom senare ändå. Vi talade alltså bara engelska, tyska och bulgariska den här gången. Maria, modern till de många musikerna, ringde flera gånger under dagen och lovade att komma men dök inte upp ändå. Hon skyllde på trötthet liksom Ludmila. Så vi var bara fyra damer och jag tills Jevgenij kom.

Jevgenij var som vanligt helt klar i sina åsikter. Den regering som skyddar en terrorist som bombar New York är medskyldig till terrorismen. Saken är klar. Afghanistan är en mördarnation, om Bin Laden är skyldig. Alla ställer upp på Amerikas sida. Det tredje världskriget är ett faktum. Men var är fienden, och vem är han? Det är problemet, men det löser sig väl så småningom.

Lilly och jag var helt överens om tårtans utomordentliga giftighet. Det var en sorts bulgarisk frukttårta som gick i färgerna skärt, chockrosa och pistagegrönt. Själv vägrade hon röra den, men det röda vin hon hade med sig var desto godare och effektivare.

Stämningen var den bästa tänkbara, och jag välkomnades in i 50-årsklubben som den yngste medlemmen. Jag var redan tre dagar gammal, så det var alldeles för sent att fira min 50-årsdag, men ändå hade den inte kunnat firas värdigare än här i det vilda Bulgarien. Självmordsbombningen av New York, Pentagon och Washington var väl den sista 50-årsuppvaktning jag hade önskat mig, ingen hade väntat sig något sådant, men lyckligtvis hade de i alla fall missat Vita Huset. Om krisen kunde leda till talibanregimens avskaffande och Saddam Husseins likvidering så skulle dock det vara en välkommen present för hela världen. Den infernaliskt fräcka och vansinniga attacken, som blev en större framgång än väntat för terroristerna beträffande Twin Towers, har egentligen sitt enda motstycke i den japanska attacken mot Pearl Harbour för 60 år sedan.

Men vi hade viktigare saker att tala om. Mest diskuterade vi om Tjajkovskij och Beethoven var mörka eller bara djupa. Jag hävdade bestämt att Tjajkovskij var enbart djup och inte alls mörk medan man kunde finna ett visst mörker hos Beethoven. Valeria förnekade detta blankt. Både hos Tjajkovskij och Beethoven fann hon, liksom hos Mozart, bara ljus och ingenting annat.

Vi diskuterade även höstens karaktär. För Valeria var den livets pånyttfödelse och den bästa av årstider, medan jag såg den som ett melankoliskt preludium till vintern. Nu är hösten olika i Bulgarien och i Norden.

Mera pessimistisk var Valeria angående världssituationen, medan jag tog det lättare och ljusare. Hon menade att världen aldrig skulle bli sig lik igen, att allt skulle bli hårdare, misstänksamheten och polariseringen breda ut sig, all frihet gå förlorad och demokratin ersättas med så kallad säkerhet. Jag såg världskrisen mera som ett tillstånd och en prövning som det skulle finna en väg ut ur. Det fanns alltid, menade jag, en utväg ur alla olustiga situationer.

Dock verkade Jotkas situation fullständigt hopplös. Hon hade rest till Tyskland och där fått en fantastisk ställning som invalidvårdare i Saar och gjort sig så oumbärlig, att hennes förmögne arbetsgivare vägrat släppa henne ifrån sig när hennes visum gick ut efter två år. Hon föreslog då att han skulle gifta sig med henne (77 år gammal), och han gjorde det. Men som sin fru behövde han inte avlöna henne längre, och de började gräla om pengar genast. Där sitter hon nu fast i Tyskland hos en helt invalidiserad man som vägrar ge henne fri så länge han lever och som dessutom håller hårt på sin förmögenhet, medan hon (81 år gammal) får finna sig i att vara slav i ett hopplöst katolskt äktenskap. Och hon har i hela sitt liv grälat på sin dotter Diana och hennes vänner och kallat dem oorganiserade oduglingar för att de aldrig gift sig eller bara skilt sig.

Ack ja, denna dag var en sorgens dag för hela världen. Den bulgariska radion ackompagnerade den finkänsligt med opportun musik som "Åses död" av Grieg, Mahlers "Döden i Venedig", Schuberts sista döende Adagio ur C-durkvintetten, Pachelbels rituella "Canon", Saint-Saëns "Danse Macabre", Sibelius "Valse Triste", begravningsmusiken till Orson Welles filmatisering av Kafkas "Processen" i ultra-rapid, och annat sådant. Man skulle väl få höra alla världens kända och okända "Requiem" under dagens lopp.

Men vädret var underbart, och festen fortsatte.

4.

Det var en mycket egendomlig känsla att befinna sig mitt på stora torget vid Kungliga Palatset i Sofia när sirenerna började tjuta klockan 12 och alla människor stelnade till som fastfrusna för att stå blickstilla i en hel minut så länge sirenerna betonade den tysta minuten till åminnelse av alla de oskyldiga offren i Twin Towers med omgivande byggnader i New York samt Pentagon. Diana berättade att en sådan sirenljudande tyst minut senast hade förstenat hela Sofia stads befolkning 1953 när Stalin dog.

Fyra vanliga inrikes passagerarplan i USA hade kapats samtidigt av i Amerika utbildade piloter av arabiskt ursprung. Det var plan från Boston till New York, från Boston till Los Angeles, från New York till San Francisco och från New York till Los Angeles. Kapningen utfördes bara med knivar. Två av planen kraschade in i Twin Towers i New York, ett i Pentagon och ett i Pennsylvania - man misstänkte att det var avsett för Vita Huset, men någon ombord lyckade avstyra detta. Hela katastrofen var fullbordad inom två timmar. Det hade säkert tagit månader att förbereda den.

Denna fredag den 14 september var en sorgdag för hela världen. Kondoleanser strömmade över Internet från hela världen till det stackars drabbade Amerika medan president Bush lovade hämnas, fullkomligt omedveten och ignorant om att hämnd är det fulaste och lägsta och simplaste som finns i hela mänsklighetens historia. Den dominerande tonen i etern från vanligt folk var dock en maning till metodiska lagliga åtgärder: förnuftet överröstade president Bush och hans retoriska patriotism.

På kvällen visades i bulgarisk television Tennessee Williams’ självbiografiska pjäs "Glasmenageriet" i utmärkt iscensättning med Joanne Woodward som den vedervärdiga tjatiga fjantiga mamman, Karen Allen som den invalidiserade dottern och John Malkovich som Tom i en alltigenom förstklassig uppsättning, men vilken utomordentligt trist pjäs! Var det en korrekt bild av Amerika? Bara småskurna karaktärer av idel billighet? Ett sådant Amerika mådde man förvisso bättre utan. Men visst är det synd om Amerika.

Historien om hur jag kom i kontakt med mina bulgariska vänner kan vara värd att berättas. Det började 1983 med en internationell konferens i Helsingfors. Dianas mor Jotka, som var gift med den berömde pedagogen Naiden Chakharov, ville gärna ut och resa och såg konferensen som sin möjlighet att åtminstone få komma till Helsingfors. Staten betalade.

Men Jotka och Naiden hade inte råd att bekosta någon hotellvistelse, men närvarande vid konferensen var även min mor Gun Lanciai. Konferensen skulle sedan få en fortsättning i Stockholm, men där skulle gratis kost och logi inte ingå. Men lyckligtvis träffade de min mor vid konferensen i Helsingfors, som inbjöd dem att bo hos henne i Stockholm under konferensens fortsättning där. Sedan skulle konferensen få en fortsättning i Oslo, och min mor gav paret Jotka och Naiden adressen till en god kontakt i Oslo.

När de så sökte efter denna adress i Oslo hamnade de framför en norsk systembutik, varifrån det just då kom ut en gammal dam som undrade vad de letade efter. De berättade då att de sökte en viss adress, varvid damen bad dem komma och bo hos henne i stället. Hon hade ju åtminstone sprit. Det hade de ingenting emot.

Sålunda var deras skandinaviska konferensresa en fullständig succé, och de hade funnit vänner för livet både i Stockholm och Oslo, som de när som helst kunde bo hos. Givetvis bjöd de dessa vänner till Bulgarien.

Den norska damen gjorde genast slag i saken, ty hon hade bestämt sig för att tillbringa vintern i Athen i skuggan av Akropolis, som hon aldrig hade sett, och då tänkte hon att hon kunde passera Sofia på vägen.

Så plötsligt en sen kväll i sena november stannade det en taxi utanför Jotkas och Naidens hyreshus. Taxichauffören kom upp till dem och berättade, att en excentrisk dam (som druckit mycket på flyget) från Norge satt i hans taxi och hade insisterat på att han körde henne till deras adress. Han hade bara lytt order. Damen hade inte förvarnat dem om sin ankomst eller ringt eller någonting. Hon bara var där. Men då (1984) var det ännu förbjudet för bulgarer att härbärgera utlänningar. Besöket försatte dem alltså i knipa.

Hon fick dock bo hos dem den natten i brist på andra möjligheter, men till nästa natt lyckades de fixa rum åt henne i Sofia Hotel. Där råkade just då samtidigt bo den store bulgariske bassångaren Boris Christoff. Han och den norska damen fann varandra, i synnerhet när hon i fyllan och villan på väg upp från baren bröt benet i trappan, och han blev den som i egenskap av eskortör från baren gav första hjälpen. Hon blev naturligtvis kär i Boris Christoff.

