drama i fem akter av Christian Lanciai

En gammal dam (Claire Clairmont som mycket gammal)

En ung journalist (André Maurois)

Rektorn vid Oxford University College

Hans kvinnliga sekreterare

Percy Bysshe Shelley (1792-1822)

Thomas Jefferson Hogg, hans studiekamrat

Harriet Westbrook, Shelleys första fru

Gamle Westbrook, hennes fader

Lord George Gordon Byron (1788-1824)

Rogers, bankir, skald och ungkarl

Thomas Campbell, skald från Skottland

Thomas Moore, glad skald från Irland

Lady Melbourne och Lady Heathcote, panelhönor

Lady Caroline Lamb, en av Lord Byrons älskarinnor i England

Lord Grey och Lord Sheridan, högdjur i den engelska societeten

Annabella Milbanke, sedermera Lady Byron

William Godwin, fritänkare, far till Mary Wollstonecraft Shelley

Lady Jersey och Lady Elphinstone, panelhönor

Två panelhönor till

Lady Augusta Leigh, Lord Byrons halvsyster

Mary Wollstonecraft Shelley, Shelleys andra hustru

Leigh Hunt, skribent och redaktör

Mrs Marianne Hunt, hans hustru

Lord Eldon, domare vid rättegången mot Shelley

John Keats, diktare, före detta apotekare och läkare (1795-1820)

Marianna Segati och Margherita Cogni, två av Byrons älskarinnor i Venedig

George och Tom Keats, John Keats' bröder

Fanny Brawne, John Keats' fästmö

Grevinnan Teresa Guiccioli, lord Byrons sista och yngsta älskarinna

Greve Guiccioli, en rik gammal man

Greve Gamba, Teresa Guicciolis far

En läkare

Claire Clairmont (som mycket ung)

Thomas Medwin, gammal klasskamrat med Shelley

Kapten Trelawny, gammal irländare med vilt förflutet

Kapten Edward Williams, Shelleys medseglare

Jane Williams, hans antagna fru

Kapten Roberts från Livornos hamn

en tjänare hos bankir Rogers

en tjänare hos lady Jersey

en tjänare hos Margherita Cogni

en tjänare hos greve Guiccioli

en av lord Byrons tjänare

en av greve Gambas tjänare

andra tjänare hos Byrons och Gambas

Leigh Hunts sex barn

Pisas polismästare

elva poliser under hans befäl

tjänarinna i Palazzo Lanfranchi

italienska soldater

Handlingen äger rum i England, Genève, Italien och Grekland.

Copyright ã Christian Lanciai1989

Till det yttre handlar dramat om Byrons, Shelleys och Keats' liv. Tragedin Keats är dramats kärna fastän han bara förekommer i några scener i akt III och IV. Dramats mänskliga kärnpunkt är dock en person som aldrig förekommer på scenen: ett femårigt barn, Byrons dotter Allegra. Men egentligen handlar dramat mest och enbart om konstnärens förhållande till konsten, i det här fallet poesin.

Fastän dramat behandlar tre poeter är versifikation här tämligen sällsynt. Avsiktligt har författaren pressat ner så mycket som möjligt till ren prosa just för att få fram det mänskliga i de tre skaldernas beteenden, det är som om han i kontrast mot deras poetiska livsverk ville poängtera de mera prosaiska futiliteter som upptog större delen av deras liv; men att motstå poesin i skildringen av tre poeters liv har i längden blivit omöjligt. I akt II scen 2 frambryter det jamber genom lady Melbournes monolog, i akt IV ger författaren sina versmått fritt fram i scenerna 5-8, och först i den femte akten blir det prosaiskt mänskliga helt konsekvent för att desto skarpare kontrasteras av den höga avskedsstämningen i likbålsscenens högtidliga daktyler. Jamberna återkommer i scen 6, och både prologen och epilogen är helt jambiska.

Rent formellt håller sig spelet till noggrann verklighetsåtergivning, som om författaren ansträngt sig för att pressa ner tre extremt poetiska och högtflygande öden i sträng och nästan beskuren verklighetsbundenhet. Intervjun mellan den unge Andrè Maurois och den mycket gamla Claire Clairmont 1879 har författaren använt sig av som ram för det hela. Han låter den gamla damen återge spridda episoder ur skaldernas liv, och hennes minne är kristallklart tills hon kommer till den femte akten. Där har författaren tagit sig friheten att blanda ihop olika scener med varandra. Därför är inte tidpunkten för femte aktens scener exakt angiven — i motsats till alla tidigare scener.

Dramat utmynnar i en direkt lovsång till poesin och konsten över huvud taget och i en hög moralisk standard när det gäller att särskilja mellan god och dålig konst. Det visar sig att den unge fransmannen mest fiskat efter säljbara ekivoka anekdoter, och den gamla Claire Clairmonts dom över honom blir fruktansvärd: "Ni kommer aldrig att kunna skriva någon poesi!"

För dess intima umgänge med poesins och konstens innersta väsen, för dess inträngande analyser och åskådliggörande av de litterära storheterna Shelleys och Byrons karaktärer, och för belysningen av konstens omänskliga krav i återgivningen av Keats' öde måste dramat betecknas som ett av författarens mest personliga, samtidigt som de intima detaljerna, de lågmälda samtalen och de många scenerna med bara två personer i dialog nästan gör detta tidsmässigt och skeendemässigt så omfattande spel till ett utpräglat kammarspel — tills femte aktens andra scen inleder finalen med att helt förändra pjäsens karaktär.

Göteborg 1 juli 1989.

Florens år 1879.

En gammal excentrisk dam som tidvis hemfallit åt långvarig sinesrubbning sitter isolerad kringvärvd av ett stort och mystiskt förflutet när den unge journalisten besöker henne.

Den gamla damen Unge oförskämde man, vad vill ni mig?

Den unge mannen Jag ville endast ställa några frågor.

Damen Det vill alla nyfikna asgamar som ej respekterar en föråldrad dam, som överlevt sin tid, sig själv och sina ideal, hur gammal hon än är.

Mannen Just för era ideals skull vågar jag besöka er.

Damen Ni hånar mig med ert besök.

Mannen Tvärtom, jag vill blott hedra er, som jag vill hedra Byron och hans vänners minnen.

Damen De var bara oförskämda hjärtekrossare.

Mannen Det tyckte ni ej då.

Damen Nåväl, min unge man, om ni vet såpass mycket om mig vet ni allt. Och varför vill ni plåga mig med att då ställa ytterligare närgångna frågor?

Mannen För att jag vill veta sanningen.

Damen Den har berättats tusen gånger och finns nedskriven på pränt i alltför många böcker och brutala skändliga romaner.

Mannen Jag vill veta hela sanningen.

Damen Just den är vad all världen redan vet. Varenda läsare av romantik vet att jag utbjöd mig till den där Byron och bad honom enlevera mig, och hela världen vet att han tog mig på allvar och gav mig en dotter i Italien, och världslitteraturen skall förakta mig för evigt för den sakens skull.

Mannen Det är ej....

Damen (avbryter honom) Det är hela sanningen. Det finns ej läskiga detaljer för en kärleksdräglande fransos som ni att ytterligare få fram av den historien. Den var just så komprometterande för mig som hela världen redan vet, och jag blev sinnessjuk i tjugo år som enda resultat, ty flickan, som var Byrons och min dotter, dog. (sjunker tillfälligt in i sina minnen,) Det var i klostret utanför Ravenna vid Bagnacavallo, ett förskräckligt ställe. Min lord Byron gav henne det fängelset på livstid. Ett femårigt barn! Vad hade det gjort honom? Ej ens levat. Men en sådan dålig fader var han. Alla föll för honom fastän han blev envars undergång. Den sextonåriga grevinnan Guiccioli fråntogs äkta man, den rikaste patronen i Romagna, som blev dömd till landsflykt, hon fick missfall med lord Byron, hennes helt oskyldiga föräldrar tvingades i landsflykt upp till Schweiz för hans skull, och det blev ej ordning mer i hennes liv förrän han gav henne tillbaka till den stackars greven, hennes make, och han själv begav sig för att dö i Grekland. Och hon var blott en i raden av de många vilkas liv han fullständigt förstörde, då han var en sådan karaktärslös och misslyckad mänska. Han dög endast till att dikta, och det kunde han allenast medan han var ung. När Shelley dog så var han redan mer än utbränd och mer slut än om han redan vore död.

Mannen Det är ej hela sanningen.

Damen Det är det visst!

Mannen Ni visste mer om Shelley än om Byron, ty ni levde mer med Shelley än med Byron.

Damen Shelley var en gentleman som aldrig kom mig nära, och han hjälpte mig mot Byron, som ej var en gentleman. Allenast Goethe var en värre hjärtekrossare än Byron. Varje kvinna som de rörde fick sitt liv förstört igenom dem.

Mannen Jag ville gärna veta mer om Shelley, som dog okänd. Byron hade alla nog av medan han behärskade det Europa som han skrämde.

Damen Ingen kände Shelley. Ni, en sådan sentida och ynklig reportageskribent och veckotidningskåseriposör och simpel publikfriare och kärleksdräglande fransos dessutom, skulle aldrig kunna sätta er in i den ogripbare Shelleys mystiska personlighet.

Mannen Men ni förmådde det.

Damen Nej, ingen kom så långt, ty Shelley flög för högt för oss inskränkta dödliga.

Mannen Förklara honom närmare för mig.

Damen Är ni då inte enbart road av lord Byrons eskapader och hans offers läskiga upplevelser av honom?

Mannen Jag vill gärna närmare förstå den ogripbare Shelley.

Damen Honom kan man ej förstå om man ej sätter sig ordentligt in i outhärdligheten med den hemska tragedin John Keats.

Mannen Jag önskar veta allt av er som världen inte vet.

Damen Jag vet ej allt, men jag kan ge er några närmare inblickar. Jag kan bara ge er spridda pusselbitar. Resten får ni forska fram på annat håll.

Mannen Jag är blott idel öra.

Damen Hör då noga på. Men märk väl: jag upplevde dem som mänskor endast, aldrig som poeter.

Mannen Mänskor är vi alla endast, vilka masker vi än bära.

Damen För de ordens skull skall jag ej dölja något för er om de stackars tre poeternas fåfänga karaktärer.

Akt I, Scen 1. Oxford University College, mars 1811.

Rektorn Har slynglarna infunnit sig?

sekreteraren Ja, de väntar här utanför.

Rektorn Hur verkar de? Ångerfulla? Skuldmedvetna?

sekreteraren Ingendera. Trotsiga och envisa.

Rektorn Jag får då boxas med dem i stället för att plåstra om dem, vilket jag hellre hade gjort, i synnerhet den ädlare av dem, den där vildhjärnan Shelley, som lär ha varit sin skolas tacksammaste ämne för mobbning.

sekreteraren Ingen av dem förtjänar någon skonsamhet för vad de gjort.

Rektorn Nej, jag vet. Släpp in dem.

Kom in, mina gossar. Sätt er ned.

Shelley Jo, jag har läst den.

Rektorn Nå, vad tyckte du om den?

Shelley Den var mycket bra.

Hogg (efter tvekan) Jag instämmer. Jag har också läst den. Författaren har rätt.

Rektorn Det är ni två de enda som tycker, för det är ni själva som har skrivit den.

Shelley (försöker) Jag kunde inte se något författarnamn under titeln.

