Fågel Fenix
I paradiset en blomma,
tätt intill kunskapens träd,
hyste en fågel, till fromma
för Adam och Eva så späd.

Eva hon åt där av frukten,
händelsen är minnesvärd,
miste den himmelska tukten,
straffades av himlasvärd.

Men ifrån svärdet föll flamman
i fågelns tillredda bo.
Redet då tändes, tillsammans
med fågeln, i döden fick ro.

Sen, ur den svalnande glöden,
ägget, det röda, sprang fram.
Underbart! Räddad från döden
föddes min fågel med glam.

Sagan förtäljer hans öde,
att varje hundrade år,
vår fågel Fenix då födes
på nytt, som ur en meteor.

Skön, som en fägring i färgen.
Härlig i sång. Hör hans ljud!
Sånger som rotas i märgen.
Han är och förblir allas gud.

Likt norrskensskimmer i Norden.
Stoft, av en fjäril i dräkt,
flyktar han lätt över jorden.
Ägget, det röda, är kläckt!

Om du som Fenix vill sväva,
lyssna till denna magi:
Hans rätta namn skall du kräva.
Fenix blir då… poesi.x

Fritt efter H. C. Andersen
av Sture Johansson.

Pär Lagerkvist

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra…

ensam, utan spår.

I Folkviseton

Kärleken kommer, kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa
i vinter och vår,
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt.
Och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min.
Och gråten är min då du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
ingen kan tyda dess lagar.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt.
Och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min.
och gråten är min då du gråter.