Men benbrottet föranledde sjukhusvistelse. En bulgarisk sjukhusvistelse vägrade hon blankt att finna sig i. Vad som helst men inte det. Det blev då Jotka som ordnade så att hon i trots mot alla regler fick ta hand om den strandade lätt alkoholiserade damen från det fjärran sägenomspunna vikingariket Norge.

Hon stannade hos dem i en månad. Varje morgon gav hon Diana rikligt med dollars för att Diana skulle skaffa henne gin och/eller cognac, en flaska minst, som var hennes reguljära morgonmedicin. Utan den kom hon aldrig ur sängen. Diana tjänade bra på affären, då hon kunde få både cognac och gin för ingenting genom sitt jobb, och damen var helt nöjd, och de blev bästa vänner.

I en månad stannade den gamla norskan i Sofia. Sedan kom hon äntligen iväg till Grekland och besökte Athen under en dag, varunder hon äntligen fick se Akropolis, varefter hon genast åkte hem till Norge. Hon var mycket nöjd med sin grekiska vinterresa med den enda dagen i Athen.

Därefter var Diana alltid välkommen till henne i Norge, och Diana utnyttjade möjligheten ända in på 90-talet. Hon besökte Stockholm, bodde hos mina föräldrar och besökte 1987 även mig i Göteborg. Sedan dess har vi hållit kontakt.

90-talet kom med förändringar, och det blev svårare för Diana att resa till Skandinavien. Naiden Chakharov avled 1990, och från 1993 har Diana aldrig mer kunnat komma till "sin norska mor" utom en enda undantagsgång. Desto oftare har jag i stället kommit till Bulgarien.

Så allt började vid en konferens i Helsingfors 1984, där min mor fick syn på ett par vilsna bulgarer utan någonstans att ta vägen. Resten är historia.

5.

Diana hade problem med sin nya dator, som var begagnad. Hon kunde helt enkelt inte komma ut på nätet. Det såg förvisso problematiskt ut, när varenda tangent hade mer än en bokstav - utom de latinska vanliga fanns det även kyrilliska med kompletterande extra tangenter med extra tecken. Två gubbar arbetade med hennes dator i tre timmar men lyckades ändå inte komma ut på nätet fastän hon hade både modem och abonnemang, lösenord och ett antal kontaktnummer, men ingenting fungerade. Det var svårt i Bulgarien med kyrilliska bokstäver.

Men vi hade två underbara dagar ute vid den magnifika fågelsjön Bajkal, som dock genom sommarens torka var ganska mycket reducerad till sin yta. Vi kom tillbaka därifrån söndag kväll och försökte då passera Valeria, som fyllde år, men hon var inte hemma. Hon hade varit min vänligaste uppvakterska på min välkomstfest och skänkt mig en hel flaska rakía, så jag glömde inte hennes födelsedag, och vi hade med oss både tårta, rödvin och sprit.

När vi redan avslutat vår kvällsmat hemma och kände oss mogna för sängen efter en lång arbetsdag halv tolv ringde oss Valeria och bad oss komma dit med en flaska vodka. Hon ville bara ha vodka, ingenting annat. Diana sade: "Jevgenij kan köra," och i samma ögonblick kom Jevgenij hem efter en lång arbetsdag och var mäkta trött. "Kör oss till Valerias födelsedagsfest," sade Diana, och han gjorde det.

Vi var de enda gästerna, men hon hade köpt kinesisk mat och var mycket nöjd med att vi kom och med sin flaska vodka. Hon drack bara vodka medan vi drack bara rödvin. Där satt vi sedan och gafflade i några timmar. Nästa måndag morgon hade Bush och Amerika lovat sätta åt fienden i blodigt krig, men ingen visste ännu vem fienden var, var han var eller hur ett krig mot denne fiende skulle föras. Det fick vi se.

Samtidigt upplät Turkiet tre städer i öster (i Kurdistan och Armenien) till fri disposition för amerikanska styrkor. Det lovade att ytterligare förhindra min planerade resa österut.

Hos Lilly vid Bajkalsjön hade vi genomgående diskuterat hela krisproblemet med dess förhistoria, Abrahams och Saras problem med Ismael och Isak, hela Egyptens och Babylons forntidshistoria utom Indiens och Kinas, Greklands och Roms nyligen timade uppkomst på 800-talet före vår tideräkning (för bara knappt 3000 år sedan) och kelternas försvunna dominans i hela Europa utan att komma närmare en lösning på problemet hur fallen Bin Laden och Saddam Hussein skulle skötas. Uppgifterna om attentatet mot den afghanske oppositionsledaren Massoud var ännu tvetydiga - ingen visste säkert om han var levande eller död, men attentatet mot honom kunde ha varit ett led i kedjan av nästan samtidiga attentat mot Twin Towers i New York och Pentagon i Washington. Det såg illa ut för min planerade turkiska resa, och utan tvekan skulle doktor Sandy i Konstantinopel avråda från dess genomföring.

Det var mycket intressant att höra på radion i dessa dagar. Ett av ögonvittnena till katastrofen i New York var John Updike, som är ganska gammal numera men fortfarande en av de mest betydande amerikanska författarna av samma generation som Gore Vidal och Norman Mailer, båda demokrater. John Updike, när han med egna ögon såg Twin Towers störta samman, upplevde det som att marken försvann under hans fötter och som ett fatalt dråpslag mot all amerikansk självsäkerhet.

En annan intressant intervju var med Alistair Cooke, brittisk journalist med Amerika som specialitet och bosatt sedan decennier på Long Island. Det hade just utlysts alarmberedskap längs hela den amerikanska östkusten inför en annalkande orkan från Karibien kallad Erin, som skulle bli den värsta för i år och kanske på många år. Makarna Cooke hade just förseglat sitt hus och gjort sig beredda att gå ner i skyddsrummet inför orkanens angrepp, när radion berättade, att ett lågtryck inifrån landet på väg ut till havs skulle tvinga orkanen ut till havs och till att försvinna i norra Atlanten. Fullkomligt lättade återgick makarna Cooke och livet till det normala på Long Island, och Alistair Cooke slog på televisionen för att få de senaste nyheterna. Då fick han se en science fiction-film av just det slag som han föraktar mest, en katastroffilm, som visade Twin Towers i ljusan låga och på väg att rasa. Rasande tog han in en annan kanal och fick se samma sak där. Då gick det upp för honom att det var verkligheten.

På Polyglotos, Lillys firma för översättningsarbeten, stod det tyvärr inte väl till. Simeon, deras bästa engelskspråkiga medlem och muslim, hade utmanövrerats och avlägsnats från firman, men jag fick tala med honom i telefon. Han beklagade mycket att han inte fick träffa mig, då han just denna dag skulle på en intervju för ett nytt översättningsjobb i FN:s regi, men vi kunde i alla fall utbyta e-mail-adresser. För första gången sedan 11 september hörde jag en mot Amerika kritisk röst. Han var mycket pessimistisk inför situationen och trodde att Amerika med sin klumpiga president och brist på diplomati bara skulle förvärra den och att det skulle bli en svår tid för hela världen. Han försvarade på intet sätt terroristerna, men han tog nästan för givet att Amerika skulle klanta till det i sin nu moraliskt överlägsna position med att begå dumheter. Han avrådde mig bestämt från att åka längre in i Turkiet än Konstantinopel.

Tack vare de vettlösa terrorangreppen mot New York och Washington såg det hela tyvärr ut att bli en torskresa för min del.

6. Ringo och doktor Sandy..

Resan från Sofia till Istanbul skulle ha tagit 12 timmar men tog 15 men beredde inga svårigheter. När vi kom till den turkiska gränsen klockan 3 i natten fanns där inga passpoliser att stämpla våra pass, så vi fick stå där och vänta i en timme innan någonting hände.

I Konstantinopel var det strålande vackert väder, och vem är den första människa jag träffar på mitt gamla vandrarhem om inte Ringo? Vi hade genast en lång frukost tillsammans och tog vid precis där vi förra gången avbrutits i våras.

Naturligtvis kom vi rakt in på den aktuella krissituationen, han hade själv sett i TV hur flygplanet hade kraschat rakt in i World Trade Center och hur oräkneliga människor hade hoppat ut från lågorna eller hängt sig ut genom fönstren men ändå gått under med skyskrapan, men han ansåg inte att detta borde vara något hinder i vägen för mig att fara till Tatvan, Van, Kars, Trabzon och Samsun. Tvärtom. Vädret var perfekt, Turkiet var billigt, och jag fick gärna låna hans tält. Det var nästan oemotståndligt.

Vem är då denne Ringo? Av namnet kan man föreställa sig en storväxt klassisk hippie med mycket ringar på händerna, men inte alls. Han är liten, och ena handen är helt utan fingrar efter en olyckshändelse i ungdomen. Han är älskvärdheten själv, något av en Cantinflas, en ödmjuk levnadskonstnär utan nationalitet, (han har själv under 60-talet frånsagt sig sitt tyska medborgarskap,) och har pass men utan nation - en av dessa eviga vandrare.