Rektorn Nej, naturligtvis kunde du inte det, för du har ju själv utgivit den anonymt.

Hogg Det finns ingenting som talar för att Shelley eller jag skulle ha skrivit den.

Rektorn Kom igen, pojkar, alla vet att det är ni. Var har ni fått sådana idéer från? Räcker det inte med en revolution i Frankrike som fullständigt spårade ur? Vad nytta åstadkommer ni med att offentligt predika mot grundvalen i hela vårt rättssamhälle, vilken är Gud?

Shelley Gud är en fix idé som alltid enbart utnyttjats som terrormedel i utövandet av maktmissbruk.

Rektorn Ja, så står det i pamfletten, men den tesen kan ingen rättssamhällets tjänare acceptera, som tjänar en kristen kärlekens Gud i uppbyggandet av kanske världens enda konsekventa rättssamhälle.

Shelley Vi vänder oss enbart mot maktmissbruk och religiösa lögner och missförstånd, som utgör all den intolerans som utmärker alla kristna kyrkor.

Rektorn Alltså är det ändå du som har skrivit den, Percy Shelley. Du sade uttryckligen vi.

Shelley Jag menade oss som studenter och läsare av denna pamflett.

Rektorn Försök inte, Shelley. Språket i pamfletten är ditt, idéerna är dina och den ohängde skurken William Godwins, denne moderne Sokrates och förförare av dagens ungdom, denne galning till enbart skadlig idealist som slår blå dunster i alla revolutionära sinnen och driver dem till vettlös fanatism utan sans och vett! Vi kan bevisa att det är du, Percy Bysshe Shelley, som låtit trycka, sprida och sälja denna utmanande pamflett tillsammans med din farlige vän Thomas Jefferson Hogg, och vad ni har gjort är någonting oerhört! Ni har fläckat er skola, ert samhälle, er framtid och ert anseende med vettlösa hädelser mot Gud! Ni har burit er åt som dessa förryckta franska vilddjur som halshuggit konungen och drottningen av Frankrike och låtit pöbeln kalasa på deras blod! Ni är inte bättre än hundar och parasiter, ty detta har ni gjort i intellektualismens, det fria ordets och kunskapens eget heliga namn! Ni använder er humanistiska bildning till att befläcka humanismens yttersta grund! Det är oförlåtligt och oförsvarligt!

Shelley Framtiden kommer att ge denne författare rätt, och det är bara hysteriska maktmissbrukare som vänder sig mot pamflettens argument med enbart subjektiva känsloutbrott utan att ens försöka förstå dess alltigenom sakliga och förnuftiga innehåll.

Rektorn I förnuftets gudinnas namn lät Robespierre halshugga hundratusentals oskyldiga fransmäns halsar. Vilken framtid talar du om? En framtid där sådana revolutioner får härja fritt i alla länder?

Shelley Jag talar om en upplyst framtid som kommer att ta avstånd från alla former av bigotteri, som kännetecknar all självkrönt mänsklig ofelbarhet som etablerat sig genom maktmissbruk och intolerans.

Rektorn Mina pojkar, ni är båda lysande och hängivna studenter, och jag vill ogärna förlora er. Men hela världen vänder sig mot varje försök till detronisering av Gud, då hela världen beror av Gud för dess blotta existens. (Shelley vill säga något.) Jag har läst din pamflett. Jag vet vad du vill säga. Du förnekar inte Guds existens utan endast hans personlighet. Jag vet. Det hjälper inte. Ni måste ta ansvar för publikationen, makulera den och själva ta avstånd från dess idéer. Annars tvingas vi relegera er båda för gott.

Shelley (efter en tystnad) Dum scripsisti scripsisti.

Rektorn Och du, Hogg?

Hogg Pamfletten är tryckt anonymt, ingen har då rätt att utpeka någon som dess författare, dess upplaga är oåterkallelig, och (ser på Shelley) vi håller båda med den anonyme författarens idéer och kan ej i ärlighetens namn ta avstånd från dem.

Rektorn Då är ni båda hopplöst förlorade. Inser ni inte att vi i universitetet inte kan ha studenter som vägrar ta ansvar för offentligt tryckta och distribuerade skrifter och som vägrar svara ärligt på enkelt ställda frågor?

Shelley Jag har varit deist, men jag blir aldrig kristen.

Rektorn Det är nog! Gå!

sekreteraren Ni gjorde ert bästa, rektorn.

Rektorn Och ändå har jag misslyckats. Sådana här ledsamma episoder får mig att ändå bekymrat ställa mig frågan: hur fullkomligt är egentligen vårt universella kunskapssystem, när vårt universitets två klaraste hjärnor måste hamna utanför det?

Scen 2. Edinburgh, 28 augusti 1811.

Harriet Westbrook Vi måste gifta oss lagligt, Percy.

Shelley Du vet vad jag anser om det.

Harriet Ja, men nu har det gått så långt att vi är ute på så djupt vatten att vi inte längre kan simma in till stranden! Du har ju rymt med mig!

Shelley På din uttryckliga begäran.

Harriet Jag hade inget val. Endast du kunde rädda mig. Du anar inte hur de plågade mig där hemma! Jag hade bara att välja mellan självmord utan dig eller självmord med dig.

Shelley Du uppoffrar din utbildning för min skull.

Harriet Utbildning! Den där avskyvärda gamla skolan! Att återvända till skolan hade varit värre än självmord! Efter det att jag första gången träffade dig kunde jag aldrig mera bli normal. Jag föll för dig så fort jag såg dig. Ingen är så klok som du.

Shelley Mitt barn, du får mig att känna mig som en förförare av ett minderårigt barn. Du är ju bara sexton år. Hade det inte varit klokare om du givit dig till tåls i några år?

Harriet Du talar som en gammal farsgubbe fastän du själv bara är nitton!

Shelley Jag är född gammal. Jag är så gammal att jag föddes redan i framtiden.

Harriet Så talar en tidlös poet. Du ger mig inget val. Jag måste bli din.

Shelley Du tvingar mig att gifta mig med dig.

Harriet Jag beklagar att jag måste tvinga dig, men kärleken tvingar mig.

Shelley Men jag kan endast gå med på det här med laglig vigsel på ett villkor. Jag kan inte betrakta vårt äktenskap som bindande om det någonsin skulle leda till större plåga för oss båda än glädje. Hellre än att vi gör varandra olyckliga någon gång är det bättre att vi skiljs.

Harriet Är det ditt enda villkor?

Shelley Mitt absolut enda villkor.

Harriet Kärleken ställer aldrig några villkor.

Shelley Jag ägnar mig inte åt kärlek. Jag ägnar mig bara åt självuppoffring.

Harriet Då älskar du mig inte.

Shelley Det har jag aldrig sagt att jag gör. Men jag har offrat allt för dig.

Harriet Tag mig då och för mig då till altaret! Jag ställer inga villkor, för jag älskar dig, och därför accepterar jag av kärlek alla dina villkor.

Shelley Då kan jag gå under oket och acceptera den lagliga formalitetens outhärdliga bojor, medveten om att jag när som helst kan kasta av dem.

Harriet Bara du blir min!

Shelley Jag blev din i det ögonblick du först bestämde dig för att älska mig.

Shelley Låt oss då anta ödets utmaning tillsammans.

Scen 3. September 1811. Bankiren Rogers' villa ovanför Green Park.

Rogers Vi väntar på en tredje gäst.

Campbell Vem då, om jag får fråga?

Rogers Jag är inte särskilt väl bekant med honom, men vår irländske vän här känner honom väl.

Thomas Moore Jag borde göra det. Jag utmanade honom på duell för två och ett halvt år sedan.

Rogers Tillåt mig fråga — har ni duellerat sedan dess?

Moore Nej, någonting kom emellan. Den sprätten for utomlands, och mitt utmaningsbrev kom att ligga oöppnat på hans skrivbord tills han kom hem nu i juli. Jag råkade träffa honom då och frågade honom varför han aldrig besvarat min utmaning. Han svarade att han ännu inte öppnat sin post. Två dagar senare kom mitt brev tillbaka till mig från honom med sigillet orört.

Campbell Han har alltså aldrig läst det?

Moore Nej, och tusan är jag heller längre så intresserad av att möta honom på slagfältet. Han är ju en modig och skicklig karl, som simmat över Hellesponten, och jag har ju en söt ung fru att leva för nu. Det hade jag inte då.

Rogers Det var därför vår irländske vän frågade mig om jag kunde stå för en försoningslunch i stor stil. Det hade jag naturligtvis ingenting emot, men ett känsligt sinne som vår vän Byrons får man handskas försiktigt med. Därför är ni så få gäster.

Campbell Är ni rädd för hans vredesutbrott?

Rogers Nej, men jag är rädd för att han inte skall våga sig in. Han har blivit så extremt folkskygg av sig efter sin moders död i förra månaden. Han går med ett ständigt åskmoln i ansiktet som regnar ofta.

Moore Det är meningen, Campbell, att vi skall få honom i gängorna igen. Det är kanske vår litterära uppgift här i världen.

Campbell Ett geni får man aldrig i gängorna, ty han är bara geni så länge han förblir ur gängorna.

Rogers Mina herrar, jag hör hans vagn stanna där utanför. Får jag be er visa mig den diskretionen att avlägsna er tills han är inne? Han haltar svårt och vill aldrig att någon skall lägga märke till det.

Campbell Hur länge skall vi hålla oss borta?

Rogers Tills han väl är inne. Sedan är han fast, och min goda mat kommer att väcka honom ur hans grav.

Campbell Låt oss gå, Tom Moore.

Moore (till Rogers) Vi kommer in igen så fort du lyckats få Hamlet satt vid bordet.

Rogers Tack för det, mina vänner. (de gå. Endast Rogers blir kvar. Lord Byron inkommer från andra hållet helt svartklädd och med sorgband men med vit krage.)

Det gläder mig att ni kunde komma, min vän.

Byron Tack. Det gläder inte mig.

Rogers Jag hoppas det skall glädja er mera snart.

Byron Egentligen kunde jag inte komma. Jag lyckades ta mig hit endast genom en kraftansträngning för att övervinna min egen vilja.

Får jag slå mig ned? Jag är mycket trött nu för tiden.

Rogers Var så god. Vi kan inleda middagen genast.

Moore Tjänare, Byron!

Campbell Nej, sitt kvar för all del!

Byron Var kommer ni ifrån?

Campbell Vi fängslades båda av vår vän Rogers ypperliga bibliotek. Allt han har att bjuda på är utsökt: kultur, mat, fester, prakt och smak. Inte sant, Thomas Moore?

Moore Därför är vi så glada åt att se dig här, Byron.

Campbell Du har fortfarande sorg efter din mor, ser jag.

Byron Ja, smärtan är outsäglig.

Moore Du ser närmast ut som om du själv kom direkt ur graven.

Byron Ja, jag har faktiskt varit där, Tom, och det utan vår berömda duell.

Moore (skrattar) Den kommer, George, den kommer!

Byron Den lär väl i så fall bli en muntration. Det är kanske just vad jag behöver.

Rogers Apropå det, mina vänner, får jag be er slå er till bords. Du sitter bra som du sitter, Byron. Får jag be er andra slå er ned här. (visar sina gäster plats)

Byron Nej, jag såg bara mycket blod. På hederligt sätt, med knytnävarna, slåss man numera nästan bara i Irland.

Campbell Vi då?

