Vi har klättrat 1400 meter och hållit på i 43 timmar med en kort, kall vila på ett par timmar under nattens mörkaste timmar på en mindre ishylla. Vi har 75 meter bultstege kvar till toppen när plötsligt de första molnen sveper in. På en halvtimme byts klarblå himmel mot rykande snöstorm. Det är bara att börja försöka ta sig ner, för så här högt upp på ett berg vill man inte vara i snöstorm, särskilt inte i Patagonien.

Jag hinner få en sista blick ner på vårt framskjutna basecamp 1700 meter ner och jag undrar för mig själv om jag någonsin varit så långt hemifrån. I vanliga fall tar det 10-15 timmar att fira av berget men i rykande snöstorm tar det längre tid. Efter toppväggen går firningarna lite kors och tvärs över berget och med en sikt på stundtals några meter så är det inte helt lätt att hitta standplatserna och vägen ner. När mörkret faller har vi nått fram till en 90 meter lång bulttravers som i dagsljus och vindstilla väder är en minst sagt jobbig firning. Med nedisade rep och totalt mörker finns det inget annat att göra än att aida tillbaka. Vi knyter in oss med tio meters mellanrum och jag ger mig av ut på väggen. Fryser som ett svin trots fleece, dunjacka och gore-tex. Händerna domnar bort och jag måste gång på gång stanna upp för att värma dem. Funderar allvarligt på vad jag över huvud taget gör här. När jag riktar panlampan åt höger ser jag då och då en gestalt tio meter längre bort i snöröken som ser ut att hålla på med samma sak som jag, en inte fullt frisk människa till, hinner jag tänka innan jag börjar jobba med bultarna igen.

Det tar tid att traversera 90 meter bultstege, men alla bultstegar har ett slut. Så har även denna och snart står jag där i andra änden och väntar in mina tre repkamrater. När alla äntligen står på standplats så skakar jag så jag tror att knäna ska hoppa ur led. En kort tanke om att jag för tillfället skulle kunna få anställning som ”padda” på vilket vägbygge som helst far genom huvudet. Jag ser framför mig hur en vägarbetare drar mig i bena över grus och makadam som jag vibrerande plattar till. Därefter kommer asfaltbilen och... Vilken njutning det är att klättra.

Vi måste ner till ett snöfält för att smälta snö. Vattenflaskorna är sedan länge tomma och vi lider alla av en begynnande vätskebrist och sinande energidepåer. Det ska finnas ett snöfält två firningar ner enligt topon. Magnus ger sig av ut i mörkret på första firn-ingen och hittar mirakulöst nästa stand. Vi dubbelkollar varandra hela tiden för vi är allt annat än fräscha både i huvud och kropp. Knut på repändarna med Cerro Torres sydvägg till vänster och östvägg till höger är inte att tänka då ingen är sugen på en tur och returbiljett till endera stället för att fria repen. Dessutom är Patagonien ett av de ställena i världen där vinden oftast är starkare än jordens dragningskraft och repen lika gärna kan falla uppåt som nedåt.

Nästa firning som ska ta oss ner till snöfältet är tydligen min. Vilken vinstlott det känns som jag vunnit 25 000kr i månaden i 25 år när jag ger mig av ner i snöyran. Känner mig allt annat än fräsch i kropp och huvud och påminner mig själv hela tiden om att det inte är några knutar i änden på repet. Repen är helt nedisade och sikten är fortfarande kass, men snart ser jag något som skulle kunna var ett snöfält nedanför mig. Snart står jag på det vita underlaget med den behagliga lutningen 60 grader. Att kalla det snö är löjligt då det förvisso är vitt, men lika hårt som is.

Det är dags att bygga stand. Alla saker hänger i en stor isig röra på selen men ser till min förtjusning att jag fått med mig en grön Alien, den passar ju alltid, brukar Roger säga, och mycket riktigt, den sitter som en Rock 8 i standen på Panda i Utby.