Vi talade naturligtvis också om saken med doktor Sandy efter en välbehövlig middagssiesta vid en lunch nedanför basaren. Han hade naturligtvis sin helt egna syn på vad som hade hänt:

"Islam hade inte kunnat vålla sig själv större skada än vad talibanerna nu har gjort. Det är det största dråpslaget i historien mot islam, och det är islam själv som har åstadkommit det genom att utbilda och hjärntvätta terrorister från det de var småpojkar och drilla dem till att bli självmordspiloter med detta etablerade vanvett som följd. Världens aktier kommer genom detta inte att sjunka så mycket i botten som islams. Förnuftets heliga krig mot islams förtryck och vidskepelse har härigenom fått sin största seger hittills, och denna kris flyttar omedelbart fram våra positioner med många år. Fler och fler kvinnor kommer att vägra gå med slöja, fler och fler mullor och ayatollor kommer att bli mer och mer hatade och exponerade, och inget förnuftigt sinne kan efter detta mera ta islam på allvar. Något så dumt har inte ens kristendomen under sin 2000-åriga historia lyckats göra sig skyldig till."

Beträffande min planerade resa till Van, Kars, Trabzon och Samsun ville han inte direkt avråda mig. "Men just idag har nu talibanerna förkunnat heligt krig mot Amerika. Ju längre österut man kommer, desto större är risken att möta fundamentalister, och du vill fara längst österut i Turkiet. Det är säkert ingen fara, men det är heller inte roligt där. Islam är ingen rolig religion, och ju större den muslimska dominansen är, desto tyngre är livet, desto större är fatalismen, desto mer deprimerande är mentaliteten, och desto ensammare är man."

Han avrådde mig alltså indirekt, och jag lutade åt att avstå från företaget, mest då jag har problem med islam. Jag kan inte förlika mig med den religionen, och det känns inte rätt att med min inställning resa omkring i ett islamskt rike. Jag var en gammal grekisk hedning med sinne för logik och förnuft, och med den mentaliteten utgjorde islam dessvärre motsatsen. Kanske var jag orättvis, kanske att jag skulle ångra mig, men något sade mig att jag skulle få det roligare i Grekland, mitt absoluta älsklingsland i Europa utan konkurrens.

"Men låt oss nu tala om viktigare saker än de stackars förryckta talibanerna, nämligen din hälsa. Några problem sedan senast?"

Jag fick utförligt förtälja om min underbara resa till Ladakh och magplasket när jag kom hem därifrån med blödande diarréer i nio dygn och förkylning på det, så att jag inte sett någon annan råd än att genast fara ut och resa igen. Han bad mig noga beskriva symptomen och sade sedan:

"Det låter som en lindrig salmonella. Ja, man får sådant i Skandinavien i augusti. Du gjorde klokt som reste bort därifrån."

Han lyfte sitt glas, vi skålade med varandra, och han hälsade mig välkommen tillbaka till Europas största stad, Konstantinopel, det andra Rom, ett bättre än det första då det var grekiskt, och tillbaka till solen och Medelhavet och hela den odödligt levande grekiska kulturvärlden.

Och det underbara vädret gynnade oss denna gång och lovade med sitt strålande leende trotsa både Afghanistankrisen, hela det hysteriska islam och hela den timliga världen.

Hösten hade andats i min nacke i Sofia i Bulgarien, men den var nu långt bakom mig, och ännu längre bort befann sig problemen i New York, Pentagon och Afghanistan. Och jag ämnade inte söka mig i riktning mot dem heller.

Som kontrast berättade Ringo om sina märkliga upplevelser under den senaste fullmånen. Han hade hamnat på ett danshak med overkligt raffinerade omgivningar och god musik och njutit av tillställningen, tills han upptäckt att detta ställe mitt i Istanbul var en bögklubb. När han sökt sig bort därifrån till en krog blev han genast varmt omhändertagen av en abnormt vacker turkiska, som genast omfamnat honom, lovat honom guld och gröna skogar och förklarat sig ha väntat på honom i hela sitt liv med en sådan övertygande kraft att han nästan måste ta henne på allvar, när han kände hur hon i sin omfamning vände ut och in på alla hans fickor, drog ut hans kam ur bakfickan och stack in den igen, sökte efter innerfickor....

Jag förklarade för honom mitt problem med islam, att det inte skulle kännas rätt att med min attityd mot islam resa djupt in i Turkiet mot kanske fundamentalistiska mål.... Han förstod mig totalt. "Jag har aldrig kunnat diskutera med en muslim," sade han. "Islam är en enkelriktad väg, och jag tycker inte heller om blindgångare."

Vi förstod varandra.

7. Samtal i Konstantinopel.

Nästa dag tog mig Ringo med till delar av Konstantinopel som jag aldrig hade sett förut: den största moskén, en otvetydig helgedom bräddad med andakt och de vackraste glasfönster jag sett efter Chartres, gamla kupolbyggnader under restauration, ett handelscentrum under katedraltak som nu åter skulle fyllas med liv, universitetsparken och fantastiska tehus. Ringo är en kvalificerad konstfotograf med ett utsökt sinne för detaljer: han skapar bilder med att fotografera, så att det av en bild kan framgå flera bilder. Även hans färgsinne är utsökt, och han är expert när det gäller att fånga ljus, blommor och ansikten.

Min lunch med doktor Sandy blev av helt annat slag. Han ansåg att president Bush hade helt rätt i sin hårda linje fastän de flesta i världen anbefallde motsatsen, i synnerhet Dalai Lama. Afghanistans argument var att Amerika inte hade någon rätt att anklaga Bin Laden så länge Amerika saknade bevis. Alla de nitton brottsliga piloterna hade visserligen muslimskt ursprung, men de kunde mycket väl vara amerikaner och västerlänningar ändå. En av dem var bevisad tysk, och ingen hade haft en aning om vad han egentligen haft i tankarna.

"Det är inte bara islam som står inför rätta för detta," sade doktor Sandy. "Det är alla religioner och läror som systematiskt ägnar sig åt att uppsluka själar med hull och hår och göra dem beroende och livegna för livet. Det är alla läror som ägnar sig åt hjärntvätt. Det är all fanatism över huvud taget. Det är alla läror som inte säger till sina studenter: ’Studera allting kritiskt och acceptera ingenting som inte känns sant för er. Pröva allting, och acceptera ingenting som det inte finns belägg för.’ Så resonerar alla förnuftiga religioner och läror, men nästan ingen av dem är behäftad med något sådant förnuft, och alla dessa står nu inför rätta och bör fördömas med dessa muslimska terrorister. Alla dessa terrormän som bevisligen var muslimer ger islam en outplånlig och kanske dödlig skamfläck, men det finns även kristna terrorister i Nordirland och Sicilien, det finns även kommunistiska terrorister i Kina och Nordkorea, det finns även andra terrorister i Burma och Vitryssland; och Saddam Hussein, Khadaffi och regeringen i Khartoum hör till exakt samma terroristgäng. De står alla inför rätta nu, och att få domen avkunnad och genomförd vore den största tänkbara välgärning mot hela världen."

Så talade doktor Sandy med en nästan Churchillsk svada, och det var ett nöje att bara sitta och lyssna till honom.

Som vanligt verkade Konstantinopel vilja ge det avskedsintrycket, att jag måste älska staden mer än någonsin. Ju mer man lär känna den, desto mer måste man älska den, för dess utsökta primitiva finess, för dess fantastiska blandning av Europa och Asien, för dess uråldriga blandkultur, för dess bullersamma vänlighet, för dess specialiserade tekultur, som alltsammans gör Konstantinopel till den i sitt slag mest unika staden i Europa, så att den egentligen bara kan jämföras med Venedig. Konstantinopel var ju Venedigs moderstad, och bara i Venedig i Europa kan man finna något av just den särpräglade unikhet som särskiljer Konstantinopel från alla andra städer.

Kvällen tillbringades i Ringos sällskap. Han var fantastiskt underhållande och öste frikostigt ur sina erfarenheters djupa källor. Hans stora passion var kvinnor, och han tröttnade aldrig på att berätta om dem. En välskapt ung flicka kunde försätta hans hjärta i fullkomlig extas, och han berättade en dråplig historia från Athen.

För fem år sedan hade han varit tillsammans med en flicka i Plaka. De hade fått idén att i värmen klä av sig nakna, ta sig upp på Akropolis och tillbringa där en natt i älskog och trotsa alla staket och barriärer - Akropolis hölls ju stängt till kvällen, och ingen fick gå in i Parthenon ens på dagtid. Men Ringo och flickan tog sig över barriärerna och staketen och upp på byggnadsställningarna i Parthenon och inledde där gladeligen sin kärleksnatt. Vad de inte visste var att vakterna tittade på dem genom strategiskt utsatta bevakningsvideokameror. Allting filmades.

Naturligtvis var det vakternas plikt att komma och störa och avbryta dem. De togs på bar gärning och splitter nakna och togs in för förhör. Ambassaderna kontaktades. "Men vad gjorde ni där uppe egentligen?" undrade de pryda grekerna. "Vad tänkte ni egentligen på? Visste ni inte att det var förbjudet?"

"Men ni kunde ju se vad vi höll på med i era videokameror," sade Ringo. "Hade det inte varit bättre för oss alla om både ni och vi hade fått nöjet att få se oss genomföra det hela?"

Vakterna bjöd artigt Ringo och flickan på kaffe, och efter övlig överläggning med berörda ambassader släpptes sedan Ringo och flickan på fri fot. De kom dock aldrig mera upp på den nattens kärlekens höjder.

Under resans gång kommer jag att få upprepade anledningar att med nöje komma ihåg min samvaro med Ringo och kanske påminna mig en och annan lärorik konversation.

8.