Byron Ni, Thomas Campbell, slåss mer som grekerna då ni skottar har det gemensamt med Greklands och Albaniens krigare att ni utmanar era förtryckare med att visa benen.

Campbell Faktum är att vi rör oss mycket ledigare med kilt än vad både Europas herrar och damer gör i sina fotsida schabrak och åtstramade korsettkostymer.

Moore Du menar att alla mänskor borde gå omkring i kilt, så att man även allmänt fick se benen på damerna? (Moore och Campbell skrattar.)

Campbell Varför inte? Det är ingen dum idé!

Rogers Mina vänner, får jag bjuda er på litet soppa?

Moore Gärna det.

Campbell Gärna det.

Byron Tack, inte för mig.

Moore Varför inte det då, Byron? Vår bankir här åstadkommer Londons ätligaste soppor!

Byron Tack, jag äter aldrig soppa.

Rogers Vad får jag då bjuda på? Hur vore det med litet fisk?

Campbell Gärna det.

Moore Gärna det.

Byron Tack, inte för mig.

Campbell Din trumpne puritan, vet du då inte att mäster Rogers här tillreder världens läckraste fiskrätter?

Byron Tack, men jag äter aldrig fisk.

Rogers Då måste vi alltså bjuda vår hedersgäst på kött. Bär in lammsadeln, butler!

en tjänare Ja, Sir.

Moore Härligt!

Campbell Jag är utsvulten.

Byron Tack, men jag ber att få avstå.

Moore Men lammsadel, Byron! Det kan du väl inte motstå!

Campbell Tillredd i Rogers förstklassiga kök, det förnämsta i London!

Byron Tack, men jag äter aldrig kött.

Moore Jag vet vad vår Lord Byron då behöver. Ett glas vin!

Rogers Får det lov att vara ett glas vin, George?

Byron Nej tack.

Moore Men Byron! Du får själv välja vilken sort! Vår bankir har alla världens ypperligaste viner i sin källare! Det är bara att beställa!

Campbell Du kan inte tacka nej till ett glas vin, Byron!

Byron Tack, men jag dricker aldrig vin.

Rogers Min vän, du gör mig förtvivlad. Vad tusan lever du då på egentligen om du varken äter mat eller dricker vin?

Byron (rättframt) Torra skorpor och mineralvatten.

Rogers (brydd) Butler, gå och se om du kan trolla fram litet torra skorpor och mineralvatten åt vår hedersgäst.

Tjänaren Jag beklagar, Sir, men vi har varken det ena eller det andra i huset.

Rogers Då står vi inför en katastrof. För första gången har vi en gäst som vi inte kan förpläga så som han önskar. Jag beklagar verkligen detta, min vän Lord Byron. Finns det ingenting annat du kan nedlåta dig till att intaga?

Tjänaren Ursäkta mig, Sir, men när köksan är sjuk brukar hon mosa en potatis i litet ättika.

Rogers Vad sägs om det, Byron?

Byron Det låter som något nytt som tål att prövas.

Rogers Butler, servera lord Byron litet potatis med ättika.

Tjänaren Ja, Sir. (går)

Moore Dina vanor, Byron, trotsar all beskrivning. Jag trodde att de mest inbitna kalvinisterna i Skottland åtminstone fortfarande drack whisky.

Byron (allvarligt) Min mor är död, Thomas.

Campbell Ja, om hon var kalvinist och ägde dina vanor, Byron, så dog hon väl av det eller blev åtminstone galen av det.

Rogers (alarmerad) Thomas Campbell!

Byron Det var inte det som gjorde henne sinnessjuk, Thomas Campbell. Den som drev henne galen var jag, hennes son.

Campbell Hur lyckades du med det, du som är så kärnsund?

Byron Jag är rädd, Thomas Campbell, att min kärnsundhet kan driva vilken kvinna som helst från vettet.

Moore Det måste vi pröva!

Är livet verkligen så bittert för dig, George?

Byron Jag önskar det vore bittrare.

Moore Inte i vårt sällskap, George! Du skall få se efter två veckor här i London! Då skall inte ett spelhus, inte en hora och inte en pub mera gå säker för dig!

Byron Skall vi slå vad?

Moore Det får då bli ett vad i stället för en duell. Vad sägs om det?

Byron Vi kan ju alltid pröva. Vad vill du slå vad om?

Moore Jag slår vad om att du inom ett halvår har lockat bort en dam av börd från hennes äktenskap.

Byron Jag förför inte damer, Tom Moore. De förför mig.

Campbell Det är samma sak. Antingen finns avsikten hos mannen och handlingen hos kvinnan eller tvärtom. Om båda faktorerna finns hos bara den ena parten misslyckas han, och det blir olycklig kärlek.

Byron Låt oss se, Tom Moore. Jag antar ditt vad. För mig till vilka ställen du vill och presentera mig för vilka damer du vill, men om jag inte i mars nästa år har ett kärleksbrev i min hand från en gift dam av börd, så har du förlorat medan mitt rykte har segrat.

Moore (förtjust) Topp!

Scen 4. Balen hos Lady Heathcote, 6 juli 1813.

Lady Melbourne Vad är det senaste i kriget mellan lord Byron och lady Caroline Lamb?

Lady Heathcote Alla försöker få dem att komma tillsammans bara för att få njuta av explosionen.

Melbourne Är all fred då otänkbar?

Heathcote Lord Byron förlåter aldrig, och lady Caroline lämnar honom aldrig i fred.

Melbourne Ack, dessa ungdomar! Är då alla bemödanden från den äkta mannens sida, vår stackars älskling William Lamb, att försöka åstadkomma en försoning alldeles gagnlösa?

Heathcote Lord Byron anser sig förolämpad av båda, av honom för att han ber lorden tala med hans hustru och av henne för att hon förföljer honom med sina häpnadsväckande brev.

Melbourne Men se, här kommer lady Caroline Lamb nu! Vilken enastående skön flicka hon ändå är! Hur kan väl lord Byron motstå henne?

Heathcote Det kunde han inte. Hon var hans älskarinna i tre månader. Problemet är att han fann en annan medan hon inte kunde släppa honom.

Melbourne Lady Caroline! Ni är vackrare än någonsin!

Caroline Tack! Det är då inte den där lord Byrons förtjänst!

Melbourne Men, min flicka, bör ni inte lämna honom i fred?

Caroline Aldrig, så länge jag inte får frid för honom!

Melbourne Men era märkliga brev till honom är omtalade i hela societeten!

Caroline Så bra! Då får han höra från flera håll än mitt vilken knöl han är!

Melbourne Men lady Caroline!

Caroline Skyll inte på mig om han en dag begår självmord! Det är vad han förtjänar! Han är ju inte rumsren! Han förför ju vem som helst och till och med sin egen syster!

Heathcote (orolig, till en betjänt) Fort! En vals! (denne skyndar till kapellmästaren. En vals spelar upp.)

Kära lady Caroline, ni måste öppna balen!

Caroline Med vem skall jag då dansa? Jag ser då bara klumpfötter här!

Byron Ni kan dansa med varenda en av de närvarande herrarna, lady Caroline. Ni dansar bättre än alla andra, och det skall bli mig ett nöje att få studera er när ni byter kavaljer hela kvällen.

Caroline Tack för att jag slipper dansa med er.

Byron Lady Caroline, ni har trampat mig på tårna alldeles tillräckligt för resten av min livstid.

Lord Grey (till Sheridan) För bara ett år sen var de societetens vackraste och käraste par. Till och med hennes man uppmuntrade deras förbindelse.

Sheridan Varför spårade den ur?

Lord Grey Lord Byron fann en annan, och hon begick misstaget att vägra acceptera det. Sedan dess har kriget ständigt trappats upp från hennes sida. Hon har till och med bränt hans dikter under formella hedniska riter och honom själv in effigie.

Sheridan Och hans motdrag?

Grey (med en suck) Han försöker bara glömma henne genom ständigt nya älskarinnor.

Sheridan Det kan ju inte vara bra för honom.

Grey Nej.

Caroline (avbryter dansen) Ursäkta, jag mår inte bra. (går till buffén.)

Byron (råkar komma till samma ställe med en dam vid armen) Så synd att ni har lämnat dansgolvet.

Caroline Hur så?

Byron Ingen dansade som ni.

Caroline (griper en kniv) Varför har ni då en annan dam vid er arm?

Byron Gå på bara, kära vän, men vill ni ställa till med en romersk tragedi så vänd kniven mot ert eget hjärta och inte mot mitt. Mitt har ni redan lyckats skära i strimlor.

Caroline Byron! Ditt ord är min lag! (skär sig hänsynslöst utan att lyckas åstadkomma annat än skärsår, så att åtminstone blodet strittar.)

Heathcote Skandal! Skandal!

Sheridan Stoppa henne!

Lord Grey Ta kniven ifrån henne!

Byron (cyniskt) Det är bara ett av hennes nya trick. (vänder sig bort från scenen och går till synes likgiltig ut därifrån.)

Melbourne Drick litet vatten, kära lady Caroline!

Caroline (ursinnig och alldeles blodig) Varför får jag inte dö! (får ett glas vatten som hon ursinnigt slänger i golvet så att det splittras.)

Lord Grey (till Sheridan) Jag kan se hennes make framför mig nu när han får veta om detta hennes offentliga självmordsförsök i morgon. Han kommer att säga: "Synd att hon inte lyckades!"

Sheridan Och lord Byron?

Grey Han kommer också att beklaga att hon inte lyckades. Denna skandal lär förena älskaren och den äkta mannen i förenad front mot den alltför älskande och alltför förförda kvinnan.

Sheridan Men Byron säger att han aldrig har förfört en kvinna.

Grey Han behöver inte göra det. Han får dem ändå.

Scen 5. Windsor, 24 mars 1814.

Harriet Kom ihåg, Percy, att det är du själv som vill det!

Shelley Vi är så illa tvungna, Harriet. Det är mot min vilja, men vi måste göra det.

Harriet Ja, inte förstår då jag varför vi måste gifta oss på nytt fast vi redan är gifta! Och du som principiellt är emot alla lagliga äktenskap!

Shelley Vi har inget val, Harriet. Vi måste leva. Vi måste kunna ge mat åt våra barn. Min far kan när som helst dra in mitt underhåll, som han gjort förut, och då står vi där. Jag är skyldig dig den enda trygghet jag kan ge, som är mitt eget adliga namn enligt engelsk lag och de privilegier som därtill hör.

Harriet Jag bryr mig inte om ditt namn. Allt jag vill ha är dig, men ända sedan vi började legalisera vårt förhållande har jag bara förlorat dig mer och mer, och det här kyrkliga bröllopet tycks bli kronan på verket.

Shelley Det är inte bara mitt fel. Du vet hur skändligt Hogg bar sig åt när han försökte förföra dig, sin bäste väns hustru, och du var bara smickrad av hans försök.

Harriet Han var bara snäll mot mig.

Shelley Han var bara snäll mot dig! Han krossade mitt hjärta! Och din fördömda syster sedan, som jag aldrig slipper! Kan du då aldrig klara dig utan henne?

Harriet Hon hindrar mig från att bli uttråkad.

Shelley Hon hindrar dig från att bli uttråkad med att bara tråka ut mig! Är jag då så tråkig att hennes professionella tramsighet förnöjer dig mera?

Harriet Du vet att din filosofi och höga lärdom är för svåra för mig.

Shelley För svåra för dig, din enkelspåriga gås! Du är bara för lat för att vilja läsa och studera! Det är allt!