Det sprakar till på radion. Det är de där uppe som frågar hur det går, fast de egentligen undrar varför det tar så lång tid (standsyndromet). I tanken ber jag dem dra åt helvete där jag står och jobbar med nedisade grejor och frusna fingrar men svarar att jag snart är klar. När standen är klar börjar jag frenetiskt jobba med isyxan i snön (läs isen) för att få till en hylla som går att stå eller sitta på.

För Niklas är alla hyllor bredare än ett kreditkort likställt med en superb bivackhylla, så det tar inte lång tid innan jag i alla fall har uppfyllt hans krav. Niklas pratar ofta om hängande bivacker där rep coilas till stolar som om det vore höjden av lycka när man blev tvungen att göra en sån. Där till verkar han tycka om att frysa och står för det mesta och flinar med fältglassen hängande från näsan oavsett hur barskt det är. Hade han varit kung i Sverige så lovar jag att det hade stått ”FÖR ETT BARSKARE SVERIGE I TIDEN” på de svenska enkronorna. När jag står där och hugger i isen stannar jag upp och tittar på isyxan och tänker att jag borde ha lyssnat och lärt av de rutinerade göteborgsklättrarna när jag flyttade till staden för fyra år sedan. ”Skaffa aldrig isyxor, det skapar bara lidande och problem.”

Snart är alla nere och hyllan är stor nog för oss alla. Köket kommer igång och det serveras snart både varm dryck och kronans utsökta Oxragu. Snön slutar att falla och vinden avtar. Snart börjar det gry i öster. Sällan har jag känt en sån tacksamhet till en dags första värmande solstrålar, och jag inser hur privilegierad jag är som får stå här och tina upp med utsikt över Fitz Roy som badar i morgonljus. Klättring är nog ändå det bästa man kan hålla på med.

Försvinner bort i tankarna om att skriva boken ”Henrik, alpinisten som inte ville frysa”. Vaknar av att standen tar mig och inser att jag för första gången i livet har stått upp och somnat. Det visar sig att det kommer hända många fler gånger innan den här dagen är slut. Det räcker med att slappna av så somnar vi oavsett om vi står eller sitter. Till vår frustration bjuder nästa dag på vindstilla och klarblå himmel. Vi har dock kommit för långt ner på berget för att kunna vända om mot toppen så det är bara att fortsätta att fira. Väl tillbaka i vårt framskjutna basecamp konstaterar vi att vi har hållit på i drygt 60 timmar så gott som utan sömn.

Vi sover länge och nästa dag stapplar vi över glaciären mot baslägret tätt följda av ett oväder som ser ut att kunna välta bergstoppar. Vindarna slår nästan omkull oss där vi går.

Dagen där på när jag ligger mätt och belåten i baslägret och lyssnar på Black Sabbath funderar jag på om det var så illa egentligen, om jag verkligen frös så mycket. Ack så fort man glömmer. Det är ingen som har pratat om fler försök, men jag vet att i alla fall Niklas är sugen och jag vet att han tror att ingen annan är sugen, så jag tänkte att det kan vara kul att överraska. Nästa dag händer det osannolika, det blir bra väder igen. Vi bestämmer oss för att köra trots att vi kanske inte är helt utvilade och fram emot kvällen dagen därpå är vi så ännu en gång på berget.

Vi har ca 250 meter kvar till toppen när ovädret drar in. Denna gången är vindarna ännu värre och vilket medför att firningen blir den samma. Vi får ideligen fria repen och fladdrar emellanåt som vimplar i vinden. Efter en kort paus i en något så när skyddad gully fortsätter vi att fira i natten med tilltagande vind och snöfall. Några firningar senare säger Niklas till mig: ”Om jag vill tillbaka upp hit, så säg åt mig att vi inte ska det”.

Det blir inga fler försök att klättra Cerro Torre. Stormen håller forfarande på när vi har packat ihop basecamp och börjat färden hemåt, och så vitt jag vet så håller den på än. En ny dag, ett nytt äventyr

Henrik Sjöqvist