Att lämna Turkiet bakom sig kändes som att lämna en sinnessjukdom bakom sig, ty så känns blotta närvaron av islam med dess kvinnoförtryck, krav på underkastelse och mentala hjärntvätt: som en påtvingad sinnessjukdom, som bara paralyserar människans initiativkraft. Good riddance!

Men Grekland var Grekland. Från kvällsavgången från Pithyon fick jag en hel kupé för mig själv, tills vi kom till Komotini. Där kom två herrar in, den ena ung och den andra gammal, och vräkte sig och började röka fastän det var en icke-rökar-kupé. Jag fick bereda den yngre plats med att avstå från min vilande ställning, varpå han i stället genast intog samma vilande ställning och slängde upp benen på sitsen medan han bolmade. Då var en protest på sin plats. De försvann snart.

Nästa sällskap var en familj på två omfångsrika kvinnor med en ung manlig släkting, och som alla greker tjattrade de på för det vildaste. Dessutom hade de skrymmande bagage, som de dock fick upp på hyllorna.

När vi senare samsades om att sträcka ut oss upptäckte jag att deras bagage ovanför mig läckte någonting, som jag fick i håret. Detta någonting var klibbigt, och jag hoppades det bara var honung eller något annat som kunde tvättas bort. Problemet kunde inte åtgärdas där med mer än att man höll god min och aktade sig för att vara under det bagaget, ty på den platsen blev det minst sagt klibbigt.

Tyvärr kom tåget i tid fram till Thessaloniki, alltså alldeles för tidigt på morgonen, då allting ännu var stängt. Det var bara att slockna sittandes på en träbänk så länge.

På tåget Thessaloniki-Athen gjorde jag ett heroiskt försök att på toaletten försöka befria mitt hår från den äckliga klibbiga honungen. Jag hade aldrig haft ett sådant problem förut. Lyckligtvis var det bara honung. Det var tur att det inte var en dam som kommit i mitt ställe. Försök tänka er en välcoifferad ung dam med håret permanentat för minst en vecka, och så råkar hon ut för tågmedpassagerares läckande bagage som droppar grekisk klibbig honung i hennes hår. Man kan knappast tänka sig en mer prekär situation. Jag lyckades befria mitt hår från de värsta klibbigheterna, men mycket i skallen förblev klibbigt.

Sju timmar som vanligt tog resan till Athen, och det enda värt att omtalas på den vägen var att tåget fylldes av unga grekiska rekryter med det ansiktsuttryck som uttryckte de första omgångarna brittiska soldater som skickades ut i första världskriget. De flesta fick stå upp och trängas i korridorer och mellan vagnarna, så att man inte ens kom in och ännu mindre ut från toaletten. Kriget hade inte börjat ännu, men trängseln var redan svår.

Min nya värdinna på mitt gamla vandrarhem "Annabel" var från Washington D.C. Hon hade planerat göra en resa omkring i Indien, Nepal och Pakistan, men den resan hade naturligtvis helt kommit av sig. I stället satt hon som tillfällig värdinna på ett vandrarhem i Athen. Hon hade berörts mycket illa av de överväldigande händelserna i New York och kunde knappast se på TV längre. Hon var inte ensam. Mina goda vänner från Ladakh, Cacia och Clark, hade ju tänkt cykla upp genom Pakistan på Karakoram Road till Kashgar och vidare hela vägen till Sian och Kina. Även deras reseplaner hade grusats, och de väntade nu ut händelsernas utveckling från säkert avstånd på Nya Zeeland.

Men mest tänkte jag på doktor Sandy och Ringo i Konstantinopel. Doktor Sandy hade varit helt kategorisk och inte lämnat något utrymme för kompromisser. "Deras terrordåd är så infernaliskt och ensidigt ont att det från början utesluter alla diskussioner. Det spelar ingen roll vem som gjorde det. De var muslimer, och det räcker för att kompromettera och infektera hela islam för alltid. Den religionen kan aldrig rentvå sig efter ett sådant dåd. Det spelar ingen roll hur mycket Arabien, Pakistan och Iran spelar med på Amerikas sida och försöker urskulda sig. De är ändå medskyldiga i samma sjukdom i egenskap av muslimska länder."

Ringo hade själv rest i Afghanistan och var mycket kunnig i den arabiska kulturen. Han var son till en andalusisk zigenerska och en tysk och talade både spanska och tyska flytande utom engelska och turkiska. Han var en utsökt musiker trots sin fingerlösa högra hand och var specialist på den arabiska musiken utom en utsökt konstfotograf med ett gudabenådat sinne för detaljer. Inte ens han med sina djupa insikter i österländskt väsen kunde på något sätt försona sig med den muslimska mentalitet som låg bakom det inträffade. "Jag har aldrig kunnat diskutera med en muslim. De är körda från början i enkelriktad riktning, och det är omöjligt att få en muslim bort från hans envisa blindgång."

Fritänkaren har ibland kritiserats för sin ganska hårt befästa grundläggande kritiska inställning mot Islam. Det inträffade lär knappast få oss att mjuka upp vår ståndpunkt.

9. Arkeologisk helg i Grekland.

Det var så fullt på vandrarhemmet att man nästan inte fick plats. Mitt rum hade sju sängar, men där låg åtta personer. Den åttonde, en japan, låg på soffan. I korridoren (mellan vårt rum och badrummet) låg ytterligare fyra personer på madrasser på golvet. Hellre än att vägra någon nattlogi beredde mitt sympatiska vandrarhem "Annabel" plats åt gästerna på golvet. Jag hade tur som över huvud taget fick en säng.

Detta innebar också ett sprudlande sällskapsliv på "Annabel" med full rulle hela natten. Om och om igen visade grekisk television tisdagens skräckscenario med 'The Twin Towers' där först det ena inhöljdes i svart rök, när så plötsligt det andra flygplanet brakade in i det andra. Detta visades om och om igen med dramatiserande musik till, man fick även se hur skyskraporna kollapsade som korthus och den 400,000 ton tunga eldhärjade bråten efteråt med fortfarande mer än 5000 människor saknade och endast 200 lik hittade och definierade - men allt detta struntade de glada unga gästerna på 'Annabel' i. Det var oviktigt. De struntade blankt i president Bushs billiga krigsretorik och talibanernas förryckta vansinneshysteri - båda dessa världar var absurda och ovidkommande. Det enda väsentliga var den grekiska skönhetsvärlden.

På fredagen for jag ut till Delfi. Det är 25 mil dit från Athen, resan hade planerats väl, jag tog tåget till Levadia, men sedan blev det torsk. Ett kanadensiskt ungt par från Montreal var i samma situation. Vi väntade i två timmar på bussen som aldrig kom. Sedan nödgades vi dela på en dyr taxi (7000 drakmer) för att alls komma dit. Kanadensarna hade varit hågade att ge upp, när jag övertalade dem att ge taxin en chans.

Naturligtvis blev det en oförglömlig upplevelse. Delfi ligger högt över havet, och man kan se den Korintiska viken därifrån med hamnstaden Itea. Det är egentligen närmare till Delfi från Patras än från Athen och med bättre kommunikationer dessutom. Vi kom fram halv 2 (efter två timmars tågresa, två timmars väntan i Levadia och en halv timmes taxiresa) och hade då några timmar på oss att "göra" Delfi innan returbussen skulle gå klockan 4. Det gällde att ligga i, för i Delfi finns det mycket att se, och arkeologiska muséet hann stänga klockan 3 innan man hann fram dit.

Delfi var under 800 år världens centrum och kallades i det klassiska Grekland för "världens navel". Det var Apollons och Athenas särskilda sanktuarium oberoende av andra stater (tills det blev ockuperat), och dess storhetstid som Hellas ledande orakel varade ända tills den romerske generalen Sulla kom hit och plundrade stället 86 f.Kr. och satte det under romersk skattelagstiftning. Delfi var även platsen för de "Pythiska spelen", en variant av de olympiska spelen, som hölls här vart fjärde år från år 586 f.Kr. Hit kom både Orfeus och Oidipus, Alkibiades och Nero och tävlade och utmärkte sig, men Nero plockade med sig 500 skulpturer härifrån. Även Alexander den store kom hit och utkrävde ett orakelsvar av den pythiska prästinnan med sådant eftertryck, att oraklet utbrast: "Du är oemotståndlig!" Det orakelsvaret nöjde sig Alexander med och drog därifrån.

Nedanför själva vägen ligger själva det antika Delfi med det runda Athenatemplet och andra ruiner. Ovanför vägen ligger det stora Apollontemplet (i ruiner), där ovanför den alltjämt fungerande amfiteatern, och högst upp arenan, som är märkvärdigt väl bibehållen.

Det var en märklig upplevelse att äntligen lyckas komma hit efter alla dessa år - det var 12 år sedan mitt första Greklandsbesök, och det var mitt 18-e besök i Athen och Grekland. Det var hög tid att jag nådde fram till Delfi.

Trots Rom så fungerade oraklet ända fram till 300-talet. En av de sista gästerna som kom hit för att få råd var kejsar Julianus 'Avfällingen'. Han fick då det mycket vemodiga beskedet: "Apollons tempel ligger i ruiner, Kastaliakällan har sinat, och vi som lever här får tigga för att överleva. Hur kan du vänta dig något orakelspråk mera under sådana miserabla förhållanden?" Kristendomen hade gjort sitt segertåg över världen och lämnat de flesta hedniska tempel i ruiner och blottställda. Några årtionden senare stängdes Delfi helt sonika av kejsar Theodosius, all verksamhet där förbjöds, och efter Theodosius kollapsade det romerska imperiet definitivt för alltid. Det hade kanske varit bättre att låta oraklet få överleva.