Harriet Du vet att jag saknar den fallenheten och begåvningen. Vi kvinnor är till för att roa oss och föda barn och behaga våra män.

Shelley Ja, ni är bara till för att roa er med erbarmligt trams!

Harriet Lugna dig nu, pojken min! Ska vi gå in och gifta oss eller inte?

Shelley Vi är så illa tvungna. Om jag någonsin får en son måste jag kunna ge honom mitt namn och titel och det lagligt. Därför måste vi förnedra oss med att böja knä i den engelska kyrkan.

Harriet Vi har en dotter som du älskar. Kan du inte nöja dig med det? Måste du vara lika manschauvinistisk som alla andra odrägliga tyranner som bara plågar sina fruar med att tvinga dem till att föda en son åt dem?

Shelley Börja inte nu igen, Harriet. Låt oss gå in och få det undanstökat. Jag lovar dig att det är sista gången som du behöver gifta dig lagligt med mig.

Scen 6. London, juli 1814.

Harriet Här är jag, min make. Du har bett mig komma till London. Har någonting hänt?

Shelley Alltför mycket har hänt. Harriet, vi måste skiljas.

Harriet Skiljas? Jag förstår inte....

Shelley Jag skall fortsätta sörja för dig, men vi kan inte längre leva som makar.

Harriet Har du då blivit alldeles galen? Jag väntar ju ditt andra barn!

Shelley Jag vet, men jag har aldrig älskat dig. Jag gifte mig med dig bara för att hjälpa dig.

Harriet Min Gud! Han är galen!

Shelley Ja, Harriet, jag är galen, ty jag är förälskad. Jag kan inte hjälpa det. Jag ville det inte själv. Men jag är verkligt förälskad, och mina känslor är fullständigt besvarade.

Harriet Vem är hon?

Shelley Mary Wollstonecraft, dotter till min mästare William Godwin.

Harriet Herre du milde! Den äventyrerskan! Den libertinen! Dotter till den bedragaren, den falska profeten, den förföraren av ditt goda hjärta, den ateisten, den humbugen, den djävulen!

Shelley Harriet, bli inte upprörd.

Harriet Du driver mig galen! Skall du överge mig med dina två barn?

Shelley Jag har sagt att jag skall fortsätta försörja dig.

Harriet Du lockade mig bort från min familj och avbröt mig i min utbildning, och så går du sedan bara och lämnar mig — för en slinka!

Shelley Harriet, besinna dig. Det måste bli så. Vi har inte älskat varann så att det kan hålla. Vi har egentligen bara varit vänner. Låt oss förbli vänner men befria oss själva från alla falska bördor av lögn och förställning.

Harriet Lögn och förställning, din fördärvare! Vad kan det väl bli av mitt liv utan dig? Du tog ju allt ifrån mig!

Shelley Inte en penny skall tas ifrån dig. Tvärtom skall ditt underhåll fortsätta för alltid, och du får behålla mina barn.

Harriet Du berövar dina barn deras fader och gör deras moder till änka!

Shelley Dramatisera inte nu, lilla Harriet. Det gör bara saken värre för dig själv. Mitt beslut är oåterkalleligt.

Harriet Skall du då förföra och enlevera den där — slampan?

Shelley Vi reser till Frankrike i morgon.

Harriet Måtte ni då aldrig komma levande tillbaka! (brister ut i gråt och störtar ut.)

Shelley (ensam) Där förlorade jag en fru — för att vinna en annan. Men det känns som att ha befriat mig själv från ett fängelse för att finna lyckan, paradiset, mig själv och en framtid. Världen må förlåta mig, men själv gör jag det aldrig. Å andra sidan kommer många aldrig att förlåta mig, medan jag själv omöjligt kan känna någon ånger. Jag tycker synd om Harriet men älskar Mary — så enkelt är det. Och jag vet, att min kärlek för Mary är det enda riktigt gudomliga jag någonsin känt. Alltså, farväl, England, och välkommen, Frankrike!

Scen 7. Seaham, november 1814.

Annabella Lord Byron, det var länge sedan. (räcker fram handen)

Byron (kysser den) Var det? Umgås vi icke dagligen i våra drömmar?

Annabella Det är inte det samma som att se varandra i verkligheten.

Byron Har jag inte dagligen skrivit brev till er?

Annabella Det är inte heller det samma som att se varandra i verkligheten.

Byron Dock är vi förlovade, och det kan ni ej förklara bort.

Annabella Ja, vi är trolovade, men det har vi varit nu i två månader. Därför är det märkvärdigt att ni väntat så länge med att komma hit och besöka mig.

Byron Ni vet, familjeangelägenheter.

Annabella Ja, lord Byron, jag vet, er syster.

Byron Se inte så menande på mig. Har jag ej skyldigheter mot min syster?

Annabella Jag vet allt om er syster, lord Byron. Det var icke er skyldighet att göra henne med barn.

Byron (slår ut med händerna) Det bara blev så.

Annabella Är det alltid så att det bara blir så när man gör en kvinna med barn?

Byron Jag försäkrar er att hon inte hade någonting emot det.

Annabella I så fall förstår jag varför ni väntade så länge med att komma hit. Hon måste naturligtvis ha haft en hel del emot att ni gifter er med mig.

Byron Jag försäkrar er, att det hade hon ingenting emot.

Annabella Är ni oärlig, eller är hon onaturlig?

Byron Jag försäkrar er att jag är ärlig och hon naturlig. Hon fick själv läsa det brev i vilket ni svarade ja på mitt frieri, och hon menade uppriktigt att det var det bästa och vackraste brev hon någonsin läst.

Annabella Glömde hon så fort sitt barn med er?

Byron Annabella, låt oss inte diskutera henne mera. Hon är min syster och har ingenting med mitt äktenskap att göra. Jag älskar er, åtminstone är det min avsikt att göra det, och Augusta vet att hon ingenting mer har att vänta sig av mig utom som sin broder.

Annabella Lord Byron, jag måste vara försiktig med er, ty jag är väl underrättad om ert rykte. Jag har inga illusioner om att ni alltid kommer att vara mig trogen. Just därför är det desto viktigare att jag alltid får veta var jag står. Jag vet att ni inte älskar mig. Jag kräver ingen kärlek av er, men om jag skall bli er hustru måste jag kräva fullständig uppriktighet. Jag vet kanske mer om er än ni själv, och åtminstone vet jag mycket mer än vad ni har omtalat för mig. Exempelvis är jag väl informerad om att ert främsta intresse när ni sände mig ert andra frieri var om huruvida lady Frances Webster skulle besluta sig för att bedra sin man med er eller inte.

Byron Miss Millbanke, om ni visste det, hur kunde ni då uppmuntra mig?

Annabella Lord Byron, ni behöver en gemål, och jag var den enda som någonsin sade nej till er. En man som ingen kvinna förmår säga nej till behöver just en sådan kvinna som kan säga nej till honom vid behov. Jag är den enda kvinnan av det slaget i ert liv. Inte sant?

Byron Jag har aldrig kunnat glömma er efter ert avslag på mitt första frieri.

Annabella Det lär ha varit ert livs första nederlag.

Byron Uppriktigt sagt så väntade jag det inte.

Annabella Väntade ni ett annat svar på ert andra frieri?

Byron Jag visste inte vad jag hade att vänta. Men jag hade ingenting att förlora.

Annabella Utom alla era tillfälliga älskarinnor, som exempelvis er syster.

Byron De var alla förlorade från början.

Annabella Men inte jag?

Byron Nej, inte ni.

Annabella Lord Byron, vi blir ett omaka par, men olyckligtvis har jag en viss svaghet för att gärna vilja offra mig för er. Endast den svagheten hos mig gör vår förening möjlig. Jag vet inte vad den svagheten kommer av. Kanske det är moderskänslor, kanske det är ömkan med er, kanske är det blott en nyck, men kärlek är det inte. Om ni kan hålla till godo med det, så tillhör jag er trots alla era laster.

Byron Annabella, aldrig har en kvinna fallit för mig i så nyktert tillstånd. Jag älskar er lika litet tillbaka. Kanske är det just därför bara som vi passar för varandra.

Annabella Det är en intressant teori, lord Byron.

Byron Ni är då alltjämt samma parallellogram-prinsessa.

Annabella Ja, lord Byron, och emedan jag är just så geometriskt klartänkt är det ni som har fallit för mig och inte tvärtom. Kom alltid ihåg det, lord Byron.

Byron Ja, min kära trolovade Parallellogram-Prinsessa.

Akt II Scen 1. Januari 1816.

Godwin Men Percy, du var som en son för mig. Hur kunde du då handla så emot mig?

Shelley Försök att förstå oss, svärfar....

Godwin Jag är inte din svärfar!

Shelley Jag är oåterkalleligt gift med Mary.

Godwin Du är oåterkalleligt gift med Harriet Westbrook, som du har barn med och som du har gift dig med lagligt två gånger! Sedan har du förfört min dotter efteråt och gjort henne till din frilla! Om du är naturligt gift med två kvinnor så är du inte moraliskt gift med någon av dem!

Shelley Jag har övergivit Harriet Westbrook för länge sedan. Jag lever bara för Mary.

Godwin Ja, du har förskjutit din lagliga gemål, och när det passar dig tänker du också förskjuta Mary! Låt henne bara få lika många barn som Harriet, så är hon färdig sedan! Det är lika bra att du genast emigrerar till Turkiet var en sådan som du får lov att etablera sitt harem!

Shelley Jag ämnar vara gift med enbart Mary för resten av mitt liv, svärfar.

Godwin Ha! Du är bara 23 år! Vad vet man om framtiden vid 23 år? Du och Mary och Harriet lever bara för nuet och struntar i framtiden så länge ni bara får ha roligt i fred i nuet! Med ert lättfärdiga leverne skapar ni åt er en framtid av idel olyckor och helveten!

Shelley Du gör då inte vårt liv lättare för oss, svärfar, fastän vi skänkt dig en underbar dotterson.

Godwin Hela England betraktar dig med förakt och avsmak, Percy. Du har skämt ut dig. Och vad värre är: du har skämt ut mig, genom att utge dig som min förnämsta lärjunge och predika mina läror i mitt namn. Ditt eget namn må vara oantastligt som tvättäkta blåadligt, men ingenting kan tvätta mitt namn rent efter alla dina komprometterande skandaler. Med ditt namns oantastlighet har du fördärvat mitt namn för alla tider.

Shelley Du skall få se att det blir tvärtom i stället.

Godwin Så illa som du har börjat är det omöjligt.

Shelley Är det? Vi kan ju ändå pratas vid igen. För ett år sedan var det omöjligt.

Godwin Både dina och mina omständigheter är annorlunda idag mot vad de var för ett år sedan.

Shelley Ja, jag vet. Jag har blivit rik. Jag har ärvt min farfar. Jag har fått hans titel. Och du har blivit fattig. Är det bara därför du har nedlåtit dig till att träffa mig igen?

Godwin Nej, inte bara, Percy. Jag ville se min dotterson.

Shelley Du är då åtminstone mänsklig och naturlig.

Godwin I motsats till dig. Hur kunde du från Schweiz skriva till Harriet Westbrook och be henne komma och bo hos dig och Mary?

Shelley Jag ville vara liberal och visa tolerans.

Godwin Känner du kvinnorna så dåligt att du inte själv märker när du dödligt förolämpar dem?

