Vi konstaterade att Tyskarna hade gått och att vädret verkade stabilt. Det var dags att dra...

Klockan var två på natten. Det var stjärnklart och barometertrycket hade legat still de senaste timmarna. Vi knödde under stenen där vi bodde i Norwegian Camp för att packa det sista, laga frukost och nervöst kissa lite överallt. En knapp timme senare var vi på väg upp för glaciären.

Med en ansenlig mängd gröt i magen, så tog det ett tag att komma i gång. Starten på glaciären är brant och det tar inte lång tid förrän det är dags att knyta in. Efter några timmars svettande och frenetiskt svärande över platåskorna som bygger upp under stegjärnen stod vi äntligen inför de första replängderna som leder upp till starten av Compressor Route. Magnus och jag hade haft lite av en epic här nätterna innan. Vi hade klättrat omkring i vad som visade sig vara firningspisten. Det var minst sagt hård mixad klättring… Det slutade i en sittande bivack på en uthuggen hylla i ett alldeles för brant snöfält. Då tyckte vi att det var lite eländigt, men med facit i hand visade det sig att vi skulle bli rätt så bra på eländiga bivacker.

Nu när vi visste var vi skulle gå gick det betydligt lättare. Efter några timmar av löpande klättring och punktvis säkrande av förste man, stod vi på snöryggen där leden startar. Vi kunde se ”Tyskarna” Alex Huber och Toni Gutsch röra sig i grantihavet, några replängder över oss.

Jag trampade upp till första standen, hängde upp mig och snörde på mig mina Laser. Det var skönt att vara på klippa och slippa snöklättringen ett tag. Det var fin 6+ klättring i rakt skurna linjer. En av linjerna var emellertid något för stor och samtidigt något för liten att ta sig in i. En känd typ som ofta vållar problem, men i mitt förråd av rörelser fanns även den tekniken och klättringen gick vidare.

Vi hade valt att gå fyra i ett replag, vilket kanske var lite konstigt. Men vad som var ännu konstigare var vart alla skruvkarbiner tog vägen. Trots en del reptrassel, så höll vi bra tempo. Vi ledde några replängder var och efter lite lättare mixad klättring och ytterligare några blöta 6+ repor nådde vi upp till första delen av Maestris mästerverk… En 90 meter lång bultstege. Det var ingen vacker syn.

När bultstegen väl var avklarad hade mörkret börjat falla. Jag psykade upp för en mixad repa och var precis på väg att ge mig iväg, när Peter bjöd på det gamla indiantricket att ta med panlampan. Den åkte på och jag han inte mer än in i kaminen förrän den fyllde sin funktion. Standen jag kom till var på en liten hylla under 16:e replängden och det fick utgöra härbärge för natten.

Morgonen där på bjöd på bultar, snö och mixad klättring upp mot huvudväggen. Efter några timmar mötte vi Alex och Toni som kom nedfirande. De hade spenderat en kall natt strax under toppen och var nu på väg ner efter att ha toppat ut. De hade glada nyheter. Vädret verkade stabilt och topp svampen var ”A walk in the park! Only 30 degrees. You don’t need any ropes!” Vi gratulerade dem, växlade några ord och fortsatte vår färd mot toppen.

Allt väder kommer från väster i Patagonien och eftersom Comressor Route är östvänd överraskas man lätt av väderomslagen. När vi kom upp till 20:e replängden, där man kan blicka ut mot öster fick vi en sån överraskning. Hade inte Toni och Alex sett fronten, eller drog de bara ett tyskt skämt? Utan att någon av oss kommenterade vad som var på väg in klättrade vi vidare. Vi drog upp tempot så mycket vi kunde och efter ett tag insåg vi att det var inte tysk humor som låg bakom vad Alex och Toni sagt, utan det var hastigheten på vädersystemet som nu rörde sig mot oss. Först att nämna den blev Henrik. Peter och jag försökte slå bort tankarna på att det kunde bli dåligt väder med fattiga argument som att ”Den går söder om oss” och ”Molnen ser ut att gå högt”. Några timmar och några replängder senare, var vi på toppväggen i jämn höjd med kompressorn som Maestri glömt. Temperaturen sjönk snabbt och helt plötsligt fann vi oss inneslutna av kalla fuktiga moln. Trots att vi endast hade 75 ynkliga meter kvar till toppen var beslutet inte ens svårt att ta. Minuterna senare var det som att befinna sig på en helt annan plats. Ovädret var ett faktum och när vi startade den 30 replängder långa nerfirningen yrde snön kring oss.

När vi nådde bulttraversen började det mörkna. Spindriften letade sig in över allt och det gick som små nysölaviner runt oss. Vinden hårdnade. Vi konstaterade att försöka fira ner traversen var alldeles för riskabelt, så vi valde att nerklättra den, löpande med dryga tio meter mellan oss. Rimfrosten byggde snabbt ett centimetertjockt lager på likväl klippan, utrustningen som kläderna vi hade på oss. Skruvkarbinderna frös och de som frös i låst läge skapade helt klart en del irritation.

Fyra replängder längre ner nådde vi ett något så när skyddat snö- och isfält, där vi kunde hugga oss en hylla om 20 cm att spendera natten på. Det hängande köket åkte upp och snart fick vi lite varm mat i oss. Natten blev lång och sömnlös för oss alla. Det gamla beprövad tricket med 100 knäböj kom väl till pass för att hålla värmen. Fram mot morgonen slutade snön att falla och stjärnorna tittade fram. När solen gick upp två timmar senare hade stormen dragit förbi och vi mötte ännu en superdag i Patagonien. Med fem firningar kvar ner till snöryggen var tanken på att vända upp mot toppen alldeles för avlägsen. Vi firade ner till ryggen, käkade lite mat som vi lämnat där, satt i snön och tittade på utsikten en stund. Efter ytterligare fem firningar och någon timma över glaciären var vi tillbaka i Norwegian Camp. Pete och Much, två österrikiska klättrare mötte oss. De hade varit oroliga under natten men lugnats av ett japanskt klätterteam som menade att vi som svenskar säkert var vana vid snö och kyla.

Vi åt, sov, åt och sov i över ett dygn. Aldrig har Försvarsmaktens frystorkade Oxragu i rödvinssås smakat så bra. I 66 timmar hade vi varit på väggen och det kändes i kroppen. Faktum var att det kändes så mycket i kroppen att vissa av oss i teamet sa att de inte skulle med på fler försök… men så blev det inte. Det blev ett till, bara ett par dagar senare. Tyvärr fick vi även då vända för ännu ett oväder. Den gången hade vi sju replängder kvar till toppen. Mycket hårdare vindar och sämre sikt gjorde firningen till ett rent helvete. Då fladdrade vi omkring som lovikavantar i vinden och repet fastnade fler gånger. Vid fyra tillfällen satt det så hårt att vi fick klättra upp för att lossa det. Även den gången fick vi spendera en kall och blåsig natt på berget. Rejält mörbultade men välbehållna kom vi tillslut ner, eniga om att detta var absolut det sista försöket.

Niklas Fernqvist