Man hade tur i dessa dagar, ty det var 'arkeologisk helg', vilket innebar att det var gratis entré till alla arkeologiska begivenheter. Naturligtvis passade man på tillfället och begav sig upp till Akropolis i ottan, där jag inte varit på tio år. Man behöver ju inte besöka oföränderliga platser så ofta. Dock var det tillfredsställande att se, hur reparationsarbetena på Parthenon hade framskridit. Hela den norra väggen var nu fullbordad, och det återstod bara södra väggen och taket. Sedan återstod allt det andra. Arbetet går maximalt långsamt då det drives av FN, som ju pumpar in pengar till projektet så länge det pågår.

Under dagen tog jag bussen ut till det undersköna Kap Sounion, Attikas sydspets, med ruinerna av Poseidontemplet högst upp på klippan med två kvarvarande kolonnrader och med världens dyraste grekiska restaurang strax nedanför - den enda på stället, den hade alltså monopol, och naturligtvis var den fullbesatt på detta mycket torra och nakna ställe.

Men omgivningarna var hur underbara som helst med det stora knallblåa havet, de fantastiska klippöarna, det makalösa templet och de vita båtarna som skummande simmade runt omkring, och det var ett nöje att dröja kvar där så länge som möjligt. Det hade varit ännu roligare om man haft råd med maten.

Man kom tillbaka till Athen lagom till kvällen för att göra ännu ett försök upp mot Akropolis före skymningen. Jag var väl den sista som släpptes in före stängningen. "Skynda på bara," sade de.

Så man fick ännu njuta av Akropolis, Parthenon och Erekteion i dess vackraste belysning innan ännu skymningen hade gått för långt. Det var fullkomligt idealiskt och kunde inte bli vackrare, och det var svårare än någonsin att slita sig därifrån.

Men vad hände? Plötsligt hördes det missljud. Det kom från Herodes Atticus-teatern nedanför sydsluttningen. Det var hard metal megadecibel som test inför en konsert. Det var rena jordbävningen och världens hemskaste oväsen med bara falska elgitarrer och bombarderande trumbatterikrevader. Hur kunde sådant tillåtas så nära Parthenon? Ville de skaka sönder världens vackraste tempel efter att i tjugo år ha arbetat på restaureringen av dess nordvägg? Jag förstod det inte.

Här är en ny sorts barbari i form av den grovaste musikoväsenshjärntvätt typ Megadeath, Iron Maiden, Hard Metal, Tecno, och allt vad sådant heter - hjärndödande monotoni för högsta tänkbara volym enbart för oväsendets egen skull. Det var lika outhärdligt som oacceptabelt, särskilt på en plats som Akropolis.

10. Afghanistan

Jag hade planerat att besöka Epidauros, men min infektion gjorde det omöjligt. Efter en ohygglig natt var det enda att göra att vila, äta upp sig, ta det lugnt och inte på något sätt riskera att förvärra situationen. Infektionen hade kommit under tågresan från Konstantinopel till följd av det konstant 30-gradiga vädret natt och dag, min konstitution är inte gjord för sådant, och i Delfi hade situationen förvärrats. Vad jag mest av allt måste undvika var att sitta instängd och orörlig i tåg eller buss i många timmar, som jag gjort de senaste fyra dagarna.

Med min värd talade jag om vandrarhemssituationen i Athen. Många små hotell och vandrarhem hade fått stänga efter jordbävningen för två år sedan, då det uppstått skador som inte kunnat passera den årliga gästhusbesiktningen. Därför fanns det ytterst få billiga vandrarhem kvar i Athen - Annabel (2000 för en säng i sovsal med sju sängar) var kanske det enda.

Men ett större problem var alla de kriminella elementen - drogförsäljare från Albanien och Ryssland och arabländer mest av allt. De hade råd att betala och togs därför gärna emot medan fattiga backpackers inte hade råd att betala. Ett resultat av drogsamhället med drogliberaliseringen som aldrig diskuterats är de absurda sociala orättvisor det leder till - förslavarna belönas och blir miljonärer, medan hederligheten konkurreras ut och blir utslagen.

President Bush höll sitt stora tal i Washington med moralisk uppbackning av Tony Blair. Talet fick kommentarer som, "i ett slag har Bush förvandlats från en ansvarslös cowboy till en världsledare." Detta är sant, och det är underbart. Visserligen var talet inte skrivet av presidenten själv, ingen president i Vita Huset har skrivit sina egna tal efter Kennedy, utan presidentens vän Mike Gerson skrev talet efter att han konsulterat Shakespeare och Churchill. Men talet tog skruv och kommer att gå till historien, och detta är det viktiga. Bush har fått hela världen med sig i sitt vältaligt predikade korståg mot terrorism, och det är bara att önska honom lycka till och sluta upp vid hans sida. Arabmiljonären Osama Bin Laden har utpekats som världens störste skurk med sitt terrororganisationsnätverk kallat Al Qaeda, som metodiskt inriktar sig på att ge nådastötar åt alla demokratiska strukturer och stödja terrorregimer som talibanerna, Saddam Hussein, Khadaffi och Khartoum. Min uppfattning är att detta korståg inte kan misslyckas, då dess moraliska odds är 100-procentigt självklara. Ett sådant övergrepp som attacken mot Twin Towers i New York med offrandet av mer än 5000 oskyldiga människors liv, som visar ett totalt förnekande av allt människovärde, kan bara jämföras med nazismens värsta omänskligheter och måste bekämpas som en vidrig farsot eller vådeld tills den är utsläckt, och det råder ingen tvekan om utgången. Inte de mest långsökta förklaringar och ursäkter i världen kan på något sätt rättfärdiga den kallblodigt överlagda attacken mot helt civila mål i New York.

Vad svarar då talibanerna? De säger att de gärna skall överlämna och ställa Osama Bin Laden inför rätta om hans skuld kan bevisas. De tar alltså för givet att hans skuld inte kan bevisas. Samtidigt hotar de: "Om Amerika angriper Afghanistan är det alla muslimers plikt att döda amerikaner och alla som hjälper dem. Alla som hjälper fienden eller spionerar för dem eller ens sympatiserar med dem måste enligt Islam förgöras."

Samtidigt beklagar de att 6000 människor dog under attackerna men anklagar Amerika samtidigt för att ha begått liknande skändligheter i Japan, Vietnam, Jugoslavien, Korea, Irak och Palestina utom många andra länder. Deras ambassadör i Pakistan, Abdul Salam Zaeef, kom också med påståendet, att 4000 judar som brukade arbeta i World Trade Center "råkade" den 11 september vara borta därifrån. Detta märkliga påstående insinuerar att attacken skulle ha varit iscensatt av israeliter och till och med amerikanska krafter bara för att skaffa en förevändning för att angripa Afghanistan. Detta motsägs av att alla de 19 flygplanskaparna var muslimer och stod i kontakt med Bin Laden dagarna före attacken. Detta är Amerikas bevis, som talibanerna tydligen vägrar att acceptera som sådant.

Sista ordet borde kanske ges åt gamle kungen av Afghanistan, 87 år gammal i exil i Italien sedan 1973, då han störtades av sin brorson efter 40 år som konung, vilket inledde den onda cirkeln av inbördeskrig i Afghanistan, varunder alla mänskliga rättigheter gick förlorade och i synnerhet kvinnornas, vilken destruktiva utveckling kulminerade med att talibanerna kom till makten i Kabul. Strax efter utvisades Bin Laden från Arabien och inledde då genast sin nya verksamhet i Afghanistan.

Kung Muhammed Zaref Shah säger, att talibanernas regering är olaglig och självutnämnd och inte har någon förankring hos folket, och att enda sättet att åtgärda Afghanistans problem är att börja med att få bort talibanregimen. Afghanistan var faktiskt demokratiskt fram till 1973, fria val förekom, det var ett helt neutralt land, och kungen vill nu upprätta en exilregering. Hans ord väger tungt genom sitt lugna och mogna förnuft. Han känner onekligen sitt land bäst och lyckades hålla det neutralt utanför det andra världskriget.

11.

Förlåt nu att jag måste kritisera EU, men det hör ju liksom till när man har möjlighet att närmare skärskåda hela Europa att även tillkalla någon uppmärksamhet på dess mindre lysande sidor.

Dessa är inte minst framträdande i Grekland. Redan i Tyskland konstaterade jag att allt var första klass med inget utrymme för något annat. Detta kallar socialdemokrater för socialdemokrati, men den betänkliga konsekvensen av att slopa andra och tredje klass och förtränga och omöjliggöra deras existens är, att de även blir uteslutna från den enda första klass som blir kvar i ett elitsamhälle utan överseende med fattigdom. Denna trend är dominerande och skräckinjagande i hela Europa.

Ett symptom är att fler och fler inte har råd att leva i Europa. De reser till länder som Indien och Thailand, där de kan leva billigt och där de hoppas på beständigt uppehållstillstånd. Det säger sig självt att många av dem slutar som mänskliga vrak i en eller annan form som har förlorat sina rötter.