Shelley Jag känner bara idealismen. Jag kan bara leva med en kvinna om hon själv är lika idealistisk som jag. Jag gav Harriet chansen. Om hon hade varit lika idealistisk som mig och Mary hade hon tackat ja och kommit, och både Mary och jag hade tagit emot henne med öppna armar för gott.

Godwin Din idealism är bara egoism. Du älskar bara dig själv. Du ursäktar egoismen med att kalla den idealism, och den idealism du kräver av dina kvinnor är att de skall älska dig mer än sig själva. Det kan Harriet aldrig göra, ty hon är bara kvinna. Mary är mer än bara en kvinna, så hon kan faktiskt tåla dig bättre än vanliga mänskor kan. Men det enda förnuftiga som du har att göra är ändå att lämna Mary och att fortsätta leva med Harriet. Det är hela vårt engelska samhälles enhälliga dom. Om du inte accepterar den blir du aldrig accepterad i ditt eget land, och då är det lika bra att du flyttar utomlands för gott. Jag säger dig detta i renaste ärlighet.

Shelley Jag förstår att du menar det, och jag förstår också att England menar det. Men jag kan inte lämna Mary. Harriet får komma till mig om hon vill, men jag lämnar aldrig Mary.

Godwin (räcker handen) Farväl då, min son, och lycka till.

Shelley (tar emot den) Tack, svärfar.

Godwin Tack för pengarna.

Shelley Du får mera av mig när du vill och så mycket du vill.

Godwin Jag kommer att sakna er.

Shelley Tror du det är obönhörligt att vi måste lämna England?

Godwin Ju längre ni stannar här, desto mera omöjlig kommer er ställning här att bli, och desto mera ofrånkomligt blir avskedet till slut.

Shelley Vi får se. Jag ämnar härda ut så länge som möjligt.

Godwin Du är i alla fall tapper. Jag önskar bara att din hälsa var lika obetvinglig som ditt mod.

Scen 2. 8 april 1816. Balen hos lady Jersey.

en dam Det sägs att lord Byron är bjuden tillsammans med sin syster.

en annan Hur vågar lady Jersey ha fräckheten att utmana hela societeten?

dam 1 Hon vill visa sig tolerant.

dam 2 Den som i dessa dagar bjuder lord Byron hem till sig bjuder hem helvetet. Men den som bjuder honom tillsammans med hans syster kastar sig själv ner i helvetet.

dam 1 Stackars lady Jersey!

dam 2 Det är alldeles tydligt att hon inte vet vad hon gör.

Lady Melbourne Ni borde hellre tycka synd om lady Byron. Ni anar inte vad hon har fått gå igenom!

dam 1 Är det sant att de är skilda?

Melbourne Hon övergav aldrig honom hur illa han än behandlade henne. När lord Byron haft sin syster, det vill säga sin älskarinna, boende hemma hos dem alltför länge blev lady Byron sjuk till slut och höll på att mista förståndet. Men lyckligtvis blev Byron tokig i stället och övergav henne, till all lycka för henne.

dam 2 Och han lever nu med sin syster?

Melbourne Ja, men bara när det passar honom.

dam 1 Och så bjuder lady Jersey honom hit!

Melbourne Hon är den enda i London som vågar bjuda hem honom. Men att hon vågade bjuda honom med hans syster övergår min fattningsförmåga.

en tjänare (anmäler) Lord Byron och Lady Augusta Leigh.

dam 2 Han har henne vid armen!

Melbourne (för sig själv) Här uppträder den totala lasten och det högsta övermodet, det totala brottet som i sin totala onaturlighet fullständigt struntar i sin egen skuld och visar sig offentligt naken: adlig blodskam arm i arm med sin våldtagna syster, som för länge sedan redan fött åt honom barn. Om man ej känner till det skulle man ta dem för vilket vanligt och oskyldigt par som helst. När lasten är total så bär den skamlöshetens fräckaste förklädnad: en oskyldig uppsyn. (lämnar rummet.)

Augusta (märker att gästerna börjar lämna rummet) De andra gästerna lämnar balen för vår skull.

Byron De är bara fega. Låt de rädda ge sig av, och låt de drägliga få stanna. Vi är här för att ha roligt och ej för att märka lågt folks förolämpningar mot oss. (allt fler lämnar rummet.)

dam 1 (till dam 2) Kom, min bästa grevinna, låt oss gå. (de går)

Byron Förbannade societet! Vad är ni för feg och usel samling? Har ni aldrig förr sett någon som har vågat stå för vad han är?

Augusta Gör icke saken värre, bäste bror.

Byron Jag gör ej saken värre. Det är alla de intoleranta fisförnäma snobbarna som gör skandal med att fräckt demonstrera mot att en klumpfotad gäst med dam har accepterat en formell inbjudan!

Lady Elphinstone Hur mår er kära hustru, min lord Byron?

Byron Lady Elphinstone, ni är den enda här i kväll som vågar tala till mig!

Augusta Annabella Byron mår förträffligt, lady Elphinstone. Jag ser väl efter henne som om hon var mig en syster.

Elphinstone Då är hon på bättringsvägen?

Byron Jag försäkrar er, mylady, att hon är långt friskare än jag.

Lord Byron, jag beklagar mina gästers attityd mot er. Det var ej meningen, och aldrig hade jag en aning om att ni här skulle bli så utsatt för ett sådant obehag.

Byron Säg som det är, värdinna: om ni vetat om det hade ni ej bjudit mig och allra minst tillsammans med min syster.

Jersey Var ej orättvis mot mig. Jag trodde att societeten hade mera toleranta sidor. Jag gav dem en chans att visa er sin aktning, men den föredrog att hålla sig begraven i sin fördoms inskränkthet.

Byron Er hållning hedrar er, min fru, hur mycket hela England här än skämmer ut sig.

Augusta Det är mitt fel. Jag är den som borde tackat nej.

Byron Jag tvingade dig ju att komma med. Du ville inte, och du blygdes i din räddhet, men vi gjorde rätt som kom hit båda. Nu har vi fått se vad hela England går för. Det är bara fåfänga patrask och inskränkta självgoda ignoranter, hela den förbannade nationen!

Elphinstone Säg icke så, lord Byron!

Byron Men det är ju sant! Vad är vi diktare väl till för om ej för att säga det som ingen annan vågar säga: sanningen? Jag spottar på ert England, lady Elphinstone, ty det har här i afton spottat mig i ansiktet och på min syster, som är mig den käraste i hela världen och min enda vän. Jag kan stå ut med att man förolämpar mig för min vanskapta klumpfots skull, men jag kan aldrig tolerera att man förolämpar den jag älskar även om hon är min syster! (går bestämt med Augusta.)

Jersey Lord Byron!

Elphinstone Kalla icke dem tillbaka. De har gått. Det är nog bäst som sker. Skandalen är tillräcklig nog ändå. Ni slipper aldrig höra talas om er bjudning denna afton, lady Jersey.

Jersey Varför det?

Elphinstone För att ni därmed blev den sista här i England som bjöd hem lord Byron.

Jersey Är han då så faslig?

Elphinstone Han var ej så faslig om han inte var det öppet och på köpet skröt om saken. Han är nog den ende i vår nya samhällsordning av förställning och falsk blygsamhet som vägrar vara ödmjuk inför lögnen och ta på sig någon mask för ansiktet av sanningen. Han är sin egen sanning och är stolt däröver hur förfärlig än hans egen sanning är.

Jersey Jag har hört sägas att hans mor var sinnessjuk.

Elphinstone De flesta i hans släkt är mer än bara sinnessjuka.

Jersey Det är nog bäst för honom att han slipper England.

Elphinstone Och för England att det slipper honom.

Akt III Scen 1. En afton i Genève, sommaren 1816.

Byron Vi har aldrig talat om England, Percy.

Shelley Vi har väl båda haft all anledning att undvika det samtalsämnet.

Byron Saknar du det inte alls?

Shelley I vår ställning, George, med vår intellektuella kapacitet är väl vilket samtalsämne som helst högre stående än England.

Byron Talar du av förakt eller hat?

Shelley Mina känslor för England är obefintliga. Alltså är det bara förakt.

Byron För mig är det en blandning av hat, fruktan, vrede och vördnad.

Shelley Ändå har du mindre skäl att sakna det än jag. Du blev utkastad. Jag avstod från det frivilligt.

Byron Vad jag beundrar din nonchalanta oförskämdhet, Percy. Själv har jag inga anlag för en sådan överlägsenhet.

Shelley Du är mera romantisk och varm medan min distans kräver kyla.

Byron Din idealism är så hög och renodlad. Därför måste du vara så kritisk. Jag kan bara känna värme, aldrig kyla. När min värme är förbrukad förgås jag, men din nyktra kyla kan föra dig hur långt som helst. Det skulle inte förvåna mig om du blev en ny Shakespeare. Själv kan jag aldrig bli mer än en Christopher Marlowe.

Shelley Marlowe var den större begåvningen av dem.

Byron Men han förbrände sig själv snabbare.

Shelley Jag slår vad om att jag dör före dig, George.

Byron Percy! Så får du inte säga!

Shelley Men om det är sant? Skall vi slå vad, George?

Byron Vad får vinnaren?

Shelley Titeln av den störste engelske skalden efter Shakespeare.

Byron Jag kan aldrig leva upp till den.

Shelley Då måste du dö före mig.

Mary Era cynismer är utan gränser.

Shelley Det är inte cynism, Mary. Det är kallt kalkylerande.

Mary Ni spekulerar i er egen död som om ni vore herrar över den.

Shelley Men är inte det vad hela mänskligheten gör idag? Människan har ju till och med på senare tid börjat sätta sig över naturen. Se på den där doktor Darwin till exempel. Han tror att han kan frambringa provrörsbarn och skapa liv av ingenting precis som Gud.

Byron Det är sant. Sådana experiment har förekommit. Mänskligheten har slagit in på en farlig väg som ingenting annat är än etablerad hybris. Se bara på den där hyperfula nya modeflugan, som alla satsar allt på emedan det ger så oförskämda förtjänster, som kallas industrialism. Genom fabriker och maskiner har människan skapat ett helvete på jorden som är fulare och smaklösare än Dantes. Det är en kapitalistisk besatthet som alla inskränkta och smaklösa mänskor berusas av medan alla måttfulla och estetiska idealister riskerar att med tiden bli dess offer.

Shelley Ja, det är en optimistisk framtidstro utan grund som skenar i fullkomlig blindhet rakt ner i en avgrund som kanske större delen av mänskligheten skall bli uppslukad av, som genom ett världsomfattande krig.

Mary Men vi måste ju ha en framtid för våra barn. Hur kan man leva för en framtid om man inte är optimist?

Shelley Optimism i all ära, men idealismen är viktigare. Utan idealistisk grund och urskiljning och moralisk kritik skulle hela mänskligheten vara förlorad.

Byron Du vågar tala om moral, Percy, med dina båda hustrur!

Shelley Harriet var ett äktenskap som jag satsade på av idealistiska skäl. Jag trodde inte på kärleken för min egen del då ännu. Men så träffade jag Mary och blev kär i henne. Det var mitt öde. Men jag skall aldrig sluta stödja Harriet.

Byron Och hur försvarar du moraliskt din konsekventa ateism?

Shelley Så nära har du kommit, George, så intensivt har vi umgåtts, och du känner mig fortfarande inte? Mary, jag är tydligen tvungen att försvara min moraliska ateism igen för den här ignorante engelsmannen lord Byron.

Byron Jag ställde dig bara en enkel fråga, Percy. Kan du inte besvara den enkelt? Det enda jag inte förstår är hur du kan kalla dig moralisk och samtidigt förneka den ursprungliga grunden för all moral.

Shelley Jag förnekar inte den ursprungliga grunden för all moral. Jag anklagar endast förvaltarna av denna moraliska urkraft för missbruk och urspårning. Gud är en evig idé som aldrig kan avlivas och som inget liv kan leva vidare utan, men märk väl: denna livets yttersta urkraft är bara en idé. Han är icke en personlig varelse som blir arg och straffar bovar och skapar helveten och kastar ner änglar däri och fjättrar en Prometheus. Gud är evinnerligen fullständigt overksam i praktiken men alltid levande endast som en outsinlig idékraft. Han är den eviga idealismen som ingenting någonsin kan krossa.

Byron Men tycker du inte att det kan vara ganska hälsosamt med en allsmäktig Gud som kan ingripa i historien ibland vid behov och exempelvis störta tyrannier i diket, som genom vår älskade franska revolution? Tror du inte att det kan behövas en personlig och allsmäktig Gud i framtiden, när din hatade industrialism och kapitalism skenar vettet av sig och mänskligheten kanske fördärvar hela jorden som på Noaks tid, och det kanske kan behövas litet civilisationstillintetgörelser? Jag anser absolut att det också behövs en arg Gud, som kan slå ifrån sig, och att mänskligheten inte heller kan klara sig utan en sådan.

Shelley Men då ger du redan Gud en roll att spela, och då berövar du honom redan hans ursprungliga identitet, och då får du redan hela gudsbegreppet att börja spåra ur. Han är bara Gud så länge han är odefinierbar och uteslutande andlig. Man känner bara igen Gud i Bibeln så länge han leder Israels folk framåt i historien, så länge han har en konstruktiv idealistisk verkan. Efter Salomos fall är det omöjligt att längre känna igen Gud som Gud i Bibeln, när det bara går åt helvete för hela Israel. Likaledes känner vi bara igen något gudomligt hos de grekiska gudarna hos Homeros, ty hos Homeros är gudarna alltid konstruktiva, idealistiska och mänskliga, och framför allt Apollon. Hos de senare grekiska skalderna blir gudarna uteslutande destruktiva och självdestruktiva. Den konstruktiva idealismen är det enda vi alltid kan känna igen något gudomligt hos. Allt destruktivt och all egennyttig maktfullkomlighet måste bestämt förnekas som förenligt med Gud och det för evigt.

Byron Du vill då reformera samtliga världsreligioner och hela världen.

Shelley Gärna det, om det vore möjligt.

Byron Du är då i sanning en ny Prometheus. Vad tror du om mig då? Finns det något hopp för den fallne Lucifer?

Shelley Visserligen är du en ängel, men är du en fallen sådan, och är du en Lucifer?

Byron Jag tog tronen från Walter Scott bara för att stötas från dess höjd ner i bitter landsflykt utan ände. Är jag icke då en fallen Lucifer? I synnerhet när man tar i beaktande hur jag föll — min uppenbara blodskam, min egen syster, som jag gjorde med barn och vägrade avstå ifrån fastän jag sedan gifte mig lagligt?

Shelley Ditt äktenskap var ett dåligt skämt från din sida, och din syster var bara din halvsyster. Nåväl, du borde ha lämnat henne i fred och bara haft henne som god vän, och du borde inte ha gift dig med en som du icke älskade, men gjort är gjort, och det sämsta du kan göra är att gräma dig däröver.

Byron Jag känner skuld och samvetskval som jag aldrig kan bli fri från.

Shelley Då gräver du din egen grav.

Byron Nu är vi där igen. Vid gravens rand. Min bäste vän sade, att han upplevde mitt bröllop som att han följde mig till graven. Han fick rätt. Det blev min grav.

Shelley Du bara frossar i din egen osalighet som genom en sorts osund masochistisk sadism.

Byron Har du någon bot för den åkomman?

Shelley Ladda ur dig. Skriv hemska tragedier. Använd din osalighet konstruktivt. Låt dina själsstormar flöda ut i kvalificerad poesi. I konsten kan allting användas konstruktivt.

Byron Jag har ett diaboliskt förslag. Vi har våra avigsidor båda två. Låt oss tävla om vem som kan producera den värsta skräckromantiken.

Shelley Den värsta tänkbara är redan producerad.

Byron Vem tänker du på då?

Shelley Matthew Lewis och hans mästerverk "Munken".

Byron Låt oss inbegripa honom i vår tävlan och försöka konkurrera ut honom.

Shelley Verkligheten kan inte utkonkurreras, och händelser som skandalerna med "Munken" har dokumenterats i verkligheten.

Byron Är du för feg för att våga tävla?

Shelley Jag har ingen chans att tävla med dig, George. Hela världen är din publik medan jag knappast har någon utom Mary här. De värsta skräcksagor som jag skulle kunna producera vore minnen från min barndom. Och du vet att jag bara uppskattar väl rimmad vers. Vem kan dikta skräcksagor med skönheten som medel?

Mary Får jag vara med och tävla?

Shelley Givetvis. Har du någon god idé, Mary?

Mary Allt vad ni har talat om, hela mänsklighetens urspårning och dödfödda vetenskapliga övermod, doktor Darwins avskyvärda experiment och den oöverträffbara verklighetens mänskliga verklighet.

Shelley Det låter bra, Mary. Du kan skriva bättre prosa än någon av oss. George och jag, vi duger bara till lättjefulla och skönmålande dikter.

Mary Jag kan aldrig överträffa er skönhet.

Shelley Då kan du överträffa oss när det gäller motsatsen.

Mary Kanske det. Era faktiska mänskliga samtal är ju ibland rent ut sagt för rysliga.

Scen 2. Swansea, oktober 1816.

Shelley Men hur kunde hon göra det? Jag förstår det bara inte.

Leigh Hunt Ta dig samman, min vän. Hon var bara inte frisk.

Shelley Hon var visst frisk! Hon var hur frisk som helst! Hon var bara litet nere. Det kan vem som helst bli. Men hur förtvivlad måste man inte vara för att kunna ta sitt eget liv! Jag fick ett brev av henne, som alarmerade mig, varför jag skyndade hit, men hennes rop på hjälp var bara en antydan av hennes yttersta förtvivlan. Det förstår jag nu. Självmordsförtvivlan är en avgrund så djup att den aldrig kan låta sig förstås genom ord, och den sorg den lämnar efter sig hos de anhöriga är ett sår som gått så djupt att det aldrig kan läkas och dess smärta aldrig kan uttryckas. Stackars Mary! Hur skall jag kunna berätta för henne detta? Hon trodde så säkert på att jag skulle kunna trösta och hjälpa hennes syster!

Leigh Det är ingenting du kan göra, Percy. Ingen bär någon skuld till någons självmord utom självmördaren själv, och en sådan vet i allmänhet vad han gör. Han tar med sig en hemlighet i graven som ingen överlevande kan tyda, och därför gör de bäst i att inte heller försöka tyda den eller grubbla över den. Glöm din stackars Fanny och låt henne vila i frid. Det är det enda vi kan göra för henne nu.

Shelley Men hur kan vi väl leva vidare när en av våra närmaste tagit livet av sig? Hur kan man göra det, Leigh, du som är en så skicklig tröstare? Säg mig det, om du kan! Men det kan du inte. Ty du vet lika väl som jag att självmord går i arv från de döda till de levande, den som begår självmord planterar därmed obönhörligt självmordstanken hos de överlevande, och förr eller senare, när omgivningen som minst anar det, begår någon av de överlevande, och vanligen den som man minst trodde det om, självmord igen, och så går denna själens yttersta sjukdom ständigt vidare utan att någonsin dö ut. Ingen sjukdom är långsammare eller säkrare, och ingen anar dess utbrott förrän den sjuke redan är död. Om det finns en Gud som är allsmäktigheten själv och därmed även den yttersta ondskan, så är hans yppersta och mest djävulska vapen mot mänskligheten den gnagande självmordstanken, den andliga självdestruktiviteten, det oväntade och oåterkalleliga självmordet, som ständigt fler och fler dör av varje år. Ingen sjukdom är så hemsk, ty ingen smärta är så outhärdlig som den själens yttersta smärta är som är varje självmords preludium.

Leigh Sluta tänka på det nu, Percy. Livet går vidare, och du har många att leva för. Din hustru finns kvar, dina barn finns kvar, och till och med din lagliga hustru finns kvar.

Shelley Inte för mig, Leigh. Hon har sjunkit för djupt. Hon har försökt trösta sig med en annan älskare, en överste som övergav henne, och efter det har hon blivit så gott som prostituerad. Allting rinner mig ur händerna och ut ur min kontroll. Jag kan inte trösta Harriet längre eller ge henne något. Jag känner och förstår henne inte längre.

Leigh Desto viktigare är det att du bekymrar dig om dina barn med henne. Om hon faller får icke de falla med henne.

Shelley Du har rätt, Leigh. Det är min plikt att leva för mina barn, men det är också min enda glädje. Ty jag vet nu att Fannys självmord rotat sig för gott i min själ, så att jag aldrig själv skall kunna bli kvitt ständigt återkommande självmordstankar.

Leigh Låt då dina barn bota dem.

Shelley Jag skall försöka, Leigh, jag skall försöka.

Scen 3. London, december 1816.

Shelley Jag har sökt henne nu i tre veckor. Har du inte heller funnit något spår efter henne?

Leigh Vi har gjort allt vad vi har kunnat, och du har gjort mest av allt. Kanske har hon försvunnit utomlands. Det vore kanske i så fall lyckligast för henne.

Shelley Blev hon förskjuten av sin far, eller övergav hon honom själv?

Leigh Det var ömsesidigt.

Shelley Stackars Harriet!

Leigh Glöm henne, Percy. Du har Mary och dina framtida barn med henne att leva för. Hon är ett bättre käril än stackars Harriet, som aldrig riktigt visste vad hon gjorde.

Shelley Du talar om henne som om hon vore död.

Leigh Det vore bäst för dig, Percy, om hon var det, ty hon var aldrig värd det ansvar du alltid tog för henne. Hon klängde sig fast vid dig och vägrade släppa dig bara för att ha dig som undanflykt från sin egen disharmoniska och flyktiga natur.

Shelley Du talar cyniskt om henne.

Leigh Förlåt mig, men jag kan inte stillatigande åse hur din hälsa går under genom sorger för slarviga fruntimmer som inte har något vett i skallen.

Shelley Tack för din omtanke, Leigh, men jag kommer aldrig att slippa min sorg över Fanny, och mitt ansvar för Harriet är totalt för evigt.

Leigh Du är för god för denna världen, Percy.

Shelley Lord Byron påstod motsatsen. Han kallade mig en människornas förförare.

Leigh Han talade därmed omedvetet endast om sig själv. Du gav honom mycket, men han berövade dig mycket.

Shelley Han lyckades aldrig smitta mig med sin pessimism.

Leigh Och han missbrukade din optimism. Han inspirerade inte dig till något, men ditt inflytande missbrukade han till kreationen av ett så djävulskt människomonster som Manfred.

Shelley Det är hans yppersta dikt.