Vad är det för ett samhälle som gör det omöjligt för sina samhällsmedlemmar att klara sig om de inte ger hela sin tid till enbart arbete så att de inte får någon tid över att leva? De flesta anslöt sig till EU för att de trodde det skulle löna sig, att livet skulle bli billigare, och så vidare. Det blev tvärtom. Den hysteriska standard-uppskruvningen enligt tyskt-amerikanskt mönster har gjort livet inom EU dyrare och svårare för det stora flertalet.

Fler och fler finner det omöjligt att leva inom EU då EU spårat ur genom sin egen ambition och girighet. Det hade inte behövt gå så. EU var bara bra före EMU. Och den stora frågan är: kan denna betänkliga utveckling vändas i konstruktiv riktning, eller måste det bli värre?

Skräckscenariot vore ett genomgående första-klass-samhälle med en lavinartat växande billig slavarbetarbefolkning i form av illegala invandrare från främst muslimska länder. En sådan trend har ständigt blivit allt starkare ända sedan EU konsoliderades genom Tysklands återförening 1990, och den trenden och utvecklingen är allt annat än sund.

Denna trend måste tyvärr även affektera det dagliga livet. Som resenär i Grekland märker man det bland annat på de utdöende billiga restaurangerna och vandrarhemmen. Det räcker med att en årligen återkommande inspektör med direktiv från EU hamnar i en gammaldags trevlig restaurang och noterar vissa bristfälligheter i köket och säger: "Det här och det här måste åtgärdas." Han har sina direktiv, han har betalt för att sköta sitt jobb, och han gör bara sin plikt, tror han. Men resultatet av hans utlåtande är, att restaurangen inte har råd att åtgärda vad han föreskrivit, således inte får fortsatt licens och måste stänga.

I stället kommer det upp dyra hotell, hamburgerbarer för skräpmat, "fast food", världens ohälsosammaste mat som folk under stress sätter i sig för att tillfälligt åtgärda sina hungerkänslor, medan allt gammalt försvinner och ersätts av en dagsländeskräpkultur med det tillfälliga konsumtionssamhällets kortsiktiga behov som enda inriktning. Detta är baksidan av EU.

Förr kunde man i Grekland år efter år gå till sin stamrestaurang och vara säker på att den alltid var likadan, alltid träffa samma kyparkompis och alltid kunna äta sig tillfredsställd för ett billigt pris. Detta försvinner mer och mer i Grekland, och det är EU:s fel. I stället för grekisk traditionell vardagskultur möts man mer och mer av en steriliserad första-klass-standardisering efter tyskt mönster enligt tysk ordning, där lakan för natten på ett vandrarhem kostar 150 drakmer extra, allt för att göra resenären och gästen sur.

Bland mina medresenärer i Grekland visade kanadensarna den bästa energin. Ett par, far och son, kutade omkring med mig i Delfi, hade varit vid Kap Sounion och åkte nästa dag ut till Aegina. De bodde på mitt ställe, och jag blev god vän med dem, särskilt med den unge sonen, som fått sin bil stulen och därför tänkte leva billigt ett halvår först i Grekland och sedan i Indien, dit han skulle komma som nybörjare, varför han var tacksam och glad för alla tips han kunde få av mig. Ett annat hurtigt kanadensiskt par dök upp bland alla somalier, bulgarer och makedonier på mitt vandrarhem i Patras.

Där träffade jag också min skotske vän målaren från i våras. Vi hade en nöjsam eftermiddag tillsammans i det 36-gradiga vädret, i vilket man ändå inte kunde göra någonting, och talade hjärtligt illa om hela världen och EU. Vi såg båda fram med fasa emot Eurokonverteringen i hela Europa vid årsslutet. "Alla ser fram emot det med stora förväntningar," sade han, "men alla kommer att förlora på det. Det är alltid så: alla penningväxlingar måste innebära förluster. Och sedan när det är gjort blir alla besvikna och arga, medan det inte finns någon möjlighet att vända tillbaka." Även Afghanistankrisen, menade han, kunde bara leda till skada för hela världen. Han visste att berätta att USA redan inlett bombningar mot civila mål i Afghanistan. "Ryssarna var där i tio år," sade han, "och det enda de vann på kuppen var resultatet av överdriven rysk roulette."

Vi kom fram till, att det enda stället i världen man fortfarande kunde bege sig till och vara viss om att där finna frihet och oanade möjligheter, var Sibirien. Han berättade, att de där nyligen någonstans bortom all ära och redlighet hade funnit ett av alla myndigheter för länge sedan bortglömt mentalsjukhus. Alla läkare och vårdare var spårlöst försvunna sedan ingen vet när medan bara patienterna fanns kvar, fullständigt bortglömda och vansinniga hela bunten: hela civilisationen i ett nötskal.

Det var bara 36 grader i Patras medan det hade varit 40 i Athen, men nu började äntligen svalkande vindar blåsa från väster. Min infektion hade troligen helt varit en följd av den extremt överhettade väderleken, de sista dagarna i Athen hade jag varit helt stukad, medan det började bli bättre nu med de svalare fläktarna. Min morgon i Patras hade jag kunnat tvätta bort allt var ur såret och för första gången på fyra dagar kunnat gå obehindrat igen, så det gick i rätt riktning.

Kaféet i busstationen var helt fördärvat efter renoveringen. Den fantastiska trivseln och charmen där var helt bortsopad med införandet av EU-standarden, och priserna var därefter: man kunde aldrig ta sig en kopp kaffe där mera. Förr fick man alltid ett glas vatten med det goda billiga kaffet. Inget vatten mera, och kaffet, serverat i standardiserad plastmugg, smakade pyton.

Det enda som lönar sig är oföränderlighet. Med en stabil oföränderlighet som bas kan man utveckla och bygga upp vad som helst. Den minsta förändring måste innebära rubbning och kris. Den kan vara övergående, men den kan också ha bestående skadliga effekter. Det vet man aldrig innan, och därför är all förändring ett risktagande. Vanligen blir resultatet av en förändring mer negativt än positivt, varför man just därför försvarar den med dess positiva resultat och förtränger det negativa. Därigenom kan världen ständigt förändras till det sämre - med några få positiva förbättringar på vägen. Dessa har ensidigt framhållits av historien, medan de bestående ruinerna av det förflutna alltid skall vittna om den högre sanningen, att det inte behövde ha gått så.

12. Brindisilektionen.

Det förekom en berömd 40-talsfilm med James Stewart som hette "Livet är underbart", på engelska "It's a Wonderful Life" gjord av sicilianaren Frank Capra. Det handlade om James Stewart som i desperation skulle begå självmord, därtill tvingad av den hårda kapitalistiska utvecklingen, när en gammal ängel kom till honom och visade honom vad det skulle bli av hans stad om han gav upp. I denna "nya sköna värld" fick man då bland annat en modern restauranginteriör: skrällande öronbedövande oväsensmusik, TV-hjärntvätt som alla glodde sig paralyserade på, den som inte hade mycket pengar blev brutalt behandlad och utkastad, fina flickor kunde inte göra karriär om de inte lät sig mutas till extraknäckande fnask, restaurangens interiör var helt charmlös i bara plast och metall, och hela stadens dominerande kultur var som i Las Vegas: ensidig hypervulgaritet till kapitalismens lov, pris och ära. Alla som inte inordnade sig i detta system var utslagna för livet från början.

Så verkar EU dessvärre bli genom EMU. När Euron väl är genomförd nästa år och de tyska bankerna fått triumfera kommer troligen baksmällan: folk börjar inse att de blivit lurade, de inser smärtsamt vad de förlorat och gått miste om, och hela antiglobaliseringsrörelsen får en medvind med oöverskådliga följder.

Alla gamla goda restauranger med trevlig miljö i Brindisi hade nu stängt och försvunnit. Kvar fanns bara hamburgerbarer och pizzerior med ensidig giftig skräpmat. Ville man in i en bank för att växla pengar fick man inte ta några väskor med sig in. Jo tack, lämna bara allt ditt bagage utanför banken på gatan och ta god tid på dig inne i banken att göra dina ärenden medan ingen ser vart ditt bagage tar vägen! Inget växlingskontor i Brindisi växlade grekiska mynt längre - de skulle ju alla avskaffas nästa år ändå. Tyckte man inte om detta samhälle var man terrorist. Och så vidare. Jag och skotten hade talat mycket om detta i Patras. Dumt nog hade jag lämnat Patras och Grekland bakom mig. Det är samma sak varje gång. Bara att lämna Athen utlöser alltid en överväldigande kris och känsla av förlust.

Det bristfälliga välkomnandet i Brindisi jämte den långa infektionskrisen och saknaden av Grekland gjorde som vanligt att hela resan kändes förfelad och man bara ville hem igen. Ändå var det bara att fortsätta. Och bara för att slippa Brindisisyndromet reste jag till - Lecce.

Det var ju en repris från i våras, men i våras hade jag saknat kamera. Nu kunde jag i lugn och ro fotografera den magnifika domkyrkoplatsen från olika vinklar och dessutom inträda i katedralen - i våras hade den varit stängd.

Sedan vidtog restaurangjakten. Jag träffade ett holländskt par som också haft svårt för att finna något ätbart ställe i staden, så de kunde lika litet hjälpa mig som jag kunde hjälpa dem.

Slutligen rådgjorde jag med en polis som skickade mig till en utsökt trattoria på Via Delfino, där jag föll för frestelsen av en "Penne all'arrabbiata", "de ursinniga makaronerna", som var som gjorda för mitt humör. Till detta beställde jag en halvliter vin som såg ut som en helliter - det måste ha varit minst 750 cl, men jag tackade bara och tog emot och hade en ljuvlig middag som åter fick mig att äntligen känna mig hemma och välkommen åter till Italien.

Naturligtvis kom jag i samspråk med hela köket. De hade ju aldrig sett en svensk förut. En vacker dam ville veta om jag var Skytt? Nej. Fisk? Nej. Kräfta? Nej. Vattuman? Nej. Vadå då? Jungfru. Nej, sade hon, omöjligt! Vad som helst men inte Jungfru!

Stämningen var den bästa tänkbara där på stället, så det var synd att bryta upp, men vad kunde man annat göra när halvlitern vin var uppdrucken och tåget väntade?

Den långa tågresan beredde inga äventyr, men på färjan över till Messina var allting kaos, ty serveringsbaren fungerade inte som den skulle. Det fanns inget kassabiträde, varför de två gubbarna i baren måste sköta allt ensamma, och det gick inte så bra. Tydligen var det rusningstid dessutom, så kön sträckte sig över hela fartyget, och de flesta måste ge upp hoppet om att alls hinna fram till kassan innan färjan lade till på andra sidan. Naturligtvis blev då många köande uppretade, det uppstod klassiska italienska temperamentsutgjutelser, i synnerhet när stackaren vid kassan dessutom måste ingripa när espressoapparaten plötsligt gick sönder....

Ändå var det en tröst att uppleva denna gamla slitstarka färja igen, där allt var i gammal god stil: en riktig landgång för att komma ombord, riktiga röksalonger med riktiga däckstolar att sitta i, riktiga promenaddäck som gick runt hela skeppet, och genuin inredning med bara träpaneler överallt: ingen plast eller annan sterilisering här inte. Allt var äkta och mänskligt och billigt och charmigt.

Domenico hade sagt i telefon att det var hett även på Sicilien, men vädret över Messina var molnigt och disigt, jag hade frusit under natten och troligen ådragit mig en liten förargelseväckande förkylning; men under dagen på väg till Palermo klarnade det, och Palermo var molnfritt. Att vandra iväg upp till Via Antonio Vivaldi under den stekande solen med några ton bagage tog sina 45 minuter, men risktagandet lönade sig ännu en gång: Paola var hemma, jag blev väl emottagen, konvalescensen inleddes genast, och framför allt kunde jag se fram emot att få tvaga mig ren och kanske rentav sova ut.

På eftermiddagen ringde Nino och gratulerade mig till 50-årsdagen för 18 dagar sedan. Det lät som ett skämt. Jag var gammal och trött men levde ändå som en 30-åring. Men Brindisiläxan hade lärts: trots tröttheten, infektionen och ålderdomen var det bara att fortsätta.

13. Hos Edith Wharton i Palermo.

Paola var tyvärr inte frisk. Hon hade efter en semester i Grekland i augusti drabbats av en förkylning som satt sig i lungorna, och hennes bronkit var så seglivad, att hon ibland måste ha syrgas, för att alls få tillräckligt syre. Hon stannade hemma från arbetet och låg mest i soffan och tittade på TV medan hon långsamt återhämtade sig.

Hennes mor kom ner på besök, som jag inte sett på nio år. Hon hade plötsligt blivit vacker, vilket hon inte brukade vara, då hon var en tämligen robust tant. Men kriser och makens bortgång hade fått henne att tackla av och förlora alla onödiga kilon, och plötsligt hade hon vid 70 år blivit vacker. Hon mindes min far mycket bra, som var mycket här under 80-talet, och vi hade mycket att prata om när det gällde gamla minnen.

Min infektion började också kännas påfallande bättre. Jag vet inte var det var som jag stötte mitt smalben mot en klippa, då jag inte märkte det själv förrän något började svida innanför byxan, varpå jag drog upp byxbenet och konstaterade ett till synes ytligt och ofarligt sår. Jag struntade i det, och i Delfi kutade jag omkring överallt och ignorerade fullständigt att såret började ilskas mer och mer. Efter Kap Sounion var det definitivt infekterat, och jag fick inställa den planerade utflykten till Epidauros, då det inte längre var möjligt för mig att röra mig obehindrat.

Det var med all sannolikhet den höga temperaturen som gjorde att såret blev fatalt - när det är mycket varmt vill sår inte läka sig, och temperaturen omkring Athen var 40 grader. Infektionen hade redan förföljt mig ut ur Grekland och ända till Palermo och blev endast mycket långsamt bättre. Jag var tvungen att vila benet, om det inte skulle bli värre igen, och Palermo erbjöd nu det rätta tillfället - jag kunde sitta inne och läsa och skriva hela dagarna om jag ville. Infektionen var fortfarande såpass allvarlig att jag måste ha den under regelbunden uppsikt och hela tiden tvätta det svårt varade såret, som aldrig ville sluta avge blod och var och vätskor i visserligen små men oblidkeliga mängder. Den klaraste förbättringen var att det inte sved alldeles ohyggligt längre. I Athen hade det ibland gjort så ont att jag nästan blivit galen. Jag hade aldrig haft en sådan infektion förut.

En ljuvlig natts sömn på en god middag gjorde susen, så att jag nästa morgon vågade ge mig ut på en utflykt till mitt älskade Cefalú, som jag inte sett på fyra år.

Det noterades till min stora bedrövelse, att den traditionella serveringen vid Palermos station hade likviderats och ersatts med McDonalds, hamburgerservering, pizzeria och annan ohälsosam skräpmat till dånande oväsensmusik. Dessutom hade stället försetts med luftkonditionering, så att man började frysa så fort man kom in. Det var nog för att till och med avskräcka skandinaver, som huttrande måste lämna stället efter fem minuter för att ändå föredra de 25-30 graderna utomhus. Till och med Palermo hade alltså fallit för den tyska EU-första-klass-standardiseringen. Till och med de gamla vänliga och personliga kyparna var utbytta mot opersonliga robotsflickor, som tydligen anställts bara för sin barbie-look.

När jag gick upp på Cefalúklippan konstaterades även där bedrövliga förändringar: taggtråd och stålstaket överallt. Det fattades bara att man måste betala inträde för att få utföra det digra arbetet att klättra upp till toppen. Lyckligtvis slapp man åtminstone det, så att man motiverades till företaget, men man fick finna sig i att låta sig ledas mellan stålstaket och taggtråd nästan hela vägen upp.

Ej heller kunde man längre kosta på sig en anständig lunch i staden: på fyra år hade priserna fördubblats. Detta var dock inte EU:s fel utan bara en följd av turismen.

Ändå blev utflykten angenäm. Men hur länge skall denna utveckling mot ständigt värre sterilisering, standardisering och avhumanisering få fortsätta? När skall mänskorna äntligen säga stopp? När ska de genomskåda den hårda skvalmusikens intighet, som används som publikhjärntvätt på alla offentliga ställen; när skall de protestera mot att alla priser ständigt blir dyrare trots EU, som lovade motsatsen, så att ingen längre har råd att äta ute och alla trivsamma matställen måste stänga; - när skall det mänskliga, med trivsel, värme och medkänsla, äntligen få triumfera över allt det ständigt alltmer lönsamma och tilltagande omänskliga, med kapitalistisk hets, drogpsykos och sjuklig stress, som tillåts dominera världen utan protester?

Paola var helt överens med mig. Hon betecknade alla offentliga luftkonditionerade ställen som lunginflammationshärdar, och hon hade sannolikt fått sin infektion just på ett sådant. Men hon var mycket bättre min andra dag i Palermo och hade redan börjat forsa iväg på sin temperamentsfulla svada som vanligt, och det blev ett nöje att åter få njuta av hennes uttrycksfulla italienska.

Jag fullbordade läsningen av romanen "The House of Mirth" av Edith Wharton, en roman som filmatiserats med Gillian Anderson i årets kanske bästa film, men romanen var ännu bättre i sin utomordentliga konsekvens av utsöktaste ädelhet hos en kvinna. Det var länge sedan jag kunde njuta så av en roman. Den är så ytterst känsligt skriven, att man måste läsa den med största möjliga långsamhet för att inte gå miste om en enda värdefull nyans, så att man bör begränsa sig till två kapitel om dagen. Därigenom tar den totala romanen (250 sidor) två veckor att läsa, men den kan tänjas ut, man kan läsa den ännu långsammare, och sedan måste man då och då läsa om den.

Den är bättre än filmen genom det som skiljer den från filmen. Av nödvändighet har filmen gjorts mera dramatisk, och den ger i viss mån publiken den uppfattningen att hjältinnan Lily Bart själv ställer till det för sig genom att spela kort med penninginsatser. Men hon spelar bara bort 300 dollar och betalar skulden. Det framgår inte ur filmen. När Gus Trenors lovar hjälpa henne ekonomiskt har hon ingen aning om att han använder sina egna pengar, inte hennes, för sina spekulationer på börsen. Först när han misslyckas med att förföra henne går sanningen upp för henne, och hon har sedan ingen annan livsmålsättning än att göra rätt för sig. Hon är alltså ännu renhårigare i boken än i filmen.

Ej heller hittar Lawrence Selden någonsin de kärleksbrev till honom från hennes väninna som Lily kunnat använda för att rädda sig själv, som hon kastat i hans spis. Ej heller begår hon överlagt självmord. Hon tar en överdos väl medveten om riskerna men tar risken bara för att hon vet att hon inte kan sova annars, och hon behöver ingenting bättre än att få sova ut....