Leigh Kanske, men den är inte god. Han struntar i sin hustru, sin syster och den numera gravida Claire Clairmont lika lätt som du tar ditt tunga ansvar för lättfärdiga stycken som Fanny och Harriet på allvar. Han lär ha många nya älskarinnor i Venedig nu, som han ständigt varvar med nya.

Shelley Men han har aldrig diktat bättre verser.

Leigh Påstår du, Percy Bysshe Shelley, att skapande konst är beroende av sexuell utlösning?

Shelley Nej, men den är beroende av kärlek.

Leigh Då är den inte beroende av dina skuldkänslor för Fanny och Harriet.

Shelley Min kärlek omfattar alla, Leigh, och särskilt de olyckligaste.

Leigh Däri skiljer sig din kärlek från lord Byrons, som bara älskar offervilligt kött.

Shelley Hans kvinnor har aldrig klagat på honom.

Leigh De har aldrig älskat honom heller. De har bara åtrått honom. Du är älskad, Percy, och icke av Harriet eller Fanny utan endast av Mary. Hon är ditt enda ansvar.

Shelley (ler sorgset) Hon har dessvärre inte monopol på mitt ansvar.

Godwin (inträder gravallvarlig) God afton, mina herrar.

Shelley (reser sig) Du har dåliga nyheter, min far. Det ser jag på dig.

Godwin De sämsta tänkbara.

Leigh Låt höra.

Godwin Bered er på en chock, mina vänner, och särskilt du, min son. Harriet har hittats.

Shelley Nå, äntligen!

Godwin Död, dränkt i Serpentinfloden i Hyde Park.

Leigh (till Shelley) Ta dig samman, min vän.

Shelley (sätter sig paralyserad) Det — får inte vara sant.

Godwin Hon grävde sin egen grav, Shelley. Hon gjorde uppror mot föräldrahem och trygghet. Hon utnyttjade dig för sina egna syften. Du genomskådade henne aldrig. Hon var ingenting.

Shelley (reser sig) Säg ingenting ont om henne!

Godwin Jag säger sanningen. När du fann Mary hade Harriet kunnat återvända till sin far. Hennes hem stod öppet för henne, hon hade inte komprometterat sig, genom att du alltjämt höll henne om ryggen var hon fortfarande respektabel i egenskap av din enda lagvigda fru, ingen anklagade dig eller henne, men hon valde själv att rymma på nytt med en simpel överste, som övergav henne efter att ha gjort henne havande. Hon föredrog döden för egen hand framför vanäran, och det var kanske hennes livs enda kloka beslut.

Shelley Det var jag som förförde henne!

Godwin Anklaga inte dig själv. Nu kan du gifta dig med Mary.

Leigh Ni har förtjänat varandra vid det här laget och långt bättre än du någonsin förtjänade Harriet eller hon dig.

Godwin Rätt talat, Leigh Hunt.

Shelley Men vad blir det nu av Harriets och mina barn?

Godwin De är dina. Ingen kan ta dem ifrån dig. Du har bara att resa till Warwick och hämta dem hos prästen som de levt hos det sista året.

Shelley Det skall jag göra, och jag skall omedelbart gifta mig med Mary.

Leigh Äntligen säger du något förnuftigt.

Godwin Jag är med dig, Shelley, mer än någonsin förr. Jag hade svårt att svälja din enlevering av Mary, men i dina prövningar skall jag alltid stå dig bi, i synnerhet nu, när hela England troligen kommer att anklaga dig för Harriets trots allt naturliga död.

Scen 4. Chancery-målet, London, februari 1817.

Lord Eldon Vi har hört åklagarens argument och hans vittnen, familjen Westbrooks intensiva pläderingar för att beröva Percy B. Shelley rätten till vårdnaden om sina barn, och vi har även hört försvaret, som mera utgjorts av subjektiva känsloutgjutelser än av förnuftiga argument. Emellertid kan vi inte vara omänskliga. Ingen människa kan vara så omänsklig att han med våld kan skilja en fader från hans båda barn om denna fader visar att han älskar dem, vilket Percy B. Shelley förvisso har övertygat oss alla om att han gör. Samtidigt finns det ovedersägliga bevis för faderns omoraliska beteende. Han har svikit sina båda barns moder för att rymma utomlands med en annan kvinna, varpå modern har sjunkit i olycka och slutligen begått självmord i öppen dager mitt i London inför hela Englands gapande förvåning. Detta är fakta som vi inte kan bortse från, och Harriet Westbrooks familjs starka understrykande av hur olämplig Percy B. Shelley är som fader under rådande omständigheter bestyrks tyvärr av dessa fakta.

Rätten har enats om en kompromiss. Vårdnaden om barnen tillerkänns, enligt faderns eget förslag, Doktor och Mrs Hume. Därmed frånkänns både fadern och familjen Westbrook vårdnaden om barnen medan båda parter får besöka barnen efter överenskommelse med makarna Hume.

Gamle Westbrook Huvudsaken är att hustrumördaren och ateisten ej får uppfostra dem.

Shelley (förtvivlad) Det är orättvist! Ni vet inte vad ni gör! Ni sliter mitt hjärta ut ur min kropp! Ni gör mina barn faderlösa!

Lord Eldon Ordning i rätten. Domen är avkunnad, vi har gjort den mild, vi har i viss mån efterkommit båda parternas önskemål, och båda parter bör vara tacksamma för det. Förhandlingarna är avslutade. (slår klubban i bordet och bryter upp, och alla följer hans exempel.)

Shelley Att beröva en fader hans barn är långt grymmare än att beröva en make hans hustru.

Gamle Westbrook Du Antikrist! Om ändå mina barnbarn fått slippa se sin moders mördare någonsin mer!

Shelley Jag är oskyldig till vad ni anklagar mig för, Sir.

Westbrook Vilken fräckhet! Ateisten förför min dotter och mördar henne och vågar därefter spela oskyldig inför mänskligheten! Jag skulle vilja vrida nacken av er, Sir!

Shelley (till Leigh Hunt) Min vän, de har slitit lever och njurar och hjärta ur min kropp och säger att jag sluppit billigt undan. Hur kan jag mera leva i en värld av sådan mänsklig kortsynthet och grymhet?

Leigh Du bara måste, Percy, du bara måste. Det är just sådana som du som denna kortsynta och grymma mänsklighet behöver.

Shelley Jag har ingenting mer att ge en sådan mänsklighet, Leigh, ty med att ta ifrån mig mina barn har de tagit från mig allt.

Leigh Likväl har du kärlek kvar att ge. Du är ju numera gift med Mary Shelley, exempelvis.

Shelley Hela England fördömer mitt äktenskap tjugo dagar efter min första hustrus död.

Leigh Låt världen fördöma dig så mycket den vill, Percy, bara du fortsätter att älska den.

Shelley Jag vet nu vad kärleken är, Leigh.

Leigh Vad då?

Shelley Den är bara lidande.

Scen 5. London, april 1817.

Leigh Jag har en gäst hos mig här i kväll som jag länge velat presentera för dig, den lysande unge poeten som jag så ofta har talat om.

Shelley Är det den där apotekaren?

Leigh Han har gjort mer än både du och Byron: han har skaffat sig ett yrke. Men han har också offrat det för poesin. John Keats, möt min gode vän Percy B. Shelley.

Keats Så detta är vår nya tids världsreformator.

Shelley Jag har läst era dikter i Leigh Hunts litterära magasin. Jag beundrar er.

Keats Jag kan tyvärr inte säga det samma om er.

Shelley (ler) Är jag så dålig?

Keats Nej, ni är för bra. Ni överskrider litteraturens gränser. Ni använder poesin som instrument för era predikningar. Då föredrar jag lord Byron, som bara skriver romantisk poesi.

Shelley Jag föredrar en liten dikt av er framför allt vad lord Byron skrivit.

Leigh Skäm inte bort honom, Percy. Han är redan högmodig av alla sina kvällssupéer i höga litterära kretsar. Sedan han övergav medicinen har han nästan blivit odräglig.

Keats Är det så illa, mr Hunt?

Leigh (ler) Det kan bli det, om ni inte passar er, mr Keats. Lär er av unge Sir Percy här. Han skriver som en gud men har aldrig haft några litterära framgångar, medan han däremot haft alla tänkbara mänskliga motgångar.

Keats Jag hörde om er frus tragiska bortgång, mr Shelley, och jag hyser deltagande med er.

Shelley Jag älskade henne inte medan jag däremot älskar min nuvarande fru Mary.

Keats Men ni älskade väl era barn?

Shelley Alltför mycket, mr Keats, alltför mycket. Därför togs de ifrån mig.

Keats Jag beklagar.

Shelley Men varför övergav ni egentligen läkaryrket? Det hade åtminstone besparat er alla försörjningsproblem.

Keats Varför blev Salomo en predikare? Varför lämnade Dante politiken? Varför lämnade Shakespeare scenen? Varför lyckades inte Napoleon? Därför att världen och mänskligheten är fåfänga. Jag slutade operera mitt i en operation, ty jag insåg att jag var lika värdelös som läkare åt mänskligheten som Augustus organiserade sitt romarrike förgäves. Det gick ju ändå under, och mina patienter måste ändå dö.

Shelley Rätt talat, poet. Men ni kan inte bara leva på att skriva.

Keats Jag medger att min ställning är betydligt vanskligare än er, herr baronet, som ärvt en outtömlig förmögenhet. Men jag kan inte göra annat än skriva. Så enkelt är det.

Shelley Jag avundas er, käre kollega.

Keats Avundas ni, som är rik, min fattigdom?

Shelley Jag avundas er den naturliga förmåga ni har att genomskåda hela universum och klart formulera er överlägsna vishet i formfulländad poesi. Mot en sådan förmåga är rikedom och fattigdom ovidkommande detaljer.

Keats Åja, ni är inte så dålig själv.

Shelley Lord Byron och jag slog vad förra sommaren om vem av oss som skulle bli en ny Shakespeare. Ingen av oss är en värdig arvtagare till honom, ty vi är båda för rika och dryga, men ni kommer att överträffa oss bägge.

Keats Den som lever får se.

Shelley Hur gammal är ni, mr Keats?

Keats Tjugoett.

Shelley Shakespeare och Marlowe var redan i full verksamhet vid den åldern. Skynda er medan ni ännu är ung.

Keats Ni talar som om ni själv var för gammal.

Shelley Jag är alltför gammal i själen, mr Keats, för att någonsin mer kunna skriva så ungdomlig poesi som ni och lord Byron.

Keats Ni är inte mycket äldre än jag.

Shelley Tre år.

Keats Då tror jag att vi båda ännu hinner skriva mycket.

Shelley Jag tror vi skulle kunna lära varandra mycket. Vad sägs om en tävling?

Keats Vad föreslår ni?

Shelley Jag föreslår att vi båda satsar på att skriva var sitt diktverk om, låt oss säga, 4000 versrader, inom sex månader. Sedan när de är färdiga kan vi jämföra oss med varandra.

Keats Det kallar jag en utmaning. Jag antar den gärna. Jag behöver en sporre som disciplinerar mig. Det är alldeles för lätt att leva vidlyftigt i London.

Shelley Då är vi överens?

Keats Ja. (de skakar hand.) Men en sak är jag inte överens med er om.

Shelley Vad då?

Keats Ni talar om lämpliga efterträdare till Marlowe och Shakespeare. Jag struntar i dem båda och är nöjd om jag i någon mån kan leva upp till Edmund Spensers nivå, den renaste diktare England har ägt.