Det är alltså ett antal detaljer i boken av stor väsentlighet som filmen har missat. Romanen är unik i den amerikanska litteraturen för sin (i Amerika) ytterst ovanliga extremt höga grad av ädelhet, finkänslighet och finess, för sin ytterst säkra, behagliga och vackra stilism och för det fantastiska kvinnoporträttet av Lily Bart, en hjältinna som bara kan jämföras med Anna Karenina men utgör en högre utveckling av hennes väsen. Anna Karenina hade egentligen bara sig själv att skylla, men Lily Bart är fullständigt oskyldig till sitt öde, som bara vållas av ansvarslöst skvaller uppkommet genom en småaktig väninnas missförstånd. Lily Bart kan rädda sig på flera olika sätt, inga dörrar är stängda för henne, men hennes oförgängliga storhet ligger däri att hon vägrar att göra det av den anledningen att det är mot hela hennes väsen att göra sig delaktig i den skyldiga småaktighetens oförnuft och ynkedom. Hellre dör hon och räddar sig därmed åt evigheten som en av litteraturens fullkomligaste kvinnor.

Med min målare i Patras diskuterade vi det faktum att 1900-talet knappast producerat en enda klassisk målare. Vi var överens om vissa erkännanden av Utrillo, Vlaminck och Chagall men var eniga om att de två största och skickligaste, Picasso och Dali, båda hade spårat ur. Han kände ett antal konstnärer som var framgångsrika och sålde sin konst för miljoner genom hård marknadsföring även fast det var skräp och nonsens, men detta citat bör noteras:

"Jag arbetar hellre hela livet i fattigdom och obemärkthet om jag bara får leva för att få skapa riktig konst, ty endast äktheten hör tidlösheten och evigheten till, medan all er futtiga skrotkonst och fuskverk bara är fluglortar till för att omedelbart sopas bort och försvinna inför sanningens tidlöshets ofrånkomliga evighetsvärdering."

Kvalitet är allt. Marknadsföringsbarhet, säljbarhet och framgång är ingenting.

14. I krigets Palermo.

Amerika hade redan sänt specialtrupper till Afghanistan. En italiensk tidning hade som rubrik: "Bush skickar sina Rambos till Afghanistan." USA tycks helst vilja ha det till ett Rambokrig. Specialstyrkor som tränats för nattstrider, elittrupper som tränats för blixtattacker i ökenterräng, extraordinarie specialister som tränats för att slå till hårt och genast försvinna - det liknade invasionen i Somalia för en del år sedan - cowboysarna kommer.

Dock påminde stämningen inför detta krig mycket om Falklandskriget 1982, som ju blev ganska kort gudskelov. Samma fräcka övertramp från en galen diktaturmakts sida, samma extremt otillgängliga förhållanden, samma sorts utmaning, och det kriget slutade ju faktiskt snabbt med diktaturens undergång och en seger för demokratin. Måtte det gå likadant i Afghanistan.

Paola var dock mycket kritisk mot Bush och Amerika och karakteriserade Bush som en dum fyllbult, som man därför kunde vänta sig det värsta av, exempelvis vanvettiga övergrepp och misslyckanden och biologisk krigföring. Det senare vore det värsta skräckscenariot av alla: terroristerna mot New York visade att de fullkomligt förnekar allt människovärde, och just sådana typer skulle kunna med att kriga biologiskt. För sådana som mördar i Guds namn är ingenting heligt och allra minst människan eller livet.

Till lunch på söndagen hade vi Paolas och Carlos mycket goda grekiska vänner, som talade flytande både italienska och grekiska. Naturligtvis pratades det mest om Grekland. Jag fick mysteriet med det stora okända Apollotemplet i Vasses löst - jo, det existerade verkligen, fastän det inte fanns på kartan. Det är ett jättelikt tempel ovanför Pirgos och Olympia, mycket svårtillgängligt, av nästan Parthenons dimensioner. De gav mig även andra utomordentliga tips på okända fantastiska ställen på Peloponnesos. Fastän de är greker och har bott i Grekland i hela sitt liv menar de, att ju mera man upptäcker av Grekland, desto mer har man kvar att upptäcka. Min framtid där är således säkrad. Allt jag behöver är tid och pengar - vilket jag aldrig haft hittills av någotdera slaget.

På kvällen firades det fyrverkerier över hela Palermo, men ingen kunde förklara varför. Det hysteriskt frenetiska fyrverkeriandet pågick hela natten, och ingen visste varför. Det var den sista september. Det var det närmaste någon kunde komma någon förklaring.

Om en vecka skulle det vara folkomröstning i Italien, men ingen visste vad saken gällde. Någon visste att berätta att orsaken var ett parlamentsbeslut som fattats i oppositionens frånvaro, varför oppositionen krävt folkomröstning för att utröna om beslutet varit riktigt, men folket visste inte vad beslutet handlade om. Sannolikt skulle därför deltagarantalet i folkomröstningen bli lågt och därför hela folkomröstningen bli ogiltigförklarad.

Men den stora framgången var att jag på måndag äntligen fick tag på Nino. Vi hade inte setts på flera år, men han var i bättre form än någonsin och hade ny bil. Han närmar sig de sjuttio men hade under de senaste åren gjort resor till Sydamerika (för naturens skull mest i Venezuela), till Sankt Petersburg och Moskva, runt hela Indien och till Sydafrika. Han hade varit mycket imponerad av Ryssland och framför allt av Moskva, även Indien hade enbart givit honom positiva intryck och frestelsen att återvända och upptäcka mera, medan Sydafrika tyvärr mest bara bjudit på kallt och dåligt väder - vilket är mycket ovanligt för Sydafrika.

Vi for ut till havet och hade en underbar dag i 21-gradigt Medelhav under en molnfri himmel men helt utan skugga. Nino njöt för fulla muggar och hade kunnat stanna där under den stekande solen hela dagen, medan min kropp var pinsamt ovan vid solbränna. Att simma i Medelhavet erbjöd dock den fulländade njutningen och var givetvis vad min kropp hela tiden hade behövt - man riktigt kände hur infektionen i benet gav med sig genast, och man kunde rentav gnugga ut det sista varet ur såret utan att det ens gjorde ont. Varför hade man inte badat redan i Grekland?

Vi gjorde även en tur upp för Monte Pellegrino och hade den perfekta utsikten ända bort till Cefalú i öster och Isola delle Femmine ("Kvinnoholmen") i väster. Goethe var här den 6 april 1787, vilket en stor marmortavla skyter med både på tyska och italienska inne i det nästan hedniska Rosalia-sanktuariet, men bara en gång, medan jag nu var här för andra gången den 1 oktober 2001. Förra gången var i februari 1991. Ingenting hade dock förändrats här sedan Goethes besök, såg det ut som.

På vägen ut mot havsbadet passerade vi den plats på autostradan där domarna Borsallino och Falcone sprängdes i luften för 10 år sedan av maffian. Bomben hade applicerats under vägen, bovarna hade tagit plats i ett vitt hus en bit upp för bergets sida med god utsikt över vägen, och när de därifrån sett domarens bil komma hade de lyckats detonera bomben i alltför rätt ögonblick. Ingen överlevde, men Rita Atria angav hela maffian och tog därefter sitt eget liv. Nino menade, att vi knappast kommer att få veta hela sanningen förrän om hundra år.

Rita Atria kom själv från en maffiafamilj men fick nog när en nära anhörig mördades av hennes egna. Hon angav dem alla, domaren Falcone blev hennes närmaste beskyddare och sakförare, men han mördades efter Borsallino, en lika högt uppsatt domare. När de båda var döda förflyttades maffiangiverskan Rita Atria till Rom, där hon försökte börja ett nytt liv och till och med fick en fästman, men hon orkade inte med samvetstrycket efter att ha angivit alla sina egna närmaste och hoppade en natt ut från balkongen.

Förgäves försökte jag få kontakt med Paolo och Annie i Rom, tiden började rinna ut för min resa, men jag klagade inte, ty min hälsa vann på att jag förblev i världens bästa sällskap med det varma havet tillgängligt vid Siciliens gyllene stränder. Jag hade hela Medelhavets varmaste och friskaste generositet i min famn och ämnade inte släppa den ifrån mig i onödan. Jag hade ju redan begått misstaget att lämna Grekland för tidigt.

15. Farväl till södern

"Vad behöver du mer? Vad kan du mer begära? Här har du hela Medelhavet med Italiens vackraste panorama, den sicilianska kusten med dess oändliga generositet och utrymme, under den varma välgörande solen. Du kan bada dagligen ända in i november och bara njuta hela tiden, och det finns inget bättre sätt att hålla hälsan i idealisk trim. Och när du väl har hälsan - vad kan du mer begära? Under denna sol, i detta varma svallande hav, med bara naturens musik runt omkring dig, är det omöjligt att inte bara vara vid konstant gott humör. Inga sorger eller bekymmer kan nå dig. Det är bara att slappna av och njuta."

Det var Ninos enkla men ytterligt sunda naturfilosofi, och den var oslagbar. När man väl en gång ägde hälsan och hade den garanterad genom en enbart välgörande, vacker och idealisk miljö i form av varmt medelhav och paradisstränder med god mat och härligt vin under ihållande underbart solsken, så kunde man inte begära något annat. Livet kunde inte bli bättre.