Shelley Det kallar jag pretentioner.

Keats Ni borde snarare kalla det idealism, och det förvånar mig att ni inte erkänner det som idealism, då ni ju är idealist själv. (går)

Leigh Nå, vad tycker du om honom?

Shelley Jag tycker mycket om honom. Jag vill aldrig släppa honom ur sikte. Jag tror han är själen i den engelska poesin idag. Och han har fullkomligt rätt beträffande Edmund Spenser. Det är Spenser som skapar den engelska poesin. Sedan kommer Marlowe och Shakespeare och skändar den med sina dramatiska excesser. Det har aldrig funnits en sådan renhet i engelsk poesi efter Spenser som den jag nu tror mig skåda i John Keats. Vi måste hålla honom om ryggen, Leigh. Inga vampyrer och parasiter får fördärva honom med sin ignorans.

Leigh Det blir inte lätt att hålla John Keats om ryggen då han går fullkomligt sin egen väg.

Shelley Det har han rätt att göra, men vi har rätt att hjälpa honom därmed efter vår förmåga.

Leigh Du är ädel, Percy.

Shelley Nej, jag försöker bara vara naturlig.

Leigh Det är alltför få människor som är naturliga i dessa dagar.

Shelley Desto viktigare är det då att vi, som genomskådar allt det onaturliga hos människan, åtminstone försöker vara naturliga själva. Denne John Keats är redan mer än som en broder för mig, och jag ämnar därför ta vara på honom.

Leigh Skyll dig själv. (går)

Shelley Vad menar han?

Scen 6. London, våren 1818.

Leigh Nå, Percy, vår vän Keats har tydligen vunnit er tävling.

Shelley Det erkänner jag gärna.

Leigh Du är nästan ensam i England om att erkänna honom.

Shelley Lockharts angrepp på Keats är inte bara oförskämt utan rentav omänskligt.

Leigh Han är tyvärr inte den ende. Har du läst recensionen i "Quarterly"?

Shelley Nej. Kan den vara värre än Lockharts slag under bältet?

Leigh Den är mycket värre. Enligt vårt mest aktade litterära magasin är John Keats' långa poem ren rappakalja skriven på cockneydialekt. Men det framgår tydligt ur artikeln att det mest irriterande med Keats är att han inte är av börd.

Shelley Menar du att de vågar angripa honom bara för att han inte är adlig?

Leigh Precis.

Shelley Det säger något om England och dess förbannade samhälle. Det är den gamla historien om igen. I skolan blev jag ständigt mobbad för att jag var minst och klenast. I den litterära världen blir nu Keats avrättad bara för att han inte har några anförvanter i en sådan ställning att de kan skydda och hjälpa honom. Vi lever i ett samhälle av etablerade översittare, som offrar alla ädlare förmågor för att få befästa sin borgerliga vulgaritet och smaklöshet, som förr eller senare kommer att urarta till rent etablerat barbari.

Leigh Du var inte helt okritisk mot Keats långa poem själv.

Shelley Nej, det medger jag. Jag ansåg det vara för långt och tröttsamt. Men det har sporadiska kvaliteter som hör till det finaste som skrivits på vårt engelska språk sedan Edmund Spensers dagar. På sitt sätt är Keats en revolutionär. I sin diktkonst stryker han ett streck över hela klassicismen och puritanismen, han nonchalerar fullständigt både Wordsworth och Pope och Milton och anknyter i stället direkt till Spenser och Shakespeare och fortsätter var de slutade. Han om någon kan genomföra en sann renässans i vår litteratur.

Leigh Det tycker inte de ledande litteraturkritikerna.

Shelley De begriper ingenting, de parasiterna! De förstår inte Keats' geni, och därför rackar de ner på honom. Han är en oskuld som vågar demonstrera sin fullständiga renhet. Det tål inte litteraturskändarna. Jag hoppas bara att Keats inte tar illa vid sig.

Scen 7. Venedig, våren 1818.

en tjänare En dam söker er, frun.

Margherita Cogni Vem är hon?

tjänaren Jag är rädd att hon är en dam av rang.

Cogni Då är det Marianna Segati. Nåväl, jag är beredd att möta henne. Släpp in henne. (tjänaren går och visar in Marianna Segati.)

Jag känner er. Ni är Marianna Segati.

Segati Och vem är ni? En tarvlig gatflicka som stulit min engelske lord ifrån mig!

Cogni Det är inte mitt fel att han föredragit mig framför er.

Segati Vänta bara, ert lättfärdiga stycke!

Cogni Min fru, ni tar fel om ni tar för givet att ni äger honom. Ni är icke hans hustru, och jag är icke hans hustru. Ni är hans älskarinna, och jag är hans älskarinna. Er man är bedragen, och min man är det också. Försök se realistiskt på saken.

Segati Han kommer att bedra er med andra, liksom han bedragit mig med er!

Cogni Det är hans sak i så fall. När han lämnar mig har jag bara att dra mig tillbaka. Jag tror vi båda har tur som har äkta män som inte blir svartsjuka på oss.

Segati Förbannade tarvliga sköka! (går rasande och gråtande)

Cogni Hon har förlorat och vet det. Hon kommer inte att besvära mig mera.

Byron Vem var det, min duva?

Cogni En väninna.

Byron Det lät som om ni grälade.

Cogni Vi avslutade bara en meningsskiljaktighet.

Byron Bra. Jag har fått brev från England. Det är den där högfärdige sprätten Shelley som skriver. Han berättar att mitt tidigare sällskap Claire Clairmont har fött mig en dotter, som han vill att jag skall komma till England och ta hand om. Som om jag inte hade nog av bastarder redan!

Cogni Vad har du i England att göra?

Byron Ingenting.

Cogni Om Shelley vill att du skall ta hand om din dotter får alltså signor Shelley först komma hit med din dotter.

Byron Appunto! Det är precis min egen tanke. Jag har ingen tanke på att själv göra något för att få flickan hit. Så skriver han också om en ny engelsk poet, vars senaste poem han översänder. Det är en tröttsam överspänd dikt som heter "Endymion" av en viss fattig läkare vid namn John Keats. Jag har aldrig läst något mera pretentiöst, högtravande och meningslöst. Jag har lust att returnera den grälla skrytvalsen.

Cogni Gör det då, caro, och låt signor Keats få veta att det finns ingen diktare i världen utom du.

Byron Nej, det kan jag inte göra. Shelley skall få veta min negativa uppfattning om den uppnosige mr Keats' intetsägande förmätenhet, men jag tar aldrig själv kontakt med en diktare som inte ens är adlig. Och visserligen är jag främst bland diktare, men jag blir inte längre bättre.

Cogni Jag föredrar dig som människa och älskare än som diktare.

Byron Tack. Det gör jag också. (de lägger sig tillsammans i divanen.)

Scen 8. London, våren 1818.

George Keats Min bror, jag har beslutat avveckla mina affärer och utvandra till Amerika.

John Keats Är det klokt?

George Jag hoppas det.

John Min bror, du har precis gift dig, och dina teaffärer har aldrig gått bättre, och så väljer du att rycka upp hela din existens med rötterna. Hur kan det vara klokt? Du är ju etablerad! Du har det ju bra! Vad är det för en dårskap som nu har flugit i dig?

George Det är klimatet, John.

John Vad menar du?

George Jag hoppas klimatet är bättre i Amerika. Här är det inte bra.

John Jag förstår fortfarande inte vad du menar.

George Tänk på vår lille bror Tom.

John Menar du att....

George Ja.

John George! Det får inte vara sant! Inte du också!

George Jag hoppas kunna komma undan. Men i London med dess unkna fuktiga råa klimat skulle jag aldrig klara det.

John Har läkarna konstaterat att du har lungtuberkler?

George Jag har de första symptomen. Tom trodde inte heller att han hade det förrän han blev sjuk på allvar. Jag tänker försöka fly från sjukdomen innan den bryter ut.

John Du lämnar mig i sticket. Först far, sedan mor, sedan blir Tom sjuk, och så överger du mig. Hur kan du?

George Jag måste tänka på min fru och våra eventuella barn. Jag vill åtminstone ge henne en bra start i Amerika. Men du klarar dig nog. Du är ju den enda av oss som är fullt frisk.

John Än så länge.

George Du har en vilja som icke är av denna världen. Jag tror att du klarar det så länge du själv vill.

John Kanske.

George Någonting trycker dig.

John Bara ett brustet hjärta.

George Har du blivit kär?

John Nej, det är värre än så.

George Berätta.

John Min stora dikt "Endymion" har offentligt avrättats i pressen. Ingen vill veta av den. Till och med lord Byron i Italien har uttalat sig nedlåtande om mig.

George Du med dina diktargriller. Du borde ha fortsatt som läkare. Vad kommer det dig vid? Det är ju bara papper!

John Jag lade ner hela mitt liv och hela min själ i den dikten.

George Prat. Du kommer över det, skall du se. Du kan lätt skriva nya dikter och glömma ett fiasko. Större diktare än du har misslyckats före dig med sina förstlingsverk.

John Du förstår inte. "Endymion" är bra. Jag vet det. Men min samtid har avrättat mig orättvist bara för att jag vågat prestera något vackert.

George Låt inte din diktarfåfänga gå för långt med dig.

John Det är inte fåfänga. Det är mitt mänskovärde, min uppriktighet och min skönhetssträvan som har trampats ner.

George (tar honom om armen) Du är bara känslig. Du har alltid varit känsligast av oss. Glöm "Endymion" och skriv något bättre.

John Det är lätt att säga. Det är som att säga till änkan: "Glöm din man och gift dig med en som är bättre." Men om änkan är hederlig glömmer hon aldrig sin man och gifter hon inte om sig. Jag är tyvärr hederlig.

George Du kommer nog över det, ska du se.

John I så fall får inte du se det, för du reser bort, och inte Tom heller, för han ska dö. Far var 30 år när han dog, mor blev 36, och Tom blir kanske inte ens 20. Själv är jag redan avrättad vid 22 års ålder, i knoppen av mitt liv. Hur tror du att jag i min ensamhet kan komma över sådana fatala mörka skuggor?

George Du finner dig nog en god hustru, och så kommer du på bättre tankar.

John Du är uppmuntrande men föga övertygande.

George Vi måste leva, John, även om Gud själv är ute efter våra liv.

John Det tror jag mera på. I min diktning skall jag överleva Gud.

George Nu är du fåfäng igen.

John Jag måste vara det, om jag skall överleva.

George Överlev, men utan övermod.

John Det är lätt att vara ödmjuk i medgången men omöjligt att vara ödmjuk i motgången.

George Du har många goda vänner.

John Vem då? Inte lord Byron. Den gamle stofilen Wordsworth, som inte längre tål höra någon annan än sig själv? Den dominerande allsmäktige Shelley, som ingen tål? Den kvävande protektionisten Leigh Hunt? Jag har inga vänner, George. Jag har bara mig själv.

George (klappar honom på axeln) Då har du hela världen.

John Det vet jag inte förrän jag är död.

George Vad menar du?

John Det spelar ingen roll. Farväl så länge, broder.

George Vi ses ännu innan jag reser. Farväl. (går)

John Min obegåvade bror förstår inte vad det vill säga att utgjuta sin själ och hjärteblod inför mänskligheten bara för att nödgas uppleva hur mänskligheten bespottar ens innersta innerlighet. Jag kan stå ut med att förlora föräldrar och båda mina bröder, m